Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1919 kl. Va2 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående beredande av belöningar från dd allmännas
sida i ökad utsträckning åt jordbruksarbetare,
som under viss tid haft ständig sysselsättning inom
jordbruket.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 128, har herr Olsson i Berg in. fl. hemställt, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, i vad mån och på vad sätt belöningar
från det allmännas sida åt jordbruksarbetare, som under viss tid haft
ständig sysselsättning inom jordbruket, i större utsträckning än som
nu sker bör komma till stånd, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Vid 1918 års lagtima riksdag väckte undertecknad med instämmande
av ett 50-tal ledamöter av riksdagens andra kammare en
motion, nr 224, i vilken yrkades, att statsmakterna måtte, i syfte att i
någon mån lindra den alltmer kännbara bristen på arbetskraft vid
jordbruket, lämna penningpremier åt jordbruksarbetare, som varit
anställda hos samme husbonde eller vid samma gård under vissa år.
Motionen utmynnade i en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj t
med begäran om utredning, om och på vilka villkor dylika premier
måtte kunna tilldelas tjänare, tjänarinnor, statare, dagkarlar och
torpare, som under vissa år haft ständig anställning i jordbrukets tjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 10 saml. 4 käft. (Nr 8.) 1

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

1 sitt utlåtande över den ifrågavarande motionen uttalade jordbruksutskottet,
att det visserligen vore önskvärt, att åtgärder vidtoges
för att draga arbetare till jordbruket och att det även vore
möjligt, att den föreslagna åtgärden skulle fylla denna uppgift samt
förhindra jordbruksarbetarnas övergång till industrien. Icke desto
mindre avstyrkte utskottet motionen, som därefter också avslogs av
riksdagens båda kamrar. Då emellertid av vissa uttalanden att
döma betänkligheterna mot motionen avsågo mindre själva syftet
och idén med densamma än vissa detaljer i förslaget, så ha vi trott
oss våga förutsätta, att detta skulle i något ändrad utformning kunna
påräkna riksdagens bifall, vårföre vi tillåta oss att ånyo påkalla
uppmärksamhet för denna angelägenhet.

Såsom motiveringen till motionen vid fjolårets riksdag sökte
framhålla, äro orsakerna till den inom jordbruket rådande bristen
på arbetskraft framförallt av ekonomisk natur. Yare sig före kristiden
eller ännu mindre under densamma har det varit möjligt för
jordbruket att tävla med industrien om arbetskraften. Huru det i
detta avseende kommer att gestalta sig efter kristiden är visserligen
vanskligt att uttala sig om. Mycket synes dock tala för att städernas
och industriorternas lockelser på landsbygdens arbetare komma
att ökas i och med återgången till normala förhållanden. Genomförandet
av lagstadgad 8-timmars arbetsdag inom industrien kommer
givetvis också att för mången göra industriarbetet mera tilltalande
än arbetet inom jordbruket, där något liknande av helt
naturliga skäl icke kan ifrågakomma. Slutligen torde man böra
räkna med att vid världskrigets slut emigrationsfrågan åter blir
aktuell, i det att med all sannolikhet en stark efterfrågan på svensk
arbetskraft kommer att göra sig gällande i utlandet. Skola vi då
kunna bevara vårt unga folk, så måste vårt svenska näringsliv
göras konkurrenskraftigt. Risken att gå förlustig arbetskraften är
därvid givetvis större ju sämre lottad och svagare rustad en näringsgren
är att upptaga denna tävlan.

Detta spörsmål, om det svenska näringslivets ställning efter
kristiden, är av utomordentlig vikt och på samma gång utomordentligt
invecklat och svårlöst. Det förslag, som vi härmed i all anspråkslöshet
våga att ånyo underställa riksdagens prövning, avser
ingalunda en lösning av detta problem. Yi dela också fullständigt
den mening, som uttalades av jordbruksutskottet i dess utlåtande
över nämnda motion vid fjolårets riksdag, eller att frågan om jord -

■Jordbruksutskottets utlåtande AV tf.

brukets arbetskraft löses riktigast genom att jordbruket göres så
ekonomiskt bärkraftigt, att det kan nöjaktigt betala sitt folk. Men
huru detta skall tillgå är i och för sig ett nog så svårlöst problem,
och intill dess att det har blivit löst torde det icke vara överflödigt
att söka sig fram efter andra vägar för att i möjligaste mån bevara
arbetskraften åt jordbruket.

Det är till detta mål, som denna framställning syftar.

Som skäl för sitt avstyrkande av motionen vid förra årets riksdag
anförde jordbruksutskottet i första hand ekonomiska betänkligheter.
För vinnande av det med motionen avsedda syftet skulle,
befarade utskottet, erfordras ett högst betydande årligt anslag. Men
dessutom skulle, menade utskottet, förmånen av den föreslagna anordningen
komma endast sådana jordbrukare till del, som hava
jordbruksarbetare i sin tjänst, under det att småbrukarna, som icke
sysselsätta några legda arbetare, icke skulle hava någon motsvarande
fördel av premieringen. Denna omständighet i förening med utsikten
av ökade premier för den jordbruksarbetare, som kvarstannar
i sin tjänst, syntes utskottet möjligen kunna medföra, att den strävan
att snarast möjligt förvärva eget jordbrak, som bör förefinnas
hos varje dugande jordbruksarbetare, minskas.

Dessa sistnämnda skäl för avslag förefalla onekligen ganska
långsökta. Större avseende förtjäna de ekonomiska betänkligheterna,
även om utskottet synes hava väsentligt överskattat de ekonomiska
konsekvenserna av förslagets genomförande. För att emellertid
ytterligare begränsa dessa låter det mycket väl tänka sig, att premierna
utgå endast vart femte år i stället för varje år, som i fjolårets
motion ifrågasattes. Det låter också tänka sig, att av premiebeloppet
endast hälften utbetalas direkt till den premieberättigade,
medan den andra hälften för hans räkning insättes i sparbank
eller annan penningförvaltande inrättning som grundplåt till ett
blivande eget hem att utbetalas efter exempelvis 20 års anställning
eller dessförinnan, om premietagaren önskar bilda eget hem. Genom
en sådan anordning avlägsnar man alldeles grunden för de farhågor,
som jordbruksutskottet hyste, att utsikten till ökade premier skulle
kunna motverka strävan att snarast förvärva eget jordbruk. I
stället skulle på denna väg denna strävan komma att verksamt uppmuntras
och befordras.

Avlider premietagare, för vilkens räkning insättning, enligt vad
ovan säges, skett i bank eller annat penningförvaltande verk, utan

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Utskottet.

att hava lyftat sig tillkommande tillgodohavande, bör detta tillfalla
hans arvingar eller rättsinnehavare.

Den föreslagna anordningen synes slutligen böra bli av retroaktiv
verkan såtillvida, att avseende fästes jämväl vid den tid, som
tjänare eller arbetare varit i tjänst vid tidpunkten för det ifrågasatta
beslutets ikraftträdande.

Skulle mot förmodan betänkligheter kvarstå mot att även under
de delvis ändrade förutsättningar, som ovan angivits, genom direkta
förut bestämda penningpremier uppmuntra jordbruksarbetarna att
kvarstanna vid jordbruket, lär det, såsom av reservanter inom jordbruksutskottet
vid fjolårets riksdag erinrades, icke vara omöjligt att
finna andra medel, som kunna verka i detta syfte, t. ex. att genom
statsanslag åt hushållningssällskapen förmå dessa att i större utsträckning
än som nu sker utlämna belöningar till jordbrukets arbetare
för långvarig och trogen tjänst.»

Såsom i motionen erinrats väcktes av herr Olsson i Berg
vid föregående års lagtima riksdag en motion, nr 224, med samma
syfte som den nu förevarande. I sitt med anledning av förenämnda
motion avgivna utlåtande, nr 22, anförde utskottet följande:

»Förevarande motion avser att bereda jordbruket ökad möjlighet att konkurrera
med industrien om arbetskraft. För ändamålet har föreslagits, att staten, helst
varje år, skulle lämna penningbelöningar åt tjänare, tjänarinnor, statare, dagkarlar
och torpare, som oförvitligt tjänat 5 år hos samma husbonde eller vid en och samma
gård, och skulle dessa belöningar vart femte år kunna höjas. Ehuru till stöd för
motionen uppdragits en jämförelse emellan nuvarande abnorma pris å en del för
jordbruket erforderliga industriartiklar och de fastställda priserna å vissa jordbruksprodukter,
synes motionärens avsikt vara, att den föreslagna premieringen skall tillgripas
icke blott under nuvarande kristid utan även efter återinträde av normala
förhållanden. Motionäi en har icke uttalat sig angående storleken av de föreslagna
belöningarna, men synes avsikten vara, att dessa skola bestämmas till sådana belopp,
att jordbruksarbetarnes löneförmåner därigenom bliva till storleken jämförliga
med industriarbetares löner. För vinnande av det med motionen avsedda syftet
skulle sålunda med sannolikhet erfordras ett högst betydande ärligt anslag.

Det synes utskottet visserligen möjligt, att den föreslagna åtgärden skulle
draga arbetare till jordbruket samt förhindra jordbruksarbetarnas övergång till
industrien. De fördelar, som härigenom kunde beredas jordbruket, skulle emellertid
tydligen endast komma sådana jordbrukare till del, som hava jordbruksarbetare
i sin tjänst, samt i viss mån bliva beroende av antalet anställda arbetare, under
det att småbrukarna, som icke sysselsätta några legda arbetare utan driva sitt
jordbruk själva med tillhjälp av endast hustru och barn, icke skulle hava någon
motsvarande fördel av premieringen. Denna omständighet i förening med utsikten

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

5

av ökade premier för den jordbruksarbetare, som lcvarstannar i sin tjänst, synes
utskottet möjligen kunna medföra, att den strävan att snarast möjligt förvärva eget
jordbruk, som bör förefinnas hos varje dugande jordbruksarbetare, minskas.

Utskottet anser det visserligen önskvärt, att åtgärder vidtagas för att draga
arbetare till jordbruket. Det synes utskottet emellertid olämpligt att genom sådana
konstlade medel, som motionären föreslagit, söka nå detta syfte. Enligt utskottets
förmenande torde härför böra användas sådana medel, som sätta arbetsgivarna i
tillfälle att med lämpligt avvägda förmåner kvarhålla sina arbetare vid jordbruket
samt göra detta så ekonomiskt bärkraftigt, att det kan nöjaktigt betala sitt folk.»

Med anledning av vad utskottet år 1918 sålunda uttalade hava
motionärerna nu föreslagit i viss mån andra grunder för premieringen
än föregående år. Utskottet kan emellertid ej finna, att dessa
nya grunder upphäva de betänkligheter mot förslaget, som utskottet
förut uttalat. Eu inskränkning av premieringen till vart femte år
synes utskottet näppeligen komma att draga nämnvärt mindre kostnader
än en sådan för varje år, då premierna, för att hava avsedd
verkan, i det förra fallet torde behöva göras avsevärt större än i
det senare.

Utöver förut angivna skäl för premieringens genomförande hava
motionärerna nu anfört, att inom kort med sannolikhet en stark
efterfrågan på svensk arbetskraft komme att göra sig gällande från
utlandet samt att detta skulle medföra svårigheter, särskilt för jordbruket.
Enligt utskottets förmenande torde dock denna efterfrågan
bliva lika kännbar för industrien, särskilt med avseende å dess
mera kvalificerade arbetskraft, varför emigrationsfrågan lika väl
synes kunna åberopas såsom stöd för genomförande av premiering
i syfte att kvarhålla arbetskraften vid industrien.

Det alternativt framlagda förslaget att genom statsanslag till
hushållningssällskapen förmå dessa att i större utsträckning än nu
sker utlämna belöningar till jordbrukets arbetare för lång och trogen
tjänst, synes utskottet vara av alltför liten räckvidd för att kunna
i nämnvärd grad bidraga till lösning av den föreliggande frågan.

Ehuru utskottet alltjämt finner det vara ett önskemål, att
medel kunde utfinnas till avhjälpande av svårigheterna med avseende
å arbetskraften till jordbruket, kan utskottet likväl ej frångå
sin föregående år uttalade uppfattning, att detta ej bör ske med
konstlade medel utan med sådana, som sätta arbetsgivarna i tillfälle
att med lämpligt avvägda förmåner kvarhålla sina arbetare
vid jordbruket samt göra detta så ekonomiskt bärkraftigt, att det
kan nöjaktigt betala sitt folk,

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1919.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande: se nr 7.

Reservation

av herrar Larsson och Ericson i Oberga.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1919.