Andta lagutskottets utlåtande Nr 4.

I

Nr 4,

Ankörii till riksdagena kansli den 4 februari 1919 kl. 2 e. in.

:> Utlåtande i anledning av vackt motion om skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om skydd
för fastighetsägare på landet mot störande och stojande
tillställningar i omedelbar närhet av hans hem:

,. • Närvarande: herrar Dahl, von Sneidérn, Lindblad*, Jacob Larsson, Östberg;
Hult*, Alfred Petrén*, Boberg, Tengvali*, Magnusson i Kalmar, Andersson i Knäppinge*,
Johansson i Trollhättan, Hagman i Stockholm, Kant, Bäckman och Johansson i Vittinge*.

* Ej närvarande vid utskottets justering.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion
nr 6, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olaus Pettersson
hemställt, det riksdagen i skrivelse till Khngl. Maj:t ville begära, att
ICungl. Maj:t täcktes utreda, huru och på vad sätt en fastighetsägare på
landet kunde erhålla skydd emöt störande och stojande: tillställningar i
omedelbar närhet av hans hem och därefter för riksdagen framlägga det
lagförslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande: . - , - '' • ‘ - '' • ''•

»Ägare av jordbruksfastighet'' har givetvis rätt att förfoga över den
såsom han själv vill. Denna frihet kan dock missbrukas till förfång och
otrevnad för en granne, på''vilket jag härmed tar mig friheten att lämna;
ett- exempel. Där är en jordägare,; vars ägor gränsa omedelbart till eu
annan ''jordägares bostadshus. lian upplåter ett stycke av sin jord till
traktens ungdom, som där uppför eu dansbana. På den pågår Varje afton.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. S höft. (Nr 4.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

och allra mest helgdags- och söndagsaftnar dans och stoj, som verkar i
allra högsta grad störande för den närboende. Någon rätt för honom att
gripa in och avhysa de störande äger han icke, icke ens om dansen och
stojet fortsätter långt över midnatt. För att råda bot på detta missförhållande,
som icke torde vara så sällsynt, borde det finnas laga bestämmelser,
som skyddade envar ifrån att på sagda sätt få fridstörare och nöjeslysten
ungdom alldeles inpå sitt egna hems knutar. Såsom lämpligaste väg att
gå för att nå detta mål ville jag anvisa, att en förordning komme till
stånd, som förbjöde ägare av jordbruksfastighet att upplåta mark till dansbana
och annan nöjesinrättning, som ligger närmare grannes bostadshus
än 500 meter. Att generellt bestämma något avstånd från grannes gräns
för dylik tillställning är knappast lämpligt, men däremot är det enligt
mitt förmenande förenat med rätt och billighet, att ett dylikt avstånd
kräves från bostadshus.»

Otvivelaktigt torde vara, att, såsom av motionären framhållits, grannar
kunna tillskynda varandra avsevärda olägenheter och obehag genom att
upplåta sin mark för bullrande tillställningar. ])å av motionen synes
framgå, att rättsligt ingripande mot dylika missförhållanden för närvarande
skulle vara uteslutet, vill utskottet emellertid framhålla, att så icke är
fallet. Enligt den lydelse 30 § i ordningsstadgan för rikets städer, på
föranledande av eu framställning frän riksdagen, erhöll genom kungi.
kungörelse den 13 november 1908, äger nämligen Konungens befallningsliavande,
där omständigheterna därtill föranleda, att efter vederbörandes
hörande genom beslut, som underställes Ivungl. Maj:ts prövning, förordna,
att vissa bestämmelser i 13 § i samma stadga skola tillämpas å område
på landet. Ifrågavarande bestämmelser innehålla, att maskerad, bal, lekstuga
jämte flera uppräknade och med dessa jämförliga tillställningar skola
anmälas för polismyndigheten och icke få hållas, förrän dess tillstånd erhållits.
Dylik prövningsbefogenhet synes böra innefatta, att jämväl behörig
hänsyn må tagas därtill, huruvida tillställningen med avseende å sin beskaffenhet
och platsens läge kan anses verka störande.

Enligt berörda § 30 i ordningsstadgan förutsättes ej, att initiativet
tages av kommunal myndighet, utan enskild person, som störes av tillställning
å viss plats, torde vara berättigad att göra framställning hos
Konungens befallningshavande om sådant förordnande, varom nu talats.
Vidare bör anmärkas, att i den riksdagsskrivelse, som föranledde berörda
ändring av ordningsstadgan, uttryckligen framhölls, att meningen med den

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

önskade författningsändringen var, att ifrågavarande bestämmelser i ordningsstadgan
skulle kunna göras tillämpliga för hd kommun.

Ytterligare en utväg till ingripande mot störande tillställningar torde
finnas genom användande av den kommun enligt 7 § av förordningen om
kommunalstyrelse på landet medgivna rätten att uppgöra ordningsstadgar och
för upprätthållande av desamma stadga viten. Enligt föreliggande rättsfall
synes nämligen formellt hinder icke finnas för erhållande av Konungens
befallningshavandes fastställelse å ordningsstadgar, exempelvis av innehåll,
motsvarande stadgandet i 12 § i ordningsstadgan för städerna om ansvar
för den, som begagnar eller upplåter för förlustelse gjord inrättning, vilken
är så beskaffad och så belägen, att närboendes nattro därigenom störes.

Av vad sålunda anförts framgår, att gällande lagstiftning åtminstone
i viss utsträckning lämnar skydd för de intressen, som i motionen beröras.
Utskottet anser därför att innan de möjligheter, som gällande lagbestämmelser
medgiva, i större utsträckning tagits i användning och därvid visat
sig otillräckliga, skäl saknas att för landsbygden, i olikhet med vad är
förhållandet i städer och andra tätt bebyggda samhällen, söka ordna ifrågavarande
begränsade del av grannskapsrätten genom privaträttslig lagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda

O O

Stockholm den 4 februari. 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAIIL