Riksdagens skrivelse AV 14''J.

1

Nr 149.

Godkänd av första kammaren den 22 april 1918.
Godkänd av andra kammaren den 22 april 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner.

(Lagutskottets utlåtande nr 36.)

Till Konungen.

Genom en den 22 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 99, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

I samband med denna proposition har riksdagen till behandling
förehaft sju i anledning av densamma väckta motioner.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen godkännas, men har riksdagen i anledning av
samma proposition och de i ämnet väckta motionerna för sin del antagit
följande

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 56 käft. {Nr 149—155.)

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 149.

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållande!!.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt
i denna lag stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till
förfogande för ändamål, varom nedan sägs.

2 §•

1 mom. Finnes erforderligt,

antingen för tillgodoseende inom, riket eller någon del därav eller å
särskild ort av befolkningens behov av livsmedel, foder för kreatur, vara,
som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvar
a eller annan för befolkningen viktig förnödenhet,

eller för beredande av tillgång till vara, som är behövlig för krigsbruk
eller annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller
eljest för något särskilt ändamål av betydelse för det allmänna,

att vara, som nu är nämnd eller som kan användas för åstadkommande,
beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik
vara, ställes till kronans förfogande,

vare innehavaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,
till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån densamma icke
må av innehavaren behållas enligt vad i 7 § stadgas.

2 mom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall
avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordras för varans användande
till det därmed avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad
Konungen förordnar, pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den
undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med
varan och ortens sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan
ej tagits i anspråk för kronans räkning.

Riksdagens skrivelse Nr 149.

3

3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avämnas
inom tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskrivas; och vare innehavaren berättigad
att, om varan skall avlämnas å annan ort än den, där varan finnes, åtnjuta
ersättning av kronan för- varans forsling till orten för avlämnandet.

3 §•

Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets
meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket
eller inom riket införes till viss del därav.

4 §•

1 mom. För behov, som i 2 § angives, äger Konungen förordna
om beslag å där avsedd vara; och må sådant förordnande meddelas även
beträffande vara, som därefter framvinnes eller införes.

Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver
i vidare mån än i 7 § stadgas.

2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande
innehavaren förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han till Konungens
befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om beslagets
hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av nyssnämnda trettio dagar eller från
det ansökningen därefter ingavs.

5 §•

1 mom. Där det för tillgodoseende av sådant behov av vara, som i
2 § avses, prövas nödigt, att kronan förfogar över fastighet, byggnad
eller annan anläggning eller järnväg, fartyg eller annat transportmedel
utan att samma egendom avstås till kronan, vare ägare eller innehavare
av egendomen pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning
ej mindre till kronan upplåta egendomen eller del därav med tillhörande
inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig
ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning, som nu är nämnd.
Ägare eller brukare av fastighet, som enligt vad nu är sagt upplåtes för
drivande av jordbruk, äge dock, där han ej annorstädes förfogar över bostad,
att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Vad i första punkten

4

Riksdagens skrivelse Nr 149.

är stadgat galle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal,
samt om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av byggnad vare och, där det finnes oundgängligen
erforderligt för beredande av bostad för husvilla, pliktig till kronan
mot ersättning upplåta byggnaden eller del därav, så framt den ej av honom
eller annan användes till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet eller
eljest genom upplåtelsen avsevärd skada eller olägenhet skulle vållas.

2 mom. Erfordras för ändamål, som i 1 mom. första stycket är sagt,
att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller

tinnes tillgänglig,

eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller
iståndsättes viss vara,

eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes
forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas
framställning eller tillhandahållande erfordras,

utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty
Konungen förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans
frambringande, beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande
erfordras, eller verkställa forsling, som nyss är sagd.

Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan
anläggning att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller
finnes tillgänglig eller vid anläggningen tillverkas, gälle vad i 7 §
stadgas.

3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande
skog i anspråk, bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan bedrivas
eller innehavaren åläggas i större omfattning än med god skogshushållning
är förenligt.

6 §•

Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller
blott vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare
mot innehavaren gällande när han därav fått del; dock att förordnande,
som avser vara, vilken efter förordnandets delgivning framvinnes eller
införes, skall gälla från det varan framvunnits eller införts.

7 §•

Utan hinder av förordnande enligt 2 § 1 inom., 3 §, 4 § 1 mom.
eller 5 § 2 mom. må innehavare av vara behålla eller använda så mycket

Riksdagens skrivelse Nr 149.

5

därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom
eller den, som av honom njuter kost eller stat. Konungen eller den därtill
av Konungen förordnats må dock i fråga om vara, som innehavaren
förvärvat i uppenbart syfte att åter avyttra densamma, kunna, där i särskilt
fall synnerliga skäl därtill äro, förbjuda innehavaren att i någon mån
förfoga över varan.

Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning,
äger Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru
mycket av varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom
meddelas sådan bestämmelse, må icke innefatta prövning av lagligheten
av åtgärd, som varuinnehavaren dessförinnan vidtagit.

Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna §
avses, meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist
å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet däröver anföra
besvär hos Konungen;'' dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär
till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.

8 §•

Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i
beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den; och varde nödig
kostnad härför honom av kronan gottgjord.

9 §•

Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej
genom innehavarens förvållande hinder att varan tages i besittning för
kronans räkning, stånde kronan faran för att varan av våda förstöres,
försämras eller minskas.

Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara, eller upphör det eljest
att gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada
till följd av beslaget, gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som
enligt 5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller
eljest för kronans räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.

6

Riksdagens skrivelse Nr 149.

11 §•

1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,
skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs
prövas enligt de grunder, om vilka förmäles i gällande lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.

2 mom. Förordnar Konungen om avstående av vara, varde den
innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till
det värde, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om
varans avstående föregåtts av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande
om beslaget gavs; för vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen
till det värde, som gällde vid tiden för framvinnandet eller införandet.

Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått
beredning, skall ersättningen utgå med hänsyn till cist värde, som gällde,
när beredningen fullbordats.

12 §.

Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods,
hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom
eller ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den,
som det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett
framställt yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad
till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande
överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös
egendom motsvarande tillämpning.

13 §.

Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen,
i den mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås
eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i
förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats, vad
ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande

Riksdagens skrivelse AV 149.

7

den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres ej inom stadgad tid
honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag
skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till ersättningen
berättigade, densamma gälda.

14 §.

Det åligger eu var att, vid förfrågan av Konungens befallningslmvande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda
om sitt innehav av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
vard ver han förfogar, samt taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar.

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare män
än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda
ändamål.

15 §.

Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller
5 § meddelats, olovligt förfogar över, undansticker, skadar eller förstör
vara eller annan egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter
vad på honom ankommer till fullgörande av förordnandet eller av
eljest enligt denna lag behörigen meddelade föreskrifter eller ock att fullgöra
honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan
vara, varde dömd till böter från och med etthundra till och med tiotusen
kronor eller till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen förmildrande,
må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,
må dömas till .straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om
någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess
uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning, varom i 14 §
förmärs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i samma
§ sägs, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 § avsedd vara.

16 §.

Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

8

Riksdagens skrivelse Nr 149.

17 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.

18 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom i
2, 3, 4 eller 5 § är stadgat, samt om användande för det avsedda behovet
av vad enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de
närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919. Vad i 15 § av denna lag stadgas om strafflindring
vid synnerligen förmildrande omständigheter skall, utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga tillämpning, där efter den 30 april 1918
ansvar ådömes för förseelse mot den äldre lagen.

Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom på
grund av äldre lag förordnats, gäller till och med den 30 april 1918,
äger Konungen före den 1 maj 1918 förordna, att nämnda förfogande
skall fortfarande gälla, såsom vore därom enligt denna lag förordnat;
och vare delgivning av det nya förordnandet ej erforderlig. Har
sådant förordnande givits angående beslag, varde den i 4 § 2 mom. bestämda
tiden av trettio dagar efter beslag räknad från det beslaget först
blev gällande, och skall vad i 11 § stadgas om ersättnings bestämmande
till värdet vid den tid, då förordnandet om beslag gavs, äga tilllämpning
i fråga om det förordnande, som först meddelats.

Har den 30 april 1919 förordnande om varas avstående till kronan
ännu ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan
verkan. Beslag enligt 4 § eller förfogande enligt 5 § gälle ej längre
än till nyss angivna tid; dock skall, där fastighet, vars jord befunnits
uppenbarligen vanhävdad, på grund av förordnande enligt 1 mom. första
stycket i sistnämnda § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen

9

Riksdagens skrivelse Nr 140.

gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda tid, högst
fem år. I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna lag är
berättigad den 30 april 1919 eller för upplåtelse, som därefter gäller,
så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där den
begåtts före den 1 maj 1919, skall vad i denna lag stadgas fortfarande
äga tillämpning.

Stockholm den 22 april 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 56 käft. (Nr 149—155.)