Statsutskottets utlåtande Nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1919 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispositionen
av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa och
Jämtlands rotering skassa. (1 avd.)
Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kam- Motioner
maren (nr 54) av herr A. Hult m. fl. och den andra inom andra kammaren
(nr 212) av herr A. Janson i Kungsör m. fl., har hemställts, att lands regeriksdagen
ville dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. me,n^e8knekMaj:t
behagade taga under omprövning, huruvida icke — i avbidan på delskassa
slutligt beslut i anledning av Konungens befallningshavandes i Västmanland
län förslag till framtida disposition av Västmanlands regementes
knektelegomedelskassa — med verkställighet av de i nådiga brevet
den 13 december 1918 beträffande kassan föreskrivna åtgärder bör anstå,
dels ock förklara, att riksdagen för sin del icke har något att erinra mot
bifall till befallningshavandens ifrågavarande förslag.
Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:
»Genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 har eu tvist blivit avgjord,
varom rättegång pågått sedan år 1907 mellan en del rotehållare
vid Västmanlands regemente, å ena, och Kungl. Maj:t och Kronan, å andra
sidan, om bättre rätt till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa.
I denna rättegång har blivit underkänt rotehållarnas anspråk på att
fritt få förfoga över kassans medel, sedan desamma efter indelningsverkets
upphörande ej vidare erfordras för det med kassans bildande avsedda
ändamålet, nämligen bidrag till den kontanta legan vid anställande av
soldat.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 saml. 30 käft. (Nr Öl—52.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
Då frågan om kassans framtida ställning ingalunda blivit slutgiltigt
ordnad genom rättegången, som endast avgjort, att rotehållarna ej lingo själva
tillgodogöra sig kassan, har Konungens befallningshavande i Västmanlands
län utarbetat ett förslag beträffande kassans vidare förvaltning och avkastningens
användning samt över detta förslag inhämtat rotehållarnas, landstingets,
hushållningssällskapets och kommunalstämmornas yttranden, vilka
samtliga utmynnat i ett enhälligt tillstyrkande av förslaget.
Sedermera har befallningshavanden ingått till Kungl. Maj:t med
underdånig framställning i ärendet.
Då i denna lämnas en uttömmande översikt över frågan i dess helhet
och då det är av vikt för var och en, som vill sätta sig in i ärendet,
att ha tillgång till en historik även i fråga om kassans tillkomst och
utveckling under olika tidsskeden liksom över rättegången och dess resultat,
hava vi ansett oss böra här intaga skrivelsen i dess helhet. Denna
är av följande lydelse:
»Genom ett den 27 oktober 1682 upprättat, den 5 december samma
år av Konung Karl XI stadfäst kontrakt mellan Kunul. Maj:t samt allmogens
i Uppland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Närke fullmäktige
vid då pågående riksdag överenskoms om ett visst och stadigt
knektehålls inrättande och stadigvarande underhåll i sagda provinser.
Kungl. Maj:ts regementen till fots i bemälda provinser skulle allt framgent
bestå av 1,200 man, och hade »allmogen på sig tagit detsamma riktigt
och ovägerligen att fullgöra såsom indelningen, vilken efter gårdstalet
däröver är gjord, det uttryckligen föreskriver». I gengäld skulle allmogen,
så länge den fullgjorde sitt åtagande, vara befrind från utskrivningar
och alla därvid hängande besvär samt fördubblingar och våldsamma värvningar.
Genom nådigt brev den 3 juli 1684 erhöll statskontoret meddelande,
att Kungl. Maj:t i anseende till de svaga rotar, varav Västmanlands
regemente bestode, funnit gott att till deras knektars understöd benåda de
rotar, som stode i Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt i Fellingsbro
härad, vardera med två tunnor spannmål, samt de övriga rotar i
Västmanland med vardera en tunna spannmål. Därest så mycken spannmål
ej vore alt tillgå, skulle i dess ställe lämnas ersättning av mantalsoch
boskapspenningarna, beräknad till tre daler silvermynt för tunnan.
Sedermera utfärdades den 22 juli 1684 nådigt brev till allmogen i
Kungsörs, Strömsholms, Salbergs, Västerås och Väsby län samt i Farnebo
socken med tillkännagivande, att Kungl. Maj:t beviljat allmogen för år
1685 och sedan allt framgent till hjälp och understöd i det nya knektehåll,
i de tre förstnämnda länen och i Fernebo socken två tunnor spann
-
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
3
mål årligen på var knekt eller rote samt i Västerås och Väsby län en
tunna spannmål årligen på var knekt eller rote.
De rotar, som sålunda skulle komma i åtnjutande av understöd, utgjorde
tillsammans 932, därav 873 rotar inom nuvarande Västmaidands
län och 59 rotar inom Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av nuvarande
Örebro län. Av dessa 932 rotar skulle 588 rotar, tillhörande Kungsörs,
Strömsholms och Salbergs län samt Fernebo socken och Fellingsbro
härad, erhålla vardera två tunnor, vilka kommo att benämnas, den ena
dagsverkstunna och den andra knektetunna, samt övriga 344 rotar tillhörande
Västerås och Väsby län, vardera en tunna, som erhöll benämningen
knektetunna. Det befanns emellertid, att för berörda ändamål icke vore
att tillgå mera än 458 tunnor, vilka kommo att tilldelas lika många rotar
av dem, som berättigats till erhållande av dagsverkstunna. De 932 knektetunnorna
blevo ständigt ersatta med penningar.
Sedan själva roteringen verkställts i Västmanland genom av Konungen
utsedda kommissarier, upprättade landshövdingen därstädes, vilken
varit en av kommissarierna, med allmogen i Kungsörs, Strömholms, Salbergs,
Västerås och Väsby län samt i Fernebo socken reglementen angående
knektehåll till rättelse för allmogen och soldaterna om varderas
plikter och rättigheter sinsemellan. I dessa reglementen, vilka blevo av
Konungen fastställda den 20 november 1685, stadgades angående lega åt
soldaten följande: »Och på det att knektelegandet icke måtte falla eu eller
annan rote alltför svårt, så haver man, att så mycket mera lätta, styrka
och befrämja verket, för skäligt funnit och beviljat, att enär knekten av
roten och sedan av hela socknen tingad och anskaffad är, då undfår roten
av de i häradskistan insamlade knektemedlen till 100 daler kopparmynt;
blivande icke hela legan på eu gång uttagen och betald, utan en fjärdepart
allenast av den betingade summan erlägges vart år, det sig belöper
årligen 25 daler kopparmynt, men enär fyra år äro förlidna, då får han
sista penningen, som ock är 25 daler kopparmynt utav de 100 daler
legosumma».
Vidare fanns i reglementena för Kungsörs, Strömsholms och Salbergs
län samt för Fernebo socken stadgat: »Såsom hans Kungl, Maj:t har
i nader förärat och givit till var rote uti länet (socknen) två tunnor spannmål
årligen eller i stället sex daler silvermynt, som allmogen med underdånigste
vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat, att
en tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras uti häradskistan
årligen, varav ovanbemälta lega tages, men den andra tunnan eller tre daler
silvermynt kommer roten tillgodo och hjälp».
I reglementena för N ästerås och Väsby län var stadgat: »Såsom
4
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
hans Kungl. Maj:t bär i nåder förärat och givit till var rote uti länet eu
tunna spannmål årligen eller i stället tre daler silvermynt, som allmogen
med underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat,
att samma tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras
uti häradskistan årligen, varav ovanbemälta lega tages».
Reglemente för Fellingsbro härad fastställdes av Konungen den 5
augusti 1686. Däri stadgades, att legan ej fick överstiga 100 daler kopparmynt;
men någon bestämmelse om den rotarna i häradet tillagda spannmålen
innehöll reglementet icke. Av ett nådigt brev den 8 juni 1697
till landshövdingen i orten, vari avhandlades de åt rotarna i Fellingsbro
härad givna spannmålstunnorna, framgår dock, att rotarna ifråga om legans
utbetalande till soldaterna och knektetunnans insättande i häradskistan
tillämpat det förfaringssätt, som var stadgat i övriga reglementet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 21 maj 1695 blevo berörda
kistor insatta i förvar på Västerås slott. Då eldsvåda år 1736 övergick
slottet, blevo knektelegomedlen insatta i Västmanlands läns ränteri, där
de allt sedan dess, med visst avbrott under 1750-talet, förvarats.
Knektelegomedlen hava senast förvaltats jämlikt ett av Kungl. Maj:t
den 18 maj 1833 utfärdat reglemente för Västmanlands regementes knektelegomedelskassas
styrelse och förvaltning. Enligt detta reglemente har
förvaltningen ombesörjts av en direktion, bestående av landshövdingen i
Västmanlands län, chefen för Västmanlands regemente samt sju besuttna
rotehållare från länet, vilka valts av vid sockenstämmor utsedda ombud,
nämligen ett från varje socken, som ägde del i knektelegohjälpen.
Sedan på grund av 1901 års riksdags beslut angående ny härordning
indelningsverket förklarats skola upphöra, förordnades genom Kungl.
kungörelse med föreskrifter i fråga om indelningsverkets upphörande med
mera den 29 november 1901, att det ifrågavarande kassa förunnade statsanslag
skulle från och med ingången av år 1904 indragas.
Genom brev till Konungens befallningshavande i Västmanlands län
den 12 maj 1905 föreskrev Kungl. Maj:t, att, enär kassan, vilken enligt
förebragt utredning bildats uteslutande av statsmedel jämte därå upplupna
räntor, numera icke vore för det med densamma ursprungligen avsedda
ändamål behövlig, kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper
och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas till befallningshavanden,
som hade att övertaga och tillsvidare handhava förvaltningen
av kassan, intill dess Kungl. Maj:t därom annorlunda förordnat.
Sedan vid sammanträde med kassans direktion den 25 augusti 1905
rotehållarnas ombud i direktionen inlagt sin protest mot berörda av Kungl.
Maj:t föreskrivna åtgärd rörande kassan, under förklaring att de för sin
StatsutukotteU utlåtande Nr 51.
dol vägrade att avstå från deltagande i kassans förvaltning och att överlämna
densamma till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, företog befallningshavanden
den 31 oktober 1905 till avgörande frågan om de mått
och steg, som befallningshavanden hade att vidtaga för verkställighet av
Kungl. Maj:ts berörda föreskrift, därvid befallningshavanden fann annan
åtgärd för överflyttning av förvaltningen icke erforderlig, än att befallningshavanden
anmodade de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka
dittills tillika tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare och räkenskapsförare
hos kassan, att såsom befallningshavandens biträden vid den förvaltning
av kassan, som enligt kungl. brevet den 12 maj 1905 uppdragits åt
befallningshavanden, framdeles såsom dittills uppehålla sina befattningar
vid kassan.
Godsägaren Frans Schartau å Forsby samt landstingsmannen Gust.
A. Pettersson i Sorby, häradsdomaren O. F. Johansson i Ransta, hemmansägaren
J. O. Olsson i Landberga, förre riksdagsmannen G. Lindgren
i Islingby, lantbrukaren C. Arvid Andersson i Hamre och godsägaren E.
Eriksson i Kolbäcks kyrkoby, i egenskap av rotehållarnas valda ledamöter
i kassans direktion, kallade därpå rotehållarna att själva eller genom å
kommunalstämmor utsedda ombud sammanträda för att besluta om de åtgärder,
som borde vidtagas med anledning av Konungens befallningshavandes
förfogande över kassan. Vid sammanträde, som i anledning härav
hölls den 14 september 1906, beslöts att genom anställande av rättegång
mot Kungl. Maj:t och kronan få frågan om äganderätten till kassan prövad,
varjämte åt Schartau och rotehållarnas övriga ombud i kassans direktion
i deras nämnda egenskap uppdrogs att utse rättegångsombud.
Dessa personer instämde därefter den 2 maj 1907 Kungl. Maj:t och
kronan till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, såsom rotehållarnas ombud
och själva rotehållare ävensom i egenskap av kassans direktion, att,
som äganderätten till kassan tillkommo de rotehållare, av vilka och för
vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallningshavande lagligen
icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda direktionsmedlemmarnas protest
sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten till kassan
måtte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma rotehållarna, samt
Kungl. Maj:t och kronan förpliktas att, med återställande av det olagligen
rubbade besittningsförhållandet, till direktionen eller, därest denna skulle
anses hava upphört, till Schartau och hans medparter såsom rotehållarnas
ombud eller själva rotehållare utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar,
kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter.
Rådstuvurätten utlät sig i utslag den 19 oktober 1908:
»Enär det måste anses å Kungl. Maj:ts och kronans sida utrett, ej
6
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar å den årliga
kronotiondespannmal eller det i stallet därför bestämda vederlag efter
tre daler silvermynt för tunna, som vid det ständiga knektehållets inrättande
av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanlands regemente såsom
understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom genom influtna
räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående
fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras
i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av
knektelegandet; alltså och då vid sådant förhållande kassans tillgångar vore
att anse såsom statsmedel, vara efter indelningsverkets upphörande rotehållarna
icke vidare kunde göra anspråk, samt Kung!. Maj:t förty ägt rätt
att, såsom genom Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till Konungens befallningshavande
i Västmanlands län den 12 maj 1905 skett, utan rotehållarnas
hörande meddela förändrade föreskrifter angående kassans förvaltning,
funne rådstnvurätten vad å Schartaus och medparters sida blivit yrkat icke
kunna bifallas; dock skulle med avseende å sakens beskaffenhet kronan
själv vidkännas sina kostnader i målet.»
Från rådstuvurättens dom voro dock två ledamöter av rätten skiljaktiga
och anförde:
»Enär ostridigt är, att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
bildats av besparingar jämte upplupna räntor å det årliga anslag av
spannmål eller motsvarande penningar, som vid det vissa knektehållets inrättande
av Konung Karl den Elfte givits niohundratrettiotvå rotar inom
då varande Kungsörn, Salbergs och Strömsholms län, Fellingsbro, Ervalla
och Näsby socknar, Fernebo socken och det övriga \ ästmanland,
samt Konung Karl den Elftes nådiga brev härom den 3 juli 1684
innehåller, att samma anslag tillerkänts rotarna till deras knektars understöd
till följd därav att Kungl. Maj:t fruktade, att ''det vissa knektehållet
i Västmanland icke torde så alldeles i längden bära sig förmedelst de svaga
rotarne, varav Västmanlands regemente består, där icke de på något sätt
bliva i tid understödde’,
ty och som av den omständigheten, att vid ordnandet av förhållandena
mellan allmogen och soldaterna under år 1685 de överenskommelser
blivit träffade och av Kungl. Magt den 20 november samma år godkända,
att hela ovanberörda anslag av spannmål eller penningar eller en del därav
skulle inlevereras i häradskistan för att vid behov användas till underlättande
av knektelegandet, icke kan anses hava följt, att de niohundratrettiotvå rotar,
med vilka samma överenskommelse träffats, avhänt sig äganderätten till den
kassa, som bildats av besparingar av dessa, ursprungligen i häradskistan
och sedermera i lantränteriet insatta medel jämte räntor därå,
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
7
alltså och då vid det förhållande, att kassan icke vidare behöver
tagas i anspråk för därmed avsett ändamål eller underlättande av knektelegan,
Kungl. Maj:t saknat laglig rätt att frånhända direktionen av kassan
dess värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter,
förpliktades Kungl. Maj:t och kronan att till direktionen av kassan
genast återställa kassans värdehandlingar, kontanta medel och räkenskaper
samt att för förvaltningen av kassan från den dag densamma blivit direktionen
frånhänd, eller den 31 oktober 1905, till direktionen lämna redovisning.
Med avseende å sakens beskaffenhet skulle dock rättegångskostnaderna
mellan parterna kvittas.»
Svea hovrätt, dit parterna å ömse sidor vädjade, fann i dom den
23 juni 1910 ej skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag, men stadgade,
att parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet havda
kostnader.
I hovrättens dom sökte parterna å ömse sidor ändring.
Vid målets föredragning i Högsta domstolen hemställde Nedre justitierevisionen,
att Kungl. Maj:t, med ändring av domstolarnas beslut i huvudsaken,
måtte förplikta Kungl. Maj:t och kronan att genast till Schartau
och hans medparter i deras egenskap av ombud för rotehållarna överlämna
kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter
jämte redovisning för tiden från den 31 oktober 1905. 1 fråga
om rättegångskostnaderna hemställdes, att hovrättens dom måtte varda
fastställd.
Nedre justitierevisionens motivering för sin hemställan var av följande
lydelse:
»I samband med det ständiga knektehållets inrättande har Konung
Karl XI, enligt vad nådiga breven av den 3 och 22 juli 1684 giva vid
handen, tillförsäkrat ifrågavarande 932 rotar vid Västmanlands regemente,
att de till hjälp och understöd vid roteringsbesvärets fullgörande skulle,
så länge indelningsverket bestode, årligen bekomma, såvitt nu är i fråga,
vardera en tunna spannmål eller i brist därav tre daler silvermynt.
Stadgandet i reglementena därom att nämnda spannmålstunna eller
i dess ställe tre daler silvermynt skulle insättas i häradskistan och lega
till soldaten därav tagas, har väl inneburit en inskränkning i rotehållarnas
förfoganderätt över medlen i syfte att penningar skulle uppsamlas för att
vara till hands vid legans betalande åt nyanställd soldat. Det kan dock
icke antagas, att genom stadgandet avsetts att förbehålla kronan rätt till
vad av medlen ej bleve använt för sagda ändamål.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
Förty måste de besparingar, som under årens lopp uppkommit å
medlen och vilka utgöra omstämda kassa, anses tillhöra rotehållarna, vadan
Kungl. Maj:t ej varit berättigad att, sedan indelningsverket numera upphört
och kassan därmed blivit obehövlig för det med hennes bildande avsedda
ändamål, omhändertaga kassan.»
En ledamot av Nedre justitierevisionen var emellertid av särskild
mening och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist fastställa hovrättens
dom, vilket också blev Högsta domstolens beslut.
Beträffande knektelegomedelskassans nuvarande ställning tillåter sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela, att kassans tillgångar den
31 december 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, att i enlighet med
gällande bestämmelser och nära tvåhundraårig praxis, dess medel äro placerade
i inteckningslån, utlämnade dels såsom stående dels såsom amorteringslån,
uti hemman inom ^ Västmanlands län samt inom Fellingsbro,
Ervalla och Näsby socknar av Örebro län, samt att lanen, som i fråga om
äldre sådana löpa med 4 Z ränta och beträffande under senare tid utlämnade
löpa med 472 Z ränta, uppgingo till sammanlagt 2,162,588 kronor
42 öre, fördelade på 411 särskilda lån.
Med anledning av utgången utav ovan omförmälda rättegång mellan
rotehållarna vid Västmanlands regemente, å ena sidan, samt Kungl. Magt
och kronan, å andra sidan, har kungl. arméförvaltningens civila departement
i underdånig skrivelse den 2 juli 1918, över vilken genom nådig
remiss den 18 juli 1918 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes yttrande
infordrats, underställt Eders Kungl. Maj:ts beprövande, vilka bestämmelser,
som må finnas erforderliga i fråga om den framtida förvaltningen av
kassans tillgångar och dispositionen av dessa. Vad departementet i sådant
hänseende tänkt sig har icke angivits. Då emellertid departementet, under
erinran, att större delen av kassans tillgångar är utlånad åt enskilda personer,
tillika hemställt om meddelande av särskilda föreskrifter »beträffande
sättet för kassans avveckling», synes därav framgå, att enligt departementets
mening kassan nu bör frånhändas Västmanland.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har svårt att föreställa sig
att en dylik avsikt kan vara grundad på någon djupare insikt om de förhållanden,
under vilka kassan tillkommit, om det sätt, på vilket dess kapital
under århundraden placerats och om den fördel, det västmanländska
mindre jordbruket under lika lång tid haft av denna inom provinsen uppkomna
lånekassa. För egen del håller befallningshavanden före, såväl att
den rättsliga befogenheten av en åtgärd, sådan som den av departementet
ifrågasatta, är långt ifrån klar, som ock att, även om så vore fallet, rim
-
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
9
lighets-, billighets- och klokhetsskill avgjort förbjuda eu rubbning av de
sedan länge bestående förhållandena uti här ifrågavarande avseende.
N åd den juridiska sidan av saken angår må erinras därom, att
genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 allenast blivit avgjort, att
rotehållarna icke ägde utbekomma kassans tillgångar, enär desamma ansetts
uppkomna allenast genom statsmedel. Därav följer emellertid icke utan
vidare, att kronan äger befogenhet att göra med kassan som den behagar.
Särskilda utfästelser av statsmakterna gent emot rotehållarna synas stå
hindrande i vägen härför, utfästelser, som konfirmerat en mångårig hävd
och stadfästat kassans egenskap av att vara eu allmännyttig tillgång till
förmån för den landsända, inom vilken den uppkommit. Befallningshavanden
vill i sådant hänseende framhålla, att Riksens ständer i anslutning
till den användning, kassan så gott som ifrån sin uppkomst haft, i
underdånig skrivelse den 30 januari 1769 uttalat, att rotehållarna borde,
när de presterade lika nöjaktig pant som andra, vara framför alla berättigade
till lån ur kassan, samt att Kungl. Maj:t i skrivelse den 3 april
1770, med överlämnande av ständernas omförmälda skrivelse till verkställighet,
bekräftat detta. I ett nådigt brev den 5 mars 1793, vari föreskrevs,
att kassans år 1791 till krigskollegium överlämnade medel skulle
på grund av däremot resta protester återsändas till kassans direktion för
att åter stå under dess förvaltning och inseende, tillägges följande: »helst
därigenom rotehållarne därstädes få begagna sig av dem uti kungl. brevet
den 3 april 1770 tillagda förmån att framför andra med lån utur kassan
varda undsatta».
Det torde på goda grunder kunna hävdas, att härigenom kassans
egenskap av att vara en jordbrukslånekassa särskilt för rotehållarna för
alla tider fastslagits. Om så är, gäller uppenbarligen denna utfästelse
såväl kapitalet som den årliga avkastningen i den mån densamma icke erfordras
för knektelegan, och någon förändrad disposition av kassan skulle
följaktligen ej kunna äga rum utan rotehållarnas samtycke.
Därest emellertid denna uppfattning emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmodan icke skulle anses vara av den hållbarhet, att
därpå för rotehållarna skulle kunna grundas något juridiskt giltigt anspråk,
synes det emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom
förut angivits, att synnerligen starka skäl tala för att kassan, som ju hittills
icke kunnat beräknas som någon statsverkets tillgång, måtte få kvarstanna
inom Västmanland och där användas på sätt av ålder varit brukligt,
nämligen såsom en lånekassa för det mindre jordbruket.
Till stöd härför vill befallningshavanden till en början erinra därom,
att den rätt, kronan genom utgången av ovan omförmälda rättegång fått
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 sand. 30 käft. (AV 51—52.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
erkänd, ingalunda är av självklar och odiskuterbar art. Tvärtom hava
två domare vid rådstuvurätten och två revisionssekreterare vid sakens
föredragning i Högsta domstolen uttalat sig för bifall till rotehållarnas
talan. An mera. Såväl vid underrätten som hovrätten förordnade vederbörande
domstol, att vardera parten skulle själv vidkännas sina kostnader
å saken, vilket i sin tur av Högsta domstolen enhälligt fastställdes. Då
sådant enligt gällande rättegångsordning skall ske endast i det fall, att
saken är »mörk och tvivelaktig», framgår härav att, oaktat rotehållarnas anspråk
på äganderätten till kassan icke kunnat bifallas, kronans rätt till
densamma i allt fall ansetts vara av tvivelaktig natur.
Vidare må framhållas ovan omnämnda uttalanden av riksdag och
Kungl. Maj:t om kassan såsom en jordbrukslånekassa i första hand för
rotehållarna, ett uttalande som, även om det icke skulle vara juridiskt
bindande, dock måste anses innebära en stark moralisk förpliktelse.
Slutligen må betonas, att kassan faktiskt använts i sådan egenskap
under snart 200 år eller alltifrån år 1734 samt att det i en tid som vår,
som bland annat strävar efter att ordna och stödja jordbrukets behov av
kredit, synes föga välbetänkt, om staten med stöd av en, visserligen i
rättegångsväg stadfäst, men samtidigt såsom tvivelaktig betecknad rätt i
strid med statsmakternas egna utfästelser skulle riva upp en urgammal
och till jordbruksnäringens fromma verkande institution. En sådan åtgärd
skulle utan tvivel framkalla en stor misstämning hos alla de jordbrukets
män, vilka av ålder vant sig att betrakta kassan såsom en värdefull
västmanländsk tillhörighet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan följaktligen icke finna,
att utgången av rättegången mellan rotehållarna och kronan kan innebära
skälig anledning att beträffande kassan utfärda nya bestämmelser i det
syfte, som avses uti arméförvaltningens civila departements skrivelse.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser alltså, att kassan alltjämt
bör förbliva en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands
län samt Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och
för sådant ändamål fortfarande som hittills förvaltas av befallningshavanden
i Västmanlands län.
Däremot är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av den meningen,
att, oavsett utgången av rättegången, en del smärre jämkningar av bestämmelserna
rörande kassan skulle vara lämpliga, men jämkningar, som sammanfalla
med, icke strida emot ortsbefolkningens intressen och som följaktligen
skulle kunna genomföras med deras goda vilja. Det har också
varit befallningshavandens avsikt att, därest rättegången i sista instans
icke skulle utfalla till rotehållarnas förmån, i vilket fall ju dessa ensamma
Statsutskottets utlåtande AV fri.
11
ägde bestämma om kassan, ingå till Eders Kungl. Maj:t med framställning
i berönla hänseende.
Det är ett av erfarenheten väl bestyrkt faktum, att när det i någon
landsända gäller att vidtaga åtgärder för näringarnas förkovran eller eljest
till allmänt gagn, det möter stora svårigheter att anskaffa penningar för
planers uppgörande, för försöks anställande och dylikt. Först sedan ärendet
föreligger i färdigt skick, så att var och en med lätthet kan taga
kännedom om dess fördelar för honom och för det allmänna, först då
förefinnes i regel möjlighet att få till stånd ett sådant allmänintresse, att
folk vill anslå penningar till företagets igångsättande. Oändligt många
gagnande åtgärder hava i brist på rörelsekapital för själva starten — i
sig ofta ringa nog — fått anstå årtionden igenom och än längre. Det
ligger i öppen dag, vilken oerhörd fördel det skulle vara för en landsända
att förfoga över ett årligen tillgängligt belopp, förmedelst vilket
fullständiga planer och kostnadsberäkningar för allmännyttiga företag
kunde uppgöras, tack vare vilket för den enskilde alltför dyrbara försök
på näringslivets område kunde utföras, genom vilket kunskaper rörande
materiella och kulturella förhållanden kunde spridas med mera dylikt.
Sålunda skulle planer kunna uppgöras för avdikning och torrläggning av
sänka marker, för jordbrukets elektrifiering, för konstgjord bevattning i
fall, då sådant lämpligen kan genomföras, för vägväsendets upphjälpande,
för kommunikationernas förbättrande med mera. Försök skulle kunna
anställas på jordbrukets, kreatursskötselns, skogsbrukets och fiskerinäringens
område. Ett intensivt upplysningsarbete kunde bedrivas inom alla hushållningens
grenar. Jämväl kulturella intressen skulle, i den mån tillgängliga
medel försloge även härtill, kunna på ett ändamålsenligt sätt tillvaratagas.
Nu är att märka, att de olika länen i sina hushållningssällskap och
landsting redan i viss mån äga representanter för de intressen, varom i
det föregående ordats. För att säkerställa en god samverkan bör därför
i den förvaltning, som skulle äga att bestämma om användningen av en
dylik tillgång, sitta målsmän såväl för vederbörande hushållningssällskap
som landsting, och vidare lärer väl om en sådan förvaltning böra stadgas,
att den beträffande åtgöranden till näringarnas främjande i främsta rummet
skall hava att vidtaga åtgärder, som innebära utredning och förberedelse,
medan själva utförandet skall ankomma på de enskilde, respektive
på landsting, kommuner och hushållningssällskap, samt att förvaltningen
ifråga om åtgärder i upplysningssyfte endast i samförstånd med vederbörande
landsting och hushållningssällskap äger att ingå på områden, som
utgöra föremål för de senares omvårdnad. Med den sammansättning av
12
Statsutskottets utlåtande AV 51.
den förvaltande myndigheten, som i det föregående förutsatts, lärer fullgiltig
garanti för en god samverkan förefinnas. Då emellertid de uppgifter,
som i det föregående skisserats, jämväl äro sådana, som det ankommer
på landshövdingen att fullfölja, bör även han hava plats i förvaltningen.
Vad knektelegomedelskassan angår synes det Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som om denna nu nått en sådan storlek, att en rätt
så väsentlig del av densammas årliga avkastning skulle kunna användas
till dylika allmännyttiga åtgärder och en del av kassans tillgångar sålunda
på ett annat sätt än i form av lån komma intressenterna till godo. Då
emellertid kassan sedan århundraden stått i samband med Kungl. Västmanlands
regemente och i främsta rummet varit avsedd att säkerställa
rekryteringen vid detsamma, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
riktigt, att någon del av avkastningen även kommer regementet
till godo. Ehuru syftemålet med kassan från början varit att stödja
manskapsrekryteringen, vilket ju numera efter den allmänna värnpliktens
införande icke är erforderligt, synes det icke obilligt, att kassan i fortsättningen
finge användas för att underlätta underbefälets rekrytering, varjämte
tillskott ur densamma borde få lämnas för att bereda de värnpliktige
nytta och trevnad samt i övrigt sedlig och andlig vård. Vid sådant
förhållande bör även chefen för Västmanlands regemente vara ledamot i
förvaltningen av den del utav kassans årliga avkastning, som skulle få
användas i här berörda syften.
Vad förslagets detaljer beträffar har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tänkt sig, att varje år skulle för här omförmälda ändamål
få användas högst 80 % av föregående års inkomster, medan återstående
minst 20 % alltid skulle läggas till kapitalet för att säkerställa kassans
behöriga tillväxt.
Enär, såsom förut framhållits, av de ursprungligen i kassan delägande
932 rotarna 59 rotar äro belägna inom Fellingsbro, Näsby och
Ervalla socknar av Örebro län, böra dock för allmännyttiga åtgärder beträffande
dessa socknar anslås 59/932 eller icke fullt V16 av omförmälda
80 % av årsavkastningen att, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Örebro län i bilagda skrivelse den 27 november 1918 jämväl
tillstyrkt, förvaltas av en styrelse, bestående av landshövdingen i länet
som ordförande samt en av länets landsting och en av dess hushållningssällskap
årligen vald ledamot jämte suppleant för eu var av dem.
Då emellertid utgifter, som kunde komma att nedläggas för Västmanlands
regementes räkning, även komma värnpliktige från dessa socknar
till godo, borde måhända deras andel i anslaget till allmännyttiga åtgärder
något nedsättas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig emeller
-
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
VA
tid böra föreslå dessa socknars andel till förenämnda Vis av de 80
procenten.
Då med den syn på frågan, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandc
i det föregående anlagt, det kan anses tvivelaktigt, huruvida de av befallningshavanden
förordade jftnikningarna beträffande kassans användning
kunna genomföras utan rotehållarnas samtycke, har befallningshavanden
inhämtat deras yttrande i frågan genom framläggande i huvuddrag av
det förslag, som härmed underställes Eders Kungl. Maj:ts prövning. Av
dessa yttranden, som härmed bifogas, framgår, att befallningshavandens
förslag vunnit enhällig tillslutning. Länets landsting och hushållningssällskap,
vilkas utlåtande jämväl inhämtats, hava ävenledes varmt förordat
förslaget och givit uttryck åt sin förväntan, att kassan icke skall frånhändas
provinsen. Jämväl Örebro läns landstings och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava i huvudsak anslutit sig till förslaget.
Med stöd av vad sålunda anförts tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville
utverka riksdagens samtycke därtill,
att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa hädanefter må
under namn av Västmanlands knektelegomedelskassa få användas som lånkassa
för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt Eellingsbro,
Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för ändamålet förvaltas
av Eders Kungl. Majrts befallningshavande i Västmanlands län,
att varje år högst 80 procent av kassans avkastning närmast föregående
år må få användas för åtgärder till näringslivets främjande och,
i mån av tillgång, jämväl det kulturella livets höjande, för underlättande
av underbefälsrekryteringen vid Kungl. Västmanlands regemente samt för
att bereda nytta och trevnad ävensom sedlig och andlig vård åt värnpliktige
vid samma regemente,
att därvid vad beträffar Västmanlands län, på vilket av omförmälda
80 procent skall falla högst 15/16, beslutanderätten över denna tillgång
skall tillkomma en styrelse, bestående av landshövdingen i Västmanlands
län såsom ordförande, chefen för Kungl. Västmanlands regemente samt
två av länets landsting och två av dess hushållningssällskap årligen valda
ledamöter jämte suppleanter för dem,
att, vad angår Eellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro
län, på vilka av omförmälda 80 procent skall falla högst 1/i6, beslutanderätten
över denna tillgång, som icke må användas till fromma för Västmanlands
regemente, skall utövas av en styrelse, bestående av landshövdingen
i Örebro län såsom ordförande samt en av detta läns landsting
14
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
och en av dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte suppleant
för en var av dem,
att vad av dessa styrelser utav tillgängliga medel icke varder under
varje särskilt år för ovan angivna ändamål använt eller särskilt reserverat
skall läggas till knektelegomedelskassans kapital,
samt att Eders Kungl. Maj:t skall äga meddela de närmare föreskrifter,
som i övrigt må varda erforderliga.
Varje år torde redogörelse för vad envar av förut nämnda styrelser
under föregående kalenderår åtgjort höra insändas till Eders Kungl. Maj:t
samt vederbörande landsting och hushållningssällskap.
Under förutsättning av bifall till vad ovan föreslagits torde en överarbetnirig
av det för kassan gällande reglemente, som härmed bifogas,
vara nödvändig.»
Efter det denna befallningshavandens den 28 november 1918 dagtecknade
skrivelse blivit avsänd vid tiden för dagtecknandet, har emellertid
befallningshavanden fått emottaga nådigt brev i ärendet den 13 december
samma år av följande lydelse:
»Genom brev den 12 maj 1905 föreskrevo Vi, dels att Västmanlands
regementes knektelegomedelskassas värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper
och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas
till Eder, dels ock att Ni skulle övertaga och tillsvidare handhava förvaltningen
av kassan, intill dess Vi kunde därom annorlunda förordna.
Sedan vår arméförvaltnings civila departement uti underdånig skrivelse
den 2 juli 1918 underställt vårt beprövande, vilka bestämmelser,
som kunde finnas erforderliga i fråga om den framtida förvaltningen av
kassans tillgångar och dispositionen av dessa, hava vi, som framdeles efter
verkställd utredning vilja meddela beslut i nämnda hänseenden, funnit
gott förordna, att händanefter till ifrågavarande kassa inflytande medel,
efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skola, i den ordning arméförvaltningens
civila departement äger bestämma, av eder inlevereras till
nämnda departement och därstädes särskilt bokföras. Vilket vederbörande
till efterrättelse länder. Avskrift av detta brev tillställes kammarrätten.»
Innebörden av sagda nadiga brev torde kunna uttryckas sä, att visserligen
framdeles en utredning skall göras angående lämpligaste sättet
att använda och förvalta kassan, men att redan innan denna utredning
slutförts kassans avkastning och kapital i den mån detsamma blir tillgängligt
skall bortflyttas från Västmanland och indragas till kungl. arméförvaltningen.
Kungl. Mij:ts förberörda beslut har inom provinsen frarnkillat både
förvåning och besvikelse.
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
15
Man hade nämligen trott sig kunna påräkna ett större hänsynstagande
1 ill befallningshavandens framställning och den där bakom stående
fullständigt enhälliga länsopinionen.
Vi förmena, att den av befallningshavanden förebragta utredningen
är synnerligen ingående och fullständig och att därför eu ytterligare utredning
icke skulle lämna några nu icke framlagda bidrag till klarläggandet
av ärendet. Detta är för övrigt av den natur såsom saken nu ligger,
att ett avgörande i alla händelser måste ske under största hänsynstagande
även till lämplighets- och billighetsskäl jämsides med rättsskälen.
Vad dessa senare angår torde det förhålla sig såsom befallningshavanden
med styrka påvisat, nämligen att de ingalunda äro oomtvistligt
på kronans sida, vilket även framgår av de skiljaktiga meningarna i domstolarna,
men vi skola nu icke vidare ingå på denna sida av saken.
\ i skola i stället tillåta oss att ytterligare understryka de billighetsskäl,
som vi förmena tala till förmån för en sådan framtida anordning
med kassan, som befallningshavanden föreslagit.
Av utredningen i ärendet framgår otvetydigt, att kassan uteslutande
bildats genom hopsparande av de tre daler silvermynt för rote och år, som
kronan skänkt de 932 betryckta rotarna till understöd samt av upplupna
räntor å dessa medel. Vidare att kassan under snart 200 år tjänat det
västmanländska jordbruket såsom lånekassa och att rotehållarna åtminstone
sedan år 1770 varit av statsmakterna uttryckligen tillförsäkrade förmånsrätt
till lån ur knssan. Denna låneverksamhet har därför varit av stort värde
för jordbruksnäringen, och det mindre jordbruket har haft ett verkligt
stöd i de billiga lånen ur kassan. Därför skulle det säkerligen bereda
låntagarna och därmed jordbruket betydande olägenheter, om kassan frånhändes
länet. Under sådana förhållanden vore det väl rimligt, att kassan
får bibehållas inom lånet och fortfarande tjäna samma ändamål som
hittills.
Men det vore även billigt av flera skäl. Genom den årliga avkastningens
användning i huvudsaklig överensstämmelse med befallningshavandens
förslag, nämligen för åtgärder till näringslivets främjande och det
kulturella livets höjande, för underlättande av underbefälsrekryteringen vid
Västmanlands regemente samt för beredande av nytta och trevnad åt
värnpliktige därstädes, skulle kassan fortfarande, om än i tidsenligare former,
komma till användning för det ändamål, för vilket den bildats, samt
bliva till nytta icke allenast för det allmänna utan i alldeles särskilt höggrad
för det län, inom vilket den blivit hopsparad.
Det är därför vår livliga förhoppning, att då riksdagen går att ställa
dessa rimlighets- och billighetsskäl mot kronans enbart formellt juridiska
16
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
Motion rörande
Jämtands
roteringskassa.
skal för förfogande över kassans medel — en förfoganderätt, som icke
kan anses blivit på det fullt otvivelaktiga och betryggande sätt ådagalagd,
som riksdagen år 1900 förutsatte för disposition av medel ur kassan för
statsverkets räkning — billighetsskälen skola befinnas så pass vägande,
att riksdagen vill tillmötesgå den enhälliga önskan beträffande kassans
framtida ställning, som länets hela befolkning uttalat.
Vi våga dessutom hysa den tilliten, att härtill skall bidraga jämväl
det varma intresse för det mindre jordbrukets stödjande och höjande, varav
riksdagen själv så många gånger visat sig besjälad och varpå riksdagen
givit så många bevis.
Då till allt detta kommer, att den ekonomiska sidan av saken måhända
får anses spela en underordnad roll med hänsyn till statens budget,
vare sig kassans medel, vid 1917 års slut uppgående till runt tal 2,170,000
kronor, tillföras statskassan direkt eller avsättas för ändamål, vilka eljest
skulle bestridas ur statsmedel, våga vi hoppas att icke heller finansiella
betänkligheter skola lägga hinder i vägen för en framtida rättvis och ändamålsenlig
anordning med kassan.
Såsom ovan framhållits har genom kungl. brevet den 13 december
1918 ett föregripande skett av den utredning i ärendet, som dock Kungl.
Maj:t ansett nödig. Det synes oss, som om ett dylikt föregripande icke
borde hava ägt rum, utan att i alla händelser resultatet av den bebådade
utredningen borde hava avvaktats.»
Vidare har uti en inom första kammaren av herr C. J. von Essen
väckt motion (nr 88) hemställts, att riksdagen ville för sin del medgiva,
att Jämtlands roteringskassa bevaras åt provinsen Jämtland och därstädes
förvaltas av en särskild styrelse för tillgodoseende av någon med
dess ursprungliga ändamål jämförlig uppgift.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»För underlättande av rustningsbesvärets utgörande inom Jämtland
anvisade konung Carl XI vissa statsmedel, vilka, i den mån de ej fingo
uppbäras av rusthållarne, blevo sammanförda i en särskild kassa, kallad
Jämtlands reservmedelskassa. Vid fastställande den 8 oktober 1851 av
nytt knektekontrakt för Jämtland bildades för underlättande av rotehållarnes
skyldigheter en ny kassa, benämnd Jämtlands roteringskassa, i
vilken reservmedelskassans dåvarande behållning 37,288 R:dr 25 sk. b:co
ingick som grundkapital. Från roteringskassan, vilken ställdes under
styrelse av en direktion, bestående av landshövdingen i länet samt 4
militära ledamöter och 4 bland rotehållarne valda ombud, skulle utbetalas
bl. a. bidrag till uppköp av remont i kasserad nummerhästs ställe
Statsutskottets utlutande Nr 51.
17
och skulle vidare, därest för dylik kasserad häst bidrag uppburits från
kassan, direktionen äga låta försälja samma häst å auktion och gottgöra
kassan av köpeskillingen för det lämnade bidraget, Förutom omförmälda
inkomst av försålda kasserade hästar och kassans egna räntemedel innöto
dessutom till kassan vissa särskilt anslagna augments- och hemmansräntor,
intill dess Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 november
1901 i samband med frågan om indelningsverkets upphörande förordnade,
Att statsanslaget till kassan skulle från och med ingången av 1904 indragas.
Sedermera har Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 8 juni 1906
föreskrivit, att, som kassan icke längre vore behövlig för det med densamma
ursprungligen avsedda ändamål, kassans värdehandlingar, kontanta
medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion
överlämnas till Konungens befallningshavande i Jämtlands län, ävensom
anbefallt samme befallningshavande att övertaga och tillsvidare handhava
förvaltningen av kassan, intill dess annorlunda bleve förordnat.
Mot detta Kungl. Maj:ts beslut, som på framställning av kassans
direktion vid sammanträde inför Konungens befallningshavande den 22
september 1906 delgavs såväl Jämtlands fältjägareregementes som Norrlands
dragonregementes rotehållare, inlade dessa en gensaga under framhållande,
att kassan fortfarande borde för rotehållarnes räkning och framtida
behov förvaltas. Till stöd för denna sin åsikt anförde rotehållarne
bl. a. följande: Enligt § o i det av Kungl. Maj:t den 30 december 1864
fastställda reglemente hade rotehållarne ägt att själva bestämma beloppen
av de från kassan utgående roterings- och remonteringsbidragen,
utan annan inskränkning än att kassans år 1862 till 87,048 riksdaler 69
öre uppgående grundfond icke finge minskas. Såsom en följd därav
hade i reglementet stadgats, att, därest kassans tillgångar något år ej
skulle varit tillräckliga för bidragens utbetalande, bristen skulle fyllas
genom tillskott av de roteringsskyldige. Oaktat roteringsbesväret vilat
ganska tungt på Jämtlands rotehållare, hade desse dock städse låtit sig
angeläget vara att ej bestämma de årliga roteringsbidragen till högre
belopp, än att besparingar skulle finnas att tillgå i kassan för den händelse
roteringsbördan skulle än ytterligare ökas genom krig. Under sådana
förhållanden ansågo rotehållarne rättvisa och billighet kräva, att de
belopp, som alltsedan 1862 blivit hopsparade i kassan, icke skulle föras
ur provinsen utan komma densamma tillgodo för främjande av, vare sig
det med kassan ursprungligen avsedda ändainål eller någon därmed i
nära sammanhang stående uppgift. Ty ehuru genom kungl. kungörelsen
den 29 november 1901 rotarne blivit befriade från de av roteringsbesväret
sig härledande förpliktelserna, läte det väl tänka sig, att inom en ej
Bihang till riksdagens protokoll 11)19. 6 saml. 30 käft. (AV 51—52.) 3
18
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
Utskottets
yttrande.
alltför avlägsen framtid förändrade förhållanden kunde i en eller annan
form påkalla roteringens återinförande, och ansågo rotehållarne därför
att kassan fortfarande borde bevaras.
Beträffande kassan, vars tillgångar vid 1917 års utgång uppgingo
till c:a 228,000 kronor, har någon åtgärd därefter ej träffats, förrän då
Kung!. Maj:t den 13 december 1918 i skrivelse till Konungens befallningshavande
i Jämtlands län — med förmälan att beslut framdeles skulle
meddelas rörande den framtida förvaltningen och dispositionen av kassan
— förordnat, att hädanefter till kassan inflytande medel skulle i den
ordning arméförvaltningens civila departement ägde bestämma av Konungens
befallningshavande inlevereras till nämnda departement och därstädes
särskilt bokföras.»
Utskottet har i fråga om dessa motioner jämlikt § 46 riksdagsordningen
införskaffat här bifogade yttrande från arméförvaltningen (bil. A.).
Det första av de nu föreliggande motionsvis framställda förslagen
avser, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära anstånd
med tillämpningen utav vissa av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
rörande dispositionen av de huvudsakligen såsom lån mot säkerhet av inteckningar
i jordbruksfastigheter inom Västmanland placerade tillgångarna
i Västmanlands regementes knektelegomedelskassa. Tillika hava motionärerna
hemställt, att riksdagen måtte förklara, att riksdagen för sin del
icke har något att erinra mot bifall till länstyrelsens i Västmanlands län
förslag i fråga om framtida disposition av kassan.
Beträffande ifrågavarande kassa bör erinras, att, såsom i motionerna
omförmäles, av vederhörande rotehållare efter stämning å Kungl.
Maj:t och kronan framställt yrkande, att äganderätten till kassan måtte
förklaras tillkomma rotehållarne samt Kungl. Maj:t och Kronan förpliktas
till rotehållarna redovisa kassans tillgångar, blivit av Kungl. Maj :t genom
i högsta domstolen meddelad dom ogillat.
Enligt vad utskottet inhämtat har ett belopp av 25,000 kronor utgörande
inbetalta räntemedel, redan inlevererats till arméförvaltningen i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918. Då utskottet förutsätter,
att någon uppsägning till återbetalning av i jordbruksfastigheter
inom Västmanland bundna lån, å vilka givetvis skälig låneränta bör beräknas,
icke äger rum allenast på den grund att kassan numera övertagits
af staten, kan utskottet icke finna, att några starkare skäl tala för
ett anstånd med inlevererandet av disponibla medel — huvudsakligen
räntemedel — till arméförvaltningen.
Vad därefter beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län fram -
Stil Uut skottets utlåt ande AV f)J.
19
ställda förslaget om bildande av eu särskild lånefond utav kassans tillgångar,
vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras,
har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom
av motionärerna ifrågasatts, nu uttala sin anslutning till detsamma,
varvid utskottet likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle
att yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning.
Av vad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet avstyrker
de rörande dispositionen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
väckta motionerna.
1 fråga om det likaledes motiousvis framställda förslaget om bevarande
åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas
inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 likaledes
skola till arméförvaltningen inlevereras, har utskottet, som av arméförvaltningens
bifogade yttranden inhämtat, att kassans tillgångar icke för
närvarande disponeras för ändamål, som särskilt tjäna jämtländska intressen,
icke funnit sig böra tillstyrka detsamma.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet, under hänvisning
i övrigt till arméförvaltningens bifogade yttrande jämte till detsamma
hörande handlingar (bil. A—C), hemställa,
a) att herrar Hults in. fl. och Jansons i Kungsör
m. fl. ifrågavarande motioner rörande dispositionen av
Västmanlands regementes knektelegomedelskassa icke
må av riksdagen bifallas; samt
b) att herr von Essens ovanberörda motion rörande
bevarande åt provinsen Jämtland av Jämtlands
roteringskassa icke heller må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 4 april 1919.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, O. M. Strömberg,
H. F. Lamm, G. M. H. Ekelund, A. C. Lindblad, J. Nilsson, O. Bergqvist, C. G. Ekman,
H. G. W. krångel, A. Pers och J. L. Widell samt
från andra kammaren: herrar J. Olofsson, N. A. Nilsson i Kabbarp, A. Anderson i
Råstock, J. Jönsson i Revinge, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, P. A. Hansson
i Stockholm, P. B. Nilsson i Landeryd, J. Erlansson, C. R. Jansson i Falun, K. A. W.
Björck och K. E. W. Söderhielm.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
Reservationer:
av herrar S. H. Kvarnzelius och A. Pers, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Utskottet — — — — — — — — — — — — — —---
meddelad dom ogillat.
Då befolkningen inom Västmanlands län och vissa angränsande
delar av Örebro län av ålder vant sig vid att betrakta ifrågavarande
kassa, Västmanlands regementes knektelegomedelskassa, såsom en ortens
tillgång, varur lån på förmånliga villkor kunnat erhållas särskilt till det
mindre jordbrukets hjälp, har utskottet funnit det helt naturligt, att från
ortsbefolkningens sida en misstämning ger sig tillkänna i anledning av
Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918.
Även om rotehållarne icke äga några på formella grunder vilande
anspråk på, att kassans medel uteslutande disponeras till nämnda landsdelars
förmån, torde dock enligt utskottets mening starka billighetsskäl
tala för, att kassan, som ursprungligen bildats och sedermera använts i
ortsbefolkningens intresse, även för framtiden i någon form kommer samma
landsdelar till godo. Rörande denna framtida disposition av kassan
lärer enligt utskottets mening riksdagens uppfattning böra inhämtas, innan
ärendet slutligt avgöres. Intill dess definitivt beslut i ärendet sålunda
fattats, torde någon förändring beträffande kassans förvaltning icke böra
vidtagas. Utskottet anser sig alltså böra tillstyrka, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under
omprövning, huruvida icke, intill dess definitivt beslut fattats rörande
den framtida användningen av tillgångarna i Västmanlands regementes
knektelegomedelskassa, med verkställandet av de i brevet den 13 december
1918 beträffande kassan föreskrivna åtgärder bör anstå.
Det av motionärerna likaledes framställda förslaget, att riksdagen
nu skulle yttra sig rörande den av länsstyrelsen i Västmanlands län
gjorda framställningen i fråga om nämnda kassas framtida disposition,,
anser sig utskottet med hänsyn till vad utskottet ovan uttalat icke kunna
tillstyrka.
I fråga om det likaledes motionsvis framställda förslaget om bevarande
åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas
inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 lika
-
Statsutskottets utlåtande Nr 5J.
21
ledes skola till arméförvaltningen inlevereras, har utskottet, som av arméförvaltningens
bifogade yttranden inhämtat, att kassans tillgångar icke
för närvarande disponeras för ändamål, som särskilt tjäna jämtländska
intressen, icke funnit, att någon särskild åtgärd nu påkallas. Dock lärer
jämväl frågan om denna kassas framtida användning böra underställas
riksdagens prövning i samband med spörsmålet om dispositionen av
Västmanlands regementes knektelegomedelskassa. Vid sådant iohållande
anser sig utskottet nu böra avstyrka den i fråga om Jämtlands roteringskassa
väckta motionen.
På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
a) att riksdagen må med anledning av herrar
Hults m. fl. och Jansons i Kungsör m. fl. ifrågavarande
motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida
icke, intill dess definitivt beslut fattats rörande
den framtida användningen av tillgångarna i Västmanlands
regementes knektelegomedelskassa, med verkställandet
av de i brevet den 13 december 1918 beträffande
kassan föreskrivna åtgärder bör anstå.
b) att — — — icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»
Av herr J. Olofsson, vilken ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:
»Utskottet har etc. — — — — (lika med herrar Qvarnzelius’ och
Pers’ reservation) — — — — väckta motionerna.
I fråga om det likaledes motionsvis framställda förslaget om bevarande
åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas
inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 likaledes
skola till arméförvaltningen inleveras, har utskottet likväl ej funnit
sig övertygat om, huruvida kronan ensam äger dispositionsrätt till kassan
och för vilket sakförhållande utredning ej stått utskottet tillbuds, finner
sig utskottet för närvarande icke kunna tillstyrka bifall till motionen.
På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
a) --—( (lika med herrar Kvarnzelius’ och
b) — — —J Pers’ reservation).»
22
Statsutskottets utlåtande År Öl
Bilaga A.
Till Konungen.
Genom nådig remiss av den 4 nästlidne februari har Eders Kungl. Maj:t
infordrat Arméförvaltningens eivila departements utlåtande över tvenne vid innevarande
års riksdag väckta motioner, avseende, den ena, dispositionen av Västmanlands
regementes knektelegomedelskassa, och den andra bevarandet av Jämtlands
roteringskassa åt provinsen Jämtland; och får departementet i anledning
härav, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.
I den förstnämnda motionen, vari hemställes om skrivelse från riksdagen
till Eders Kungl. Maj:t om medgivande av anstånd med tillämpningen av vissa
föreskrifter rörande inleverering till Arméförvaltningens civila departement av de
till Västmanlands regementes knéktelegomedelskassa inflytande medel, hava motionärerna,
efter återgivande av dels ett underdånigt utlåtande från länsstyrelsen
i Västmanlands län angående dispositionen av kassans medel för viss låneverksamhet
samt andra ändamål i huvudsakligen länets intressen och dels ett nådigt
brev av den 18 december 1918, innehållande nyssnämnda föreskrifter, framhållit,
att berörda nådiga brev, som ansåges innebära bortflyttande av kassans avkastning
och kapital från Västmanland till Arméförvaltningen, redan innan en tillämnad
utredning angående kassans framtida användning och förvaltning slutförts,
inom provinsen framkallat förvåning och besvikelse, enär man trött sig kunna påräkna
ett större hänsynstagande till länsstyrelsens framställning och den där
bakom stående enhälliga länsopinionen. Motionärerna, som anse meranämnda förvaltningsföreskrifter
innebära ett föregripande av den förutsatta nya utredningen
i ärendet, hava vidare såsom sin mening uttalat, att en sådan ytterligare utredning
utöver den av länsstyrelsen förebragta i allt fall icke syntes kunna lämna
näirra nya bidrag till klarläggandet av ärendet, vilket för övrigt vore av
den natur, att ett avgörande i alla händelser måste ske under största hänsynstagande
även till lämplighets- och billighetsskftl jämnsides med de, såsom befaliningshavanden
ansåges hava påvisat, ingalunda oomtvistliga rättsskälen. Efter
ytterligare betonande av nämnda billighetsskäl, vilka, såsom grundade Hets pa
kassans uppkomst uteslutande genom besparingar och räntor å vissa till en del
rotar inom länet donerade medel och dels på dessa medels användning under närmare
200 års tid såsom lånekassa — sedan år 1770 med förmånsrätt för rotehållarna,
förmenades särskilt tala till förmån för länsstyrelsens ovan berörda förslag,
hava slutligen motionärerna i fråga om Kronans förfoganderätt över kassans
Statsutskottets utlåtande AV Öl,
-n
mede] velat gorå gällande att »denna rätt ieke kunde anses Idivit ådagalagd på
det tillit otvivelaktiga och betryggande sätt», som riksdagen år 1900 förutsatte
tör disposition av medel ur kassan för statsverkets räkning.
grund av ovan anförda uttalanden av motionärerna ävensom av vissa
J... en, at.er^vna skrivelsen tran länsstyrelsen berörda förhållanden synes det Armétörvaltmngens
civila departement erforderligt att i någon mån redogöra för de
omständigheter, som under de senaste årtiondena, förekommit beträffande ifrågavarande
kussa och som ligga till grund för det Eders Kungl. Majits beslut, ined
vars tillämpning motionen avser att vinna anstånd, ävensom för Arméförvaltningens
tidigare åtgärder eller utlåtanden i denna angelägenhet.
erinran att 1899 års riksdag förklarat till ingen dess åtgärd föranleda
en da väckt motion därom, att knektelegomedelskassan .skulle förklaras vara de
delägande rotarnas gemensamma egendom, får departementet till en början beträffande
ovan berörda utlåtande av 1900 års riksdag angående dispositionsrätten
over kassans medel, i underdånighet anföra, att den fråga, som var föremål för
namnda nksdagsutlatande, avsåg användningen av vissa besparingar å den på
åtskillig!! vakanssatta rotar belöpande delen av legohjälpen till kostnader för
Västmanlands regementes förflyttning. Kassans direktion hade icke ansett hinder
mota mot, att beloppet toges i anspråk för det föreslagna ändamålet, men hemställt,
att, da utgiften icke vore förenlig med kassans egentliga ändamål samtal.
6 ,ga]je x kassan måtte höras. Eders Kung]. Maj:ts befaJlningshavande i
Västmanlands län hade tillstyrkt bidragets utgående från kassans medel och
gent emot direktionen uttalat den åsikten att, enär kassan bildats uteslutande av
statsmedel samt det ifrågasätta bidraget blivit besparat genom statens åtgärd att
satta vissa rotar på vakans, det vore obehövligt att i ärendet höra kassans delägare.
Armeföryaltnmgen hade för sin del anfört, hurusom ett användande av
kassans besparade kapitaltillgangar i föreslagen utsträckning icke kunde anses
beröra de kassa de! ägares rätt, vilka utgjorde effektiv rotering. Efter nfldi°- proposition
om beloppets anvisande på föreslaget sätt förklarade emellertid riksdagen
Eders Kungl. Mapts framställning icke kunna bifallas av det skälet, att dispositionsrätten
över kassan icke syntes vara fullt utredd.
Häivid är dock att märka, dels att kassan vid ifrågavarande tidpunkt
ännu disponerades av den huvudsakligen genom ombud för samtliga rotehållare
iitseddä direktionen, varför fog kunde finnas för direktionens åsikt, att samtliga
delägare bort höras, innan en utgift utanför kassans egentliga ändamål beslutades,
och dels, samt i synnerhet, att indelningsverket, vars befrämjande just utgjorde
kassans egentliga ändamål, då ännu ägde fortbestånd. Dessa omständigheter
torde otvivelaktigt bava övat ett huvudsakligt inflytande på dåvarande
riksdags berörda beslut ävensom på dess uttalande om nödvändigheten, att statsverkets
förfoganderätt över kassan eller viss del därav bleve i vederbörlig 0rdmng
pa fullt otvivelaktigt och betryggande sätt ådagalagd, innan riksdagen fattade
beslut om disposition av medel ur kassan.
I och med indelningsverkets år 1901 beslutade upphörande kom emellertid
denna fråga i ett annat läge. Enär från denna tidpunkt såväl ifrågavarande
kassa som Jamtlands rotermgskassa och åtskilliga andra vid de indelta regementena
bildade kassor för underlättande av de rust- och rotehållare åliggande remontering^-
och rekryterings- m. fl. skyldigheter icke vidare komme att tagas i
anspråk tor det med dem avsedda ändamålet, anbefallde Eders Kungl. Maj-t
24
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
genom nådigt brev den 14 mars 1903 Arméförvaltningens civila departement ej
mindre att under medverkan av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallmngsbavande
verkställa utredning rörande dessa kassors behållningar och beloppen av
i dem ingående statsmedel än även att, efter det sådan utredning ägt rum, avffiva
förslag om samma statsmedels användande för lånt försvarets behov.
Till åtlydnad av denna Eders Kungl. Maj:ts befallning, i vad den avsåg
här ifrågavarande kassa, satte sig departementet i förbindelse med Eders Kungl.
Makts befallningshavande i Västmanlands län för de förbe, edande åtgärder, som
ansågos erforderliga. Med anledning härav erhöll arméförvaltningen genom namnda
befallningshavande ett av kassadirektionen den 15 januari 1904 avgivet utlåtande,
vari direktionen ville göra gällande, att kassans delägare icke borde frankännas
rätt att med bindande verkan deltaga i avgörandet av fragan om kassans
bestånd, dess användning och ändamål. Från detta yttrande både dock den dåvarande
landshövdingen i länet, vilken tillika var ordförande i direktionen, uttalat
en avvikande mening, i det han ansett, att vad direktionen anfört och åberopat
icke utgiorde tillräckligt stöd för den av direktionen uttalade grundsats
Med anmälan härom samt en efter yttrande av ämbetsverkets dåvarande
ombudsman utarbetad historik över kassans uppkomst och utveckling av ungefärligen
samma innehåll som den utav motionärerna återgivna meddelade departe
mentet i underdånig skrivelse den 21 februari 1905, dels att kassans vid utgången
av år 1903 befintliga behållning vore huvudsakligen placerad i lan mot säkerhet
av inteckning i fast egendom å Västmanlands läns landsbygd, och dels att kassans
samtliga tillgångar, som uteslutande bestode av besparingar samt räntor a vissa
för indelningsverket donerade medel, vore att anse såsom statsmedel, samt att ett
av direktionen åberopat stadgande i nådigt brev den 2 april 1770 om viss företrädesrätt
för de delägande rotehållarna till lån ur kassan maste anses upphävt
genom gällande reglemente för kassans styrelse och förvaltning av den 18 maj
1833 Beträffande användandet av ifrågavarande medel för något lantforsvarets
ändamål avgav departementet ej för det dåvarande något förslag, enär Kronans
av direktionen bestridda rätt till kassan ansågs först hora göras gällande genom
^ Efter detta departementets utlåtande i ärendet föreskrev Eders Kungl.
Makt genom nådigt brev till länsstyrelsen i Västmanlands län den 12 maj 1905,
att på de skäl, som i utredningen anförts, kassans värdehandlingar kontanta medel
m m skulle av kassans direktion överlämnas till nämnda befallningshavande
för förvaltning tillsvidare, intill dess annorlunda bleve förordnat, henom detta
nådiga beslut, som av länsstyrelsen utfördes den 31 oktober samma ar, överflyttades
således dispositionen av kassan till Eders Kungl. Maj:t och Kronan.
Till följd härav anhängiggjordes den 2 maj 190i mot Eders Kungl. Maj .t
och Kronan av vissa ombud för rotehållarna rättegång van yrkades, att saväl
äganderätten till kassan skulle förklaras tillkomma rotehallarna som ock att det
ofagligen rubbade besittningsförhallandet skulle återställas. Eders Kungl. Mai. s
och Kronans talan i detta mål har genom alla instanser förts av en byråchef
inom Arméförvaltningen. , ,
Under det denna rättegång, som till Kronans förman avdomts av radstuvurätten
och Svea hovrätt, ännu var beroende på Eders Kungl. Maj:ts provning i
Högsta domstolen, gjorde rotehållarnas ombud i februari ar 1..13 underdånig framställning
om förlikning av densamma på vissa angivna villkor.
Statsutskottets utlåtande. Nr dl.
21)
I ett över denna framställning den 1 mars 11)115 avgivet underdånigt utlåtande
förklarade Arméförvaltningens civila departement sig icke av hänsyn till
tvivel om utgången av rättegången kunna tillstyrka framställningen om förlikning.
JVIen om sålunda rättegången med visshet kunde antagas utfälla till Kronans förmån,
ansåges dock sådant tillmötesgående böra visas provinsens innevånare, att
kassans tillgångar, smil borde förvaltas antingen av statskontoret eller av Arméförvaltningen,
för en tid framåt finge utlånas mot inteckning i jordbruksfastighet
inom Västmanlands och vissa socknar av Örebro län.
Avkastningen av kassans tillgångar syntes för sådant fäll böra användas
uteslutande till försvarsändamål, exempelvis till manskapspensioneringen, varigenom
flen även kom me avskedat manskap vid Västmanlands regemente till godo.
Beträffande den ifrågasatta förlikningen anförde vidare departementet, att
vissa skäl visserligen funnes för ett tillmötesgående mot rotehållarna. Dessa skäl
måste dock uteslutande hänföras till den genom den historiska utvecklingen och
statsmakternas åtgärder i fråga om förvaltningen uppkomna goda tro hos roteh^arna,
vilken därjämte kunde synas äga stöd i de förutvarande faktiska rättsförhållandena
rörande kassan. Emellertid ansåge departementet eftergifterna ej
böra sträckas längre än att, därest förlikningen alls skulle medgivas, kassans tillgångar,
efter avdrag för rättegångskostnaderna, finge uppdelas med högst en
tredjedel till Västmanlands län och vissa socknar av Örebro län, att under förvaltning
av en direktion användas till allmänna ändamål, samt återstoden till
Eders Kungl. Maj:t och Kronan att förvaltas av statskontoret eller Arméförvaltvaltningen
samt med avseende på avkastningen disponeras för försvarsändamål.
Därjämte syntes det medgivandet höra göras, att Kronans andel i kassan antingen
för sig eller tillsammans med Västmanlands läns medel under viss tid, förslagsvis
30 år, finge genom Konungens befallningshavandes försorg utlånas enlfgt
enahanda grunder som dittills. ö
I nådigt brev den 25. därpå följande april förklarade emellertid, efter Justitiekanslersämbetets
hörande, Eders Kungl. Maj:t den underdåniga framställningen
icke föranleda någon åtgärd.
Bättegången fortsattes således och avslutades först genom Eders Kungl.
Maj:ts dom den 12 juni 1918. Av denna dom inhämtas i huvudsak följande.
Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningsbavande i Västmanlands län den 31
oktober 1905 bringat till verkställighet Eders Kungl. Maj:ts beslut av den 12
maj samma år, enligt vilket kassans tillgångar m. m. skulle från direktionen
överlämnas till befållningsbavanden för förvaltning tillsvidare, instämde godsägaren
Schartau in. fl. i egenskap av rotebållarnas ombud Eders Kungl. Maj:t
till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, dels att som äganderätten till kassan
tillkomma de rotehållare, av vilka och för vilkas räkning kassan bildats, samt
Konungens befallnincshavande lagligen icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda
direktionsmedlemmarnas protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter,
äganderätten till kassan matte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma
rotehållarna, samt Eders Kungl. Maj:t förpliktas att med återställande
av det olagligen rubbade besittniugsförbållandet till vederbörande utan avkortning
r dovisa alla kassans värdehandlingar, kontanta medel m. m., dels oek att,
enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde bliva behövliga för ursprungliga
ändamålet, kassan, även om Kronan vunne målet, fortfarande måtte bibehållas
oskingrad.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. G samt 30 käft. (Nr Öl—52.1 4
26
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
Häröver har rådstuvurätten i utslag den 19 oktober 1908 vidkommande
själva saken utlåtit sig, att, enär det måste anses å Eders Kung], Maj:ts och
Kronans sida utrett, ej mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar
å den årliga kronotiondespannmäl eller det vederlag därför, som vid aet
ständiga knektehållets inrättande av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanmanlands
regemente såsom understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom
genom influtna räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående
fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras
i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av knektelegandet;
alltså och da vid sådant förhållande kassans tillgångar vore att anse såsom statsmedel,
varå efter indelningsverkets upphörande rotehållarna icke vidare kunde
göra anspråk samt Eders Kungl. Maj:t förty ägt rätt att såsom skett utan rotehållarnas
hörande meddela förändrade bestämmelser angående kassans förvaltning,
så funne rådstuvurätten yrkandena icke kunna bifallas; dock skulle med avseende
å sakens beskaffenhet kronan själv vidkännas sina kostnader i målet.
Hovrätten, där parterna å ömse sidor sökt ändring, har i dom den 23 juni
1910 ej funnit skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag samt stadgat, att
parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet havda utgifter.
I hovrättens dom hava parterna å ömse sidor sökt ändring. Och bar Eders
Kungl. Maj:t med Högsta domstolen prövat rättvist fastställa hovrättens dom.
Genom ovan återgivna dom, i vilken rotehällarnas yrkanden, dels att såväl
tillerkännas äganderätten som ock återinsättas i besittningsrätten till kassan, och
dels att kassans medel, även om kronan vunne målet, fortfarande måtte bibehållas
oskingrade, blivit till alla delar avslagna, torde enligt departementets mening
Eders Kungl. Maj:ts och kronans äganderätt till och förfoganderätt över kassans
medel, vilka genom domen förklarats vara att anse såsom statsmedel, vara med
allra största tydlighet lagligen erkända. JDå motionärerna detta oaatat velat
göra gällande, att nämnda rätt icke kunde anses blivit ådagalagd på det fullt
otvivelaktiga och betryggande sätt, som 1900 års riksdag — såsom ovan påvisats
under så olika förhållanden — förutsatt för dispositioner av medel ur kassan för
statsverkets räkning, kan departementet fördenskull ej dela en sådan uppfattning.
Genom ifrågavarande dom måste Eders Kungl. Maj:ts rätt att, eventuellt efter
riksdagens hörande, använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta
för det eller de ändamål, Eders Kungl. Maj:t och riksdagen må finna skäligt bestämma,
anses fullständigt ådagalagd.
De ändamål för kassans användning, som främst synas höra beaktas, torde
på grund av kassans uppkomst ur donationsmedel, avsedda för indelningsverkets
främjande, särskilt böra vara sådana, som sammanfalla med lantförsvarets intressen.
Ett sådant användningssätt för ifrågavarande medel har även, som ovan
nämnts, förutsatts redan i nådiga brevet den 14 mars 1903, i vilket utredning
första gången anbefalldes rörande knektelegomedelskassans tillgångar och blivande
användning. Då departementet efter mottagandet av ovanförda dom underställde
Eders Kungl. Mapts beprövande, vilka bestämmelser, som funnes erforderliga rörande
kassans framtida förvaltning, samt hemställde om föreskrifter beträffande
sättet för kassans avveckling, utgick departementet därför från nyssberörda förutsättning,
att kassans medel skulle komma lantförsvaret till godo. Departementet,
som ägde kännedom om, ej mindre att det nådiga brevet av den 14 mars 1903
vore känt för Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västmanlands län, än
Statsutskottets utlåtande Nr ;>t.
27
även sagda länsstyrelses förut intagna — i det föregående berörda — ståndpunkt
gent emot rotehåflarnas rättsanspråk, ansåg sig dock icke böra avgiva något definitivt
förslag rörande sättet för den framtida förvaltningen av kassan, förrän
genom i underdånighet föreslagen nådig remiss av ärendet till länsstyrelsen, denna
myndighet, som under det senaste årtiondet handhaft kassans förvaltning och
därjämte stode de vid kassan bundna ortsintressena närmast, satts i tillfälle uttala
sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges
höra tagas i beaktande, innan definitivt beslut fattades om dessa medels användning
för lantförsvarets räkning.
Från ovan framhållna förutsättningen har även departementet uppfattat
den av motionärerna anmärkta föreskriften i nådigt brev av den 13 december 1918
såsom en åtgärd för att redan från början tillgodoföra lantförsvaret kassans nytillkomna
räntetillgångar, och kan därför departementet icke för sin del i nämnda
föreskrift se något föregripande i den utredning angående den framtida förvaltningen
samt dispositionen av kassans för lantförsvarets ändamål avsedda kapital
och andra tillgångar, vilken departementet genom nådig remiss samma dag anbe^
fällts verkställa och även nyligen avlämnat.
Emellertid synes Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande hava i viss mån
missuppfattat departementets syfte med förslaget om ovannämnda remiss och vid
dess besvarande, med starkt betonande av hurusom vissa rimlighets-, billighetsoch
klokhetsskäl förbjöde en rubbning av de bestående förhållandena med anseende
på kassans förvaltning, föreslagit åtskilliga användningssätt, — särskilt till
en jordbruk armas lånefond, — för kassans medel, samtliga i huvudsak tjänande enbart
länets intressen och endast i ett avseende även syftande till lantförsvarets
gagn. Till denna framställning hava motionärerna i allo anslutit sig.
Departementet däremot, som måste anse kassans behållning såsom statsmedel,
det vill säga en landets och ej länets tillgång, har på skäl, vilka närmare
anförts i underdånigt utlåtande av den 27 näsilidne februari med anledning av
länsstyrelsens nvss berörda underdåniga framställning — till vilket utlåtande departementet
tillåter sig hänvisa, — och i konsekvens med vad förut framhållits
rörande det ändamål, kadans tillgångar numera torde böra huvudsakligen tjäna,
funnit sig böra föreslå annat sätt för användningen av kassans medel och i sådant
avseende hemställt om kassans ombildande till en fond, indelningsverkets besparingsfond,
avsedd att med ränteavkastningen användas till understöd åt f. d. indelt
manskap. Beträffande de förut av länsstyrelsen samt nu av motionärerna
framhållna billighetsskälen för ett större tillmötesgående av länsbefolkningens
önskemål har departementet, som i detta avseende redan i sitt förutnämnda underdåniga
utlåtande av den 4 mars 1913 i anledning av det då framställda förlikningsförslaget
velat behjärta ortbefolkningens synpunkter, icke kunnat finna dessa
skäl tillräckligt starka för att för deras skull uppgiva lantförsvarets övervägande
intressen. Enligt departementets uppfattning är nämligen den omständigheten,
att kassans _ medel under en lång följd av år fatt nyttjas såsom eu lånefond för
jordbruksnäringens kikare inom Västmanlands och delvis Örebro län, att anse såsom
en dem medgiven tillfällig förman och icke en av statsmakterna för all tid
erkänd företrädesrätt, och därjämte torde nämnda förmån, efter tillkomsten av hypoteksinrättningar
och banker av allehanda slag, icke numera vara så oumbärlig
för de lånebehövande jordbrukarna som den tidigare varit. Emellertid synes vid
indragningen av kassans tillgångar största möjliga hänsyn böra tagas till de nu
-
28
Statsutskottetx utlåtande Nr ■>!.
varande lånetagarna, och har departementet därför i förutnämnda underdåniga utlåtande
den 27 nästlidne februari föreslagit en amorteringstid av högst 20 år.
Enär departementet icke i den framställda här ovan omhandlade motionen
funnit några nya och talande skäl förebragta för länsstyrelsens i ärendet avgivna
förslag, har departementet sålunda icke ansett sig böra frångå sin förut i frågan
intagna ståndpunkt.
I den andra av de med den nådiga remissen översända motionerna har motionären,
med anledning av Eders Kung!. Maj:ts i nådigt brev till länsstyrelsen
i Jämtlands län meddelade föreskrift om inleverering till Arméförvaltningens
civila departement av de till Jämtlands roteringskassa infriande medel, hemställt,
att riksdagen ville för sin del medgiva, att nämnda kassa bevarades åt provinsen
Jämtland och därstädes förvaltades av en särskild styrelse för tillgodoseende av
någon med dess ursprungliga ändamål jämförlig uppgift.
Ifrågavarande kassas uppkomst och ändamål hava varit i allo likartade
med förut omförmälta Västmanlands regementes knektelegomedelskassas.. Sedan
genom indelningsverkets upphörande Jämtlands roteringskassa befunnits icke
längre behövlig för sitt ursprungliga ändamål, erhöll Arméförvaltningens civila
departement, såsom förut pa sitt ställe har nämnts, genom nådigt brev den 14
mars 1903 uppdrag att verkställa utredning angående kassans tillgångar och beloppet
av häruti ingående statsmedel samt att avgiva förslag beträffande samma
statsmedels användande för lantförsvarets behov.
Enligt den med anledning härav verkställda utredningen, vars resultat
förelädes Eders Kungl. Maj:t i underdånig skrivelse den 27 mars 190(5, voro samtliga
tillgångar i kassan att anse såsom statsmedel, varför departementet hemställde,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att kassans tillgångar in. m. skulle av
kassans direktion överlämnas till förvaltning tills vidare av Eders Kungl. Maj:ts Befäl
1 ningshavande i Jämtlands län. Beträffande den framtida användningen av kassans
medel ansåg sig departementet icke böra för det dåvarande avgiva något förslag,
enär anledning fanns till förmodan, att vissa rotehållare, som ansågo sig vara ägare
till kassan, skulle söka få sin äganderätt av domstol erkänd. Vad departementet
enligt ovan föreslagit, blev även av Eders Kungl. Maj:t den 8 juni 1906 beslutat,
och blevo till följd därav kassans tillgångar övertagna av länsstyrelsen.
Mot detta nådiga beslut inlade nämnde rotehållare den 22 september 1906
sin protest med framhaltande, att kassan fortfarande borde för deras räkning och
framtida behov förvaltas, särskilt för den händelse roteringen skulle i en eller
annan form återinföras. Någon rättegång i saken blev dock icke anhängiggjord.
Departementet, som årligen haft att granska kassans räkenskaper, Tiar icke,
åtminstone av det närmaste årtiondets redogörelse, kunnat finna, att kassans medel
på något sätt — genom utlåning till jordbrukare eller annorledes — gjorts till
nytta för några särskilda länsintressen. Tillgångarne äro nämligen i sin helhet
placerade i banker eller värdepapper. Kassans ifrågasatta uppgående i lantförsvarets
medelstillgångar synes således icke höra på något kännbart sätt beröra
provinsen Jämtlands befolkning.
1 särskilt underdånigt utlåtande av den 27 nästlidne februari, till vilket
utlåtande departementet tillåter sig hänvisa, har departementet framlagt förslag
för kassans, enligt departementets åsikt, lämpligaste användning i lantförsvarets
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
29
intressen, nämligen såsom beståndsdel i en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond,
och avsedd till understöd åt f. d. indelt manskap. Därest, såsom
ovannämnda rotehållare lörutsatt, roteringen i någon form skalle återinföras, torde
utvägar kunna finnas för att nr nämnda fond eller annorledes bereda provinsens
befolkning ilen lättnad, som må kunna anses skälig och som synes delvis vara
åsyftad med ifrågavarande motion.
Departementet får således med anledning av det anförda i underdånighet
vidhålla sitt förut i denna fråga avgivna förslag.
Stockholm den 4 mars 1919.
Underdånigst:
E. BERGENHOLTZ.
Åke
Hasselblad.
G. Almgren.
30
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
Bilaga B.
Till Konungen.
I Arméförvaltningens civila departements underdåniga skrivelse den 2 juli
1918 med överlämnande av Eders Kungl. Maj:ts dom den 12 juni samma år i mål
mellan godsägaren Frans Schartau å Forsbyn m. fl. å ena, samt Eders Kungl.
Maj:t och Kronan, å andra sidan, angående bättre rätt till Västmanlands läns
knektelegomedelskassa har departementet, vid underställandet till Eders Kung!.
Maj:ts beprövande, vilka bestämmelser, som måtte finnas erforderliga i fråga om
den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen av dessa, i
underdånighet föreslagit, att, innan särskilda föreskrifter lämnades beträffande
sättet för kassans avveckling, utredning och yttrande skulle infordras från Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.
Att Arméförvaltningens civila departement, som verkställt den till grund
för berörda dom liggande utredningen angående kassans uppkomst och utveckling,
icke vid insändandet till Eders Kungl. Maj:t av förberörda underdåniga skrivelse
den 2 juli 1918 ansåg sig böra avgiva något definitivt förslag rörande sättet för
den framtida förvaltningen av kassan, förrän länsstyrelsen i Västmanlads län erhållit
tillfälle att yttra sig i ärendet, var naturligen föranlett av den uppfattningen
hos departementet, att före framställandet av sådant förslag länsstyrelsen,
vilken under de senaste årtiondena handhaft förvaltningen av kassan och därjämte
stode de vid kassan bundna ortsintressena närmast, borde sättas i tillfälle
att uttala sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges
böra tagas i beaktande vid frågans slutliga avgörande. Denna departementets
avsikt synes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hava i
viss mån missuppfattat.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har i sitt utlåtande velat göra
gällande, såväl att den rättsliga befogenheten av en åtgärd, varigenom kassan
frånhändes Västmanlands län, vore långt ifrån klar, som ock att, även om så
vore fallet, rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde eu rubbning
av de nuvarande förhållandena.
Vad då först beträffar den rättsliga befogenheten av ovannämnda åtgärd,
kan departementet icke dela befallningshavandens uppfattning därutinnan. Av
den vid handlingarna fogade avskrift av Eders Kungl. Maj:ts dom i målet angående
bättre rätt till kassan framgår nämligen följande. Det yrkande, som
framställdes av rotehållarnas ombud i rättegången, innehöll i huvudsak, dels att,
som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka och för vilkas
Statsutskottet* utlutande Nr fri.
31
rakning kassan bildats, samt Konungens befallningshavanda lagligen icke ägt att
mot vederbörandes protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigbeter, äganderätten
till kassan måtte förklaras tillkomma rotehällarna samt Kungl. Maj:t och
Kronan förpliktas att med återställande av det olagligen rubbade besittningsförhållandet
till vederbörande utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar
m. m., dels och att, enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde bliva
behövliga för ursprungliga ändamålet, kassan, även om Kronan vunne målet, fortfarande
måtte bibehållas oskingrad. Rådstuvurättens i Västerås sedermera av
hovrätten och Högsta domstolen fastställda dom innebar i berörda avseenden
huvudsakligen, att, enär på grund av vad utrett blivit, kassans tillgångar vore
att anse såsom statsmedel, varå rotehällarna icke vidare kunde göra anspråk,
samt Eders Kungl. Maj:t förty ägt rätt att utan rotehållarnas hörande meddela
förändrade föreskrifter angående kassans förvaltning rådstuvurätten funne vad
som yrkats icke kunna bifallas.
Av den sålunda anförda domens innehåll torde otvetydigt framgå, ej mindre
att ägande- och besittningsrätten till kassan tillkomme Eders Kungl. Maj:t och
Kronan, än även att rotehällarna icke kunna äga några lagligen grundade anspråk
därpå, att kassans medel allt framgent liksom hittills skola stå till förfogande
för något som helst rotehållarnas behov. De av Eders Kungl. Maj:ts
befållningshavande framhållna meningsskiljaktigheterna vid rättsärendets behandling
vid rådstuvurätten och i Nedre justitierevisionen, ävensom det anförda förhållandet,
att vardera parten fått själv vidkännas sina kostnader å saken —
vilket sistnämnda förhållande för övrigt icke lärer förekomma enbart i såsom
»mörka och tvivelaktiga» ansedda rättsfall — torde icke, mot domens lydelse,
kunna förlänas ovannämnda anspråk någon giltighet. Enligt departementets mening
finnes fördenskull intet hinder för Eders Kungl. Maj:t att, eventuellt efter
riksdagens hörande, använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta
för det eller de ändamål Eders Kungl. Maj:t må finna skäligt bestämma.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har, såsom ovan nämnts, ävenledes
velat göra gällande, att vissa rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl förbjöde en
rubbning av de bestående förhållandena med avseende på kassans användning och
i anledning därav föreslagit, att kassan måtte få i första hand användas såsom
en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt med vissa
procentdelar av avkastningen till åtgärder för näringslivets främjande och det
kulturella livets höjande inom länet, ävensom för stödjande av manskapsrekryteringen
m. m. vid Västmanlands regemente, i huvudsak sålunda ändamål, tjänande
enbart länets intressen och endast i sistnämnda avseende även syftande till lantförsvarets
gagn.
Arméförvaltningens civila departement anser emellertid, att frågan om kassans
framtida användning måste lösas från en annan synpunkt, nämligen från
det allmännas. Av bevisning i rättegången om äganderätten till kassan har nämligen
ådagalagts, att kassan tillkommit uteslutande genom besparingar å donationer
i spannmål eller vederlag därför från Eders Kungl. Maj:t och Kronan ävensom
genom influtna räntor å dessa besparingar, samt att dessa donationer haft
till ändamål att genom underlättande av roteringsbesvärets fullgörande främja
knektelegandet inom vissa mera betungade socknar av länet. Dessa bygders rotehållare
eller länet hava således icke genom några egna offer bidragit till kassans
32
Statsutskottets utlåtande Nr Öl.
tillkomst, utan är denna helt och hållet en följd av det allmännas verksamhet till
lantförsvarets gagn.
Att rotehallarna samt länets befolkning i övrigt fått nyttja kassan såsom
en lånefond för jordbruksnäringens idkare torde vara att anse såsom en dem medgiven
tillfällig förmän och icke såsom en av statsmakterna för all tid och till
och med efter indelningsverkets upphörande erkänd företrädesrätt, vilken icke
finge rubbas, därest kassans tillgångar skulle behöva tagas i anspråk för andra
allmänna intressen. I detta avseende bör beaktas, att behovet av en sådan lånekassa,
vilket under den första tiden av kassans användning för sådant ändamål
torde varit särskilt stort, numera knappast föreligger eller i varje fall icke i större
man inom denna landsdel än inom andra. Efter tillkomsten av hypoieksinrättningar
och banker av allehanda slag kunna jordbrukarnas lånebehov tillgodoses
på annat sätt och ef''er en räntesats, som under normala förhållanden knappast
överstiger den som betingats av bär ifrågavarande kassa.
Departementet, i vilket kassans räkenskaper årligen granskats och som väl
har sig bekant placeringen av dess kapital, anser således för sin del biilighetskänslan
icke behöva kränkas därigenom, att kassans medel nu tagas till användning
på annat för statsverket i dess helhet gagneligt sätt, och synas då, med
hänsyn till vad förut anförts beträdande syftet med de Kronans donationer, varur
kassan uppkommit, lantförsvarets intressen böra i främsta rummet tillgodoses.
Detta skulle kunna ske antingen genom kassans införlivande med någon
redan befintlig fond, avsedd för lantförsvarets ändamål, t. ex. lantförsvarets fond
för byggnader eller andra försvarsändamål, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,
in\alidhusionden, eller Vadstena krigsmanshusfond, eller också genom
bildandet med kassans medel av en ny fond för något liknande ändamål, t. ex.
för bestridande av understöd åt f. d. indelt manskap. I detta hänseende får
departementet erinra därom, att de genom nådigt brev den 13 augusti 1917 tillkallade
sakkunniga för avgivande av utredning och förslag i fråga om tilldelande
av underhäll och pensioner till indelt manskap vid armén och flottan i sitt nyligen
avgivna betänkande för arméns vidkommande dels hemstält om tilldelande
från Vadstena krigsmanshuskassa av underhäll åt f. d. indelt manskap, avskedat
före den 1 januari 1910 och med minst 20 men unrler 25 tjänsteår samt om höjande
av såväl de från nämnda kassa enligt nu gällande bestämmelser utgående underhåll
och korpralstil lägg som ock av begravningshjälpen efter underhallstagarna,
dels föreslagit att till bestridande av därmed förenade kostnader måtte uppföras
ett anslag ä tilläggsstat för år 1919 å 381,800 kronor, ävensum att det å ordinarie
stat under tionde huvudtiteln uppförda anslaget till förhöjningar i gratialen åt
avskedat manskap måtte för år 1920 höjas med 413,700 kronor. Enär enligt av
de sakkunniga verkställda beräkningar nämnda kostnader år efter år skulle komma
att stiga intill ett belopp av f>17,500 kronor för år 1930, varefter i mån av
underhållstagarnas frånfälle skulle vidtaga ett långsamt sjunkande, vilket först
år 1912 skulle nedbringa kostnadsbeloppet till ungefärligen det för innevarande
år beräknade, så lära under en lång tid framåt avsevärda medeisbelopp behöva
årligen beredas för genomförandet av de sakkunnigas förslag.
Därest förslaget emellertid skulle komma till förverkligande, synes det,
med hänsyn till knektel-gomedelskassans fortvarande uppgift att gagna indelningsverket,
synnerligen lämpligt, att kassans medel finge komma det forna indelta
manskapet tillgodo genom bidrag till ovan omförmälta kostnader, varigenom
Statsutskottets utlåtande Nr 51.
33
även de direkta anslagen för ifrågavarande ändamål kunde i motsvarande mån
minskas. Dä kassans tillgångar, enligt vad länsstyrelsen i förevarande underdåniga
skrivelse meddelat, vid utgången av år 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80
ore, varutav omkring 2,060,000 kronor voro utplacerade på lån efter en räntesats
av i medeltal 47< procent och återstående omkring 110,000 kronor i banker, samt
sistnämnda belopp genom avkastningen under år 1918 nu torde kunna beräknas
ti 1 minst 200,000 kronor, synas nämnda tillgångar f. n. böra giva en ränteinkomst
icke understigande 95,000 kronor, vilket belopp således skulle utgöra ett
avsevärt bidrag till nämnda kostnaders bestridande och dessutom, i mån av de
nu utpanta beloppens frigörande och fruktbargörande på annat eventuellt mera
givande sätt, Kunde förväntas ytterligare ökas.
För den händelse en sådan fond som den ovan ifrågasatta, vilken lämpligen
torde kunna benamnas indelningsverkets besparingsfond, skulle komma att bildas
av kassans medel, torde densamma i likhet med övriga förutnämnda fonder böra
ställas under statskontorets förvaltning.
^ id infordrandet av de kassans tillgångar, vilka f. n. äro placerade i lån
till lantmän inom Västmanlands och Örebro län, torde av hänsyn till låntagarna
eu amorteringstid av högst 20 år böra medgivas. Icke utlånade tillgångar torde
i den man de hinna frigöras böra inlevereras direkt till Statskontoret, dit även de
till kassan inflytande medel, vilka enligt Eders Kungl. Maj:ts föreskrift i nådigt
brev den 13 december 1918 skola inlevereras till Arméförvaltningens civila departement,
i sadant fall torde få av departementet överlämnas.
Beträffande de hittills för kassans förvaltning utgående arvodena till de
hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare
och räkenskapsförare vid kassan, torde skäligen böra föreskrivas att desamma
må under de nuvarande uppdragshavarnas återstående tjänstetid utgå men
successivt minskas eller indragas i mån av nämnda befattningshavares avgång ur
tjänst och minskning i arbete till följd av de utlånade medlens inbetalning
Med anledning av det ovan anförda får arméförvaltningens civila departement
således i underdånighet hemställa,
. atl ifrågavarande medel bildas en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond,
°
att räntan av denna fond tages i anspråk för understöd åt f. d indelt
manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon del av fonden icke
vidare erfordras for sadant understöd, för enahanda ändamål, som Vadstena krigsmanshusfond,
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden
att fonden lägges under statskontorets förvaltning,
, „ , fondens nu utlånade medel infordras genom amortering av lånen under
högst 20 ar med viss del om året, samt
att tEdej''a Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län fortfarande
må hava hand om berörda utlåning med biträde därvid på hittills tillämpat sätt
av tjänsteman vid länsstyrelsen mot arvoden, som med ledning av vad ovan anförts
bestämmas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Stockholm den 27 februari 1919.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 samt. 30 käft. (Nr 51—52.) 5
u
Statsutskottets utlåtande Nr ål.
Bilaga C.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Lantförsvarsdepartementet.
I skrivelse den 13 december förlidet år till Kungl. Armeförvaltningens
civila departement har Herr Statsrådet anmodat departementet att avg!va yttrande
och förslag angående den framtida förvaltningen och dispositionen av Jämtlands
roteringskassas medel och att därvid taga i övervägande huruvida förvaltningen
borde uppdragas åt ämbetsverk, tillhörande den centrala förvaltningen samt kassans
medel användas för något lantförsvarets ändamål.
För fullgörandet av ovannämnda uppdrag anser sig departementet kunna i
korthet åberopa, vad som i underdånig skrivelse denna dag anförts och föreslagits
beträffande den framtida förvaltningen av Västmanlands låns knektelegomedelskassa
med vilken den här ifrågavarande kassan erbjuder åtskillig jamforelseuunkter
Bä°-°-e kassorna hava nämligen bildats uteslutande av statsmedel janite
därå upplupna5räntor, de hava haft till ändamål att genom underlättande av rotehållarnas
i respektive landsdelar skyldigheter befrämja indelningsverket och slutligen
hava de Psedan genom indelningsverkets upphörande grunden for deras särskilda
förvaltande av vissa ortsdirektioner bortfallit, blivit overlamnade till vederbörande
länsstyrelser för förvaltning genom tjänstemän, anstalta vid lanssty
reiserna.
^ underdåniga utlåtande angående den framtida förvaltningen
av Västmanlands läns knektelegomedelskassa har departementet, med erinran om
nämnda kassas tillkomst uteslutande såsom eu föijd av det aUmännas verksamhet
till lantförsvarets gagn ävensom om kassans uppgift att tjäna indelningsverkets
intressen ansett sij höra framhålla, att vid eu blivande omläggning av kassans
medelsförvaltning lantförsvarets intressen borde i främsta rummet tillgodoses,
samt för sådant ändamål föreslagit bildandet med kassans medel av en under
statskontorets förvaltning ställd fond, benämnd indelningsverkets kespariugsfond
och varav räntorna skulle tagas i anspråk for understöd åt f. d. indelt manskap
enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon del av fonden icke vidare erfordrades
för sådant understöd, för enahanda ändamål, som Vadstena kngsmanshusfond
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond och lnvalidhusfonden.
Da, såsom ovan berörts, enahanda förutsättningar finnas för disponerandet
nå liknande sätt av Jämtlands roteringskassas medel, synas dessa lämpligen hora
sammanföras med Västmanlands läns knektelegomedelskassa i den föreslagna »indelningsverkets
besparingsfond» och sålunda användas för de ändamål, som ovan
angivits För den händelse ett förslag, som nyligen framlagts av de sakkunniga
för® avgivande av utredning och förslag i fråga om tilldelande av underhall och
Statsutskottets utlutande Nr dl.
35
Iiensioner till indelt manskap vid armén och marinen, skulle bliva förverkligat,
ärer, med hänsyn till de stora medelsbehov, som bleve förenade med nämnda förslags
genomförande och som närmare angivits i meranämnda underdåniga skrivelse
av denna dag, den nu ifrågavarande kassans tillgångar kunna lämna ett
icke oväsentligt bidrag till sådana kostnaders bestridande.
Jämtlands roteringskassa hade nämligen vid utgången av år 1917 enligt
inom Arméförvaltningen granskade räkenskaper tillgångar å tillhopa 238,077 kronor
78 öre, placerade i bankdepositioner och allmänna hypotekskassans obligationer
eller innestående å kapital- eller sparkasseräkning i bank. Efter den i räkenskaperna
uppgivna räntesatsen å dessa kapitalplaceringar torde tillgångarna under
år 1918 hava vuxit med omkring 11,000 kronor och således f. n. utgöra ungefärligen
250,000 kronor, vilka vid en fördelaktig placering torde kunna lämna en
årlig avkastning å 12,000 å 15,000 kronor.
Såsom av det nyssnämnda framgår äro av kassans medel icke några belopp
utlånade, utan allt placerat i banker eller värdepapper, och hava kassans räkenskaper
förts av en ibland länsstyrelsens tjänstemän utsedd redogörare, vilken därför
uppburit ett årligt arvode å 150 kronor. Överlämnandet till annan förvaltning
av kassans tillgångar erbjuder således ingå svårigheter, och ej heller synes
beträffande nämnde redogörare annan föreskrift erforderlig än att det till honom
utgående arvodet, vilket skäligen torde få till fullo uppbäras till och med det år
då kassans överlämnande äger rum, därefter indrages.
Med anledning av det anförda samt i anslutning till vad som föreslagits i
departementets förutnämnda underdåniga utlåtande denna dag, angående den framtida
förvaltningen av Västmanlands läns knektelegomedelskassa, får Arméförvaltningens
civila departement således vördsamt hemställa, att förvaltningen av Jämtlands
roteringskassa uppdrages åt Kung!. Statskontoret, och att kassans tillgångar
för sådant ändamål, i den mån de hinna frigöras, ävensom de till kassan inflytande
medel, vilka enligt föreskrift i nådigt brev den 13 december 1918 f. n. inlevereras
till Arméförvaltningens civila departement, överlämnas till nämnda ämbetsverk
för att sammanföras med inflytande medel från Västmanlands läns knektelegomedelskassa
till en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond och med
ovan angivna uppgift i lantförsvarets intressen. Stockholm den 27 februari 1919.