Jordbruk ant skot t ris utlåtande Nr 63.

1

Är «3.

Ankom till riksdagens kansli den ,25 april 1910 kl. ‘/j3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ödebygdsvcigar.

(2:a avd.)

Uti en till riksdagen den 14 mars 1919 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 292, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen
att antaga därvid fogat förslag till lag om ödebygdsvägar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

»Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg lörstås i denna lag väg, som till avsevärd längd
sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter
och som, ehuru vägen icke prövats vara för allmänna samfärdseln nyttig
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 10 samt. 40 höft. (Nr 63.) 1

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63

och nödig, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad
att främja landets uppodlande och bebyggande.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, etter det
plan och kostnadsförslag uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom
landsfiskalen blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida
den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äge länsstyrelsen ålägga vägstyrelsen
i distrikt, där vägen skall framgå, att, om töretaget kommer
till stånd, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande med visst
belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma
skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller
må bidraget i allmänhet sättas högre än till eu sjättedel av beräknade
kostnaden för den del av företaget, som faller inom distriktet.

3 §•

Huruvida väg, som länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg,
skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som
är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen
av statsanslag till sådana vägföretag.

4 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.
Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

^ §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall
vägen övertagas till allmänt underhåll. Intill dess så skett have de
väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse med avseende å
vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att deltaga i
vägens underhåll den tid mark är bar.

Om vägens övertagande till allmänt underhåll meddelar länsstyrelsen,
efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången
av det år, då beslutet vunnit laga kraft, Från samma tid skall gällande

Jordbruksutskottet* utlåtande -VV 63.

3

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i tillämpliga
delar gälla med avseende å ödebygdsvägen som vore den allmän väg,
dock med iakttagande av vad bär nedan särskilt stadgas.

G §•

Beträffande omläggning av ödebygdsväg skola, evad vägen är till
allmänt underhåll övertagen eller ej, bestämmelserna i 2—5 §§ äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande att länsstyrelsens prövning för
sådant fall skall gälla frågan, huruvida omläggningen länder det allmänna
till gagn.

När den nya vägen övertagits till allmänt underhåll, skall, utan hinder
av vad i 14 § första stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet finnes stadgat, underhållet bestridas
av vägkassan intill dess vid vägdelning inom distriktet annorlunda må
varda bestämt.

7 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,
vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,
ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av fördelningen.

S §.

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande
kostnaden härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet linnes för där
avsedda fäll föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom
förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning
gälle vad i 18 § i nämnda lag stadgas.

G §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av
statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första
punkten i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, särskilt tilläggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av
uppskattade kostnaden för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt, där
särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom
särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill
sex tiondelar av nämnda kostnad.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, soin belöper
på underhållet av indelad väg, tillkommer samtliga dem, som bestrida
underhåll av indelad väg inom distriktet, en var i förhållande till
uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda å väghållarna
belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda
lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån
det belöper på indelad väg.

10 §.

Vad i VII och Vill kap. i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas beträffande vinterväghållning skall
äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke
blivit till allmänt underhåll övertagen.

11 §•

Över länsstyrelses beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,
må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»

Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till det propositionen
bilagda utdraget av statsrådsprotokollet den 7 februari 1919.

Det framlagda lagförslaget utgör eu med anledning av från lagrådet
framställda anmärkningar verkställd omarbetning av ett inom
jordbruksdepartementet förut utarbetat förslag, som i sin ordning grundar
sig på ett utav särskilda sakkunniga inom civildepartementet den 30
april 1918 avgivet betänkande med förslag angående ödebygds- och utfartsvägar
m. m.

Ovannämnda inom jordbruksdepartementet ursprungligen uppgjorda
förslag torde här böra återgivas, enär departementschefens uttalanden i
ärendet ansluta sig till detta.

Förslaget har följande lydelse:

Jordbruksutskottet* utlåtande Nr 63.

o

-Förslag:

till

Lag om

ödebygdsrägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd sträcker
sig över fjäll, skogar eller andra glest befolkade trakter samt prövas vara av betydelse
för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling och bebyggelse men icke
är sådan väg, som avses i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som
kan vara förenlig med vägens ändamål.

2 §•

Om byggande av ödebygdsväg så ock om underhåll av sådan väg, intill dess
densamma, på sätt nedan sägs, övertagits till allmänt underhåll, gälle vad beträffande
användningen av för ändamålet anvisat statsanslag finnes särskilt föreskrivet.

2 §.

Till byggande av ödebygdsväg må väghållningsdistrikt, som av företaget beröres
och som med hänsyn till sin ekonomiska bärkraft finnes böra i anläggningen
taga del, kunna av vederbörande länsstyrelse förpliktas att ur vägkassan lämna
bidrag med visst belopp i penningar. Det bidrag må icke sättas högre än till en
sjättedel av beräknade kostnaden för företaget, där icke länsstyrelsen för särskilt
fall prövar högre bidrag böra utgå.

4 §•

År ödebygdsväg färdigställd, skall vägen, sedan densamma vunnit nödig stadga
och fasthet, övertagas till allmänt underhåll. Härom skall länsstyrelsen efter verkställd
utredning om vägens beskaffenhet meddela beslut att tillämpas från utgången
av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall vägen anses såsom
allmän väg enligt gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

5 §•

Vad här ovan i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
omläggning av ödebygdsväg.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

6 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen, vägdelning
inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes, ödebvgdsvägen i
sådan egenskap omfattas av förrättningen.

7 8-

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande kostnaden
härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet finnes för där avsedda fall föreskrivet; och njute
den, vilkens vägunderhåll genom förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan.
Om den ersättning gälle vad i 18 § nämnda lag stadgas.

8 §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,
utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första punkten i gällande lag
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag med
belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade kostnaden för vägens underhåll.
I väghållningsdistrikt där särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt
vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill
sex tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen och tillkommer, i den mån detsamma
belöper på underhållet av indelad väg, samtliga naturaväghållare i distriktet
en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda
å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag
stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på
indelad väg.

9 §•

• Vad gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet stadgar

beträffande vinterväghållning skall äga tillämpning jämväl å ödebygdsväg, ändå att
vägen ännu icke blivit till allmänt underhåll övertagen.

10 §.

Lika med ödebygdsväg anses i denna lag till sådan väg hörande bro och färja.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr OJ. 7

i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet den 7 februari 1919
bur departementschefen i anslutning till sistnämnda lae-försla»- anfört
följande:

»Inträffande till eu början sakkunnigas förslag, i vad detsamma
avser ödcbvgdsväg, hava, såsom i det föregående framhållits, de särskilda
stadgande]!, vifta utgöra eu nödvändig förutsättning- för tillämpningen
av riksdagens beslut om {inslag till anläggning av sådan väg, i förslaget
utformats såsom ändringar i eller tillägg till allmänna väglagen av år
1891. Emellertid åro, såsom jämväl av vägkommissionen erinrats,
A''issa av dessa stadgande]] av beskaffenhet att överhuvud taget icke
böra ingjt i allmän lag. Så ar bland annat förhållandet med de bestämmelser,
som skola reglera ödebvgdsvägs anläggning och första
underhåll genom statsverkets försorg. Frågan i dessa delar bör nämligen
ordnas genom de föreskrifter, som stadgas rörande användningen
av det för ändamålet anvisade anslag. I överensstämmelse härmed
hava de härutinnan erforderliga stadgandena också blivit intagna i ovan
nämnda kungörelsen den 11 oktober 1918 rörande anslagets användande.

Övriga för frågans reglerande erforderliga stadgande!! höra
däremot såsom inverkande på väghållningsdistriktens rätt fastslås genom
lag. Vid ärendets beredning har jag emellertid funnit, att dessa bestämmelser
icke lämpligen böra inarbetas i gällande väglag. Denna lagar
ju för närvarande föremål för eu omfattande revision, och det förefaller
mig därför mindre tilltalande att nu företaga de rätt avsevärda
ändringar i lagen, som skulle erfordras för genomförande av sakkunnigas
förslag. Härtill kommer, att de ifrågasatta nva bestämmelserna
skola, åtminstone tillsvidare, gälla allenast inom'' ett begränsat
område av vårt land samt att vissa av dessa bestämmelser visat sig
icke kunna utan svårighet inordnas i själva väglagen, vilken ju såsom
sitt föremål angiver uteslutande sådan väg, som prövas vara nyttig och
nödig för den allmänna samfärdseln. På grund härav har jäg ansett
övervägande skäl tala för eu anordning i den av länsstyrelsen i Västernorrlands
län förordade och jämväl av vägkommissionen antydda riktning,
att de särskilda bestämmelser, vilka erfordras rörande ödebygdsväg,
sammanföras i eu självständig lag. Denna lag skall tillsvidare
gälla vid sidan av allmänna väglagen. Vid den förestående slutliga revisionen
av väglagstiftningen torde nyssnämnda bestämmelser enligt min
uppfattning böra inarbetas i den lag, som därefter skall gälla beträfande
landsbygdens allmänna vägar.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom
departementet uppgöra förslag till eu självständig lag om ödebygdsvägar.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Vid utarbetande av detta förslag, som i åtskilliga punkter hänvisar till
allmänna väglagen, har jag givetvis låtit mig angeläget vara att i sak
så nära som möjligt ansluta mig till motsvarande delar i sakkunnigas
förslag, vilket ju legat till grund för riksdagens beslut om beviljande
av anslag.

Vad därefter angår det av sakkunniga framlagda förslaget om
visst tillägg till 1907 års lag om enskilda vägar på landeri syfte att
bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att ekonomiskt
understödja byggandet av enskild väg, ansluter jag mig till den av
länsstyrelsen i Västernorrlands län samt vägkommissionen uttalade uppfattning,
att befogenhet i sådan riktning icke bör inrymmas åt de allenast
för allmänna vägväsendet inrättade väghållningsdistrikten. Mera
tvivelaktig ställer sig frågan för kommunernas vidkommande. Frågan
härom miste emellertid ses i samband med åtskilliga andra kommunala
spörsmål och kan följaktligen icke rätt bedömas utan en mera allsidig
utredning. Med anledning härav anser jag de sakkunnigas i ämnet gjorda förslag
icke böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang. Någon
vidare hemställan i denna del av ärendet har jag följaktligen icke att göra.

Vidkommande slutligen innehållet av det inom departementet uppgjorda
förslaget till lag om ödebygdsvägar tillåter jag mig anföra följande.

1 förslaget angives icke, att lagens tillämplighetsomiade skall vala
inskränkt till de fyra nordligaste länen. För den händelse statsmakterna
framdeles bevilja anslag till ödebygdsvägar jämväl inom andra trakter
av vårt land, skall lagen följaktligen utan vidare gälla beträffande ödebvgdsväg
jämväl i sådana trakter.

Den i 1 § förekommande definitionen å begreppet ödebygdsväg
ansluter sig nära till den i sakkunnigas förslag upptagna. Genom densamma
avgränsas ödebygdsväg från, å ena sidan, de i väglagens mening
allmänna vägarna — dit jämväl äro att hänföra såväl de ödebygdsvägar
av äldre typ, vilka finnas anlagda i Västerbottens läns lappmark, som
ock de s. k. enklare vägar, till vilkas anläggande i de nordligaste länen
särskilt statsanslag finnes anvisat — samt, å andra sidan, de enskilda
vägarna. Till sistnämnda grupp höra även sådana utfartsvägar, till
vilkas byggande statsbidrag utgår jämlikt beslut av sistlidna års lagtima
riksdag.

Den i paragrafens andra stycke intagna allmänna bestämmelsen

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63. U

om ödebygdsvägens byggnadssätt bär, liksom vägens definition, givet\
is mast upptagas i själva lagen med hänsyn därtill att väghållningsdistrikten
skola vara skyldiga att efter någon tid övertaga vägens underhall
samt jämväl under vissa förhållanden äro pliktiga deltaga i kostnaderna
för vägens anläggande. Att, utöver eu sådan allmän bestämmelse,
i lagen inrymma mera detaljerade föreskrifter rörande vägens
konstruktiva beskaffenhet lärer däremot icke vara nödigt eller ens lämpligt.

Odebygdsvägarna äro avsedda att anläggas genom statens försorg
och på dess bekostnad, eventuellt med bidrag till någon mindre del från
vederbörande väghållningsdistrikt. Såsom förutsättning för statens befattning
med företag av sådant slag gäller emellertid, att''erforderlig mark
jämte byggnadsmaterialer kostnadsfritt fa disponeras för vägbyggnaden.
Bestämmelser i båda dessa hänseenden hava av sakkunniga givits plats
i tillägg till väglagens 4 §. Emellertid hava, såsom redan i det föregående
angivits, några särskilda stadgande!! beträdande statens åtgärder
med avseende å vägarnas anläggande och första underhåll ansetts icke
höra inrymmas i själva lagen utan hava i stället upptagits bland de
allmänna villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 11 oktober
1918 skola gälla för anslagets användande. Jämväl villkoret om kostnadsfritt
tillhandahållande av mark m. in. har, då bestämmelse härom
uppenbarligen icke bör genom lag fastslås, intagits i nyssnämnda kungörelse.
\ id nu angivna förhallanden har beträffande vägens byggande
och första underhåll i det föreliggande lagförslaget icke upptagits mera
än den i 2 § lämnade hänvisningen till vad beträffande statsanslagets
användande finnes särskilt föreskrivet.

I 3 § hava inrymts bestämmelserna om väghållningsdistriktets
eventuella skyldighet att med penningar bidraga till anläggandet av
ödebygds väg, vilken skyldighet givetvis måste fastslås genom lag. De
i ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1918 härom givna föreskrifter
böra följaktligen ur kungörelsen utgå.

På prövning av vederbörande länsstyrelse skall enligt sakkunnigas
förslag i varje särskilt fall bero, dels huruvida sådant bidrag
skall utgöras, dels ock, med viss närmare angiven begränsning, det belopp,
varmed bidraget skall utgå. Enligt förslagets avfattning skulle
allenast vid prövningen av sistnämnda fråga hänsyn tagas till den
ekonomiska bärkraften hos distriktet. Då emellertid sådan hänsyn torde
böra göra sig gällande jämväl vid avgörandet av den grundläggande
frågan, huruvida distriktet överhuvud taget bör få sig ålagd någon biBihang
till riksdagens protokoll 1919. 10 samt. 40 höft. (Nr 63.) 2

10 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

dragsskyldighet eller icke, bär i överensstämmelse härmed det nu föreliggande
förslaget avfattats.

Beslutet om distriktets bidragsskyldigket bör påtagligen ställas i visst
samband med avgörandet av själva vägbyggnadsfrågan. Härom bava
nå^ra bestämmelser emellertid icke ansetts höra inflyta i det nu framlagda
lagförslaget. I sakkunnigas lagförslag däremot bava stadganden
i ''"hithörande ämne givits plats i tillägg till väglagens 4 §, som i
sin nuvarande lydelse avhandlar det formella förfarandet vid väganläggningsfrågors
behandling och prövning. Enligt detta tillägg skulle länsstyrelsen
vid meddelande av beslut rörande byggande av ödebygdsväg
tillika avgöra frågan om distriktets bidragsskyldighet. Sakkunniga hava
nämligen utgått från att det skulle ankomma på länsstyrelsen att, såsom
nu enligt 4 § väglagen är fallet beträffande allmän väg, jämväl beträffande
ödebygdsväg fatta beslut om att vägen skall byggas. I samband
med detta beslut skulle då enligt sakkunnigas förslag distriktets bidragsskyldighet
avgöras.

Emellertid lärer beträffande frågan om byggande av ödebygdsvag
något beslut, i den mening väglagens 4 § fattar ordet, överhuvud taget
icke kunna komma ifråga. Ett dylikt beslut innebär nämligen ett
åläggande för vederbörande att anlägga den väg beslutet avser. Ett
motsvarande åläggande för statsverket att bygga ödebygdsväg lärei
uppenbarligen icke kunna komma i fråga. Anläggandet av sådan vägar
ju en statsverkets ensak och beror ytterst pa huruvida statsanslag
för ändamålet finnes tillgängligt eller ej. "Anläggningsfrågan bör sålunda
re o-ler as endast genom de bestämmelser, som gälla för anslagets användande.

Såsom redan framhållits är anslaget till anläggande av ödebygdsväg
avsett att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid
sådant förhållande, och då anläggningen skall ske helt och hållet genom
statens försorg, lärer det ankomma pa nämnda styrelse att med tillämpning
av de beträffande anslagets användande gällande föreskrifter besluta
om igångsättande av sådant byggnadsföretag. Styrelsens beslut
i ämnet måste emellertid föregås av en på lämpligt sätt anordnad undersökning
inom orten beträffande vägens behövlighet jämte andra på
byggDadsfrågan inverkande omständigheter. Enligt min uppfattning
torde länsstyrelsens befattning med frågan om ödebygdsvägs anläggning
huvudsakligen böra hava avseende pa denna förberedande utredning,
vilken lämpligen bör utmynna däri att länsstyrelsen, med ledning av den
vunna utredningen och efter vederbörandes hörande, meddelar yttrande,
huruvida vägbyggnadsföretaget bör komma till stånd eller icke. Jag

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 611.

11

hur nu tänkt mig, att länsstyrelsen i samband härmed skall meddela beslut,
inruvida och i vilken omfattning vederbörande väghållningsdistrikt skall
Java skyldighet att, pa sätt i 3 § av det nu föreliggande lagförslaget
angives, med penningar bidraga till vägbyggnaden, därest densamma
rommel- till stånd, frågan härom bör nämligen, såsom inverkande på
det erforderliga, statsanslagets storlek, vara avgjord redan innan företaget
lgangsättes. Med denna anordning skall således något formligt beslut
att ödebygdsväg skall anläggas, icke meddelas av länsstyrelsen.

Innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljar anslag till något
"7SSna(^s^bi’etag av nu ifrågavarande slag, skall sålunda hos styrelsen
föreligga dels uttalande från vederbörande länsstyrelse, att denna efter
vederböranaes hörande ansett den ifrågasatta vägen böra komma till stånd
såsom ödebygdsväg, dels ock det beslut, som länsstyrelsen, enligt vad
ovan sagts, i samband med avgivande av nämnda uttalande skall hava
fattat rörande distriktets bidragsskyldighet.

bn anordning sådan, som den av mig nu förordade, förutsätter
emellertid viss omarbetning av motsvarande stadganden i kungörelsen
den 11 oktober 1918.

. ^stämmelsema i de två törsta punkterna av 4 § överensstämma
till sitt innehåll nära med vad sakkunniga i motsvarande avseenden föreslagit.
Att märka är likväl att, såsom förut angivits och i olikhet mot
vad som skett i sakkunnigas förslag, någon skyldighet för statsverket
att till eu tid underhålla ödebygdsvägen icke stadgats i själva lagen.

1 slutet av paragrafen har upptagits bestämmelse, att ödebygdsväoS
vall från utgången av det år, under vilket laga kraft ägande beslut om
vägens övertagande till allmänt underhåll föreligger, anses såsom allmän
väg enligt gällande väglag. Från denna tidpunkt skola följaktligen,
med visst bär nedan angivet undantag, väglagens bestämmelser utan
vidare äga tillämpning med avseende å ödebygdsvägen såsom om denna
vore allmän väg.

I olikhet häremot skulle enligt sakkunnigas förslag ödebygdsväg
ledan från början anses såsom allmän väg, samt väglagen förty redan
från törsta stund vara tillämplig jämväl å ödebygdsvägen. Då emellertid
staten skall ombesörja och i regel till väsentligaste delen bekosta
byggandet av sådan väg, samt staten dessutom under någon tid skall
bestrida vägens underhåll, synes anledning saknas att, redan för tiden
innan underhållet övergått a distriktets väghållare, likställa ödebygdsväg
med allmän väg i väglagens bemärkelse. Så mycket mindre skäl
törne härtill förefinnas, som varken de i väglagen givna bestämmelserna

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

om det formella förfarandet vid vägbyggnadsfrågans avgörande ej heller
nämnda lags föreskrifter om allmän vägs konstruktiva beskaffenhet skola
komma i tillämpning i vad angår ödebygdsväg.

I 5 § utsäges att förslagets föregående paragrafer skola äga motsvarande
tillämpning, då ödebygdsväg ''omlägges'', med, vilket uttryck
avses en förändring av vägens liige i plan. Av nu ifrågavarande bestämmelse,
som överensstämmer med vad sakkunniga härutinnan föreslagit,
följer, att vad i väglagens 14 § första stycket stadgas, för den
händelse väg varder omlagd, icke skall äga tillämpning, där omläggningen
avser ödebygdsväg.

Med omläggning av ödebygdsväg hava sakkunniga i sitt förslag järnställt
ett iståndsättande’ av sådan väg. Uttrycket iståndsättande av ödebygdsväg''
lärer knappast kunna tolkas annorlunda än såsom avseende
utförandet av någon grundligare reparation å vägen. Härav skulle da
följa, att därest ödebygdsväg, vars underhåll redan har övertagits av
väghållningsdistriktet, erfordrade eu dylik reparation, statsverket skulle
ej mindre bekosta denna reparation utan även under någon tid därefter
underhålla den reparerade vägen. En dylik anordning synes mig icke
lämplig om ens av sakkunniga avsedd. Jag har för den skull ansett
några bestämmelser om »iståndsättande av7 ödebygdsväg» icke böra inflyta
i lagen.

Enligt stadgande i väglagens 41 § skall vid verkställande av vägdelning
träffas bestämmande bland annat om vilka vägar skola anses
såsom allmänna samt om dessa vägars egenskap av7 landsväg eller
bygdeväg. Med tillämpning allenast av7 detta stadgande skulle följaktligen
eu inom distriktet befintlig ödebygdsväg icke kunna med bibehållande
av denna sin egenskap omfattas av vägdelningsförrättningen.
För möjliggörande av att så må kunna ske har uttrycklig bestämmelse
i ämnet upptagits i det nu framlagda förslagets ö §.^

Denna bestämmelse avser emellertid allenast sådan ödebygdsväg,
som redan utgör föremål för allmänt underhall.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att sakkunniga i sitt
förslag såsom tillägg till väglagens 4S § upptagit ett stadgande, enligt
vilket jämväl sådan ödebygdsväg, vars underhåll ännu ankomme pa
statsverket, skulle kunna vid vägdelning påföras fastighet till underhåll
in natura från den tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket
upphörde. Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke ansetts
höra inflyta i'' nu föreliggande förslag. Ett dylikt stadgande skulle

•Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

115

nämligen knappast bliva av större praktisk betydelse, vartill konnner,
att sakkunnigas förslag i denna del skulle, med hänsyn särskilt till det
sätt på vilket den allmänna bidragsskyldigheten fåll vägunderhållet är
genom väglagen ordnad, för sitt genomförande föranleda vissa andra
bestämmelser av rätt invecklad beskaffenhet.

Väglagens 8 § andra stycket, 14 § andra stvoket samt 18 § innehålla
vissa bestämmelser avsedda att vinna tillämpning, bland annat,
då bygdeväg förändras till landsväg. Motsvarande stadgande» böra
gälla jämväl vid eventuell förändring av ödebvgdsväg till bygdeväg
eller landsväg. Uttryckligt stadgande i sådan riktning har intagits
i lagförslagets 7 §, vilken paragraf får sin betydelse, vare sig ödebygdsvägen
före förändringen varit eller icke varit till allmänt underhåll
övertagen.

Sakkunniga hava i sitt betänkande förordat, att till bestridande
av underhållet å ödebygdsväg, som övertagits till allmänt underhåll,
skall utgå ett väsentligt högre statsbidrag än som nu enligt 60 § väglagen
lämnas såsom ordinarie bidrag till de allmänna vägarnas underhåll.
Härvid är till en början att märka, att vid beräknande av ordinarie
statsbidragets belopp hänsyn skall tagas till uppskattade underhållskostnaden
jämväl å dylik ödebygdsväg. Vägen är ju, sedan den övertagits
till allmänt underhåll, att anse såsom allmän väg. Sakkunniga
häva nu hemställt, att, utöver berörda ordinarie bidrag, som på grund
av 1918 års lagändring numera utgår med tre tiondelar av uppskattade
underhållskostnaden, skall, där till allmänt underhåll övertagen
ödebygdsväg finnes inom distriktet, lämnas ett särskilt tillläggsbidrag
motsvarande i regel tre tiondelar av uppskattade kostnaden för ödebygdsvägens
underhåll. För särskilda fäll skall dock tilläggsbidraget kunna,
efter Kungl. Maj:ts prövning, utgå med högre belopp, intill sex tiondelar
av nämnda kostnad.

Bestämmelser i nu angivet syfte hava upptagits i första stycket
av 8 § i det nu anmälda lagförslaget.

Jag tillåter mig därvid erinra, att särskilt anslag till bestridande
av berörda tilläggsbidrag ännu icke beviljats av riksdagen. I de bestämmelser,
som skola gälla för användningen av sådant anslag och vilka
avses med den i slutet av paragrafens nyssnämnda stycke lämnade hänvisningen,
torde böra inflyta, bland annat, de föreskrifter, som skola
komma till användning, därest väghållningsdistrikt önskar komma i åtnjutande
av högre tilläggsbidrag än det normala.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

I nära anslutning till sakkunnigas uppfattning, att til läggsbidraget
bör tillgodokomma icke allenast dem, som å ödebygdsväg fullgöra underhåll
in natura, har i andra och tredje styckena i nu ifrågavarande
paragraf upptagits, bland annat, att den del av tilläggsbidraget, som
belöper på underhållet av indelad väg, skall tillhandahållas distriktets
samtliga naturaväghållare, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden
å hans väglott, ävensom att vid vägskattens beräknande
avdrag från uppskattade kostnaden för underhållet av de indelade
vägarna inom distriktet skall göras jämväl för tilläggsbidraget i nu
nämnd del.

Genom dessa två bestämmelser kombinerade med varandra vinnes
nämligen att tilläggsbidraget kommer samtliga till vägväsendet inom
distriktet bidragspliktiga, bland dem även icke-natura-väghållarna, i lika
mån till godo. Motsvarande bestämmelser beträffande det ordinarie
underhållsbidraget återfinnas i väglagens 60 § andra och tredje styckena.

9 §• Enligt förslagets 9 § skola väglagens bestämmelser om vinter väghållning

gälla beträlfande ödebygdsväg, redan innan vägen övertagits
till allmänt underhåll. Paragrafen innehåller följaktligen ett
undantag från den allmänna regeln om tidpunkten för inträdandet
av väglagens tillämpning i fråga om ödebygdsväg. I det av sakkunniga
uppgjorda förslaget till ändringar i väglagen har något uttryckligt
stadgande om vinterväghållningen, motsvarande det nu ifrågavarande,
icke behövt upptagas, eftersom enligt detta förslag ödebygdsväsren
redan från sin första tillblivelse skulle vara att anse såsom allmän
väg.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas, att sakkunniga i sitt
lagförslag ansett sig böra till väglagens 75 § foga ett nytt stycke av
innehåll, att vederbörande länsstyrelse skulle äga att beträffande ödebygdsväg
medgiva vissa lättnader i fråga om sättet för vinterväghållningens
utförande. Såsom av motiveringen framgår skulle sålunda
plogning av vägen icke alltid behöva verkställas, utan vägen i stället
göras framkomlig genom snötäckets tillpressning, exempelvis med eu
därtill lämplig väg väl t.

Då befogenhet i angivna riktning redan nu enligt väglagens bestämmelser
lärer anses tillkomma länsstyrelse, har det föreslagna stadgandet
såsom onödigt icke influtit i det nu framlagda förslaget.

10 §.

Enligt sakkunnigas förslag skola till ödebygdsväg hörande bro

Jordbruksutskottett utlåt ande. Nr 03. 15

nclj färja likställas med sådan väg. Stadgande härom har upptagits i
10 § av nu anmälda förslag.»

Som nämnts föranledde sistberörda lagförslag anmärkningar från
lagrådet. Dessa äro dels av principiell natur, dels riktade mot förslagets
allmänna byggnad. De senare lämnas här åsido, då de alla
vunnit beaktande i det omarbetade förslaget. Lagrådets principiella
betänkligheter framgå av följande uttalande:

a ))^m{*rkaud6 för den ifrågasatta nya vägtypen ödebvgdsväg är
bfand annat, att vägen icke är sådan, att den prövas vara för allmänna
samfärdseln nyttig och nödig. På sätt vägkommissionen i sitt utlåtande
övei de sakkunnigas förslag närmare utvecklat, överensstämmer det
emellertid icke med hittills vedertagna grundsatser på förevarande rättsområde
att betunga väghållningsdistrikt med besvär och kostnader för
och underhall av väg, vilken saknar nämnda betydelse för
samfärdseln. Övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts
ståndpunkt hava, såvitt lagrådet kunnat finna, ej heller blivit anförda.
Lagrådet kan fördenskull ej tillstyrka, att förslaget lägges till grund
för proposition i ämnet.»

Med anledning av de sålunda uttalade betänkligheterna anser sioutskottet
höra erinra, att 1918 års lagtima riksdag på framställning av
Kungl. Maj:t i proposition nr 418 anvisade på extra stat för år 1919
under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag av 400,000 kronor att
under i statsrådsprotokollet angivna grunder utgå som bidrag till anläggning
av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands^ och Västernorrlands län. I statsverkspropositionen innevarande
år har anslag för enahanda ändamål äskats och av riksdagen
jämväl anvisats å extra stat för år 1920. I enlighet med ovannämnda
av riksdagen antagna grunder äro allmänna villkor och bestämmelser
att tillsvidare lända till efterrättelse för åtnjutande av statsbidrag
från berörda anslag utfärdade genom kungörelsen den 11 oktober 1918
(nr 885). Dessa grunder innefattade bland annat, att intressenterna i
vissa fall skulle kunna förpliktas att med bestämt belopp, i regel
icke överstigande en sjättedel äv den beräknade kostnaden, bidraga till
väganläggningen, att erforderlig mark, med visst av riksdagen sedermera
uteslutet undantag, och byggnadsämnen alltid borde ställas till väo--företagets . fria disposition, samt att väghållningsdistriktet skulle hava
vissa förpliktelser med avseende å vägarnas framtida underhåll.

Av vad sålunda anförts anser utskottet, i likhet med föredrao-ande
departementschefen, följa, att riksdagen för sin del godkänt grifndsatsen

Utskottet.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

om väghållningsdistriktens deltagande i kostnaderna för byggande och
underhåll av nu ifrågavarande slag av vägar, ehuru dessa vägar icke
prövats nyttiga och nödiga lör den allmänna samfärdseln, samt att vid
sådant förhållande och då i allt fall den nu ifrågasatta lagstiftningen
utgör en nödvändig förutsättning för det redan beviljade anslagets användande
vad lagrådet i nu förevarande avseende anmärkt icke synes
höra utgöra hinder för det framlagda förslagets upphöjande till lag.

Vad härefter angår lagförslagets innehåll i övrigt och dess avfattning
har utskottet vid verkställd granskning icke funnit anledning
till någon invändning, utan vill endast till närmare belysning av förslagets
innebörd anföra följande. Enligt berörda av Kungl. Maj: t
utfärdade allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag
från ifrågavarande anslag skall, såsom förut nämnts, bland
annat för vägföretag av förevarande slag erforderlig mark kostnadsfritt
tillhandahållas av intressenterna. Bestämmelse härom eller hänvisning
härtill finnes ej intagen i lagförslaget. Framhållas kan, att föreskriftens
intagande i lagen skulle innebära eu utvidgning av expropriationsförfarandet.
Enligt förslaget utgör bestämmelsen endast en förutsättningför
statsanslagets åtnjutande. Då, i händelse av bestridande att avstå
för ödebygdsväg erforderlig mark, tvångsåtgärder ej böra tillgripas,
biträder ''utskottet departementschefens åsikt, att nämnda bestämmelse
icke bör inflyta i lagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 25 april 1919.

På jord bruks utskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande- Herrar greve Hamilton, greve Wachtmeister, Persson, Bartbelson, Öberg,
Sjöblom, Olsson, Johansson i Uppmälby, Sävström, friherre Hermelin,
Pettersson, Welander, Yasseur, Larsson, Molin och Ericsson i Arboga.

STOCKHOLM, I8AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.