Riksdagens skrivelse Nr 312.

1

Nr 312.

Godkänd av första kammaren den 12 juni 1918.
Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av militieombudsmannens
framställning angående höjning för år 1918
av ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

(Statsutskottets utlåtande nr 190.)

Till Konungen.

I sammanhang med avgivandet av sin ämbetsberättelse till 1918
års riksdag bar militieombudsmannen till riksdagen gjort framställning
om att riksdagen måtte dels medgiva, att den ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 eller tidigare meddelade beslut
utgått eller utgår såsom sjukhjälpsersättning eller livränta för tid under
år 1918 eller under nämnda år såsom begravningshjälp, så ock den
ersättning i anledning av dylik skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 meddelade beslut därefter kommer att utgå
såsom begravningshjälp i anledning av dödsfall, inträffat under nämnda
år, må höjas med femtio procent utöver det belopp, vartill ersättningen
må bestämmas enligt grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels ock för ändamålet ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett
förslagsanslag å 175,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 101 höft. (Nr 312—315.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 312.

Ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades
arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona 50 öre i sjukhjälp för
varje överskjutande dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande
av underhåll och vård genom militär myndighets försorg, intill dess
den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan återställd
eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av
arbetsförmågan eller döden inträtt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan, en årlig livränta, i förra fallet å 450
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknat från och med dagen efter det den skadade
upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär myndighets
försorg som innehavande avlöning av statsmedel, eller från den senare
tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de fall, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondedel;

3:o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller
från det sjukdomen blev känd,

a) begravningshjälp med 75 kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt, då skadan
uppkom, en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet, så länge hon
lever ogift, och till minderårigt barn, som fötts före sagda tidpunkt
eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig livränta av
90 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått 15 års ålder; dock att,
där livräntor till efterlevande skulle sammanlagt överstiga 450 kronor,
de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, till
detta belopp nedsättas så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar,

samt, därest den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för
sitt uppehälle huvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt
en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet och till varje
minderårigt syskon en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till
dess det uppnått 15 års ålder; dock att, där livräntor till efterlevande
skulle sammanlagt överstiga 450 kronor, de skola, i förhållande till vad
på en var livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge
anledningen till dylik nedsättning fortfar.

3

Riksdagens skrivelse Nr 312.

Ersättningar enligt denna förordning utbetalas från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.

Enligt vad militieombudsmannen anfört, äro de ersättningsbelopp,
som utgå enligt 1909 års ifrågavarande förordning, uppenbarligen beräknade
för andra prisförhållanden än de nu rådande, och motsvara beloppen
numera icke på långt när värdena vid berörda tid. Redan i
framställning till 1917 års riksdag ansåg sig militieombudsmannen böra
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Eders Kungl. Magt anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i syfte att i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning
i allmänhet komme att utgå än 1909 års förordning i detta ämne medgåve,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Statsutskottet, till vilket framställningen hänvisades
för förberedande behandling, omnämnde i avgivet utlåtande
(nr 152), att utredning i ämnet redan pågick, och anförde utskottet
vidare, att utskottet icke ansett sig böra genom ett uttalande i sak föregripa
sagda utredning, men förutsatte, att de av militieombudsmannen
anförda synpunkterna toges under övervägande vid utredningen, ävensom
att utskottet därjämte velat uttala den förhoppningen, att utredningen
måtte så bedrivas, att dess resultat kunde i god tid föreläggas
1918 års riksdag. Utskottet hemställde därför, att omförmälda framställning
icke för det dåvarande måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; och blev utskottets hemställan bifallen av riksdagen.

Den av militieombudsmannen gjorda framställningen avser höjning
av ifrågavarande ersättningsbelopp med 50 procent under innevarande år.

Riksdagen har i detta sammanhang velat erinra om att Eders Kungl.
Magt i propositionen nr 176 till innevarande riksdag föreslagit en
höjning av de enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete utgående livräntorna med 50 procent.
Riksdagen har emellertid i detta fall medgivit en höjning av 75
procent.

Vid behandlingen av nu föreliggande fråga har riksdagen visserligen
funnit, att de för närvarande utgående ersättningarna enligt 1909
års förordning ställa sig 50 procent högre än ersättningar, som utbetalas
enligt 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, men har riksdagen dock ansett sig, utan risk att föregripa
en utredning i ärendet, med hänsyn till rådande förhållanden kunna
bifalla militieombudsmannens framställning om en höjning med 50
procent av samtliga enligt 1909 års förordning utgående ersättningsbelopp.

4

Riksdagens skrivelse Nr 312.

Då det här gäller en förhöjning blott under år 1918, har riksdagen
funnit, att kostnaderna härför, av militieombudsmannen beräknade till
175,000 kronor, böra kunna bestridas från beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond.

Med anledning av vad riksdagen sålunda anfört, har riksdagen
medgivit,

dels att den ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens under år
1918 eller tidigare meddelade beslut utgått eller utgår såsom sjukhjälpsersättning
eller livränta för tid under år 1918 eller under nämnda år
såsom begravningshjälp, så ock den ersättning i anledning av dylik
skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens under år 1918 meddelade
beslut därefter kommer att utgå såsom begravningshjälp i anledning
av dödsfall, inträffat under nämnda år, må höjas med femtio
procent utöver det belopp, vartill ersättningen må bestämmas enligt
grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock att kostnaderna för denna förhöjning må bestridas på
samma sätt som sker i fråga om dylika ersättningar i övrigt.

Stockholm den 12 juni 1918.

Med undersåtlig vördnad.