Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1919 kl. 1 e. in
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om skyldighet i vissa fall för säljare av fastighet att,
oberoende av huru länge han varit ägare till fastigheten,
erlägga inkomstskatt för viss del av försäljningssumman.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Källman, Ollas A. Ericsson, Wijk, Antonsson, Bäckström,
frih. Fleming, Forssman, Boman, Vennersten, Jonsson iHökhult, Rune,
Holmström, Olsson i Kullenbergstorp, Bergman, Jesperson, Eliasson,
Johannes Åkesson, Bärg i Katrineholm, Johansson i Kullersta och
Jönsson i Fridhill.
Till bevillningsutskottet har hänvisats en inom andra kammaren
av herr Sjölander väckt motion nr 165, vari hemställts, »att säljare av
fastigheter, vilka ägts av dessa före den 1 januari 1915, skola, oberoende
huru lång tid försålda fastigheten ägts, erlägga inkomstskatt för det
belopp, varmed försäljningssumman överstigit taxeringsvärdet å fastigheten
det år fastigheten försåldes».
Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt gällande lagstiftning är vinst genom avyttring av fast egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo
under mindre än tio år, beskattningsbar såsom inkomst.
Motionären föreslår, att säljare av fastigheter, vilka ägts före den
1 januari 1915, skola oberoende av tiden för innehavet erlägga inkomstBihang
till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 21 höft. (Nr 23.) 1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
skatt för det belopp, varmed försäljningssumman överstigit taxeringsvärdet
å fastigheten, då den såldes.
Förslaget har icke i detta sammanhang beståtts annan motivering
än att det synts motionären »skäligt och rättvist». Härutöver har
emellertid hänvisats till en av samme motionär väckt motion, II: 164,
som överlämnats till andra lagutskottet. I denna motion har framställts
förslag om, »att riksdagen måtte besluta att till staten indraga oskäliga
krigstidsviaster, mellanhänder och s. k. jobbare vunnit genom handel med
såväl jordbruksfastigheter som annan fastighet under åren 1915—1919».
Motiveringen för sistnämnda förslag kastar ett visst ljus även över
den förevarande motionen, som eljest skulle förefalla ganska obegriplig,
och torde därför böra här i vissa delar återgivas. Efter att hava erinrat
om krigsårens omfattande spekulation i fastighetsaffärer anför motionären
följande:
»Givet är, att åtskillnad måste göras på säljare och på arten av
köp. En del säljaré hava sålt sina ärvda eller före krigsåren innehavda
fastigheter, på vilka de nedlagt arbete, för att övergå till annat yrke
eller av ålderdomsskäl velat slå sig i ro, andra däremot hava genom
sina köp endast haft för avsikt att på kortast möjliga tid förtjäna en
förmögenhet utan att hava nedlagt motsvarande arbete, som berättigar
till dylik vinst. Det är dessa kristidshajar, som i främsta rummet böra
hållas efter.
Med harm har den lojala medborgaren iakttagit, huru den ena
större jordbruksfastigheten efter den andra under kort tid, endast inom
ett år, flera gånger om bytt ägare, och huru var och en av dessa gjort
oförtjänta vinster. På samma gång har jordbruket på dessa gårdar,
som råkat i jobbarehänder, lämnats alldeles å sido. Gårdar, som förut
fött hundratals kreatur, ha stått utan nämnvärd kreatursbesättning till
svårartad skada för produktionen.
Den allmänna opinionen fordrar, att dessa oförtjänta kristidsvinster
återbördas till samhället. Med anledning därav bör staten tillsätta en
reduktionskommitté, vilken skulle erhålla maktbefogenhet att till staten
indraga alla av mellanhänder och s. k. jobbare gjorda vinster å all fast
egendom såväl i stad som landsbygd. I de fall eventuellt reduktionskommittcn
prövar skäligt, bör lindring kunna medgivas.
De, som sålt fäderneärvda gårdar eller före krigets början innehavda
fastigheter, böra beläggas med skatt enligt skatteförordningen
för den del av försäljningssumman, som överstiger fastighetens taxeringsvärde
det år fastigheten såldes.
Försök att genom vilseledande uppgifter eller på annat sätt undan -
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
draga staten möjligheten att till samhället återbörda dessa oskäliga krigstidsvinster
beläggas med frihetsstraff svarande mot förseelsen.
De penningemedel, som på detta sätt skulle komma statsverket
till godo, höra, då det gäller jordbruksfastigheter, användas till befrämjande
av jordbruket, särskilt egnahemsrörelsen, och, då det gäller annan
fastighet, användas för bostadsfrågans lösning.»
Av det anförda torde framgå, att motionärens förslag i den till
bevillningsutskottet hänvisade motionen utgör allenast ett komplement
till motionen nr 164, som är huvudmotionen. Innebörden av förslaget
i den förra motionen är uppenbarligen sådan, att motionären icke kan
anses hava avsett ett bifall därtill, för den händelse huvudförslaget
skulle falla.
Sistnämnda förslag har numera i enlighet med andra lagutskottets
hemställan avslagits av riksdagens båda kamrar. Vid sådant förhållande
har bevillningsutskottet i enlighet med det ovan sagda och utan att ingå
på något detaljerat bedömande funnit sig sakna anledning att tillstyrka
det föreliggande förslaget.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Sjölanders förevarande motion, II: 165,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 mars 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.