24
Andra lagutskottets utlåtande AV 24.
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli fredagen den 11 april kl. Va 12 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj ds proposition med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
28 mars 1917 om förbud i vissa fall mot fortskaffande
av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter m. m.,
dels ock i anledning därav väckta motioner.
Närvarande: Herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jakob Larsson, Östberg,
Alfred Petrén, Boberg, Stenström, Kaijser, Magnusson i Kalmar,
Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Nilsson i Yibberbo,
Strömberg, Karlsson i Nynäshamn och Johansson i Sollefteå.
Genom en den 24 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 290, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
intagna förslag till
l:o) lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917
om förhud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter; och
2ro) lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1918
om förhud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan svensk och utrikes ort.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
25
I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
nr 199 i första kammaren av herr Kaijser och nr 377 i andra kammaren
av herrar Thore, Lindman, Lithander, Corneliusson, Lindvall, Liibeck och
Sommelius.
Herr Kaijser har i sin motion, med hänvisning till vad som anförts Herr Kaiji
en av samme motionär i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nrsfiis m0 lon''
285 med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden väckt motion, nr 194, i första kammaren och med åberopande
tillika av sjöfartskommitténs i förevarande proposition återgivna yttrande,
hemställt om avslag å propositionen. Utskottet får beträffande skälen för
detta yrkande vidare hänvisa till berörda motion nr 194 i första kammaren,
vilken motion återgivits i utskottets samtidigt härmed avgivna
utlåtande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts berörda proposition nr 285.
I den av herr Thore och hans medmotionärer väckta motionen har ^erJ
hemställts dels om avslag å förevarande, proposition, i vad den avser
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1918
om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan svensk och utrikes ort, dels om en sådan ändring i propositionen,
i vad den avser förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 28 mars 1917 om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med
svenskt fartyg mellan utrikes orter, att ifrågavarande lag måtte erhålla
den av 1916 års riksdag beslutade ordalydelsen (lag den 8 juli 1916),
samt att lagen måtte givas fortsatt tillämpning endast till och med den
31 december 1919.
Till stöd för dessa yrkanden har anförts följande:
»I Kungl. Maj:ts proposition nr 290 till innevarande års riksdag har
föreslagits, dels fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917 omförbud
i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes
orter, dels fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1918 om förbud i
vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk
och utrikes ort. Båda lagarna äro föreslagna att äga fortsatt tillämpning
under 12 månader eller till och med den 30 april 1920.
I motiven till de ifrågavarande kristidslagarna åberopas såväl handelskommissionens
yttrande över en fortsatt tillämpning av ifrågavarande
lagförslag som ock sjöfartskommitténs hemställan i ärendet. Handelskommissionen
anser, att till följd av det oklara läge, vari åtskilliga
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 15 käft. (Nr 19—24.) 4
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
handelspolitiska spörsmål för närvarande befinna sig, frågan om lagarnas
fortsatta tillämpning ännu en tid borde anstå. Då de nuvarande lagarnas
giltighetstid utlöper den 30 april, finner sig emellertid kommissionen föranlåten
att hemställa om en fortsatt tillämpning, dock under framhållande
att, till följd av ändrade förhållanden, de förordnanden, som Kungl. Maj:t
enligt sagda lagar skulle äga att meddela, möjligen icke torde bli erforderliga
för hela tiden intill den 30 april 1920, eller att i allt fall undantag från
lagarnas bestämmelser kunde komma att beviljas i större utsträckning
än som tidigare skett.
Sjöfartskommittén har uttalat den åsikten, att en förlängning av
lagarnas giltighetstid ej måtte äga rum och har närmare motiverat denna
uppfattning uti en i propositionen intagen skrivelse.
Kungl. Maj:t har emellertid, som synes, ställt sig på den ståndpunkten,
att det handelspolitiska läget är sådant, att förevarande två
lagar böra erhålla utsträckt giltighetstid under ännu ett år eller till och
med den 30 april nästa år.
Då krigstidslagstiftningen på förevarande område först infördes,
vilket skedde genom en kungl. proposition nr 186 den 26 april 1916,
avsåg denna lagstiftning endast förbud i vissa fall mot fortskaffande av
gods med svenskt fartyg emellan utrikes orter. Riksdagen uttalade (se
skrivelsen nr 204, 1916) i anledning av lagförslaget, att det var ägnat
att väcka ganska stora betänkligheter, men å andra sidan ansågs följderna
av tonnagebristen för landets handelsomsättning med utlandet vara
så kännbara, att Kungl. Maj:t icke syntes böra sakna de möjligheter
att bekämpa svårigheterna, som den ifrågavarande lagstiftningen kunde
erbjuda. Lagen antogs alltså och blev gällande till den 31 mars 1917.
Fortsatt tillämpning av lagen att gälla till den 30 april 1918 beslöts av
1917 års riksdag. Ytterligare tillämpning av lagen, men med en viss
skärpning (rörande icke maskindrivna fartyg), beslöts av 1918 års riksdag.
Till sistnämnda års riksdag inlämnades en proposition nr 453 om
förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan
svensk och utrikes ort. Motiven för denna lag måste ses i nära samband med
de tonnageavtal, som under första halvåret 1918 ingingos mellan Sverige
och ententemakterna. Avtalen medförde ju, som bekant, att tillgången på
svenska fartyg att ombesörja landets egen export och import förminskades,
varav följde, att en kraftig ransonering av det återstående tonnaget
ansågs bliva av nöden. Nämnda motiv framgå tydligt nog i den ifrågavarande
kungl. propositionen. Det utskott, som behandlade propositionen,
ansåg sig med anledning av de rådande utomordentliga förhållandena
böra tillstyrka bifall till den kungl. propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24,
27
Av ovannämnda kortfattade redogörelse över de förevarande krigstidslagarnas
uppkomst framgår, att de betingats av de utomordentliga
förhållanden, som på sjöfartens område varit rådande under krigsåren,
samt att särskilt vad lagen om förbud i vissa fall mot fortskaffande av
gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes ort angår, denna haft
sitt huvudsakliga om ej uteslutande existensberättigande med anledning
av de mellan Sverige och ententemakterna ingångna tonnageavtalen, vilka
tonnageavtal och de på grund härav avslutade tidsbefraktningarna, det
icke lärer ligga i ententemakternas intresse att få förlängda, efter det ett
slut på världskriget uppnåtts.
Överallt i vårt land, bland alla samhällsklasser och för övrigt tillsynes
i alla länder, varest statliga restriktioner på lagstiftningens väg på
grund av krigstidsförhållandena blivit införda, finnes eu allmänt uttalad
önskan att snarast möjligt avveckla dessa krigstidslagar och återgå till
normala och före världskriget gängse förhållanden. Att på lagstiftningens
väg uppehålla ett krigstillstånd, sedan det faktiska kriget upphört, är
tydligen icke ägnat att påskynda det mellanfolkliga närmandet, som, i
all synnerhet från de neutrala ländernas sida, måste betecknas som ett
särdeles behjärtansvärt önskemål. Så pass förhoppningsfull syn måste
man väl ha j^å framtiden att, då före kriget samfundsförhållandena normalt
kunde funktionera utan lagstiftning av krigstidsnatur, sådan lagstiftning
även efter kriget blir obehövlig. Principiellt har ju även regeringen,
såväl i trontalet som i yttranden, som sedermera framkommit från
regeringsledamöter, uttalat en önskan att så snart som möjligt avveckla
de statliga regleringarna. Och särskilt är ju härvid att taga fasta på
hans excellens herr statsministerns yttranden i årets remissdebatt, nämligen
att taga dessa avvecklingar ’i så hastigt tempo som möjligt’ och att
''icke dröja en enda dag mera än vad som är nödvändigt’. Under sådana
förhållanden förefaller det anmärkningsvärt, att en hel rad av krigstidslagstiftningspropositioner
framläggas, innehållande bestämmelser, avsedda
att gälla efter eu tidpunkt, varförinnan efter alla tecken att döma fredsslutet
har inträtt, utan att man jämkat vare sig i fråga om tiden för den
fortsatta tillämpningen, ej heller med avseende å lagarnas räckvidd. Meningarna
kunna tydligen vara delade om den större eller mindre snabbhet,
varmed avvecklingen skall ske, men skall man över huvud kunna tala om
avveckling, så torde vara uppenbart, att den lagstiftning, som hädanefter
kan anses vara nödvändig på hithörande område, måste vara av mildare
art än den, som ägt gällande kraft under hittillsvarande tidsskede. Och
det är en avveckling av denna natur, som här motionsvis föreslås med
28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
avseende på de krigstidslagar, som innehållas i den kungl. propositionen
nr 290.
Motionärerna anse sålunda, att den sisttillkomna lagen, nämligen
lagen den 20 juni 1918 om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods
med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes ort, med fäst avseende på
rådande trafikförhållanden till sjöss, efter sin tilländalupning den 30 april
1919 icke bör förnyas. Vidare att lagen den 28 mars 1917 om förbud
i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes
orter bör återställas till den lydelse lagen erhöll genom 1916 års riksdagsbeslut
(lag den 8 juli 1916) samt erhålla fortsatt giltighetstid endast
till innevarande års slut. Med avseende å propositionen nr 289 med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning om förbud i vissa fall mot.
överlåtelse av fartyg m. m., har även om detta lagförslag önskemål uttalats,
att en förlängning av förevarande lags giltighetstid icke måtte äga
rum, och ha beaktansvärda skäl anförts för denna ståndpunkt. Emellertid
anse sig motionärerna i nämnda hänseende icke höra påyrka någon ändring
i Kungl. Maj:ts förslag.
Då det gent emot ett upphörande den 30 april i år av lagen om
förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan
svensk och utländsk ort, måhända kommer att invändas, att tonnage
under sådana förhållanden för ombesörjande av den för landet nödvändiga
importen och exporten måhända icke skulle stå till huds, så har
en sådan invändning raison d’étre endast under en sådan förutsättning,
att det svenska tonnaget, som nu är engagerat i fraktfart mellan svensk
och utrikes ort och som ju med en fortsatt tillämpning av lagen om förbud
i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan
utrikes orter sålunda icke utan statsmyndigheternas tillåtelse kan sättas
i fraktfart mellan utrikes orter, genom slopande av lagen den 20 juni
1918 skulle undanhållas sjötransporten mellan Sverige och utlandet. En
sådan presumtion är emellertid hart när orimlig. Vad de svenska fartygsredarna
framför allt måste söka bevara åt egna fartyg är sjötransporten
mellan svensk och utrikes ort. Därpå beror den svenska sjöfartens, speciellt
linjefartens, som för närvarande är den förnämsta, existens både nu
och framdeles.
En betydande tonnageökning till sjöss, speciellt genom amerikanska
nybyggnader, har uppkommit under de senare månaderna. Konkurrensen
mellan de olika nationernas fartyg börjar allaredan kraftigt att göra
sig gällande. Att frakterna fortfarande hålla sig höga beror kanske icke
främst på tonnagebrist utan på de höga fartygsnybyggnadsprisen och de
högt uppdrivna driftsomkostnaderna. De svenska fartygsredarna äro i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
29
sistnämnda avseende, på grund av de för våra fartyg gällande höga
bunkringstarifferna i Storbritannien, särdeles ogynnsamt ställda. Även
på grund av denna anledning böra restriktioner för sjöfarten, som intet
gagna vårt varuutbyte med utlandet, snarast möjligt upphävas.»
Skillnaden mellan den av motionären åberopade 1916 års lag i
ämnet och nu gällande lag är den, att förstnämnda lag endast gällde
maskindrivna fartyg med en bruttodräktighet av 200 registerton eller
därutöver; nu gällande lag däremot alla svenska fartyg av samma storlek.
På de av föredragande t. f. departementschefen anförda skäl Utskottet.
anser utskottet, att bestämmelser av det innehåll och den omfattning,
som innefattas i nu gällande lagar i förevarande avseenden, även
efter utgången av giltighetstiden för sagda lagar fortfarande kunna finnas
behövliga. Utskottet anser sig alltså icke kunna biträda vare sig herr
Kaijsers yrkande om avslag å propositionen i dess helhet eller den av
herr Thore och hans medmotionärer gjorda hemställan om avslag å propositionen,
i vad den avser fortsatt tillämpning av lagen om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk och
utrikes ort. Utskottet har icke heller funnit anledning föreligga att, såsom
sistnämnda motionärer jämväl föreslagit, i fråga om förnyandet av lagen
angående liknande förbud beträffande fortskaffande av gods mellan utrikes
orter göra skillnad mellan maskindrivna och icke maskindrivna
fartyg. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna.
Emellertid har utskottet ansett, att — i likhet med vad som förordats
i fråga om övriga s. k. kristidslagar — lagens giltighet borde utsträckas
allenast till utgången av februari månad 1920.
I överensstämmelse med vad som anfördes av förra årets lagutskott
vid dess behandling av förslaget till lag rörande trafiken mellan
svensk och utrikes ort, vill utskottet framhålla önskvärdheten av att
det vidsträckta statliga ingripande, som sagda lag i syfte att betrygga
tillgången på för folknäringen nödvändigt tonnage avser att
möjliggöra, måtte handhavas med all nödig varsamhet gent emot sjöfartsnäringens
berättigade intressen. Utskottet vill därvid giva uttryck åt den
förväntan att, såsom i propositionen anförts, Kungl. Maj:t, i den mån
förhållandena på fraktmarknaden utveckla sig i gynnsam riktning, kommer
att medgiva lättnader i hithörande bestämmelser, och att för den
händelse situationen under lagarnas nya giltighetstid skulle bliva sådan,
att den statliga regleringen på förevarande område utan olägenhet kan
30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
helt upphävas, Kungl. Maj:t ej kommer att underlåta att vidtaga åtgärder
i detta syfte.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa
A) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen
icke kunnat i oförändrat skick antaga Kungl. Maj:ts
förevarande förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 28 mars 1917 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter, måtte för sin del antaga följande
Lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917 om förhud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter.
{Kungl. Maj ds förslag.)
Härigenom förordnas, att lagen
den 28 mars 1917 om förhud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med
svenskt fartyg mellan utrikes orter,
sådan denna lag gäller till och med
den 30 april 1919, skall äga fortsatt
tillämpning till och med den
30 april 1920. Av Konungen jämlikt
sagda lag givet förordnande
må ej äga tillämpning längre än
till och med sistnämnda dag. I
fråga om sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen avses, skall vad där är
stadgat fortfara att gälla även efter
sistherörda dag.
{Utskottets förslag.)
Härigenom förordnas, att lagen
den 28 mars 1917 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med
svenskt fartyg mellan utrikes orter,
sådan denna lag gäller till och med
den 30 april 1919, skall äga fortsatt
tillämpning till och med den
29 februari 1920. Av Konungen
jämlikt sagda lag givet förordnande
må ej äga tillämpning längre än
till och med sistnämnda dag. I
fråga om sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen avses, skall vad där är
stadgat fortfara att gälla även efter
sistherörda dag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 31
B) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen
icke kunnat i oförändrat skick antaga Kungl. Maj:ts
förevarande förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 20 juni 1918 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan svensk och utrikes ort, måtte för sin del antaga
följande
Lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1918 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk och
utrikes ort.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
Härigenom förordnas, att lagen
den 20 juni 1918 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med
svenskt fartyg mellan svensk och
utrikes ort, vilken lag gäller till
och med den 30 april 1919, skall
äga fortsatt tillämpning till och med
den 30 april 1920. Av Konungen
jämlikt sagda lag givet förordnande
må ej äga tillämpning längre än
till och med sistnämnda dag. I
fråga om sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen avses, skall vad där är
stadgat fortfara att gälla även efter
sistberörda dag.
(Utskottets förslag.)
Härigenom förordnas, att lagen
den 20 juni 1918 om förbud i vissa
fall mot fortskaffande av gods med
svenskt fartyg mellan svensk och
utrikes ort, vilken lag gäller till
och med den 30 april 1919, skall
äga fortsatt tillämpning till och med
den 29 februari 1920. Av Konungen
jämlikt sagda lag givet förordnande
må ej äga tillämpning längre än
till och med sistnämnda dag.
fråga om sådan under tiden föl
lagens giltighet begången förseelser
som i lagen avses, skall vad där är,
stadgat fortfara att gälla även efter
sistberörda dag.
C) att förevarande motioner, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
under A) och B) hemställt, icke måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholms den 10 april 1919.
På andra lagutskottets vägnar:
ADOLF DAHL.
Reservation
av herr Kaijser.
Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
192002