Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

> r 27.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1919 kl. */> 12 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förslag till ändrad lydelse
av 3 § i lagen om inskränkning i rätten alt erhålla
ägostyckning.

Närvarande: Herrar Halil, von Sudderi»*, Ernst Lind blad, Frändén*, Stenström*, von
Essen, Söderberg*, Lindström, Johansson i Trollhättan*, Nilsson i Vibberbo,
Hage*, Hagman i Stockholm*, Strömberg*, Bäckman* och Hedin*.

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, ur
73, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Essen hemställt,
att riksdagen ville för sin del besluta, att 3 § i lagen den 25 juni 1909 om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

»Hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med
hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog
och stödskog samt odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten.
varda tjänlig för självständigt jordbruk. Består hemmanslotten huvudsakligen
av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk,
dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter
påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen
försvagas. Styckas inägojorden till olika hemmanslotter och finnes ej å
hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter
erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat
dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än nu är sagt, där stvekning Bihang

till riksdagens protokoll 191.9. 9 samt. 2 avd. 1tf käft. (Nr 27) 1

2

Afvira lagutskottets utlåtande Nr 27.

en kan ske utan äventyrande av stam hemmanets bestånd eller utvecklingtill
framtida besutenhet.

Till inägojord, varom ovan sägs, räknas ej slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.»

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan bär motionären anfört
bland annat följande:

»I det system av lagar, som vänligen sammanfattas under benämningen
norrlandslagstiftningen och vars dubbla mål är att bevara och stärka
den jordbrukande befolkningens självständighet samt upphjälpa åkerbruket
i norra Sverige, intager lagen den 25 juni 1909 angående inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning eu framstående plats. I dess 3 § stadgas,
att hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med
hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varda tjänlig
för jordbruk. Detta stadgande är så till vida märkligt, som det avviker
från den för lagstiftningen i övrigt ledande principen, att jordbruket i
dessa nordliga trakter behöver ett kraftigt stöd i skogen eller s. k. stödskog.
Redan avvittringsförfattningarne föreskrevo, att hemman med svaga
jordbruk skulle tilldelas avsevärt stor skogsmark till fyllnad i sina behov,
och genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom har blivit sörjt för att från bönders och
enskildes hemman ej får frånskiljas skogsmark för att upplåtas till bolag eller
föreningar i sådan omfattning, att icke för hemmanen återstår stödskog
till viss lagbestämd minimiareal för mantalet. Enligt ägostyckningslagen
är det däremot endast fråga om att tillförsäkra hemmanen husbehovsskog.
och det har överlämnats åt de administrativa myndigheterna att efter vissa
mycket allmänna grunder i varje särskilt fall bestämma det skogsanslag,
som skall förbehållas såväl bolags som enskildes hemman. Anledningen
till denna bristande överensstämmelse mellan förbuds- och ägostyekningslagarne
framgår av Norrlandskommitténs redogörelse för syftet med
dessa båda lagar. Kommittén uttalar nämligen, att sedan genom förbudslagen
rests hinder mot att bondejorden övergår i bolagshand, man av ägostyckningslagen
samt av arrende- och vanhävdslagarne kunde förvänta den
verkan, att bolagshemmanens inägojordar skulle återföras i bondeklassens
ägo. Och för att ytterligare befrämja detta syfte fann sig Kungl. Maj:t vid
propositions avgivande föranlåten frångå kommitténs förslag om fastställande
av vissa minimiarealer för områdestilldelningen av husbehovsskog.

Men man synes därvid icke hava tänkt på eller befarat, att ägostyck -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

:s

ningslagen, som skulle gälla vid delning av även andra äti bolagsfastigheter,
kunda komma att utnyttjas därhän att ett med varje år ökat antal bondehemman
berövades icke blott sin stödskog utan oek sin besutenhet eller
den utvecklingsmöjlighet till framtida besutenhet, som en riklig tillgång på
odlings- och mulbetesmark medförde för ett hemman med obetydlig inägoareal.

Ser man nu efter huru lagen tillämpats, saknas visserligen ej exempel
pa från Jämtland, varest egnahemsnämndens yttrande plägar infordras
över ansökningarna om tillstånd till ägostyckning, att nämnden någon
gång avstyrkt en framställning med den motivering, att fastigheten med
hänsyn till jordbrukets svaga beskaffenhet behövde stöd även ur skogen
och därför med allenast husbehovsskog omöjligen kunde anses bliva tjänlig
för jordbruk. Men myndigheterna tolka lagen annorledes, och få de fortsätta
därmed länge nog, skall det till slut icke komma att finnas många
bondhemman med det ryggstöd i skogen, som skulle förhindra bondeklassens
nedsjunkande i ekonomiskt beroende av andra. Länsstyrelserna hava
nog understundom försökt tillgodose jordbrukets både utvecklingskrav och
skogsbehov, men deras utslag hava på anförda besvär regelbundet blivit
ändrade, och regeringsrättens resolutioner synas därefter hava tillerkänts
en prejudicierande betydelse för efterföljande ansökningars prövning. Av
den utav landshövdingen Johan Widén år 1913 avlämnade, på uppdrag avchefen
för justitiedepartementet verkställda undersökningen angående den
norrländska förbudslagen och dess verkningar framgår, att myndigheterna
ansett en genomsnittlig areal skogs- och betesmark av 15 hektar vara tillfyllest
för meddelande av tillstånd till ägostyckning inom Gävleborgs och
Västernorrlands län, medan motsvarande siffra för Jämtlands län uppgått
till något över 30 hektar. Vägledande för denna myndigheternas uppfattning
har tvivelsutan varit ett av domänstyrelsen i ett besvärsmål angående
sökt tillstånd att stycka vissa fastigheter inom Västernorrlands län den
16 november 1907 avgivet underdånigt utlåtande, däri styrelsen som sin mening
uttalar, att den areal husbehovsskog, som inom ifrågakomna trakt borde
tilldelas en normal jordbrukslägenhet för att densamma skulle vara tjänlig
för jordbruk, vore minst 15 hektar god skogsmark eller minst 30 hektar dålig
skogsmark, mellan vilka minimital jämkning borde äga. rum allt efter
skogsmarkens beskaffenhet. Till behovet av betesmark eller av odlingsmark
för utvidgande av de i allmänhet allt för små inägoarealerna till de
norrländska jordbruken har efter avgivande av detta domänstyrelsens yttrande
så gott som ingen hänsyn tagits av myndigheterna.»

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Härefter redogör motionären för tre prejudikat i ämnet från regeringsrätten,
i avsikt att därmed styrka sin framställning. Därefter fortsätter motionären: »Exemplen

skulle kunna mångfaldigas, men de anförda torde vara nog
för att visa, att ägostyckningslagen tillämpas på ett sådant sätt, som står i
.strid med hela norrlandslagstiftningens anda och mening. Då de stora
skogsanslagen i Norrland äro att betrakta som av kronan lämnade understöd
till hemmanen för jordbruksnäringens varaktiga befrämjande, förefaller
det åtminstone mig uppenbart, att styckningarne icke längre böra få
verkställas på ett sådant sätt, att de äventyra hemmanens bestånd. För
att bryta den praxis, som redan utbildat sig i detta avseende, synes en lagändring
erfordras, som för myndigheterna icke blott framhåller nödvändigheten
av att de jordbruk, som för att med ekonomisk fördel kunna bedrivas,
behöva stöd i skogen, ej berövas detta, ävensom att hemmanen ej be,
skäras de utvecklingsmöjligheter, som tillgången på odlingsmark innebär,
utan jämväl förebygger, att bestämmelserna om styckning för egnahemsanläggningar
vantolkas på sätt som hitintills skett. Det kunde ifrågasättas,
att en föreskrift om stödskog skulle behöva meddelas endast för styckningar
å bondejord: men då bolagen nu synas hava i stort sett redan hunnit
stycka de fastigheter, vars jordbruk de må hava haft för avsikt att avhända
sig, förefaller det onödigt att föreskriva olika villkor för styckning av
bolagsjord och bondejord.»

I anledning av denna motion har utskottet i den i 46 § riksdagsordningen
föreskrivna ordning begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. vilket
yttrande finnes såsom bilaga fogat till utskottets utlåtande.

Motionärens ändringsyrkande avser 3 § i lagen den 25 juni 1909, vilken
lag, efter därigenom lag den 19 juni 1917 gjord utvidgning, innehaller
bestämmelser om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning av
jord inom Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Sagda paragraf är av följande lydelse:

»Hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med
hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varda tjänlig
för jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må, ändå
att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av
inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets
jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden
till olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och be -

Andra lagutskottets utlåtande Xr 27..

tesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark,
tnå tilldelningen därefter jämkas.

För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat
dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än nu är sagt.

Till inägojord, varom ovan sägs, räknas ej slåttcrmyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.»

Såsom framgår av eu jämförelse mellan dessa lagbestämmelser och motionärens
hemställan påyrkas i densamma ändringar av lagen i följande tre
avseenden:

a) Vid prövning, huruvida hemmanslott efter ägostyckning blir tjänlig
till jordbruk, .skall hänsyn tagas jämväl till behovet av stödskog, varmed
torde avses skog till avsalu.

b) Prövningen skall gälla, huruvida lotten blir tjänlig till självständigt
jordbruk, därvid med fastighet, tjänlig till självständigt jordbruk, lärer menas
fastighet av sådan storlek, att den lämpar sig att besättas med särskild
åbo samt att jordbruket å densamma kan bereda åbon och hans familj
deras huvudsakliga utkomst.

c) I avseende å undantaget från lagens allmänna regler beträffande
egnahemsanläggningar, industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål
skall stadgas den inskränkning, att genom ägostyckningar för sådana
ändamål stamhemmanets bestånd eller utveckling till framtida besuttenhet
ej får äventyras.

För att innebörden av dessa ändringsyrkanden skall framgå, torde en
redogörelse för gällande lagbestämmelsers förhistoria vara erforderlig.

De ursprungliga förslagen till den särskilda norrländska jordlagstiftningen,
som avser att lösa en del av de sociala och ekonomiska frågor,
som uppkommit härigenom, att äganderätten till bondehemman inom Norrland
och Dalarna i stor utsträckning övergått till trävaruindustrien, vilken
därigenom velat åt sig trygga tillgången till råvara, hava framlagts av
den s. k. norrlandskommittén i dess år 1904 avgivna betänkande. I detta
betänkande framhöll kommittén bland annat, att kommittén genom verkställda
undersökningar gjort den erfarenheten, att ägostyckning i nämnda
landsdelar i stor utsträckning använts på ett sätt, som vore till men för
jordbruket, i det ätt inägojord styckats, utan att därmed följde erforderlig
husbehovsskog, betes- och odlingsmark. Detta hade sin grund däri, att trävarubolagen
på många platser vore villiga att avhända sig den för bolagen

Historik.

Norrlands kommittén.

t)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden men visade en avgjord
och lätt förklarlig obenägenhet att låta skogsmark medfölja. Samma resultat
som genom ägostyckning kunde vinnas även genom inägornas försäljning
såsom jordavsöndring, då nämligen inägorna i dessa trakter oftast
icke hade större omfattning i förhållande till utmarken, än att de fälle
inom den femtedel av hemmanets hela ägovidd, beträffande vilken avsöndringsrätten
vore fri.

Denna jorddelningsmetod hade emellertid ansetts äventyra jordbrukets
självständighet, i det att inom ifrågavarande landsdelar måste för ett jordbruk,
därå ägaren skulle vara någorlunda bärgad, fordras, att denne förutom
inägor disponerade å sin fastighet såväl husbehovsskog som även mulbete
för sina kreatur och odlingsmark för hemmanets utvidgande och förkovran.
För att förekomma, att vid ägostyckningar den egentliga jordbruksjorden
splittrades på ett dylikt för jordbruksdriften menligt sätt, samt
för att på samma gång vinna, att jorden kommc att gagna verkliga jordbruksändamål,
• föreslog kommittén i första hand eu lag, innehållande inskränkningar
i rätten till ägostyckning. Detta kommitténs förslag innehöll
förbud mot att hemmans inägojord vid ägostyckning lades till olika lotter
på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom lede väsentlig skada.
Därjämte stadgades, att varje hemmanslott, som erhölle inägojord, skulle
därutöver tilläggas husbehovsskog, odlingsmark och mulbete på visst i
lagförslaget närmare angivet sätt. Kommittén framhöll visserligen, att
det från allmän synpunkt vore nyttigast, att skogen bibehölles eller återfördes
i bondeståndets ägo i sådan omfattning, att till varje hemman komrae
att höra skog jämväl till avsalu. I fråga om de åtföljder, som vid
ägostyckning skulle tilldelas inägojorden, begränsade kommittén sig dock
till det nödvändiga och upptog därför icke stödskog. Kommittén anförde
även, att krav på allt för stor skogsareal kunde föranleda å ena sidan
till att ett bolag funne fördelaktigast att icke ägos tycka sina hemman,
och å andra sidan till att fastigheterna bleve för dvra, varigenom man alltså
motverkade ett av de mål — ökad kolonisation —, som man velat vinna.
Av kommitténs motivering framgår, att kommittén åt begreppet husbehovsskog
gav eu tämligen vidsträckt omfattning, så att därmed avsågs skog,
tillräcklig att förse hemmanet med skogsförnödenheter av alla slag. I
fråga om odlingsmarken ansåg kommittén regeln böra vara, att till hemmanslott,
som erhölle inägojord, skulle läggas den för odling tjänliga mark,
som lämpligen kunde med hemmanslotten förenas.

Beträffande husbehovsskog angåvos i kommittéförslaget vissa minimiarealer
medelgod skogsmark, som för olika orter ansågos erforderliga i detta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 7

avseende. I lagförslaget föreskrevs slutligen, att hemman kunde få styckas i
annan ordning än förut sagts, om sådant erfordrades för bildande av egnahemssamhällen,
industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål. I fråga
om avsikten med sistnämnda undantag torde böra bemärkas ett uttalande
av kommittén, att det å vissa platser kunde vara av vikt att för tillskapande
av en mängd smärre jordpossessioner med den större orubblighet,
som tillkomme ägostyckningsförfarandet, jämfört med jordavsöndringen,
hemman kunde få styckas med den allmänna lagens frihet. Kommittén
gjorde ej något förbehåll för det av motionären åsyftade fall, att genom
ägostyckningar för ett egnahemssamhälle eller dylikt ändamål ett befintligt
självständigt jordbruk skulle komma att splittras.

Kommittén föreslog tillika inskränkningar i rätten till jordavsöndring,
i avsikt att förhindra, att genom användande av detta institut de föreslagna
reglerna angående ägostyckning bleve kringgångna.

I ändamål att förekomma, att mellantiden, till dess kommitténs förslag
kunde leda till definitiv lagstiftning, skulle begagnas till bedrivande av
sådana jorddelningar, som man med lagstiftningen ville förebygga, utarbetades
inom justitiedepartementet, i överensstämmelse med hemställan
från kommittén, förslag angående provisoriska inskränkningar i rätten
till ägostyckning. Detta förslag innehöll endast en allmän
föresierift om att de särskilda lotter, som uppkomme genom ägostyckning,
skulle vara tjänliga för jordbruk. Undantag från denna
fordran gjordes för de fall, då ägostyckningen erfordrades för bildande
av egna hem in. m. Som skäl för avvikelse från kommitténs förslag anfördes
av departementschefen, att ett förbud mot ägostyckning blott i de fall,
då stamhemmanet väsentligen försvagades, vore allt för lätt att kringgå och
att, om ändamålet .skulle vinnas, det vore nödvändigt att såsom regel upphäva
all rätt till ägostyckning men på samma gång hålla eu utväg öppen
att få ägostyckning till stånd, ifall sådan efter särskild prövning funnes
icke stå i strid med de intressen, som det gällde att skydda, eller ock erfordrades
för ett ändamål, för vilket jordbruksintresset finge vika. Då
detta lagförslag behandlades av högsta domstolen, framhölls där bland annat,
att genom det föreslagna undantaget till förmån för egna hem — varmed
enligt gällande terminologi kunde avses ej blott bostadslägenheter på
landsbygden utan ock smärre jordbruksfastigheter — ägolotter skulle kunna
mot lagens mening bildas med ringa eller ingen skog, och att därför,
om syftemålet med den provisoriska lagstiftningen skulle vinnas, det vore
omöjligt att däri taga hänsyn till andra egna hem än sådana, där bostaden
vore det väsentliga. Det anmärktes vidare, att uttrycket »tjänlig för

1905 års
ägostyck
Hingst a g.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

jordbruk» syntes vilseledande oc-h kunde föranleda en lagtillämpning i strid
mot förslagets mening.

Med anledning av dessa högsta domstolens anmärkningar omarbetades
förslaget. Enligt det förslag, som därefter förelädes 1905 års riksdag,
skulle varje inägolott, som komme att erhålla inägor, med hänsyn såväl
till dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings-
och mulbetesmark, som bleve lotten tilldelad, vara tjänlig för självständigt
jordbruk. Undantag medgavs bland annat för det fall, att ägostvckning
erfordrades för bildande av bostadslägenhet. I fråga om den term
— självständigt jordbruk — som här införes, må erinras, att densamma
återfinnes i första paragrafen av lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt
a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Uttrycket hade i berörda utlåtande
föreslagits av norrlandskommittén, som därmed avsett en så pass stor fastighet,
att den lämpade sig att besättas med särskild åbo samt att jordbruket
å densamma kunde bereda åbon och hans familj deras huvudsakliga utkomst.

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren eu motion,
däri framhölls bland annat, att norrlandskommitténs mening med undantaget
för egnahemssamhällen hade varit, att om styckning behövdes
för ett dylikt samhälles behov, den borde tillåtas, oavsett om lägenheterna
bleve bostadslägenheter eller egnahemslägenheter av annat slag-. Behövdes
styckningen ej för ett egnahems samhälle, borde ej vare sig bostadslägenheter
eller ofullkomliga jordbrukslägenheter få anläggas å inägojorden, i
vidare mån än kommitténs definitiva förslag medgåve. Tillfälle till åstadkommande
av bostadslägenheter och mera ofullkomliga jordbrukslägenheter
erbjöde sig i rikligaste mån på all avrösningsjorden, vartill enligt kommitténs
förslag skulle komma den femtedel av inägojorden, som kunde få
avsöndras. Då propositionen innehölle undantag för bostadslägenheter jämte
den allmänna bestämmelsen om att ägolotterna skulle vara tjänliga för
självständigt jordbruk, avsåges därmed att utesluta sådana egna hem, som
utgjorde ett mellanting mellan bostadslägenheter i inskränkt bemärkelse och
självständiga jordbruk. Motionärerna ansåge, att, för vinnande av överensstämmelse
med vad kommittén åsyftat, »bostadslägenheter» borde utbytas
mot »egnahemssamhällen», och att, om denna ändring genomfördes,
även skillnaden mellan självständigt och icke självständigt jordbruk kunde
uteslutas ur lagen. Bestämmelserna angående »självständigt» jordbruk
kunde nämligen även lätt leda till misstolkning av vad som därmed
egentligen menades. Norrlandskommittén hade ej avsett att framkomma
med någon absolut besuttenhetsbegrepp. Mången gång kunde ju hela in -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

ägojorden vara så obetydlig, att tvekan kunde uppstå, om den lämpade sig
för »självständigt» jordbruk, och ännu oftare kunde detta bliva händelsen
i fråga om de olika delar, vari ett hemman styckades för att fördelas mellan
vn jordbrukares barn. På de ställen i betänkandet, där kommittén i övrigt
talade om självständigt jordbruk, inbegrepcs däri, såsom av sammanhanget
framginge, varje självständig hemmansdel, varå särskild åbo någon
gång funnits, oavsett inägornas storlek.

Lagutskottet, som behandlade propositionen, tillstyrkte utbytande av
»bostadslägenheter» mot »egnahemssamhällen» och ändrande av »självständigt
jordbruk» till »jordbruk». Till motivering därför åberopades vad motionärerna
anfört samt framhölls, att Kungl. Maj:t med förslaget velat från
det medgivna undantaget utesluta sådana egna hem, som utgjorde ett mellanting
mellan bostadslägenheter i inskränkt mening och självständiga jordbruk,
och att Kungl. Maj:t därför funnit följdriktigt att bestämma, att
den styckade lotten skulle vara tjänlig till »självständigt jordbruk». Med
övergivande av Kungl. Maj:ts ståndpunkt i fråga om bostadslägenheterna
funne utskottet därför skäligt att frångå densamma jämväl i sistberörda
avseende. Reservation mot utlåtandet anfördes av herr Trygger jämte fem
andra ledamöter av utskottet, vilka utan angiven motivering förklarade,
att de ansåge, att lagen i nu berörda avseenden bort erhålla den av Kungl.
Maj:t föreslagna formuleringen. Av debatten i första kammaren i frågan
framgick, att man ej fäste synnerlig vikt vid uttrycket »självständigt jordbruk»,
utan att detsammas befintlighet eller obefintlighet ansågs sammanhänga
med frågan, om undantaget skulle gälla bostadslägenheter eller egnahemssamhällen.
Herr Trygger anförde jämväl, att innebörden av uttrycket
»tjänlig för jordbruk» vore oviss, då alla inägor måste anses tjänliga
därtill, samt att i det kungl. förslaget med »självständigt jordbruk»
torde avsetts visserligen ej den absoluta, besuttenhetens begrepp, men att
åbon skulle vara företrädesvis jordbrukare och att han skulle erhålla så
mycket mark, som erfordrades för att han skulle kunna fylla denna sin uppgift.
Första kammaren biföll berörda reservation, andra kammaren däremot
utskottets förslag oförändrat i denna punkt. Vid verkställd sammanjämkning
frånträdde första kammaren sin uppfattning i nu behandlade avseenden.

Vid 1907 års riksdag framlades förslag till de inskränkningar i rätten till
jordavsöndring, som, såsom ovan anförts, borde komplettera förbudet beträffande
ägostyckning. I propositionen gjordes intet undantag i fråga
om egna hem eller dylikt, men på grund av motionsvis väckt förslag insattes
jBihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 27.) 2

Inskränk
ningar år
1907irätten
till jordav
söndring

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1909 års
ägostyck ■
ningslag.

pa lagutskottets hemställan undantagsbestämmelse i detta avseende, varvid
stadgandet sä formulerades, att undantaget skulle gälla »egnahemsanläggningar»
och icke »egnahemssamhällen», såsom i den provisoriska lagen
om inskränkning av rätten till ägostyckning. Det olika ordvalet var enligt
utskottets motivering avsiktligt, för att utmärka, att de ändamål, som
genom undantaget särskilt borde tillgodoses, vore bildande av egna hem.
vare sig det vore fråga om ett helt samhälle eller om en enstaka lägenhet.
I en reservation i fråga om utskottets motivering framhöll herr Lindhagen
närmare den betydelse, som borde tilläggas ordvalet. Uttrycket »egnahemssamhällen»
i den provisoriska ägostyckningslagen vore med avsikt valt för
att man ej skulle kringgå lagen genom att kalla varje för ett jordbruk otjänlig
utbrytning av inägojord för ett eget hem. Donna bestämmelse hade
emellertid lett till olika tolkning. Närmast syftade den provisoriska ägostyckningslagen
på hemmanens gamla odaljord, och lagen hade givetvis ej
velat lägga hinder i vägen för ett friare förfogande i skäliga fall över enstaka
jordlägenheter. På grund härav hade utskottet nu ifråga om avsöndring
föreslagit ordet »egnahemsanläggning» i stället för »egnahemssamhälle»
i den förvissningen, att vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande
däri icke rimligtvis skalle se någon uppfordran att tillåta även jordavsöndringar,
vilka uppenbarligen avsåge ett kringgående av lagen.

År 1909 framlades förslag om definitiv lagstiftning i fråga om ägostyckning
i Norrland. Propositionen innehöll liknande bestämmelser som
1905 års provisoriska lag. Sin avfattning fick lagförslaget efter anmärkningar
från högsta domstolen därom att av lagtexten borde framgå, att vid
prövning, huruvida en uppkommande ägolott bleve tjänlig till jordbruk,
hänsyn borde tagas jämväl till inägornas utsträckning. Motionsvis framställdes
yrkande om att i stället för kravet på ägolotternas tjänlighet
för jordbruk borde upptagas norrlandskommitténs bestämmelser om vissa
minimimått å de skogsanslag, som skulle tilläggas fastigheterna. Lagutskottet
avböjde emellertid detta förslag samt anslöt sig till propositionen
och departementschefens däri gjorda uttalande, att systemet med bestämda
mått å skogsanslagen lede av den olägenheten, att ägodelningen icke kunde
med önskvärd elasticitet lämpas efter vad som i det särskilda fallet
kunde vara behövligt eller lämpligt, ävensom att det knappast syntes möjligt
att, särskilt då fråga vore om skapande av bärkraftiga men billiga småbruk,
träffa en genomsnittssiffra för skogstilldelningen, som passade för ett
större område utan avseende å skiljaktigheterna inom detsamma och å
ena sidan nöjaktigt tillgodosåge virkesbehovet men å andra sidan icke mer

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11

an som vore oundvikligt motverkade inägojords återgång i bondehand.
Utskottets uppfattning godkändes av riksdagen.

Motionärens framställning utgår därifrån, att de sålunda gällande bestämmelserna
tillämpas på ett .sätt, som står i strid med lagstiftarens mening,
och att för undvikande av en sådan icke önskvärd rättstillämpning
lagändring vore erforderlig. Utskottet har väl icke av do av motionären
anförda rättsfallen och den av lantmäteristyrelsen gjorda närmare utvecklingen
av desamma kunnat bilda sig en säker åsikt om praxis å området,
men de av motionären framförda synpunkterna hava, oavsett detta, synts
•utskottet vara av den betydelse, att de böra underkastas en närmare undersökning.

Vad då först angår påståendet i motionen, att skogsanslaget vid de
enligt den norrländska ägostyckningslagen verkställda ägostyckningarna
blivit alltför knappt tilltaget, och det i anledning därav framställda yrkandet
om stadgande, att jämväl stödskog skall tilläggas hemmanslotterna, bör
framhållas, att, enligt vad såväl don i motionen åberopade utredningen av
landshövdingen J. Widén som ock en av särskilda kommitterade, tillkallade
av nationalföreningen mot emigrationen för utredning rörande kolonisationen
å bolagsjord i Norrland, uti år 1918 avgivet betänkande offentliggjord
undersökning utvisa, efter norrlandslagstiftningens genomförande medelarealen
av ägos ty ekade lotter i Norrland visserligen avsevärt stigit, men att
skogsanslagen dock i regel tillmätts mycket knappare än som av norrlandskommittén
i dess berörda förslag till ägostyckningslag angivits såsom minimum.
Skillnaden torde i någon mån bero på att, som tidigare anförts,
norrlandskommitténs mening varit, att tilldelningen av skog skulle ske någorlunda
rikligt. Detta synes även vara önskvärt, i den utsträckning som
kan finnas tillrådlig med hänsyn till jordägarens obenägenhet att sälja
skog och till angelägenheten av att fastigheterna icke alltför mycket fördyras.
Huruvida för sagda ändamål erfordras att, såsom motionären önskat,
införa fordran på tilldelning av stödskog, anser utskottet dock icke kunna
utan närmare undersökning avgöras.

Det vill även synas, som om motionärens påstående att vid verkställda
ägostyckningar ej tagits den hänsyn till odlingsmark, som lagstiftningen
avsett, utan att anslaget av avrösningsjord utmätts endast efter kravet på
husbehovsskog, icke saknade fog. Därest detta skulle bekräftas, lärer rättelse
i en eller annan form vara erforderlig. Tillvaron av odlingsmark synes
nämligen, enär inägojorden till de norrländska jordbruksfastigheterna
i allmänhet torde vara allt för liten och väl behöva utökas, vara en viktig

Utskottets

motivering

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

förutsättning för att en ägolott skall kunna utvecklas till önskvärd besuttenhet.

Av den föregående framställningen har framgått, att termen »självständigt
jordbruk» infördes i 1905 års proposition i avsikt att ytterligare betona, att
ägostyckning ej skulle få ske för åstadkommande av s. k. osjälvständiga
jordbruk, d. v. s. egna hem i vidsträcktare mening än bostadslägenheter,
eller vad nyssnämnda kommitterade i sitt förslag angående kolonisationen å
bolagsjord kalla arbetarjordbruk, och att alltså det senare uteslutandet av
ordet »självständigt» sammanhängde med införande av den principen, att
undantag ej skulle få ske för enstaka egna hem av något slag, men däremot
för alla egnahemssamhällen, även om de bestode av dylika osjälvständiga
jordbruk. Meningen med uttrycket »tjänlig till jordbruk» synes alltså icke
hava varit, att inägolotter skulle få utläggas, avsedda att utgöra jordbruksfastigheter,
men otillräckliga att ens såsom småbruk, d. v. s. med understöd
av inkomst av arbete för annans räkning, giva brukaren hans nödtorftiga
bärgning. Därest, såsom motionären antyder, lagens ordalydelse
skulle hava tolkats så, som om bildandet av fastigheter av sistnämnda art
ej vore uteslutet, torde detta få anses stå i strid med lagstiftningens mening
och höra giva anledning till beriktigande.

Motionären synes emellertid med sin framställning i denna punkt syfta
längre, då han särskilt understryker, att gällande bestämmelser lämna utrymme
till sådana ägostyckningar, varigenom bondehemman berövas ej
blott sin stödskog utan också sin besuttenhet. Det torde ligga i sakens natur,
att med de minimikrav på tilldelning av ägor av olika slag, som ägostyckningslagen
uppställer, i bästa fall endast en lägre grad av besuttenhet
uppstår, med mindre motståndskraft i dåliga tider och mindre produktionsförmåga.
Det synes därför icke ur det norrländska jordbrukets synpunkt
vara någon vinst, då i stället för gamla, fullt självständiga
jordbruk uppstå småbruk med väsentligt mindre bärkraft och utvecklingsmöjligheter.
I första hand lär man därför böra se till, att redan stabiliserade
jordbruksfastigheter icke tillfogas skada. I överensstämmelse
med vad ovan nämnda sakkunniga anfört, håller utskottet före, att lagstiftningens
nuvarande fordran, att varje inägolott, som icke är att betrakta såsom
eget hem, skall i mån av tillgång förses med åtföljder i skog samt betes-
och odlingsmark, i viss mån går utöver vad som kan betecknas som
frågans kärnpunkt. Huvudvikten synes icke ligga på att varje inägoparcell
erhåller dylik tilldelning i utmark, utan på att ett hemman icke onödigtvis
får söndersplittras med avseende på sin ekonomiska karaktär. Om ett hemman
med hänsyn till inägornas storlek samt möjligheten för dess ägare att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

hava tillgång till skogsfång, betes- och odlingsmark efter nordsvenska förhållanden
är att anse som ett bondejordbruk, synes vid en ägostyckning
av detta hemman i regel böra hållas tillsammans vad som erfordras för att
hemmanet med odaljorden såsom kärna fortfarande skall hava karaktären
av ett bondejordbruk. Minimikravet bör därför vara, att vid varje ägostyckning
av fastighet med ett bondejordbruks natur framgår åtminstone
en styckad lott, som är så utrustad, att densamma fortfarande kan bilda
ett sådant jordbruk.

För vinnande av ett syfte som detta synes emellertid motionärens krav
på införande av bestämmelse om att alla ägolotterna skola vara tjänliga
till självständigt jordbruk å ena sidan icke vara tillräckligt men å andra
sidan gå allt för långt. Fasthålles berörda krav att efter delning av ett
bondehemman åtminstone en av ägolotterna skall fortfarande vara fullt
tjänlig till bondejordbruk, synes nämligen beträffande den övriga delen av
fastigheten större frihet kunna lämnas till utläggande av lotter även med
mindre eller ingen skogsareal, varigenom man skulle lämna tillfälle till egnahemsbildning,
utan att befintliga jordbruk splittrades, och tillmötesgå
kolonisationens krav på fastigheter till billigt pris. Lämpligare
än den av motionären föreslagna bestämmelsen synes därför, såsom
lantmäteristyrelsen antyder och landshövdingen Widén i sin berörda
utredning framhåller, vara en bestämmelse, liknande den av norrlandskommittén
ursprungligen föreslagna, att ägostyckningar ej finge ske så, att jordbruket
därigenom lede väsentlig skada. Därigenom vunnes även närmare
överensstämmelse med den rörande jordavsöndring gällande bestämmelsen
att hemmanets jordbruk ej får märkligen försvagas. I detta sammanhang
bör även, med anledning av ett yttrande av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande,
påpekas det förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att
erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta
Sverige, vilket såsom bilaga bifogats kungl. propositionen nr 441 vid
1918 års lagtima riksdag, men vilket, enligt vad utskottet erfarit, ej heller
kommer att föreläggas denna riksdag till antagande. I detta förslag innchålles
bland annat, att ägostyckning ej skulle få så verkställas, att den ledde
till uppenbart förfång för alstringen av livsmedel inom området för den
ostyckade fastigheten, och att varje lott därför, såvitt ske kunde, skulle erhålla
andel i fastighetens särskilda ägoslag efter ty för lottens nyttjande
för jordbruk prövades nödigt.

Rörande det av motionären slutligen berörda spörsmålet, huruvida och
i vad mån nyss anförda princip, att alltid vid ägostyckning ett■ självständigt
bondejordbruk bör bevaras, må underkastas jämkning av hänsyn till eg -

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

nahemsanläggningar, synes tveksamhet kunna råda. Motionären hällor före,
att principen även i dylika fall skall uppehållas. Nationalföreningens kommitterade
däremot anse, att egnahemsintresset bör äga företräde. Klart synes
i varje fall vara, att icke större rubbning bör för sådant ändamål ske i
befintliga självständiga jordbruk, än som är oundgängligen nödvändigt. I
vad mån detta är förhållandet synes vara möjligt att avgöra först efter närmare
undersökning av i vilken omfattning dylik splittring av bondejordbruk
hittills skett för egnahemsbildningar.

Vid den tidigare behandlingen av hithörande frågor har ofta framhållits,
att man genom kravet på tillräckliga skogsanslag ej vunne säkerhet för att
de utlagda ägolotterna komme att. äga tillfredsställande skogstillgång. Det
inträffade nämligen ej sällan, att avverkning av den saludugliga skogen skedde
i sådan ordning, att den .gjorda skogstilldelningen bleve verkningslös. För
att garantera skogstillgångens bevarande åt respektive ägolotter hava föreslagits
olika åtgärder, såsom iitstämplingstvång eller annan inskränkning i avverkningsfriheten,
skogsanslagens ersättande med servitut rörande skogsfång
eller deras sammanförande till allmänningsskogar. Det synes vara
ändamålsenligt, att denna fråga ånyo upptages till prövning i samband med
eventuella ändringar i ägostyckningslagen.

Såsom av det ovan anförda torde kunna slutas, anser sig utskottet icke
kunna förorda, att de av motionären föreslagna lagändringarna nu genomföras.
Ytterligare skäl härför har varit, att utskottet även beaktat, att utredning
för närvarande pågår angående verkningarna av gällande lagstiftning
till förekommande av vanhävd av viss jord i Norrland och Dalame,
vilken utredning enligt utskottets antagande torde komma att beröra även
de bär avhandlade spörsmålen. Vidare har hänsyn tagits också därtill att,
enligt vad av det av särskilda kommitterade framlagda förslaget till lag om
delning av jord framgår, meningen är, att i denna lag den norrländska särlagsstifningen
angående jorddelning skall ingå. I detta förslag äro bestämmelserna
i sagda lagstiftning oförändrade införda, blott med den jämkning,
som föranledes av att beträffande det nya institut, avstyckning, vilket är avsett
att ersätta ägostyckning och jordavsöndring, bestämmelsen därom, att
högst eu femtedel av ett hemmans ägovidd får avskiljas, blivit utesluten.

Ehuru sålunda ifrågavarande spörsmål i viss mån redan torde vara under
behandling, har utskottet ansett de av motionären framförda synpunkterna
vara av det värde, att de böra framföras till Kungl. Maj:t, för att i
den mån de kräva kompletterande utredning underkastas sådan samt av
Kungl. Maj:t tagas i övervägande, möjligen i samband med det fortsatta
arbetet på den nya allmänna jorddelningslagstiftningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 15

Utskottet vill slutligen hänvisa till vad som yttrats i utskottets samtidigt
härmed avgivna utlåtande nr 2G i ett det nu avhandlade närliggande
ämne- Särskilt vill utskottet i anledning av vad i lantmäteristyrelsens
ovan åbeiopade uttalande anförts därom, att de av motionären berörda
spörsmålen sammanhänga med frågan om beredande på lämpligt sätt samt
utan större kostnad och tvingande former av garanti för en ändamålsenlig
tillämpning av gällande regler, hänvisa till vad som i nämnda utlåtande anförts
rörande ett redan föreliggande förslag angående jorddelningsärendenas
överflyttande till särskilda kolonisationsnämnder.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,
nr 73 i första kammaren, hos Kungl. Maj:t hemställa, det täctes
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning taga under övervägande
lämpligheten av sådan jämkning i den norrländska
ägostyckningslagstiftningen, att säkerhet vinnes för att ägolotternas
behov av skogsanslag blir tillfredsställande tillgodosett
och att splittring av befintliga besuttna bondejordbruk
såväl vid utläggning av jordbruksfastigheter så vitt möjligt
förhindras som ock vid styckning för egnahemsanläggningar
inskränkes så långt utan avsevärd olägenhet är möjligt.

Stockholm den 14 april 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga.

TILL KONUNGEN.

I anledning av en från riksdagens andra lagutskott gjord framställning
har lantmäteristyrelsen genom nådigt beslut den 4 innevarande månad anbefallts
att avgiva utlåtande över en vid samma framställning fogad, i forsta kammaren
väckt motion, nr 73, med förslag till ändrad lydelse av 3 § i lagen om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning, och får lantmäteristyrelsen i anledning

härav i underdånighet anföra följande. , , , ,

Inledningsvis finner sig styrelsen böra göra en del erinringar rörande de
trenne av motionären omförmälda särskilda ärenden, i vilka regeringsrätten enligt
motionärens mening på grundval av utlåtanden, som avgivits av styrelsen stannat
i beslut vilka synts motionären stå i strid med hela norrlandslagstiftningens
anda och mening, och framställas dessa erinringar i anslutning till härvid fogade
avskrifter *) såväl av Eders Kungl. Maj:ts beslut som styrelsens utlåtanden.
l o) 2 öres 1 83/64 penningland Floren nr 3 i Yttcrhogdals socken.

Marma sågverksaktiebolag var ägare till hela hemmanet och sökande till
förrättningen. Alla inägor hade förlagts till inägolotten, och varken under ärendets
behandling eller sedermera hade påståtts än mindre visats, att inom skogslotten
fanns odlingsbar mark av sådan beskaffenhet och med sådant läge, att
dess förläggande till inägolotten varit av behovet påkallat eller ur odlingssynpunkt
ägnat att göra denna mera tjänlig för jordbruk. Det vill alltså synas,
som om den till försäljning avsedda lotten enbart ur jordbrukssynpunkt för framtiden
kunde antagas vara lika god som det ostyckade hemmanet.

Mulbetet torde i allmänhet i trakten fritt begagnas å skogsmarken.

Såsom enda skäl för avslag å den gjorda ansökningen om tillstånd till
ägostyckning hade framhållits, att den hemmanslott, som var avsedd att erhålla
inägojord, enligt styckningsplanen tilldelats så ringa skogsmark, att lotten i fråga
icke kunde anses varda tjänlig för jordbruk. , , ,

Av handlingarna framgår emellertid, att samma lott tilldelats 21,103 hektar
avrösningsjord samt desslikes 9,491 hektar inrösningsjord och 0,36 hektar impediment.
Klaganden styrkte med intyg av skogstjänsteman, att inom inägolotten
funnos 10,954 träd av tall och gran med diameter 4—18 engelska tura vid

•) Ej här införda.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

brösthöjd samt att denna ståndskog motsvarade on kubikmassa av 1,630 kubikmeter
med eu årlig tillväxt av 41 kubikmeter. Då enligt av lantmäteristyrelsou
i ärendet verkställd utredning den årliga virkesåtgången borde beräknas till högst
20 kubikmeter, översteg skogstillgången alltså väsentligt husbehovet. Uti sitt
utlåtande i ärendot erinrade lantmäteristyrelsen, att särskilt inom Norrlands skogstrakter
funnes en mängd små hemmanslotter med stödskog, å vilka emellertid
innehavarna med sina familjer ej kunde livnära sig enbart å jordbruket och
avkastningen av skogen utan vore för sitt uppehälle hänvisade till biförtjänster,
att sådana familjer ofta redde sig bättre än sådana, som enbart ägnade sig åt
jordbruket, samt att även lagens bestämmelser om undantag beträffande egnahemsanläggning
syntes giva stöd för tillstånd till styckningen.

På grund av vad sålunda anförts och då vid ansökningen fogats efter
besiktning å marken av distriktslantmätaren och två gode män avgivet intyg,
att den föreslagna inägolotten med hänsyn såväl till inrösningsjordens omfattning
som till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som föreslagits
till lotten, vore tjänlig för jordbruk, samt med hänsyn till vad handlingarna
i övrigt innehöile, uttalade styrelsen den mening, att tillstånd till den
sökta ägostyckningen ej skäligen bort förvägras.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hade uppenbarligen stött sitt beslut
om avslag å ett från länets egnahemsnämnd infordrat yttrande. Av detta yttrande
liksom av nämndens utlåtande över de underdåniga besvär, som sedermera
anfördes, framgår emellertid, att nämnden grundat sitt avstyrkande av tillstånd
till styckningen därpå, att inägolotten i fråga liksom i allmänhet varje dylik
fastighet icke kunde vara tjänlig för jordbruk, därest densamma erhölle skog allenast
till husbehov.

2:6) 2 öres 12 penningland Gammelsträng nr sub 5 i Norrbo socken.

Hemmanet ligger inom trakt, som bör räknas till Hälsinglands kustland.
Till inägolotten hade förlagts gårdsskiftet, vallskogsskiftet och myrtagsskiftet om
tillhopa 21,5986 hektar, därav 6,6585 hektar tomt, åker och dylikt, 1,1738 hektar
äng och odlingsmark, 13,7153 hektar avrösningsjord och 0,061 hektar impediment.
Samma lott hade emellertid dessutom tilldelats dels 1/3 av lägenheten
Ollestorpet och lägenheten Klarrödj ningen nr 1 om tillhopa 1,106 hektar tomt,
åker och dylikt, 1,067 hektar äng och odlingsmark, 5,055 hektar avrösningsjord
och 0,061 hektar impediment, dels ock hemmansdelens andelar i nybruksjord
och skogsanslag till torpet Järnblästen jämte andel i en lägenhet. Inägolotten
bestod i föreliggande fall alltså, utom av sistberörda icke utbrutna andelar, av
10,0053 hektar inrösningsjord, 18,7703 hektar avrösningsjord och 0,112 hektar
impediment.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hade avslagit ansökning om tillstånd
till ägostyckning, enär inägolotten icke med hänsyn till den myckenhet
husbehovsskog, som tilldelats densamma, kunde anses bliva tjänlig för jordbruk.

I ärendet var upplyst, att skogsmarken å gårdsskiftet var mycket god och
å vallskogsskiftet åtminstone medelgod, att des?a båda skiften innehöile den
största delen av inägolottens skogsmark, att ståndskogen inom dessa båda skilten
var ganska medtagen, men att likväl inom desamma fanns en del vedskog och
stängselvirke samt därjämte inom vallskogsskiftet enligt intyg, som åberopats

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 27.) 3

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

*ill stöd för avslag å ansökningen, omkring 100 träd smäckert sågtimmer om 5,
6 och 7 tums toppar samt att någon nämnvärd ståndskog ej fanns inom de
båda till sökandebolaget försålda utskogsskiftena, som innehöllo endast skogsmark.

Vidare inhämtas av handlingarna, att inägolotten innehöll till skogsbörd
duglig mark av den omfattning som kommunalnämnden i socknen tidigare ansett
erforderlig för produktion av nödigt husbehovsvirke till ägolott, som skulle anses
tjänlig för jordbruk, att ägostyckningen enhälligt tillstyrkts av kommunalnämnden
och distriktslantmätaren Hellegren, som nyligen- därförut verkställt laga skifte å
byns inägor och hemskog, samt att intyg förelåg av två inom socknen boende
gode män jämte jordbrukskonsulenten om inägolottens lämplighet för jordbruk.

På grund härav ansåg lantmäteristyrelsen, att det borde i ärendet anses
behörigen utrett, att den ifrågasatta ägostyckningen instämde med bestämmelserna
i 3 § i 1909 års lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Ett avslag däremot, framhöll styrelsen, komme i strid med den elasticitet,
som särskilt riksdagens lagutskott velat giva åt bestämmelserna i fråga och som
innebure, att tillstånd till ägostyckuing lagligen finge meddelas även i fall, då
inägolotts hela behov av virke icke kunde omedelbart fyllas från den lotten tilldelade
skogsmark.

De omständigheter, som i detta fall särskilt påverkade utgången, synas
hava varit de försålda skogsskiftenas belägenhet och brist på skogsbestånd. Dessa
omständigheter synas giva stöd åt den mening, att inägolotten ur odlings- och
jorubrukssynpunkt kan anses lika god som den ostyckade hemmansdelen samt
att föga stode åtminstone för en lång framtid att vinna genom att påfordra
ytterligare tilldelning av skogsmark till inägolotten.

3: o) 13164 mantal By om nr 2 litt. Cb i Lits socken.

Den trakt, där nämnda by är belägen, torde böra räknas till Jämtlands
bättre odlingstrakter.

Uti ifrågavarande fall innebar planen, att hemmanets huvudsakliga inägor,
som funnos dels inom gårds- och hemskogsskiftet och dels inom det omkring 1/t
kilometer därifrån belägna Lusmyrskiftet, numera benämnt Hästhagen, skulle
uppdelas i tvenne lotter, av vilka en betecknad litt. Cba skulle erhålla en areal
av 18.12 hektar, därav 2,23 hektar inägor och 15,89 hektar övrig mark, samt en
betecknad litt. Cbb en are 1 av 16,98 hektar, därav 2,16 hektar inägojord och
14,82 hektar övrig mark. Enligt den närmare utredning lantmäteristyrelsen verkställde
i ärendet torde av litt. Cba tilldelade områden 2,23 hektar vara åker,
omkring 4,39 hektar vara äng, 2,6 hektar odlingsmark samt 9 hektar vara skogsmark,
samt av litt. Cbb tilldelade områden 2,16 hektar vara åker, 4,32 hektar äng,
2,6 hekta»'' odlingsmark och 8 hektar skogsmark.

Den areal, som angivits såsom odlingsmark, torde åtminstone delvis vara
skogbeväxt. Härjämte hade lantmäteristyrelsen antecknat, att av skifteshandlingama
framginge, att skogsmarken inom området för ifrågavarande lotter vore
godartad och växtlig samt vid laga skiftet i medeltal åsatts grad 19, under det
medelgraden för skogsmarken inom skogslotten vore omkring 41. (Seriegradering
har använts.)

Ansökningen om tillstånd till ägostyckning hade avslagits av Eders Kung!.
Maj:ts befalluingshavande, enär lotterna litt. Cba och Cbb, vilka vore avsedda

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

att erhålla inägojord, med avseende å den ringa myckenhet av husbchovsskog,
som lagts till desamma, icke kunde anses varda tjänliga för jordbruk.

Detta beslut syntes vara stött på yttrande av länets egnahemsnämnd, som
avstyrkt ansökningen, emedan skogsanslaget till inägolotterna vore för ringa för
att dessa lotter skulle bliva tjänliga till självständiga jordbruksfastigheter.

Emellertid var styrkt, att inom litt. Cba fanns 7,386 träd och inom litt.
Cbb 6,471 träd, flertalet av 6—12 tums diameter vid brösthöjd i mycket jämna
bestånd av tall och gran, motsvarande respektive 1,289 och 996 kubikmeter,
varjämte bifogats intyg av två skiftesgodemän, att inom ifrågavarande ägolotter
funnes med hänsyn till inägojordens omfattning tillräcklig liusbehovsskog, odlingsoch
mulbetesmark för att de skulle bliva tjänliga till jordbruk. Ovan angivna
virkesmassor motsvara enligt gängse beräkningssätt en årlig tillväxt av respektive
21,6 och 16,0 kubikmeter. Slutligen var genom särskilt intyg i ärendet styrkt,
att skogsmarken inom inägolotterna var av mycket växtlig typ och att på grund
härav och då tillgång fanns på odlings- och mulbetesmark samma lotter syntes
synnerligen väl anpassade för drivande av självständigt jordbruk.

Uti underdånigt utlåtande i ärendet hade länets egnahemsnämnd framhållit,
att den omständigheten, att inom en liten areal funnes mera än normalt
virkesbehov, ej borde föranleda till minskning i fordringarna i fråga om avrösningsjordens
areal, då borgen ej fanns därför, att den förefintliga ståndskogen
komme de nya hemmanslotterna till godo. Emellertid ansåg lantmäteristyrelsen,
att denna erinran ej borde inverka på ärendets prövning, då någon nämnvärd
risk ej syntes förefinnas för att skogstillgången skulle undandragas blivande ägare
av lotterna i fråga. Att så ej heller skett torde man kunna antaga, då i motsatt
fall motionären säkerligen hragt sådant till kännedom.

I föreliggande fall bör särskilt uppmärksammas den ringa areal till åker
odlad jord, som fanns å hemmanet, samt att någon invändning mot styckningen
knappast ens från egnahemsnämnden varit att motse, därest de båda inägolotterna
föreslagits till utstyckning såsom en lott. Därest så skett, hade emellertid hinder
ej mött att omedelbart efter ägostyckuingen genom klyvning dela inägolotten
icke allenast i två utan i snart sagt huru många delar vederbörande önskat. Att
i förevarande fall två inägolotter skapats torde bero på att tvenne åbor funnit8
på hemmanet. I övrigt får man antaga, att i detta liksom i andra fall köpare6
och säljares ekonomiska förhållanden utövat huvudsakligt inflytande. Lantmäteristyrelsen
stannade i föreliggande fall vid den mening, att det begärda tillståndet
icke skäligen bort förvägras.

Den redogörelse, som sålunda lämnats för ovan omförmälda ärenden,
torde vara ägnad att ställa dem i en väsentligt annan dager än som kan avvinnas
föreliggande motion.

_ Uti denna framhåller emellertid motionären, att 1909 års lag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning avveke fiån den för norrlandslagstiftningen
i övrigt ledande principen, att jordbruket i de nordliga trakterna av vårt land
behövde ett kraftigt stöd i skogen, vilket förhållande givit upphov till förbudet
för bolag och föreningar att förvärva mark under sådana förhållanden, att icke
för respektive hemman återstode stödskog till viss minimiareal för mantal. Enligt

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

förstberörda lag vore det däremot endast fråga om att tillförsäkra hemmanen
husbehovsskog enligt i lagen angivna mycket allmänna grunder. Anledningen
till denna åtskillnad uppgives riktigt av motionären enligt norrlandskommitténs
eget uttalande bero på syftet, som vad angår förbudslagen vore att resa hinder
mot att bondejorden överginge i bolagsfond, under det man med inskränkningen
i rätten att erhålla ägostyckning samt arrende- och vanhävdslagarna förväntat
den verkan, att bolagshemmanens inägojordar skulle återföras i bondeklassens
ägo, och för att ytterligare befrämja detta syfte hade man enligt motionärens
uppgift frångått kommitténs förslag om fastställande av vissa minimiarealer för
områdestilldelningen av husbehovsskog.

Redan på grund av vad motionären sålunda själv återgivit av förarbetena
till och innebörden i 1909 års lag torde vara fullt tydligt, att egnahemsnämndens
i Jämtland avstyrkande av tillstånd till styckning i ovan under l:o) omformälda
ärende på den grund, att inägolotten uti fallet i fråga liksom i allmänhet varje
dylik fastighet icke vore tjänlig för jordbruk, därest densamma erhölle skog
allenast till husbehov, saknade stöd i lag samt att såväl Eders Kungl. Maj:t vid
utövande av Eders Kungl. Maj:t tillkommande högsta dömande myndighet i
ärenden av ifrågavarande slag som lantmäteristyrelsen förfarit i full överensstämmelse
med gällande lag, då de tagit avstånd från nämndens ovan omför -mälda och, enligt vad i motionen upplyses, upprepade gåuger förfäktade mening.
Motionären har alltså själv dragit försorg om att bringa i riktig dager sina
uttalanden, att ägostyckningslagen tillämpades på ett sätt, som stode i strid med
hela Norrlandslagstiftningens anda och mening, och att för brytande av rådande
praxis en lagändring vore erforderlig, som för myndigheterna icke blott frarahölle
nödvändigheten av att de jordbruk, som för att med ekonomisk fördel kunna
bedrivas behövde stöd i skogen, ej berövades detta ävensom att hemmanen ej
beskures de utvecklingsmöjligheter, som tillgången på odlingsmark innebure, utan
jämväl förebyggde, att bestämmelserna om styckning för egnahemsanläggningar
vantolkades på sätt som hittills skett.

Vad härefter angår behovet av stödskog, är det givet, att de områden, där
detsamma för jordbrukets del i det särskilda fallet kan anses vara av större betydelse,
med kommunikationsväsendets, jordbrukets och industriens utveckling
blir allt mera begränsat. I avseende å denna fråga har man emellertid att taga
hänsyn jämväl till de resurser i ekonomiskt avseende, som kan stå köparen till
buds, eller till möjligheten över huvud taget att anskaffa köpare. Med skogsprodukternas
ökade värde tilltvinga sig dessa förhållanden allt mer beaktande.
Det tillägg om stödskog, som av motionären föreslagits i lagtexten, torde för
övrigt göra denna ännu mer svårtolkad än hittills.

Beträffande särskilt påståendet att bestämmelserna om styckning för egnahemsanläggningar
vantolkats, kan lantmäteristyreben ej finna, att så skett i något
av ovan omformälda fall, och styrelsen har sig ej heller bekant att så i någon
avsevärd mån eljest förekommit.

I anledning av motionärens förslag om införande av bestämningen »självständigt»
till begreppet »jordbruk» synes vara av intresse erinra, att nämnda
bestämning var upptagen uti Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1905 års riksdag
angående provisorisk lagstiftning på förevarande område, men att densamma

2!

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Uteslöts i anledning av ett förslag till ändring i propositionen, som motionsvis
framförts av herr C. A. Lindhagen m. fl.

Till andra stycket av lagtexten har motionären föreslagit det tillägg, atl
styckning, som där avses, må äga rum »där styckningen kan ske utan äventyrande
av Stamhemmanets bestånd eller utveckling till framtida besutenhet».

1 avseende härå förtjänar att uppmärksammas några uttalanden från ovanberörda
motion. Dör framhålles, att något absolut besuttenlietsbegrepp hade
nörrlandskommittén ej avsett att framkomma med, samt vidare att mången gång
hela inägojorden kunde vara så obetydlig, att tvekan kunde uppstå om deri lämpade
sig för »självständigt» jordbruk, och ännu oftare kunde detta bliva händelsen
med de olika delar, vari ett hemman styckades för att fördelas mellan en
jordbrukares barn.

Lantmäteristyrelsen har funnit föreliggande motion ägnad att bibringa en
skev och delvis oriktig samt framför allt ensidig uppfattning av ifrågavarande
ämne, och styrelsen kan på grund härav och med anledning av vad ovan anförts
givetvis icke giva sitt understöd åt densamma. I ett avseende synes motionen
i fråga emellertid värd beaktande. Det synes nämligen ligga nära till hands,
att ifrågavarande lagstiftning, som tillkommit i syfte att återföra bolagens inugojord
med nödig skog i bondeklassens ägo, vid dess tillämpning beträffande annan
jorddelning kan verka på sätt, som icke i alla avseenden kan anses lyckligt.
Det synes lantmäteristyrelsen därför icke uteslutet, att eu undersökning i den
na del kan bliva av betydelse. Emellertid torde i samband därmed jämväl
böra tagas under övervägande, huruvida icke den erfarenhet, som vunnits vid
tillämpningen av ifrågavarande lag och som kan vara av annat slag än motionären
velat göra gällande, bör beaktas och möjligen föranleda modifikationer i
lagen. Därest motionärens uppgift är riktig, att bolagen i stort sett redan styckat
de hemman, vilkas jordbruk de haft för avsikt att avhända sig, och lagen i
fråga beträffande bolagens fastigheter till väsentlig del därför fyllt sin uppgift,
torde vara givet, att större möjligheter finnas för ett mera allsidigt bedömande
och reglerande av ifrågavarande förhållanden. Särskilt torde böra komma under
övervägande, huruvida icke lagen kan givas sådant innehåll, att densamma i
större utsträckning an den gällande öppnar möjlighet att taga hänsyn till förhållandena
i det särskilda fallet. I denna del synes norrlandskommitténs ursprungliga
förslag, som innehöll förbud mot att hemmans inägojord vid ägostyckning
lades till olika lotter på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom
lede väsentlig skada, kunna bereda vissa fördelar.

Nu berörda spörsmål sammanhänger emellertid givetvis intimt med frågan
om beredande på lämpligt sätt samt utan större kostnad och tyngande former axgaranti
för eu ändamålsenlig tillämpning. Erfarenheten ådagalägger, att nu gällande
ordning är otillfredsställande. Att såsom i ärenden av ifrågavarande slag
nu förekommer intyg ställes mot intyg är givetvis icke lämpligt. Den nu stadgade
ordningen föranleder två förrättningar med därav föranledda ofta betydande
kostnadsökning och tidsutdräkt. Förslagen uppgöras visserligen vanligen av lantmätare,
men detta sker utan förordnande och arbetet är icke att anse såsom
tjänstesak. Lantmätarna hava därför i fråga om dessa förslag icke den ställning,
som är önskvärd för att ej säga nödvändig för ett tillfredsställande resultat.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Detta förhållande jämte Konungens befallningshavandes befattning med dessa
ärenden har föranlett, att lantmäteristyrelsen ansett sig förhindrad att meddela
några anvisningar.

På dagordningen står emellertid fråga om lagstiftningsåtgärder angående
inskränkning i rätten att ägostycka jord även inom de delar av landet, där 1909
års lag ej gäller, och torde åtskilliga skäl kunna anföras för frågans upptagande
i ett sammanhang för hela riket.

Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida icke en undersökning
bör åvägabringas om begränsning i fråga om jorddelningen i allmänhet i vårt
land och reglering samtidigt sökas beträffande alla förekommande jorddelningsformer,
så att icke vad som vinnes med ett institut kan raseras med ett annat.

I övrigt finner sig styrelsen böra hänvisa till sitt yttrande denna dag rörande
motionen nr 242 i andra kammaren angående större frihet i fråga om
avsöndring av inägor särskilt i Kopparbergs län. *)

Till ytterligare upplysning rörande ägostycknings förhållandena vad angår
Norrland tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa, förutom till den av motionären
omnämnda av landshövdingen m. m. Johan Widén år 1913 på uppdrag av chefen
för Eders Kungl. Maj:ts justitiedepartement slutförda undersökning rörande tillämpningen
och verkningarna av de norrländska ägostyckningslagama, till liknande
undersökning av 1911 års egnahemssakkunniga, betänkande år 1914, till
den undersökning som återfinnes å sid. 248—252 i »Norrlands jordbruk» av
Paul Hellström samt till det yttrande och förslag rörande kolonisationen å bol
ags jord i Norrland, som år 1918 avgivits till centralstyrelsen för nationalföreningen
mot emigrationen av särskilda kommitterade, bland andra landshövdingen
Widén och t. f. landshövdingen N. G. Ringstrand. Särskilt synas sid. 39—Öl i
sistberörda utredning vara förtjänta av beaktande.

Remissakten återställes.

Underdånigst
IT. Rhodin.

Alfred Eriksson.

Stockholm den 18 februari 1919.

Joll. Hamrin.
Föredragande.

*) Se bilaga till utskottets utlåtande nr 26.

öveusK* 1 ryckanaktieöoiagat, ÖtookiioLiu 1''Jl''J.