Riksdagens skrivelse Nr 223.

1

Nr 223.

Godkänd av första kammaren den 17 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl,
Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning
inom vissa län, dels ock i anledning därav väckt motion.

(Sammansätta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

Genom en den 19 mars 1918 dagtecknad proposition, nr 183, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa län.

I samband med denna proposition har riksdagen till behandling
förehaft eu inom riksdagen i ämnet väckt motion.

Såsom i propositionen erinrats, har frågan om ändrade grunder
för rätten till gruvdrift å kronojord inom de nordligaste länen länge
stått på dagordningen, ehuru den hittills endast erhållit tillfällig
lösning. Efter hand har den uppfattningen gjort sig gällande, att
detta lagstiftningsområde borde regleras i sammanhang med en allmän
revision av gruvlagstiftningen. Förarbeten för en sådan hava också verkställts.
Då nu i förevarande proposition spörsmålet om gruvdrift å viss
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 74 höft. (Nr 223—225.) 1

2 Riksdagens skrivelse Nr 223.

kronojord inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län det oaktat
upptagits till självständig behandling, har anledningen därtill varit, att
det — enligt riksdagens uppfattning med rätta — på grund av nuvarande
nödläge ansetts nödvändigt att genom lagstiftning söka omedelbart åstadkomma
en bearbetning av sådana mineralfyndigheter, som äro upptäckta
men av upptäckaren hemlighållas i avvaktan på ny lagstiftning, ävensom
såvitt möjligt uppmuntra till efterforskande av nya fyndigheter. Åt
den i propositionen i sådant ändamål föreslagna lagen har i enlighet med
vad som sålunda är dess syfte och med hänsyn jämväl till den kommande
allmänna gruvlagstiftningen givits endast provisorisk karaktär.
På grund härav och då i hög grad delade meningar råda om den princip
— inmutningsrätt eller koncessionssystem — som bör läggas till grund
för den definitiva lagstiftningen, anser riksdagen riktigt att, såsom i förevarande
förslag skett, bygga på gällande gruvestadga och därigenom undvika
att taga ställning till sagda principfråga. Att beträffande ifrågavarande
kronojord sålunda medgiva inmutningsrätt, liknande den som enligt gruvestadgan
gäller för jord i allmänhet, synes även ur andra synpunkter för
närvarande vara den lämpligaste grunden för lagstiftning å ifrågavarande
område.

Eders Kungl. Maj:ts förslag följer emellertid icke i alla delar 1884
års gruvestadga. De väsentligaste avvikelserna därifrån äro,
att från inmutning undan tagits järnmalmsf3mdigheter;
att ovillkorlig rätt till fyndighet tillerkänts inmutare endast under
tjugu år, efter vilken tid han, med vissa garantier, är underkastad då
gällande lagstiftning;

att lösen för i anspråk tagen jord och ersättning för skada och
intrång ersatts med på visst sätt beräknad årlig avgift;

att kronan skall äga tid av fem år från mutsedelns ingivande till
Konungens befallningshavande att anmäla sig till begagnande av sin
jordägareandel, under det att enligt gruvestadgan jordägare senast vid
utmåisläggningen måste begagna sin motsvarande rätt;

att de tider, inom vilka förberedande arbete å fyndighet skall äga
rum samt utmålsläggning får ske, avsevärt förkortats;

att försvarsarbete under de första nio kalenderåren efter mutsedelns
utfärdande icke får ersättas med avgift i penningar; samt

att överlåtelse av inmutningsrätt icke utan iakttagande av vissa
kontrollföreskrifter är giltig.

Vid riksdagens behandling av lagförslagets fjärde paragraf har framhållits,
att med förslagets ordalydelse den rätt till ersättning, som tillkommer
inmutare, därest han på grund av ny lagstiftning skulle gå förlustig

3

Riksdagens skrivelse Nr 223.

rätt till gruva, synes kunna fa eu alltför snäv begränsning. Därvid
bär åsyftats sådana fall, som att eu malm blivit fullständigt blottlagd,
men att, när inmutare nödgas avträda gruvan, ytterligare visst mindre
arbete, t. ex. sänkning, erfordras innan brytningen kan påbörjas, eller
att genom bearbetande av viss malm möjlighet beretts för bearbetande
av en annan malm, ändock att, vid inmutarens avträdande av gruvan,
visst kompletterande arbete kan behöva verkställas, innan brytning av
den nya malmen kan äga rum. Enligt riksdagens uppfattning bör i fall
sådana som dessa inmutaren erhålla skälig ersättning för verkställda
förarbeten, i den mån de underlätta driften å redan öppnade eller i närheten
liggande, bevisligen brytvärda fyndigheter. Då enligt riksdagens
mening åt lagens ordalag torde kunna givas den tolkning, att rätt
till ersättning i berörda och liknande fall inrymmes under paragrafen,
har riksdagen emellertid icke ansett erforderligt att företaga någon ändring
i densamma.

Den första av de i berörda motion'' föreslagna ändringarna i 5 §
avsåg förbud mot export i oförädlat skick av mineral, brutna i fyndigheter,
beträffande vilka förevarande lag skall gälla. Riksdagen har ansett,
att bestämmelser i sådant ämne icke hava sin plats i en speciallag
som den nu förevarande, utan att åt dylika frågor bör givas en mera
enhetlig lösning. Riksdagen förutsätter emellertid, att Eders Kungl. Magt
kommer att hava sm uppmärksamhet riktad därpå, att ifrågavarande
mineralier främst användas för förädling inom landet och tillgodoseende
av landets behov i övrigt.

I motionen föreslogs vidare, att järnmalm, som förekommer tillsammans
med fyndighet av annat mineral och vars brytande erfordrats
för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande, icke i något fall skulle, få
av inmutaren begagnas, utan att Konungens tillstånd därtill erhållits.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag åter äger inmutaren utan dylikt tillstånd
tillgodogöra sig av sådan anledning bruten järnmalm, i den män den
erfordras för gruvdriftens ändamål. Som skäl för sitt förslag i denna
punkt har motionären anfört angelägenheten av att det med hänsyn till
kronans intresse bibehållna exportförbudet beträffande järnmalm icke
kringgås. Ett sådant kringgående vore, enligt motionärens mening,
möjligt på grund av den alltför vaga begränsning, som givits åt
det lämnade medgivandet att i viss utsträckning begagna järnmalm.

Ett allmänt förbud mot tillgodogörande av järnmalm, såsom motionären
förordat, skulle enligt riksdagens mening i vissa fall kunna verka
avskräckande och alltså avhålla från inmutning, ej blott därigenom att
i de talrika fall, där det otvetydigt vore nödvändigt för gruvdriftens

4

Riksdagens skrivelse Nr 223.

bedrivande att bryta järnmalm, omgång och tidsförlust alltid skulle
■vållas, utan också pa grund därav att det i mång''a fall redan vid över\ägande
av frågan, huruvida inmutning skulle bliva lönande, måste
vara av vikt att veta, vem rätten till den järnmalm, som för åtkommande
av annat mineral måste brytas, skall tillkomma. Riksdagen har vidare ansett,
att det av motionären föreslagna förbudet icke är behövligt för det av
honom angivna ändamålet. Förevarande paragraf överensstämmer beträffande
ifrågavarande uttryck med vad som enligt 8 § 2 stycket i
gruvestadgan gäller för inmutningar å annan jord och torde böra tolkas
på samma sätt som nämnda paragraf. Samma garantier mot missbruk
i förevarande, avseende, som enligt gruvestadgan ansetts tillräckliga,
finnas alltså i den föreslagna lagen. Härjämte bör framhållas, jämte
den möjlighet kronan äger att vid begagnande av sin jordägareandel.öva
inflytande på sättet för gruvarbetets bedrivande, den kontroll, som enligt
6 kapitlet gruvestadgan skall av bergmästarna utövas över gruvarbetet
jämväl å fyndigheter, som enligt denna lag komma att bearbetas. Vid
denna kontroll bör enligt riksdagens uppfattning tillses, att det lämnade
medgivandet att i visst fall använda järnmalm ej på något sätt missbrukas,
vare sig exempelvis så, som motionären anfört, att järnmalm
användes till byggnads- eller igensättningsmaterial i gruva, där annat
material lämpligen kan ifrågakomma, eller så, att förekomsten av visst
mineral tillsammans med järnmalm tages till förevändning för inmutande
av fyndigheter, beträffande vilka huvudsyftet är att med kringgående
av förbudet tillgodogöra sig järnmalmen.

Riksdagen har icke funnit anledning att på grund av motionen
företaga några ändringar i lagförslaget. Även i de delar, som i motionen
ej berörts, har riksdagen ansett de särskilda bestämmelserna i detsamma
förtjäna att upphöjas till lag. Förslaget har nämligen, såvitt
dess verkningar nu kunnat överblickas, synts vara väl avvägt med
hänsyn å ena sidan till lagens syfte att befrämja ökad mineralbrytning
och å andra sidan till vikten därav, att kronans rätt icke obehörigt
inskränkes. På samma gång dessa synpunkter iakttagits, har
enligt riksdagens uppfattning i förslaget undvikits allt, som skulle
kunna binda eller prejudiciera den definitiva lagstiftningen.

I likhet med Eders Ivungl. Maj:t har riksdagen ansett, att viss,
icke alltför kort tid bör förflyta mellan lagens promulgerande. och
dess trädande i kraft. Då riksdagen icke varit i tillfälle att förr än i
maj månad behandla förslaget, har riksdagen ansett, att dagen för
ikraftträdandet borde ändras från den 1 juni 1918 till den 15 juni 1918.

Riksdagens skrivelse Nr 223. 5

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,
att riksdagen bifallit vad Eders Kungl. Maj:t i förevarande proposition
hemställt, med den ändring att den vid propositionen fogade lagen förklarats
skola träda i kraft den 15 juni 1918.

Stockholm den 18 maj 1918.

Med undersåtlig vördnad.