Riksdagens skrivelse Nr 226.

1

Nr 22<>.

Godkänd av förslå kammaren den 22 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kung!. Maj t angående revision av gällande
bestämmelser om valsättet vid val till andra kammaren
och landsting.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har genom två särskilda, inom andra
kammaren väckta motioner framställts följande förslag:

dels, uti motionen nr 118, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, i vad mån en revision av nu gällande bestämmelser om
valsättet vid val till andra kammaren och till landsting borde äga rum
för att vinna rättelse av de brister, som vunnen erfarenhet visat vidlåda
desamma med särskilt avseende fästat på en begränsning av valkretsarnas
antal och på förekommandet av missbruk av partibeteckningar
på valsedlarna, samt att snarast möjligt till riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar, vartill utredningen kunde föranleda;

dels, uti motionen nr 173, att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta
utreda frågan'' om, på vilket sätt ändringar i den proportionella valBihang
till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 75 käft. (Nr 226 229.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 226.

metoden må kunna komma till stånd för att inom riksdag samt eventuellt
även landsting och stadsfullmäktige, som välja medlemmar till
första kammaren, en verkligt proportionell representation må kunna
åstadkommas.

Genom riksdagens beslut infördes 1909 proportionellt valsätt dels
vid valen till riksdagens båda kamrar, dels vid val till landsting och
stadsfullmäktige, dels ock vid val av riksdagens utskott, och skulle
vid dessa olika val i huvudsak enahanda regler tillämpas. Enligt vid
1913'' års riksdag genomförda ändringar i kommunalförfattningarna tilllämpas
dessa regler också vid vissa inom kommunala representationer
försiggående val ävensom vid val till kommunalfullmäktige.

Redan de erfarenheter, som vunnos under de första åren av den
proportionella valmetodens tillämpning, gåvo vid handen, att denna
var behäftad med vissa olägenheter. Riksdagen föranleddes därav 1911
att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
på grundvalen av de erfarenheter, som av dittills förrättade val vunnits
eller möjligen kunde av 1911 års val vinnas, täcktes låta utreda, på
vilket sätt de brister, som visat sig vidlåda den nu tillämpade proportionella
valmetoden, kunde avhjälpas. Med anledning härav och enligt
av Eders Kungl. Maj:t givet bemyndigande tillkallade chefen för
kungl. justitiedepartementet vissa personer att såsom sakkunniga inom
departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag rörande de ändringar i gällande bestämmelser om den proportionella
valmetoden, som vore ägnade att på lämpligt sätt avhjälpa
de brister, varav den i tillämpningen befunnits lida. Vid utredningen
skulle, i överensstämmelse med vad riksdagen i sin skrivelse uttalat,
iakttagas, att grunderna för metoden icke finge rubbas. De kommitterade
avgåvo i december 1913 sitt betänkande.

De modifikationer i den gällande metoden, som de kommitterade
föreslogo, gingo framför allt ut på att åstadkomma en bättre ordning
för fördelningen av platserna inom partier. Genom reduktionsregelns
kombinering med rangordningsregeln, vilken vid valuträkningen skall
i viss utsträckning tillämpas, innan den förra får komma till användning,
hade en dualism uppstått, som i vissa fall, då rangordningsregeln
icke kunnat tillämpas, ledde till mindre tillfredsställande resultat.
Metoden hade nämligen i dylika fall ofta föranlett, att en kandidat,
som ett antal valmän inom partiet önskat se vald framför en annan,
blivit övervunnen av denne senare på grund huvudsakligen av dessa valmäns
röster. Detta hade särskilt inträffat, då två i verkligheten skilda

3

Riksdagens skrivelse Nr 22* i.

partier ingått kartell och röstat under samma partibeteckning. Det
förslag till den nuvarande metodens förbättrande, som de kommitterade
framlade, riktade sig i första hand mot nu angivna brist i densamma,
men var samtidigt av beskaffenhet att kunna undanröja vissa andra i
betänkandet anmärkta olägenheter. Dess innebörd var i korthet sagt,
att — i motsats till vad nu är fallet och med tillämpning av rangordningsprincip
i större utsträckning än för närvarande — ett ä valsedeln
högre stående namn under alla omständigheter skulle äga ett
visst företräde framför ett lägre stående. Detta företräde skulle bestå
däri, att eu röstsedel under inga förhållanden kunde komma att tillgodoräknas
ett lägre stående namn, innan de högre stående erhållit
plats (absolut rangordning). Två av de kommitterade betonade i särskilt
yttrande sina betänkligheter med hänsyn till den i betänkandet
förordade metodens komplicerade beskaffenhet och ifrågasatte alternativt
eu mindre omfattande omläggning av den nuvarande metoden.

Vid sidan av nu nämnda förslag beträffande platsfördelningen inom
partier påyrkade de kommitterade ändringar i metoden, dels därhän, att
rätten till röstning utan partibeteckning skulle bortfalla, dels beträffande
valen av suppleanter och efterträdare.

Yad däremot angår reglerna för fördelning av platserna mellan
partier, syntes det de kommitterade näppeligen kunna påstås, att den för
detta ändamål tillämpade D’Hondtska regeln inom de särskilda valkretsarna,
sedda var för sig, givit otillfredsställande resultat. Det hade
visserligen påståtts, att metoden mer än tillbörligt gynnade det största
partiet. Sålunda hade t. ex. vid riksdagsmannavalet 1911 de två mindre
partierna erhållit ett mindre antal platser än det, varpå de, enligt sina
respektive röststyrkor, beräknade sammanlagt för hela landet, kunnat
göra anspråk. Det anmärkta förhållandet visade emellertid enligt de
kommitterades mening strängt taget endast, att valkretsarna vore för
små för att metoden i nu berörda hänseende skulle giva fullt tillfredsställande
resultat, och frågan om eu ändring av bestämmelserna härut
innan ansågs icke falla under det kommitterade lämnade uppdraget.

Den för utredningen givna föreskriften, att grunderna för den
gällande metoden ej finge rubbas, ansågs av de kommitterade utgöra ett
hinder även för upptagande av vissa andra spörsmål, som eljest synts
dem värda att tagas i övervägande. Till dessa hörde framför allt spörsmålet
om införande av officiella vallistor i den ena eller andra formen,
en anordning som de kommitterade ur åtskilliga synpunkter funno erbjuda
betydande fördelar. Bland annat vore den ägnad att möjliggöra
införandet av regler rörande ingående av kartell ävensom om skydd

4

Riksdagens skrivelse Nr 226.

för partibeteckning. Behovet av dylika regler framhölls starkt. Det
vore särskilt ett missförhållande av viss betydelse, att om två skilda
partier beslutat rösta under samma partibeteckning, eller om ett parti
utan överenskommelse tagit ett annats beteckning, splittringen inom
det ena partiet kunde förskaffa det andra partiet platser, som ej tillkomme
det. Den övergång till genomförd rangordning, som de kommitterade
föreslogo, vore ägnad att skärpa berörda olägenhet. Då de
kommitterade av sitt uppdrags art funno sig förhindrade att framlägga
förslag i berörda hänseenden, voro de således fullt medvetna om att
ur ovan antydda synpunkter betänkligheter kunde göras gällande mot
antagande av en metod med absolut rangordning mellan namnen, men
olägenheterna syntes dock icke vara större än att de kommitterade funno
en sådan metod i allt fall böra föredragas.

Sedan betänkandet för yttrande remitterats till vissa myndigheter,
tillstyrkte omkring halva antalet kommitterades förslag eller
förklarade sig ej hava något att erinra mot detsammas antagande,
under det att de övriga mer eller mindre bestämt avstyrkte förslaget.

Betänkandet har så till vida lett till resultat, att på grundval av
detsamma ett förslag om nya regler för utseende av ersättare till riksdagsmän
av Eders Kungl. Maj:t framlades för 1914 års B-riksdag och av
denna antogs. På grundval av ett särskilt yttrande av de kommitterade
hade redan vid 1913 års riksdag en liknande ändring genomförtsmed
avseende å val av suppleanter till landstingsmän och efterträdare till
stadsfullmäktige. I övrigt har betänkandet ej föranlett någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd. Då ovan omnämnda Eders Kungl. Maj:ts proposition
1914 framlades, förklarade sig departementschefen — med
hänsyn bland annat till att meningarna i ämnet såväl bland de kommitterade
själva som bland de i saken hörda myndigheterna varit delade
— ej beredd att tillstyrka framläggande av förslag i huvudfrågan.

Uti ifrågavarande motioner beröres företrädesvis den olägenhet
av nu gällande ordning för andrakammarvalen, som består däri, att
valresultatet för landet i dess helhet icke blivit fullt rättvist, i det att
mindre partier i regel erhållit mindre antal platser än det, varpå de,
enligt sina respektive röststyrkor, beräknade sammanlagt för hela
landet, kunnat göra anspråk, medan däremot större partier fått ett
större antal platser än som enligt denna beräkningsgrund rätteligen
bort tillkomma dem. Båda motionärerna framhålla därjämte, att
denna olägenhet även framträtt vid landstingsmannavalen; i motionen
nr 173 beröres dessutom dels valen till första kammaren, dels valen
till stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting.

5

Riksdagens skrivelse Nr 22(i.

I syfte att åvägabringa en verkligt proportionell representation
har i båda motionerna i första hand ifrågasatts en begränsning av valkretsarnas
antal, varvid i motionen nr 173 uttalats, att länen i regel
borde utgöra valkretsar vid andrakammarvalen, dock att vissa mindre
län kunde sammanslås. Sistnämnda motion skiljer sig för övrigt i så
måtto från motionen nr 118, att begränsningen av valkretsarnas antal
i densamma icke anses tillfyllestgörande för det angivna syftet, utan
däri ifrågasatts en sådan anordning, att de vid valen i de särskilda
valkretsarna uppkomna resultaten skulle justeras på grundval av en
jämförelse mellan å ena sidan dessa resultat, å andra sidan de röststyrkor,
som partierna uppnått inom landet i dess helhet. Denna
justering, vars syfte bör vara att åt varje parti giva så stor representation,
som det skulle hava erhållit, därest hela riket utgjort en valkrets,
tänkes i motionen tillgå på så sätt, att de partier, som vid det
egentliga valet erhållit större antal platser, än som bort tillkomma
dem, få avstå dessa platser åt de partier, som erhållit en alltför liten
representation.

Det är otvivelaktigt, att det mindre tillfredsställande resultat,
som hittills förrättade andrakammarval, ur strängt proportionalistisk
synpunkt betraktade, givit beträffande platsernas fördelning mellan
partierna, sammanhänger med den omständigheten, att valkretsarna i
regel icke hava att tillsätta mer än tre till fem representanter; endast
ett fåtal kretsar välja sex eller sju ledamöter av andra kammaren.
På denna konsekvens av valkretsindelningen var man redan vid dennas
införande förberedd. I syfte att åvägabringa ett så troget återspeglande
av olika riktningar som möjligt hade den s. k. proportionsvalskommittén
föreslagit, att länen i regel skulle utgöra valkretsar; endast vissa större
län skulle delas i högst två sådana, varjämte större städer skulle utgöra
egna valkretsar. Detta förslag hade av Eders Kungl. Maj:t upptagits
i propositioner vid 1904 och 1905 års riksdagar samt vid 1906 års riksdag
upprepats i ett flertal motioner. Det hade emellertid inom riksdagen
ur andra synpunkter mött starka betänkligheter att införa valkretsar
av sådan storlek, som i nämnda förslag avsågs. Följden härav
skulle bliva, ansåg man, att valmännen icke kunde komma i sådan
personlig beröring vare sig med varandra eller med kandidaterna, som
vore önskvärd, att hela valproceduren härigenom bleve invecklad och
tung, och att valen alltför mycket komrne att läggas i händerna på
valledningen. Olägenheterna med de stora valkretsarna gjorde sig
särskilt gällande i de delar av landet, som hade en jämförelsevis gles
befolkning. Under erkännande därav, att det proportionella systemets

6 Riksdagens skrivelse AV 226.

innersta syfte bäst komme fram i stora valkretsar, ansågo förespråkarna
för denna uppfattning, att valsättet med fördel kunde användas även
i mindre valkretsar. Givet vore dock, att med de mindre kretsarna
möjligheten för flera olika politiska skiftningar att var för sig göra
sig gällande bleve mindre. Detta ansågs dock utgöra en mindre olägenhet,
särskilt vid jämförelse med majoritetsvalen, där endast ett parti,
majoritetspartiet, vore tillförsäkrat inflytande. I överensstämmelse med
dessa synpunkter och i anslutning till den ståndpunkt i frågan, som
1906 kommit till uttryck såväl i en motion av herr Petersson i Påboda
in. fl. som i konstitutionsutskottets utlåtande, föreslog Eders Kungl.
Maj:t vid 1907 års riksdag den valkretsindelning, som nu är gällande.
Det var sålunda med full avsikt, som kravet på exakt proportionell
rättvisa i någon mån sköts å sido. Ännu 1912 intog riksdagen denna
ståndpunkt, då den i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan
avslog en inom riksdagen väckt motion om utredning angående införande
av större valkretsar. Konstitutionsutskottet yttrade härom
bland annat: »Av vad som anförts framgår otvetydigt, att de anmärk ningar,

som blivit framställda emot valkretsar av mindre omfång,
visserligen icke kunna frånkännas betydelse, men likväl ej funnits vara
av den vikt, att de böra anses uppväga de olägenheter, som med alltför
stora valkretsar kunna vara förenade. Utskottet kan ej heller finna,
att den under de senast förrättade valen vunna erfarenheten varit sådan,
att den kan giva berättigad anledning att nu beträffande valkretsarnas
omfång föreslå någon förändring. Redan med valkretsar av det omfång,
som nu är fastställt, hava svårigheterna ej varit ringa att åstadkomma
behörig samverkan mellan valmännen vid uppsättandet av
kandidater. Visserligen kan det påvisas, att minoritetspartierna uti de
olika valkretsarna i många fall ej fullt kunnat få tillfälle utnyttja
sina röstetal, och att till följd härav rätt betydande röstöverskott
uppstått, men detta har dock ej uteslutande varit förhållandet inom
de minsta eller tremansvalkretsarna, utan även förekommit inom fyraoch
femmansvalkretsarna.» Utskottet fann sålunda ej tillräcklig anledning
föreligga att tillstyrka någon förändring uti den efter mogen
prövning införda och utav vårt lands befolkningsförhållanden och
stundom vitt skilda bygdeintressen betingade begränsningen vad beträffar
valkretsarnas storlek. Med hänsyn tagen till denna riksdagens
uppfattning och på skäl, som i det föregående vidrörts, ansågo sig,
som redan nämnts, 1911 års kommitterade ej böra upptaga frågan om
en omläggning av valkretsarna.

De betänkligheter, som sålunda gjort sig gällande mot valkretsar

7

Riksdagens skrivelse Nr 22(1.

av större omfattning än de nuvarande, torde ieke längre kunna anses
aga samma grad av giltighet som förut. Även om övergången från
enmansvalkretsar till valkretsar av den storlek, som avsågs exempelvis
i proportionsvalskommitténs förslag, icke var lämplig, och även om det
icke heller kunde anses tillrådligt att kort efter de proportionella valens
införande företaga eu sådan omläggning, som i nyssnämnda motion
föreslogs, sa följer därav icke utan vidare, att enahanda synpunkter
alltjämt böra bliva avgörande. De betänkligheter, vilka ur dylika synpunkter
mött mot den konsekventare utformning av de proportionella
valens idé, som en sådan åtgärd skulle innebära, synas alltså icke böra
utgöra ett hinder för att, såsom en naturlig konsekvens av de proportionella
valens införande, nu taga under övervägande den genom erfarenheterna
från de sist förrättade andrakammarvalen aktuell vordna frågan
om en omläggning av valkretsarna i den riktning, som motionärerna
ifrågasatt. Frågan torde, såsom av dem föreslagits, böra göras till föremål
för en av Eders Kungl. Maj:t föranstaltad utredning. Huru genomgripande
förändringen bör göras, får utredningen utvisa. Denna torde
emellertid lämpligen kunna utgå från en undersökning, i vad mån det
kan visa sig lämpligt att använda länen såsom valkretsar. Att — såsom
i en av motionerna ifrågasatts— i vissa fall gå ännu längre, torde
knappast visa sig tillrådligt. Det kan sålunda, med hänsyn till den naturliga
samhörighet, som gör sig gällande inom länen, ganska allvarligt
ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att sammanslå mindre län
till eu valkrets. Dessutom torde det, såsom i motionen nr 118 antytts,
böra fasthålla^, a.tt i områden med mycket gles befolkning särskild
varsamhet måste iakttagas vid valkretsarnas utvidgning. Å andra sidan
bör det tagas under övervägande, huruvida icke skäl kunna föreligga
att uppdela åtminstone de största länen i två eller eventuellt flera valkretsar.

Det är självklart, att en sådan utökning av valkretsarna icke i
och för sig är ägnad att garantera exakt proportionell rättvisa partierna
emellan. Det bör särskilt uppmärksammas, att till de ojämnheter
i detta hänseende, som under nu gällande ordning yppat sig, även
andra omständigheter än valkretsarnas litenhet bidragit. Det kan särskilt
tänkas — och torde i själva verket ofta hava förekommit —, att
ett parti gynnas och ett annat missgynnas genom tillämpning i större
utsträckning av kartell dem emellan; att det ena partiet erhåller för
svag representation och det andra för stark, beror i sådana fall ej
allenast på det förras litenhet, utan även på att detta understött det

8

Riksdagens skrivelse Nr 226.

senare i fullt medveten avsikt att därigenom förhjälpa det till platser,
som det själv ej kunnat besätta.

Om man uppställer det kravet på de proportionella valen, att de
skola giva en fullt trogen avspegling av valnianskåren, blir man således
nödsakad att vidtaga ytterligare åtgärder utöver en sådan omläggning
av valkretsarna, som bär ovan ifrågasatts. Till vad enligt motionen nr
178 i detta syfte föreslagits, kan riksdagen emellertid ej ansluta sig. Den
anordning, som däri skisserats, innebär, att, sedan efter skedd röstsammanräkning
i de olika valkretsarna vissa personer förklarats valda, några
av dessa med anledning av en sedermera företagen sammanräkning för hela
landet skulle kunna berövas sina mandat. En dylik anordning kan riksdagen
ej finna tilltalande. Naturligare synes då vara att antingen förlägga
hela röstsammanräkningen till en central myndighet, som vid platsernas
fördelning på ett eller annat sätt skulle hava att taga hänsyn till det
för landet i dess helhet uträknade valresultatet, eller ock — med bibehållande
i övrigt av nuvarande ordning — reservera ett antal mandat
att vid sidan av de i de särskilda valkretsarna förrättade valen på lämpligt
sätt fördelas bland partierna i syfte att undanröja de ojämnheter, som
genom dessa val uppkommit i fråga om partiernas proportionella representation.
Frågan, huruvida åtgärder av nu nämnd art kunna vara
erforderliga, bör enligt riksdagens uppfattning ej förbigås vid en utredning,
som har till syfte att undersöka möjligheterna för en utveckling
av det proportionella systemet i riktning mot större följdriktighet.

Vad som hittills anförts hänför sig till ordningen för andrakammarvalen.
Huruvida och i vad mån ändringar av enahanda slag kunna
och böra vidtagas i fråga om andra val, där proportionell valmetod
tillämpas, synes riksdagen mera tvivelaktigt. I alla händelser låter det
sig näppeligen göra att — såsom uti motionen nr 178 ifrågasatts
vidtaga sådana anordningar i fråga om valen till första kammaren och
till de korporationer, som välja denna, att en fullt exakt återspegling
av valmanskåren kommer till stånd. I fråga om en omläggning av
landstingsvalkretsarna synes vida större varsamhet vara av nöden än
i fråga om valkretsarna vid andrakammarvalen. I anledning av en i
detta ämne väckt motion framhöll konstitutionsutskottet 1912, att
när det gällde val av landstingsmän, man icke finge förbise, att landstinget
utgjorde en kommunalrepresentation, som har åt sig anförtrodd
vården av länets gemensamma angelägenheter, varvid det vore av
största betydelse, att de olika orternas intressen bleve behörigt tillgodosedda
och bevakade. Det vore därför nödigt, att de personer,
som valdes till landstingsmän, vore sådana, som var på sin ort åtnjöte

Riksdagens skrivelse Nr 226. 9

det största förtroendet samt ägde kännedom om valmännens önskningar
och behov. Ju större valkretsarna gjordes, desto svårare måste det
bliva att åstadkomma den samverkan mellan valmännen och kandidaterna,
som särskilt i detta fall vore av behovet påkallad. Om också
de vart sjätte år förekommande valen av ledamöter i riksdagens första
kammare måste åt landstingsmannavalen giva även en politisk karaktär
och således jämväl hänsyn anses böra tagas därtill att olika politiska
partier inom landstinget bleve, såvitt möjligt, efter proportionella
grunder representerade, hade utskottet ej funnit ådagalagt, att den
nuvarande valkretsindelningen härvid medfört några avsevärda olägenheter,
som skulle kunna motväga fördelarna av den allsidiga behandlingen
av länets gemensamma inre angelägenheter.

Riksdagen delar till fullo denna uppfattning. Emellertid torde
det, vid en sådan utredning angående det proportionella systemet över
huvud, som riksdagen vill begära, icke vara lämpligt att på förhand
från utredningen utesluta vissa slag av val, där detta system tillämpas.
Visar det sig, att i vissa fall även vid landstingsval och övriga kommunala
val kravet på större proportionell rättvisa kan fyllas utan att
därmed nu angivna synpunkter förbises, torde således även åtgärder i
sådan riktning böra tagas under övervägande.

I motionen nr 118 har framhållits den omständigheten, att nu
gällande valmetod håller möjligheten öppen för en grupp valmän att
för sina valsedlar använda en annan grupps partibeteckning mot denna
grupps vilja och medgivande, och ifrågasatt ändringar i vallagen i
syfte att om möjligt förhindra ett sådant förfaringssätt. Riksdagen
är med motionären ense om att i detta hänseende ett uppenbart missförhållande
föreligger. Det är möjligt, att det för andrakammarvalens
vidkommande skulle komma att av sig själv försvinna, därest
en anordning i syfte att åt alla partier garantera en representation fullt
motsvarande deras röststyrka komme att genomföras. Ty i så fall
skulle varje anledning för ett parti att genom begagnande av ett
annats partibeteckning söka vinna en starkare representation komma
att bortfalla, på samma gång som begagnandet av den främmande
partibeteckningen skulle utesluta de i den ifrågavarande valkretsen på
partiets kandidater avgivna rösterna från inflytande på bedömandet av
valresultatet i stort. Kommer åter en sådan anordning icke till stånd,
är det enligt riksdagens mening synnerligen angeläget att genom särskilda
åtgärder söka vinna rättelse i det av motionären anmärkta
missförhållandet. För andra val än andrakammarval är behovet i alla
händelser ofrånkomligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 75 höft. (Nr 226—229.) 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 226.

Riksdagen förutser, att detta spörsmål icke kan lösas utan väsentliga
ändringar i nu gällande regler. Man torde således icke kunna
undgå att i en eller annan form införa officiell inregistrering av partibeteckningar
och eventuellt även vallistor. Olägenheterna av dylika
åtgärder äro uppenbara, men angelägenheten att råda bot för det
ifrågavarande missförhållandet är enligt riksdagens mening så stor,
att allvarliga åtgärder böra vidtagas för att undanröja detsamma. Det
torde därjämte böra erinras, att en dylik officiell inregistrering ur vissa
andra synpunkter kan erbjuda stora fördelar.

Vid utredningen av frågan om skydd för partibeteckning, som
enligt det ovan anförda står i visst sammanhang med frågan om åtgärder
till åvägabringande av större proportionell rättvisa och således
torde böra prövas i samband med denna fråga, synes sålunda intet
skäl föreligga att liksom i 1911 års riksdagsskrivelse på förhand fastslå,
att grunderna för nu gällande metod ej få rubbas. Fastmera bör utredningsuppdraget
vara av den art, att — i olikhet med vad som var
fallet i fråga om 1911 års kommitterade — hinder ej möter mot att
överväga frågan om införande av officiella partibeteckningar och vallistor.
Utredningen torde böra innefatta alla de slag av val, där proportionell
metod för närvarande tillämpas.

Den uti motionen nr 118 gjorda erinran, att även andra brister
i den nuvarande metoden än de, som nu vidrörts, yppat sig vid dess
tillämpning, har för riksdagen utgjort en anledning att taga under
övervägande, vad som i detta hänseende lämpligen kan åtgöras.

Den väsentligaste av berörda brister — den otillfredsställande
ordningen för platsernas fördelning inom partier — har, om den än
under senare år framträtt i klarare belysning, beaktats redan av 1911
års kommitterade. Riksdagen har icke haft anledning att ingå på en
närmare prövning av det i det föregående omnämnda förslag till dessa
avhjälpande, som de kommitterade framlade, och vill endast erinra, att
dessa själva ansågo sitt uppdrags karaktär utgöra ett hinder för att
föreslå en sådan anordning, som de själva funno fullt tillfredsställande.
Såsom i det föregående erinrats, finner riksdagen icke tillräckliga skäl
föreligga att nu lika bestämt, som 1911 var fallet, fasthålla vid principen,
att grunderna för gällande metod ej få rubbas, och därigenom
begränsa möjligheterna för metodens utveckling till större fullkomlighet.
Frågan om sättet för platsernas fördelning inom partier torde sålunda
böra upptagas till en mera förutsättningslös prövning, varvid bland
annat böra undersökas de möjligheter, som officiell inregistrering av
vallistor kan erbjuda att dels förenkla metoden, dels avhjälpa sådana

11

Riksdagens skrivelse Nr 227.

olägenheter av densamma (särskilt dess verkningar i vissa fall, då
kartell förekommer), som utan en dylik åtgärd ej stå att bota.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om de åtgärder, som
må kunna vidtagas till undvikande av de olägenheter, som enligt vunnen
erfarenhet vidlåda gällande regler för proportionellt valsätt, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen må kunna föranleda.
Stockholm den 22 maj 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 227.

Godkänd av första kammaren den 22 maj 1918.

» Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition nr 104 med förslag till ändrad lydelse av
§§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12.)

Till Konungen.

I en den 19 februari 1918 till riksdagen avlåten proposition nr
104 har Eders Kungl. Magt, under åberopande av bifogat utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag, till
riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag till ändrad
lydelse av §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

Vid behandling av denna proposition hava kamrarna stannat i olika
beslut, i följd varav frågan förfallit; vilket riksdagen får för Eders Kungl.
Magt tillkännagiva.

Stockholm den 22 maj 1918.

Med undersåtlig vördnad.