Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1919 kl. 1 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för inrymmande i skolundervisningen av upplysning
och utbildning i levnadsvett och humanitet.

I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första Motionen,
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 113, har herr Hellberg velat »till
riksdagen rikta en vädjad, att den, behjärtande sakens betydelse, ville anhålla
hos regeringen om åtgärder för att i vår undervisning, närmast i
anslutning till den, som meddelas i kristendom och medborgarkunskap,
måtte inrymmas en för det dagliga livets förhållanden lämpad och praktiskt
anlagd upplysning och utbildning i levnadsvett och humanitet».

I avseende i motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen
från läroverksöverstyrelsen och skolöverstyrelsen, och äro nämnda yttranden
såsom bilagor fogade vid utskottets utlåtande.

Den fråga, på vilken motionären i förevarande motion fäst riksdagens utskottet,
uppmärksamhet, är förvisso en av de allra viktigaste. Den sedliga urartningen
i allmänhet och särskilt erfarenheterna från de senare åren av den
i oerhört hög grad tilltagande ungdomsbrottsligheten ha givit berörda fråga
ökad aktualitet. Med bekymmer och ängslan måste man fråga sig, vilken
Bihang till riksdagens protokoll. 1919. 12 samt. 1 avd. 12 höft. (Nr 13.) 1

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

vårt lands framtid månde bliva, om utvecklingen till det sämre på detta
område får fortgå.

Om demoralisationen skall kunna hämmas och vårt folk föras upp på
en högre etisk nivå, fordras givetvis att i synnerhet åt de ungas knraktärsdaning
ägnas större aktgivenhet än hittills. Hemmens plikt att lägga en
god etisk grund är uppenbar. Statens krav på hemmen i detta fall böra
fcke uppgivas. Ansvaret för de ungas fostran bör ej heller avlyftas från
föräldrar och målsmän och läggas enbart på skolan. Men klart är ju såsom
ock av motionären erinrats, att många hem, och kanske de flesta, icke
förmå fylla sin uppgift i detta hänseende. Denna brist kan visserligen
icke helt avhjälpas därigenom, att skolans uppfostrande verksamhet stegras,
men utan tvivel kan därigenom mycket vinnas i motionens behjärtansvärda
syfte. Det gäller här i alldeles särskilt hög grad att icke försmå några
medel, varigenom en bättre samhällsanda och en högre individuell kultur
kunna skapas. Ehuru skolan icke kan göra allt, torde den dock kunna
i vidare mån än hittills verka i sådan riktning. Utskottet anser därför
önskvärt, att även den av motionären anvisade vägen bör försökas.

Utförandet av motionärens idé förutsätter icke att någon större apparat
sättes i gång. Intet nytt ämne behöver för syftemålets vinnande införas
på skolschemat — såvitt uttkottet förstått motionären rätt avser hans
förslag allenast ett betonande av att större vikt lägges vid detta moment
i undervisningen. Några särskilda för ändamalet utarbetade läroböcker i
ämnet böra och behöva givetvis icke heller förekomma utan blott, om så
skulle visa sig lämpligt, en kortfattad handledning för lärarne.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har såsom synes skolöverstyrelsen
icke vare sig av- eller tillstyrkt motionen. Av läroverksöverstyrelsen
har framhållits, att motionen i väsentliga avseenden oriktigt bedömer
såväl skolans möjligheter på ifrågavarande område som dess faktiska insats
på detsamma och förutsättningarna för ökandet av denna insats. Då läroverksöverstyrelsen
väl härmed icke velat göra gällande, att skolans möjligheter
i förevarande hänseende till fullo utnyttjats, finner sig utskottet icke
av överstyrelsens berörda uttalande förhindrat att förorda, att de möjligheter,
som ligga outnyttjade, prövas. För övrigt är att märka, att läroverksöverstyrelsens
yttrande avser allenast de under denna styrelses överinseende
stående läroanstalterna.

Utskottet vill till sist uttala önskvärdheten av, att den föreliggande
frågan prövas i samband med de frågor, vilka förelagts den s. k. skolkommissionen.
Därigenom torde, utom andra fördelar, även vinnas den,
att frågan bleve utan att nya sakkunniga behövde för ändamålet tillkallas

3

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

bedömd av fackmän från så gott som alla de nu varande skoltyperna liksom
åtgärder i motionens syfte då kunde bättre avpassas efter de skoltyper,
som eventuellt komma att framgå ur den inom kommissionen pågående
utredningen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den genom Kungl.
Maj:ts beslut den 31 december 1918 tillsatta skol kommissionen
måtte erhålla i uppdrag att taga i övervägande
vilka åtgärder, som böra vidtagas för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet.

Stockholm den 9 maj 1919.

På utskottets vägnar:

TH. BORELL.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Borell,
Bergman, Hulling, Schyller, Lillienau, Gullberg och Dalberg.

4

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Bilaga 1.

Till Första kammarens första tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Läroverksöverstyrelsen av Kungl. Maj:t anbefallts att till utskotte
avgiva utlåtande med anledning av den inom Riksdagens första kammare av herr Hellberg
väckta motionen nr 113 angående åtgärder för inrymmande i skolundervisningen
av upplysning och utbildning i levnadsvett och humanitet, får överstyrelsen i ämnet
anföra följande, varvid överstyrelsen begränsar sig till frågan, försåvitt den gäller de
under överstyrelsens inseende stående läroanstalterna.

Såvitt överstyrelsen riktigt uppfattat motionens syfte, torde vad motionären begär av
skolorna kunna sammanfattas sålunda: skolans arbete bör sträva till att bibringa lärjungarna
icke allenast teoretiska insikter och praktiska färdigheter utan även etisk
känslo- och vilje-, kort sagt karaktärsfostran; den etik, som denna fostran bör söka
bibringa lärjungarna, bör vara uppburen och präglad av sann humanitet, vilken i grunden
sammanfaller med den kristna kärleken; vid dessa grundsatsers tillämpning på
livet bör man taga hänsyn jämväl till det dagliga livets utvärtes former.

I allt detta kan överstyrelsen för sin del obetingat instämma. Likaledes anser
överstyrelsen i likhet med motionären, att det skolämne, som företrädesvis bör öva
direkt karaktärsfostran de inverkan på lärjungarna, är kristendomen samt att jämväl
medborgarkunskapen, i den mån denna utvecklar sig till särskilt ämne eller en särskild
gren av historieämnet, bör kunna uträtta åtskilligt i nämnda syfte.

Däremot synes det överstyrelsen ensidigt, om man i detta sammanhang skulle
fästa sig endast vid nämnda båda ämnen. Överstyrelsen vill med detta påpekande
icke hava sagt, att motionären åsyftar en sådan ensidighet; den omständigheten, att
han endast nämner sagda ämnen, kan lika väl tänkas bero därpå, att han vill framhålla
dem såsom särskilt typiska exempel. Motionären må emellertid i detta avseende
hava den ena eller andra uppfattningen, så anser överstyrelsen i alla händelser denna
sida av saken så viktig, att överstyrelsen vill något närmare ingå på densamma.

Huvudmedlen för etisk fostran äro enligt överstyrelsens mening dels direkt undervisning
om de etiska grundsatserna och deras sammanhang med olika sidor av livet,
dels att de unga komma i levande beröring med etiska personligheter, dels att
insättas i en sådan levnadsordning, som på dem ställer etiska krav, avpassade efter
deras utveckling och av sådan art, att de utgöra stöd och hjälp på samma gång som
krav. ....... .

Den direkta etiska undervisningen har givetvis sin förnämsta plats inom skolämnet
kristendom. Men utom medborgarkunskap erbjuder helt visst även åtskilliga andra
ämnen naturliga anknytningspunkter för sådan undervisning. Överstyrelsen vill exempelvis
erinra om de tillfällen till dylik anknytning, som kunna finnas i sammanhang
med studiet av historia och med litteraturläsning. Givet är emellertid, att den etiska

5

Föräta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

undervisningen i intet fall får göra ett sökt intryck. Den får därför i de senast nämnda
ämnena icke förekomma i systematisk form, ej heller taga stort utrymme. Men av
dess mera tillfälliga karaktär följer ingalunda, att den behöver vara värdelös. En låt
vara kortfattad och på visst sätt tillfällig maning kan, där den kommer i det rätta
ögonblicket och på det rätta sättet, göra mera intryck än många och långa utredningar.

Den levande beröringen med etiska personligheter gör givetvis det mest omedelbara
intrycket, när dessa personer möta oss direkt i det levande livet. Därför är en
av de viktigaste förutsättningarna för att skolan skall kunna utöva någon karaktärsfostrande
inverkan på lärjungarna den, att lärarna själva äro utpräglade etiska karaktärer.
Den lärare, som detta är, han har i själva verket en omätlig betydelse för lärjungarnas
etiska fostran, i vilket ämne han än undervisar.

Men även med sådana personligheter, som vi icke längre kuuna möta i levande
livet, kunna vi komma i levande beröring på historiens och litteraturens väg. Därför
blir det ett av de viktigaste medlen för karaktärsfostran att för ungdomen måla levande
karaktärsbilder. Dessa bilder få större värde och gorå större intryck, ju mindre roll
lärarens utläggningar spela. Lärarens huvuduppgift blir icke att draga ut moraliska
lärdomar, utan att göra bilderna själva så levande och verklighetstrogna som möjligt,
så att de kunna verka genom sin egen inneboende kraft. Främst av alla dessa bilder
står Jesu person; man kan därför säga, att kärnan i hela skolans uppfostrande verksamhet
är, att ungdomen får ett så levande intryck som möjligt av hans person. Men
skolan har också ett myllrande rikt förråd av andra personligheter att föra fram för
ungdomens ögon — i ämnena kristendom och historia samt i allt vad litteraturläsning
heter, den må förekomma i vilket av skolans ämnen som helst. Och vad som här har
sitt värde, det är icke blott det direkt föredömliga hos de olika personligheterna, utan
det är det äkta, typiskt mänskliga, även det, som lär oss att känna igen det begränsade
eller rentav onda och farliga hos oss själva. Det är icke heller blott det individuellt
personliga; det är också det kollektivt personliga, som möter oss i ett folk, en
tidsriktning, ett parti o. s. v. Det är slutligen icke blott de historiska personligheterna
utan också de diktade, blott de äro genomträngda av en inre sannings liv.

Icke minst viktig för den etiska fostran är den levnadsordning, i vilken skolan
införsätter sina lärjungar. Det kan naturligtvis i detta sammanhang icke komma ifråga,
att överstyrelsen framlägger något detaljerat program för denna ordning, överstyrelsen
vill allenast fästa uppmärksamheten vid vissa synpunkter, som enligt överstyrelsens
mening icke alltid vinna tillbörligt beaktande.

Först det rätta förhållandet mellan de krav, som ställas på papperet, och dem,
som verkligen upprätthållas. Alltför ofta händer det, att skolan i ett eller annat avseende
begär för mycket och följaktigen med naturnödvändighet ser mellan fingrarna
med kravets uppfyllande. Det finns skolor, som belasta sina lärjungar med ett otal
förbud, som enligt sakens natur icke kunna upprätthållas. Det finnes lärare, som ge
sådana läxor, att de aldrig kunna inläras ordentligt, Dylika krav äro ägnade att direkt
motverka den etiska fostran, att direkt framalstra kärlek till skenet och likgiltighet
för verkligheten. I motsats till ett dylikt förfarande är den riktiga grundsatsen
denna: ställ måttliga krav, avpassade efter dens krafter, på vilken de ställas, och
upprätthåll dem sedan utan kompromissande!

1 nära sammanhang med denna grundsats står den: var noggrann också i sådant,
som synes vara småsakerl Det klagas allmänt och enligt överstyrelsens mening i stor
utsträckning med rätta över, att våra skolor icke ordentligt inlära elementerna i de

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

olika ämnena. Denna brist, vilken är en typisk yttring av den bristande noggrannheten
i detaljer, gör, att hela den kunskapsbyggnad, som under studietiden småningom
uppföres, kommer att vila på gungande grund. Men den har också sin ödesdigra inverkan
på ungdomens karaktärsfo-tran; den vänjer ungdomen vid ytlighet, vid att icke
ta det så noga just med någonting.

En av de största svårigheter, man möter, då det gäller att inpassa ungdomen i
skolans levnadsordning, är den falska solidaritetskänslan. Varje lärare vet, vdket hinder
denna utgör, när det till exempel gäller att åstadkomma en verkligen pålitlig utredning
angående en inom en klass begången förseelse. Men denna känsla är icke
blott ett hinder för upprätthållande av skolans ordning, den är också en förskola för
den falska solidaritet i de vuxnas värld, som i form av klass- och partisamhörighet
hotar att utrota all personlig självständighet, all saklig syn på verkligheten och all
enkelt mänsklig samhörighet. Därför är det icke blott en av de svåraste utan också
en av de viktigaste uppgifterna för skolans fostrande verksamhet att frigöra ungdomen
från den falska solidaritetens tryck. Men detta kan aldrig ske genom enbart negativa
åtgärder. Det gäller att därjämte vädja till den sunda instinkt, som trots allt dock
ligger bakom nämnda känsla men där tagit sig karrikatyrmässigt uttryck, att ställa
denna instinkt i goda syftens tjänst och hjälpa den att utveckla sig till eu allt mer
målmedveten strävan för dessa syften. Här öppnar sig ett rikt fält för sådana åtgärder,
som söka uppfostra lärjungarna på eu gång till och genom självdisciplin, samarbete
och gemensamt ansvar. Dessa former av ungdomens solidaritet hava exempelvis ypperliga
tillfällen att komma till sin rätt, när det gäller att uppträda hyfsat inom och
utom skolan och överhuvud att skicka sig så, att man gör sin skola och sin kamratkrets
heder.

Överstyrelsen har härmed velat giva några antydningar om, vad skolan kan och
bör göra för ungdomens etiska fostran, och tror sig i vad överstyrelsen hittills anfört
stå i god samklang med motionären. Däremot kan överstyrelsen i vissa avseenden,
tilljrilka överstyrelsen nu övergår, icke följa motionären.

Det är en mycket vanlig företeelse, att man överskattar skolans möjligheter men
underskattar, vad den faktiskt uträttar. I båda dessa avseenden synes det överstyrelsen,
som om motionären felade.

Motionären framställer saken, som om den etiska uppfostran huvudsakligen vore
en skolans uppgift. »Sedan», säger han, »kommer naturligtvis hemmens medverkan,
där den kan ges, som ett gott understöd, liksom allmänheten genom sin opinion kan
och bör befrämja det goda verket». Mot denna uppfattning måste överstyrelsen bestämt
opponera sig. Skall skolan i nu förevarande avseende draga huvudbördan, blott
med mer eller mindre tillfälligt understöd från andra håll, då begär man för mycket
av skolan. Full kraft får aldrig arbetet på ungdomens etiska fostran, förrän varenda
människa, som är i tillfälle att öva någotsomhelst inflytande på sina medmänniskor,
— och vem är icke det, om ock i all anspråkslöshet? — känner det som eu daglig,
självklar plikt att ge akt också på denna sida av sitt inflytande, vare sig detta utövas
mer direkt eller endast genom det personliga exemplet. Icke minst ansvar hava i
detta avseende pressens och politikens personer och organisationer.

A andra sidan förefaller det på motionärens framställning, som om han menade,
att skolan för närvarande just ingenting gjorde i nu förevarande avseende. Särskilt
synes han anse den nuvarande kristendomsundervisningen missriktad: den är genomgående
alltför teoretiskt anlagd, den går ut på minneskunskap och blir i hög grad
praktiskt ofruktbar, den rör sig i det stora hela på ett teologiskt-dogmatiskt plan

7

Förda kammarens fiiVHta tillfälliga utskotts uttalande Nr 13.

som ligger ganska fjärran från den tillvaro, i vilken barnens dagliga liv går fram, och
för vilket katekesen är eu typisk exponent o. s. v.

Såsom överstyrelsen framhållit i sitt den 21 mars 1918 avgivna yttrande med
anledning av den av herrar Olof Olsson och Bäckström i första kammaren väckta motionen
angående den konfessionella religionsundervisningens ersättande med eu konfessionslös
religions undervisning, har överstyrelsen öppen blick för den nuvarande kristendomsundervisningens
brister. Men överstyrelsen måste icke desto mindre inlägga en
bestämd gensaga mot den skildring av förhållandena, motionären givit. Dess huvudfel
är satt den är alldeles för generell. Överstyrelsen har, främst på grund av sin inspektionsverksamhet,
en omfattande erfarenhet av kristendomsundervisningen vid de olika
slag av läroanstalter, som stå under överstyrelsens inseende, och kan på grund av
denna erfarenhet vitsorda, att det gör sig gällande en ständigt växande strävan till
denna undervisnings utveckling just i de båda avseenden, som i nu förevarande sammanhang
äro de viktigaste, nämligen att låta den ställa levande karaktärsbilder inför
lärjungarnas ögon och att giva den verkligt naturligt sammanhang med lärjungarnas
dagliga liv.

Överstyrelsen har likaledes, såsom framgår av överstyrelsens underdåniga utlåtande
den 14 november 1918 angående katekesnämndens förslag till lärobok, öppen
blick för den lutherska katekesens brister såsom utgångspunkt för barnaundervisningen.
Men härav följer icke, vare sig att katekesen saknar lämpliga utgångs- och anknytningspunkter
för meddelandet av etisk fostran, ej heller att denna fostran skulle vinna på
att lösryckas från varje sammanhang med teoretiska livsåskådningsfrågor. Katekesen
erbjuder tvärtom, trots alla sina brister och begränsningar, ypperliga uppslag för eu dylik
fostran. Särskilt torde det utan överdrift kunna sägas, att de tio bud, som Lilla katekesen
behandlar i första huvudstycket, under åtskdliga hundra år varit den väsentliga
grundvalen för den etiska fostran, som med all sin skröplighet dock hållit vårt
folk någotsånär uppe och till och med fört det åtskilligt framåt. Och att etiken icke
blir så att säga renodlad utan ställes i närmaste sammanhang å ena sidan med religionen,
å den andra sidan med säkra, fasta kunskaper om den faktiska verkligheten
och med tankens strävan att genomtränga dennas problem, det måste överstyrelsen
betrakta icke blott som en fördel utan som en oundgänglig förutsättning för att undervisningen
i etik skall kunna bli fruktbringande. Det förefaller nästan, som om motionären
ville förvandla åtminstone en del av kristendomslektionerna till uteslutande etiska
stämningsstunder. Överstyrelsen har svårt att tänka sig några lektioner, som vore
mera främmande för det verkliga barnalynnet och följaktligen hade mindre förutsättningar
att hos lärjungarna väcka till liv andra stämningar än en hjärtlig leda.

Motionären talar om ett nytt och praktiskt moment, som bör få utrymme inom de
många kristendomstiramarna. I själva verket torde det vara få ämnen, åtminstone inom
de under överstyrelsens överinseende stående läroanstalterna, som ha så få timmar
för att komma till rätta med ett så väldigt till ämnet naturligt och oskiljaktigt hörande
stoff som kristendomsämnet; dess stoff är ju ingenting mindre än religion en i
dess olika historiska utformningar och dess betydelse för individens och samhälletssliv.
Vad det här kommer an på, är verkligen icke att lägga nytt stoff till det gamla, om
enligt sakens natur tillhör ämnet, utan att sovra detta stoff och behandla det på ett
planmässigt och fruktbringande sätt. Lyckligtvis är emellertid det stoff, motionären
förordar, i själva verket icke heller nytt utan lika gammalt som kristendomsundervisvisningen,
varvid överstyrelsen ingalunda vill förneka, att det kan behöva komma både
mera allmänt och bättre till sin rätt, än hittills skett.

8

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Vad överstyrelsen sålunda mera utförligt belyst i fråga om kristendomsundervisningen,
gäller i själva verket om skolarbetet i det stora hela, icke minst om en sida
av detta, som motionären förbigått, nämligen skolans dagliga andaktsstunder och övriga
högtidsstunder. Överstyrelsen vågar utan att göra sig skyldig till någon förhävelse
å det arbetes vägnar, som överstyrelsen är satt att övervaka, bestämt påstå, att skolans
insats i vårt folks etiska fostran redan nu är vida större och värdefullare, än motionären
synes ha en aning om.

Härmed är emellertid ingalunda förnekat, att denna insats kuude och borde bli
ännu vida större. Lättast och med de mest påtagliga resultat borde detta kunna bli
fallet i fråga om den jämförelsevis yttre sidan av föreliggande uppgift, fostran till ett
hyfsat skick. Ju djupare uppgiften fattas, desto svårare blir den givetvis, och desto
mindre vågar man hoppas på hastiga, i ögonen fallande resultat. Första förutsättningen
för att utvecklingen skall gå i den önskade riktningen är i alla händelser, att
skolan får allt der verkligt etiska karaktärer bland sina lärare. I jämförelse därmed
är allt annat av sekundär betydelse: läroböcker, läroplaner, organisation och lagstiftning,
lärarutbildning o. s. v. Givet är, att dessa faktorer icke sakna sin betydelse, i
vissa fall till och med kunna ha ganska stor sådan. Givet är också, att vid deras
ordnande och planläggande hänsynen till den etiska fostran bör göra sig starkt gällande.
Men huvudsaken är den, att vår lärarkår inom sig får räkna allt fler utpräglade etiska
karaktärer.

Av den syn på den föreliggande frågan, som överstyrelsen sålunda utvecklat, följer
så gott som omedelbart, att överstyrelsen icke väntar sig någonting av sådana regeringsåtgärder,
som motionären påyrkar. Etiska personligheter kunna inga regeringsåtgärder
framskapa. Och även i de övriga avseenden, som här hava sin betydelse, :ir
det mindre fråga om yttre ingripande än om ett av inre kraft framsprunget växande..
Att efter måttet av sina krafter underhjälpa och vårda detta växande, det betraktar
överstyrelsen för sin del som det centrala i hela sitt arbete.

Av det sagda framgår, att överstyrelsen i mångt och mycket instämmer med motionens
syfte men anser, att den i väsentliga avseenden oriktigt bedömer såväl skolans
möjligheter på i frågavarande område som dess faktiska insats på detsamma och förutsättningarna
för ökandet av denna insats. Under sådana omständigheter kan överstyrelsen
icke anse, att ett bifall till motionen skulle främja det syfte, motionären
vill tjäna.

Stockholm den 27 februari 1919.

För läroverlcsöverstyrelsens chef:

Axel Äström.

August Johansson.

P. Sjölander.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

9

Bilaga 2

I anledning av en inom riksdagens första kammare av herr Hellberg väckt motion
angående vidtagande av åtgärder för inrymmande i skolundervisningen av upplysning
och utbildning i levnadsvett och humanitet har skolöverstyrelsens yttrande infordrats.

Överstyrelsen, som torde hava att yttra sig över motionen endast i vad densamma
kan avse de läroanstalter, vilka stå under överstyrelsens inseende, får härigenom anföra
följande.

Såsom en av den nya tidens mest trängande uppgifter betecknar motionären uppväckandet
hos folken av eu samhörighetens och rättvisans anda, som kan möjliggöra ett
på rättens och humanitetens principer grundat samliv ej blott mellan staterna utan
jämväl mellan individerna. Han anser vidare, att om ock förlitandet på den medborgerliga
och den därmed följande ekonomiska och sociala likställighetens inneboende
förmåga att mana fram ett vaknare samhörighetsmedvetande och en starkare känsla av
ansvar för allas rätt kan anses i det hela välgrundat, man dock icke får taga för givet
att den demokratiska samhällsordningen ovillkorligen skall medföra en omläggning av
individens viljeriktning. De egoistiska intressena frodas även inom demokratier. Plikt
och ansvarskänslan gent emot andra behöver därför målmedvetet uppodlas genom folkets
uppfostran till humanitet och samhällsanda.

Av de två huvudanmärkningar, som riktats mot den folkuppfostran, våra undervisningsanstalter
hittills givit: att denna uppfostran ej i tillbörlig grad tillgodosett utbildningen
för det praktiska livets värv och att den alltför ensidigt inriktat sig på den
intellektuella sidan av barnens själsliv med försummande av den mera karaktärsbestämmande,
har, enligt motionärens mening, den enas berättigande blivit effektivt erkänt
genom riksdagens beslut att utvidga folkundervisningen med praktiska ungdomsskolor,
medan den andra anmärkningen kvarstår jämförelsevis obeaktad.

Enär de företrädesvis livsbestämmande intrycken mottagas och befästas under
barndomen, då sinnet är mottagligast, borde, enligt motionärens uppfattning, ett nytt
moment införas i den till karaktärsutbildning syftande sidan av skoluudervisningen, och
detta skulle avse aft göra den högsta moralnormen för personliga förhållanden mellan
människor mer än hittills levande och tillämpad i det dagliga livet. Inriktandet av de
ungas sinnen på rättvisans och humanitetens ideal borde göras till själva ledmotivet i
uppfostran, och därför borde i skolundervisningen inrymmas upplysning och utbildning
i levnadsvett och humanitet. °

I avseende på motionärens här i korthet sammanfattade framställning vill överstyrelsen
först gorå några allmänna erinringar.

Av den i motionen utförligt framställda tankegång, som leder motionären fram
till uttalandet av nyss nämnda önskemål i avseende på skolundervisningen, framgår
oförtydbart, att han åsyftar en skoluppfostran, dels ägnad att åstadkomma en djupgående
karaktärsdaning, genom sinnelagets inriktande enligt de högsta moraliska principer,
dels avseende att bibringa den allmänna yttre hyfsning, som han med ett sammanfattande
ord betecknar som levnadsvett.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 samt. 1 avd. 12 käft. (Nr 13.) 2

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Vid första påseendet torde det kunna förefalla, som om kär berörda sidor av
uppfostran egentligen samroanfölle eller åtminstone till varandra stode i ovillkorligt orsakssammanhang.
Om detta än borde vara det naturliga och riktiga såsom motionären
även synes anse — och om än beröringspunkter alltid måste finnas mellan karaktärsdaningen
och det yttre framträdandet, får man bär dock icke förbise en faktiskt
befintlig åtskillnad. Den dagliga erfarenheten giver nämligen vid banden, att å ena
sidan en av de högsta sedliga ideal bestämd karaktärsdaning kan vara förenad med
ett otympligt och bristfälligt yttre skick och att å andra sidan belevenhet i det yttre
ofta kan dölja de svåraste moraliska lyten. Att den åtskillnad, som sålunda antytts,
beaktas och upprätthålla är av betydelse, då det gäller att fastställa mål och uppgifter
för npnfostringsarbetet bland de unga och välja de därför tjänligaste medlen.

Det torde vidare icke böra lämnas opåaktat, att motionären i sin argumentering
för en förbättrad folkuppfostran synes i viss mån underskatta vad som för vårt folk
redan vunnits på det uppfostringsområde motionen avser. Utan att detta kan anses
innebära någon nationell självförhävelse, torde kunna uttalas, att bos skilda lager^av
vårt folk ett starkt rättfärdighetskrav och en levande längtan efter sedlig lyftning göra
sig förnumna och bland annat taga sig uttryck i en allt mera framträdande motvilja
mot våld och brutalitet. Att — såsom motionären framhåller — den yttre kultur, som
bar avseende på den allmänna sammanlevnaden, i många fall företer väsentliga brister
torde få medgivas, men därvid bör dock märkas, att dessa brister ofta äro mera skenbara
och sammanhänga med en viss stelhet, ej sällan förenad med tillbakadragenhet
och blyghet, som utgör ett grunddrag i vårt folklynne.

En rättvis jämförelse i bär förevarande hänseende mellan den nu levande generationen
och den, som bär levde för endast en mansålder sedan — därvid under världskriget
inträdda abnorma förhållanden lämnas å sido — skall helt visst icke blott utfalla
till den förstnämndas fördel utan även ådagalägga de oerhörda framsteg vårt folk
gjort i avseende på såväl allmän humanitet som yttre hyfsning. Den i sammanhang
med samhällets fortgående demokratisering inträdda avståndsmmsknmgen folkklasserna
emellan, de stora folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, de religiösa rörelserna och arbetarrörelserna,
såsom drivande krafter härvidlag få icke underskattas, men det skulle innebära
en orättvisa att icke erkänna att skolan, ej minst folkskolan gjort en betydelsefull
insats i detta nationens uppryckningsarbete. .

Då överstyrelsen bär velat framhålla, att erkännansvärda framsteg tvivelsutan gjorts
i vårt land i avseende på befolkningens humanitära uppfostran, är överstyrelsen för
in »en del blind för att mycket brister i fråga om vårt folks sedliga lyftning och yttre
hyfsning och överstyrelsen är därför också fullt ense med motionaren däri, att stora
och krävande uppgifter härvidlag — i all synnerhet efter de ödesdigra verkningar i
detta hänseende kristiden medfört — alltjämt föreligga, icke minst for skolans vid k°mil

likhet med motionären anser överstyrelsen skolans uppgift på här berörda uppfostriimsområde
självfallet icke böra inskränka sig till allenast meddelande av rent teoretisk
undervisning om höga moralbud. Den måste givetvis även avse att giva de unga
väckelse till dessa buds tillämpning i det dagliga livet. De flesta lärare torde ock hava
fullt klart för sig, att det mest samvetsgranna inpräglande av religiösa och etiska lärosatser
blott kan åstadkomma en ofruktbar minneskunskap, därest icke känslo- och viljelivet
påverkas och övas i att reagera i fråga om rätt och orätt.

Enligt överstyrelsens erfarenhet har denna sistnämnda synpunkt vunnit allt allmänna!
e beaktande bland folkundervisningsanstalternas lärare, om ock ej i den grad

II

Första kammarens första tillfälliga utskotts utletande Nr 13.

som {makligt vore. Rättvisligen bör dock erkännas lärarnas allmänna strävan att inrikta
sitt arbete på de ungas såväl karaktärsuppfostran som yttre hyfsning. Härvid
bör emellertid erinras därom, att undervisningen i och för sig visserligen måste anses
vara en viktig faktormen att den dock betyder mindre i jämförelse med de vanor som
inom skolan grundläggas hos de unga, och överhuvud den anda, som där råder och
som ytterst beror av de lärarpersonligheter, som möta dem.

I samband härmed vill överstyrelsen uttala sin förvissning därom, att den åvä<mbragta
seminariereformen skall i sin mån bidraga till att göra folkskolornas lärarkår
allt mera skickad att möta de betydande krav, som i förevarande hänseende ställas på
densamma.

Beträffande de ämnen, till vilka den ifrågasatta utbildningen närmast borde anknytas,
har motionären särskilt erinrat om kristendom och medborgarkunskap. Att
dessa ämnen böra vara ägnade att främja de ungas uppfostran i det avseende, motionären
berört, synes obestridligt. Märkas bör dock, att medborgarkunskap icke tänkts
skola såsom särskilt ämne upptagas å den egentliga folkskolans undervisningsplan utan
skulle förekomma inom de reformerade fortsättningsskolor, som i anslutning till 1918
års riksdags beslut angående praktiska ungdomsskolor skola inrättas. Anknytningspunkter
för den undervisning, varom fråga är, erbjuda sig emellertid i andra ämnen,
exempelvis modersmålet, naturkunnighet och framför allt historia. Sistnämnda ämne
torde väl jämte kristendomskunskap särskilt vara ägnat att klargöra och inskärpa det
samband mellan nationerna och den allmänna samhörighet mellan människorna, som
motionären med rätta tillmätt så stor betydelse.

Vad särskilt kristendomsundervisningen angår, framhåller motionären, att det
höga budet om kärleken till nästan bör inövas till praktiskt bruk i allt mänskligt umgänge
och göras till en ledande princip för det dagliga livet, till en grundval för gott
levnadsvett. Härutinnan torde värjo kristendomslärare giva honom rätt. Kristendomsundervisning
i sådan anda förekommer ock numera i långt större utsträckning än motionären
synes antaga. Att denna undervisning bör hava en dylik uppgift är°ock med
styrka betonat i det förslag till undervisningsplan för rikets förskolor, som överstyrelsen
avgivit under innevarande år. I de anvisningar, som i nämnda förslag lämnas i
fråga om ämnet kristendomskunskap, framhålles bland annat, att vid förklaringar och
utredningar från lärarens sida enkelhet, åskådlighet och livfullhet bör eftersträvas och
anknytning sökas med barnens liv och med förhåilanden, som ligga barnens egna erfarenhetsområden
nära, att av de berättelser och bilder ur den kristna kyrkans historia,
som upptagas för de båda sista skolåren, bör framgå, att kristendomen varit och
är en omgestaltande och nyskapande kraft såväl i den enskilda människans liv som i
fråga om samlivet människor emellan och i fråga om mänsklighetens allmänna utveckling,
ävensom att synnerlig vikt bör läggas vid att barnen, när de lämna skolan, hava
ett levande intryck av kristendomens nära och innerliga samband med människolivet
och av dess värde för detsamma.

Av det anförda torde framgå, att en undervisning med den syftning, som i motionen
angivits, kan och bör anknytas till åtskilliga av skolans läroämnen. Att upptaga
ifrågavarande undervisning som särskilt skolämne skulle däremot enligt överstyrelsens
mening icke vara lämpligt, och ej heller torde densamma böra förekomma såsom
särskilt kursmoment inom de ämnen, till vilka den anslutes, utan upptagas allestädes,
där lämpliga anknytningspunkter erbjuda sig. Överstyrelsen vågar såsom sin
förvissning uttala, att våra folkundervisning^anstalter och deras lärare i stort sett efter
måttet av sina krafter och så långt rådande förhållanden det medgiva sträva att full -

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

göra den störa'' och betydelsefulla uppgift, som i förevarande avseende föreligger dem.
Och överstyrelsen vågar jämväl hysa den förhoppningen, att de senare årens reformatoriska
strävanden på folkundervisningens område i förbättrandet av läi arutbildningen,
tillämpningen vid folkskolorna av en ny, tidsenlig lindervisningsplan ävensom upprättandet
av praktiska ungdomsskolor, skola visa sig ägnade att i sin mån främja den
uppfostran till sann humanitet, som motionären med rätta betecknar såsom en av folkbildningsarbetets
främsta uppgifter. Överstyrelsen vill för sin del, i vad på överstyrelsen
ankommer, söka att stödja och främja alla strävanden i bär berörda avseende.

Innan överstyrelsen lämnar det ämne, varom här är fråga, anser sig överstyrelsen
emellertid böra betona, att om ock förvisso skolans insats i fråga om de ungas fostran
till sedliga personligheter med yttre hyfsning helt visst är betydelsefull, det ej må förgätas,
att även andra faktorer finnas, som därvidlag ingalunda öva ringare inflytande.
Det må i detta sammanhang erinras dels om hemmet och hemlivet, dels om den allmänna
opinionen och dess språkrör, erkannerligen tidningspressen. Förvisso äga dessa
makter, vilka nå den unge även sedan han ställes utanför skolans inflytande, den mest
djupgående betydelse — vare sig i god eller dålig riktning — i de avseenden, som av
motionären berörts.

Stockholm den 31 mars 1919.

För skolöverstyrelsens chef:

K. E. Sandberg.

Olof Wibelius.

Stockholm 1919, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.