KonstitutiomutHkotteU utlåtande Nr 44.

3

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1919 kl. 12 m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion
om ändringar i § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg,* Bellinder, Olof Olsson,
* von Geijer,* von Mentzer,* von Zweigbergk, Hulting,* Gullberg,
* Schyller, Räf,* Henrikson,* Engberg, Leander,* Hansson i
Gärda, Norman, Persson i Tofta, Vennerström* och Runefors.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 329, av herr Hage m. fl. yrkas

»att riksdagen måtte för sin del som vilande antaga följande förändrade
lydelse av regeringsformen § 52:

Riksdagens kamrar utse var för sig bland sina ledamöter talman
och två vice talmän,

samt följande förändrade lydelse av riksdagsordningen § 33:

1. Så snart riksdagen — — — ledamöter angår, väljer vardera
kammaren bland sina ledamöter talman samt en förste och en andre
vice talman.

2. = nuvarande mom. 3.

3. Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i
någon av riksdagens kamrar utses o. s. v. (= nuvarande mom. 4).

4. Val av talman och vice talmän skall, därest i någondera kammaren
någon ledamot sådant yrkar, inom denna kammare äga rum me -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 44.

deist en enda valhandling samt vara proportionellt. Den som vid valet
erhållit placering, skall förklaras utsedd till talman, den som kommit näst
därefter vid placeringen till förste, och den som därnäst placerats till
andre vice talman. Närmare bestämmelser om valsättet meddelas i särskild
av konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Vid den författningsreform, som vid sistlidna urtima riksdag i princip
antogs, och varom detta års riksdag skall definitivt besluta, var det
ett gammalt reformkrav, som kom att bliva alldeles förbisett: kravet att
riksdagens kamrar skola själva välja sina talmän. Det har icke saknats
påpekanden från allmänna meningens sida, att detta reformkrav tycks
vara glömt. Detta är desto märkligare, som reformkravet är ett av dem,
kring vilka det folkliga frisinnet i riksdagen länge enats.

I själva verket har detta reformkrav redan en lång tid varit förverkligat
i Sverige. Det var under Frihetstiden, ett politiskt tidevarv,
som genom många svårigheter och misstag arbetade sig fram till en allt
målmedvetnare frisinnad politik, då denna utveckling genom en kunglig
revolution plötsligt stäcktes — ett tidevarv som äntligen börjar röna ett
förtjänt erkännande av den historiska forskningen. Under de reaktionstider,
som sedan följde, fick naturligtvis riksdagen sakna denna självbestämmelserätt.
Men knappt hade, i och med 1866 års representationsreform,
liberalismen segrat, förrän kravet ånyo restes.

År 1872 kom första motionen i frågan. Den fick i konstitutionsutskottet
stöd av män som Viktor Rydberg, Sven Nilsson i Österlöv
och Nils Larsson i Tullus och i andra kammaren av Adolf Hedin. Den
avslogs i nämnda kammare blott av formella skäl och med ogillande av
konstitutionsutskottets avstyrkande motivering. År 1873 väcktes frågan
åter på tal, denna gång i första kammaren och av ingen mindre än
André Oscar Wallenberg. Några utdrag ur dennes motivering äro talande
nog:

»Bestämmelsen är i det allra'' närmaste jämförlig med den gamla
bestämmelsen, varigenom Bondeståndet under ståndsrepresentationens tid
förvägrats utse sin egen sekreterare. Det ligger ett oberättigat misstroende
uti den förutsättningen, att kamrarna eller någondera av dem
skulle hava så liten aktning för sin egen värdighet, att till talman genom
val skulle utses någon, som ej lyckats tillvinna sig allmän aktning
inom och utom riksdagen. Det sätt, på vilket kamrarne utövat sin rätt
att insätta ledamöter i talmanskonferensen, häntyder jämväl därpå, att
kamrarna skola med urskiljning och samvetsgrannhet begagna rätten att
välja talmän.

Konstitutionsutskottets utlutande AV 44.

7

Enligt § 44 Riksdagsordningen iiga utskotten välja sina ordförande
och vice ordförande. På vad grund kan man neka huvudförsamlingarna
en befogenhet, som är tillerkänd deras delegationer?

Andra kammaren antog denna gång med eu rösts flertal ett principuttalande
till förmån för motionen.

År 1884 återupptogs kravet av den kände frihetskämpen F. T.
Borg, dock förgäves. Men år 1891 hade den gamle bonderadikalen Ola
Bosson Olsson i Maglehult bättre framgång. Bland dem, som då röstade
för reformen, märkas lantmannapartister som Dahn, Andersson i Högkil
och Eriksson i Elgered samt andra framskjutna män såsom Lilienberg,
Höjer, Sixten von Friesen, Hammarlund, Fridtjuv Berg, Ernst Beckman
och Arvid Gumselius. Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget och andra
kammaren antog det med 94 röster mot 86. Riksdagen 1892 hade konstitutionsutskottet
ändrat mening och avstyrkte förslaget, dock med reservation
av bl. a. hrr Hedin, Ljungman och Elowson. Andra kammaren
antog det dock utan votering. År 1893 gick det på samma sätt.
År 1895, då frågan åter kom upp, voro däremot rollerna ombytta: konstitutionsutskottets
flertal — vilket inrymde kända lantmannarepresentanter
som Johnsson i Bollnäs och Gyllensvärd, tillstyrkte då motionen, men
andra kammaren avslog den. Tydligen påverkades resultatet av önskemålet
att vinna enighet med första kammaren om en teknisk reform, i syfte
att kamrarna vid förfall för både talman och vice talman skulle få välja
eu tillfällig talman; denna enighet syntes nämligen endast kunna vinnas,
om det då hopplösa större reformkravet offrades.

År 1906 återupptogs detta större krav av hr Olsson i Viken. Det
avslogs emellertid av andra kammaren med 99 röster mot 77. Skälet
därtill låg tydligen mest i en passus i motionens motivering, vilken ansågs
innebära ett olämpligt klander mot en föregående talman.

Alltså har konstitutionsutskottet två och andra kammaren tre gånger
antagit reformen, varjämte den senare två gånger gjort mer eller mindre
klara principuttalanden i reformens syfte. Första kammaren har däremot
regelmässigt avslagit reformkravet, vanligen utan votering och utan ett ords
debatt. Har debatt förekommit, har den varit möjligast minimal. Kammaren
har alltså ej nog kunnat inskärpa sin egen omogenhet att välja
talmän, och märkvärdigt nog har den ansett sig böra utsträcka denna
omogenhetsförklaring även till medkammaren. Då nu det förstakammarvälde,
varav detta är ett typiskt utslag, äntligen nått sitt slut, synes det
vara lämplig tid att åter upptaga frågan.

Detta så mycket mer som den svenska riksdagens omyndighet i
förevarande avseende nu mer än någonsin utgör ett kuriosum i en allt -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

mer demokratisk värld. Vad den folkvalda kammaren angår, så är dess
rätt att välja talmän absolut regel världen runt. De enda nämnvärda
undantagen torde vara Nederländerna och Japan, och även i dessa länder
tillsätter regeringen talmän bland tre av kammaren föreslagna. Märkligt
är, att även i tyska riksdagen, ja i själva ryska riksduman före
världskrigets revolutioner, hade folkrepresentationen rätt att välja talman.
Denna rätt har alltså ansetts statsrättsligt förenlig med den gedignaste
konservatism.

I de »högre» kamrarna äro undantagen från självbestämningsrättens
regel flera. Men de kamrar, där så är fallet, äro ock genomgående byggda
antingen på självskrivenhet, på val av Konungen eller på previlegierad
valrätt. Denna typ håller nu på att försvinna och har ju till och med
faktiskt utdömts i Sverige. Då bör dess bihang, de kungavalda talmännen,
också helt naturligt och logiskt försvinna.

Det reformkrav som här påyrkas utgör icke endast eu formfråga
— formfrågor äro för övrigt icke alls att förakta, ty det är ett lika naturligt
som allmänt krav bland folket, att i statsförfattningen innehåll och
form skola motsvara varandra — utan här föreligger också ett sakligt
krav av största vikt. Systemet med kungavalda talmän har visat sig
medföra svåra olägenheter. Till den minsta av dessa har det hört, att
talmännen ofta inför tronen vid riksdagens öppnande uttalat tankar, som
blott delats av ett större eller mindre parti inom riksdagen, men icke av
riksdagen i dess helhet. Redan år 1892 vid urtima riksdagen antydde
den gamle frihetskämpen Arvid Gumselius denna synpunkt, visserligen
med stor, fast något ironisk artighet mot talmannen. Han yttrade
bland annat:

»Under tidernas lopp har det blivit vanligt, att talmännen inför
tronen, utöver de undersåtliga vördnads- och artighetsbetygelserna, om
vilka grundlagen talar, yttrat åtskilligt annat, och det kan nog gå bra,
när man har talmän, som äro vuxna att på stående fot finna det lämpliga
svaret på satserna i trontalet och dessutom tillräckligt känna strömningarna
inom de respektive kamrarna, men tider kunna komma, då man
icke kan påräkna sådana talmän, och därför vore nog bättre, att dessa
tal i allmänhet hölle sig något närmare grundlagens föreskrift.

Som det nu är ställt, får man vid riksdagens öppnande på rikssalen
ej mindre än tre trontal till livs — ett från tronen och två till
tronen, och dessa tre tal få lätt något autokratiskt över sig.»

Flertalet senare hållna tal ha ej jävat detta den erfarne riksdagsmannens
omdöme.

Men det finns värre olägenheter att påtala. Talmannen har ju en

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

9

betydelsefull rätt att vägra proposition, och då lian, tack vare första
kammaren, i regeln kunnat tryggt påräkna konstitutionsutskottets stöd
vid eventuella tvister med kammaren, har han ock i viktiga fall utövat
denna rätt och därigenom hjälpt regeringen att få igenom förslag, som
eljes kanske ej av riksdagen godtagits. Så skedde år 1900 i fråga om
anslaget till Bodenfästningen. Talmannens hållning ogillades då av kammaren
med 119 röster mot 90 och betecknades av hr Hedin som ett
»beträdande av våldets väg». Yi skola ej yttra oss om var rätten låg i
denna formella fråga. Tydligt är emellertid, att talmannen skulle haft
en vida starkare ställning, om han valts av kammaren. Då hade kammaren
antingen lättare böjt sig för hans utslag, eller ock hade han rättat
sig efter kammaren, och då hade anslagskravet nästa riksdag framförts
i formellt oomstridlig form och vid gemensam votering beviljats utan den
extra biton av bitterhet som nu åtföljde detsamma. Talmannen kände
ock själv djupt det pinsamma i sin ställning och gav uttryck däråt vid
riksdagens avslutning.

Under senare år har det gång på gång väckt en, åtminstone bland
folkets bredare lager, pinsam uppmärksamhet, att talmannen mycket oftare
än förr använt sin rätt att nedklubba talare och att denna rätt
särskilt utövats mot socialdemokratiska riksdagsmän. I många fall har
ock nedklubbandets berättigande även inom icke-socialistiska riksdagskretsar
varit mycket omstritt. En gång — det gällde hr A. C. J. Christiernson
— fann sig talmannen själv böra stryka sitt inpass. Eu annan
gång — det var vid 1908 års riksdag och gällde då en liberal — fann
sig hr Staaff böra hövligt men bestämt kritisera talmannens klubbslag,
och var och en, som då var med, vet att han uttryckte kammarflertalets
avgjorda mening.

Den grundlagsparagraf, talmannen då åberopade, var paragraf 90
regeringsformen. Man har från talmansstolen i strid mot en lika spridd
som naturlig praxis sökt giva denna paragraf en pedantiskt bokstavlig
tolkning, som skulle förkväva all yttrandefrihet. Yäl haf denna strängare
tolkning i stort sett visat sig omöjlig att genomdriva, men i ett fall, i
fråga om domaremaktens beslut, har den lika envist som ologiskt vidhållits.
Exempel därpå lämnas av hr Fabian Månsson i hans yttrande i
andi''a kammaren den 12 juni 1917.

Att talmännen i alla dessa fall handlat i fullständigt god tro och
i bästa övertygelse om sin egen opartiskhet ändrar ju på intet sätt omdömet
om den kungavalda talmansinstitutionens skadlighet. Man säger
kanske att en annan praxis nu inträtt eller inträder. Det är möjligt —
för den närmaste tiden. Men det vore en högst farlig illusion att tro
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 36 käft. (Nr 43—45.) 2

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 44.

all möjlighet till reaktion för all framtid vara utesluten. Även under
ett demokratiskt styrelsesätt är ju för övrigt all partiskhet ingalunda utesluten.
Men allt dylikt måste i görligaste mån förebyggas, och därtill
är det just nu behaglig tid.

I fråga om formuleringen synes 1906 års konstitutionsutskotts reservanters
förslag kunna godtagas. Att öka antalet vice talmän till två
har vissa praktiska fördelar. Bland annat öppnas härigenom möjlighet
att låta valet ske proportionellt och därigenom förhindra att ett majoritetsparti
lägger beslag på alla platserna.»

Utskottets Såsom erinras i den historik, vilken ingår i föreliggande motion,

yttrande. }iar frågan om rätt för riksdagens kamrar att själva utse talmän och
vice talmän redan förut vid ej mindre än nio tillfällen varit föremål för
riksdagens prövning. För en reform i denna riktning har andra kammaren
uttalat sig 1873, 1891, 1892 och 1893 samt senast 1913. De skäl,
som tala för eu sådan förändring, äro med särskild klarhet sammanfattade
i konstitutionsutskottets motivering 1891. Av denna, till vilken utskottet
i huvudsak ber att få hänvisa, framgår bland annat den enastående
ställning, som Sveriges av konungen nämnda talmän intaga i jämförelse
med talmännen i utländska riksförsamlingar. I intet annat konstitutionellt
statsskick äger statschefen såsom hos oss att för representationens
båda kammare fritt bland dess medlemmar välja talmän. I de
få fall (Turkiet, Japan och Nederländerna), där konungens utnämningsrätt
beträffande talmännen i den undre kammaren kvarstår, är han bunden
inom en av kammaren uppgjord förslagslista på ett fåtal namn, och
de exempel, som kunna givas på konunganämnda eller självskrivna presidenter
för den övre kammaren, hava sin grund i att denna då har eu
från vår första kammare skiljaktig byggnad med konunganämnda eller
självskrivna ledamöter.

De såväl principiella som praktiska skäl, som framdrivit denna
utveckling, synas även för vårt land hava sin fulla tillämplighet. Det
står i strid mot hela den konstitutionella utvecklingen, att kamrarna
ej själva få organisera sin egen inre verksamhet och fritt välja sina
egna förtroendemän för ledningen av detta arbete. Det kan även leda
till allvarliga praktiska olägenheter, att den post, till vars kompetensområde
höra flera viktiga befogenheter av diskretionär art, skall besättas
genom konungen. Utskottet ansluter sig således till motionärernas
syfte vad beträffar frågan om kammares rätt att själva utse sina talmän.

Även i det andra avseende, i vilket motionen påyrkar förändring,
nämligen angående utökande av de nuvarande vicetalmansbefattningarna
till tvenne i vardera kammaren, vill utskottet giva sin anslutning till

Konstitutionsutskottets utlåtande År 44.

11

motionen. Utskottet kan på denna punkt stödja sig på ej blott den i
denna del fullständigt enstämmiga utländska rätten, vilken överallt upptager
flera vicetalmansbefattningar i varje kammare, utan även en sedan
längre tid allmänt stadgad riksdagsmening i frågan. Riksdagens för
varje år växande arbetsbörda med allt flera och längre plena hava gjort
behovet av en reform i riktning av en förstärkning av antalet talmän i
hög grad kännbart. Den 1897 i riksdagsordningens § 33 införda bestämmelsen,
att vid samtidigt förfall för både talman och vice talman
vederbörande kammare äger att utse en av sina övriga ledamöter att
tjänstgöra som talman, till dess förfallet upphört, synes ej vara tillfyllest.

Finner alltså utskottet, att de föreslagna reformerna i avseende
såväl å talmännens utnämning som å antalet talmän, äro av behovet
påkallade, anser utskottet sig dock icke böra hemställa om omedelbar
grundlagsändring i dessa hänseenden. En reform av detta slag är av
den betydelse och står i så nära samband med andra delar i vår riksdagsort,
särskilt beträffande talmännens befogenheter, att den torde
påkalla prövning även av andra delar av riksdagsordningen än dem,
motionärerna behandla. Även torde, såsom en jämförelse i synnerhet
med konstitutionsutskottets förslag i dess utlåtande nr 27 vid 1913 års
riksdag angående metoden vid talmänsval ger vid handen, en prövning
vara av nöden, huruvida de av motionärerna föreslagna proportionella valen
eller de av ovannämnda konstitutionsutskott föreslagna majoritetsvalen
äro lämpligast.

Av anförda skäl får utskottet därför hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t ville
hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t utarbeta och framlägga
förslag till sådana ändringar i riksdagsordningen,
att riksdagens kammare måtte äga rätt att själva utse
talmän ävensom vardera tvenne vice-talmän.

Stockholm den 2 juni 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

Reservation

av herrar Clason, Bellinder, von Geijer, von Mentzer, Hulling, Schyller,
Räf, Henrikson och Norman, vilka anfört:

»Något behov av ändring av vår grundlags föreskrift om Konungens
rätt att utse kamrarnas talmän har icke kunnat påvisas. Redan detta
är tillräckligt skäl att avstyrka motionärernas förslag därutinnan. Därtill
kommer, att alldeles icke några garantier föreligga för att talmän, som
utsåges av kamrarna, skulle bliva mera skickade att fylla sitt grundlagsenlig
värv, än av Konungen utsedde. Fastmer låter det tänka sig, att om
partimotsättningarna inom riksdagen äro skarpa, valen av talmän komme
att, likasom under frihetstiden, bliva partival, där den inom vederbörande
kammare rådande majoriteten läte valets utgång röna inverkan av det
egna partiets syften och intressen. Det ligger nära till hands att det
parti, som på sådant sätt utsett talman, skulle anse sig hava särskilda
anspråk på honom, och detta skulle uppenbarligen kunna lända till men
för den självständiga och opartiska ställning gentemot partierna, som en
talman bör innehava. Yi anse nuvarande anordning i detta hänseende
innebära bestämda fördelar framför den av utskottet förordade.

Däremot instämma vi med utskottet i uppfattningen, att det skulle
vara till gagn, om i vardera kammaren funnes två vice talmän, vilka,
såsom konstitutionsutskottets förslag 1913 innebar och såsom förhållandet
är i åtskilliga främmande länder, skulle betecknas såsom förste och andre
vice talman. Men för att vinna detta är en skrivelse till Kungl. Maj:t
icke behövlig. Tvärtom kan det önskade resultatet snabbare ernås, om
riksdagen redan nu till vilande i grundlagsenlig ordning antager ett
förslag därom.

Vi hemställa därför,

att riksdagen måtte antaga att vila till vidare
grundlagsenlig behandling följande

Förslag

till

ändrad lydelse av riksdagsordningen.

§ 33. § 33.

1. Så snart riksdagen samman- 1. Så snart riksdagen sammanträtt
— —--läte Konungen trätt —---läte Konungen

KomtitutionsuUkottets utlåtande AV 44.

för vardera kammaren tillkännagiva,
vilken bland dess ledamöter
förordnats till talman och vilken
till vice talman.

2. Då i något av de fall, —

äger vardera kammaren att, inom
sig, välja talman och vice talman.

3. Innan — — — — — —
levnadsåren äldst.

4. Vid samtidigt förfall för
både talmannen och vice talmannen
i någon av riksdagens kamrar —
----upphört.

13

för vardera kammaren tillkännagiva,
vilken bland dess ledamöter
förordnats till talman och vilka till
förste och andre vice talman.

2. Då i något av de fall, —

äger vardera kammaren att, inom
sig, välja talman samt en förste och
en andre vice talman.

3. Innan ■— — — — — —
levnadsåren äldst.

4. Vid samtidigt förfall för
både talmannen och vice talmännen
i någon av riksdagens kamrar —
— — — — upphört.