6

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1919 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 §
1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse.

I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition,
nr 48, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen över finansärenden för den 17 och
31 januari 1919 samt av i lagrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga här nedan intagna

Förslag

till

Lag

om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga
om bankbolag, vars egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor,
äga tillämpning under tiden intill den 1 juli 1920, där ej Konungen
dessförinnan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

7

Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 17 januari 1919 bär departementschefen
i ärendet anfört följande:

»I en till Kungl. Maj:t den 10 mars 1917 ingiven skrivelse anförde
styrelsen för svenska bankföreningen i huvudsak följande:

Jämlikt 49 och 165 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
finge banks inlåning ej överstiga fem gånger beloppet av bankens egna
fonder. Denna bestämmelse vore avsedd att trygga bankernas soliditet.
En dylik begränsning av bankernas inlåningsrätt, mot vilken redan under
normala förhållanden anmärkningar kunde framställas, vore emellertid
olämplig med hänsyn till de under det pågående kriget uppkomna förhållandena.
Insättningarna i bankerna hade ökats i synnerligen höggrad
och det syntes som om denna ökning ännu icke nått sin kulmen.
Emellertid kunde det antagas, att eu högst avsevärd del av de penningar,
som uppsamlades i bankerna därför att de ej kunde göras fruktbärande på
annat håll, efter kriget åter skulle söka sig ut i rörelsen. Det måste
anses olämpligt, om bankerna till följd av eu tillfällig inlåning skulle
nödgas öka sina fonder till belopp, som komme att i framtiden visa sig
allt för stora. Bestämmelserna i ovannämnda lagrum borde därför få
dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen tillädes rätt att på
därom gjord ansökan för högst ett år åt gången medgiva befrielse från
iakttagande av föreskriften om begränsning av inlåningen.

Lti infordrat utlåtande över berörda framställning anförde bankinspektionen,
bland annat: Vad styrelsen för svenska bankförenin gen

framhållit beträffande ovannämnda lagbestämmelsers verkan under
de förhållanden, som skapats under det pågående kriget, vore förtjänt
av stort, beaktande. Enligt bankinspektionens åsikt hade styrelsen
anfört fullgiltiga skäl för en förändring under den tid, dessa förhållanden
kunde komma att bestå. Emellertid vore det för vinnande av det
avsedda ändamålet tillfyllest och jämväl i övrigt mest lämpligt, att ifrågavarande
lagbestämmelser genom en provisorisk lag försattes ur gällande
kraft, till en början under ett år och därefter eventuellt för den ytterligare
tid, som av de angivna abnorma förhållandena kunde påkallas.
Då det .emellertid egentligen torde vara allenast de större bankerna med
kontor i landets affärscentra, som rönt den ovan antydda inverkan av
kristiden, men däremot de mindre bankerna, för vilka för övrigt den
ifrågavarande regeln jämväl under normala tider hade sin största betydelse,
icke i nämnvärd mån torde hava berörts därav, borde den provisoriska
lagstiftningen omfatta allenast bankbolag med fonder, som uppginge
till något så när betydande belopp, förslagsvis minst fem miljoner
kronor.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

I överensstämmelse med bankinspektionens yttrande utarbetades
inom finansdepartementet ett lagförslag i ämnet. Sedan från lagrådet
inhämtats utlåtande över lagförslaget, föreslog Kungl. Maj:t i en till
riksdagen avlåten, den 16 april 1917 dagtecknad proposition, nr 249,
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om visst
undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen
den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Riksdagen anmälde i skrivelse den 4 maj 1917, nr 142, att riksdagen
bifallit propositionen. Under erinran om vissa inom lagrådet
framställda anmärkningar mot förslaget, vilka syntes varit föranledda av
farhågor för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att sättas
ur kraft så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på sig för
avvecklingen, framhöll riksdagen därvid tillika, att enligt riksdagens
mening Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att, därest den provisoriska
lagen ansåges höra träda ur tillämpning, i tid vidtaga sådana åtgärder,
att de befarade olägenheterna bleve undanröjda.

Den 15 maj 1917 utfärdade Kungl. Maj:t lag om visst undantag
från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 inom. och 165 § 1 mom. lagen den
22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga om bankbolag, vars
egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor, äga tillämpning under tiden intill
den 1 juli 1918, där ej Konungen dessförinnan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Sedan bankinspektionen uti infordrat yttrande förordat prolongation
av bestämmelserna i lagen den 15 maj 1917 till den 1 juli 1919,
framlade jag den 10 januari 1918 för Kungl. Magt ett inom finansdepartementet
utarbetat, så lydande förslag till lag i ämnet:

Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den
22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga om bankbolag, vars
egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor, äga tillämpning under tiden intill
den 1 juli 1919, där ej Konungen dessförinnan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1918.

Över förslaget inhämtades utlåtande från lagrådet, som lämnade
förslaget utan anmärkning, varefter Kungl. Maj:t i en till riksdagen
avlåten, den 22 januari 1918 dagtecknad proposition, nr 33, föreslog
riksdagen att antaga samma förslag.

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

9

Riksdagen anmälde i skrivelse den 19 februari 1918, ur 28, att
riksdagen bifallit propositionen.

Den 2G februari 1918 utfärdade Kungl. Maj:t därefter lag (nr
98) av enahanda innehåll som ovanintagna förslag.

På min begäran om bankinspektionens yttrande, huruvida åtgärder
borde vidtagas för åvägabringande av fortsatt giltighet utöver den 1
juli 1919 av bestämmelserna i lagen den 26 februari 1918, har bankinspektionen
i sin den 19 september 1918 dagtecknade svarsskrivelse
meddelat, att, då de förhållanden, som föranlett nämnda lag, fortfarande
vore för handen och, såvitt bedömas kunde, ännu länge torde komma
att bestå, bestämmelserna i lagen syntes höra prolongeras till den 1
juli 1920.

Enligt vad jag inhämtat från bankinspektionen hade sammanlagda
saldon a å de privata bankernas giroräkningar, vilka saldon den 31 oktober
1917 uppgått till 691,330,350 kronor, den 30 september 1918 stigit till
973,610,289 kronor och den 30 därpå följande november, som är den
sista dag, för vilken slutsumman är känd, till 1,020,708,195 kronor.

Uppenbarligen kommer behovet av de, senast genom lagen den
26 februari 1918, meddelade undantagsbestämmelserna att göra sig
gällande ännu någon tid efter den 1 juli 1919. Jag anser därför, att
bestämmelserna böra förlängas att gälla under ytterligare ett år, med
rätt för Konungen att, därest omständigheterna därtill föranleda, tidigare
sätta bestämmelserna ur kraft.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

Såsom i statsrådsprotokollet erinras, hade sammanlagda saldona å
de privata bankernas giroräkningar, vilka saldon den 31 oktober 1917
uppgått till 691,330,350 kronor, den 30 september 1918 stigit till
973,610,289 kronor och den 30 därpå följande november, sista dagen,
för vilken slutsumman då var känd, till 1,020,708,195 kronor. Enligt
numera tillgängliga statistiska uppgifter uppgingo dessa saldon den 31
december 1918 till 1,042,494,186 kronor.

Då de förhållanden, som föranlett ifrågavarande undantagsbestämmelser,
fortfarande äro för handen och väl ännu någon tid framåt torde
komma att bestå, synes det vara lämpligt, att lagen förlänges, på sätt
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 3 höft. (Nr 3—6.) 2

Utskottet.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

förslaget innehåller. Utskottet vill i detta sammanhang erinra vad som
framhölls redan av 1917 års riksdag i anledning av uttalade farhågor
för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att sättas ur kraft
så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på sig för avvecklingen
eller att enligt riksdagens mening Kungl. Maj:t icke skulle underlåta
att, därest den provisoriska lagen ansåges böra träda ur tillämpning,
i tid vidtaga sådana åtgärder, att de befarade olägenheterna bleve
undanröjda.

Då det emellertid torde få anses vara önskvärt, att de genom
kriget framkallade provisoriska bestämmelserna på olika områden, så
snart ske kan, avvecklas, har utskottet för sin del ansett det vara nödigt,
att redan nu utredning verkställes, huruvida eu återgång till det i lagen
bestämda förhållandet mellan bankernas inlåning och deras fonder må
anses lämplig eller huruvida förändrade föreskrifter i detta avseende
äro av behovet påkallade.

Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 februari 1919.

På .bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Ekman, Gustafsson, Neiglick, friherre Lancjeuskiöld,
Wickman och Schyller samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Bogren, Sommelius, Jonsson i Gumboda, Borggren,
Bäcklund, Olsson i Berg och Lovén.