Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
11
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1919 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag innefattande tillfälligt undantag från gällande
inskränkningar i rätten att använda sparbanks vinst.
I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition,
nr 49, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen den 17 och 31 januari 1919 samt av i
lagrådet fört protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar i rätten att
använda sparbanks vinst.
Härigenom förordnas som följer:
Utan hinder av föreskrifterna i 15 § lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892 eller i fastställt reglemente må sparbanks huvudmän,
efter det styrelsen yttrat sig i frågan, besluta, att högst en tredjedel
av vinsten å den av sparbanken under föregående året drivna rörelse
skall användas för annat i samma paragraf angivet ändamål än avsättning
till reservfond, dock att till följd av sådant beslut reservfonden
eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds återbärande icke i reglementet
gjorts, sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna
icke må komma att understiga fem procent av insättarnas behållning
enligt senaste bokslut.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Huvudmännens beslut i ärende, varom nu är sagt, skall underställas
Konungens befallningshavande, som har att pröva, huruvida beslutet
överensstämmer med föreskrifterna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1919 och gäller till och med
den 31 maj 1920.
Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 17 januari 1919 har departementschefen
i ärendet anfört följande:
»Med anledning av en av sparbanksföreningens styrelse i skrivelse
den 8 maj 1917 gjord framställning föreslog Kungl. Maj:t, efter lagrådets
hörande, i en till riksdagen avlåten, den 19 maj 1917 dagtecknad
proposition, nr 371, riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag, innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar
i rätten att använda sparbanks vinst.
Jämlikt stadgandet i 15 § sparbankslagen, sådan densamma lyder
enligt lag den 25 maj 1905, skall all vinst, som å sparbanks rörelse
uppkommer, avsättas till en reservfond för bestridande av omkostnader
och betäckande av förluster. Då reservfonden eller, i visst fall, sammanräknade
beloppet av grund- och reservfonderna överstiger tio procent
av insättarnas behållning enligt senaste bokslut, må emellertid sparbankens
huvudmän, efter det sparbankens styrelse avgivit yttrande i
ärendet, kunna besluta, att överskottet skall enligt grunder, som av huvudmännen
fastställas, tillgodoföras insättare såsom tilläggsränta eller ock
annorledes användas för väckande och underhållande, särskilt hos mindre
bemedlade insättare, av håg till ökad sparsamhet. Likaledes må, om
bankens reglemente sådant uttryckligen medgiver, huvudmännen, sedan
styrelsen yttrat sig i frågan, kunna anslå högst hälften av förenämnda
överskott till sådant välgörande eller allmännyttigt ändamål, som icke
på grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag.
I sin ovanberörda skrivelse framhöll sparbanksföreningens styrelse,
att genom bestämmelserna i förevarande paragraf möjlighet att disponera
uppkommen vinst på annat sätt än genom avsättning till reservfond
vore utesluten för andra sparbanker än sådana, vilkas reservfonder eller,
i visst fall, sammanlagda grund- och reservfonder överstege tio procent
av insättarnas behållning. Detta stadgande reste, enligt styrelsens förmenande,
oberättigade hinder mot en sparbanks bemödande att göra sitt
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
13
bästa för sina insättare, varjämte styrelsen erinrade, hurusom mera än
hälften av landets sparbanker vore förhindrade att med en enda skärv
ansluta sig till bemödanden att avhjälpa det i så rikt mått framträdande
nödläget. Styrelsen ifrågasatte därför ett sådant tillägg till ifrågavarande
lagrum, att möjlighet förefunnes att använda viss del av sparbanks vinst
för de i lagrummet omförmälda ändamål, så snart sammanräknade beloppet
av grund- och reservfonderna, efter frånräknande av beviljade
anslag, uppginge till minst fem procent av insättarnas behållning enligt
senaste bokslut.
Då nämnda ärende anmäldes inför Kungl. Maj:t, anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet, bland annat:
''Bestämmelserna i 15 § av sparbankslagen hava tillkommit i syfte
att förhindra, att en sparbanks medel användas till ändamål, som äro
för sparbanken främmande. De avhjälpa därjämte i någon mån bristen
på föreskrifter om viss proportion mellan inlåningen och de egna fonderna.
Såsom styrelsen för sparbanksföreningen framhållit, lämna ifrågavarande
bestämmelser möjlighet till friare användning av behållna medel
endast i en mycket inskränkt omfattning, nämligen för allenast de sparbanker,
i vilka reservfonden eller sammanlagda beloppet av grund- och
reservfonderna överstiger tio procent av insättarnas behållning enligt
senaste bokslut. Under vanliga omständigheter skulle jag icke, åtminstone
utan en närmare utredning, varit benägen att föreslå någon
ändring i dessa bestämmelser. Sådana de ekonomiska förhållandena nu
gestalta sig, ställer sig frågan emellertid för mig i ett helt annat läge.
Den utsträckning av rätten att i viss omfattning använda vinstmedel
annorledes än till avsättning till reservfonden, som sparbanksföreningens
styrelse nu ifrågasatt, synes mig för närvarande synnerligen behjärtansvärd,
och bör enligt min mening styrelsens förslag mottagas med tacksamhet.
Enligt vad jag erfarit skulle nämligen många sparbanker, som
hava eu god ställning, men som på grund av gällande bestämmelser
nödgas avsätta hela vinsten till reservfonden, komma att dela med sig
av sina medel till sådana ändamål, som omförmälas i 15 § i sparbankslagen,
därest nuvarande hindren härför bleve åtminstone till en del
borttagna.’
Riksdagen anmälde i skrivelse den 15 juni 1917, nr 325, att riksdagen,
ehuru åtgärder av ifrågavarande slag under normala tider måste
anses vara ägnade att väcka betänkligheter, likväl, med hänsyn till
rådande ekonomiska förhållanden och då den föreslagna lagen endast
vore avsedd att erhålla provisorisk giltighet, ansett sig böra bifalla det
framlagda förslaget.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Den 25 juni 1917 utfärdade därefter Kung!. Maj:t, i överensstämmelse
med det av riksdagen godkända författningsförslaget, lag (nr 374),
innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar i rätten
att använda sparbanks vinst, av följande lydelse:
Utan hinder av föreskrifterna i 15 § lagen angående sparbanker den 29 juli
1892 eller i fastställt reglemente må sparbanks huvudmän, efter det styrelsen yttrat
sig i frågan, besluta, att högst en tredjedel av vinsten å den av sparbanken under
föregående året drivna rörelse skall användas för annat i samma paragraf angivet
ändamål än avsättning till reservfond, dock att till följd av sådant beslut reservfonden
eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds återbärande icke i reglementet
gjorts, sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna icke må komma att
understiga fem procent av insättamas behållning enligt senaste bokslut.
Huvudmännens beslut i ärende, varom nu är sagt, skall underställas Konungens
befallningshavande, som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med
föreskrifterna i denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 maj 1918.
Sedan bankinspektionen i infordrat yttrande förklarat sig anse en
förlängning av ifrågavarande lags giltighetstid med ett år böra äga rum,
föreslog Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 22 januari 1918
dagtecknad proposition, nr 34, riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat, av lagrådet granskat förslag till lag med enahanda bestämmelser
som den ovannämnda, att träda i kraft den 1 juni 1918 och gälla till
och med den 31 maj 1919.
Riksdagen anmälde i skrivelse den 19 februari 1918, nr 27, att riksdagen
bifallit propositionen.
Den 26 februari 1918 utfärdade därpå Kungl. Maj:t lag i ämnet
(nr 97) av enahanda innehåll som det riksdagen förelagda förslaget.
Under sistlidne höst har jag anmodat bankinspektionen och sparbanksföreningens
styrelse att avgiva yttrande, huruvida med hänsyn
till rådande förhållanden förlängning av berörda lags giltighetstid kunde
anses påkallad samt, i så fall, vilken tid en förlängning borde avse.
Bankinspektionen framhåller i sin svarsskrivelse, att de förhållanden,
som föranlett tillkomsten av ifrågavarande lag, ännu vore för handen
och under avsevärd tid torde komma att fortfara, varför, enligt bankinspektionens
mening, åt lagen torde böra givas giltighet även för tid efter
Bankoutskottets utlåtande Nr 6. 15
utgången av maj 1919 och giltigheten böra omfatta tiden till och med
den 31 maj 1920.
Sparbanksföreningens styrelse anför i avgivet yttrande i huvudsak
följande: En förlängning av lagens giltighetstid syntes styrelsen önskvärd.
Vad anginge tiden för en sådan förlängning, hölle visserligen styrelsen
för sannolikt, att behovet av lagen komme att sträcka sig rätt långt
fram i tiden och att ett fasthållande av det hittills följda tillvägagångssättet
— lagens antagande för ett år i sänder — komme att medföra ett
fortsatt förnyande. Men ett beslut om längre giltighetstid skulle måhända
giva ett ovälkommet intryck av misströstan hos regering och riksdag om
framtiden. Skulle åter denna konsideration icke förtjäna avseende och
icke göra sig gällande i fråga om annan av tidsförhållandena framkallad
undantagslagstiftning, syntes det styrelsen fullt tillrådligt, att för
nu ifrågavarande undantagslag bestämma en längre giltighetstid, och
detta så mycket mera, som lagen icke innefattade åläggande eller förbud
utan gåve sparbankerna full frihet att använda eller icke använda
sig av densamma.
Även jag är av den åsikten, att eu förlängning av ifrågavarande
bestämmelser bör komma till stånd. Visserligen synes världskriget nu stå
inför sin avslutning, men det torde dock dröja länge, innan de ekonomiska
förhållanden, som föranlett bestämmelsernas utfärdande, undergå
sådan förändring, att bestämmelserna förlora sitt berättigande. Det synes
mig dock icke lämpligt att låta den ifrågasatta förlängningen av
bestämmelserna avse längre tid, än bankinspektionen föreslagit, eller
ett år från och med den 1 juni 1919.»
Förslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning.
På de i ovanintagna statsrådsprotokoll anförda skäl har utskottet
ansett sig böra tillstyrka bifall till det nu framlagda förslaget och får
alltså hemställa,
att Kung]. Majrts förevarande framställning må
av riksdagen bifallas.
«
Stockholm den 11 februari 1919.
På bankoutskottets* vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Departe
mentschefen.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Ekman, Gustafsson, Neiglick, friherre
Langenskiöld, Wickman och Schyller samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Bogren, Sommelms, Jonsson i Gumboda,
Borggren, Bäcklund, Olsson i Berg och Loven.
*
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.