Riksdagens skrivelse Nr 385.

Nr 385.

Godkftnd av första kammaren den 13 juni 1918.
Godkänd av andra kammaren den 13 juni 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mag ds
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som
ej höra till lappmarken.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 76 )

Till Konungen.

I en till riksdagen den 5 april 1918 avlåten proposition, nr 245,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om
förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

Ifrågavarande förordning är dagtecknad den 18 juni 1915. Redan
efter ett halvt år befanns den emellertid i viss mån otillfredsställande
och undergick till följd härav, på sätt närmare framgår av den i propositionen
förebragta utredningen, nästlidet år ändring.

I nu föreliggande proposition har Kungl. Maj:t ånyo föreslagit
riksdagen antaga förslag till förordning om ändrad lydelse av tvenne
av de paragrafer i nämnda förordning, som nästlidet år underkastades
ändring. Propositionen är föranledd av en framställning från skogs -

6

Riksdagens skrivelse Nr 385.

ingenjören i Umeå skogsvårdsområde Nils Almlöf, vari denne framhållit,
hurusom för vissa skogsägare inom ifrågavarande delar av riket den
år 1917 vidtagna ändringen uti 1 § av nämnda förordning medfört
menliga följder, i det att därigenom dels skapats möjlighet att med nu
rådande höga priser å brännved opåtalt ''fullständigt skövla vissa skogar,
vilka genom sin belägenhet intill kommunikationsled särskilt lämpade
sig för försäljning av dylikt virke, dels beretts innehavare av avverkningsrätt
å sådana skogar, upplåten efter den 1 januari 1916 men före
den 24 juni 1917, en oberäknad vinst i form av rätt till avverkning av
ved av växande barrträd för husbehov inom förordningens tillämpningsområde
utan föregående utsyning, utan att samtidigt meddelats bestämmelser,
avsedda att tillgodose avverkningsrättsupplåtares rättssäkerhet.

Det synes riksdagen vanskligt, att på grund av den erfarenhet,
som vunnits under den korta tid, som förflutit sedan ifrågavarande ändring
genomfördes, bilda sig en bestämd uppfattning om verkningarna av
denna ändring. Av i anledning av framställningen avgivna utlåtanden
har riksdagen i allt fall icke kunnat med bestämdhet bedöma., huruvida
1917 års lagändring medfört sådana menliga följder, som nu göras
gällande. För genomförande av en förändrad lagstiftning i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag synes därför, enligt riksdagens förmenande,
ytterligare utredning erforderlig.

Då förslaget till ifrågavarande förordning genom proposition förelädes
1915 års riksdag uttalade riksdagen, att det inför den kritik som
riktats mot dimensionslagar i allmänhet givetvis kunde ifrågasättas, huruvida
lagstiftning av detta slag borde vidare utvecklas och bibehållas. Det
framhölls även, att den meningen gjort sig gällande, att man i varje
fall borde avvakta det förslag, som antagligen snart vore att förvänta
från skogslagstiftningskommittén, för att se, huruvida icke detta förslag
med lämpliga tillägg och förändringar skulle kunna passa för jämväl
nu ifrågavarande landsdelar. Riksdagen ansåg sig likväl på grund av
de obestridliga förbättringar, som det i propositionen framlagda förslaget
innebar, böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och uttalade
riksdagen därjämte, att, därest annat bättre lagförslag skulle i en nära
framtid kunna framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve avlöst
av andra trygghetsåtgärder mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna
bättre tillgodosedda, intet hinder torde möta, att ett sådant förslag efter
vederbörlig granskning komme att ersätta dimensionslagen för Norrbottens
och Västerbottens läns kustland.

Riksdagens uppfattning år 1915 var sålunda, att den ifrågavarande
förordningen borde betraktas endast såsom provisorisk och gälla till dess

7

Riksdagens skrivelse AV 385.

en mera rationell lagstiftning på förevarande område kunde genomföras
på grundval av skogslagstiftningskommitténs väntade förslag i ämnet.

Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat lärer nämnda
kommitté inom en nära framtid komma att avgiva sitt betänkande. På
grund härav synes det riksdagen lämpligt att avvakta detta betänkandes
framläggande för att erhålla kännedom, huruvida detta innehåller förslag
till en mera rationell lagstiftning på förevarande område. För den händelse
detta betänkande av någon anledning icke skulle kunna genom
proposition föreläggas nästa års riksdag samt den föreliggande frågan
därigenom icke kunna då lösas, synes det riksdagen emellertid lämpligt,
att ytterligare utredning i förevarande ärende verkställes, så att med
full tydlighet kan utrönas, huruvida den år 1917 vidtagna ändringen
medfört skadliga följder. Det förslag, vartill denna utredning kan föranleda,
torde, under nyss angiven förutsättning, föreläggas nästa års
riksdag.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen, med tillkännagivande
att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat
av riksdagen antagas, anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj :t låta verkställa
ytterligare utredning, om och i vad mån, utöver vad i förordningen
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra
till lappmarken, föreskrivits, bestämmelser kunna anses erforderliga till
förekommande av sådan avverkning.

Stockholm den 13 juni 1918.

Med undersåtlig vördnad.