Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1919 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagbestämmelser rörande skyldighet att i
vissa fall borttaga träd eller grenar därav och buskar, som
hämma växtligheten å åkerjord.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern*), Ernst Lindblad*), Jacob Larsson, Hult*),
Alfred Petrén*), von Sydow*), Boberg, Lindström*), Magnusson i Kalmar,
Karlsson i Gasabä''ck, Nilsson i Vibberbo*), Hage*), Kant, Karlsson
i Nynäshamn*) och Johansson i Vittinge*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 240, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Olstorp
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning för åstadkommande av sådant tillägg i vissa i motionen omförmälda
lagrum i byggningabalken, som med motionen avsåges.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört följande: »Uti

en i andra kammaren vid förra årets lagtima riksdag av herr Sven
Bengtsson i Norup väckt motion nr 209 föreslogs: ’att riksdagen måtte
besluta, att ägare eller innehavare av skogbärande mark skall, där grenar
från träden skjuta över gränsen till annans åker, vara skyldig borttaga
dessa’, och begärde motionären, att lagutskottet skulle föreslå de förändringar
i gällande lagrum, som ett bifall till motionen kunde ge anledning till.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 5.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Lagutskottet anförde med återgivande av motionärens motivering i sitt
utlåtande nr 18 en del skäl för avslag å motionen, vilka även godtogos av
riksdagen.

Den för motionen grundläggande tanken torde dock böra återupptagas
och väckas till liv; det gäller ej någon obetydlighet, då det enligt
motionären rör sig om en förfelad skörd från tusentals hektar åker, blott
genom en så liten åtgärd, som att borttaga de grenar, som hänga över
från egen eller grannens mark.

Säkerligen ansåg utskottet den ifrågasatta åtgärden bliva allt för litet
verksam, jämfört med det stora resultat, som kunde vinnas, om mera vittgående
åtgärder blevo i lag föreskrivna.

Emellertid är, som sagt, denna fråga av så stor vikt för vårt lands
så kallade självförsörjning, att den får icke lämnas åt ett sådant öde, som
det för ett år sedan.

Frågan om ogräsens bekämpande’ föranledde förra årets riksdag att
avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t, som sedermera infordrat yttrande i frågan,
och har Centralanstalten för jordbruksförsök föreslagit en del åtgärder och
därvid uttryckt som sin åsikt, att frågan är av synnerlig vikt, då den årliga
skadan kan uppskattas till flere miljoner kronor.

Om skadan å landets skörd, som orsakas av intill åkerjorden växande
träd och buskar, ej uppskattas till flere miljoner kronor, utan endast till
en miljon kronor, så är redan detta av så stor betydelse, att det kan
utgöra skäl för lagstiftning, men den får då icke stanna inom en så liten
ram som den i fjol föreslagna.

I detta sammanhang torde böra erinras om den vid förra årets riksdagantagna
lagen om utrotande av berberisbuskar.

Den som varit i tillfälle att närmare iakttaga, särskilt i skogstrakter,
huru skog och buskar få växa tätt inpå åkerjorden och i diken, ej endast
å den del, som gränsar intill grannens, utan även på brukarens eget område,
den kan inse, att det icke är små värden, som sålunda gå förlorade.

En annan orsak till minskad skörd å den odlade jorden äro de gamla
och oftast murkna ekar, som förekomma inne på åkerfälten. De upptaga
ett mycket stort rum, vara ingen växtlighet kan förekomma. Dessa träd
böra alltså hemfalla under samma bestämmelser som de träd och buskar,
som befinnas i åkerns utkanter.

Vår tids jordbrukare borde av egen drift kunna avhjälpa sådana hinder
för odlingen, åtminstone inom sina egna gränser, men då så icke är för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

hållandet, så återstår ej annat ån att lagstifta för att få bort missförhållandet.

En sådan föreskrift i lagen måste för att vara verksam utmynna uti
att ej endast rågångsgrannar få ett visst åliggande, utan även brukaren
själv ställes under samma åliggande, i vad det berör här omtalade förhållande
inom hans eget område.

Det torde böra upprepas att med vad som här talats om borttagande
av träd och buskar ej avses annat än å skogbärande mark. Således äro
planterade fruktträd, bärbuskar och alléträd ej inbegripna.

Om det alltså synes nödvändigt att verksamt ingripa på detta område,
torde föreskrift erfordras med angivande av ett visst mått å det område,
varå skog och buskar ej få förekomma intill odlad jord, ävensom att
diken och åkerkanter i övrigt hållas fria från buskar.

För såväl ogräsens bekämpande som ock för utrotande av berberisbuskar
fordras penningar av statskassan. För den här ifrågasatta åtgärden påfordras
ej några anslag i penningar, utan endast ett tillägg i befintlig lag.»

Såsom framgår av motionen, innehållas däri två särskilda yrkanden,
vilka, ehuru syftande till samma mål, äro av väsentligen olika innebörd.
Det ena, avseende stadgande av skyldighet för ägare eller innehavare av
skogbärande mark att borttaga skog och buskar från hans område på visst
avstånd från annans odlade jord, hänför sig till grannskapsrätten. Framställningen
om skyldighet för jordägare eller brukare att verkställa viss
röjning å egen jord rör däremot ett speciellt önskemål inom vanhävdslagstiftningens
område.

Såsom i motionen erinrats, var på grund av motion i andra kammaren
av herr Bengtsson i Norup eu med det förstnämnda yrkandet likartad
hemställan föremål för behandling vid 1918 års riksdag. I berörda motion
yrkades, att riksdagen måtte besluta, att ägare eller innehavare av
skogbärande mark skulle, där grenar från träd skjuta över gränsen till
annans åker, vara skyldig att borthugga dessa. Lagutskottet yttrade, efter
att hava redogjort för frågans tidigare riksdagsbehandling, följande:

»I förevarande motion föreslås införandet av lagbestämmelse om skyldighet
för ägare eller innehavare av skogbärande mark att borthugga grenar.
som från träd inom en fastighets område skjuta över gränsen till annans
åker. Såsom motionären erinrat, har denna fråga varit föremål jämväl för
lagberedningens uppmärksamhet. I den till Kungl. Maj: t den 9 oktober
1909 avlämnade tredje delen av förslaget till ny jordabalk yttrar sålunda

Utskottet.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

beredningen efter att hava omnämnt, att i främmande lagar ej sällan förekomme
regler om grannars rättigheter och skyldigheter i bland annat nu
angivna hänseende, följande:

''Uttryckliga stadganden i dessa ämnen har beredningen icke ansett
behövligt eller lämpligt att upptaga i förslaget. I förhållanden av jämförelsevis
så ringa betydelse synes det utan olägenhet kunna åt rättstillämpningen
överlämnas att efter de allmänna grunder, på vilka grannskapsrätten
vilar, och rådande sedvänja i orterna slita möjligen uppkommande tvister;
en uttrycklig reglering i lag skulle måhända giva upphov till stridigheter,
där rättshaveriet men icke något verkligt intresse vore den drivande
kraften.’

Utskottet kan instämma med beredningen häri. Om än förslaget luden
av motionären framförda synpunkten må finnas beaktansvärt, känner
utskottet sig icke övertygat om nödvändigheten eller lämpligheten av ett
ingripande från lagstiftningens sida på ifrågavarande ytterst begränsade område,
så länge det rättsliga förhållandet mellan grannar i andra väsentliga
avseenden lämnats utan reglering. I varje fall drager utskottet i tvivelsmål,
att det praktiska gagn, som skulle vinnas av en bestämmelse i den
av motionären föreslagna omfattning, komme att uppväga de jämväl ur
naturskyddssynpunkt menliga påföljder, ett borthuggande av grenar på sätt
av motionären ifrågasatts mången gång skulle medföra. Ett fastställande
i lag av en sådan skyldighet, motionären föreslagit, kan utskottet alltså
icke förorda.»

I överensstämmelse härmed yrkade utskottet, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Båda kamrarna beslöto i enlighet
med denna hemställan.

De skäl 1918 års lagutskott anfört för avslag å sistberörda motion,
finner utskottet äga giltighet jämväl beträffande det i nu förevarande motion
framställda, likartade yrkandet. Utskottet kan alltså icke förorda
bifall till detsamma.

Vad beträffar motionärens hemställan om lagstadgad förpliktelse att i
viss utsträckning å egen mark undanröja träd och buskar, vill det synas
utskottet, att så länge eu allmän vanhävdslag saknas samt meningarna
ännu äro i hög grad delade angående lämpligheten av en sådan lagstiftning,
det ej torde vara tillrådligt att för en snävt begränsad del av frågan
om jordens hävdande antaga en allmän tvångsanordning.

Icke heller har av motionären ådagalagts, att ett dylikt tvångsingripande
av behovet påkallas. I den utsträckning, som tillgång till arbets -

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr o.

kraft medgivit, torde under de senaste åren — jämsides med odlingsarbete
i övrigt — röjning å inågor hava med kraft bedrivits.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda,

Stockholm den 7 februari 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.