Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1919 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag angående ändrade grunder för
beskattning av kooperativa föreningar.
Närvarande: herrar Källman, Röing, Lyckholm*, K. A. Nilson*, Rosén, Boman,
Vennersten, Olsson i Kullenbergstorp, Eliasson*, Neess, Örne, Broman,
Westrup, Lundell*, Wikström, Johansson i Kullersta*, Olsson i Ramsta*,
. Uddenberg, Lithander och Lövgren i Nyborg*.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Genom proposition, nr 222, av den 7 mars 1919, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag
1) till förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 11 §
förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst; samt
2) till förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den
28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
skola hava följande ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 38 höft. (Nr 42.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
'' 9 §•
1 mom. Till inkomst av kapital räknas:
c) utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i solidariska
bankbolag;
d) utdelning å aktier i utländska aktiebolag; samt
e) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet.
11 §.
1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående
år ma avdrag icke ske:
c) ------.
d) för vad — — — — — — å skuld.
2 mom. Däremot må avdrag ske:
2:o) — — — — — —•
b) ------''
c) med skäligt — — — — — — yrke.
Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller
försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.
Avdrag må jämväl ske:
för — — — — — — delägare.
I det fall-------ruin.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
3
Förslå g’
till
förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola hava
följande ändrade lydelse:
7 §•
Vid den uppskattning, som för taxering äger rum, hänföras:
i:°) — :-----•
2:o) till inkomst av kapital:
c) —---;--•
d) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet;
3:o)------.
8 §•
Såsom inkomst taxeras icke:
vad som------avdrag;
vinst å — — — — — — därutöver;
ersättning för skada--— — — — — — — — — — —
— — — — —--— — — — — — — — — --— bosatt.
9 §•
Vid uppskattning — — — —--delägare.
För värdeminskning — —---— — anvisningarna.
Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller
försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
Utskottet.
Historik.
11 §•
Vid taxering av inkomst må avdrag icke ske:
för — — — — — — skuld.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.
Beträffande vad föredragande departementschefen enligt omförmälda
statsrådsprotokoll vid ärendets föredragning anfört till motivering
för förslagen, får utskottet hänvisa till propositionen.
Det är först i 1910 års skattelagar, bevillningsförordningen och
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, som de kooperativa
föreningarnas skattskyldighet blivit genom direkta lagbestämmelser reglerad.
Därförut var deras beskattning överlämnad åt en efter tid och
ort ej sällan skiftande praxis, som emellertid utvecklade sig till ett allt
mera skärpt tillvaratagande för taxering av den å föreningarnas verksamhet
uppkomna vinsten.
Enligt äldre praxis ansågos de kooperativa företagen icke lämna
någon beskattningsbar inkomst, så snart verksamheten begränsats till
medlemmarna av föreningen. Uppkommen vinst å rörelsen betraktades
som besparingar för medlemmarnas räkning och förekommande utdelning
till dessa som allenast en återbetalning av vid medlemmarnas inköp
gjorda utlägg. Senare blev dock, som redan antytts, praxis strängare,
och vid tiden närmast före 1910 års lagstiftning blevo kooperativa föreningar
taxerade under alla förhållanden för inkomst, som fonderats
eller som utdelats till medlemmarna i förhållande till deras kontanta
insatser. Den del av inkomsten åter, som i form av rabatter tillfallit
kunder hos föreningen, ansågs fri från skatt, såvitt föreningen handlat
blott med egna medlemmar, men eljest beskattningsbar, oberoende om
rabatt tillkommit alla kunder eller blott medlemmar.
Mot den praxis, som sålunda efter hand utbildat sig, yppades
missnöje såväl å kooperativt håll, där den ansågs för sträng, som ock
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42. 5
iioö de enskilda haudelsidkarna, som förmenade, att föreningarna obehörigt
gynnades i beskattningsavseende och därigenom bleve bättre
ställda i konkurrensen. I sistberörda avseende märkas särskilt de uttalanden,
som gjordes av 1909 års handelskammarmöte och, åberopade
av föredragande departementschefen, synas hava blivit av visst inflytande
på Kungl. Maj:ts förslag år 1910 i denna del. Departementschefen uttalade
bl. a. att någon formell grund för skattelindring åt de kooperativa
företagen icke funnes. Dock hade lian ansett sig icke böra frångå
den ståndpunkt praxis kommit att intaga. Den formulerade regeln,
likalydande i de föreslagna skatteförfattningarnas 11 §§, kom således
att i huvudsak stadfästa den redan utbildade praxis, likväl med tillägg
av det ytterligare villkor för skattefrihet i fråga om rabattei'', att utfästelse
därom gjorts före vidkommande köp eller försäljning, exempelvis genom
bestämmelser i föreningens stadgar rörande vinstens disponerande. Det
föreslagna stadgandet lydde: »Har förening, som utsträckt sin verksamhet
utom medlemmarnas krets, lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen
eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande
till gjorda inköp eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning
icke äga rum, där ej utdelningen skett i omedelbart samband med
köp eller försäljning, varpå utdelningen grundats, varemot förening, som
icke utsträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta
avdrag för all utdelning, varom här sägs, för så vitt den utgått efter
grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.»
I en vid riksdagen 1910 väckt motion, II: 288, av herrar Christiernson
och Åberg, hemställdes emellertid, att i 8 § i den av Kungl. Maj:t föreslagna
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle bland
skattefria inkomster upptagas jämväl vinst, som uppstått för kooperativ
förening, vilken icke sträckt sin .verksamhet utom medlemmarnas krets,
något, som således innebar full skattefrihet föi sådan förening. Därjämte
föreslogo motionärerna sådan lydelse av det hithörande stadgandet i 11 §
i samma förordning, att förening, som handlat med andra än medlemmar,
dock skulle vara fria från skatt för den till medlemmar lämnade
utdelning i förhållande till gjorda inköp.
Bevillningsutskottet tillstyrkte propositionerna i förevarande delar
utan ändring och avstyrkte motionen under åberopande av departementschefens
uttalanden i denna fråga. Fyra reservanter gingo en medelväg
i viss mån, i det de å ena sidan ville från skatteplikt helt frikalla förening,
som icke i sin verksamhet ginge utanför medlemskretsen, men å
andra sidan ville beskatta all å verksamheten inbragt vinst för övriga
föreningar. Utskottets förslag blev emellertid bifallet av kamrarna (i
trallande bestämmelser.
Kungl. Maj:ts
förslag.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
andra kammaren efter votering med 101 röster mot 93, som tillföllo
reservationen).
Det sålunda beslutade stadgandet kvarstår, som känt, oförändrat.
Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke
heller varit förelagt riksdagen i vidare mån än att i en av herr Trapp
vid 1914 års förra riksdag väckt och vid 1915 års riksdag förnyad
motion påyrkats bestämmelser i sådant syfte, att som ytterligare villkor
för den åt kooperativ förening för visst fall medgivna skattefrihet skulle
stadgas, att i föreningen icke funnes medlem, som idkade handel med
eller eljest i sin näringsrörelse använde varor, vilka han inköpt av
föreningen. Till följd av riksdagsupplösningen 1914 hann den då väckta
motionen ej bliva föremål för behandling. 1915 års motion, I: 7, avstyrktes
av bevillningsutskottet och blev av riksdagen avslagen.
Skillnaden i beskattningsavseende mellan de kooperativa föreningarna
och enskilda skattskyldiga kan i huvudsak sammanfattas sålunda.
Föreningarna skatta icke för förmögenhet, men i stället taxeras medlemmarna,
en var för sin andel i föreningen. Beträffande skattskyldighet
för inkomst har man att skilja mellan föreningar, som handla blott med
sina medlemmar, och sådana, som låta sin verksamhet omfatta även
utomstående. De förra äga att vid taxeringen njuta avdrag för utdelning,
som lämnats medlemmarna i förhållande till gjorda inköp eller
försäljningar, dock under villkor, att grunderna för utdelningen varit i
förväg bestämda, och har detta villkor i prejudikat av regeringsrätten
tolkats så, att uträkningen av utdelningen skall kunna följa rent automatiskt
enligt de stadgade grunderna. Har något som helst ytterligare
bestämmande tarvats, skulle avdragsrätt icke vara medgiven. Föreningar
av den senare typen hava i intet hänseende någon privilegierad ställning,
och om båda slagen gäller ju, att någon rätt till bevillningsfria
eller vissa andra konventionella avdrag, som tillkomma endast de enskilda
skattskyldiga, redan enligt sakens natur icke finnes. Likaledes
är, i fråga om inkomstskatten, den fallande procentskalan för inkomster
under 6,000 kronor förbehållen de enskilda.
Kungl. Maj:ts förevarande förslag avser att i vidsträckt omfattning
tillmötesgå önskemål från kooperativt håll, där man funnit de
villkor, som 1910 års lagstiftare knutit till den medgivna skatteförmånen,
mera obekväma och svårare att iakttaga i samma mån den
kooperativa rörelsen antagit större proportioner.
Förslaget innebär sålunda, att den ifrågavarande avdragsrätten
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42. 7
skulle vara medgiven, även om föreningen sträckt sin verksamhet utom
medlemmarnas krets och även om utdelningen skett efter grunder, som
icke varit i förväg bestämda. Å andra sidan begränsas den ifrågavarande
förmånen, som hittills omfattat ekonomiska föreningar i allmänhet,
till det kooperativa området allena.
Samtidigt med att de kooperativa föreningarna alltså praktiskt
taget skulle nå fram till full skattefrihet för inkomst av rörelse, skulle
medlemmarna bliva skattskyldiga för vinstutdelning å sina insatser i föreningen.
Denna skattskyldighet avses tydligen såsom en motvikt i viss
mån mot föreningens skattefrihet, men är därjämte, vad angår bevillningstaxeringen,
att sammanställa med förslaget om aktieutdelnings
taxerande till bevillning (propositionen nr 108).
Såvitt av förevarande proposition framgår, har förslaget om nya
grunder för de kooperativa föreningarnas beskattning närmast föranletts
av en direkt framställning från Kooperativa förbundet. Över det utkast
till författningsändringar, som i anledning därav uppgjorts inom finansdepartementet,
har icke hörts någon annan myndighet än kammarrätten.
Dess utlåtande i ämnet, i sin helhet intaget i propositionen, yppar
starka betänkligheter ej endast mot förslaget om utvidgad skatteförmån
utan ock i frågan, om kooperationen överhuvud taget bör intaga någon
privilegierad ställning i skattehänseende.
Aven enligt utskottets uppfattning är det uppenbart, att någon
principiell rätt till viss skatteförmån för kooperativa föreningar icke är
för handen. Från principiell beskattningssynpunkt är någon skillnad
icke att göra mellan vinst å ett kooperativt näringsföretag och vinsten
av en enskild näringsidkares rörelse. En annan sak är, om praktiska
grunder kunna åberopas till stöd för en lindrigare beskattning av den
kooperativa rörelsen.
Obestridligt är, att kooperationen, hållen inom sin naturliga ram,
fullföljer ett ändamål, som är ej blott privatekonomiskt utan ock av
betydelse från allmän hushållningssynpunkt. I den män detta är fallet,
föreligger givetvis anledning till uppmuntran från det allmännas sida.
Den svenska kooperationen är icke mera än några årtionden gammal
och det ligger i sakens natur, att densamma i sin början behövde
stödjas på olika sätt. Nära till hands låg då också, att det allmänna
ansågs böra avstå från sitt skatteanspråk helt eller delvis beträffande
uppkommen vinst av kooperativ verksamhet. Såsom ovan
antj^tts, förmenades i äldre praxis någon beskattningsbar vinst ej alls
föreligga, så snart ej verksamheten sträcktes utanför medlemskretsen.
Utskottets
yttrande.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
Detta betraktelsesätt var dock redan övergivet, då lagstiftningen tog
hand om saken, och 1910 års positiva undantagsbestämmelser utgå tydligen
från skattskyldighet som princip. Det är icke svårt att se, hurusom
den utveckling till skärpt beskattning, som utmärker praxis före 1910
och som genom detta års lagstiftning fick sin bekräftande avslutning,
i stort sett anslutit sig till och betingats av den kooperativa rörelsens
egen utveckling i omfattning och styrka ävensom förekomna tendenser
till utvikningar utanför den kooperativa ramen. Det allmännas understöd
i förevarande avseende ansågs böra tillkomma endast den rena kooperationen
och böra i övrigt begränsas på ovan angivet sätt.
Till belysning av kooperationens omfattning redan då må här återgivas
några uppgifter, hämtade ur den officiella statistiken (den av socialstyrelsen
utgivna statistiken över »kooperativ verksamhet i Sverige åren
1908—1910») och avseende år 1910. De kooperativa föreningarna hava
där hänförts till två huvudgrupper, arbetarkooperationen, omfattande
3,605 föreningar, och jordbrukskooperationen, vari inbegripits 1,968
föreningar. I den förra gruppen ingingo bostads- och andra byggnadsförfeningar
till antal av 1,947 samt de egentliga konsumtionsföreningarna
till antal av 908. Av de sistnämnda hade ej fullt halva antalet utsträckt
sin verksamhet till andra än egna medlemmar, men belöpte på handeln
med utomstående i genomsnitt 13 å 14 procent av hela omsättningen.
Av konsumtionsföreningarna voro ungefär 2/3 anslutna till »Kooperativa
förbundet», den enda centralföreningen i denna grupp, medan återstående
1/3 utgjordes av fristående föreningar. Inom jordbrukskooperatiouen
bildade inköpsföreningarna (för köp av jordbruksredskap, gödningsoch
foderämnen m. m.) samt mejeriföreningarna (med rent produktivt
syfte) flertalet med resp. 940 och 477. Hithörande lokalföreningar
voro till allra största delen anslutna till någon centralförening, och
funnos 28 centralföreningar, av vilka en, »Lantmännens riksförbund»,
hade karaktären av rikscentral.
Enligt senaste, ännu icke av socialstyrelsen publicerade statistik,
vilken omfattar 1916, har den kooperativa rörelsen under mellantiden
gjort högst betydande framsteg. Uppgifter, motsvarande de för 1910
relaterade, hava erhållits från socialstyrelsen och giva följande resultat.
Arbetarkooperationen omfattade 4,521 föreningar och jordbrukskooperationen
2,748 föreningar. I den förra gruppen ingingo bostads- och
andra bj^ggnadsföreningar till antal av 2,476 samt egentliga konsumtionsföreningar
till antal av 1,334. Av de sistnämnda hade omkring */s
utsträckt sin verksamhet till andra än egna medlemmar, men belöpte
på handeln med utomstående i genomsnitt 17 å 18 procent av hela
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
omsättningen. Av konsumtionsföreningarna voro ungefär a/io anslutna
till kooperativa förbundet och endast Vin utgjordes av fristående föreningar.
Inom jordbrukskooperationen funnos 1,326 inköpsföreningar
och 621 mejeriföreningar. Centralföreningarnas antal var 35.
I vad mån kooperationens genom de anförda siffrorna betecknade
utveckling främjats av de hittills åtnjutna skatteförmånerna är givetvis
omöjligt att bedöma, men uppenbart är, att de till dessa förmåner knutna
villkoren icke stått i vägen för rörelsens tillväxt. I belysning av dessa
siffror torde icke kunna med fog göras gällande, att kooperationen är
i behov av större skatteförmåner. Närmare till'' hands läge väl invändningen,
att de faktiska förhållandena numera tydde på, att kooperationen
gott kunde undvara även den hittills åtnjutna skattelindringen.
Såsom kammarrätten framhållit, skulle en skattelindring för kooperativa
föreningar i nu föreslagen utsträckning lätteligen kunna föranleda,
att en hel del produktions- och handelsföretag, som nu drivas såsom
aktiebolag eller av enskilda personer, komme att ombildas till kooperativa
företag i syfte att skatten såmedelst skulle nedbringas eller fullständig
skattefrihet till äventyrs vinnas.
Genom kooperationens växande omfattning har frågan också fått
större betydelse för det allmänna. Redan nuvarande skatteavdrag torde
medföra ej obetydlig minskning i inkomst för stat och kommun. Någon
utredning härom linnes ej i ärendet liksom ej heller i vilken grad Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag komme att öka det allmännas skatteförlust.
Tydligt är att denna ökning bleve rätt avsevärd. Den nuvarande finansiella
situationen är emellertid varken för staten eller för kommunerna
sådan, att man utan nödtvång kan företaga åtgärder ägnade att minska
avkastningen av någon inkomstkälla.
Särskilt för kommunernas del skulle förslagets genomförande kunna
medföra betungande följder. Inom många kommuner torde redan nu
finnas industriella eller andra anläggningar i kooperativt syfte med talrik
arbetarstam och i övrigt av beskaffenhet att orsaka kommunen besvär
och kostnader, vilka, om den nu ifrågasatta skattefriheten antoges,
icke skulle uppvägas av någon kommunal skatteinkomst. Den föreslagna
skattskyldigheten för föreningens medlemmar skulle såsom motvikt
härutinnan bliva av föga värde, eftersom de ifrågavarande anläggningarna,
där de äro av mera avsevärd omfattning, i regel tillhöra
någon centralförening, vars medlemmar, de underordnade lokalföreningarna,
i allmänhet äro skattskyldiga å andra orter.
Berörda olägenhet är i viss mån redan nu förhanden och kommer
helt visst att bliva beaktad vid den förestående kommunala skattereformen.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 38 käft. (Nr 42.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
Såsom även i propositionen framhållits, innefatta de föreliggande sakkunnigförslagen
i kommunalskattefrågan sådana grunder för kommunernas
beskattningsrätt, att jämväl de kooperativa företagens avkastning skulle
bliva tagen i anspråk på ett mera effektivt sätt än nuvarande bestämmelser
medgiva. Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag innebure således
ett steg i en riktning rakt motsatt mot den, vari den kommunala skattereformen
enligt nyssnämnda förslag skulle komma att gå.
Vid sådant förhållande och då frågan om kooperativa föreningars kommunala
beskattning givetvis måste bliva beroende av det sätt, varpå den kommunala
beskattningen i hela dess vidd kommer att slutgiltigt ordnas,
vore det, såsom också kammarrätten erinrat, olämpligt att nu utbryta
denna fråga för separat lösning, i vilken riktning det än må vara. Då
vidare tyngdpunkten i det föreliggande förslaget givetvis ligger i dess
betydelse för den kommunala beskattningen, synes jämväl vara riktigast
att tillsvidare låta bero vid nuvarande regler för kooperationens statliga
sk attsky ldighet.
Vad ovan erinrats rör närmast föreningarnas skattskyldighet och
behövde ej stå i vägen för ett godkännande av propositionen, i vad den
angår medlemmarnas skatteplikt för utdelning å gjorda insatser. Detta
spörsmål är i viss mån besläktat med frågan om beskattning av aktieutdelning
och kunde ett riksdagens beslut att indraga denna under den kommunala
beskattningen utgöra ett slags motiv för att beskatta även omförmälda
vinstutdelning från ekonomisk förening. Emellertid torde denna
detalj av det hela icke vara av den vikt, att den bör utbrytas för att
omedelbart lösas för sig.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 222,
med förslag angående ändrade grunder för beskattning av
kooperativa föreningar, icke måtte av riksdagen bifallas.
«
Stockholm den 13 maj 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.
Bevillning sutskott et s betänkande Nr 42.
11
Reservationer:
av lierr Örne, som anfört:
»Det torde vara obestridligt, att statsmakterna vid ordnandet av
beskattningsväsendet måste taga hänsyn till de olika företagstypernas
natur. Så har också i stor utsträckning skett i den nyare svenska inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen. En enskild näringsidkares nettovinst
på rörelse skattlägges, sedan vissa avdrag skett, efter en progressionsskala,
som tager hänsyn allenast till vinstens absoluta storlek. I
fråga om aktiebolagen rättar sig däremot skatteprocenten helt och hållet
efter förhållandet mellan vinsten och aktiekapitalet plus reservfonden.
Enligt den i proposition nr 259 vid årets riksdag föreslagna skalan
blir exempelvis A-skattens grundbelopp 1.5 procent av den taxerade
inkomsten, så snart denna icke överstiger 4 procent av kapitalet, den
må sedan utgöra 1,000,000 kronor eller blott 1,000 kronor. Ett rederis
eller ett handelsbolags inkomst beskattas allenast hos delägarna och
efter deras skatteförinäga som enskilda personer, ehuru inkomsten förvärvats
genom företaget som sådant.
Åven vid den kooperativa föreningens beskattning måste givetvis
företagets konstruktion och det frambragta resultatets natur beaktas i
lika hög grad som vid övriga företagstyper. Det kännetecknande för
den kooperativa föreningen är, att någon särskild företagare i vanlig
bemärkelse icke finnes. Verksamheten anknytes direkt till medlemmarnas
enskilda hushållning, och syftet därmed är (i anskaffningsföreningarna)
att komma i besittning av vissa förnödenheter på så billiga villkor
som möjligt, icke att frambringa affärsvinst. Sedan omkostnaderna
— dit även räntan på insatskapitalet bör räknas — betalts och nödiga
medel avsatts för föreningens konsolidering, ha medlemmarna-köparna
i en anskaffningsförening rätt att tillgodogöra sig alla de fördelar föreningen
kan skaffa dem i fråga om bättre varukvaliteter eller billigare
pris. Härvid inverkar det icke i någon mån på saken, huruvida fördelen
erhålles omedelbart vid köpet eller senare i form av efterskottsrabatt
på det sammanlagda värdet av ett kvartals eller ett års köpesumma.
Föreningens ändamål att skaffa medlemmarna varor på ett för
dem lämpligt sätt uppnås i båda fallen.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
Det nu anförda torde ådagalägga oriktigheten i den uppfattningen,
att den kooperativa föreningen skulle vara att anse som ett näringsföretag,
och att principiellt ingen skillnad skulle vara att göra mellan
den utgiftsbesparing en dylik förening bereder köparna och den vinst
en näringsidkare gör på sin rörelse, vilken ju har det enda syftet att
skaffa näringsidkaren största möjliga inkomst.
I den mån den kooperativa föreningen inskränker sig till att bereda
köparna en ögonblicklig fördel i form av billiga varor, går den
redan nu fri från inkomstskatt, och den bör även göra det, ty åtskilliga
intresserepresentationers och skattesakkunnigas koDstruktioner till trots
är det ett viktigt samhällsintresse, att varor, som krävas för livets uppehälle,
komma konsumenterna tillhanda utan fördyrande omgång. I nuvarande
skattelagstiftning är därtill erkänt, att den kooperativa föreningen
under vissa omständigheter kan hos sig uppbevara köparnas
besparingar och utbetala dem på en gång, utan att detta tillvägagångssätt
konstituerar en ökad skatteplikt. Detta är från social synpunkt
ytterligt viktigt, ty därigenom sättas särskilt konsumtionsföreningarna i
stånd att vid sidan av sitt ursprungliga syfte verka såsom sparinrättningar
för den oerhörda mängd av mindre bemedlade samhällsmedlemmar,
som i vanliga fall icke ha nog stora inkomster att skaffa sig reserver
för kommande behov.
Kungl. Maj:ts föreliggande proposition vill speciellt avhjälpa det
missförhållandet, att de större konsumtionsföreningarna nu faktisk hindras
i sin strävan att verka som sparinrättningar för sina medlemmar på
grund av den omständigheten, att de å ena sidan icke gärna kunna
sälja enbart till medlemmar och föreningarnas netto å andra sidan progressivt
beskattas efter samma skala som enskilda näringsidkare.
På precis samma inbesparade belopp, låt oss säga 50 kronor, har
medlemmen i den lilla föreningen med 10 medlemmar kanske erlagt 50
öre i skatt, medan medlemmen i den stora föreningen med 10,000 medlemmar
(om föreningen frambragt samma kontanta netto per medlem)
troligen skulle — på grund av de olika skatteformer, som tillämpats
under kristiden och fortfarande gälla — för 1917 fått erlägga omkring
25 kronor.
Då sådana exempel som det nu nämnda icke äro löst konstruerade,
utan mycket väl kunna förekomma i verkligheten, torde var och en lätt
kunna inse, att eu reform i den riktning, Kungl. Maj:t föreslagit, verkligen
är trängande.
Några finansiella vådor äro, tvärt emot vad utskottet förmodar,
icke förbundna med ett bifall till propositionen. En överslagsberäkning,
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.
grundad på kända siffror, ger vid handen, att högst 2 eller 3 miljoner,
som mi äro beskattade hos ett par tusental föreningar, skulle bli skattefria.
Å andra sidan skulle skatteintäkterna ökas ej oväsentligt, genom
att åtskilliga föreningar, som nu ha rätt till avdrag, ej skulle få det
med tillämpning av den föreslagna bestämmelsen.
Kungl. Maj:ts proposition innebär även en skärpning av föreningarnas
beskattning så till vida, att ränteinkomst av insatser i ekonomisk
förening hädanefter skulle bli skattskyldig som inkomst av kapital,
fastän föreningen redan skattat för räntan å insatskapitalet efter en i
vissa fall betydligt högre skala än aktiebolagen. Jag har ej velat motsätta
mig denna omläggning under förutsättning, att beskattningen i
övrigt ordnas på sätt i propositionen föreslås, dock att vederbörande
bestämmelser omformuleras efter mönster av bevillningsutskottets förslag
om bevillningstaxering av aktieinkomst med anledning av propositionen
108, vilket förslag i fråga om undvikande av tredubbel beskattning
redan vunnit riksdagens bifall.
På grund av vad här anförts, hemställer jag om bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 222 med den jämkning,
att 9 § 1 mom. punkt e) av förordningen den
28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst, erhåller följande lydelse:
e) i fråga om andra skattskyldiga än föreningar
för ekonomisk verksamhet vinstutdelning å insatser i sådan
förening;
samt att 7 § av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, 2:o, punkt
d) erhåller följande lydelse:
d) i fråga om andra skattskyldiga än föreningar
för ekonomisk verksamhet vinstutdelning å insatser
i sådan förening»;
av herrar Källman, Johansson i Kullersta, Uddenberg och Lövgren
i Nyborg, vilka instämt i herr Örnes reservation; samt
av herrar Rosén och Wikström.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 38 höft. (Nr 42.)
3