8
Riksdagens skrivelse Nr 283.
Nr 288.
Godkänd av första kammaren den 8 juni i 918.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående utredning i fråga om
uppställande av vissa kompetensbestämmelser för statens
och enskilda järnvägars personal.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 25.)
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning i syfte
att utredning måtte komma till stånd för utrönande, huruvida det icke
vore av behovet påkallat, att för alla såväl statens som enskilda bolags
järnvägar gällande föreskrifter bleve av Eders Kungl. Maj:t utfärdade
angående skärpta kompetensvillkor för personalen såväl vad anginge
dess karaktär i övrigt som dess kunskaper i ämnen, vilka vore av betydelse
för dess yrke, samt att, därest fordran på dylika skärpta kompetensvillkor
skulle befinnas böra uppställas, i sammanhang därmed åtgärder
måtte vidtagas för personalens teoretiska och praktiska utbildning.
över ifrågavarande motion hava yttranden avgivits till vederbörande
riksdagsutskott av kungl. järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsför
-
Riksdagens skrivelse Nr 283.
9
eningen samt svenska järnvägsmannaförbundets och Sveriges lokomotivmannaförbunds
styrelser.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste den största betydelse tillmätas
frågorna rörande järn vägspersonalens kompetens för fullgörande av dess
ansvarsfulla och krävande arbete. Betydelsen av att nämnda personal
till fullo besitter sådan kompetens har närmare utvecklats i det betänkande,
som den 29 augusti 1913 avgavs av den s. k. Malmslättskommissionen.
Ur här ovan framhållna synpunkt har riksdagen ansett förevarande
motion vara värd ett synnerligt beaktande.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår oförtydbart, att
såvitt angår den vid statens järnvägar anställda personal sedan lång tid
tillbaka hos vederbörande järnvägsmyndigheter gjort sig gällande en allvarlig
strävan att åstadkomma allt bättre och bättre garantier för att
de olikartade funktionerna vid järnvägsdriften komme att omhänderhavas
av därför i möjligaste mån fullt kompetenta personer.
Det är klart, att det för vederbörande i första hand gällt att tillse,
att personalen kommer i åtnjutande av på praktisk erfarenhet grundad
kännedom om de förhållanden, som äro erforderliga för ett riktigt utförande
av de med respektive tjänster förenade åliggandena.
Den vid statens järnvägar i sistnämnda hänseende gällande ordning
har av förenämnda kommission betecknats såsom ur trafiksäkerhetssynpunkt
i huvudsak tillfredsställande, ehuru kommissionen ansåg, att vissa
särskilda villkor borde uppställas för personal, som på egen hand tjänstgjorde
i ställverk, för stationsföreståndare och ställföreträdare för desse
samt för lokomotivförare å snälltåg.
Att de ledande inom statens järnvägars förvaltning insett betydelsen
av att personalen erhölle ökad teoretisk utbildning, framgår av de bestämmelser,
som uti det år 1914 utfärdade reglementet för antagande
och utbildning av manlig tjänstepersonal vid statens järnvägar meddelats
rörande undervisningskurser för beredande av utbildning åt vissa där
anställda tjänstemän såväl högre som lägre. Sålunda äro bland annat
anordnade kurser för utbildning av banmästare och överbanmästare, för
lokomotiveldare och lokomotivförare samt för tjänstemän, som önska vinna
befordran till högre tjänstemannabefattning vid trafikavdelningen än
stationskarl.
Ovan omförmälda undervisningskurser äro emellertid icke allmänna,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 94 käft. (Nr 280-—283.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 283.
enär deltagandet däri är beroende på en uttagning, efter eller utan ansökan,
av vederbörande järnvägsbefäl.
Av järnvägsstyrelsens åberopade, i nu förevarande ärende avgivna
utlåtande framgår, att järnvägsstyrelsen den 6 juni 1917 för åstadkommande
av vissa ändringar i 1914 års berörda reglemente besluta uppdraga
åt en kommitté att granska gällande bestämmelser angående villkoren
för personalens vid statens järnvägar antagande och utbildning
ävensom för vidmakthållande av personalens kunskap och därmed sammanhängande
frågor samt inkomma med sådant förslag till ändring av
dessa bestämmelser, vartill granskningen kunde föranleda. Enligt vad
järnvägsstyrelsen i sitt berörda utlåtande upplyst, vore nämnda kommitté
betänkt på att, i och för den fortsatta utbildningen av tjänstemän
av lägre grad, föreslå anordnande utöver nuvarande kurser av sådana
för elektriska montörer, signalreparatörer, förrådsförmän, vagnförmän och
stallförmän.
Om det ovan anförda giver stöd åt järnvägsstyrelsens uttalande, att
åt frågorna rörande personalens antagande och utbildning vid statens
järnvägar ägnats och ägnas all uppmärksamhet, varför särskild utredning
i anslutning till motionärens hemställan icke synes för statens järnvägars
vidkommande vara av något större behov påkallad, så kan samma förhållande
icke med fog sägas vara förhanden ifråga om personalen vid
de enskilda järnvägarna.
Genom den i ärendet förebragta utredningen har riksdagen bibragts
den uppfattningen, att hithörande förhållanden vid dessa järnvägar äro
otillfredsställande och att med hänsyn till allmänhetens befogade krav å
trafiksäkerhet statsmakterna skäligen icke längre böra låta härvid bero.
Beträtfande en personalgrupp vid de enskilda järnvägarna, lokomotivpersonalen,
har frågan om skärpta kompetensvillkor tidigare, nämligen år
1903, föranlett uttalande från riksdagens sida till Eders Kungl. Maj:t;
och har sedermera frågan om samma personals anställning varit föremål
för behandling av de den 31 december 1904 tillsatta kommitterade för
avgivande av förslag till bestämmelser för tillgodoseende av trafiksäkerheten
å enskilda järnvägar m. m. Ej ens beträffande lokomotivpersonalen
vid de enskilda järnvägarna har emellertid, trots det livliga intresse,
som jämväl från personalens egen sida lagts i dagen för genomförande
av skärpta kompetensbestämmelser, vidtagits några åtgärder i
syfte att undanröja de uti förevarande hänseende uppenbarligen föreliggande
brister. Yidkommande övriga befattningshavare vid de enskilda
11
Riksdagens skrivelse Nr 283.
järnvägarna synes icke något annat vara åtgjort, än att genom järnvägsföreningens
bemedling ett antal befattningshavare vid dessa järnvägar
bereds tillfälle att deltaga i de vid statens järnvägar anordnade
kurserna för utbildning av banmästare, kontorsbiträden och stationsförmän.
Såsom järnvägsföreningen anfört, är det emellertid icke i någon
större omfattning, som dylik utbildning kan beredas de enskilda järnvägarnas
personal.
Vid nu angivna förhållanden finner riksdagen sig böra framhålla
nödvändigheten av att de nu rådande bristerna i fråga om kompetensbestämmelser
beträffande de enskilda järnvägarnas personal må, framför
allt med hänsyn till den trafikerande allmänhetens krav å största möjliga
trafiksäkerhet även å nämnda järnvägar, varda undanröjda.
Då de inom järnvägsstyrelsen i dess åberopade utlåtande lämnade
uppgifter rörande de riktlinjer, som uppdragits för berörda av styrelsen
tillsatta kommittés utredning, synas giva vid handen, att de i förevarande
motion framhållna synpunkter skulle bliva vid utredningen beaktade,
har inom riksdagen yppats vissa betänkligheter emot ett riksdagens
ingripande i frågan såsom uti motionen föreslagits. Men i frågans
nuvarande läge har för riksdagen såsom kärnpunkten i motionärens
hemställan framstått kravet på en utredning, huruvida icke nu kunde
åvägabringas enhetliga skärpta kompetensbestämmelser för såväl statens
järnvägars som de enskilda järnvägarnas personal. För en sådan utredning,
som givetvis även skulle avse frågan om i vilken ordning dylika
bestämmelser borde utfärdas, utgör uppenbarligen den av järnvägsstyrelsen
igångsatta utredningen så mycket mindre något hinder, som förutsättas
kan, att densammas resultat otvivelaktigt bör kunna tillgodogöras
vid och i väsentlig mån underlätta den av riksdagen ifrågasatta
utredningen. Huvudsaken är, att det icke längre överlåtes åt de enskilda
järnvägarna att själva efter gottfinnande reglera eller helt underlåta
att reglera hithörande förhållanden, utan att desamma varda av
staten normerade i överensstämmelse med samma krav, som anses avgörande
ifråga om den av staten bedrivna järnvägsdriften.
På riksdagen kan och bör givetvis icke ankomma att angiva några
närmare direktiv för den nu ifrågasatta utredningen.
Då motionären emellertid i viss mån synes hava företrädesvis beaktat
frågan om järnvägspersonalens teoretiska utbildning, har riksdagen
12 Riksdagens skrivelse Nr 283.
velat i korthet angiva sin ståndpunkt till denna sida av det föreliggande
spörsmålet.
Eiksdagen finner det visserligen uppenbart, att det vjd järnvägspersonalens
utbildning städse i första hand måste ligga vikt uppå, att
personalen beredes sådan praktisk utbildning i de till vederbörande
tjänster hörande göromålen, att fullt betryggande säkerhet föreligger för
göromålens behöriga fullgörande. Men riksdagen hyser även den uppfattningen,
att med hänsyn till arten av de järnvägspersonalen i vitt
skilda befattningar åliggande arbetsuppgifter ökade garantier för arbetets
fullgörande på det ur trafiksäkerhetssynpunkt mest betryggande sätt stå
att vinna därigenom, att åt personalen beredes möjlighet att förvärva,
utöver den oundgängligen nödiga praktiska erfarenheten rörande själva
arbetsuppgiften, vidgade kunskaper rörande förhållanden, som i ett eller
annat avseende äga beröring med dessa arbetsuppgifter. Nämnda riksdagens
uppfattning ävensom det hos järnvägspersonalen själv förefintliga
stora intresse för genomförandet av en förbättrad teoretisk utbildning
synes riksdagen böra föranleda, att vid den blivande utredningen all
nödig uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet om inrättande av lärokurser
för olika befattningshavare med för respektive befattningar väl avpassade
undervisningsplaner. Beträffande dylika kurser synes bland personalen
den uppfattningen vara allmänt gällande, alt värdet av desamma för
närvarande i väsentlig mån förringas därigenom att deltagandet i desamma,
såsom ovan omförmälts, icke är obligatoriskt utan beroende på
vederbörande järn vägsbefäls uttagning. Enligt riksdagens mening torde
denna personalens uppfattning icke sakna fog, vadan riksdagen ansett
sig böra framhålla önskvärdheten av att vid den blivande utredningen
behörig uppmärksamhet ägnas jämväl detta spörsmål.
På grund av vad ovan anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Ivungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke enhetliga skärpta kompetensbestämmelser
må kunna utfärdas för såväl statens järnvägars som
enskilda järnvägars personal ävensom vidtaga de åtgärder, vartill en
dylik utredning må föranleda.
Stockholm den 8 juni 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktieholaget 1918.