Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

11

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1919 kl. l/a 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.

Maj.t angående pensionering av änkor och kärn efter
statstjänare, vilka ej hava rätt till pension.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtanden över nedan omförmälda
till utskottet hänvisade motioner.

På sätt närmare inhämtas av bankoutskottets utlåtande nr 46, har
statskontoret beträffande åtskilliga till utskottet hänvisade motioner,
bland dem även nu ifrågavarande, avgivit yttrande. För innehållet i
detta statskontorets yttrande kommer att vid de särskilda motionerna
lämnas redogörelse.

l:o) I en inom andra kammaren av herr Hage väckt motion, nr
234, har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt sådana statstjänareänkor och barn, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension, måtte kunna erhålla rätt till sådan och för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan föranleda».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Då frågan om anslag för krigstidstillägg till statstjänares änkor och barn
behandlades av riksdagen, framhölls i motion såväl som i anförande i kammaren,
att sådana krigstidstillägg borde utgå även till statstjänareänkor och -barn i de
fall, då ingen pension utgår. Frågan föll emellertid, men under debatten vädjade
en medlem av krigstidstilläggsutskottet (herr Bärg i Katrineholm) till vederbörande
minister, att han skulle utreda frågan. Det är min mening att nu motionsvis framföra
detta yrkande fastän i något annan form. För mig står det nämligen klart,

Angående
beredande av
pensionsrätt
åt sådana
änkor och barn
efter statstjänare,
som
enligt nu
gällande bestämmelser

ej erhålla
pension.

Statskontoret.

12 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

att det är synnerligen orättvist, att sådana änkor och barn, som äro efterlevande
efter statstjänare, som ej ingått i en änke- eller pupillkassa eller som icke varit
ordinarie anställda, skola undanryckas såväl det krigstidstillägg som den statsandel,
som ingår i pensioner, från de vid statsverket existerande änke- och pupillkassorna!
Sådana bestämmelser leda i sin tillämpning till de mest orimliga konsekvenser. En
gammal icke ordinarie tjänsteman, som ej kunnat erhålla inträde i en statens änkeoch
pupillkassa, men som arbetat ett 40-tal år i statens tjänst, kan alltså ej för
sina efterlevande förvänta sig något slag av statshjälp i form av pension eller
krigstidstillägg, såvida icke i särskilda fall något anslag utverkas för ändamålet,
under det att betydligt yngre statstjänare med en tjänstetid av t. ex. 3 år och
som ingått i en änke- och pupillkassa i samband med ordinarieblivandet och endast
någon månad vant delägare av denna kassa, däremot erhåller för sina efterlevande
rätten till dylik änke- och pupillpension med däri ingående statsandel, ävensom
krigstidstillägg från staten.

Ett sådant missförhållande bör snarast rättas genom en ändring, som giver
även nämnda icke ordinarie statstjänares efterlevande en pension, som åtminstone
är så stor, att den motsvarar vad de ordinarie statstjänarnas änkor och barn erhålla
i statsandel. Avenså bör utredas, om ej nämnda icke ordinarie statstjänare
höra få ingå i en statstjänareänke- och pupillkassa i likhet med de ordinarie och
på detta sätt erhålla för sina efterlevande en änke- och pupillkassa av samma slag,
som utgår till de ordinaries änkor och barn.

Med hänvisning till ovanstående motivering och under uttalande
av, att motionären ämnade vid behandlingen av regeringens förslag till
krigstidstillägg hemställa om, att detta krigstidstillägg måtte få utgå
även till statstjänareänkor och -barn, som ej erhålla statspension, har
motionären gjort sin här ovan intagna hemställan.

Statskontoret har i ärendet anfört följande:

»Såsom allmän regel har hittills gällt, att statsinnehavarna själva skola
genom egna avgifter sörja för underhåll åt sina efterlevande familjer samt att statens
åtgärder i fråga om familjepensionering huvudsakligen inskränkt sig till medverkan
vid bildande av kassor med sådant syfte, varvid staten i vissa fall lämnar
bidrag till själva pensioneringen, i andra däremot endast till förvaltningskostnaderna
vid respektive kassor. Såsom i motionen framhållits, äro de kassor av
ifrågavarande slag, som hittills upprättats, tillgängliga endast för statens ordinarie
tjänstinnehavare, d. v. s. för sådana befattningshavare, vilka själva äga rätt till
pension. För andra befattningshavare i statens tjänst har rätt till pension i någon
mera utsträckt omfattning först på senaste tiden medgivits, i det att enligt 1917
års riksdags beslut pensionering ordnats för icke ordinarie befattningshavare, huvudsakligen
verkstadspersonal vid statens järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket.
Men ännu sakna störa grupper av befattningshavare i statens tjänst rätt
till pension, såsom exempelvis personalen vid arméns faktorier och verkstäder; och
innan sadana befattningshavare själva erhållit rätt till pension, lärer åtgärd icke
lämpligen böra vidtagas till beredande av sådan förmån för deras efterlämnade familjer.
Att frågan om utsträckt rätt till pension såväl i ena som andra avseen -

Bankoutskott et s utlåtande Nr 59.

13

det varit föremål för övervägande, framgår av det betänkande (II), som den 3 november
1917 avgivits av sakkunniga för det statsunderstödda pensionsviisendets
centralisering. Efter att hava lämnat uppgifter å de personalgrupper bland statstjänare
och icke statstjänare, som de sakkunnigas förslag omfattar, anföra nämligen
de sakkunniga (sid. 42 o. f.): »Här må därjämte framhållas, att pensionsväsendets
centralisering underlättar beredande av pensionsrätt även åt andra tjänstemannagrupper,
som synas böra påräkna lika stort intresse å statens sida för deras
pensionsfråga som åtskilliga av de ovannämnda. I främsta rummet tänka vi därvid
på de störa grupper av statens egna tjänstinnehavare, som ännu icke ha rätt
till vare sig tjänstepension eller familjepension, nämligen de som ha icke ordinarie
anställning och icke tillhöra ovannämnda grupper vid statens järnvägar, telegrafverket,
vattenfallsverket och marinen. Det synes till exempel vara oegentligt, att
extra lärare vid de allmänna läroverken sakna pensionsrätt, särskilt familjepensionsrätt,
under det att staten berett sådan rätt åt lärare vid skolor, som icke äro statens,
ehuru dessa lärare i många fall ej ha fastare anställning än de extra lärarna
vid statens läroverk. Och fast anställda arbetare vid till exempel arméns verkstäder
synas kunna göra anspråk på lika goda pensionsförmåner som sådana arbetare
vid statens järnvägars verkstäder. Över huvud synes det böra tagas i övervägande,
om ej alla icke ordinarie statstjänare, som hava en mera fast anställning, borde
erhålla rätt till såväl tjänste- som familjepension. Denna utsträckning av pensionsrätten
erbjuder ingen svårighet, om pensionsväsendet centraliseras enligt vårt
förslag.»

Vidare tillåter sig ämbetsverket erinra därom, att såsom ett första steg på
vägen till centralisering av det statsunderstödda pensionsväsendet kan betraktas
det förslag, som av Kungl. Maj:t framlagts för nu församlade riksdag i propositionen
nr 336 angående ombildning av folkskollärarnas pensionsinrättning.

Med avseende å vad sålunda förekommit synes någon erinran icke kunna
göras mot åvägabringande av utredning för beredande av rätt till familjepension
för sådana icke ordinarie befattningshavare i statens tjänst, som själva redan erhållit
eller kunna anses böra erhålla rätt till pension.»

På sätt statskontoret erinrar, kar hittills gällt såsom allmän regel,
att tjänsteinnehavarna själva genom erläggande av pensionsavgifter sörjt
lör underhåll åt sina efterlevande familjer. I avseende å familjepensionering
har staten hittills inskränkt sig till medverkan vid bildande av
kassor med sådant sylte, därvid bidrag lämnats antingen till själva
pensioneringen eller till förvaltningskostnaderna vid kassorna. Såsom
motionären framhåller, äro emellertid de kassor av berörda slag, som
för närvarande finnas, i allmänhet tillgäDgliga endast för statens ordinarie
tjänstinnehavare d. v. s. för sådana ordinarie befattningshavare, som
själva äga pensionsrätt. I fråga om andra befattningshavare i statens
tjänst har, enligt vad statskontoret jämväl erinrar, först nyligen rätt
till pension i mera utsträckt omfattning medgivits, då genom beslut vid
1917 års riksdag pensionsbestämmelser fastställts för icke ordinarie befattningshavare,
huvudsakligen verkstadspersonal, vid statens järnvägar,

Utskottet.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

telegrafverket och vattenfallsverket. Det finnes emellertid ännu stora
grupper av icke ordinarie statstjänare, som icke hava rätt till pension,
exempelvis personalen vid arméns faktorier och verkstäder, extra lärare
vid de allmänna läroverken m. fl. Dessa befattningshavares pensionsförhållanden
torde i varje fall böra ordnas, innan åtgärder vidtagas i syfte att
bereda motsvarande förmåner åt deras efterlevande. Statskontoret erinrar
ytterligare, hurusom frågan om en utsträckt rätt till pension i angivna
avseenden varit föremål för övervägande i det betänkande, som avgivits
av sakkunniga för det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering.
Bemälda sakkunniga framhålla också, att stora grupper av icke ordinarie
statstjänare för närvarande äro i saknad av pensionsrätt, och att det
över huvud syntes böra tagas under övervägande, om ej alla icke
ordinarie statstjänare, som hava en mera fast anställning, borde erhålla
rätt till såväl tjänste- som familjepension; och framhålla de sakkunniga
vidare, att den av dem föreslagna centraliseringen av pensionsväsendet
i hög grad komme att underlätta ett ordnande av här ifrågavarande
spörsmål, något som eljest skulle erbjuda stora svårigheter. Under
sådana förhållanden synes det vara lämpligast att först, sedan statsmakterna
fattat beslut rörande pensionsväsendets centralisering, upptaga
bär föreliggande frågor till behandling.

I varje fall torde man dock böra fastslå, att, därest en generell
familjepensionering anses böra genomföras, den hittills gängse regeln
för en dylik pensionering upprätthålles, d. v. s. att densamma grundas
på vederbörandes anslutning till för ändamålet bildade kassor, till vilka
avgifter inbetalas.

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 234 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Angående 2:o) I en inom andra kammaren väckt motion nr 61 har herr

Kunf^iJaj-t Sender hemställt, »det riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
rörande pen- anhålla om utredning och förslag fortast möjligt angående pensionering
sionering av av äukor och minderåriga barn efter avlidna pensionsberättigade förmän

änkor och barn . . . , ,.. . . V, i •• • i it. • i .

efter avlidna bland daglönare, sj likvaktare och Övriga daglönare vid marinen.»
pensionsberat Till stöd för framställningen anför motionären:

tigade förmän 0

nare''1 sjukvår- »Enligt beslut av 1910 års riksdag samt Kungl. Maj:ts kungörelse angående

dåre och ov- pensionering av de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och
riga daglönare Övriga daglönare den 25 november 1910 äga nämnda befattningshavare rätt till
md marinen. peilsjorii därest de uppnått viss ålder och tjänat staten i minst 25 år. Pensions -

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 59.

15

beloppet utgör efter den lägsta tjänstetiden eller 25 år 400 kronor för förmän och
sjukvaktare samt 300 kronor för vanliga daglönare. För varje fullt tjänsteår därutöver
liöjes beloppet med 15 kronor för de förra och 10 kronor för de senare upp
till respektive 625 och 450 kronor per år, vilka äro de högsta belopp, som vederbörande
äga att uppbära.

Enär dessa belopp numera måste anses såsom altför låga, kunde ett förslagom
höjning av desamma betraktas såsom väl motiverat. Framställningar därom
lära i övrigt redan ha blivit gjorda och ärendet vara föremål för övervägande.
Däremot ha änkor och minderåriga barn efter sådana befattningshavare, varom här
är fråga, ännu icke kommit i åtanke, oaktat dessa icke sällan råka i en prövande
eller rentav nödställd belägenhet. Dylika änkor och barn erhålla nämligen inget
som helst understöd från statens sida, utan få, där de egna resurserna äro uttömda,
omhändertagas av allmänna fattigvården. Som likväl männen tjänat staten och
därvid utnött sina krafter, måste det betraktas såsom statens ofrånkomliga plikt
att sörja för, att deras änkor och barn icke helt och hållet ställas på bar backe.

Personligen känner jag åtskilliga av dessa änkor och vet, att de i ekonomiskt
hänseende ha det mycket trångt. Upprepade gånger ha de anhållit, att något måtte
göras för dem, och min avsikt har också varit att hos riksdagen begära ett visst
belopp, t. ex. hälvten av det, som mannen i livstiden uppburit i pension, för var
och en av de 6 å 7 änkor, som sålunda anmält sig. Då emellertid man kan befara,
att ett dylikt yrkande skulle mötas av invändningen, att saken behöver bli föremål
för utredning, nödgas jag inskränka mig till att hemställa om sådan. Det är att
hoppas, att utredningen icke skall behöva taga alltför lång tid i anspråk, alldenstund
frågan förefaller enkel nog.»

På anmodan av statskontoret har direktionen över flottans pensionskassa
i avgivet yttrande anfört:

»Enligt 22—31 §§ av Kungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för flottans
pensionskassa den 17 november 1899 utgå gratial från flottans pensionskassa endast
till änkor och barn efter delägare i kassan, vilka för grundläggande av denna rätt
hava att erlägga stadgade särskilda gratialavgifter. Gratialen utgå huvudsakligen
av nämnda avgifter samt av räntor å de medel, som under tidernas längd för ändamålet
av delägarna själva samlats (gratialfonden).

Såsom av bestämmelserna i 2 § av förenämnda reglemente framgår, kunna
icke förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare vid marinen vara
delägare i flottans pensionskassa, och kunna således icke "till änkor och barn efter
dem utgå gratial av flottans pensionskassas medel.

Uti förevarande motion nr 61 begäres utredning och förslag angående pensionering
av änkor och minderåriga barn efter avlidna »pensionsberättigade» förmän
etc., varjämte motionären omnämner, att hans avsikt varit att hos riksdagen begära
ett visst belopp t. ex. hälften av det, »som mannen i livstiden uppburit i pension».
Härav synes framgå, att motionären avsett, att pension endast skulle beredas efterlevande
änkor och barn efter avlidna redan pensionerade förmän bland daglönare,
sjukvaktare och övriga daglönare, till vilka pensionerna jämlikt kungl. kungörelsen
den 25 november 1910 utgå med i motionen angivna belopp. Frågan torde emellertid
icke ställa sig så enkel, som motionären håller före, i det att en pensionering

Direktionen
över flottans
pensionskassa.

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

av dessa änkor och barn icke torde kunna ensidigt genomföras utan som konsekvens
medföra änke- och bampensionering jämväl i fråga om andra befattningshavare i
avsevärd omfattning.

Därest uti förevarande motion avsedd pensionering skulle ifrågakomma, erfordras
därför en ingående utredning av frågan, avseende änkor och barn efter såväl
i tjänst varande som redan pensionerade samt omfattande icke blott daglönarna utan
även stammanskapet vid marinen; och torde denna utredning jämväl höra omfatta
motsvarande förhållanden vid armén.

Uppgift å antalet av nedannämnda genom flottans pensionskassa pensionerad

gemenskap:

Förmän bland daglönare och sjukvaktare ............................................ 38

Övriga daglönare....................................................................................... 208 246

Matroser och eldare:

av l:a pensionsklassen .................................................................................... 5

» 2:a » 9

» 3:e » 29

» 4:e » 4

Kustartillerister:

av 2:a pensionsklassen .................................................................................... 5

» 3:e » 5

» Ue » 4 61

Summa 307

Vilka eller huru många av dessa pensionärer, som äro gifta, är för flottans
pensionskassa obekant.»

Statskontoret har för egen del i ärendet anfört:

»Såsom kungl. direktionen över flottans pensionskassa i skrivelse av den 13
innevarande mars framhållit, lärer konsekvensen fordra att, om åtgärd skulle vidtagas
i det av motionären angivna syfte, utredningen borde omfatta familjepensionering
icke blott efter den pensionsberättigade daglönarpersonalen vid marinen utan
även efter stammanskap vid marinen; och det torde kunna tilläggas, att utredningen
konsekvent måste omfatta familjepensionering för all arbetarepersonal i statens
tjänst, åtminstone i den mån staten såsom i fråga om daglönarpersonalen vid marinen
fastställt vissa grunder för pensioneringen av arbetarna själva, vilket är fallet
med de stora arbetarpersonalerna vid statens järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket
ävensom vid statens järnvägsbyggnader. Vidare torde böra framhållas,
att familjepensioneringen för befattningshavare i statens tjänst i allmänhet är grundad
på avgifter av befattningshavarna själva till kassor, som med statens medverkan
bildats för sådant ändamål. Även om det skulle kunna betraktas såsom
ett önskemål att bereda familjepensionering i utsträckt omfattning för personal i
statens tjänst, synes det dock som om, innan åtgärd i sådant, syfte vidtages, en
ordnad pensionering av befattningshavarna själva bör först genomföras, då ännu
stora grupper av statens arbetarpersonal sakna rätt till pension såsom exempelvis
arbetarna vid arméns faktorier och verkstäder. I övrigt tillåter sig Kungl. statskontoret
hänvisa till vad ämbetsverket här nedan anför i fråga om motionen nr 234II.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

17

.....»Såsom direktionen över flottans pensionskassa erinrar, kunna icke

förmän bland daglönare, sjlikvaktare och övriga daglönare vara delägare
i nämnda kassa. Gratial av kassans medel kunna därför icke utgå till
änkor och barn efter bemälda befattningshavare. Därest nu en pensionering
av dessa änkor och barn skulle genomföras, synes konsekvensen
fordra införandet av en familjepensionering jämväl i fråga om
andra befattningshavare i avsevärd omfattning. I detta avseende må
erinras bland annat om stammanskapet vid marinen, som likaledes är i
saknad av motsvarande förmån. Utskottet delar även statskontorets
uppfattning, att en sådan utredning konsekvent bör omfatta familjepensionering
för all arbetspersonal i statens tjänst, men i varje fall
torde, innan någon åtgärd i sådant avseende vidtages, en ordnad pensionering
av befattningshavarna själva först böra genomföras, då ju
som bekant störa grupper av statens arbetare ännu sakna rätt till pension,
såsom exempelvis arbetarna vid arméns faktorier och verkstäder. Under
sådana förhållanden och under hänvisning till vad utskottet här ovan
under nästföregående punkt anfört, har utskottet ansett någon åtgärd i

motionens syfte icke för närvarande vara erforderlig och hemställer
därför.

att förevarande motion II: 61 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1919.

På bankoutskottets vägnar:

t:

ERNST HEDENSTIERNA.

XJtshottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 sand. 41 käft. (Nr 57—59.)

3