Riksdagens skrivelse Nr 61.
1
Nr 61.
Godkänd av första kammaren den 9 mars 1918.
Godkänd av andra kammaren den 9 mars 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner
att tilldela innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
ersättning i vissa hänseenden.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har framställts förslag dels genom
motionen nr 56 i första kammaren, att riksdagen ville besluta »att i
skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning, huruvida och i vad mån kommun må berättigas att till innehavare
av förtroendeuppdrag besluta ersättning för mistad arbetsförtjänst
och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande, samt för
riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,
vartill utredningen må kunna föranleda», dels genom motionen
nr 119 i andra kammaren, det riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande och framläggande för riksdagen
av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna
berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifter i och för
sådana uppdrags fullgörande».
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 27 höft. {Nr 61.)
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 61.
Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning åt
kommunala förtroendemän har vid flera föregående tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Till en början inriktade sig stidivandena när;
mast på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd.
Vid de undersökningar, som därvid verkställdes, visade det sig,
att med utgångspunkt i det alltsedan kommunalförfattningarnas tillkomst
gällande stadgandet, att kommunalnämndsordföranden kunde tillerkännas
gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp,
så småningom på många håll utbildats en praxis att tilldela honom
ersättningsbelopp av den storlek, att de måste anses innefatta jämväl
gottgörelse för nedlagt arbete och tidspillan. Efter upprepade motioner
i riksdagen — den första år 1900 — kom så år 1913 ovanberörda lagändring
till stånd, varigenom kommunalstämma erhöll rätt att åt ordföranden
i kommunalnämnden anslå, förutom nyss angivna ersättningar,
även arvode för det med uppdraget förenade besvär.
I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål under riksdagens
prövning första gången år 1909 genom en av herr Tengdahl i andra
kammaren väckt motion, nr 158, som bland andra önskemål tog sikte
också på frågan om brytande av principen om de kommunala förtroendemännens
gratisarbete. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs
av riksdagen. — I en vid 1912 års riksdag väckt motion, nr 104, hemställde
därefter herr Tengdahl m. fl. om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t för
åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala
förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbetsförtjänst
och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte,
att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen
till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade
nödigt, besluta gottgörelse. I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan
avslogs motionen av riksdagen. — Med beaktande av denna 1912
års konstitutionsutskotts anmärkning yrkade vid påföljande riksdag herr
Gerh. Magnusson i motionen nr 71 i första kammaren samt herr Tengdahl
in. fl. i motionen nr 166 i andra kammaren på skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna
berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i
och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna
utlåtande, nr 30, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne
motionärernas yrkande i vad det avsåge rätt för kommun att tilldela
Riksdagens skrivelse Nr 61.
3
sina förtroendemän ersättning för mistad arbetsförtjänst så allmänt avfattat,
att utskottet ej ansåge sig kunna med då föreliggande material
tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område,
varemot utskottet, i enlighet med motionärens yrkande i dess andra
del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning framlägga
förslag om införande av sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,
genom vilka kommunerna berättigades besluta ersättning
till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i
och för sådana uppdrags fullgörande. Utskottets hemställan blev av andra
kammaren bifallen men avslogs av första kammaren.
Motioner av herrar Magnusson och Tengdahl m. fl. med enahanda
yrkande som 1913 väcktes jämväl vid 1914 års A-riksdag, men kommo i
anledning av riksdagens upplösning icke att upptagas till behandling.
Vid 1915 års riksdag upprepade samma motionärer sitt yrkande (motionerna
i första kammaren nr 53 och i andra kammaren nr 65), varjämte
en motion i ämnet väcktes även av herr Öberg (i andra kammaren nr 39),
däri motionären hemställde om skrivelse till Edei’S Kungl. Maj:t med anhållan
om sådan utredning och förslag till ändrade bestämmelser i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att kommunerna erhölle vidgad
befogenhet att ersätta de arbeten, som de pålägga en del av sina medlemmar.
I det utlåtande, nr 9, som konstitutionsutskottet i anledning av
berörda motioner avgav, redogjorde utskottet till eu början — efter att
hava belyst innebörden av begreppet »kommunal förtroendeman» — för
gällande rättspraxis och lagstiftning i fråga om ersättning åt dylika förtroendemän
:
»Medan kommunen givetvis måste anses hava icke blott rätt att avlöna hos
densamma anställda tjänstemän utan ock gentemot tjänstemannen en civilrättslig
förpliktelse i nämnda hänseende, äro de kommunala förtroendeuppdragen oavlönade
— såväl i den bemärkelsen, att förtroendemannen saknar rätt att framställa anspråk
på ersättning, som ock såtillvida, att regelmässigt ej heller kommunen äger
befogenhet att med laga verkan besluta, att ersättning skall utgå. Principen
härom finns visserligen ingenstädes uttryckligen fastslagen, men har hos oss sedan
gammalt ansetts gälla i kraft av allmän rättsgrundsats. Densamma har ock städse
tillämpats av Kungl. Maj:t i de besvärsmål, vilka dragits under högsta instansens
prövning, såsom framgår av åtskilliga i regeringsrättens årsbok från senare år
refererade rättsfall. (1910: Ref. 34; 1912: Ref. 51 och 74; 1913: Ref. 76, 77 och 127.'')
x) Det torde böra anmärkas, att i några av dessa rättsfall avses helt eller delvis
nämndemän, ledamöter i taxeringsnämnd eller andra kommunala förtroendemän i vidsträcktare
mening.
4
Riksdagens skrivelse Nr 61.
De anförda ävensom andra hithörande prejudikat antyda jämväl, vilken
innebörd principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, enligt
svensk rättspraxis ägor. Det lärer sålunda framgå, att kommun hos oss saknar
rätt icke blott att tillerkänna den kommunal förtroendemannen ersättning för den
arbetskraft liksom ock för den arbetstid han agnar åt uppdragets fullgörande,
utan även att gottgöra honom för de direkta ekonomiska uppoffringar, som därav
följa för honom. Detta skulle med andra ord innebära, att enligt gällande rättsuppfattning
varken arvode för i kommunens tjänst nedlagt arbete eller ersättning
för därigenom tillskyndad inkomstförlust, ej heller dagtraktamente, reseersättning
och gottgörelse för andra direkta personliga utgifter — i varje fäll ej för sådana
personliga utgifter, som få anses normalt sammanhöra med det ifrågavarande
uppdraget — kan utgå till en kommunal förtroendeman.
Däremot beröra ej de åberopade rättsfallen utgifter sådana som för postporto,
skrivmaterialier, kuvert, blanketter, kungörelser och dylikt. Frågor angående
gottgörelse för sådana utlägg hava endast i mindre mån dragits under myndigheternas
prövning, men såvitt detta skett, synas utslagen giva vid handen, att
ersättning må kunna utgå. (Se Walldéns m. fl. kommunala prejudikatsamling nr
228. Jfr regeringsrättens årsbok för ''1912: Not. C. 56 och 145.) Det torde fä
anses, att kostnader av nu ifrågavarande slag äro kommunens egna utgifter, låt
vara att den kommunale förtroendemannen understundom av praktiska skäl förskotterar
dem och att förtroendemannen förty självfallet har anspråk på förskottens
återgäldande, åtminstone i den mån desamma ej överstiga vad som med hänsyn
till uppdragets beskaffenhet kan finnas skäligt. I två fall har kommunalkorporation
uttryckligen medgivits rätt att anslå ersättning för sådana kostnader, varom
här är fråga, i det att enligt § 51 av kommunalförordningen för landet kommunalnämndsordföranden
och jämlikt § 18 fattigvård sförordningen fattigvårdsstyrelsens
ordförande kan tillerkännas ersättning för skrivmaterialier och postporto.
Från regeln, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, finnas
åtskilliga lagbestämda undantag. Yad först vidkommer möjlighet för kommun
att bevilja kommunala fötroendemän arvode, får enligt byggnadsstadgan för rikets
städer sådant anvisas åt byggnadsnämndens ledamöter. Vidare kan enligt nyssnämnda
§ 51 av förordningen om kommunalstyrelse på landet, såsom detta lagrum
lyder enligt lagen den 13 juni 1913, kommunalstämma anslå arvode åt kommunalnämndens
ordförande, dock att beslutet därom skall underställas Konungens befallningshavandes
godkännande. Slutligen må enligt ovanberörda § 18 iättigvårdsförordningen
fattigvärdssamhälle besluta gottgörelse åt fattigvårdsstyrelsens ordförande
(förutom för skrivmaterialier och postporto) jämväl för »skrivnings- och
räkenskaps5esrd>», vilken sistnämnda ersättning lärer böra betraktas såsom ett
slag av arvode. Katt till ersättning för direkta personliga utgifter, föranledda av
kommunalt förtroendeuppdrag, linnes stadgad endast för landstingsmän, nämligen
såtillvida, att jämlikt § 24 landstingsförordningen landstingsman eller suppleant,
som ej bor å den ort, där landstinget sammanträder, äger att åtnjuta dagtraktamente
med sex kronor samt reseersättning. Dessutom kunna numera bland ovannämnda
kommunala förtroendemän i vidsträcktare mening av kommun valda ledamöter
i taxeringsnämnd ävensom ledamöter i pensionsnämnd utav vederbörande
kommun erhålla traktamentsersättning med högst fyra kronor om dagen och reseersättning,
varjämte olika slag av ersättningar kunna utgå till rådmän, nämndemän,
Riksdagens skrivelse Nr 61. 5
ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, ledamöter av
vägnämnd, fjärdingsmän och andra förtroendemän i vidsträcktare mening.
Emellertid har det visat sig, att kommunerna även i andra fall än de enligt
lag uttryckligen medgivna funnit sig behöva tilldela vissa förtroendemän ersättningar.
Särskilt är detta ingalunda ovanligt i fråga om sådana kommunala förtroendeuppdrag,
som innefatta mer tidskrävande uppgifter eller stå tjänsteuppdragen
nära. Sålunda framgår dels av en genom Svenska stadsförbundet år 1913 verkställd
utredning, dels av vad utskottet därutöver har sig bekant, att i vissa städer
arvoden till understundom ganska höga belopp tillerkänts exempelvis ordförande
och verkställande ledamöter i drätselkammare, ledamöter av renhållningsstyrelse,
kommunala revisorer och kommittéledamöter. Huruvida och i vad man beslut om
dylika ersättningar skulle i händelse av klagan godkännas av vederbörande prövningsmyndigheter
lärer väl vara tvivelaktigt.»
Utskottet gav därefter en framställning av i Norge, Danmark,
Preussen, Sachsen och Wurtemberg utgående ersättningar åt kommunala
förtroendemän. Efter att slutligen hava lämnat den redogörelse för frågans
tidigare behandling inom riksdagen, ur vilken den ovan givna historiken,
i den mån den avser tiden t. o. m. 1913 års riksdag, är hämtad, och
erinrat om de förslag beträffande arvoden åt innehavare av vissa förtroendeuppdrag
inom Stockholms kommunalförvaltning, som framlagts i
ett av bankdirektören P. R. Rabe 1914 avgivet betänkande, yttrade utskottet
till sist:
»Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning, inom
vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten inom kommunen,
direkt eller indirekt, tillerkänts dess egna medlemmar, utan. även den
kommunala förvaltningen i första hand anförtrotts åt kommunens valda förtroendemän,
ligger uppenbarligen däri, att detsamma genom att draga in kommunmedlemmarna
i det direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret för kommunens
bästa, är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark och sund allmänanda,
en levande känsla av solidaritet med samhället. För att systemet skall
verka i avsedd rikning kräves emellertid givetvis, att de medborgerliga krafterna
drivas till sitt arbete i kommunens tjänst av rent intresse för kommunens angelägenheter
och icke av begär efter ekonomisk vinning. Den kommunala självstyrelsen
förutsätter därför såsom ett naturligt komplement, att. de kommunala
förtroendemännen — oberoende av den förmögenhetsställning de intaga skola
lämna sitt arbete utan ersättning. Det är även, såsom ovan påpekats, en hos oss
liksom annorstädes sedan gammalt gällande grundsats, att de kommunala förtroendeuppdragen
skola vara oavlönade, och det lärer väl ej rada något tvivel,
att den oberoende och självständiga ställning, som lekmännen innehava inom vår
kommunala självförvaltning, i väsentlig mån är att tillskriva berörda omständighet.
Också har det synts utskottet självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag
hör såsom regel upprätthållas.
Emellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda^grundsats
hos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det ändamål, densamma
vill tillgodose, och därigenom i alltjämt växande omfång föranleder all
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 61.
varliga olägenheter. Grundsatsen innebär dock icke i och för sig, att en kommunal
förtroendeman skall för sitt uppdrag nödgas underkasta sig understundom
måhända rätt avsevärda direkta utgifter, såsom kostnader för resor och extra
kostnader lör livsuppehälle. Under vissa omständigheter kunna även de indirekta
förluster, som ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning
eller annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser. Visserligen innebär det
ingen orimlighet, att man får nå.<>ot offra — även annat än sin arbetskraft — i
arbetet för kommunen. Men uppoffringarna få icke göras så stora, att de verka
avskräckande eller rent av förhindrande från deltagande i kommunens angelägenheter,
ty därigenom skada de mera än gagna självstyrelsens syfte att åstadkomma
en i möjligaste mån allmän medverkan i det kommunala arbetet och ansvaret.
Här kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa, att förtroendeuppdrag i den
svenska kommunala självstyrelsen dels medföra så pass kännbara direkta kostnader,
dels förorsaka sådana indirekta förluster för innehavarna, att hela grupper
av medborgare praktiskt taget blivit nästan avskurna från möjligheten att mottaga
dylika uppdrag. För medborgare i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare
som små Jordbrukare, hantverkare o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta
mera, ju mer intensiteten i det kommunala arbetet växer och ju mera tid och
arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen i följd härav måste kräva. En
utveckling i den riktningen, att de mindre bemedlade i praktiken utestängas från
det aktiva kommunala, förvaltningsarbetet i styrelser, nämnder och andra särskilda
uppdrag, bör ej få fortgå, allra minst sedan genom 1907—1909 års kommunala
rösträttsreform de ekonomiskt svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet
att göra sina synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter.
Konsekvensen synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att låta sig
företrädas i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad som på ifrågavarande område
kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må undanröjas, bör icke
underlåtas, så länge själva principen, att det kommunala förtroendeuppdraget,
d. y. s. det kommunala arbetet, skall vara oavlönat — rätt fattad — ej därigenom
trädes för nära.
Vad först angår ersättning för direkta utgifter, förorsakade av kommunala
förtroendeuppdrag, torde någon åtgärd icke behöva vidtagas för att bereda möjlighet
till gottgörelse för vissa utlägg, som den kommunale förtroendemannen gör
för kommunens räkning (såsom för postporto och skrivmaterialier), enär, enligt
vad ovan framhållits, för dylika utlägg ersättning redan nu bör kunna utgå.
Däremot kunna, enligt gällande rättstillämpning, sådana utgifter som resekostnader
och extra kostnader för livsuppehälle icke ersättas av kommunen. Det
lärer dock, såsom redan 1913 års konstitutionsutskott framhållit, icke kunna förnekas,
att mången gång starka billighetsskäl tala för att ersättning för utgifter
av nu nämnt slag må kunna lämnas. Särskilt gäller detta i sådana fall, då den
kommunale förtroendemannen har lång vägsträcka att tillryggalägga till vederbörande
förrättningsställe, eller då förrättningen, i synnerhet om den därjämte äger
rum å annan ort än den, där förtroendemannen har sitt hemvist, tager någon
längre tid i anspråk. Också är ju, med beaktande av dessa synpunkter, redan
nu föreskrivet, att landstingsmän och deras suppleanter, som ej bo å den ort, där
landstinget hålles, skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, liksom
ock motsvarande ersättningar kunna utgå till ledamöter i taxerings- och pensions
-
7
Riksdagen!! skrivelse Nr (il.
nämnder. Att även i andra fall skäl kunna förefinnas att medgiva gottgörölse
framför allt för resekostnader ligger, särskilt i betraktande av de stora avstånd
som förekomma inom vårt land, i öppen dag. Huruvida ersättningen bör utgå
efter bestämd taxa eller med belopp motsvarande den verkliga kostnaden lärer ej
kunna avgöras utan närmare utredning.
Då frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst vid 1912 års riksdag
förelåg till prövning, riktade konstitutionsutskottet emot förslaget den anmärkningen,
att detsamma närmast loge sikte på sådana kommunala förtroendemän,
som erhölle timlön för sitt borgerliga arbete, men endast med svårighet kunde
genomföras beträffande de många, som uppbure läst avlöning eller utövade näring
eller fritt yrke, enär ersättningen åt dessa senare skulle kunna beräknas endast
efter fri uppskattning av den mistade arbetsförtjänsten, vilket givetvis måste leda
till stora orättvisor i tillämpningen. I anslutning härtill må anmärkas, att, om
en lagstiftning för möjliggörande av ersättning av ifrågavarande art skall komma
till stånd, så synes ersättningen dock näppeligen böra bestämmas efter en sträng
uppskattning av den kontanta arbetsförtjänst, som i varje fall förlorats. Det kan
icke vara vare sig rimligt eller möjligt att ersätta exempelvis en affärsman efter
beräkning av det värde, hans arbetstid ägt, om den använts i hans arbete för
egen räkning, utan ersättningen måste inriktas på det huvudsyfte, som ovan anförts,
nämligen att undanröja de hinder, som för medborgare av de mindre bemedlade
klasserna resa sig emot ett deltagande i det kommunala arbetet. Ersättningen
bör sålunda icke få överskrida ett visst mindre belopp, avsett att täcka
en normal arbetsförtjänst, som en sådan person av nämnda anledning går förlustig.
Ett lågt maximum lärer med andra ord böra bestämmas. Genom en dylik anordning
undgår man den konsekvens av principen om ersättning för mistad arbetsförtjänst,
som antyddes av 1912 års konstitutionsutskott, nämligen att förtroendemän
i en lyckligare ekonomisk ställning skulle kunna göra anspråk på myckét höga
ersättningar, beroende på det högre värde, vartill deras arbetstid kan uppskattas.
Huruvida sedermera inom gränsen för det fastställda maximum olika gradationer
skola kunna förekomma för olika fall och olika kommuners förhållanden,
torde få ankomma på en närmare utredning att avgöra. Under alla omständigheter
synes böra övervägas även den möjligheten, att ersättningen må utgå med
visst fixt mindre belopp, oberoende av inkomstförlusten i det konkreta fallet,
varigenom givetvis åtskilliga praktiska fördelar vore att vinna. Eu dylik anordning
skulle, i betraktande av beloppens ringhet, ingalunda hava karaktären av
arvode i den meningen, att den skulle innebära en verklig ersättning för nedlagt
arbete. Däremot komme ersättningen att förete stor frändskap med en traktamentsersättning,
och kunde givetvis, i fall att båda slagen av ersättningar ansåges
böra utgå, desamma slås tillsamman i ett gemensamt belopp. Sålunda lära
de i ovanberörda förslag till omorganisation av Stockholms stads förvaltning
ifrågasatta »arvodena» till styrelsers och nämnders ledamöter, vilka ju skulle utgå
med fixa belopp, förslagsvis fem kronor, vara att betrakta såsom en kombinerad
traktamentsersättning och ''ersättning för mistad arbetsförtjänst’.
Utskottet har ovan såsom sin mening uttalat, att den i det kommunala
förtroendeuppdragets natur grundade principen, att den koipmunale förtroendemannens
arbets skall vara oavlönat, alltjämt bör fasthållas. A andra sidan lärer det
ej kunna bestridas, att i särskilda fall undantag från denna regel kunna vara på
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 61.
kallade. Vid bedömande av frågan härom måste beaktas, att sjävstyrelsen till
sin natur förutsätter, att kommunmedlemmarna ombestyra de kommunala angelägenheterna
vid sidan av de dagliga sysslor och värv, som utgöra deras egentliga arbete
och som skänka dem deras utkomst, och att sålunda den kommunala förtroendemannens
arbetstid och arbetskraft gemenligen allenast till en del upptages av
hans kommunala verksamhet. Om ett kommunalt uppdrag har det omfång, att
det helt tager sin man i anspråk, lärer därför det regelmässiga böra vara, att en
avlönad tjänsteman anställes. Emellertid kan det inträffa, att ett kommunalt
uppdrag visserligen ej är av den omfattning, att det giver full sysselsättning åt
en för dess skötande särskilt anställd tjänsteman, men likväl medför en så avsevärd
arbetsbörda, att det icke rimligtvis kan begäras, att en av eget arbete upptagen
kommunmedlem skall utan ersättning betungas därmed. Gällande lagstiftning
har, såsom framgår av vad ovan anförts, endast i så måtto tagit hänsyn till
dylika fall, som den medgivit kommun rätt att besluta arvoden för ordförande i
kommunalnämnd, ordförande i fattigvårdsstyrelse och ledamöter i byggnadsnämnd.
Däremot har, såsom jämväl förut påvisats, på många håll vid sidan av lagen utbildat
sig en praxis att även i andra fall anvisa arvoden åt kommunala förtroendemän,
såsom åt (verkställande) ledamöter i drätselkammare, revisorer och kommittéledamöter.
Den utsträckning, vari detta skett, visar enligt utskottets mening
oförtydbart, att ett verkligt behov uti ifrågavarande avseende gör sig gällande,
och torde därför också härutinnan skäl föreligga för ett lagstiftningens
ingripande till reglering av den rörelsefrihet, vilken finnes böra på förevarande
område tillerkännas kommunerna.
Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om ersättning
åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett omfattande spörsmål, som
äger nära samband med grunderna för den kommunala självstyrelsen och som på
grund av denna självstyrelses faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering
och vidgade arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan
icke gärna längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu
inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande
spörsmål i hela dess sammanhang.
Vid denna utredning lärer böra fasthållas, att den hos oss sedan gammalt
gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade, i allmänhet bör förbliva orubbad, så att
den kommunale förtroendemannens arbete i kommunens tjänst framdeles såsom
hittills må lämnas utan ersättning. Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan
att det ej kan anses innebära, att berörda princip trädes för när, därest ersättning
medgives för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostnader
för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad
arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å andra
sidan att omsorgen om principens uppehållande ej må hindra, att i vissa särskilda
undantagsfall av ovan antydd art ersättning även för nedlagt arbete bör kunna
ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet alltid böra fasthållas, att innehavarna
av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap,
icke må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap
i nämnda korporationer av vare sig det ena eller det andra slaget, annat än möjligen
till gottgörelse för resekostnader.
9
Riksdagens skrivelse Nr 61.
Vidare ftr det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott,
självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen
någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för
varje fäll besluta. Genom att lägga beslutanderätten i kommunens band vinnes
å ena sidan möjlighet till anpassning efter lokala och andra förhållanden och å
andra sidan skyddas kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk.
Uppenbarligen är det av vikt, att ej heller kommunerna missbruka den rätt att
besluta ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier
till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning böra tagas
under noggrant övervägande. 1 sådant avseende må erinras därom, att redan enligt
gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gå ut på_ beviljande
av anslag till nya ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet,
ävensom att för giltighet av landskommuns beslut om tilldelande av.arvode och
annan gottgörelse åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav
fordras Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna garantier
av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fäll av ersättning åt kommunala
förtroendemän.»
På grund av vad sålunda anförts, hemställde konstitutionsutskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte besluta att i skrivelse
till Eders Kung!. Maj:t anhålla, det Eders Kung!. Maj:t ville verkställa
utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom i’egel
av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara
oavlönade, kommun må berättigas att till innehavare av dylika uppdrag
under de begränsningar och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta
ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i
gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna föranleda.
Denna hemställan bifölls av andra kammaren, men blev av första kammaren,
i enlighet med ett av, fyra reservanter inom utskottet gjort yrkande,
med 69 röster mot 51 avslagen.
Till de skäl, som 1915 anfördes för en utredning rörande frågan,
huruvida och i vad mån kommun må berättigas att under vissa begränsningar
och villkor kunna besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag, kunna numera nya läggas. Så hava, bland annat
i samband med kristiden, förhållanden alltmera framträtt, som tendera
att utvidga de verksamhetsområden, som falla under kommunala myndigheters
handläggning, och mängden av dem, som sysselsättas med
kommunala förtroendeuppdrag, är därför stadd i tillväxt. Vidare äro
även i andra hänseenden en rad frågor om den kommunala förvaltningens
former eller utveckling å bane, och det synes icke osannolikt, att organisationen
av det kommunala livet och- de arbetskrafter, som skola göra
tjänst därvid, kunna komma att därav röna väsentligt inflytande. Enligt
riksdagens mening föreligga alltså, jämte de av 1915 års konstitutions
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 27 käft. (Nr 61.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 61.
utskott anförda skälen, ytterligare grunder, som göra det påkallat, att
spörsmålet om ersättning till dem, som hava att fullgöra dithörande uppdrag,
göres till föremål för en allsidig utredning.
Grundläggande för eu sådan utredning måste, såsom redan 1915 års
konstitutionsutskott betonat, vara, att såsom regel skall bibehållas gällande
rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade.
Det blir sålunda för vissa undantagsfall, som det gäller att bereda möjlighet
till dylik ersättning, men dessa undantagsfall få icke kännetecknas
så, att de draga med sig ett övergivande av den allmänna principen.
Vidare måste det, såsom också konstitutionsutskottet 1915 framhållit, vara
av nöden, att bestämmelser trätfas rörande de former, under vilka beslut
om eventuella ersättningar skola fattas, och de belopp, till vilka de med
hänsyn till olika förhållanden kunna uppgå, så att nödiga garantier lämnas
mot missbruk i dessa hänseenden. Den utredning, som är önskvärd,
bör jämväl enligt riksdagens mening vara förknippad med en undersökning
dels i vilka fall och i vilken omfattning redan nu dylik ersättning
utgår, dels om de kostnader en rubbning i hittills på området gällande
principer skulle kunna tänkas medföra för rikets kommuner i stort sett,
därest den skulle genomföras.
Beträffande formen för riksdagens hemställan om utredning, har
det synts mest ändamålsenligt att återupptaga det yrkande, omkring vilket
1915 konstitutionsutskottets majoritet och en av riksdagens kamrar
samlade sig.
På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning jämväl till
vad 1915 års konstitutionsutskott yttrat i ämnet, får riksdagen hemställa,
det Eders Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad
mån, med bibehållande såsom regel av gällande i''ättsgrundsats, att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun må berättigas
att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor,
som kunna befinnas erforderliga, besluta ersättning, samt för riksdagen
framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,
vartill utredningen må kunna föranleda.
Stockholm den 19 mars 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.