Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1919 kl. 5 e in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
böjning av stämpelavgiften för spelkort.
(l:a avd.)
Närvarande: herrar Källman, Röing, Ollas A. Ericsson, Wijk, Lyckholm, K. A. Nilson,
Bäckström, Forssman, Rosén, Boman, Vennersten, Jonsson i Hakbult,
Rune, Holmström, Olsson i Kullenbergstorp, Nilsson i Kristianstad, Bergman,
Neess och Lövgren i Nyborg.
Uti särskilda, till bevillningsutskottet hänvisade, lika lydande motioner,
nr 96 i första kammaren av herr Rosén och nr 238 i andra kammaren
av herr Hamrin, har anförts följande:
»Enligt gällande bestämmelse skola alla till försäljning och förbrukning
inom riket ämnade, figurerade eller ofigurerade kort, varmed spel
kan övas, antingen de äro i riket tillverkade eller från utrikes ort dit
införda, beläggas med en avgift av femtio öre för varje kortlek.
Då det saknas anledning att genom bibehållande av en så låg stämpelavgift
underlätta inköpet av spelkort, och då en kraftig förhöjning av
avgiften torde i sin mån bidraga till stävjande av det för ungdomen
demoraliserande kortspelsraseriet, hemställes, att riksdagen måtte besluta,
•att spelkort skola beläggas med en avgift av fem kronor för varje kortlek.»
Stämpelavgiften för spelkort, som sedan lång tid tillbaka förekommit
inom vårt beskattningssystem och som alltid utgått med visst
belopp för varje kortlek, utgjorde från och med 1872 års början 75 öre,
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 16 höft. (Nr 17.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
höjdes enligt beslut av 1892 års riksdag till 1 krona 50 öre och nedsattes
åter av riksdagen år 1896 till 50 öre.
Statsverkets inkomster av ifrågavarande stämpelavgift under tiden
1884—1918 utvisas i jämna krontal av följande sammanställning:
1884............ |
.......... kronor |
116,216 |
1902........... |
........... kronor |
100,44b |
1885............. |
........... » |
114,055 |
1903......?..... |
........... » |
122,777 |
1886............. |
........... » |
103,417 |
1904............. |
........... » |
135,051 |
1887 ............ |
.......... 3> |
109,903 |
1905............. |
........... 33 |
117,976 |
1888............. |
........... 33 |
124,208 |
1906............ |
.......... )) |
181,993 |
1889............. |
........... » |
122,501 |
1907............. |
........... >3 |
144,942 |
1890............. |
........... 33 |
120,406 |
1908............. |
........... 33 |
138,826 |
1891............. |
........... » |
121,465 |
1909............. |
........... > |
159,930 |
1892............. |
........... » |
159,094 |
1910............. |
........... » |
169,592 |
1893............. |
..........; » |
99,683 |
1911............. |
33 |
170,930 |
1894............. |
.......... » |
88,369 |
1912 ............ |
........... 33 |
172,223 |
1895 ............. |
....... » |
92,551 |
1913............. |
........... 33 |
182,871 |
1896............. |
............ 33 |
83,661 |
1914 ........... |
............ 3> |
168,647 |
1897............ |
» |
111,832 |
1915............. |
............ 3) |
194,147 |
1898............. |
128,422 |
1916............ |
............ » |
211,101 |
|
1899 ........... |
......... > |
141,984 |
1917............ |
............ » |
213,103 |
1900............ |
....... » |
142,635 |
1918............ |
............ 3) |
238.068. |
1901............. |
............ » |
145,854 |
Den av 1892 års riksdag företagna höjningen av stämpelavgiften
för spelkort föranleddes av en inom riksdagen väckt motion och beslutades
i enlighet med bevillningsutskottets hemställan. Utskottet hade
i sitt i ämnet avgivna betänkande, nr 8, anfört, bland annat, följande.
Vid bestämmande av beloppet utav en sådan skatt som den ifrågavarande
hade man, såvitt man ej ville använda densamma för att helt
och hållet undertrycka bruket av det beskattade föremålet, endast att
tillse, att man ej stegrade beskattningen i sådan grad, att statens inkomst
av densamma i stället för att ökas komme att minskas, eller att
beskattningen framlockade allehanda försök att på lagstridigt sätt undandraga
sig densamma. Någon fara härför ansåge utskottet icke förefinnas
vid en höjning till 1 krona 50 öre för varje kortlek.
Åven den nedsättning av ifrågavarande stämpelavgift, som beslutades
vid 1896 års riksdag, företogs med anledning av i motionsväg framkomna
förslag och på hemställan av bevillningsutskottet. I sitt betänkande
i ärendet, nr 2, hade utskottet hänvisat till den nedgång i statens*
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 3
inkomst av denna stämpelavgift, som, på sätt framgår av ovan intagna
sammanställning, inträtt efter den år 1892 vidtagna höjningen.
T fråga härom hade utskottet särskilt framhållit, att, under det medelinkomsten
av stämpelavgiften under åren 1884—1891, då avgiften utgått
med 75 öre per kortlek, utgjort 116,521 kronor 50 öre, motsvarande
en årlig förbrukning av 155,362 lekar, medelinkomsten för åren 1894
och 1895 icke uppgått till mer än 90,394 kronor 50 öre, motsvarande
en förbrukning av allenast 60,263 lekar om året. Utskottet hade vidare
anfört, att genom förhöjningen i kortstämpelavgiften sålunda, i motsats
till vad som därmed åsyftats, åstadkommits en betydlig minskning såväl.
av statens inkomst av denna skattetitel som ock i de svenska fabrikanternas
avsättning. Någon förbättring i sedligt avseende syntes däremot
icke hava vunnits. De, som spelade om höga belopp, läte icke avhålla
sig från spelet genom en hög stämpelskatt. För dem åter, som använde
spelkorten såsom ett tidsfördriv, vore eu avgift av 1 krona 50 öre för
varje lek allt för dryg. Den betänkligaste påföljden av den höjda avgiften
ansåge utskottet emellertid vara den härav föranledda frestelsen
till underslev, och det syntes icke kunna råda något tvivel därom, att
spelkort under den tid, som förflutit efter avgiftens höjning, använts
lika mycket som tidigare, samt att minskningen i statens inkomst av
kortstämpelavgiften huvudsakligen föranletts av att kort i myckenhet
insmugglats från grannländerna och försålts här i landet. Sådant kunde
nämligen med stor vinst äga rum till följd av de i Danmark och Norge
gällande låga stämpelavgifterna å spelkort. Beträffande dessas belopp
uppgav utskottet, att avgiften utgjorde i Danmark 8 skilling danskt
mynt (16 2/s öre) och i Norge 60 öre för lek.
Den ovan intagna, till stöd för de föreliggande motionerna anfördamotiveringen
giver vid handen, att dessa motioner framkommit i samma
syfte som en inom andra kammaren av herr Olsson i Ramsta m. fl..
vackt, till kammarens andra tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 24,
i vilken hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Magt
anhålla om verkställande av utredning, om och på vad sätt genom statsmakternas
ingripande spel om penningar och penningars värde kunde
förhindras och sedan för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
gåve anledning. Till stöd för sistnämnda yrkande har bland
annat framhållits, hurusom kortspel om penningar och penningars värde
på senare tid vunnit en sådan utbredning över hela vårt land, att det
blivit en stor fara särskilt för det uppväxande släktet.
Åven bevillningsutskottet hyser den uppfattningen, att det särskilt
Utskeltet
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Hand ungdomen alltmer tilltagande bruket att spela kort om penningar
innebär så allvarliga vådor ur samhällets synpunkt, att åtgärder för
dess stävjande framstå såsom i hög grad önskvärda; och bevillningsutskottet
skulle för sin de! icke tveka att förorda även en kraftig höjning
av den för spelkort för närvarande utgående stämpelavgiften, om
•en sådan höjning verkligen kunde antagas i avsevärd man hämma
den osed, som här är i fråga.
Nu ådagalägga visserligen ovan intagna uppgifter rörande statens
inkomster av kortstämpeln, att försäljningen av stämplade spelkort väsentligt
nedgick, efter det enligt beslut av 1892 års riksdag avgiften höjts
till 1 krona 50 öre för kortlek, liksom ock att försäljningen åter ökades
efter avgiftens nedsättning år 1896 till 50 öre. Sistnämnda års riksdag
utgick emellertid vid beslutet om avgiftens sänkande, på sätt
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, från den uppfattningen, att
den minskade stämpelinkomsten icke betecknade en motsvarande nedgång
i förbrukningen av spelkort, utan berodde på att ostämplade kort
tillhandahöllos i marknaden och att sålunda utvägar anlitades, genom
vilka allmänheten i betydande utsträckning undandrog sig att erlägga
den fastställda stämpeln. Riktigheten av denna uppfattning lär icke
kunna jävas, och man torde icke kunna utgå ifrån, att ett motsvarande
försök nu skulle leda till bättre påföljd. Den vunna erfarenheten måste
sålunda anses ådagalägga, att en kraftig höjning av kortstämpeln icke
är ägnad att främja det ifrågavarande syftet.
Om utskottet följaktligen icke kan förorda eu sådan höjning av
stämpelavgiften för spelkort, som i den föreliggande motionen ifrågasatts,
kan utskottet dock ansluta sig till vad motionärerna uttalat därom, att
det saknas anledning att genom bibehållandet av en alltför låg stämpel
underlätta inköp av spelkort. Med denna utgångspunkt har utskottet
funnit sig böra taga i övervägande, huruvida icke en måttlig höjningav
kortstämpeln kan anses vara numera påkallad. För en sådan åtgärd
talar även statsverkets intresse av ökade inkomster av ifrågavarande
stämpelavgift. Ur båda dessa synpunkter blir uppgiften den att söka
bedöma, i vad mån avgiften kan höjas, utan att därigenom framkallas
försök att kringgå stämpelpliktens fullgörande. Vid detta avvägande
har utskottet tagit hänsyn särskilt till de motsvarande avgifter, som
gälla i våra grannländer. I fråga härom har utskottet inhämtat, att
stämpelavgift för varje kortlek utgår i Danmark med ett i oktober 1918
från 25 öre till 1 krona höjt belopp och i Norge med 70 öre. I betraktande
härav har utskottet icke ansett sig böra förslå högre belopp
för stämpelavgiften hos oss än 1 krona för kortlek.
5
Bevillningsutskottet» betänkande Nr 17.
Den av utskottet sålunda förordade höjningen av kortstämpeln
svnes böra träda i kraft redan under innevarande nr. Emellertid torde
Kungl. Maj: t bäst vara i tillfälle att, efter prövning av på frågan inverkande
omständigheter, bedöma, till vilken tidpunkt ikraftträdandet
lämpligen bör bestämmas.
På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,
att riksdagen må
1) i anledning av de förevarande motionerna,
I : 96 av herr Rosén och II : 238 av herr Hamrin, besluta,
att stämpelavgiften för spelkort skall utgå med
en krona för varje kortlek;
2) under förutsättning av bifall till vad under 1)
föreslagits, för sin del jämväl besluta, att den höjda
stämpelavgiften för spelkort skall tillämpas redan under
innevarande år från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer;
samt
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t, med tillkänna
givande av sina sålunda fattade beslut, anhålla, att
Kungl. Maj:t ville förordna om den beslutade höjningens
ikraftträdande vid den tidpunkt under innevarande
år, som Kungl. Maj:t kan finna lämplig.
Stockholm den 4 mars 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.
Reservationer:
av herrar Ollas A. Ericsson, K. A. Nilson, Rune och Bergman,
vilka ansett, att utskottets hemställan under 1) bort avse en höjning
av stämpelavgiften till tva kronor för varje kortlek; samt
av herr Rosén.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 saml. 16 höft. (Nr 17.)
2