Andra lagutskottet* utlåtande Nr 48.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1919 kl. 9 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa med
skatteköp av kronojord sammanhängande förhållanden.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Östberg,
Hult, Alfred Petrén*), Lindström, J. B. Johansson, Magnusson i
Kalmar, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Hage*), Karlsson
______ i Nynäshamn, Johansson i Vittinge och Svensson i Kompersmåla.

*) Ej närvarande vid utlåtandeis justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom andra kammaren väckta, till lagutskotts behandling hänvisade motioner,
nr 120 av herr Hansson i Bättvik, nr 183 av samme motionär och
nr 24:1 av densamme ävensom herr Karlsson i Sandviken, i vilka motioner
framställts vissa yrkanden rörande med skatteköp av kronojord och förvärvandet
av åborätt till sådan jord sammanhängande förhållanden.

I motionen nr 120 yrkar herr Hansson i Bättvik, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ändamål, att det vid
rekognitionsskogarnas försäljande till skatte i skattebreven intagna förbehåll
angående rekognitionshemmanens oskiljaktighet från det bruk, till vars
understöd de skattesålts och detta i mening av bruksdrift, förklaras fortfarande
effektivt och för skogarnas innehavare lagligen bindande, samt att
förslag till lag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas.»

Till stöd för dessa yrkanden anför motionären:

»Vid 1898 års riksdag väckte herr M. Unger i första kammaren
motion därom, att riksdagen måtte besluta, att vad som vid skatteköp av
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Nr 48.)

Motionen
nr II ■. 120.

2

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 43.

s. k. rekognitionshemman stadgats därom, att hemmanen alltid skola vara
oskiljaktiga från de bruk, varunder de lyda, skulle upphöra att gälla.

Sedan motionen tillstyrkts av sammansatta stats- och lagutskottet under
ordförandeskap av bruksägaren Ch. Lundeberg, bifölls den i båda kamrarna
utan att någon debatt förekom. Det kan sättas i fråga, huruvida
ej denna utgång kan tillskrivas den omständigheten, att den föreslagna
lagändringen i kamrarna uppfattades som en formalitet utan egentlig betydelse.

Detta var dock så långt ifrån händelsen, att det sålunda av riksdagen
genom ett förbiseende bifallna yrkandet tvärtom innebar befrielse för
rekognitionshemmanens innehavare från skyldigheten att uppehålla en bruksdrift,
vars framtida vidmakthållande dock var villkoret för rekognitionsskogarnas
åtnjutande. I vei-kligheten innebar detta riksdagens beslut en
statens gåva till rekognitionsskogarnas innehavare, som, i betraktande av
skogarnas areal, väl torde kunna anslås till något hundratal millioner
kronor. De anse sig nämligen nu, med stöd av detta riksdagens beslut,
kunna fritt disponera över rekognitionsskogarna även däxixän, att de kunna
skilja dem från bruken och försälja dem till vem som helst, utan hänsyn
till det i skatteköpebreven intagna förbehåll, att rekognitionshemmanen
alltid skulle bliva oskiljaktiga från det bruk, varunder de skattesålts.

Ett sådant resultat av statens frikostighet mot bruksindustrien svarade
dock ej mot statsmakternas avsikt med dessa skogsförläningar.

I enlighet med äldre samt av statsmakterna och myndigheterna allt
hitintills hävdade uppfattningar hade riksdagens båda kamrar år 1886, på
förslag av samma års statsutskott, fasthållit vid att bruksdriftens fortsättande
eller oskiljaktigheten från bruken skulle fortfarande förbli det
bestämda villkoret för rekognitionsskogarnas åtnjutande.

Då skogarnas innehavare sålunda år 1886 ej lyckades i sitt försök
att förmå i-iksdagen efterskänka kronans rätt och omintetgöra syftet med
ki’onodonationerna i fråga, förstod man att med desto större fi-amgång- hedriva
saken vid domstolarna med hjälp av jurister, vilka samtidigt voro
intresserade i vissa bruksbolag.

Advokatfiskal i kammarkollegium uttog nämligen år 1894 å kronans
vägnar stämning å ett antal bruksägare med yrkande, att de skulle
till kienans fria disposition avträda de för bruksdriftens behov skatteköpta
rekognitionsskogarna, där bruken nedlagts. Denna åtgärd åstadkom en
formlig organisation mot kronan av bruksägare och jurister i landet, med
resultat att domstolarna efter därvid överenskomna grunder överallt ogillade

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

kronans talan. Därtill torde ock hava medverkat, att kronans talan vid
domstolarna sköttes intresselöst och lamt.

Ena parten i målet visade sig sålunda kunna kullkasta eu enig riksdags
tydliga beslut. Det torde dock vara av vikt att tillse, att den ekonomiska
lagstiftningsmakten till landets och befolkningens ofärd ej förlägges
utanför riksdagen. T stället för att falla undan för bruksägarna och
deras hjälpare, borde riksdagen med all kraft hävda statens rätt. Därmed
gynnas också ett stort kulturintresse. Dessa stora vidder äro nämligen
under nuvarande förhållanden avstängda för odling och bebyggande, under
det att de under andra förhållanden skulle kunna bereda plats för tiotusentals
strävsamma nybyggares hem.

Arealen av dessa till järnbrukens understöd skatteköpta rekognitionsskogar
anses uppgå till i runt tal 11/2 million tunnland, största delen i
Gävleborgs, Kopparbergs, Västmanlands, Örebro och Värmlands län.

Denna sak har sedan dess upprepade gånger motionsvis dragits inför
riksdagens prövning. De under senare åren inom andra kammaren framburna
motionerna i denna fråga ha av vederbörande utskott blivit avstyrkta
under hänvisning till eu av Kungl. Maj:t anbefalld utredning inom
kammarkollegium. Sedan nu kollegium under februari månad 1913 i samband
med infordrat yttrande angående åborättsutredningen avlämnat även
ett yttrande angående rekognitionsskogarna, föreligger icke längre detta
skäl för riksdagen att undanskjuta frågan. Den allmänna opinionen kräver,
att något göres. Den nyss anbefallda åborättsutredningen avser icke heller,
annat än indirekt, kronodonationerna till industrien eller kronans rätt till
desamma. Anledning förefinnes dock, att i vissa delar ställa dessa utredningar
i samband med varandra, i det att dels i vissa fall åbornas och
kronans rätt sammanfalla, dels i andra fall åbornas rätt ej utan statens
mellankomst kan hävdas.

Kronans bemödanden att genom jorddonationer understödja och uppmuntra
bruksindustrien, har genom efterlåtenhet i fråga om däi’vid gjorda
förbehåll och villkor blivit en misslyckad skyddspolitik. De gamla järnbruken
ha i stor utsträckning nedlagts och raserats, varefter kronans f. d.
jordegendomar försålts eller på annat sätt dragits undan ifrån sitt ursprungliga
ändamål.

Den allra kraftigaste sporre till utveckling och återuppblomstring av
denna industri ligger däri, att dessa villkor och förbehåll åter göras effektiva.
Det kan sålunda långt ifrån sägas utgöra eu obillighet mot industrien
eller mot rekognitionsskogarnas innehavare, om dessa villkor och förbehåll,

4

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Motionen
nr II: 241.

liksom varje annat köpevillkor, fullföljas och upprätthållas. Det bör för
dem vara en plikt att åter söka upprätta sina förfallna järnbruksanläggningar
och hyttor. I sådana fall, där skogarnas innehavare icke skulle
finnas hågade för bruksdrift, kunde en lämplig uppgörelse angående skogarnas
återlämnade till kronan träffas.»

T motionen nr 241 yrka herrar Hansson i Rättvik och Karlsson i Sandviken,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder
och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatteköp
av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»I ett till kammarkollegium den 7 juli 1908 ingivet memorial hemställde
kammaradvokatfiskalsämbetet, att, då det vore uppenbart, att antagande
av bolag såsom åbo å kronojord icke överensstämde med syftet med
kronojords upplåtande under åborätt, samt sådan upplåtelse åt bolag av
jord inom de trakter, som avsåges i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom den 4 maj 1906,strede mot
denna lag, kollegium ville taga i övervägande, huruvida icke framställning
borde göras hos Kungl. Maj:t, i syfte att till förtydligande av 1906 års
lag uttryckligt dylikt förbud bleve utfärdat.

Häröver hördes Konungens befallningshavande i Kopparbergs län och
de 5 norrländska länen.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län förklarade, att då
vinnande av åborätt grundläde rätt till skatteomföring, varmed följde äganderätt,
syntes det Konungens befallningshavande, som om förbud mot bolags
inrymning i åborätt till kronojord i de delar av landet, varest 1906 års
lag vore gällande, borde utverkas.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län förordade bifall till
advokatfiskalsämbetets framställning.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län ansåg på anförda
grunder, att 1906 års lag utsträcktes så, att förvärv av kronojord likställdes
med förvärv av äganderätt till fast egendom.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län yttrade, att då upptagande
av nybyggen å kronojord medgavs och bestämmelser för deras
besittande under åborätt meddelades, hade avsikten icke varit, att dylika
nybyggen och kronohemman skulle besittas av bolag eller ens av personer,
som icke själva bodde å nybyggena. Därefter utvecklar Konungens befallningshavande,
att under första tiden sedan nybyggen börjat omläggas
denna regel följts, men att under 1820- och 1830-talen även ägare av såg -

Avdra lagutskottets utlåtande AV 43.

verk förskaffat sig nybyggen. Då emellertid förvånande av åborätt blivit
nästan likställt med förvärv av äganderätt, hade Konungens befallningsliavande
städse efter IDOG års lags tillkomst ansett, att bolag och föreningar
varit lagligen förhindrade att göra ansökan om nybyggen och förvärva åborätt
å kronohemman, varemot Konungens befallningshavande ansett sig på
grund av nämnda lags bestämmelser vara skyldig meddela bolag och förening
inrymning i och skatteomföring av kronojord, som förvärvats före
lagens utfärdande, ävensom beträffande kronojord, som förut alltjämt innehafts
av bolag och förening. För så vitt advokatfiskal mbetets framställning
åsyftade, att IDOG års lag skulle utsträckas att avse även förvärvande
av besittningsrätt och äganderätt till kronojord, hade Konungens befallningshavande
icke något att erinra mot ett dylikt förtydligande, men ansåge
sig Konungens befallningshavande böra avstyrka framställningen, för
så vitt den avsåge, att nu bestående och enligt Konungens befallningshavandes
mening lagligen grundade rättigheter skulle upphävas.

I underdånig skrivelse den 16 oktober 1906 hemställde därpå kammarkollegium,
huruvida det täcktes Kungl. Maj: t finna skäl vidtaga åtgärd
för förtydligande av 1906 års lag, i syfte att vad däri stadgats skulle äga
motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av åborätt till kronojord, dock
att sådan åborätt till kronojord, som redan före ikraftträdandet av den
ifrågasatta lagändringen blivit av bolag eller förening, som avsåges i 1906
års lag, förvärvad, skulle lämnas oförkränkt av lagändringen.

I anledning av denna underdåniga skrivelse utfärdades den 22 juni
1911 ett kungl. brev till kammarkollegium, vari erinras därom, att Kungl.
Maj:t i regeringsrätten, i anledning av besvär av bolag, som av vederbörande
myndighet förvägrats omföring till skatte av krononybygge, vara av
bolag förvärvats åborätt, genom utslag i särskilda fall med upphävande av
kammarkollegii utslag beviljat sådan omföring till skatte. Sålunda hade
regeringsrätten den 1 september 1910 på besvär av Nordiska Trävarubolaget
i likvidation över kammarkollegii utslag den 29 december 1909 i fråga om
skatteomföring av 1/s mantal N:o 1 Littelshed i Gellivare socken, enär bolaget,
innan lagen den 4 maj 1906 trätt i kraft, fått åborätten till ifrågavarande
nybygge å sig överlåten, förklarat, att vid sådant förhållande vad
i nämnda lag stadgats ej utgjorde hinder för bolaget att, efter laga kraftvunnen
införsel i nybygget och sedan föreskriven byggnads- och odlingsskyldighet
blivit fullgjord, få nybygget omfört till skatte, och har Kungl.
Maj:t funnit den av kollegium gjorda framställningen icke till någon Kungl.
Maj:ts åtgärd föranleda.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Till belysning av ställningen i denna fråga må anföras regeringsrättens
utslag den 7 april 1910 angående krönonvbygget °/0 < mtl Kaennivare nr
1 i Jockmocks socken, å vilket Råneå A.B. den 2 maj 1900 erhållit åborätten
på sig överlåten. Regeringsrätten uttalade, att intet hinder möter för
bolag att antagas till åbo å kronohemman, till vilket bolag förvärvat åborätt,
innan lagen 4 maj 1906 trädde i tillämpning.

Ett i viss mån kompletterande utslag föreligger av den 26 maj 1910
angående 1/s mtl Stavlund i Burträsks socken, å vilket Robertsfors A.B.
den 23 oktober 1905 erhållit åborätten på sig upplåten. Regeringsrätten meddelade,
att för bolag, som, innan lagen 4 maj 1906 trädde i tillämpning,
fått åborätt till krononybygge å sig överlåten, möter, även om bolaget
först efter det lagen börjat tillämpas blivit antaget till åbo, ej hinder att
få nybygget omfört till skatte.

Genom dessa utslag har knappast full klarhet vunnits i vad som är
huvudsaken och varom kammarkollegium genom sin skrivelse 1908 önskade
klarhet, nämligen huruvida åborättigheter över huvud taget böra, eller icke
böra, upplåtas åt bolag med hänsyn till 1906 års lag. Det torde kunna
anses oavgjort, huru vederbörande myndigheter och regeringsrätten skulle
besluta i t. ex. ett sådant fall, att antingen en åbo försålde sin åborätt till
ett bolag, eller om ett bolag läte genom en sin arbetare anlägga ett nybygge
och därpå hos vederbörande begärde inrymning som åbo. Det kan
möjligen uppställas andra tänkta fall, däri de anförda med flera utslag icke
lämna något prejudicierande besked.

Emellertid torde innebörden i benämningen åbo utan tvivel ifrån äldre
tider varit, att därmed skulle avses en person, som själv bebodde och brukade
sitt hemman. Detta utsäges också i kammar- och ekonomideputationens
år 1723 avgivna yttrande angående skattehjälp. Det oaktat har
ofta förekommit, att till exempel bruksägare begärde bliva antagna som
»åbor» å kronohemman, ehuru de givetvis icke brukade eller bebodde hemmanen.
I regel torde detta ha tillgått så, att de av den verklige åbon
förskaffade sig eu överlåtelse av hans rätt för att därpå kunna få skattehjälp
av kronan »som åbo», varigenom åbon förlorade såväl sin åborätt
som den rätt till skattehjälp, han som sådan ägde.

Sålunda ha åborna Måns Svensson och Johan Persson i Mora, Skaraborgs
län, den 18 februari 1784 överlåtit sina åborättigheter samt skattehjälpsrättigheter
till ägaren av Aspå-bruken, brukspatron J. D. Wahrendorff,
som därpå själv förvärvade sig skatterättigheten av kronan. Liknande
överlåtelser till J. D. Wahrendorff förekomma i något fall även i hemman

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4U. 7

under Åkers styckebruk i Södermanland, varjämte sådana förekommit på
flera andra bruksorter.

Som ett försök från riksdagens sida att på senare tider förhjälpa åbor
å vanliga kronolägenheter att ernå skattehjälp må omnämnas, att riksdagen
år 1900 efter motion av riksdagsmannen A. Andersson i Pettersberg beslöt
att hos Kungl. Maj:t begära utredning, i syfte att kronan tillhöriga
hemman och lägenheter, som kunna till skatte lösas, måtte utan erläggande
av särskild köpeskilling förvärvas av den person, som därå innehade med
skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades därtill berättigad. Riksdagens
skrivelse remitterades den 0 juli 1906 för utredning till kammarkollegium.
Skrivelsen synes ännu icke föranlett någon kollegiets åtgärd.
Med hänsyn till skatteköpeskillingarnas ringa belopp i jämförelse med övriga
kostnader för ett skatteköp med alla därmed förenade formaliteter, nödiga
handlingar och hänvändelser till olika myndigheter in. m. är den av riksdagen
1906 föreslagna åtgärden av ganska ringa praktisk betydelse.

Emellertid synes det vara oklart, huruvida bolag kunna beviljas åborätt
å kronojord eller ej. Uppenbart torde dock vara, att åborättsinstitutet
ej avsetts att utgöra omväg för sådana förvärv av fast egendom, som eljest
äro i lag förbjudna.

Då förvärv av skattemannarätt till kronojord innebär sådant jordförvärv,
som för de norrländska länens vidkommande förbjudes i lagen 4
maj 1906, varemot samma lag icke innehåller uttryckligt förbud för bolag
eller förening att förvärva och vinna inrymning i åborätt till kronojord,
synes en inskränkning i bolags och förenings rätt till förvärv av åborätt
vara av behovet påkallad.

Huruvida en sådan inskränkning bör föranleda ett förtydligande av
1906 års lag eller ny lagstiftning, kan eventuellt anses behöva göras till
föremål för särskild prövning.

Riksdagens andra kammare har upprepade gånger uttalat sig emot att
skatteköp av kronojord beviljas åt bolag, men ännu kvarstår denna orättfärdighet.
Sålunda pockar, som bekant är, Nävekvarns bolag i Södermanland
på att få skatteköpa Tuna bergslags allmänning, varvid 34 stycken
åbors rått skidle utplånas, ehuru riksdagen förra året avslog en därom framlagd
Kungl. proposition. För blott några få år sedan fick KopparbergHofors
bolag skatteköp å en del kronolägenheter i Gävleborgs län mot en
köpeskilling av några få ören pr tunnland duglig mark. Och ännu kunna
de administrativa myndigheterna inrymma bolag som »åbor» å kronolägenheter,
varefter de äga rätt till skatteköp av samma kronolägenhet.»

Motionen 8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

nr II: 183.

I motionen nr 183 yrkar herr Hansson i Kättvik, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till riksdagen därom,
»att av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman för brukens
understöd måtte kunna av staten inlösas, i likhet med vad som sker med
vissa frälseräntor, samt att fördrivna åbor därvid böra beredas möjligheter
att i de fall, det anses fullt rättvist, erhålla åborätt eller tryggad besittningsrätt
å samma hemman, samt att kungörelserna av den 27 juni 1887
och den 22 december 1898 måtte upphävas».

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»På grund av ett Karl IX:es brev av den 16 december 1607, varigenom
nybyggare på Vester Sil vbergs kronoallmänning i Dalarne tillförsäkrades
att för sig och sina efterkommande få njuta och behålla torpställen,
som de uppröjde på allmänningen, hade därstädes anlagts ett stort
antal hemman och torp. På 1700-talet överlämnades 25 av dessa hemman
genom skatteköp till understöd åt Ludvika och Schisshyttans bruk, som
då ägdes av en landshövding Cedercrantz. Då bruket inom några år övergick
till en greve Örnsköld, angrepos åborna med processer under yrkande,
att de skulle avträda sina hemman till bruksägarna. Aborna försökte värja
sig under hänvisning till nämnda kungliga brev. Högsta domstolen har
också i några fall skyddat åborna. Men angreppen mot dem fortsättas
med tydligt syfte att få alla de gamla åborna fördrivna. Från 1730- och
1740-talet och ända fram till 1900-talets början, eller i nära 200 år,
ha dessa processer och tvister pågått, med resultat att endast ett av alla
dessa hemman numera finnes kvar i åbornas händer. Äbon på detta hemman
har med en otrolig energi lyckats försvara sig mot brukets upprepade
angrepp. Senast har högsta domstolen år 1897 ogillat brukets yrkande
på hans vräkande av hemmanet. Genom dessa förföljelser har bruksbolaget
tillägnat sig alla åborättigheter å dessa hemman och lagt kronans
hemman med full äganderätt under sig.

Genom denna brutala framfart har bolaget fått det dithän, att, även
om bruket nedlades, skulle hemmanen stanna kvar i dess ägo, utan möjlighet
för kronan att göra någon sin äganderätt till dem gällande.

Lagstiftarna ha dock avsett något helt annat, då bruksägarna tilllätos
att genom skatteköp tillägna sig räntan av dessa hemman. Det
belyses av exempel från Gustavsbergs kopparverk i Jämtland, Brattfors
bruk i Värmland, Skeppsta i Södermanland samt några andra bruk, där
åborna, sedan bruken nedlagts, av bruksägaren inlöst dennes skattemannarätt
och därigenom bibehållits vid sina hemman som ägare. Detta för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

9

farande torde ostridigt ha stått i hasta överensstämmelse med lagstiftarnas
avsikt vid dessa skatteköp. De ekonomiska förhållandena ha emellertid
medfört undergång för åborna, vilket tillfört bruk,sugarna oerhörda vinster.

I andra delar av Dalarne ha stora områden på liknande sätt kommit
i händerna på bruksbolagen. Så i Ore socken, där Dalfors bruk tilldelats
hemman, som sedermera övergått till Ljusne—Yoxna bruk.

Slutligen ha väldiga kronoskogar i form av rekognitionsskogar tilldelats
bruk i derå delar av länet. Så i Hedemora, Söderbärke, By, Malingsbo,
Norrbärke, Grangärde, Säter, Stora Skedvi, Svärdsjö och Sävsnäs socknar.
Ännu så sent som år 1878 ha liera betydande skatteköp beviljats åt Gravendals
och Fredriksbergs bruk.

Ofta ha bönderna härvid berövats skogar, som byamännen under
århundraden innehaft för husbehovsvirke och vedbrand. Så ha bönder
i Hedemora socken på detta sätt fråntagits en stor skog, Skånmarken,
med både fäbodställen och hägnader, vilken skog dessa bönder sedan urminnes
tider använt till bete för sina kreatur och till skogsfång. Många
av de hyttor, som tilldelats dessa skogar, ha sedan dess nedlagts, utan att
kronan återfordrat skogarna.

I Svärdsjö socken finnes ett stort antal torp under Svartnäs bruk,
vilka torp fallit under bruket, ehuru de till stor del uppodlats, medan
skogarna ännu voro i kronans händer. Det är följderna av de skandalösa
skatteköpen av rekognitionsskogama, som på detta sätt göra sig
påminta. Icke nog med att över 70 stora rekognitionsskogar på detta
sått donerats till bruk, vilka sedermera försvunnit, ofantliga mängder
av torp och lägenheter ha vid dessa skatteköp fått gratis medfölja, varvid
torpens innehavare förlorat allt vad de ägde, hus och hem och odlingar.

N åd de under bruk skatteköpta hemmanens åbor angår, har nyligen
i ett särskilt yttrande av kammarrådet Klockhoff, bifogat kammarkollegii
yttrande av den 28 oktober 1918 över åbokommitténs förslag till lag om
aborätt å under bruk skatteköpta hemman, framlagts ett förslag, däri bland
annat föreslås en lagstiftning, i syfte att åbon tvångsvis och med understöd
«av statsmedel måtte kunna förvärva äganderätten till hemmanet eller
del därav, därvid det system, som kommit till uttryck i lagen om avlösning
av vissa frälseräntor den 8 november 1912, borde i lämpliga delar
% tjäna till förebild.

Jag ansluter mig till de tankar som där framföras, så tillvida att
T# förslaget om äganderätts förvärvande av åbon utbytes mot tryggad besittningsrätt.

Det finnes fall, där ett sådant förfarande har ännu starkare grund
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 29 käft. (AV 43).

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Utskottet.

för sig. Under vissa tider ha nämligen alla skatteköp å kronojord varit
förbjudna. Så var fallet mellan år 1770 och 1789, men under denna tid
kringgicks förbudet mot skatteköp på det sätt, att bruksägarna skaffade
sig så kallad »immission» i kronohemman, medan åborna undanträngdes
från hemmanen. Så skedde vid Åkers styckebruk i Södermanland, Kilafors
i Gävleborgs län m. 11. bruk. Dessa >immissioner» ha sedermera
tillerkänts samma kraft som ett skatteköp, detta i tydlig strid mot författningarnas
anda. På detta sätt ha åborna på hemmanen Tönsen och
Gopan med flera i Hanebo socken, Gävleborgs län, blivit berövade sina
hemman.

Höjden av orättfärdighet erbjuder emellertid den lagstiftning, varigenom
bruksägare, som nedlagt, bruksdriften, i strid med förordningen
av den 11 december 1766 angående hemmanens återfallande till kronan
vid brukens nedläggande, få behålla kronohemmanen, om de ha fördrivit
åborna. Detta beror på en genom riksdagens förbiseende tillkommen kungörelse
av den 27 juni 1887, genom vilken den nämnda förordningen av
1766 i verkligheten upphävts.

Det är på tid, att denna orättfärdiga kungörelse av 1887 upphäves.

Vid 1898 års riksdag väckte herr Unger i första kammaren motion
därom, att det förbehåll om rekognitionsskogarnas oskiljaktighet från bruken,
som införts i skatteköpebreven, skulle upphöra att gälla. Genom
ouppmärksamhet från riksdagens sida blev motionen bifallen, varpå kungörelse
därom utfärdades den 22 december 1898.

Även denna kungörelse bör upphävas, varjämte åtgärder böra vidtagas
för återställande av kronans rätt till dessa kronoskog^.»

Utskottet har i den i 46 § riksdagsordningen föreskrivna ordning begärt
utlåtanden över berörda motioner från kungl. kammarkollegium. De
av kollegium i anledning därav avgivna yttranden ävensom vid desamma
fogade protokollsutdrag samt avskrift av värderingsinstrument finnas såsom
bilagor fogade vid utskottets utlåtande.

De af ifrågavarande motioner berörda slagen av kronojord torde tillhöra
en av följande tre kategorier, nämligen dels krononybyggen i de nordliga
länen, dels sådana kronans fastigheter, som avses i kungl. kungörelsen angående
förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å ordningen
och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av
krononatur den 15 december 1848, särskilt s. k. under bruk skatteköpta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-

hemman, dels ock hemman, uppkomna efter skattläggning av de till bruken
och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna.

Med krononybyggen avses sådan jord, som i de norrländska länen av staten
upplåtits för odling och bebyggande åt nybyggare med skyldighet för dem att
på föreskrivet sätt odla och bebygga den upplåtna jorden men med rätt för
nybyggaren, att, efter odlings- och nybyggnadsskyldigheternas fullgörande,
genom s. k. skatteomföring få äganderätten till nybygget åt sig upplåten.

Under bruk skatteköpta hemman äro sådana hemman, vilka av bruk
eller bergverk skatteköpts med begagnande av den förmånsrätt framför åbon
till skatteköp, som tillerkänts bruken för de fall, att hemmanet var omistligt
för bruket eller bergverket.

Med rekognitionshemman slutligen förstås sådana hemman, som uppkommit
därigenom, att rekognitionsskogar — d. v. s. sådana kronan tillhöriga
skogar, som anslagits till vissa bruk eller bergverk att av dem nyttjas mot
årlig avgift eller rekognition — sedermera indelats till hemman och i den
mån de befunnits för bruken eller bergverken behövliga skattesalts till
bruks- eller bergverksägarna. Å. rekognitionshemman finnas icke abor,
d. v. s. brukare med åborätt, varmed förstås en till tiden oinskränkt ärftlig
besittningsrätt, men kunna däremot finnas lägenhetshavare eller torpare
med brukningsrätt av annat slag.

Vad av kammarkollegium beträffande de i fråga om nämnda slag av
kronojord väckta spörsmålen anförts i dess avgivna utlåtanden, till vilka
utskottet hänvisar såväl beträffande den historiska utvecklingen av ifrågavarande
institut som ock rörande de närmare detaljerna av kollega framställning,
''torde i korthet kunna sammanfattas på följande sätt.

Vad först anginge den i motionen nr 241 väckta frågan om åtgärder
till förhindrande av bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord,
vore att iakttaga, att enligt gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen
av den 4 maj 1906^ torde få anses utgöra hinder mot förvärv efter lagens
ikraftträdande av åborätt till krononybyggen, samt att de fall, då bolag på grund
av tidigare förvärvad åborätt erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera
avtagit i antal, varför frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse.
Ansökan av bolag om skatteköp av kronojord, som åsyftas i 1848 års berörda förordning,
hade vidare icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Bolags skattelösen
av rekognitionsskogar torde slutligen hädanefter sannolikt ifrågakomma
endast i ett fall, nämligen det av kollegium i dess utlåtande över motionen nr
120 berörda angående Tima bergslags allmänning, vilket fall, enligt kollegium,
måste behandlas och bedömas oberoende av skatteköpssökandens egen -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

skap av bolag. Kollegium sammanfattar sin åsikt angående spörsmålet,
huruvida bolag fortfarande må äga att genom skatteköp eller s. k. skatteomföring
förvärva äganderätten till kronojord eller icke, sålunda, att frågan
på grund av förhållandenas egen utveckling knappast längre ägde sådan
praktisk betydelse, som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens
syfte.

En annan fråga vore, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom
fortfarande över huvud borde bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida
de mer eller mindre ålderdomliga stadgande^ om skatteköp icke borde
överses och jämkas till bättre överensstämmelse med nu förhandenvarande
ekonomiska och samhälleliga förhållanden. Kollegium, som framhåller, att
denna fråga torde falla utom motionärernas yrkanden, ingår dock på en utredning
av densamma och anför i sådant avseende huvudsakligen följande.
Det ursprungliga motivet för kronans skatteförsäljningar hade varit statsverkets
penningbehov. Senare framträdde avsikten att genom skatteköpen
främja landets jordbruk. Grunden för åbons skatteköpsrätt hade ansetts
vara billigheten i att frukten av det nedlagda arbetet, som förhöjt jordens
värde, borde tillkomma brukaren och hans släkt. Då grunden för skatteköpeskillingens
bestämmande varit, att densamma skulle erläggas med vissa
års — 10 eller 6 års — kronovärderingsräntor, vilka räntor på grund av
penningvärdets fall endast kunde komma att uppgå till mycket ringa belopp,
hade skatteköpen numera utvecklats till ett slags gåvoinstitut. Av
denna orsak och då. vidare vid skatteköp prövning icke kunde äga rum,
huruvida dylik gåva vore befogad ur jordbrukets intresse, kunde på grund
av förhållandenas utveckling skatteköpen för det närvarande knappast sägas
tjäna något allmänt intresse. Gällande skatteköpsförfattningars höga ålder
samt icke sällan oförutsedda konsekvenser kunde föranleda till att
skatteköp komme att te sig för det allmänna rättsmedvetandet mycket
litet tilltalande och innebära klar rättsförlust för kronan, som lätt kunde
komma att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin fasta egendom under
omständigheter, vilka näppeligen stode i god överensstämmelse med modern
rättsuppfattning. Kollegium ansåge därför en revision av gällande bestämmelser
om skatteköp önskvärd och lämplig. För att denna revision icke
skulle fullständigt förlora sitt ändamål, ansåge kollegium nödvändigt, att
under tiden för denna revision skatteköpsrätten suspenderades. Eu sådan revision
jämte en eventuell suspension tills vidare av rättigheten till skatteköp
kunde enligt kollega uppfattning genomföras utan att man därigenom
kränkte bestående rättigheter eller billighetens kraf.

Andra lagiih/cotlets utlåtande Nr 43. 13

Beträffande skatteomföring av krononybyggen ansåge kollegium däremot,
att inskränkningar eller förändringar i denna rätt icke kunde med iakttagande
av i svensk lagstiftning gängse hänsyn till bestående rättigheter
genomföras, vartill komme, att förändrade villkor vid dessa upplåtelser
knappast kunde bliva av någon praktisk betydelse.

Vad särskilt anginge de i den ifrågakomma 1811 års författning avsedda
rekognitionsskogarna, anför kollegium, att ehuru det sannolikt icke återstode
några dylika skogar, beträffande vilka ansökning om skatteköp icke
anhängig]-orts, kollegium ansåge, att nämnda författning, för den händelse,
mot förmodan, krav skulle komma att jämlikt densamma framställas mot
kronan, uttryckligen borde sättas ur kraft. Beträffande det enda fall,
då ärende om skatteköp av kronojord enligt 1811 års författning för närvarande
vore anhängigt, Tima bergslags allmänning, anför kollegium efter
eu längre utredning angående ifrågavarande ärendes historiska gång, att
då det vore att antaga, att den kommande skatteköpeskillingen komme
att motsvara ifrågavarande hemmans fulla värde, det från kronans sida icke
kunde anses föreligga något intresse ur fiskalisk synpunkt att inhibera
köpet. A hemmanen funnes emellertid 84 torp, av vilka ett betydligt antal
bestått i nära 200 år, därav mycket lång tid i samma släkt, men vilka
icke innehades med bättre rätt än den, som tillkomme arrendatorer i allmänhet,
och vilka icke med gällande regler kunde undantagas från skatteköpet,
och syntes det vara ett viktigt intresse, att icke dessa hem ödelädes,
utan deras besittare bereddes möjlighet att förvärva desamma med tryggad
rätt. Kollegium ansåge fördenskull, att skatteköpsförfarandet i detta
fall borde avbrytas, varvid dock sökanden borde av statsmedel erhålla ersättning
för sina kostnader å ärendet.

Utskottet har efter granskning av förevarande motioner och kammarkollegii
berörda utlåtanden ävensom av vad tidigare i dessa frågor förekommit
hos riksdagen funnit sig kunna instämma i vad kammarkollegium
anfört beträffande de av motionärerna framställda yrkandena.

Vad först angår frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller
skatteköp av kronan tillhörig jord, har utskottet nämligen i likhet med
kollegium funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse,
att det icke synes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte att
förhindra dylika förvärv.

Då utskottet funnit, att det i motionen nr 120 berörda s. k. oskiljaktighctsförbehållet
vid skatteförsäljning av rekognitionshemman, vilket motionä -

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

ren ansett böra åter göras effektivt, med hänsyn till billiga krav på rättssäkerhet
icke rimligen numera kan göras gällande beträffande redan skattesålda
hemman, och då nämnda förbehåll, även oberoende av 1898 års i
motionen berörda förordning i ämnet, för närvarande torde vara utan betydelse
för kronans rätt att kräva återgång av ett dylikt hemman, anser
utskottet icke lämpligt att begära den av motionären önskade åtgärden.

Däremot har utskottet ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,
sådant det för närvarande består och verkar, vara av den
betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling
upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom
ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga eu
uppfattning, som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium
i dess utlåtanden uttalade.

Det torde nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara
uppenbart, att även om skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke
stred mot grunderna för god statshushållning och var ändamålsenligt
för de därmed avsedda s\fftena, detta icke kan anses gälla för närvarande,
i allt fall icke i den form institutet enligt gällande ålderdomliga,
ett flertal gånger ändrade bestämmelser för närvarande har. Stora förluster
kunna tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen
på motsvarande sätt befrämjas, och kronan saknar fullständigt kontroll
över att den sålda fastigheten kommer till lämplig användning och att
befintliga åboars intressen iakttagas. Utskottet anser alltså, att en allmän
revision bör företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta
synes böra gälla såväl rekognitionsheinman som hemman, vilka eljest äro
underkastade skatteköpsmöjlighet. Andamålet med en sådan revision, som
alltså föreslås, synes höra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler
rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn
bör tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl
övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå
eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid
synes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke
rubbas på ett sätt, som strider mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning
och jord kolonisation.

Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt,
håller utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande
av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lag -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

15

stiftning'', gällande bestämmelser böra tillsvidare sättas ur tillämpning och
skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik
suspension ej synes böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av kronony
byggen.^

En sådan suspension, för vilken lär krävas sammanstämmande beslut av
Konungen och riksdagen, synes böra omfatta gällande författningar angående
såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen. Därest
tilllämpningen av de sistnämnda slags jord berörande författningarna tillsvidare
skulle upphöra, skulle alltså jämväl det på prövning beroende
skatteköpsförfarandet beträffande Tima bergslags allmänning för närvarande
avstanna. Därigenom främjas så till vida det syfte kammarkollegium torde
velat vinna med sitt yrkande, att skatteköpsrätten till berörda allmänning
skulle omedelbart upphävas, som allmänniDgen icke kommer att enligt nu
gällande regler frångå kronan och det blir tillfälle att tillgodose de därå
boende torparnes intresse att tillförsäkras tryggad rätt till deras hem.

I den mån de i berörda motioner framställda yrkandena icke falla
under hemställan om en allmän revision av gällande bestämmelser å området,
synas desamma icke böra föranleda till någon åtgärd. I detta avseende
bör anmärkas, att framställning om upphävande av kungörelserna
den 27 juni 1887 angående under bruk skatteköpta hemman och den 22
december 1898 om upphävande av oskiljaktighetsförbehållet vid skatteförsäljning
av rekognitionsskogar torde, så vitt ''för närvarande låter sig
gorå, vara besvarad genom nämnda revisionsyrkande, samt att spörsmålet
om. åboarnas ställning, vilket jämväl i viss mån torde omfattas av samma
hemställan av utskottet, varit föremål för vidlyftiga utredningar av den
s. k. åbokommittén samt för närvarande är beroende på Kungi. Maj:ts
prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen med föranledande av förevarande
motioner, nr 120, 183 och 241 i andra kammaren,
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
verkställande av allmän och fullständig revision av
gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för
sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,
i andra fall än så vitt angår skatteomföring av krononybyggen,
tills vidare icke skall äga rum; samt

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

B) att berörda motioner, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1910.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

Heser va tioner:

A) av herrar Dahl, Hult och Svensson i Kompersmåla, vilka yrkat,
dels att utskottets hemställan under A) måtte lyda:

»att riksdagen med föranledande av förevarande
motioner, nr 120, 1S3 och 241 i andra kammaren,
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om
verkställande av allmän och fullständig revision av
gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för
sin del besluta, att tillämpning av sagda författningar,
i andra fall än så vitt angår skatteomföring av krononybyggen
ävensom skatteköp av luna bergslags allmänning,
tills vidare icke skall äga rum»;

dels ock att motiveringen måtte sålunda ändras, att ur andra stycket
å sid. 15 den del uteslutes, som börjar med orden: »Därest tillämpningen
— — —», och ersättes med följande: »Från suspension synes dock böra
undantagas skatteköpet av Luna bergslags allmänning. Lika med minoriteten
inom kammarkollegium håller utskottet före, att det ej kan anses
vara överensstämmande med god rättsordning att efter det staten med till -

Andra lagutskottets utlåtande AV -/■{.

17

tampning av gällande bestämmelser medverkat i förberedelserna till skatteköpets
bringande till slut samt Kungl. Maj:t jämväl för sin del förlikningsvis
godkänt en skatteköpeskilling, vida lägre än den, som numera ifrågasättes,
nu återkalla de utfästelser,'' som i ärendet från statens sida förekommit.
Emellertid synes för slutgiltigt ordnande av detta skatteköp böra
förutsättas, att tillbörlig hänsyn tages till de å området inrymda lägenhets
havarnas intresse, sa att lösningsrätt tillförsäkras de torpare, som under
avsevärd tid innehaft sina lägenheter, i den mån detta ej skulle finnas ur
skogsvårdssynpunkt synnerligt olägligt,»

B) av herrar Östberg och Lindström, vilkä yrkat, dels att utskottets
hemställan under A) måtte lyda:

»att riksdagen med föranledande av förevarande
motioner, nr 120, 183 och 241 i andra kammaren,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av allmän och fullständig revision av gällande
bestämmelser angående skatteköp»;

dels ock att i överensstämmelse härmed de två första styckena å sid.
15 måtte utgå ur motiveringen.

C) av herrar Lindblad, J. It. Johansson och Andersson i Knäppinge,
vilka anfört:

»Då vid med hänsyn till denna frågas allvarliga inverkan på äganderättsförhållandena
och kanske vittgående konsekvenser ej finna det lärnpligt
att pa enskilda motionärers framställning nu fatta beslut om vare sig
revision eller mer eller mindre långt gående suspension av gällande författningar
angående skatteköp, och då även meningarna inom kammarkollegium
hava gått i olika riktningar, hava vi ansett, att utskottet bort hemställa
om avslag å motionen.»

D) av herrar Jakob Larsson, Magnusson i Kalmar, Karlsson i Nynäshamn
och Johansson i Vittinge, mot viss del av motiveringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sam 2 avd. 29 käft. (Nr 43).

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

1

Bilagor till Nr 43.

Kungl. Maj:t och rikets
k ammarkoll egium.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet hänvisad motion
(nr 120) har hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Mai:t anhålla om utredning i ändamål,
att det vid rekognitionsskogarnas försäljande till skatte i skattebreven intagna
förbehåll angående rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från det
bruk, till vars understöd de skattesålts, och detta i mening av bruksdrift, förklaras
fortfarande effektivt och för slcogarnes innehavare lagligen bindande samt
att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas.

Genom nådig remiss den 4 februari 1919 har kungl. kammarkollegium anbefallts
avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande i anledning av motionen;
och får kungl. kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen
för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade re kognitionshemman

stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga
från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen
om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

»Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman av krono eller
skatte natur är särskilt stadgat.»

Dessa frågor hade förekommit till överläggning inom riksdagen på grund

av två inom första kammaren väckta motioner, därvid till stöd för förslaget om

upphörande av giltigheten av berörda förbehåll anförts, bland annat, att sedan i
kungl. kungörelsen angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna
rekognitionsskogar den 4 februari 1811 stadgats, att i de skattebrev, som
kungl. kollegium hade att utfärda å de till hemman indelade och försålda dylika
skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid skulle bliva oskiljaktiga från
de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp av sådana hemman utfärdats
flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda förbehåll hänvisade till 1811
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga ägare av rekognitionshemman,
med påstående, att hemmanen, i följd därav att bruk nedlagts eller
hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men att högsta domstolen
genom ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat, att återvinningsrätt
i sådana fall icke ägde rum, och förty ogillat kronans talan. Frågan om
bibehållande av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fatt en helt annan innebörd.
Då det genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att kronan icke
hade någon återvinningsrätt till hemmanen, hade den ur synpunkten av kronans
fiskaliska intresse anförda grund för förbehållets bibehållande bortfallit. Avsikten
med förbehållet torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska
åsikter, som vore gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade kungl.
kungörelse, sörja för, att varje bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande
till den kvantitet järn eller andra produkter, som enligt de för bruket gällande
privilegier finge där tillverkas. Sedan numera fullständig frihet införts i
avseende å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis icke skäl att ur denna synpunkt
bibehålla omförmälda inskränkning. Vid sålunda anförda förhållanden
syntes intet numera med fog kunna invändas mot att dessa hemman i förevarande
hänseende likställdes med övriga under enskild äganderätt varande hemman.
Visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen borde anses
hava bortfallit redan genom de angående bergshanteringens frigörande utfärdade
författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896 års
lag, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att
anses fortfarande tillämpligt och kunna av någon bruksägare åberopas i ändamål
att återvinna från bruket sålt hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför
vara skäl att till undvikande av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar,
som kunde av förbehållet vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet
skulle vara utan verkan.

I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen att då, i händelse bruksrörelsen
blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionshemman lydde, eller om rekognitionshemman
kommit i annans ägo än bruksägarens, kronan numera ansåges
icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens
oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde någon betydelse,
samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avseenden äga giltighet,
hälst bibehållande av en sådan bestämmelse kunde genom den rådande
osäkerheten angående äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk
och förvecklingar av flera slag, varför riksdagen velat bifalla motionen i denna
del, samt att därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.

Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda
skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,
och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman
på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,
att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder
det lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

emot upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans
rätt vore i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse
icke upptagits bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den ‘20
december 1809 angivna grunder för användandet av de till bergverken och bruken
upplåtna rekognitionsskogar och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1
kap. jordabalken, sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj
1810, förekomme därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej
hädanefter finge förbehålla sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter ;
och skulle, ur synpunkten av kronans intresse, icke heller något vara att invända
emot en förändring av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men
med hänsyn därtill att ägare av bruk kunde tänkas vilja framställa anspråk på
återvinning av hemman, som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets
förre ägare, men sedermera i sin helhet eller till någon del skilts från bruket,
borde åt de åsyftade lagbestämmelserna, i fall de ansåges vara av behovet
påkallade, givas sådan avfattning, att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana
rättsförhållanden, som uppstått efter det den ifrågasatta lagförändringen trätt i
kraft, och syntes därest denna åsikt vunne avseende, riksdagens förevarande beslut
alltså icke kunna oförändrat godkännas. Slutligen framhöllo kollegierna,
hurusom nödig följdriktighet syntes fordra att, för den händelse fråga om skatteköp
i enlighet med föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 hädanefter
skulle uppstå — i vilket avseende meddelades, att fråga om skatteköp av
en del av Tunabergs allmänning i Södermanlands län för det dåvarande vore beroende
på kammarkollegii prövning — ett förklarande meddelades, att vad
författningarna innehölle därom, att oftanämnda förbehåll skulle intagas i
skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman utfärdade, skulle upphöra att
gälla.

Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava
något att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22
december 1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans
oskiljaktighet från de bruk varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl.
Maj:t gott i överensstämmelse med riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda
författningar funnes i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman
föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk,
varunder de lydde, skulle upphöra att gälla; och skulle i följd därav förbehåll
om sådana hemmans oskiljaktighet från bruken icke intagas i skatteköpebreven,
som hädanefter utfärdades. 30 § i ovannämnda 1896 års lag om hemmansklyvning,
jordavsöndring och ägostyckning, vilken ursprungligen hade följande lydelse:
* Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman av krono
eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt kungl. kungörelsen den 4
februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk varunder de lyda, är särskilt
stadgat», erhöll genom lag den 30 december 1898 den lydelse riksdagen för
sin del beslutat.

4

Andra lagutskottets utlåtande År 43.

Den i förevarande motion gjorda hemställan synes avse ej mindre ett upphävande
av förenämnda kungörelse den 22 december 1898 än även ett återställande
av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse. Huruvida därvid avses
att reglera icke blott det rättsförhållande, som uppstår av hädanefter skeende
skatteköp enligt bestämmelserna i 1811 års författning utan jämväl det som uppstår
av tidigare avslutade sådana skatteköp, synes icke alldeles klart, men torde
det senare vara åsyftat.

Att beträffande tidigare skattesålda rekognitionshemman genomföra eu lagstiftning
av nyss antydda innebörd lärer emellertid innebära ett mot hittillsvarande
svenska lagstiftningsgrundsatser stridande ingrepp i bestående och genom
laga kraftvunna domar fastslagen rätt. Uppmärksammas bör nämligen, att enligt
omförmälda 1897 års domar det i skatteköpebreven intagna förbehållet i fråga
befunnits icke vara giltigt, i följd varav den nu föreslagna lagstiftningen —
under förutsättning att den skulle hava avseende även på tidigare skatteförsäljningar
— komma att införa en dittills icke befintlig begränsning i de genom
dessa skatteförsäljningar vunna rättigheterna. Ett dylikt ingrepp skulle däi-jämte
kännas desto mera obilligt som det i många fall skulle komma att träffa helt
andra personer och rättssubjekt än dem, som ursprungligen förvärvat skatterättigheten
till hemmanen. En dylik lagstiftning, därest den i varje fall skulle befinnas
vara lämplig eller nödvändig, faller för övrigt utom ramen för inom kungl.
kollegii verksamhetsområde vunnen erfarenhet.

Vad däremot angår sådana skatteköp, som hädanefter komma att avslutas
enligt bestämmelserna i 1811 års författning, finner kollegium, att effektiva bestämmelser
i motionens syfte väl skulle stå i god överensstämmelse med det
ändamål, man med ifrågavarande slag av skatteköp velat vinna, nämligen understöd
åt bruksdriften. Därvid förekommer emellertid att, såsom framgår av det
föregående, högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven författningsenligt
gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder
de lydde, vadan ett allenast upphävande av 1898 års författning jämte
återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse icke torde vara
till fyllest, utan lärer för vinnande av motionens syfte effektivare lagstiftningsåtgärder
vara nödiga. Vid sådant förhållande och inför utsikten av eu alldeles
ny lagstiftning framställer sig emellertid frågan, huruvida de i 1811 års kungörelse
angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar
medgivna skatteköp fortfarande kunna anses utgöra tidsenlig form
för bruksdriftens understöd. Att denna fråga utan vidare kan besvaras med nej
finner kungl. kollegium det vara överflödigt att närmare utveckla. I sitt denna
dag till utskottet avgivna utlåtande angående vidtagande av åtgäi-der till förhindrande
av bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord anser sig
kungl. kollegium hava påvisat, att en revision eller ett upphävande av skatteköpsförfattningarna
icke kan anses innebära något ingrepp i bestående privat
rätt. Skatteköpsrätten grundar icke något realisabelt rättsanspråk mot kronan.
Försök att i domstolsväg få påstådda rättigheter till skatteköp prövade hava
ständigt avvisats. Skatteköpsförfattningarna innebära, närmare sett, icke något
annat än allmänna utfästelser från kronans sida att under tgivna förutsättningar

Andra lagutskottets utlåtande AV 43. V

och på särskilt angivna villkor sälja fast egendom av visst slag. Formföreskriften
i 1 kap. 2 § jordabalken har av domstolarna tolkats så strängt, att en
skriftlig eller muntlig utfästelse att framdeles sälja fast egendom icke ansetts
kunna stödja ett eventuellt skadeståndsanspråk, än mindre läggas till grund för
något sakrättsligt anspråk på den fastighet utfästelsen avsett. Från billighetssynpunkt
kunna icke heller med fog göras invändningar mot att från kronans
sida göras inskränkningar eller ändringar i utfästelserna att under givna förutsättningar
skattesälja fast egendom. Dessa utfästelser äro nämligen tillkomna
under tider av helt andra samhälleliga och ekonomiska förhållanden än de nuvarande.
Ändringar i eller upphävande av gällande bestämmelser om skatteköp
få icke heller anses mera stridande mot billighet än ett återkallande av varje
annan utfästelse, som iclce inom rimlig tidrymd kommit att fullbordas genom ett
rättsligt bindande avtal. Bestämmelsen i 77 § regeringsformen av innehåll att
odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig ordning efter nuvarande
eller framdeles blivande författningar kunna till skatte försäljas är heller
icke så att förstå, som skulle därmed någon grundlagfäst rätt att skatteköpa vara
tillförsäkrad dem, vilka innehava kronoegendom, varå skatteköp kan äga rum.
Detta stadgande torde allenast avse att medgiva ett undantag från de i paragrafens
första del givna eljest ovillkorliga konstitutionella föreskrifterna om förvaltningen
av kronans fasta egendom.

Härmed är man inne på frågan om bibehållande överhuvud av skatteköpsrätten
enligt 1811 års författning. För den händelse utskottet skulle finna sig
oförhindrat att till behandling upptaga denna — till synes utanför motionens
ram liggande fråga, — har kungl. kollegium ansett sig härutinnan böra anföra
följande. Om efter vad nyss härovan utvecklats ett upphävande av 1811 års författning
icke möter något hinder ur konstitutionell synpunkt och ej heller principiellt
kan anses innefatta något ingrepp i bestående rättigheter eller kränka billighetens
krav, framställer sig emellertid spörsmålet, huruvida eu dylik åtgärd
numera kan äga något praktiskt intresse eller eljest anses vara lämplig. Sakförhållandet
skulle nämligen kunna vara, att samtliga de skogar, varå 1811 års
författning är tillämplig, numera antingen redan blivit indelade och skattesålda
eller ock frågan om deras skatteköp redan anhängiggjorts och föreligger i så
framskridet skick, att ett ryggande från kronans sida av skatteförsäljningsanbudet
tilläventyrs skulle framstå såsom mer eller mindre obilligt.

Huruvida ännu kvarstå enligt 1811 års författning skatteförsäljningsbara relcognitionsskogar,
beträffande vilka ansökningar om skatteköp icke anhängiggjorts, därom
saknar kungl. kollegium möjlighet att lämna någon fullt exakt upplysning. Kungl.
kollegium ser sig allenast i stånd meddela att sannolikt så icke förhåller sig. Kungl.
kollegium tillåter sig emellertid ifrågasätta, huruvida icke redan möjligheten av att numera
ett skatteköpsanspråk skulle kunna framställas mot kronan med stöd av 1811 års
författning borde föranleda, att densamma för dylikt fall uttryckligen sattes ur kraft.

Vad däremot angår frågan, huruvida hos vederbörande ämbetsmyndighet
för det närvarande äro anhängiga ärenden om skatteköp enligt 1811 års författning,
får kungl. kollegium till en början upplysa, att allenast ett sådant ärende
för det närvarande är hos kungl. kollegium anhängigt, nämligen om skatteköp

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

under Tunabergs kopparverk av vissa genom skattläggning enligt berörda författning
uppkomna hemman å Tulla bergslags allmänning i Södermanlands län.
Frågan i denna del blir följaktligen förenklad till den, huruvida billigheten fordrar
att detta särskilda skatteköpsärende, därest skatteköp enligt 1811 års författning
komma att upphöra, på grund av uttrycklig undantagsbestämmelse ändock
må få fullföljas och slutligen prövas i nu gällande ordning. För denna
frågas bedömande tillåter sig kungl. kollegium i största korthet erinra om vad
som i ärendet förekommit, i vilket hänseende kollegium i övrigt ock hänvisar
till det statsrådsprotokoll, som fogats vid Kungl. Maj:ts proposition (nr 356) till
1917 års riksdag, angående godkännande av förlikningsvis bestämd skatteköpeskilling
för hemman å omförmälda allmänning.

Genom utslag den 5 juli 1757 tillerkände bergskollegium delägarna i Tunabergs
kopparverk, så länge det upprätthölles och på bergsvis dreves samt skogsunderstödet
behövdes, nyttjanderätten till hela den allmänning, som — förutom
en för Nävekvarns styckebruk avskild rekognitionsskog och vissa enskild person
tillhöriga lägenheter — av ålder benämnts Tima bergslags allmänning, varunder
även innefattades viss vid gränsen till Östergötlands län belägen skogstrakt, att
därav tillika med de därvarande oskattlagda torpen till kopparverkets drift och
fortsättande sig betjäna, dock med rätt för de på allmänningen belägna skoglösa
hemman och torp att därstädes efter utsyning erhålla skog till husbehov.

Efter ansökning av ägarna till nämnda kopparverk förklarade Kungl. Maj:t
genom resolution den BO maj 1879 dem berättigade att, i den ordning nådiga
kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de bruken och
bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskreve, efter
skedd skattläggning till skatte lösa så stor del av allmänningen, som, sedan de
till skogsfång därifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande
skogsmark, kunde vara för verkets behov erforderlig.

Yid den bergmästareundersökning, som i anledning härav förrättades under
år 1885, funno förrättningsmännen, att all den skog, som sedan de i nyssnämnda
nådiga brev omförmälda tilldelningar av skogsmark från allmänningen ägt rum,
återstode eller 1,095 hektar 71,1 ar, borde anslås till kopparverket. Genom utslag
den 26 februari 1889 gillade och till efterrättelse fastställde kammar- och
kommerskollegierna de vid undersökningen vidtagna åtgärder, varefter den 14
juli 1894 upprättades förslag till skattläggning, enligt vilket det åt kopparverket
bibehållna områdets torp och skogsägor skulle indelas under nedannämnda namn
och hemmansnummer samt skattläggas sålunda, att hemmanet Hjälkhyttan nr 2
uppskattades till 7/ie mantal, hemmanet Gångbro nr 1 till 27/e4 mantal, hemmanet
Kungstorp nr 1 till Ö/sz mantal samt hemmanet Kungshamn nr 1 till
Io/io mantal. Sedan av kronan emellertid framställt yrkande att kopparverkets
ägare måtte till kronans fria disposition avträda allmänningen blivit av Kungl.
Maj:t genom dom den 19 mars 1908 ogillat, lät kungl. kammarkollegium genom
utslag den 12 oktober 1908 vid berörda skattläggning bero, med iakttagande
dock av vissa mot densamma framställda anmärkningar, samt fastställde de av
ifrågavarande allmänningsdel uppkomna hemman till ovannämnda namn, nummer
och mantal ävensom till vissa angivna räntor, varjämte kungl. kammar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr -it».

kollegium genom samma utslag förklarade att, sedan kopparverkets ägare, vilka
anhållit att få till skatte lösa de genom skattläggningen uppkomna lieinmanen,
å vederbörlig ort inbetalat stadgade slratteköpeskillingar, kungl. kollegium ville
på därom i behörig ordning gjord anmälan utfärda skattebrev å hemmanen.

Efter det Nävekvarns bruks aktiebolag såsom ägare av kopparverket i skrivelse
den 27 april 1909 hos kungl. kammarkollegium anhållit om besked rörande
rätta beloppen av skatteköpeskillingarna för ifrågavarande hemman samt meddelande
om vad bolaget vidare hade att iakttaga för vinnande av skattemannarätt
till desamma, beslöt kungl. kollegium den 26 augusti 1909, att bolaget skulle
meddelas det besked, att skatteköpeskillingen utgjorde, beräknad till sex års
ränta efter kronovärde, för hemmanet Hjälkhyttan nr 2 femtiotre kronor 8 öre,
för hemmanet Långbro nr 1 tvåhundrafemtiotre kronor 87 öre, för hemmanet
Kungstorp nr 1 etthundratjugufem kronor 19 öre och för hemmanet Kungshamn
nr 1 etthundratolv kronor 60 öre, vartill komme avgifter till Vadstena
krigsmanshuskassa med 6 procent av skatteköpeskillingarna, samt att, i avseende
å vad iakttagas borde för vinnande av skattemannarätt, vederbörande hade att
ställa sig till efterrättelse vad nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 samt övriga
om användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogama
utfärdade författningar därutinnan föreskreve.

Med skrivelse den 14 september 1909 överlämnade därefter Konungens befallningskavande
i Södermanlands län till kungl. kollegium ej mindre tvålevereringsreversal,
utvisande, att bolaget den 13 september 1909 i riksbankens avdelningskontor
i Nyköping insatt å statsverkets giroräkning skatteköpeskillingar för
ifrågavarande hemman med tillhopa 544 kronor 74 öre jämte därå belöpande avgifter
till Vadstena krigsmanshuskassa med 32 kronor 68 öre, än även ansökning
av bolaget att erhålla skattebrev å hemmanen.

Genom utslag den 10 mars 1910 anmodade emellertid kungl. kollegium,
utan avseende å bolagets sistnämnda ansökning, såvitt densamma åsyftade att åt
bolaget allenast mot de inlevererade beloppen, motsvarande 6 gånger kronovärdet
av omförmälda hemmans genom skatteläggning bestämda grundräntor, förvärva
skattemannarätt till hemmanen, Konungens befallningskavande att låta enligt
nådiga förordningen den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter,
som till skatte försäljas, förhållas skall, samt nådiga brevet den 18
juni 1754, kungjort genom kungl. kollega cirkulär den 19 september 1754, anställa
skattevärdering å hemmanen samt att jämte eget utlåtande till kammarkollegium
insända skattevärderingsinstrumeiit jämte övriga handlingar för den
ytterligare åtgärd, som kunde på kungl. kollegium ankomma.

Sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anfört besvär över kungl. kollega nyssnämnda
utslag under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande av utslaget
förklara bolaget hava fullgjort vad för erhållande av skattebrev å ifrågavarande
hemman ålegat bolaget samt förty återförvisa ärendet till vederbörande
myndighet med förständigande att för bolaget utfärda de sökta skattebreven,
fann regeringsrätten genom utslag den 23 mars 1912 ej skäl att göra ändring
i det överklagade utslaget.

Därefter uttog bolaget stämning å Kungl. Maj:t och kronap vid Jönåkers

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

och Rönö tingslags häradsrätt och yrkade, att Kungl. Maj:t och kronan mätte
förpliktas att för bolaget utfärda och till bolaget utlämna behöriga skattebrev
å samma hemman.

Häradsrätten biföll på anförda skäl bolagets talan, men genom dom den
26 mars 1915 undanröjde Svea hovrätt häradsrättens utslag, enär i målet vore
tvist om villkoren för skatteköp av omförmälda hemman, men tvist av sådan beskaffenhet
icke tillhörde allmän domstols bedömande. Kungl. Maj:t i högsta
domstolen har den 29 december 1917 fastställt hovrättens dom.

Med anledning av ovanberörda av kungl. kollegium den 10 mars 1910 meddelade
och av Kungl. Maj:t den 23 mars 1912 fastställda utslag förordnade
Kungl. Maj:ts befallningshavande den 30 maj 1912 kronofogden i Nyköpings
fögderi att med biträde av häradsskrivaren i fögderiet, förste lantmätaren i länet
och jägmästaren i reviret samt två nämndemän verkställa den anbefallda skattevärderingen,
varefter och sedan på grund av mellankomna omständigheter värderingen
icke kunnat före kronofogdetjänsternas indragning bringas till slut,
landshövdingen i länet i kronofogdens ställe själv övertagit ärendets fortsatta
handläggning. Med skrivelse den 10 mars innevarande år överlämnade skattevärderingsnämnden
till Konungens befallningshavande instrument över förrättningen,
de därvid förda protokollen samt övriga till ärendet hörande handlingar;
varefter Könungens befallningshavande med översändande av samtliga handlingar
i ärendet i skrivelse till kungl. kollegium den 27 i samma månad anfört
följande:

»Yärderingsmännen hava enhälligt föreslagit ett värde å själva marken av
145,543 kronor 68 öre, varifrån, likaledes enhälligt, medgivits avdrag med 7,990
kronor för vissa åbyggnader, och har länsstyrelsen icke något mot värderingen i
denna del att erinra.

Beträffande däremot värdet å skogen hava olika meningar gjort sig gällande
inom nämnden, i det flertalet stannat vid ett värde, som av jägmästaren
i reviret åsatts vid värdering i september 1918, under det jägmästaren ansett
värdet med hänsyn till sedermera inträdda ändrade konjunkturer böra höjas, på
sätt i avgiven reservation närmare angivits. Då jägmästarens senaste värdering
visar, att eu del pris stigit och en del andra sjunkit, och då det torde vara
omöjligt att vid en värdering sådan som denna följa prisförändringarna från
dag till dag, samt de i september 1918 föreslagna och nu av nämndens flertal
godtagna px-isen toi’de få anses giva ett värde, som fullt uppgår till skogens
verkliga värde vid uthålligt bruk, anser sig länsstyrelsen för sin del böra ansluta
sig till det av nämnden i denna del antagna värdet 1,718,718 kronor.

Mot de härifrån medgivna avdragen 126,898 kronor för ränteförlust och
14,429 kronor för virke till nybyggnader och reparationer har länsstyrelsen ej
heller något att erinra.

I fråga om avdraget för årliga utgifter till husbehovsvix-ke, skatter samt
förvaltning och bevakning, sammanlagt 6,282 kronor, delar länsstyrelsen reservantens
uppfattning, att kapitaliseringen bör ske efter en räntefot av 5 för
hundra och avdraget alltså bestämmas till 125,640 kr.

Avdi''aget för kulturkostnader finner länsstyrelsen icke nog motiverat.

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Med tillämpning av vad sålunda anförts kommer länsstyrelsen till följande
värden:

marken ...................................................... kronor 145.543: 38

skogen ...................................................... » 1.718:718: —

Summa kronor 1.864.261: 68,

..................kronor 7.990: —

» 126.898: —

» 14.429: —

_» 125.640: —

eller tillhopa kronor 274.957: —,

då återstående sammanlagda värdet skulle bliva 1.589.304 kronor 68 öre.

Vid erläggande av blivande skatteköpeskilling böra redan erlagda 544 kronor
74 öre få gå i avräkning, varjämte, om avgift till Yadstena krigsmanshuskassa
skall utgå för hela köpeskillingen, erforderlig hänsyn till denna ytterligare
utgift bör tagas vid skatteköpeskillingens slutliga fastställande.»

Emellertid och alltså innan högsta domstolen meddelat sin ovannämnda
dom den 29 december 1917 hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1917
på grund av förekomna omständigheter föreslagit riksdagen medgiva ej mindre
att nu ifrågavarande hemman finge till Nävekvarns bruks aktiebolag under
skattemannarätt försäljas mot en förlikningsvis bestämd köpeskilling av 584.891
kronor 18 öre att av bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande
fastigheter finge av bolaget tillträdas, samt på de av föredragande departementschefen
i övrigt tillstyrkta villkor, än även att den inflytande köpeskillingen
finge användas till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark.

I anledning av ifrågavarande proposition väcktes inom andra kammaren
följande motioner, nämligen:

dels nr 485 av herr Hage, i vilken motion hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att avslå den kungl. propositionen under uttalande, att den måtte undergå
omarbetning i den riktning, att lägenheterna måtte, vid försäljning till
bolaget av egendomen i övrigt, frånskiljas och antingen försäljas till innehavarna
eller under ständig besittning för dem och deras arvingar upplåtas, men under
bägge alternativen på sådant sätt, att tillgång till nödig hushållsskog tillförsäkrades
lägenhetsha varna;

dels nr 486 av herr Karlsson i Fjät, varuti yrkades,

1) att vid försäljningen av ifrågavarande hemman måtte för kronans räkning
undantagas de i desamma ingående 34 torplägenheterna för att, antingen
med äganderätt eller med stadgad åborätt, upplåtas till sina brukare,

2) att, för den händelse det i alternativ 1 gjorda yrkandet ej skulle av
riksdagen bifallas, riksdagen måtte besluta, att torpen Långbro, Nystugan och
Lilla Torskhult måtte undantagas från försäljningen för att med äganderätt eller
stadgad åborätt upplåtas till nuvarande torpinnehavare;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 häjt. (Bilagor till nr 43.) 2

varifrån skulle avgå ovan omförmälda
avdrag............................

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

dels ock nr 491 av herr Lindhagen, vari hemställdes, att riksdagen ville

1) avslå propositionen nr 356 om Tulla bergslags allmännings skatteförsäljning
och i samband därmed förklara, att 1879 års olaga administrativa
förläning av skatteköpsrätt till densamma icke kunde av riksdagen godkännas;
och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att allmänningen måtte av statsverket
omedelbart övertagas till förvaltning i överensstämmelse med bestämmelserna
i 1898 års förordning om de till bergshanteringens understöd anslagna
skogar, ävensom tillse, att de å allmänningen befintliga torp och jordbrukslägenheter
bleve upplåtna under arrende på ett för vederbörande brukare rättvist och
betryggande sätt.

Uti sitt häröver avgivna utlåtande, nr 95, hemställde jordbruksutskottet,
1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt herr
Hages ävensom herr Karlssons i Fjäl och herr Lindhagens ifrågavarande
motioner måtte medgiva dels att ifrågavarande hemman med undantag av de
till hemmanet Långbro nr 1 hörande torpen Långbro och Nystugan samt
det till hemmanet Kungshamn nr 1 hörande torpet Lilla Torskhult med
deras i skattelängden angivna områden finge till nämnda bolag under skattemannarätt
försäljas mot en köpeskilling av 584,891 kronor 18 öre att av
bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande fastigheter finge
av bolaget tillträdas samt i övrigt på de av föredragande departementschefen
tillstyrkta villkor; dels att den inflytande köpeskillingen finge användas
till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark,
dels oek att fören ämnda tre torp finge till de nuvarande innehavarna föryttras enligt
de grunder, som gälla om egnahemsupplåtelser å kronodomäner; 2) att omförmälda
motioner, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets under punkt 1
gjorda hemställan, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en vid berörda utlåtande fogad reservation anförde herrar Hamilton
in. fi., att de ansett, att utskottets motivering och hemställan bort hava följande
lydelse:

»Sedan år 1913 står Tuna bergslags allmänning jämlikt föreskrift i kungl.
förordningen angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd
anslagna skogar den 25 maj 1898 under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
Skogens avkastning disponeras av Tunabergs kopparverks ägare såsom
nyttj anderättsinnehavare för kopparverkets behov och till husbehovs virke för de
å allmänningen belägna torpen. Överskjutande avkastning försäljes, och inflytande
belopp synas böra tillgodoföras statsverkets skogsmedel. Torpen å allmänningen
utarrenderas numera av vederbörande överjägmästare och bolaget
gemensamt och arrendebeloppen delas lika mellan kronan och bolaget.

Å allmänningen funnos vid dess skattläggning år 1894 34 torp, spridda
runt om i skogsmarken.

Av de till utskottet överlämnade handlingarna i ärendet framgår, att innehavarna
av 14 torplägenheter å allmänningen gjort framställningar, att deras torp
måtte undantagas från försäljningen och upplåtas åt dem.

Dessa framställningar hava endast så till vida beaktats, att i överenskom -

Andra lagutskottet^ utlutande. Nr 4.-1. 11

inelsen med bolaget intagits förbehåll, att nuvarande arrendatorer av torpen
hängbro, Nystugan och Lilla Torskhult och deras eventuellt efterlevande hustrur
skulle äga att under sin livstid kvarsitta odrivna å torpen.

Enligt departementschefens utsago sakna dessa framställningar allt rättsligt
stöd. Billighetsskäl synas dock i varje fall synnerligen starkt tala för, att kronan,
som nu går att avhända sig den sista allmänningsskog, som torde komma
att försäljas enligt grunderna i kungi. kungörelsen den 4 februari 1811, i största
möjliga utsträckning behjärtar innetiavarnes å dessa torplägenheter intressen och
söker bevara lägenheterna åt dem. Vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit
synes uppenbarligen vara otillfredsställande.

I avseende på nämnda tre torp föreligga, såsom i herr Karlssons i Ejäl
motion framhålies, alldeles särskilda skäl för att söka bevara dem åt de släkter,
som beträffande Lilla Torskhult sedan slutet av 1600-talet samt Långbro och
Nystugan åtminstone från senare hälften av 1700-talet innehaft och brukat
torpen.

Beträffande återstående torp föreligga visserligen ej så ömmande förhållanden.
Men ej mindre än 5 av dessa hava innehafts av de nuvarande brukarna
och deras förfäder i över 50 år och 4 i över 20 år. 3 torp hava innehafts av
samma släkt i över 10 år och 13 under en tid mellan 2 och 8 år.

Kungl. Maj:t har enligt utskottets förmenande vid uppgörelsen med bolaget
tagit allt för ringa hänsyn till torpinnehavarnas intresse att på ett eller annat
sätt tryggas vid sina torp. Redan av denna anledning anser sig utskottet icke
kunna tillstyrka bifall till propositionen, utan förmenar utskottet, att underhandlingar
höra ånyo upptagas med bolaget i syfte att så många torp som möjligt
och i främsta rummet torpen Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult må
undantagas från försäljningen för att under en eller annan form upplåtas till
nuvarande innehavare. Därest detta skulle komma att medföra uppoffringar för
kronan, vilka icke stå i skäligt förhållande till de fördelar, som därmed avses,
synas torpinnehavarna i varje fall böra vid en ny uppgörelse kunna beredas
större trygghet vid sina torp än den rätt till odrivenhet, som nu föreslagits beträffande
allenast tre torp.

Då utskottet således av nu anförda skäl anser sig ej kunna tillstyrka propositionen,
saknar utskottet anledning att ingå i närmare prövning, huruvida
den föreslagna köpeskillingen må anses skälig eller ej. Utskottet har dock fäst
sin uppmärksamhet därpå, att från fastigheternas nettovärde avdragits det efter
4 % kapitaliserade värdet av de fastigheterna vid skattläggningen påförda grundräntor,
eller ett belopp av 26,484 kronor 25 öre. Detta avdrag synes hava föranletts
därav, att kronan vid liknande försäljningar före grundskatternas avskrivning
medgivit sådana avdrag samt bolaget redan år 1879 och således före denna
avskrivning berättigats skatteköpa allmänningen. Sedan dessa skatter numera
fullt eftergivits, lära dylika avdrag ej skäligen böra ifrågakomma.

Beträffande det i punkt 1 av herr Lindhagens motion framställda förslaget
rörande skattelcöpsrätten till Tuna bergslags allmänning, så har utskottet med
hänsyn till den knappa tid, som stått utskottet till buds vid behandlingen av

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

nu ifrågavarande motion, icke ansett sig kunna ingå på prövningen av detta
spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej må av riksdagen bifallas;

2) att herr Hages ävensom herr Karlssons i Fjäl ifrågavarande motioner
må anses besvarade genom utskottets under punkt 1 gjorda hemställan;

3) att herr Lindhagens motion, i vad den icke blivit besvarad genom vad
utskottet i punkt 1 här ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda».

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
biföll ovan omförmälda reservation med den ändring att i mom. 3) av reservanternas
hemställan närmast efter orden »hemställt, icke», inskötes orden »för
närvarande», varjämte i fråga om motiveringen beslöts, att till sista stycket å
sidan 25 i det tryckta utskottsutlåtandet med tillhörande reservation skulle fogas
följande: »och bör därför även dessa spörsmål göras till föremål för allvarligt
övervägande vid ärendets eventuella förnyade omprövning».

Då kamrarna sålunda fattat stridiga beslut, kom alltså frågan att förfalla.

Av föregående redogörelse torde framgå, att ifrågavarande skatteköpsärende
visserligen avser eu tillämpning av 1811 års författning, men att själva skatteköpsrätten
grundar sig på den av Kungl. Maj:t den 30 maj 1879 gjorda utfästelsen
att låta kopparverket med äganderätt förvärva den fasta egendom, varom
här är fråga. Kungl. kollega den 10 mars 1910 meddelade och av regeringsrätten
den 23 mars 1912 fastställda utslag torde giva grundad anledning antaga,
att den blivande köpeskillingen kommer att motsvara hemmanens fulla värde.
Detta värde har av Konungens befallningshavande uppskattats till 1,589,304
kronor 68 öre, möjligen med avdrag av viss avgift till Vadstena krigsmanshuskassa.
Härav följer, att nu ifrågasatta skatteköp till sin natur närmar sig ett
vanligt privaträttsligt fastighetsköp och att från kronans sida icke kan anses
föreligga något intresse ur fiskalisk synpunkt att inhibera köpet. Å andra sidan
torde ett upphävande av skatteköpsrätten icke heller medföra någon, åtminstone
direkt, ekonomisk förlust för bolaget, helst kopparverket fortfarande i kraft av
1908 års kungl. dom åtnjuter sin genom utslaget den 5 juli 1757 medgivna,
visserligen genom kungl. förordningen den 27 maj 1898 reglerade, nyttjanderätt
oförkränkt. Den förlust bolaget kan komma att lida genom upphävande av
skatteköpsrätten måste sålunda tilläventyrs komma att inskränka sig till utebliven
spekulationsvinst.

Av motiveringen till de» av andra kammaren 1917 bifallna reservationen
till jordbruksutskottets utlåtande framgår, att det mindre varit ett underkännande
av den förlikningsvis föreslagna köpeskillingens belopp än intresset att från
skatteköpet undantaga de 34 å hemmanen befintliga torpen, som legat till grund
för andra kammarens förberörda beslut. Då, såvitt kungl. kollegium kunnat finna,
intet förekommit, som vederlagt det i statsrådsprotokollet till 1917 års proposition
påvisade förhållandet, att ifrågavarande 34 torpare icke hava annan rätt än
den, som tillkommer arrendatorer i allmänhet, vågar kungl. kollegium antaga, att
andra kammarens beslut grundar sig på billighetshänsyn beträffande nämnda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 13

torpare och på motviljan att till bolaget överlåta ett så stort antal av ålder
bestående hem.

Enligt kungl. kollegii uppfattning lämna icke vare sig nådiga brevet den
30 maj 1879 eller de på detta skatteköpsärende tillämpliga författningar något
utrymme för ett behörigt iakttagande av nyssberörda intressen av i huvudsak
social natur. Kungl. kollegium, som haft tillfälle taga del av ett på förekommen
anledning av justitiekanslersämbetet till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande den 11
juli 1918 angående omfånget och beskaffenheten av den rätt, som staten kan
äga till Tuna bergslags allmänning, har inhämtat, att justitiekanslersämbetet
därvid uttalat den mening, att vederbörande myndighet skulle hava möjlighet
att utan hänsyn till kopparverkets ägare disponera den torpen tillhörande mark
på ett sätt, som bättre kunde överensstämma med det väsentliga i torparnas i
ärendet framförda önskemål. Justitiekanslersämbetet har till stöd för denna uppfattning
anfört, bland annat, följande: Såsom föremål för det i nådiga brevet
den 30 maj 1879 medgivna skatteköp både angivits hela den åt kopparverket
bibehållna del av allmänningen. Med detta uttryck torde böra förstås den del
av allmänningen, 1,095,711 hektar, som vid bergmästarundersökningen anslagits
åt kopparverket. Handlingarna syntes dock stundom använda nyss angivna uttryck
såsom avseende jämväl de 536,495 hektar skogsmark, som tilldelats de 34
torpen, ja till och med övriga ägor, som tillhöra dessa torp. Att tillägga uttrycket
en så vidsträckt omfattning torde dock näppeligen kunna motiveras med
ordalagen i Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908; och icke heller övriga för
justitiekanslersämbetet tillgängliga handlingar syntes med nödvändighet föranleda
därtill. I ärendets nuvarande skick förefölle det därför justitiekanslersämbetet
tvivelaktigt, huruvida kammarkollegium haft fog för det i utslaget den 12 oktober
1908 givna löftet att framdeles utfärda skattebrev å de genom skattläggningen
uppkomna hemman, i vilka ju jämväl inginge samtliga torpen tillhöriga ägor.

Såvitt kungl. kolleguim kunnat finna har justitiekanslersämbetet förbisett
tvenne väsentliga omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att fullständigt bortrycka
grunden för ämbetets nyssberörda uppfattning. De 1,095,711 hektar skogsmark,
som vid bergmästarundersökningen anslagits åt kopparverket såväl som de
536,495 hektar skogsmark, vilka tilldelats de 34 torpen, utgöra icke på marken
utlagda arealer utan fastmer vissa belopp skogsmark av medelgod beskaffenhet
reducerade till ovan angivna ytinnehåll och närmast motsvarande graderingssumman
vid en laga skiftesförrättning. Kungl. brevet den 30 maj 1879 berättigar
kopparverket att i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte
övriga om användande av de bruken och bergverken utfärdade författningar föreskriva
efter skedd skattläggning lösa så stor del av allmänningen, som, sedan
de till skogsfång berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande
skogsmark, kunde vara för verkets behov erforderlig. Följaktligen skulle allmänningen
indelas och skattläggas efter 1811 års och övriga densamma kompletterande
författningar. Beträffande de å rekognitionsskogarna befintliga torp, vilka
icke innehades under stubbe- och röjselrätt, stadgas emellertid i 1811 års författning,
»att alla på skogarna för brukens räkning anlagda torp eller odlingar, de
må vara skattlagda eller ej, skola anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande,

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

och bruksägaren tillerkännas rättighet, att vid skogens indelande i hemmantal
uppå var och en av dem fördela lotterna efter vanlig metod samt för varje
sådant torp, utom den för brukets behov anslagna skog, äga rätt till så stor
myckenhet som erfordras till bränsle, byggnadstimmer och stängsel»; och anföres
i samma författning vidare: »I följd härav bliva de på skogen underlagde och
bruket förbehållna torp eller odlingar såsom bostäder och stommar för de nya
hemman, som av skogsmarken skola inrättas, och ankommer det på bruksägaren,
vilken trakt eller del av skogen han vill hava varje odling anslagen för att med
den utgöra ett särskilt hemman, och bör vad efter en sådan fördelning kommer
att tillhöra vart och ett av de nya hemmanen med behöriga skiljemärken på
marken och kartan till rättelse för framtiden utmärkas».

Genom 1757 års utslag hade till kopparverket upplåtits jämväl de å allmänningen
varande osliattlagda torpen. Av de 34 torp, som ingått i de ifrågavarande
av allmänningen bildade hemmanen, hade 21 upptagits före allmänningens
upplåtande till kopparverket. De övriga 13 torpen hava anlagts av kopparverket
självt. Då alltså kopparverket ostridigt haft dispositionsrätt till samtliga dessa
torp, torde icke kunna råda något tvivel därom, att desamma skulle i kraft av
1811 års författning jämte sina respektive skogsanslag och den del av allmänningen,
som anslagits åt kopparverket, ingå i de hemman, vilka finge av verket
skatteköpas. Är det sålunda uppenbart, att vederbörande myndigheter saknat
befogenhet att undantaga torpen vid allmänningens indelning till hemman, följer
därav, att myndigheterna jämväl sakna befogenhet att undantaga torpen vid
själva skatteköpet. Om alltså bolaget fullföljer skatteköpet, kommer detsamma,
därest annat icke kan frivilligt avtalas, att bliva ägare till ifrågavarande 34 torp.

Under sådana omständigheter lärer följaktligen föreligga en konflikt mellan
å ena sidan bolagets intresse att tillgodonjuta den eventuella spekulationsvinst,
som det genom 1879 års kungl. brev medgivna skatteköpet ställt i utsikt, och,
å den andra, det allmännas intresse av att ett betydligt antal, sedan närmare
200 år bestående hem icke ödeläggas. Inför denna konflikt torde man icke höra
lämna utan allt avseende det tvivel, som under behandlingen av 1917 års proposition
kom till uttryck i riksdagen, huruvida 1879 års brev står i god överensstämmelse
med 77 § regeringsformen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då möjlighet alltid står
öppen för bolaget, som med ifrågavarande skatteköp uppenbarligen icke avser
att tillgodose Tunabergs kopparverk, varest driften sedan årtionden varit nedlagd,
bär kungl. kollegium kommit till den övertygelsen, att övervägande skäl tala för
att jämväl nu ifrågasatta skatteköp inhiberas.

Då emellertid billigheten kräver, att bolaget erhåller ersättning för de kostnader,
som varit förenade med ansökningen om skatteköpet och densammas fullföljande,
såsom exempelvis kostnaderna för allmänningens avmätning, undersökning
av bergmästare, indelning och skattläggning ävensom för skattevärdering,
torde sådan ersättning av statsmedel böra uttryckligen tillförsäkras bolaget. Då
bestämmandet av ifrågavarande ersättning tilläventyrs kommer att erbjuda vissa
svårigheter, torde avgörandet härom lämpligen böra på sätt nedan föreslagits anförtros
åt skiljemän.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

16

På grund av det anförda och under ovan angivna förutsättning, att utskottet
skulle finna hinder icke föreligga för frågans upptagande i anledning av motionen,
får kungl. kollegium alltså föreslå utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion för sin del besluta,
att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga
om användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogama utfärdade
författningar föreskriva hädanefter skola upphöra med iakttagande, att
Nävekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort och fullföljt ansökning att såsom
ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda ordning skatteköpa vissa genom skattläggning
enligt berörda författning uppkomna hemman å Tuna bergslags allmänning
i Södermanlands län, må äga att av statsmedel utbekomma ersättning för
de kostnader, som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande, vilken
ersättning i brist av åsämjande må på statsverkets bekostnad bestämmas genom
tre skiljemän, av vilka Konungens befallningshavande må utse en, sökanden en
och domaren i orten den tredje.

Remissakten ävensom avskrift av ovan omförmälda instrument av den 10
mars 1919 över skattevärdering å vissa genom skattläggning av Tuna bergslags
allmänning uppkomna hemmanx) överlämnas härmed och bifogas tillika protokollsutdrag,
innefattande vid ärendets handläggning uttalad särskild mening.8)
Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Casten von Otter. A. W. Dufwa.

P. K. Bergström. Axel Klockhoff,

föredragande.

B. Kjerrman.

’) Se nedan bilaga C.
*) > »B.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga B.

Utdrag av Kungl. Maj:ts och rikets
kammarkollegii protokoll, hållet i Stockholm
den 17 april 1919.

Närvarande:

herr generaldirektören in. m. Nehrman,

» kammarrådet m. m. von Otter,

» » » Dufwa,

» » » Bergström och

» » Klockhoff,

Herr kammarrådet Klockhoff föredrog handlingarna till Kungl. Maj:ts remiss
den 4 februari 1919 angående giltigheten av visst vid rekognitionsskogars
försäljning till skatte gjort förbehåll; och beslöts skrivelse till riksdagens andra
lagutskott av innehåll registraturet utvisar.

Herrar generaldirektören Nehrman och kammarrådet friherre von Otter
förenade sig om följande yttrande:

»Piuralitetens mening i vad angår upphävande av skatteköpsrätten jämväl
beträffande hemmanen å Tuna bergslags allmänning kunna vi icke biträda. Låt
vara att ingen verklig rättsförlust därigenom skulle tillskyndas skatteköpssökanden.
Men det synes knappast kunna vara med god rättsordning, än mindre
med statens egen värdighet, överensstämmande att — efter det Tunabergs kopparverks
ägare för lång tid sedan påkallat uppfyllandet av det från statens sida
på sin tid givna löftet att till kopparverkets ägare skattesälja ifrågavarande fastigheter,
och staten jämväl själv genom sina organ på olika sätt medverkat i förberedelserna
för försäljningens bringande i verket — i ett slag helt överkorsa
berörda utfästelse. Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen anse det — i
och för sig högeligen beaktansvärda — intresse, som egentligen här skulle
skyddas, nämligen omsorgen om de å allmänningshemmanen befintliga torplägenheternas
bevarande åt innehavarna, vara så starkt, att de nu uttalade betänkligheterna
böra inför detta intresse vika, lärer man i allt fall ej böra gå längre än
som må erfordras för tillgodoseende av samma intresse. Piuralitetens förslag
skulle då, beträffande detta skatteköpsfall, modifieras därhän, att kopparverkets
ägare, mot avstående av sin nyttjanderätt till berörda lägenheter med dithörande
respektive skogsanslag, bibehålies vid förmånen att få, mot den efter skattevärdering
i behörig ordning därför bestämda köpeskilling, till skatte lösa de skattlagda
allmänningshemmanens områden i övrigt. Detta förutsätter emellertid ett
föregående ägostyckningsförfarande».

In fidern:

B. Kjerrman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

17

B il aga C.

Avskrift.

Instrument

över den av Konungens befallningshavande i Södermanlands län i skrivelse den
30 maj 1912 anbefallda skattevärderingen å de genom skattläggning av Tunn
bergslags allmänning uppkomna hemmanen Vis mantal Hjälkhyttan nr 2 i Tima
socken samt 16/ie mantal Kungshamn nr 1, lVss mantal Kungstorp nr 1 och
2 Vsi mantal Långbro nr 1 i Tunabergs socken, förrättad enligt Kung!, förordningen
den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter, som
till skatte försäljas, förhållas skall, samt Kung!, brevet den 18 juni 1754, kungjort
genom Kung!, kammarkollegii cirkulär den 19 september 1754.

I överensstämmelse med det av förste lantmätaren Gustaf Indebetou den
18 november 1918 upprättade, skattevärderingshandlingarna bflagda värderingsinstrumentet
fastställer skatte värderingsnämnden för sin del värdet å all mark,
tillhörande hemmanen 7/ic mantal Hjälkhyttan nr 2 i Luna socken samt 16/16
mantal Kungshamn nr 1, lVsa mantal Kungstorp nr 1 och 2 7/tu mantal Gångbro
nr 1 i Tunabergs socken till 145.543 kronor 68 öre.

Vidkommande av Nävekvarns bruks aktiebolag påyrkade avdrag från markvärdet
finner skatte värderingsnämnden, att det av bolaget framställda yrkandet,
att värdet av de å nämnda hemman befintliga torp och lägenheter borde fråndragas
vid uppskattningen, icke kunna bifallas, varemot bolagets yrkande om
avdrag för å torpen befintliga byggnader i sådan mån vinner nämndens bifall,
att värdet å de efter Kungl. Maj:ts och Rikets Bergskollegii utslag den 5 juli
1757 uppförda åbyggnader skall avdragas från ovan angivna markvärde 145.543
kronor 68 öre; i följd varav och med ledning av de i besiktnings- och värderingsinstrumentet
av den 15—17 juli 1912 angivna värden, som fastställts med
fästat avseende å det förhållande, att virket till åbyggnaderna erhållits från
rekognitionsskogen, bolaget medgives följande avdrag, nämligen för

torpet

Nybygget ...................

40

_

»

Hagalund...................

500

—

Johannisberg ..............

500

—

Hagstugan ................

1.500

—

Gölstugan...................

600

—

»

Enstaka......................

350

_

Nystugan ...................

450

_

Eriksberg...................

1.000

—

Transport kronor 4.940

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 3

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Transport kronor 4.940: —

torpet Damstugan .............................. » 500: —

» Dammkärret.............................. » 400: —

» Bergmanstorp ........................... » 500: —

» Haglundstorp ......... » 550: —

» Bråten eller Andreaborg ............ » 1.100: —

eller tillhopa kronor 7.990: —

Med hänsyn till de för närvarande synnerligen fluktuerande priserna samt
då skattevärderingsnämnden måste hava en fast utgångspunkt vid sin prissättning,
fastställer skattevärderingsnämnden för sin del värdet å ståndskogen enligt
det av jägmästaren Clas Häckner den 21 september 1918 upprättade uppskattningsinstrumentet
till 1.718.718 kronor; men enär sistnämnda värde, som erhållits
genom en med hänsyn till rådande prisläget företagen jämkning av 1913 års
uppskattningsbelopp, rättvisligen icke kan godtagas, därest virkesprisen komma
i ett väsentligen ändrat läge vid en tid, slrattevärderingen kan komma att slutligen
avgöras, bör detsamma därefter i sin ordning jämkas.

Beträffande av Nävekvarns bruks aktiebolag i denna del påyrkade avdrag,
medgiver skattevärderingsnämnden

dels avdrag för ränteförlust under den successiva avverkningen av övermogen
skog med 126.898 kronor, därvid beräknats en avverkningstid å 10 år, en ränteförlust
å 3,27 % — då räntefoten i allmänna marknaden antagits till 5 % —
samt virket till 800.000 kronors värde;

och dels avdrag för virke till nybyggnader och reparationer enligt jägmästaren
Häckners förslag med 14.429 kronor.

Skattevärderingsnämnden finner, att årliga utgifterna för husbehovsvirke
skäligen kunna beräknas till 2,552 kronor, för skatter till 1,230 kronor samt för
förvaltning och bevakning till 2,500 kronor, i följd varav bolaget för nämnda
utgifter, tillhopa 6,282 kronor, kapitaliserade efter 4 %, jämväl medgives avdrag
med 157,050 kronor.

Med ledning av de i jägmästaren Häckners den 20 september 1913 upprättade
uppskattningsinstrument angivna kostnadsbeiopp samt med skälig hänsyn
till nu rådande prisläget medgiver skattevärderingsnämnden avdrag för kulturkostnader
efter avverkning med 30,000 kronor.

Härjämte medgives bolaget avdrag för den redan utbetalda skatteköpeskillingen
544 kronor 74 öre samt för den till Vadstena krigsmanshuskassa erlagda
avgiften 32 kronor 68 öre ävensom för den ytterligare avgift till nämnda
kassa, som kan komma att erläggas för den förhöjda skatteköpeskillingen.

För rekognitionsrätten, för »förlust genom hinder i tillträdet» av hemmanen
samt för kapitaliserade värdet av grundräntorna finner skattevärderingsnämnden
skäligt ej medgiva avdrag.

Med tillämpning av de sålunda fattade besluten fastställer för sin del skattevärderingsnämnden
förty skatteköpeskillingen för hemmanen 7/ie mantal Hjälkhyttan
nr 2 i Tuna socken samt 16/i6 mantal Kungshamn nr 1, lVss mantal
Kungstorp nr 1 och 21/ai mantal Långbro nr 1 i Tunabergs socken till 1,527,317

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 19

kronor 26 öre, vilket belopp, därest ytterligare avgift till Vadstena krigsmanshuskassa
kommer att erläggas, bör därmed minskas.

Undertecknad Häckner är från detta beslut av sådan skiljaktig mening,
som framgår av i avskrift bilagda reservation.

De med skattevärderingen förenade kostnaderna, som Nävekvarns bruks

aktiebolag har att gälda, uppgå för:

kronofogden L. Bökrnan.......................................... till kronor 125: 56

nämndemannen C. A. Eriksson................................. » » 166: 13

nämndemannen K. I. Holmgren .............................. » » 299: 12

jägmästaren Clas Häckner....................................... » » 234: 56

förste lantmätaren Gustaf Indebetou ........................ » » 311:52

häradsskrivaren Nils Ödman .................................... » » 55: 79

vartill kommer ersättning till nämndens sekreterare med 300 kronor samt för
renskrivning med 41 kronor 5 öre. Nyköping den 10 mars 1919.

Skattevärderingsnämnden:

L. Reuterskiöld.

Clas Häckner. Gustaf Indebetou.

Med reservation.

Nils ödman. C. A. Eriksson.

K. I. Holmgren.

/ Erland Dallra.

Avskrift.

Reservation,

avgiven av undertecknad jägmästare beträffande skatteköpsvärderingen av
Tunabergs Kopparverks allmänning.

Vid värdesättningen bör, såsom jag ofta under värderingens gång framhållit,
lagens föreskrifter rörande värderings förfarandet följas. Enligt dessa skall
värderingen ske så, att kronan får fulla värdet. Rekognitionsrättens innehavare
har blott rätt, men ej skyldighet att skatteköpa. Befarar han fallande konjunkturer,
kan han avstå från köpet och bibehålla sin rekognitionsrätt. Den princip,
som således aldrig får släppas vid värderingen är den: kronan skall lia fulla
värdet. Och det värde, som nämnden åsätter, bör helt naturligt avse tiden vid
värderingens slutförande. Sker värderingen efter andra grunder, är den ej i
överensstämmelse med lag.

Under de många år, 1912—1919, som värderingsarbetet med långa avbrott
pågått, hava prisen växlat betydligt, i allmänhet stigit. Yärderingsnämnden har

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

förklarat sig ej kunna nu .begagna de pris, som förslagsvis uppställdes år 1913,
utan anser sig böra taga i betraktande de ändrade prisförhållandena. Den har
således höjt värdena å marken betydligt och även erkänt, att så bör ske med
ståndskogs värdena. I september förra året avgav jag förslag till prissättning.
Professor Tor Jonson, som är biträde åt rekognitionsrättens innehavare, ansåg
de av mig då åsätta prisen för höga. Under sådant förhållande ansåg sig nämnden
böra hänskjuta tvisten i detta fall till vederbörande överjägmästares prövning.
Denne förklarade i motsats till professor Jonson, att de sålunda föreslagna
prisen voro för låga för pappersved och timmerskog. Ehuru således
nämnden hänskjutit saken till en tredje sakkunnig, fäste den intet avseende vid
dennes utlåtande, ehuru jag med siffror påvisade, att förvinterns försäljningar
från allmänna skogen med jämförligt läge inom reviret lämnat betydligt högre
värde än de här ifrågasatta. Om överjägmästarens yttrande gått i den riktningen,
att han i likhet med professor Jonson ansett förslagsvärdena för höga,
hade nämnden även då lämnat yttrandet utan avseende? Därom vet jag intet;
men att inhämta överjägmästarens yttrande hade i så fall varit meningslöst.

Då nämnden frångått de förslagspris, som uppsattes 1913, har ju detta
skett för att rätta sig bättre efter de under värderingens senare skede rådande
förhållandena. Men att då, som nämnden vill göra, stanna vid förslagspris från
september månad förra året, pris som både den av nämnden tillfrågade överjägmästaren
och jag, båda opartiska och på området erfarna tjänstemän, förklarats
vara för låga, anser jag så oriktigt, att jag måste reservera mig. Det rör ju
här själva grunden för värderingen av det största värdeföremålet.

Värdet bör av nämnden sättas så nära i överensstämmelse med vid tiden
för värderingens slutförande rådande förhållanden som möjligt. Nämnden själv
ställer för övrigt i utsikt en omräkning av värdena, om dessa före skatteköpets
slutförande skulle undergå väsentliga förändringar. I konsekvens härmed borde
väl också nämnden rätta sig efter de priser, som bevisligen nu råda, och ej efter
pris, som underkänts av de två ojäviga skogstjänstemän som hörts.

Bruttovärdet bör sättas som följer:

Marken enligt nämndens sista värdering .............................. 145,543: 68 kr.

Ståndskogen:

Timmerträd över 8”.

109,219 kbm. å 15: — kr,
Props och pappersved

21,084 kbm. å 12: — kr.
Vedskog av lövträd

8,505 kbm. å 5: — kr. ...
D:o av barrträd

17,353 kbm. å 4: — kr...,
198 har 1 —30-årig ............

1,638,285: — kr.
253,008: — »

42,525: — »

69,412: — »

16,860: — » 2,020,090: — »
Summa brutto 2,165,633: 68 kr.

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Avgående poster:

ilusens värde (utom virket)..................... 7,990:

Ränteförlust under 10-årig realisation av
överårig skog

968,000.. 1.032710 — 1

968,000 —

X

kr.

153,547:

10 " 0.0327 X 1.03271U

Värdet av till byggnader och reparationer

behövligt virke, 1,164,6 kbm................ 14,429: --

Årliga utgifter:

Skatter för 1,230 bär å 1: — kr. 1,230: — kr.

Kostnad för förvaltning och bevakning
........................... 2,500: — »

Årligt husbehovsvirke:

208 kbm, timmervirke och 359

kbm. brännved o. dyl.......... 6,436: — »

S:a 10,166: — kr.

som kapitaliserats efter 5 %........................ 203,320: — kr. 379,286: — kr.

Återstår nettovärde 1,786,347: 68 kr.

Nämnden har begagnat en räntefot av 5 när ränteförlusten beräknats
(1,73 % avgår för den beräknade tillväxten), men blott 4 %, när det gällt kapitulering
av årliga utgifter. Visserligen avser det senare avdraget en längre tid
framåt, men då man lika litet känner förhållandena om tio år som senare och
då man i alla fall frångår den vanliga, lägre skogsräntefoten, så anser jag det
rättast att tillämpa 5 % räntefot även vid kapitaliseringen av de årliga avdragen.

För kulturkostnad har avdrag ej beräknats, då densamma grundlägger en
ny produktion, som bör förränta sig i framtiden.

Nyköping den 6 mars 1919.

Clas Häckner.

Vidimeras:

Erland Dahm.

Skattevärderingsnämndens sekreterare.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

B. Kjerrman.

t. f. notarie i kungl. kammarkollegium.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga 1).

Kung!. JIaj:ts och rikets kammarkollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

Uti en av ledamoten av riksdagens andra kammare H. Hansson i Rättvik
inom kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion (nr 183) har hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till riksdagen därom, att av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman
för brukens understöd måtte kunna av staten inlösas i likhet med vad som sker
med vissa frälseräntor, samt att fördrivna åbor därvid böla beredas möjligheter
att i de fall det anses fullt rättvist erhålla åborätt eller tryggad besittningsrätt
å samma hemman, samt

att kungörelserna av den 27 juni 1887 och den 22 december 1898 måtte
upphävas.

Efter därom av utskottet gjord framställning har Kungl. Maj:t genom
nådig remiss den 4 februari 1919 anbefallt kungl. kammarkollegium att avgiva
och till utskottet överlämna yttrande i anledning av motionen; och får kungl.
kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Vidkommande till en början första delen av omförmälda hemställan framgår
av motiveringen, att densamma avser att ansluta sig till en av undertecknad
Klockholf vid avgivande av kungl. kollegii underdåniga utlåtande den 18 oktober
1918 angående åbokommitténs förslag till lag om åborätt till under bruk skatteköpta
hemman och lägenheter uttalad skiljaktig mening. Därvid yttrade Klockholf,
så vitt nu är fråga, att kungl. kollegium bort i sammanhang med nämnda
utlåtande uttala sig för en lagstiftning i syfte att åbon tvångsvis och med understöd
av statsmedel måtte kunna förvärva äganderätten till hemmanet, varvid
det system, som kommit till uttryck i lagen om frälseräntor den 8 november 1912
torde kunna i tillämpliga delar tjäna till förebild. I överensstämmelse delvis
med Klockhoffs mening framförde undertecknad Nehrman i fråga om det allmänna
syftet med en lagstiftning på då ifrågavarande område följande erinran. Järnkontoret
hade gjort uttalanden gående ut på att man i första rummet borde inrikta
sig på försök att avveckla bestående — efter vad åbokommittén påvisat
tämligen fåtaliga — åborätter å brukshemman genom förening av skatte- och
åborätten, alternativt i åbons hand. Yad järnkontoret härutinnan anfört syntes
i vissa delar särdeles beaktansvärt. I anslutning härtill ansåg Nehrman kungl.
kollegium hava bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning i syfte att
åbon skulle kunna vinna utbrytning av och med äganderätt förvärva så stQr del
av åbohemmanet, som svarade mot åborättens ekonomiska värde, eller, där sådant
i särskilda fall befunnes lämpligare, i utbyte mot åborätten undfå vederlag genom

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

äganderätt till annan jordägarea fastighet eller del därav. Först i sammanhang med
frågan om en lagstiftning i dylik riktning borde frågan om en sådan reglering av
åborättsförhållandena, som förslaget avsåge, komma underlagstiftarens övervägande.

Av det anförda torde framgå, att, medan motionen avser ett befästande och
vidmakthållande av åboinstitutet med den ändring allenast, att själva äganderätten
till åbohemman skulle tillkomma kronan i stället för privat jordägare, utgå ovan
omförmälda skiljaktiga meningar från den uppfattningen, att ifrågavarande institut,
så vitt angår under bruk skatteköpta hemman och lägenheter, utgör en relikt
inom rättssystemet, och att intresset av institutets snara avveckling i denna del
må vara värt understöd av en därpå inriktad lagstiftning.

Då kungl. kollegium för sin del ansluter sig till sistnämnda uppfattning,
anser kollegium första delen av motionens hemställan icke böra till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Beträffande den senare delen av den i motionen gjorda hemställan eller att
kungörelserna av den 27 juni 1887 och den 22 december 1898 måtte upphävas, får
kungl. kollegium angående frågan om sistnämnda författnings upphävande hänvisa
till sitt denna dag till utskottet avgivna yttrande i anledning av en av
samma motionär väckt motion (nr 120) angående giltigheten av visst vid rekognitionsskogars
försäljande till skatte gjort förbehåll.*) Vad vidare angår frågan om
upphävande av kungl. kungörelsen den 27 juni 1887 får kungl. kollegium erinra, att
genom nämnda författning förordnats, beträffande ägande- och dispositionsrätten till
sådana under bruk skatteköpta hemman, till vilka bruksägaren från åbon inköpt
åborätten, att bruksägaren skall vid skattemannarätten bibehållas, även i det fall
att bruket nedlägges. Denna bestämmelse utgör allenast ett komplement till den
i kungl. kungörelsen den 24 maj 1878 meddelade bestämmelsen, att bruksägaren
är berättigad att överlåta sin skattemannarätt till under bruk skatteköpt hemman
åt den, som å hemmanet innehar åborätt, med rättighet för denne att varda vid
skattemannarätten bibehållen, även i det fall att bruket sedermera nedlägges.

Då de i 1887 och 1888 års författningar meddelade bestämmelser måste
anses bidraga till den, såsom kungl. kollegium i det föregående framhållit, önskvärda
avvecklingen av åboinstitutet å under bruk skattesålda hemman, anser
kungl. kollegium, att icke heller motionärens hemställan i denna del bör till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Protokollsutdrag, utvisande vid ärendets behandling uttalad skiljaktig mening
bifogas. Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Casten von Otter. A. W. Du fn; a.

P. B. Bergström. Axel Klockhoff,

föredragande.

/ B. Kjerrman.

'') Se ovan bilaga A.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga E.

Utdrag av Kung].. Maj:ts och rikets kammarkollegii
protokoll, hållet i Stockholm den
17 april 1919.

. Närvarande:

Herr generaldirektören m. m. Nehrman,

» kammarrådet m. m. friherre von Otter,

» » m. m. Dufwa,

» » m. m. Bergström samt

» » Klockhoff.

På föredragning av kammarrådet Klockhoff beslöts, såsom registraturet
utvisar, utlåtande till riksdagens andra lagutskott angående beredande av möjlighet
för staten att inlösa av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman
för brukens understöd m. in.

Från beslutet var kammarrådet Bergström skiljaktig och yttrade:

»För min del anser jag den omständigheten, att ''ifrågavarande institut
utgör en relikt inom rättssystemet och att intresset av institutets snara avveckling
må vara värt understöd av en därpå inriktad lagstiftning’, icke stå i strid
med förslaget om inlösen till staten av ifrågavarande slags hemman. Emellertid
vidhåller och åberopar jag min särskilda mening vid i motionen omförmälda
kollega utlåtande av den 28 oktober 1918.»

In fidem:
B. Kjerrman.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1919.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga F.

Kung!. Maj:ts och rikets kammarkollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

I en inom andra kammaren väckt, till andra lagutskottet hänvisad motion (nr
241) har hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder och förslag
till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord må
fortast möjligt förhindras och upphöra.

På framställning av utskottet har Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 4 februari
1919 anbefallt kungl. kammarkollegium att till utskottet avgiva utlåtande över
motionen, och får kungl. kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Sedan under 1918 års riksdag ledamoten av andra kammaren A. Olsson i Ramsta
erhållit kammarens tillstånd att till chefen för finansdepartementet få framställa,
förutom andra, följande fråga: »Har herr statsrådet för avsikt att framlägga förslag
för riksdagen om upphävande av bolags rätt till skatteköp och skatteomföring av
kronojord och rekognitionsskogar?», och departementschefen anmodat kungl. kollegii
advokatfiskalsämbete att däröver avgiva yttrande, avgav ämbetet sådant yttrande den
31 maj 1918. I detta yttrande anförde advokatfiskalsämbetet, såvitt nu är fråga,
bland annat:

»Frågan om bolags rätt till förvärv av kronojord av beskaffenhet, som interpellanten
synes avse, torde praktiskt taget beröra allenast endera av följande tre kategorier,
nämligen dels förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybyggen i de nordliga
länen, dels skatteköp av sådana kronans fastigheter, som avses i kungl. kungörelsen
angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å ordningen
och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur
den 15 december 1848, dels ock skattelösen av hemman uppkomna efter skattläggning
av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna.

Frågan om bolags rätt till förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybygBihang
till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 4

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

gen bragtes på sin tid å bane av kammaradvokatfiskalsämbetet i ett till kungl. kammarkollegium
den 7 juli 1908 ingivet memorial. Advokatfiskalsämbetet påpekade
däri, att under de senare åren från Konungens befallningshavande i Norrbottens län
till ämbetet inkommit ett avsevärt stort antal resolutioner, varigenom bolag i egenskap
av åbo beviljats skattemannarätt till kronohemman på grund av fullgjorda byggnads-
och odlingsskyldigheter. Enligt vad å advokatfiskalskontoret förda diarier utvisade,
inkommo sålunda under åren 1902—1907 från Konungens befallningshavande
i Norrbottens län dylika resolutioner till antal av respektive 17, 30, 11, 20, 46 och
28. Genom dessa resolutioner hade bolag erhållit skattemannarätt till jord om respektive
3 5/8, 4 89/512, 3 113/256, 2 59/64, 10 39/256 och 6 9/82 mantal. Jämväl i Västerbottens
län hade under de senare åren, ehuru ej i så stor omfattning som i Norrbottens
län, bolag i egenskap av åbo beviljats skattemannarätt till kronojord. Då det
vore uppenbart, att antagande av bolag såsom åbo å kronojord icke överensstämde
med syftet med kronojords upplåtande under åborätt, samt sådan upplåtelse åt bolag
av jord inom de trakter, som avsåges i lagen den 4 maj 1906, tillika strede mot
denna lag, hemställde advokatfiskalsämbetet, att kungl. kollegium ville taga i övervägande,
huruvida icke framställning borde göras hos Kungl. Maj:t i syfte att till
förtydligande av 1906 års lag uttryckligt förbud häremot bleve utfärdat.

Kungl. kollegium inhämtade häröver yttrande av Konungens befallningshavande
j Kopparbergs län och de fem norrländska länen.

Med hänsyn till de olika meningar, som av Konungens befallningshavande i
de skilda länen uttalades i fråga om bolags befogenhet att efter utfärdandet av 1906
års lag förvärva åborätt till kronojord inom de delar av riket, där nämnda lag vore
gällande, hemställde kungl. kammarkollegium, som i likhet med advokatfiskalsämbetet
och i ärendet hörda Konungens befallningshavande ansåg, att bolags förvärv av
åborätt till kronojord icke överensstämde med åborättsinstitutets syfte och än mindre
med grunderna för berörda lag, uti underdånig skrivelse den 16 oktober 1908, huruvida
icke Kungl. Maj:t täcktes finna skäl vidtaga åtgärd för förtydligande av 1906
års lag, i syfte att vad däri stadgats skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om
förvärv av åborätt till kronojord. Ett bifall till denna hemställan skulle jämväl
innebära, att sådan åborätt till kronojord, som redan före ikraftträdandet av den
ifrågasatta lagändringen blivit förvärvad av bolag eller förening, som avsåges i 1906
års lag, skulle lämnas av lagändringen oförkränkt. Men kollegium ansåge tillika, att
detta rättsskydd borde göras så vidsträckt, att bolag eller förening icke förvägrades
att, efter behörigt fullgörande av de med den redan förvärvade åborätten förbundna
odlings- och byggnadsskyldigheter, även vinna skattemannarätt till den åbobesuttna
kronojorden, en förmån, som nämligen redan i kraft av gällande författningar en
gång blivit vederbörande tillförsäkrad. Vore 1906 års lag så att förstå, att den icke
avsåge åborätt, men däremot skulle innefatta bestämt hinder för bolag eller förening
att under angivna villkor jämväl vinna skattemannarätt till den jord, vartill åborätten
hänförde sig, förefölle det ur nämnda synpunkt riktigt, att, även om förevarande
framställning i övrigt icke skulle finnas föranleda någon åtgärd, lagen i varje fall
modifierades därhän, att berörda hinder bleve undanröjt.

Denna framställning blev av Kungl. Maj:t företagen till avgörande den 22 juni
1911. Då hade emellertid redan på besvär, som över kungl. kaminarkollegii utslag i

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 4H. -t

hithörande mål anförts såväl av vissa trävarubolag som av kammaradvokatfiskalsiimbetet,
regeringsrätten genom liera utslag, särskilt den 2 december 1909, den 7 april
1910 och den 20 maj 1910, skapat vissa prejudikat i frågan. Kungl. Maj:t åtnöjde
sig därför i sitt svar å kungl. kollega hemställan med att hänvisa till dessa regeringsrättens
utslag och förklarade den gjorda framställningen icke till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd föranleda.

Genom de nämnda utslagen av regeringsrätten fastslogs följande:

1. Hinder möter icke för bolag att, sedan föreskriven byggnads- och odlingsskyldighet
fullgjorts, få till skatte omfört krononybygge, då bolaget, innan förbudslagen
trädde i tillämpning, fått åborätten till nybygget å sig överlåten och därå antagits
till åbo.

2. Hinder möter icke för bolag att antagas till åbo å kronohemman, till vilket
bolaget, innan förbudslagen trädde i tillämpning, förvärvat åborätt.

3. För bolag, som innan förbudslagen trädde i tillämpning, fått åborätten till
krononybygge å sig överlåten, möter, även om bolaget först efter det lagen börjat tilllämpas''
blivit antagen till åbo, ej hinder att få nybygget omfört till skatte. (Jämför
sid. 33 ff. i den av landshövdingen Johan Widén på uppdrag av chefen för justitiedepartementet
verkställda utredningen angående den norrländska förbudslagstiftningen
och dess verkningar.)

Genom de ovan anförda prejudikaten har visserligen intet direkt utsagts om
huruvida lagen den 4 maj 1906 skall anses gälla även förvärv av åborätt till krononybyggen.
Sannolikt torde dock Kungl. Maj:t vid -avlatandet till kungl. kammarkollegium
av sitt ovan omförmälda nådiga brev den 22 juni 1911 hava ansett, att
genom den motivering, som i de särskilda målen av regeringsrätten anförts, åtminstone
indirekt en dylik lagtolkning blivit fastslagen.

I syfte att fastställa, i vilken omfattning bolag, i vad avser tiden efter år 1907,
tillerkänts rätt till skatteomföring av krononybyggen inom de län, där dylika förekomma,
har advokatfiskalsämbetet företagit en granskning av härstädes förda diarier
under sagda tid till och med år 1917. Resultatet av denna undersökning föreligger
i här nedan införda tabell, utvisande dels antalet av för bolag meddelade skatteomföringsresolutioner
under vart och ett av åren 1908—1917 ävensom det sammanlagda
hemmantalet, dessa resolutioner avse, dels ock till jämförelse härmed antalet av för
enskilda utfärdade resolutioner rörande omföring till skatte av nybyggen eller nybyggesdelar.
Till följd av i vissa fall ofullständiga uppgifter i ämbetets diarier ävensom i
de handlingar i de särskilda skatteomföringsärendena, som varit för ämbetet tillgängliga,
kunna de här nedan återgivna siffrorna icke göra anspråk å full exakthet men torde
för det syfte, varom här är fråga, likväl vara tillfyllest.

Vad beträffar nedan återgivna siffror om bolags förvärv av krononybyggen i och
genom beviljad skatteomföring torde till en början böra erinras, att, såvitt ämbetet
kunnat utröna, samtliga dessa ärenden avsett fall, då åborätten förvärvats av bolaget
före ikraftträdandet av norrlandslagen. I flertalet fall synes jämväl åboinrymningen
för bolaget hava ägt rum före nämnda tidpunkt. Ansökningar från bolags sida till
erhållande av åboinrymning och skatteomföring på grund av senare Hörvärv torde sålunda
icke hava förekommit.

I full överensstämmelse med vad vid nyss angivna förhållande kunnat förväntas,

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

År

Skatteomföring av krononybyggen på
grund av fullgjorda odlingsskyldigheter.

För bolag.

För enskilda.

antal resol.

mantal.

antal resol.

1908

13

5

36

1909

26

3 7.

27

1910

22

6 s/s

78

1911

18

4

53

1912

12

7.

75

1913

3

‘7,4

39

1914

7

1 764

34

1915

4

27s,

23

1916

1

764

21

1917

—

33

utvisa siffrorna för de för bolag utfärdade skatteomföringsresolutionerna under nu ifrågavarande
tioårsperiod en ständig nedgång. Under det att dessa år 1919 utgjorde 26
hava de år 1916 nedgått till 1 medan år 1917 icke förekom någon.

Advokatfiskalämbetet finner sig äga skäl för antagandet, att frågan om bolags förvärv
av skattemannarätt till krononybyggen numera saknar praktisk betydelse.

Vad härefter vidkommer skatteköp av sådan kronojord, som åsyftas i ovannämnda
nådiga kungörelse den 15 december 1848, äro visserligen icke för ämbetet tillgängliga
några exakta uppgifter om, i vilken omfattning dylika skatteköp av bolag under senare
tider förekommit. Den erfarenhet, som vunnits hos advokatfiskalsämbetet, som, i
allt fall under senare år, haft att taga befattning med samtliga inom landet beviljade
skatteköp av ifrågavarande slag, giver emellertid vid handen, att bolag såsom sökande
till skattelösen av sådan kronojord icke förelegat annat än i rena undantagsfall/Förklaringen
härtill må väl sökas icke blott i den omständigheten, att de här berörda
av enskilda disponerade hemman och lägenheter av krono natur, huvudsakligen
spridda i södra och mellersta Sverige, på grund av läge och beskaffenhet äro för bolagen
mindre begärliga, utan fastmer däri att, då skattemannarätten till kronojord av ifrågavarande
slag kan av den till åboskapet berättigade förvärvas utan fullgörande av vissa
föreskrivna odlingsskyldigheter m. m., blott mot inleverering av den fastställda obetydliga
skatteköpeskillingen, det å fastigheten eventuellt spekulerande bolaget saknar anledning
att underkasta sig åboinrymning utan lärer i stället i regel föredraga att avvakta, att
skattemannarätten av säljaren förvärvas.

Beträffande slutligen bolags skattelösen av rekognitionsskog torde här vara tillfyllest
omnämna, hurusom, på sätt ock jordbruksutskottet i sitt av interpellanten
åberopade utlåtande erinrat, Tuna bergslags allmänning lärer vara den sista allmänningsskog,
vars försäljning — enligt grunderna för kungl. kungörelsen den 4 februari
1811 — ifrågakommer.»

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 43.

29

För egen del får kungl. kollegium anföra följande.

Motionärerna hava i motiveringen till sin framställning även vidrört frågan om
skatteköp av en del av Tuna bergslags allmänning. Kungl. kollegium tillåter sig i
anledning därav endast erinra, hurusom i avseende å denna, för närvarande aktuella
fråga föreligga säregna omständigheter, som jämte själva det läge, vari frågan befinner
sig, föranleda därtill, att fallet måste behandlas och bedömas oberoende av skatteköpssökandens
egenskap av bolag.

Beträffande den förevarande frågan i dess allmänhet torde av vad advokatfiskalsämbetet
anfört framgå, att spörsmålet, huruvida bolag må äga att genom skatteköp
eller s. k. skatteomföring förvärva äganderätten till kronojord eller icke, genom förhållandenas
egen utveckling knappast längre äger sådan praktisk betydelse, som
skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte.

En annan fråga är den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande
överhuvud bör bibehållas eller om så finnes böra ske, huruvida de mer eller
mindre ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke böra överses och jämkas till
bättre överensstämmelse med nu förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga förhållanden.
För den händelse utskottet skulle finna sig oförhindrat att till behandling
upptaga denna — till synes utanför motionens ram liggande — fråga, har kungl.
kollegium ansett sig böra därutinnan anföra följande.

Kungl. kollegium, som icke har för avsikt att nu lämna någon uttömmande
redogörelse för skatteköpsverkets uppkomst och historia, vill allenast hava erinrat, att
gällande huvudstadganden om skatteköp återfinnas i en närmare 200-årig författning
eller i kungl. förordningen den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter,
som till skatte försäljas, förhållas skall. I denna författning finnes närmare
angivet dels vilka kategorier av kronans fasta egendom kunna bliva föremål
för skatteköp och dels själva skatteköpsproceduren, innefattande bland annat grunderna
för skatteköpeskillingens bestämmande. Skatteköpeskillingen skulle bestämmas efter
värdering och fick ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknad efter
den ränta, som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd eller räntans kronovärde.
Rätten att skatteköpa är principiellt tillerkänd åbon med undantag endast för de
fall, att hemmanet antingen är omistligt för bruk eller bergverk eller ock utgör
augmentshemman, som länder rusthåll till styrka, då i förra fallet bruksägaren och
i senare fallet rusthållaren äger företrädesrätt till skatteköpet. Vad särskilt angår
skatteköpeskillingen påbjöds genom kungl. brevet den 18 juni 1754, att, då kronans
rätt vid skattevärderingar icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderingen
å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt 1723 års förordning
om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta värde så proportionera
och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge fullt genfullo. Härför skulle värderingsmännen
vara Kungl. Maj:t och rikets ständer ansvariga. — Den utveckling, som
härefter följde, visade emellertid, att föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen
noga iakttaga kronans rätt beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls.
I följd härav stadgades genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar i
skatteköpsrätten, varefter genom kungl. brevet den 28 september 1773 förordnades,
att med alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas. Emellertid blev genom kungl.
förordningen den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen av den 19 september 1723

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

till alla delar återupplivad. Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronohemmans
åbor i Sverige i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till skatte utan föregående
värdering och annan omgång än att de erlade åtta års ränta efter kronovärde.
I nådigt brev den 10 oktober 1793, kungjort av kungl. kollegium den 29 i samma
månad, meddelade Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t vid övervägandet av denna ansökning
funnit, att ehuru genom själva skatteköpsförordningen och kungl. brevet den 18
juni 1754 vore påbjudet, att värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten
finge fulla värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda
kunde ske än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mestbjudande
eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan gällde.
Kungl. Maj:t hade likväl icke desto mindre velat förunna allmogen befrielse från de
dittills brukliga och med många omgångar, tidsspillan, kostnader och besvär förknippade
skattevärderingarna samt medgiva att allmogen i deras ställe dädanefter
icke mera utgåve, än vad den dittills betalt uti köpeskilling och andra därifrån
oskiljaktiga omkostnader såsom värderingsmännens förplägning, skjutsande och betalande,
tingsbevisets lösande och försummade dagsverken, Då dessa kostnader tillika
med själva löseskillingen hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderingsräntor,
medgåve Kungl. Maj:t alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset i Sverige,
dock på det sätt att å ena sidan landshövdingen, ifall han funne en eller annan lägenhet
vara mera värd, då därå skulle låta anställa värdering till bevakande av kronans
rätt och, å den andra, att de av allmogen, som trodde förenämnda lösningspris vara
för dyrt, skulle vara obetaget att på det förra vanliga sättet genom värdering förvärva
skatterättigheten. — Tidigare eller genom kungl. förordningen den 22 september
1756, återupplivad genom § 4 i kungl. förordningen den 24 januari 1790, hade beträffande
kronorusthåll skatteköpeskillingen bestämts till allenast sex års kronovärderingsräntor
utan någon värdering. Enligt kungl. förordningen den 25 april 1792
bestämdes skatteköpeskillingen för oförmedlade hemman på Visingsö till 6 års jordeboksräntor
och halva mantalsräntan och för vissa lappmarker sättes densamma jämlikt
särskilda därom meddelade föreskrifter ännu lägre. Slutligen har genom kungörelsen
angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å sättet för vinnande
av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur den 15 december 1848
förordnats, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman
utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,
vilkas åbor av Konungens befallningshavande antoges och som enligt dittills gällande
föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till skatte köpas, därefter finge
utan föregående värdering eller annan omgång än erläggande av den efter grundräntans
kronovärde bestämda köpeskillingen erhållas av den person, som därå innehade lagligen
befästad besittningsrätt och prövades vara därtill berättigad. 1848 års författning
innehåller därjämte åtskilliga stadganden angående proceduren vid skatteköp m. m.
och lämnar jämte 1723 års förordning de nu gällande huvudföreskrifterna om skatteköp.

Av ovan anförda schematiska historik över skatteköpsinstitutet torde framgå, att
utvecklingen så gott som oavbrutet gått i den riktningen att så mycket som möjligt
underlätta och påskynda realisationen av den kronoegendom, som kunde bliva föremål
för skatteköp. Det ursprungliga motivet för kronans skatteförsäljningar har va -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

31

rit statsverkets penningbehov. Detta motiv låg till grund för de skatteförsäljningar
som skedde redan före Karl XI:s reduktion, men vilka i sammanhang med nämnda
reduktion blevo inställda. Berörda motiv för skatteförsäljningarna kom emellertid så
småningom att förblekna vid sidan av en annan redan i de tidigaste skatteköpsförfattningarna
framträdande avsikt, nämligen att genom skatteköpen främja landets
jordbruk. Grunden för åbons skatteköpsrätt har ansetts vara billigheten att frukten
av det nedlagda arbete, som förhöjt jordens värde, borde tillkomma brukaren och
hans släkt. Utvecklingen har emellertid gått långt över denna billighetsgrundsats.
Frånsett de jämförelsevis fåtaliga fall, då, såsom fallet är, när fastigheten innehas
med så kallad benådad besittningsrätt, författningarna lämna möjlighet öppen för
skattevärdering och skatteköpeskillingen följaktligen kommer att motsvara verkliga
värdet (jfr. regeringsrättens årsbok 1909 nr 37 och 1912 nr 38), får skatteköp numera
äga rum allenast mot erläggande av vissa års — tio eller sex års — kronovärderingsräntor.
Att detta sistnämnda slag av skatteköp, om icke till formen så åtminstone
till innehållet, i själva verket har karaktären av gåva från kronans sida
torde vara uppenbart, när man erinrar sig att kronovärdet utgör penningvärdet å de
i den ursprungliga grundräntan ingående naturapersedlarna, sådant detta värde bestämdes
i ständernas biavsked den 26 juni 1621 samt kungl. mandatet till 1622 års
riksdag.

Om sålunda genom skatteköpets egen utveckling till ett slags gåvoinstitut den ursprungliga
avsikten att förskaffa statsverket kontanta penningmedel alldeles förfallit,
torde det ej heller råda något tvivel om att det andra huvudmotivet för skatteförsäljningarna,
nämligen att befrämja jordbruksnäringen i landet under nuvarande ekonomiska
och samhälleliga förhållanden icke längre äger någon giltighet. För vinnande
av ifrågavarande syfte har det allmänna numera till sitt förfogande medel av helt
annat och verksammare slag. Förhållandena torde alltså hava utvecklat sig så, att
från kronans eller det allmännas synpunkt skatteköpen för det närvarande knappast
kunna sägas tjäna något allmänt intresse, helst förhållandenas egen natur gör att
kronans ifrågavarande i skatteköpets form klädda gåvor till jordbruksnäringen komma
att utdelas fullkomligt oberoende av huruvida i det föreliggande fallet gåvan är ändamålsenlig
eller icke. Skatteköpsförfattningarnas icke sällan oförutsedda konsekvenser
kunna föranleda därtill att ett tilläventyrs fullt författningsenligt skatteköp understundom
kan komma att te sig för det allmänna rättsmedvetandet mycket litet tilltalande
och innebära klar rättsförlust för kronan. För att tydliggöra detta tillåter sig
kungl. kollegium anföra följande exempel från några på kungl. kollegii eller Konungens
vederbörande befallningshavandes prövning för det närvarande beroende skatteköpsmål.

l:o) Genom skatteköpebrev den 24 september 1770 försålde kungl. kollegium till
understöd för Granviks och Forsviks bruk, förutom andra fastigheter, kronohemmanet
l/8 mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken med förbehåll att åborna å hemmanet
skulle, så länge de fullgjorde sina skyldigheter till följd av nådiga breven den
16 augusti 1731 och den 23 september 1747, bliva odrivna vid hemmansbruket.
Hemmanet upptogs därefter i jordeböckerna under skattetitel.

Sedan bruksägaren M. F. Wsern till inköp för kronans räkning erbjudit större
delen av honom tillhöriga bruksegendomen Granvik, däribland Granvikens masugn och
förenämnda skattehemman x/8 mantal Svärtebäcken, samt frågan om berörda inköp

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

blivit av domänstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 maj 1890 överlämnad till
Kungl. Maj:ts prövning, varvid upplysning meddelats, bland annat, att hemmanet
Svärtebäcken innehades med åborätt av två brukare, bemyndigades enligt nådigt brev
den 30 maj 1890 Konungens befallningshavande i Skaraborgs län att för kronans räkning
inköpa de salubjudna fastigheterna, vilka skulle såsom kronopark omhändertagas
av skogsförvaltningen. Det sålunda föreskrivna köpet avslöts genom köpebrev den
23 augusti 1890 och den 18 mars 1891 erhöll kronan lagfart å fastigheterna, däribland
Granvikens masugn och ifrågavarande */g mantal Svärtebäcken. Hemmanet
omfördes därefter i jordeboken till krono under allmän disposition och utgör numera
del av kronopark.

Hos Kungl. Maj:t anhöllo därefter Johannes Johansson och hans hustru Brita Lisa
Jansdotter i en den 10 juni 1907 dagtecknad ansökning att som hemmanet Svärtebäcken
nr 1 av kronan inköpts och hemanets natur enligt sökandenas förmening förändrats
så, att åborna, från att förut hava varit skatteåbor, blivit kronoåbor, sökandena
måtte få till skatte lösa den del eller 1/16 mantal av hemmanet, som sökandena
innehade under åborätt. — Över makarna Johanssons ansökning hördes, bland andra,
kungl. kollegium och justitiekanslersämbetet. Kungl. kollegium anförde därvid i underdånigt
utlåtande den 26 november 1908 (dåvarande presidenten Munthe samt dåvarande
kammarråden, undertecknad generaldirektör Nehrman och numera justitierådet
Dyberg) att därest sökandena vore att anse såsom laga åbor å hemansdelen — vilket
kungl. kollegium emellertid icke funne vara i ärendet till fullo ådagalagt -— desamma
vore efter kungl. kollegii förmenande berättigade att skatteköpa densamma.
Då emellertid frågan härom icke hörde under Kungl. Maj:ts omedelbara avgörande,
utan borde av Konungens befallningshavande i första hand prövas, hemställde kollegium,
att sökandena måtte hänvisas att å ort, som vederborde, göra den framställning
i ämnet, vartill de ansågo sig befogade. Genom nådigt beslut den 27 maj 1909
förklarade Kung. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kungl. kollegium
hemställt, att makarna Johanssons ansökning icke kunde i den ordning densamma
till Kungl. Maj:t ankommit bliva föremål för prövning. — I särskilda till Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län ingivna skrifter anhöll nu makarna Johanssons
son, sjökaptenen Karl Johan Johansson i Sörbacka dels att skatteköpeskilling måtte
uträknas, på det sökanden måtte bliva satt i tillfälle förvärva hemmansdelen 1/,6
mantal Svärtebäcken genom skatteköp och dels att bliva antagen till åbo å hemmansdelen.
Genom resolution den 23 april 1914 i anledning av ansökningen om
uträkning av skatteköpeskillingen m. m. fann Konungens befallningshavande ansökningen
icke kunna bifallas, enär sökanden icke styrkt sig hava på de i kungl. kollegii
kungörelse den 29 februari 1808 stadgade grunder erhållit åborätt till den
ifrågakomna hemmansdelen. På ansökningen om inrymning i åborätten resolverade
Konungens befallningshavande den 7 november 1917 att, enär sökanden icke gittat
förete handling, varmed han velat styrka sin behörighet att söka åborätt till hemmansdelen,
funne Konungens befallningshavande, som icke hade åt sig uppdraget att
meddela åborätt till annan kronans jord än den under enskild disposition i jorde
böckerna för länet upptagna, ansökningen icke kunna bifallas. Över Konungens befallningshavandes
båda nu omförmälda resolutioner har Johansson hos kungl. kollegium
anfört särskilda besvär, vilka emellertid ännu äro på kungl. kollegii prövning beroende.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

2:o) Genom skatteköpebrev den 24 november 1760 sålde kungl. kollegium till
dåvarande ägaren av Rasjö masugn kronohemmanet 5/s mantal Måshult Norrgård nr
1 i Bondstorps socken för en köpeskilling av 300 daler silvermynt. Hemmanet
upplåta till masugnens drift och understöd och skulle enligt skatteköpebrevet åborna
å hemmanet, så länge de fullgjorde sin skyldighet, till följd av nådiga breven till
kammar- och bergskollegierna den 16 augusti 1731 och den 23 september 1747,
bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan kungl. kollegium uppdragit åt sitt advokatfiskalsämbete
att mot vederbörande vidtaga åtgärder för hemmanets återgång
till kronan och ämbetet i stämning å hemmanets dåvarande innehavare friherre Erik
Leijonhufvud å Nissafors yrkat, att som driften vid Rasjö masugn sedan år 1895
varit nedlagd men uppehållandet av masugnens drift vore ett villkor för tillgodo-''
njutandet av skatterättigheten till hemmanet samt åborätten och skattemannarätten
icke varit eller vore förenade, Leijonhufvud måtte förpliktas att till kronan genast
avträda hemmanet och förklaras förlustig all rätt till detsamma, fann vid den slutliga
prövningen av denna talan Kungl. Maj:t genom dom den 25 juni 1915 lagligt
att förklara Leijonhufvud förlustig skatterättigheten till omförmälda 5/s mantal Måshult
Norrgård nr 1 samt förplikta honom att fardagen den 14 mars 1916 till kronan
avträda hemmanet, dock att Leijonhufvud skulle äga återfå den för detsamma
erlagda skatteköpeskilling. — Nuvarande åbor å detta hemman anhöllo därefter hos
Konungens befallningshavande i Jönköpings län att få skatteköpa detsamma. Genom
resolution den 20 maj 1916 avslog Konungens befallningshavande ansökningen, enär
åborna ej styrkt sig äga befästad besittningsrätt till hemmanet. Sedan åborna därefter
hos kungl. kollegium anfört besvär över Konungens befallningshavandes omförmälda
resolution men sedermera återkallat besvären, hava de nu hos Konungens
befallningshavande sökt inrymning i åborätten. I anledning av denna ansökning,
som ännu är beroende på Konungens befallningshavandes prövning, har Konungens
befallningshavande hos kungl. kollegium under år 1918 gjort framställning om hemmanets
omföring i jordeboken från skatte till krono under enskild disposition. Kungl.
kollegium har ännu icke meddelat beslut i anledning av berörda framställning.

Värdet av den å hemmanet växande skogen har beräknats till omkring 300,000
kronor.

3:o) Genom skatteköpebrev den 24 oktober 1751 försålde kungl. kollegium till
Orrefors bruks understöd, förutom andra, hemmanen V4 mantal Yttratorp nr 1 och
1/4 mantal Nygård nr 1 i Hälleberga socken. I skatteköpebrevet fanns förbehåll in
taget, att åborna å hemmanen skulle, så länge de sin skyldighet fullgjorde till följd
av nådiga breven till kammar- och bergskollegierna den 16 augusti 1731 och den 23
september 1747, bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan järnbruksdriften vid
Orrefors bruk blivit nedlagd och i anledning därav återvinningstalan anställts från
kronans sida beträffande nu ifrågavarande hemman, prövade Kungl. Maj:t genom dom
den 2 februari 1916 lagligt att förklara hemmanens dåvarande innehavare Orrefors
bruks aktiebolag förlustig skatterättigheten till hemmanen samt förplikta bolaget att
fardagen den 14 mars 1916 till kronan avträda desamma; dock att bolaget ägde
återfå för hemmanen erlagd skatteköpeskilling. — Rättegång mellan kronan och bolaget
angående ersättning för avverkad skog å hemmanen pågår för närvarande. —
Beträffande 1/1 mantal Nygård nr 1 har kungl. kollegium inhämtat, att V. A. JakobsBihang
till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 liiift. (Bilagor till nr 43.) 5

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

son år 1916 hos Konungens befallningshavande i Kronobergs län sökt inrymning såsom
åbo, men synes denna ansökning ännuicke vara av Konungens befallningshavande
slutligen prövad. — Vidkommande hemmanet 1/4 mantal Yttratorp nr 1 har inhämtats,
att å detsamma finnes av Konungens befallningshavande inrymda åbor. En
åbo, innehavare av 1/s mantal, har hos Konungens befallningshavande anhållit om
skatteköp av denna hemmansdel. Konungens befallningshavande har uträknat skatteköpeskillingen
till 16 kronor 52 öre och anhållit om kungl. kollegii granskning av
uträkningen. Kungl. kollegium har i anledning av denna Konungens befallningshavandes
framställning ännu icke meddelat beslut.

Skogen till ifrågavarande hemman, vilken ligger i samfällighet med åtskilliga
andra hemman, har 1916 värderats till 25,000 kronor.

Utan att föregripa den slutliga prövningen av ovan omförmälda skatteköpsärenden
anser kungl. kollegium i varje fall framgå av redogörelsen för desamma, att
nu gällande mer eller mindre föråldrade bestämmelser rörande skatteköp lätt kunna
försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin fasta egendom
under omständigheter, som näppeligen stå i god överensstämmelse med modern
rättsuppfattning. Kungl. kollegium anser därför en revision av dessa bestämmelser
önskvärd och lämplig. För att denna revision emellertid icke fullständigt skall förfela
sitt ändamål, torde ock vara nödvändigt att under tiden för denna revision skatteköpsrätten
suspenderas.

Fråga uppstår emellertid huruvida en sådan revision av skatteköpsförfattningarna
och en i samband därmed eventuellt beslutad temporär suspension av skatteköpsrätten
kan genomföras utan kränkning av bestående rätt. Kungl. kollegium håller före att
en invändning av denna innebörd icke är berättigad. - Skatteköpsrätten grundar icke
något realisabelt rättsanspråk mot kronan. Försök att i domstolsväg få påstådda rättigheter
till skatteköp prövade hava ständigt avvisats. Närmare sett innebära skatteköpsförfattningarna
icke något annat än utfästelser från kronans sida att under givna
förutsättningar och på särskilt angivna villkor sälja fast egendom. Formföreskriften
i 1 kap. 2 § jordabalken har av domstolarna tolkats och tolkas så strängt, att en
skriftlig utfästelse att framdeles sälja fast egendom icke ansetts kunna stödja ett
eventuellt skadeståndsanspråk än mindre läggas till grund för något sakrättsligt anspråk
på den fastighet utfästelsen avsett. Icke heller lärer från billighetssynpunkt
kunna med fog framställas några invändningar mot att från kronans sida göras inskränkningar
eller modifikationer i nu ifrågavarande utfästelser att under givna förutsättningar
skattesälja fast egendom. Dessa utfästelser äro nämligen tillkomna under
tider av helt andra samhälleliga och ekonomiska förhållanden än de nuvarande.
Ändringar i eller upphävande av gällande bestämmelser om skatteköp lära icke få
anses mera stridande mot billighet än ett tryggande av varje annan utfästelse, som
icke inom rimlig tidrymd kommit att fullbordas genom ett rättsligt bindande avtal.
I detta sammanhang får kungl. kollegium ock erinra, att bestämmelsen i 77 § regeringsformen
av innehåll att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig
ordning efter nuvarande eller framdeles blivande författningar kunna till skatte
försäljas, icke lärer vara så att förstå, som skulle därmed någon grundlagsfäst rätt
att skatteköpa vara tillförsäkrad dem, vilka innehava kronoegendom, varå sådant köp
kan äga rum. Stadgandet torde allenast avse ett undantag från de i paragrafens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

35

första del givna ovillkorliga konstitutionella föreskrifterna angående förvaltningen av
kronans fasta egendom.

På grund av det anförda får kungl. kollegium, som vad angår skatteköp i den
ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de
bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskriva
åberopar sitt denna dag till utskottet avgivna yttrande angående giltigheten av visst
vid rekognitionsskogars försäljande till skatte gjort förbehåll1, alltså såsom sin mening
uttala att en revision av gällande bestämmelser om skatteköp är önsklig samt att
en sådan revision jämte en eventuell suspension tillsvidare av rättigheten att skatteköpa
kan genomföras utan att kränka bestående rättigheter eller billighetens krav.

Vad beträffar slutligen rättigheten att genom så kallad skatteomföring förvärva
äganderätten till viss kronoegendom är denna rätt allenast begränsad till krononybyggen
i de norrländska länen. Skatteomföringsinstitutet grundar sig på det förhållande,
att sedan staten för odling och bebyggande upplåtit jord i dessa län åt
hugade nybyggare med skyldighet för dem att på föreskrivet sätt odla och bebygga
den upplåtna jorden, det ansetts billigt och lämpligt att nybyggaren efter odlingsoch
nybyggnadsskyldigheternas fullgörande fått äganderätten till nybygget åt sig upplåten.
Då i förevarande fall sålunda kan sägas föreligga ett mellan staten och nybyggaren
ingånget avtal av visst innehåll och nybyggaren i regel fullgjort åtminstone
något av honom enligt avtalet åliggande prestandum, anser kollegium att inskränkningar
eller förändringar i nybyggarens rätt att erhålla skatteomföring icke kunna
med iakttagande av vid lagstiftning gängse hänsyn till bestående rättigheter genomföras.

Då för framtiden nya upplåtelser av krononybyggen näppeligen kunna tänkas
förekomma i avsevärdare antal torde förändrade villkor vid dessa upplåtelser i nu
berörda avseende knappast bliva av någon praktisk betydelse. Remissakten överlämnas
härmed.

Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Gasten von Otter.

A. W. Dufwa.

P. R. Bergström.

Axel Klockhoff,
föredragande.

B. Kjerrman.

1 Se ovan bilaga A.