Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1919 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
utbetalande till Gustav Herman Lindsten av visst belopp
såsom ersättning för mistad verksamhet inom tobaksbranschen
på grund av tobaksmonopolets införande.

(l:a avd.)

Närvarande: herrar Kullman, Röing, Wijk, Lyckholm, K. A. Nilson, frih. Fleming^
Forssman, Rosén, Boman, Jonsson i Hökhult, Rune, Holmström, Bergman,
Neess, Öme, Bökelund, Johansson i Kullersta, Jönsson i Boa
och Viklund i Oviken.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 30, har herr Welin hemställt, »att riksdagen ville besluta att
tillerkänna och genom kungl. statskontoret till herr Gustav Herman
Lindstén i Stockholm låta utbetala det resterande å honom tillkommande
ersättning för mistad verksamhet inom tobaksbranschen på grund av
monopolets införande i riket, vilken rest utgör kronor 7,921: 4 4, om
utbetalningen äger rum i april 1919».

I det förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och me
hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket (sedermera kallad grossistförordningen), som
av Kungl. Magt förelädes 1916 års riksdag, förekommo bestämmelser
om ersättning dels åt tobaksgrossister, vilka utövat sin verksamhet under
de fyra åren närmast före den föreslagna förordningens ikraftträdande,
dels ock åt vissa inom tobaksnäringen anställda — bland dem handelsresande
— vilkas inkomst av arbete under de fyra åren 1912—1915
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt. 9 höft. (Nr 10.) 1

års riksdag.

Motionen.

Utskottet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

uteslutande eller till väsentlig del härflutit av deras anställning’ inom
ifrågavarande näringsgren.

Med anledning av eu av herr Welin väckt motion fogade 1916 års
riksdag, på hemställan av bevillningsutskottet, till de av Kungl. Makt
föreslagna bestämmelserna om ersättning åt tobaksgrossister ett tillägg
(6 § 5 inom.), av innebörd att grossist, vilken icke utövat sin verksamhet
under så lång tid som ovan sagts, skulle, där han före sin verksamhet
såsom grossist under minst två år innehaft anställning vare sig inom
tobaksgrosshandeln eller inom tobakstillverkningen, kunna erhålla ersättning
såsom grossist.

1 motiveringen till den nu föreliggande motionen framhåller herr
M ehn, hurusom i den av riksdagen sålunda antagna tilläggsbestämmelsen
stadgats såsom villkor för ersättnings erhållande, att grossistverksamheten
utövats vid tiden för grossistförordningens ikraftträdande,
vilket inträftade den 1 juli 1916. Enligt motionärens uppfattning borde
tidpunkten för monopolets ikraftträdande, den 1 juni 1915, i stället hava
blivit i berörda hänseende avgörande. Såsom villkorsbestämmelsen nu
kommit att lyda — på grund av felaktig avfattning av lagtexten, enligt
vad motionären uppgivit — både, anför motionären vidare, det nya
momentet kommit att sakna tillämplighet i sådana fall, då vederbörande
upphört med sin grossistverksamhet mellan tidpunkterna för monopolets
och grossistförordningens ikraftträdande. Detta hade varit förhållandet
med just den person, Gustav Herman Lindsten, vars ersättningsanspråk
herr Welin i sin motion vid 1916 års riksdag framdragit såsom exempel
och såsom stöd för det då gjorda yrkandet. Nu har motionären, med
förmälan att Lindsten visserligen av tobakscentralkommissionen erhållit
i form av understöd en gottgörelse av 4,000 kronor, men att ersättning
enligt förutnämnda, av 1916 års riksdag tillagda bestämmelse, om den
varit tillämplig, skulle utgått med 10,480 kronor 42 öre, velat underställa
berörda fall riksdagens förnyade prövning, därvid motionären dels
ifrågasatt sådan ändrad avfattning av sistnämnda bestämmelse som nyss
antytts, dels ock alternativt gjort den hemställan, vars ordalydelse ovan
intagits.

Med anledning av vad motionären anfört — i fråga varom bevillningsutskottet
tillåter sig även hänvisa till motionen — vill utskottet
till en början erinra, att de i grossistförordningen förekommande
ersättningsbestämmelserna innehålla olika villkor för grossister och för
anställda i fråga om den tid, intill vilken verksamheten skall hava utövats.
Beträffande grossisterna är i sådant hänseende tidpunkten, då

B evillniny sutskottets betänkande Nr 10. 3

grossistförordningen trädde i kraft, avgörande, under det att de anställdas
verksamhet icke behöver hava utövats längre än till monopolets ikraftträdande.
De skäl, som varit bestämmande för nämnda olikhet framgå
av vissa uttalanden av de sakkunniga, vilka av chefen för finansdepartementet
enligt nådigt bemyndigande den 29 oktober 1915 tillkallades för
att verkställa utredning av frågan om ersättning till tobaksgrossister
och deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande. 1
fråga om villkoren för de anställdas rätt till ei-sättning anförde nämnda
sakkunniga bland annat (prop. nr 227 år 1916, sid. 32):

»Det är otvivelaktigt, att åtskilliga tobaksgrossister med hänsyn
till de betydande förändringar å tobaksmarknaden, som monopolets införande
av dem motsågs komma att få till följd, antingen redan nedlagt
sin verksamhet eller — och detta förhållande torde vara det vanligare —
i viss utsträckning avskedat sin personal. Det vore tydligen obilligt,
om personer, vilka såhinda utan eget förvållande förlorat sina anställningar
inom tobaksgrosshandeln, icke skulle komma i åtnjutande av
ersättning. Men så bleve fallet, därest man för de anställda inom ifrågavarande
näring gjorde till villkor för erhållande av ersättning, att de
vid tidpunkten för den av de sakkunniga föreslagna förordningens (d. v. s.
grossistförordningens) ikraftträdande innehade anställning hos tobaksgrossist.
De sakkunniga hava därför ansett riktigt, att till avgörande
tidpunkt välja tiden för monopolets ikraftträdande. För den, som redan
före denna tidpunkt mist sin anställning, bör nämligen orsaken kunna
antagas vara att söka icke i någon av monopolet förorsakad störningav
principalens affärsverksamhet utan i andra förhållanden, vilka icke
böra berättiga till ersättning.»

Beträffande åter motsvarande, för grossisterna föreslagna villkor
framhöllo de sakkunniga (prop. nr 227 år 1916, sid. 37), att det icke
vore tobaksmonopolets införande i och för sig, som utgjorde grunden
för ersättningskravets berättigande, utan den indragning av grossistrabatterna,
som finge tänkas äga rum samtidigt med den föreslagna
grossistförordningens ikraftträdande. Hade tobaksgrossist upphört med
sin verksamhet, medan ännu från monopolbolagets sida möjlighet beretts
honom att fortsätta densamma, finge man utgå ifrån, att för rörelsens
nedläggande förelegat andra skäl, vilka icke vore av beskaffenhet att
föranleda ersättningsrätt.

Då det nu vid 1916 års riksdag gällde att i anledning av herr
Welins då framlagda, ovan omnämnda motion genom införande av en
ny bestämmelse i den av Kungl. Maj:t föreslagna författningstexten utvidga.
möjligheten för grossister att erhålla ersättning, intogs i denna

4 Bevillningsutskottets betänkande 2\Tr 10.

nja bestämmelse samma villkor i fråga om tidpunkten, intill vilken
verksamheten skulle hava utövats, vilken innehölls i huvudstadgandet
beträffande grossisterna. Häremot synes ingen befogad anmärkning
kunna göras och detta så mycket mindre, som det av motionären andraga
exemplet, sådant detsamma i motiveringen till motionen framställdes,
icke syntes giva anledning till någon avvikelse från den i författningsförslaget
sålunda iakttagna regeln. Motionären, vars framställning
var dagtecknad den 10 maj 1916, uppgav nämligen, att Lindstén
då fortfarande utövade sin grossistverksamhet, ehuru han under de
rådande förhållandena hade svårt att få köpa tobaksvaror. Någon felaktig
avfattning av ifrågavarande, enligt 1916 års riksdags beslut tillkomna
bestämmelse lär följaktligen icke kunna anses föreligga. Fastmera
torde genom densamma den lucka i ersättningsbestämmelserna,
som i 1916 års ifrågavarande motion påvisades, hava blivit fylld och
den kategori av tobaksgrossister, vilkas intresse sistnämnda motion
avsåg att tillgodose, hava fått villkoren för ersättnings åtnjutande
fastställda i enlighet med förfal tningens grunder. Härmed synes till
en början vara givet, att motionären saknar tillräckliga skäl, då han till
stöd för sin''föreliggande framställning synes vilja åberopa innebörden
av 1916 års riksdags ifrågavarande beslut.

Av det anförda framgår vidare, att den i motiveringen till den
föreliggande motionen ifrågasatta ändringen av ovannämnda författningsbestämmelse
skulle innebära en rubbning av en av de beträffande
ersättning åt grossister fastställda grunderna. Då utskottet anser, att
en ny principiell prövning i större eller mindre utsträckning av de av
Kungl. Maj:t och riksdagen efter omfattande och noggranna utredningar
fastställda allmänna bestämmelser, som äro avsedda att utgöra den slutliga
måttstocken såväl för ersättningsrättens omfattning som för utmätandet
av ersättning i de enskilda fallen, icke bör numera ifrågakomma,
måste utskottet ställa sig avvisande till vad motionären i sistberörda
hänseende ifrågasatt.

Motionärens framställning utmynnar emellertid, som nämnt, i en
hemställan, att riksdagen måtte besluta, att eu särskild fyllnadsersättning
skall utbetalas av statsmedel till Lindstén.

Av ett i dagarna genom finansdepartementet till pressen lämnat
meddelande framgår, att av åtskilliga föreningar och sammanslutningar
inom tobaksbranschen ävensom enskilda personer och företag till finansdepartementet
ingivits framställningar om revision eller komplettering av

Bevillning utskottet,'': betänkande Nr 10. 5

ersättningsbestämmelserna i anledning av tobaksmonopolets införande
in. m., samt att Knngl. Maj:t, som den 14 nästlidna januari förehaft
samtliga ansökningarna till prövning, därvid funnit desamma icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Beträffande skälen för Kungl. Maj:ts
i ämnet lättade beslut meddelas, att Kungl. Magt tagit hänsyn bland
annat till

dels att det övervägande antalet framställningar redan varit föremål
för prövning och avgörande av särskilt tillsatta kommissioner,

dels att till utjämnande av eventuella oegentligheter vid ersättningsförfärandet
redan anvisats ett belopp av 650,000 kronor som —
oberoende av de fastställda ersättningsbestämmelserna — fördelats bland
personer, vilka blivit lidande genom tobaksmonopolets införande,

dels ock — beträffande särskilt handelsresande och platsförsäljare
inom tobaksbranschen — att deras sak efter särskild sakkunnig utredning
redan år 1916 varit föremål för statsmakternas förnyade prövning
utan att anses böra föranleda någon ändring i de fastställda ersättningsgrunderna.

Bevillningsutskottet, som icke tagit del av de ansökningar, vilka
sålunda varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, och följaktligen icke
kan göra något uttalande i anledning av det beslut, Kungl. Magt i ämnet
meddelat, finner emellertid angeläget, att samtliga de anspråk på ersättning
eller understöd i anledning av tobaksmonopolets införande,
vilka kunna göras gällande, bliva behandlade efter enhetliga grunder.
Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett lämpligt, att ett enskilt
anspråk, framfört genom en motion, upptages till granskning av bevillningsutskottet
och underställes riksdagens avgörande. På denna grund
och då utskottet även av principiella skäl skulle tveka att tillstyrka
bifall till en av enskild motionär gjord framställning av ifrågavarande
natur, har utskottet icke underkastat motionärens omförmälda förslag
närmare undersökning. Då utskottet i anslutning till vad sålunda anförts
går att avstyrka, att någon åtgärd vidtages i anledning av den
föreliggande motionen, så vill utskottet därvid dels framhålla, att ersättnings
för farandet i anledning av tobaksmonopolets införande måste anses
vara definitivt avslutat, dels å andra sidan uttala, att, därest i enstaka
fall på grund av särskilt behjärtansvärda omständigheter gottgörelse
skulle anses påkallad, sådan bör ifrågakomma endast under form av
understöd och för att tillgodose uppenbara billighet skr av.

I anslutning till vad bevillningsutskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt 9 käft. (Nr 10.)

2

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

att herr Welins förevarande motion, 11:30, om
utbetalande till Gustav Herman Lindstén av visst belopp
såsom ersättning för mistad verksamhet inom
tobaksbranschen på grund av tobaksmonopolets införande,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. W. KÄLLMAN.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIKBOLAG, 1919.