Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1919 kl. 4 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Majds
- proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin m. m.

Närvarande: herrar Källman, Röing, Wijk, K. A. Nilson, Antonsson, Bäckström,
Rosén, Boman, Vennersten, Månsson i Hagaström*, Jonsson i Hökhult,
Rune, Olsson i Kullenbergstorp, Nilsson i Kristianstad*, Bergman*, Neess,
Broman, Westrup, Lundell och Johansson i Kullersta.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

I en den 25 februari 1919 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 131, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan i detta betänkande
införda förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39
§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
samt förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit.

Den föreliggande propositionen avser att möjliggöra ett kraftigare utskottet,
ingripande mot den olagliga tillverkning av brännvin och renaturering Propositionen.
Bihang till. riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 höft. (Nr 49.) 1

Av utskottet
begärda
yttranden.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

av denaturerad sprit, som under den senare tiden fått en vidsträckt
omfattning-.

Av föredragande departementschefens anförande till ovannämnda
statsrådsprotokoll framgår, att ett av kontrollstyrelsen tidigare framlagt
förslag till lagstiftning på förevarande område avsåg, att såväl tillverkningen
av som handeln med destillationsapparater skulle ställas under
fullständig kontroll. Kontrollstyrelsens förslag rönte emellertid starkt
motstånd från kommerskollegium och Sveriges kemiska industrikontor.
Det ansågs nämligen, att förslaget, utan att bliva av nämnvärd effekt
gent emot den illojala trafik man ville träffa, skulle kunna förorsaka
den legitima användningen av destillationsapparater allvarliga olägenheter.

Sedermera utarbetades det förslag, som framlagts med propositionen.
Om sistnämnda förslag har chefen för finansdepartementet anfört bland
annat följande. Efter överläggningar med chefen för kontrollstyrelsen hade
departementschefen kommit till den uppfattningen, att en ganska tillfredsställande
lösning av frågan kunde vinnas på det sätt, att man avstode från
det i kontrollstyrelsens förslag uppställda kravet på tillstånd för den, som
ville tillverka, överlåta eller innehava destillationsapparater, men däremot
beläde med straff de fall, där tillverkning eller överlåtelse ägde rum under
sådana omständigheter, att skälig anledning förelåge till antagande, att
apparaten vore avsedd att användas för olovligt ändamål, eller där någon
innehade apparat av nu avsett slag under sådana omständigheter, att han ej
kunde antagas innehava densamma för lovligt ändamål. Lovligt ändamål
innebure ej allenast, att apparaten behövdes i och för någons rörelse
eller yrke, utan även att densamma t. ex. inginge såsom del i en kulturhistorisk
samling, av studerande användes för kemiska experiment o. s. v.
Det läte sig uppenbarligen icke göra att i en lagtext i detalj angiva
de fall, där innehav av dylika apparater borde vara tillåtet. Det behövde
emellertid icke möta några betänkligheter att i detta avseende
överlämna åt domstolarna att i de särskilda fallen bedöma, huruvida
ändamålet kunde antagas vara lovligt eller ej.

Utarbetandet av det nya förslag, som med propositionen framlagts,
synes hava föranletts huvudsakligen av vad kommerskollegium, i anslutning
till kemiska industrikontorets yttrande, i fråga om det ursprungliga
förslaget anfört. Med anledning härav har bevillningsutskottet
ansett det vara av värde att erfara, huruvida kommerskollegium funne
de av kollegium framförda anmärkningarna iakttagna genom det nya
förslaget.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 3

Vidare har bevillningsutskottet, med särskild hänsyn till de svårigheter,
vilka, på sätt framgår av vad departementschefen i ämnet anfört,
möta att på ifrågavarande område åstadkomma en lagstiftning, som å
ena sidan är effektiv och å den andra icke träder berättigade intressen
för nära, ansett sig, för den prövning av frågan som ankommer på
bevillningsutskottet, behöva stödet av den särskilda lagkunskap, som
tinnes företrädd hos lagrådet. Härvid har utskottet även beaktat, att Kungl.
Maj:t, då förslaget till gällande brännvinstillverkningsförordning, vilken
huvudsakligen är föremål för de i propositionen framställda ändringsförslagen,
framlades för 1907 års riksdag, med propositionen i ämnet
överlämnade högsta domstolens yttrande över de i förslaget intagna
nya eller förändrade bestämmelserna av kriminalrättslig natur.

Av nu angivna skäl har bevillningsutskottet i grundlagsenlig ordning
utverkat, dels att kommerskollegium avgivit och till bevillningsutskottet
överlämnat utlåtande i anledning av den föreliggande propositionen,
dels ock att lagrådet avgivit yttrande över de med propositionen
framlagda författningsforslagen, av vilket yttrande utskottet genom ett
från finansdepartementet överlämnat utdrag av protokoll, hållet i lagrådet
den 2 april 1919, sedermera erhållit del. Såväl nämnda protokollsutdrag
som kommerskollegii utlåtande biläggas detta betänkande,
det förra såsom Bilaga A och det senare som Bilaga B.

Det överlämnade utdraget av lagrådets förenämnda protokoll innehåller
dels ett särskilt yttrande av justitierådet von Seth, dels ett gemensamt
yttrande av justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga. Det senare betecknas i det följande såsom
lagrådets yttrande.

Lagrådet har till eu början vitsordat behövligheten av en lagstiftning
i syfte att undertrycka de ifrågavarande missbruken och därjämte
givit sin anslutning till grundtanken i Kung]. Maj:ts förslag,
nämligen att möjliggöra ett ingripande mot de brottsliga förfarandena
på ett tidigare stadium än nu kan ske. Även justitierådet von
Seth har ansett, att de företeelser förslaget avser att träffa äro av den
beskaffenhet, att ett ingripande mot desamma i lagstiftningsväg vore
synnerligen påkallat. Särskilt det öppna trots mot gällande bestämmelser,
som tagit sig uttryck i det oförblommerade utbjudandet av apparater
för lönnbränning, vore av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktat av
lagstiftningen.

Lagrådet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Emellertid har såväl lagrådet som justitierådet von Seth funnit
de framlagda förslagen giva anledning till vissa erinringar.

Det har ovan antytts, att enligt Kungl. Maj:ts förslag för straffbarhet
fordras endast, att skälig anledning föreligger till antagande att
olovligt syfte förefinnes. I fråga om denna förutsättning beträffande
straffbarhet för innehav av apparater eller apparatdelar av ifrågavarande
slag har lagrådet anfört, att ett eftergivande av kravet på juridisk visshet,
vilket eljest i brottmål gällde för att den tilltalade skulle kunna
fällas, icke syntes vara försvarligt.

I fråga om straffbestämmelserna för tillverkning, saluhållande, överlåtelse
in. m., vilka enligt lagrådets mening borde gälla blott egentliga
destillationsapparater, har lagrådet däremot icke ansett sig böra uppställa
kravet på juridisk visshet. Beträffande de sistnämnda formerna
av brottsligt förfarande har lagrådet gjort, bland annat, följande anmärkning.
För att någon, som ej ämnade själv göi''a obehörigt bruk av destillationsapparat,
borde kunna fällas till ansvar för sina åtgöranden
med sådan apparat — tillverkning, salubjlidande o. s. v. — syntes det
villkor böra vara fyllt, att han, enligt vad till full visshet ådagalagts,
med dessa åtgöranden avsett, att apparaten skulle komma viss person
till hända, ehuru han hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve
av denne använd till olovligt ändamål. Eu tillverkning för annans räkning
borde sålunda ej vara straffbar i annat fall än då den skedde på
beställning av en misstänkt individ. Ett allmänt saluhållande eller utbjudande
till salu borde ej heller falla under straff budet.

Vidare har lagrådet erinrat, att förberedelse till visst brott borde
straffas om icke lindrigare så åtminstone icke strängare än det fullbordade
brottet; och, under hänvisning till straffbestämmelserna i 22 § förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 §
förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat, har
lagrådet påpekat, att nämnda regel icke vore i allo iakttagen i den av
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 31 § av brännvinstillverkningsförordningen.

Utskottet tillåter sig i fråga om lagrådets anmärkningar i övrigt
ävensom beträffande vad justitierådet von Seth mot förslaget invänt
hänvisa till bilaga A vid detta betänkande.

Sedan i anledning av lagrådets omförmälda yttrande kontrollstyrelsen
med skrivelse den 30 april 1919 till chefen för finansdeparte -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 5

mentet överlämnat ett reviderat utkast till författningstext, har skrivelsen
jämte bilaga i avskrifter från linansdepartementet överlämnats till bevillningsutskottet.
Skrivelsen jämte författningsförslagen åtfölja detta betänkande
under beteckning Bilaga C.

Kontrollstyrelsen bär i nämnda skrivelse beträffande lagrådets anmärkning,
att straffbarhet för innehav borde förutsätta juridisk visshet
om det olovliga syftet, anfört, att, då styrelsen hölle före att lagstiftningens
effektivitet icke skulle i väsentlig mån minskas, om man gåve
stadgandet den avfattningen att olovligt syfte uppenbarligen skulle vara
för handen för att straffbarhet skulle inträda, så hade styrelsen icke
något att erinra mot den föreslagna jämkningen i avfattningen, vilken
också iakttagits i det av kontrollstyrelsen med den ifrågavarande skrivelsen
överlämnade reviderade förslaget.

Vidkommande åter vad lagrådet enligt vad ovan sagts anfört om
villkoren för att tillverkare, försäljare in. fl. skulle kunna fällas, nämligen
att straffbarhet borde förutsätta, att den tilltalade avsett att apparaten
skulle komma viss person till hända, ehuru han hade skälig anledningantaga,
att apparaten bleve av denne använd till olovligt ändamål, har
kontrollstyrelsen anfört, att med eu sådan begränsning ifrågavarande
bestämmelser skulle enligt styrelsens mening förlora så gott som allt
värde. Ett huvudsyfte med den föreslagna lagstiftningen hade just varit
att förhindra det samhällsskadliga salubjudandet av destillationsapparater
från vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat dylika
apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke »en eller
annan» utan tusentals apparater till lönnbrännare. Dessa fabrikanters
brottsliga uppsåt kunde, har kontrollstyrelsen förklarat, med full juridisk
visshet bevisas genom deras till tidningarna insända annonser eller av
dem kringsända prospekt, och enligt kontrollstyrelsens tanke förelåge
fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande
av destillationsapparater, som vore förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren
eller saluhållaren, att apparaterna skulle komma till brottslig
användning, alltså oberoende därav, att »fabrikanten och eventuella
köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med varandra».
Kriminaliserades icke trafiken med destillationsapparater redan på detta
stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandraga
sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare,
vilka ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta
måtto förargelseväckande salubjudandet av destillationsapparater skulle

Kommersko 1-legium.

Utikottets

yttrande.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

obehindrat kunna fortgå, och lagstiftningens maktlöshet skulle endast
ytterligare undergräva lagens auktoritet.

I nu ifrågavarande hänseende har kontrollstyrelsen följaktligen
icke kunnat biträda lagrådets uppfattning.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt har i huvudsak beaktats i de reviderade
författningsförslagen.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande förklarat sig finna det
remitterade förslaget i huvudsak tillgodose de erinringar, som kollegium
framställt i sitt förra utlåtande i ämnet.

Kollegium har emellertid uttalat önskvärdheten av vissa ändringar
i de föreslagna bestämmelserna. Så har kollegium beträffande straffbarhet
för överlåtelse av ifrågavarande apparater eller delar därav anfört,
att härför borde enligt kollega mening det antingen vara uppenbart,
att den tilltalade själv haft för avsikt att låta apparaten eller apparatdelen
genom överlåtelsen komma till olovligt användande, eller ock
kunna ledas i bevis, att han vid överlåtelsen ägt vetskap om att appaten
eller apparatdelen skulle komma att användas för olovligt ändamål.

Kollegium har vidare ifrågasatt, huruvida icke såväl vid tillverkning
och saluhållande som i fråga om innehav av apparat eller apparatdel
det minst borde kunna fordras, att den olovliga avsikten kunde
anses uppenbar för att straff skulle kunna ådömas.

Ehuru den olagliga tillverkningen av brännvin uppkommit under
kristiden och renatureringen av denaturerad sprit blivit mer allmänt
gängse under samma tid och ehuru bäggedera väsentligen föranletts
av den rådande bristen på spritdrycker, måste det dock befaras, att de
icke komma att upphöra i och med att tillgången på dylika drycker
för förtäringsändamål blir något rikligare. Den lätthet, med vilken
spritdrycker kunna framställas eller denatureringsmedlet kan frånskiljas
denaturerad sprit, kommer otvivelaktigt att jämväl framdeles, då på
grund av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
betydande inskränkningar i rusdrycksförsäljningen alltjämt bliva
rådande, fresta många till att antingen för egen del framställa eller,
vad som från samhällets synpunkt är långt farligare, för försäljning
tillverka samt saluhålla spritdrycker, varigenom tillfälle till inköp beredes
även sådana personer, vilka enligt nyssnämnda förordning avstängts
från inköp av spritdrycker.

Utskottet har därför funnit syftet med den föreliggande propo -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 7

spioneri synnerligen beaktansvärt och anser för sin del, att åtgärder
böra vidtagas i syfte att undertrycka de rådande missbrnken.

Likaså synes det utskottet vara riktigt, att man i främsta rummet
söker förhindra tillverkningen och försäljningen av för brännvinstillverkning
eller renaturering särskilt avpassade apparater. Enligt vad
som inhämtas såväl av det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet
som ock av handlingar, som blivit företedda för utskottet, utbjuda flera
personer genom eu omfattande reklamverksamhet dylika apparater över
hela Sverige i det uppenbara syftet att framkalla olagliga handlingar,
något som framgår därav att noggranna anvisningar beträffanda bruket
av apparaterna för nyssberörda ändamål åtfölja prospekten. Ett ingripande
mot eu dylik uppenbart samhällsskadlig verksamhet synes
vara en bjudande nödvändighet, även om man icke med detta ingripande
skulle lyckas fullständigt råda hot på missförhållandena.

Aven det olovliga innehavet av destillationsapparater måste otvivelaktigt
av lagstiftningen beaktas. Säkerligen har ett avsevärt antal
apparater hunnit försäljas till enskilda personer för användning i lagstridigt
syfte. Möjliggjordes icke ett ingripande jämväl mot innehavet,
skulle de redan försålda apparaterna fortfarande kunna utan påföljd användas
för lagstridigt ändamål, ända till dess att polismyndigheten i
enstaka fall tilläventyrs lyckades överraska innehavaren, under det han
vore sysselsatt med brännvinstillverkning eller renaturering. Åven om
ingripandet mot innehav av destillationsapparater erbjuder långt större
svårigheter än mot det yrkesmässiga tillverkandet och försäljandet, synes
således en lagstiftning även mot det förra vara nödvändig.

De anmärkningar, som lagrådet framställt mot de av Kungl. Maj:t
framlagda författningsförslagen, har utskottet funnit i stort sett befogade.
Desamma hava, på sätt ovan är omnämnt, till övervägande del beaktats
i kontrollstyrelsens senaste förslag. För den avvikelse från lagrådets
mening i eu väsentlig punkt, som kontrollstyrelsen, enligt vad ovan är
omnämnt, vidhåller, hava, såvitt utskottet kunnat finna, tillräckliga skäl
förebragts. Åven de av kommerskollegium uttalade önskemålen synas
hava vunnit skäligt beaktande i det reviderade förslaget. Till detsamma
kan utskottet således i allt väsentligt förorda bifall.

Endast i följande hänseenden har utskottet ansett sig böra ifrågasätta
en ändring.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Den avfattning, som givits åt brottsbeskrivningen i 31 § 2 mom.,
synes giva rum för den tolkningen, att innehavare av där omförmält
redskap skulle kunna straffas, även om han icke själv avsett, att redskapet
skulle komma till olovlig användning. Stadgandet torde därför
böra förtydligas på sådant sätt, att därav framgår, att för innehavarens
straffbarhet förutsättes, att redskapet varit av honom avsett att nyttjas
för uppgivna olovliga ändamål.

För nämnda olovliga innehav uppställas i fortsättningen av samma
moment enligt kontrollstyrelsens förslag två olika straffskalor, allt efter som
redskapet varit avsett att nyttjas för lönnbränning eller ock för renaturering
av denaturerat brännvin eller dylikt. I förra fallet sträcker sig
straffskalan ända upp till 2,000 kronors böter eller fängelse i sex
månader — samma straffmaximum som för fullbordad lönnbränning
enligt 30 § i tillverkningsförordningen; i senare fallet stannar straffet
vid ett maximum av 500 kronors böter, uppenbarligen på grund därav
att enligt 22 § i förordningen angående handel med skattefri sprit och
11 § i förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat straffet för
det fullbordade brottet — denatureringsmedlets avskiljande etc. — när
avsikt att försälja preparatet ej föreligger och omständigheterna icke äro
försvårande, utgör högst 500 kronors böter. Då emellertid straffet för
denatureringsmedlets borttagande vid synnerligen försvårande omständigheter
kan stiga ända till ett års fängelse och nämnda brott alltså ej
kan betecknas såsom mindre grovt än lönnbränning, synes det icke vara
fullt konsekvent att i förevarande författning införa en så väsentligt
lägre straffskala för innehav av redskap för renaturering än för innehav
av redskap för lönnbränning. Då härtill kommer svårigheten i vissa
fall att avgöra, huruvida syftet med apparaten varit det ena eller det
andra, synas praktiska skäl tala för att för båda fallen uppställa en
gemensam straffskala, vilken då synes kunna sättas till böter, högst

1,000 kronor.

Vissa till den föreliggande propositionen hörande handlingar äro
i avtryck fogade vid betänkandet såsom Bilaga D.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att de med Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 131, framlagda författningsförslagen
icke kunnat oförändrade bifallas,
måtte antaga utskottets här nedan införda

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordna^, dels att till 30 § i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt,
med 3 betecknat moment av nedan angivet innehåll, dels ock att 31
och 35 §§ samt 39 § 1 mom. i samma förordning skola erhålla följande
ändrade lydelse:

30 §.

3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade
redskap, det vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl,
vari det förvaras, förbrutna.

31 §.

1. Den, som tillverkar, saluhåller
eller eljest till försäljning utbjuder
eller överlåter för beredande
av brännvin ägnad apparat eller
del av dylik apparat under sådana
omständigheter, att skälig anledning
föreligger till antagande, att apparaten
eller apparatdelen är avsedd
att användas för att i olovligt syfte
framställa eller destillera brännvin
eller från denaturerat brännvin borttaga
denatureringsmedlet eller göra
annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig
vara användbar därtill, straffes
med böter från och med 100
till och med 2,000 kronor, och vare
Bihang till riksdagens protokoll 1919.

31 §.

1. Den, som tillverkar, till försäljning
utbjuder eller eljest saluhåller
för beredande av brännvin
ägnad apparat eller del av dylik
apparat med uppenbart syfte, att
apparaten eller apparatdelen skall
komma att nyttjas vid lönnbränning
eller för att obehörigen från denaturerat
brännvin borttaga denatureringsmedlet
eller göra annan till
dryck ej ämnad alkoholhaltig vara
användbar därtill, så ock den, vilken
överlåter dylik apparat eller apparatdel,
ehuru han har skälig anledning
antaga, att densamma skall kommu
att nyttjas för ändamål, som nu sagts,
7 samt. 45 höft. (Nr 49.) 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag.
apparaten eller apparatdelen förbruten.
Vid upprepad förbrytelse eller
om omständigheterna eljest äro försvårande,
må dömas till högst 10,000
kronors böter eller till fängelse i
högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må böterna nedsättas till lägst 25
kronor.

2. Befinnes någon i andra
fall än i 1 mom. avses innehava
apparat eller apparatdel, varom där
sägs, under sådana förhållanden, att
skälig anledning föreligger till antagande,
att han innehar densamma
för olovligt brukande, vare lag som
nyss är sagt.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 §
3 mom. eller 32 § 1 mom. är förbrutet,
räknas varje i bränneri för
kokning, mäskberedning, jäsning
eller bränning inrättat redskap, sprithållare
ävensom ångmaskin med tillbehör.

39 §.

1. Brännvinstillverkare ansvarar
för förbrytelse mot denna förordning,
som med hans vetskap
begås av hans hustru, barn, husfolk
eller i hans arbete antagen person,
såsom vore förbrytelsen av
honom själv begången. Begagnar

Utskottets förslag.

straffes med böter från och med 100
till och med 2,000 kronor, och vare
apparaten eller apparatdelen förbruten.
Vid upprepad förbrytelse
eller om omständigheterna eljest äro
försvårande, må dömas till högst

10.000 kronors böter eller till fängelse
i högst sex månader. Åro
omständigheterna synnerligen mildrande,
må böterna nedsättas till
lägst 25 kronor.

2. Befinnes någon i andra fall
än i 1 mom. avses innehava redskap,
som uppenbarligen är av honom
avsett att nyttjas för ändamål, som
där sägs, straffes med böter, högst

1.000 kronor, och vare redskapet förbrutet.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 §
3 mom., 31 § 2 mom. eller 32 §
1 mom. är för brutet, räknas varje i
bränneri för kokning, mäskberedning,
jäsning eller bränning inrättat
redskap, sprithållare ävensom ångmaskin
med tillbehör.

39 §.

1. Brännvinstillverkare så och
den, som tillverkar eller saluhaller i
31 § 1 mom. avsedd apparat eller
apparatdel, ansvarar för förbrytelse
mot denna förordning, som med
hans vetskap begås av hans hustru,
barn, husfolk eller i hans arbete

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kung!. Maj.ts förslag,
tillverkaren ombud vid brännerirörelsens
utövande, ansvare dock ombudet
jämte tillverkaren och lika
med denne för sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft
den 1 maj 1919.

Utskottets förslag.

antagen person, såsom vore förbrytelsen
av honom själv begången.
Begagnar brännvinstillverkare ombud
vid brännerirörclsens utövande,
ansvare dock ombudet jämte tillverkaren
och lika med denne för
sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit
f rån trycket i Svensk författningssamling.

samt

F ö r sl a g

till

förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

1 mom. I fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon,
varom i 20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt
sig sprit, skola, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga,
de förråd av skattefri sprit, som anträffats hos den brottslige eller

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning, jämte kärl
och annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade beslag
och dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats
i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.

3 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom.
avses, skall han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han
förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser
om beskattning av brännvin.

3 mom. Rörande ansvar för tillverkning,
saluhållande eller annat utbjudande
till försäljning, överlåtelse
eller innehav i vissa fall av apparater,
avsedda att användas för att
i olovligt syfte från denaturerad sprit
borttaga denatur er ing smedlet eller göra
annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig
vara användbar därtill, stadgas
i 31 § i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av
brännvin.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
den 1 maj 1919. dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit
från trycket i Svensk förfa
ttn ingssamli ng.

Stockholm den 23 maj 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. W. KÄLLMAN.

Bevillningsutskott tis betänkande Nr 4U.

i:t

Reservation

av herrar K. A. Nilson och Rosén, vilka, med instämmande i
gt i utskottets hemställan, ansett,

att 31 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen
i utskottets förslag bort hava följande lydelse:

Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses
innehava redskap, som uppenbarligen är avsett att
nyttjas för ändamål, som där sägs, straffas med böter,
högst 1,000 kronor, och vare redskapet förbrutet.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga A.

Utdrag'' av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen
den 2 april 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstränd,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över hnansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 mars 1919, hade Kungl. Maj-.t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över de vid Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen den 25 nästförutgångna februari, nr 131, fogade förslag till
förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin och förslag till förordning om ändrad
lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen Karl Samuel Levinson.

Förslagen gåvo anledning till följande yttranden av lagrådets särskilda ledamöter: -

Justitierådet von Seth:

Det måste erkännas, att de företeelser förslaget avser att träffa äro av den
beskaffenhet, att ett ingripande mot desamma i lagstiftningsväg är synnerligen påkallat.
Särskilt det öppna trots mot gällande bestämmelser, som tagit sig uttryck
i det oförblommerade utbjudandet av apparater för lönnbränning, är av beskaffenhet,
att detsamma ej bör lämnas obeaktat av lagstiftningen.

Det må emellertid genast från början erinras att, i den mån dylikt utbjudande
sker genom tryckt skrift, detsamma i regel ej kan nås annat än genom en
ändring i tryckfrihetsförordningen. Endast i den mån utbjudandet tagit sådan form,
att § 3 7:o av nämnda förordning kan vinna tillämpning, ställer sig saken annorlunda.
Det är emellertid härvid att märka, att enligt 9 § 2 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 brännvinsrening genom destillering annorledes än å bränneriställe
må verkställas såsom annan hantering, enligt vad i gällande författningar
stadgas. För såvitt sådan destillering sker för eget behov, står alltså en var fritt

Hetrillniiu/siitskottrts betänkande Nr 49. 15

att vidtaga dylik åtgärd. Ett naket utbjudande av destilleringsapparater genom
flackt .skrift kan .således i varje fall icke träffas av nämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

Den nu framhållna omöjligheten att enbart genom ändringar i brännvinstillverkningsförordningen
helt träffa det förfärande man avser att komma till livs
synes emellertid ej böra utgöra hinder för att genom dylika ändringar söka så långt
sig göra låter hejda de uppkomna missförhållandena.

Betänkligare är emellertid, att även bortsett från den svaghet, som ligger
uti ovanberörda förhållande, stora svårigheter möta att göra en lagstiftning på
området fullt effektiv. Den enda väg, på vilken man härvid kan inslå, är på sätt
av den förebragta utredningen uppenbarligen framgår, den på vilken förslaget inlåtit
sig. Men, såsom departementschefen framhållit, kan man icke härigenom nå
annat förfarande eller innehav än sådant, som hänför sig till särskilt för ändamålet
förfärdigade apparater och apparatdelar. Oaktat den ofullkomlighet, som sålunda
måste vidlåda ett försök att lagstifta i ämnet, synes emellertid förslaget ej böra
helt avstyrkas, då man ju i varje fall genom en lagstiftning i den riktning, i vilken
det går, skulle vinna utsikt att bättre än med nuvarande lagstiftning komma åt de
grövsta formerna av de uppkomna missförhållandena.

Beträffande förslagets detaljer torde vissa erinringar vara att göra.

Synnerligen anmärkningsvärt synes sålunda först och främst vara, att enligt
såväl stadgandet under 1 som det under 2 av 31 § i huvudförslaget straffbarhet
inträder, redan då skälig anledning föreligger till antagande, att apparaten eller
apparatdelen är avsedd till olovligt bruk. Det torde vara en genomgående regel
att icke straffa förberedelsehandlingar i andra fall, än då det brottsliga uppsåtet är
fulltygat. Undantag härifrån förekomma visserligen. Exempel härpå lämnar 12
kap. 18 § strafflagen andra stycket, men det är beträffande detta fall att märka,
dels att därvid är fråga om de allra grövsta formerna av förfalskningsbrott och
dels att man trots sistnämnda förhållande icke ansett sig kunna sätta straffet högre
än till maximum 100 riksdalers böter. 1 överensstämmelse med den grundsats,
som sålunda i allmänhet gjort sig gällande på andra områden av straffrätten, synes
i förevarande fåll straff bär heten böra göras beroende av att det är uppenbart, att
brottslig avsikt föreligger.

Det förfarande, som åsyftas under 1 av 31 §, är av den art, att straffet
därför givetvis måste bestämmas ganska strängt, på samma gång som nämnda förfarande
ju intager en i viss mån fristående ställning till den enskilda fullbordade
förseelsen. Om därför i fråga om detta förfarande de föreslagna straffsatserna
kunna låta försvara sig, gäller detta däremot icke om förslagets bestämmelse, att
samma straffsatser skola tillämpas i fall av sådant innehav, som avses under 2.
Här är det fråga om en ren förberedelse till en annan förseelse. Straffet bör då
ej heller överskrida straffet för den fullbordade förseelsen. Detta skulle emellertid
vid upprepad förseelse kunna bliva fallet, redan om den fullbordade förseelsen är
lönnbränning; och för obehörig åtgärd med denaturerad sprit, varigenom denatureringsmedlet
avskiljes eller denatureringen försvagas, är enligt 22 § i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit straffet, om åtgärden företagits
i avsikt att försälja spriten, böter från och med 50 till och med 1,000 kronor och
i andra fall böter, högst 500 kronor, dock att, om förfarandet bedrives i större
omfattning eller yrkesmässigt eller omständigheterna eljest äro synnerligen för -

Ig Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

svårande, straffet må höjas till fängelse i högst ett år. Motsvarande straff stadgas
i 11 § 1 mom. av förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat.
Det torde alltså redan av hänsyn till nu berörda förhållanden icke kunna undgås
att för det fall, som avses under 2, stadga särskilda straff icke obetydligt lindrigare
än dem, som föreslagits för det under 1 av samma paragraf avsedda
förfarandet, En sådan åtskillnad synes även betingad av de båda förseelsernas
olika svårhet.

I 31 § under 2 synes vidare böra uttryckligen utsägas, att det olovliga brukande,
varom där talas, är sådant, som avses under 1.

Stadgandet i 39 § är, redan med den räckvidd det har enligt gällande rätt,
ganska betänkligt, särskilt i vad det gör brännvinstillverkare ansvarig för förseelse
mot förordningen, som med hans vetskap begås av i hans arbete antagen person.
Det är att märka, att efter ordalagen straffbarhet för bränneriägaren inträder,
oavsett under vilka omständigheter den anställdes förseelse begås. Den oegentlighet.
av vilken stadgandet sålunda lider, blir ännu mer framträdande, om, såsom
förslaget innebär, redan innehavet av apparat eller apparatdel, som avses i 31 §.
under visst förhållande blir straffbart. Även om en bränneriägare får vetskap om
att hos honom anställd arbetare i sitt hem innehar en destilleringsapparat i olovlig
avsikt, kan han ju icke göra något för att omedelbart beröva arbetaren densamma.
Endast i den män apparaten förvaras å plats, över vilken bränneriägaren har
förfoganderätt, är ett ingripande från hans sida rättsligen möjligt, men detta
får, väl att märka, ej sträckas längre än till apparatens avlägsnande från
området.

Justitieråden (Mlstrand och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllen brlga: De

lagöverträdelser, vilka förslagen avse att bekämpa, hava väsentligen
sitt upphov i de under kristiden rådande inskränkningarna i handeln med spritdrycker.
Så som de ifrågavarande missbruken nu gripit omkring sig och med de
höga pris på spritdrycker, vilka även för framtiden torde vara att räkna med.
lärer man dock knappast kunna förvänta, att en ökad tilldelning av dylika drycker
skall komma missbruken att försvinna. Ett försök att med skärpt straffhot. verka
för deras undertryckande synes därför icke böra avstyrkas, och det torde låta väl
försvara sig att, såsom föredragande departementschefen funnit ensidigt, möjliggöra
ett ingripande mot ifrågavarande brottsliga förfaranden redan på ett tidigare stadium
än nu kan ske. Det sätt, varpå man i de framlagda förslagen gått till väga, synes
emellertid giva anledning till vissa erinringar.

I det föreslagna 2 mom. av 31 § brännvinstillverkningsförordningen behandlas
det fall, att någon innehar viss redskap i syfte att använda densamma vid
brottsligt förfarande. Då fråga alltså är om förberedelse till brott, är det, bland
annat för straffutmätningen, av synnerlig vikt att klargöra vilka förbrytelser här
avses. 1 förslaget säges helt allmänt, att redskapen innehaves för olovligt brukande.
Departementschefen anmärker, att det uppenbarligen ej låter sig gorå att
i lagtexten i detalj angiva de fall, där innehavet bör vara tillåtet. Detta må vara
riktigt, men för visso bör av lagtexten framgå vad slags olovligt brukande man
åsyftar. Och det torde vara tydligt, att allenast sådan användning bör komma i
betraktande, som går ut på lönnbränning eller vad därmed må kunna anses likställt.

17

Bevillningsutskottets betänkande Nr it)

En närmare beskrivning på olika arter av sådan användning återfinnes i
1 mom. av 31 §. Naturligtvis bör en sådan beskrivning ansluta sig till vad gällande
författningar innehålla om hithörande förbrytelser, något som dock vid förslagens
uppgörande ej fullt beaktats.

Främst upptages användning för att i olovligt syfte framställa eller destillera
brännvin. Vad sålunda benämnes framställning av brännvin i olovligt syfte är
uppenbarligen ej annat förfarande än som i tillverkningsförordningen kallas lönnbränning
och bestraffas i dess 30 tj. Däremot lärer någon särskild förbrytelse, som
består i att destillera brännvin i olovligt syfte, icke stå att uppleta. Vidare nämnes
i det föreslagna 1 mom. av 31 g användning för att i olovligt syfte från
denaturerat brännvin borttaga denatureringsmedlet eller göra annan till dryck ej
ämnad alkoholhaltiga vara användbar därtill. Sådant olovligt förfarande kan straffas
enligt 22 förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, 11 tj
förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat och tilläventyrs
enligt ännu ett eller annat lagrum.

Givet är, att förberedelse till visst brott bör straffas om icke lindrigare sä
åtminstone ej strängare än det fullbordade brottet. Såsom av en jämförelse mellan
den föreslagna nya 31 g och nyss angivna gällande bestämmelser framgår, felar
förslaget mot denna regel i betänklig grad, något som delvis lärer finna sin förklaring
däri, att förslaget stadgar samma straff evad förberedelsen avser det ena
eller andra brottet.

Straff jämlikt 31 § 2 mom. skall ådömas, så snart skälig anledning föreligger
till antagande, att innehavet syftar till olovligt brukande. Juridisk visshet
härom behöver alltså ej finnas; ett lägre mått av bevisning är tillfyllest. Ett
dylikt eftergivande av vad eljest i brottmål kräves för den tilltalades fällande synes
dock ej kunna vara försvarligt. Det vill ock förefalla, som om uttrycket skälig
anledning till antagande här blivit nyttjat utan att man närmare besinnat dess
innebörd. I hithörande författningar möter flerstädes en bestämmelse, att ej någon
må tillhandagå annan med anskaffande av viss vara, där han har skälig anledning
antaga, att missbruk av varan kommer att äga rum. Denna bestämmelse om visst
subjektivt villkor för straffbarhet har tydligen tjänat till förebild, när i 1 mom. av
31 § talas om att skälig anledning förekommer till visst antagande. Vad uttrycket
i sistnämnda mom. avser kan emellertid vara föremål för tvivel. Är straffbarheten
beroende av att, enligt vad med visshet konstateras, tillverkaren, överlåtaren
o. s. v. haft skälig anledning till antagandet, eller har man velat utsäga, att den
tilltalade må fällas till straff ehuru den dömande myndigheten ej finner sig vara
fullt övertygad om förhandenvaron av visst förhållande, blott den har skälig anledning
antaga densamma ?

Nära sammanhängande med sist berörda fråga är det viktiga spörsmålet,
huruvida straffhotet bör gälla innehavet av varje slags redskap, varmed destillering
kan ske, låt vara att redskapens egentliga användning är en annan, eller blott
innehavet av apparater, vilka äro förfärdigade enkom för destillering. I den föreslagna
lagtexten talas om »för beredande av brännvin ägnad apparat». Av departementschefens
yttrande att döma skola härunder icke få inbegripas även sådana
jämförelsevis primitiva destilleringsredskap, som egentligen avsetts för helt andra
ändamål, utan allenast apparater, direkt ämnade för destillering. En till departementschefen
från kontrollstyrelsens chef överlämnad promemoria, som vid ärendets
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 käft. (Nr 49.) 3

18 Bevillningsutskottets betänkande År 49.

föredragning varit tillgänglig för lagrådet, visar åter, att den sistnämnde vill i förslagets
ordalag inlägga den vidsträcktare betydelsen. Då emellertid utbytet av
det eljest i tillverkningsförordningen begagnade ordet redskap mot nu ifrågavarande
beteckning ju icke får antagas hava skett utan sitt särskilda syfte, synes denna
beteckning ej kunna förstås annorlunda än i överensstämmelse med departementschefens
yttrande.

Så framt straffhotet mot obehörigt innehav skall vinna någon avsevärd
betydelse, torde dock, såsom i yttranden från Sveriges kemiska industrikontor närmare
utvecklas, vara nödvändigt, att därunder inbegripes allt slags för destillering användbar
redskap. Departementschefen har uttalat den åsikt, att det icke gärna
låter sig göra att förekomma obehörig användning av sådana jämförelsevis primitiva
redskap, som egentligen avsetts för helt andra syften än destillering. Om likväl
innehavet göres straffbart icke redan när skälig anledning till antagande av olovligt
syfte föreligger, utan blott när sådant syfte uppenbarligen är för handen, lärer intet
kunna med fog invändas mot ett sådant vidgande av straffbarhetsområdet, som
departementschefen avvisat.

Annorlunda torde emellertid förhålla sig med avseende å de förfaranden, om
vilka handlas i 1 mom. av 31 §, Att straffbelägga försäljning av — för att nyttja
ett i ärendet anfört exempel på primitiva destilleringsredskap — en fotogenkanna
och ett par lampglas måste anses uteslutet, säljaren må hava haft än så grundad
anledning att befara missbruk. Det synes knappast heller möjligt att i förevarande
hänseende likställa apparatdel med apparat, då, såsom industrikontoret anmärkt,
varje metall- eller glasrör kan anses som en sådan del. Om alltså bestämmelserna
i 1 mom. böra gälla blott egentliga destillationsapparater, torde man å andra sidan
vara försvarad att icke hos tillverkaren o. s. v. fordra vetskap om att den, för
vilken apparaten är ämnad, kommer att använda densamma för olovligt bruk, det
må vara nog att han har skälig anledning till sådant antagande.

Den föreslagna lydelsen av 1 mom. utmärker ej med erforderlig klarhet,
vari den brottsliga verksamheten består. Det tvetydiga sätt, varpå uttrycket skälig
anledning till antagande blivit i lagrummet nyttjat, har redan påvisats. Lagtexten
synes medgiva en sådan, måhända även avsedd tolkning, att straff skall
ådömas exempelvis en fabrikant, vilken i stor skala tillverkat destillationsapparater
och därför skäligen kan antagas hava för avsikt att sälja en eller annan till någon,
som kommer att nyttja apparaten till lönnbränning eller dylikt — och detta ehuru
fabrikanten och eventuella köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med
varandra. Uppenbarligen vore dock detta att gå alltför långt i strävan att genom
straffmedel undertrycka det ifrågavarande onda. För att någon, som ej ämnar
själv göra obehörigt bruk av destillationsapparat, må kunna fällas till ansvar för
sina åtgöranden med sådan apparat — tillverkning, salubjudande o. s. v. — synes
det villkor böra vara fyllt, att han, enligt vad till full visshet ådagalagts, med
dessa åtgöranden avsett, att apparaten skulle komma viss person till hända, ehuru
lian hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve av denne använd till olovligt
ändamål. En tillverkning för annans räkning bör sålunda ej vara straffbar i annat
fäll än då den sker på beställning av en misstänkt individ. Ett allmänt saluhållande
eller utbjudande till salu bör ej heller falla under straffbudet, frånsett att
ett utbjudande i den form, som skett genom de i ärendet omförmälda tidnings -

Beoitlninysutskottets betänkande Nr 49. 19

annonserna, redan på den grund att fråga är om ansvarighet för tryckt skrifts
innehåll icke kan straffbeläggas i allmän lag.

Särskilt må erinras att, med förslagets avfattning, tvekan ofta lärer kunna
uppstå angående rätta tillämpningen av bestämmelsen om förbrytande av apparat
eller apparatdel. Skall ett helt lager av destillationsapparater kunna dömas förbrutet
såsom tillverkat, saluhållet eller till försäljning utbjudet i strid mot de föreslagna
stagandena?

Vad angår straffet för sådant förfarande, som avses i 1 mom., synes det
rimligt att, åtminstone där förfarandet bedrives i större omfattning eller yrkesmässigt
eller eljest under försvårande omständigheter, straffet må kunna utmätas
högre än för det olovliga innehavet. Att, såsom förslagets godtagande skulle medföra,
straffet blir lindrigare för den, som, ehuru missbruk kan befaras, säljer
någon till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska (84 § rusdrycksförordningen o. s. v.)
än för den, som avyttrar apparat, varmed vätskan kan göras användbar till dryck,
må ju ock hava skäl för sig.

I enlighet med det nu sagda torde de nya straffbuden böra gälla dels det
fall, att någon innehar redskap, som uppenbarligen är avsedd att av honom nyttjas
vid lönnbränning eller för att obehörigen borttaga denatureringsmedlet från denaturerat
brännvin eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar
därtill, och dels det fall, att någon åt annan tillverkar, salubj lider eller överlåter
destillations- eller annan för beredande av brännvin ägnad apparat, ehuru han har
skälig anledning antaga, att apparaten kommer att av denne nyttjas för sådant
ändamål, som nyss är sagt.

Utan tvivel skulle det erbjuda vissa fördelar, om de nu i ett flertal författningar
spridda bestämmelserna om olovlig befattning med alkoholhaltiga varor
kunde sammanföras, därvid även åtskilliga efter vad det vill synas ej tillräckligt
motiverade avvikelser dem emellan, i fråga om straffskalor, brottskonkurrens, bötesfördelning
m. m. måhända kunde avlägsnas. Då emellertid denna fråga ej nu är
uppe, är det kanske ej fullt lämpligt att i eu av författningarna, tillverkningsförordningen,
giva i visst avseende regler, som gripa in även på andras områden.
Det synes naturligt, att straffbestämmelserna angående förberedelse till visst brott
upptagas i samband med stadgandena om det fullbordade brottet. I varje fall
framstår det såsom tämligen godtyckligt att. på sätt nu föreslås, fullständiga blott
eu av tillverkningsförordningens sidoförfattningar, förordningen om handel med
skattefri sprit. Anmärkas må ock, hurusom varje anledning lärer saknas att i
sistnämnda förordning hänvisa till vad 31 § tillverkningsförordningen innehåller om
apparater, avsedda icke till borttagande av denatureringsmedlet från denaturerad
sprit utan att göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad justitierådet von Seth anmärkt
beträffande 39 § tillverkningsförordningen, lärer denna paragraf kunna leda till
obilliga resultat i fråga om sådant innehav, som avses i det föreslagna 2 mom. av
31 §. A andra sidan synes det icke vara ur vägen om den till grund för 39 §
liggande bestraffningsprincipen gjordes tillämplig beträffande ej blott brännvinstillverkare
utan även sådan tillverkare, försäljare o. s. v. av apparater, varom förmäles
i 1 mom. av den nya 31 §.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga B.

Stockholm den 22 april 1919.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Enligt nådig remiss den 15 mars 1919 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att avgiva och till riksdagens bevillningsutskott överlämna utlåtande i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 angående viss ändrad lydelse av 30,
31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin m. m. Bevillningsutskottet hade uttalat, att utskottet ansett det vara av
värde att erfara, huruvida kommerskollegium funne de av kollegium mot ett tidigare
förslag i ämnet gjorda anmärkningarna tillgodosedda genom det i Kungl. Maj ds
proposition innefattade förslaget.

Med överlämnande av remissakten får kollegium anföra följande.

Kollegium finner det remitterade förslaget i huvudsak tillgodose de erinrin
gar, som kollegium framställde i sitt utlåtande den 5 februari 1919 i fråga om industriens
och den tekniskt-vetenskapliga forskningens tillgång till destillationsapparater
och delar därtill.

Kollegium har emellertid ansett följande synpunkter förtjäna att framhållas.
Jämväl de nu ifrågasatta bestämmelserna torde lämna utrymme för trakasserier av
den lojala handeln med och tillverkningen av föremål, vilka kunna vara ägnade för
beredande av brännvin. I § 31 föreslås straff för den som »tillverkar, saluhåller
eller eljest till försäljning utbjuder eller överlåter — — — under sådana omständigheter
att skälig anledning föreligger till antagande, att apparaten eller apparatdelen
är avsedd att användas för att i olovligt syfte framställa eller destillera
brännvin etc.».

Till en början torde böra konstateras, att det föreligger en bestämd skillnad
mellan å ena sidan att tillverka, saluhålla eller eljes till försäljning utbjuda och å
andra sidan att överlåta. I senare fallet är det fråga om tvenne personer, av vilka
överlåtaren oftast torde sväva i ovisshet om förvärvarens avsikt att använda den
förvärvade apparaten eller apparatdelen. I förra fallet återigen, enligt vilket överlåtelse
ej kommit till stånd, rör det sig allenast om en ensidig viljeyttring hos tillverkaren,
respektive saluhållaren etc.

Denna åtskillnad har, enligt vad kollegium kunnat finna, icke kommit till
uttryck i det remitterade författningsförslaget. I fråga om överlåtelse av apparat
eller apparatdel synes överlåtaren, även om han varit i god tro beträffande förvärvarens
avsikt att använda det förvärvade föremålet, kunna, enligt det föreslagna
stadgandet fällas till ansvar, blott domstolen för sin del finner överlåtelsen hava

LM

Bevillningsutskottetx betänkande Sr 41).

skeft under sådana omständigheter, att skälig anledning föreligger till antagande
om brottslig avsikt hos förvärvaren. Ett stadgande av sådant innehåll är givetvis
ägnat att bringa överlåtaren i ett synnerligen vanskligt läge.

j\ven om — något som icke framgår av stadgandets ordalydelse — meningen
vant, att överlåtaren skolat fällas till ansvar allenast, om lian haft skälig anledningtill
antagande om förefintligheten av eu brottslig avsikt hos förvärvaren, så måste
framhållas, att även ett stadgande av sådant innehåll skulle försätta åtskilliga
handlande och andra försäljare i ett synnerligen svårt läge. Det torde nämligen
icke rimligen kunna begäras, att en överlåtare av något av alla de föremål eller
delar därtill, som kunna »vara ägnade» till brännvinsbränning och renaturering —
lampglas, gummislangar, glasrör etc. — skola för var gång överlåtelse sker taga
under omprövning, huruvida omständigheterna äro sådana, att skälig anledning förefinnes
till antagande om den brottsliga avsikten hos förvärvaren. Ett strängt tilllämpande
av ett sådant stadgande och dess konsekvenser lär icke lämna mycken
plats öppen för handelsomsättning på ifrågavarande näringsområde.

För att en person skall fällas till ansvar för överlåtelse av nu ifrågavarande
apparater eller delar därtill, bör enligt kollegii mening det antingen vara uppenbart,
att han själv haft för avsikt att låta apparaten eller apparatdelen genom överlåtelsen
komma till olovligt användande, eller ock kunna ledas i bevis, att han vid
överlåtelsen ägt vetskap om att apparaten eller apparatdelen skall komma att användas
för olovligt ändamål.

Beträffande den som tillverkar, saluhåller eller eljes till försäljning utbjuder
är det visserligen sant, att det här rör sig allenast om viljeyttringen hos eu person,
så att de i fråga om överlåtelse här ovan gjorda uttalandena delvis icke äga tilllämplighet.
Men kollegium kan icke underlåta betona de stora svårigheterna, för
att icke säga omöjligheten uti att ens kunna göra något antagande om eu persons
viljeyttring, då denna icke tagit sig uttryck i handling. Något stöd för antagandet
på grund av beskaffenheten av det föremål, som tillverkats eller saluhållits, torde
icke stå domstolen till buds, då, såsom kollegium framhållit i sitt tidigare utlåtande,
de nu ifrågavarande apparaterna och apparatdelarna äga synnerligen skiftande användningsändamål.
Antingen måste stadgandet bliva i det hela ineffektivt eller
också måste för dem, vilkas näring omfattar tillverkning eller saluhållande av sådana
apparater eller delar därtill, vilka äro ägnade till brännvinsbränning, rättssäkerheten
bliva ganska ringa, därest de skola kunna fällas till ansvar allenast på en skälig
anledning till antagande om att de hyst en olovlig avsikt vid tillverkningen respektive
saluhållandet och utbjudandet till försäljning. Kollegium vill ifrågasätta, huruvida
icke såväl i fråga om dessa fall som i fråga om innehav av apparat eller
apparatdel (§ 31 mom. 2) det minst bör kunna fordras, att den olovliga avsikten
skall kunna anses uppenbar för att straff skall kunna ådömas.

PER G. FRIBERG.

C. L. Wernstedt.

Axel F. Enström.
Föredragande.

J. E. Österberg.

99

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga C.

Till herr ordföranden i riksdagens bevillningsutskott.

Sedan lagrådet den 2 april 1919 avgivit yttrande över de vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 131 fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35
och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
samt till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit, har kontrollstyrelsen med skrivelse den 30 nästlidna
april månad till statsrådet och chefen för finansdepartementet överlämnat ett
i enlighet med av styrelsen i berörda skrivelse gjorda uttalanden reviderat utkast
till författningstext.

Avskrifter av kontrollstyrelsens ifrågavarande skrivelse jämte bilaga har jag
härmed skolat till Eder överlämna. Stockholm den 2 maj 1919.

Enligt uppdrag:

RICKARD SANDLER.

Arthur Wirström.

Till herr statsrådet och clielen för kungl. finansdepartementet.

I anledning av lagrådets yttrande den 2 april 1919 över de vid propositiouen
nr 131 fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39
§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin samt till
förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående handel
med skattefri sprit får kontrollstyrelsen vördsamt anföra följande.

När i såväl l som 2 mom. av 31 § i förstnämnda förslag talas om att någon
tillverkar, saluhåller, utbjuder eller överlåter respektive innehar så kallad destillationsapparat
»under sådana förhållanden, att skålig anledning föreligger till antagande»
av visst brottsligt syfte, innebär detta, såsom också en av lagrådets ledamöter
tolkat uttrycket beträffande båda momenten och lagrådets övriga ledamöter
uppfattat detsamma beträffande mom. 2, att det är domstolen, som skall finna skälig
anledning till sådant antagande, för att straff skall kunna ådömas. Då kontrollstyrelsen,
när den föreslog nämnda lydelse av författningstexten, ingalunda därmed
ville hava utsagt, att den tilltalade skulle fällas till straff, ehuru domstolen ej
funne sig vara fullt övertygad om hans brottsliga avsikt, och då styrelsen håller
före, att lagstiftningens effektivitet icke skulle i väsentlig mån minskas, om man i
stället givei stadgandet den avfattning, att olovligt syfte uppenbarligen skall vara

Be.cillnin<jsutskottets betänkande År 49. 23

för handen för att straffbarhet skall inträda, så har kontrollstyrelsen, vad angår 2
inom. — det olovliga innehavet — icke något att erinra mot den av lagrådets
samtliga ledamöter i sådan riktning föreslagna jämkningen häri. .lämväl finner
kontrollstyrelsen berättigat, dels att det snävare begreppet »apparat» här utbytes
mot det vidsträcktare begreppet »redskap», dels och att straffmaximum i detta
mom. nedsättes, så att strängare straff ej kan ådömas för förberedelse till ett brott
än för själva brottet. Införandet av ordet »redskap» i 31 § 2 mom. medför, att
i 35 g bör inflyta en hänvisning jämväl till nämnda moment.

Vad angår stadgandet i 1 inom. — om olovligt tillverkande, saluhållande,
utbjudande eller överlåtande — har, såsom av det redan sagda framgår, den inom
lagrådet åberopade, i hithörande författningar flerstädes mötande bestämmelsen om
visst subjektivt villkor för straffbarhet, nämligen skälig anledning för den tilltalade
till antagande, att missbruk av viss vara kommer att äga rum, icke tjänat till förebild,
när i föreliggande moment talas om att skälig anledning förekommer till visst
antagande angående syftet med apparaten. Förslaget uppställer i 1 mom. endast
det subjektiva villkoret för den tilltalades straffbarhet, att apparaten skall vara (av
honom) avsedd att komma till användning i något av angivna olovliga syften.
Däremot talas icke om den brottsliga avsikten hos apparatens förvärvare eller om
överlåtarens föreställning om förvärvarens avsikt. Tvekan kunde därför uppstå,
huru enligt förslaget det fall borde bedömas, då någon, som tillverkat eller saluhållit
apparater, avsedda för den legitima industrin, i ett enstaka fall överlåter
dylik apparat åt person, som han inser hava för avsikt att använda densamma för
olovligt ändamål. Förslaget torde därför på denna punkt tarva förtydligande.

I nyssnämnda i förslaget upptagna subjektiva förutsättning för tillverkarens,
saluhållarens, utbjudarens eller överlåtarens straffbarhet föreslår nu lagrådet dels eu
utvidgning — den tilltalade skall straffas icke blott när han själv avsett den olovliga
användningen utan redan när han half skälig anledning befara sådan användning
— dels den begränsning, att straffbarhet skall inträda först när det visats,
att den tilltalade avsett, att apparaten skall komma viss person till hända, ehuru
han hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve av denne använd till olovligt
ändamål.

Med en begränsning av sistnämnda slag skulle enligt kontrollstyrelsens mening
ifrågavarande bestämmelse förlora så gott som allt värde. Ett huvudsyfte med den
föreslagna lagstiftningen har just varit att förhindra det samhällsskadliga salubjudandet
av destillationsapparater från vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat
dylika apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke »en eller
annan» utan tusentals apparater till iönnbrännare. Dessa fabrikanters brottsliga
uppsåt kan med full juridisk visshet bevisas genom deras till tidningarna insända
annonser eller av dem kringsända prospekt, och enligt kontrollstyrelsens tanke föreligger
fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande av
destillationsapparater, som är förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren eller
saluhållaren, att desamma skola komma till brottslig användning, alltså oberoende
därav, att »fabrikanten och eventuella köpare ännu icke trätt i någon som helst
beröring med varandra». Kriminaliseras icke trafiken med destillationsapparater
redan pa detta stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandraga
sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare, vilka
ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta måtto förargelse -

24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

väckande salubjudandet av destillationsapparater skulle obehindrat kunna fortgå, och
lagstiftningens maktlöshet skulle endast ytterligare undergräva lagens auktoritet.

Kontrollstyrelsen, som icke har något att erinra mot att överlåtare av destillationsapparat
bestraffas redan när han haft skälig anledning att antaga förvärvarens
olovliga syfte, anser med stöd av det sagda beträffande tillverkare, saluhållare och
utbjudare av dylika apparater, att straff bör inträda, så snart de tillverkat, saluliållit
eller utbjudit apparat i uppenbart syfte att apparaten skulle komma till användning
vid lönnbränning, olovlig renaturering o. s. v. Slutligen anser kontrollstyrelsen
lämpligt, att såväl »saluhållare» som »utbjudare» nämnas i författningstexten,
då saluhållare, som icke kan visas hava utbjudit på annat sätt än genom
tryckt skrift, uppenbarligen bör kunna straffas, så snart hans brottsliga uppsåt med
saluhållandet ådagalagts. Att här inskränka det allmännas reaktion till ett tryckfrihetsåtal
mot den för den tryckta skriften ansvarige är icke påkallat av något
hållbart skäl. Då emellertid saluhållare torde vara det vidsträcktare begreppet,
lärer ordningen dem emellan böra omkastas.

Då även enstaka, för ändamålet särskilt tillverkade apparatdelar kunna spela
samma skadliga roll som fullständiga apparater, och då fullgiltiga skäl torde föreligga
att bestraffa jämväl deras tillverkning, saluhållande etc., när det brottsliga
uppsåtet föreligger, synes någon ändring i förslaget på denna punkt ej höra göras.
Däremot delar kontrollstyrelsen lagrådets uppfattning, att försäljning av andra redskap
än för ändamålet särskilt tillverkade apparater (eller apparatdelar), t. ex. en
fotogenkanna eller ett par lampglas, icke bör bestraffas, även om det är uppenbart,
att säljaren haft grundad anledning att befara missbruk.

Då gällande bestämmelse i 39 § om tillverkares ansvar för förbrytelse,
som med hans vetskap begås av i hans arbete antagen person, uppenbarligen icke
har avseende å det fall, då exempelvis en hos tillverkaren anställd arbetare i sin
enskilda bostad, där tillverkaren ej kan ingripa, gör sig skyldig till lönnbränning,
så torde icke heller införandet av den nya bestämmelsen i 31 § 2 mom. behöva
medföra någon jämkning i stadgandets avfattning i detta hänseende. Däremot anser
kontrollstyrelsen i likhet med lagrådets flesta ledamöter, att den till grund för 39
g liggande bestraffningsprincipen bör göras tillämplig även beträffande tillverkare
och saluhållare av destillationsapparater.

I likhet med vad lagrådets flesta ledamöter synas anse, håller kontrollsty
ledsen slutligen före, att det för närvarande icke är oundgängligen nödvändigt att
i tillverkningsförordningens sidoförfattningar införa hänvisningar till de föreslagna
stadgandena i tillverkningsförordningen, varför 3 mom. i 25 g av det andra framlagda
författningsförslaget synes kunna utgå.

Ett i enlighet med ovan gjorda uttalanden reviderat utkast till författningstext
bifogas. Stockholm den 30 april 1919.

FREDRIK ZETHELIUS.

E. Thulin. Ernst P:n Pehrzonder.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

G. Söderlund.

Bevillning sutskottets betänkande Nr 41).

25

Bilaga till kontrollstyrelsens skrivelse den SO april 1919.

Förslag till förordning om iindrad lydelse av 30, 31, 35 och 30 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, dels att till 30 § i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt, med 3 betecknat moment
av nedan angivet innehåll, dels ock att 31 och 35 §§ samt 39 § 1 inom. i samma
förordning skola erhålla följande ändrade lydelse:

30 §.

3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade redskap, det
vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl, vari det förvaras,
förbrutna.

31 §.

1. Den, som tillverkar, till försäljning utbjuder eller eljest saluhåller för
beredande av brännvin ägnad apparat eller del av dylik apparat med uppenbart
syfte, att apparaten eller apparatdelen skall komma att nyttjas vid lönnbränning
eller för att obehörigen från denaturerat brännvin borttaga denatureringsmedlet
eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill, så ock
den, vilken överlåter dylik apparat eller apparatdel, ehuru han har skälig anledning
antaga, att densamma skall komma att nyttjas för ändamål, som nu sagts, straffes
med böter från och med 100 till och med 2,000 kronor, och vare apparaten eller
apparatdelen förbruten. Vid upprepad förbrytelse eller om omständigheterna eljest
äro försvårande,. må dömas till högst 10,000 kronors böter eller till fängelse i högst
sex månader. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må böterna nedsättas
till lägst 25 kronor.

2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava redskap, som
uppenbarligen är avsett att nyttjas för ändamål, som där sägs, straffes, där redskapet
varit avsett att nyttjas vid lönnbränning, med böter från och med 25 till
och med 2,000 kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader,
samt, där redskapet varit avsett att nyttjas för att obehörigen borttaga denatureringsmedlet
från denaturerat brännvin eller göra annan till dryck ej ämnad
alkoholhaltig vara användbar därtill, med böter, högst femhundra kronor.

I fall, som i detta mom. avses, vare ock redskapet förbrutet.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 § 3 mom., 31 § 2 mom. eller 32 § 1 mom. är
förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning, jäsning eller bränning
inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin med tillbehör.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 käft. (Nr 49.)

4

26

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

39 §.

1. Bränn vinstillverkare, så ock den, som tillverkar eller saluhåller i 31 §
1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse mot denna förordning,
som med hans vetskap begås av hans hustru, barn, husfolk eller i hans
arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen av honom själv begången. Begagnar
brännvinstillverkare ombud vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet
jämte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli
1918 angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

1 inom. 1 fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon, varom i
20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnar eller avhänt sig sprit, skola, där ej
synnerligen mildrande omständigheter föreligga, de förråd av skattefri sprit, som
anträffats hos den brottslige eller eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning,
jämte kärl och annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade
beslag och dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats
i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.

2 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom. avses, skall
han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han förfarit olovligt, utgiva
tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser om beskattning av brännvin.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:
G. Söderlund.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

27

Bilaga D.

Handlingar tillhörande propositionen nr 131.

Till herr överdirektören noll chefen för kungi. kontrollstyrelsen.

Genom skrivelse den 17 innevarande februari har herr överdirektören anhållit
om yttrande av Sveriges kemiska industrikontor över ett inom kontrollstyrelsen
utarbetat förslag, innefattande ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin; och har industrikontoret i
anledning härav äran anföra följande.

I ett den 31 nästlidna januari avgivet utlåtande till kommerskollegium hade
industrikontoret tillfälle att framföra åtskilliga anmärkningar och erinringar beträffande
ett tidigare av kontrollstyrelsen framlagt förslag till förordning angående
förbud mot tillverkning och innehav av brännvinsdestillationsapparater m. in. Det
nya förslaget till lagbestämmelser i ämnet äger ur industriell synpunkt, jämfört
med nyssberörda författningsförslag, avgjort vissa förtjänster och industrikontoret
erkänner beredvilligt att kontrollstyrelsen — i anslutning till såväl förenämnda
erinringar som de överläggningar i ärendet, vilka av representanter för industrikontoret
förts med herr överdirektören — vid avfattningen av det nya förslaget
strävat efter, att det önskade förbudet icke skulle beröra industriens legitima intressen,
utan endast stävja en osund och oblyg trafik, nämligen tillverkningen och
försäljningen av apparater, som uppenbarligen äro avsedda att nyttjas vid s. k. hembränning
av brännvin.

Då industrikontoret gärna velat medverka till, att en lagstiftning med avsett
syfte komme till stånd, är det därför synnerligen smärtsamt för kontoret att meddela,
att kontoret efter moget övervägande och ingående prövning av det nya förslaget
ser sig nödsakad att jämväl avstyrka den av kontrollstyrelsen nu ifrågasatta
ändringen av brännvinsförordningen.

Då stadgandena i den föreslagna § 31 åtminstone skulle lägga hinder i vägen
för att, såsom nu stundom sker, apparater, som uppenbarligen äro tillverkade för
brännvinsbränning, kunde öppet tillsaluhållas och utbjudas, skulle med den föreslagna
formuleringen av paragrafen väl de grövsta överträdelserna träffas. En
synnerligen grannlaga prövningsskyldighet skulle emellertid åläggas industriens försäljningsorgan
och några som helst garantier för, att den legitima industrien och
handeln icke bleve utsatta för oberäkneliga trakasserier och svårigheter innebär icke
paragrafens formulering och torde näppeligen kunna vinnas genom omarbetning av
lagtexten. Att så är och måste bliva fallet har sin grund i att, såsom framhållits
i kontorets utlåtande till kommerskollegiet, det icke är möjligt att i lagparagrafer
draga gränsen för, när dylika apparater eller delar kunna anses vara avsedda för
brännvinsbränning m. m., så vitt industriens och handelns berättigade intressen icke
skola äventyras. Det är otänkbart att ålägga säljaren skyldighet att pröva köparens
avsikter i berörda avseende, detta enär varje glaskolv, alla täckta eller slutna
kärl utan större eller dyrbarare förändringar kunna iordningställas, så att de bliva
lämpliga för brännvinsbränning, samt varje glas- eller metallrör kan användas och

28

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

betraktas som en del av en destillationsapparat. I följd därav vunnes vid inträffade
missbruk genom de föreslagna stadgandena ingen garanti mot, att tillverkare
och försäljare av de enklaste och mest oskyldiga laboratorie-, mekaniska verkstadsoch
husgerådsartiklar kunde bliva utsatta för de mest oberäkneliga påföljder.
Exempel kunna anföras från skilda områden. Så är en fotogenkanna jämte ett par
lampglas och korkar väl ägnad till en dylik apparat. Låt vara att det aldrig avsetts
någon prövningsskyldighet i fråga om försäljning av dylika alldagliga husgeråd,
men paragrafens formulering utesluter ingalunda en sådan och kan icke så
göra, såvitt lagstiftningen mot tillverkningen och försäljningen av de avsedda apparaterna
icke skall bliva ineffektiv och värdelös, något som en lagstiftning i ämnet
under varje förhållande måste bliva, då just den osunda trafik, som skulle träffas,
alltid skulle inrikta sig på att finna utvägar att kringgå ett tillverknings- och
försäljningsförbud. Som avskräckande exempel måste den uppfinningsrikedom
tjäna, som kommit till synes, då det gällt att kringgå de s. k. kristidsförfattningarna.

Då kemiska industrikontoret för egen del icke kan finna någon lämplig form
för den ifrågakomna lagstiftningen, anser sig därför kontoret, under åberopande av
det anförda ävensom sitt merberörda utlåtande i ämnet till kommerskollegiet, böra
framhålla:

att kontoret — med hänsyn till de oövervinneliga svårigheter, som ställa
sig i vägen, då det gäller att i lagtext, exakt definiera för brännvinsbränninganvändbara
apparater eller delar till sådana apparater — icke anser det möjligt
att genom lagstiftning mot tillverkning och försäljning av destillationsapparater
råda bot på den s. k. hembränningen, utan att lojal industri och handel därigenom

bliva lidande; .

att en lagstiftning mot hembränningen i allt fall måste bliva värdelös och
lätt att kringgå på grund av de obegränsade möjligheter, som förefinnas att — alla
förbud till trots — anskaffa eller konstruera för brännvinsbränning lämpliga appa -

att här avsedda olagligheter framkallats genom den på grund av kristiden
inträdda knappheten å spritdrycker; .

att det redan nu under övergångstiden konstaterats, att brotten mot knstidsförfattningarna
visa stark tendens till minskning i den män ransonering och varuknapphet
på olika områden upphör; samt

att kontoret därför anser, att en ökad tilldelning av konsumtionssprit åt
allmänheten torde vara den enda utvägen att få slut pa hembiänningen, enät en
återgång till normala förhållanden härutinnan ofelbart måste träffa nu rådande missbruk
och olagligheter långt hårdare och effektivare än förbudslagstiftning i en eller
annan form.

Stockholm den 20 februari 1919.

Sveriges kemiska industrikontor:
BIRGER CARLSON.

Otto Cyrén.

Adolf Schoultz,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

29

Till lierr statsrådet och chefen för kung!, finansdepartementet.

Åberopande min skrivelse till herr statsrådet av den 11 dennes skyndar ja»''
mig att härmed överlämna ett av Sveriges kemiska industrikontor den 20 februari
avgivet yttrande över det vid min berörda skrivelse fogade förslag till vissa ändringar
i förordningen angående tillverkning av brännvin.

För egen del kan jag icke godkänna de av industrikontoret anförda skälen
mot förslaget och tillåter mig hänvisa till innehållet i bilagda P. M.

Stockholm den 21 februari 1919.

Vördsammast:

Fredrik Zethelius.

P. M.

i anledning av Sveriges kemiska industrikontors skrivelse
den 20 februari 1919.

Kontorets avstyrkande grundar sig framför allt på svårigheten att i lagtext
exakt definiera för brännvinsbränning användbara apparater eller delar till sådana
apparater. Kontorets ståndpunkt var begriplig, så länge fråga var om att meddela
föreskrifter, som skulle drabba alla innehavare, tillverkare etc. av dylika apparater.
Detta är helt och hållet uppgivet i kontrollstyrelsens sista förslag, som endast slår
ned på det olovliga syftet. Föreligger olovligt syfte, är detta lika straffvärd vare
sig apparaten består av en fotogenkanna och ett par lampglas eller densamma särskilt
fabricerats för brännvinsbränning. Det föreligger med andra ord icke något
som helst behov att till skydd för tillverkare av dylika apparater uppdraga någon
gräns mellan dem och oskyldiga husgerådsartiklar. Kan man genom en flytande
gräns här träffa det onda uppsåtet i vilken form det än kläder apparaten, så är
det så mycket bättre. — Den kemiska industrin är i själva verket alldeles oberörd
av lagförslaget, så långt densammas syften äro legitima.

Stockholm den 21 februari 1919.

Bihang till riksdagens ■protokoll 1919. 7 samt. 45 käft. (Nr 49.)