Bevillningsutskottets betänkande ''Nr 9.
I
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1919 kl. 6 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
ändring i visst hänseende av de vid förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen m. in.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Källman, Röing, Ollas A. Ericsson, Wijk, Boman, Vennersten,
Månsson i Hagaström, Jonsson i Hökhult, Rune, Holmström, Olsson i Kullenbergstorp,
Bergman, Jesperson, Johannes Åkesson, Neess, Örne, Broman, Öhngren och Viklund
i Oviken.
Till bevillningsutskottet bär hänvisats en i första kammaren av herr
Vasseur väckt motion, nr 59, vari yrkas, att riksdagen måtte besluta,
dels att sista stycket av punkt 3:o i de vid förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen skall erhålla följande lydelse, i stället för den av
1918 års lagtima riksdag beslutade:
Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning och som icke
är här i riket skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda
förbindelser med företaget kan hava berett sig, försålt varor till
lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i följd härav inkomsten
av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten
av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava
uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits;
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 8 käft. (Nr 9).
1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
dels att till lämplig paragraf i samma förordning måtte fogas ett tilllägg
av följande innehåll:
Anser kommun eller municipalsamhälle, att näringsidkare inom dess
område till någon i annan svensk kommun hemmahörande, som är ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets
ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till
högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder,
så att i följd därav inkomsten av företaget blivit lägre än den eljest
skolat bliva, må kommunen eller municipalsamhället genom besvär till
kammarrätten senast före utgången av det år, taxeringen skedde, påfordra,
att skälig del av den i den andra kommunen taxerade skattskyldiges inkomst
i stället må beskattas i den klagande kommunen eller municipalsamhället
;
dels ock att motsvarande bestämmelser måtte införas i de vid förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
I motionen yrkas tillika, att, därest riksdagen ej kunde bifalla ovanstående
hemställan, riksdagen måtte besluta, att här berörda, av lagtima
riksdagen 1918 antagna bestämmelser måtte helt och hållet upphävas.
Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.
Förarbetena till ifrågavarande stadgande utvisa, hurusom syftet med
detsamma ursprungligen varit att indirekt i skatteväg träffa utländska intressenter
i svenskt företag, vars prissättning till förmån för berörda intressenter
avsiktligt ordnades så, att det svenska företagets vinst kunde
redovisas lägre än gällande marknadspris bort föranleda.
Sedermera blev i propositionen nr 283 till förra årets lagtima riksdag
stadgandet utsträckt att avse »alla fall, där näringsidkare genom åtgärder
av angivet slag åstadkommit, att inkomsten av hans rörelse blivit
mindre än vederbort». Såsom exempel anfördes det ej ovanliga fall, att
näringsidkare inom en viss bransch bildat ett aktiebolag för anskaffande
av någon sorts vara eller för försäljning av delägarnas produkter. Det
läge då nära till hands, att delägarna, för att undgå den dubbelbeskattning,
som ägde rum i fråga om aktiebolags utdelade vinst, enades om sådana
pris mellan dem, å ena sidan, och det gemensamma bolaget, å andra
Bevillningsutskottets betänkande Nr .9.
sidan, att det sistnämndas rörelse lämnade ringa eller ingen vinst. Liknande
avtal kunde även tänkas i ändamål att nedbringa kommunalutskylderna
för affärsverksamhet, som dreves i kommun med höga skatter.
Yarken Kungl. Maj:t eller riksdagen, som i huvudsak antog Kungl.
Maj:ts förslag, synas i denna sak hava haft någon tanke på de kooperativa
företagen, och har anledningen därtill givetvis varit, att på det kooperativa
området, i vad det omfattar de mera allmännyttiga företagen, hittills
icke yppats några osunda företeelser av hithörande art. Bet förefaller
därför som motionärens farhågor för de kooperativa företagens räkning
skulle vara förhastade.
Att a priori undantaga kooperationen såsom sådan från varje tillämpning
av ifrågavarande stadgande, vore säkerligen icke lämpligt. Bet kunde
formligen inbjuda till att under kooperativ förklädnad bedriva de manipulationer,
som lagstiftaren med stadgandet velat förhindra, och naturligtvis
är det ej uteslutet, att jämväl ett verkligt kooperativt företag kunde
vid sin prispolitik låta leda sig av här omhandlade illojala bevekelsegrunder.
För övrigt torde det kunna antagas, att taxeringsmyndigheterna i
praktiken komma att framgå med all försiktighet och göra bruk av stadgandet
endast vid verkliga missförhållanden.
Försåvitt frågan berör den kommunala beskattningen, lärer den också
bliva föremål för undersökning i samband med den förestående allmänna
reformen på detta område.
Till det ovanstående må slutligen fogas den erinran, att ifrågavarande
stadgande träder i kraft först nästa år och således icke hunnit bliva på
något sätt prövat i tillämpningen. Ej heller har i ärendet eljest åberopats
tillkomsten av några nya på frågans bedömande inverkande omständigheter.
Ett bifall till vare sig det ena eller andra alternativet i motionärens förslag
skulle därför vara stridande mot vedertagen lagstiftningspraxis. Av nu
berörda anledning har utskottet icke i vidare mån, än ovan skett, ingått
i någon saklig prövning av motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Yasseurs förevarande motion, 1:59, icke
må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 11 februari 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Reservationer:
av herr Månsson i Hagaström;
av herr Örne, som anfört:
Motionären bestrider på intet sätt, att de av 1918 års lagtima riksdag
antagna bestämmelser, mot vilka han vänder sig, äro till sitt syfte fullt
riktiga. Det synes även mig vara ett svårt missförhållande, såväl att
utländska affärsföretags dotterbolag genom sin prispolitik kunna undandraga
sig all skatt för här i riket bedriven verksamhet, som även att inom
skilda svenska kommuner verksamma affärsföretag, vilka tillhöra samma
intressegrupp, ha möjlighet att genom sin inbördes varuomsättning göra
det på gruppens samtliga företag uppkomna nettot beskattningsbart inom
blott den eller de kommuner, som ha den lägsta kommunala uttaxeringen.
Däremot finner jag i likhet med motionären, att ifrågavarande bestämmelser
tingo en så olycklig utformning, att omedelbar ändring i den riktning,
motionären föreslagit, är fullt påkallad.
Först och främst äro bestämmelserna ifråga så allmänt formulerade,
att de kunna tillämpas gentemot former av intressegemenskap, mot vilkas
tillvaro ingen som helst invändning kan göras. Samtidens hela ekonomiska
liv karaktäriseras av vad som populärt brukar betecknas som »kampen
mot överflödiga mellanhänder» och som i realiteten innebär, att flera olika
stadier i produktionen eller avsättningen av varor bringas under gemensam
ledning. Motionären har särskilt fäst sig vid ett specialfall av denna
tendens i det ekonomiska livet, nämligen kooperationen. Men det synes
mig icke finnas den ringaste anledning att på annat sätt bedöma exempelvis
minuthandlarnas samverkan i A.-B. Förenade köpmän eller den planerade
bokimportcentralen eller exportindustriernas upprättande av företag i
syfte att tillförsäkra sig riklig och billig tillgång på råvaror, förutsatt att
dylika strävanden ej ha monopolistisk karaktär. Det är därtill min övertygelse,
att dessa strävanden redan visat sig vara i det stora hela fördelaktiga
ur statsfinansiell synpunkt och komma att bli det i ännu högre
grad i framtiden.
Vidare drabba de berörda bestämmelserna i hög grad ojämnt, då de
endast beröra vissa former av integration. Äger sålunda ett företag aktiemajoriteten
i ett annat, eller ha de samma styrelseledamöter, så äro båda
Bevillningsutskottets betänkande Nr 0. °
enligt bestämmelserna underkastade taxeringsmyndigheternas godtfinnande,
men om huvudföretaget helt övertager dotterföretagets verksamhet, så gälla
vanliga taxeringsregler.
Slutligen bör det tilläggas, att bestämmelserna i fråga kunna giva
anledning till den mest upprörande orättvisa i beskattningshänseende, då
ett — kanske på de lösaste grunder fotat — beslut av taxeringsmyndigheterna
att ålägga dotterföretaget, respektive moderföretaget, eu tyngande
beskattning, icke medför rätt till motsvarande minskning av beskattningen
för det företag, som förmenas hava ökat sin inkomst på det andras bekostnad.
Såsom motionären framhåller kan det mycket väl hända, att
båda företagen samtidigt få sin taxering höjd, ehuru enligt sakens natur
endast det ena kan hava dragit fördel i skattehänseende av sådan prispolitik,
som den här ifrågavarande.
Det synes mig, att den av motionären föreslagna utvägen, som på
samma gång skulle avlägsna de missförhållanden, varemot riksdagsbeslutet
1918 vände sig, och de orimligheter, vartill detta besluts oförändrade
bibehållande torde leda, är framkomlig och i alla avseenden tilltalande.
Enligt min mening borde utskottet för den skull hava föreslagit bifall till
motionens första alternativ. För min del uppskattar jag tillfullo de hänsyn
till vedertagen praxis, som utskottet anför till förmån för sitt yrkande,
men vågar likväl anse det bättre, att riksdagen ändrar en lag, som befunnits
bristfällig, redan innan den trätt i kraft, än att den följer en
sakligt icke motiverad praxis.
Den av motionären föreslagna bestämmelsen angående inländska företag
torde kunna placeras omedelbart efter bestämmelsen om de utländska
företagen, men bör kompletteras med ett åläggande för Kammarrätten att
giva vederbörande skattskyldig rätt att inom två månader inkomma
med erinringar och förklaringar.
På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,
att riksdagen med anledning av herr Yasseurs
motion, I: 59, måtte med ändring av 1918 års lagtima
riksdags beslut i frågan besluta, att punkt 3:o
i de vid förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-
och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen skall hava följande
lydelse:
3:o Övriga inkomster av arbete.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Härunder upptagas:
— — — — jordbruk eller skogsbruk.
Tiar näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning och som icke
är här i riket skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda
förbindelser med företaget kan hava berett sig, försålt varor till lägre pris
eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller
vidtagit andra liknande åtgärder, och har i följd härav inkomsten av företaget
blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget
beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest sådana
åtgärder icke vidtagits.
Anser kommun eller municipalsamhälle, att näringsidkare inom dess
omiade till någon i annan svensk kommun hemmahörande, som är ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets
ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre
pris än de i allmänhet gällande ellet vidtagit andra liknande åtgärder, så
att i följd därav inkomsten av företaget blivit lägre än den eljest skolat
bliva, må kommunen eller municipalsamhället genom besvär till kammarrätten
senast före utgången av det år, taxeringen skedde, påfordra, att
skälig del av den i den andra kommunen taxerade skattskyldiges inkomst
i stället må beskattas i den klagande kommunen eller municipalsamhället.
Det åligger kammarrätten att giva skattskyldig, som av bifall till besvären
skulle beröras, del därav med föreläggande att inom 60 dagar efter delgivningen
inkomma med erinringar och förklaringar, åtföljda av de räkenskapsutdrag
och övriga handlingar, han till stöd för sin uppfattning vill åberopa;
samt att 3 § i de vid förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen skall hava följande lydelse:
3 §•
Deklaration — — —- — — — — —____ _ _ __ _ _
— — — -— — — det löpande året.
Har näringsidkare till någon-------vill åberopa (= ovan
stående
tillägg).
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1919.