Statsutskottets utlåtande Nr 83.

7

Nr 83.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1919 kl. ''/* t e. ni.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillstånd för sydsvenska
kraftaktiebolaget att inköpa eller arrendera vissa
staten tillhöriga vattenfall i Lagan.

(4:e avd.)

Uti två likalydande, till statsutskottet för förberedande behandling
hänvisade motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 15,
av herr K. von Geijer m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr
101, av herr C. Loven m. fl., har hemställts, att sydsvenska kraftaktiebolaget
måtte tillstädjas inköpa följande staten tillhöriga fall i Lagan,
nämligen Karseforsen, Laholmsfallet och Hjulsnäsfallet med tillhörande
forsar, eller ock att tillstånd måtte medgivas sagda bolag att för en
tidrymd av 65 år och i övrigt på de villkor, som omförmälas i kungl.
förordningen den 4 juli 1910 angående grunden för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall, jämförd med kungl. förordningen den
22 juni 1911 angående ändring i och tillägg till nyssberörda förordning,
få arrendera ifrågavarande fall.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sin framställning
får utskottet hänvisa till motionerna.

Beträffande förevarande motioner har utskottet erhållit från vattenfallsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och elektrifieringskommittén i vederbörlig
ordning införskaffade yttranden, vilka äro såsom bilagor vidfogade
detta utlåtande (bil. 1, 2 och 3).

Av motionärerna har åberopats, att det elektriska kraftbehovet
inom de områden, där sydsvenska kraftaktiebolaget bedriver sin verk -

8

Statsutskott ds utlutande Nr 83.

samhet, inom den närmaste framtiden sannolikt kom me att överstiga
de energimängder, som kunna utvinnas efter utbyggande av samtliga
till bolagets förfogande för närvarande stående vattenfall. De enda
vattenkraftskällor, som lämpligen kunde komma i fråga för fyllande
av sålunda uppkommande brist, vore de staten tillhöriga hitintills outbyggda
fallen i Lagan, nämligen Iljulsnäs, Karseforsen och Laholmsfallet,
vilka fall torde kunna avgiva sammanlagt cirka 20,000 kilowatt.
Genom att utnyttjandet av dessa kraftkällor överlätes till bolaget skulle
enligt motionärernas förmenande åstadkommas den mest fördelaktiga
användningen av desamma och undvikas de praktiska olägenheter i
form av dubbelledningar och fördyrad administration, som kunde väntas
uppkomma, därest staten själv verkställde utbyggandet av fallen.

1 avseende å vad sålunda anförts, vill utskottet till en början
erinra därom, att, såsom järnvägsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande
framhållit, de omhandlade vattenfallen i Lagan äro särskilt inköpta fölen
avsedd elektrifiering av statens järnvägar. För detta ändamål torde
de ock enligt verkställda beräkningar bliva fullt tagna i anspråk
senast inom 10—15 år. Härvid är att märka, att kraften från nämnda
fall av vissa tekniska skäl icke lärer såvitt nu kan bedömas för järnvägarnas
vidkommande lämpligen kunna ersättas med elektrisk ström
från mera fjärrbelägna kraftkällor, medan åter den energi, som eventuellt
blir erforderlig för tillgodoseende av sydsvenska kraftaktiebolagets
ytterligare behov, sannolikt torde kunna överföras från andra avlägsnare
platser exempelvis kraftstationerna vid Göta älv.

Beträffande bolagets tillgång på energi framgår av den av vattenfallstyrelsen
i detta hänseende lämnade utredningen, att bolaget själv
disponerar tillräckligt med vattenkraft sannolikt för 5 å 10 år framåt
samt att ytterligare tillgång på kraft för bolagets räkning förefinnes i
vattendrag, som äro relativt närbelägna bolagets avsättningsområde,
exempelvis i Helgeån och Mörrumsån. I detta sammanhang förtjänar
jämväl nämnas, att vattenfallsstyrelsen förklarat sig villig att, om så
erfordras, medverka till att energi tillföres kraftbolagets nät, då dess
egna vattenfall blivit fullt utnyttjade.

Enär den i ärendet verkställda utredningen sålunda synes giva
vid handen, att skäl icke föreligger för att staten på sätt motionärerna
föreslagit till sydsvenska kraftaktiebolaget överlåter dispositionsrätten
till ifrågavarande vattenfall i Lagan, har utskottet icke ansett sig kunna
biträda den av motionärerna i ämnet gjorda framställningen. Då utskottet
alltså går att avstyrka förevarande motioner, får utskottet emellertid,
under erinran om de undersökningar, som för närvarande inom

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 9

elektrifieringskommittan pågå rörande bland annat energibehovet inom
de sydligaste delarna av landet, framhålla önskvärdheten av att dessa
undersökningar bedrivas med största möjliga skyndsamhet. Tillika vill
utskottet hava uttalat, att utskottet vidare förutsätter, att vid sagda
undersökningar ävensom vid uppgörandet i övrigt av planerna för
elektrifieringen inom Sydsverige tillbörlig hänsyn tages till de kraftbehov,
som genom ifrågavarande bolag tillgodoses, så ''att ett eventuellt
erforderligt samarbete mellan vederbörande statsmyndigheter och bolaget
kan, till vinnande av ett rationellt utnyttjande av de för ändamålet tillgängliga
kraftkällorna, i nämnda landsdelars intresse komma till stånd.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet
hemställa,

att herr von Geijers m. fl. och herr Lovéns
m. fl. ovanberörda motioner icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 11 april 1919.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 81.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 samt. 39 käft. (Nr 81—85.)

O

10

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Bilaga. 1.

Till statsutskottet.

Genom nådig remiss av den 17 februari innevarande år har Kungl. Maj:t
anmodat vattenfallsstyrelsen att till statsutskottet avgiva yttrande angående de
motioner, som väckts inom såväl riksdagens första som andra kammare om tillstånd
för Sydsvenska kraftaktiebolaget att inköpa eller arrendera vissa staten tillhöriga
vattenfall i Lagan. Till åtlydnad härav får vattenfallsstyrelsen härmed anföra
följande.

I de ifrågavarande motionerna, nr 15 i första och nr 101 i andra kammaren,
framhålles, vilken ovärderlig nytta vårt land under de närmast gångna åren skulle
haft, om elektrifieringen, genom större framsynthet från såväl statsmakternas som
enskildas sida, fått en mera vittgående utveckling. Det synes vara motionärernas
åsikt, att denna framsynthet saknats beträffande statens vattenfall i Lagan. Motionärerna
framhålla nämligen, att dessa fått ligga obegagnade i de 10 år, som förflutit,
sedan de inköptes av staten, samt att Sydsvenska kraftaktiebolaget, som vid
flera tillfällen begärt att få inköpa eller på annat sätt disponera över denna vattenkraft,
fått avslag på dessa sina framställningar. Motionärerna synas alltså befara,
att det icke råder tillräcklig förståelse hos nämnda förvaltande myndighet för de
intressen, som Sydsvenska kraftaktiebolaget representerar. Denna farhåga är emellertid,
vad beträffar vattenfallsstyrelsen, ogrundad. Visserligen anser vattenfallsstyrelsen
det vara olämpligt, att staten avhänder sig sina vattenfall i Lagan eller
utarrenderar dem på längre tid, än tills de erfordras för järnvägselektrifieringen,
men vattenfallsstyrelsen har å andra sidan vid flera tillfällen för bolaget uttalat sin
beredvillighet att medverka till, att erforderlig kraft tillföres kraftbolagets nät, om
och när så befinnes erforderligt. Att de förslag, som vattenfallsstyrelsen i detta
syfte diskuterat med kraftbolaget, hittills icke lett till något resultat, beror väl
närmast därpå, att bolaget faktiskt hittills disponerat över så mycket kraft från
sina utbyggda fäll, att dessa vid rationell samköming med ångreservstation och vid
någorlunda normal tillgång på bränsle, kunnat tillgodose alla kraftbehov. Därjämte
har ju kraftbolaget även disponerat outbyggda vattenkrafttillgångar. Vattenfallsstyrelsen
kan alltså icke finna, att styrelsens vägran att till bolaget utarrendera
statens vattenfall i Lagan hittills hämmat elektrifieringen av dess distributionsområde.

Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att vattenfallsstyrelsen i
oktober 1918 till Laholms stad utarrenderat en del av Laholmsfallet på 10 år med

Statsutskottets ut låtande AV SB.

11

rätt att på vissa villkor redan dessförinnan återtaga dispositionsrätten samt att
staden lär hava för avsikt att använda motsvarande vattenkraft dels till eget behov,
dels till elektrifiering av kringliggande bygd.

Det lider emellertid intet tvivel att de Sydsvenska kraftaktiebolaget tillhöriga
vattenfallen inom en relativt nära liggande framtid bliva fullt tagna i anspråk
för konsumtionen inom bolagets avsättningsområde. Motionärerna uppgiva, att
bolagets totala överskott på vattenkraft — utbyggd såväl som outbyggd —• vid
slutet av år 1918 utgör endast 11,000 kilowatt, och då medelökningen per år uppgått
till cirka ''2,500 kilowatt, skulle dessa 11,000 kilowatt räcka endast ett fåtal
år framåt; man får det intrycket, att motionärerna anse krafttillgången vara uttömd
senast år 1923. Detta betraktelsesätt är visserligen alltför summariskt. Man måste
nämligen utgå ifrån, att bolagets vattenfall böra utnyttjas i samband med värmekraftstation,
- som tillgodoser en rätt stor del av toppbelastningen under höst- och
vintermånaderna, och att vid dylik komplettering av vattenkraftstationerna och vid
lämplig vattenhushållning belastningen bör kunna ökas utöver 1918 års värde med icke
endast 11,000 kilowatt utan sannolikt cirka 20,000 kilowatt. Det är vidare osäkert,
om ökningen av belastningen — bortsett från den för järnvägselektrifiering behövliga
kraften — kommer att fortgå i oförminskat tempo, sedan numera all den förefintliga
industrien i stort sett elektrifierats och konjunkturerna väsentligt försämrats.
Det kan sålunda mycket väl dröja ett 10-tal år, innan kraftbolagets vattenfall fullt
utnyttjats. Men efter eu dylik tidsrymd erfordras det utan tvivel krafttillskott från
andra vattenfall.

Det förtjänar att omnämnas, att vattenfallsstyrelsen påvisat detta förhållande

— och delgivit sin uppfattning för bolaget — redan i början av innevarande decennium.
Vattenfallsstyrelsen lät nämligen då verkställa utredning angående lämpligheten
av kraftöverföring från Trollhättan till Danmark och undersökte samtidigt,
i vad mån kraft kunde behöva levereras till västra Skåne. Det konstaterades redan då,
huru otillräcklig Sydsvenska kraftaktiebolagets vattenkrafttillgång i längden måste
bliva i jämförelse med kraftbehovet inom dess avsättningsområde och att kraftöverföring
från Trollhättan söderut ur denna synpunkt kunde anses önsklig. Men projektet
befanns, vid den tidpunkt, då det uppgjordes, icke hava tillräckligt fog för
sig; det rönte icke heller något större intresse hos Sydsvenska kraftaktiebolaget och
blev icke förverkligat.

I ett senare skede har vattenfallsstyrelsen utarbetat förslag till ett »stamlinjenät»
genom Sverige, vari som ett led medtagits en ledning från Götaälvsverken
till Lagan och söderut till Skåne. _ Detta stamlinjenät skulle framdragas från statens
vattenfall i nedre Norrland till Älvkarleby kraftverk med anknytningspunkter för
detta nät vid Hedemora och Västerås, därifrån fortsättas till Trollhätte kraftverk

— med avgreningsledning vid Örebro till Motala kraftverk — och slutligen kompletteras
söderut med förenämnda linje från Trollhättan till sydligaste delen av
Sverige. Förmedels detta stamlinjenät skulle staten åvägabringa ett rationellt samarbete
mellan statens och enskilda vattenfall i olika delar av vårt land och sörja
för, att de mera vattenkraftfattiga delarna av vårt land få sitt behov av hydroelektrisk
energi tillgodosett. Därest nämnda stamlinjenät kommer till utförande, kan
staten sörja för krafttillförseln till Sydsvenska kraftaktiebolaget utan att därför taga
i anspråk sina vattenfall i Lagan och detta för en vida längre tid än motionärerna
avsett.

12 Statsutskottets utlåtande Nr

Enligt de undersökningar, som järnvägsstyrelsen verkställt angående järnvägarnas
kraftbehov, erfordras för järnvägsdriften inom 10 ä 15 år sannolikt all
den elektriska energi, som kan utvinnas ur statens vattenfall i Lagan. Detta talar
naturligtvis för att staten icke avhänder sig dessa fall, varav huvudparten anskaffats
just med hänsyn till järnvägsdriften. Nu kan det eventuellt invändas, att för
järnvägsdriften bör kunna tagas kraft till exempel frän Trollhättan lika väl som
vattenfallsstyrelsen tänkt sig möjligheten av att leverera kraft från Trollhättan till
Sydsvenska kraftaktiebolaget, varför det icke borde vara olämpligt för staten att
avstå från sina vattenfall i Lagan, därest de därigenom bleve tidigare utnyttjade.
Denna invändning är emellertid icke riktig. Det är nämligen nödvändigt, att den
klart, soin överföres frän fjärrbelägna kraftkällor, uttages ganska jämnt för att de
dyrbara överfölmgsanläggningarna skola bliva väl utnyttjade och överföringen ekonomisk.
Detta villkor kan utan svårighet tillgodoses, vad beträffar den energi, som
kan komma att överföras till Sydsvenska kraftaktiebolagets nät, ty belastningen pa
detta nät är i och för sig^ ganska jämn, och det bör vidare låta sig göra att fördela
belastningen mellan fjärröverföringen och bolagets egna kraftstationer på sådant
sätt, att den förra tillgodoser de mera konstanta kraftbehoven, under det att de
lokala kraftstationerna användas för den mera kortvariga belastningen. Däremot
skulle belastningen bliva i hög grad variabel på eu kraftledning, som från Trollhättan
överför energi till de sydsvenska järnvägarna. Som exempel må anföras att
om man i ett visst skede överför 100 miljoner kilowattimmar per år från Trol!-

i r aaÅ fa l>A < SVei^e’ s^u^e överföringsanordningama kunna utföras för endast c: a
lo,000 å 20,000 kilowatt, om kraften med ett ganska jämnt belopp levererades in i
Sydsvenska kraftaktiebolagets nät, medan de däremot skulle behöva dimensioneras
lör c.a 40,000 kilowatt, om kraftbeloppet skulle användas för järnvägsdrift. Givetvis
bliva överföringsanordningama i det senare fallet väsentligt dyrbarare än i det
fallet. Alltså bör man icke onödigtvis förlänga kraftöverföringen för järnvägsdriften.
Naturligtvis kan man uppdela belastningen så, att endast den variabla delen
av kraftbehovet tillgodoses från lokala kraftkällor, under det att det mera konstanta
kraftbehovet tillföres från fjärrbelägna kraftverk. Statens vattenfall i Lagan torde
emellertid icke vara större än att de i längden helt och hållet behövas för denna
variabla del av järnvägarnas kraftbehov.

Föi fullständighetens skull vill vattenfallsstyrelsen icke underlåta att nämna,
att vattenfallsstyrelsen med kraftbolaget diskuterat, att statens vattenfall i Lagan
skulle, intill dess de erfordras för järn vägselektrifieringen, användas för kraftleverans
till kraftbolaget, vilken kraftleverans sedermera kunde efterföljas av en kraftleverans
från Göta älvsverken. Det är emellertid fullt begripligt, om kraftbolaget
hellre ser, att staten till kraftbolaget helt överlåter sina vattenfall i Lagan, sedan
?e.?la nUo " lvlt synnerligen värdefulla. Det kan vidare sägas vara väl tidigt att nu
träffa något avgörande om ovannämnda kraftleverans från Göta älvs verken. Det
0 påpekas, att icke ringa vattenkraft ännu finnes outbyggd i Helgeån
och Mörrumsån m. fl. vattendrag, som ligga vida närmare kraftbolagets avsättningsområde
än Göta älv.

Motionärerna hava till sist framhållit olämpligheten av att staten själv utbygger
sina vattenfall i Lagan, enär i sådant fall ett helt nytt ledningsnät finge
byggas sa att säga parallellt med det nu befintliga, bolaget tillhöriga nätet, och en
särskild administration behöver anordnas. Dessa uttalanden synas bero på någon

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

13

missuppfattning från motionärernas sida om statens avsikter med sina fall i Lagan.
Motionärerna synas befara, att staten skall bygga ett med kraftbolaget konkurrerande
ledningsnät; någon dylik avsikt föreligger emellertid ej. Motionärerna överskatta
vidare det nuvarande ledningsnätets användbarhet. Eftersom bolagets ledningsnät
endast berör en del av det järnvägsområde, som bör förses med kraft från
statens fäll i Lagan, är det tydligt, att bolaget under alla förhållanden icke kan
omhändertaga mer än en del av kraftöverföringen för järnvägarnas vidkommande.
Då ytterligare kraftbolagets nät, som byggts för ett tiotal år sedan, är ganska
knappt redan för det kraftbolopp, som nu överföres, är det näppeligen tänkbart,
att det kan med fördel användas för de stora kraftbelopp, som erfordras vid en
järnvägselektrifiering i stor skala.

Vattenfallsstyrelsen anser det emellertid icke vara lämpligt att här närmare
ingå på frågan, huru de ledningar böra anordnas, som skola förse järnvägarna i
sydligaste Sverge med kraft. Klart är att dessa ledningar böra utföras med vederbörlig
hänsyn till det allmännas bästa. Det är vidare ingen anledning att befara,
att staten icke skall kunna med Sydsvenska kraftaktiebolaget träffa lämpliga uppgörelser
därom, oberoende av huruvida staten själv utbygger sina vattenfall i Lagan
eller ej.

Som sammanfattning av det ovan sagda får vattenfallsstyrelsen anföra,
att statens vattenfall i Lagan äro erforderliga för järnvägarnas elektrifiering
och torde bliva fullt tagna i anspråk senast om 10 å 15 år,

att kraften från dessa fall icke kan för järnvägarnas vidkommande lämpligen
ersättas med elektrisk energi från mera fjärrbelägna fall,

att staten alltså icke bör avhända sig sina vattenfall i Lagan,
att överföringen av kraften från statens fall i Lagan till förbrukningspunkterna
bör kunna ordnas i samförstånd med Sydsvenska kraftaktiebolaget även
om fallen utbyggas av staten,

att utvecklingen av elektrifieringen inom Sydsvenska kraftaktiebolagets avsättningsområde
hittills icke hämmats därav, att staten vägrat avhända sig sina
vattenfall i Lagan till kraftbolaget,

att bolaget själv disponerar tillräckligt med vattenkraft sannolikt för 5 å 10
år framåt,

att ytterligare tillgång på vattenkraft för bolagets räkning förefinnes i
vattendrag, som äro relativt närbelägna bolagets avsättningsområde samt

att vattenfallsstyrelsen är beredvillig att, om så erfordras, medverka till att
kraft tillföres kraftbolagets nät, då dess egna vattenfall blivit fullt utnyttjade.

I anslutning till vad sålunda anförts får vattenfallsstyrelsen härmed avstyrka
bifall till motionärernas förslag.

I behandlingen av detta ärende hava vattenfallsstyrelsens samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 10 mars 1919.

F. WILH. HANSEN.

W. Borgquist.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Bilaga 2.

Till riksdagens statsutskott.

I skrivelse den 14 februari 1919 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva yttrande över två motioner, väckta den ena inom riksdagens första kammare,
nr 15, och den andra inom riksdagens andra kammare, nr 101, om tillstånd
för Sydsvenska kraftaktiebolaget att köpa eller arrendera vissa staten tillhöriga vattenfall
i Lagaån.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen meddela, att de omhandlade vattenfallen
äro särskilt inköpta för elektrisk drift å statens järnvägar, och får järnvägsstyrelsen,
som till fullo instämmer i de synpunkter som vattenfallsstyrelsen i sin
skrivelse till statsutskottet den 10 dennes gjort gällande, därför hemställa, att utskottet
måtte avstyrka bifall till de föreliggande motionerna.

Stockholm den 14 mars 1919.

AXEL GRANHOLM.

Ivan Öfverholm.

Bilaga 3.

Till statsutskottet.

Genom nådig remiss den 14 februari innevarande år har Kungl. Maj:t anbefallt
elektrifieringskommittén att till statsutskottet avgiva yttrande angående tvenne
motioner, nr 15 i första kammaren och nr 101 i andra kammaren, beträffande rätt
för Sydsvenska kraftaktiebolaget att inköpa eller — om inköp ej kan medgivas —
arrendera vissa staten tillhöriga vattenfall i Lagan. Med anledning härav får elektrifieringskommittén
härmed anföra följande.

I anslutning till de utredningar beträffande en planmässig elektrifiering av
det sydligaste Sveriges landsbygd, varmed kommittén under den närmast förflutna
tiden varit sysselsatt, har kommittén verkställt en inventering av de energitillgångar
och de energibehov, vilka äro tillfinnandes i nämnda delar av landet. Av dessa
undersökningar, vilkas resultat mera ingående komma att behandlas i samband med
det betänkande angående elektrifieringen av Malmöhus läns landsbygd, som kommittén
inom kort kommer att överlämna till Kungl. Maj:t, framgår visserligen, att
de av Sydsvenska kraftaktiebolaget innehavda och redan nu utbyggda vattenkrafttillgångarna
i Lagan äro otillräckliga för tillgodoseendet av kraftbehovet inom
bolagets avsättningsområde, d. v. s. västra Skåne och södra Halland. Däremot äger

Statsutskottets utlåtande Nr 6''3.

bolaget eu del ännu icke utbyggda vattenkraftkällor i Lagan, från vilka icke oväsentliga
energibelopp efter skedd utbyggnad kunna utvinnas, varjämte bolaget genom
införandet av en rationell vattenhushållning torde kunna ytterligare öka sin energitillgång.
Dylika åtgärder hava emellertid icke av bolaget hittills vidtagits, åtminstone
icke i den utsträckning, som av den hastigt ökade belastningen kunde anses
vara motiverad, men vartill flera skäl torde hava bidragit såsom de höga byggnadskostnaderna
m. in. Om bolaget å lämpliga tider utbyggde de bolaget tillhöriga
vattenfall, som icke ännu utnyttjats, och vidare genomförde en genomgripande vattenreglering,
skulle bolagets krafttillgång bliva tillräcklig'' för 5 å 10 år framåt. Någon
verklig kraftbrist torde sålunda icke för närvarande föreligga.

Vid en framtida elektrifiering av Sydsveriges järnvägar kommer ett icke
oväsentligt behov av elektrisk energi att uppstå. Tidpunkten för järn vägselektrifieringen
är emellertid svår att fastställa. Densamma kan tänkas infalla före ovannämnda
tioårsperiods slut, men det är också möjligt, att en mera fullständig järnvägselektrifiering
kan dröja flera tiotal år. Det medför väsentliga fördelar att
verkställa järnvägselektrifieringen med kraft från de närmast belägna kraftkällorna
(statens vattenfall i Lagan) och icke från mera fjärrbelägna sådana, enär de överföringsanordningar,
som därvid erfordras, i senare fallet bleve dåligt utnyttjade.
Den energi, som eventuellt i en framtid behöver tillföras de mera kraftfattiga
delarna av Sydsverige genom långa och dyrbara överföringsanläggningar, bör användas
för de jämnaste eller minst variabla belastningarna, d. v. s. industriella och
borgerliga belastningar, helst som bottenkraft i parallelldrift med dylika avnämares
egna lokala kraftkällor, och icke för den mera variabla järnvägsbelastningen.

Elektrifieringskommittén anser därför, att de statens vattenfall i Lagan,
vilka avses i ifrågavarande motioner, åtminstone någon tid framåt böra reserveras
för elektrifieringen av Sydsveriges järnvägar.

Som ovan antytts, är det nämligen tänkbart, att något väsentligt behov av
elektrisk energi för järnvägselektrifieringen i Skåne icke kommer att uppträda förrän
efter den tidpunkt, då Sydsvenska kraftaktiebolaget fullt utnyttjat sina krafttillgångar.
I sådant fall anser kommittén, att det kan tagas i övervägande, huruvida
statens vattenfall i Lagan böra användas för krafttillförseln till bolagets nät. Därvid
bör emellertid anses som uteslutet, att staten skulle sälja sina vattenfall. De
enda alternativ, som böra ifrågakomma, äro att staten själv utbygger vattenfallen
och därifrån levererar energi till bolaget eller, därest staten icke anser sig böra
nedlägga de erforderliga medlen därför, utarrenderar fallen. Emellertid vill kommittén
icke underlåta att redan i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av,
att vid en eventuell framtida kraftförsäljning från eller utarrendering av dessa
vattenfall garantier erhållas för landsbygdens förseende med elektrisk energi på ett
mera rationellt sätt, än vad hittills varit fallet inom Sydsvenska kraftaktiebolagets
avsättningsområde. För de riktlinjer, som i dylikt fall böra uppställas för landsbygdens
tillgodoseende med elektrisk energi, skall kommittén närmare redogöra i
ovan omtalade betänkande angående elektrifiering av Malmöhus läns landsbygd.

Elektrifieringskommittén får samtidigt framhålla, att, såvitt man nu kan
döma, även andra möjligheter finnas att tillgodose de framtida kraftbehoven inom
Sydsvenska kraftaktiebolagets distributionsområde.

Av de utredningar beträffande energitillgång och energibehov i Sydsverige,
vilka kommittén, enligt vad ovan sagts, verkställt, framgår, att de i Helgeån och

16

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Mörrumsån tillgängliga energibeloppen äro tillräckliga att fylla alla de behov, som
förefinnas inom Blekinge, östra Skåne och södra Småland under en avsevärd framtid,
och att dessutom ett rätt betydande energiöverskott därifrån kan påräknas för
fyllande av eventuell brist inom närbelägna områden.

Vidare förefinnas möjligheter att genom överföringsledningar för högspänning
från Götaälvs kraftverk tillföra Sydsverige erforderliga energibelopp.

Frågan om östra Skånes och Sydhallands förseende med elektrisk energi
utöver de kvantiteter, som finnas tillgängliga i Sydsvenska kraftaktiebolagets vattenfall
i Lagan, — vilken fråga, som ovan framhålles, för närvarande icke kan anses
aktuell, — kan sålunda lösas på mera än ett sätt. Vilketdera sättet som slutligen
blir det mest lämpliga, beror av faktorer, vilka ännu icke äro med sådan
säkerhet kända, att den lämpligaste lösningen redan nu kan bedömas. Ett beslut,
som nu fattades om utarrendering av statens vattenfall i Lagan, vore därför enligt
kommitténs mening förhastat och skulle gå händelserna i förväg.

Under hänvisning till, vad som sålunda anförts, får elektrifieringskommittén
härmed avstyrka bifall till de i ifrågavarande motioner framlagda förslagen.

Stockholm den 13 mars 1919.

F. VILH. HANSEN.

Mauritz Skeppstedt.