Riksdagens skrivelse Nr 92.

1

Nr 92.

Godkänd av första kammaren den 6 april 1918.
Godkänd av andra kammaren den 6 april 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om ändring av 60 § i lagen angående väghållning
sbesvärets utgörande på landet.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 16.)

Till Konungen.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner har förslag framställts,
att 60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den
13 september 1907, skall erhålla följande ändrade lydelse, att träda i kraft
den 1 januari 1919:

»Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och

färja lämnas tre tiondedelar av statsmedel. Därutöver----envar

av dem.»

Enligt ursprungliga lydelsen av 60 § väglagen lämnades en tiondel
utav den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnaden av statsmedel.
1905 års riksdag höjde, såsom i motionerna erinrats, detta statsbidrag till
tre tjugondelar av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg,
bro och färja, efter vilken grund statsbidraget fortfarande utgår. Såsom
motionärerna jämväl framhållit hava sedermera upprepade motioner väckts
om statsbidragets höjande dels till halva och dels, i likhet med i förevarande
motioner, till tre tiondelar av nämnda kostnad, men hava samtliga
dessa motioner avvisats av riksdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 39 käft. (Nr 92—95.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 92.

I sitt år 1912 senast avgivna utlåtande i ämnet med anledning av
en inom andra kammaren väckt motion nr 83, hemställde riksdagens vederbörande
utskott, att densamma icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Anledningen härtill var den, att utskottet ansåg lämpligt, att med prövningen
av förslaget finge tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet av den
utredning i ämnet, som komme att avgivas av år 1911 utav chefen för
finansdepartementet särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt vad riksdagen
inhämtat hava bemälda sakkunniga, den s. k. vägkommissionen, avgivit
ett den 15 december 1916 dagtecknat betänkande med bland annat förslag till
lag om allmänna vägar på landet. Detta förslag innehåller visserligen åtskilliga
uppslag för åvägabringande av jämnare fördelning av väghållningsbesväret.
Men å andra sidan bar kommissionen, enligt vad till riksdagens
kännedom kommit, ännu icke avgivit i betänkandet bebådat förslag angående
ändrade grunder för vägskattens utgörande inom kommunerna och
den kommunala organisationen därför.

Då härav framgår, att det icke under den närmaste framtiden är att
emotse några ändrade bestämmelser angående vägarnas underhåll, finner
riksdagen sig böra med anledning av de ifrågavarande motionerna upptaga
till behandling, huruvida föreliggande omständigheter nödvändiggöra, att
redan nu bestämmelser av provisorisk karaktär utfärdas om ändrade grunder
för statsbidragets utgående.

I likhet med motionärerna finner riksdagen, att de skäl, som av
riksdagens vederbörande utskott vid 1905 års riksdag anförts till stöd för
böjning av statsanslaget, numera hava erhållit ökad giltighet. Utan tvivel
har nuvarande samfärdsmedels större rörlighet medfört, att vägarna nu
mindre än förr kunna anses tjäna företrädesvis mera lokala behov och
intressen. Riksdagen vill därför understryka den av 1905 års utskott
och motionärerna uttalade uppfattningen om vägväsendet såsom ett allmänt
statsintresse. Den ökade användningen av automobiler, särskilt lastautomobiler,
och den livligare trafiken ställa allt större krav på vägarnas beskaffenhet.
Det bar därför blivit av betydelse för landsbygdens utveckling
att äga ett tidsenligt ordnat vägväsende och goda vägar.

Därest vägar och broar skola kunna fylla de stegrade kraven, medför
detta tydligen ökade kostnader för dessas underhåll. Härtill kommer
alltjämt stigande kostnader för såväl arbete som väglagningsämnen och
material. Tages dessutom pänningvärdets fall i betraktande, torde det
vara uppenbart, att vägbördans tyngd avsevärt ökats sedan väglagens tillkomst
år 1891. Att denna betydliga ökning ej kan uppvägas av den
böjning av statsbidraget med en tjugondei, som medgavs av 1905 års

Riksdagens skrivelse. Nr 92.

3

riksdag, synes riksdagen ligga i öppen dag. Enligt riksdagens förmenande
är det icke uteslutet, att, därest eu höjning av nu utgående statsbidrag
icke medgives, detta kommer att inverka hindrande på anläggandet av
nya vägar, enär det icke är osannolikt, att vederbörande väghållningsdistrikt
av fruktan för bördan av framtida underhåll draga sig för anläggande av
nya vägar.

Enligt 60 § väglagen må visserligen väghållningsdistrikt, som äro
med väghållning synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts prövning
av staten erhålla särskilt understöd, i den mån medel, som för sådant
ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång. Ått det extra anslag
å 150,000 kronor, som under en följd av år utgått och för närvarande
utgår, emellertid icke kan förslå till förnöjande av alla de distrikt, som
därav äro i behov, är klart. På grund av vad sålunda anförts finner
riksdagen den av motionärerna föreslagna fördubblingen av ifrågavarande
statsbidrag från tre tjugondelar till tre tiondelar vara av behovet påkallad.

Då den föreslagna höjningen innebär, att sju tiondelar av vägunderhållet
alltjämt skola bestridas av väghållningsdistriktet, finner riksdagen
en sådan höjning icke kunna verka till förkvävande av det bidragstagande
distriktets eget intresse till sparsam och klok hushållning i ifrågavarande
avseende.

På grund av vad sålunda blivit anfört har riksdagen för sin del antagit
följande

Lag

om ändrad lydelse av 60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 13 september 1907.

Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och
färja lämnas tre tiondelar av statsmedel. Därutöver — — — — en
var av dem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
Stockholm den 6 april 1918.

Med undersåtlig vördnad.