Andra lagutskottets utlåtande Nr 38,
1
Nr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1919 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till epidemilag, ävensom i ämnet väckta motioner.
Närvarande: herrar Dahl, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Alfred Petrén*), Frändén,
Kaijser, Lindström, J. B. Johansson, Magnusson i Kalmar, Strömberg,
Kant, Andersson i Fiskebäckskil *), Johansson i Vittinge, Svensson i Kornpersmåla
och Ödström *).
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 21 februari 1919 dagtecknad proposition, nr 153,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av i statsrådet
fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intaget
förslag till epidemilag.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 163, av herrar Nyländer, Stålberg, Klingspor, Carl Magnusson,
Silfverschiöld, Beck-Friis, Fleming, Hulting, Hedenlund och Kobb; samt
inom andra kammaren:
c
nr 350, av herrar Welin, Karlsson i Surte, Olsson i Ramsta, Ahrberg,
Jungnell, Vennersten, Hellberg, Johanson i Rimforsa, Karlsson i Vadstena,
Hammarskjöld, Andersson i Eliantorp, Johansson i Olstorp, Johansson
i Kullersta, Andersson i Igelboda, Åkerlund, Sundling, Swartling och
Källman, och
nr 351, av herr Zänder.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 25 käft. (Nr 38.) i65i 19 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Utskottet.
Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag får utskottet, i
den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till den kungl.
propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.
I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört, hänvisar utskottet till motionerna, i den mån
desamma icke finnas återgivna här nedan i samband med behandlingen
av de särskilda bestämmelserna i förevarande lagförslag.
Gällande hälsovårdsstadga av den 25 september 1874 reglerar samhällets
ingripande såväl till befrämjande av hälsa och sundhet i allmänhet
som ock till motverkande av de smittsamma sjukdomarna och deras
spridning. Ytterligare bestämmelser i sistnämnda avseende innehållas i
kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets innevånare, ävensom
i vissa specialförfattningar rörande särskilda sjukdomar. I det vid
innevarande riksdag föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga, över
vilket förslag utskottet samtidigt härmed avgiver yttrande, innehållas däremot
icke bestämmelser rörande smittsamma sjukdomar. De kommitterade,
vilka förberett frågan om en ny hälsovårdslagstiftning, framlade i sitt den
1 april 1915 avgivna betänkande särskilda förslag till hälsovårdsstadga
och epidemistadga. I överensstämmelse med vad sålunda föreslagits, hava
av Kungl. Maj:t de regler, som avse ingripande mot smittsamma sjukdomar,
avskilts från de egentliga hälsovårdsreglerna och — utom i vad
angår lungsot och könssjukdomar, för vilka sjukdomars bekämpande, som
bekant, särskild lagstiftning finnes — sammanförts i förevarande förslag till
epidemilag. Kommitterade anförde, att bestämmande för deras förslag till
sådan uppdelning varit den vikt, kommitterade fäst vid frågan om förändrade
och förbättrade anordningar för motverkande av de smittsamma
sjukdomarna samt hänsyn till den omfattning, bestämmelserna i detta ämne
måste erhålla. Uppdelningen har under denna lagstiftningsfrågas fortsatta
behandling blivit med nödvändighet påkallad genom den skillnad, som
Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om de båda författningarnas legala natur.
Kommittén hade, ehuru med framhållande att ifrågavarande båda
förslag och särskilt förslaget till epidemistadga innefattade bestämmelser,
som skäligen kunde anses vara av kommunallags natur, anfört, att kommittén
dock icke ansett sig böra framställa yrkande beträffande hälsovårdslagstiftningens
karaktär av lag eller av ensamt av Kungl. Maj:t utfärdad
förordning. Kungl. Maj:t har däremot, enligt vad i propositionen
nr 152 med förslag till hälsovårdsstadga anföres, väl funnit, att i fråga
om förslaget till hälsovårdsstadga, sådant detta förslag efter inom civildepartementet
verkställd bearbetning förelagts riksdagen, allenast yttrande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
3
av riksdagen bör inhämtas, men i motsats mot kommittén föreslagit, att reglerna
om epidemivården skola erhålla kommunallags natur. Som skäl för
detta olika behandlingssätt har anförts, att å ena sidan arten av de förhållanden,
vilka hälsovårdsstadgan avsåge att reglera, gjorde det synnerligen
önskvärt, att stadgans natur medgåve snabb anpassning efter eventuella
framsteg i hygienisk vetenskap och förändringar i sanitär teknik,
och att de skiftande förhållandena i skilda delar av riket även gjorde
det antagligt, att. en del dispenser från stadgans bestämmelser bleve erforderliga,
men att det icke vore lätt att på förhand avgöra, i vilka
hänseenden behov av dispens kunde komma att göra sig gällande. A
andra sidan innehölle förslaget till epidemilag en del bestämmelser, som
avsåge att överflytta den allmänna epidemisjukvården från primärkommunerna
till landstingen samt att närmare reglera landstingens skyldigheter
med avseende å denna sjukvård, vilka bestämmelser det icke låtit
sig göra att utbryta ur författningen i övrigt, men vilka vore av beskaffenhet
att böra erhålla kommunallags natur.
Utskottet har funnit den sålunda genomförda uppdelningen av ifrågavarande
lagstiftning vara ändamålsenlig samt jämväl ansett de skäl äga
giltighet, som sålunda anförts för förlänande på sagda sätt av olika
legal natur åt de bestämmelser, vilka röra hälsovården, och föreskrifterna
i fråga om epidemivården.
De smittsamma sjukdomar, vilka förslaget till epidemilag omfattar,
äro i första hand endast de i förslagets andra paragraf uppräknade,
nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, skarlakansfeber,
difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber och rödsot.
Dessutom skall emellertid Konungen äga förordna, att lagen skall äga tilllämpning
jämväl å annan smittsam sjukdom, varjämte lagens stadgande^
i de delar som prövas nödigt, kunna efter särskilt förordnande av
länsstyrelse komma att vinna tillämpning också beträffande annan
smittsam sjukdom än i 2 § sagts, därest den vunnit större utbredning
på en ort eller uppträder i mera elakartad form.
Förevarande förslag består av två huvudsakliga delar. Den första
behandlar åtgärder till förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning
och den andra åtgärder för beredande av sjukvård åt dem, som insjuknat
i dylik sjukdom. Ombesörjandet av det första slaget av åtgärder
skall åligga hälsovårdsnämnderna i de särskilda kommunerna. Då enligt
nu gällande föreskrifter samma omsorg för närvarande åvilar hälsovårdseller
kommunalnämnd samt, enligt vad i den föreslagna nya hälsovårds
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
stadgan föreskrives, hälsovårdsnämnd, där ej särskild sådan blivit tillsatt,
skall utgöras av kommunalnämnden, står förslaget således i denna del på
nuvarande reglers grund. I fråga om åtgärder för epidemisjukvård däremot
innebär förslaget en förändring, i det att, såsom förut antytts,
skyldigheten att sörja för dylik vård överflyttats från primärkommunerna
till landstingen.
I övrigt bygger lagförslaget i allmänhet på redan tillämpade principer
och innebär således i huvudsak en med tillämpning av nuvarande
sanitära metoder verkställd utfyllnad av gällande bestämmelser. A vissa
punkter föreslås emellertid nya regler. I fråga om den del av förslaget,
vilken behandlar åtgärder till förhindrande av epidemiska sjukdomars
spridning, märkes i sådant avseende,
att föreskriften om intagning av sjuka å sjukvårdsinrättning eller
ombesörjande av isolering på annat tillfredsställande sätt har gjorts ovillkorlig
jämväl för landsbygden, varjämte hälsovårdsnämnd berättigats att låta
underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes
föra smitta, erforderlig observation och isolering samt låta person, som
längre tid är smittobärare, åläggas inskränkningar i fråga om arbete;
att den för städerna nu gällande uttryckliga förpliktelsen att efter
varje fall av sådan sjukdom, som i lagen avses, ombesörja smittrening
utsträckts att omfatta jämväl landsbygden; samt
att hälsovårdsnämnd berättigats att förbjuda en var, som kan befaras
överföra smitta, att besöka läroverk och vissa liknande inrättningar
eller offentlig tillställning, varjämte nämnden förpliktats att, då sådant
är av behovet påkallat, hos vederbörande skolstyrelse, rektor eller föreståndare
göra hemställan om stängning av läroverk eller skola.
Vad härefter angår åtgärderna för beredande av sjukvård åt dem,
som insjuknat i sjukdom, som omfattas av lagen, är den grundläggande
bestämmelsen, att det åligger varje epidemidistrikt — d. v. s. landstingsområde
eller stad, som ej deltager i landsting, i vissa fall även stad,
som deltager i landsting, — att sörja för tillgång ej mindre till erforderligt
antal på lämpligt sätt anordnade och utrustade platser å sjukhus,
avsedda för personer, behäftade med dylik sjukdom, än även till
erforderlig utrustning för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande
kan nödvändiggöras av särskilda omständigheter, samt till nödigt
antal sjuksköterskor. Härjämte har uttryckligen fastslagits, att sjukhusvård
i allmänt rum för person med smittsam sjukdom skall vara kostnadsfri,
i samband varmed stadgats, att person, vilken såsom misstänkt
för smittsam sjukdom eller smittofarlig utan att vara sjuk i eller miss
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 5
tänkt för sådan sjukdom intagits å sjukvårdsinrättning, skall äga rätt
till kostnadsfritt underhåll i allmänt rum å inrättningen. Kostnaden för
vård och underhåll skall i fall som nu sagts bestridas av epidemidistriktet.
Mot de principer, på vilka förevarande lagförslag bygger, har utskottet
icke funnit skäl att framställa erinringar. Granskningen av de särskilda
bestämmelserna i förslaget ävensom av de i ämnet väckta motionerna
har emellertid givit utskottet anledning till vissa uttalanden och
ändringsförslag, för vilka redogörelse nedan lämnas vid de särskilda
därav berörda paragraferna i förslaget.
i §•
Bland förslagets bestämmelser till förebyggande av utbredning av
smitta ingår den i 7 § meddelade föreskriften, att i lägenhet, där fall
inträffat av sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. av lagen sägs, någon ej
må inflytta eller samling av människor anordnas, förrän erforderlig smittrening
verkställts. Därjämte har enligt 28 § brott mot nämnda bestämmelser
belagts med bötesstraff från och med 5 till och med 1,000 kronor.
Enligt utskottets uppfattning bör den straffskyldige för en förseelse
mot förstnämnda föreskrift icke vara den, som inflyttar i dylik
lägenhet, utan den, som i lägenheten upplåter bostad. Utskottet har ansett
detta böra tydligt framgå av paragrafen och har därför föreslagit
viss jämkning av dess lydelse. Åven med den av utskottet föreslagna
formuleringen torde vara klart, att den, som disponerar lägenhet, där
sjukdomsfall av angiven art inträffat, icke äger utan ersättning låta
någon inflytta i lägenheten, förrän smittrening verkställts.
18 §.
I 16 § har lämnats den förut berörda föreskriften därom att för ordnande
av den allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar varje landstingsområde
samt varje stad, som icke deltager i landsting, skall utgöra
ett epidemidistrikt. Såsom undantag från dessa regler har tillika i samma
paragraf stadgats, att Konungen äger för särskilt fäll medgiva, att stad,
som deltager i landsting, må utgöra eget epidemidistrikt. I förevarande
paragraf följer ovan återgivna bestämmelse om epidemidistrikts skyldighet
att anskaffa och underhålla erforderligt sjukhusutrymme för epidemivård.
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet,
att ett tillfredsställande ordnande av epidemisjukvården kräver,
Utskottet.
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Majds
proposition.
att lantkommunernas skyldigheter i detta hänseende överflyttas på landstingen.
I fråga om stad, som deltager i landsting, synes emellertid,
under förutsättning att staden ordnar sin epidemisjukvård på ett fullt
tillfredsställande sätt och att det icke för ett rationellt anordnande av
epidemisjukvården inom landstingsområdet i övrigt kan anses erforderligt,
att jämväl den ifrågavarande staden ingår i landstingets sjukvårdsorganisation,
intet vara att erinra mot nämnda bestämmelse, innefattande
möjlighet för dylik stad att utverka medgivande att själv handhava sin
epidemisjukvård.
Beträffande förslagets bestämmelse i fråga om epidemidistriktens förpliktande
att ombesörja tillräckligt epidemisjukhusutrymme är att märka,
dels att — jämte det vissa landsting redan helt eller delvis övertagit epidemisjukvården
inom landstingsområdet och uppfört eller från kommunerna
inlöst för detta ändamål avsedda sjukhusbyggnader — det fortfarande
finnes ett antal kommunala epidemisjukhus, som innehavas av
stads- eller landskommuner, och dels att det totala antalet för närvarande
befintliga sjukhusplatser avsevärt understiger det antal platser, som, sedan
epidemivården ordnats enligt lagens bestämmelser, skola enligt i
förslaget förutsatta grunder finnas i hela riket. Vad angår de redan
befintliga epidemisjukhus, vilka tillhöra lantkommuner eller städer, som
deltaga i landsting, förutsätter departementschefen, att desamma skola, i
den mån så prövas lämpligt, av landstingen övertagas från vederbörande
kommuner. Åven under förutsättning att ett dylikt övertagande allmänt
komme till stånd, torde ett flertal landsting på grund av nyss anförda
omständigheter i fråga om befintligt och erforderligt platsantal bliva
nödsakade att uppföra nya sjukhus.
Kungl. Maj:t har ansett, att, då landstingen härigenom förorsakas
dryga kostnader, statsbidrag för byggnadskostnaderna böra utgå av statsmedel.
Efter att hava omnämnt, att kommittén föreslagit beviljande av
statsbidrag till epidemisjukhusens driftkostnader, anför departementschefen
i frågan om statsbidragen följande:
»Det lider enligt min mening intet tvivel, att beviljandet av sådant
statsbidrag är en förutsättning för ett effektivt genomförande av de föreslagna
reformerna i epidemisjukvården. Jag kan däremot icke dela
kommitténs uppfattning, att statsbidrag till epidemisjukhusens byggnadsJcostnader
ej borde ifrågakomma. Vill man åstadkomma den snabba förbättring
i epidemisjukhusväsendet, som av förhållandena påkallas, torde det
vara erforderligt, att staten bidrager till byggnadskostnaderna åtminstone
för de sjukhus, som hädanefter uppföras. Något förslag i detta hänseende
har jag icke ansett lämpligt att nu framlägga, då det synts mig
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
7
vara skäl att först avvakta riksdagens beslut i fråga om epidemilagen.
Då statsbidrag till sjukhusens driftkostnader i varje fall torde böra utbetalas
i efterskott efter vederbörande förvaltningsårs slut och bidragen
till byggnadskostnader efter byggnadernas fullbordande, lärer det icke
medföra någon olägenhet, att beslut om beviljande av anslag till dylika
bidrag nu icke fattas. Det synes mig emellertid vara av betydelse, att
statsmakterna redan i samband med den föreslagna epidemilagens antagande
uttala, att statsbidrag till såväl byggnadskostnader som driftkostnader för
de i lagen föreskrivna epidemisjukhusen böra beviljasj)
I inom båda kamrarna i anledning av förevarande proposition väckta
motioner har gjorts gällande, att rätten till statsbidrag borde göras vidsträcktare,
än från Kungl. Maj:ts sida avsetts. Herr Nyländer och hans
medmotionärer i första kammaren samt herr Welin m. fl. i andra kammaren
hava nämligen i sina omförmälda motioner yrkat, »att — om
riksdagen gör det uttalandet, att statsbidrag till byggnadskostnader
för de i lagen föreskrivna epidemisjukhusen böra beviljas — riksdagen
måtte uttala sig för, att byggnadsbidrag må utgå även till de
landsting, som redan ordnat sin epidemivård på sådant sätt, att det, i
överensstämmelse med den nya lagen, vinner godkännande av myndigheterna.
»
Till stöd för detta yrkande har anförts följande:
»Det synes visserligen rätt och billigt, att staten bidrager till sjukhusens
byggnadskostnader, men däremot synes det vara mycket obilligt,
att de landsting, som redan uppfört epidemisjukhus, icke skulle få något
bidrag. Såsom framgår av departementschefens yttrande (sid. 32 o. f.),
hava Alvsborgs, Södermanlands och Östergötlands läns landsting övertagit
epidemisjukvården inom sina landstingsområden, varjämte Stockholms
läns landsting sistlidet år fattat beslut att övertaga epidemisjukvården
inom länet.
Dessa landsting äro således föregångare, som pålagt sig dryga
kostnader för att få en tidsenlig epidemivård. Landstingsskatten i de
län, som redan ordnat denna vård, är därför i allmänhet mycket hög.
Ålvsborgs läns landsting hade 1917 en utdebitering av 1: 81 per 100
kr. inkomst, vilket endast överträffades inom tvenne andra län. Södermanlands
och Östergötlands läns landsting hade även samma år bland
de högsta utdebiteringarna, det förra 1: 65 kr. och det senare 1: 50 kr.
per 100 kronor inkomst. De landsting, som försummat sin epidemivård,
ha helt naturligt i allmänhet en lägre landstingsskatt. Dessa senare skola
Herr Nyländers
m. fl. och
herr Welins
m. fl. motioner.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S.
Utskottet.
erhålla statsbidrag, men de, som med dryga kostnader ordnat sin epidemivård,
de skola icke erhålla något.
Det torde så mycket mindre möta hinder att tilldela de landsting,
som redan byggt epidemisjukhus, byggnadsbidrag, som departementschefen
föreslår (sid. 35), att statens bidrag till byggnadskostnaderna skall
utgå efter byggnadernas fullbordande.
Det är visserligen icke nu fråga om, att riksdagen skall besluta om
dessa byggnadsbidrag, men departementschefen anser det ''emellertid vara
av betydelse, att statsmakterna redan i samband med den föreslagna
epidemilagens antagande uttala, att statsbidrag till såväl byggnadskostnader
som driftkostnader för de i lagen föreskrivna epidemisjukhusen
böra beviljas’.
För den händelse, som sannolikt är, att riksdagen gör ett sådant
uttalande, synes den även böra göra det uttalandet, att byggnadsbidrag
lämnas till "de landsting, som redan uppfört epidemisjukhus. Eu förutsättning
är, att dessa epidemisjukhus äro på ett fullt tillfredsställande sätt
ordnade. Att så i allmänhet varit fallet, synes framgå av departementschefens
yttrande (sid. 30), att, där landstingens ingripande för de epidemisjukas
vård varit planmässigt, detta ''visar sig synnerligen effektivt’.
))
Utskottet ansluter sig till alla delar till berörda från Ivungl. Maj:ts
sida gjorda uttalande, att statsbidrag till såväl drifts- som byggnadskostnad
för epidemisjukhusen böra beviljas. Utskottet vill emellertid
därjämte framhålla, att billigheten synes tala för att därutöver tillmötesgå
motionärernas berörda hemställan. Därest epidemisjukhus redan
finnas på fullt tillfredsställande sätt ordnade av landsting, torde anledning
icke förefinnas att låta dessa landsting bliva mera ogynnsamt ställda
i ekonomiskt avseende än de, vilka under de närmast kommande åren
skola nybygga sjukhus. Utskottet vill därför uttala, att utskottet anser
statsbidrag höra utgå till byggnadskostnader jämväl för av landsting
redan före epidemilagens ikraftträdande uppförda epidemisjukhus, vilkas
beskaffenhet överensstämmer med i samma lag lämnade föreskrifter.
I detta sammanhang vill utskottet därjämte framhålla, att känuedom
om de grunder, efter vilka omförmälda statsbidrag skola komma att
utgå, lärer vara en förutsättning för att landstingen skola kunna uppgöra
byggnadsplan!- och kostnadsberäkningar för de av lagen fordrade epidemisjukhusen
och att det för den skull synes i hög grad önskvärt, att
förslag till sådana grunder snarast och om möjligt redan nästkommande
år föreläggas riksdagen till godkännande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 9
Ehuru det, såsom ovan anförts, förutsatts, att redan befintliga,
landsting icke tillhöriga, epidemisjukhus skola övertagas av landstingen,
saknas i förevarande lagförslag bestämmelser om sättet för åvägabringande
av uppgörelse mellan landstinget och primärkommunen, därest de icke
skulle åsämjas. Departementschefen anför i denna punkt endast, att någon
svårighet för åvägabringande av uppgörelse i dylikt fall icke torde behöva
befaras, varjämte framhålles, att, därest i undantagsfall en kommun
för överlåtelse av sitt epidemisjukhus skulle uppställa villkor, som icke
kunde av landstinget godkännas, det ju stode landstinget fritt att själv
anlägga epidemisjukhus å lämplig ort.
Motionsvis har emellertid gjorts gällande en annan uppfattning.
Herr Zander har nämligen i sin berörda motion anfört följande:
»Förslaget är lagt så, att landstingen skola utgöra epidemidistrikt.
Städer, som ej tillhöra landsting, bilda egna epidemidistrikt. I de flesta
landsting utövas för närvarande epidemisjukvården av landsting för landsbygdens
vidkommande, under det att städerna i dessa landsting själva
handhava epidemisjukvården. Utan att bestrida att landstinget på sätt
i lagen är föreslaget kan ombesörja denna sjukvård för hela landstingsområdet,
synes det mig likväl, att i sådant fall att uppgörelse mellan
landsting och respektive städer icke kan träffas, det borde vid nuvarande
förhallanden tills vidare fa bero. Det är ju en känd sak, hurusom
många städer byggt åt sig omfattande och dyrbara epidemisjukhus. Bindel;
nu utan vidare bestämt, att landstingen skola övertaga städernas
epidemisjukvård, följer därav med nödvändighet, att landstingen även
övertaga städernas sjukhus.
I förslaget till lagen finnes ingenting, som anger grunderna för en
sådan överlåtelse. Detta är överlämnat till fri överenskommelse. I de
flesta fall torde en sådan överenskommelse mellan landsting och städerna
också kunna träffas på för båda parter acceptabla grunder.
Men under antagande att en stad vill begagna sitt övertag mot
landstinget, står, med de föreslagna bestämmelserna, landstinget nästan
maktlöst.
Det är ingenting bestämt, huru det skall förfaras i fall att parterna
ej kunna åsämjas. Och någon övergångstid i lagens tillämpning är icke
ens i detta fall medgiven. Det kan ju tänkas som en sista utväg, att
Konungens rätt att för särskilda fall medgiva, att stad, som deltager i
landsting, må utgöra eget epidemidistrikt, kan här komma emellan och
rädda en eljest svårlöst konflikt. Det synes mig emellertid icke vara
rådligt att i detta avseende helt bygga på denna Konungens prerogativBihang
till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 25 käft. (Nr 38.) igsi is 2
Herr Zanders
motion.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
rätt. Om man icke kan finna andra betryggande bestämmelser till förekommande
av att någon part på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin förmånsställning
mot den andra, synes det mig som borde, i avseende å tilllämpning
av par. 16, stadgas en övergångstid av tio ar, i sadant fall
att landstings landsbygd har från städerna skild epidemisjukvård.))
Med åberopande av vad sålunda anförts har motionären hemställt
om införande i promulgationsbestämmelserna av sådan föreskrift, att 16
paragrafens första stycke —— som innehaller föreskriften, att varje landstingsområde
skall utgöra ett epidemidistrikt i sadant fall att landstingets
städer eller landstingets landsbygd haft från landstinget självständig
epidemisjukvård och dessa parter icke kunna enas om landstingets
övertagande av epidemisjukhusvården med därtill hörande sjukvårdsinrättningar,
icke skall äga tillämpning, förrän tio år förflutit, från
det lagen trätt i kraft.
utskottet. Utskottet finner det kunna befaras, att vissa svårigheter skola yppas
vid de uppgörelser, som av motionären avses. Att härvid — såsom
motionären förutsätter — städer med ordnade epidemisjukhus skulle äga
»övertag», synes vara tvivelaktigt, då väl städerna i regel torde komma
att ingå i landstingets gemensamma epidemidistrikt och bliva bidragspliktiga
för erforderlig nybyggnad. Dessa svårigheter lära dock icke undgås
genom anlitande av den av motionären föreslagna utvägen att viss
tid uppskjuta tillämpandet av bestämmelserna om epidemidistriktens omfattning.
Utskottet har icke heller ansett lämpligt att i frågans nuvarande
skede ifrågasätta införande i lagen av bestämmelse om rättsmedel
av något slag för sådana fall. Utskottet förutsätter ock, att landstingens
övertagande av primärkommunernas epidemisjukhus skall fortgå
utan slitningar, men utskottet uttalar tillika den förvissningen, att Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet kommer att vara riktad på frågan, huruvida vid
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser behov skall visa sig av särskilda
föreskrifter angående ordnandet av frågor om sjukhusens övertagande.
19 §.
flen- Nylan- 1 19 § föreskrives, att — utom i stad, som utgör eget epidemiders
m. fl. distrikt, — förvaltningen av epidemisjukhus skall tillkomma en för epiwdins
fi. demidistriktet tillsatt epideminämnd, vilken skall bestå av förste provinmotioncr.
gialläkaren i länet som självskriven ledamot samt sex inom distriktet
bosatta personer, vilka väljas av landstinget för en tid av fyra kalenderår,
varjämte skola finnas av landstinget för samma tid utsedda suppleanter
till lika antal. Herr Nyländer m. fl. samt herr Welin och hans
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
11
medmotionärer hava yrkat sådan ändring i detta stadgande, att det antal
ledamöter av epideminämnd, som skall ntses av landsting, måtte bestämmas
till tre med lika antal suppleanter. Till stöd för denna hemställan
har anförts följande:
»Det föreslagna antalet av 7 ledamöter synes vara onödigt stort.
Det blir en tungrodd apparat, särskilt som man, genom att utse lika
många suppleanter, förutsätter, att alltid 7 ledamöter skola vara närvarande
vid sammanträdena. Och även om det nu finnes lika antal
suppleanter, kan det ganska ofta möta svårigheter att få det fulla antalet
för. ett sammanträde. Tidsförhållandena lägga mer och mer beslag på
medborgarnas tid och krafter, så att det alltid blir svårt att arbeta med
allt för stora styrelser.
Dessutom är det förenat med avsevärda kostnader att ha en stor
epideminämnd, då dess ledamöter givetvis skola erhålla rese- och traktamentsersättning.
Landstingens sjukvårdsavgifter äro eller bliva så stora,
att man bör undvika varje ökning, som ej är nödvändig.
I Östergötlands län, där det redan finnes en epideminämnd, utgöres
denna av tre ledamöter valda av landstinget, varjämte förste provinsialläkaren,
om han ej blivit av landstinget vald som ledamot av nämnden,
äger rätt att närvara vid och deltaga i överläggningarna vid nämndens
sammanträden, varvid han alltid är föredragande i frågor rörande sjuksköterskepersonalen.
Det synes som en anordning, som motsvarar den,
vilken här praktiserats och befunnits lämplig, borde kunna tillämpas å
andra län.»
Till grund för Kungl. Maj:ts förslag torde ligga hänsyn till det
önskvärda däri, att i avgörande av ur social och ekonomisk synpunkt
för hela landstingsområdet så viktiga frågor som de, vilka röra epidemisjukvårdsväsendet,
ombud från skilda delar av området beredas tillfälle
att deltaga. Antalet lärer hava fastställts med tanke på att enligt gällande
regler direktion för länslasarett skall bestå av, utom landshövdingen
i länet, sex inom länet bosatta personer, valda av landstinget
för en tid av fyra kalenderår. Det torde nämligen hava antagits, att i
allmänhet samma personer skulle komma att vara ledamöter i lasarettsdirektionen
och epideminämnden. Ur de av motionärerna anförda synpunkterna
anser emellertid utskottet, att antalet ledamöter i epideminämnderna
bör bestämmas lägre, än Kungl. Maj:t föreslagit. Det bör i
detta sammanhang även beaktas, att enligt vad departementschefen anfört
det förutsatts, att, där så anses lämpligt, särskilda lokalstyrelser
komma att tillsättas för de olika epidemisjukhusen. Därigenom torde
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
de lokala intressena beträffande epidemisjukvården kunna tillräckligt
tillgodoses. Av anförda skäl hemställer utskottet alltså om bifall till
motionärernas hemställan i förevarande del.
23 §.
Bland de kostnadsbidrag och ersättningar, som tillerkänts enskilda
för kostnader och förluster på grund av i det allmännas intresse av
förhindrande av smitta stadgade rättsinskränkningar, hade kommittén i
sitt förslag upptagit ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt personer,
som på grund av misstanke om smittfara blivit isolerade eller eljest lidit
inskränkning i sitt näringsfång. Rätt till sådan ersättning har icke
stadgats i propositionen. Efter att hava återgivit utlåtanden i frågan
av svenska provinsialläkarföreningens styrelse och av medicinalstyrelsen
har departementschefen till stöd för sin ståndpunkt i denna
del erinrat därom, att lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder
mot utbredning av lungsot icke upptager någon bestämmelse om
ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt den, som på grund av lagens
stadgande måst lämna innehavd anställning eller eljest lidit inskränkning
i sitt näringsfång, och att icke heller lagen den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar innehåller något
stadgande om dylik ersättning åt den, som enligt sagda lag på grund
av läkares föreskrifter måst avstå från smittfarlig yrkesutövning. Därefter
fortsätter departementschefen:
»Den till grund för kommitténs förslag liggande principen har således
hittills icke vunnit tillämpning inom den sanitära lagstiftningen i
vårt land.
Det synes mig otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén
föreslagna innehållet skulle medföra betänkliga konsekvenser och
vara ägnat att framkalla missbruk. Beträffande personer, som på grund
av smittfarlighet blivit isolerade å sjukvårdsinrättning, torde man kunna
åtnöjas med den i det föreliggande lagförslaget intagna bestämmelse,
enligt vilken dylika personer äga rätt till kostnadsfritt underhåll under
isoleringstiden. I de mycket sällsynta fall, då en person på grund av
kronisk smittfarlighet kan komma att underkastas inskränkning i sitt
näringsfång, torde frågan om eventuell ersättning till honom böra prövas
med hänsyn till de individuella förhållandena och förty avgöras från fall
till fall. Vid ett tillfälle har Kungl. Maj:t i ett fall av denna art beviljat
ersättning av statsmedel.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 13
Kommitténs förslag i frågan bär emellertid upptagits i herr Zanders
motion, i vilken föreslås, att i förevarande förslag måtto införas bestämmelse
därom, att då i sådant fall, som i 3 § 3 mom. andra stycket
sägs, person av hälsovårdsnämnd ålägges vissa inskränkningar i fråga
om arbete, ersättning av epidemidistriktet må till honom utgå för den
förlust, som han därigenom åsamkas.
Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat, att det syntes
för hårt, ätt en person, som vore fullt frisk men av läkaren betraktas
som smittobärare, utan ersättning för den förlust, han därigenom åsamkades,
ålades vissa inskränkningar i fråga om sitt arbete. Därjämte har
motionären åberopat ett fall, då av vederbörande epideminämnd ersättning
utgivits för sådan förlust. Motionären återgiver epideminämndens
redogörelse härför, så lydande:
»Vid en svårartad epidemi av nervfeber våren 1918 inom Västerås
stad visade det sig, att smittan orsakats av en person, en hustru från
Lista gård i Irsta socken, vilken vid anställd undersökning befanns vara
och sedan 1908 kunde påvisas varit kronisk bacillbärerska. Nämnda
hustru, vilken haft anställning såsom mjölkerska, hade enligt vad vidare
visat sig på grund härav orsakat flera epidemier av nervfeber å orter,
där hon varit anställd. Smittan hade därvid spritt sig genom mjölk. Då
hon med säkerhet jämväl för framtiden kan antagas vara bacillbärerska,
måste det därför vara ett synnerligt intresse att för framtiden avstänga
henne från sådant arbete, att hon kan bliva smittofarlig för andra personer.
Hustrun, som är 62 år, hade som mjölkerska en inkomst av 400
kronor. Hennes man är arbetsoförmögen. I anledning härav har nämnden,
sedan Irsta kommunalnämnd förbundit sig att åt henne upplåta en
särskild bostad med potatisland, beslutat bevilja henne ett månatligt
bidrag av fyrtio kronor att tills vidare genom kommunalnämnden därstädes
till henne utbetalas under förutsättning, att hon icke tager befattning
med mjölkning eller annan livsmedelsproduktion och i övrigt
ställer sig epideminämndens kontrollföreskrifter till efterrättelse.»
På de av departementschefen anförda skäl anser utskottet icke
lämpligt att i lagen införa sådan bestämmelse, som av motionären påyrkats.
Utskottet vill visserligen icke bestrida, att fall av förevarande
art kunna tänkas, då ersättning må äga fog, men, såsom departementschefen
antytt, synes i sådant fall saken lämpligast ordnas genom prövning
i administrativ ordning av det särskilda fallet.
Herr Zandcn
motion.
TJtskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Övergångsbestämmelserna.
Beträffande visst i herr Zanders motion framställt yrkande i avseende
å de till lagen fogade övergångsbestämmelserna hänvisas till vad
därom anförts under 18 § i förslaget.
I nämnda bestämmelser stadgas bland annat, att lagen i allmänhet
skall träda i kraft den 1 januari 1920, men att med avseende på epidemidistrikt,
som innefattar landsbygd, bestämmelserna i 18 § första och
fjärde styckena om skyldighet för epidemidistrikt att äga tillgång till
erforderligt antal epidemisjukvårdsplatser av viss beskaffenhet samt vara
försett med erforderlig utrustning för tillfälliga sjukvårdslokaler m. m.
icke skola äga tillämpning, förrän fem år förflutit från det lagen trädde
i kraft, samt att den skyldighet, som enligt 3 § första och andra momenten
åligger hälsovårdsnämnd att, om någon av läkare förklarats behäftad
med eller misstänkes för sjukdom, som i lagen avses, och icke
på enskild bekostnad erhåller nödig vård och bliver på tillfredsställande
sätt isolerad, tillse, att den sjuke erhåller vård å för ändamålet avsedd
sjukvårdsinrättning, skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet med
visst undantag icke inträda, förrän fem år förflutit från det lagen trädde
i kraft.
Utskottet har ansett nämnda tid av fem år från den 1 januari 1920
vara allt för kort för ordnande av hela epidemisjukvårdsväsendet med
inlösande och nyuppförande av sjukhus m. m., på sätt lagen föreskriver.
Då ovisst är, när grunderna för statsbidrag till byggnadskostnader kunna
bliva fastställda, samt dessa grunder i varje fall icke bliva kända förrän viss
tid efter det lagen trätt i kraft, och då efter grundernas fastställande åtskillig
tid måste beräknas för underhandlingar om övertagande av äldre
sjukhus, utredningar och kostnadsberäkningar och dylikt, kommer byggnadstiden
med förslagets ståndpunkt att bliva avsevärt kortare än fem år.
Då landstingsområde synes böra äga sistnämnda tidslängd obeskuren för
uppförande av erforderliga nybyggnader, anser utskottet, att övergångstiden
i fråga om nämnda stadganden i 3 och 18 §§ bör fastställas till
åtta år från lagens ikraftträdande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte för
sin del antaga följande
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
15
Epidemilag.
Kungl. Maf.ts förslag. Utskottets förslag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Utbryter smittsam sjukdom inom hälsovårdsområde eller är anledning
befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden
att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder till sjukdomens
förebyggande eller förhindrande av dess utbredning.
2 §•
1 mom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber
eller rödsot föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att, såvida han
ej tillkallat läkare, ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet hos vederbörande
tjänsteläkare eller ock därom underrätta i stad hälsovårdsnämnden och
på landet hälsovårdsnämndens ordförande eller någon av hälsovårdsnämndens
ledamöter eller landsfiskalen i orten eller pastor i församlingen.
1 anmälan eller underrättelse, som i detta moment sägs, skall uppgift
lämnas om den insjuknades namn, ålder och bostad, sjukdomstecknen
samt, såvitt möjligt är, tiden för insjuknandet.
2 mom. Har underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, inkommit
till hälsovårdsnämnd i stad, skall nämnden skyndsamt föranstalta om
tillkallande av läkare. Kostnaden för sålunda tillkallad läkares besök
skall gäldas av staden.
På landet åligger det ordförande och ledamot i hälsovårdsnämnd,
landsfiskal och pastor, då underrättelse, som i 1 mom. sägs, till dem
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
ingått eller till deras kännedom kommit, att flera personer i samma hus
eller på samma plats hastigt insjuknat eller avlidit eller att sjukdomsfall
eljest inträffat, som giver anledning antaga, att någon av de i 1 mom.
angivna sjukdomar är för handen, att, såvida läkare ej redan tillkallats,
ofördröjligen anmäla förhållandet för vederbörande tjänsteläkare eller för
länsstyrelsen.
3 mom. Läkare, som hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
iakttager sådan sjukdom, som i 1 mom. sägs, är pliktig att,
där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare iakttagen,
ofördröjligen till hälsovårdsnämnden i orten göra skriftlig anmälan om
sjukdomsfallet. Sådan anmälan skall innehålla uppgift om sjukdomens
art, den insjuknades namn, ålder och bostad, dagen för insjuknandet,
vad om sjukdomens orsak kunnat utrönas samt de åtgärder, som blivit
vidtagna. Formulär till anmälan, som i detta moment avses, fastställes
av medicinalstyrelsen.
4 mom. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare mottagit
anmälan, som i 1 eller 2 mom. sägs, eller har han annorledes erhållit
kännedom om, att sjukdom, som i 1 mom. omförmäles, utbrutit eller
antages hava utbrutit inom hans distrikt, skall han, där så prövas
vara av behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av
sjukdomens utbrott besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, på
tjänstens vägnar ditresa. Inträffar ytterligare fall av samma sjukdom
och finner vederbörande tjänsteläkare förnyat besök på platsen vara av
nöden för åstadkommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens
spridning, skall han ånyo företaga dylik resa.
5 mom. Finner länsstyrelse efter anmälan eller eljest sådan sjukdom,
som i 1 mom. sägs, antagligen vara för handen och har läkare
ej redan besökt platsen, åligger det länsstyrelsen att förordna vederbörande
tjänsteläkare eller, där denne är förhindrad, annan läkare att,
så fort ske kan, ditresa för att meddela föreskrift om den eller de sjukas
vård samt anvisning på de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande
av sjukdomens utbredning.
Har länsstyrelse förordnat annan än tjänsteläkare att företaga dylik
resa, åligger det den förordnade läkaren att ställa sig till efterrättelse
de i gällande läkarinstruktion för tjänsteläkare givna föreskrifter angående
avgivande av rapport över resan.
För resa, som i enlighet med bestämmelserna i detta moment företagits
av annan än tjänsteläkare, utgår av statsmedel ersättning efter
den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
6 mom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver
anledning antaga, att spetälska föreligger, åligger det hushållsföreståndaren
att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden. Läkare, som
iakttagit dylikt sjukdomsfall, är ock pliktig att göra sådan anmälan, som
nu är sagd.
Har anmälan, varom här är fråga, inkommit till hälsovårdsnämnd,
skall nämnden skriftligen därom underrätta vederbörande föreståndare
för spetälskesjukvården, där sådan finnes förordnad, och i annat fall
länsstyrelsen. Har dylik underrättelse inkommit till länsstyrelse, har
länsstyrelsen att antingen förordna läkare att besöka orten för meddelande
av erforderliga råd och anvisningar eller hos medicinalstyrelsen
begära anställande av undersökning genom någon för sådant uppdrag
särskilt lämplig läkare.
3 §•
1 mom. Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom,
som i 2 § 1 inom. omförmäles, skall hälsovårdsnämnden tillse, att
den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom
och de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg
styrkes, att den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.
2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat äger jämväl tillämpning, då någon
misstänkes vara behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, och
läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning: vara av behovet
påkallat.
3 mom. Hälsovårdsnämnd äger att låta underkasta person, vilken utan
att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av sådan sjukdom,
som i 2 § 1 mom. sägs, den observation och den isolering, som nämnden
i det särskilda fallet kan finna erforderlig.
Förer sådan person smitta under längre tid, utan att sjukdomstecken
yppa. sig, och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta honom
isolering, skall hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga
inskränkningar i fråga om arbete, varmed han må taga befattning, samt
1 övrigt meddela honom föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande
av smittas spridning.
4 §•
1 mom. Har person, som är behäftad med sådan sjukdom, som i
2 § 1 och 6 mom. sägs, blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller, om
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 25 käft. (Nr 38.) issi 19 3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
han åtnjuter enskild vård, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller
avlidit, skall hälsovårdsnämnden ombesörja, att den sjukes bostad jämte
hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar
ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transportmedel
underkastas erforderlig rening från smitta.
2 mom. Då person, vilken åtnjuter enskild vård för sjukdom, som
i 2 § 1 och 6 mom. sägs, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller
avlidit, skall den läkare, som behandlat den sjuke, så snart han om förhållandet
fått kännedom göra anmälan till hälsovårdsnämnden i och för
nödig smittrening.
5 §•
1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening skall verkställas med
ledning av de anvisningar, som medicinalstyrelsen utfärdar, samt bekostas
av vederbörande hälsovårdsområde. Där så anses nödigt, äger
hälsovårdsnämnd låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gångoch
sängkläder samt andra föremål, vilka kunna befaras överföra smitta.
2 mom. Ej må någon genom bortförande eller på annat sätt undandraga
föremål från sådan åtgärd, som i 1 mom. sägs.
6 §.
Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 §
1 mom. omförmälda sjukdomar, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas
nödigt och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas,
att för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet,
där sjukdomsfallet förekommit.
7 §• 7 §.
I lägenhet, där fall inträffat av I lägenhet, där fall inträffat av
sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom.
sägs, må ej någon inflytta eller sam- sägs, må ej bostad upplåtas eller
ling av människor anordnas, förrän samling av människor anordnas, förrerforderlig
smittrening verkställts, än erforderlig smittrening verkställts.
8 §.
Då person angripits av sjukdom, som misstankes vara någon av
de i 2 § 1 mom. omförmälda, är vederbörande tjänsteläkare berättigad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
19
Kungl. Mgj.ts förslag. Utskottets förslag.
att erhålla tillträde till den sjuke samt att på den sjuke och på personer
i hans omgivning göra de undersökningar han för sjukdomens
bestämmande prövar nödiga.
Har person avlidit i sjukdom, som misstankes vara någon av de i
2 § 1 mom. avsedda, må vederbörande tjänsteläkare ej förvägras tillträde
till liket. Finner tjänsteläkaren för fastställande av sjukdomens
beskaffenhet liköppning nödig och medgives ej sådan, har iäkaren att
anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, som äger i ärendet förordna.
9 §.
Har fall av sjukdom, som i 2 § 1 mom. avses, inträffat inom hälsovårdsområde,
skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar, å näst inträffande
sön- eller helgdag från predikstolen kungöras att sådan sjukdom utbrutit
samt därjämte lämnas uppgift om platsen för sjukdomsfallet
ävensom kort anvisning om nödiga försiktighetsmått.
10 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden må kunna förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka läroverk, skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning inom hälsovårdsområdet.
2 mom. Då smittsam sjukdom utbrutit och hälsovårdsnämnden
anser behovet påkalla, att undervisningen i läroverk eller skola för längre
eller kortare fid inställes, skall nämnden därom göra hemställan hos
vederbörande skolstyrelse, rektor eller föreståndare.
11 §•
Under det smittsam sjukdom är gängse, har hälsovårdsnämnden att
söka förekomma onödiga folksamlingar, vilka kunna bidraga till sjukdomens
utbredning, varjämte det åligger vederbörande länsstyrelse att,
där så prövas nödigt, sörja för att dylika folksamlingar bliva förbjudna
ävensom att ändring av ort eller tid äger rum i fråga om tingssammanträde,
uppbördsstämma, marknad, auktion, samling av trupp och dylikt.
12 §.
År hälsovårdsområde hemsökt av svårare eller mera utbredd smittsam
sjukdom, skall hälsovårdsnämnden tid efter annan till vederbörande läns
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
styrelse lämna uppgifter om sjukdomens fortgång och om vad i övrigt
beträffande sjukdomen kan vara förtjänt av uppmärksamhet samt om
de åtgärder nämnden vidtagit.
Yppas ovanlig dödlighet bland råttor, särskilt i hamnstäder eller
på hamnplatser, skall, med hänsyn till fara för pestsmitta, uppgift om
förhållandet skyndsamt lämnas på sätt nu stadgats.
13 §.
Då till länsstyrelses kunskap kommer, att svårare smittsam sjukdom
hotar eller redan yppats inom länet eller att annan smittsam sjukdom
vunnit stor utbredning, har länsstyrelsen att genast vidtaga de åtgärder
och meddela de föreskrifter till sjukdomens förekommande eller hämmande,
som kunna på länsstyrelsen ankomma.
Det åligger ock länsstyrelsen att, då pest, kolera, smittkoppor eller
fläckfeber yppar sig inom länet eller annan smittsam sjukdom uppträder
synnerligen elakartat eller vunnit större utbredning, till chefen för civildepartementet
och till medicinalstyrelsen ofördröjligen göra anmälan
därom samt meddela underrättelser om sjukdomens fortgång och om
de åtgärder, som i anledning därav blivit vidtagna.
Sådan anmälan skall ock göras, då till länsstyrelse inkommit uppgift,
som i 12 § andra stycket sägs.
14 §.
För att förhindra införande i riket av de sjukdomar, som i 2 § 1
mom. omförmälas, skola de i denna lag meddelade föreskrifter gälla i
tillämpliga delar.
Om de åtgärder, som utöver vad denna lag stadgar kunna finnas
erforderliga för att förhindra smittsamma sjukdomars införande i riket,
förordnar Konungen.
15 §.
Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder och sådana hälso vårdsområden
på landet, där hamnplatser finnas, skola vaka över att personer, som
visa symtom av pest eller kolera, icke tagas ombord å fartyg, ävensom
att handelsvaror och andra föremål, som kunna anses medföra smitta
av sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd sörja
för att, då pest är gängse, råttor hindras att komma ombord å fartyg.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
21
Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.
Då kolera förekommer, skall hälsovårdsnämnd tillse, att dricksvatten,
som tages ombord å fartyg, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.
16 §•
För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar
skall varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt.
Stad, som icke deltager i landsting, utgör eget epidemidistrikt.
Konungen äger för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i
landsting, må utgöra eget epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda
lämnat medgivande utgör eget epidemidistrikt, är befriad från
bidrag till den av landstinget anordnade allmänna sjukvården vid smittsamma
sjukdomar inom det landstingsområde staden tillhör.
O §.
Handhavandet av epidemidistriktets angelägenheter tillkommer i
stad, som utgör eget epidemidistrikt, stadsfullmäktige, samt å annan ort
landstinget.
18 §.
Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser
å sjukhus, avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de
i 2 § 1 mom. uppräknade sjukdomar. Sådana epidemisjukhus skola
vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda med nödig
utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga personal,
som av behovet påkallas.
Den vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen skall vara så
talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet
beredes densamma.
De till epidemisjukhus uppgjorda ritningar må underställas medicinalstyrelsens
prövning.
Varje epidemidistrikt skall därjämte vara försett med erforderlig
utrustning för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan
nödvändiggöras av särskilda omständigheter.
För att på landsbygden bereda vård åt sådana med smittsam sjukdom
behäftade personer, som äro intagna å tillfällig sjuk vård slok al eller
för vilka plats å sjukhus eller å dylik lokal ej kunnat beredas, skall
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.
varje epidemidistrikt, som omfattar landsbygd, äga tillgång till nödigt
antal sjuksköterskor.
19 §.
Förvaltningen av epidemisjukhus
tillkommer i stad, som utgör eget
epidemidistrikt, hälsovårdsnämnden,
och å annan ort en för epidemidistriktet
tillsatt epideminämnd.
Sådan epideminämnd skall bestå
av förste provinsialläkaren i länet
som självskriven ledamot samt sex
inom epidemidistriktet bosatta personer,
vilka väljas av landstinget för
en tid av fyra kalenderår. För de
valda ledamöterna utser landstinget
för samma tid lika antal suppleanter.
19 §.
Förvaltningen av epidemisjukhus
tillkommer i stad, som utgör eget
epidemidistrikt, hälsovårdsnämnden,
och å annan ort en för epidemidistriktet
tillsatt epideminämnd.
Sådan epideminämnd skall bestå
av förste provinsialläkaren i länet
som självskriven ledamot samt tre
inom epidemidistriktet bosatta personer,
vilka väljas av landstinget
för en tid av fyra kalenderår. För de
valda ledamöterna utser landstinget
för samma tid lika antal suppleanter.
20 §.
Epideminämnd skall verka för att sjukvården inom epidemidistriktet
är så ordnad, att den, då sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, utbryter
och så länge den varar, må fullt motsvara behovet.
För sådant ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens
ordnande, för den händelse de för distriktet tillgängliga platserna
å epidemisjukhus skulle visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga
de lägenheter, över vilka nämnden vid förefallande behov kan förfoga
för inrättandet av tillfälliga sjukvårdslokaler, ävensom den personal
och utrustning, som för dessa finnas att tillgå. Planen skall omedelbart
kunna bringas till verkställighet, i den mån omständigheterna det påkalla.
Vad i denna paragraf är stadgat om epideminämnd skall i stad,
som utgör eget epidemidistrikt, gälla för hälsovårdsnämnden.
21 §.
Instruktion för epideminämnden fastställes av landstinget.
Epideminämnd har att hos landstinget göra framställning om medel,
som erfordras för den verksamhet, vilken enligt denna lag åligger nämnden.
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kung!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder till
efterrättelse vad i förordningen om landsting är stadgat.
22 §.
Hälsovårdsnämnder och epideminämnder skola årligen avgiva berättelser
över de åtgärder, som av dem blivit i enlighet med bestämmelserna
i denna lag vidtagna.
Närmare föreskrifter angående dessa berättelser utfärdas av medicinalstyrelsen.
23 §.
Person, som inom epidemidistriktet insjuknat i sådan sjukdom, som
i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt vård och underhåll i allmänt
rum å epidemisjukhus och å sådan tillfällig sjuk vårdslokal, som i 18 §
omförmäles.
Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3 mom. intagits å epidemisjukhus
eller å tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta
underhåll i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen under den tid han är
intagen därstädes.
Kostnaden för vård och underhåll, som i denna paragraf avses,
gäldas av epidemidistriktet.
24 §.
Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat angående
sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall äga tillämpning
jämväl å annan smittsam sjukdom.
25 §. ,
Har annan smittsam sjukdom än de i 2 § 1 mom. omförmälda
vunnit större utbredning på en ort eller uppträder den i mera elakartad
form, äger vederbörande länsstyrelse, efter förste provinsialläkarens hörande,
förordna, att vad i denna lag är stadgat angående dessa senare
sjukdomar jämväl skall, i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning
beträffande den förra.
Sådant förordnande, vilket kan avse länet i dess helhet eller del
därav, må endast meddelas för viss tid. Har dylikt förordnande meddelats,
skall länsstyrelsen ofördröjligen därom underrätta medicinalstyrelsen.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.
26 §.
1 mom. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma
sjukdomar ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars
utbredning tillkommer medicinalstyrelsen. Epidemisjukhus står
under överinseende av medicinalstyrelsen i allt vad som rörer sjukvården
och den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver,
att städer och landsting ävensom hälsovårdsnämnder och epideminämnder
samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden enligt denna lag, för
vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden,
förelägga lämpliga viten.
27 §.
Det åligger polismyndigheter och kronobetjäning ävensom tull-, lotsoch
hamnpersonal att biträda vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen
över iakttagandet av vad i denna lag är stadgat ävensom av de
särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag av nämnden meddelas.
28 §.
Underlåter hushålls föreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 §
1 mom. åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds
beslut jämlikt 3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning
eller isolering eller ställande under observation eller bryter någon mot
föreskriften i 5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med
böter från och med fem till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen
strängare straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Lag samma vare om läkare försummar att iakttaga vad honom
enligt 2 § 3 eller 6 mom. eller 4 § 2 mom. åligger.
29 §.
Då straff enligt denna lag ej finnes stadgat såsom påföljd för underlåtenhet
att ställa sig någon av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till
efterrättelse, äger nämnden att genom föreläggande av vite göra sig
hörsammad.
30 §.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
i denna lag är belagd med bötespåföljd, fortsätter eller förnyar samma
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
■2
o
Kungl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.
förseelse, skall, när lian därtill bliver lagligen förvunnen, för varje
gång åtal emot honom ägt rum dömas till de böter, som för sådan förseelse
äro bestämda.
31 §.
1 mom. Förseelse mot denna lag eller de i enlighet med densamma
givna föreskrifter skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid
allmän domstol.
2 mom. Förseelse, som i 1 mom. sägs, åtalas av allmän åklagare.
Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare.
32 §.
Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkommer
hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga,
äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt,
att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen inom
trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut inom den tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd.
Hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 §, 4 § och 10 § 1 mom. går
utan hinder av klagan genast i verkställighet. I andra fall länder utan
hinder av klagan beslut till efterrättelse endast försåvitt hälsovårdsnämnden
eller länsstyrelsen prövar nödigt därom förordna.
38 §.
Böter och viten, som ådömas på grund av denna lag eller de i
enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske enligt allmänna strafflagen.
34 §.
Angående lungsot och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är
stadgat.
35 §.
Genom denna lag upphävas:
Kap. 4 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874;
kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare;
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 25 höft. (Nr 88.) i65i 19 4
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.
kungl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till
förekommande av kolerans utbredning bland rikets invånare; samt
kungl. brevet den 10 juli 1894 angående vissa lättnader för kommunerna
vid anordnandet av sjukstuga för kolerasjuke.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1920; dock att med avseende
på epidemidistrikt, som innefattar
landsbygd, bestämmelserna i
18 § första och fjärde styckena icke
skola äga tillämplighet förr än fem
år förflutit från det lagen trätt i kraft.
Den skyldighet, som enligt 3 §
1 och. 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,
skall beträffande hälsovårdsnämnd
på landet icke inträda förr
än fem år förflutit från det lagen
trätt i kraft, i annat fall, än då tillgång
till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning,
som i 3 § 1 mom.
omförmäles.
Ledamöter och suppleanter i epideminämnd
skola av vederbörande
landsting utses vid lagtima landstingssammanträde
år 1919.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1920; dock att med avseende
på epidemidistrikt, som innefattar
landsbygd, bestämmelserna i
18 § första och fjärde styckena icke
skola äga tillämplighet förr än åtta
år förflutit från det lagen trätt i kraft.
Den skyldighet, som enligt 3 §
1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,
skall beträffande hälsovårdsnämnd
på landet icke inträda förr
än åtta år förflutit från det lagen
trätt i kraft, i annat fall, än då tillgång
till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning,
som i 3 § 1 mom.
omförmäles.
Ledamöter och suppleanter i epideminämnd
skola av vederbörande
landsting utses vid lagtima landstingssammanträde
år 1919.
B) att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 maj 1919.
På andra lagutskottets vägnar:
ADOLF DAHL.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.