Riksdagens skrivelse Nr 230.

1

Nr 230.

Godkänd av första kammaren den 22 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående utarbetande av förslag
till anordnande av särskild obligatorisk undervisning för
sinnesslöa barn.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion kar gjorts framställning, i syfte
att föreskrifter måtte utfärdas, varigenom stadgades undervisningsplikt vid
sinnesslöanstalt för sådana barn, som på grund av bristande begåvning ej
lämpligen kunde deltaga i folk- och småskolans undervisning.

Över ifrågavarande motion har utlåtande i den ordning, 46 § riksdagsordningen
föreskriver, avgivits till vederbörande riksdagsutskott av folkskolöverstyrelsen,
som inhämtat yttranden i ärendet från pedagogiske inspektören
över sinnesslöanstalterna och överinspektören för sinnessjukvården.

I likhet med motionären och de med anledning av hans framställning
hörda vederbörande anser riksdagen, att det är av vikt, att frågan om
sinnesslöa barns undervisning får en rationell lösning. Det måste givetvis
för hela vår folkundervisning vara av största vikt, att barn, som på grund
av sinnesslöhet äro urståndsätta att följa med och tillgodogöra sig skolans
undervisning och därför vålla ett både psykiskt pinande och tidsödande
hinder i undervisningen av övriga barn, skiljas från den vanliga undervisBihang
till riksdagms protokoll 1918. 14 sand. 76 käft. (Nr 230—237.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 230.

ningen och få en speciell handledning och vård. På landsbygden, där
möjligheten att anordna s. k. hjälpklasser är så gott som utesluten, kunna
de sinnesslöa barnen utgöra eu hela undervisningen nedtyngande och förryckande
börda. Men även där hjälpklasser finnas, vari de sinnesslöa
barnen intagas, återkommer samma svårighet. Ty hjälpklasserna avse de
mindre försigkomna, alltså sådana, vilkas intellektuella utveckling visserligen
är dålig, men likvisst icke kan rubriceras som sinnesslöhet. Att de
sinnesslöa barnens närvaro i dessa hjälpklasser under sådana förhållanden
skall verka förlamande, hindrande och förryckande på hjälpklassundervisningen
i dess helhet, torde alltså ligga i öppen dag. Riksdagen kan därför
icke finna annat, än att det enda riktiga är, att de notoriskt sinnesslöa
helt och hållet avskiljas från den vanliga undervisningen och beredas
särskild undervisning. Med avseende på de grunder, efter vilka detta avskiljande
bör ske, anser sig riksdagen icke kunna uttala någon bestämd
mening, utan vill endast framhålla, att de grunder, som i sådant hänseende
må varda fastställda, böra garantera, att avskiljandet sker med sakkunskap
och efter synnerligt sorgfällig prövning.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till anordnande
av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn.

Stockholm den 22 maj 1918.

Med undersåtlig vördnad.