Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1919 kl. 7 f. in.

Utlåtande, i anledning av f ullmäktiges i riksgäldskontoret förslag
angående Helgeandsholmens slutliga ordnande.

I eu till bankoutskottet ställd, den 24 april 1919 dagtecknad skrivelse
hava fullmäktige i riksgäldskontor^ hemställt, att utskottet ville
föreslå riksdagen besluta att uppdraga åt fullmäktige att i överensstämmelse
med de grunder, varom i fullmäktiges skrivelse närmare förmäles,
låta utreda frågan om Helgeandsholmens slutliga ordnande samt för
detta ändamål ställa till fullmäktiges förfogande ett förslagsanslag av
15,000 kronor att utgå av förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader
samt kostnader för riksdagens hus.

Fullmäktiges framställning är av följande lydelse:

»På hemställan av statsutskottet uppdrog riksdagen år 1906 åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att för begränsning av platsen framför riksdagshuset låta mot
Norrbro uppföra en barriär av sten med erforderliga öppningar för trafiken. Sedan
detta arbete utförts under sommaren 1907, framhöllo fullmäktige i skrivelse till
statsutskottet vid 1908 års riksdag, att den sålunda uppförda barriären icke kunde
anses vara fullständigt avslutad, i det att, för att densamma skulle kunna göra
sig fullt gällande och verka estetiskt tilltalande, oundgängligen torde fordras, att
lämpliga prydnader uppsattes å de i densamma ingående fyra stenpelama eller piedestalerna.
För att erhålla förslag till sådana prydnader hade fullmäktige vänt sig
till riksdagshusets arkitekt Aron Johansson, vilken i enlighet med fullmäktiges
uppdrag från olika konstnärer anskaffat alternativa förslag till nämnda pelares
dekorering antingen med urnor eller med statyer. Fullmäktige förklarade, att enligt
deras mening statyer ägde företräde framför urnor och uttalade såsom sin åsikt,
att genom uppsättandet av vackra statyer i brons å dessa pelare barriärens utseende
skulle i hög grad vinna och denna anordning verksamt bidraga till förskönande
av platsen framför riksdagshuset. På grund härav hemställde fullmäktige
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 34 höft. (Nr 49). 1

Fullmäktige
i tiksgäldskontoret.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

om anvisande av ett belopp av högst 40,000 kronor för ifrågavarande ändamål.
En av fullmäktige var emellertid skiljaktig från beslutet och uttalade den meningen,
att frågan om stenpelarnas dekorering borde avgöras i sammanhang med frågan
om prydandet av platsen framför riksdagshuset.

Fullmäktiges framställning tillstyrktes av statsutskottet. Båda kamrarna
avslogo emellertid densamma. I de debatter, som föregingo besluten, uttalades bland
annat, att ärendet befunne sig i ett outrett skick samt att ordnandet av riksdagshusplatsen
borde ske i ett sammanhang efter en enhetlig plan.

Frågan har nu upptagits av förste arkivaren i riksarkivet, filosofie doktor
L. M. Bååth och arkitekten Aron Johansson. Doktor Bååth har i en den 29 sistlidne
januari till fullmäktige ingiven skrivelse'') efter en längre motivering föreslagit,
att frågan om Helgeandsholmens konstnärliga ordnande i ett planmässigt sammanhang
måtte anförtros åt en kommitté av konstnärer och representanter för riksdagen,
vilken nämnd borde vara så sammansatt, att de resultat, vartill den byggnadshistoriska
forskningen numera kommit, kunde läggas till grund för den slutliga
planens uppgörande. Arkitekten Johansson har utarbetat och till fullmäktige
ingivit skisserat förslag till ordnande av riksdagshusplatsen.

Sedan fullmäktige hos kungl. byggnadsstyrelsen anhållit om yttrande över
det av doktor Bååth framlagda förslaget, hava fullmäktige den 11 i denna månad
från styrelsen mottagit sådant yttrande -). Vid yttrandets avgivande har styrelsen,
enligt vad fullmäktige inhämtat, haft kännedom om arkitekten Johanssons ovan
omförmälda förslag.

Enligt fullmäktiges mening bör den föreliggande frågan om Helgeandsholmens
slutliga ordnande icke längre undanskjutas. Då med hänsyn till platsens läge
och monumentala karaktär frågans lösning kräver en omsorgsfull och allsidig utredning,
synes det fullmäktige lämpligast, att, såsom byggnadsstyrelsen föreslagit, en
nämnd tillsättes med uppdrag att verkställa en sådan utredning och för detta ändamål
anordna en allmän pristävlan bland svenska arkitekter. Program för tävlingen
bör givetvis utarbetas genom nämndens försorg.

Vad beträffar nämndens tillsättande, synes lämpligen kunna uppdragas åt
fullmäktige att ombesörja detta. Förslagsvis skulle nämnden bestå av sju personer,
nämligen två representanter för riksdagen, utsedda av fullmäktige i samråd med
kamrarnas talmän, två representanter, som fullmäktige utse inom sig, två representanter
för de arkitektoniska och konstnärliga intressena, utsedda av byggnadsstyrelsen,
samt en representant för Stockholms stad, utsedd av stadsfullmäktige.
Beträffande pristävlingen hava fullmäktige tänkt sig utfästandet av tre pris å exempelvis
5,000, 3,000 och 1,500 kronor. För detta ändamål skulle sålunda erfordras
omkring 10,000 kronor. Härjämte måste nämnden disponera nödigt belopp såsom
ersättning för biträde vid utarbetandet av program, ifrågakommande ersättning till
nämndens ledamöter, arvode åt sekreterare m. m. Sistnämnda utgifter synas kumia
begränsas till omkring 5,000 kronor. Inalles skulle sålunda krävas omkring 15,000
kronor. Då det givetvis ej är möjligt att noggrant beräkna kostnaderna, torde
emellertid det anslag, som kan komma att beviljas, böra givas karaktären av förslagsanslag;
och bör anslaget utgå av förslagsanslaget till riksdags- och revisions -kostnader samt kostnader för riksdagens hus.»

*) Återfinnes i bilaga 1.

5) » » » 2.

Banlcoutskottets utlåtande Nr 49.

S

Utskottet delar fullmäktiges mening därom, att den föreliggande
frågan om Helgeandsholmens slutliga ordnande icke längre bör undanskjutas
och har icke heller något att erinra mot att i enlighet med
byggnadsstyrelsens förslag en särskild nämnd tillsattes med uppdrag
att verkställa erforderlig utredning i ärendet och för detta ändamål
anordna en allmän pristävlan blaud svenska arkitekter. Vad beträffar
denna nämnd och dess tillsättande, anser utskottet, att den bör bestå av
nio personer. Av dessa torde fyra böra representera riksdagen samt
utses av fullmäktige i samråd med kamrarnas talmän. Någon av dessa
representanter torde lämpligen böra utses bland fullmäktige. Vidare
torde Stockholms stad böra företrädas av två representanter, valda av
Stockholms stadsfullmäktige. Slutligen synes böra anförtros åt byggnadsstyrelsen
att utse övriga tre ledamöter i nämnden för att representera
de arkitektoniska och konstnärliga intressena, varvid tillfälle bör beredas
intresserade föreningar och sammanslutningar att inkomma med förslag.

Kostnaden har av fullmäktige beräknats till omkring 15,000 kronor,
och torde för ändamålet ett förslagsanslag å nämnda belopp böra anvisas
att utgå från förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader samt
kostnader för riksdagens hus.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att i överensstämmelse med vad här ovan angivits låta
utreda frågan om Helgeandsholmens slutliga ordnande,
dels ock bemyndiga fullmäktige att av förslagsanslaget
till riksdags- och revisionskostnader samt
kostnader för riksdagens hus för ändamålet använda
ett belopp av förslagsvis 15,000 kronor.

Stockholm den 9 maj 1919.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDEN STJERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstiema, Wickman, Boos, Enhörning, Hedenström och
Modig samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Bogren, Jonsson i Gumboda,
Edbom, Borggren, Lindvall och Bdcklund.

Utskottet.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Bil. 1.

Fil. Dr. L. M. Mtlis yttrande.

Bland de arbeten, som ännu återstå, innan Helgeandsholmen blivit mera slutgiltigt
ordnad på ett konstnärligt sätt, är det tvenne, som närmast påkalla uppmärksamhet.
Det ena är uppförandet av den länge planerade stenbron i Drottninggatulinjen,
vartill ritning föreligger i huvudsaklig överensstämmelse med den
gamla Norrbros monumentala arkitektur. Helgeandsholmens stadsbild skulle vinna
oerhört i estetiskt värde, om en sådan bro byggdes och så snart som möjligt finge
ersätta den fruktansvärt fula järnbron, som hänger över strömmen. Det andra av
de nämnda avslutningsarbetena är jämförelsevis litet, men estetiskt sett icke mindre
viktigt, och torde böra skyndsammast utföras så mycket hellre, som det knappt är
ett halvgjort arbete. Jag åsyftar uppställandet av konstverk på de fyra tomma
piedestalerna å stenbarriären utmed Norrbropassagen. Det är på ett förslag i
denna fråga, som jag härmed vördsamt tillåter mig fästa herrar riksgäldsfullmäktiges
synnerliga uppmärksamhet.

Riksdagen uppdrog 1906 åt riksgäldsfullmäktige, som efter riksdagshuskommitténs
upplösning äga att draga försorg om riksbyggnadernas underhåll och behandla
uppkommande byggnadsfrågor på Helgeandsholmen, att mot Norrbro begränsa
platsen framför riksdagshusets huvudfarad medels en barriär av sten. Detta
arbete utfördes 1907 för en kostnad av 24,022 kronor och 50 öre. Denna barriär
avdelas i mitten av fyra kraftiga stenpelare eller piedestaler i rät linje utmed
Norrbro, på vilka sedermera konstverk skulle uppställas. Beslutet om uppförandet
av denna stenbarriär förestavades ingalunda av någon konstnärlig förutsättning hos
riksdagen; huvudsaken var att i fall av behov kunna avstänga riksdagshusplatsen
från Norrbros stora trafikled. Icke desto mindre har man även inom riksdagen
uttalat missnöje över barriären, sedan den väl uppsatts, utan att man dock ännu
vet, vad man skall ställa på de tomma piedestalerna.

I skrivelse den 30 januari 1908 till statsutskottet framhöllo riksgäldsfullmäktige,
att barriären ifråga icke kunde »göra sig fullt gällande och verka estetiskt tilltalande»
utan prydnader å piedestalerna. Genom riksbyggnadernas arkitekt Aron
Johansson anskaffades från olika konstnärer förslag till dekoration antingen med
urnor eller statyer, de senare föreställande i allegoriska figurer vetenskap, konst
(och litteratur) handel och sjöfart samt industri och jordbruk. Fullmäktige valde
statyförslaget och hemställde om anskaffandet av fyra statyer i brons för en kostnad
av 40,000 kronor, varvid en reservant var av skiljaktig mening. Han ansåg
nämligen, att dekoreringen av stenpelama borde ske i sammanhang med prydandet
av hela platsen framför riksdagshuset. Om man nu beslöte sig för dessa statyer,
och det sedermera bleve fråga om att pryda platsen med något monumentalt
konstverk såsom en fontän eller staty, skulle man bli ställd inför valet att antingen
uppoffra den konstnärliga helhetsverkan eller borttaga statyerna, varigenom den på

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

5

dem nedlagda kostnaden bleve alldeles förspilld. Men fullmäktige ansägo dock, att
statyerna icke kunde hindra ordnandet av platsen i dess helhet.

Framställningen tillstyrktes av statsutskottet och förelädes riksdagen till
avgörande. Det visade sig dock, att reservantens åsikt om nödvändigheten av
riksdagshusplatsens ordnande efter viss plan och i ett sammanhang hade riksdagen
för sig. Vid debatten i de båda kamrarna den 1 april 1908 framhölls, att hela
ärendet befann sig i ett outrett skick, då det icke tagits hänsyn till, i vad mån
stenbarriärens prydande med konstverk utgjorde en del av eu fullständig plan för
ordnandet av riksdagshusplatsen. Då det gällde att konstnärligt pryda en av de
förnämsta och mest imponerande arkitekturplatser i vårt land, hade man försummat
att uppgöra en bestämd plan, och man äventyrade därför den estetiska
enhetligheten, ifall man bestämde sig för en mindre fråga och därigenom bunde sig
vid utförandet av en större. Och denna större fråga tänkte man sig vanligen i en
monumental anläggning i form .av staty eller fontän inne på riksdagshusplatsen.
Även däri ansågs förslaget vara outrett, att de projekterade allegoriska statyerna
vore mindre lyckligt skisserade och för övrigt alltför banala och obegripliga för
allmänheten.

Den förhoppningen uttalades emellertid, att en verklig plan för hela riksdagshusplatsens
konstnärliga ordnande snart nog skulle kunna uppgöras, och att en
sådan plan skulle bland konstnärerna komma att omfattas med levande intresse.
Som direktiv för lösningen av detta problem uttalades den önskan, att statyer av
historiskt betydande personligheter skulle väljas i stället för allegoriska sinnebilder.
Så yttrade greve Douglas bland annat: »Sådana statyer skulle här försvara sin plats,
och därmed skulle början vara gjord till vad jag för min del länge önskat, att
nämligen statyer av framstående svenske män, fältherrar, statsmän och vetenskapsmän,
måtte komma att få pryda huvudstadens gator och torg. I den riktningen
böra dessa fyra figurer uttänkas och framställas i samband med en fullständig plan
för hela riksdagsplatsens ordnande. Att någon tid skulle förgå, under vilken dessa
pelare finge kvarstå såsom ett slags frågetecken, är en sak, som enligt min uppfattning
är av mycket ringa betydelse; huvudsaken är, att man får hit någonting,
som är värdigt och för huvudstaden prydande.» Inom riksdagen uttalades även den
önskan, att en särskild konstnärsnämnd finge taga hela frågan om hand.

Ett årtionde har sedan dess gått utan att frågan hunnit närmare sin lösning.
Det var icke på grund av sparsamhetsskäl, som riksdagen förkastade förslaget till
statyer å stenbarriären, tvärtom var intresset livligt för ett nytt och bättre förslag.
Men genom det sålunda givna uppslaget hade frågan om riksdagshusplatsens planmässiga
ordnande i ett sammanhang upptagits i hela dess vidd som kombinerad konstnärlig
och historisk fråga. Intresset har tydligen icke räckt till för denna mångsidiga
behandling av problemet om den konstnärliga gestaltningen av Helgeandsholmens
öppna delar. Härvidlag är det icke tillräckligt med att utvälja vissa historiska
personer för statydekorationen vid Norrbro eller att äga konstnärssinne för det
estetiskt verksamma. Uppgiften bör lösas företrädesvis med hänsyn till den traditionella
svenska klassicism som uppkommit i Stockholms slott och på denna strängt
historiska trakt har sin obestridliga hemortsrätt. Det är med andra ord stadsbilden
i dess arkitekturhistoriska karaktär, som först och sist bestämmer det planmässiga
ordnandet av Helgeandsholmens öppna partier framför slottet.

(| Bankoutskottets utlåtande Nr 11).

Utgår man från denna synpunkt, bör först och främst iakttagas, att riksdagshusplatsen
icke endast är en öppen plats framför riksdagshuset, utan att den har
en vida större och centralare uppgift. Den utgör jämte Norrbroområdet en öppen
forplats till Stockholms slott. Denna plats har visserligen inkräktats västerifrån av
den valdiga riksbyggnadskomplexen och det var just denna olägenhet, som väsentligen
ledae oppositionen mot nksbyggnadens förläggande till Helgeandsholmen Men
det oaktat har riksdagshusplatsen just den störa Öppenhet, som gör den beroende
a.v,,s,°ttet, icke av riksdagshuset, och det är alltså med bestämmande hänsyn till
slottet som Helgeandsholmens östra del bör ordnas. I mitt av statsmedel underlif.
arbete »Helgeandsholmen och Norrström» bär jag skildra! de olika förslag
Helgeandsholmens arkitektoniska ordnande framför slottet, som uppgjordes redan
av Nikodemus Tessm d. y. och sedan fortsattes efter hans principer och i hans
anda särskilt av Adelcrantz och Palmstedt för att i våra dagar komma till det nuvarande
resultatet. I denna arkitekturhistoriska utveckling på Helgeandsholmen
nava i regel samma ledande grundsatser gjort sig gällande, emedan slottets klassicistiska
std vant och fortfarande är så överväldigande, att det trots senare tiders
brist på klassisk bildning vant omöjligt att bortse från slottets krav på anpassning
etter dess nordfasads mäktiga nonsontallinje. Genom sin slottsskapelse har alltså
V58?1"1, tvenne sek er visserligen kunnat vidmakthålla sin fordran på en klassicistisk
stadsbild framför slottet, vilken numera framträder genom klassicismen i riksdagshuset
och vid Gustaf Adolfstorg. ö

Men slottsbyggnaden har icke kunnat säga mer, än vad den själv fordrar,
och det torde icke vara många bland våra arkitekter och övriga konstnärer
s°m äga erforderlig kännedom om, hur deras föregångare i äldre tider sökt förverkliga
de estetiska krav, som slottet uppställer. Den nuvarande stadsbilden framför
slottet är till sin grundtanke riktig, men har icke konsekvent genomförts. Utan
att känna den historiska lagbundenhet, som faktiskt föreligger, torde man icke heller
kunna komma till konstnärlig och historisk konsekvens, när den speciella frågan
om riksdagshusplatsens ordnande skall upptagas.

Historiskt och arkitektoniskt sett är det oriktigt att tala om , riksdag}]usplatsen»,
den borde snarare kallas »slottsplatsen», varav den förra blott är en mindre
j „’•£ Slottsplatsen omfattar även Gustaf Adolfstorg; det är hela den väldiga vyn
härifrån mot slottet, som sammanfaller med slottsplatsen. Genom denna slottsplats går
Norrbro rakt fram på slottets huvudaxel; bron är liksom ryggraden i denna utomordentliga
stadsbild. Denna egendomlighet har städse varit föremål för svenska

arkitekters särskilda intresse. Redan Tessin föreslog i det stora projektet 1713 _

Helgeandsholmens arkitektoniska grundlag att den stora stallgården, som motsvarar
riksdagshusplatsen, skulle mot Norrbro avgränsas medelst en låg mur, under
det att den östra sidan av Norrbro med en halvrundel nedanför motsvarande nuvarande
Strömparterren, skulle vara fri. Därigenom kom perspektivet på slottets
huvudaxel att liksom begränsas av den västra murlinjen och sålunda fördjupas.
Denna tessinska betoning av slottets huvudaxel, som redan den vertikalt mot slottstasadens
honsontallinje gående Norrbro medför, skärptes i ännu högre grad i de av
. delciantz och Palmstedt uppgjorda projekt till jämförelsevis höga monumentala
längor å ömse sidor om Norrbro, av vilka slutligen endast den östra skulle utföras.

, , .e|lini,l.ln .räva,!l efter fördjupning av perspektivet å eu monumentalbyggnads

huvudaxel tillhör för övrigt den klassicistiska byggnadskonstens yttre anlägg -

Banko utskottets utlåtande Nr 49.

7

ningar. Helgeandsholmens byggnadshistoria har ännu liera exempel än de nyssnämnda
pä, huru man bäst trodde sig finna denna fördjupning. Utan att här söka
avgöra, vilket av de många förslag till denna frågas lösning bäst tillgodoser den
estetiska smakens fordringar — jag får härvid hänvisa till mitt ovannämnda arbete
om Helgeandsholmen — torde så mycket vara visst, att tanken på uppställande avstatyer
å de fyra piedestalerna är fullt överensstämmande med den klassicism, som
man har rätt att fordra framför Stockholms slott. Barriären verkar med sina
tomma piedestaler visserligen flack och ytlig, men dessa äro dock tillräckligt höga
för att redan nu vid en blick på slottsportalen från en plats något väster om
Gustaf Adolfsstatyn giva en säker föreställning om den fördjupning av perspektivet
på slottets huvudaxel, som måste inträda, sedan statyer uppställts. Det torde därvid
framgå, att statyerna böra vara så höga, som piedestalerna medgiva, alltså helst
stående figurer, och att dekorering med låga allegoriska statyer eller urnor knappast
torde kunna bilda en tillräckligt verksam avslutningslinje mot väster. Huruvida de
fyra statyerna skulle dubbleras genom ytterligare mitt emot placerade statyer åt
Strömparterrbarriären till. må här lämnas därhän. Jag nöjer mig med att hänvisa
till det klassiska bromönstret, den med statyer å ömse sidor dekorerade Aeliusbron,
vertikalt inställd mot San Angelos borg i Rom.

I detta sammanhang torde riktigheten av den anmärkning tillbakavisas, som
velat göra gällande, att planen för stenbarriären vore mindre lyckad. Anläggningen
med insvängda flyglar tillhör den klassicistiska anläggningen och har sin motsvarighet
redan i de båda halvrunda flyglarna å västra slottsgården. Stenbarriären påminner
för övrigt om en på just samma ställe uppförd paviljongarkitektur i fransk 1700-tals klassicism, vilken anläggning nedrevs i början av i800-talet (jfr. Helgeandsholmen
II, s. 25).

Stenbarriären har således både historisk och estetisk giltighet av den betydelse,
att den redan nu och på förhand kan göra anspråk på att bestämma den
plan för Helgeandsholmens ordnande i ett sammanhang, som riksdagen anser vara
önskvärd. Men greppet på detta konstnärliga problem har utan tvivel blivit oriktigt.
Man har glömt, att konstverk på Helgeandsholmen icke betingas av sig själva —
utan av stadsbilden, och man har ännu mindre insett, att denna stadsbild bestämmes
övervägande, för att icke säga uteslutande, av slottet. Man bär gått ut från den
föreställningen, att ett kvantitativt större konstverk bestämmer, huru de små konstverken
skola bli, under det att rätta förhållandet tvärtom är det, att den av slottet
dominerade stadsbilden avgör, om även det större konstverket överhuvudtaget skall
komma till. Denna fråga saknar icke heller sin historiska belysning. Sä föreslog
Adelcrantz 1791 en staty av Gustav III å en halvrundel öster om Norrbropassagen
dels ensam, dels med en fontän mitt emot och väster om nämnda passage.

Beträffande frågan om det slags statyer, som skulle uppställas a stenpelarna,
torde den allmänna meningen säkerligen med förkärlek omfatta den inom riksdagen
uttalade önskan, att det borde bli statyer av historiska personer. Jag har i mitt
arbete (II, s. 270) föreslagit statyer av Klas Fleming, Nikodemus Tessin d. y., Karl
Fredrik Adelcrantz och Erik Palmstedt, vilkas drag äro kända från förträffliga målningar
och skulpturer.

Detta förslag torde först och främst ur lokallnstorisk synpunkt ha alla skal
för sig. Det är mer än märkvärdigt, att Stockholms första och kanske största
överståthållare, den frejdade sjöhjälten Klas Fleming, ännu saknar sin staty i huvud -

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 49,

staden. Han genomdrev i stor stil den väldiga gatureglering i Stockholm, som ännu
väsentligen består, och han gav därvid Helgeandsholmen den stadsplan, som delvis
bestod ända till riksbyggnadernas uppförande. Han utvalde åt sig en tomt på
Helgeandsholmen och byggde där ett ståligt renässanspalats till traktens försköning.
Han var därjämte ståthållare pa Stockholms slott och bär en betydande plats även
i slottets historia. Icke mindre märkvärdigt är, att själva Tessin likaledes saknar
sin staty, och var skall denna stå, om icke just framför hans egen slottsskapelse
och på Helgeandsholmen. Den stadsplan på Helgeandsholmen, som Fleming genomförde,
ändrade Tessin efter en ny tids krav på ett genialiskt sätt, och det är denna
stadsplan, som nu föreligger, ehuru icke alltid konsekvent genomförd. Av Tessins
efterföljare är Adelcrantz den snillrikaste, det stora lysande svenska kulturnamnet
från frihetstiden och den gustavianska tiden. Det var han, som byggde det gamla
operahuset, som skapade vår Norrbro och genom liera förslag sökte lösa Helgeandsholmens
svåra byggnadsfrågor. Adelcrantz fullbordade väsentligen den inre dekoreringen
av Stockholms slott, i vars byggnadshistoria han vid sidan av Taravel
spelar den kanske största rollen efter Tessin. Var är platsen för en staty av Adelcrantz
om icke just på Helgeandsholmen och framför slottet, där han presterat sä
mycket av sina snillegåvor? — Det fjärde namnet Erik Palmstedt är kanske till
följd av forskningens försummelser mindre känt för vårt folk. Han var emellertid
icke endast arkitekten, som så intimt samarbetade med Adelcrantz, att det kan
vara svårt att avgöra, vilken av dem båda den största äran tillkommer för de många
projekten till Helgeandsholmens försköning. Han var dessutom det praktiska snillet,
som byggd,e Norrbro och övervann dess stora tekniska svårigheter. Han var ingalunda
endast Adelcrantz’ medarbetare, utan tvärtom en självständig konstnär/den
store representanten vid sidan om Desprez för den nygrekiska klassicismen. Det
var Palmstedt, som uppgjorde åt Gustaf III stora projekt till en värdig klassicistisk
miljö åt slottet ej blott på Helgeandsholmen, utan även vid slottsbacken. Det var
lian, som byggde det ståtliga Bondeska palatset vid Norrström å nuvarande B osenbad
och som anordnade den nuvarande fasaden å f. d. arvfurstens palats vid Gustaf
Adolfs torg. Var skall hans staty stå, om icke just på den fjärde stenpelaren å
barriären vid Norrbro?

Men dessa personer äro ej blott lokalhistoriskt hänvisade till Helgeandsholmen
som den stora siottsplatsen. Inom svensk odling representera de på denna
plats en konsthistorisk utveckling. De äro väl förtjänta av att deras minnen inpräglas
ytterligare i folkmedvetandet. Den del av svensk odling, som tillhör politiken,
har flitigt representerats genom statyer av våra kungar och statsmän. Det
kan vara på tiden, att vårt folks rikedom på det kulturella området också får sina
sinnebilder. Det av mig framlagda förslaget torde vara ägnat att på ett bildande
och uppfostrande sätt väcka det allmänna intresset för det historiskt giltiga i den
förnämsta stadsbild, som den svenska konsten genom sekler skapat just genom de
personligheter, vilkas statyer borde resas i den miljö varest de verkat, Fasthåller
man vid denna synpunkt och söker realisera en viss historisk tankegång i valet av
statyer, så torde det vara svårt att här göra ett annat urval med bibehållen konsekvens
och sammanhang.

Den invändning som skulle kunna göras mot mitt förslag, vore, att det icke
tillgodoser tanken på politiska personligheter inom den svenska folkrepresentationens
historia. En barriär framför riksdagshusplatsen borde ju dekoreras med statyer av

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

i)

parlamentariker. Louis De Geer vore väl självskriven, men det måste då förutsättas,
att valet av de tre andra politikerna sker systematiskt i syfte att väcka
vår eftertanke om en politisk utveckling liksom jag i mitt förslag sökt symbolisera
en lokalhistorisk och byggnadshistorisk genesis i norrströmstraktens och slottets,
ja hela Sveriges, historia. Att ersätta t. ex. Palmstedt mod Louis De Geer, men
behålla de övriga av mig föreslagna personligheterna, vore en kompromiss
mellan de båda tankegångarna, som saknar konsekvens. Antingen det ena eller
det andra.

Med anledning av vad jag nu anfört får jag vördsamt hemställa, att herrar
fullmäktige ville vidtaga nödiga åtgärder för att få den gamla statyfrågan omsider
avgjord. De tomma piedestalerna böra icke längre få stå som fattigdomsbevis för
svensk kultur, därför att vi icke ännu veta, vad vi skola ställa på dem. Jag tilllåter
mig vördsamt föreslå som en lämplig utväg, att frågan om Helgeandsholmens
konstnärliga ordnande i ett planmässigt sammanhang anförtros åt en kommitté av
konstnärer och av representanter för riksdagen, vilken nämnd borde vara så sammansatt,
att de resultat, vartill den byggnadshistoriska forskningen numera kommit,
kunde läggas till grund för den slutliga planens uppgörande. Det torde icke
vara omöjligt, att ett slutligt förslag skulle kunna framläggas redan för 1920 års
riksdag.

Bil. 2.

Byggnadsstyrelsens yttrande.

I skrivelse den 6 nästlidne februari haven I anhållit om byggnadsstyrelsens
yttrande rörande av arkivarien L. M. Bååth hos fullmäktige gjord hemställan, om
att fullmäktige ville vidtaga nödiga åtgärder för att få frågan om Helgeandsholmens
konstnärliga ordnande i ett planmässigt sammanhang omsider avgjord.

Arkivarien Bååth föreslår, att frågan anförtros åt en kommitté av konstnärer
och av representanter för riksdagen, så sammansatt, att den senare tidens
byggnadshistoriska forskning därvid blir representerad.

Arkivarien Bååth har härvid upptagit en tanke, som redan gjort sig gällande
och blev avgörande för 1908 års riksdagsbeslut i fråga om ett då väckt förslag,
att uppsätta statyer av bemärkta män på de fyra piedestalerna å barriären framför
riksdagshuset.

Riksdagen synes endast åsyftat ordnandet av platsen framför riksdagshuset.
Arkivarien Bååth utvidgar frågan att omfatta hela Helgeandsholmens konstnärliga
ordnande i ett planmässigt sammanhang.

Byggnadsstyrelsen håller före, att den nu återuppväckta frågan måste givas
denna senare omfattning om man vill vinna någon fullt tillfredsställande plan för
ordnandet av platsen framför riksdagshuset. Denna plats sammanhänger nämligen
så intimt med Norrbro ur stadsplanesynpunkt, att en eventuell ändring av den ena
anläggningen måhända kan påfordra jämkning även av den andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 34 höft. (Nr 49.)

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Norrbroanläggningen är att betrakta som en förplats till kungl. Slottet och
måste arkitektoniskt ordnas med huvudsaklig hänsyn till denna monumentalbyggnad;
platsen framför riksdagshuset domineras åter av detta senare. Dessa båda
byggnader stå ännu hårt, kallt och oförmedlade emot varandra, liksom Norrbroanläggningen
emot riksdagshusplatsen. Det lider intet tvivel om, att man genom
ett lämpligt ordnande av riksdagshusplatsen och Norrbro med Strömparterren skall
kunna arkitektoniskt tillfredsställande utjämna den ofördelaktiga estetiska spänningen
emellan de mäktiga byggnaderna.

Byggnadsstyrelsen får därföre, i anslutning till arkivarien Bååths förslag,
förorda tillsättande av en nämnd med uppdrag att utreda frågan om ordnandet av
riksdagshusplatsen och Norrbro med Strömparterren. Då denna fråga, även inskränkt
till endast riksdagshusplatsen, är en stadsplanefråga, torde i denna nämnd
Stockholms stad böra vara representerad.

Byggnadsstyrelsen tillåter sig slutligen påpeka önskvärdheten av, att denna
nämnds utredning måtte basera sig på resultatet av allmän pristävlan bland svenska
arkitekter.

STOCKHOLM, ISAAC MAJRCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.