Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
i
Nr 19
Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1919 kl. ‘/j 6 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om särskilda
avdrag vid 1919 års taxering till bevillning för inkomst
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet
väckta motioner.
(2:a avd.)
Närvarande- herrar Källman, Ollas A. Ericsson, Wijk, Lyckholm, K. A. Nilson,
Bäckström, Forssman> Boman, Vennersten, Jonsson i Hökhult, Rune,
Holmström, Olsson i Kullenbergstorp, Nilsson i Kristianstad, Bergman,
Johannes Åkesson, Neess, Olsson i Ramsta och Lövgren i Nyborg.
Genom proposition, nr 96, av den 7 februari 1919, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande:
Förslag
till
förordning
om särskilda avdrag vid 1919 års taxering till bevillning för
inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §-
Vid 1919 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomstoch
förmögenhetsskatt skall beträffande här i riket mantalsskriven svensk
medborgare lända till efterrättelse vad här nedan sägs.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 18 höft. (Nr 19.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
2 §•
1 mom. Vid bevillningstaxeringen skall för skattskyldig, som icke
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än
3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt underhålla
ett eller flera barn, som vid 1919 års början icke fyllt 15 år, den
i den skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 § i
gällande bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst nedsättas,
om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet
med 10 § i de vid bevil!ningsförordningen fogade »Särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen»,
ej uppgår till 1,500 kronor,
med 20 % för ett barn
» 30 » » två »
» 40 » » tre »
» 50 » » fyra eller flera barn,
uppgår till 1,500 men ej till 2,500 kronor,
med 15 % för ett barn
» 20 » » två »
» 25 » » tre »
» 30 » » fyra eller flera barn,
uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor,
med 5 % för ett barn
» 10 » » två eller tre barn
» 15 » » fyra eller flera barn.
2 mom. Vid samma taxering må skattskyldig, som icke äger
förmögenhet överstigande 10,000 kronor och som icke taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000 kronor,
åtnjuta nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § bevillningsförordningen återstående beskattningsbara
inkomst
med högst 30 procent, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst,
beräknad på sätt ovan är sagt, ej uppgår till 1,000 kronor,
med högst 20 procent, om berörda årsinkomst uppgår till 1,000
kronor men ej till 2,000 kronor, och
med högst 10 procent, om samma årsinkomst uppgår till 2,000
kronor men ej till 3,000 kronor.
Beslut om avdrag enligt detta mom. må avse vare sig viss skatt -
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 3
skyldig eller viss med hänsyn till årsinkomstens eller försörjningspliktens
storlek eller ock till annan på skätteförmågan väsentligt inverkande
omständighet bestämd grupp av skattskyldiga.
Ej må den omständighet, att avdrag skett jämlikt 1 mom. utgöra
hinder att medgiva avdrag jämväl enligt detta moment.
I fråga om skattskyldig, som på grund av försörjningsplikt underhåller
annan, skall sådant avdrag medgivas, därest icke antingen medgivandet
skulle obilligt betunga andra skattskyldiga inom kommunen
eller taxeringsmyndigheten efter prövning av omständigheterna i varje
-särskilt fall finner den skattskyldige därav icke vara i behov.
1 mom. Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 §
2 mom. i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer
skattskyldig, skall ökas till 300 kronor för varje barn, om
det taxerade beloppet ej överstiger 4,000 kronor, och eljest till 200
kronor för varje barn. För barn, som självt åtnjuter inkomst, äger dock
skattskyldig att tillgodonjuta dylikt avdrag, allenast om och i den män
barnets inkomst understiger beloppet av den för barnet i frågakommande
nedsättning.
2 mom. Vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt SKall,
utöver vad enligt mom. 1 härovan samt eljest enligt bestämmelserna i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt kan vara medgivet,
såsom skattefritt avdragas, om det taxerade beloppet ej överstiger
3,000 kronor, ett belopp av 400 kronor, och om det taxerade beloppet
överstiger 3,000 kronor men ej uppgår till 6,000 kronor, ett belopp av
200 kronor.
^ §•
År fråga om äkta makar, skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande
makars taxering stadgas i bevillningsförordningen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.
5 §•
Över prövningsnämnds beslut i fråga om tillämpuingen av 2 §
.2 mom. må klagan icke föras.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
6 §•
Har avdrag enligt denna förordning medgivits, åligger det taxeringsnämnden
att införa uppgift därom i inkomstlängdens kolumn för
anteckningar med angivande jämväl av avdragens särskilda belopp; och
skall, då fråga är om avdrag enligt 2 §, i kolumnen för antagen beskattningsbar
inkomst upptagas det efter sådant avdrag återstående
belopp.
7 §.
Till ledning för uträknandet av de särskilda avdragen utfärdar
Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda
statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.
Magt, får utskottet hänvisa till propositionen.
Till utskottet hava jämväl överlämnats nedannämnda fyra i anledning
av propositionen väckta motioner.
I en av herr liootli väckt motion, 1: 149, har hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, dels att mom. 2 i § 2 av den föreslagna förordningen
skall utgå, dels ock att nedsättningen i inkomstskatten enligt
§ 3 skall vara fakultativ».
1 motionen II: 332 har herr Karlsson i Vätö föreslagit, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i propositionen nr 96, att 2 § finge
följande lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 5
2 §•
1 mom. Vid bevillningstaxeringen skall för skattskyldig, som icke
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än
3,700 kronor och — — — taxeringen»,
ej uppgår till 1,500 kronor, — — — 15 procent för fyra eller
flera barn,
uppgår till 3,000 men ej till 3,700 kronor
med 5 procent för två barn
»10 » :» tre eller flera barn.
2 niom. Vid samma taxering må — — — mera än 3,700 kronor,
åtnjuta — — — men ej till 3,000 kronor,
med högst 10 procent, om samma inkomst uppgår till 3,000 men
ej till 3,700 kronor.
Beslut om — — — vara i behov.
Herrar Brännström och Nilsson i Antnäs hemställa i motionen notion
II: 333, »att riksdagen måtte med anledning av Kung]. Maj:ts proposi- 11 33s‘
tion nr 96 besluta, att där omförmälda skattelättnader böra vara fakultativa
eller beroende av taxeringsmyndigheternas prövning i varje särskilt
fall, och att i förordningen om de särskilda avdragen för år 1919
bestämmelser härom må inflyta».
Slutligen har av herr Ekman, Karl Johan, i motion I: 147 notion lut.
hemställts, »att riksdagen ville besluta, att till de av Kungl. Maj:t
i proposition nr 96 föreslagna bestämmelserna om särskilda avdrag vid
1919 års taxering måtte fogas ett stadgande av innehåll, att sålunda
medgivet avdrag icke skall föranleda till minskning av de prästerskapet
enligt gällande löneregleringsresolutioner tillförsäkrade löneförmåner och
sålunda icke får vid utdebitering av prästlön tagas i beräkning».
Beträffande vad de olika motionärerna anfört till stöd för sina
förslag får utskottet hänvisa till motionerna.
Det är nu det fjärde året i följd, som riksdagen haft att behandla utskottet.
förslag om särskilda skattelättnader för de av den rådande dyrtiden
hårdast tyngda skattedragarna. Vid de föregående tillfällena har behovet
av dylika lättnader utan vidare undersökning ansetts vara ställt
Fakultativa
eller obligatoriska
avdrag.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
utom allt tvivel. Det torde vara påtagligt, att de rådande förhållandena
göra fortsatta åtgärder i samma syfte av behovet i hög grad påkallade.
Den år 191G tillämpade skattelättnaden hade avseende blott å bevillningstaxeringen
och därpå grundade skattepåföringar av skilda slag.
Genom 1917 års författning i ämnet vidgades området för de provisoriska
avdragen till att omfatta även taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt.
Förra årets förordning om särskilda avdrag gav dem en väsentligt
större räckvidd. G ränsel! för rätt till avdrag vid bevillningstaxeringen
flyttades från 2,400 kronor i årsinkomst till 3,000 kronor och
avdragets belopp bestämdes efter en skala, som bättre än den tidigare
tillämpade medgav en smidig anpassning efter behovet i olika fall.
Möjligheten till särskild lättnad i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten
blev också väsentligt ökad. Gränsen för avdragsrätten, som
1917 sattes vid 3,000 kronors taxerat belopp, flyttades till 6,000 kronor
eller samma gränstal, som enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen
gäller för de så kallade barnavdragen. Förändringen innebar
en provisorisk höjning av dessa avdrag från 100 kronor till högst
300 kronor för varje barn.
Det av Kung!. Maj:t nu framlagda förslaget är liksom de tidigare
författningarna begränsat till här i riket mantalsskrivna svenska medborgare
och har bibehållit de ovannämnda gränstalen för rätt till avdrag,
3,000 kronor vid bevillningstaxeringen och 6,000 kronor vid
skattetaxeringen. Herr Karlssons i Vätö förslag i motionen II: 332, att
gränsen vid 3,000 kronors årsinkomst skulle flyttas till 3,700 kronor,
kunde nog i och för sig vara beaktansvärt, men som de statistiska beräkningar,
som ligga till grund för propositionen, utgått från gränstalet
3,000 kronor, och man icke äger möjlighet överskåda konsekvenserna
för särskilt kommunerna av en höjning av gränstalet, har utskottet
funnit sig icke kunna tillstyrka motionärens förslag.
Avdragsrätten enligt hittillsvarande författningar i ämnet har
varit fakultativ, d. v. s. avdragets befogenhet skulle av vederbörande prövas
i varje särskilt fall. Emellertid har, såsom i propositionen framhållits,
spörsmålet om fakultativ eller obligatorisk princip för avdragens
tillämpande alltjämt varit under diskussion. 1916 års förordning, som
var byggd på ett av bevillningsutskottet i anledning av enskild motion
lämnat förslag, avsåg fakultativ skattelättnad. Ett av kammarrätten
utarbetat förslag till avdrag vid 1917 års taxering omfattade däremot
obligatoriska avdrag. Kungl. Maj:ts förslag bibehöll dock av hänsyn
till det kommunala skatteintresset den fakultativa principen, men i två
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr It).
särskilda motioner förordades eu övergång till don obligatoriska. Den
kommunala intressesynpunkten blev emellertid ledande även för utskottets
tillstyrkande av propositionen och riksdagens beslut i enlighet
därmed.
Förra året upprepades detsamma. Kung! Magt fann sig sakna
material för överblickande av de verkningar, ett övergivande av den
fakultativa principen kunde hava. Motionsvis förordades obligatoriska
avdrag, men utskottet och riksdagen följde Kungl. Magt.
i år ligger saken annorlunda. Kungl. Maj:t har föranstaltat utredning
dels i fråga om det sätt, varpå 1917 och särskilt 1918 års förordningar
tillämpats på olika håll i landet, dels ock angående de beräkneliga
verkningarna av en övergång till obligatoriska avdrag i enlighet
med ett inom finansdepartementet utarbetat utkast till nya bestämmelser
i ämnet.
Berörda utredning, för vilkens resultat i propositionen närmare
redogjorts, har givit vid handen, att taxeringsmyndigheterna begagnat
sin diskretionära befogenhet i förevarande avseende på ett mycket växlande
sätt. Ehuru taxeringsmyndigheterna både 1917 och 1918 genom
av Kungl. Maj:t på riksdagens anhållan utsända cirkulärskrivelser underrättats
om statsmakternas allvarliga syfte, att författningen om särskilda
avdrag skulle komma till så vidsträckt användning, som de skattskyldigas
behov påkallade och omständigheterna i övrigt medgåve, hava
dessa myndigheter icke handhaft sin ifrågavarande befogenhet så, att
de särskilda avdragen tillämpats i den omfattning och med den jämnhet,
som det hade varit önskvärt. 1 stor utsträckning synes man hava
gjort tillämpningen i en eller annan form generell, vare sig så att alla,
som formellt kunnat inrymmas under författningens bestämmelser, utan
individuell prövning tilldelats avdrag, eller så att avdrag beviljats vissa
grupper av skattskyldiga med generellt uteslutande av andra grupper.
Likaså hava taxeringsmyndigheterna på många håll gått så till väga,
att de utan avdragsbeloppens avvägande efter behovet i det särskilda
fallet i alla förekommande fall beviljat högsta möjliga avdrag.
Den verkställda undersökningen angående verkningarna av obligatoriska
avdrag enligt ovannämnda författningsutkast synes hava givit
till resultat, att i ett mindre antal fall en ej obetydlig, förskjutning i
den kommunala skattebördan visserligen torde vara att motse, men att
denna förskjutning likväl i stort sett kan betecknas som så måttlig, att
hänsyn till densamma icke behöver stå i vägen för en övergång i princip
till obligatoriska avdrag.
I enlighet med vad vid utredningen framkommit, har Kungl. Maj:t
Vidgad avdrag
sr ätt.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
funnit sig böra föreslå, att 1919 års särskilda avdrag bliva i huvudsak
obligatoriska. Sålunda har avdragsrätten vid skattetaxeringen (3 §) föreslagits
utan inskränkning obligatorisk, och med avseende å bevillningstaxeringen
hava de enligt tidigare författningar medgivna barnavdragen
likaledes gjorts obligatoriska (2 § 1 inom.). Däremot har det nytillkomna
avdraget enligt 2 § 2 mom., varom närmare säges härnedan, gjorts
fakultativt.
Två av de ovannämnda motionerna hava riktats mot obligatoriska
avdrag. 1 motionen II: 333 hava herrar Brännström och Nilsson
i Antnäs yrkat, att den fakultativa principen måtte bibehållas i fråga
om samtliga avdragsformer, medan herr Rootli, I: 149, uttalat sig för
fakultativa avdrag vid skattetaxeringen.
Vid de föregående tillfällen, då utskottet hatt att yttra sig i frågan
om fakultativa eller obligatoriska avdrag, har utskottet uttalat sympatier
för en anordning av avdragen enligt den senare principen, men i saknad
av material för bedömandet av frågans praktiska innebörd funnit
sig icke kunna tillstyrka en övergång, som måste te sig som ett steg
ut i det ovissa.
Sedan det numera ådagalagts å ena sidan, att taxeringsmyndigheternas
tillämpning av de fakultativa avdragen mångenstädes icke haft
behövlig jämnhet och effektivitet, samt å andra sidan, att de förut befarade
verkningarna i kommunalskattehänseende av obligatoriska avdrag
icke torde bliva alltför ingripande, har även utskottet kommit till övertygelsen,
att syftet med de provisoriska skattelättnaderna i det hela blir
bättre tillgodosett genom obligatoriska avdrag, även om dessa, såsom
naturligt är, måste sättas lägre än maximisatserna i en fakultativ avdragstariff.
Den föreslagna skalan för barnavdraget i 2 § 1 mom. upptager
också lägre procentsatser än maximisatserna i den förra året tillämpade
skalan, och har skalan för övrigt undergått förenkling i enlighet med
uttalade önskemål från taxeringsmyndigheternas sida.
Det i 2 § upptagna 2 mom. är nytt. Såsom redan nämnts, är det
här medgivna avdraget fakultativt, men på det sättet, att detsamma
skall, då skattskyldig försörjer annan, under i övrigt given förutsättning
beviljas, så snart ej i särskilt fall konstaterats, att behov saknas.
Syftet med detta avdrag är tydligen att giva taxeringsmyndigheten ett
medel att vid sidan av det fasta avdraget enligt 1 mom. gradera
skattelättnaden efter det särskilda behovet. Någon försörjning av barn
eller annan person förutsättes icke för rätt till avdrag. Endast det vill
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 9
koret är uppställt, att den skattskyldige icke får äga förmögenhet överstigande
10,000 kronor.
Den kombination av obligatoriskt och fakultativt avdrag, som 2 §
uppvisar, kan efter utskottets uppfattning bliva av praktiskt värde. Det
torde vara obestridligt att i många fall det skulle kunna kännas stötande
för de avdragsberättigade och som ett band för taxeringsmyndigheten,
att skattelättnaden icke på något sätt kunde anpassas eller
det individuella behovet utan måste komma alla till del i enahanda
mått, så snart de formella förutsättningarna vore fyllda.
Uppdelningen av avdraget vid bevillningstaxeringen i två, ett
obligatoriskt och ett fakultativt, bör också vara tilltalande från kommunens
synpunkt. En kommun kan ju tilläventyrs vara så skattetyngd
att redan tillämpningen av 1 mom. medför en avsevärd ökning i bördan
för dem av kommunens medlemmar, som ej få del av avdraget.
Emellertid vill utskottet ifrågasätta, om ej ändamålet bäst bleve
tjänat genom att taxeringsnämnden vid tillämpningen av det fakultativa
avdraget finge full frihet inom paragrafens allmänna gränser.
Den föreslagna begränsningen med avseende å viss förmögenhet såsom
hinder för avdrag synes därför böra borttagas.
Av det anförda framgår, att utskottet icke funnit herr Eooths förslag
om uteslutande ur författningen av 2 mom. böra vinna beaktande.
Jämväl i fråga om taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
har Kungl. Maj ds förslag velat öppna möjlighet till skattelindring även
för andra skattskyldiga än dem, som kunna få barnavdrag. Härom har
föreskrift givits i 3 § 2 mom. vid vars avfattande hänsyn i viss mån tagits
till resultaten av pågående utredning om nya avdragsbestämmelser i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Utskottet har ej haft
något att erinra mot vad sålunda föreslagits.
Barnavdraget (3 § 1 mom.) har i samband med dess omläggning
till obligatoriskt underkastats den förändringen, att vid taxeringar
över 4,000 kronor detsamma satts till 200 kronor, medan den
förutvarande siffran 300 kronor bibehållits för de lägre taxeringarna.
En blivande tillämpning av 3 § beräknas i sin helhet medföra en
minskning i statsinkomst av omkring 5,000,000 kronor, vilket belopp ju
är betydande i och för sig men likväl i betraktande av det angelägna
syftet och inkomst- och förmögenhetsskattens totala avkastning icke bör
verka avskräckande.
De förändringar det framlagda förslaget i övrigt innehåller, jämfört
med förut gällande författning, äro icke av den betydelse, att de
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 18 käft. (Nr 19.) 2
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
behöva särskilt omnämnas. De hava icke givit anledning till någon
anmärkning.
MotionL147. Mera på sidan om ämnet ligger herr K. J. Ekmans motion, I: 147,
vilken går ut på att avdrag enligt 2 § skulle bliva utan verkan beträffande
viss allmän avgift, nämligen den efter bevillningstaxeringen utgående
avgift till prästerskapet, som i regel^ingår i de gamla löneregleringarna.
Utskottet har låtit denna fråga underkastas sakkunnig persons
bedömande och därvid inhämtat i huvudsak följande.
Ifrågavarande avdrag skulle kunna få betydelse med avseende å
ecklesiastikåret 1920—21, d. v. s. till eventuell minskning av de prästlöner,
som för berörda år uppbäras. Den 1 maj 1920 vore gamla löneregleringar
i tillämpning i blott omkring 400 pastorat, vadan den i
motionen upptagna siffran 850 icke vore aktuell i detta sammanhang.
I verkligheten skulle man dock ej hava att räkna med ens den förra siffran
eller någon betydande del därav. I det större antalet hithörande gamla
lönekonventioner vore nämligen ifrågavarande avgift ställd i förhållande
till den »för nästföregående året till bevillning uppskattade inkomsten»,
varemot det endast i ett mindre antal fall förekomme, att avgiften
utginge på grundval av den inkomst, för vilken »bevillning blivit under
det nästföregående året erlagd». Med avseende å tillämpningen av
den förra regeln i sådana fall, där den avgiftspliktige åtnjöte bevillningsfritt
avdrag, förekomme flera rättsfall, och hade bl. a. i prejudikat
av år 1912 (ref. 33 i regeringsrättens årsbok) fastslagits, att avgiften
skulle beräknas, icke å den beskattningsbara inkomsten utan å
den uppskattade inkomsten utan bevillningsfritt avdrag. Analogivis
kunde man således sluta till, att i hithörande fall ej heller ifrågavarande
särskilda avdrag kunde rätteligen inverka på prästerskapets löneförmåner.
Beträffande de på det hela taget färre* fall, då teoretiskt ifrågavarande
avdrag kunde medföra minskning i berörda förmåner, vore förövrigt
att märka, att i regel dylik minskning motvägdes av den ökning
i inkomst, som följt av de senare årens allmänna stegring av den bevillningtaxerade
inkomsten. Givetvis kunde det finnas fall, där någon
minskning kunde förekomma. I dessa fåtaliga fall stode dock för
vederbörande öppet att, om lönen nedginge under den minimiavlöning,
som Kungl. Maj:t ansett skälig, sökaMönetillskott.
Vad särskilt beträffade de av motionären anförda exemplen på
församlingar, där de särskilda avdragens inverkan på prästlönerna kunde
Bevillningsutskottets betänkande Nr li). 11
bliva särskilt kännbar, erinrades, att av de omförmälda församlingarna
endast eu, nämligen Mollösund, ännu hade kvar gammal konvention.
För do övriga, som blivit nyreglerade, saknade ju Irågan betydelse.
Genom vad sålunda blivit upplyst bär utskottet erhållit den uppfattningen,
att de av motionärens förslag i verkligheten berörda iallen
icke äro så talrika, att en undantagslagstiftning för dessas del kan vara
berättigad. Då härtill kommer att i enskilda ömmande fall vederbörande
prästman kan söka och, efter vad utskottet förutsätter, också på
denna grund bliva tillerkänd lönetillskott, har utskottet funnit sig sakna
tillräcklig anledning tillstyrka motionen.
Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med förklarande, att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat
oförändrad bifallas, antaga ovan återgivna förslag till
förordning om särskilda avdrag vid 1919 års taxering
till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
med den ändring, att 2 § 2 mom. skall
erhålla följande lydelse:
2 mom. Vid samma taxering må skattskyldig,
som icke taxeras till inkomst och förmögenhetsskatt
för ett belopp av mera än 3,000 kronor, åtnjuta nedsättning
---icke vara i behov.
2) att de i detta betänkande behandlade motionerna
a)
1:149, av herr Rooth,
b) 11:332, av herr Karlsson i Vätö, samt
c) II: 333, av herrar Brännström och Nilsson
i Antnäs,
må anses besvarade med vad utskottet under 1)
hemställt; samt
3) att herr K. J. Ekmans förevarande motion,
1: 147, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 mars 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
Reservation
av herrar Ollas A. Ericsson, K. A. Nilson, Boman, Jonsson i Hökhult,
Olsson i Kullenbergstorp och Neess, vilka yrkat, att 2 § i den av
Kungl. Maj:t föreslagna förordningen skulle erhålla följande lydelse:
2 §•
1 mom. Vid bevillningstaxeringen må för skattskyldig, som icke
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än
3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt underhålla
ett eller flera barn, som vid 1919 års början icke fyllt 15 år, den i
den skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 § i
gällande bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst nedsättas,
om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet
med 10 § i de vid bevillningsförordningen fogade »Särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen»,
ej uppgår till 1,500 kronor,
med högst 20 % för ett barn,
» » 30 » » två »
» » 40 » » tre »
» » 50 » » fyra eller flera barn,
uppgår till 1,500 men ej till 2,500 kronor,
med högst 15 % för ett barn
» » 20 » » två »
» » 25 » » tre »
» » 30 » » fyra eller flera barn,
uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor,
med högst 5 % för ett barn
» » 10 » » två eller tre barn
» » 15 » » fyra eller flera barn.
2 mom. Vid samma taxering må skattskyldig, som icke taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000
kronor, åtnjuta nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § bevillningsförordningen återstående beskattningsbara
inkomst
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 13
med högst 30 procent, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst,
beräknad på sätt ovan är sagt, ej uppgår till 1,000 kronor,
med högst 20 procent, om berörda årsinkomst uppgår till 1,000
kronor men ej till 2,000 kronor,'' och
med högst 10 procent, om samma årsinkomst uppgår till 2,000
kronor men ej till 3,000 kronor.
Beslut om avdrag enligt detta mom. må avse vare sig viss skattskyldig
eller viss med hänsyn till årsinkomstens eller försörjningspliktens
storlek eller ock till annan på skatteförmågan väsentligt inverkande
omständighet bestämd grupp av skattskyldiga.
Ej må den omständighet, att avdrag skett jämlikt 1 mom. utgöra
hinder att medgiva avdrag jämväl enligt detta moment.
3 mom. Avdrag enligt 1 mom. samt, i fråga om skattskyldig,
som på grund av försörjningsplikt underhåller annan, avdrag enligt
2 mom. skola medgivas, därest icke taxeringsmyndigheten efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall finner den skattskyldige
därav icke vara i behov.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 18 käft. (Nr 19.)
3