Bankoutskott ets utlåtande Nr .''16.

1

Nr 3(>.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 191» kl. 1 e. m.

Utlutande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Majt angående ''utredning och förslag i fråga om ändrade
bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter
och förvaltning.

I två till bankoutskottet remitterade likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under nr 69 av herr Ljunggren jämte
två andra kammarens ledamöter och den andra inom andra kammaren
under nr 173 av herr EUasson jämte elva av kammarens ledamöter, har
hemställts, natt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, huruvida och i vad mån ändrade bestämmelser rörande vården
om sparbankernas angelägenheter och förvaltning kunna vara av behovet
påkallade samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en sådan
utredning kan giva anledning.»

Till slöd för denna framställning hava motionärerna anfört följande:

»I § 7 i lag angående sparbanker den 29 juli 1892 finnas bestämmelser rörande
sparbankers ledning och förvaltning. Enligt denna paragraf tillkommer vården
om sparbanks angelägenheter dels s. k. huvudmän, som skola representera insättama
och såsom överstyrelse övervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande
styrelse.

Huvudmännen skola till ett antal av minst tjugo och högst femtio utses genom
val på sätt reglementet föreskriver; dock att stiftare av sparbank må kunna
i reglementet förklaras för huvudmän.

Av en undersökning, företagen av 1913 års bankoutskott, framgår det, att i
det jämförelsevis största antalet spai banker huvudmännen komplettera sig själva.

Emot denna anordning har det vid flera tillfällen framförts väl grundade
anmärkningar.

Redan i den 1891 tillsatta sparbankskommitténs betänkande uttalades, att
’det i allmänhet vore önskligt, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges
av kommunalrepresentationen eller annan korporation eller myndighet, som för sparbanken
hyste intresse’.

Ovan åberopade undersökning visar emellertid, åt1 detta sparbankskommitténs
uttalade önskemål i praktiken i stort sett skjutits åt sidan.

Vid 1909 års riksdag föreslogs i motion nr 63 i andra kammaren antagandet
av sådana bestämmelser, som på ett för insättarna så tillfredsställande sätt som
bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 23 höft. (Nr 36—37.) 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet

möjligt ordnar valet av huvudmän och framförallt förebygger det kotteriväsen, som
så lätt uppstår genom självkompletteringen.

Även vid 1913 års riksdag väcktes liknande motioner i båda kamrarna.

Bankoutskottets majoritet avstyrkte emellertid motionerna (som dock biföllos
av andra kammaren), företrädesvis under det antagandet, att Kungl. Maj:t skulle
ägna frågan nödig uppmärksamhet i samband med prövningen av det den 20 juni
1911 avgivna betänkandet angående anordnande av en fackmässig och enhetlig kontroll
över rikets sparbanker.

Så vitt bekant har dock detta betänkande tills dato icke föranlett några åtgärder,
vartill kommer, att detsamma icke innehåller något av det, motionerna hemställt
om.

I kommittébetänkandet vidröres denna sak allenast i sä måtto, att man i
motiveringen till § 7 tagit så mycken hänsyn till insättarna, att man tänkt sig,
att revisorerna företrädesvis borde väljas bland insättarna, men något vidare om
förvaltning, huvudmän o. d. finnes icke alls i betänkandet.

Vid 1910 års slut utgjorde antalet insättare i sparbankerna icke mindre än
1,560,317, ett antal, som f. n. torde vara betydligt större. Summan av behållningen
vid samma tidpunkt var 808 miljoner kronor. Lägges härtill, att låntagarna hava
intresse utav, huru räntebeloppen fastställas, och att det allmänna även har viktiga
synpunkter att bevaka, när det gäller att avsätta medel för anslag och dylikt för
allmänna ändamål, så vill det förefalla, som om enighet borde kunna vinnas därom,
att huvudmännens självkomplettering bör ersättas med lämpligare anordningar,

Bankoutskottet vid 1913 års riksdag synes även ha haft en känsla härav,
när det säger: ''Nämnda anordning lärer dock för många vara mindre tilltalande,
och det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke huvudmäns rätt till självkomplettering
i någon mån borde inskränkas, exempelvis genom att kommunal
myndighet finge utse visst antal av huvudmännen’.

Men är man sålunda tämligen ense om syftet, borde man kunna vara med
om en skrivelse till Kungl. Maj t med anhållan om åtgärder i antydd riktning».

Eu liknande motion förelåg till behandling vid 1909 års riksdag.
Motionen blev av sammansatt bank"- och lagutskott enhälligt avstyrkt
och avslogs av båda kamrarna utan överläggning. Jämväl vid 1913
års riksdag väcktes motioner, däri hemställdes om skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utredning och förslag i syfte, alt huvudmannen
i sparbankerna icke måtte tillåtas att komplettera sig själva. Bankoutskottet
avstyrkte emellertid motionerna och erinrade därvid bland
annat om den av Kungl. Maj:t tillsatta sparbankskommittén, som den
20 juni 1911 avgivit betänkande angående anordnande av en fackmässig
och enhetlig kontroll över rikets sparbanker, ävensom att, då nämnda
förslag vore beroende på Kungl. Maj ts prövning, anledning funnes att
antaga, att Kungl. Maj t komme att ägna särskild uppmärksamhet åt
hithörande spörsmål. Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade
kamrarna i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren biföll utskottets
hemställan, under det att andra kammaren med avslag å utskottets hem -

Bankoutskottets utlåtande AV 36.

;{

ställan biföll de i ämnet väckta motionerna. Frågan hade alltså för
det dåvarande förfallit.

Bestämmelserna om val av huvudmän för de olika sparbankerna
äro intagna i de för bankerna gällande reglementena. Det är alltså
endast genom eu granskning av dessa reglementen och sammanställning
av de olika föreskrifterna i berörda hänseende, som det blir möjligt att
erhålla eu fullständig överblick över desamma.

Bankoutskottet har emellertid låtit genomgå de uppgifter, som i fråga
om 373 sparbanker med delägarfond över 200,000 kronor finnas intagna
i »Sveriges bankmatrikel» år IDIG. Av dessa uppgifter framgår,
att för icke mindre än 163 av nämnda sparbanker huvudmännen komplettera
sig själva, varjämte i 6 sparbanker huvudmännen delvis komplettera
sig själva och delvis utses av stadsfullmäktige, kommunalstämma, hushållningsgille
eller domstol. För 32 sparbanker utses huvudmännen av
kommunalstämma samt för 9 av stadsfullmäktige, antingen ensamma
eller tillsammans med andra korporationer. Vidare väljas huvudmännen
i enstaka fall av Konungens befallningshavande jämte vissa korporationer,
av insättarna, av landsting, av hushållningssällskap eller hushållningsgille
samt av stiftarna. I fråga om 140 sparbanker saknas i förevarande
avseende uppgilter. På grund härav och då i bei’örda publikation uppgifter
ej finnas beträffande de 68 sparbanker, som hava delägarfond under
200,000 kronor, kan naturligen denna redogörelse icke anses fullständig.

Av omförmälda redogörelse framgår, att i det jämförelsevis största
antalet sparbanker huvudmänuen komplettera sig själva; dock äro de
därvid ofta nog i viss mån bundna genom särskilda föreskrifter. I
motionerna erinras, att antalet insättare i sparbankerna vid 1910 års
slut utgjorde 1,560,317 och summan av behållningen vid samma tidpunkt
808 miljoner kronor. Motionärerna erinra vidare om låntagarnas
intresse vid räntebeloppens fastställande ävensom om de viktiga synpunkter,
det allmänna hade att bevaka vid avsättandet av medel till
anslag för allmänna ändamål och dylikt. Det syntes därför motionärerna,
som det nuvarande sättet för huvudmännens kompletterande borde ersättas
med en lämpligare anordning. Till fullständigande av de av motionärerna
nyss anförda siffrorna meddelas, att antalet insättare i sparbankerna
vid utgången av år 1916 ökats till 1,893,901 samt att behållningen
likaledes ökats, så att den vid samma tidpunkt utgjorde i runt
tal 1,200 miljoner kronor. Utskottet kan för sin del icke annat än instämma
med 1913 års bankoutskott däri, att den ifrågavarande anordningen
med huvudmännens komplettering för många synes vara mindre

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

tilltalande. Man lärer därför, såsom redan 1913 års bankoutskott framhåller,
med fog kunna ifrågasätta, huruvida icke huvudmännens rätt till
självkomplettering borde i någon mån inskränkas, exempelvis genom att
visst antal av huvudmännen finge utses antingen av kommunal myndighet
eller såsom av 1891 års sparbankskommitté ifrågasatts, annan korporation
eller myndighet, som för sparbanken hyser intresse.

På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, synes det hava
varit huvudsakligen av den anledning, att Kungl. Mnj:t ansåges komma att
ägna denua fråga nödig uppmärksamhet i samband med prövningen av
sparbankskommitténs ovan omförmälda betänkande, som utskottet vid 1913
års riksdag avstyrkte de då väckta motionerna. Kommitténs förslag
har emellertid ännu icke föranlett någon åtgärd och innehåller för övrigt,
såsom också i motionen erinras, icke några särskilda bestämmelser i det
avseende, varom här är fråga. En utredning i ärendet synes utskottet
därför av behovet påkallad, och torde därvid med hänsyn till sparbankernas
stora utveckling under de senare åren dels ånyo böra upptagas
frågan, i vad mån en kontroll av sparbankernas verksamhet kan vara
önskvärd utöver den, som nu är föreskriven, dels ock undersökas, huruvida
åtgärder böra vidtagas i syfte att förhindra, att sparbankernas
medel i allt för stor utsträckning frånhändas den ort, där de uppsamlats.
Ifrågavarande utredning synes utskottet böra utföras genom Kungl.
Maj:ts försorg, och anser sig utskottet alltså böra tillstyrka bifall till
motionärernas förslag om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i
berörda syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och i vad mån ändrade
bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter
och förvaltning må vara av behovet påkallade
samt till riksdagen inkomma med de förslag,
vartill en sådan utredning kan giva anledning.

Stockholm den 3 april 1919.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Närvarande: se utlåtande nr 37.