Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1919 kl. ''/i 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om förbud mot tillverkning och försäljning av maltdrycker
med viss högre alkoholhalt m. m.

Närvarande: herrar Källman, Wijk*), Lyckholm, K. A. Nilson, Bäckström, frih. Fleming*),
Forssman, Rosén, Boman, Yennersten, Nilsson i Kristianstad, Bergman,
Neess, Broman *), Bökelund, Johansson i Kullersta, Jönsson i Boa,
Uddenberg*) och Jönsson i Fridhill.

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Uti två lika lydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
I: 60 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. och II: 224 av herr Sävström
m. fl., har hemställts,

1) »att riksdagen för sin del måtte besluta sådana ändringar i
gällande förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
att maltdrycker, som innehålla mer än två och en fjärdedels
volymprocent alkohol och äro inbrvggda med en stamvört, vilkens
extrakthalt överstiger sex procent, icke må från och med den 1 oktober
1919 inom riket tillverkas, samt

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för riksdagen av sådana ändringar i
gällande författningar, att försäljningen inom och införseln till riket
av under punkt 1 avsedda maltdrycker förbjudes.»

Vidare hava motionärerna i sin hemställan anfört följande:

»Därjämte hemställa vi, att de erforderliga ändringarna i förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker måtte
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt, 12 käft. (Nr 13.) 1

Kristids bestämmelser.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

formuleras av vederbörande utskott. Skulle utskottet icke vid denna
riksdag vara i tillfälle att framlägga ett utarbetat förslag till ifrågavarande
ändringar utan allenast vilja tillstj^rka, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utarbetande av förslag i ämnet,
hemställa vi,

att ri ksdagen, i avvaktan på definitiva beslut i ovan angivna avseenden,
för sin del måtte antaga följande

Förslag till förordning angående förbud mot tillverkning av vissa

maltdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

Tillverkning av maltdrycker, som innehålla mer än två och en
fjärdedels volymprocent alkohol och äro inbrj^ggda med en stamvört,
vilkens extrakthalt överstiger sex procent, vare förbjuden.

Denna förordning, som träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddtdad uppgift, från trycket utkommit i svensk
författningssamling, gäller till den 1 oktober 1920.»

I motiveringen till den föreliggande motionen erinras, hurusom i
enlighet med särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter tillverkningen
av maltdrycker under det senaste tillverkningsåret praktiskt sett
omfattat nästan endast drycker under skattegränsen. De inskränkningar
i maltdryckstillverkningen, som i sådant hänseende med anledning av
den knappa spannmålstillgången måst föreskrivas, hava motionärerna
tagit till utgångspunkt för sitt yrkande på enahanda inskränkningar
även för framtiden.

Innan utskottet angiver sin ståndpunkt till motionärernas yrkanden,
synes det lämpligt att i korthet redogöra för de bestämma-lser, som
under den senaste tiden gällt och fortfarande gälla i fråga om maltdryckstillverkningen
i riket.

Genom särskilda av Kungl. Maj:t på framställning av folkhushållningskommissionen
utfärdade förordningar dels av den 7 november 1916
(svensk författningssamling nr 443), dels av den 2.8 september 1917
(nr 634) hava bestämmelser meddelats angående förbud mot mältning
av spannmål. I sistnämnda författning har stadgats bland annat, att
spannmål icke finge utan folkhushållningskommissionens tillstånd användas
för tillverkning av torrmalt, att ansökan om dylikt tillstånd skulle göras
hos kommissionen samt att kommissionen skulle äga att vid meddelande
av tillstånd till mältning föreskriva de villkor, under vilka tillståndet
finge tillgodonjutas.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 3

Sedermera har Knngl. Maj:t, likaledes med anledning av framställning
av folkhushålluingskommissionen, genom förordning den 22
juli 1918 (nr G14) meddelat bestämmelser om reglering genom statens
försorg av förbrukningen av spannmål. Syftet med regleringen angives
i förordningen vara att under viss tid åstadkomma den hushållning med
landets förråd av spannmål, som av rådande förhållanden betingades,
samt en jämn fördelning av varorna ävensom produkter av dem. I sådant
syfte har stadgats, att varor av ifrågavarande slag av 1918 års skörd
skulle vara under beslag, att det skulle åligga folkhushållningskommissionen
att, sedan Konungen bestämt den myckenhet av sålunda beslagtagen
spannmål, vilken skulle tagas i anspråk för förbrukningsregleringens
genomförande, särskilt för varje livsmedelsdistrikt fastställa den myckenhet
därav, som skulle för ändamålet inom distriktet tagas i anspråk,
att, efter det vederbörande brukare fullgjort dem jämlikt förordningen
åliggande leveransskyldighet, folkhushållningskommissionen skulle äga
använda varor, över vilka kommissionen sålunda förfogade, för tillgodoseende
av behovet inom landet, under villkor som, i den man föreskrifter
därom icke meddelades av Konungen, skulle bestämmas av
kommissionen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november 1918 anmälde folkhushållningskommissionen
— med överlämnande av en till kommissionen
ställd skrift, däri dess malt- och surrogatavdélning gjort framställning
i fråga om tilldelning av korn åt bryggerierna — att kommissionen
beslutat medgiva mältning av 15,000 ton inhemskt korn samt att
till maltdryckstillverkning skulle, i den mån import komme till stånd,
ytterligare tillhandahållas intill 4,000 ton malt. Malt- och surrogatavdelningens
framställning, vilken kommissionen förklarade sig biträda,
innehöll de grunder, efter vilka fördelningen borde verkställas. I fråga
härom anförde avdelningen, att det visserligen från folkhushållningens
synpunkt kunde förefalla mest önskvärt, att stamvörtstyrkan under kristiden
begränsades till 4 procent för alla bryggerier, men med hänsyn
till kravet på en mer hållbar och närande maltdryck samt jäststammens
vidmakthållande funnes enligt avdelningens mening skäl att medgiva
tillverkning jämväl av en något extraktrikare vara. I enlighet häimed
förordades för korntilldelningen en sådan beräkningsgrund, som medgåve
tillverkning vid de skattepliktiga bryggerierna av lika kvantiteter av
högst sjuprocentiga och högst fyraprocentiga drycker samt vid de skattefria
bryggerierna av drvcker med högst fyra procent stamvörtstyika.

Hus Kungl. Maj:t gjorde härefter ledamoten av riksdagens andra
kammare Bernhard Eriksson m. fl. för riksdagens nykterhetsgrupp fram -

1 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

ställning därom, att. dels för folknäringens tillgodoseende måtte från
den av folkhushållningskommissionen ifrågasatta korntilldelningen avdragas
så stor kvantitet, som avsetts för tillverkning av maltdrycker
med högre extrakthalt än 4 procent, dels ock såsom villkor för tilldelning
i övrigt måtte bestämmas, att extrakthalten i maltdryckerna icke
finge överstiga 4 procent och ej understiga 2 procent. I häröver den

6 december 1918 avgivet utlåtande anförde folkhushållningskommissionen
bland annat, att, då kommissionen funnit sig föranlåten att tillmötesgå
den skattepliktiga bryggeriindustriens krav på rätt att få framställa
eu del av sin produktionskvantitet i form av drycker med högst

7 procent extrakthalt, detta i främsta rummet avsett att för ifråga varande

industri möjliggöra att uppehålla en tillverkning, som icke
alltför mycket avveke från dess normala, samt att något så när bibehålla
sin avsättning. Till förmån för detta bryggeriernas krav talade
även särskilda skäl av teknisk natur, bland andra de lågprocentiga

maltdryckernas ringa hållbarhet, vilket sistnämnda missförhållande särskilt
framträtt vid de pa sina ställen förekommande långa landsvägstransporterna.

Den 13 december 1918 meddelade Kungl. Magt beslut i fråga
om korntilldelning åt bryggerierna, därvid Kungl. Magt, i betraktande
av rådande knapphet på livsmedel, med ändring av folkhushållningskommissionens
beslut om tillstånd till mältning av 15,000 ton korn,
förordnade, att för tillverkning av malt finge av årets svenska skörd
icke användas mera än 11,000 ton korn. Därjämte anbefallde Kungl.
Maj:t kommissionen att, efter avdrag för tillgodoseende av arméns

och flottans in. fl. särskilda behov av malt, mellan de skattepliktiga
och de skattefria bryggerierna så fördela återstoden av nämnda kvantitet
jämte det malt, som på grund av pågående underhandlingar kunde
komma att importeras från Danmark, att tilldelningen, använd av de
skattepliktiga bryggerierna för tillverkning av en tredjedel drycker med
högst 7 procent och två tredjedelar drycker med högst 4 procent stamvört
styrka samt av de skattefria bryggerierna till drycker med högst

4 procent stamvörtstyrka, medgåve en tillverkning för respektive
skattepliktiga och skattefria bryggerier, som kvantitativt sett stode
i samma förhållande som deras respektive genomsnittliga tillverkning
under åren 1913—1916.

.1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 januari 1919 anmälde folkhushållningskommissionen,
att kommissionen gått i författning om införskaffande
till riket av ungefär 3,0<>0 ton kaliforniskt bryggerikorn, och
anförde kommissionen därom vidare följande. Partiet vore avsett att

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 5

på vissa villkor överlåtas till aktiebolaget svenska bryggeriernas varuförmedling,
som i sin tur skulle bereda tillfälle för alla svenska bryggerier,
som så önskade, att av partiet erhålla andelar i förhållande till
varje bryggeris s. k. mältningskvot. Importen vore synnerligen önskvärd
för att bereda såväl de skattefria som de skattepliktiga bryggerierna
i riket tillfälle att i väsentlig man förverkliga den tidigare för året uppgjorda
allmänna tillverkningsplanen. I anslutning härtill hemställde
folkhushållningskommissionen, att Kungl. Maj:t vdle förklara, att hinder
ej mötte för kommissionen att utställa tillståndsbevis för mältning enligt
nyssnämnda plan för det sålunda från utlandet hitväutade partiet maltkorn,
ävensom lämna de skattepliktiga bryggerierna rätt att av sin
anpart av det utländska kornet tillverka maltdrycker av intill 7 procent
extrakthalt. Genom beslut den 31 januari 1919 biföll Kungl. Maj:t
folkhushållningskommissionens sistberörda hemställan.

För egen del vill bevillningsutskottet till en början fästa uppmärksamheten
vid, att Kungl. Maj:t liksom ock folkhushållningskommissionen,
på sätt den lämnade redogörelsen visar, ansett angeläget att
även under den rådande knappa tillgången på spannmål bereda de skattepliktiga
bryggerierna möjlighet att åtminstone till någon del fortsätta
tillverkningen av extraktrikare maltdrycker. Utskottet erinrar vidare, att
i den sammanjämkning i fråga om lagstiftning rörande alkoholhaltiga
drycker, som kom till stånd vid 1917 års riksdag, ingick såsom ett
väsentligt led, att försäljningen av de maltdrycker, som betecknades
med namnet pilsnerdricka, icke skulle vara underkastad den individuella
kontroll, varom stadgas i förordningen angående försäljning av rusdrycker.
I stället anhöll riksdagen i sin skrivelse i ämnet (nr 212, 1917),
att Kungl. Maj it måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till förordning angående försäljning av pilsnerdricka, i huvudsak
grundat på bestämmelserna angående försäljning av Öl i 1905 års vinoch
Öl försälj ningsförordning. Med pilsnerdricka förstods därvid varje
maltdryck, som innehölle mer än 2 V4 men ej mer än 3.6 volymprocent
alkohol och som vore inbryggd med eu stamvört, vilkens extrakthalt
överstege 6 men icke 9.5 procent. I anledning av riksdagens
nyssberörda hemställan framlade Kungl. Maj:t för 1918 års riksdag
förslag (prop. nr 369) till lagstiftning beträffande ifrågavarande mellanstarka
maltdrycker, vilket förslag emellertid på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut förföll. Genom en dm 24 januari 1919 dagtecknad
proposition (nr 37) har nu Kungl. Maj:t avgivit nytt förslag i ämnet,

Utskottets

yttrande.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

ett förslag som för närvarande är föremål för bevillningsutskottets behandling.

De ifrågavarande motionerna avse nu att, utöver de ur nykterhetssynpunkt
värdefulla resultat som uppnåddes genom 1917 års omnämnda
lagstiftning, ytterligare, med frångående av riksdagens i sammanjämkningen
uttryckta ståndpunkt, få infört på maltdryckstillverkningens
område ett förbud, vilket skulle omfatta icke blott de under rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser fallande maltdryckerna utan även
dem, beträffande vilka 1917 års riksdag begärt och nu erhållit Kungl.
Maj:ts förslag till ny lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
de mindre stränga bestämmelser, som i fråga om dem fortfarande gälla
enligt 1905 års försäljningsförordning.

Med hänsyn till det föreliggande förslagets nu angivna innebörd
måste utskottet mot detsamma hysa starka betänkligheter. Härtill
kommer, att förslaget enligt utskottets förmenande saknar väsentlig betydelse
ur nykterhetssynpunkt. För de starkare maltdryckernas vidkommande
är det att antaga, att den försäljningskontroll, varom stadgas
i rusdrycksförsäljningsförordningen, skall visa sig effektiv; och i fråga
om de melhmstarka maltdryckerna av pilsnerdrickats typ torde väl avvägda
försälj ni ngs f o re-k ri i ter komma att visa sig vara icke blott betryggande
ur nykterhetssynpunkt, utan även ägnade att leda en betydande
del av konsumtionen från de starkare maltdryckerna.

I sin förutnämnda skrivelse nr 212 framhöll 1917 års riksdag:,
att genomförandet av den lagstiftning, besluten innefattade, uppenbarligen
komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrenar,
och erinrades tillika därom, att Kungl. Maj:t och riksdagen förutsett
sådana framtida anspråk och i främsta rummet för att möta dem bildat
statsverkets fond av rusdrycksmedel. Riksdagen uttalade vidare sin förvissning,
att Kungl. Maj:t skulle låta verkställa utredning av frågan, i
vad mån ersättning borde utgå, ävensom förelägga riksdagen det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning härav har chefen för finansdepartementet, enligt av
Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande, den 31 december 1917 tillkallat särskilda
sakkunniga för att utreda frågan, i vad mån ersättning borde utgå
till olika yrkesgrenar med anledning av den beslutade rusdryckslagstiftningen,
samt till Kungl. Maj it avgiva det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Då 1917 års bevillningsutskott i sitt sammanjämkningsförslag
undantog de mellanstarka maltdryckerna från den i rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgade kontrollen, var för utskottet bestämmande bland

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. •

annat den omständigheten, att därigenom ät de skattepliktiga bryggerierna
skulle kunna beredas en ersättning för den minskade tillverkning
av starkare maltdrycker, som tillämpningen av rusdrycksförsäljmngsforordningens
bestämmelser komme att medföra. Man torde kunna förvänta,
att, om tillverkning och försäljning av maltdrycker komma att
få äva rum under de av 1917 års riksdag avsedda betingelserna, detta
skalf innebära en avsevärd ersättning för den förlust, de skattepliktiga
bryo-gerierna lida genom de strängare bestämmelser rörande försäljning
av *öl, som stadgas i rusdrycksförsäljningsförordningen. Ett bifall till
motionärernas förslag skulle däremot säkerligen framkalla ersättningskrav
av betydande omfattning.

På de skäl, utskottet nu anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 60 av herr C. G.
Ekman in. fl. och II: 224 av herr Sävström m. fl., om
förbud mot tillverkning och försäljning av maltdrycker
med viss högre alkoholhalt m. m. icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. AV. KÄLLMAN.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

Reservation

av herrar K. A. Nilson, Rosén, Bergman, TJddenberg och Jönsson i
rndhill, vilka anfört:

Den avstyrkande hemställan, som bevillningsutskottets majoritet
funnit sig böra avgiva över förevarande motioner, hava vi icke kunnat
biträda.

Vad då till en början vidkommer det skäl, varmed utskottet i
första hand motiverar sin ståndpunkt, nämligen att 1917 års riksdagsbeslut
om en ny rusdrycksförsäljningsförordning förutsatte en särskild
förordning om försäljning av pilsnerdricka, måste detsamma betecknas
såsom allt annat än övertygande i den fråga det nu gäller. Att det
förslag, motionärerna framlagt, går utöver beslutet av år 1917 kan
naturligen icke i och för sig utgöra anledning till ett avstyrkande.
Huvudfrågan är eller borde åtminstone vara huruvida förslagets realiserande
komme att lända till nytta för Sveriges folk eller icke. Men
åt den synpunkten ägnar utskottsbetänkandet icke någon uppmärksamhet.

Vidare framhåller utskottets majoritet, att motionärernas förslag
saknar betydelse ur nykterhetssynpunkH Denna mening anknyter utskottet
till ett antagande att den kontroll, som den nya rusdrycks försäljningsförordningen
stadgar, skall visa sig effektiv, och att i fråga om de
mellanstarka maltdryckerna »väl avvägda» försäljningsföreskrifter skola
komma till stånd. Häremot må emellertid erinras, att den genom stadgauden
i rusdrycksförsäljningsförordningen anordnade kontrollen över
ölförsäljningen aldrig kan komma att förebygga vare sig dryckenskap
eller annan av ölbruk framkallad individuell eller social skadegörelse.
Den får betydelse för konsumenterna först då, när dessa hunnit fram
till en förbrukning som sammanfaller med uppenbar misskötsel. Och
genom vår erfarenhet från deltagandet i den förberedande behandling
av frågan om en ny pilsnerförordning, som hittills förekommit i bevillningsutskottet,
anse vi oss berättigade att sätta frågetecken för spörsmålet
huruvida en enligt utskottsmajoritetens mening »väl avvägd»
sådan förordning komme att bli ur nykterhetssynpunkt »betryggande».

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

Sitt egentliga stöd för avstyrkandet synes emellertid utskottsmajoriteten
vilja hämta i hänvisningen till den »förlust», som bryggerihanteringen
skulle »lida», om motionerna bifölles. Och detta ehuru
majoriteten icke med ett ord kunnat bestrida eller med en enda siffra
motbevisa motionärernas exempel på huru bryggerinäringen, inriktad
på alkoholsvaga drycker under den i motionen angivna alkoholgränsen,
låter sig med god ekonomisk behållning för ägarna bedrivas. Vid sådant
förhållande borde, synes det oss, farhågor för befogade ersättningskrav
icke få spela någon avgörande roll vid detta spörsmåls bedömande.

Då vi alltså funnit, att de av utskottsmajoriteten anförda skälen
för ett avslag å motionerna icke äro hållbara, ha vi ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort erhålla följande lydelse:

»I likhet med motionärerna har utskottet av den erfarenhet, som
vunnits under kristiden, blivit bibragt den uppfattningen att det skulle
ur olika synpunkter vara för vårt folk synnerligen fördelaktigt, därest
de under åren 1917 —1918 rådande, provisoriskt ordnade förhållandena
på maltdryckshanteringens område alltfort bleve gällande och reglerades
genom en bestående lagstiftning. Denna erfarenhet har nämligen
ådagalagt, att allmänhetens behov av njutbara maltdrycker kan tillgodoses
utan att sådana drycker behöva tillverkas så alkoholstarka, att de
utgöra en fara för folknykterheten. I den mån bryggerihanteringen
måste räkna med såsom ett bestående förhållande att maltdryckerna skola
tillverkas med lägre alkoholstyrka, skulle säkerligen en därpå inriktad
teknik mycket snart också åstadkomma mera välsmakande drycker än
de hittills producerade.

Den besparing av för folknäringen värdefulla livsmedelsprodukter,
som en enligt motionerna utövad maltdrycksproduktion medför, kommer
under alla förhållanden att för vårt folk, som endast med största svårighet
kan beträffande spannmål uppnå verklig självförsäljning, äga
synnerligt värde.

Ytterligare skulle, i stället för eljest oundvikliga, tillkrånglade och
svårkontrollerade bestämmelser om olika ölsorters tillverkning och försäljning,
ett bifall till motionärernas förslag innebära en enkel, klar och
lätt tillämplig maltdryckslagstiftning, varjämte hela den fara, som
maltdrycker med berusande egenskaper utgöra både med hänsyn till
ungdomen och de på omåttlig förtäring begivna, därmed skulle vara
helt undanröjd.

Då emellertid utskottet icke finner sig i stånd att utan en mera
ingående utredning än den tiden medgiver utskottet företaga, utarbeta
erforderliga ändringar i gällande författningar, har utskottet funnit sig
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 12 höft. (Nr 13.) 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

böra förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande
och framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till sådana
ändringar i kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker den 7 augusti 1907 samt i kungl. förordningen angående
försäljning av rusdrycker den 14 juni 1917 jämte övriga av här
föreslagna reform berörda författningar, som ett bifall till motionerna
förutsätta.

Under avvaktan på proposition och beslut i här angiven riktning
finner sig utskottet jämväl böra biträda motionärernas förslag till provisoriskt
stadgande med förbud mot tillverkning av maltdrycker över
2 1U volymprocent alkoholstyrka, därvid utskottet dock finner sig böra
utvidga detta förbud att gälla jämväl införsel och försäljning. Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t i den mån nedan föreslagna
stadgande icke skulle fullt täcka syftet att förhindra sådan tillverkning,
införsel eller försäljning, som i detta stadgande avses, till dess en fullständig
lagstiftning hinner genomföras, vidtager för förbudets upprätthållande
nödvändiga provisoriska åtgärder i enlighet med de under åren
1917—1918 genomförda.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för
riksdagen snarast möjligt av sådana ändringar i gällande
förordningar angående tillverkning och beskattning
samt införsel och försäljning av maltdrycker, att
maltdrycker som innehålla mer än 2 Vi votymprocent
alkohol icke må inom riket tillverkas, hit införas eller
här försäljas, samt

2) att riksdagen måtte antaga följande förslag
till förordning angående förbud mot tillverkning av
vissa maltdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

Tillverkning av maltdrycker, som innehålla mer
än två och eu fjärdedels volymprocent alkohol och äro
inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger
sex procent, vare förbjuden.

Denna förordning, som träder i kraft dagen efter
den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i svensk författningssamling,
gäller till den 1 oktober 1920.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.