Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1919 kl. 4 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, i
anledning av väckta motioner dels angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga
om inrättande av professurer i socialpolitik vid universiteten
i Uppsala och Lund, dels ock om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om inrättande av professurer
i nationalekonomi inom filosofiska fakulteterna i
Uppsala och Lund.

I en inom första kammaren väckt ock till första kammarens första Motionerna,
tillfälliga utskott för förberedande behandling hänvisad motion, nr 84,
har herr G. H. von Koch hemställt, att riksdagen behagade besluta att
hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta om utredning
angående inrättandet av professurer i socialpolitik vid Uppsala och
Lund universitet och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

I en likaledes inom första kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, nr 111, hava herrar Orne och Bäckström hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta skyndsamt och allsidigt utreda frågan om inrättande av en
professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten vid vartdera av
universiteten i Uppsala och Lund samt förelägga riksdagen det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.

I avseende å motiveringarna till nämnda yrkanden tillåter sig utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionerna
från kanslers ämbetet för rikets universitet, som i ärendet hört vederbörande
akademiska myndigheter. Kanslersämbetet har erinrat, att
ämbetet i underdånig skrivelse den 30 september 1912 angående riksdagspetita
för universitetet i Uppsala gjort framställning om proposition
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 samt. 1 avd. 13 höft. (Nr 14.) 1791 1

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Utskoltet.

till riksdagen om inrättande av en professur i nationalekonomi vid
nämnda universitet samt förklarat att för den händelse riksdagen skulle
finna skäl att i anledning av motionerna begära utredning och förslag,
ämbetet givetvis icke hade något i och för sig att invända mot en sådan
åtgärd från riksdagens sida. Beträffande övriga yttranden i ämnet hänvisas
till bilagorna vid detta utlåtande.

Utskottet finner för sin del de i förevarande motioner gjorda förslagen
synnerligen beaktansvärda, vilken mening även i de i ärendet
infordrade yttrandena gjort sig gällande. En utredning för att närmare
må kunna ådagaläggas i vad mån behovet av ytterligare målsmän vid
universiteten för ifrågavarande ämnen kan anses föreligga synes därför
önskvärd.

Enligt den uppfattning utskottet, närmast på grund av de i ärendet
avgivna yttrandena, bildat sig i frågan torde knappast vara erforderligt,
att, åtminstone för någon tid framåt, vidtaga åtgärder för inrättande av
särskilda professurer uti vartdera av ifrågavarande ämnen. Båda dessa
torde utan större olägenheter kunna tills vidare ingå i en och samma
professur.

På vilket av nämnda ämnen huvudvikten bör läggas är givetvis en
fråga, som först efter ytterligare utredning kan närmare fastställas.
Särskilt på de skäl, som av professorn Nils Wohlin i hans yttrande till
filosofiska fakultetens vid universitetet i Uppsala protokoll anförts och
till vilket yttrande utskottet, med instämmande i väsentliga delar även
i övrigt, hänvisar, anser sig dock utskottet för närvarande mest benäget
att förorda att vid vartdera av universiteten upprättas en professur i
nationalekonomi och socialpolitik med nationalekonomi såsom huvudämne.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta skyndsamt och allsidigt utreda frågan om
inrättande av en professur i nationalekonomi och socialpolitik
inom filosofiska fakulteten vid vartdera av universiteten
i Uppsala och Lund samt förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 16 maj 1919.

På utskottets vägnar:

TH. BORELL.

Första hammarens första tillfälliga uishoits utlåtande Nr 14.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Borell,
Bergman, Hulling, Malkolm Petterson, Schgller, Lillienau och Oscar Olsson.

Yttranden över motionen nr 81.

Filosofiska fakultetens i Uppsala yttrande.

§ I -

I anledning av remissen hade professor Kjellén av dekanus anmodats
att till dagens sammanträde avgiva särskilt yttrande; och föredrog vid
nu företagen behandling av detta ärende professor Kjellén följande av
honom skriftligen affattade yttrande:

»Anmodad att inkomma till dagens fakultetssammanträde med särskilt
yttrande angående de föreslagna professurerna i »socialpolitik», får
jag i ärendet anföra följande.

Den första fråga, som här inställer sig, är denna: förtjänar ärendet
överhuvud beaktande? Åro de föreslagna befattningarna av något behov
påkallade eller eljest motiverade? Frågan sönderfaller vid närmare betraktande
i tre: om det föreslagna ämnets tidsenlighet, om dess bildningsvärde
och om dess anpassningsmöjlighet i förhållande till den bestående
universitetsorganisationen.

Vad då först angår tidsenligheten, så synes den redan av motionären
tillräckligt styrkt. Jag vill här endast understryka en av hans synpunkter:
sammanhanget med tidens allmänna demokratiseringsprocess.
Om demokratiens inre mening är massans förädling och icke endast
massans makt, om makten alltså i grunden är att förstå som ett medel
till förädlingen genom sin uppfostran i ansvar, så får man minst av allt
förbise den andra och rakare vägen till målet: uppfostran genom upplysning.
Vi se här i eminent mening ett statsintresse — knappt något
kan i denna tid vara större —: därför bör det ock tillgodoses vid statens
anstalter för undervisningen och i högsta instans vid universiteten.

Lika litet synes det böra råda något tvivel om ämnets absoluta
bildningsvärde, vilket är detsamma som dess specifika universitetsintresse.

4 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Den sociala intresse- och idéstriden: individernas strävan till sammanslutning
i grupper, gruppernas kamp med varandra om tillvaron och
växten och makten, statens större eller mindre ingripande i reglerande
och fostrande syfte — allt detta bildar ett huvudinslag i alla folks inre
utveckling, och måste redan på denna grund vara ett betydelsefullt föremål
för vetenskaplig uppmärksamhet. Denna sida av saken skall falla
ännu klarare i ögonen, då jag här nedan skall söka ge det föreslagna
ämnet något fastare konturer.

Återstå alltså i detta sammanhang frågan om anpassningen till närvarande
organisation av den akademiska undervisningen. Det kan ju
icke bestridas, att ämnet står i nära- relationer till statskunskapen, som
vid båda universiteten är företrädd av självständiga professurer; från
hithörande professur i Uppsala ägnas också numera direkt uppmärksamhet
däråt. Å andra sidan är det självfallet, att ämnets oerhörda betydelse
i samtidens kulturliv ingalunda kan komma till sin fulla rätt vid
en undervisning, som både traditionellt och principiellt har sin tyngdpunkt
på annat område. Inom statskunskapen kan den s. k. socialpolitiken
aldrig bli mera än en intressesfär bland flere, och ingalunda
den till uppmärksamheten mest berättigade.

På denna punkt sammanhänger frågan tydligen mycket nära med
frågan om tidsenligheten: ju starkare det aktuella behovet framträder,
desto svårare blir det att finna det tillgodosett inom statskunskapens
bestående ram. Man kan diskutera nyttan av en undervisningsordning,
som springer före det praktiska livet med dess intressen och behov;
men det lär obestridligen vara till skada, om organisationen stannar allt
för långt efter livets egen utvecklingsgrad. Detta synes nu verkligen
ha blivit fallet på den specifikt medborgerliga kunskapens område.
Medan dess vikt och värde ur alla synpunkter vuxit i oavlåtlig och
stark stegring, representeras den ål It järn t vid universiteten (utanför
deras speciellt juridiska fakulteter) av ett enda ämne, statskunskapen,
som därtill icke ens åtnjuter förmånen av full likvärdighet med andra
som examensämne (i lärareexamen). Här synes verkligen föreligga ett
stort behov av den art, som renderat Uppsala universitet två professurer
i historia och Lunds likaledes två i nordiska språk, som ur Uppsalaprofessuren
i nordiska språk utbrutit eu särskild professur i svenska
språket, som föranlett klyvningar av gamla enhetliga professurer dels i
litteratur- och konsthistoria och dels i romanska och germanska språk
samt därefter i tyska och engelska. Det vore följaktligen att anse
endast som ett led i en välkänd och naturlig utveckling, om bredvid
lärostolen i statskunskap sattes nya sådana i speciella samhällsveten -

Föräta hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

skaper — jag begagnar tillfället att ur alldeles samma synpukter rekommendera
de från annat håll föreslagna professurerna i nationalekonomi.

Härmed är svaret på den först uppställda frågan givet: även ur
universitetssynpunkt måste ärendet anses väl värt uppmärksamhet. Men
om det sålunda förtjänar utredning, så behöver det ock en sådan, redan
på grund av den oklarhet, som vidlåder ämnet i fråga om omfattning
och gränser. Man behöver blott läsa juridiska fakultetens yttrande av
den 15 dennes med dess vitt skilda meningar i frågan, för att få ett
starkt intryck av att en närmare utredning är av nöden, innan något
beslut i ärendet fattas. Till detta frågans svävande skick har nog framför
allt bidragit själva den av motionären åsätta rubriken »socialpolitik».
Detta ord har redan fått fast kurs i språkbruket som refererande sig
till politik i meningen statskonst, alltså en verksamhet, här i sociala
syften; ur den synpunkten ligger det här nära till hands att i staten se
det verksamma subjektet och i lagstiftningen verket. Sålunda skulle
ämnets omfattning bra nära sammanfalla med vad tyskarna kalla »sociale
Fursorge», d. v. s. statens ingripande i samhällslivet. Tydligen har
saken också uppfattats så inom juridiska fakulteten, då den i sitt gemensamma
yttrande identifierar ämnet med »frågor som framträda till
praktisk handläggning av de offentliga organen»; det är också ur denna
synpunkt, som man inom denna fakultet gjort anspråk på den föreslagna
professuren som laga fång. Det är slutligen frågan om vi icke
i denna uppfattning också finna huvudkällan till de betänkligheter som
tillika framkommit: risken för den vetenskapliga objektiviteten, farhågan
att innehavaren av professuren skulle tagas allt för mycket i anspråk
för praktiskt lagstiftningsarbete. Något annorlunda ställer sig utan
tvivel saken, om man låter ämnet omfatta hela samhällslivet och ser
däri framför allt en deskriptiv vetenskap om det som är. Då får den
fria föreningsbildningen (t. ex. arbetareorganisationen) och sociala självhjälpen
tillika med striden mellan parterna på arbetsmarknaden o. d.
icke mindre intresse än den statsliga regleringen från ovan. Då blir
det också lättare att ge ämnet en naturlig omfattning: dels den sociala
organisationen (såväl den legala i kommunerna som den spontana i fackföreningarna
och andra grupper), dels det sociala livet med dess »rörelser»
och »frågor» (såsom arbetare frågan, bondefrågan, »Mittelstandsbewegung»,
egnahems- och bostadsfrågorna, nykterhets- och sekteriströrelserna,
kvinnofrågan), dels slutligen statens »Sociale Fursorge» (arbetsförmedlingen,
arbetarskyddet, det sociala förlikningsinstitutet, socialförsäkringen
in. m.). Men då torde det också visa sig, att ämnets naturliga plats

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

inom den vetenskapliga organisationen är inom den filosofiska fakulteten,
vid statskunskapens sida, varmed naturligtvis icke förnekas framträdande
beröringspunkter med juridiska discipliner (såsom förvaltningsrätten).

För att markera en sådan inriktning av ämnet synes den av motionären
valda rubriken böra övergivas till förmån för någon som icke
a priori begränsar horisonten. Det är efter min mening nog att säga
sociopolitik i st. f. socialpolitik; ifall termen förefaller främmande, kunde
man också säga politisk sociologi eller enkelt samhällsvetenskap. Att taga
positiv ståndpunkt i den formfrågan är emellertid icke min uppgift här.
Det har varit nog att här undersöka frågorna, om ärendet förtjänar och
om det behöver utredas: på dem båda har svaret utan tvekan blivit ja.»

Härefter, och sedan fakulteten någon stund överlagt rörande detta
ärende, beslöt fakulteten såsom svar å remissen göra följande uttalande.

»Den filosofiska fakulteten finner förslaget om professurer i »socialpolitik»
värt beaktande icke mindre ur bildningsvärdets och den akademiska
organisationens än ur tidsenlighetens synpunkter. Fakulteten
finner därjämte, att en professur i detta ämne, eller i »samhällslära»,
som fakulteten anser professuren lämpligen kunna benämnas, bör på
grund av ämnets natur hava sin plats inom filosofiska fakulteten, där
lärostolarna i statskunskap, statistik, praktisk filosofi och historia dessutom
erbjuda naturliga anknytningspunkter. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke, åtminstone till en början, professuren i detta ämne
skulle kunna inom fakulteten förenas med en professur i nationalekonomi.
Fakulteten får på grund härav för sin del tillstyrka den begärda, i och
för sig nödvändiga utredningen.»

Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlutande Nr 1-1.
Juridiska fakultetens i Uppsala yttrande.

§ 7.

Då nu detta ärende till behandling företogs, avgav dekanus profeseoren
Reuterskiöld följande yttrande:

»Den ifrågasatta nya lärostolen skulle visserligen kunna anses av
det skäl överflödig, att intet hinder finnes för »socialpolitikens» inordnande
redan nu under den skytteanska lärostolen i politik; tvärtom vore
en dylik utveckling helt naturlig- Men därmed vore ej vunnet, vad med
törslaget avses — en till detta ämne begränsad lärostol. För min del
nödgas jag dock betvivla nyttan av en sådan lärostol, varemot jag finner
det både lämpligt och riktigt att inrätta en sådan i-samband med nationalekonomi,
varigenom en viss specialisering inom detta ämne kunde
ske, förutsatt att nationalekonomien bibehölle egen representant även
oberoende av denna kombination. En lärostol i allenast »socialpolitik»
skulle, särdeles om den inrättas utanför juridisk fakultet, alltför lätt förlora
sin vetenskapliga både objektivitet och karaktär i övrigt och nedsjunka
till ett dagspolitiskt bearbetande av aktuella frågor med risk att
antingen förlora all betydelse eller tagas i parti synpunkternas tjänst och
ledband. Jag vill ytterligare tillägga, dels att redan beteckningen
»socialpolitik» synes mig nog så svävande såsom beteckning på eu vetenskaplig
disciplin av någorlunda begränsning, dels att en lärostol, omfattande
denna disciplin med eller utan förening med nationalekonomi,
endast om den inrättas inom juridisk fakultet, kan få nödig ryggrad
och praktisk betydelse, i det att den städse måste i främsta rummet
beakta lagstiftningen på detta område och därvid måste ställas i nära
kontakt med såväl näringsrätten som framför allt förvaltningsrätten,
vilken redan nu vid detta universitet omfattar och behandlar socialförvaltningen
såsom en huvuddel. Möjligheten av en kombination »socialförvaltning
med socialpolitik», varvid ur förvaltningsrätten skulle utbrytas
socialförvaltningen, bör därför även framhållas, ehuru en dylik utbrytnings
lämplighet med hänsyn till förvaltningsrätten i dess helhet
visserligen måste synnerligen starkt betvivlas.

Jag vill sålunda för min del icke avstyrka förslaget, men väl hemställa
att, därest »socialpolitik» anses böra som särskild vetenskaplig
disciplin representeras vid universitetet, detta sker inom juridiska fakulteten
och på det sätt Kungl. Maj:t, efter utredning och yttrande av fakulteten,
finner lämpligast med fäst avseende även å fakultetens verksamhet
i övrigt. Att åter inrätta »professurer» i socialpolitik inom annan anstalt
än universiteten, så vida det ej sker inom någon vetenskaplig akademi,

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

kan jag ej tillstyrka, då därigenom inga garantier vinnas för en verkligt
vetenskaplig kompetens hos innehavarne, vilka dock finge skenet
av en sådan, även där den ej funnes.»

Professo!en Davidson, vilken var förhindrad att närvara vid sammanträdet,
hade insänt följande yttrande:

»Den ifrågasatta professurens ämne är av mycket omstridd omfattning;
beträffande denna punkt är nog att hänvisa till den nyare litteraturen
på området, t. ex. Leopold von Wieses Einfiihring in die Sozialpolitik,
1910. Visserligen gäller om åtskilliga andra professurer, att
gränserna för deras ämnes omfång äro svävande, men beträffande socialpolitiken
gäller detta i så hög grad, att det ej är tillrådligt att nöja
sig med dén allmänna beteckningen socialpolitik, utan bör det närmare
anges, vad med denna benämning skall förstås.

Att socialpolitiken till en viss grad redan nu kan bliva föremål för
vetenskaplig behandling, kan ej förnekas. Det förefaller emellertid, som
om motionärens syfte med inrättandet av en professur i socialpolitik icke
skulle nås, om professurens innehavare skulle få begränsa sin uppgift
till detta, utan att motionärens mening vore att uppgiften även skulle
omfatta främjandet av vissa politiska och sociala partiers syften beträffande
de sociala förhållandena. Men kommer denna uppfattning att gorå
sig gällande, är professuren ej lämplig att inordna i en vetenskaplig
anstalt. Det saknas ju ej exempel på att professurer av likartat kynne
inrättats vid universitet. Skytteanska professurens innehavare skall ju
enligt stiftelsebrevet vara »metkodo Rameus» och för den år 1741 vid
Uppsala universitet upprättade professuren i ekonomi gav Rikets Ständer
anvisningar beträffande vad innehavaren hade att lära de studerande.
Men i våra dagar skulle varje ansats i denna riktning möta ett
enhälligt motstånd från universitetets sida.

Åven om nu sist antydda farhåga visar sig vara fullkomligt ogrundad,
kan dock lämpligheten av de föreslagna professurernas upprättande
vid universiteten ifrågasättas. Innehavarna av professurerna i socialpolitik
skulle ha till uppgift dels att biträda vid den socialpolitiska lagstiftningens
utarbetande, dels att lämna de studerande undervisning.
Fara föreligger att, särskilt på grund av den stora omfattning av nämnda
lagstiftningsarbete, professurernas innehavare skulle i så hög grad tagas
härför i anspråk, att de icke kunde vid Uppsala respektive Lunds universitet
tillgodose undervisningens krav och att universitetet sålunda
skulle erhålla professurer, som endast undantagsvis skulle komma att
skötas av sina ordinarie innehavare.

Då nu första av nyssnämnda uppgifter för professurerna i socialpolitik
enligt motionärens förslag synes vara och väl även skulle komma

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

utt bliva den förnämsta, förefaller det mig, som om den lämpligaste
anordningen nu vore att binda de nya platserna vid socialstyrelsen och
sålunda där inrätta eu eller två tjänster, vars innehavare skulle fungera
såsom vetenskapliga experter för socialstyrelsen. En dylik anordningskulle
medföra även den fördelen, att målsmännen för socialpolitiken
finge lätt tillgång till det för deras forskningar erforderliga materialet.
Om två dylika platser inrättades, kunde också en rationell arbetsfördelning
mellan dessas innehavare lätt åvägabringas, under det att garantier
för något, liknande saknades, ifall Uppsala och Lund erhölle var sin
professur i socialpolitik.

Med denna anordning vore väl icke oförenligt att dessa målsmän
för socialpolitiken kunde meddela undervisning åt de studerande, som
ägnade sig åt specialstudier i socialpolitik. Den övriga undervisningen
i detta ämne kunde då bestridas i samband med undervisningen i nationalekonomi
vid universiteten; om de nya platser i nationalekonomi,
varom vid innevarande års riksdag väckts förslag, komma till stånd,
skulle nog detta undervisningsbehov kunna vederbörligen tillgodoses.»

Professoren Westman yttrade:

»Erkännas måste, att en viss grund finnes för en farhåga, att om
professurer inrättas med det ämnesområde, som föreslås i motionen,
deras innehavare icke skulle bedriva en verksamhet av rent vetenskaplig
natur utan i stället komme att låta sina utredningar och framställningar
påverkas av beredvillighet att tjäna det ena eller andra partiets politiska
och sociala syften. ''För alla samhällsvetenskaper föreligger utan
allt tvivel en fara att genom främmande och tillfälliga inflytelser föras
på avvägar. Det enda verkliga skydd, som finnes häremot, är en stark
vetenskaplig anda vid universiteten. Om den makt, som utövas av en
sådan anda, vittnar utvecklingen av de båda professurer, som professoren
Davidson omtalar i sitt utlåtande,
tande försök att i viss riktning inskränka lärofriheten för deras innehavare,
men i våra dagar äro dessa lika obundna som andra professorer.

Den enda avgörande invändning, som från universitetssynpunkt
skulle kunna riktas mot det framställda förslaget om professurer i socialpolitik,
vore . om det kunde uppvisas, att det ämne, som skulle falla
inom en dylik professurs läroområde, ej kunde göras till föremål för
vetenskaplig behandling. Ett sådant påstående torde emellertid ej med
fog kunna^ framställas. Man kan, synes det mig, ställa sig på den
positiva ståndpunkt jag alltså i detta avseende intager, även om man
beaktar,, att de gränslinjer, som skola innesluta en dylik professurs omiåde,
ej äro uppdragna och kanske alltid måste hållas i ej ringa grad
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 saml. 1 avd. 13 höft. (AV 14.) 179119 2

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

svävande. Tydligt synes emellertid vara, att man i varje fall kan bestämma
en dylik professurs arbetsfält så pass noga, att man kan saga,
att det skulle komma att ligga på åtskilliga andra samhällsvetenskapers
tillämpningsområden. För att taga endast ett exempel skulle pataghgen
en bearbetning av bostadsfrågan falla dännom. Det skulle vara lätt att
anföra bevis för ett påstående, att en mängd av de Problem, som inom
dessa tillämpningsområden ej äro tillräckligt bearbetade, i hog gra ur
rent vetenskaplig synpunkt äro förtjänta av behandling. Att de likväl
lämnats å sido beror säkerligen så gott som uteslutande pa bnstanc e
arbetskraft. Professorerna i de olika vetenskaperna aro i stor omfattning
upptagna av den omprövning, som ständigt försiggår inom vetenskapen,
och som de måste uppmärksamma och medverka till för att
kunna i sin undervisning meddela en modern och levande översikt, val
och en av sin vetenskaps centrala delar. En professur, vars innehavare
fmcre till uppgift att bearbeta just tillämpningsområdena, skulle alltså
kunna omhändertaga arbetsuppgifter, som eljest lätt fa ligga nere. Hans
verksamhet skulle säkerligen kunna i synnerlig grad gagna det allmänna,
då erfarenheten givit vid handen den störa betydelsen av att
den teoretiska utredning, som ofta oundgängligen behoves vid samhallsfråo-ors
lösning, i god tid upptagas av en person med vetenskaplig bildning
och av honom utföres efter rent vetenskaplig metod.

Att professurer av dylik art, om de inrättas förläggas till universiteten,
synes vara en förutsättning för att de skola kunna fylla en uppgift
sådan som jag sökt angiva. Endast vid universiteten komma de i
den förbindelse med de övriga vetenskaperna, främst samhällsvetenskaperna,
vilken är oundgänglig. Endast vid universiteten kan den undervisning,
som vid dylika lärostolar borde meddelas mom sadana socialvetenskapliga
områden, som äro av särskild praktisk til Dråplighet, na
dem, som utbilda sig för blivande verksamhet inom socialstyrelsen eilei
för andra uppgifter, för vilka fackutbildning av ifrågavarande art ar av
betvdelse. Om däremot en socialpolitisk professur mrattas vid socialstyrelsen,
kommer med all sannolikhet dess innehavare att ganska snart
inordnas som en kraft i verkets löpande utredningsarbete och resultatet
således att bli, att socialstyrelsen erhåller eu ny tjänst i tredje loneo-raden.
Å andra sidan måste emellertid framhållas att^ det for en universitetsprofessor
i här berörda ämne måste vara ett så gott som nödvändigt
arbetsvillkor, att han ernår en .nära forbonde se med socialstyrelsen
och där har så att säga sin institution. Det bor sålunda tagas
under omprövning, huruvida han lämpligen kan erhålla fritt tilltiade till
denna styrelses arbetsmaterial och sammanträden.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Vad jag här anfört torde vara tillräckligt för att stödja ram mening,
att en utredning bör verkställas med anledning av det yrkande, som
framställes i den remitterade motionen.»

Härefter beslöt fakulteten på förslag av professoren Westman avgiva
följande yttrande i ärendet:

»Då fakulteten anser önskvärt, att åtgärder vidtagas för att främja
den vetenskapliga beredningen och bearbetningen av socialpolitiska
frågor, som framträda till praktisk handläggning av de offentliga organen,
får fakulteten för sin del förorda det yrkande om utredning, som
framställes i den till yttrande remitterade motionen.»

Det större akademiska konsistoriets i Uppsala yttrande.

Med anledning av förevarande remiss rörande väckt motion angående
inrättande av professur i socialpolitik vid universiteten i Uppsala och
Lund får det större akademiska konsistoriet under hänvisning till de av
juridiska och filosofiska fakulteterna i ärendet avgivna yttranden, intagna
i bilagda utdrag av konsistoriets protokoll, tillstyrka föranstaltande av
utredning i ärendet, varvid konsistoriet för sin del vill uttala önskvärdheten
av att en professur uti ifrågavarande ämne vid Uppsala universitet
upprättas.

Filosofiska fakultetens i Lund yttrande.

§ 138.

Professorn Wallengren hade i samråd med docenten Sommarin formulerat
följande yttrande, som fakulteten beslöt avgiva som sitt:

»Fakulteten finner otvivelaktigt, att med den oerhörda stegring i
betydelse, som de sociala problemen under de senaste årtiondena företett
och alltjämt förete, behovet av en vidsträcktare spridning och fördjupning
av social kunskap gör sig med styrka gällande. I undervisningen
vid folkskollärareseminarierna har insikten härom tagit sig uttryck i iuförandet
av ekonomilära såsom särskilt undervisningsämne, och i det
nyligen framlagda betänkandet rörande ordnandet av nykterhetsundervisningen
har föreslagits undervisning vid de allmänna läroverken i
samhällslära. Att vidare insikter av dylik art för förvaltningens funktionärer
bliva i allt mera ökad måtto nödvändiga, är uppenbart. Det
förefaller helt naturligt, att de påpekade förhållandena måste återverka
även på utvecklingen av den högre vetenskapliga forskningens officiella
organisation. För Lunds universitet har sålunda inrättandet av en pro -

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

fessur i exakt samhällslära eller statistik länge varit ett önskemål och
framstår alltjämt som ett oundgängligt behov. Ett ytterligare utökande
av de samhällsvetenskapliga lärostolarna måste i enlighet med det sagda
framstå såsom i hög grad önskvärt.

Huruvida emellertid denna ytterligare utökning, vad den närmaste
framtiden beträffar, bör försiggå alldeles utefter den linje, som herr von
Koch föreslagit i den till fakulteten för avgivande av yttrande remitterade
motionen, torde emellertid kunna sättas i fråga. Fakulteten får i detta
avseende göra följande erinringar:

Socialpolitiken är en gren av den tillämpade eller praktiska nationalekonomien.
I den akademiska undervisningen torde denna gren av
den nationalekonomiska vetenskapen icke utan olägenheter för vetenskapens
idkare och fara för studiernas vetenskapliga halt kunna avskiljas
från ämnet i dess helhet. Motionären antyder visserligen som ett villkor
av principiell innebörd, att innehavarna av de föreslagna professurerna
i socialpolitik skola vara nationalekonomiskt bildade. Det torde emelleitid
kunna fordras, att en akademisk undervisning i socialpolitik. icke
anförtros åt ordinarie lärare, som icke äger professorskompetens i nationalekonomi.
En verklig teoretisk sakkunskap pa det socialpolitiska
området förutsätter givetvis vetenskapliga insikter i teoretisk nationalekonomi.
Endast kännedomen om det ekonomiska livets lagar torde
nämligen möjliggöra verklig förståelse av sociala förhållanden, deias
orsaker och verkningar, samt ett sakkunnigt bedömande av en socialpolitisk
åtgärds behövlighet och ändamålsenlighet.

Lunds universitet har, liksom universitetet i Uppsala, för närvarande
endast inom juridiska fakulteten en lärostol i nationalekonomi, som dock
är förenad med undervisnings- och examinationsskyldighet i det rent
juridiska ämnet finansrätt. Enär sistnämnda ämne är obligatoriskt för
juridiska examina, men nationalekonomien för lägre examina valfritt,
torde vederbörande professors undervisningsarbete till väsentlig del komma
att ägnas finansrätten. Filosofiska fakulteten har genom stipendierad
docent, som med hänsyn till det stora behovet av .undervisning fått sitt
stipendium förlängt till nio år, vilken tid nyligen utgått, under de senare
åren kunnat upprätthålla undervisning och examination i ämnet
nationalekonomi och har detta ämne under de senare åren tilldragit sig
ett växande lärjungeantal, bl. a. på grund av dess betydelse för blivande
lärare i ekonomilära vid folkskoleseminarierna samt för blivande tjänstemän
inom vissa grenar av statsförvaltningen, såsom de statistiska verken
och socialstyrelsen. Fakulteten saknar emellertid ordinarie lärare däri.
Under sådana förhållanden torde det närmaste behovet för universitetet

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 13

vara inrättandet av eu professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten.
Därmed sjmes för närvarande de önskemål, som motionären
framställt, på det lämpligaste sättet bliva tillgodosedda.

Fakulteten vill till sist erinra om att vid årets riksdag föreligger
utom herr von Kochs motion angående inrättandet av professurer i socialpolitik
jämväl en annan motion, framställd i första kammaren av
herrar Örne och Bäckström, och med syfte att åvägabringa utredning
och förslag i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom
filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund. I fall denna motion vunne
riksdagens bifall, bestode givetvis för Kungl. Maj:t möjligheten att vid
fastställandet av arbetsfördelningen mellan professurerna i nationalekonomi
inom den juridiska och inom den filosofiska fakulteten, i den mån
utredningen därtill kunde föranleda, taga hänsyn till de synpunkter, som
herr von Koch i sin motion framlagt.

Fakulteten vill till slut i detta sammanhang ej underlåta att ån}^o
erinra om det redan omnämnda, sedan åtskilliga år bestående behovet
av en professur i statistik.''»

Juridiska fakultetens i Lund yttrande.
§ 23.

Då ärendet nu till behandling företogs, yttrade professorn Kallenberg:
»Med fullt behjärtande av motionens göda syfte kan jag dock för min
del ej tillstyrka inrättande av professurer i socialpolitik. Mitt huvudsakliga
skäl är, att socialpolitiken ännu ej har karaktären av en särskild
vetenskap och knappast kan antagas komma att åtminstone inom en
beräknelig framtid erhålla en sådan ställning inom vetenskapernas svstem.
Av en professor i socialpolitik skulle man hava att fordra först
och främst grundliga insikter i nationalekonomi, men därutöver ett betydande
historiskt vetande, full förtrogenhet med socialstatistikens metoder
och god kännedom om hela den sociala lagstiftningen. Möjligheten
att till professur i socialpolitik förvärva en vetenskapsman med
full kompetens i dessa olika avseenden kan på goda grunder betvivlas.
Det sannolika är, att man finge nöja sig med kompetens i nationalekonomi,
och att sålunda den ifrågasätta professuren i verkligheten bleve
en professur i nationalekonomi. Men om jag sålunda ej för min del
kan tillstyrka bifall till motionen, så ger denna giltig anledning att taga
under omprövning frågan om förstärkning av lärarekrafterna i national -

14 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

ekonomi. Beträffande denna fråga vill jag ansluta mig till filosofiska
fakulteten.»

Professorn Thyrén ville, med instämmande i de betänkligheter, som
av professorn Kallenberg uttalats, särskilt framhålla, att omfånget av de
tilltänkta professurerna skulle bli så stort, att det skulle möta synnerlig
svårighet att få dem besatta med personer, som behärskade mer än viss
del eller vissa delar av deras ämnesområde, vilket till sitt innehall maste
bli synnerligen heterogent. Därtill komme att flera av dessa delar för
närvarande ingiDge under den ena eller andra av redan varande professurer,
t. ex. civilrätt, speciell privaträtt, förvaltningsrätt eller nationalekonomi.
Vad anginge ifrågasatt professur i nationalekonomi inom den
filosofiska fakulteten ville professorn framhålla nödvändigheten av att
av dess målsman krävdes ett visst mått av juridisk utbildning, åtminstone
så stor, att han ej stode alldeles främmande för juridisk tankegång och
för lagtolkning.

Professorn Kallenberg förklarade sig ense med professorn Thyrén i
vad denne yttrat rörande kravet på ett visst mått av juridisk bildning
hos professor i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten.

Professorn Ernberg och dekanus professorn Malmgren instämde i
vad professorerna Kallenberg och Thyrén anfört.

Professorn Björling anförde: »Motionen utmynnar i en hemställan
om utredning, och mot en sådan bör icke vara mycket att invända, om
än de betänkligheter, som här framhållits, med hänsyn till socialpolitikens
betydande omfattning, redan från början ingiva tvekan om möjligheten
av ingående sakkunskap inom ett så vidsträckt område hos en person.
En annan omständighet förtjänar enligt min mening särskilt beaktande,
nämligen att den egentliga socialpolitiken icke, lika litet som någon
annan gren av politiken, rätteligen lämpar sig som ämne för en universitetsprofessur.
Socialpolitiken är väl snarare ett rättesnöre för handlande,
en konst, än en kunskap; och den vetenskapliga objektivitet, som städse
bör utmärka den vid universiteten bedrivna forskningen, skulle lätt äventyras,
om där bereddes insteg åt politik av ena eller andra slaget. Åmnet
för det socialpolitiska studium, som skulle kunna komma i fråga vid
våra universitet, torde därför böra bestämmas som socialvetenskap eller
de kunskapsteoretiska förutsättningarna för socialpolitiken, icke denna
själv i sin praktiska riktning.»

Det större akademiska konsistoriets i Lund yttrande.

(Konsistoriet instämmer med fakulteterna.)

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Yttranden över motionen nr 111.

Filosofiska fakultetens i Uppsala yttrande.

Härvid föredrogs till en början följande från professor Wohlin inkomna
yttrande:

»Till filosofiska fakulteten, Uppsala.

Av filosofiska fakultetens dekanus anmodad att avlämna ett yttrande
rörande en till fakulteten remitterad, vid innevarande riksdag i första
kammaren väckt motion nr 111 om åvägabringande av utredning och
förslag ifråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom
filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund, får jag vördsamt anföra
följande.

Såsom i motiven till sagda motion framhålles, gör sig otvivelaktigt
på olika områden av samhällsarbetet i vårt land ett behov av nationalekonomiskt
utbildade arbetskrafter gällande. Motionärerna hava i detta
avseende med rätta hänvisat till de understundom mindre gynnsamma
erfarenheter, som vunnits av kristidsorganens sätt att fullgöra sina åligganden,
liksom överhuvud av det allmännas ingripande i prisbildning
och omsättning, och motionärerna torde äga obetingat rätt i sin uttalade
uppfattning, att vid de ekonomiska kristidsåtgärdernas planläggning och
utförande större hänsyn ofta tagits till gängse vanföreställningar än till
de ekonomiska lagar, efter vilka allt arbete för produktion och fördelning
av varor måste rätta sig. Hade inom de tjänstemannakårer och
näringskretsar, varur kristidsmyndigheternas personalrekrytering företrädesvis
ägt rum, större ekonomisk bildning förefunnits och hade särskilt
kvalifiöerade nationalekonomiska krafter varit att tillgå och erbjudits
att deltaga i kristidskommissionernas ledning, skulle med all sannolikhet
många för statsverket kostsamma och för allmänheten i vårt land mindre
lyckliga kristidsåtgärder hava kunnat undvikas.

Förutom detta kristidens extraordinära behov av ekonomiskt utbildade
personer kommer emellertid under den närmaste framtiden, liksom
fallet var under tiden före krisen, att föreligga en mera konstant efterfrågan
å sådana personer. Det kan sålunda hänvisas till den oförminskade
omfattning, vari det offentliga utredningsväsendet i form av
kungl. kommittéer, kommissioner samt i departementen och andra ämbetsverk
tillkallade sakkunniga alltjämt bedrives, och den mångfald ej sällan

16 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 14.

invecklade nationalekonomiska frågor, som härunder skola utredas. Tjänstemännen
i Kungl. Maj:ts kansli och i de centrala ämbetsverken sakna
merendels, på grund av sin företrädesvis juridiska utbildning, erforderlig
kompetens att inträda såsom medlemmar eller sekreterare i dylika beredningar,
så snart dessa röra ekonomiska ämnen. Utom statsförvaltningen
stående personer med mer eller mindre grundlig ekonomisk utbildning
måste fördenskull vanligen tillkallas. En påtaglig brist på sådana arbetskrafter
gör sig emellertid sedan gammalt kännbar. Samma förhållande
torde råda vid av kommunala myndigheter eller enskilda korporationer
föranstaltade ekonomiska utredningar.

Vad fasta arbetsanställningar och tjänster beträffar, för vilka ekonomisk
utbildning ingår som erforderligt kompetensvillkor, förefinnas
sådana visserligen, såvitt statsförvaltningen angår, blott i ringa antal.
Förhållandena i detta avseende kunna dock komma att förändra sig,
därest det på sin tid framlagda förslaget om inrättandet av en s. k.
statsvetenskaplig examen framdeles skxille bliva förverkligat. Därjämte
må erinras om det förslag till omorganisation av diplomat- och konsulatväsendet,
som nyligen framlagts av inom utrikesdepartementet tillkallade
sakkunniga, och vari som en mycket väsentlig kvalifikationsgrund för
inträde och befordran å dessa ämbetsmannabanor angivas kunskaper i
ämnet nationalekonomi. Slutligen bör uppmärksammas, att handelskamrarna
inom riket, vilka som bekant numera äro auktoriserade, för
sina sekreterarebefattningar i första hand behöva nationalekonomiskt utbildade
personer, och att detsamma gäller ifråga om åtskilliga andra
korporationer och sammanslutningar inom näringslivet ävensom ifråga
om många större industriella institutioner och merkantila företag.

Det av motionärerna framhållna behovet av utbildade lärarekrafter
i ämnet ekonomilära vid folkskoleseminarierna är jämväl grundat, och
sannolikt skall behov av sådana lärarkrafter även komma att framträda
vid andra läroanstalter.

Inom de båda statsuniversitetens juridiska fakulteter meddelas visserligen
undervisning i nationalekonomi av professorerna i nationalekonomi
och finansrätt. Det förhållandet, att i dessa professurer nationalekonomien
är förenad med det rent juridiska ämnet finansrätt, ävensom att en
omfattande examinationsskyldighet i finansrätt påvilar professurernas
innehavare, torde emellertid inskränka på den tid, som dessa sistnämnda
äro i tillfälle att i sin undervisningsverksamhet ägna åt nationalekonomien.
Att — såsom motionärerna anföra — innehavarna av dessa lärostolar
’böra vara jurister d. v. s. ha absolverat akademisk examen i en
stor grupp ämnen, som ej ha det ringaste gemensamt med den egentliga

Föräta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

nationalekonomien’, torde visserligen vara ett missförstånd så tillvida, att
avlagd juridisk examen icke är föreskriven som kompetensvillkor för
innehavare av sagda professurer, utan det bör liksom ifråga om andra
universitetsprofessurer allenast ankomma på vederbörandes ådagalagda
vetenskapliga skicklighet och undervisningsformåga inom professurens
ämnesområden. Emellertid anse sig otvivelaktigt de flesta aspiranter å
nämnda professurer, för att trygga sin ställning i konkurrensen, praktiskt
nödsakade att avlägga juridisk examen, liksom de under alla förhållanden
måste bedriva vetenskapliga studier och forskningar i ämnet finansrätt,
och dessa omständigheter torde onekligen något förminska möjligheterna
att vid varje ledighet besätta platserna med de största vetenskapliga begåvningarna
i ämnet nationalekonomi.

Av större olägenhet än ifrågavarande förhållanden är emellertid, att
studerande inom juridiska fakulteten, frånsett enstaka undantagsfall, bedriva
studierna i nationalekonomi med uteslutande syfte att vinna betyg
i ämnet i avsedd juridisk examen. Då kunskapsfordringarna för betyg
i ett ämne, som icke tillhör den juridiska examens huvudämnen, äro
relativt låga ocli i varje fall icke innesluta fordran på självständigt
vetenskapligt arbete, bliver det vida övervägande flertalet jurister föga
kvalificerade för sådana tjänster och ekonomiska utredningsuppdrag,
varom förut nämnts, oavsett att de i regel under sina tjänsteåligganden
inom administrationen eller sitt arbete på andra levnadsbanor snart bruka
glömma den hastigt inlärda examenskursen. I minst lika grad, som då
fråga är om andra ämnen, kräves emellertid för ernåendet av verklig
nationalekonomisk bildning såväl grundliga studier som ock fortsatt självständigt
arbete på området. Därtill kommer ytterligare — varom motionärerna
jämväl erinra — att nationalekonomien är valfritt ämne i de
juridiska examina. Många utexaminerade jurister sakna därför varje
insikt i nationalekonomiska frågor. Slutligen äro personer med juridisk
examen sällan benägna att söka och oftast ej heller kompetenta'' för sårdana
lärarebefattningar, varmed undervisning i nationalekonomi eller
’ekonomilära’ är förenad.

Det behov av tillfälle till grundligare vetenskaplig Utbildning i
nationalekonomi, som av dessa skäl länge gjort sig gällande, har hittills
tillgodosetts genom de vid Stockholms högskola, Göteborgs högskola
samt Handelshögskolan i Stockholm inrättade professurerna i ämnet
ävensom, vad statsuniversiteten beträffar, genom rätten att medtaga
nationalekonomi i filosofiska examina och möjligheten att vid studierna
för dessa examina begagna sig av professorernas i nationalekonomi och
finansrätt undervisning och råd i övrigt. De trenne förenämnda högBihang
till riksdagens protokoll 1919. 12 sand. 1 avd. 13 höft. (Nr 14.) 1791 id 3

18 första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande iSfr 14.

skolornas professurer — numera fyra till antalet — hava givetvis i nu
berört avseende verkat till stort gagn. Emellertid framställer sig härvid
för det första till beaktande, att vid handelshögskolan i Stockholm högre
vetenskaplig examen icke kan avläggas, samt att studerande vid Stockholms
högskola och Göteborgs högskola, som vid dessa högskolor vill
avlägga examen i nationalekonomi, är nödsakad att vid respektive högskola
jämväl vinna betyg i de övriga ämnen, som ingå i hans examen;
ett förhållande, som ej sällan medför svårigheter, emedan sagda högskolor
icke äga professurer i alla de ämnen, varmed nationalekonomi
brukar förenas. Mycket vanligt är exempelvis att i filosofie kandidatexamen
kombinera nationalekonomi och statistik, men vid Stockholms
högskola finnes endast en t. f. lärarebefattning i sistnämnda ämne; ofta
förekommer även kombinationen av nationalekonomi och matematik, men
vid Göteborgs högskola finnes icke någon lärarebefattning i matematik.
För det andra ådagalägger erfarenheten, att bland studerande, som av
olika anledningar velat eller måst förlägga sina studier till statsuniversiteten,
åtskilliga fall förekomma, då vederbörande begagnar sig av möjligheten
att medtaga nationalekonomi i filosofisk examen, vilket visar, att
ovannämnda högskolor — såsom ock omedelbart förstås — icke ensamma
kunna tillgodose behovet av högre vetenskaplig undervisning i
ämnet. Det provisorium, som f. n. är sålunda rådande ifråga om examinationen
i dessa examina, är emellertid i hög grad olägligt både för de
studerande och för universiteten. Då professorn i nationalekonomi och
finansrätt, som fallet nu är vid Uppsala universitet, examinerar i filosofiska
examina, så är detta ett frivilligt åtagande, men man kan ej gärna
i längden vänta, att innehavaren av ifrågavarande juridiska lärostol utan
ersättning skall pålägga sig ett sådant arbete. När som helst kan han
förklara sig förhindrad därtill. Huruvida undervisningen och examinationen
i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten i sådant fall kan
upprätthållas, beror på den tillfälliga omständigheten, om docent i ämnet
finnes. Möjligheten att städse hava tillgång till en sådan docent är
emellertid, när inga befordringsutsikter förefinnas, ganska oviss.

Med hänsyn till vad nu anförts kan jag ej annat än livligt tillstyrka,
att filosofiska fakulteten ville i sitt yttrande över berörda riksdagsmotion
förorda densamma. Sant är, att framställningen icke, som
rätteligen bort ske, kommit från universitetens sida, men å andra sidan
går motionen endast ut på begäran om åvägabringande av utredning och
förslag i fråga om omhandlade professurers inrättande, och mot en sådan
framställning synas universiteten, i vilkas intresse det otvivelaktigt ligger
att få sagda professurer till stånd, icke böra hava något att invända.

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Till sist må erinras om att vid innevarande riksdag även väckts
motion om inrättande vid statsuniversiteten av professurer i socialpolitik.
Detta förslag hade rätteligen bort underställas universitetsmyndigheternas
bedömande samtidigt med den nu avhandlade motionen om upprättande
av professurer i nationalekonomi. Med hänsyn till frågornas inbördes
sammanhang vill jag här tillåta mig uttala som min uppfattning, att
fristående professur i socialpolitik icke bör förordas, utan det till grund
för framställningen härom liggande önskemålet tillgodoses genom inrättande
av professurerna i nationalekonomi, förslagsvis benämnda professurer
i ''nationalekonomi med socialpolitik.’

Hessleholm den 3 mars 1919.

Nils Wohlin.»

Efter en längre överläggning beslöt fakulteten härefter på förslag
av professor Noreen tillstyrka den begärda utredningen under hänvisning
dels till att humanistiska sektionen den 2 september 1912 framställt ett
av större akademiska konsistoriet tillstyrkt riksdagspetitum om anslag
till inrättande av en professur i nationalekonomi inom fakulteten, dels
till professor Wohlins ovanintagna yttrande, och ville fakulteten vidare
framhålla, att ämnet nationalekonomi tydligen inom filosofiska fakulteten
kom/ne i ändamålsenligt sammanhang med andra ämnen, vilket bestyrktes
därav att ett flertal yngre nationalekonomici fått sin vetenskapliga
utbildning inom filosofisk fakultet.

I protokollet skulle intagas Immanistiska sektionens ovanberörda
framställning, så lydande:

»Utdrag av humanistiska sektionens i Uppsala protokoll den 2 september
1912.

§ 5.

Till detta sammanträde hade till sektionens samtliga medlemmar
utdelats dels ett så lydande förslag av professor Schäck:

»Vid 1912 års riksdag väcktes av professor Steffen motion om inrättandet
av en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten i
Uppsala, vilken motion här bifogas. För min del har jag känt mig
fullt övertygad av de skäl, motionären anfört, och jag anser därför överflödigt
att här upprepa hans argumentation. Statsutskottet yttrade om
densamma:

''Deri i motionen lämnade utredningen angående gagnet av en professur
i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet
och motionärens därpå grundade förslag finner utskottet beaktans -

20 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

värda. Emellertid bjuder försiktigheten att med största varsamhet framgå
vid inrättandet av nya professurer, och riksdagen har ej heller plägat
vidtaga sådan åtgärd annat än efter vederbörlig framställning från universitetsmyndigheterna
och sedan ärendet varit föremål för Kungl. Maj:ts
prövning och förslag.

På grund härav och dä, så vitt utskottet har sig bekant, någon
framställning i ämnet icke gjorts från Uppsala universitet, har utskottet,
som ansett sig sakna anledning tillstyrka riksdagen att frångå ovan antydda
grundsats i avseende å den förberedande prövningen av ärenden
av ifrågavarande slag, icke kunnat biträda motionen.’

På grund av dessa fakta får jag hemställa, att universitetet måtte
till Kungl. Maj:t ingå med begäran om nådig proposition till 1913 års
riksdag,

att riksdagen måtte i staten för universitet i Uppsala uppföra en
professur i nationalekonomi inom den filosofiska fakulteten, med enahanda
avlöningsförmåner, som tillkomma universitetsprofessorer i allmänhet,
och med skyldighet för tjänstens innehavare att vara underkastad
de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkor och bestämmelser,
ävensom att för ändamålet höja det ordinarie anslaget till Uppsala
universitet med 7,500 kronor.

Uppsala den 27 augusti 1912.

Henrik Schäck.»

och dels ett tryckt exemplar av den i professor Schucks skrivelse
omförmälda, av professor Steffen väckta riksdagsmotionen.

Sektionen tog nu, i närvaro av professor Davidson såsom adjungerad
ledamot, detta ärende till behandling. Under erinran om att
sektionen redan 1911 och ånyo under innevarande år såsom ett trängande
önskemål framhållit förvandlandet till professurer av de redan väsentligen
i sak men icke i fråga om löneförmåner såsom professurer verkande
lärarebefattningarna i nordiska och jämförande fornkunskap samt
i konsthistoria med konstteori, och i förhoppning om att det nu ifrågasatta
riksdagspetitum icke skulle träda hindrande i vägen för förverkligandet
av nyssnämnda redan tidigare i form av riksdagspetitum framställda
önskemål, ville sektionen nu enhälligt tillstyrka det väckta förslaget
och beslöt sålunda ingå till vederbörande med anhållan om upptagande
bland årets riksdagspetita av ett anslag å kronor 7,500 till en
professur i nationalekonomi inom den filosofiska fakulteten vid härvarande
universitet med enahanda avlöningsförmåner, som tillkomma universitetsprofessorer
i allmänhet, och med skyldighet för tjänstens inne -

Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

havare att vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande fastställda
villkor och bestämmelser.

Juridiska fakultetens i Uppsala yttrande.

§ 6.

Härvid meddelade till en början prodekanus professor Dahlberg, att
Irån professorerna Davidson och Reuterskiöld, vilka voro förhindrade
närvara vid dagens sammanträde, hade inkommit följande skriftliga yttranden
:

»Motionen går ut på

1) dels inrättandet av en professur i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteten vid vartdera av de båda statsuniversiteten,

2) dels borttagande av ämnet nationalekonomi från professurerna i
nationalekonomi och finansrätt inom juridiska fakulteterna vid statsuniversiteten.

Angående motionens första del har juridiska fakulteten naturligtvis
ej att avgiva yttrande. Vad den andra delen beträffar är först att erinra
om att motionärerna bland annat framhålla, att ämnet nationalekonomi
kräver flera vetenskapliga målsmän än det för närvarande äger.
Vid sådant förhållande hade man haft skäl att vänta, att motionärerna
rent av påyrkat, att de nuvarande platserna i ämnet skulle bibehållas
och detta med så mycket större skäl, som ändringen av professurerna i
de juridiska fakulteterna ej skulle medföra någon minskning av kostnaderna.
Att motionärerna ej kommit till detta resultat har berott på
två omständigheter. Den ena är, att de anse, att de juridiska ämnena
och nationalekonomien ej ha det ringaste gemensamt. Den andra är,
att innehavarna av professurerna i nationalekonomi i de juridiska fakulteterna,
d. v. s. undertecknad och professor Wicksell, anses ha så vanvårdat
sina ämbeten, att den vetenskapliga nationalekonomien i vårt
land skulle ha råkat i fullständigt lägervall, därest ej högskolorna i
Stockholm och Göteborg och handelshögskolan i Stockholm inrättat professurer
i nationalekonomi.''

Det förstnämnda av dessa skäl är förunderligt. För varje initierad
är det välbekant, att ett mycket intimt salband förefinnes mellan rättsvetenskapen
och nationalekonomien och att detta samband även är av den
natur, att flera viktiga områden av nationalekonomien (såsom penningekreditväsendet
samt fördelningen) ej kunna i alla delar tillbörligt behandlas
utan grundlig rättsvetenskaplig utbildning. Till stöd för detta

22 Första lcammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

påstående är det tillräckligt att hänvisa till följande arbeten med juridisktekonomiskt
innehåll:

Knies, Geld lind Credit.

Knapp, Staatliche Theori des Geldes.

v. Petrazycki, Die Lehre vom Einkommen.

Beträffande det andra skälet förbjuder mig min personliga ställning
att uttala mig om detsamma.

Men även den som är övertygad om att jag och professor Wicksell
vanvårdat den vetenskapliga nationalekonomien borde ju inse, att detta
förhållande ej är tillräckligt skäl att ändra resp. professurers ämnesomfattning
och detta så mycket mindre, som professor Wicksell redan
lämnat sin plats, och jag snart kommer att göra detsamma.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att den ifrågasatta begränsningen
av den juridiska professurens ämne, möter det hinder, att nationalekonomi
ingår som examensämne i juridiska examina.

Av det anförda framgår alltså, att motionärernas framställning, i
vad den berör juridiska fakulteten, ej förtjänar något avseende.

David Davidson.'')'')

»Med åberopande av vad professoren Davidson anfört och under
erinran, dels att professoren Davidson själv är vårt lands kanske mest
framstående och erkände nationalekonomiske vetenskapsman, dels att
efter min mening det icke blott är nationalekonomiens idkare, som
behöva rättsvetenskaplig utbildning, utan lika mycket rättsvetenskapen
som inom sitt område behöver ständig kontakt med nationalekonomien,
hemställer jag, att fakulteten ville som sitt yttrande förklara motionärernas
framställning, i vad den berör juridiska fakulteten, ej förtjäna något
avseende.

C. A. Reuterskiöld.i)

Efter föredragning härav yttrade professoren Westman:

»Det mål, vartill motionärerna i sin föreliggande framställning syfta,
nämligen att föranleda staten att vidtaga åtgärder för att tillgodose
behovet av en vidsträcktare spridd och mera djupgående kunskap i
nationalekonomiskå spörsmål, • är enligt min mening eftersträvansvärt.
När det här gäller att förberedelsevis antyda de synpunkter, som kunna
vara av betydelse vid en närmare utredning rörande förverkligandet av
detta mål och därvid särskilt angiva i vad mån nationalekonomiens
ställning inom de juridiska fakulteterna kan anses böra upptagas till

Första kammarens föräta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

övervägande vid en sådan undersökning, synes det vara ofrånkomligt,
att man framställer förhållandena på ett i vissa avseenden annat sätt än
motionärerna gjort.

Sålunda kan ej heller jag underlåta att inlägga eu gensaga mot
det uttalande, som göres i motionen, då där förklaras: »att den vetenskapliga
nationalekonomien i vårt land ej råkat i fullständig lägervall
beror på den lyckliga omständigheten, att de fria högskolorna i Stockholm
och Göteborg samt handelshögskolan i Stockkolm upprättat professurer
i ämnet». Iledan en flyktig översikt av vår inhemska nationalekonomiska
litteratur, ja, t. o. m. en hastig bläddring i banden av Ekonomisk
Tidskrift borde varit tillräcklig att hindra detta negativa yttrande. Det
omdöme det innehåller är för övrigt lika obefogat, vare sig man tar
hänsyn till den vetenskapliga författareverksamhet, som utövats av innehavarna
av universitetens lärostolar i nationalekonomi, eller jämför
antalet vetenskapligt verksamma nationalekonomiska författare, som utbildats
av dem, med deras antal, som utbildats vid andra läroanstalter.

Innan jag drager någon slutsats ur denna vederläggning, som varit
nödvändig för vinnande av såväl saklig riktighet som rättvisa, anser jag
det ändamålsenligt att i tillslutning till ett annat motionärernas yttrande
fästa uppmärksamheten vid vissa omständigheter, som ej torde böra
förbises.

När motionärerna framhålla, att någon skyldighet att examinera
studerande inom den filosofiska fakulteten i nationalekonomi ej förefinnes
för professorerna i den juridiska fakulteten, är detta alldeles riktigt.
Sådan examination har emellertid förrättats på grund av eget åtagande.
Visserligen måste det anses vara för de studerande skäligen likgiltigt,
om de examineras av en professor på grund av dennes frivilliga åtagande
eller på grund av hans tjänsteplikt, men för den här föreliggande frågan
är det av betydelse, att Kungl. Maj:t ej ansett sig böra ålägga de ifrågavarande
professorerna en dylik examinationsskyldighet, ehuru Kungl.
Maj:t varit och är befogad härtill enligt kungörelsen den 13 juni 1908
rörande bestämmelser för åtnjutande av löneförmåner efter den nya staten.
Kungl. Maj:t har tydligen — och detta med fog — ansett, att en dylik
utsträckt tjänstgöringsskyldighet ej skäligen kunde åläggas innehavarna
av professurerna i nationalekonomi och finansrätt inom de juridiska
fakulteterna med hänsyn till omfattningen av den samlade arbetsbörda,
som i så fall skulle ovillkorligen förenas med tjänsten.

Det anförda torde vara tillräckligt för att lägga i dagen, att man
vid reformsträvanden har att utgå därifrån, att dessa böra inriktas helt
enkelt på att förstärka arbetskraften i nationalekonomi vid universiteten.

24 Första lcammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Ligger frågan på detta sätt, är det givet, att den utredning om inrättande
av en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten vid vartdera
av universiteten i Uppsala och Lund, som begäres i motionärernas slutyrkande,
icke behöver bli särdeles omfattande och mödosam, då behovet
av en sådan anordning lätt låter sig uppvisa.

Enligt sin motivering vilja emellertid motionärerna i utredningen
indraga även en annan fråga. De yttra där, att frågan om en lämplig
ardetsfördelning mellan de nya professurerna i filosofiska fakulteten och
de förutvarande inom den juridiska måste av Kungl. Maj:t utredas, och
förklara, att de riktlinjer äro tilltalande, som uppdragas av herr Steffen
i en vid 1912 års riksdag avgiven motion, enligt vilken i samband med
ifrågasatt upprättande av nya professurer inom filosofiska fakulteten i
nationalekonomi de förutvarande professurerna inom juridiska fakulteten
borde begränsas från att omfatta nationalekonomi och finansrätt till ett
ämnesområde av finansvetenskap och finansrätt.

Med avseende å en sådan förändring bör till en början erinras, att,
såsom professor Davidson framhållit i sitt yttrande till dagens protokoll,
densamma icke skall medföra någon besparing för statsverket, men däremot
innebära, att det i juridiska examina ingående ämnet nationalekonomi
komme att sakna företrädare bland fakultetens lärare. Den skulle
vidare ur teoretisk synpunkt uppenbarligen vara olämplig. Finansvetenskapen
kan icke anses vara en självständig vetenskap. Den utgör ett
kapitel i nationalekonomien eller, som professor Steffen uttrycker sig i
sin förut omnämnda motion, en gren av denna vetenskap. Då det givetvis
alltid möter stora svårigheter att avgränsa ett kapitel gent emot det
allmänna sammanhang, vari det organiskt ingår, är det ytterst vanskligt
att finna en tillfredsställande definition för finansvetenskap. Om man
emellertid försöksvis definierar den som läran om det ekonomiska förhållandet
mellan offentliga korporationer och enskilda, för så vitt fråga
är om anskaffande av inkomster åt de förstnämnda, torde en sådan definition
vara tillräckligt talande för att ge en föreställning om nödvändigheten
av det samband, som äger rum mellan finansvetenskapen och
den allmänna nationalekonomien. Visserligen skulle man kunna gorå
gällande, att meningen med den föreslagna ändringen skulle vara icke
att avskilja finansvetenskapen från nationalekonomien utan endast att
anvisa professurens innehavare ett närmare bestämt arbetsområde inom
sistnämnda vetenskap. I verkligheten skulle dock detta medföra betydande
olägenheter. Vid en konkurrens om en på så sätt begränsad
professur skulle man sålunda vara nödgad att giva företräde åt en
mindre framstående nationalekonomisk författare, vars skrifter läge inom

Första hammarens första tillf ätliga utskotts utlåtande Nr 14.

finansvetenskapens område, framför en mera framstående, som behandlat
andra nationalekonomiska problem, och möjligheten att tillsätta professuren
på det ur nationalekonomiens synpunkt gynnsammaste sättet skulle alltså
törminskas. Det är vidare att märka, att, ehuru den tilltänkta begränsningen
föreslagits i finansrättens intresse det icke är troligt, att dess
intresse därigenom skulle främjas. Professor Steffen har i sin motion
yttrat, att vad professorn i finansrätt beträffar, måste han otvivelaktigt
vara väl förfaren i den nationalekonomiska vetenskapen för att i allo
kunna fylla sin uppgift som forskare och lärare i nämnda juridiska
ämne. I detta yttrande framhålles alldeles riktigt, att professorn i
finansrätt måste vara förfaren i nationalekonomi. Hans förfarenhet kan
icke vara begränsad blott till finansvetenskap. Det kan i själva verket
lätt hända, att professorn i finansrätt för lösningen av ett problem
inom denna vetenskap finner sig behöva göra en utredning av dess allmänt
nationalekonomiska förutsättningar. Under sådana omständigheter
bör man tydligen icke uppdraga gränserna för hans professur så snävt,
att en dylik utredning folie utanför detsamma. Om en sådan begränsning
företages och medför den avsedda verkan, att utredningen underlåtes,
blir detta tydligen till skada för såväl finansrätten som nationalekonomien.
Men man bör, synes det, ej underlåta att föra kritiken mot
den föreslagna begränsningen även ur en vidare synpunkt. Man har
nämligen anledning att framställa den frågan, om det ej är alltför ensidigt
att vilja bestämma området för professurens nationalekonomiska
del uteslutande med hänsyn till det finansrättsliga. I sitt yttrande har
professor Davidson framhållit och även med exempel närmare utfört,
hurusom viktiga förbindelseleder föra från rättsvetenskapen även utanför
finansrätten till även andra delar av nationalekonomien än finansvetenskapen.
Under sådana förhållanden måste det väl anses mindre välbetänkt
att införa organisatoriska bestämmelser, som skulle förhindra en
bearbetning av dqn allmänna nationalekonomien med tillgodogörande av
uppslag och synpunkter, som erbjudes av rättsvetenskapen.

Mot de olägenheter, som den ifrågasatta begränsningen skulle medföra,
synas icke några med densamma förbundna fördelar kunna uppställas.
Att fråga därom blivit väckt, torde närmast vara att betrakta
såsom ett uttryck för den specialiseringstendens, som så starkt framträtt
inom vetenskapen. I mycket har denna tendens utan tvivel varit till
gagn, men det är dock icke ett axiom, att den bör inom alla områden
få göra sig gällande på bekostnad av vetenskaplig universalitet och
rörelsefrihet. Av det föregående torde ha framgått, att här föreligger ett
fall, då en specialisering skulle vara till skada.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 sand. 1 avd. 13 käft. (Nr 14.) 1791 19 4

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

Med stöd av vad jag sålunda anfört anser jag mig böra uttala den
meningen, att det icke föreligger anledning att giva den föreslagna utredningen
rörande inrättande av en professur i nationalekonomi inom
filosofiska fakulteten vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund
den omfattning, att därvid till behandling även upptages fråga om begränsning
av ämnesområdet för professuren i nationalekonomi och finansrätt
inom den juridiska fakulteten.»

Professoren Wetter instämde med professoren Westman.

Sedan överläggningen därefter förklarats avslutad, beslöt fakulteten,
som ej hade att yttra sig angående motionen, i vad den berörde filosofiska
fakulteten, i'' anledning av remissen framhålla, att i händelse den
i motionen föreslagna utredning rörande inrättande av en professur i
nationalekonomi inom filosofiska fakulteten vid vartdera av universiteten
i Uppsala och Lund komme till stånd, anledning enligt fakultetens mening
ej förefunnes att därvid till behandling upptaga även fråga om
begränsning av ämnesområdet för professuren i nationalekonomi och
finansrätt inom den juridiska fakulteten.

Det större akademiska konsistoriets i Uppsala yttrande.

Under hänvisning till vad juridiska och filosofiska fakulteterna i
ärendet anfört enligt bilagda protokollsutdrag får det större akademiska
konsistoriet tillstyrka föranstaltande av utredning i ämnet, på sätt motionärerna
föreslagit, och vill konsistoriet för sin del uttala sig för önskvärdheten
av en professur i nationalekonomi vid Uppsala universitet,
varvid dock konsistoriet av skäl, som juridiska fakulteten anfört, anser
sig böra framhålla, att det icke synes vara anledning att i sammanhang
med berörda utredning till behandling upptaga frågan om begränsning
av ämnesområdet för professuren i nationalekonomi och finansrätt inom
den juridiska fakulteten.

Filosofiska fakultetens i Lund yttrande.

§ 71.

»Fakulteten finner, såsom den redan i sitt svar på remiss angående
professur i socialpolitik framhållit, framställningen synnerligen beaktansvärd.
Fakulteten har också haft den förmånen att i tio års tid inom
sig äga en docent i nationalekonomi och har genom denne utan avse -

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.

varda uppoffringar för statsverket på ett tillfredsställande sätt kunnat
upprätthålla undervisning och examination i nationalekonomi. Fakulteten
har sålunda vunnit erfarenhet om nyttan och nödvändigheten av regelmässig
undervisning och examination i nationalekonomi inom den lilosofiska
fakulteten. Härom vill fakulteten meddela följande närmare
upplysningar:

Från och med vårterminen 1909 till och med höstterminen 1918
har examinationen i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten i Lund,
där rätten till ämnets medtagande i filosofie kandidats-, filosofie ämbetsoch
filosofie licentiatsexamen enligt nådigt brev den 14 maj 1909 gjordes
oberoende av särskilt beviljad dispens, upprätthållits av docenten Emil
Sommarin. Denne har även meddelat den undervisning, vartill skyldighet
ålegat honom såsom fakultetens stipendiat, samt under de senare
åren varje hösttermin givit en propedeutisk kurs. Såsom det framgår
av fakultetens examensprotokoll har ämnet oftast kombinerats med statskunskap
och statistik i filosofie kandidatexamen, men jämväl med ett
eller flera av ämnena (ekonomisk) historia, (ekonomisk) geografi, matematik,
slaviska språk eller filosofi. De examina, i vilka ämnet nationalekonomi
sålunda medtagits, synas ha avlagts för vinnande av kompetens
till befattningar dels inom rikets och dess större stadskommuners administrativa
verk, där statistiska och nationalekonomiska förkunskaper i
allt högre grad påfordras, dels inom den privata bank- och försäkringsverksamheten,
där kraven på sådana förkunskaper jämväl göras allt mera
gällande, samt journalistisk verksamhet. Men även uti examina, som
synas ha avsett kompetens till lärarebefattningar vid folkhögskolor och
lantmannaskolor samt handelsläroverk och andra undervisningsanstalter
torde ämnet nationalekonomi ha medtagits under de senare åren. Detta
har blivit fallet i än större omfattning, sedan ämnet ekonomilära upptagits
i undervisningBplanen vid våra folkskoleseminarier, och därmed
nationalekonomiens växande betydelse i folkundervisningen vunnit ökat
erkännande.

Att döma av anteckningslistorna från föreläsningskurserna i nationalekonomi
inom filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund ha de offentliga
föreläsningarna varje termin bevistats av ett växande antal åhörare,
stigande från ett antal av sex under vårterminen 1909 till omkring ett
10-tal följande terminer och under de senaste 20 å 30. Den propedeutiska
kursen i början av höstterminen 1918, som synes ha hållits
tidigt för att vinna tillräcklig anslutning, räknade 16 deltagare. Nationalekonomiska
övningar ha icke hållits sedan vårterminen 1916, då deltagarna
i dem utgjorde ett 20-tal. Ett färre antal filosofie licentiat -

F Första kammarens första tillfällig af utskotts utlåtande Nr 14. f

examina ha avlagts i nationalekonomi samt ett disputationsprov för filosofisk
doktorsgrad. För filosofie licentiatexamen lära studier alltjämt
bedrivas av några studerande vid universitetet.

Hela denna anordning har emellertid berott på att docenten Sommarin
stått till fakultetens förfogande och kunnat förses med docentstipendium
under en period, som Kungl. Maj:t med hänsyn till ämnets
vikt alldeles undantagsvis förlängt till nio år. Därmed torde också
fakultetens möjlighet att anordna undervisning och examination i nationalekonomi
ha varit uttömd, även om det icke inträffat, att genom docenten
Sommarins uppdrag som sekreterare i 1917 års bankkommitté
undervisning inom fakulteten i nationalekonomi upphört.

Ämnets utveckling inom fakulteten har varit synnerligen löftesgivande
och dess upptagande i fakultetens undervisningsplan har visat
sig motsvara ett allmänt behov. Fakulteten ser därför med djupt beklagande,
att undervisningen i ämnet på grund av yttre omständigheter
måst avskrivas, och får därför på det livligaste tillstyrka den väckta
motionen.

I detta sammanhang vill fakulteten ej underlåta att betona, att samhällsvetenskapernas
ställning inom den nuvarande universitetsorganisationen
ej motsvarar de krav, som det moderna samhällslivet med växande
styrka uppställer. Den lärostol i statistik, om vilken universitetsmyndigheterna
i Lund sedan flera år tillbaka gjort framställning och varav
behovet för varje år blir allt oavvisligare, har ännu ej blivit upprättad.
I det fakulteten tillstyrker inrättandet av en professur i nationalekonomi
och erinrar om sin begäran av en professur i statistik, vill den emellertid
i allmänhet framhålla, att den allt starkare demokratiseringen av
samhället med nödvändighet påkallar en intensivare och djupare utforskning
av det mänskliga samhället och dess lagar, på det att det
sociala reformarbetet må kunna byggas på så säkra grundvalar som
möjligt. Fakulteten vill därför framhäva vikten av ett målmedvetet och
systematiskt utbyggande av samhällsvetenskaperna vid universiteten.»

Det större konsistoriets i Lund yttrande.

(Konsistoriet åberopar såsom eget yttrande vad filosofiska fakulteten
anfört.)

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.