Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1919 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område ävensom i ämneväckta
motioner.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Hult,
Alfred Petrén, Boberg,* Tengvall, Lindström, Magnusson i Kalmar,
Andersson i Knäppinge, Nilsson i Vibberbo, Hage, Karlsson i Nynäshamn,
Johansson i Vittinge och eldström.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 21 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 385, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
intaget förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 200 av herr Karl Johan Ekman och
nr 207 av herr Lindhagen; samt
inom andra kammaren:

nr 380 av herrar Norman och Andersson i Knäppinge.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 27 käft. (Nr 41) 1

i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Herrar Normans
och
Anderssons
i Knäppinge
motion.

Kung l.
Maj:ts
proposition.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,
hänvisa till propositionen.

Herrar Norman och Andersson i Knäppinge hava i sin motion
hemställt om avslag å förevarande proposition, under anförande bland
annat, att då den av propositionen berörda lagen icke varit i kraft längre
tid än sedan den 1 september sistlidet år, lagens giltighetstid icke varit
tillräcklig för att bereda tillfälle till sådan kännedom om lagens verkningar,
som kunde läggas till grund för omarbetning av lagen redan nu.

Beträffande det närmare innehållet i nämnda motion ävensom i
fråga om vad övriga motionärer anfört och yrkat, får utskottet, i den
mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till motionerna.

I det anförande till statsrådsprotokollet, varmed statsi''ådet och chefen
för justitiedepartementet motiverade hemställan om bemyndigande till
tillkallande av den s. k. jordkommissionen, erinrade departementschefen
därom, att 1918 års riksdag med anledning av Kungl. Majrts
proposition antagit lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., varigenom en viss
grupp av nyttjanderättshavare tillerkänts lösningsrätt till av dem innehaft
jordområde, samt anförde, att denna rätt enligt departementschefens
uppfattning genom riksdagens beslut alltför mycket inskränkts till sitt
omfång. Jordkommissionen, i vilkens uppdrag inlades att verkställa utredning,
huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende
av jord bruksändamål utöver vad för närvarande vore stadgat
borde på lagstiftningens väg genomföras, ävensom att avgiva det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, har, i anslutning till berörda uttalande
och under åberopande tillika av kommissionens medlemmars* personliga
erfarenhet om lagens otillräcklighet, såsom ett första resultat av sitt arbete
avgivit förslag till förnyad lagstiftning i det ämne, som behandlas i nyssnämnda,
av 1918 års lagtima riksdag antagna lag. Detta jordkommissionens
förslag ligger till grund för ifrågavarande proposition.

De betydelsefullaste av de av departementschefen åsyftade inskränkningar
i lösningsi''ättens omfång, som av förra årets riksdag, efter sammanjämkning
av kamrarnas beslut, vidtogos i det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget, voro följande. Under det att enligt propositionen för lösningsrätt
fordrades, att minst en fjärdedel av det värde, området med därå
befintliga byggnader ägde, skulle belöpa å nyttjanderättshavaren tillhöriga,
av honom eller någon hans företrädare uppförda byggnader, skall

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4L

3

enligt gällande lag minst hälften av hela värdet belöpa ä sådana byggnader.
Enligt propositionen var vidare jordägarens lösningsrätt, då upplåtelsetiden
är minst 49 år, inskränkt till sådana fall, då området är beläget
på visst mindre avstånd från boningsbus, tomtplats eller trädgård
å huvudfastigheten eller områdets inlösen eljest skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigbeten; enligt lagen däremot äger jordägaren oinskränkt
rätt att, där han så önskar, genom att själv inlösa nyttjauderättshavarens
byggnader förhindra dennes inlösen av jorden, varvid jordägaren
tillika är berättigad att från inlösen undantaga byggnad, som uppenbarligen
är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Slutligen
har riksdagen uteslutit propositionens stadgande om lösningsrätt i
de fall, att en fastighet sedan mera än 20 år innehafts av annan än
ägaren utan att upplåtelse för viss tid eller livstid förelegat.

I jordkommissionens i propositionen återgivna utlåtande i frågan
frambålles, att enligt vad en genom kommissionen verkställd utredning
oförtydbart givit vid handen, gällande lag kunnat vinna tillämpning endast
i ett ytterst ringa antal fall och vore behäftad med brister och
ofullständigheter, särskilt tillkomna genom riksdagens beslut. I sådant
avseende märktes främst, dels att den förhoppning man ansett sig kunna
hysa därom, att jordägarna icke i allt för stor utsträckning skulle finna
lämpligt att begagna sin företrädesrätt till lösande av husen å lägenheten,
att döma av den hittills vunna erfarenheten icke syntes hava besannats,
vid vilket förhållande lagstiftningens förnämsta syfte, förvandlandet av
de ofria lägenheterna till verkliga egna hem, i hög grad äventyrats och
lagen i åtskilliga fall till och med kommit att motverka detta sitt ändamål.
Dels hade det ock visat sig, att genom uteslutandet av viss tids
faktisk besittning såsom grund för lösningsrätt lagens tillämplighetsområde
blivit avsevärt och på icke önskvärt sätt inskränkt.

Departementschefen har funnit de sålunda framställda anmärkningarna
mot gällande lag äga berättigande och i enlighet med jordkommissionens
hemställan framlagt förslag till ändringar i lagen till
överensstämmelse med vad förra årets proposition innehöll. Förevarande
proposition går emellertid längre än vad Kungl. Maj:t vid 1918 års riksdag
föreslagit. Jordägarens lösningsrätt har nämligen vid alla under
lagen fallande nyttjanderättsupplåtelser, således ej blott, såsom i förra
årets förslag, vid upplåtelser på minst 49 år, inskränkts till sådana fall,
där tillämpning av nyttjanderättshavarens lösningsrätt skulle för jordägaren
medföra intrång eller olägenhet. Dessutom har bestämmelsen i

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

gällande lag om att bebyggandet av området skall hava verkställts av
brukaren eller föregående brukare uteslutits och med ändring jämväl
av bestämmelsen om åbyggnadernas värde såsom förutsättning för rätt till
inlösen föreskrivits allenast, att den 1 januari 1919 ävensom vid den tid,
då lösningsrätt inträder, bostad skall finnas å lägenheten samt att minst
en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader äger,
skall belöpa å brukaren tillhöriga byggnader.

Utskottet anser det vara av största vikt, att syftemålet med förevarande
lagstiftning — i främsta rummet de ofria lägenheternas förvandlande
till verkliga egna hem — främjas i hela den utsträckning, som
utan kränkande av andra berättigade intressen låter sig göra. Av vad
i propositionen anföres synes framgå, att gällande lag icke tillfredsställande
fyller detta ändamål, utan att härför erfordras ändringar i den
riktning, som av Kungl. Maj:t föreslås. Då härtill kommer, att tid efter
annan lägenheter återfalla, vilka enligt de nu föreslagna men ej enligt
gällande bestämmelser äro underkastade lösningsrätt för brukaren, anser
utskottet de betänkligheter böra falla, som eljest förefinnas mot att i väsentliga
delar ändra en lagstiftning, som varit i tillämpning så kort tid,
som den nu förevarande. Utskottet har vid sin granskning av förslaget
funnit detsamma i huvudsak vara väl avvägt, så att, samtidigt med att
därigenom brukarens lösningsrätt väsentligen utsträckes, jordägarens intressen
i erforderlig omfattning tillgodoses.

I fråga om vissa av de särskilda stadgandena i förslaget samt de
i förevarande motioner framställda ändringsförslagen får utskottet erinra
följande.

1 §.

Herr Lind- Herr Lindhagen har beträffande förevarande paragraf i sin motion

}>a9tionm° yrkat, att varje begränsning ifråga om upplåtelsetiden måtte utgå, eller
om detta yrkande ej kunde bifallas, åt paragrafen måtte i överensstämmelse
med vad jordkommissionen i sitt förslag yrkat givas följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över
tjugu år i följd innehavts av annan än ägaren och har området så bebyggts,
att därå — — — upplåtits till bostadslägenhet».

Till stöd för dessa yrkanden har i motionen åberopats i huvudsak
följande:

»Att inskränka författningens tillämpning allenast till fastighetsdel ar,

Andra lagutskottets utlåtande Nr -it.

5

som upplåtits till brukande över 20 år i följd, anser jag icke hava stöd
i sakens natur. Det behjärtansvärda förhållandet är, att eu person och
hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet
tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Om de sedan
suttit i detta hem några dagar eller längre tid, är ingen konstitutiv
skiljaktighet.»

Som skäl för det senare yrkandet har därjämte anförts, att jordägare
på många ställen hade för sed att göra dylika upplåtelser för en
kortare tid i sänder och att det väl icke kunde ligga någon rimlighet uti,
att personer, som kanske under generationer suttit på dylika vid varje
tidsperiod förnyade kontrakt, skulle få eu sämre ställning än om kontrakten
varit avfattade i tjuguårsperioder eller därutöver. Från orterna
hade bland annat också påpekats, att tjuguårsperioden även i och för sig
visat sig vara för lång.

ATid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta Utskottet.
intressen synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra
krävas, att upplåtelsen eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit
en mera betydande utsträckning i tiden. Som skäl för att, som i
gällande lag skett, sätta gränsen i sådant avseende vid 20 år, har i
1918 års proposition i ämnet åberopats yttrande av de s. k. egnahemssakkunnige,
i vilket yttrande anförts bland annat, att en längre upplåtelsetid
än 20 år icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter
på ofri grund skulle bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser
på kortare tid än 20 år måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att
berättiga innehavaren att inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna
lägenheter i regel läge alltför nära huvudgården för att icke ett särskiljande
med full äganderätt skulle kunna medföra avsevärda olägenheter
för densamma. And are framhölls, att de fall, i vilka åbyggnader vid
kortare upplåtelsetid än 20 år uppförts på ofri grund, torde höra till
undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda vara alldeles för obetydligt,
för att hänsyn behövde tagas till dem. Härtill komme, att maximitiden
för arrendeupplåtelser i allmänhet vore 20 år och att, då det ingalunda
vore sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare på verkligt arrende
utlämnades jord, gränsande till hans lägenhet, denna arrenderade jord,
om inlösningsrätten finge tillämpas vid 20 års upplåtelser, skulle kunna
få lösas, vilket givetvis vore olämpligt.

Utskottet finner de sålunda anförda skälen äga giltighet och anser
alltså anledning icke förefinnas att i den nya lagen frångå gällande tidsgräns
av 20 år.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4J.

Vad härefter angår frågan, huruvida lösningsrätten bör utsträckas
till de fall, där antingen på grund av särskilda upplåtelser på kortare
tid än 20 år eller till följd av tyst medgivande, efterföljt av avtal för
kortare tid, brukningsrätten fortlupit under mera än 20 år i följd, är att
märka, att, såsom av propositionen framgår, det endast var med viss tvekan,
som jordkommissionen framlade sitt av herr Lindhagen upptagna förslag
till sådan utsträckning av lagen, som i det senare av motionärens
ovan återgivna yrkanden föreslagits. Som skäl för förslaget i denna del
åberopades av kommissionen, att man med ganska stor sannolikhet torde
kunna antaga, att ett område, som upplåtits på sådant sätt, icke vore av
någon större betydelse för huvudfastigheten, samt vidare, att det i sådana
fall måste anses önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken
förenades i samma hand. Kungl. Maj:t hade i det förslag, som remitterades
till lagrådet, upptagit jordkommissionens yrkande. Departementschefen
anförde i denna punkt, att några avsevärda olägenheter av ett dylikt
utsträckande av lösningsrätten ej toi’de behöva befaras, medan däremot
fördelarna med hänsyn till lagens syfte vore påtagliga. Visst vore, att
i många nu avsedda fall nyttjanderättshavarens intresse av att få inlösa
marken kunde vara lika starkt och olägenheten för jordägaren av markens
avstående lika ringa som'' i de fall, där jämväl enligt gällande lag lösningsrätt
kunde äga rum.

Sedan inom lagrådet anförts betänkligheter mot dylikt stadgande,
främst på den grund att detsamma skulle komma att gälla även sådana
fall, då sista delen av 20-årsperioden hänfört sig till en i förlitande på
äldre lag gjord upplåtelse, kanske avseende blott ett eller annat år, har
bestämmelsen uteslutits i det för riksdagen framlagda lagförslaget. Departementschefen
hänvisar som skäl härför till anmärkningarna inom lagrådet
samt anför vidare, att frågan, att döma efter den föreliggande
undersökningen, icke ägde tillnärmelsevis samma betydelse som övriga av
jordkommissionen föreslagna ändringar i gällande lag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit i denna punkt kar
utskottet funnit sig böra ansluta sig till den i propositionen intagna
ståndpunkten. Utskottet hemställer alltså om avslag å herr Lindhagens
motion i denna del.

3 §•

Den begränsade lösningsrätt, som även enligt förevarande förslag tillerkänts
jordägaren och varom reglerna innefattas i 3 §, består däri, att jordägaren
är berättigad att lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna, »därest å huvudfastigheten den 1 januari 1919

Andra lagutskottets utlåtande AV 4/.

7

fanns och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren enligt
denna lag inträder, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård
på mindre avstånd än tvåhundra meter från området, eller området
eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens ägor eller ä
densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att
intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan genom
områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten, ankommande på
jordägaren, huruvida han vill från inlösen undantaga byggnad, som uppenbarligen
är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamål.;

Nämnda bestämmelse skiljer sig i så måtto från de i 1918 års proposition
föreslagna reglerna om lösningsrätt vid avtal på minst 49 år,
att villkoren för sådan rätt formulerats så, att för lösningsrätt förutsattes,
att å huvudfastigheten den 1 januari 1918 funnits och vid upplåtelsetidens
slut fortfarande funnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre
avstånd än tvåhundra meter från området eller att eljest områdets inlösen
skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten.

Ändringen har föreslagits av jordkommissionen, vilken såsom skäl
för densamma anfört, att kommissionen ansett sig böra något närmare
än som för nyss angivna fall i Kungl. Maj:ts förslag skett precisera de
förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt
för jordägaren. Kommissionen hade därvid i huvudsak följt den
formulering, som av den s. k. torpkommissionen använts i dess förslag
till lösningslag.

Herr Lindhagen har i sin motion föreslagit, dels att endast avsevärt
intrång eller olägenhet skall berättiga jordägaren att lösa nyttjanderättshavarens
byggnader, dels ock att i andra stycket av paragrafen orden
»eller området eljest — — avsedda ändamål» måtte utbytas mot de i
1918 års proposition begagnade orden »eller eljest områdets inlösen skulle
medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten».

Till stöd för dessa yrkanden har framhållits i huvudsak följande:

»Jordkommissionen har ej lämnat någon annan motivering för detta
förkastande av den förra året antagna lagtexten, än som kan uttolkas ur
de båda ordalydelserna. Dessa synas mig emellertid ej lämna någon
förklaring, varför vid detta tillfälle, då endast oundgängliga ändringar
skulle föreslås och ej en allmän revidering av lagens uttryckssätt företagas,
det kan anses oundgängligt att företaga just denna omskrivning.
Däremot kan det lätt inträffa, såsom så ofta sker genom en dylik hastigt
tillkommen förändring i lagtexten, att lagens effektivitet äventyras på
andra vägar än dem, som med de i övrigt föreslagna ändringarna skulle

Herr Lindhagens

motion.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

undvikas. För det första talas nämligen om varje olägenhet såsom förhindrande
en avlösning, under det att gällande lag liksom det för kommitterade
först framlagda förslaget betonar, att olägenheten skall vara
åtminstone avsevärd. Vidare inger uttrycket «intrång eller olägenhet för
skogsskötsel» farhågor, såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes
skall bliva alldeles otillämplig. De flesta lägenheter lära väl befinna sig
inom eller i närheten av någon skog. För den, som länge deltagit i
riksdagsarbetet och där sysslat åtskilligt med jordfrågor, är det väl bekant,
att ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas
med de invändningarna, att sådana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren,
som har eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare
eller en skogvaktare, ävensom att dylik avsöndring alltid är vansklig
även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde, när jordägarne ej
längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj, som
på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den
av kommissionen sålunda föreslagna förändrade lydelsen av gällande laglämnar
just genom sin specifikation och sättet för formuleringen fritt fält
för förrättningsmännen att under jordägarnes påtryckning avvisa en
myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas
förmånen att vid uppgörelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en
ringa betalning.»

Vidare har anförts:

»Jordkommissionen har uteslutit bestämmelsen, att olägenheten måste
vara »avsevärd», på samma gång dock jordkommissionen i sin motivering
(prop. sid. 34 rad 10 ovanifrån) anmärkt, att olägenheten borde vara
avsevärd. Någon diskussion om denna förändring i. sak har icke ägt
rum hos kommissionen trots yrkande om förändring, såsom det förefallit
och även medgivits, på grund av den stora brådskan. Men icke heller
lagrådet eller justitieministern har kunnat förmås ägna någon uppmärksamhet
åt denna olikhet mellan 1918 och 1919 års förslag trots utrycklig
reservation till kommissionens betänkande. Man får väl således antaga,
att åtminstone från lagrådets och regeringens sida meningen är, .
att borttagandet av jordägarens företrädesrätt till lösen av byggnaderna
skall ekvivaleras genom en vidgad lösningsrätt för jordägaren på grund
av olägenhet genom inlösen. Lösningsrätt för byggnaden skulle således
erhållas vid vilken olägenhet som helst. Då man vet, hur ringa inflytande
vid sådana ärendens avgörande den svagare lägenhetshavaren oftast
har gent emot den mäktigare jordägaren och dennes påståenden,
samt med kännedom tillika om benägenheten att tolka författningar efter
bokstaven, måste genom en sådan sakändring icke blott i en myckenhet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4!.

9

fall oundvikligen ocli rätteligen, utan även genom ett formalistiskt eller
suggererat hänsynstagande till varjehanda små möjligheter till olägenheter
hela lagändringens verkan på en av dess viktigaste för att icke säga
viktigaste punkt kunna gå väsentligen förlorat.»

Ändringen i förevarande paragraf i förhållande till den för vissa
fall på motsvarande grund byggda bestämmelsen i 1918 års förslag avser,
såsom framgår av vad jordkommissionen anfört, icke att innebära någon
saklig skillnad. Vid sådant förhållande och då utskottet ur vissa av
motionären framhållna synpunkter finner den tidigare formuleringen äga
företräde, hemställer utskottet, att paragrafen måtte ändras till huvudsaklig
överensstämmelse med vad av motionären yrkats. Uttrycket »avsevärd
olägenhet» torde därvid få anses äga den innebörd, som i förra
årets proposition angives, eller sådan olägenhet, som finnes vara till verkligt
men för huvudfastighetens lämpliga bruk, och således kunna jämväl
fullt täcka de mera preciserade förhållanden, vilka enligt Kungl. Maj:ts
förslag borde grunda lösningsrätt för jordägaren.

Utskottet har därjämte haft sin uppmärksamhet riktad på vissa
otydligheter i paragrafens avfattning. Förutsättning för lösningsrätt
skulle enligt förslaget vara bland annat, att å huvudfastigheten finnes boningshus,
tomtplats eller trädgård på visst mindre avstånd från området.
Med »huvudfastigheten» torde i detta sammanhang avses den kamerala
jordeboksenheten. Vid sådant förhållande synes undantagsbestämmelsen
hava erhållit en för snäv begränsning. Det torde ej sällan förekomma,
att en lägenhet upplåtits å visst hemmansnummer, som är i övrigt obebyggt
men ingår i en egendom, vilken består jämväl av annat hemmansnummer,
å vilket mangårdsbvggnad finnes, belägen mindre än 200 meter
från lägenheten. Enligt förslaget skulle jordägaren i sådant fall icke äga
lösningsrätt till husen å lägenheten. Detta synes icke överensstämma med
den avsikt att tillvarataga jordägarens berättigade intressen, som torde ligga
till grund för ifrågavarande bestämmelse. Utskottet anser fördenskull, att
jordägaren bör äga lösningsrätt till husen även i de fall, då boningshus,
tomtplats eller trädgård finnes — inom i lagen bestämt avstånd — å en
med huvudfastigheten i sambruk varande, joi''dägaren tillhörig fastighet.
Därvid torde emellertid undantaget böra uttryckligen begränsas till de
fall, då huvudgårdens byggnader, respektive tomtplats eller trädgård
tillhöra jordägaren.

Vid utskottets behandling av förevarande paragraf har vidare viss
tveksamhet gjort sig gällande beträffande innebörden av det ovan åter Biliang

till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 27 Käft. (Nr 41.) 2

Utskottet.

10

Andra lagutskottets utlåtande År 4t.

Herr Ekmans

motion.

givna, i paragrafen förekommande ordet »tomtplats». Utskottets uppfattning
är emellertid, att i detta sammanhang med sagda ord bör förstås
det område eller den plats, där boningshusen äro belägna, och således
icke exempelvis plats, där boningshus tidigare funnits eller byggande
av boningshus planeras. Ovissheten har vållats därav, att med förstnämnda
innebörd av beteckningen ej synes förenligt att i lagtexten upptaga
jämväl boningshus, eftersom i varje fall området för boningshus måste ingå
i tomtplatsen. Egnahemssakkunnige, som bearbetade torpkommissionens
förslag till lösningslag,'' med vilket propositionen i denna punkt överensstämmer,
uteslöto ordet boningshus, under anförande, att det torde vara
obehövligt att beräkna avståndet från huvudgårdens boningshus, när
tomtplats redan vore angiven. Denna uppfattning delas av utskottet,
som emellertid icke ansett nödigt att förorda ändring i detta avseende
i den föreslagna lagtexten.

21 §.

Denna paragraf innehåller ett stadgande av lika lydelse som 18 §
i gällande lag, av innehåll att lagen icke skall äga tillämpning beträffande
område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i
fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad gällande bestämmelser.

Herr Karl Johan Ekman har i sin motion yrkat, att från lagens
tillämpning måtte undantagas jämväl ecklesiastikt boställe och del därav.
Såsom skäl för detta yrkande har anförts, att de ecklesiastika boställena
tjänade ett direkt avlöningsändamål och att varje förändring uti äganderätten
eller förfoganderätten till desamma krävde bifall av allmänt kyrkomöte,
utom i vissa i 62 § av ecklesiastika boställsordningen uppräknade
fall. Vidare har anförts, att eu rubbning i den sålunda stadgade ordningen
för avyttring av ifrågavarande till boställen hörande jord vore
lika litet påkallad som i fråga om kronans jord och skulle kunna få
synnerligen betänkliga följder samt i många fall jämväl leda till en
ökning av församlingarnas uttaxering för prästerskapets avlöning.

Vid behandlingen av samma lagstiftning vid förra årets riksdag
förehade lagutskottet ävenledes motion av herr Ekman med samma yrkande
som i förevarande motion. Lagutskottet avstyrkte bifall till motionen
och anförde som skäl för denna hemställan följande:

»Tillräckliga skäl att — — — från lösningsrättens tillämpningundantaga
av motionären angiven egendom torde icke föreligga. Även
om vissa svårigheter, på sätt motionären påpekat, kunna uppstå vid lagens
tillämpning, då det gäller lösning av jord, som i motionen omförmäles,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4t.

11

torde de dock icke vara av don beskaffenhet, att de böra föranleda eu
sådan begränsning av lagens tillämpningsområde, som i motionen ifrågasatts.
»

Utskottet instämmer i vad av förra årets lagutskott sålunda anförts. Utskottet.
Med anledning av de av motionären i nu förevarande motion anförda
betänkligheterna beträffande möjligheten att utan kyrkomötets hörande
antaga en lag, som kan giva anledning till förändring i äganderätten
eller förfoganderätten till ecklesiastika boställen, vill utskottet därjämte
framhålla, att enligt utskottets uppfattning gällande bestämmelser ej lägga
hinder i viigen för att Kungl. Maj:t och riksdagen genom allmän lagstiftning
skapa möjlighet att påfordra frånskiljande av delar av sådana boställen.
Till stöd för denna uppfattning torde kunna anföras, att gällande
expropriationslag, som äger tillämpning jämväl på ecklesiastik jord, antagits
utan kyrkomötets hörande. Utskottet hemställer alltså om avslag
å herr Ekmans motion.

Skrivelseförslag.

Herr Lindhagen har slutligen i sin motion framställt förslag om Herr Lindskrivelser
till Kungl. Maj:t beträffande olika med förevarande lagstiftning motion.
sammanhängande önskemål. Skrivelseförslagen avse

dels under punkt 5 i motionen, att riksdagen måtte hos Kung]. Maj:t
hemställa om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att då lösningsrätt
avvisas på grund av avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, lägenhetsinnehavaren
må kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderna till
annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i stället får lösas;

dels under punkt 6, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att kontraktsbestämmelse,
enligt vilken lägenhetsinnehavares husbyggnader vid upplåtelsetidens slut
tillfalla jordägaren utan lösen, måtte, när skäl därtill förefinnes, kunna
förklaras ogiltig samt lägenhetsinnehavaren berättigas att enligt lagens
föreskrifter i övrigt lösa till sig marken med bibehållande av byggnaderna,
helst utan annan ersättning för de senare, än som kan anses vara honom
beredd genom andra förmåner;

dels under punkt 7, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
skyndsamt förslag till tillägg i lagen och åtgärder i övrigt, varigenom
det allmänna såsom talesman för lägenhetsinnehavaren omhändertager
lösningsförfarandet och i övrigt biträder honom, så att lösningsrätten
blir för honom överkomlig;

dels slutligen under punkt 8, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Utskottet.

anhålla, att underrättelse om ifrågavarande författnings tillvaro samt de
möjligheter och utvägar den erbjuder måtte i orterna på lämpligt sätt
spridas.

I fråga om motiven för dessa yrkanden hänvisas till eu av motionären,
som är medlem av jordkommissionen, avgiven, vid kommissionens
förslag fogad reservation, vilken finnes återgiven i propositionen.

Utskottet vill icke bestrida, att beaktansvärda synpunkter kunna
finnas i nämnda yrkanden och vad till stöd för desamma anförts. Det
måste emellertid fasthållas, att förevarande förslag endast innebär en
provisorisk lagstiftning, i det att förslaget utgör en utbrytning från ett lagstiftningsområde,
som i hela sin omfattning är under utredning hos jordkommissionen.
Det torde vid sådant förhållande icke höra ifrågasättas,
att riksdagen nu skulle begära ytterligare partiella reformer. Ur utredningsarbetets
synpunkt synes det vidare vara utan betydelse, huruvida
riksdagen nu beslutar att i skrivelse peka på enstaka punkter av det
stora arbetsområdet.- De önskemål, som framhållits i motionen, torde
med säkerhet bliva framförda jämväl inom kommissionen och i den mån
de finnas berättigade utan riksdagens ingripande därstädes tagna i beaktande
vid utrednings- och lagstiftningsarbetet. Utskottet hemställer av
dessa skäl, att riksdagen icke måtte biträda ifrågavarande skrivelseförslag.

I fråga om det under punkt 7 i motionen framförda yrkandet att
det allmänna måtte omhändertaga lösningsförfarandet och i övrigt biträda
lägenhetsinnehavarna, så att lösningsrättens begagnande blir för dem
överkomligt, vill utskottet erinra därom, att för innevarande ävensom för
nästkommande år finnas anvisade belopp av 10,000 kronor för vartdera
året att användas till bestridande efter i kungörelse den 28 juni 1918
bestämda grunder av vissa med inlösen av område enligt förevarande
lagstiftning förenade kostnader, nämligen kostnader för lantmäteriförrättning,
varom i lagen förmäles, för fastställande av inlöst områdes avskiljande
och för löseskillings fördelning, ävensom till ersättning för biträde,
som enligt samma kungörelse lämnas nyttjanderättshavare i ärende angående
lösningsrätt enligt denna lagstiftning.

Beträffande förslaget om åtgärder för spridande av kännedom om
lagens tillvaro synes det utskottet, ehuru kännedomen om lagen lärer
vara ganska allmän, dock vara lämpligt, alt exempelvis de enligt nyssnämnda
kungörelse för varje län förordnade personer med åliggande att
biträda nyttjanderättshavare anmodas att utöva viss upplysningsverksamhet
om de möjligheter till förvärvande av egna hem, som genom denna lagstiftning
äro beredda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

13

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.Maj:ts
förslag icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen
antagas ocli med avslag å den av herrar Norman och
Andersson i Knäppinge väckta motionen nr 380 i andra
kammaren, måtte för sin del antaga följande

Lag

\

om rätt i vissa fall för liyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Härigenom förordnas* som följer:

1 §•

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten
del av en fastighet så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och
vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, vare brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde,
området med därå befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga
byggnader, vid upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna
området, där ej nedan i denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,
evad änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den
upplåtna brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på
viss tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens
bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet
skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till
bostadslägenhet.

2 §■

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,
visas föreligga, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,
varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag för
innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som
därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,
som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och
skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas å
innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den män
här nedan ej annorlunda stadgas.

3 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare
äge icke rum, om de brukaren
tillhöriga byggnaderna enligt
avtal skola vid upplåtelsetidens slut
tillfalla jordägaren eller om området
frånträdes på den grund, att nyttjanderätt
en förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att
område löses enligt vad i 1 eller 2
§§ sägs, lösa de å området uppförda,
nyttjanderättshavaren tillhöriga
byggnaderna, vare jordägaren
därtill berättigad, därest å huvudfastigheten
den 1 januari 1919
fanns och vid den tid, då lösningsrätt
för nyttjanderättshavaren enligt
denna lag inträder, fortfarande
finnes boningshus, tomtplats eller
trädgård på mindre avstånd än tvåhundra
meter från området, eller
området eljest har sådant läge i förhållande
till huvudfastighetens ägor
eller å densamma befintlig anläggning
eller arbetsplats, som ej är tillfällig,
att intrång eller olägenhet för jordbruk,
skogsskötsel eller eljest kan genom''
områdets frånskiljande tillskyn -

3 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare
äge icke rum, om de brukaren
tillhöriga byggnaderna enligt
avtal skola vid upplåtelsetidens slut
tillfalla jordägaren eller om området
frånträdes på den grund, att nyttj
anderätten förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att
område löses enligt vad i 1 eller 2
§ sägs, lösa de å området uppförda,
nyttjanderättshavaren tillhöriga
byggnaderna, vare jordägaren
därtill berättigad, därest han å
huvudfastigheten eller därmed sambrukad,
jordägaren tillhörig fastighet
den 1 januari 1919 ägde och
vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren
enligt denna lag
inträder, fortfarande äger boningshus,
tomtplats eller trädgård på
mindre avstånd än tvåhundra meter
från området, eller eljest områdets
inlösen skulle medföra avsevärd
olägenhet för sådan fastighet, som
nyss sagts.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 15

(Kung!. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

(las huvudfastigheten, ankommande på
jordägaren, huruvida han vill från
inlösen undantaga byggnad, som
uppenbarligen är främmande för det
med upplåtelsen avsedda ändamål.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i denna lag
sägs, Och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring
därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å
området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av
honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, vare pliktig att till
nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring, i
den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då
den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets
utförande nödiga kostnad.

6 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det
jordägaren tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar
före upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom
trettio dagar från den dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.
Om sättet för sådant tillkännagivande gälle vad om uppsägning av arrendeavtal
är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva
honom tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande där -

16

Andra lagutskottets utlåtande Av 41.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

om i den ordning, ovan sägs, sist nittio dagar före den dag då området,
frånsett stadgandet i 7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest
avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu
dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen.

7 §•

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andi a
stycket må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från
tillkännagivande, som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande
därom på sätt i 6 § är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens
sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättsliavare till under nyttjanderätt
upplåtet område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den
upplåtna nyttjanderätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva
honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren
icke mot sitt bestridande förpliktas att från området avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst
efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av
vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag,
då den upplåtna ny ttj anderätten upphörde, njute jordägaren ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning,
varom här nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till
stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

s:§.

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i 5 § förmärs,
skall utgå, eller varder jordägarens anspråk på lösningsrätt eller å viss
byggnads undantagande från inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,
skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses
av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena
sig om valet av den tredje, äge domaren i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att
draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

Andra lagutulcottets utlåtande AV 4!.

17

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att
iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Frågan om nyttj anderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen
för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren
avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock
skall förhållande, som i 3 § första stycket avses, ej prövas vid förrättningen,
med mindre jordägaren det begär.

10 §.

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2
och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än
laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande
för lantmätare skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden
utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den
dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 §
sägs, må äga rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordägarens
sida verkställts, må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från det sådant
tillkännagivande skett, dock att, där tillkännagivandet ägt rum tidigare
än nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen
är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas senast å sistnämnda
dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra
stycket och har detta anspråk hlivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren
bestritt, skall nyttj anderättshavaren ej i något fall vara
pliktig att till befallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt,
tidigare än trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt
ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravationsbevis
rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och
nyttj anderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 27 höft. (Nr 41.) 3

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda
minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom,
att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton
dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är
belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika
innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid
tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan
rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt,
om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen
genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till
jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

11 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan
om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet
göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting, så ock i inteckningsboken.

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna
lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.
Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad,
som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring sägs, där ej sådan karta
ändå finnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas
i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å
denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräk -

Andra lagutskottets utlåtande AV 41. 19

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottds förslag.)

ning av sådant avdrag skall vad i 5 § andra stycket stadgas om beräkning
av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad
de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men
i annat fall vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare,
som är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på
sätt nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet
skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom
trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende
person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften
vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller
avskriva.

15 §. ''-i

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja
talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden
i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats
avslutad enligt vad i 14 § sägs; och skall i fråga om rättegången
vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut
gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare
åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

16 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger
honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet
vunnit laga kraft hos Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den
bestämda löseskillingen.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj.ls förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid nedsättningen iugive nyttjanderättshavaren till Kungl. Maj:ts
befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet
samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.
Försummas sådant, åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att
på nyttjanderättshavarens bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar
och karta.

Löseskillingen skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande områdets avskiljande överenstämma
med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Kungl. Maj:ts
befallningshavande fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling
rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets
prövning har Kungl. Maj:ts befallningshavande att så förfara, som
vore området av jordägaren avsöndrat och, där till områdets avsöndrande
särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för
fastställelse av inlöst områdes avskiljande från fastighet, vilken innehaves
såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen
fullbordad och göre Kungl. Maj:ts befallningshavande om beslutet
ofördröjligen anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående
inlöst områdes befriande från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld
är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Kungl.
Maj:ts befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till
den, som är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 §
sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämp -

21

Andra lagutskottetn utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande
kallelse till sammanträdet genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning
inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Kungl. Maj:ts befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess
Kungl. Maj:t förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
hos domaren samt tillika insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som i 9 § avses, för fastställandet av inlöst
områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas
av nyttjanderättshavaren.

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga
byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse
i lag är begränsad till viss tid efter nyttj anderättens upphörande, enligt
vad ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer
inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag,
då nyttjanderättshavaren skall avträda området eller rätten till inlösen
upphört.

21 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område,
som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark
i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1919, vilken dag
lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla, dock
att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom
i 4 § första stycket sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september
1919, skall handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant
tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men
ej gått till ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum
enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad verkan.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas
i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före
den 1 december 1919, och må, då sådant tillkännagivande skétt sist å
nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till
Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,
där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

Yad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 7 § andra stycket i denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens
utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

B) att motionerna nr 200 och 207 i första kammaren,
i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 maj 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

Andra lagutskottets utlutande Nr 41.

23

Reservationer:

I. Vid utskottets hemställan under A).

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

A) av herrar Dahl, Tengvall, Lindström och Andersson i Knäppinge,
vilka ansett, att propositionen bort av utskottet avstyrkas.

B) av herr Ernst Lindblad, som anfört följande:

»Då jag ej kunnat biträda ett förslag att redan efter V2 års mer
eller mindre knapphändig erfarenhet ändra en lagstiftning, som uteslutande
har retroaktiv verkan och varom synnerligen skiftande meningar
rått och ännu delvis torde råda, har jag ansett det framförallt vara
nödvändigt att genom länsvis gjorda undersökningar av på detta område
fullt praktiska och förtroendeberättigade män en klar uppfattning må
givas om dels de olika upplåtelsernas art och beskaffenhet, dels möjligheten
av att kunna träffa tillfredsställande uppgörelse mellan jordägaren
och husägaren, dels slutligen åstadkommas en av undersökningen gjord
approximativ värdeberäkning av såväl jord värdet som husvärdet, jämförda
med de båda parternas uppfattning därom.

Det är nämligen att märka, att dels torde det hittills givna materialet
vara ganska knapphändigt på grund däraf, att tiden ej ännu är
inne för tillämpning av lagens bestämmelser, och hava redan därför de
nu till offentlig kännedom komna fallen ej kunnat tillmätas avgörande
betydelse, dels synes det också vara väl värt ett försök att framföra de
olika parterna inför praktiska och erfarna män, vilkas råd och anvisningar
möjligen kunde vinna deras beaktande.

På grund härav har jag inom utskottet yrkat,

att riksdagen — med avslag å den kungl. propositionen
— måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
fullständiga, länsvis gjorda undersökningar om dylika
jordupplåtelser samt att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt länsstyrelserna att för nämnda undersökningar utse

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

länsnämnder, bestående av 2 personer, den ene juridiskt
. bildad och den andre praktisk jordbrukare (den sist nämnde,

där så befinnes möjligt, bland de vid kronodomänuppskattningarna
använda personer).»

Vid 1 och 2 §§.

C) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka anfört:

»I anslutning till den av jordkommissionen omfattade principen,
att — bortsett från upplåtelser för livstid — lösningsrätt bör tillerkännas
nyttjanderättshavare, vilka besitta lägenheter, som äro föremål för upplåtelseavtal
för viss tid och varit ur ägarens besittning mer än 20 år,
oberoende av huruvida ett enda eller flera på varandra följande dylika
avtal föreligga, eller om ursprungligen förelegat allenast tyst medgivande
från jordägarens sida, vilket sedermera efterträtts av upplåtelse för viss
tid, hava vi inom utskottet yrkat, att åt 1 § i föreliggande lagförslag
måtte givas en formulering, som kunde fullt täcka samtliga nu angivna
fall. De betänkligheter, vilka inom lagrådet yppats mot en sådan utsträckning
av lösningsrätten, synas oss icke kunna tillmätas avgörande
betydelse mot de påtagliga fördelar, som därigenom skulle vinnas med
hänsyn till lagens syfte. Lagrådet har icke varit på denna punkt enhälligt,
utan en ledamot har lämnat det remitterade förslaget även i
denna del utan anmärkning.

Av nu anförda skäl hava vi alltså ansett, att utskottet med tillstyrkande
av bifall till det under punkt 2 i herr Lindhagens motion
framställda alternativa yrkandet bort hemställa, att ifrågavarande paragraf
måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet
över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området så
bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens
slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare
brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå
befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid
upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna området, där ej nedan
i denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av---— annat stadgas.

Vad i denna —--— bostadslägenhet.»

Andra lagutskottets utlåtande År 41.

2.''>

D) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn
och Johansson i Vittinge, vilka anfört:

»Vid behandling inom jordkommissionen av § 1 har av herr Lindhagen
avgivits följande reservation:

-»Att inskränka författningens tillämpning allenast till fastighetsdelar,
som upplåtits till brukande över 20 år i följd, anser jag icke hava stöd
i sakens natur. Det behj ärtan svärda förhållandet är att en person och
hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet
tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Om de sedan
suttit i detta hem några dagar eller längre tid, är ingen konstitutiv
skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det väsentliga värdet av sina
byggnader är eu lika brutal framfart av livet i bägge fallen. Det hemställes
således, att förenämnda tidsbegränsning utgår.»

Då vi gilla denna uppfattning men likväl hålla före, att någon
kortare tids innehav av nyttjanderätten möjligen kan tänkas motiverat,
ha vi inom utskottet hävdat den uppfattningen, att denna tid hör nedsättas
till fem år, på samma gång som vi gjort gällande, att den av jordkommissionen
enhälligt tillstyrkta formuleringen av paragrafen bättre
tillgodoser nyttjanderättshavarens berättigade krav att få tilläsa sig den
arrenderade egendomen.

Med hänvisning härtill yrkas alltså, att §§ 1 och 2 måtte erhålla
följande lydelse:

1 §•

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över
fem år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,
att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare brukaren,
därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga
byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, berättigad
att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området, där ej nedan i
denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,
evad änka njuter hrukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den
upplåtna hrukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på
viss tid äga motsvarande tillämdning i avseende å delägarna i brukarens
bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet
skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits
till bostadslägenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 saml. 27 käft. (Nr 41.)

4

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

2 §•

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid
föreligger, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än
fem år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,
varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag för
innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som
därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,
som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och
skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas å
innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån
här nedan ej annorlunda stadgas.»

Vid 5 §.

E) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka yttrat följande:

'' »Enär i de bestå fall den genom nyttj anderättshavarens förbättringsarbeten
åstadkomna värdestegringen å det upplåtna området torde i avsevärd
mån överstiga den å arbetet nedlagda nödiga kostnaden, har det
synts oss innebära en obillighet och orättvisa mot den, som frambringat
detta värde, att honom tillkommande ersättning enligt förevarande paragraf
ej skall kunna sättas högre än till den för arbetets utförande nödiga
kostnaden, genom vilken bestämmelse framtida frukter av brukarens arbete
komma att oförtjänt inhöstas av jordägaren. I överensstämmelse med
därom av oss inom utskottet väckt yrkande hava vi därför ansett, att
utskottet bort hemställa, att denna paragraf finge följande lydelse:

5 §•

Har område — — — — — avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, området
till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då den upplåtna
nyttjanderätten upphör.»

F) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn och
Johansson i Yittinge, vilka yttrat:

»Ivungl. Maj:t har föreslagit, att § 5 sista stycket skall erhålla följande
innehåll:

Ersättning, som nu sagts, (d. v. s. för kostnader för förbättringar
å egendomen, vidtagna av nyttjanderättshavaren), skall beräknas efter det

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses
äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga
den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Då eu sådan bestämmelse, som den som innehålles i de 10 sista
orden i detta stycke, synes oss orättvis, hemställes,

att orden fr. o. in. »men må ej» t. o. in. »nödiga kostnad» i § 5
andra stycket måtte utgå.»

II. Vid utskottets hemställan under B).

U) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka anfört följande:

»Då det synts oss innebära en obillighet, att, på sätt i första stycket
av § 3 stadgas, lösningsrätt skall vara utesluten till följd av avtal därom,
att brukaren tillhöriga byggnader vid upplåtelsetidens slut skola tillfalla
jordägaren, även i de ingalunda sällsynta fall, att sådant skall ske utan
lösen och utan att jordägaren i någon form givit brukaren någon mot
villkoret svarande förmån, men eu jämkning i lagen med hänsyn till
sådana fall icke synes möjlig utan föregående utredning, hava vi ansett,
att i anledning av herr Lindhagens motion, punkt 6, utskottet bort
hemställa,

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och under vilka förutsättningar ett vid upplåtelse av
nyttjanderätt till del av fastighet betingat villkor, att
vid upplåtelsetidens slut brukaren tillhöriga byggnader
å det upplåtna området skola utan lösen tillfalla jordägaren,
må kunna förklaras icke utgöra hinder för tillerkännande
åt brukaren av lösningsrätt, som avses i lagom
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda;

C) att motionerna nr 200 och 207 i första kammaren,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan under A) och B) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

H) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn
och Johansson i Yittinge, vilka anfört:

»Med hänvisning till den motivering, som i Kungl. Maj:ts proposition
nr 385 sid. 44 andra stycket (herr Lindhagens reservation i jordkommissionen)
anföres, påyrkas,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att,
då lösningsrätt avvisas på grund av avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten, lägenhetsinnehavaren må
kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderna till
annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i
stället får lösas.

Dessutom yrka vi bifall till den under punkt B)
av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén vid betänkandet
fogade reservationen.»

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

i 92585.