Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1919 kl. 1/a 7 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
till riksdagen med förslag till dels förordning
angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad
sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
dels ock förordning om ändrad lydelse av 12 §
förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin ävensom en i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Källman, Röing, Ollas A. Ericsson*), Wijk, Lyckholm, Antonsson,
Bäckström, Forssman *), Boman, Vennersten *), Jonsson
i Hökhult, Rune, Nilsson i Kristianstad, Eliasson, Johannes Åkesson
*), Neess, Johansson i Kullersta, Jönsson i Boa, Jönsson i Frid*)
och Lövgren i Nyborg.

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

I en den 21 mars 1919 avlåten, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 365, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen
antaga dels följande

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 30 höft. (Nr 34.)

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Förslag

till förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad sprit,
framställd ur avfallslut vid sullitcellulosatillverkning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer,
må partihandlare, varom i förordningen angående handel med skattefri
sprit förmäles, jämväl i andra fall, än i 8 § samma förordning avses,
för vetenskapliga, medicinska, farmaceutiska, tekniska, industriella eller
likartade ändamål försälja ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställd
sprit, som ej denaturerats.

2 §.

För försäljning, som i denna förordning avses, skall partihandlare
påföras skatt enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning
av brännvin är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande
samt kontrollen däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen
utfärdar.

3 §•

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning
stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter
föreligga, förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage,
vari spriten förvaras.

4 §:

I övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ förordningen
angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Bevillningsutskottets betänkande AV 34.

3

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

dels och följande

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin i nedan angivna del skall erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

1. För brännvin — — — — alkohol.

2. Inbetalning av — —--liter.

3. Vid utförsel —---normalstyrka.

4. Restitution av — — — — nämnda förordning.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare,
varom i 4 b) sägs, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen
rörelse; dock att angående beskattning för försäljning för vissa ändamål
av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
gälle vad därom särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma)
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

I anledning av förevarande proposition har inom första kammaren Motionen
herr Tham väckt en motion, nr 172, i vilken hemställts, att 1 § i det i I''
Kungl. Maj:ts proposition nr 365 framställda förslaget till förordning angående
försäljning för vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd
ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, måtte få följande lydelse:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Utskottet.

Historik.

”1 §•

Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer,
må partihandlare med skattefri sprit på därom gjord ansökan, jämväl
i andra fall än i § 8 av förordningen rörande skattefri sprit avses,
till partihandlare med rusdrycker, vilken idkar rening av brännvin, försälja
ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej
denaturerats.

Rörande de villkor, under vilka sålunda inköpt vederbörligen renad
sprit må försäljas, meddelar Konungen särskilda föreskrifter.”

Den föreliggande propositionen och den i anledning därav väckta
motionen avse en vidsträcktare användning av sulfitsprit än vad hittills
varit fallet. Med hänsyn härtill har utskottet ansett det vara av intresse
att i korthet erinra om några huvudpunkter uti sulfitspritfrågans utveckling.

Under första årtiondet av 1900-talet började tekniken inrikta sig
på att utfinna medel för tillgodogörande av den avfallslut, som uppstår
vid sulfitcellulosafabrikerna. Praktiska försök i stor skala ägde rum under
år 1909 vid den Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag tillhöriga
sulfitcellulosafabriken vid Skutskär och erhöllo ett gynnsamt förlopp.
På grund av de särskilda förhållanden, under vilka tillverkningen och
försäljningen av den enligt berörda uppfinning framställda spriten vore
avsedda att äga rum, ansågos emellertid de dåvarande bestämmelserna angående
tillverkning av brännvin otillräckliga och delvis olämpliga. Framställning
gjordes därför hos Kungl. Maj:t om vissa ändringar i gällande
brännvinslagstiftning. Sedan kontrollstyrelsen avgivit utlåtande över berörda
framställning, avlät Kungl. Maj:t till 1910 års riksdag proposition
(nr 140) med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 12,
13 och 21 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin den 11
oktober 1907. Enligt nämnda förslag skulle, bland annat, vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades)
eller utfördes ur riket, brännvinstillverkning få äga rum jämväl
under den del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet icke
vore tillåten. Sedan riksdagen antagit det framlagda förslaget, utfärdades
den 12 september 1910 (nr 96) författning i ämnet.

Vid denna tidpunkt synes man hava haft förväntningar om en
snabb utveckling av sulfitspritindustrien. Den år 1909 anlagda sulfitspritfabriken
vid Skutskär efterföljdes visserligen två år senare av
fabriker vid Kvarnsveden och Bergvik, men därmed avstannade för åt -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

skilliga år framåt anläggandet av nya fabriker. De tre nämnda fabrikernas
tillverkningskapacitet utgjorde sammanlagt 5,000,000 liter brännvin
å 50 procent.

Det förhållandet, att tillverkningen av sulfitsprit icke fick den omfattning,
man hade förväntat, berördes i två vid 1914 års förra riksdag
inom andra kammaren väckta motioner. I den ena motionen, nr 71, förklarades
uteblivandet av det väntade uppsvinget bero, bland annat, på
de för sulfitspritindustrien mindre väl lämpade föreskrifter i brännvinstillverkningsförordningen,
vilka förbjöde tillverkning av sprit hela året
om, såframt ej hela tillverkningen denaturerades eller exporterades. I
anslutning härtill ifrågasatte motionären, att sulfitspritfabrikerna skulle
få rätt att tillverka en begränsad mängd brännvin för förtäringsändamål
för att genom det härför erhållna högre priset kunna erhålla möjlighet
att sälja motorsprit till verkligt konkurrenskraftiga priser. Denna
motion utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under vilka villkor de
hinder, som förefunnes i gällande brännvinslagstiftning och övriga dithörande
bestämmelser mot ett vidsträcktare tillgodogörande av sulfitindustriens
avfallsprodukter för sprittillverkning, kunde undanröjas eller mildras.
I den andra motionen, IT: 52, anfördes i huvirdsak liknande synpunkter
som i den förstnämnda motionen. Det framhölls sålunda, att
det komme an på lagstiftningen att medgiva sulfitspritindustrien rätt att
tillverka beskattningsbart brännvin, utan att därför tillverkningen skulle
behöva begränsas till sju månader av året. Å andra sidan erinrade motionären,
att mot ett sådant lössläppande av sulfitsprittillverkningen reste
sig jordbruksintresset. Det gällde därför att undersöka, huru potatisskörden
för framtiden skulle tillgodogöras. Efter att hava angivit några riktlinjer
i detta avseende uttalade motionären, att lika nationalekonomiskt
riktigt som det syntes vara, att sprittillverkningen baserades för framtiden
på sulfitlutens användning, lika rättvist förefölle det att, innan omläggningen
skedde i större omfång, undersöka och vidtaga åtgärder, så
att icke odlarna av den hittills brukade råvaran lede något avbräck. På
sådana grunder hemställde motionären,att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en allsidig utredning, huruvida och under vilka
villkor de hinder, som förefunnes i brännvinslagstiftningen mot ett vidsträcktare
tillgodogörande av sulfitindustriens avfallsprodukter för sprittillverkning,
kunde borttagas eller mildras och i sammanhang därmed
vilka åtgärder staten borde vidtaga för att underlätta avsättningen och
förbrukningen av de näringsmedel, som icke vidare komme till användning
vid sprittillverkningen. Ingendera motionen hann slutbehandlas vid

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

1914 års tidigare riksdag. Båda motionerna förnyades vid den senare
riksdagen samma år.

I sitt över nämnda motioner avgivna betänkande (nr 5) anförde
bevillningsutskottet, att det ifrågavarande spörsmålet otvivelaktigt vore
av stor nationalekonomisk räckvidd och förtjänt av en tillfredsställande
och snar lösning. Emellertid hade utskottet inhämtat, att åtgärder för
frågans utredning redan blivit å vederbörligt håll vidtagna. Kommerskollegium,
som tagit initiativ härutinnan, hade i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 22 april 1914 anmält sin avsikt att verkställa en utredning
rörande de åtgärder, som lämpligen kunde från statens sida vidtagas för
främjande av sulfitspritindustrien, samt begärt bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för frågans utredning. Det begärda bemyndigandet hade
lämnats och sakkunniga i enlighet därmed tillkallats. Av kollegii berörda
skrivelse framginge, att kollegium åsyftade en allsidig och ingående
undersökning, som motsvarade vad motionärerna i sådant avseende
syntes hava önskat. Utskottet funne under dessa förhållanden motionärernas
syfte redan vara tillgodosett, varför en ytterligare framställning i
ämnet vore obehövlig.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Den utredning, som på grund av det ovannämnda bemyndigandet
verkställdes av kommerskollegium, avlämnades med skrivelse den
21 april 1915 till Kungl. Maj:t. I denna utredning ställde sig kollegium
avvisande till det i de förut nämnda motionerna vid 1914 års förra
riksdag framställda förslaget, att sulfitspritfabrikerna, för att bliva konkurrenskraftiga
på motorspritens område, skulle beredas möjlighet att utan
avbrott i fabrikationen tillverka och försälja brännvin för förtäringsändamål.
Vid övervägande av de åtgärder, som kunde vidtagas för att
skänka nödig stadga åt sulfitspritindustriens utvecklingssträvanden, utgick
kollegium nämligen från den principen, att tillverkningen och försäljningen
av denaturerad sprit för motordrift och andra tekniska ändamål
borde, så långt detta vore möjligt, reserveras åt sulfitspritfabrikerna, under
det förtäringssprittillverkningen borde förbehållas potatisbrännerierna.
De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas, skulle i huvudsak
gå ut på att förekomma konkurrens mellan dessa båda grupper av
tillverkare.

I enlighet med vad sålunda antytts utformade kollegium sitt förslag
till ändringar i hithörande författningar. Vid andra brännerier än sulfitbrännerier
skulle tillstånd till denaturering sökas hos Kungl. Maj:t, som
ägde fastställa den mängd, som för varje år med skattefrihet finge vid

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

7

bränneriet denatureras. Detta skulle jämväl äga motsvarande tillämpning
ifråga om rätten att med återbekommande av tillverkningsskatten vid
reningsverk denaturera brännvin.

Grundsatsen, att sulfitspriten bör komma till användning endast
för tekniska ändamål i skattefri form samt att jordbruksproduktspriten
bör avses dels för förtäring och dels för de tekniska ändamål, till vilka
skattefri sprit ej kan användas, dels ock i begränsad myckenhet i
skattefri form för tekniska ändamål, bar upprätthållits i alla senare
förslag beträffande reglering av sulfitspritens användning. Denna grundsats
återfinnes sålunda i nykterhetskommitténs den 31 januari 1916 dagtecknade
betänkande med förslag till förordning angående tillhandahållande
av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål
än förtäring m. m. samt i kontrollstyrelsens den 5 mars 1917 dagtecknade
utlåtande med förslag till förordningar angående skattefri sprit
samt vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Genom förordningen den 25
september 1917 (nr 669) infördes i huvudsak den ifrågavarande grundsatsen
i förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin.

Jämväl det förslag till förordning angående handel med skattefri
sprit, som antogs av 1918 års riksdag och som av Kungl. Maj:t
utfärdades genom förordningen den 1 juli 1918 (nr 508), fasthöll vid
denna grundsats. Så äger enligt 5 § av sagda förordning partihandlare
med skattefri sprit till obegränsad myckenhet inköpa brännvin, som
framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, under det att sådan
partihandlare må inköpa annat brännvin för försäljning till skattefri
användning allenast i den utsträckning, Konungen för varje år bestämmer.

Innan utskottet övergår att yttra sig över de föreliggande förslagen,
har utskottet ansett sig böra något närmare angiva skiljaktigheterna
mellan beskattad och skattefri sprit samt områdena för deras användning.

Enligt 2 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen, sådant detta
stadgande lyder jämlikt förordningen den 1 juli 1918 (nr 509), gäller såsom
villkor för att brännvinstillverkning skall få äga rum även under den
del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet ej är tillåten (månaderna
maj—september), att allt det vid bränneriet tillverkade brännvinet försälj
es till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel
med skattefri sprit, utföres ur riket eller användes i tillverkarens rörelse.
Nu har det ansetts vara för en ekonomiskt tillfredsställande drift vid
sulfitbrännerierna erforderligt att tillverkningen där får fortgå under hela

Skattefri
och beskattad
sprit;
användningsområden.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

året. Följaktligen är för närvarande all vid sulfitbrännerierna tillverkad
sprit skattefri.

Enligt förordningen angående handel med skattefri sprit må partihandlare
försälja dylik sprit allenast för andra ändamål än förtäring
(3 §). I allmänhet skall denna sprit tillhandahållas denaturerad på sätt
kontrollstyrelsen bestämmer (7 §); vid denatureringen skall, bland annat,
tillses, att spriten, såvitt möjligt, göres obrukbar till förtäring och icke
ånyo kan göras användbar därtill genom vanlig destillering eller annan
enkel behandling, som ej kräver särskild sakkunskap. Emellertid må
partihandlare, därest genom särskild kontroll eller genom andra åtgärder
trygghet mot missbruk kan vinnas, till de avnämare och under de villkor,
kontrollstyrelsen bestämmer, försälja sprit, som icke blivit denaturerad
eller vid vars denaturering de nyss angivna fordringarna icke blivit
uppfyllda (svagdenaturerad sprit) (8 §).

Den vid andra brännerier än sulfitbrännerier tillverkade spriten är
beskattad enligt vad i brännvinstillverkningsförordningen sägs. Denna
sprit kan, jämlikt 12 § 4 mom. i brännvinstillverkningsförordningen (i
dess lydelse enligt sv. förf. sand. nr 509/1918), bliva skattefri genom återbekommande
av tillverkningsskatten, dels om den säljes till partihandlare
med skattefri sprit enligt vad i o § av förordningen angående handel med
skattefri sprit är föreskrivet, dels ock om den säljes till krutbruk eller ammunitionsfabrik,
tillhöriga staten, för att användas för tillverkning av krut
eller knallkvicksilver, avsedda för krigsbruk eller för övningar i försvarsändamål.
Den skattlagda sprit, som, enligt vad nyss sagts, försälj es till
partihandlare med skattefri sprit, får endast användas på sätt, varom
är stadgat i förordningen angående handel med skattefri sprit.

Beskattad sprit, för vilken skatterestitution icke ifrågakommer, tillhandahålles
dels för förtäringsändamål, dels ock för vetenskapliga, medicinska^
farmaceutiska, tekniska, industriella eller likartade ändamål enligt vad i 3 §
3 mom. av rusdrycksförsäljningsförordningen är stadgat samt med iakttagande
av de närmare bestämmelser, som finnas angivna i kungörelsen
den 18 december 1918 angående försäljning av sprit och andra alkoholhaltiga
varor för vissa särskilda ändamål (nr 987). Till den senare
gruppen av ändamål användes givetvis i stor utsträckning skattefri sprit,
men i åtskilliga fall har av olika anledningar icke ansetts tillrådligt att
medgiva användning av annan än skattlagd sprit. Detta gäller sålunda
om användning av sprit för apoteksbehov. Jämväl i de fall, då fordringarna
på denaturering enligt 7 § i förordningen angående handel med
skattefri sprit med hänsyn till ändamålet med spritens användning icke
kunna uppfyllas eller då säkerhet mot missbruk icke kan vinnas genom

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

9

särskild kontroll eller genom andra åtgärder, är förbrukaren hänvisad att
använda beskattad sprit. Detta gäller exempelvis i fråga om tillverkare
av åtskilliga alkoholhaltiga preparat, såsom parfymer, eau de cologne,
hårvatten, munvatten och därmed jämförliga kosmetiska medel. Visserligen
är i förordningen den 1 juli 1918 (nr 5G4) angående vissa alkoholhaltiga
preparat, 3 §, föreskrivet, att dylikt preparat för att få försäljas inom
riket skall, med vissa undantag, vara denaturerat på sätt kontrollstyrelsen
föreskrivit. Såsom föredragande departementschefen framhållit i det vid
propositionen fogade utdrag ur statsrådsprotokollet har emellertid kontrollstyrelsen
av olika anledningar, främst ännu rådande ovisshet om de
nyinförda denatureringsmetodernas effektivitet, icke ansett sig kunna
medgiva användning av skattefri sprit för^tillverkning av dylika preparat.

På sätt inhämtas av vad departementschefen till nyssnämnda statsrådsprotokoll
anfört avser Kung!. Maj:ts föreliggande förslag att ersätta
den för tekniska och andra särskilda ändamål använda beskattade
sprit, som framställts ur jordbruksprodukter, med beskattad sprit, framställd
ur sulfitlut. Förslaget innebär sålunda en utvidgning av sulfitspritens
användningsområde. Då för apoteksbehov samt för vetenskapliga
och tekniska ändamål beräknats under år 1919 åtgå icke mera
än inemot 1,200,000 liter å 50 procent, föranleder emellertid Kungl.
Maj:ts förslag icke någon större utvidgning av sagda område. Motivet
till förslaget är ej heller att tillgodose sulfitspritfabrikernas intressen
såsom fallit var med de vid 1914 års riksdagar väckta motionerna.
Kungl. Maj:ts förslag åsyftar i stället att möjliggöra tillhandahållandet
av billig sprit av god kvalitet för de tekniska ändamål, till vilka beskattad
sprit måste användas, något som under nuvarande förhållanden,
då den tillgängliga beskattade jordbruksproduktspriten är mycket dyr
samt även i renad form icke är av fullgod beskaffenhet, synes särskilt
erforderligt.

Det i motionen I: 172 framställda förslaget syftar betydligt längre
än Kungl. Maj:ts förslag. Det avser att öppna möjlighet för användande
av sulfitsprit, sedan den blivit renad och beskattad, för förtäringsändamål.

Frågan härom har under den senaste tiden varit föremål för särskild
uppmärksamhet. Sålunda hava dels kontrollstyrelsen ingivit en till
Kungl. Maj:t den 21 mars 1919 dagtecknad framställning i ärendet, vilken
såsom bilaga I är fogad vid detta betänkande, dels ock svenska
cellulosaföreningen till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingivit
en den 3 mars 1919 dagtecknad skrivelse, vilken i huvudsak innehåller
samma synpunkter som den föreliggande motionen. Över bland

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 7 sand. 30 käft. (Nr 34.) 2

Utskottets

yttrande.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

annat sistberörda framställning bär nykterhetskommittén den 26 mars
1919 avgivit ett utlåtande, vilket i hithörande delar medföljer detta betänkande
såsom bilaga II.

Enligt vad som inhämtas av dessa handlingar är läget för närvarande
följande.

På grund av uppmuntran från statens sida har ett större antal
sulfitbrännerier anlagts med en betydande tillverkningskapacitet. Sedan
brännerierna blivit färdiga eller i det närmaste utbyggda, har statsbeslaget
å sulfitsprit upphävts och prisbildningen å detta område blivit fri.
I följd härav har sulfitspriten utsatts för konkurrens från de utländska
brännoljorna, varvid efterfrågan å motorsprit blivit ytterst ringa. Det
kan således förväntas, att det kommer att uppstå ett överskott av sulfitsprit,
vilket, därest det icke kan exporteras, skulle förbliva liggande i
fabrikerna. Samtidigt härmed äro planer å bane att från utlandet importera
betydande kvantiteter brännvin för förtäringsändamål. Det har
därför till förekommande av importen av utländskt brännvin synts lämpligt,
att den inom landet tillverkade sulfitsprit, som icke kan finna avsättning
för tekniska ändamål, beskattas och renas för förtäringsändamål.

Bevillningsutskottet har icke kunnat undgå att finna det genom
motionen framställda förslaget efter numera inträdda förhållanden förtjänt
av beaktande. Även om man enligt utskottets mening måste ställa
sig tveksam till tanken att genom möjliggörande av sulfitspritens användande
till förtäringsändamål mot förhållandevis högre priser bereda sulfitspritindustrien
ett stöd i konkurrensen med de utländska brännoljorna,
anser utskottet, att ett inom riket förefintligt överskott av brännvin hellre
bör finna användning än att importvägen, vilken numera är öppen, anlitas
för att skaffa brännvin för förtäringsändamål. Jämväl synes det
utskottet lämpligare och ur nationalekonomisk synpunkt bättre, att den
annars värdelösa sulfitluten utnyttjas, än att för folknäringen användbara
jordbruksprodukter skola förbrukas för bränningsändamål.

Enligt utskottets mening är emellertid den av motionären väckta
frågan förenad med flera svårigheter, vilka det gäller att lösa. Nykterhetskommittén
har i sitt ovan åberopade utlåtande erinrat, dels att beviljande
av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka och avyttra förtäringssprit
borde ske endast i samband med en sådan reglering av rätten
att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra fortlöpande,
konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke komme
att uppstå, dels att det borde uppställas som oeftergivligt villkor, att
sulfitspritindustrien icke erhölle tillverkningsrätt för obestämd tid eller

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

11

för all framtid utan endast för kortare perioder och under sådana former,
att några ersättningsanspråk från industriens sida icke kunde väckas.
Såväl nykterhetskommittén som kontrollstyrelsen har erinrat om, att den
nuvarande brännvinstillverkningsförordningen måste omarbetas, om sulfitspriten
för framtiden skall få användas för förtäringsändamål.

Yad sålunda av nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen anförts
utgör efter utskottets mening beaktansvärda invändningar mot att nu lämna
ett permanent medgivande till sulfitspritens användande för förtäringsändamål.
Med hänsyn härtill har utskottet i likhet med kontroll styrelsen
ansett, att tillhandahållande av beskattad sulfitsprit i renad form för sistnämnda
ändamål bör begränsas till en kortare tid och att därunder den
av kontrollstyrelsen och nykterhetskommittén påyrkade omarbetningen av
brännvinstillverkningsförordningen samt utredningen av därmed sammanhängande
frågor böra pågå. Med dylik anordning synas de anmärkningar,
som kommerskollegium och nykterhetskommittén riktat mot att sulfitspritfabrikerna
beviljades rätt att tillverka och avyttra förtäringssprit, icke
kunna vidhållas. Livsmedels- och fodertillgången inom landet lär under
de närmaste åren icke bliva sådan, att brännvinstillverkning av ämnen,
som äro användbara för folknäringen, kan medgivas, åtminstone icke i
någon avsevärd omfattning. Någon konkurrens mellan sulfitbrännerier
och lantbruksbrännerier kan vid dylikt förhållande ej komma ifråga. Erinras
må ock, att, enligt kontrollstyrelsens förslag, som i detta avseende sammanfaller
med motionärens, sulfitspriten skall avyttras av partihandlare
med skattefri sprit och icke av innehavare av sulfitbränneri. Härutinnan
torde ligga åtminstone en viss garanti för, att det icke skall uppstå ett
direkt ekonomiskt intresse hos sulfitspritindustrien att försälja brännvin
för förtäringsändamål.

Då utskottet begränsar giltighetstiden för den föreslagna förordningen
till utgången av juni 1920 — ifrågavarande begränsning har utskottet
funnit böra drabba ej blott användande av sulfitsprit för förtäringsändamål
utan även användande av dylik sprit i beskattad form för tekniska
ändamål — har utskottet ansett sig samtidigt böra föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål ävensom
om utarbetande och framläggande av förslag till ny brännvinstillverkningsförordning.

Vidkommande de föreslagna bestämmelserna om befogenhet för
Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för den beskattade och renade sulfitspritens
användande för andra ändamål än som avses i förordningen angående
handel med skattefri sprit ävensom att bestämma den mängd,

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

som skulle få disponeras, förutsätter utskottet, att vid utövningen av dessa
befogenheter tillses, dels att sulfitspriten tillhandahålles utan föroreningar,
dels att icke större mängd disponeras än vad som kan anses utgöra
överskott utöver väd som erfordras för de i förordningen angående handel
med skattefri sprit avsedda ändamål.

Utskottet har icke haft anledning till erinran mot det i 2 § av
Kungl. Maj:ts förslag föreskrivna sättet för tillverkningsskattens påföranda
liksom ej heller mot vad Kungl. Maj:t i övriga, av utskottet förut
icke berörda delar föreslagit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 365 ävensom motionen I: 172
av herr Tham,

1) antaga vid detta betänkande såsom bilagor A
och B fogade

förslag till förordning angående försäljning för
vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning, och

förslag till förordning om ändrad lydelse av 12
§ förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte, efter verkställd utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäringsändamål sammanhängande
spörsmål, låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser angående
tillverkning av brännvin; som av utredningen
må föranledas.

Stockholm den 28 april 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. W. KÄLLMAN.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

13

Reservationer:

av herrar Jonsson i Hökhult, Eliasson, Johannes Åkesson och Jönsson
i Fridhill, vilka anfört:

»Bevillningsutskottets beslut att icke blott tillstyrka Kungl. Maj:ts
proposition nr 365 om utvidgad användning av sulfitsprit för tekniska
och likartade ändamål, utan att även, på grund av enskild motion, utan
vidare förorda åtgärder, varigenom nämnda sprit göres tillgänglig för
förtäringsändamål, hava vi icke kunnat biträda.

Utan att i detta sammanhang upptaga till skärskådande alla de
av utskottet fullständigt obeaktade omständigheter, som före en dylik
omläggning enligt vårt förmenande höra komma till övervägande, vilja
vi mot utskottets hemställan åberopa endast ett, men ett avgörande skäl:
saknaden av varje utredning om eller förslag till ny tillverkningslag för
spritvaror. Behovet av denna nödvändiga förutsättning för frågans bedömande
har tidigare blivit påpekat av nykterhetskommittén, som i^ ett
infordrat yttrande därom anfört, att »prövningen» av denna fråga måste
med nödvändighet ''»förbindas med utarbetandet av en ny tillverkningslagstiftning».
Utskottet har icke kunnat undgå att beröra detta yttrande
och därvid tillika funnit sig tvingat att vitsorda dess giltighet Men utskottet
har tydligen trott sig kunna kringgå det sålunda uppställda kravet
genom att föreslå, att sulfitfabrikerna omedelbart erhölle tillfällig rätt
att »tillverka och avyttra» förtäringssprit, blott riksdagen samtidigt uttalade
sig för en utredning om en ny tillverkningslag. Utskottet förordar
alltså en sådan ordning för frågans lösning, att omförmälda tillstånd
först lämnas och att därefter utredning och utarbetandet °sker av
den lagstiftning, som skall visa, huruvida och under vilka förhållanden
och villkor tillståndet måtte givas.

Då vi, frånsett många övriga anledningar till tvekan rörande sulfitspritens
användning till förtäringsändamål, i varje fall icke finna oss kunna
biträda ett beslut därom, tillkommet på sätt utskottet nu föreslår, få vi
hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å hr Thams motion
nr 1:172, besluta bifalla vad Kungl. Maj:t i proposition
nr 365 hemställt.»

av herr Lövgren i Nyborg; samt

ar herr Jönsson i Boa.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Bilaga A.

Förslag

till förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenatnrerad sprit,
framställd ur avfallslnt vid sulfitcellulosatillverkning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer,
må partihandlare, varom i förordningen angående handel med
skattefri sprit förmäles, jämväl i andra fall än i 8 § samma förordning
avses, till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin, försälja ur
avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej denaturerats.

2 §•

För försäljning, som i denna förordning avses, skall partihandlare
påföras skatt enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning
av brännvin är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande
samt kontrollen däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen
utfärdar.

3 §•

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning
stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter
föreligga, förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage,
vari spriten förvaras.

15

Bevillning8utskottet.i betänkande Nr 34.

4 §.

I övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ förordningen
angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt gäller till och med den 30 juni 1920.

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Bilaga B.

Förslag

till förordning om undrad lydelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907

angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin i nedan angivna del skall erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

1. För brännvin — — — — alkohol.

2. Inbetalning av — — — — liter.

3. Vid utförsel — — — — normalstyrka.

4. Restitution av — —--nämnda förordning.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom
i 4 b) sägs, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse;
dock att angående beskattning för försäljning för vissa ändamål av
odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
gälle vad därom särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt gäller till och med den 30 juni 1920.

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 34.

17

Bilaga I.

Kontrollstyrelsens utlåtande den 21 mars 1919.

Till Konungen.

I ett den 11 innevarande mars dagtecknat utlåtande angående framställning
från aktiebolaget Vin- & Spritcentralen om bränning av ett parti utländsk potatis
meddelade kontrollstyrelsen, att styrelsen hade under övervägande frågan om möjligheten
av att använda renad sulfitsprit för förtäringsändamål. Då emellertid
vissa frågan berörande undersökningar icke förelåge avslutade, hade styrelsen vid
det dåvarande icke funnit sig böra göra framställning till Kungl. Makt i ärendet.

Sedan numera ifrågavarande undersökningar blivit slutförda, får kontrollstyrelsen
anföra följande.

Under åren närmast före den ännu rådande krisen tillverkades brännvin
inom landet till en myckenhet av mellan 40,000,000 och 46,000,000 liter av normalstyrka
(50 % vid +15° C). Under tillverkningsåret 1913—1914 uppgick tillverkningen
till 46,654,782 liter, varav 37,139,298 liter tillverkat vid de egentliga jordbruksbrännerierna
av säd, potatis, betor och dylikt, 1,664,016 liter vid melassbrännerier,
4,079,328 liter vid jästfabriker och 3,772,140 liter vid sulfitspritfabriker.
Såsom härav framgår var den vida övervägande delen av brännvinstillverkningen
baserad på jordbruksprodukter.

Under krisåren har på grund av kända förhållanden tillverkningen av
brännvin ur jordbruksprodukter alltmer inskränkts och från ingången av tillverkningsåret
1917—1918 helt och hållet förbjudits utom vid jästfabrikerna. Behovet
av sprit för tekniska ändamål och särskilt för motordrift har framkallat en ökad
tillverkning av sprit ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning. Genom att ett
relativt högt pris av industrikommissionen fastställts å sulfitspriten, kan anläggandet
av sulfitspritfabriker rent av sägas hava uppmuntrats.

För närvarande råder det därför ifråga om brännvinstillverkningen rakt
motsatta förhållanden mot vid krisens början. Sulfitsprittillverkningen utgör den
vida övervägande delen av all brännvinstillverkning. Såsom inhämtas av bilagda
tabell voro den 1 mars 1919 12 fabriker i gång med en tillverkningskapacitet
av 11,170,000 liter ä 95 % sprit — 21,223,000 å 50%. Under anläggning voro
9 fabriker — samtliga väntades vara färdiga till sommaren — med en tillverkningskapacitet
av 8,925,000 liter å 95 % — motsvarande 16,957,500 liter ä 50 %.
Slutligen voro 3 fabriker planerade med en tillverkningskapacitet av 3,100,000
liter ä 95 % — motsvarande 5,890,000 liter ä 50 %. Under senare hälften av innevarande
år skulle därför finnas fabriker i gång med en tillverkningskapacitet av
38,180,000 liter å 50 %. Komme de planerade fabrikerna till utförande, skulle
tillverkningskapaciteten uppgå till 44,000,000 liter å 50 % eller en produktion

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 saml. 30 käft. (Nr 34.) 3

18 Bevillningsutskottets betänkande, AV 34.

nästan lika stor vid samtliga brännerier under tillverkningsåret närmast före
krigets utbrott.

Sulfitspriten bär hittills uteslutande använts för tekniska ändamål. Anledningen
härtill har varit den, att brännvinstillverkningsförordningen lagt hinder i
vägen för användande av sulfitsprit till förtäringsändamål. Det är nämligen nödvändigt
för sulfitsprittillverkningen, att den fortgår hela året och sålunda jämväl
å de tider (månaderna maj—september), då brännvinstillverkningen i allmänhet är
förbjuden. För att utöva brännvinstillverkning under den i allmänhet förbjudna
tiden, gäller det villkoret, att tillverkningen äger rum antingen i sammanhang
med pressjästberedning eller vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet lorsäljes
till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel med
skattefri sprit, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse.

De under kristiden rådande förhållandena hava jämväl medverkat till att
det hittills icke kunnat ifrågakomma att använda sulfitbrännvin till förtäringsändamål,
enär allt dylikt brännvin, i brist på motorbränsle, oundgängligen måste
användas för motordrift. Under de senare månaderna har emellertid bensintillförseln
ökats i så hög grad, att sulfitspritens användning såsom motorbränsle blivit
betydligt inskränkt. Enligt uppgifter, som föreligga från tiden före och efter
upphävandet av regleringen av utländska brännoljor, har försäljningen av sulfitsprit
för motorändamål avsevärt nedgått. Att märka är, att denna minskning inträder
samtidigt med att den ena nyanlagda sufilspritfabriken efter den andra träder
i verksamhet. Med hänsyn härtill är den svenska sulfitspritfabrikationen nödsakad
att, i den mån den undantränges från brännoljemarknaden av bensin och
därmed jämförliga brännoljor, söka sig avsättning för sulfitspriten genom export,
enär den numera betydande produktionen av sulfitsprit icke kan finna användning
inom landet vare sig för tekniska ändamål eller uti tillverkarens egen rörelse.
Export av sulfitspriten torde emellertid i längden icke visa sig lönande eller ens
möjlig i den mån fredliga förhållanden överallt inträda. Det kan därför med all
säkerhet förväntas, att det uppstår ett icke oväsentligt överskott av sulfitsprit,
som icke skulle finna användning vare sig för tekniska ändamål eller export. För
att förhindra, att åtskilliga av de numera med stora kostnader anlagda sulfitspritfabrikerna
nedläggas, har det därför synts kontrollstyrelsen vara önskligt att en
undersökning verkställes i syfte att utröna, huruvida ej det ifrågavarande överskottet
av sulfitsprit skulle kunna komma till användning även för förtäringsändamål.

Det motstånd, som hittills mött framställda förslag om sulfitspritens användande
för förtäringsändamål, har väsentligen utgått från den uppfattningen
att brännvinstillverkningen bör förbehållas lantbruket och avse att nyttiggöra
vissa av jordbrukarna framställda såsom livsmedel och fodermedel användbara
jordbruksprodukter. Denna uppfattning torde emellertid under de gångna krisåren
alltmera hava förlorat i betydelse, i den mån det blivit uppenbart, att det
är av allra största vikt att för folknäringen uteslutande reservera jordbrukets
alster. Särskilt under nuvarande förhållanden, men väl även för framtiden är det
önskvärt, att, om brännvinstillverkning äger rum, denna tillverkning sker ur
ämnen, som varken omedelbart eller medelbart äro erforderliga för folknäringen.

Sulfitbrännvin framställes, såsom bekant, ur en vid sulfitcellulosatillverkningen
uppkommen avfallsprodukt, sulfitluten, som tidigare ansetts värdelös och
fått bortrinna i vattendragen. Ur nationalekonomisk synpunkt är det givetvis av
stor vikt, att denna sulfitlut nyttiggöres, och om den kan ersätta för folknäringen

19

Bevillning autskottets betänkande, Nr ■''14.

erforderliga jordbruksprodukter vid brännvinsframställningen, måste detta anses
vara betydelsefullt.

Frågan om sulfitbrännvinet kan användas till förtäringsändamål beror
emellertid väsentligen därpå, om de i sulfitråbrännvinet ingående föroreningarna
kunna genom rening avlägsnas.

1 detta hänseende hava undersökningar numera utförts. Aktiebolaget Vin&
spritcentralen har renat ett parti sulfiträsprit å sitt reningsverk å Reymersholm
och denna sprit har underkastats prov av olika slag Såsom inhämtas av bilagda
intyg, har dels t. f. laboratorn vid karolinska institutet doktor Einar Hammarsten
anfört, att ett till honom för undersökning överlämnat prov å sulfitsprit icke innehållit
metylalkohol i påvisbar mängd, dels laboratorn å kontrollstyrelsen doktor
Otto Holmberg uttalat, att de av honom hos kontrollstyrelsen utförda undersökningarna
giva vid handen att det är praktiskt möjligt att genom destination befria
sulfitspriten från metylalkohol och övriga i sulfitråspriten ingående föroreningar.

Med hänsyn till resultatet av dessa undersökningar torde det numera få
anses klarlagt, att sulfitspriten kan erhålla eu sådan renhet, att den kan användas
för förtäringsändamål. I)å det emellertid icke är uteslutet, att vissa, särskilt
tidigare och senare, fraktioner vid reningen av sulfitspriten innehålla föroreningar,
synes det vara nödvändigt, att om rening av sulfitsprit för förtäringsändamål
kommer till stånd, denna rening tillsvidare ställes under en särskild kontroll och
den renade sulfitspriten före dess försäljning för förtäringsändamål underkastas
särskild undersökning.

Skall sulfitspriten användas för förtäringsändamål, erfordras ändringar i de
författningar, som beröra sulfitspritens tillverkning och försäljning. Särskilt lärer
det vara erforderligt att företaga åtskilliga ändringar i gällande brännvinstillverkningsförordning,
som i samband härmed torde böra överses och förbättras
jämväl i andra avseenden med hänsyn till vunna erfarenheter. Då kontrollstyrelsen
icke är i tillfälle att nu föreslå dylika förändringar och frågan om
brännvinstillverkningsförordningens omarbetning torde förtjäna ett allsidigt övervägande
får kontrollstyrelsen såsom sin mening uttala, att särskilda sakkunnige
böra tillkallas för utarbetande av förslag till en reviderad brännvinstillverkningsförordning.

Det är emellertid enligt styrelsens mening önskvärt, att åtgärder snarast
möjligt och utan avvaktan på den ovanberörda utredningen vidtagas för öppnande
av möjlighet att använda sulfitsprit för förtäringsändamål. Det synes nämligen
icke vara sannolikt, att livsmedels- och fordermedelstillgången under de närmaste
åren inom landet bliver sådan, att brännvinstillverkning av ämnen, som äro nödvändiga
för folknäringen, kan medgivas åtminstone i någon större omfattning.
För tillgodoseende av landets behov av brännvin inom den ram, som gällande
rusdrycksförsäljningslagstiftning uppdragit, äro därför försäljarna av rusdrycker
hänvisade att, i den mån brännvin icke kan inköpas inom landet, från främmande
länder importera brännvin. Enligt kontrollstyrelsen tillhandakomna meddelanden
har redan en betydlig import av utländskt brännvin kommit till stånd, och det
föreligger all anledning att antaga, att importen kommer ytterligare att ökas.
Det synes emellertid vara otvivelaktigt, att, om landets behov av brännvin till f;odoses

genom import från främmande länder, detta ur flera synpunkter är mindre
ämpligt än om ur landets egna naturtillgångar kan framställas brännvin, i all

20

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 34.

synnerhet om dessa naturtillgångar i annat fall skulle vara värdelösa. Med hänsyn
härtill anser kontrollstyrelsen det vara bättre att, så länge försäljning av
brännvin är medgiven, behovet av brännvin tillgodoses genom inhemsk produktion,
varigenom landet i detta hänseende kommer att stå mera oberoende gent emot
möjligen förefintliga utländska intressen.

Kontrollstyrelsen håller sålunda före att, sedan behovet av sprit för tekniska
ändamål och motordrift blivit täckt, överskottet av sulfitsprit må kunna
användas för förtäringsändamål. En provisorisk lagstiftning i detta syfte torde
kunna åstadkommas, därigenom att Kungl. Haj:t tillerkännes den befogenhet att
bestämma den myckenhet sulfitsprit, som får tillhandahållas för förtäringsändamål,
ävensom de villkor i övrigt, som äro erforderliga för att betrygga att sulfitspriten
tillhandahålles utan föroreningar samt på sådant sätt, att statens fiskaliska
intressen bliva tillgodosedda. Med hänsyn till att det ur kontrollsynpunkt
är mindre lämpligt, att tillverkaren försäljer sulfitspriten direkt till den, som till
avsalu äger bedriva rening av brännvin, torde den provisoriska lagstiftningen böra
innehålla bestämmelse därom, att partihandlare med skattefri sprit äger till den
myckenhet och under de villkor, Kungl. Maj:t bestämmer, försälja ur avfallslut
från sulfitcellulosatillverkning framställt brännvin till den, som till avsalu äger
bedriva rening av brännvin. I samband med berörda försäljning bör tillverkningsskatt
uttagas enligt vad i brännvinstillverkningsförordningen är stadgat.

På grund av vad sålunda anförts får kontrollstyrelsen i underdånighet
hemställa, att Kung!. Maj:t måtte

dels låta tillkalla sakkunniga för granskning och revision av gällande
brännvinstillverkningsförordning särskilt med hänsyn till möjliggörande av sulfitbrännvins
användande för förtäringsändamål,

dels ock av innevarande års riksdag i sammanhang med behandlingen av
kungl. propositionen nr 365 med förslag till förordning angående försäljning för
vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning
m. m., utverka bemyndigande för Kungl. Maj:t att intill den 1 maj
1920 medgiva partihandlare med skattefri sprit att under de villkor och till den
myckenhet, som Kungl. Maj:t bestämmer, utan begränsning till de i 1 § av nämnda
förslag till förordning omförmälda ändamål, försälja sulfitsprit till den, som till
avsalu bedriver rening av brännvin.

Stockholm den 21 mars 1919.

Underdånigst
Fredrik Zethelius.

G. B. Lagergren. Ernst Envall.

Einar J:son Thulin. Sam. Larsson.

Ernst P:n Pehrsander.

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 34.
Bilagor till kontrollstyrelsens utlåtande den 21 mars 1919.

21

Bilaga a.

I Sverige färdiga sulfitspritfabriker:

Skutskär, årstillverkning.................. 800,000 lit.

Kvarnsveden, » 550,000 »

Gött, » 1,200,000 »

Ströms Bruk, » 1,200,000

Svartvik, » 1,200,000 »

Konga, » 300,000 »

Skogshåll, > 720,000 »

Karskär, » 1,500,000 »

Kramfors, » 1,200,000 »

Iggesund, » 500,000 »

Edsvalla, » .............• • • • 500,000 »

12 st. fabriker med sammanlagd årstillverkning......... 11,170,000 lit.

95 %-ig sprit.

I Sverige under byggnad varande sulfltspritfabriker:

Svanö, årstillverkning................... 1,100,000 lit.

Wall vik, » 1,000,000 »

Essvik, » 1,050,000 »

Nyhamn, » 1,000,000 »

Wifstavarv, > 2,250,000 »

Billerud, » 500,000 »

Slottsbron, » ...........■....... 625,000 »

Sund, » 900,000 »

Bengtsfors, » . •................. 500,000 »

9 st. fabriker med sammanlag årstillverkning........... 8,925,000 lit.

95 %-ig sprit.

Planerade sulfitspritfabriker:

Hammarby, årstillverkning.................... 1,000,000 lit.

Domsjö, » ................... 1,100,000 »

Utansjö, » ................... 1,000,000 «

3 st. fabriker med sammanlagd årstillverkning.......... 3,100,000 lit.

95 %-ig sprit.

den 1 mars 1919.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:
Axel Ericsson,

t. f. aktuarie.

22

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 34.

Bilaga b.

P. M.

Enligt Hilding Bergströms i Svensk Papperstidning 1914, häft. 10, sid. 114
lämnad utredning framgår, att sulfitråspriten innehåller metylalkohol.

Enligt nämnda utredning framgår likaledes, att det är teoretiskt möjligt
att genom rektifikation praktiskt befria sulfitspriten från i densamma ingående
metylalkoholen.

För att utröna möjligheten att praktiskt genomföra en fullständig rening
av sulfitsprit har aktiebolaget Vin- och spritcentraten vid sitt reningsverk å Reymersholm
helt nyligen rektificerat ett större parti sulfitråsprit från Skutskärs sulfitbränneri.
Råspriten har uppdelats i lång serie fraktioner, av vilken serie den
renaste som »Exportsprit» betecknade fraktionen underkastats kemisk undersökning
å kontrollstyrelsens laboratorium.

Omförmälda undersökning har gett vid handen, att det är praktiskt möjligt
att genom destination befria sulfitspriten från metylalkohol och övriga i sulfitråspriten
ingående föroreningar.

Stockholm den 19 mars 1919.

Otto Holmberg.

Bilaga c.

På anmodan av Kung! Kontrollstyrelsen har undertecknad undersökt en
renad fraktion av sulfitsprit på metylalkohol. Alla av mig anställda kvalitativa
prov ha härvid givit negativt utslag och på grund härav får jag giva det utlåtande:
att ovannämnda fraktion av sulfitsprit ej innehöll metylalkohol i påvisbar

mängd.

Stockholm den 17 mars 1919.

Ejnar Hammarsten.
legit. läkare, t. f. laborator vid
Karolinska Institutet.

Av kontrollstyrelsen senare ingivna handlingar i ämnet.

Kungl. kontrollstyrelsen, Stockholm.

Med hänvisning till vår skrivelse av den 12 dennes, vari vi förklarade oss
villiga åtaga oss rening av sulfitråbrännvin för förtäringsändamål, få vi härmed
äran överlämna avskrift av infordrat utlåtande av professor Peter Klason beträffande
frågan om metylalkohol — låt vara i mycket ringa grad — är till finnandes
i den renade sulfitsprit, vi vid provdestillationer å Reymersholm framställt,
ävensom om metylalkohol genom rening kan helt avskiljas från den vanliga alkoholen.

I likhet med professor Klason äro vi övertygade om, att metylalkoholen
vid fackmässig destination i större skala kan avskiljas så fullständigt, att den renade
sulfitspriten kan användas till förtäringsändamål.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen.

It. Wennerberg.

Edv. Johansson.

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 14.

23

Bilaga till A.B. Vin- och spritcentralens skrift.

Ombedd att yttra mig över möjligheten att av sulfitråsprit framställa en
från metylalkohol så fri finsprit, att den kan användas till beredande av konsumvara,
får jag meddela, att jag anser detta böra kunna utan svårighet ske.
Differensen i kokpunkt emellan metylalkohol och vanlig alkohol är så betydande,
12°, och metylalkoholens egenskaper i övrigt äro för ett skiljande genom destination
i kolonnapparat mycket godartad, så att jag anser, att det ej bör vålla väsentligt
större svårigheter att erhålla finsprit ur sulfitråsprit än ur potatisråsprit,
helst den metylalkohol haltiga sulfit förspriten är mycket användbar till
denaturering, spritfärnissa m. m. Mig företedda prov av finsprit framställt
av sulfitråsprit vid spritcentralen har ock vad lukt och smak beträffar ej varit
underlägsen finsprit av potatisråsprit. Huruvida ett svagt spår av metylalkohol
kan vidlåda densamma är, med de prövningsmetoder man har, svårt att avgöra.
Det synes emellertid vara uppenbart, att svaga spår av metylalkohol måste anses
vara fullständigt betydelselösa ur hygienisk synpunkt.

Stockholm den 26 mars 1919.

Peter Klason.

Nykterhetskommitténs utlåtande den 26 mars 1919 (transumt).

Till Konungen.

Bilar)a II.

Genom remiss den 24 sistlidne februari har Kuugl. Maj:t anbefallt nykterhetskommittén
att avgiva utlåtande dels över en den 19 i sagda månad dagtecknad
framställning från Sveriges Nykterhetssällskaps representantförsamling, vari
hemställts, att rusdrycksförsäljningen icke måtte ökas, att livsmedel icke måtte
få användas för tillverkning av brännvin eller starkare maltdrycker och att sulfitsprit
icke måtte få försäljas till förtäring, dels ock en den 20 i samma månad
dagtecknad skrivelse från verkställande direktören i aktiebolaget Stoekholms Sstemet

I. Bratt angående vissa ändringar i brännvinstillverkningsförordningen.

irjämte har genom remiss den 5 innevarande mars statsrådet och chefen för
finansdepartementet anmodat nykterhetskommittén att avgiva yttrande angående
en från Svenska cellulosaföreningen ingiven, den 3 i samma månad dagtecknad
skrivelse, vari hemställes om vidtagande av vissa åtgärder för möjliggörande av
sulfitspritens användning till förtäringsändamål.

Vad slutligen angår Svenska cellulosaföreningens hemställan om vissa åtgärder
till stödjande av sulfitspritindustrien, har kommittén redan år 1916, i motiveringen
till förslaget angående försäljning av skattefri sprit, framhållit, vilken
betydande nationalekonomisk fördel det skulle vara för landet, därest den inhemska
sulfitspriten kunde upptaga en framgångsrik konkurrens med den importerade
bensinen. Kommittén kunde då konstatera såsom ett faktiskt förhållande,
att sulfitspriten hade kommit till användning endast för andra ändamål än förtäring
och att förtäringsområdet hade förbehållits jordbruksproduktsspriten, och
föreslog icke någon ändring i detta förhållande. ’ Sedan dess har emellertid en
utveckling pågått, som är ägnad att ställa frågan i en annan belysning. De sydsvenska
jordbrukare, som före kriget delvis grundade sitt jordbruk på produktion

24

Bevillningsutskottets betänkande, Nr 34.

av till brännvinsbränning avsedd potatis, ha under inflytande av kristidens förhållanden
övergått till att i stället odla för livsmedel avsedda produkter. Det
torde icke möta några större svårigheter att, när denna förändring nu faktiskt
skett, låta det nya produktionssättet bli bestående för framtiden. Därigenom
skulle det länge närda önskemålet förverkligas, att spritproduktionen av näringsmedel
utbytes mot spritproduktion av till näring oanvändbara råämnen — en
förändring, som från nationalekonomisk sida givetvis har en viss betydelse.

Då cellulosaföreningen anser det möjligt att genom de priser, som kunna
betingas för den till förtäringsändamål eller tekniskt bruk försålda sulfitspriten,
kunna till lägre priser upptaga en annars omöjlig konkurrens med de utländska
brännoljor, är denna tankegång icke ny. Redan i en vid 1914 års riksdag väckt
motion ifrågasattes, att sulfitspritfabrikerna skulle få rätt tillverka en begränsad
mängd brännvin för förtäringsändamål för att med tillhjälp av det härigenom
erhållna högre priset bli i stånd att försälja motorsprit till verkligt konkurrenskraftiga
pris. I den av kommerskollegium föranstaltade, den 21 april 1915 dagtecknade
utredningen angående sulfitspritindustrien ställde sig kollegium emellertid
mycket tvekande gent emot ifrågavarande förslag och yttrade bland annat:
»Det torde sålunda väl icke kunna anses lämpligt eller förenligt med de nuvarande
nykterhetssträvandena att basera utvecklingen och den ekonomiska bärigheten
hos en ny industrigren å försäljningen av dricksprit, detta så mycket mindre
som samtidigt spritfabriker redan finnas i landet av fullt tillräcklig kapacitet för
att fjolla behovet av denna vara.»

I det läge, vari frågan om tillverkning av sprit nu befinner sig, anser
kommittén skäl förefinnas, att denna fråga upptages till en snar, allsidig och in fående

behandling. Därvid framstår emellertid som en nödvändighet, att en såan
prövning förbindes med utarbetandet av en ny fullständig tillverkningslagstiftning.
Ett eventuellt beviljande av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka
och avyttra förtäringssprit synes nämligen böra ske endast i samband med en
sådan reglering av rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides
med varandra fortlöpande, konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke
komme att uppstå. En sådan rrtveckling måste nämligen anses stå i strid med
varje målmedvetet strävande att höja och förbättra nykterhetstillståndet hos vårt
folk. Däremot måste det från nykterhetssynpunkt betraktas som en avsevärd
vinst om det jordbrukareintresse, som hittills varit knutet vid bränneriindustrien,
kunde därifrån elimineras. Och till förebyggande av ett fortsatt och svårupplösligt
ekonomiskt intresse från sulfitspritindustriens sida för tillverkningen och försäljningen
av sprit till förtäringsändamål, finner kommittén det böra för en
ifrågasatt sådan rätt åt denna industri uppställas såsom ett oeftergivligt villkor,
att densamma icke beviljas för obestämd tid eller för all framtid utan endast för
kortare perioder och under sådana former, att några ersättningsanspråk från industriens
sida icke kunde väckas, därest den nykterhetspolitiska utvecklingen
skulle medföra minskade eller fullständigt upphävda behov och sålunda ävenledes
medföra minskad eller totalt förbjuden tillverkning av sprit för förtäringsändamål.

Till dess förslag till en ny tillverkningslagstiftning kan föreläggas riksdagen
synes emellertid fullgiltiga skäl föreligga att icke bevilja vare sig sulfitspritindustrien
den begärda rätten att få tillverka och avyttra sprit för förtäringsändamål
eller att återupptaga tillverkningen av jordbruksproduktsprit i
annan och större omfattning än för närvarande är fallet.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt & Söner.

1B213Ö