Riksdagens skrivelse Nr 374.

1

Nr 374.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1918.
Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kung!. Majds
proposition angående inrättande av en kr af Hedning slånefond
ävensom i ämnet väckta motioner.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 127.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 30 april 1918 avlåten proposition, nr 387,
har Eders Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdragav
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att en särskild fond, benämnd kraftledningslånefonden,
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
lån må intill ett belopp av 1 miljon kronor årligen av kommerskollegiet
och lantbruksstyrelsen gemensamt beviljas ekonomiska föreningar
för anläggande på landsbygden av distributionsnät för elektrisk energi;

dels besluta, att för denna lånerörelse skola gälla följande huvudgrunder
:

att lån skall kunna beviljas till hela anläggningskostnaden;

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 126 käft. (Nr 374—376.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 374.

att lån skall löpa med 5 procent ränta samt, sedan det innehafts
under två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett
av därpå följande högst aderton år med lika kapitalbelopp om året;

att lån icke må beviljas till företag, med mindre låntagaren visar
sig äga rätt att bekomma erforderlig elektrisk energi, samt företaget
befinnes i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat på rationella förutsättningar
;

att för lån ur fonden skall ställas säkerhet, som statskontoret godkänner;
samt

att Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som
kunna erfordras för vinnande av de med ifrågavarande lån avsedda
ändamål;

dels ock såsom kapitalökning för denna fond anvisa, att utgå av
lånemedel,

ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett reservationsanslag av
1,000,000 kronor.

än även för år 1919 ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

För egen del har departementschefen anfört följande:

»För landsbygdens utveckling är tillgång till elektrisk kraft av en
betydelse, som knappast kan överskattas. Detta gäller främst för jordbruket
såsom sådant, vilket därigenom erhåller en synnerligen användbar
kraftkälla för sina mångahanda behov. Den elektriska kraften kan
härvid ersätta diverse motorer, vilka nu drivas med kol, fotogen eller
dylikt, d. v. s. importerade brännämnen, vilka draga dyr inköpskostnad
och höga transportkostnader. Åven såsom ersättningsmedel för vedeller
torvbränsle till motorer kan den elektriska kraften mångenstädes
visa sig redan ur billighetssynpunkt fördelaktig och- därtill komma förmånerna
av lättskötthet, snygghet, minskad eldfara m. m. Att den i
jämförelse med animal dragkraft — t. ex. hästvandringar — och ännu
mer med mänsklig arbetskraft har stora företräden, är uppenbart. Den
är i allra högsta grad arbetsbesparande, vilket med den stadigt ökade
arbetskostnaden är av största betydelse. Det är dock icke blott i denna
möjlighet till utbyte av kraftkälla för redan annorledes tillgodosedda
behov, som elektricitetens fördelar visa sig, utan framför allt däri, att
den elektriska kraftens användning öppnar möjligheter till en utveckling
av jordbruket i många hänseenden, vilken eljest ej vore tänkbar.
Landsbygdens elektrifiering innefattar i sig även frågan om elektricitetens
användning vid själva jordens brukande.

Åven andra på landsbygden bedrivna näringar än jordbruket —
diverse industrier och hantverkerier m. m. — röna genom tillgång till

3

Riksdagens skrivelse Nr 374.

elektrisk kraft stort gagn. Det blir då ej lika nödvändigt som nu ofta
är fallet att förlägga sådana företag till städerna, varest omkostnaderna
i flera hänseenden äro dyrare, livsmedelsförhållandena ofördelaktigare in. in.

Det bör ej heller förbises, att genom elektriciteten betydelsefulla
fördelar i socialt avseende beredas landsbygden. Det är icke blott i
bokstavlig mening, som elektriciteten bringar ljus ute i landsbygdens
hem och arbetslokaler. Genom densamma och de möjligheter av skilda
slag, den innebär, motverkas i någon mån den känsla av ödslighet,
som stundom gör sig gällande på landsbygden, och som i sin mån
bidrager att öka invandringen till städerna. På jordbrukets kraftiga
blomstring är dock hela vårt lands välstånd i hög grad beroende och
dess befordrande är ett viktigt statsintresse.

Då slutligen härtill kommer, att för alstrande av den elektriska
energien främst ifrågakomma våra vattenfall, vilkas utnyttjande är en
nationalekonomisk angelägenhet av största vikt, står det för mig klart,
att frågan om landsbygdens förseende med elektrisk kraft är för samhället
i dess helhet av så stor betydelse, att en kraftig medverkan från
statens sida för detta måls uppnående är synnerligen väl motiverad.

Vattenfallssakkunniga hava nu i sådant syfte föreslagit inrättande
av en lånefond — förslagsvis benämnd kraftledningslånefonden — för
främjande av elektriska distributionsföreningars inrättande och verksamhet.
Jag finner detta förslag synnerligen välbetänkt. Såsom av redogörelsen
framgår, måste dessa föreningar vidkännas ganska stora kostnader för
anläggningarnas åstadkommande och det är givet, att medel härtill i
regel måste anskatfas genom lån. Om jag än anser, att statens medverkan
ingalunda bör avse att övertaga hela denna lånerörelse, utan
tvärtom håller före, att ifrågavarande lånebehov fortfarande bör i huvudsak
tillgodoses i annan ordning, bland annat genom lämplig utveckling
av det med statens stöd anordnade kooperativa jordbrukskreditväsendet,
varom jag ämnar framlägga förslag, synes det mig dock lämpligt
• och gagneligt, att en statsfond finnes, varest lån kan i mån av tillgångerhållas,
när andra utvägar ej stå till buds eller visa sig oförmånliga.
En sådan fonds befintlighet kan även tänkas medföra eu viss reglerande
inverkan på lånemarknaden i nu förevarande avseende, samt,
såsom de sakkunniga framhållit, särskilt för mindre bemedlade och jämförelsevis
avlägset liggande trakter möjliggöra elektricitetsanläggningar.

Såsom de sakkunniga anfört bör åtskillnad i fråga om rätten att
erhålla lån ur fonden icke göras mellan sådana föreningar, som hämta
kraften från privata kraftanläggningar, och dem, som erhålla kraft från
statens kraftverk.

4

Riksdagens skrivelse Nr 374.

De sakkunniga hava föreslagit, att lån ur fonden måtte kunna beviljas
icke blott till andelsföretag för landsbygdens elektrifiering utan
även till sådana elektriska huvudledningar, som möjliggöra den elektriska
energiens framledande till olika bygder, ävensom — åtminstone
tillsvidare intill dess en jämväl föreslagen statslånefond för vattenkraftanläggningar
komme till stånd — till vissa mindre, privata lokala företag
för vattenkraftanläggningar med uppgift att förse mindre kommuner,
lantbruk och hantverk med kraft. I fråga om dessa utvidgningar av
fondens egentliga ändamål ställer jag mig tveksam. Då utredningen
visar, att skilda principer tillämpas beträffande vem som skall bekosta
huvudledningarna, skulle ett så allmänt medgivande, som de sakkunniga
ifrågasatt beträffande huvudledningarna, kunna medföra, att lån ur fonden
skulle kunna tilldelas själva det företag, som alstrar och säljer kraften.
Detta synes mig icke lämpligt. Vad de omförmälda mindre vattenkraftanläggningarna
angår, torde de, synnerligast som de uppgivas ställa
jämförelsevis små fordringar på kapital samt enligt de sakkunnigas
mening böra framdeles erhålla lån ur en annan fond, icke lämpligen
böra få sitt lånebehov fyllt ur denna fond. Jag anser för övrigt, att
då den nu ifrågasatta fonden icke lärer kunna få annat än en ganska
begränsad storlek, men lånebehovet för distributionsföreningarnas räkning
torde vara ganska stort, isynnerhet med nuvarande höga materialpriser,
det är lämpligast att reservera fondens användning åt dessa
föreningar. Härigenom blir också fondens verksamhetsområde på ett
tydligt och naturligt sätt begränsat.

Lån böra kunna lämnas till hela kostnaden, beräknad på sätt de
sakkunniga angivit. Naturligtvis bör före lånets beviljande tillses, att
låntagarnas rätt att erhålla elektrisk kraft är säkerställd samt att företaget
är grundat på sunda ekonomiska förutsättningar och rationellt
planlagt i tekniskt hänseende. För lånet bör lämnas säkerhet, som
godkännes av den myndighet, som utbetalar lånet.

Mot vad de sakkunniga föreslagit beträffande säkerhetens beskaffenhet
har jag ej något att erinra.

I likhet med de sakkunniga anser jag lånen böra återbetalas inom
högst 20 år. Däremot anser jag i likhet med lantbrukstyrelsen, de elektriska
inspektörerna och kommerskollegiet, att viss tids amorteringsfrihet är
av behovet påkallad, och får därför föreslå, att amortering icke må behöva
ske de två första åren utan börja vid tredje årets slut. Amorteringen
bör i stället fördelas på de återstående åren.

Den föreslagna räntefoten av 5 procent föranleder ingen erinran
från min sida.

5

Riksdagens skrivelse Nr 374.

Vad beloppet beträffar biträder jag förslaget, att tillsvidare högst
1 miljon kronor årligen må ntlånas.

I fråga om förfaringssättet vid lånens utlämnande har statskontoret
ifrågasatt anlitandet av ekonomiskt ansvariga låneförmedlare, vilken
metod vid flera andra fonder tillämpas, samt hänvisat på hushållningssällskapen
såsom dylika förmedlare. Jag tror dock icke, att i detta fall
denna utväg är behövlig eller lämplig. Om än landsbygdens elektrifiering
är i framträdande grad ett jordbruksintresse, äro dock därmed förenade
så många för hushållningssällskapens verksamhet jämförelsevis
främmande omständigheter, att sagda sällskap icke rätt väl synas ägna
sig som mellanhänder därvid. Alla de tekniska undersökningar och
kontroller, som erfordras, synas även bereda svårigheter för eu dylik
anordning. Ej heller torde någon större fördel i förvaltningshänseende
vara att vinna för statsverket genom att i detta fäll anlita låneförmedlare,
enär nämligen lånen i regel icke torde bliva allt för små. Jag
anser alltså lånerörelsen böra skötas direkt av staten.

Prövningen av låneansökningarna hava de sakkunniga velat uppdraga
åt kommerskollegiet. Lantbruksstyrelsen har ansett den böra,
• med hänsyn till de viktiga jordbruksfrågor det här gäller, tillkomma
nämnda kollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt. Statskontoret
har ifrågasatt, att lånen skulle beviljas av Ivungl. Maj:t. Jag kan icke
finna det nödvändigt, att frågor av ifrågavarande slag avgöras av Kungl.
Maj:t, synnerligast som väl Kungl. Maj:t ytterst sällan skulle besluta
i strid mot den sakkunniga myndighetens hemställan samt det är angeläget
att icke ytterligare belasta statsdepartementen med smärre, löpande
ärenden, där sådant utan skada kan undvikas. Vad lantbruksstyrelsen
anfört synes mig däremot hava goda skäl för sig, och jag
vill erinra, att hos lantbruksstyrelsen finnes anställd en konsulent för
landsbygdens elektrifiering. Jag biträder därför denna styrelses förslag,
varvid jag vill framhålla, att ärendenas utredning och föredragning
torde böra ske genom kommerskollegiet. Huruvida, därest framdeles
särskilt organ inrättas för den centrala handläggningen av elektrifieringsfrågor,
dessa ärenden böra överflyttas dit, torde böra i sinom
tid övervägas. Jag vill i detta sammanhang omförmäla, att förenämnda,
inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga — den s. k. elektrifieringskommittén
— i skrivelse den 18 mars 1918 berört ett uppkommet
förslag om inrättande av en centralanstalt för landsbygdens
elektrifiering, till vilken hithörande ärenden — bland annat den erforderliga
konsulentverksamheten och lånerörelsen ur statsfonden — skulle
centraliseras. Elektrifieringskommittén har förmält sig icke vilja redan

6

Riksdagens skrivelse Nr 374.

nu intaga ståndpunkt till frågan, huruvida sagda anstalt borde förläggas
under lantbruksstyrelsen eller direkt under jordbruksdepartementet, men
detta deras yttrande visar i allt fall, vilken vikt de fästa vid att jordbruksintresset
får inflytande på dessa frågor.

Den ekonomiska förvaltningen av den nya fonden bör tillkomma
statskontoret, som även bör pröva säkerheterna för lånen.

För lånerörelsen torde allenast vissa huvudgrunder böra fastställas
av riksdagen, under det att de närmare villkoren böra få bestämmas
av Kungl. Maj:t, vilket synes desto lämpligare, som det bär gäller ett
nytt område för statens låneverksamhet.

Såsom i årets statsverksproposition och propositionen nr 2 beräknats,
bör ett reservationsanslag av 1 miljon kronor nu anvisas såsom
kapitalökning till fonden för vartdera av åren 1918 och 1919. Såsom
jämväl förutsatts böra dessa anslag utgå av lånemedel.

Vad slutligen angår de av statskontoret och kommerskollegiet
berörda frågorna om eventuell förstärkning i dessa ämbetsverks arbetskrafter,
torde ärendet i denna del böra överlämnas till finansdepartementet
för vidare handläggning.))

I sammanhang med propositionen bar riksdagen till behandling •
förehaft dels två inom riksdagen väckta motioner, vari förslag framställts
i syfte bl. a. att statsunderstöd jämväl måtte kunna beredas för
mindre vattenkraftsanläggningar dels ock två ''likalydande motioner, vari
hemställts, att riksdagen ville, för att, i vad på länsstyrelserna lämpligen
kunde ankomma, befrämja en planmässig organisation och utveckling av
landsbygdens elektrifiering, ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp
av 200,000 kronor, varav hälften måtte kunna utanordnas redan under
innevarande år.

Föreliggande proposition är föranledd av förslag i ämnet från de
så kallade vattenfallssakkunniga. Dessa sakkunniga hava tillkallats på
grund av riksdagens skrivelse den 29 maj 1915 i anledning av en inom
riksdagen väckt motion. Riksdagens skrivelse utmynnade visserligen
endast i en anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
i fråga om anordnande av upplysningsverksamhet för främjande av
landsbygdens förseende med elektrisk kraft. I själva skrivelsen berördes
emellertid, bland annat, frågan om kapitalanskaffningen till distributionsnät
från de stora kraftföretagens understationer, och härvid
framhöll riksdagen, att för dessa näts tillkomst det givetvis vore av
stor betydelse, om de kunde intecknas och belånas i överensstämmelse
med den så kallade kraftkommitténs förslag, varjämte betonades, att

7

Riksdagens skrivelse Nr 374.

därest de tilltänkta konsumtionsföreningarna kunde beredas möjlighet
att belåna sina ledningsnät, möjligheterna för privat finansiering skulle
ökas.

Att frågan om landsbygdens förseende med elektrisk kraft är ett
statsintresse av största betydelse torde vara uppenbart. Med hänsyn
till tidsläget torde det jämväl vara angeläget, att snara och kraftiga
åtgärder vidtagas för en rationell och omfattande elektrifiering av landsbygden.
Riksdagen finner det därför synnerligen välbetänkt, att staten
genom uppläggande av en fond underlättar anskaffningen av kapital för
detta ändamål, och finner riksdagen jämväl lämpligt att dessa understöd
på sätt föreslagits utgå i form av lån mot låg ränta.

Vattenfall ssakkunniga hava föreslagit, att lån ur fonden må kunna
beviljas dels till andelsföretag för landsbygdens elektrifiering, dels till
sådana elektriska huvudledningar, som möjliggöra den elektriska energiens
framledande till olika bygder, dels ock — åtminstone tillsvidare
intill dess en jämväl föreslagen statslånefond för vattenkraftanläggningar
komme till stånd — till vissa mindre, privata lokala företag för vattenkraftanläggningar
med uppgift att förse mindre kommuner, lantbruk
och hantverk med kraft. Departementschefen har emellertid ansett
lämpligast att reservera fondens användning åt distributionsföreningarna.

Vad beträffar frågan om utlämnande av lån till nämnda huvudledningar
delar riksdagen departementschefens åsikt, att dessa icke lämpligen
böra erhålla lån ur ifrågavarande fond.

Däremot finner riksdagen goda skäl tala för det i såväl förstnämnda
båda motioner som av de sakkunniga framlagda förslaget om beviljande
av lån även till mindre vattenkraftsanläggningar. Såsom motionsvis
framhållits måste nämligen i stora delar av landet, särskilt i
Norrland, Värmland, Småland med flera trakter, landsbygdsdistributionen
väsentligen grundas på smärre självständiga kraftkällor med därtill anknutna
lokala distributionsnät. Det synes därför, särskilt med hänsyn
till nu rådande förhållanden, skäligt och lämpligt att dylika kraftanläggningar
— intill dess en statslånefond möjligen kan komma att uppläggas
jämväl för utbyggande av vattenfall — från statens sida beredas
samma förmåner som ifrågavarande andelsföreningar till erhållande av
understöd från fonden. En dylik utsträckning av fondens verksamhetsområde
utöver den av Kungl. Magt föreslagna, synes, med hänsyn till
den rådande svårigheten att anskaffa materialier samt vad angår innevarande
år den korta tiden för fondens verksamhet, knappast nu behöva
föranleda någon höjning i det av Kungl. Maj:t för fonden avsedda
kapitalbeloppet.

8

Riksdagens skrivelse Nr 374.

Mot den ifrågasatta storleken av fonden och de av Kungl. Maj:t
föreslagna huvudgrunderna för lånerörelsen har riksdagen ieke något att
erinra. Riksdagen anser, att såsom kapitalökning för fonden bör anvisas de
begärda anslagen å 1,000,000 kronor för vartdera av åren 1918 och 1919.

Statens verksamhet för främjande av landsbygdens elektrifiering torde
emellertid enligt riksdagens åsikt icke böra inskränkas till utlämnande
av lån till ovannämnda för den elektriska energiens distribution och de
smärre vattenfallens utbyggande avsedda företagen. Det synes jämväl
vara för staten angeläget, att detta arbete sker efter möjligast enhetliga
principer och i så nationalekonomiskt fördelaktiga former som möjligt.
På sätt ovan nämnts är också den så kallade elektrifieringskommittén
verksam i sådant syfte. Till nämnda arbetes underlättande anser riksdagen
välbetänkt att, såsom i de båda likalydande motionerna föreslagits,
länsstyrelserna genom för [ändamålet beviljade medel beredas
möjlighet att genom anlitande inom de olika länen av särskilda på
området sakkunniga personer utveckla en bestämd och målmedveten
verksamhet. Härvid bör såsom i motionerna jämväl betonats nödig samverkan
äga rum de olika länen emellan, så att exempelvis samma system
kommer till tillämpning beträffande sådana län eller delar därav, som
hava mera ensartad karaktär. Samtidigt vill riksdagen kraftigt understryka
den synnerliga vikten av att enhetlighet och planmässighet i
arbetet i fråga för hela landets vidkommande städse vederbörligen upprätthålles,
och håller riksdagen före, att elektrifieringskommittén i sådant
avseende bör hava en betydelsefull uppgift att fylla. Det synes riksdagen
ock lämpligt, att åt nämnda kommitté anförtros att vara det
ledande, sammanhållande och övervakande organ, med vilket de av länsstyrelserna
hos dem anställda eller med dem adjungerade särskilda sakkunniga
böra stå i oavbrutet samarbete.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen,
i anledning av förevarande proposition och i ämnet väckta
motioner.

1) dels beslutat, att en särskild fond, benämnd kraftledningslånefonden,
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
lån må intill ett belopp av 1 miljon kronor årligen av kommerskollegiet
och lantbruksstyrelsen gemensamt beviljas ekonomiska
föreningar för anläggande på landsbygden av distributionsnät för elektrisk
energi ävensom tillsvidare, intill dess en statslånefond för vattenkraftanläggningar
kan varda inrättad, till vissa mindre lokala sådana anläggningar
för distribution inom orten av elektrisk energi;

9

Riksdagens skrivelse Nr 374.

dels beslutat, att för denna lånerörelse skola gälla följande huvudgrunder: att

lån skall kunna beviljas till hela anläggningskostnaden;

att lån skall löpa med 5 procent ränta samt, sedan det innehafts
under två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett
av därpå följande högst aderton år med lika kapitalbelopp om året;

att lån icke må beviljas till företag, med mindre låntagaren visar
sig äga rätt att bekomma erforderlig elektrisk energi, samt företaget
befinnes i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat på rationella förutsättningar
:

att för lån ur fonden skall ställas säkerhet, som statskontoret
godkänner; samt

att Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som
kunna erfordras för vinnande av de med ifrågavarande lån avsedda
ändamål; ■

dels ock såsom kapitalökning för denna fond anvisat

ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett reservationsanslag av
1,000,000 kronor,

än även för år 1919 ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor;

2) för främjande, i vad på länsstyrelserna lämpligen kan ankomma,
av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering
till Kungl. Maj:ts förfogande anvisat

dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av högst 100,000
kronor,

dels ock å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av högst
100,000 kronor.

Beträffande sättet för anskaffande av de för kapitalökning för
ifrågavarande fond erforderliga medel anmäler riksdagen i annat sammanhang
sitt beslut härutinnan.

Stockholm den 15 juni 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 126 höft. (Nr 374—376.) 2