Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1919 kl. 3 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion angående
förslag om tillägg till grundlagarna i syfte att
åstadkomma verklig folkstyrelse.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg*, Bellinder, Olof Olsson*,
von Mentzer* von Zweigbergk, greve Alexander Hamilton, Kulting*,
Gullberg* Schyller, Magnusson i Törnhult, Räf* Zander* Jansson i
Edsbäcken* Henrikson* Engberg, Leander* Persson i Tofta och
Vennerström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 142, av herr Lindhagen har motionären hemställt,

»att riksdagen, i samband med behandlingen av den väntade regeringspropositionen
i författningsfrågan, måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära
förslag till sådant tillägg till grundlagarna:

att folkstyrelsen kommer att omfatta icke blott valrätt utan även
omedelbar beslutanderätt i viktiga frågor;

att denna beslutanderätt vid sidan av riksdagens befogenheter kommer
att omfatta icke blott folkomröstning på initiativ av regering eller
riksdag (»referendum») utan även omedelbart initiativ från medborgarnes
sida (»initiativ»)

samt att före dylik beslutanderätts utövning objektiv kunskap i det
ämne, varöver skall beslutas, i möjligaste mån meddelas de röstande.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt 38 käft. (Nr 47—48).

1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 47.

Utskottets

yttrande.

Rörande de skäl, på vilka motionären grundar sin hemställan, hänvisas
till motionen.''

Frågan om införande av folkomröstning i vår författning har förut
vid tvenne tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. 1908 väcktes
inom andra kammaren av herr Staaff m. fl. en motion, i vilken hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta anställa eu allsidig utredning av frågan om folkomröstning
såsom ett medel att vinna avgörande vid meningsskiljaktighet
mellan kamrarna i lag- och grundlagsfrågor, samt därefter för riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i grundlagen, vartill utredningen kan
giva anledning». Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet och avslogs
i kamrarna. År 1917 förelåg ett förslag av herr Lindhagen med i
huvudsak samma hemställan som den, han nu gjort. Konstitutionsutskottet
föreslog, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Första kammaren
biträdde denna hemställan, under det att andra kammaren anslöt
sig till en vid utskottets utlåtande fogad reservation av herr Olof Olsson
m. fl., vilken hemställde, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta anställa eu allsidig utredning, huruvida
och i vilken utsträckning landets röstberättigade medborgare må äga
rätt att genom allmän omröstning träffa avgörande i lands viktiga frågor
samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagen
vartill utredningen kan giva anledning.»

Mellan herr Staaffs m. fl. skrivelseförslag 1908 och herr Lindhagens
skrivelseförslag 1917 och 1919 föreligga betydande skiljaktigheter. 1908
års förslag upptog närmast omröstningsiustitutet såsom ett skiljedomsreferendum
mellan kamrarna, då dessa stannat i upprepade beslutskonflikter.
I sådana konfliktsfall skulle på initiativ av Kungl. Maj:t eller endera
kammaren en folkomröstning anställas i frågan. Enligt gängse terminologi
åsyftades alltså ett till vissa fall begränsat, endast lag- och grundlagsfrågor
omfattande, fakultativt referendum. Närmast avsågs institutet
som ett korrektiv på det dåvarande tvåkammarsystemet. Den föreslagna
utredningen skulle sålunda begränsas till detta syfte. Det är också i
denna speciella betydelse, som referendum av konstitutionsutskottet i dess
motivering avvisades såsom stridande mot det gällande tvåkammarsystemets
grundsatser. — De senare motionerna åter, liksom den av andra kammaren
1917 biträdda reservationen, föreslå, att folkomröstningsinstitutet i hela
dess vidd skall upptagas till prövning. Hr. Lindhagen påyrkar, att såväl
det s. k. referendum i egentlig mening som det s. k. initiativet skall ingå

Konstitutionsutskottets utlutande Nr 47.

3

i en eventuell utredning, och omnämnda reservation förordar eu allsidig
undersökning av samma spörsmål.

I flera europeiska och utomeuropeiska konstitutionella stater har på
senare tid folkomröstningsinstitutet gjort betydande landvinningar liksom
det även fått ökad användning och rikare utformning inom de författningar,
där det sedan gammalt haft burskap. Det schweiziska statsskicket
upptager folkomröstning för förbundsstat såväl som för delstater. Det
senare är även fallet i de nordamerikanska delstaterna, där det vunnit stor
betydelse vid sidan av representationerna. I den australiensiska förbundsstaten
av 1900 infördes referendum, liksom det också kommit till
användning för delstaterna I Danmark stadgades vid författningsrevisionen
1912—1915 det obligatoriska författningsreferendum. I de författningsprojekt,
som för närvarande i skilda stater utarbetas, ingår referendum
flerestädes som en väsentlig del, bland annat i den nya tyska förbundsrepubliken.
Även om folkomröstningen fortfarande är främmande
för ett flertal konstitutioner, står den likväl på de flesta håll på dagordningen
och diskuteras ingående i den statsrättsliga litteraturen i ämnet
och i parlamentariska förslag. Vid sidan av exempelvis Belgien och
Frankrike, där upprepade projekt förelegat, må särskilt nämnas England,
där vid överhuskonflikten 1910 av konservativa ledare i överhus och underhus
framburos mycket uppmärksammade förslag till införande av referendum,
och Norge, som sedan begynnelsen av 1890-talet kan uppvisa en
följd av referendummotioner. Senast 1917 väcktes flere motioner, vilka
väl av grundlagsutskottet avstyrktes och i stortinget avslogos men föranledde
en av samtliga partier enhälligt biträdd begäran om regeringsutredning
i saken.

Om sålunda referendumfrågan för närvarande har en stor betydelse och
aktualitet i skilda'' länder, synas däremot omdömena om huru det i praktiken
verkat under skilda förutsättningar och i olika former fortfarande
vara divergerande. De motiv, som i olika stater och från olika politiska
meningsriktningar legat bakom kraven på införande av referendum, hava
även varit växlande. På vissa håll hava särskilt de principiella demokratiska
synpunkterna vägt tyngst i argumenteringen. Man har betraktat
institutet som en naturlig konsekvens av hela den fortskridande demokratiska
utvecklingen. På andra håll har däremot i synnerhet uppskattats
dess betydelse som ett i viss mån återhållande moment i lagstiftningen,
som ett effektivt demokratiskt regleringsinstitut samt såsom kontrollmedel
på det alltför starkt utvecklade partilivet. En historik över folkomröst -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 47.

4

ningen i olika stater visar avgjort, att referendums användbarhet som modern
garanti i modererande riktning alltmer vunnit erkännande, särskilt i
och med att den garanti mot förhastade beslut, vilken förut sökts i ett tvåkammarsystem
med utpräglad karaktärsskillnad mellan kamrarne, blivit
alltmer beskuren. Genom institutets vidare utformning, för vilken ett stort
antal alternativa förslag och kombinationer erbjuda sig, hava dessa skilda
synpunkter kunnat komma till sin rätt.

Utskottet, inom vilket av skilda anledningar sympatier visat sig för folkomröstningsinstitutet,
har för sin del anslutit sig till ett skrivelseförslag i
motionens syfte. Utskottet anser nämligen, att i vårt land liksom utomlands
den politiska utvecklingen i hög grad aktualiserat frågan om folkomröstning,
men håller tillika före, att denna beträffande former och verkningar
innesluter så mångahanda spörsmål, att en på ingående sakkunskap byggd
undersökning av frågan i hela dess omfattning och med omsorgsfull hänsyn
tagen till säregna svenska förutsättningar torde vara nödig för ett definitivt
ställningstagande till dess tillämpning på svenska konstitutionella förhållanden.

Av anförda skäl får utskottet således hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en
allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet verkat
i främmande länder, och huruvida, i vilken utsträckning
samt under vilka former och betingelser ifrågavarande
institut må för viktiga frågor införas i vår författning,
ävensom därefter för riksdagen framlägga förslag till de
ändringar i grundlagarna, vartill utredningen kan giva
anledning.

Stockholm den 2 juni 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 47.

Reservationer:

5

l:o) av herrar v. Zweigberqk och Persson i Tofta, som anfört:

Frågan om folkomröstningsiustitutets användning och inpassning i
författningsorganisationen står på dagordningen i olika länder, däribland
även i Sverige, och är föremål för en livlig diskussion i vetenskapliga och
politiskt intresserade kretsar. Man kan härifrån hoppas på värdefulla
bidrag till frågans utredning och likaså från förslag och experiment som
förekomma i andra länder.

Som utskottsbetänkandet visar, kunna mycket skiljaktiga synpunkter
anläggas och växlande syften eftersträvas vid införandet av allmän folkomröstning.
Eu riksdagens hänvändelse till regeringen i ämnet synes
mindre påkallad, så länge det ej kan ges några som helst bestämda direktiv
för hur institutet skall anbringas i vår författning. Den rätta tidpunkten
för ett initiativ kan knappt vara den, då en genomgripande representationsreform
beslutits, vars verkningar icke i närvarande stund kunna med
säkerhet beräknas.

2:o) av herr Hellberg, som i huvudsak instämt i herrar v. Zweigbergks
och Perssons i Tofta reservation med en därtill fogad erinran, att, därest
för någon viss viktig fråga s. k. konsultativt referendum skulle finnas
önskvärt för att i den särskilt utröna folkmeningen, författningen icke
synes lägga något hinder i vägen för statsmakterna att i varje särskilt fall
besluta ett sådant referendum.

3:o) av herr Magnusson i Tumhult som med instämmande av herr
Räf anfört:

Tanken på införandet av ett referenduminstitut synes mig möjligen
kunna vara motiverad under endera av följande författningspolitiska situationer:
Antingen då folkrepresentationen är sammansatt av två så artskilda
kamrar, att det vid upprepade tillfällen visar sig svårt att i väsentliga
spörsmål förena deras olika meningar till ett gemensamt beslut. I ett
sådant läge kan en folkomröstning måhända vara en utväg till slutgiltigt
avgörande av den förhandenvarande meningsskiljaktigheten mellan kamrarna.

Eller också motiveras ett referenduminstitut därmed, att en folkrepresentations
kamrar äro så sammansatta, att majoriteterna i bägge stort sett
giva likartade uttryck för samma ensidiga riktningar inom samhällslivet.
Där bägge kamrarna tillika äro valda för ganska långa perioder, kan det

6

Konstitutionsutslcottets utlåtande Nr 47.

väl tänkas, att under tidens lopp partiförhållandena inom representationen
i en viss fråga icke överensstämmer med en alltmer stadgad folkmening
inom landet, utan att dock en på majoriteten stödd regering finner det
lämpligt att med hänsyn till den förevarande frågan genom nya val låta
riksdagens sammansättning förändras. I detta fall skulle det kunna vara
försvarligt, om en viss kvot av de valberättigade eller av riksdagens ledamöter
ägde befogenhet att taga initiativet till en folkomröstning i ämnet.

Av dessa båda alternativ torde det endast vara det senaste, som är
på väg att aktualiseras hos oss.

Men om man också är i tillfälle att peka på situationer, under vilka
tanken på ett referendum åtminstone kan synas diskutabel, förblir likväl
under alla förhållanden detta institut en otymplig och dyrbar apparat. De
olägenheter, som äro att befara genom den nya första kammarens karaktär
av en tämligen trogen kopia av den andra och undan vilka referenduminstitutet
skulle öppna en utväg, synas mig därför helst böra övervinnnas
på annat sätt. Och då dessa olägenheter, att döma av yttranden från
statsrådsbänken i andra kammaren och inom pressen, även äro observerade
inom liberala kretsar, vilka betygat sitt varma nit för en rationellare lösning
av förstakammarproblemet än den, som genom 1918—1919 års beslut
kommit till stånd, har jag funnit skäl att i avvaktan på de frukter, som
detta nit kan komma att sätta i form av positiva förslag, yrka avslag på
hr Lindhagens motion.