Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

I

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1919 kl. 3 e. m..

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 $ lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidem, Ernst Lindblad, Jacob Larsson. Bobergs
Frändén, Stenström,*) von Essen, Lindström,*) Magnusson i Kalmar,
Andersson i Knäppinge, Nilsson i Vibberbo, Bäckman, Karlsson i
Nynäshamn, Johansson i Sollefteå*) och Johansson i Vittinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 14 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 224, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, bär
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 saml. 2 avd. 21 käft. (Nr 33.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet.

arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning
avstå fastigheten eller del därav, där Konungen det påfordrar för
områdets användande till sådant eget hem, för vars förvärvande egnahemslån
kan utgå. Avträdes område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn
skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten, njute
han ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen
i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att
uppsäga arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit
från det området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.

Förevarande förslag är närmast föranlett av en riksdagens skrivelse
den 12 juni 1918, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
för 1919 års riksdag framlägga förslag till sådana ändrade lagbestämmelser,
att de hinder, som för närvarande mötte mot att under löpande
arrendetid från kronoegendom upplåta lägenheter, undanröjdes.

Förslaget går så till vida utöver vad riksdagen sålunda begärt,
som enligt detsamma arrendator kan tillförbindas att avstå hela den
arrenderade fastigheten.

Det torde kunna invändas, att även om sociala hänsyn må berättiga
till beredande av möjlighet till visst intrång på förvärvad nyttjanderätt
till kronoegendom, därav ej obetingat borde följa, att man bör utsträcka
otryggheten av arrendatorns ställning därhän, att han skall vara
underkastad äventyret att gå förlustig nyttjanderätten i dess helhet.

Då utskottet emellertid stannat vid att tillstyrka propositionen
oförändrad, har utskottet föranletts härtill, dels av hänsyn till att jordkolonisationen
bör kraftigt befrämjas, dels av det förhållande, att vissa
av kronans jordbruksdomäner genom läge och beskaffenhet torde erbjuda
särskilt lämplig förutsättning för åtgärder i dylikt syfte.

Dock anser sig utskottet böra uttala det antagandet, att det förbehåll,
som enligt den föreslagna bestämmelsen möjliggöres, måtte med
varsamhet tillämpas och i sin vidsträcktaste omfattning komma till användning,
endast då synnerliga skäl därtill föranleda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

3

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 9 maj 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

Reservationer:

A) av herrar Lindblad, Boberg och Andersson i Knäppinge, vilka
anfört:

»Riksdagen har aldrig begärt, att möjlighet skulle beredas under
löpande arrendeperioden disponera för egnahemsändamål annat än delar
av utarrenderad kronoegendom. I allmänhet måste också dylikt brytande
av arrendeavtal medföra att jorden i fråga, som sedermera skulle
bli eget hem, skulle ställa sig alldeles för dyr för egnahemsspekulanten,
därest icke kronan skulle ikläda sig särskilda uppoffringar härför. Så
brådskande kan egnahemsbildandet ej vara, att icke uppdelandet av kronans
domäner kan med fördel utsträckas till en tjuguårstid framåt, varunder
samtliga domäner bli arrendelediga och underkastas ny värdering.
Det kan icke förnekas att därigenom egnahemsbildningen på ett normalt
sätt tillgodoses.

Då man nu kan antaga, att de vid årets riksdag föreslagna åtgärderna
för egnahemssakens kraftigare bedrivande, nämligen särskilda anslag
till egnahemskonsulenter, till jordförmedling och en särskild nyinrättad
avdelning inom jordbruksdepartementet — om de komma till utförande
med säkerhet leda till ett snabbt forcerande av egnahemsbildning
just å kronodomänerna, så har man att befara, att det nya
förbehållet skulle komma att vålla en betänklig osäkerhet för kronans
arrendatorer, vilket i sin ordning skulle vålla en avgjord nedgång i domänernas
arrendevärdering. Optionsrätten till nytt arrende, som man
hittills satt så stort värde på och som onekligen varit till fördel för

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

egendomarnas skötsel, skulle också därigenom göras tämligen värdelös
eller illusorisk.

Vill man åter hava kronodomäner än mera i sin hand för egnahemsbildning,
så är det ju blott att förkorta arrendeperioderna till att omfatta
i regel 10 år i stället för som praxis nu är: 20 år. Det är för arrendatorn
odisputabelt fördelaktigare att på så vis med någon visshet kunna
styra om sin ekonomi, än att efter en relativt kort uppsägningstid få
avstå kanske hela den arrenderade egendomen. Vilket skadestånd som
kan tillfalla honom är ju alltid ovisst och kan nog aldrig uppväga eu
fullkomligt oförberedd realisation av inventarier och gröda, om detta sker
i en oläglig tid.

Vi hava med anledning härav inom utskottet yrkat, att lagen
måtte erhålla följande lydelse:

»Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på
arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning
avstå en eller flera delar av fastigheten, dock i fråga om åkerjorden
endast mindre väsentliga sådana och sammanlagt högst en tredjedel av åkerarealen,
där Konungen det påfordrar för områdets användande till sådant
eget hem, för vars förvärvande egnahemslån kan utgå. Avträdes område
enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn skadestånd jämte skälig
nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen i fastighetens
ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga arrendet;
dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det området
avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

B) av herr Magnusson i Kalmar, beträffande viss del av motiveringen.

Stockholm 1919. Knngl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

102376