Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1919 kl. »/* 12 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april
1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, dels ock i anledning
därav väckta motioner.
Närvarande: Herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Östberg,
Alfred Petrén, Boberg, Stenström, Kaijser, Magnusson i
Kalmar, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Nilsson i
Vibberbo, Strömberg, Karlsson i Nynäshamn och Johansson i Sollefteå.
Genom en den 14 mars 1919 dagteeknad proposition, nr 285, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
• och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
intaget förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april
1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 15 käft. {Nr 19—24.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Herr
Kaijser 8
motion.
inom första kammaren:
nr 194, av herr Kaijser, samt
inom andra kammaren:
nr 387, av herr Lindman;
nr 388, av herrar Andersson i Knäppinge, Norman, Svensson i
Betingetorp, Gustafson i Kasenberg, Nilsson i Landeryd, Olsson i Broberg,
Bengtsson i Kullen, Olsson i Berg, Lithander, Thore, Pettersson i Bjälbo
och Nilsson i Antnäs; och
nr 389, av herrar Nilsson i Yibberbo, Ericson i Oberga, Olsson i
Golvvasta, Månsson i Backa, Johanson i Hallagården, Olsson i Kullenbergstorp,
Ryberg, Andersson i Grimbo, Jonsson i Källeräng, Westman, Svedberg,
Edberg, Hedlund i Östersund och Andersson i Eliantorp.
Herr Kaijser har i sin motion yrkat, att förevarande proposition
måtte av riksdagen avslås. Till stöd för detta yrkande har anförts
följande:
»I propositionerna nr 285—290 har Kungl. Maj:t föreslagit, att
riksdagen måtte antaga förslag till fortsatt tillämpning av de s. k. kristidslagarna.
Dessa lagar, som stiftats med anledning av de särskilda
förhållanden, som ''föranletts av det nyss avslutade kriget, hava väl mer
än några andra lagar ingripit på den enskildes rätt att bestämma över
sig och sin egendom. Det synes mig vara tydligt, att sådana lagar ej
böra bestå längre än det är absolut nödvändigt. Att under utomordentliga
förhållanden utomordentliga lagar måste stiftas, medgives gärna, och
att under sådana tillfällen den enskildes rätt måste stå tillbaka för det
allmännas, finner jag fullt befogat. Att dessa lagar emellertid varit i
mångt och mycket stridande mot den vanliga svenska rättsuppfattningen
och åstadkommit mycken ovilja över hela landet, är väl bekant. Att
detta i ej oväsentlig del kunnat bero på en mer eller mindre god tillämpning
av dessa är väl möjligt. Säkert torde emellertid vara, att större
delen av svenska folket önskar en fortast möjlig återgång från det förmynderskap,
under vilket dessa lagar försatt det. Frågan är emellertid,
om förhållandena ute i världen ännu äro sådana, att dessa lagar kunna
undvaras. Enligt mitt förmenande äi''o de detta, och säkert torde vara,
att ingen skulle, såsom förhållandena nu äro, hava kommit fram med
förslag till sådana lagar som dessa, om de ej förefunnits förut. Skall
svenska folket vänta på dessa lagars avskaffande, till dess att det blivit
fred i hela världen, ja, då torde det få vänta.
Läser man statsrådets yttrande i statsrådsprotokollen till föreliggande
propositioner, så finner man, att folkhushållningskommissionen till
-
Andni lagutskottets utlåtande Nr Ht. 3
styrkt (lossa lagars antagande för eu tid till och med den 30 april 1920,
industrikommissionen har ansett det nog, att de antoges för tiden till
och med detta års utgång, och handelskommissionen, som säger sig helst
sett, att den sluppit svara på dessa frågor, har ansett, att dessa lagar
icke torde bliva erforderliga för hela tiden intill den 30 april 1920.
Sjöfartskommittén, som ock blivit tillfrågad med avseende på i propositionerna
nr 289 och 290 föreslagna lagar, har däremot hemställt, att förlängning
av dessa lagars giltighetstid icke måtte äga rum. Det torde ej
förvåna, att kommissionerna, som sysselsätta eu stor och i allmänhet väl
avlönad personal och sålunda icke ogärna sitta kvar, ja, kanske i många
fall ej skulle hava något emot att bliva permanenta ämbetsverk, anse sig
oumbärliga. Detta är ju mänskligt. Men man får väl å andra sidan
anse dem i viss grad vara part i målet. De böra därför enligt mitt förmenande
ej vara allena bestämmande. Ute i landet är en allmän önskan,
att dessa lagar snarast måtte komma bort, och synes mig, att man bort
taga hänsyn till detta. Man kan visserligen säga, att det gör detsamma,
om lagarna förefinnas eller ej, ty Kungl. Maj:t behöver ej tillämpa dessa,
då Kungl. Maj:t ej längre anser, att utomordentliga av krig föranledda
förhållanden förefinnas. Då man emellertid hör och ser, huru en hel
mängd åtgärder, som av många, ja, kanske de flesta, anses såsom missgrepp
och onödiga tvångsåtgärder, fortfarande bestå, ja, att till och med
nya lära vara påtänkta, då måste man reagera mot detta och söka förhindra
dessa lagars fortsatta tillämpning. Endast genom dessa lagars
avskaffande kan svenska folket befrias från de ovissa förhållanden, som
lagarnas tillvaro alltid alstrar.
Tydligt torde vara, att dessa lagars avskaffande kommer att medföra
stora omvälvningar i många avseenden och kan ge anledning till en
svår kris. Avskaffas dessa lagar tvärt, blir krisen sannolikt svår, men
kort. Skola lagarna endast så småningom avskaffas, blir det sannolikt
en lång kristid. Då enligt mitt förmenande en kort om ock svår kris är
att föredraga framför en lång om ock något mindre svår sådan, får jagföreslå,
att dessa på grund av världskriget antagna lagar ej måtte av
riksdagen förnyas.»
Herr Lindman har i sin motion yrkat, att riksdagen i anledning av
förevarande proposition måtte antaga den däri föreslagna lagen att gälla
till och med den 31 augusti 1919, samt att samma lag därefter och till
och med den 31 januari 1920 fortfarande måtte tillämpas allenast beträfffande
brödsäd och socker. Motionären anför till stöd för denna hemställan
följande:
Hen
Lindmans
motion.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Herr
Anderssons
i Knäppinge
m. fl.
motion.
»I proposition nr 285 föreslår Knngl. Maj:t, att lagen av den 26
april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden skall fortfarande gälla till och med den 36
april 1920.
Motivet härför är, att det är sannolikt, att beträffande vissa förnödenheter
den statliga kristidsregleringen måste bibehållas en tid framåt,
och torde det för närvarande icke vara möjligt att närmare angiva
tidpunkten för dess fullständiga upphävande. Staten bör därför behålla
i sin hand det medel att utöva kontroll och reglering av företeelserna
inom näringslivet, som förevarande lag erbjuder. Någon betänklighet
synes en utsträckning av lagens giltighetstid så mycket mindre kunna
väcka, som tillämpningen av lagens bestämmelser under den nya giltighetstiden
i varje fall beror av Kungl. Maj:ts beslut.
Emot detta resonemang kan invändas, att kristidslagarna icke böra
bibehållas en dag längre än nödvändigt och, som jag i annan motion
framhållit, bör kommissionsväsendet avskaffas senast med innevarande år.
Blotta tillvaron av en förfogandelag verkar hämmande på företagsamheten
och det är sålunda ej likgiltigt, om den finnes kvar ändock att den
i praktiken icke tillämpas. Förfogandelagen hör icke kunna vara erforlig
längre än för den tid, som erfordras för avvecklingen, och det bör
vara mer än tillräckligt, om dess giltighetstid utsträckes till 1 september
1919. De enda varuslag, för vilka dess tillämpning under längre tid kan
vara erforderlig, äro brödsäd och socker. Vad den förstnämnda varan
angår måste nämligen möjlighet beredas Kungl. Maj:t att förfoga över
importerad brödsäd, så länge minimipris å inhemsk brödsäd gäller. Vad
sockret åter beträffar, kan fortsatt ransonering bliva nödvändig. Beträffande
dessa varuslag bör därför förfogandelagen gälla till 1920 års riksdag
sammanträtt.»
Herr Andersson i Knäppinge och hans medmotionärer hava yrkat,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition samt i den föreslagna
lagens ställe såsom lämplig övergångslag antaga den av 1915 års riksdagantagna
lagen om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden att gälla till
den 31 december 1919. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:
»I Kungl. Maj:ts proposition nr 285 föreslås riksdagen att förlänga
lagen av den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden att gälla till och med
den 30 april 1920. Undertecknade anse dock, att fulla skäl tala för
giltighetstidens utgång den 30 april 1919 utan någon ytterligare för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 5
langning. Samtliga lagar och förordningar, som Kungl. Maj:t med stöd
av nämnda lag utfärdat, hava mer eller mindre väl fyllt sin uppgift, och
alla erkänna behovet av en klar och målmedveten avveckling av hela
det system, som dessa förordningar skapat. Återgången till fullt normala
produktions- och affärsförhållanden bör icke förhalas genom lagar,
vilka kunna genom sin tillvaro hindra den. I propositionen antydes visserligen,
att det icke torde vara någon olägenhet förenad med att tillsvidare
bibehålla förevarande lag, enär den i praktiken ej komme att användas,
om den är obehövlig. Därom komma tydligen delade meningar
att göras gällande. Emellertid har icke industri- eller folkhushållningskommissionen
i sina utlåtanden, med någon större skärpa, kunnat framlägga
bevis för ett fortsatt oundgängligt behov av lagens fortsättning i
sin nuvarande avfattning.
Alla befintliga tillgångar äro nu i statskommissionernas hand.
Kungl. Maj:t har ju beslutat upphöra med riksinventeringarna. För
realiserandet av kommissionernas inneliggande lager har staten förfoganderätt
utan denna lag. Viktigast torde det vara, att övergången till
normal ordning får ske i så enkla former som möjligt, och detta anse
vi kan ske genom att för någon kort tid använda den år 1915 antagna,
kombinerade maximipris- och förfogandelag. Att ännu någon tid behålla
kristidsrestriktioner för socker, brödspannmål och kaffe torde väl kunna
ske utan de individuella restriktionsåtgärderna, ty fördelningen sker ju
ännu, genom kommissionerna, av staten och dess organ. 1915 års lagstiftning
i ärendet, provisoriskt antagen att gälla till innevarande års slut,
bör vara fullt tillräcklig för Kungl. Maj:t att väl avveckla kristidskommissionerna.
De åtgärder, som kunna erfordras för att Kung!. Maj:t, så
länge minimipris är gällande för inhemsk spannmål, skall kunna omhänderhava
importen av brödsäd, torde vara att söka uti reglering av
importen eller genom tullar.»
Herr Nilssons
i
Vibberbo
in. fl.
motion.
Herr Nilsson i Vibberbo och hans medmotionärer hava hemställt,
att 1918 års förfogandelag måtte fastställas att gälla endast till och med
den 31 december 1919, och till stöd för detta yrkande anfört:
»Sedan vid debatter i andra kammaren ledamöter av regeringen
uttalat, att kristidskommissionerna ej skulle fortfara längre än behovet
krävde, är det ägnat att väcka förvåning, att Kungl. Maj:t i propositionen
nr 285 föreslagit riksdagen att på ett år från den 30 nästa april
prolongera lagen av den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Var och en vet,
att just denna lag utgör grundvalen för kommissionsväsendet, och så
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
länge lagen i fråga finnes, sitta nog även kommissionerna kvar. Skall
det finnas någon utsikt till att kommissionerna under rimlig tid skola
upphöra, får denna lags giltighetstid ej regelbundet förlängas ett år i
taget. Bifalles Kungl. Maj:ts proposition, synes förfogandelagen bliva
permanent, oaktat man på flera områden säger sig hava all möda att
realisera upp kommissionernas lager av varor. Det är betecknande, att
uti propositionen man ej kan peka på något bestämt område, där lagen
är nödvändig, utan använder allmänna talesätt, att lagen möjligen kan
behövas och tröstar oss med, att lagen sannolikt ej kommer att användas.
Det skall nog hava gått rätt långt, då industrikommissionen säger rent
ut, att det räcker med lagens förlängning till innevarande års slut. Att
däremot folkhushållningskommissionen ej åtnöjes med detta förslag, förvånar
mindre, då man känner till alla de förslag denna kommission under
sin verksamhet kommit fram med, bland annat nu i sista stund önskan
om att lagen borde göras mera effektiv.
Då vi i motion innevarande år (II nr 94) hemställt om skrivelse
till Kungl. Maj:t att samtliga kristidskommissioner måtte upphöra med
innevarande års slut och industrikommissionen ansett, att förfogandelagen
även kunde upphöra vid samma tidpunkt, så synes oss en riklig tid tilltagits
för avvecklingen, helst vi ej påyrka någon förändring i Kungl.
Maj:ts förslag i propositionerna nr 286—290, och inom dessa propositioners
ram är möjligt för Kungl. Maj:t att ingripa reglerande, om det
mot förmodan skulle behövas. Beslagläggningen och ransoneringen av
varor ha sannerligen slagit så illa ut och framkallat så mycken bitterhet,
icke minst genom att man framgått hårt mot alla medborgargrupper,
att nog skulle det stora flertalet av vårt folk hälsa den dag välkommen,
då verklig frihet på detta område medgives samtliga invånare i vårt land.
Någon vidare motivering för vår åsikt i denna fråga anse vi obehövlig.
''Känd sak är så gott som vittnad’.»
Meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att den s. k. kristidslagstiftningen
bör upphöra att gälla, så snart förhållandena det medgiva.
T samma mån som en efter annan av de statliga regleringsåtgärder, vilka
vidtagits med stöd av förfoganderättslagen, funnits kunna förfalla, har
den förväntan stärkts, att ett förlängande av denna lag ej skulle krävas.
Emellertid torde det med hänsyn till de förpliktelser, som staten iklätt
sig gentemot produktionen av vissa förnödenhetsvaror — brödsäd och
socker — för instundande produktionsår, vara oundgängligt, att staten
tillförsäkras den kontroll över dylika varor, som förfoganderättslagen möjliggör.
Redan av detta skäl har utskottet funnit de i herr Kaijsers samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 7
i herr Anderssons i Knäppinge in. fl. motioner framställda yrkandena ej
kunna tillstyrkas.
Vad åter beträffar herr Lindmans förslag, har detsamma inom utskottet
vunnit understöd, enär den successiva avveckling av tvångslagstiftningen
på förevarande område, som med detta förslag avses, förmenats
tillräckligt tillgodose statens, såvitt nu kunde bedömas, oeftergivliga
uppsikt över tillgång och fördelning av de för folkförsörjningen nödvändigaste
varor.
Emellertid har utskottet med hänsyn till såväl de politiska förhållandena
som det handelspolitiska läge, vilket vid ett emotsett fredsslut
kan uppkomma, funnit sig böra tillstyrka ifrågavarande lags förlängningtill
viss tidpunkt efter det att nästa års lagtima riksdag sammanträtt.
Utskottet har alltså stannat vid det slut att tillstyrka förlängd giltighet
av lagen till utgången av februari månad 1920. Härav följer,
att utskottet avstyrker bifall till såväl herr Lindmans som herr Nilssons
i Vibberbo in. fl. motioner.
Emellertid vill utskottet med anslutning till det i propositionen
gjorda uttalandet, att en alltmera begränsad tillämpning av lagen torde
för framtiden kunna förväntas, giva uttryck åt den förvissningen, att
lagens tillämpning må ifrågakomma endast för sådant fall, som betingas
av synnerligt statsintresse, ävensom att kommissionernas fortsatta verksamhet
inskränkes till fall av lika trängande art, och att densamma må
så skyndsamt som möjligt bringas till slutlig avveckling.
Granskningen av de särskilda bestämmelserna i förslaget har ej
givit anledning till annan erinran än förut sagts, och får utskottet alltså
hemställa
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen antagas, måtte för sin del antaga
följande
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Härigenom förordnas, att lagen den Härigenom förordnas, att lagen den
26 april 1918 om förfogande över viss 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig egendom under utomordentliga, av kria
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
föranledda förhållanden, vilken lag gäller
till och med den 30 april 1919, skall
äga fortsatt tillämpning till och med den
30 april 1920. Vad i 15 § samma Jag
stadgas om strafflindring vid synnerligen
förmildrande omständigheter, skall,
utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga tillämpning, där efter
den 30 april 1919 ansvar ådömes för
förseelse mot den äldre lagen.
Där beslag å vara eller annat förfogande
över egendom, varom förordnats
på grund av äldre lag eller 4 eller 5 §
i lagen den 26 april 1918, gäller till och
med den 30 april 1919, äger Konungen
före den 1 maj 1919 förordna, att nämnda
förfogande skall fortfarande gälla;
och vare delgivning av det nya förordnandet
ej erforderlig. Har sådant förordnande
givits angående beslag, varde
den i 4 § 2 mom. sistnämnda lag bestämda
tiden av trettio dagar efter beslag
räknad från det beslaget först blev
gällande, och skall vad i 11 § samma
lag stadgas om ersättnings bestämmande
till värdet vid den tid, då förordnandet
om beslag gavs, äga tillämpning
i fråga om det förordnande, som först
meddelats. Ej må förfogande, varom
nu sagts, eller sådant, varom på grund
av 4 eller 5 § i lagen den 26 april 1918
förordnas efter den 30 april 1919, gälla
längre än till och med den 30 april
1920; dock skall, där fastighet, vars
jord befunnits uppenbarligen yanhävdad,
på grund av förordnande enligt 1 mom.
första stycket i sistnämnda § upplåtits
för drivande av jordbruk, upplåtelsen
gälla under den i förordnandet eller med
stöd därav bestämda tid, högst fem år.
Har den 3<) april 1920 förordnande
om varas avstående till kronan ännu ej
blivit mot innehavaren gällande, vare
förordnandet utan verkan. I fråga om
ersättning, vartill någon enligt lagen
den 26 april 1918 är berättigad den 30
(Utskottets förslag.)
föranledda förhållanden, vilken lag gäller
till och med den 30 april 1919, skall
äga fortsatt tillämpning till och med den
29 februari 1920. Vad i 15 § samma lag
stadgas om strafflindring vid synnerligen
förmildrande omständigheter, skall,
utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga tillämpning, där efter
den 30 april 1919 ansvar ådömes för
förseelse mot den äldre lagen.
Där beslag å vara eller annat förfogande
över egendom, varom förordnats
på grund av äldre lag eller 4 eller 5 §
i lagen den 26 april 1918, gäller till och
med den 30 april 1919, äger Konungen
före den 1 maj 1919 förordna, att nämnda
förfogande skall fortfarande gälla;
och vare delgivning av det nya förordnandet
ej erforderlig. Har sådant förordnande
givits angående beslag, varde
den i 4 § 2 mom. sistnämnda lag bestämda
tiden av trettio dagar efter beslag
räknad från det beslaget först blev
gällande, och skall vad i 11 § samma
lag stadgas om ersättnings bestämmande
till värdet vid den tid, då förordnandet
om beslag gavs, äga tillämpning
i fråga om det förordnande, som först
meddelats. Ej må förfogande, varom
nu sagts, eller sådant, varom på grund
av 4 eller 5 § i lagen den 26 april 1918
förordnas efter den 30 april 1919, gälla
längre än till och med den 29 februari
1920; dock skall, där fastighet, vars
jord befunnits uppenbarligen vanhävdad,
på grund av förordnande enligt 1 mom.
första stycket i sistnämnda § upplåtits
för drivande av jordbruk, upplåtelsen
gälla under den i förordnandet eller med
stöd därav bestämda tid, högst fem år.
Har den 29 februari 1920 förordnande
om varas avstående till kronan ännu ej
blivit mot innehavaren gällande, vare
förordnandet utan verkan. I fråga om
ersättning, vartill någon enligt lagen
den 26 april 1918 är berättigad den 29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9
(.Kuri g l. Maj ds förslag.)
april 1920 eller för upplåtelse, som
därefter gäller, så ock beträffande ansvar
för förseelse, som i 15 § avses, där
den begåtts före den 1 maj 1920, skall
vad i samma lag stadgas fortfarande
äga tillämpning.
(Utskottets förslag.)
februari 1920 eller för upplåtelse, som
därefter gäller, så ock beträffande ansvar
för förseelse, som i 15 § avses, där
den begåtts före den 1 mars 1920, skall
vad i samma lag stadgas fortfarande
äga tillämpning.
B) att förevarande motioner, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan under
A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
Stockholm den 10 april 1919.
På andra lagutskottets vägnar:
ADOLF DAHL.
Reservationer:
1) av herrar Lindblad och Boberg, vilka yrkat bifall till den av
herr Lindman i ämnet väckta motionen.
2) av herr Kaijser, som anfört:
»Då jag, i enlighet med vad jag yttrat i min motion, fortfarande
är av den uppfattningen, att lagen ej bör förnyas, men ändock anser,
att det förslag, som av herr Lindblad med flera framställts, är bättre än
utskottets, förenar jag mig med dessa herrar och yrkar därför,
att herr Lindmans förevarande motion måtte
bifallas.»
3) av herr Andersson i Knäppinge, som yrkat, att herr Lindmans
motion måtte bifallas, och i överensstämmelse härmed ansett, att utskottets
utlåtande i förevarande delar bort erhålla följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 15 käft. (Nr 19—24.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
»Meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att den s. k. kristidslagstiftningen
bör upphöra att gälla. I samma mån som en efter annan
av de statliga regleringsåtgärder, vilka vidtagits med stöd av förfoganderättslagen,
funnits kunna förfalla, har den förväntan stärkts, att ett förlängande
av denna lag ej skulle krävas. Med hänsyn till de förpliktelser
staten iklätt sig gentemot produktionen av vissa förnödenhetsvaror —
brödsäd och socker — för detta produktionsår, synes det dock oundgängligt,
att staten tillförsäkras den kontroll över dylika varor, som förfoganderättslagen
medför. Av detta skäl har ej utskottet funnit de uti
herrar Kaijsers, Anderssons i Knäppinge m. fl. motioner framställda yrkanden
kunna tillstyrkas. Utskottet finner dock, att den utlovade successiva
avvecklingen av den tvångslagstiftning, som förfoganderättslagen innebär,
måste genom lagstiftning föras till verklighet. Detta anser utskottet
utan olägenhet kunna ske genom bifall till det förslag, som framkommit
i herr Lindmans motion, däld fullt tillräcklig avvecklingstid ansetts bliva
medgiven, därest förfoganderättslagen antages att i full utsträckning gälla
till den 31 augusti detta år och samma lag därefter må tillämpas å
endast brödsäd och socker till och med den 31 januari 1920.»
4) av herr Nilsson i Vibberbo, vilken anfört:
»I enlighet med vad jag yrkat i den av mig i ämnet väckta motionen
har jag vid utskottets behandling av frågan hemställt, att lagens
giltighetstid måtte upphöra senast med utgången av innevarande år. Dä
detta yrkande ej vunnit understöd inom utskottet, hemställer jag, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.»