Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
I
xNr 47.
Ankom til! riksdagens kansli den 9 inaj 1919 kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning av vackla motioner om pensioner och
understöd.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande angående nedannämnda
till utskottet hänvisade motioner rörande pensioner och understöd.
På sätt närmare inhämtas av utskottets utlåtande nr 46 angående
vissa framställningar rörande pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten,
har statskontoret beträffande åtskilliga till utskottet
hänvisade motioner i dessa ämnen, bland dem även nu ifrågavarande
med undantag av den i punkt 1 intagna, avgivit yttrande. För innehållet
i detta statskontorets yttrande kommer att vid de särskilda motionerna
lämnas redogörelse.
l:o) I en inom andra kammaren av herrar Hamrin och Johanson
i Huskvarna väckt motion, nr 64, har hemställts, »att riksdagen måtte
bevilja åt förre postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping ett årligt
understöd av 500 kronor för sin återstående livstid».
Motionärerna hava till stöd för sin framställning anfört följande:
»I en vid 1917 års riksdag av undertecknad Johanson väckt motion hemställdes,
att riksdagen måtte bevilja åt postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping
ett årligt understöd av 500 kronor. Beträffande motiveringen hänvisa vi
till nyssnämnda motion nr 68 i andra kammaren.
Bankoutskottet avstyrkte, sedan utskottet infordrat yttrande av statskontoret
och detta ämbetsverk av generalpoststyrelsen, motionen och bifölls utskottets förslag
av riksdagen.
I nyssnämnda uttalande av generalpoststyrelsen framhålles emellertid, att
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 sand. 32 höft. (Nr 47.) 1
Angående
årligt understöd
åt förre
postköraren
Carl Gustaf
Johansson.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Ge» er alpoststyre
hen.
»framställningen om understöd åt med Johansson i viss mån jämförliga befattningshavare
hava tidigare bifallits av Kungl. Maj t och riksdagen». Statskontoret anförde
för sin del, »att om än framdeles omständigheterna kunde bliva sådana, att
billigtvis någon pension åt Johansson borde beredas, han dock f. n. ej syntes vara
i något mera trängande behov av understöd». Anledningen till att vi härmed åter
bringa frågan om pension eller understöd åt Johansson inför riksdagen är det förhållandet,
att han numera efter trettiofem års tjänstgöring vid uppnådda sjuttio års
ålder nödgats upphöra med sina posttransporter för statens räkning. Orsaken härtill
är, oavsett den höga åldern, att Johansson den 6 februari 1913 vid skötseln av
sin för ifrågavarande transporter nödvändiga häst skadade sig mycket allvarligt och
därför numera är oförmögen att utföra tyngre arbeten och sådant, som fordrar
större grad av rörelseförmåga.
I sitt ovannämnda yttrande anför general poststyrelsen, att några särskilt
ömmande omständigheter ej kunde anses föreligga. Förmodligen syftar detta på
det sakförhållandet, att J. för år 1916 var taxerad för en inkomst av 800 kronor.
Om detta belopp då kunde anses tillräckligt för en ytterst torftig försörjning, måste
Johanssons möjligheter till en i någon mån bekymmerfri ålderdom nu te sig betydligt
mörkare därigenom, att han mist sin inkomst av postköringen och endast är
hänvisad att leva av sina små besparingar, vilka år 1916 lämnade en avkastning
av 410 kronor. Med det nuvarande låga penningvärdet är det givetvis omöjligt,
att detta belopp kan räcka till. Det synes oss därför, som om riksdagen i ett
sådant fall som detta borde bevilja en gammal trotjänare åt staten en om ock
blygsam pension.»
För frågans behandling har utskottet ansett det vara av vikt att
från generalpoststyrelsen erhålla upplysning dels huruvida några nya
omständigheter tillkommit av beskaffenhet att kunna inverka på frågans
avgörande, dels ock, därest något understöd ansåges böra ifrågakomma,
med vilket belopp detsamma enligt styrelsens mening borde utgå; och
bär i vederbörlig ordning yttrande i ärendet infordrats från nämnda
styrelse, som anfört följande:
»Johansson har sedan den 1 maj 1883 till och med utgången av februari
månad 1918 på grund av kontrakt med användande av egen häst besörjt posttransporterna
inom Jönköpings stad. Orsaken att Johansson nu, vid uppnådda 70
års ålder, nödgats upphöra med sina transporter för postverkets räkning är, såsom
i motionen uppgives — oavsett den höga åldern — att Johansson den 6 februari
1918 vid skötseln av sin för ifrågavarande transporter nödvändiga häst skadade sig
allvarligt och därför numera är oförmögen att utföra tyngre arbete och sådant, som
fordrar större grad av rörelseförmåga.
Enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat, lärer vid olycksfallet tillgått så,
att Johansson under arbete med utfordringen av sin häst fallit utför en stege från
höskullen till stallet och därvid brutit ena benet. Benbrottet har visserligen läkts,
men Johanssons förmåga att stödja på benet har minskats så, att Johansson numera
icke kan ägna sig åt sitt förra yrke.
1 fråga om Johanssons nuvarande ekonomiska förhållanden har generalpost -
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
3
■styrelsen inhämtat, att Johansson för år 1913 enligt bevillningsförordningen varit
taxerad för inkomst av kapital till 370 kronor och för inkomst av rörelse, yrke
eller eljest till 230 kronor, tillhopa 600 kronor, med bevillningsfritt avdrag av 550
kronor. Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt har Johansson
taxerats för ett belopp av 100 kronor med lika stort avdrag enligt § 19 av förordningen.
Uppenbarligen är Johanssons ekonomiska belägenhet nu avsevärt sämre än
år 1917 och han själv således nu i större behov av understöd än då. Och med
hänsyn till dessa ömmande omständigheter måste frågan om beviljande av understöd
åt honom anses vara värd allt behjärtande, varom generalpoststyrelsen helt
naturligt är fullt ense med motionärerna. Men generalpoststyrelsen hyser starka
betänkligheter mot att understöd skall lämnas under den nu föreslagna formen.
I sin förberörda skrivelse den 23 februari 1917 framhöll general poststyrelsen
visserligen, att riksdagen vid några tidigare tillfällen beviljat understöd åt f. d.
postförare, men generalpoststyrelsen betonade också därvid att, om det än förelåge
en viss likhet mellan de göromål som ålåge en postförare, vilken fortskaffade post
mellan postanstalter å skilda orter, och en posttransportör i eu stad såsom Jönköping,
det dock rådde en artskillnad mellan de olika uppdragen. På denna kvalitativa
olikhet anser sig genei alpoststyrelsen här ånyo böra hänvända uppmärksamheten.
Den består huvudsakligen däruti. att postföraren, utom i de mycket få
undantagsfall, då postföringen äger rum under postiljonsbevakning, är på samma
sätt som en posttjänsteman ansvarig för. den medhavda postens vård och säkerhet,
under det att vid posttransporterna inom en stad sådant ansvar påvilar särskild
posttjänsteman, som medföljer transporterna och verkställer själva postutväxlingen.
Åkaren, som för postverkets räkning på entreprenad utför sina körslor, kan icke
anses intaga annan ställning i förhållande till postverket än vilken enskild företagare
som hälst, vilken mot betingad ersättning, vari ingår skälig företagarvinst,
fullgjort något arbete åt postverket.
Det är av sådan anledning, som det kan sägas medföra vittgående konsekvenser,
därest Johansson nu tillerkändes sådant understöd eller pension, som motionärerna
satt i fråga.
I ett av de fall, som generalpoststyrelsen omnämnde i sin meraberörda skrivelse
den 23 februari 1917, hade vederbörande ådragit sig allvarlig skada under
tjänstutövning. Möjligen kan en postkörare. även om han ej har någon personlig
befattning med den post han transporterar, anses på visst sätt vara i tjänsteutövning,
då han fullgör postkörningen. Men under intet förhållande vill generalpoststyrelsen
anse, att den skada Johansson ådragit sig, under det han i stallet skött
om sin häst, skett under tjänsteutövning eller i arbete för postverkets räkning,
även om skötseln avsåge den häst, som Johansson plägade använda vid posttransportema.
En motsatt uppfattning måste, även den, leda till betänkliga konsekvenser.
Med avseende å vad generalpoststyrelsen sålunda anfört finner generalpoststyrelsen
det icke vara i överensstämmelse med hittills tillämpade principer att
tillerkänna Johansson föreslagna understöd, och generalpoststyrelsen anser sig under
sådana förhållanden ej kunna angiva något belopp, med vilket ett eventuellt understöd
till Johansson borde utgå.
Om emellertid riksdagen skulle finna sådana alldeles särskilda omständigheter
4
Bankoutskott etts utlåtande Nr 47.
Utskottet.
föreligga, att Johansson borde tilldelas understöd, synes dettas storlek böra bestämmas
efter en särskild beräkningsgrund för detta fall.
Då poststationsföreståndare eller lantbrevbärare tillerkännes ålderdomsunderstöd,
fastställes dettas belopp med ledning av, förutom vederbörandes behov av
understöd, storleken av hans senaste årsinkomst från postverket, av vilken understödet
får utgöra högst två tredjedelar. I det föreliggande fallet kunde givetvis
denna princip icke få tillämpas så, att till grund lades den summa, 1,272 kronor,
som för år 1917 utbetalats till Johansson för de av honom fullgjorda transporterna.
Ifrån denna summa måste då först dragas så mycket, att återstoden utgjorde Johanssons
nettovinst av posttransporterna. Det så erhållna beloppet kunde därefter
tänkas läggas till grund för beräkningen. TJnderstödsbeloppet torde med sådan beräkningsgrund
näppeligen kunna sättas så högt som det av motionärerna föreslagna,
femhundra kronor.»
Av utredningen i ärendet framgår, att Johansson förlidet år och
således året efter det, då fråga om understöd åt honom senast förelåg
till behandling, skadat sig, så att han numera icke kan ägna sig åt sitt
förra yrke. Härtill kommer, att, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat,
Johanssons ekonomiska ställning nu är avsevärt sämre än år 1917
och han själv således i större behov av understöd än då. Med hänsyn
till nu anförda ömmande omständigheter anser utskottet, om än vissa
betäukligheter kunna anföras mot motionärernas förslag, likväl något
understöd böra beredas Johansson under hans återstående livstid, och
synes detta böra bestämmas till skäliga ansedda 300 kronor att utgå
från och med den 1 januari 1919. Beloppet toi''de böra anvisas å det
å postverkets stat för driftkostnader upptagna anslaget till understöd
m. m. åt personer, som äro eller varit anställda i postverket eller anlitats
i dess ärenden.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
II: 64 må medgiva, att förre postköraren Carl Gustaf
Johansson i Huskvarna må från och med den 1
januari 1919 under sin återstående livstid uppbära ett
årligt understöd av trehundra kronor, att utgå av det
å postverkets stat för driftkostnader upptagna anslaget
till understöd m. m. åt personer, som äro eller varit
anställda i postverket eller anlitats i dess ärenden.
Bankoutskottets utlåtande Nr 47. 5
2:o) 1 ou inom första kammaren under nr 98 väckt motion har
herr Rosén hemställt, »att riksdagen måtte bevilja förro poststationsföreståndaren
P. O. Wännström i Björksele ett årligt understöd av 400
kronor.»
Till stöd för motionen anföres följande:
»För något år sedan nödgades poststationsföreståndareu F. O. Wännström i
Björksele lämna sin befattning under omständigheter, som synas mig vara av den
beskaffenhet, att, ehuru han icke varit i postverkets tjänst under 25 år, han likväl
bör tillerkännas årligt understöd för långvarigt och plikttroget arbete.»
Motionären har till utskottet inlämnat en den 9 mars 1919 dagtecknad
skrift av följande lydelse:
»Åberopande min motion, 1:98, får jag, med överlämnande av en del intyg rörande
f. poststationsföreståndaren P. O. Wännström, härmed anföra följande.
Wännström har varit anställd som poststationsföreståndare i Björksele,
Västerbottens län, från och med 1 september 1896 till och med utgången av år
1916, alltså i 20 år 4 månader. Under de två sista åren var hans avlöning i ett
för allt 380 kronor per år, men ålåg det honom att utan ersättning hålla postlokal
med lyse och bränsle. 1 september 1916 anhöll han hos kungl. generalpoststyrelsen
om löneförhöjning- med 100 kronor. Generalpoststyrelsen förklarade då befattningen
ifråga ledig till ansökan, och en i byn boende bolagstjänsteman sökte befattningen
på de villkor, Wännström åtnjutit. Emellertid skulle Wännström äga
företrädesrätt till befattningen, om han ville åtnöja sig med en löneförhöjning av
20 kronor per år, alltså 400 kronor eller omkring 1 krona 9 öre per dag, inberäknat
ersättning för lokal, bränsle och lyse. Wännström förklarade sig villig kvarstå
i tjänsten, om lönen höjdes med 80 "kronor till 460 kronor eller omkring 1 krona
25 öre per dag. Generalpoststyrelsen ansåg dock denna förhöjning allt för stor för
en person, som tjänt postverket oförvitligt i 20 år, och antog den andra sökanden.
Byamännen ville emellertid behålla sin gamla poststationsföreståndare och
trädde därför emellan med en insamling, varigenom Wännström skulle erhålla det
belopp, som utgjorde skillnaden mellan vad Wännström begärde och vad kungl.
generalpoststyrelsen ansett sig kunna betala. När meddelandet om sakens ordnande
på detta sätt ingått till vederbörande postmästare, var dock platsen redan tillsatt
med ny innehavare.
Jag tillåter mig återgiva några rader ur ett brev från postmästaren H. Sjöström
i Lycksele till mig angående Wännström. Han skriver:
»— — — Emellertid skulle jag intet hällre se än att den avgångne poststationsföreståndaren
bleve soulagerad på något vis och hälst genom erhållande av
statspension eller understöd. Detta anser jag ej böra sättas lägre än 300 kronor
för år i betraktande av hans långa, oförvitliga och dugande arbete i postverkets
tjänst. — — —»
Med stöd av vad sålunda anförts och av bifogade handlingar tillåter jag
mig vördsamt hemställa, att bankoutskottet måtte tillstyrka min ifrågavarande
motion.»
Åberopade handlingar äro av följande innehåll:
Angående
årligt understöd
åt fö-ra
poststation^
f öre stånd aren
P. O WAnn
ström.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Åldersbevis.
Att f. d. poststationsföreståndaren Per Oskar Wännström i Björksele by är
född den 24 februari 1872 (sjuttiotvå), i Lycksele församling i Västerbottens län,
betygar Lycksele församling i Västerbottens län den 4 februari år 1919.
Ivar Zetterquist.
Komminister.
Meddelande.
Från postmästaren i Lycksele Till poststationsföreståndaren,
den 7 november 1916. Björksele.
I anledning av eder uppsägning av poststationsföreståndarebefattningen får
jag i anslutning till i ärendet fört telefonsamtal härmed tillspörja eder, om ni
är villig kvarstå vid befattningen som poststationsföreståndare mot nuvarande
arvode.
Om ej, torde ni meddela, mot vilket lägsta arvode ni är villig fortfarande
kvarstå.
Vill meddela, att anbud å befattningen inkommit från kompetent person,
vilken endast fordrar samma inkomst ni nu har.
Enligt mitt förmenande vore det skäl söka behålla befattningen de återstående
knappa fem åren för att bekomma det understöd, vartill poststationsföreståndare
numera äro berättigade. Svar snarast.
H. Sjöström.
Lycksele den 29 januari 1917.
Till herr P. O. Wännström, Björksele.
Härmed tjänstgöringsbetyget. Det var ju beklagligt, att byn skulle besluta
sig så sent, att ändring hann ske.
Det kan nu emellertid ej hjälpas, men tråkigt var det. I hast vänligen
H. Sjöström.
Tjänstgöringsbetyg.
Förre poststationsföreståndaren i Björksele Pehr Oskar Wännström, vilken
den 1 januari detta år på egen begäran avgått från befattningen, har i anledning
därav anhållit om tjänstgöringsbetyg.
Och får jag på grund härav lämna honom det vitsord, att han, som alltsedan
den 1 september 1896 fungerat som befattningshavare t. o. m. utgången av
år 1916, städse med största duglighet, plikttrohet och nit fullgjort honom åliggande
göromål, såväl under den tid av över fem år jag här tjänstgjort som postmästare,
som under mina företrädares tjänstetid här, vilket försäkras.
A tjänstens vägnar
H. Sjöström.
Postmästare.
Att f. d. poststationsföreståndaren Per Oskar Wännström i Björksele by dels
genom lytthet i sitt vänstra ben och dels genom tidtals oförmåga att använda sin
högra arm därigenom är urståndsatt att utföra sådana tyngre och krävande ar
-
liankoutakotteU utlåtande Nr 47.
7
beten, som erfordras för lians bergning och yrke, och att han fördenskull synes
vara väl förtjänt av den pension, som av honom sökes på grund av hans föregående
långa tjänstgöring inom postverket, intygas härmed på begäran och enligt den personliga
kännedom undertecknad äger om P. O. Wännström.
Björksele den 4 februari 1919.
loar ZHterquist.
Komminister.
På begäran av 1J. O. Wännström får jag'' härmed intyga att nämnda Wännström
är genom sjukdom och värk totalt nedbruten, med kroppskrafter alldeles
oförmögen till all sorts tyngre kroppsarbete. Intygas på heder och samvete.
Björksele den 4 februari 1919.
Erik Finnberg.
Fjärdingsman och kommunalfullmäktig.
På anmodan av statskontoret liar generalpoststyrelsen avgivit yttrande
och däri anfört följande:
»Per Oskar Wännström, som är född den 24 mars 1872, antogs genom kontrakt
den 16 juli 1896 för tiden från och med den 1 september 1896 till poststationsföreståndare
i Björksele, vilken befattning han innehade till och med utgången av
år 1916.
Sedan Wännström icke kunnat meddelas under år 1916 sökt tillstånd att
flytta poststationen i Björksele från dess dåvarande inom Björksele by centralt belägna
plats till en av Wännström nyuppförd byggnad, belägen cirka 2 1j.! kilometer
därifrån och sedan Wännström förklarat sig icke vidare kunna uppehålla sin poststationsföreståndarebefattning
mot ditintills utgående arvode, uppsade han till upphörande
med utgången av december månad 1916 sitt kontrakt med postverket.
Då annan lämplig person ingivit anbud å befattningens övertagande från och
med den 1 januari 1917 mot samma ersättning som Wännström ditintills åtnjutit,
vilken ersättning ur postverkets synpunkt ansåges stå i lämpligt förhållande till
uppbörden vid poststationen och det med dess skötande förenade arbete och anvsvar,
blev nytt avtal med Wännström icke träffat.
Vid sin avgång som poststationsföreståndare hade Wännström uppnått en
levnadsålder av 44 år 9 månader och en tjänsteålder av 20 år 4 månader.
Sitt arbete i postverkets tjänst, vilket arbete på grund av den obetydliga
rörelsen vid poststationen varit av synnerligen lindrig beskaffenhet, hade Wännström
skött på ett förtjänstfullt sätt.
I arvode för poststationens skötande har Wännström uppburit,
100 kronor för år under tiden 1 september 1896—30 september 1899
300 » » » » »1 oktober 1899—31 december 1916,
varjämte utgått särskilt biträdesanslag av 60 kronor för år från och med den
1 juli 1915.
I fråga om Wännströms ekonomiska förhållanden har generalpoststyrelsen
inhämtat, att Wännström äger och brukar ett till 12,500 kronor taxeringsvärde^
hemman och att han enligt 1918 års taxeringslängd varit taxerad till 500 kronor
för bevillning och 1,800 kronor för inkomst- och förmögenhetsskatt. Den omnämnda
Genet utpoststyr
risen.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Statskontoret.
Utskottet.
Angående artigt
understöd
åt förre •posttf
ations föreståndaren
N.
A. E. Rhén.
inkomstskatten har emellertid uppgivits utgöra avkastningen för tre år av den till
hemmanet hörande skogen. Det har vidare intygats, att Wännström på grund av
lamhet i vänstra benet är oförmögen till tyngre arbete samt att han underhåller
hushållerska och ett fosterbarn om 11 år.
Att, såsom i motionen föreslagits, tilldela Wännström årligt understöd skulle
strida mot de principer, som hittills legat till grund för dylikt understöds meddelande,
enär Wännström varken på grund av poststationens indragning eller av hälsoskäl
eller annan anledning, vartill han icke varit vållande, nödgats frånträda sin befattning.
Även med hänsyn till vad upplysts om Wännströms ekonomiska förhållanden
skulle ej heller jämlikt de principer, som i detta hänseende hittills tillämpats, något
understöd kunna tillerkännas Wännström, i varje fall icke med det högsta belopp,
som kunde ifrågakomma, eller 200 kronor, motsvarande två tredjedelar av hans
senaste arvode.»
I likhet med generalpoststyrelsen anser statskontoret, att tilldelande
av understöd åt Wännström skulle strida mot de principer, som
hittills legat till grund för beviljande av dylika understöd.
I likhet med såväl generalpoststyrelsen som statskontoret anser
utskottet, att tilldelande av understöd åt Wännström skulle strida
mot de principer, som hittills legat till grund för beviljande av dylika
understöd. Under sådana förhållanden finner utskottet sig böra avstyrka
bifall till motionen och hemställer,
att förevarande motion I: 98 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
3:o) I en inom andra kammaren av herr Mehn väckt motion, nr
228, har hemställts »att riksdagen måtte medgiva, att före poststationsföreståndaren
Nils Alfred Emanuel Rhén i Dorotea må äga att från och
med innevarande år under sin återstående livstid å postverkets pensionsstat
uppbära ett årligt understöd av 300 kronor».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»När inlandsbanan år 1915 öppnades för allmän trafik till Dorotea, blev därvarande
poststation förflyttad till järnvägsstationen. Den person, Nils Alfred
Emanuel Rhén, som dessförinnan under en lång följd av år förestått poststationen i
Dorotea kyrkoby, blev genom denna förflyttning entledigad från sin befattning.
Ehuru den tid Rhén varit anställd som poststationsföreståndare, enligt vad
som framgår av bilagda meddelande från generalpoststyrelsen (bil. I), icke uppgår
till mer än 17 år och 7 månader, har han dock i själva verket skött poststationen
i fråga under närmast 22 års tid, enär han enligt intyg av kyrkoherde Himmelstrand
(bil. II) under mer än 4 år före tillträdet av denna befattning biträdde sin fader,
lianko utskottet* utlåtande AV -it.
9
som då var poststationsföreståndare i Dorotea, vilken biträdessyssla lär ha omfattat
så gott som allt egentligt arbete ä stationen.
Tjänstgöringen vid denna station synes också, såsom av postmästare Andersons
intyg (bil. 111) framgår, hava varit »i hög grad betungande» särskilt på grund
därav att post, som passerat Dorotea å tre olika linjer, ankommit dit och avgått
därifrån å sådan tid på dygnet, att »postarbetet måst pågå hela natten under fem
nätter i veckan». Under dagen har poststationen givetvis måst hållas öppen för
betjäning av den mera lokala allmänheten.
Sedan Rhen frånträdde postbefattningen, liar han hos kungl. generalpoststyrelsen
gjort framställning om årligt understöd, men har denna framställning med
hänsyn till att han ej innehaft befattningen under minst 25 år icke kunnat bilallas.
Rhén, som har hustru och fem minderåriga barn att försörja, uppehåller för närvarande
eu fjärdingsmansbefattning i Dorotea och åtnjuter härför, enligt intyg av
landsfiskalen Wallmark (bil. IV), en årlig lön av 700 kronor samt för innevarande
år ett extra lönetillägg å 300 kronor, som kommunen på grund av ömmande omständigheter
och väl vitsordad tjänstgöring beviljat honom. Själv äger han tvenne
små hemmansdelar i olika byar inom Dorotea socken, den ena hemmansdelen
taxerad till 200 och den andra till 1,500 kronor. Men enligt samstämmande intyg
av kyrkoherden och landsfiskalen befinner sig Rhén dock i sådan ekonomisk ställning,
att han anses vara i verkligt behov av någon pension såsom poststationsföreståndare,
vartill han även anses hava gjort sig väl förtjänt.
I brev till mig har Rhén uppgivit, att han, som från sin tidiga ungdom
ägnat sina bästa krafter åt arbetet i postverkets tjänst, vilket arbete han dock
genom omständigheternas makt men utan eget förvållande nödgats avbryta, icke
tillräckligt satt sig in i något annat, som nu kunnat ge utsikt till nödtorftig bärgning,
samt att den lilla fastighet han har, lämnar så obetydlig avkastning, att han
omöjligt därav kan hava sin utkomst och därför skulle känna sig tacksam för något
om än aldrig så ringa understöd.
Ehuru Rhén ännu icke hunnit till den ålder, dä företagsamhetsförmågan av
sådan anledning kan anses väsentligt försvagad, torde dock den långa tid han ständigt
ägnat åt ett mera mekaniskt expeditionsarbete ha utövat ett visst ofördelaktigt
inflytande på den energi, som är nödvändig för att på ett nytt, främmande verksamhetsområde
kunna slå sig fram i livet. Genom en alltmer tilltagande dövhet
som besvärar honom (se landsfiskalens intyg) lär det vara troligt, att han snart
även måste lämna sin fjärdingsmansbefattning, vilken omständighet givetvis bidrager
till att hans utsikter för framtiden måste te sig mycket bekymmersamma. Det
torde vara överflödigt nämna, att den avlöning han såsom poststationsföreståndare
uppburit, och de inkomster i övrigt, som han kunnat förskaffa sig, icke medgivit
någon som helst besparing, hur anspråkslöst familjen än inrättat sitt levnadssätt.
Poststationsföreståndarebefattningen i Dorotea har ända från sin tillblivelse
år 1863 innehafts och övergått från far till son inom den Rhénska släkten, först
av länsmannen Eleazar Rhén, sedan av dennes son Nils Rhén, vilken i sin tur överlämnade
befattningen till sin son här ifrågavarande Nils Alfred Emanuel Rhén, så
snart denne uppnådde myndig ålder. Befattningen lär efter vad som uppgivits
städse hava skötts på ett plikttroget och för såväl postverket som allmänheten tillfredsställande
sätt. Vad den sistnämnde befattningshavaren vidkommer, styrkes
detta till fullo av bilagda intyg från olika postmästare vid de postkontor, varunder
stationen i fråga sorterat.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 sand. 32 höft. (Nr 47.)
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Qeneralpost
ttyrelsen.
Då riksdagen vid många föregående tillfällen visat sin hjälpsamhet
genom att bevilja understöd åt behövande f. d. befattningshavare, som
annars icke varit därtill lagligen berättigade, har motionären gjort sin
ovannämnda hemställan.
Beträffande vid motionen fogade intyg får utskottet hänvisa till
motionen.
På anmodan av statskontoret bär generalpoststyrelsen avgivit yttrande
i ärendet och däri anfört följande:
»Nils Alfred Emanuel Rhen, född den 23 februari 1876, antogs genom personligt
kontrakt den !5 februari 1898 från och med den 1 april 1898 till poststationsföreståndare
i Dorotea. Denna befattning innehade han till utgången av oktober
månad 1915, då han måste frånträda densamma, på grund av att dåvarande,
inom Dorotea by belägna poststation i samband med bandelens Hoting-Dorotea upplåtande
för allmän trafik indrogs och poststation i stället inrättades i förening med
den nya järnvägsstationen i Dorotea.
Rhens tjänstgöring, som på grund av de vid poststationen förekommande
nattposterna måste anses hava varit särdeles ansträngande, är, såsom även de vid
motionen fogade intyg utvisa, förtjänt av gott vitsord.
För helt år räknat har Rhén i arvode för poststationens skötande uppburit:
400 kronor under tiden 1 april 1898—30 juni 1908,
480 » » » 1 juli 1908—30 juni 1913,
600 » » »1 juli 1913—31 oktober 1915,
Därjämte har utgått biträdesanslag med olika belopp.
Vid sia avgång från poststationsföreståndarebefattningen hade Rhén uppnått
en levnadsålder av 39 år 8 månader och en tjänsteålder av 17 år 7 månader.
I motionen åberopas emellertid, att Rhén jämlikt vid motionen fogat intyg
från kyrkoherden F. T. Himmelstrand i Dorotea före antagandet till poststations
föreståndare
under mer än 4 år biträtt sin fader, som då var poststationsföreståndare
i Dorotea. Denna biträdessyssla lär hava omfattat så gott som allt egentligt
arbete å stationen. Genera!poststyrelsen är visserligen icke i tillfälle att med stöd
av här befintliga handlingar kunna kontrollera denna uppgift, men postmästaren i
Strömsund har meddelat, att Rhén under cirka sex år tjänstgjort såsom biträde hos
fadern å poststationen i Dorotea.
I skrivelse den 9 juli 1916 hade Rhén anhållit att komma i åtnjutande av
årligt understöd, vilken ansökning general poststyrelsen med hänsyn till då gällande
bestämmelser angående ålderdomsunderstöd åt poststationsföreståndare fann sig förhindrad
att tillstyrka.
Emellertid har Kungl. Maj:t sedermera jämlikt nådigt brev den 28 juni 1918
meddelat vissa ändrade bestämmelser i fråga om ålderdomsunderstöd åt postst ationsföreståndare,
innefattande bland annat att poststationsföreståndare med kortare
tjänstetid än 25 år må undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte antingen
före eller efter sin tjänstetid såsom poststationsföreståndare tjänstgjort i annan
egenskap vid postverket kunna tilldelas dylikt understöd.
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
11
Med hänsyn därtill att Rhéns sammanlagda tjänstgöringstid vid postverket
uPPgår till 22 å 24 år, och dä det styrkts, att han är i bevov av understöd, samt
dä. han måst frånträda sin befattning såsom poststationsföreståndare i Dorotea på
grund av förhållanden, varöver han själv icke kunnat råda, finner generalpoststyrelsen
inga principiella skäl hindra, att Rhén tillerkännes årligt understöd. Med
hänsyn därtill att den tjänstetid, han uti nu ifrågavarande hänsende äger räkna
sig till godo, icke uppgår till fullt 25 år och då lian vid jämförelsevis unga är fränträtt
sin befattning, bör, enligt hittills tillämpade principer, vidtagas någon reduktion
av understödsbeloppet, vilket enligt gällande bestämmelser kan utgå med högst
400 kronor.
Generalpoststyrelsen har icke något att erinra mot det av motionären föreslagna
belopp, 300 kronor.»
Statskontoret har för egen del anfört:
»Av handlingarna framgår, att anledningen till att Rhén nödgats lämna sin
anställning i postverket varit den, att den poststation i Dorotea by, som han förestod,
blivit i samband med upplåtande för allmän trafik av bandelen Hoting-Dorotea
förflyttad till järnvägsstationen i Dorotea. Vid sådant förhållande och då Rhén
synes kunna räkna inemot 24 år i postverkets tjänst, instämmer statskontoret i
generalpoststyrelsens mening, att ett årligt understöd till föreslaget belopp av 300
kronor billigtvis må honom beviljas. Understödet synes böra anvisas att utgå av
det å postverkets stat för driftkostnader upptagna anslaget till understöd m. m. åt
personer, som äro eller varit anställda i postverket eller anlitats i dess ärenden.»
Då Rhén kan räkna sig tillgodo en sammanlagd tjänstetid i postverket
av inemot 24 år och då, enligt vad utredningen giver vid handen,
han synes vai’a i behov av understöd, anser även utskottet, att
han billigtvis bör komma i åtnjutande av ett årligt understöd av statsverket;
och hav utskottet icke något att erinra mot det av motionären
föreslagna beloppet. Understödet torde böra anvisas att utgå på sätt
statskontoret föreslagit och tillerkännas Rhén från och med den 1
januari 1919.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 228, må medgiva, att förre poststations föreståndaren
Nils Alfred Emanuel Rhén i Dorotea må från och med
den 1 januari 1919 under sin återstående livstid uppbära
ett ärligt understöd av trehundra kronor, att utgå
av det å postverkets stat för driftkostnader upptagna
anslaget till understöd m. m. åt personer, som äro
eller varit anställda i postverket eller anlitats i dess
ärenden.
Statskontoret.
Utskottet.
12
Bankoutikottets utlåtande Nr 47.
Angående
tilläggspensioner
å''
vissa f. d.
befattningshavare
vid
statens järnvägar.
Järnvägs
styrelsen.
4:o) I eu inom första kammaren av herr Gullberg jämte tre andra
av kammarens ledamöter väckt motion, nr 24, har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att de befattningshavare vid statens järnvägar,
som avgått med pension under åren 1915, 1916, 1917 och 1918 måtte
erhålla pension även på det lönetillägg, som de åtnjutit vid tiden för
sin avgång ur tjänsten».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Som bekant tillämpas från 1919 års ingång ny lönestat för befattningshavare
vid statens järnvägar. Härigenom komma också dessas pensionsförhållanden att bliva
väsentligt bättre, än de varit förut. För de befattningshavare däremot, som på
grund av ålder tvingats att avgå åren närmast före 1919, och för vilka således
beräknas pension efter de gamla lönerna, blir ställningen allt annat än god. Genom
ogynnsamma omständigheter blev lönekommitténs arbete fördröjt, och riksdagen beviljade
för den skull under 1915—1918 de lägst avlönade ett provisoriskt lönetillägg.
Det synes då vara billigt och rätt, att samma personer finge tillgodonjuta pension
jämväl på detta fyllnadsbelopp, utöver den de åtnjutit på ordinarie lön. För staten
blir detta i alla fall en mindre utgift, än den som skulle utgått, om, som väntat
var, den nya lönestaten blivit färdig några år tidigare. Genom uppgifter från kungl.
järnvägsstyrelsen ha vi inhämtat, att år 1915, det första år under vilket lönetillägg
beviljades, avgingo 106; 1916 avgingo 96; 1917 avgingo 94, och 1918 avgingo 1,907.A)
Lönetilläggen voro av varierande storlek, men uppgingo under intet av dessa år
till mer än 500 kronor. Alltså skulle pensionssökningarna icke bliva synnerligen
stora.»
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande
anfört följande:
»Tillfälligt lönetillägg av det slag, som avses i motionen om tilläggspensioner
åt vissa f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, tillkom under åren 1915 och
1916 endast tjänstemän av lägre grad, vilkas arvode icke översteg 1.500 kronor.
Lönetillägget utgick enligt fastställda grunder med följande belopp, nämligen:
till tjänsteman, vars ordinarie arvode icke översteg 1,140 kronor, med
120 kronor,
till tjänsteman, vars ordinarie arvode översteg 1,140 kronor, men icke 1,380
kronor, med 90 kronor, samt
till tjänsteman, vars ordinarie arvode översteg 1,380 kronor, men icke 1,500
kronor, med 60 kronor.
I samband med fastställande av grunder för utbetalning av tillfälligt lönetillägg
under år 1917 åt förenämnda personal medgav 1916 års riksdag, att till
dylika befattningshavare finge, förutom det tillfälliga lönetillägg, vilket förut för år
1916 beviljats, under samma år utgå halva det belopp, varmed lönetillägget enligt
de ovanberörda för år 1917 antagna grunder kunde överskjuta det för år 1916 utgående
lönetillägget. Enligt dessa för år 1917 antagna grunder skulle lönetillägget
utgå med följande belopp, nämligen:
*) Tryckfel. Skall vara 107. Jämför järnvägsstyrelsens yttrande.
Bankoutskottets utlåtande AV 47.
13
a) till tjänsteman, vilkens arvode icke överstiger 1,020 kronor och som därjämte
uppbär kontant ersättning för bostad och bränsle, 180 kronor;
b) till tjänsteman, tillhörande lägsta avlöningsgruppen (arvode 840—1,140
krono!-)., vilkens arvode icke överstiger 1,020 kronor och som därjämte innehar
bostad in natura, 160 kronor;
c) till tjänsteman, tillhörande högre avlöningsgrupp än som i b) sägs, vilkens
arvode icke överstiger 1,020 kronor och som därjämte innehar bostad in natura
om högst l ram och kök eller en därmed likvärdig lägenhet om 2 rum och kök,
160 kronor;
d) till tjänsteman, tillhörande högre avlöningsgrupp än som i b) sägs, vilkens
arvode icke överstiger 1,020 kronor och som därjämte innehar bostad in natura av
högre storlek än som i c) angivits, 120 kronor;
e) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,020 kronor men icke 1,140
kronor och som därjämte uppbär kontant ersättning för bostad och bränsle, 140
kronor;
f) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,020 men icke 1,140 kronor
och som därjämte innehar bostad in natura 120 kronor;
g) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,140 kronor msn ej 1,380
kronor och som därjämte uppbär kontant ersättning för bostad och bränsle, 110
kronor;
h) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,140 kronor men icke 1,380
kronor och som därjämte innehar bostad in natura, 90 kronor;
i) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,380 men icke 1,500 kronor
och som därjämte uppbär kontant ersättning för bostad och bränsle, 80 kronor; samt
j) till tjänsteman, vilkens arvode överstiger 1,380 men icke 1,500 kronor
och som därjämte innehar bostad in natura, 60 kronor.
I anledning av framställd proposition samt en i ämnet väckt motion beslöt
1917 års riksdag att med ändring av 1916 års riksdags ovannämnda beslut angående
tillfälligt lönetillägg under år 1917 medgiva, att under vart och ett av åren
1917 och 1918 finge utgå tillfälligt lönetillägg till tjänstemän av såväl lägre som
högre grad vid statens järnvägar enligt nedanstående grunder:
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Arvode |
Tillfälligt lönetillägg till tjänsteman, placerad å ort, 20 % av arvodet |
||
Manlig tjänsteman, vilken åtnjuter Bostad och Ersättning bränsle in för bostad natura | och bränsle |
Kvinnlig tjänsteman |
||
720 |
270 |
300 |
— |
780 |
270 |
300 |
— |
840 |
270 |
300 |
240 |
900 |
270 |
300 |
240 |
960 |
270 |
300 |
240 |
1,020 |
270 |
300 |
220 |
1,080 |
230 |
260 |
200 |
1,140 |
230 |
260 |
200 |
1,200 |
190 |
220 |
200 |
1,260 |
190 |
220 |
— |
1,380 |
190 |
220 |
_ |
1,500 |
170 |
200 |
150 |
1,800 |
170 |
200 |
100 |
2,100 |
170 |
200 |
50 |
2,400 |
170 |
200 |
— |
2,700 |
170 |
200 |
|
3,000 |
170 |
200 |
— |
3,300 |
150 |
ISO'') |
_ | |
För tjänsteman, placerad å ort, där ersättningen för bostad och bränsle bestämts
till respektive 25, 30, 35 eller 40 procent av arvodet, utgår tillfälligt lönetillägg,
vare sig tjänstemannen tilldelats fri bostad med bränsle eller uppbär kontant
ersättning därför, med respektive 5, 10, 15 och 20 procent högre belopp än
som enligt ovanstående tabell skulle hava tillkommit tjänstemannen, därest han
varit placerad å ort, där ersättningen för bostad och bränsle utgår med 20 procent
av arvodet. Uppkommande brutet krontal avrundas därvid uppåt.
I den föreliggande motionen med förslag, att de befattningshavare vid statens
järnvägar, som avgått med pension under åren 1915—1918, måtte erhålla
pension även på det lönetillägg, som de åtnjutit vid tiden för sin avgång ur tjänsten,
säga sig motionärerna hava genom uppgift från kungl. styrelsen inhämtat, att
år 1915 avgått 106 sådana befattningshavare, samt att motsvarande antal varit för
år 1916 96, för år 1917 94 och för år 1918 1,907. Beträffande dessa uppgifter
tillåter sig styrelsen, under framhållande att de lämnats endast under hand från *)
*) Tjänsteman i järnvägsstyrelsen, för vilken begynnelsearvodet enligt avlöningsreglementet
»r bestämt till 3,300 kronor, är dock undantagen frän åtnjutande av tillfälligt lönetillägg.
Banko utskottets utlåtande Nr 47. 15
e"i tjän8terna™ a e.tt; av. styrelsens kontor, anmärka, att desamma sä till vida
oriktigt ätergivits i motionen, att anialet befattningshavare med tillfälligt lönetillagg,
som avgatt med pension under år 1918 däri uppgivits till 1,907 i stället
tor det av bemälda tjänsteman angivna antalet 107.
, ... Pot '' niotionen framställda förslaget synes gå ut på att bereda en var av
/IA n o *» i n tto a / J n 4- ^1 L « r . 1 r 1 1 1
de dan avseada f. d. befattningshavarna en tilläggspension, beräknad å årliga be1
oppe t av det tillfälliga lönetillägg, han vid avgången ur statens järnvägars tjänst
taktiskt uppbar, basom framgår av det här ovan anförda, hava de under åren 1916
1917 och 1918 atnjnfna lönetilläggen varit för befältninghavare med samma arvode
*v, beJ°Pp’ al^eftersom vederbörande åtnjutit bostad in natura eller icke.
Beträffande de under åren 1917 och 1918 åtnjutna tilläggen så hava dessas storlek
jamval vant beroende av, huruvida vederbörande varit placerad på ort, där ersättning
för bostad och bränsle bestämts till resp. 20, 25, 30, 35 eller 40 procent.
Enligt de i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järn vägar stadgade grunder för beräknande av pensionens belopp, skall
emellertid hänsyn icke tagas till den ställning vederbörande vid avgången ur tjänsten
intagit i fråga om avlöningsformen fri bostad med bränsle eller ersättning
darfor och icke heller till den omständigheten, att han då varit placerad å en ort
dä* sistnämnda ersättning utgått med högre belopp än å 20-procents-ort. Dessa
grunder synas kungl. styrelsen böra komma till tillämpning jämväl vid beräknande
av de nu ifrågasätta tilläggspensionerna. Beträffande f. d. befattningshavare, som
avgatt under aren 1916. 1917 och 1918 och därvid åtnjutit tillfälligt lönetillägg
med annat belopp än det här nedan avsedda, bör alltså vid denna beräkning vederbörandes^
tilläggspension bestämmas till viss procent av det tillfälliga lönetillägg
som utgått till en med honom i avseende å arvode likställd befattningshavare
vilken åtnjutit ersätining för bostad och bränsle och — därest fråga är om befattningshavare,
som avgått efter år 1916 — varit placerad å ort, där dylik ersättning
utgått med 20 procent av arvodet.
Med anledning av motionen har genom styrelsens försorg utredning verkställts
dels beträffande antalet f. d. befattningshavare, varom här är fråga, dels beträffande
den kostnad, som beviljande av tilläggspension åt dessa i enlighet med ovan
angivna grunder skulle, under förutsättning att berörda förmån finge åtnjutas från
ingången av år 1919, medföra för statsverket under samma år. Denna utredning
har givit vid handen
att under åren 1915-1918 följande antal befattningshavare av ifrågavarande
slag avgått med pension ur statens järnvägars tjänst, nämligen:
samt att kostnaden för tilläggspension åt dem, beräknad i enlighet med
förenämnda grunder, skulle under år 1919 utgöra omkring 53,000 kronor.
Vid beräknande av denna kostnad har tilläggspensionen åt en var beräknats
utgöra det belopp, som motsvarar samma procent av lönetillägget, efter vilken
vederbörandes pension vid avgången ur tjänsten blivit bestämd.
år 1915
116 befattningshavare
» 1916.
» 1917..
91
140
97
» 1918
Summa 444 befattningshavare
16
Banko utskottets utlåtande Nr 47.
Statikontoret.
Vitkottet.
Då såsom motionärerna framhållit, den löneförbättring, som vid tillsättande av
1914 års kommitté angående avlöningsförhållandena vid statens järnvägar var avsedd
att beredas personalen vid densamma, blivit genom ogynnsamma omständigheter avsevärt
fördröjd, och det ansetts vara av förhallandena pakallat att i avvaktan pa
denna lönereglering bevilja provisoriska lönetillägg åt de lägst avlönade personalgrupperna,
synes det styrelsen icke vara något att erinra mot, att de befattningshavare,
som vid sin avgång ur statens järnvägars tjänst varit i åtnjutande av
dylikt tillägg, beredes jämväl förmånen att få tillgodoräkna sig detta tillägg i
pensionshänseende i den omfattning ovan angivits.»
Statskontoret kar för egen del anfört följande:
»I motionen nr I: 24 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att de befattningshavare
vid statens järnvägar, som avgått med pension under åren 1915—
1918 måtte erhålla pension även på det lönetillägg, som de åtnjutit vid tiden för
sin avgång ur tjänsten. Häröver har kungl. järnvägsstyrelsen yttrat sig i bilagda
skrivelse av den 15 innevarande mars och därvid framlagt förslag till de grunder,
som enligt styrelsens mening borde tillämpas vid beviljande av de ifrågasatta till—
läggspensionema, ävensom meddelat uppgift å antalet pensionärer, som därav kunde
bliva delaktiga, och å den beräknade kostnaden för ett år. Med hänsyn särskilt
därtill, att den redan år 1914 påbörjade utredningen angående lönereglering för personalen
vid statens järnvägar blivit genom ogynnsamma omständigheter avsevärt
fördröjd, har styrelsen ansett någon erinran icke vara att göra mot bifall till motionen
i den omfattning, som av styrelsens förslag närmare framgår.. För egen
del får kungl. statskontoret fästa uppmärksamheten därå, att en provisorisk lönereglering
icke i allmänhet ansetts böra medföra en motsvarande reglering av pensionsförhållandena.
Exempelvis kan erinras, att, efter det under år 1907 och närmast
påföljande åren löneregleringar genomförts för flertalet centrala ämbetsverk med
därav följande förbättring även i pensionshänseende, för statsdepartementen och vissa
centrala ''ämbetsverk fortfarande gällde endast provisorisk lönereglering, som icke
medförde någon som helst förbättring av pensionsbeloppen. Under denna tid avgående
tjänstinnehavare, som åtnjutit provisoriskt lönetillägg, fick alltså en lägie
pension än motsvarande samtidigt avgående tjänstinnehavare vid nyreglerat verk.
Först under de allra sista åren hava tilläggspensioner i några särskilda fall på Kungl.
Maj ts framställningar blivit av riksdagen beviljade. Emellertid torde det icke kunna
förnekas, att billighetsskäl tala för en åtgärd i motionens syfte. Därest med hänsyn
härtill tilläggspensioner anses böra beviljas, haller kungl. statskontoret före, att de
av kungl. järnvägsstyrelsen angivna grunder böra komma till tillämpning samt att
tilläggspensionerna böra utgå av trafikmedel och åtnjutas först från och med. ingången
av år 1919. Ett annat förfarande i sistberörda avseende skulle säkerligen
medföra oreda och krav på krigstidstillägg å tilläggspensioner för de förflutna åren. »
Med hänsyn därtill, att såsom järnvägsstyrelsen i sitt yttrande
erinrar den redan år 1914 påbörjade utredningen angående lönereglering
för personalen vid statens järnvägar blivit genom ogynnsamma omständigheter
avsevärt fördröjd och i följd härav det ansetts lämpligt att i avvaktan
på en blivande lönereglering bevilja provisoriska lönetillägg åt
Bavknutskoltets utlåta tidt Nu 47.
17
de lägst avlönade personalgrupperna, synes billigheteu fordra, att de
befattningshavare, som vid sin avgång ur statens järnvägars tjänst åtnjutit
sådant tillägg, må få tillgodoräkna sig detta tillägg även i pensionshänseende.
Därvid synas de av järnvägsstyrelsen angivna grunderna
böra komma till tillämpning. Tilläggspensionerna torde böra anvisas
att utgå av trafikmedel och komma vederbörande tillgodo från och med
innevarande års början.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 24, må medgiva, att de befattningshavare vid statens
järnvägar, som avgått med pension under åren 1915
—1918, må från och med den 1 januari 1919 erhålla
tilläggspension i enlighet med de grunder, som bär
ovan av järnvägsstyrelsen angivits att utgå av trafikmedel.
5:o) I eu inom första kammaren under nr 64 av herr Rosén väckt Angående årmotion
hemställes, »att riksdagen måtte bevilja förre extra banvakten )sr™ extra
Erik Jonsson från Eriksborg i Vännäs socken ett årligt understöd av banvakten k.
500 kronor, att utgå från och med år 1919». Jontto».
Till stöd för motionen anföres följande:
»Den 31 juli 1912 blev extra banvakten Erik Jonsson överkörd av ett
växeltåg invid Vännäs järnvägsstation, varvid båda benen krossades, det högra
strax nedanför knäet och det vänstra strax intill foten. Jonsson, som efter olycksfallet
under flera månader vårdades å Umeå lasarett, hade av egna medel fått bestrida
denna vård, varjämte han själv bekostat mekaniska ben. Någon sjukavlöning
hade han icke heller uppburit av statens järnvägar. Sedermera har distriktsförvaltningen
vid statens järnvägars femte distrikt tilldelat Jonsson en årlig livränta
av 300 kronor från och med den 4 februari 1913.
Huru vid olycksfallet tillgått framgår av bilagda avskrifter av protokoll,
som förts dels vid polisförhör med järnvägspersonalen, dels av distriktssekreteraren
vid femte distriktet vid förhör med den överkörda banvakten. Att denne icke
själv varit vållande till olyckan torde få anses uppenbart, och att statens järnvägar
är ersättningsskyldig har erkänts genom livräntebrevets utfärdande.
Då den beviljade livräntan är alldeles för liten för ett nödtorftigt uppehälle,
och då den inkomst som Jonsson av eget arbete förmår bereda sig är mycket
ringa, vågar jag hemställa, att riksdagen måtte tillerkänna honom ett ärligt understöd
utöver livräntan, vilket är så mycket mera behövligt, som Jonsson saknar egna
tillgångar och kostnaderna för ombyte och underhåll av mekaniska ben uppgivas
vara rätt stora.»
Beträffande vid motionen fogade intyg får utskottet hänvisa till
motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 19Ut. 8 sand. 32 halt. (Nr 47.) 3
18
Bankon!skottets utlåtande Nr 47.
Järvnägs
styrelsen.
Statskontoret.
Utskottet.
Angående
tilläggspension
åt förre
stationsk ariett
Nils Månsson.
Järnvägsstyrelsen har på anmodan av statskontoret i avgivet yttrande
anfört:
»Såvitt framgår av motionen angående årligt understöd åt förre extra banvakten
Etik Jonsson föreligga i detta fall icke några särskilda omständigheter, som synas
böra föranleda därtill, att Jonsson beredes eu bättre ställning än andra arbetare,
som på grund av genom olycksfall i statens tjänst åsamkad skada jämlikt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete äro
berättigade till livränta av statsmedel med ett årligt belopp av 300 kronor, och
vilka, i likhet med Jonsson, äga att utöver livräntan uppbära tilläggsersättning
med ett årligt belopp av 225 kronor i enlighet med kung], kungörelsen den 28 juni
1918 angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera
av statsmedel utgående livräntor med mera.
Med anledning av motionärens uppgift, att Jonsson själv skulle hava fått
vidkännas kostnaden för anskaffande av mekaniskt ben samt att han icke heller
skulle hava uppburit någon sjukavlömng från statens järnvägar, tillåter sig kungl.
styrelsen framhålla, att denna uppgift visat sig icke vara riktig. Enligt vad kung!,
styrelsen inhämtat från vederbörande distriktsförvaltning har till Jonsson utbetalats
dels ersättning för kostnaden för mekaniska ben, och dels såsom sjukavlöning full
avlöning för tiden 31 juli 1912—3 februari 1913, varjämte lian tillika erhållit
ersättning för honom på grund av olycksfallet åsamkade utgifter för skjutsar och
läkarintyg.»
1 likhet med järnvägsstyrelsen har statskontoret ansett, att särskilda
skäl icke förebragts för beredande åt Jonsson av större förmån
än den, som tillkommer andra i statens tjänst genom olycksfall skadade
arbetare.
Aven utskottet anser, att några särskilda skäl icke förebragts för
att bereda öonsson större förmån än den, som tillkommer andra arbetare,
vilka på grund av genom olycksfall i statens tjänst asamkad
skada jämlikt 1901 års lag äro berättigade till livränta av statsmedel
med ett årligt belopp av 300 kronor och vilka i likhet med Jonsson
äga att jämlikt kungörelsen den 28 juni 1918 utöver livräntan uppbära
tilläggsersättning med 225 kronor om året.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion 1: 64 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
6:o) I en inom andra kammaren väckt motion nr 37 hemställer
herr Jensen, med instämmande i motionens syfte av sju andra av
kammarens ledamöter, Datt riksdagen matte bevilja f. d. station skarl en
Jinnkoutskottets utlåtande Nr 47. I 9
vid statens järnvägar Nils Månsson eu årlig tilläggspension av iyrahundfaåtta
(408) kronor, att utgå av trafikmedel från och med den
1 januari 1919.»
Till stöd för motionen auföres följande:
»Under vagnsväxling å Lunds station natten mellan den 2 och 3 juni 187•“>
överkördes och skadades stationskarlen Nils Månsson, sä att båda benen måste
amputeras. Efter erhållen sjukhusvård kunde han på grund av sin invaliditet,
inte mera användas i järnvägens tjänst, utan erhöll, enligt då gällande bestämmelser
för statens järnvägars pensionsinrättning, en årlig pension av etthundranittiotvå
(192) kronor.
Någon vare sig engångsskadeersättning eller ersättning för sveda och värk
erhölls inte. Då denna pension var otillräcklig att försörja familjen på, har ifrågavarande
person sysslat med tillverkning och försäljning av lättare bleckslageriarbeten,
varigenom han förskaffat sig en nödtorftig bärgning. Under de senaste
åren har emellertid Månssons arbetsförmåga i väsentlig grad nedsatts (han är över
72 år gammal), varigenom arbetsinkomsten undan för undan minskats. Härtill
kommer, att, även om arbetskrafterna stått bi, materialtillgången under krigsåren
blivit allt mindre och mindre, vilket haft till följd att den lilla kundkrets som
funnits har försvunnit och därmed även arbetsförtjänsten. Under sådana förhållanden
synes mig rättvisa och billighet bjuda, att staten genom utökning av pensionsbeloppet
träder hjälpande emellan.»
Beträffande vid motionen fogade intyg får utskottet hänvisa till
motionen.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet
yttrande anfört följande:
»På sätt uppgivits i motionen om tilläggspension åt föri''e stationskarlen Nils
Månsson är denne tillförsäkrad en årlig pension av 192 kronor.
Under de senare åren har Månsson i egenskap av f. d. befattningshavare i
statens tjänst varit i åtnjutande av krigstidstillägg, vilket under år 1918 utgått
med tillhopa 396 kronor.
Enär det olycksfall, till följd varav Månsson blivit invalid, inträffat före den
tidpunkt, då lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägsdrift trädde i kraft, har i detta fall tilldelande av engångsskadeersättning
eller ersättning för sveda och värk åt den skadade icke kunnat äga rum.
Med hänsyn härtill och till otillräckligheten av det belopp, som Månsson
äger uppbära i pension, synes det kungl. styrelsen icke vara något att erinra
mot, att staten genom beviljande av en tilläggspension träder hjälpande emellan i
detta fall.
Beträffande denna tilläggspensions belopp, som av motionären föreslagits
skola bestämmas till 408 kronor, håller kungl. styrelsen före, att tilläggspensionen
lämpligen bör tillmätas så, att densamma jämte pensionen motsvarar vad som högst
Järnvägsstyrelsen.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
Utskottet.
kan utgå i årlig livränta och tilläggsersättning till en arbetare, som pa grund av
skada genom olycksfall i statens tjänst är berättigad till livränta av statsmedel
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete. Då högsta livränta enligt nämnda lag utgår med 300 kronor om året,
samt tilläggsersättningen enligt förberörda kungl. kungörelse den 28 juni 1918
motsvarar tre fjärdedelar av livräntan, utgör en dylik arbetares högsta ersättning
av statsmedel tillhopa 525 kronor. Med tillämpning av den här ovan angivna beräkningsgrunden
skulle alltså tilläggspensionens belopp i detta fall böra bestämmas
till 333 kronor.
Under förutsättning att de grunder, efter vilka krigstidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst kommer att utgå under år 1919, icke bliva mindre
fördelaktiga än de under år 1918 tillämpade, samt att Månsson berättigas uppbära
en tilläggspension av 333 kronor om året från ingången av detta år, skulle sammanlagda
beloppet av de honom under samma år i egenskap av pensionär tillkommande
förmåner utgöra i det närmaste 1,100 kronor.»
Statskontoret har för sin del åberopat järnvägsstyrelsens yttrande.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit, bär utskottet icke
något att erinra mot, att staten i detta fall träder hjälpande emellan
genom beviljande av tilläggspension. Beträffande beloppet av densamma
instämmer utskottet med järnvägsstyrelsen därutinnan, att tillläggspensionen
bör tillmätas så, att densamma jämte pensionen motsvarar
vad som högst kan utgå i årlig livränta och tilläggsersättning
till en arbetare, som på grund av skada genom olycksfall i statens
tjänst är berättigad till livränta av statsmedel enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Med tillämpning av den här ovan angivna beräkningsgrunden skulle
alltså tilläggspensionens belopp i detta fall bestämmas till 333 kronor.
Tilläggspensionen torde böra utgå från och med innevarande års början
och anvisas av trafikmedel.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 37, må besluta, att förre stationskarlen Nils
Månsson må utöver honom redan tillerkänd pension
från och med den 1 januari 1919 under sin återstående
livstid åtnjuta en årlig tilläggspension av trehundratrettiotre
kronor att utgå av trafikmedel.
Bankoutskottets utlåtande Nr 47. 21
<:o) 1 en inom undra kammaren under ur li() viiekt motion liar
herr Hedlund i Östersund hemställt »att riksdagen ville besluta att ett
ärligt understöd å 300 kronor må fr. o. in. den 1 januari 1919
utgå till änkan Märta Brita Eriksson, sä länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förbliver, ävensom 100 kronor årligen till ett vart av
hennes två minderåriga barn intill fyllda 18 år;
och likaledes att riksdagen måtte bevilja änkan Anna Maria Hullf/ren
ett årligt understöd å 300 kronor att utgå från den 1 januari 1919,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förbliver, ävensom 100
kronor årligen till ett vart av hennes tre barn intill fyllda 18 år.»
Till stöd för berörda hemställan har anförts följande:
»Såsom av bifogade intyg framgår avled i Östersund linjearbetaren Laurentius
Eriksson den 11 september 1918 och linjearbetaren Olof Edvin Hallgren den
17 september samma år. Båda bortrycktes helt hastigt av den i Östersund under
denna tid häftigt rasande s. k. spanska sjukan. Laurentius Eriksson efterlämnar
hustru samt två minderåriga barn jämte åldrig moder.
Då änkan Eriksson på grund av att det ena barnet är mycket klent hindras
i sitt arbete, kan hon, ehuru frisk, ej så verksamt bidraga till familjens uppehälle
som eljest varit möjligt.
•''»kan Hallgren har tre minderåriga bara, varav det ena är fött 6 veckor
efter mannens död. Då hon dessutom lider av tuberkulos, torde härigenom hennes
möjligheter att bidraga till familjens uppehälle vara helt uteslutna.
Enligt bifogade intyg finnes ingen behållning i någotdera boet.
Eriksson hade genomgått kurser i apparatkännedom under åren 1917 och
1918 och Hallgren kurs för utbildning av reparatörer år 1913 och kurs i apparat,-kännedom år 1916. Båda hade enligt närslutna intyg visat synnerlig nit och skicklighet
i sitt arbete samt skulle såsom av utdrag av skrivelse från linjeingenjören i
Östersund framgår med all sannolikhet nu hava erhållit ordinarie befattning vid
telegrafverket, därest de ej helt hastigt avlidit. Hade de varit ordinarie i tjänsten,
hade ju deras efterlevande varit berättigade erhålla pension.»
Beträffande vid motionen fogade intyg får utskottet hänvisa till
motionen.
På anmodan av statskontoret bär telegrafstyrelsen i avgivet
yttrande anfört:
»Med anledning av ifrågasatt understöd åt linjearbetama L. Erikssons och
O. E. Hallgrens efterlevande får kungl. telegrafstyrelsen med vitsordande av de i
den remitterade motionen lämnade uppgifter meddela, att linjedirektören i Sundsvall
uti skrivelser den 27 september och den 27 oktober 1918 bland annat gjort
framställning om beredande av understöd utöver föreskriven begravningshjälp åt
förenämnda efterlevande. I skrivelse den 29 oktober 1918 har kungl. telegrafstyrelsen
tillkännagivit, att kungl. styrelsen icke kunnat bifalla framställningen om
beredande av sådant understöd. Skälet härtill har varit, att det synts kungl.
Angående
nylig a understöd
åt änkorna
Märta
Hvita Eriksson
och Anna
Maria Hallgren
samt
deråt minderåriga
It arv.
Telegrafstyrelsen.
Statskontoret
Utskottet.
Angående
pension åt
schaktmästaren
Jöns
Gustaf
Strandberg.
Väg- och vat
tenbyggnadsstyr
elsen.
22 Bankoutskottets utlåtande Nr 47:
styrelsen som om dylik förmån med samma rått borde tillkomma efterlevande i
motsvarande ställning efter varje i telegrafverkets tjänst avliden arbetare. Det har
då framstått såsom föga överensstämmande med rättvisa att i allenast enstaka fall
söka utverka dylikt understöd.»
Åven statskontoret linner det betänkligt att slå in på den vägen
att med statsmedel pensionera efterlevande efter aroetare, da såsom i
förevarande fall några alldeles särskilda skäl icke synas föreligga.
Med hänsyn till vad myndigheterna i ärendet anfört, anser sig
utskottet böra avstyrka bifall till motionen och hemställer,
att förevarande motion 11:60 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
8:o) I en inom andra kammaren väckt motion nr 57 har herr
Wikström hemställt, »att riksdagen måtte åt schaktmästaren Jöns Gustaf
Strandberg för hans återstående livstid bevilja en årlig pension av trehundra
kronor att från och med år 1920 utgå av allmänna indragningsstaten».
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»Bland de många, vilka utöva en gagnande verksamhet i det allmännas tjänst,
märkas de schaktmästare vid statsunderstödda företag, vilka arbeta såsom posthavande
inom väg- och vattenbyggnadsdis.trikteii. Då dessa schaktmästare till två
tredjedelar avlönas av statsmedel, borde de anses såsom statstjänare, men som de
icke erhålla sin lön direkt av staten utan av de tjänstemän, som äro kontrollanter
vid de allmänna arbetena, hava de icke rätt till pension, när de av ålder och slit
blivit kasserade.
Emellertid har riksdagen vid olika tillfällen i särskilda fall beviljat understöd
åt behövande, uttjänte arbetare i statens tjänst: och vid sådant förhållande vägar
jag vördsamt hemställa om ett understöd åt eu dylik arbetare, nämligen åt schaktmästaren
Jöns Gustaf Strandberg, från Loshult, nu boende i Skellefteå.^
Av närlagda intyg framgår, att Strandberg, som är född år 1859, under de
senaste 35 åren — med undantag för vissa perioder — tjänstgjort vid allmänna
arbeten, samt att han nu vid nedsatt arbetsförmåga är i behov av pension.»
Beträffande vid motionen fogade intyg får utskottet hänvisa till
motionen.
På anmodan av statskontoret har väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
i avgivet yttrande anfört följande:
»Det låter sig å ena sidan ej förneka, att löner till arbetare vid statsunderstödda
företag till så stor del utgöras av statsmedel, som statsbidraget förhållet
Jinliliputd''nt./(Us ■utletandc, Js’r. 47... %i\
sig till den verkliga kostnaden. Men å andra sidan synes denna omständighet icke
vara av beskaffenhet att kunna grunda samma intresse hos staten att tillgodose
dessa arbetare med pension som beträffande statens egna arbetare. Arbetaren vid
statsunderstödda företag bär till arbetsgivare, icke staten, utan vederbörande arbetsdirektion,
vägstyrelse eller entreprenör. Det på statens egenskap av arbetsgivare
grundade intresse att tillgodose sina arbetare med pension föreligger här således icke.
Genom lagen om allmän pensionsförsäkring har staten dragit försorg om de
medborgare, som ej för särskild tjänst erlägga pensionsavgifter. Att i förevarande
fall därutöver utsträcka statens skyldighet synes kungl. styrelsen icke tillrådligt.»
För egen del har statskontoret anfört.
»Såsom kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, kunna schaktmästare
icke anses vara anställda i statens tjänst och hava icke på annat sätt
åtnjutit inkomst av statsmedel än att deras avlöning vid statsunderstödda vägföretag
delvis kan anses hava utgått av det till företaget beviljade statsbidrag. Av
en bilaga till motionen synes visserligen framgå, att schaktmästaren Strandberg
även tjänstgjort vid något för statens räkning utfört arbete, men uppgift saknas
såväl rörande omfattningen av sådan tjänstgöring som ock huruvida han därvid
vant av statmyndighet anställd eller om han endast biträtt en entreprenör. Såvitt
kungl. statskontoret har sig bekant har pensionering i dylikt fall hittills icke förekommit,
och det synes med hänsikt till de vittutseende konsekvenserna betänkligt,
att nu vidtaga åtgärd i sådant syfte, i all synnerhet då ingen som helst utredning
föreligger om vart ett sådant steg skulle leda.»
Såsom statskontoret framhåller, har någon pension i fall liknande
detta hittills icke förekommit, och anser utskottet i likhet med nämnda
ämbetsverk med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som ett bifall
till motionen skulle kunna framkalla, det innebära betänkligheter att
vidtaga någon åtgärd i motionens syfte.
Utskottet hemställer därför,
att förevarande motion 11:57 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 maj 1919.
På bankoutskottets vägnar:
Statskontoret.
Utskottet.
ERNST HEDENST1ERNA.
24
Bankoutskottet* utlåtande Nr 47.
Reservationer:
vid punkten l:o) ang. understöd åt f. postköraren C. G. Johansson:
av herrar Hedenstierna, Neiglick, Wickman, Enhörning, Lindgren,
Sommelius och Jonsson i Gumboda, vilka anfört följande:
»Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande Johanssons
verksamhet och då Johansson icke innehaft statstjänst, hava vi ansett,
att utskottet bort avstyrka bifall till motionärernas framställning.»
vid punkten 6:o) ang. tilläggspension åt f. stationskarlen Nils
Månsson:
av herrar Edbom, Borggren, Bäcklund och Boven, vilka yrkat
bifall till motionen; samt
vid punkten 7:o) ang. understöd åt änkorna M. B. Eriksson oeh,
A. M. Hallgren in. m.:
av herrar Edbom, Borggren, Bäcklund och Hagman, vilka yrkat
bifall till motionen med den ändring, att understödet till vart och ett
av barnen måtte bestämmas till 75 kronor om året att utgå till och
med det år, varunder det fyller 18 år samt att de föreslagna understöden
måtte utgå av telegrafverkets medel, i den ordning som gäller
för utbetalande av fyllnadspensioner.
STOCKHOLM, I3AAC MASCUS’ BOKTRYCKESX-AKTIEBOLAG, 191».