NYKTERHETSKOMMITTÉN

VII

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

FÖRORDNING ANGÅENDE TILLHANDA*
HÅLLANDE AV SKATTEFRI SPRIT SAMT
ALKOHOLHALTIGA VAROR FÖR ANDRA
ÄNDAMÅL ÄN FÖRTÄRING
M. M.

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 17 NOVEMBER 1911 TILLSATTA
NYKTERHETSKOMMITTÉN

STOCKHOLM 1Ö16

O SKAK EKLUNDS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

I. Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående
behandling av alkoholister.

II. Utlåtande i anledning av hemställan om sammankallande av en internationell
konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium
av alkoholfrågan.

III. Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande

statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen samt de i anledning därav
av myndigheter och korporationer avgivna utlåtanden och yttranden. (Utgången.
)

IV. Av Kungl. Magt anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående

tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande
frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

V. Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker m. m.

VI. Bilagor till betänkande med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker.

1. Redogörelse för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800—1911.

2. Protokoll vid kommitténs sammanträden med särskilt tillkallade sakkunnige,

sammanställning av uppgifter, avgivna av myndigheterna, beträffande brister
i försäljningsförordningarna samt handlingar angående förbud för viss tillverkare
att försälja Öl och angående försäljning av s. k. bluddervin i Stockholm.

3. Redogörelse för några främmande staters lagstiftning angående handeln med

rusdrycker.

4. Uppgifter angående rusdrycksförsäljningsrättigheterna är 1911 och villkoren

för deras utövande samt rörande rusdrycksförbrukningen i Sverige och dess
följdföreteelser i vissa avseenden.

Dessutom har Nykterhetskommittén, bland annat, avgivit följande betänkanden
och utlåtanden:

Underdånigt utlåtande, avgivet den 22 mars 1914 angående anordnandet av en
statens vårdanstalt för alkoholister. (Finnes återgivet i propositionen nr
155/1914 B sidd. 44—58).

Underdånigt betänkande, avgivet den 12 december 1914, angående införandet av
skärpt kontroll över brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet. (Tryckt som
bilaga till propositionen nr 81/1915 sidd. 14—43.)

Underdånigt utlåtande, avgivet den 12 november 1915, angående framställning av
Göteborgssystembolagens förtroendenämnd om beredande av pension vid
avskedstagande åt i Göteborgssystembolagens tjänst anställda personer.
(Otryckt.)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen

Förslag......................................................................................................

Förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri
sprit samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring s. 3.
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2, 12, 13, 21 och 24
§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin s. 16. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin s. 18.

Motiv .........................................................................................................

Inledning................................................................................................

Kap. I. Kommitténs utgångspunkter ...................................................

Innebörden i 1887 års lagstiftning s. 24. Innebörden i 1890 års
lagstiftning s. 26. Begränsningen hos 1887 och 1890 års lagstiftning
s. 26. Innebörden i 1910 års riksdagsskrivelse s. 28.

Kap. II. Kommitténs uppgift...............................................................

1910 års riksdagsskrivelse och kommitténs uppgift s. 30. Omfattningen
av det område, kommittén sett som sin uppgift att reglera s. 31.
De huvudsakliga bristerna i nuvarande lagstiftning, som möjliggöra
missbruket. Den skattefria spriten s. 31. Den skattelagda spriten s. 32.
De alkoholhaltiga varorna s. 35. Erforderliga åtgärder för missbrukets
avhjälpande s. 36.

Kap. III. Principerna för uppgiftens lösning .......................................

Den skattefria spriten s. 38. Den skattelagda för andra ändamål
än förtäring avsedda spriten s. 39. De alkoholhaltiga varorna s. 39.
Denatureringsspörsmålet det centrala s. 40. Sammanfattning s. 40.

Kap IV. Regleringens praktiska utförande

1. Regleringen av den skattefria spritens tillhandahållande genom monopol
Monopolet en principiell konsekvens, icke ett principiellt avsteg s. 41.
Monopolets karaktär och fördelar s. 42. Monopolet och sulfitspriten
s. 43. Sulfitspriten och potatisspriten s. 43. Organet för monopolets

Sid.

utövande s. 45. Kontrollstyrelsens uppgifter som monopolets utövare
s. 46. Den skattefria spritens indelning s. 46. Kontrollstyrelsens upphandling
av sprit s. 46. Prissättningen vid kontrollstyrelsens inköp s. 47.
Kontrollstyrelsens ställning till den sulfitsprit, vars producent och konsument
är en och samma s. 48. Kontrollstyrelsens spritförsäljning s. 48.
Prissättningen vid kontrollstyrelsens försäljning s. 48. De föreslagna
försäljningsbestämmelserna och 1910 års riksdagsskrivelse s. 49. 1 Göteborg
vidtagna åtgärder s. 49. Återförsäljningens ordnande s. 50. Kontrollstyrelsens
oförmedlade försäljningen s. 54. Denatureringen s. 55.
Distributionens ordnande s. 55. Ersättningsfrågan s. 55.

2. Regleringen av de alkoholhaltiga varornas tillhandahållande ............ 56

2 74 volymprocentgränsen s. 56. Principerna för regleringen s. 57.
Begreppet denaturering s. 57. Kontrollstyrelsens övervakning s. 57.
Importerade alkoholhaltiga varor s. 59.

3. Regleringen av den skattelagda spritens tillhandahållande för andra

ändamål än förtäring ..................................................................... 60

Systembolagens försäljning av teknisk sprit s. 61. Tillhandahållande
av teknisk sprit från brännerier och reningsverk s. 62.

Kap. V. Speciell motivering ............................................................... 64

Kap. VI. Några i samband med denatureringsspörsmålet av kommittén

behandlade restitutions och skattefrågor 69

1. Frågan om restitution av brännvinstillverkningsskatt för finkelolja 69

2. Frågan om restitutionsförhöjning vid export av renat brännvin 74

3. De vid brännvinstillverkning skattefria två procenten ..................... 77

Bilaga A. Utredning rörande åtgärder mot missbruk av

denaturerad sprit m. m. av Torsten Thunberg si

Skrivelse till kommittén ..................................................................... 83

1. Kort överblick över spritdenatureringens historia i vårt land ......... 85

Framställningar om tillgång till skattefri sprit för näringar och
vetenskaper s. 85. Rätt till skatterestitution medgiven år 1887 för sprit för
tekniskt och vetenskapligt ändamål s. 85. Denaturering gjord till villkor för
skatterestitution s. 86. Skatterestitution medgives år 1890 även för hushållssprit
s. 87. Hur användningen av denaturerad sprit stigit s. 88. Förbrukningen
i andra länder s. 89.

2. Missbruket av denaturerad sprit till förtäring ................................. 91

Missbruket av denaturerad sprit ej förutsett vid denatureringens
införande s. 91. Missbruket griper omkring sig och framkallar krav på
motåtgärder. Förslag från Göteborgs domkapitel och Fångvårdsstyrelsen
leda till ingen åtgärd s. 91. Riksdagsmotion år 1910 om utredning
rörande åtgärder mot missbruket s. 93. Riksdagen bifaller motionen. Riks -

Sid.

dagsskrivelsens innehåll s. 94. Riksdagsskrivelsen remitteras till länsstyrelserna.
De inkomna utlåtandenas innehåll s. 95. Kontrollstyrelsens utlåtande
av år 1912 s. 105. Remiss till Nykterhetskommittén. Göteborgssystemets
i Göteborg skrivelse av år 1914 s. 106.

3. Arten av de problem, denatureringsfrågan erbjuder 108

Tekniska problem s. 108. Ekonomiska problem s. 108. Fiskaliska
problem s. 109. Psykologiska och fysiologiska problem s. 109. Den
preliminära arten av den här nedan lämnade utredningen s. 112.
Dispositionen för den här nedan lämnade utredningen s. 112.

4. Kraven på ett denatureringsmedel enligt hittills gängse uppfattning.
Hittills använda denatureringsmedel. Orsakerna varför de antagits 113

De ideala kraven på ett denatureringsmedel. Omöjligheten att fylla
dem s. 113. Särskilda denatureringsmedel för industri- och yrkessprit
s. 114. Genom dispens medgivna särskilda denatureringsmedel s. 114.
Allmänna denatureringsmedel s. 116. Träspriten som denatureringsmedel
s. 116. Pyridinet såsom denatureringsmedel s. 117.

5. Frågan om mer effektiv denaturering av bränn- och hushållssprit 119

Smak och lukt hos träsprit och pyridin ej tillräckligt avskräckande s. 119.
Träspritens giftighet s. 120. Kan den denaturerade spritens nuvarande halt
av träsprit förorsaka skada vid lojalt bruk? s. 121. Är det tillåtligt öka halten
träsprit i den denaturerade spriten? s. 123. Förslag om träsprithaltens ökning
till 30 kbcm per liter sprit av normalstyrka s. 124. Förslag rörande
varning för den denaturerade spritens giftighet s. 125. Är det möjligt nöja
sig med den nuvarande halten träsprit, om därtill knytes en varning för
eventuell skada? s. 125. Den föreslagna stegringen i halten träsprit gör
ej spriten till ett så farligt gift, att olyckshändelser i större utsträckning
behöva befaras s. 126. Allmän diskussion om villkoren för att ett gift
må tillåtas som denatureringsmedel, jämte förslag, huru villkoren böra
fyllas s. 127. Riskerna med den träspritdenaturerade spritens tillhandahållande
under nuvarande fria former s. 129. Förslag att en särskilt
kraftigt denaturerad sprit saluhålles möjligast fritt s. 129. Valet av denatureringsmedel
för den »dubbeldenaturerade» spriten s. 129. Kopparkloriden
som denatureringsmedel s. 131. Restriktioner i den denaturerade
spritens försäljning i minuthandeln s. 133. Möjligheten att låta
träspriten träda in som ersättningsmedel för vanlig denaturerad sprits. 135.

Kan ordet »denaturering» försvenskas? s. 136.

6. Frågan om mer effektiv denaturering av tekniska och kosmetiska

preparat ....................................................................................... 137

Intet hinder under nuvarande förhållanden för att tillverka och sälja
drickbara tekniska preparat av beskattat brännvin. Detta bör förhindras
s. 137. Ofullständig denaturering tillätes i vårt land även i de fall, där
det färdiga preparatet är sprithaltigt. Dylika preparat kunna missbrukas
till förtäring s. 138. Nödvändigheten av att i denatureringsavseende skiljes
mellan sådan industrisprit, som vid tillverkningen kemiskt omvandlas, och
sådan, som finnes kvar i det slutgiltiga preparatet s. 138. Missbruket av

Sid.

lack- och polityrsprit s. 139. Förslaget att använda kolokvintextrakt till
denaturering av lack- och polityrsprit s. 139. Några invändningar mot
kolokvintdenaturering s. 140. Förslag rörande användande av träsprit som
denatureringsmedel för lack- och polityrsprit s. 140. Fakultativt förslag
rörande kolekvintdenaturering s. 141. Frågan om missbruk av kosmetiska
preparat s. 141. Frågan om salubrin kan användas som berusningsmedel
s. 142. Kraven på ett denatureringsmedel för kosmetiska preparat
s. 149. Den rena metylalkoholens användbarhet s. 149. Förslag att
metylaikohol användes för denaturering av kosmetiska preparat s. 150.

Rätt till undantag från denatureringstvång bör medgivas, då garanti
mot missbruk föreligger s. 150. Nödvändigheten av att denatureringstvång
stadgas som regel s. 150. Fabrikationen av kosmetiska preparat
ledas genom det föreslagna denatureringstvånget in på mer rationella
banor s. 151. Denatureriugen av sprithaltiga luktvatten s. 153. Denaturering
av importerade sprithaltiga fernissor och andra hithörande preparat
s. 153. Den föreslagna denatureringen med träsprit ur ekonomisk
synpunkt s. 154.

7. Denaturering av motorsprit............................................................ 156

Allmänna synpunkter på sprit som motorbränsle s. 156. Jämförelse
mellan sprit och bensin och bensol som motorbränsle s. 157. Tyska strävanden
att införa sprit som motorbränsle s. 158. Sulfitspritindustrien gör
frågan om sprit som motorbränsle aktuell i Sverge s. 160. Kommerskollegii
utredning rörande sulfitspriten som motorbränsle s. 161. Gällande bestämmelser
rörande denaturering av motorsprit s. 162. Särskilda krav å en denatureringsmetod
för motorsprit s. 162. Nu gällande metod för denaturering
av motorsprit föga effektiv mot missbruk s. 163. Träsprit och pyridin
ur prissynpunkt ej lämpliga för denaturering av motorsprit s. 165. Försök
att utarbeta nya metoder s. 165. Föroljan vid trätjäredestillation s. 165.
Förslag att förolja må tillåtas som denatureringsmedel för motorsprit
tillsammans med bensin eller bensol samt kristallviolett s. 168. Frågan
om motorspritens denaturering med användande av vissa billiga produkter
av stenkolstjära och träkolstjära (utom förolja) s. 168. Försök
med samtidig denaturering och koncentrering av spriten medels karbid
s. 171.

8. Fördelarna av denatureringens omläggning i riktning av större

centralisering ...................................................................... 173

Denatureringen i vårt land är till sin princip av decentraliserad
typ s. 173. Fördelarna av en centralisering av denatureringen s. 176.
Centraliseringen gör denatureringen tekniskt enklare och säkrare s. 176.
Centraliseringen medger större frihet i valet av metod s. 176. Centraliseringen
hindrar skatteunderslev s. 177. De Ouchterlonyska bedrägerierna
s. 178. Svaga sidor hos centraliseringen s. 179. Nu bestående
kontroll å förbrukningsstället bortfaller s. 179. Kostnaderna för denatureringen,
i händelse av centralisering, ej fullt klarlagda s. 179. Olika
möjligheter för denatureringens omläggning i centraliserad riktnings. 181.
Denatureringens centralisering och frågan om tillgången till sprit för
vetenskapliga och liknande ändamål s. 184.

VII

Sid.

9. önskvärdheten av att handeln med denaturerad sprit samt över vakandet

av dess försäljning sä ordnas, att snabba och lokaliserade
åtgärder mot spritens missbruk möjliggöras .............................. 188

10. Tillägg.................................................................................. 191

11. Litteratur................................................................................. 194

Bilaga B. Redogörelse för några främmande staters lagstiftning
angående tillhandahållande av sprit
för andra ändamål än förtäring av Jakob
Pettersson..................................................................... 203

Belgien s. 205. Danmark s. 206. England s. 207. Frankrike s. 210.
Norge s. 213. Schweiz s. 215. Tyskland s. 217. Österrike s. 222.

V/.

! en den 2 juni 1910 dagtecknad skrivelse (n:r 159) anhöll Riksdagen,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder som borde vidtagas
till bekämpande av den växande användningen av denaturerat bränn -

vin som berusningsmedel, samt därefter vidtaga de åtgärder, som med
ledning av utredningen befunnes lämpliga.

Över ifrågavarande framställning inhämtade Eders Kungl. Maj:t utlåtanden
från Eders Kungl. Maj:t befallningshavande, varefter genom remiss
av den 9 januari 1911 utlåtande infordrades från Kontrollstyrelsen. Sedan
Kontrollstyrelsen den 12 februari 1912 avgivit utlåtande, anbefallde Eders
Kungl. Maj:t, genom remiss den 20 mars 1912, nykterhetskommittén att
inkomma med utlåtande i ärendet. Sedermera har Eders Kungl. Maj:t
genom remiss den 7 december 1914 till nykterhetskommittén överlämnat
eu framställning från aktiebolaget Göteborgssystemets styrelse med
begäran om verksammare kontroll över handeln med denaturerad sprit
att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén lämnade
uppdrag.

Vid den förberedande behandlingen av det remitterade ärendet fann
nykterhetskommittén detta vara av den betydelsefulla beskaffenhet, att en
såvitt möjligt allsidig utredning av frågan borde utarbetas, och uppdrog
kommittén åt undertecknad Thunberg att verkställa denna utredning, vilken
till kommittén avlämnades i januari månad 1915. Sedan kommittén överlämnat
berörda utredning till åtskilliga korporationer och enskilda personer
med begäran om benäget yttrande i frågan, hava yttranden inkommit från
Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, Sveriges bränneriidkareförening,
Göteborgssystembolagens förtroendenämnd, professorn i kemisk teknologi
vid kungl. Tekniska högskolan Carl Kullgren och direktören för aktiebolaget
Göteborgssystemet Ernst Andrée.

Genom remiss av den 23 maj 1913 har Eders Kungl. A4aj:t jämväl
anbefallt kommittén att avgiva underdånigt utlåtande ifråga om förebyggande
av försäljning av eter- och sprithaltiga läkemedel under sådana förhållanden,
att de kunna användas såsom rusgivande medel. I detta ärende
kommer kommittén under innevarande år att avgiva utlåtande.

På grund av vad som framkommit under utredningsarbetet och jämväl
med hänsyn till vad som kommittén inhämtat av Eders Kungl. Maj:ts
ovannämnda remiss av den 23 maj 1913 har kommittén funnit, att i samband
med vidtagande av lagstiftningsåtgärder mot användande av denaturerat
brännvin såsom berusningsmedel liknande åtgärder jämväl borde
ifrågakomma gent emot användningen i berusningssyfte av all till förtäring
icke avsedd sprit och de tekniska preparat, som innehålla alkohol.

Såsom resultat av kommitténs arbeten på ovanberörda områden far
nykterhetskommittén i underdånighet härmed till Eders Kungl. Maj:t överlämna
betänkande, innehållande

förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit
samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring,

förslag till förordning om ändrad lydelse av 2, 12, 13, 21 och 24 §§
i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin, samt

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, jämte motiver till
de nämnda författningsförslagen.

Såsom bilagor till betänkandet har kommittén fogat
dels den ovannämnda av undertecknad Thunberg verkställda utredningen
rörande åtgärder mot missbruk av denaturerad sprit in. in.,
dels eu av undertecknad Pettersson på kommitténs uppdrag utarbetad
redogörelse för några främmande staters lagstiftning angående
tillhandahållande av sprit för andra ändamål än förtäring.

De remitterade handlingarna järnte till kommittén inkomna skrivelser
och yttranden överlämnas härjämte.

Underdånigst

S. H. KVARNZELIUS.

IVAN BRATT.
CARL EKMAN.
K. O. KARLSSON

J. BYSTRÖM.
OLLAS A. ERICSSON.
JAKOB PETTERSSON.
T. THUNBERG.

OSKAR EKLUND.
BERNH. ERIKSSON.
EMILIE RATHOU.

ARTHUR ENGBERG.

Stockholm den 31 januari 1916.

FÖRSLAG

Förslag till förordning angående tillhandahållande
av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor
för andra ändamål än förtäring.

I kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor må för andra ändamål
än förtäring inom riket tillhandahållas på sätt i denna förordning stadgas.

2 mom. Angående villkoren för försäljning av beskattad sprit för andra
ändamål än förtäring, så ock angående tillverkning, import och försäljning
av alkoholhaltiga apoteksvaror är särskilt stadgat.

2 §■

1 denna förordning avsedd sprit benämnes

hushållssprit, då den för husbehov användes såsom bränsle, putsmedel
eller dylikt;

motorsprit, då den för drivande av motorer användes såsom bränsle;

sjukhus-, laboratorie- och museisprit, då den användes för sjukvårdsändamål
eller vetenskapliga behov; samt

industrisprit, då den inom industrien användes för andra än här ovan
angivna ändamål.

Med alkoholhaltiga varor förstås i denna förordning tekniska preparat,
som innehålla mer än 2 volymprocent alkohol, vare sig för deras framställning
använts skattefri sprit eller icke.

3 §■

I denna förordning avsedd sprit skall, utom i det fall, som i 22 §
sägs, genom kontrollstyrelsens försorg denatureras. Härvid åligger det kontrollstyrelsen
att tillse:

l:o) att den denaturerade spriten må erhålla sådana egenskaper, att
dess användande till förtäring så vitt möjligt förebygges;

2:o) att den denaturerade spriten ej må kunna göras njutbar att förtära
genom utspädning, vanlig destillering eller annan enkel behandling,
som ej kräver särskild sakkunskap;

3:o) att spriten icke genom denatureringen må erhålla egenskaper,
som medföra allvarlig skada till hälsan för den, som med behörig varsamhet
använder densamma till annat ändamål än förtäring; samt

4:o) att därest på visst sätt denaturerad sprit är av beskaffenhet att
medföra fara till hälsan för den, som använder densamma till förtäring,
sådant på ett i ögonen fallande sätt angives å varje kärl, vari spriten vid
försäljning utlämnas.

Kontrollstyrelsen äger fastställa särskilda denatureringsmedel allt efter
de olika ändamål, för vilka spriten är avsedd.

4 §•

Där genom särskilda kontrollåtgärder trygghet mot missbruk kan vinnas,
må kontrollstyrelsen låta denaturera industrisprit utan iakttagande av den
under 2:o i 3 § föreskrivna bestämmelse.

II kap.

Om upphandling av och prissättning å sprit.

5 §•

1 mom. Kungl. Maj:t fastställer årligen, på förslag av kontrollstyrelsen,
huru stor myckenhet sprit styrelsen under instundande kalenderår må inköpa
för att tillhandahålla för andra ändamål än förtäring, därvid föreskrift
tillika meddelas, huru stort belopp härav må inköpas dels från sulfitbrännerier
och dels från övriga brännerier, jästfabriker och reningsverk. Genom
kungörelse i Post-*och inrikes tidningar tillkännagiver kontrollstyrelsen före
den 1 augusti, huru mycket sulfitsprit och annan sprit styrelsen under året
kommer att inköpa, ävensom vilka betingelser spriten skall uppfylla för att
av styrelsen godkännas.

2 mom. Inom september månads utgång skall tillverkare till kontrollstyrelsen
ingiva anbud å den myckenhet sprit, han önskar under nästa
kalenderår försälja till styrelsen.

3 mom. Sedan tiden för ingivande av anbud enligt 2 mom. gått til!
ända, äge kontrollstyrelsen fastställa den myckenhet sprit, som från varje
anbudsgivare skall inköpas.

Hava anbud skett om försäljning av en sammanlagd myckenhet sulfitsprit,
överstigande det kungjorda årsbehovet av sådan sprit, skall, i den

mån överskottet ej åtgår till täckande av brist i det sammanlagda parti
annan sprit, som utbjudits till försäljning, beloppet av vad som frän varje
tillverkare må inköpas bestämmas i förhållande till hans efter av kontrollstyrelsen
fastställda grunder beräknade tillverkning. Vad nu stadgats skall
äga motsvarande tillämpning för det fall att anbud skett om försäljning av
annan sprit än sulfitsprit till sammanlagd myckenhet överstigande vad som
därav skall inköpas.

Understiger den sammanlagda myckenhet sprit, som utbjudits till försäljning,
det fastställda årsbehovet eller visar det sig eljest erforderligt, äge
kontrollstyrelsen genom kungörelse, på sätt i 1 mom. är sagt, infordra förnyade
anbud å erforderlig myckenhet sprit.

4 mom. Kontrollstyrelsen åligger att skyndsamt meddela anbudsgivare
uppgift å den myckenhet sprit, han äger av sin tillverkning försälja
till styrelsen.

6 §•

1 mom. Det pris, kontrollstyrelsen har att erlägga vid inköp av sprit,
fastställes för varje tillverkningsår av därtill förordnad prisnämnd, bestående
av en utav Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt sex ledamöter, utsedda,
tre av kontrollstyrelsen och tre av representanter för spritförsäljarnes intressen
i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser.

2 mom. På förslag av kontrollstyrelsen bestämmer Kungl. Maj:t, till
vilket pris i denna förordning avsedd sprit må av kontrollstyrelsen försäljas.

3 mom. Det pris, som hushålls- och motorsprit vid försäljning till
allmänheten högst må betinga, äge kontrollstyrelsen fastställa efter av Kungl.
Maj:t godkända grunder.

1 §•

Sulfitsprit, som ej av kontrollstyrelsen uppköpes, må ej till användning
inom riket försäljas. Sådan sprit må ur riket utföras eller, om denaturering
därav sker, i tillverkarens egen rörelse användas på de villkor och under
iakttagande av de kontrollföreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelar.

III kap.

Om handel med hushållssprit och motorsprit.

8 §•

Försäljning till återförsäljare av hushållssprit och motorsprit må utövas
allenast av kontrollstyrelsen.

9 §•

Annan försäljning av hushållssprit och motorsprit än den, som i 8 §
sägs, må, utom av kontrollstyrelsen, idkas endast av den, som på ansökan
därtill erhållit styrelsens tillstånd.

Sådant tillstånd, som gäller tillsvidare och så länge kontrollstyrelsen
ej finner skäl återkalla detsamma, kan avse handel antingen enbart med
hushållssprit eller enbart med motorsprit eller med bägge dessa varor. Tillstånd
må ej lämnas annan än den, sorp är berättigad till idkande av handel i
allmänhet samt i övrigt gjort sig känd för ordentlighet och kan anses lämplig
att förestå försäljningen. Över ansökan om tillstånd skola å landet kommunalstämma
eller kommunalfullmäktige och i stad stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga höras.

Tillstånd enligt denna § må ej meddelas den, som enligt förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin erhållit rätt till detaljhandel
med brännvin.

10 §.

Vid meddelande av tillstånd enligt 9 § skall kontrollstyrelsen tillse,
att ej flere rättigheter till dylik handel upplåtas än som må anses erforderligt
för skäligt tillgodoseende av behovet av hushållssprit och motorsprit.

11 §•

Hushållssprit och motorsprit må ej utlämnas annorledes än mot köparens
skriftliga rekvisition, som skall dels innehålla uppgift å det slag och
den myckenhet av denaturerad sprit, som önskas, ävensom förbindelse att
tillse, att spriten ej användes till förtäring, dels ock vara försedd med köparens
egenhändiga underskrift jämte utsättande av år och dag samt köparens
bostad.

Motorsprit må ej försäljas till annan än innehavare av motor, för
vars drivande spriten erfordras.

12 §.

Hushållssprit och motorsprit må ej utlämnas till

a) personer under 15 år;

b) personer, som äro synbart berörda av starka drycker;

c) sådana personer, till vilka, enligt av polismyndighet eller nykterhetsnämnd
meddelat förbud, denaturerad sprit ej må försäljas;

d) sådana personer, beträffande vilka säljaren eljest har skälig anledning
antaga, att de använda dylik sprit till förtäring.

13 §.

Ej må till köpare utlämnas hushållssprit i mindre myckenhet än 1 liter
eller motorsprit i mindre myckenhet än 10 liter. Dock må till innehavare

av automobil, motorcykel eller motorbåt, som under färd behöver förnya
sitt förråd av motorsprit, sådan sprit utlämnas jämväl i mindre myckenhet
än nu är sagt.

14 §.

Kärl, vari hushallssprit eller motorsprit utlämnas eller förvaras, skall
vara försett med etikett, innehållande uppgift å säljarens firma och varans
art, varning för att använda densamma till förtäring samt erinran om
straffbestämmelserna för olovligt förfarande med sådan sprit. Närmare
föreskrifter om etikettens innehåll samt om förvaringskärlens form och
beskaffenhet i övrigt meddelas av kontrollstyrelsen.

15 §.

1 mom. Försäljare av hushallssprit och motorsprit skall föra försäljningsbok
enligt av kontrollstyrelsen fastställt formulär, utvisande, när och
till vem försäljning ägt rum samt den försålda varans namn och myckenhet.
Såsom bilagor skola vid försäljningsboken fogas köparnes rekvisitioner.

2 mom. Försäljningsbok, som i 1 mom. sägs, skall jämte bilagor
förvaras under en tid av minst två år samt hållas tillgänglig för kontrollstyrelsen
och dess tjänstemän ävensom vederbörande polismyndighet och
nykterhetsnämnd.

16 §.

Om hushållssprit genom denaturering bibringas sådana egenskaper,
att dess användning till förtäring måste anses utesluten, må kontrollstyrelsen
kunna medgiva dess försäljning utan iakttagande av bestämmelserna i 11,
13 och 15 §§.

17 §•

Köpare av hushållssprit och motorsprit vare skyldig så förvara spriten,
att den ej kommer till obehörig användning.

18 §.

Ej må någon tillhandagå annan med anskaffande av hushållssprit eller
motorsprit, då anledning föreligger att antaga, att spriten skall användas
till förtäring.

19 §.

Finnes vid granskning av försäljningsbok, som i 15 § sägs, eller
eljest, att innehavare av tillstånd att sälja hushållssprit eller motorsprit
icke utövar försäljningen enligt denna förordnings föreskrifter eller att
försäljningen föranleder spritens användande till förtäring, äge kontroll -

styrelsen att återkalla tillståndet. Beslutet därom gånge genast i verkställighet.

20 §.

Polismyndighet eller nykterhetsnämnd äge, där någon uppenbarligen
använder denaturerad sprit till förtäring, meddela förbud för handlande, som
sälja hushållssprit eller motorsprit, att till denne utlämna sådan vara.

IV kap.

Om handel med sjukhus-, laboratorie- och museisprit
samt industrisprit.

21 §.

Sjukhus-, laboratorie- och museisprit samt industrisprit må försäljas
allenast av kontrollstyrelsen. Ej må sprit, som nu sagts, till köpare utlämnas
i mindre myckenhet än 100 liter, där ej kontrollstyrelsen i särskilt
fall sådant medgiver.

22 §.

Till statens krutbruk och ammunitionsfabriker ävensom för sjukhus-,
laboratorie- och museiändamål må, där fullt betryggande åtgärder mot missbruk
vidtagits, kontrollstyrelsen försälja sprit, som ej blivit denaturerad.

23 §.

Köpare av sprit, som i detta kapitel sägs, skall övervaka spritens behöriga
användning i enlighet med de närmare föreskrifter, som av kontrollstyrelsen
meddelas, ävensom vara underkastad den särskilda inspektion och
kontroll, styrelsen kan komma att förordna.

V kap.

Om tillverkning av och handel med alkoholhaltiga, till
förtäring ej avsedda varor.

24 §.

Tillverkningen av och handeln med alkoholhaltiga, till förtäring ej
avsedda varor är, med iakttagande av de i 25—28 §§ givna bestämmelser,
fri.

25 §.

För denaturering av alkoholhaltiga, till förtäring ej avsedda varor, som
tillverkas för avsalu inom riket, skall kontrollstyrelsen meddela särskilda
föreskrifter om denatureringsmedlets beskaffenhet och myckenhet.

Kontrollstyrelsen mä jämväl kunna utfärda föreskrift angående åsättande
av varning mot förtäring å kärl, vari sådan vara försäljes.

I särskilt fall, då på grund av varans pris eller andra omständigheter
fara för dess användande till förtäring ej föreligger, må kontrollstyrelsen på
ansökan av tillverkare tills vidare medgiva undantag från de enligt denna
§ stadgade denatureringsbestämmelser.

26 §.

1 mom. Den, som vill tillverka vara, som i detta kapitel sägs, skall,
innan varan i handeln utsläppes, samt därefter en gång varje år före januari
månads utgång till kontrollstyrelsen inkomma med uppgift å varans benämning
och alkoholhalt.

2 mom. Vid försäljning av sådan vara skall ä det kärl, vari densamma
utlämnas, finnas etikett, med uppgift å tillverkarens och säljarens firma.

3 mom. Den, som tillverkar eller driver handel med i detta kapitel
avsedda varor, vare skyldig att på anfordran låta kontrollstyrelsen eller den,
styrelsen förordnar, taga del av hans handelsböcker i vad de angå sådana
varor och vare jämväl underkastad den ytterligare inspektion och kontroll,
styrelsen kan komma att förordna.

27 §.

Befinnes försäljning av vara, som i detta kapitel avses, föranleda
missbruk av varan till förtäring och fortfar sådant oaktat erinran från
magistraten, kommunalnämnden, kronofogden, länsmannen eller nykterhetsnämnden,
äge magistraten eller kommunalnämnden förbjuda försäljaren att
vidare hålla sådan vara till salu. Beslutet därom gånge genast i verkställighet,
men skall, vid äventyr att beslutet eljest går åter, inom åtta
dagar underställas kontrollstyrelsen, som har att fastställa förbudet eller ock
upphäva detsamma.

28 §.

Kontrollstyrelsen skall, då anledning därtill förekommer, låta verkställa
undersökning av sådana i handeln förekommande varor, som i detta kapitel
avses. Befinnes därvid denatureringen av någon vara ej tillfredsställande,
äge kontrollstyrelsen förbjuda all försäljning därav inom riket. Lag samma
vare, där det eljest visar sig, att vara, som i detta kapitel avses, å flere
orter och i större utsträckning användes till förtäring.

Beslut, som i denna § sägs, gånge genast i verkställighet.

29 §.

/ mom. Varor, som i detta kapitel avses, må ej utlämnas till

a) personer, som äro synbart berörda av starka drycker;

b) personer, beträffande vilka säljaren eljest har skälig anledning antaga,
att de använda dylika varor till förtäring.

2 mom. Ej må någon tillhandagå annan med anskaffande av varor,
som i detta kapitel avses, då anledning föreligger att antaga, att de skola
användas till förtäring.

VI kap.

Om införsel till riket av denaturerad sprit samt alkoholhaltiga,
till förtäring ej avsedda varor.

30 §.

1 mom. Införsel till riket av denaturerad sprit må äga rum endast
för kontrollstyrelsens räkning.

2 mom. Alkoholhaltiga, till förtäring ej avsedda varor må till riket införas
endast av handelsidkare, som är känd för pålitlighet och ordentlighet,
efter därtill av kontrollstyrelsen meddelat tillstånd, som gäller tills vidare
och så länge styrelsen ej finner skäl återkalla detsamma.

Handelsidkare, som erhållit dylikt tillstånd, vare beträffande däri avsedda
varor underkastad samma skyldigheter, som enligt 25 och 26 §§ gälla
för försäljning av sådana varor av inhemsk tillverkning; och skall rörande
meddelande av förbud mot fortsatt försäljning av importerade varor, som
nu sagts, gälla vad i 27 och 28 §§ är stadgat.

31 §•

Utan hinder av vad i 30 § stadgas må

a) sprit och varor, som i detta kapitel avses, till riket införas av den,
som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande
varor,

b) prov på varor, som nu sagts, i vanlig ordning till riket införas av
vederbörligen legitimerad handelsresande,

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget bruk tullfritt införa
varor, som nu sagts, intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd myckenhet,
samt

d) resande, som från utrikes ort medför sådana varor i större myckenhet
än nu är sagt, mot stadgad tull för eget bruk därav införa sammanlagt
högst 1 liter.

VII kap.

Ansvarsbestämmelser.

32 §.

Den, som obehörigen med denaturerad sprit eller alkoholhaltig, till
förtäring, ej avsedd vara vidtager någon åtgärd i ändamål att därifrån avskilja
denatureringsmedlet eller att försvaga denatureringen, straffes med böter
från och med tio till och med femhundra kronor.

33 §.

Den, som obehörigen med denaturerad sprit eller alkoholhaltig, till förtäring
ej avsedd vara vidtager sådan åtgärd, som i 32 § sägs, och därefter
avyttrar spriten eller varan, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ett tusen kronor. Bedrives den olovliga försäljningen i större
omfattning eller yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i högst
sex månader.

Lag samma vare, där någon olovligen avyttrar här avsedd sprit eller
vara, med vilken annan vidtagit sådan åtgärd, som i 32 § sägs.

34 §.

Tillverkare av sulfitsprit, som icke ställer sig till efterrättelse de i II kap.
givna föreskrifter eller på grund därav meddelade kontrollbestämmelser,
straffes med böter från och med 50 till och med 2,000 kronor eller med
fängelse i högst sex månader.

35 §.

1 fall, som i 32, 33 och 34 §§ avses, vare de förråd av sprit och
alkoholhaltiga varor, som anträffats hos den brottslige eller å försäljningsstället
med därtill hörande lägenheter eller eljest uppenbarligen avsetts för
obehörig förändring eller försäljning, tillika med kärl och emballage, vari
de förvarats, underkastade beslag och förbrutna.

36 §.

Då till ansvar enligt 32, 33 eller 34 § dömes, skall den sakfällde även
kännas skyldig att erlägga belöpande tillverkningsskatt enligt förordningen
angående tillverkning av brännvin för den sprit, som obehörigen förbrukats
eller avyttrats.

37 §.

Den, som i andra fall än i 33 § sägs olovligen till salu håller eller
försäljer denaturerad sprit eller alkoholhaltig, till förtäring ej avsedd vara,
straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Lag samma vare för den, som bryter mot de i It, 12, 13, 14, 15,
17, 18, 26 eller 29 § givna föreskrifter eller de av kontrollstyrelsen på grund
av III, IV, V eller VI kap. meddelade bestämmelser.

38 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden
av denna förordning, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej
heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning
eller affärsförhållande inom företag, i avseende varå han har eller haft
att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes
med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det
för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel,
då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han om
yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom
a tid, då han ej hade att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av
denna förordning, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet
ej kunnat medföra skada för det företag, varå tillsynen utövats, må
ansvars- eller ersättningsskyldighet icke åläggas honom.

39 §.

Med gods, som jämlikt denna förordning förklarats förbrutet, skall
förfaras på sätt Kungl. Maj:t förordnar.

40 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke må införas,
må, därest den icke enligt tullstadgan är att anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med varan förfaras
på sätt Kungl. Maj:t förordnar.

41 §.

Ej må straff, som ovan stadgats, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Finnes för överträdelse av denna förordning stadgad särskild påföljd,
skall densamma tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen
dömes till ansvar enligt allmänna strafflagen.

42 §.

Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade för sådan
förbrytelse; dock må sammanlagda fängelsestraffet icke överstiga två år.

43 §.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av detaljhandel
enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv,
därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans
vetskap och vilja.

44 §.

1 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola, om tillgäng
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmänna strafflagen.

2 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom värdet
av sprit eller annan egendom, som jämlikt denna förordning är att anse
såsom förbruten, tillfälle med en tredjedel kronan och med två tredjedelar
åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel.
Sådan del tillkomme dock ej angivare, då angivelsen skett av föräldrar mot
barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman
mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot
fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i
tjänsten.

3 mom. Då tillverkningsskatt blivit jämte böter ådömd enligt denna
förordning, må, där tillgång saknas till skatten eller någon del därav, böterna
ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället
undergå motsvarande förvandlingsstraff.

VIII kap.

Föreskrifter i avseende å förordningens verkställighet.

45 §.

Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av denna
förordning och äger i de fall, då vara är att anse såsom förbruten, verkställa
beslag därå.

Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka införseln
till riket av sprit och andra varor, som i denna förordning avses.

46 §.

Åtal för överträdelse av föreskrifterna i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol.

47 §.

Om beviljat tillstånd till detaljhandel med hushållssprit och motorsprit
skall kontrollstyrelsen meddela underrättelse till magistraten eller
länsmannen samt nykterhetsnämnden i den kommun, där rörelsen skall
idkas.

48 §.

Om rätt för kontrollstyrelsen att återbekomma tillverkningsskatt för
sprit, som av styrelsen enligt denna förordning inköpes, är stadgat i förordningen
den 11 oktober 1Q07 angående tillverkning av brännvin.

49 §.

1 mom. Kontrollstyrelsen äger meddela särskilda föreskrifter angående
sättet för mätning, vågning och provning av sprit, som till kontrollstyrelsen
försäljes, ävensom angående förvaringen av i denna förordning avsedd
sprit, som av sjukhus-, laboratorie- eller musei-föreståndare eller näringsidkare
innehaves.

2 mom. De ytterligare bestämmelser, som erfordras för tillämpning
av denna förordning, meddelas av Kung!. Maj:t.

IX kap.

Särskilda föreskrifter i avseende å förordningens
ikraftträdande m. m.

50 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1918, vid vilken tid förordningen
den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin och
kungörelsen den 30 september 1910 med vissa bestämmelser angående tillverkning
av brännvin vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet denatureras
eller utföres ur riket, upphöra att vara gällande.

Härvid skall dock iakttagas, att åtgärder, som före den 1 januari 1918
erfordras i avseende å kontrollstyrelsens upphandling av sprit enligt denna
förordning, skola vidtagas enligt bestämmelserna i densamma.

51 §.

Tillverkare eller försäljare av denaturerad sprit, som den 1 januari
1918 innehar sprit, vilken denaturerats i enlighet med de intill nämnda dag
gällande bestämmelser, äge att med kontrollstyrelsen träffa avtal om övertagande
eller utbytande av sådan vara. Kan överenskommelse om priset

icke träffas, bestämmes detta av eu nämnd, bestående av en utav Kungl.
Maj:t utsedd ordförande och fyra ledamöter, av vilka eu utses av representanter
för reningsverken, en av Sveriges allmänna handelsförening och
två av kontrollstyrelsen. Kungl. Maj:t tillkommer att utfärda instruktion
för sådan prisnämnd. Kostnaden för prissättningen bestrides av statsmedel.

52 §.

Alkoholhaltiga, till förtäring ej avsedda varor, som före den 1 januari
1918 från utlandet inkommit till riket, må från och med sagda dag av tullverket
utlämnas endast under de i VI kap. stadgade villkor.

Kan på grund av vad nu är stadgat utlämnande av vara, som inkommit
till riket före utgången av år 1917, icke äga rum, må varan på
ägarens begäran återutföras. Sker ej återutförsel inom loppet av år 1918,
vare varan förbruten.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
2, 12, 13, 21 och 24 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 2, 12, 13, 21 och 24 §§ i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande
ändrade lydelse:1

2 §•

1. Brännvinstillverkning---timme.

2. I sammanhang med pressjästberedning ävensom vid bränneri, där
allt det tillverkade brännvinet enligt förordningen den — angående tillhandahållande
av sprit och alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring
försäljes till kontrollstyrelsen eller utföres ur riket eller användes i
tillverkarens egen rörelse, må jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning
på grund av 1 mom. i allmänhet icke är tillåten, brännvinstillverkning
äga rum under de särskilda villkor, Kungl. Maj:t prövar erforderliga.

3. Brännvinstillverkning — — — medgivas.

4. Kungl. Maj:t — — — brännvinstillverkning.

12 §.

1. För brännvin, tillverkat inom landet, skall tillverkaren påföras skatt
med 65 öre för varje liter av normalstyrka, varmed förstås brännvin, som
vid + 15° å Celsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.

2. Inbetalning — — — liter.

3. Vid utförsel må, efter vad särskilt finnes stadgat, åtnjutas restitution
med 65 öre för varje liter brännvin av normalstyrka.

4. Restitution av tillverkningsskatt må under de villkor Kungl. Maj:t
föreskriver åtnjutas av kontrollstyrelsen för beskattad sprit, som av styrelsen
uppköpes enligt förordningen den — angående tillhandahållande av
sprit och alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring.

1 För beredande av större överskådlighet hava i förslaget införts endast ändrade
delar av nu gällande förordning.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet enligt förordningen den — angående
tillhandahållande av sprit och alkoholhaltiga varor för andra ändamål än
förtäring försäljes till kontrollstyrelsen eller utföres ur riket eller efter
denaturering användes i tillverkarens egen rörelse.

13 §.

1. Har — — — tillverkning.

2. Har — — — liter.

3. De — — — avgifter.

4. För — — — framställning.

5. Vad i denna § är stadgat om tilläggsavgift vid brännvinstillverkning
gälle icke i fråga om bränneri, där allt det tillverkade brännvinet enligt
förordningen den — angående tillhandahållande av sprit och alkoholhaltiga
varor för andra ändamål än förtäring försäljes till kontrollstyrelsen
eller utföres ur riket eller efter denaturering användes i tillverkarens egen
rörelse.

21 §.

1. Därest — — — distriktet.

2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet enligt förordningen
den — angående tillhandahållande av sprit och alkoholhaltiga
varor för andra ändamål än förtäring försäljes till kontrollstyrelsen eller
utföres ur riket eller efter denaturering användes i tillverkarens egen rörelse,
åligger det tillverkaren att gottgöra statsverket vad enligt de i 20 § 2 mom.
angivna grunder utgått i arvode eller ersättning till kontrollör vid bränneriet.

24 §.

1. Det---kontrollapparaten.

2. Om---beräknas.

3. Vad i denna och nästföregående § stadgas angående kontrollapparat
gäller icke för bränneri, där avfallslut från trämassefabrik användes
såsom råämne och där allt det tillverkade brännvinet försäljes till kontrollstyrelsen
eller utföres ur riket eller efter denaturering användes i tillverkarens
egen rörelse; för brännvinets uppmätning vid dylikt bränneri äger kontrollstyrelsen
meddela behövliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1918.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin skal! erhålla följande ändrade lydelse:1

1 §•

1. Försäljning---(utskänkning).

2. Med -----brännvin.

3. Utöver---— stadgat.

4. Angående--— Kungl. Maj:t.

5. Angående — — — förordnar.

6. Angående de villkor, varunder bolag, som i denna förordning
sägs, må för andra ändamål än förtäring försälja brännvin, därom gäller
vad Kungl. Maj:t förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1917.

1 För beredande av större överskådlighet hava i förslaget införts endast ändrade
delar av nu gällande förordning.

MOTIV

Inledning.

Rätten att återbekomma tillverkningsskatt för denaturerat brännvin
infördes i vårt land för första gången genom Kungl. förordningen angående
tillverkning av brännvin den 13 juli 1887. I anledning av proposition vid
1887 års senare riksdag medgav nämligen Riksdagen, att restitution finge
åtnjutas för skatt, som belöpte sig på brännvin, som under de villkor och
den kontroll, Kungl. Maj:t föreskreve, gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades).
Den denatureringsrätt, varom bär är fråga, medgavs dels vetenskapliga
anstalter och industriidkare, dels innehavare av rättighet till minuthandel
med brännvin. 1 vartdera fallet skulle förbrukningsändamålet vara
tekniskt eller vetenskapligt. Det minsta belopp, som fick utminuteras, var
10 liter, och köparen skulle därvid förete ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande
utfärdat intyg om behörighet att för tekniskt eller vetenskapligt
behov inköpa denaturerat brännvin.

I memorial av den 20 mars 1889 upptog chefen för kontroll och justeringsbyrån
frågan om utsträckning av rätten att använda denaturerad sprit.
Såsom skäl för en dylik utsträckning anförde han ej mindre att tillverkningsskatten
hade höjts samt att konsumtionen av brännvin vore i nedgående,
så att det för brännvinsbränning producerande jordbrukets avsättning blivit
mindre, än även att spriten hade visat sig vara ett för olika hushåilsbehov
tjänligt bränn- och putsmaterial. Han föreslog därför, dels att denatureringsrätten
och försäljningsrätten skulle utsträckas även till tillverkare av brännvin,
dels att skyldigheten att vid inköp av denaturerat brännvin förete behörighetsintyg
skulle bortfalla.

1 infordrat utlåtande förordade överståthållareämbetet ett utsträckande
av rätten att för andra ändamål än förtäring begagna skattefritt brännvin,
särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma en allmännare
användning av brännvin såsom lys- och brännämne.

I anledning av förenämnda memorial avlät Kungl. Maj:t till 1890 års
riksdag en proposition. I det till propositionen fogade utdrag ur statsrådsprotokollet
anförde föredragande depatementschefen för sin del följande:

»Vad chefen för kontroll- och justeringsbyrån anfört, synes mig tydligt
ådagalägga, att ett medgivande att denaturera brännvin även till andra
ändamål än tekniska eller vetenskapliga skall medföra väsentliga fördelar,
såsom beredande ej mindre industrien och det dagliga livet tillgång till ett
bränn- och lysämne, vilket under nuvarande förhållanden är för dyrbart att
kunna i något större omfång användas, än även brännvinsindustrien avsättning
för sin tillverkning under eu form, varemot ur nykterhetssynpunkt
intet kan vara att invända. Med avseende härå och då med skäl synes
kunna antagas, att de i förslaget till förordning om denaturering av brännvin
intagna kontrollföreskrifter skola befinnas tillräckligt verksamma att
förebygga missbruk av den utsträckta denatureringsrätten — ett antagande,
som för övrigt vinner stöd av erfarenheten från Tyskland, där, såsom av
förut anförda siffror framgår, denaturering av brännvin för hushållsbehov
vunnit synnerligt stor utsträckning, utan att, så vitt känt är, denaturerat
brännvin missbrukats till förtäring — tvekar jag icke att förorda införande
i lagstiftningen av en sålunda utsträckt denatureringsrätt.»

Sedan propositionen bifallits av Riksdagen, utfärdades förordningen
den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin. Enligt denna
blev handeln med denaturerat brännvin i det närmaste fri. Var och en fick
oinskränkt inköpsrätt. Utan särskilt tillstånd berättigad att låta till försäljning
denaturera brännvin var brännvinstillverkare under den tid, tillverkningsrätt
i bränneri vore gällande. Åt handelsidkare, som vore känd för ordentlighet
och pålitlighet och i övrigt prövades lämplig, ägde Kungl. Maj:ts
befallningshavande för högst ett kalenderår efter ansökning bevilja tillstånd
att låta denaturera brännvin för att hållas till salu eller att sälja denaturerat
brännvin. Det minsta belopp, som av tillverkare fick försäljas, var 250 liter.
Däremot stadgades ingen minimigräns för sådan försäljning som utövades
av handelsidkare.

Med mindre ändringar är förordningen av den 10 oktober 1890 alltjämt
gällande.

En i 1890 års förordning icke förutsedd följd av den denaturerade
spritens frigivande blev, att denna sprit i allt större utsträckning togs i
anspråk som rusdryckssurrogat. År 1906 inkommo sålunda dels domkapitlet
i Göteborg, dels fångvårdsstyrelsen med skrivelser till Kungl. Maj:t,
vari påkallades åtgärder häremot. Sedan yttranden inhämtats av vederbörande
myndigheter och kontrollstyrelsen i slutet av år 1908 avstyrkt de
föreslagna åtgärderna, förföll frågan för denna gång. Efter något mer än
ett år blev den emellertid ånyo aktuell. Vid 1910 års riksdag väcktes nämligen
i Andra kammaren en motion, vari med hänvisning till den oroväckande
stegring missbruket av denaturerad sprit företedde, föreslogs, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning av
vilka åtgärder som borde vidtagas till bekämpande av den växande använd -

ningen av denaturerat brännvin som berusningsmedel, samt att Kungl. Maj:t
därefter måtte vidtaga de åtgärder, som med ledning av utredningen befunnos
lämpliga.. Riksdagen biföll motionen och avlät eu skrivelse, som sedan
av Kungl. Maj:t remitterades till samtliga dess befallningshavanden i länen
och kontrollstyrelsen. Sedan yttranden från dessa myndigheter inkommit,
överlämnades samtliga handlingar i ärendet till nykterhetskommittén, som
genom remiss av den 20 mars 1912 anbefalldes avgiva utlåtande i ärendet.
För att vinna en basis för frågans sakliga prövning beslöt kommittén att åt
ledamoten av kommittén, professor Torsten Thunberg, uppdraga att till
kommittén inkomma med eu utredning av spörsmålet, vilken utredning
bifogas som bilaga A.

Kommittén hade från början klart för sig, att en reglering på ifrågavarande
område vore av sådan vikt ur nykterhetssynpunkt, att ett utlåtande
från dess sida borde ha karaktären av ett enhetligt och genomarbetat förslag
till en effektiv lagstiftning. Den av professor Thunberg verkställda
utredningen gav ytterligare stöd åt denna uppfattning. Den visade nämligen
ovedersägligt behovet av genomgripande, systematiskt och enhetligt
lagda åtgärder till avhjälpande av de missförhållanden, varom här är fråga.
I enlighet härmed tog kommittén upp ärendet till en allsidig prövning, som
snart nog pekade på behovet av bestämmelser, som gällde icke blott den
denaturerade spriten, utan all för förtäring icke avsedd sprit, vare sig den
hade formen av sprit som sådan eller av alkoholhaltiga varor.

Innebörden
1887 års
lagstiftning.

Kap. 1.

Kommitténs utgångspunkter.

När Kung!. Maj:t i proposition till 1887 års riksdag föreslog, att
skatterestitution skulle åtnjutas för den sprit, som användes för tekniskt
eller vetenskapligt behov, anförde föredragande departementetschefen, efter
att hava redogjort för vissa myndigheters yttranden, bl. a. följande:

»Efter dessa uttalanden av de nämnda myndigheterna torde jag endast behöva framhålla
det obilliga och ekonomiskt oriktiga däruti, att den skatt, som avser att träffa förtäringen
av rusdrycker, även drabbar det brännvin, vilket användes för tekniskt eller vetenskapligt
behov, och lärer jag icke behöva beröra själva principfrågan annat än för såvitt
undantag från den uppställda grundsatsen om skattefrihet synas nödvändiga. 1 första
rummet erinras därvid, att den höga brännvinstillverkningsskatten motsvaras såväl av statens
inkomstbehov som av det ur allmän sedlighetssynpunkt viktiga ändamålet att fördyra
och därigenom försvåra åtkomsten av ett farligt och ofta fördärvligt njutningsmedel. Såvida
brännvin utan att kemiskt förvandlas användes till beredande av njutningsmedel,
synes därför återbetalning av tillverkningsskatten ej böra medgivas. Alla alkoholhaltiga
drycker böra sålunda undantagas.»

Departementschefen berörde därefter frågan om omfattningen av spritens
tekniska och vetenskapliga användning och framhöll, att det oundgängliga
villkoret för åtnjutande av skattefrihet för sprit använd till sådana
ändamål är spritens denaturering, samt fortsatte:

»Då villkoret för tillverkningsskattens återbetalning är brännvinets denaturering, så
kommer tydligen själva denatureringsoperationen att bliva en viktig del av kontrollen; ty ingen
kan få rättighet till återbetalning av tillverkningsskatt för större kvantiteter än han låtit
denaturera. Kontrollen kommer således i första rummet att innebära noggrann bestämning
av den hos varje yrkesidkare denaturerade spriten. Därjämte fordras även sådana
kontrollåtgärder, varigenom trygghet vinnes, att den denaturerade spriten endast användes
för uppgivet, tillåtet ändamål.»

Kungl. Majtts proposition vann Riksdagens godkännande, och de närmare
föreskrifterna om denatureringsförfarandet och i övrigt nödig kontroll
gåvos i »Förordning angående restitution av tillverkningsskatt för brännvin,
som användes för tekniskt eller vetenskapligt behov» den 18 nov. 1887.

Av vad ovan anförts framgår, att propositionens i berörda avseende
bärande grundtankar voro följande.

Skatterestitution för sprit avsedd till tekniskt eller vetenskapligt ändamål
medför ett betydligt förbilligande av sådan sprit men därmed också
en ökad risk för att den skall komma att användas till förtäring i stället
för den skattelagda och alltså dyrare spriten. Ett förebyggande av denna
risk måste alltså ställas som oundgängligt villkor för skatterestitutionens
åtnjutande. I spritens denaturering bör i första hand denna garanti sökas
men därjämte också i kontrollbestämmelser, som, såvitt möjligt, garantera
att den denaturerade spriten går till uppgivet ändamål.

Som synes, var det alltså i tva avseenden, man vid skatterestitutionens
beviljande ville skaffa nödiga garantier mot att förtäringen överflyttades från
den skattelagda till den skattefria spriten: å ena sidan genom att göra spriten
obrukbar till förtäring samt ä den andra genom att ställa den denaturerade
spritens åtkomst under kontroll.

Det erkända behovet av garantier i det senare avseendet förutsätter,
att man ansett denatureringen icke ensam innebära en tillräcklig garanti mot
missbruk. Möjligheten, att den denaturerade spriten trots allt skulle användas
till illojala ändamål, var alltså förutsedd och beaktad. Detta framgår redan
därav, att det i propositionen betonades vikten av att denatureringsmedlet
vore av beskaffenhet att ej utan mycken svårighet och kostnad kunna
ur spriten avlägsnas. Men även i ett annat avseende röjde propositionen
den uppfattningen, att enbart denatureringsförfarandet icke vore att betrakta
såsom tillräcklig garanti mot missbruk. Det antyddes nämligen, att vissa
industrier i och för undvikande av fabrikatförsämring vore hänvisade till
alldeles särskilda denatureringsmedel. Då dessa särskilda denatureringsmedel
i och för sig icke i tillräcklig grad avskräckte från spritens förtäring,
vore det nödvändigt, att de i kontrollåtgärder sökta garantierna skapades
med särskild hänsyn härtill.

Olika denatureringsmedel för olika tekniska ändamål och olika kontrollåtgärder
såsom garanterande supplement alltefter denatureringens effektivitet
— det är alltså några av grundtankarna i 1887 års lagstiftning på
detta område.

Det ligger i sakens natur, att en lagstiftning, som i likhet med 1887
års stadga avsåg att bringa spritens tekniska och vetenskapliga användning
under en mot missbruk garanterande kontroll, förutsatte å ena sidan att för
industriella behov erforderlig sprit kunde denatureras med hänsyn både till
dess särskilda ändamål och till missbrukets förebyggande och å andra sidan
att det kunde övervakas, att just de erforderliga kompletterande kontrollåtgärderna
verkligen vidtogos. Föreskrivandet av det för varje särskilt fall
lämpliga denatureringsmedlet måste ske efter enhetliga principer. Men
kravet på denna enhetlighet i anvisningen på lämpliga denatureringsmedel
medförde även kravet på att i eu hand lägga befogenheten att
giva ifrågavarande anvisning. 1 konfrollstyrelsens hand förenades be -

fogenheten att ombesörja denatureringen och utöva den erforderliga kontrollen.

Sammanfattande kan om 1887 års lagstiftning i denna fråga sägas:

1) den avsåg att åt industri och vetenskap trygga åtkomsten till en
prisbillig sprit;

2) den ställde såsom villkor för spritens prisbillighet kravet pa att den
icke fick brukas till förtäring;

3) den sökte förverkliga detta krav genom att kringgärda den för förtäring
icke avsedda spriten med garantier mot missbruk;

4) den lade dessa garantier så, att spriten å ena sidan fullt skulle
tjäna avsedda ändamål, å andra sidan icke skulle kunna brukas till andra
än avsedda ändamål;

5) den sökte dessa garantier både i spritens denaturering och i kontroll
över dess åtkomst och handhavande;

6) den strävade att hos ett organ sammanföra denaturering och kontroll.

Förbrukningsområdet för den sprit, som genom 1887 års lagstiftning

gjordes åtkomlig till billigare pris, var, som synes, tämligen begränsat.
Endast den tekniska industrien och de vetenskapliga institutionerna kommo
i åtnjutande av förmånen att få sin sprit billigare. Utvecklingen gick emellertid
snabbt i riktning mot allt mångsidigare förbrukning.

YTsioYrs En naturlig bekräftelse på denna utveckling var 1890 års riksdags be lagstiftning.

s,ut att gorå allmänhetens rätt att inköpa denaturerad sprit obegränsad

samtidigt med att försäljningsrätten utvidgades från att vara knuten till
minuthandel med brännvin till att bliva en på tillstånd av Kung!. Maj:ts
befallningshavande beroende handelsrättighet. I och med 1890 års lagstiftning
blev alltså den denaturerade spriten en för den stora allmänhetens
hushållsbehov lätt åtkomlig handelsvara, vars avsättning alltjämt stegrades,
så att mängden denaturerat brännvin, för vilken restitution skett, gått upp

från 921,517 liter brännvin av normalstyrka år 1890 till 6,900,578 liter

år 1912.

Begränsnin- Klart är, att till ju färre ändamål spritens användning är begränsad,
Ych h°89(Yårs ^esf° m''ndre krav ställas å ena sidan på denatureringsförfarandet och å
lagstiftning, andra sidan på kontrollåtgärderna. Bli förbrukningsändamålen flera och
ökas spritens allmänna tillgänglighet, så följer därav, att denatureringsförfarandet
blir mera komplicerat och att kontrollens utövande försvåras. Ett
självklart komplement till en utökning av spritens förbrukningsområde och
ett vidgande av möjligheten till dess allmänna åtkomst måste sålunda vara
kravet på å ena sidan mångsidigare och förbättrade denatureringsmetoder
och å andra sidan skärpt kontroll. Det säger sig vidare, att i den mån
spriten blir för den stora allmänheten lätt tillgänglig, i samma mån tilltar
risken för missbruk. Lagstiftningens uppgift måste då bliva att låta
skapandet av garantier mot missbruk hålla jämna steg med underlättandet

av åtkomsten. Fylles icke den uppgiften, så finns det ingen möjlighet att
förhindra, att det praktiska upprätthållandet av skillnaden mellan sprit
avsedd för förtäring och sprit icke avsedd för förtäring i stor utsträckning
blir illusoriskt.

En väsentlig brist i 1890 års lagstiftning var, att den alltför mycket
byggde enbart på denatureringens förmåga att i och för sig avskräcka från
missbruk. Någon anledning att misstänka denatureringens otillräcklighet
såsom garanti mot missbruk hade emellertid då icke framkommit. Därav
kom det sig, att man trots den skattefria spritens lössläppande över landet
icke fann det av behovet påkallat att företaga någon väsentlig omläggning
av gällande kontrollsystem.

Härtill kommer en omständighet, som särskilt under nuvarande förhållanden
är av betydelse.

För den, som har bekväm tillgäng till skattelagd sprit, måste förtäring
av denaturerad sprit vara motiverad allenast av hänsyn till den
denaturerade spritens prisbillighet. Prisskillnaden får då för vederbörande
uppväga den denaturerade spritens mindre njutbarhet eller de besvär, som
äro förenade med denatureringsmedlets avlägsnande. Förtäring av denaturerad
sprit under sådana omständigheter torde i regel förekomma endast
bland dem, som för tillfredsställande av sitt alkohoibegär förfoga över obetydliga
penningmedel. Detta har också av erfarenheten bekräftats. Men
annorlunda ställer sig saken, därest möjligheten till åtkomst av skattelagd
sprit är starkt kringskuren. Det ligger i sakens natur, att i den mån
åtkomsten av förtäringssprit kringgärdas med stränga bestämmelser,
i samma mån frestas den, som har alkoholbegär, men av gällande restriktioner
hindras från att tillfredsställa detta begär med förtäringsspriten, att
rikta sin konsumtion på den för honom tillgängliga denaturerade spriten.
Även här har erfarenheten givit sin bekräftelse.

Tiden efter 1890 års stadga har som bekant kännetecknats av ett
ihärdigt arbete på att hämma rusdrycksbruket genom restriktiv lagstiftning.
Även om det måste medges, att detta arbetes resultat ännu är allt annat
än tillfredsställande, har obestridligen allmänhetens möjlighet att lätt åtkomma
brännvin blivit allt mer och mer kringskuren. Då — såsom påpekats
— samma tidsskede jämväl kännetecknats av en alltjämt ökad möjlighet för
allmänheten att för skilda behov få tillgång till denaturerad sprit, var att
vänta, att spritförtäringen skulle visa ökad benägenhet att inrikta sig på
den denaturerade spriten. Och då därtill kommer den påpekade omständigheten,
att kontrollen över den denaturerade spriten icke hållit jämna
steg med denna sprits i hög grad vidgade allmänna tillgänglighet, så kan
det knappast väcka förvåning, att förtäringen av denaturerad sprit blivit
oroväckande stor.

Innebörden
i 1910 års
riksdagsskrivelse.

Även sedan användningen av denaturerad sprit medgivits för industriella
ändamål, användes inom vissa industrier ren odenaturerad sprit, utan att
särskild kontroll härutinnan utövades. Någon tanke på att skapa särskilda
garantier mot missbruk av någon annan än den från skatt befriade spriten
förelåg nämligen icke. Den skillnad mellan för förtäring avsedd och för
förtäring icke avsedd sprit, som denna lagstiftning ville praktiskt upprätthålla,
var alltså närmast liktydig med skillnaden mellan skattelagd och
skattefri sprit. Den allmänna presumtionen var här alltså den, att den
skattelagda spriten skulle falla under de för förtäringsspriten gällande bestämmelserna,
vare sig den verkligen ginge till förtäring eller icke.

Det är fullt förklarligt, att lagstiftningen fick denna begränsning,
da man avsåg att skaffa industri och vetenskap tillgång till prisbillig sprit.
Men prisbilligheten kunde fresta till spritens användning såsom surrogat
för den skattelagda och alltså dyrare spriten. Därmed skulle den användas
till något annat än just det ändamål, som motiverade prisbilligheten.
Garantier måste alltså skapas för att den verkligen komme till den
prisbilligheten motiverande användningen och icke till förtäring. Därför
måste den i första hand göras till förtäring obrukbar. Uppgiften för 1887
års lagstiftning, i vad det gällde förebyggande av missbruk, var alltså i
främsta rummet begränsad till förebyggandet av spritens användning till
annat än det, som motiverade dess prisbillighet. Huru den icke prisbilliga
spriten användes — om till förtäring eller ej — det låg icke inom ramen
för denna lagstiftnings intresse.

Under sådana förhållanden är det lätt att förstå, att ingen reglering
ansågs påkallad med avseende på den skattelagda sprit, som alltjämt gick
till tekniskt bruk. Det bör ju också vara uppenbart, att en sådan reglering
kan motiveras endast ur nykterhetssynpunkt, och den synpunkten var icke
huvudsynpunkten vare sig i 1887 års eller 1890 års lagstiftning. ''

I det »missbruk», som denna lagstiftning velat förebygga, inneslutes
alltså icke så mycket hänsyn till det man menar, när man talar om »alkoholmissbruk»,
som fastmer till intresset, att en av tekniska och vetenskapliga
behov motiverad prisförmån icke skal! missbrukas. Det är alltså icke kravet
på ett förebyggande av spritmissbruk som sådant, som här står i förgrunden,
utan kravet på ett förebyggande av missbruk av den särställning, som inrymts
åt viss slags sprit. Det torde vara av vikt att framhålla detta, för att innebörden
i gällande lagstiftning skall rätt förstås.

År 1910 fann sig Riksdagen med anledning av den förenämnda, av
herr K. G. Karlsson i Andra kammaren väckta motionen böra starkare än
förr betona nykterhetssynpunkten.

Det kan visserligen sägas, att nykterhetsintressets tillgodoseende här
i viss mån sammanfaller med ett sådant tillhandahållande av den denature -

rade spriten, att den gar endast till det ändamål, som ytterst skulle motivera
dess prisbillighet. Men i Riksdagens skrivelse pekade otvetydigt följande
uttalande utöver denna ram:

»Enligt vad Riksdagen inhämtat, bekräftas det från olika landsdelar, särskilt städer
och industriorter, att det nu för alla lätt tillgängliga och billiga denaturerade brännvinet,
hur vidrigt och onaturligt att förtära det än må vara, faktiskt börjar allt mer och mer
användas som berusningsmedel. Erfarenheten har också visat, att icke blott redan djup
sjunkna alkoholister, utan även andra därav förgiftat sig och med förfärande hastighet fått
sin hälsa fullständigt undergrävd, och att sålunda denna form av spritkonsumtion hotar
att bliva en allvarlig fara.»

Det torde utan vidare stå klart, att i och med åberopande av denna
spritkonsumtions farlighet såsom motiv för åtgärders vidtagande Riksdagen
givit tillkänna sin mening, att en lagstiftning på hithörande område vore i hög
grad påkallad även ur nykterhetssynpunkt. I själva verket föranleddes Riksdagens
framställning icke så mycket av missbruket av den särställning, som
inrymts åt viss slags sprit, som fastmer av missbrukets karaktär av ett förödande
alkoholmissbruk. I de utlåtanden, som kamrarnas respektive utskott
avgåvo, och vilka vunno båda kamrarnas godkännande, heter det också:

»Utskottet anser sålunda, att åtgärder i motionens syfte böra — lika väl som skyddande
lagar mot missbruk av andra för folkets liv och hälsa skadliga ämnen — utgöra
ett naturligt led i lagstiftningens strävan att på alla områden begränsa alkoholismens
utbredning.»

Betonandet av de föreslagna åtgärderna såsom ett naturligt led i arbetet
för alkoholismens begränsning var just det utmärkande för 1910 års
riksdags ställningstagande till denna fråga. Därmed har Riksdagen tydligt
givit tillkänna, att den finner det tillbörligt, att lagstiftningen övar uppsikt
över alla de områden, där alkoholbegäret visar benägenhet att inrikta sig på
alkoholhaltiga surrogat för den under restriktioner ställda för förtäring avsedda
spriten. Riksdagsskrivelsen av 1910 kan sålunda betraktas som en
tydlig anvisning om nödvändigheten att vidtaga åtgärder mot jämväl det
alkoholmissbruk, som förorsakas av den för förtäring icke avsedda spriten.

Kap. II.

Kommitténs uppgift.

1910 års I anslutning till den uppfattning, som utvecklats i slutet av föregående

skrivelse^chkapitel’ har kommittén endast ansett sig fullgöra vad som omedelbart låg i
kommitténs 1910 års riksdagsskrivelse genom att vidga den av kommittén formellt föreuppgift.
lagda uppgiften till att omfatta lagstiftning för förebyggande av missbruk
av all för förtäring icke avsedd sprit. Det finns för kommittén ett alldeles
särskilt skäl härtill, ett skäl, som intimt sammanhänger med grundtanken i
det förslag till reformerad försäljningslagstiftning, som kommittén framlade
i januari 1914. Detta förslag innebar, att man genom systematiskt genomförda
restriktioner skall söka nedbringa missbruket till det minsta möjliga.
För vinnande av detta syfte måste allmänhetens förseende med rusdrycker
regleras av en effektiv försäljningsordning. En försäljningsordnings effektivitet
beror på möjligheten att utöva en verksam kontroll över allt tillhandahållande
av rusdrycker. En centralisering till enhetliga försäljningsorgan av
all utminutering är därför nödvändig. Man måste veta, till vem man säljer
och huru mycket man säljer, och man måste ha möjlighet att indraga en
missbrukad inköpsrätt. De centrala försäljningsorganen få därmed möjlighet
att öva verksam uppsikt över allmänhetens rusdryckskonsumtion. Allt
tillhandahållande av rusdrycker måste ytterst gå genom dem. Inga okontrollerade
kanaler, som förse allmänheten med rusdrycker, få finnas.

Kommitténs förslag till reformerad försäljningslagstiftning har visserligen
ännu icke erhållit statsmakternas bifall, men i vissa icke oväsentliga delar
har dock kommittéförslaget vunnit beaktande, och det bör ligga i statsmakternas
omedelbara intresse, att deras lagstiftningsåtgärder leda till avsedd
effekt. Men den avsedda effekten beror i hög grad på möjligheten
att avlägsna de faktorer, som innebära ett neutraliserande av de vidtagna
lagstiftningsåtgärderna. Och till dessa faktorer hör just, såsom av det föregående
framgått, det nuvarande systemet för tillhandahållandet av sprit för
andra ändamål än förtäring.

Kommittén finner därför, att rusdrycksförsäljningens reformerande i
syfte att medelst systematiska restriktioner komma alkoholmissbruket till
livs oundgängligen kräver det komplement, som bestär i ett reglerande av
tillhandahällandet av all den sprit, som ej är till förtäring avsedd.

Såsom surrogat för den för förtäring avsedda spriten användes emellertid
icke blott den för förtäring icke avsedda spriten som sådan, utan
även de varor, de tekniska preparat och fabrikat, för vilkas framställning
denna sprit avses, och i vilka den ingår i så stor mängd, att de kunna
spela rollen av berusningsmedel.

Det område, som kommittén med föreliggande förslag velat ställa Omfattning
under eu mot alkoholmissbruk tryggande lagstiftning, omfattar sålunda: område,kom I.

skattefri sprit (i allmänhet denaturerad), mitten sett

II. för andra ändamål än förtäring avsedd skattelagd (odenaturerad) g°ift ^att “reg sprit

samt ,era III.

alkoholhaltiga tekniska preparat.

Kommittén har i sin strävan att ställa dessa trenne kategorier av rusdryckssurrogat
under eu mot missbruk tryggande kontroll utgått från tn^rna^ nuvaundersökning
av vilka omständigheter det är, som under nuvarande förhål- rande laglanden
möjliggöra deras användning såsom surrogat. Dessa omständig- möjliggöra
heter har kommittén funnit vara i huvudsak följande. missbruket.

Med avseende på kategori I ha under nuvarande förhållande garan- Den skattetierna
mot missbruk sökts dels i spritens denaturering, dels i vissa före- *ria spritenskrifter
om den denaturerade spritens handhavande och tillhandahållande.
Erfarenheten har emellertid, såsom redan framhållits, lärt, att dessa garantier
äro alldeles otillräckliga. Den vanliga i allmänna handeln tillgängliga denaturerade
spriten har ej sällan gjorts till förtäring brukbar genom renaturering.
Här saknas effektiva lagstiftningsåtgärder mot ett dylikt förfarande.
Återförsäljningen till allmänheten sker utan bokföringsskyldighet för återförsäljaren.
Kravet, att allmänhetens inköpsrätt skall bestämmas med hänsyn
till inköparens förutsättningar för lojal användning, är ej heller tillräckligt
tillgodosett.

En handlande, som försäljer denaturerad sprit, har med nu gällande
förordning ingen lagstadgad skyldighet att annat än i det fall köparen är
berusad vägra att till honom utlämna spriten. Det är vidare att märka,
att inköp av denaturerad sprit sker utan skriftlig rekvisition. Ingen skyldighet
åligger försäljaren att kontrollera, i vad mån de till en viss person
försålda myckenheterna verkligen motsvara dennes lojala förbrukningsbehov.

Då han icke behöver föra särskild bok över sin försäljning, är det nästan
omöjligt att bestämt fastställa, till vilka personer en abnormt stor försäljning
ägt rum. Härtill kommer, att varken polismyndigheter eller nykterhetsnämnder
ha befogenhet att inskrida i de fall, där försäljning av denaturerad
sprit uppenbarligen föranleder missbruk.

En annan omständighet, som gör missbruket svåråtkomligt för kontroll,
är den, att försäljaren icke är skyldig att å de kärl, vari spriten utlämnas,
ha etiketter, som innehålla även uppgift å försäljarens firma. Detta
gör, att det understundom kan vara förenat med stora svårigheter att få
reda på, varifrån den missbrukade varan kommit.

Den skatte- Vad beträffar den för förtäring icke avsedda skattelagda (ej denatu8
aspn '' rerade) spriten tillhandahålles den dels direkt från brännerier och reningsverk,
dels också genom mellanhänder, nämligen systembolag.

Vad beträffar tillhandahållandet från brännerier och reningsverk må till
en början påpekas, att de mellan producent och konsument inskjutna kontrollorgan,
vilka äro karaktäristiska för all annan brännvinshandel, här saknas.
Kontrollen över användningen av denna sprit ligger i stället framför allt i
begränsningen av rätten till inköp. Rätt att från ovan nämnda fabrikanter
i partier å minst 250 liter inköpa sprit tillkommer efter skriftlig rekvisition
enligt gällande bestämmelser blott

a) föreståndare för självständigt apotek;

b) fabrikant, som äger för avsalu tillverka apoteksvaror;

c) föreståndare för vetenskaplig institution, som lyder under någon
av rikets akademier eller högskolor eller åtnjuter understöd av stat eller
kommun;

d) föreståndare för av stat eller kommun inrättat eller understött offentligt
undersökningslaboratorium ävensom av offentlig myndighet auktoriserad
föreståndare för annat offentligt undersökningslaboratorium;

e) föreståndare för av stat eller kommun inrättad eller understödd sjukvårdsanstalt
eller museum; samt

f) annan för pålitlighet känd person, om han medelst inom de sex
senaste månaderna utfärdat intyg av kommerskollegium eller av lärare i
kemi vid någon av rikets akademier eller högskolor eller vid teknisk läroanstalt
styrker, att han för vetenskapligt, tekniskt, industriellt eller likartat
ändamål behöver tillgång till sprit.

Med dessa bestämmelser är tillgången till beskattad sprit för tekniska
och industriella behov ganska fri. Det behövs endast, att vederbörande
erhåller intyg om att han för dylika ändamål behöver sprit, för att han från
brännerier eller reningsverk skall kunna rekvirera vilken kvantitet som helst
över 250 liter. Ingen prövning äger rum av den myckenhet, som verkligen
erfordras.

Regeln är naturligtvis, att han för återbekommande av tillverkningsskatt
låter denaturera den inköpta spriten i så stor utsträckning det med
hänsyn till förbrukningsändamålen är möjligt.

Friheten i valet av denatureringsmedel är härvid visserligen .begränsad
genom bestämmelser om vilka denatureringsmedel, som för de olika ändamålen
äro tillåtna, men det saknas en för varje särskilt fal! företagen

auktoritativ prövning av denatureringsmedlet ur synpunkten av att den
verksammast möjliga denaturering med hänsyn till det avsedda speciella
fabrikatets fulla brukbarhet skall åstadkommas. Detta vållar, att svaga
denatureringar kunna förefinnas, där mycket starka sådana voro möjliga,
utan att de på fabrikatets duglighet ställda fordringarna därför i minsta mån
behövde avprutas.

Och vad beträffar användningen av spriten äro endast rörande handhavandet
av de partier, som denaturerats, några bestämmelser givna i
lagstiftningen. Den sprit åter, som icke denaturerats, är icke ställd under
effektiva kontrollbestämmelser. En särskilt i ögonen fallande brist är
här frånvaron av fabriksidkare!^ redovisningsskyldighet för användningen
av denna sprit. Det finns inga betryggande garantier mot förbrukning
i annat än uppgivet syfte. Då fabriksidkaren icke är skyldig att föra för
myndigheterna tillgänglig bok över spritens användning, finns ju intet sätt
att fastställa, huruvida hans spritinköp motsvaras av det verkligt lojala
behovet.

En fabriksidkare torde under sådana omständigheter knappast kunna
göras ansvarig för, om av honom inköpt sprit komme att användas till förtäring.
Måhända skulle man härtill kunna invända, att då han icke äger
att försälja, och då han knappast i större utsträckning torde vara benägen
att bortskänka av varan, detta förhållande icke torde spela någon större roll.
Härtill må dock erinras, att ett tillhandagående åt andra med anskaffande
av brännvin är synnerligen vanskligt att leda i bevis och beivra, och att därjämte,
såsom förut framhållits, med den skärpta kontrollen över tillhandahållandet
av brännvin till förtäring frestelsen växer att förskaffa sig sådant
på olagliga vägar. Det förtjänar att i detta sammanhang framhållas, att
kommerskollegium i icke så få fall funnit sig nödsakat att vägra intyg av
den art, som ovan omtalats som villkor för inköp, något som vittnar om
de illojaia tendensernas förefintlighet.

Den sprit, varom här är fråga, tillhandahålles emellertid även genom
mellanhänder, systembolag.

Beträffande de regler, som gälla för systembolagens försäljning i detta
avseende, må erinras om följande.

I samband med utfärdandet den 12 sept. 1910 av förordning om
ändrad lydelse av 15 § av brännvinsförsäljningsförordningen uppdrog Kungi.
Maj:t åt kontrollstyrelsen att »utfärda de föreskrifter, som till vinnande av
kontrollen vid försäljningen för tekniska eller likartade ändamål av sprit av
viss alkoholstyrka anses erforderliga.»

1 anledning härav utfärdade kontrollstyrelsen den 28 sept. 1910 bestämmelser,
varigenom systembolagen blevo skyldiga, att, när desamma för
tekniska eller likartade ändamål sålde sprit av minst 92 % alkoholhalt till
pris, som understege bolagens i övrigt bestämda pris för sprit, såsom bi 3 -

laga till spritkontot i sin varubok föra en förteckning upptagande namn å
de personer, till vilka sprit försålts till lägre pris, de försålda beloppens
storlek samt de ändamål, vartill spriten uppgivits skola användas.

Vidare må erinras om att från och med 1916 års ingång även för den
sprit, som bolagen sälja för tekniskt ändamål, samma bestämmelser bli
gällande som för förtäringsspriten, d. v. s. verksam kontroll, för vilken
grunder godkännas av kontrollstyrelsen, skall vara anordnad så att försäljaren
vet, till vem han försäljer och huru mycket. 1 detta sammanhang må
nämnas, att kontrollstyrelsen den 20 november 1915 utfärdat föreskrifter,
varigenom handeln med sprit icke kan bli föremål för överlåtelse till enskild
utan är lagd i bolagens händer.

Detta systembolagens tillhandahållande av sprit för andra ändamål än
förtäring har en ej ringa omfattning. I Stockholm voro i mitten av december
1915 ej mindre än omkring 500 personer innehavare av motbok för
inköp av här avsedd sprit. Hit höra en mängd teknici, som bedriva sin
fabrikation i obetydlig skala. Hit höra vidare barberare, hårfrisörskor, manicurister,
fotografer, polerare, galvanoplastici, förgyllare och tandteknici, ävensom
bagare, konditorer, korvfabrikanter etc.

Då från dylika näringsidkare anhållan framställes att för tekniska och
likartade ändamål få inköpa sprit, är systembolagens ställning väsentligt
vanskligare än då det gäller försäljning av till förtäring avsedd sprit. I
många fall sakna sålunda bolagen möjligen att bedöma, huruvida ren sprit
verkligen tarvas för det uppgivna ändamålet. Mycket ofta torde det vara
svårt för bolaget att veta, huruvida överhuvud taget den, som framställer
begäran om dylik inköpsrätt, verkligen utövar det yrke eller bedriver den
tillverkning, han uppger, och särskilt vanskligt är det för bolaget att avgöra,
huruvida den rekvirerade myckenheten står i skälig proportion till
yrkesutövarens legitima behov av varan. Ett avslag på en dylik anhållan,
respektive en begränsning av den önskade myckenheten, kan under vissa
omständigheter medföra ett allvarligt förfång för rekvirenten i hans yrkesutövning,
och blotta misstanken att bolaget skulle missbruka sin ställning
i detta hänseende torde nödga detsamma att eftergiva de kontrollkrav, som
eljest gälla för förtäringsspritens tillhandahållande, vilket givetvis kommer
att motverka bolagets strävanden för nykterhetens befrämjande.

Några exempel torde belysa detta.

En barberare begär att få inköpa ren sprit, eventuellt konjak, för beredande
av hårvatten. Om för hans affär behövs en liter högprocentig
sprit i månaden eller 5—10 liter i veckan, eller om den har alls intet
behov av sprit, enär han av annan inköper sitt hårvatten, är för bolaget
synnerligen svårt att avgöra. 1 viss mån torde behovet av dylik sprit
för yrkesutövningen å hans rakstuga kunna bedömas, men om han förklarar,
att han i stor utsträckning gör hårvatten, som han försäljer till kun -

derna eller sina kolleger, sä är bolagets ställning inför ett dylikt krav mycket
vansklig. Svårigheterna minskas ingalunda, därest det är bekant, att
yrkesutövaren själv är benägen för spritmissbruk. Inom kommittén har
upplysts, att i Stockholm ej så få fall förekommit, där personer under föregivande
av viss tillverkning, t. ex. hårvatten, pomador, myggbalsam o. d.,
inköpt betydande kvantiteter sprit, som vid verkställd undersökning med
all sannolikhet kunnat antagas gå till förtäring eller olaga försäljning. Bland
innehavare av motbok för inköp av här avsedd sprit ha därför i Stockholm
indragningar måst tillgripas i många fall.

I allmänhet torde emellertid systembolagen hittills endast i obetydlig
utsträckning hava kontrollerat, i vad mån från dem försåld sprit för här
ifrågavarande ändamål verkligen använts till det uppgivna ändamålet. Visserligen
äro de enligt brännvinsförsäljningsförordningens § 15 skyldiga att
ordna och handhava sin handel i sedlighetens intresse, och häri kan inläggas
både rätt och skyldighet för dem att övervaka, att denna sprit ej
kommer till obehörig användning. De hittillsvarande förhållandena visa
emellertid tydligt hän på behovet av i lagstiftningen uttryckligen föreskrivna
skyldigheter på detta område. Och detta behov kvarstår även sedan
1915 [års riksdag ändrat lydelsen av 15 § 1 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen.

Genom denna ändring stå systembolagen vid utövandet av sin verksamhet
under överinseende av kontrollstyrelsen och ha att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, styrelsen kan meddela rörande inköp, försäljningspris,
m. m. samt »i övrigt beträffande bolagets förvaltning eller eljest i de
i denna förordning särskilt angivna hänseenden». De citerade orden torde
få tolkas så, att kontrollstyrelsen jämväl äger befogenhet att utfärda
närmare bestämmelser rörande de villkor, under vilka systembolagen må
utminutera här avsedd sprit, men ett definitivt ordnande av denna fråga
kunna de ej anses innebära.

Uppenbart är alltså, att ytterligare bestämmelser äro påkallade.

Vad slutligen angår de alkoholhaltiga varorna (tekniska preparat De alkoholsåsom
hårmedel, munvatten, polityrer etc.), saknas i själva verket varje som haltiga
helst mot missbruk tryggande reglering. De framställas både av denatu- varorna''
rerad och icke denaturerad sprit.

De av denaturerad sprit framställda varorna äro naturligtvis för förtäring
obrukbara, i samma mån den använda spritens denaturering är effektiv.
Men då ingen kontroll utövas över att denatureringsegenskaperna icke
försvagas eller upphävas genom varornas sammansättning i övrigt, finns
icke någon betryggande garanti mot deras missbruk i berusningssyfte.

Härtill kommer den redan påpekade omständigheten, att det i varje särskilt
fall icke ingående prövas, vilket av möjliga denatureringsmedel verksammast
skulle göra varorna obrukbara för förtäring utan att därför förminska deras

duglighet för avsett syfte. Förutsättningen för att själva denatureringen av
den använda spriten här skulle kunna betraktas som en effektiv garanti mot
missbruk, är sålunda icke på långt när förhanden. Under sådana omständigheter
är det därför icke att förvåna sig över, att även de alkoholhaltiga
varor, för vilkas framställning denaturerad sprit användes, i stor utsträckning
spela rollen av berusningsmedel.

Vad åter beträffar de av skattelagd (ren) sprit framställda varorna,
kan självfallet ingen allmän garanti mot missbruk ligga i deras sammansättning.

De bestämmelser, varunder tillverkningen av dessa alkoholhaltiga
varor står, äro sålunda allt annat än ägnade att innebära garantier mot
missbruk.

Men om redan tillverkningsbestämmelserna äro av den art, att de predisponera
för missbruk, så är detta i lika hög grad fallet med de bestämmelser,
som gälla för dessa varors tillhandahållande. I den mån de icke
äro apoteksvaror och deras försäljning sålunda regleras av apoteksvarustadgan,
eller de kunna hänföras under bestämmelserna i 1876 års förordning
angående handeln med eter eller sprithaltiga läkemedel eller § 38 i brännvinsförsäljningsförordningen,
äro de fritt tillgängliga i allmänna handeln.
En mängd alkoholhaltiga varor användbara såsom rusdryckssurrogat till
handahållas därför allmänheten utan inskränkning. Erfarenheten har visat,
att det ena preparatet efter det andra uppdyker i marknaden, vinner popularitet
och — missbrukas. Ingen myndighet är utrustad med erforderlig
befogenhet att här ställa effektiva betingelser för deras lojala förbrukning.
Ingen auktoritativ med hänsyn till deras användbarhet i berusningssyfte
verkställd prövning av deras sammansättning fordras. Att en slik tingens
ordning måste underlätta deras fördärvliga roll som berusningsmedel, ligger
i öppen dag.

Erforderliga Det är mot bakgrunden av här i korthet relaterade brister i gällande
^missbrukets ''agst''^n''ng> kommittén sökt finna grunderna för en reformerad lagstiftavhjälpande.
ning. Sammanställas de påpekade missförhållandena, måste åtgärderna för
deras avhjälpande uppenbarligen inriktas på att i huvudsak åstadkomma
följande.

Med avseende på skattefri sprit:

a) verksammast möjliga denaturering,

b) kontroll över att ingen renaturering förekommer, och

c) kontroll över handhavande och tillhandahållande.

Med avseende på skattelagd sprit för andra ändamål än förtäring: a)

skärpta villkor för spritens åtkomst,

b) noggranna föreskrifter om användningen, och

c) redovisningsskyldighet.

Med avseende på alkoholhaltiga varor:

a) denatureringsföreskrifter,

b) kontroll mot renaturering,

c) stadgad skyldighet att uppge varornas namn och alkoholhalt, och

d) kontroll över handhavande och tillhandahållande.

Den skattefria
spriten.

Kap. III.

Principerna för uppgiftens lösning.

Såsom förut nämnts, har syftet med lagstiftningen på detta område
från början varit att göra sprit, som går till andra ändamål än förtäring
och alltså tages i anspråk för tekniska, industriella m. fl. behov,
prisbillig och lätt tillgänglig. Ett bestämt krav är emellertid, att denna
prisbillighet och lättillgänglighet icke skall vinnas på bekostnad av folknykterheten.

Möjligheten att effektivt denaturera all för förtäring icke avsedd sprit
måste anses vara vad man här i första hand med all kraft bör eftersträva.

Av professor Thunbergs utredning framgår, att alla försök att åstadkomma
ett generellt denatureringsmedel, som å ena sidan gör spriten till
förtäring obrukbar och endast med särskild sakkunskap och kostnad kan
frånskiljas och å andra sidan icke inverkar menligt på spritens brukbarhet
för olika ändamål, hittills misslyckats, i vad det gäller det senare kravet.
Särskilda denatureringsmedel för särskilda ändamål måste alltså utfinnas.
Därvidlag är det emellertid så, att just de denatureringsmedel, som bäst tillgodose
den tekniska brukbarheten, därför icke alltid tillgodose kravet på spritens
förtäringsoduglighet. Den rationella lösningen av uppgiften för de särskilda
fallen måste alltså för denatureringens vidkommande bestå däri, att
denatureringen resulterar i spritens tekniska brukbarhet och största
möjliga förtäringsoduglighet. I samma mån detta lyckas, i samma mån
utgör själva denatureringen en betryggande garanti mot missbruk, och i
samma mån kunna följaktligen övriga kontrollåtgärder mildras. Det har
synts kommittén angeläget att starkt betona önskvärdheten av en utveckling
i antydd riktning. Men det har samtidigt stått fullt klart för kommittén,
att en nödvändig förutsättning för denna utvecklings fortgång är
förefintligheten av en central myndighet, som har sitt intresse oavlåtligt inriktat
på denatureringsmetodernas allt större fulländning.

Med. den sakkunskap, som denna centrala myndighet kommer att
disponera rörande denatureringsfrågor, måste det också betraktas som särdeles
lämpligt, att den även handhar kontrollen i allt som rör denatureringsväsendet
och den för förtäring ej avsedda spriten.

Kommittén har alltså ansett det lämpligt, att den clenatureraiule myndigheten
blir densamma som den kontrollerande.

Emellertid är det icke nog med att lägga denatureringen och kontrollen
över denatureringen i samma hand. Skall man här vinna, vad man
åsyftar, d. v. s. eu garanti för att sprit, vid vars tillhandahållande lagen
knyter denatureringsvillkor, icke tillhandahålles utan att sagda villkor uppfyllts,
måste uppenbarligen all den sprit, för vars tillhandahållande denaturering
är lagstadgad, vara för behörig uppsikt åtkomlig. Detta åter innebär,
att den på samma gäng denaturerande och kontrollerande myndigheten
måste ha ett fast grepp om all handel med sprit, som hör under dess
kontroll. Men för att detta mål skall kunna uppnås och den krävda kontrollen
effektivt kunna utövas, torde icke blott denatureringen utan även
tillhandahållandet böra läggas där kontrollerandet ligger. Ett organ, som
representerar enheten av denaturering, försäljning och kontroll, skulle säkerligen
bäst tillgodose, vad man här åsyftar.

En reglering av tillhandahållandet av den under kategori II (se föreg.
kapitlet) fallande spriten, alltså den rena, ej till förtäring avsedda,-är givetvis anura ändasvårare
i den mån denna sprit har omfattande och mångsidig användning, "^än förEtt
inskränkande av området för dess användning är liktydigt med ett min- se^a
sk.ande av möjligheten av dess missbruk till förtäring. Därav följer också, spriten.
att dess roll som ersättning för den till förtäring åtkomliga spriten kan anses
mindre betydelsefull och mindre påkalla en ingripande reglering, därest
den denaturerade spriten för en mängd olikartade ändamål kan träda i dess
ställe. Och den utveckling av denatureringsväsendet, som kommittén velat
främja, torde verka just i denna riktning. I alla händelser kommer emellertid
alltid en viss mängd ren sprit att behövas för andra ändamål än
förtäring.

Det ligger i sakens natur, att en kontroll över den rena spriten uteslutande
måste baseras på åtkomstbestämmelser. Här kan ingen garanti sökas i
spritens egenskaper. Den har förtäringsspritens natur. Att här förhindra
illojal användning kan tydligtvis icke ske på annat sätt än att till åtkomsträtten
knyta sådana villkor med avseende på användningen, att kontroll lätt
kan övas över att spriten verkligen går till uppgivet ändamål. Det säger sig
självt, att detta måste ordnas med ett redovisningssystem av ett eller annat
slag. Man måste i varje fall kunna fastställa, att åtkommen myckenhet motsvaras
av lojalt förbrukad myckenhet.

Även med avseende på kategori 111 (alkoholhaltiga tekniska preparat) De alkoholår
det centrala kravet denatureringen. Här är det fråga om fabrikat, i varorna.
vilka spriten ingår som en beståndsdel. Uppgiften är här.alltså att förhindra,
att den i varan ingående spriten gör varan duglig till berusningsmedel.
Kan detta vinnas, så är dessa varors roll som surrogat för rusdrycker
omöjliggjord. Kontrollproblemet reduceras här alltså huvudsakligen

Denatureringsspörsmålet
det
centrala.

Samman fattning.

till ett denatureringsproblem. Det gäller även här att tillse, dels att varan
före sin allmänna tillgänglighet är nöjaktigt denaturerad, dels att denna denaturering
icke upphäves eller försvagas.

Det anförda torde hava visat, att det centrala greppet på den uppgift,
kommittén fått att lösa, är försöket att skapa ett ändamålsenligt organiserat
denatureringsväsen, förbundet med en effektiv kontroll över att det,
som med denatureringen avses, icke förfelas.

Redan gällande lagstiftning innebär, att denatureringen är en statens
angelägenhet. Det är staten, som befriar från tillverkningsskatt, men uppställer
som villkor härför en denaturering och en kontroll, verkställd och
utövad genom dess organ. Kommittén har efter ingående prövning kommit
till det resultatet, att även partiförsäljningen bör ske genom ett statens
organ och då helst detsamma som har hand om denatureringen. Därmed
skulle den skattefria spritens tillhandahållande bliva ett statsmonopol.

Av det sagda framgår, att kommitténs lösning av den förelagda uppgiften
sker på följande linjer:

1) Tillhandahållandet av ali skattefri sprit blir statsmonopol;

2) Tillhandahållandet av skattelagd sprit för andra ändamål än förtäring
ävensom tillhandahållandet av alkoholhaltiga varor ställes under kontroll
av samma myndighet, som omhänderhar den skattefria spritens tillhandahållande.

Kap. IV.

Regleringens praktiska utförande

1. Regleringen av den skattefria spritens tillhandahållande

genom monopol.

Såsom framgår av det i början av detta betänkande meddelade förslaget
til! ny förordning, har kommittén föreslagit statsmonopol med hänsyn
till tillhandahållandet av denaturerad sprit. I anslutning till den tankegång,
som i det föregående kapitlet utvecklats, anser kommittén inrättandet av
ett dylikt monopol som en naturlig konsekvens av kravet på kontroll över
att en verkställd denaturerings syfte icke förfelas.

Det ligger i sakens natur — och har redan påpekats — att de garantier
mot den denaturerade spritens missbruk, som 1887 års lagstiftning skapade,
ha blivit otillräckliga, allt eftersom den denaturerade spritens förbrukningsområde
vidgats. Men dessa garantiers otillräcklighet behöver icke innebära,
att deras principiella läggning varit oriktig. Enligt kommitténs mening äga
grundsatserna för 1887 års lagstiftning, nämligen att garantierna skola byggas
på denaturering och kontroll, alltjämt sin fulla giltighet, och kommittén har
anslutit sig till dessa grundsatser. Ett bevarande av kontinuiteten i lagstiftningen
har här sålunda varit möjligt. Kommittén har endast utfört dessa
grundsatser med hänsyn till nyuppkomna krav och haft till ögonmärke att
härigenom avhjälpa de brister, som vållat, att gällande lagstiftning i viss
mån förfelats. Det är visserligen sant, att kommittén i anslutning till
riksdagsskrivelsen av 1910 ställt nykterhetssyftet i förgrunden, men samtidigt
har den funnit, att även detta syftes bättre tillgodoseende kan nås
utan ett övergivande av den gamla lagstiftningens huvudlinjer. Monopoliseringen
av den denaturerade spritens tillhandahållande har för kommittén
endast varit en naturlig konsekvens av de i föregående lagstiftning givna
förutsättningar. Därför är enligt kommitténs uppfattning monopoliseringen
av den denaturerade spritens tillhandahållande så långt ifrån ett avsteg från
förut följd princip, att den tvärtom är att beteckna såsom ett med hänsyn
till nya krav och önskemål praktiskt utförande av ifrågavarande princip.

Monopolet
en principiell
konsekvens,
icke ett
principiellt
avsteg.

Monopolets
karaktär och
fördelar.

Denatureringskravet, ställt som ett statsmakternas villkor för skattefrihet,
innebär krav på nödig tillsyn över villkorets uppfyllande. Detta krav åter
leder till krav på ett sådant tillhandahållande av den denaturerade spriten,
att inga okontrollerade kanaler kunna göra kontrollen ineffektiv. Monopoliseringen
blir här en principiell konsekvens, icke ett principiellt
avsteg.

Såsom av det föregående framgår, är kommitténs förslag att monopolisera
den skattefria spriten huvudsakligen motiverat ur kontroll- och nykterhetssynpunkt.
Monopolet är här sålunda icke betingat av något statens
inkomstbehov. Huvudsyftet är i varje fall icke att göra handeln med
skattefri sprit till en statens inkomstkälla. För kommittén har det tett sig som
en behjärtansvärd angelägenhet att i detta stycke fullfölja den hittillsvarande
lagstiftningens strävan att bereda tillgång till en prisbillig sprit för andra
ändamål än förtäring. För vinnande av detta mål fordras ett reglerande
av priset även hos mellanhänderna. Men förutsättningen för förverkligandet
härav har kommittén funnit ligga i monopolisering. Genom
monopoliseringen vinnes nämligen icke bara ett centraliserat och ändamålsenligt
kontrollsystem, det vinnes också en beaktansvärd möjlighet
att låta allmänheten komma i åtnjutande av ^ varan utan de pålägg, som
ett okontrollerat mellanhandssystem naturligt nog vållar. Den tillhandahållande,
denaturerande och kontrollerande myndigheten blir här jämväl
den prissättande. Återförsäljarnas vinst blir fastställd efter enhetliga principer,
och i den mån inköpspriset ställer sig billigt, i samma mån blir även
återförsäljningspriset billigt. Kommittén har nämligen gått ut ifrån, att monopolets
försäljningspris så avväges, att det endast täcker omkostnaderna och
att återförsäljare beredes endast eu skälig vinst.

Även ur den konsumerande allmänhetens ekonomiska synpunkt måste
sålunda monopoliseringen av den skattefria spriten vara önskvärd.

Samtidigt vill kommittén framhålla, att det föreslagna monopolet ej
utesluter möjligheten att beskatta t. ex. en lyxindustri, som för sin fabrikation
behöver sprit.

1 samband härmed kan det vara påkallat att fästa uppmärksamheten
på även en annan omständighet, som sammanhänger med monopolstyrelsens
karaktär att jämväl vara den centrala myndigheten för denatureringsväsendet.

Det ligger självfallet i fabrikantens intresse att få den sprit, han behöver
för sina fabrikats framställande, så billigt som möjligt. Kan han för
ett visst fabrikats framställande betjäna sig av skattefri sprit i stället för
skattelagd, så innebär ju detta, att han får sin råvara billigare och därigenom
sättes i stånd att tillhandahålla sitt fabrikat för lägre pris. I den mån fabrikatet
fyller ett mera allmänt behov tillgodoses genom den stora prisbilligheten
ett allmänt intresse. Men frågan, huruvida han i det särskilda fallet
kan eller icke kan begagna sig av skattefri sprit, sammanhänger uppenbar -

ligen med frågan om möjligheten att sä denaturera spriten, att fabrikatets
karaktär och allmänna beskaffenhet blir den åsyftade. Härför kräves förhandenvaron
av mångsidiga och fulländade denatureringsmetoder. Kan en
ur fabrikatets synpunkt tillfredsställande denaturering åstadkommas, sä är
därmed fabrikanten befriad från tvånget att begagna skattelagd sprit. Men
utan ett målmedvetet främjande av denatureringsväsendets utveckling kan en
slik mångsidighet och fulländning i denatureringsmetoder icke vinnas. Kommittén
har alltså ansett, att möjligheten för vår tekniska industri att betjäna
sig av skattefri sprit direkt främjas genom anordnande av eu institution, bland
vars uppgifter även ingår uppgiften att genom fortgående experiment erhålla
allt bättre och mångsidigare denatureringsmetoder.

Det är särskilt ett visst slags sprit, kommittén genom monopoliseringen
velat bereda en tryggad marknad, nämligen sulfitspriten.

Vårt lands storartade sulfitindustri har i sulfitspritfabrikationen fatt ett
komplement av stor nationalekonomisk betydelse. Våra möjligheter att med
utnyttjande av den vid sulfitfabrikationen uppkommande sulfitluten framställa
sprit äro lovande. Fackkunniga undersökningar ha givit vid handen, att
sulfitspritens tekniska användbarhet är stor, och åtskilliga förhoppningar äro
knutna vid densamma såsom blivande bränsle inom motorindustrien. Det behöver
väl knappast framhållas, vilken betydande nationalekonomisk förde! dei
skulle vara för landet, därest det kan lyckas att förhjälpa den inhemska sulfitspriten
till en framgångsrik konkurrens med den importerade bensinen.
Även inom järnvägsdriften har sulfitspriten försöksvis tagits i anspråk som
bränsle, nämligen vid Norra Östergötlands järnvägar och KiarälvenNordmarks
järnväg. Efter vad kommittén inhämtat, ha de anställda
försöken utfallit väl. Här öppnar sig ett vidsträckt fält för sulfitspritens
användning, och kommittén har därför vid utarbetande av sitt lagförslag
ägnat sulfitspritproblemet intresserad uppmärksamhet. Härvid har emellertid
kommittén nödgats beakta vissa faktiska nu rådande förhållanden.

I vissa delar av landet, där jorden bäst lämpar sig för potatisodling,
ha jordbrukarna sedan gammalt i brännvinsbrännerierna funnit god avsättning
för sina produkter. För dessa jordbrukare har brännvinstillverkningen
ansetts utgöra en naturlig binäring till jordbruket. En tillverkning av brännvin
ur andra råvaror innebär sålunda uppkomsten av en konkurrens, som
reducerar jordbrukets avsättning till brännerierna. Hittills har sulfitspriten
emellertid kommit till användning endast för andra ändamål än förtäring.
Förtäringsområdet har förbehållits jordbruksproduktsspriten. I detta faktiska
förhållande har kommittén i sitt lagförslag icke velat föreslå någon förändring
och har därför föreslagit förbud mot sulfitspritens användning som förtäringssprit.
En bestämd gräns är därmed dragen för sulfitspritens förbrukningsområde.

Det område, på vilket sulfitspriten och potatisspriten träda i ett kon -

Moriopoiet
och sulfitspriten.

Sulfitspriten
och potatisspriten.

kurrensförhållande till varandra, blir — såsom framhållits — icke användningen
i förtäringssyfte, utan användningen för andra ändamål än förtäring.
I den mån den av jordbruksprodukter framställda spriten är förtäringssprit,
innebär därför kommitténs förslag ingen reducering av jordbrukets avsättning
till brännvinsindustrien. Det är först med eu reglering av konkurrensen
mellan sulfitspriten och potatisspriten för andra ändamål än förtäring,
som jordbrukets avsättning med kommitténs lagförslag kan röna
någon påverkan. Ett minskande av potatisspritens användning för andra
ändamål än förtäring innebär ju en reducering av jordbrukets avsättning
utöver avsättningen till förtäringsspritens framställning. Emellertid bör vid
denna frågas bedömande ihågkommas, att sulfitluten har för närvarande
värde endast som råämne för sprittillverkning. Jordbruksprodukterna åter
ha värde både som råämne för sprittillverkning och som näringsmedel.
Användandet av sulfitlut i stället för näringsmedel vid framställning av sprit
synes därför vara ett rationellt hushållande med nationalekonomiska värden.

Ett utsträckande av sulfitspritens användning till sä många andra ändamål
än förtäring som möjligt torde därför ur nationalekonomisk synpunkt
vara eftersträvansvärt, och ur dessa synpunkter synes lämpligt, att kontrollstyrelsen
tillhandahåller sulfitsprit till andra förbrukningsändamal än förtäring,
i den mån sådan sprit finns att tillgå och är användbar.

Enligt vad inom kommittén upplysts, lärer emellertid vid tillverkning
av brännvin uppkomma en de! s. k. sekunda sprit, som icke duger till förtäringssprit.
Är detta riktigt, något som kommittén icke varit i tillfälle att
kontrollera, synes det vara ett billigt krav från brännvinstillverkarnas sida,
att åtminstone så mycket potatissprit alltid upphandlas av kontrollstyrelsen,
som motsvarar den uppkommande mängden sekunda sprit.

Monopoliseringen, som låter kontrollstyrelsen överblicka hela spritmarknaden
och ger den möjlighet att efter beräkning av tillgång och efterfrågan
företaga den rationella avvägning, varom här är fråga, synes sålunda vara
ägnad att bereda landets sulfitspritindustri en tryggad avsättningsmöjlighet.

Frän sulfitspritsfabrikanternas sida skulle måhända den invändningen
kunna göras, att monopoliseringen begränsar tillverkarens vinstmöjligheter
och därigenom dämpar lusten att anlägga sulfitspritfabriker. Hänsynen till
fördelen av en mera tryggad avsättningsmarknad torde emellertid kunna bidraga
till att skingra dessa betänkligheter. Och kommittén vill även framhålla,
att sulfitspritfabrikanterna, som ju enligt kommitténs förslag skola
representeras vid prissättningen av den av dem sålda varan, torde kunna
påräkna en skälig vinst å i sin rörelse nedlagt kapital samt ersättning för
den risk, deras företag medför.

Huruvida i övrigt problemet om sulfitspritens användning till olika
tekniska ändamål och framför allt till motorbränsle kan anses slutgiltigt löst
eller icke, därom finner sig kommittén sakna både anledning och kompetens

att uttala någon bestämd uppfattning. Anledning saknas också att
här upptaga till prövning och till eventuell kritik det särskilt från producenthåll
framkomna önskemålet, att sulfitspritens användning som motorbränsle
måtte främjas och betryggas genom andra statsåtgärder, exempelvis
genom att åsätta den till huvudsakligen detta ändamål importerade bensinen
tull. I detta sammanhang må endast påpekas, att, därest en sådan
åtgärd senare skulle på allvar ifrågasättas, kommitténs förslag om kontrollmonopolet
icke innebär vare sig något hinder mot eller något i motsatt
riktning predisponerande moment för besluts fattande på sätt statsmakterna
därutinnan finna skäligt. Hänsyn av denna art kunna icke åberopas vare
sig som skäl för avslag eller motiv för bifall till det av kommitterade utarbetade
lagförslaget. Det står alldeles oberoende till sistberörda eventualitet.

Vid valet av organ för monopolets utövande har kommittén velat
bevara kontinuiteten i gällande lagstiftning. Överinseendet över landets
tillverkning av och handel med sprit utövas som bekant av Kungl. Kontrollstyrelsen.
Kontrollstyrelsen har redan nu denatureringsväsendet under
sin administration. All denaturering verkställes under kontroll av personer,
utsedda av styrelsen, och den har befogenhet att vaka över gällande
denatureringsföreskrifters efterlevnad.

Redan av de motiv, som för den skattefria spritens monopolisering
anförts, framgår, att monopolet här icke motiveras av något behov att
skapa en statens inkomstkälla. Det är alltså enbart fråga om ett administrerande
av den skattefria spritens tillhandahållande så, att kontrollen
över dess lojala användning effektivt kan tillgodoses. Under sådana
omständigheter har det icke synts kommittén påkallat att för monopolets
handhavande skapa en särskild administrativ myndighet vid sidan av
den redan förefintliga, utan har det synts kommittén vara en konsekvent
utveckling av den administrativa befogenhet, kontrollstyrelsen
redan äger, då kommittén föreslår, att åt sagda styrelse må uppdragas
handhavandet av ifrågavarande monopol. Givetvis skulle med denna utvidgning
av styrelsens verksamhetsområde följa behovet av ökade arbetskrafter,
men tydligt torde vara, att en sådan anordning, som kommittén
tänkt sig, dock blir billigare för statsverket, än om ett helt nytt ämbetsverk
skulle för ifrågavarande ändamål inrättas.

När därför kommittén icke funnit sig böra föreslå, att detta monopol
anordnas på samma sätt som exempelvis tobaksmonopolet, så har detta
betingats av hänsynen till de olika uppgifter, som lagstiftningen här ställt.
Tobaksmonopolet avsåg att genom en omfattande fabriks- och försäljningsverksamhet
åt staten skapa en inkomstkälla och ordnades därför såsom ett
finansiellt företag under form av ett monopolbolag. Det av kommittén

Organet för
monopolets
utövande.

Kontroll styrelsens uppgifter såsom monopolets utövare.

föreslagna monopolet avser en rationell kontrollutövning över den skattefria
spritens tillhandahållande.

Av vad i det föregående sagts framgår, att kontrollstyrelsens uppgifter,
i vad de röra det föreslagna monopolets utövande, huvudsakligen skulle
bli följande:

1) uppköpande av den sprit, vilken med beviljad skatterestitution skall
gå till andra ändamål än förtäring;

2) denaturering av spriten allt efter uppgivet förbrukningsändamål;

3) tillhandahållande av denna sprit;

4) kontroll över att de genom denatureringen bibragta egenskaperna
vidmakthållas;

5) kontroll över den denaturerade spritens återförsäljning;

6) avvägning av proportionerna mellan behovet av sulfitsprit och
potatissprit;

7) arbete på utvecklandet och fulländandet av denatureringsmetodernas
effektivitet och mångsidighet;

8) fastställande av de pris, som denaturerad sprit vid återförsäljning
till allmänheten högst må betinga.

fria spritens ^en ^enaturerade spritens mångsidiga användbarhet har gjort det
indelning, nödvändigt att vid utarbetandet av hithörande bestämmelser avpassa dem
allt efter de olika förbrukningsändamålen.

Kommittén har härför indelat spriten i hushållssprit, motorsprit,
sjukhus-, laboratorie- och museisprit samt industrisprit.

Med hushållssprit menar kommittén den sprit, som inom hushållen
tages i anspråk som bränsle, putsmedel o. s. v. Med motorsprit menas
sådan sprit, som användes för drivande av motorer eller i järnvägsdriften
och annorledes användes som maskinbränsle. Sjukhusspriten är den sprit,
som vid sjukvårdsanstalterna får tillgodose dithörande behov. Med laboratorie-
och museisprit avses den sprit, som erfordras för vetenskapliga behov.
Med industrisprit menas den sprit, som användes inom industrien
för andra ändamål än de ovan angivna.

Såsom av det utarbetade lagförslaget framgår, har kommittén vidare
funnit det ändamålsenligt att under samma grupp av bestämmelser lägga
de spritsorter, som på grund av förbrukningsändamålens beskaffenhet måste
hållas ungefär lika tillgängliga. Kommittén har sålunda i ett kapitel sammanfört
bestämmelserna om hushållsspriten och motorspriten och i ett
annat kapitel bestämmelserna om sjukhus-, laboratorie- och museispriten
samt om industrispriten.

Kontroll- Vad angår uppköpet av sprit, har kommittén föreslagit, att kontroll upphandling

styre,sen varJe år skall uppgöra en beräkning om den myckenhet sprit, som
av sprit, för täckande av det kommande årets behov kan anses erforderlig. Därpå
byggt förslag underställes Kungl. Maj:ts prövning, och före den 1 augusti

tillkännagives genom kungörelse i Post- och inrikes tidningar, huru mycket
sulfitsprit och annan sprit styrelsen under året kommer att inköpa, ävensom
vilka betingelser spriten skall uppfylla för att av styrelsen godkännas.
Som det är av vikt, att kontrollstyrelsen i god tid mä kunna verkställa beräkning
av för dess inköp tillgänglig myckenhet, har kommittén föreslagit,
att tillverkares anbud å den myckenhet sprit, han under nästa kalenderår
önska försälja till styrelsen, skall vara ingivet före september månads
utgång.

Då det kan förutses, att större myckenhet erbjudes kontrollstyrelsen
än vad som kan anses erforderligt för det kungjorda årsbehovets fyllande,
bör styrelsens inköp verkställas enligt grunder, som så vitt möjligt lika
gynna varje anbudsgivare. Kommittén har ansett, att den princip, som
härvidlag bör följas, är den, att tillverkaren skall få sälja i förhållande till
hans efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställts, beräknade tillverkning.

1 de fall, då inkomna anbud icke äro tillräckliga för det kungjorda
årsbehovets fyllande, skall kontrollstyrelsen genom kungörelser infordra
förnyade anbud å den myckenhet, som därutöver erfordras.

Med avseende på prissättningen vid kontrollstyrelsens upphandling av
sprit, bör det givetvis vara angeläget att tillse, att alla här ifrågakommande
intressen behörigen tillgodoses. Det gäller naturligtvis att förhindra såväl
oskälig vinst för spritproducenten som också undervärdering av hans verkliga
tillverkningskostnader. Ett sakkunnigt bedömande blir här av behovet
påkallat. Det har synts kommittén vara lämpligast att för tillgodoseende
av dessa synpunkter låta prissättningen ske genom en särskild prisnämnd,
i vars sammansättning skulle ligga en garanti mot ensidigt bedömande.
Kommittén har därför föreslagit inrättande av eu för varje tillverkningsår
förordnad prisnämnd, vari ordföranden utses av Kungl. Maj:t och övriga
ledamöter av kontrollstyrelsen och spritförsäljningsintressenterna på sådant
sätt, att kontrollstyrelsen utser tre och de senare tre. De närmare
bestämmelserna för valet av prisnämndens ledamöter meddelas av Kungl.
Maj:t.

Kommittén har, såsom redan framhållits, med avseende på sulfitspriten
gått ut från den grundsatsen, att denna sprit icke får inom riket tillhandahållas
under form av förtäringssprit. Såvitt den inom riket användes, skall
det vara för andra ändamål än förtäring. All inom riket tillhandahållen, av
sulfitlut tillverkad sprit skall sålunda vara skattefri, och följaktligen skall
dess tillhandahållande falla under det föreslagna monopolets bestämmelser.
En självklar följd härav är, att all sådan sprit, där den icke av kontrollstyrelsen
uppköpes, är för avsättning hänvisad till den utländska
marknaden.

Prissättningen
vid
kontrollstyrelsens

inköp.

Kontroll- Kommitténs uppmärksamhet har emellertid fästs på möjligheten av

ställning till att en sulfitspritfabrikant kan äga användning för sin tillverkning i sin egen

den sulfit- rörelse. Det har t. ex. meddelats kommittén, att ett bolag i vårt land plasprit
vars ° *

producent nerat (el,er redan har under uppförande) ett sulfitbränneri, vars tillverkning

och konsu- avses för drivande av en järnväg, över vilken bolaget förfogar. För denna
m€och °den-n eventualitet har kommittén ej velat förutsätta, att fabrikanten skulle vara
samma, skyldig att först till kontrollstyrelsen försälja sin vara för att sedan
återköpa densamma med ty åtföljande onödiga prissättning och omgång
kanske även i andra avseenden. Till detta rent praktiska skäl för en
dispens i detta fall kan ur rent teoretisk synpunkt anföras, att här ej är
fråga om en verklig försäljning från sulfitspritfabrikantens sida av hans
tillverkning. Han använder själv densamma. Då det föreslagna monopolet
framför allt är ett försäljningsmonopol, innebär den föreslagna dispensen
vid varans användning i egen rörelse intet avsteg från kärnpunkten i kommitténs
förslag.

Den sprit, kontrollstyrelsen försäljer, denatureras genom dess försorg
och på dess kostnad. Med avseende åter på här ifrågavarande sprit kan
det av lätt insedda skäl icke bli fråga om att kontrollstyrelsen skulle
bestrida denatureringskostnaderna. Dessa jämte de för den nödiga kontrollens
utövande erforderliga kostnaderna skola bestridas av tillverkaren
själv.

Kontroll styrelsens spritforsälj ning.

Prissättningen
vid
kontrollstyrelsens

försäljning.

Den sprit, som kontrollstyrelsen upphandlat, skall genom kontrollstyrelsens
försorg tillhandahållas för de olika förbrukningsändamålen. Formerna
för denna kontrollstyrelsens tillhandahållande verksamhet bli här
betingade av de olika förbrukningsområden som avses. Såsom förut antytts,
måste tillhandahållandet av en sprit, som skall tagas i anspråk för allmänhetens
dagliga behov, ställas under former, som högst väsentligt avvika
från formerna för tillhandahållandet av den sprit, som avses för vetenskapliga
institutioner eller industriella företag. Ju mera spriten här har karaktären
av en för de dagliga behoven av bränsle, putsmedel o. d. erforderlig
sprit, desto större anspråk har man rätt att ställa på spritens allmänna och
bekväma åtkomlighet.

Kommittén har med sitt förslag velat bereda kontrollstyrelsen möjlighet
att i enlighet härmed ordna och organisera kontrollstyrelsens försäljning.
Hushållsspriten och motorspriten skulle alltså tillhandahållas genom återförsäljare,
medan däremot den övriga spriten tillhandahålles förbrukaren
direkt från kontrollstyrelsen.

Prissättningen å den sprit, som kontrollstyrelsen försäljer till återförsäljare
eller förbrukare, verkställes av kontrollstyrelsen själv men underställes
Kungl. Maj:ts godkännande.

Vad bestämmande av återförsäljningspriset beträffar, åligger även detta
kontrollstyrelsen. Härvidlag bör såsom princip för återförsäljningsprisets

sättande gälla, att hänsyn sä mycket som möjligt tages till de olika kostnader,
som åsamkas återförsäljare genom långa transporter o. d.

Fastställandet av de närmare grunder, efter vilka återförsäljningsprisen
skola bestämmas, har kommittén ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Vid de återförsäljningsbestämmelser, kommittén föreslagit, har kommittén
så vitt möjligt sökt ansluta sig till de synpunkter, som anlades i
1910 års riksdagsskrivelse. Flertalet därstädes framhävda önskemål har
kommittén strävat att tillmötesgå. Följande åtgärder voro i denna skrivelse
föreslagna:

1) minskning av antalet försäljningsställen,

2) skriftlig rekvisition vid inköp,

3) skyldighet för försäljaren att föra bok med uppgifter om köpare
och försåld myckenhet,

4) fastställande av den minimimängd, som får utlämnas,

5) föreskrifter om spritens förvaring,

6) föreskrift att förvaringskärlen skola ha etiketter med uppgift å varans
art och skadlighet, samt

7) skyldighet för köpare att förete av kommunal myndighet utfärdat
intyg om sin behörighet för viss tid att köpa och handhava en viss myckenhet
av varan.

Riksdagsskrivelsen betonade emellertid nödvändigheten av att de föreslagna
åtgärderna icke finge alltför mycket försvåra varans allmänna tillgänglighet
eller oskäligt fördyra densamma.

Den sprit, för vilken dessa åtgärder avsågos, är närmast att jämställa
med vad kommittén i sitt förslag kallar hushällsspriten. Det är denna sprit,
som förnämligast spelar rollen av berusningsmedel, ty den är lättast och
allmännast tillgänglig.

Kommittén har inhämtat, att man i Göteborg, där missbruket av denaturerad
sprit varit i ögonen fallande stort, sökt förebygga detsamma genom
åtgärder, som närmast motsvara den 2:a, 3:e och 4:e av de i riksdagsskrivelsen
av 1910 föreslagna åtgärderna.

Den i Göteborg verksamma Byrån för Alkoholistvård har sålunda
träffat en överenskommelse med handlandena i Göteborg om iakttagande
av särskilda bestämmelser vid försäljning av denaturerad sprit. Dessa bestämmelser
äro i huvudsak följande:

1) denaturerad sprit utlämnas endast mot skriftlig rekvisition med
uppgift om köparen själv och förbrukningssyftet,

2) denaturerad sprit får icke utlämnas till den, som gjort sig känd
såsom vanedrinkare,

3) denaturerad sprit får icke säljas i mindre myckenhet än 1/3 liter,

4) granskning av inkomna rekvisitioner verkställes varje vecka av Byrån
för Alkoholistvård, som därvid undersöker, huruvida missbruk förekommit.

De föreslagna
försäljningsbestäm
-melserna och
1910 års
riksdagsskrivelse.

I Göteborg
vidtagna
åtgärder.

Åt erförsäljningens
ordnande.

Byrån meddelar medelst cirkulär handlandena, vilka personer befunnits
missbruka sin inköpsrätt. Missbrukarna avstängas därefter från åtkomst.

Enligt vad kommittén inhämtat, ha dessa åtgärder visat sig ganska
effektiva. En till kommittén inlämnad statistisk redogörelse visar, att antalet
av de genom förtäring av denaturerad sprit vållade fylleriförseelserna
starkt sjunkit från mitten av maj 1915, då de ovan skisserade bestämmelserna
trädde i kraft.

Aterförsäljningen av hushållssprit och motorsprit har kommittén velat
ordna så, att å ena sidan kravet på spritens allmänna tillgänglighet fylles
och å andra sidan återförsäljningsrätten lägges endast i sådana händer,
där dess missbrukande icke är att befara. För tillgodoseende av den förstnämnda
synpunkten har kommittén föreslagit, att återförsäljningsrättigheternas
antal och förläggning skola avpassas efter förefintliga behov. Ett upplåtande
av flera rättigheter än som med hänsyn till allmänhetens skäliga
behov kan prövas nödigt bör icke ifrågakomma. För tillgodoseende av den
andra här ovannämnda synpunkten har kommittén velat ställa meddelandet
av tillstånd till återförsäljning under betingelser, som i nödig utsträckning
giva garanti för att sådant tillstånd kommer i goda händer. Kommittén
har därför föreslagit, att över varje till kontrollstyrelsen inkommen
ansökan om återförsäljningsrätt skola å landet kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
och i stad stadsfullmäktige eller allmän rådstuga höras.
Såsom kvalifikationer på återförsäljaren skall fordras, att han är berättigad •
till idkande av handel i allmänhet samt i övrigt gjort sig känd för ordentlighet
och kan anses lämplig till att förestå rörelsen. Ett meddelat tillstånd
kan omfatta återförsäljning antingen av enbart hushållssprit eller
enbart motorsprit eller bäggedera, och det åligger kontrollstyrelsen att till
tillståndet knyta detaljerade föreskrifter om dess utövande.

Det har emellertid ingalunda varit kommitténs mening att beröva kontrollstyrelsen
varje möjlighet att sälja direkt till konsumenten, om sä av några
skäl skulle vara påkallat. Lagförslaget är därför formulerat så, att en dylik
möjlighet lämnas öppen. Kommittén har tänkt sig, att det får bli kontrollstyrelsens
angelägenhet att fastställa den minsta myckenhet, som den. i
dylikt fall försäljer.

Enligt kommitténs förslag får återförsäljningstillstånd icke meddelas
den, som innehar rätt till detaljhandel med brännvin. Den härvid bestämmande
synpunkten har varit, att ett sammankopplande av förtäringsspritens
tillhandahållande med återförsäljning av denaturerad sprit med all sannolikhet
psykologiskt skulle verka i den riktningen, att det inskärpande i
allmänna medvetandet av den skattelagda och skattefria spritens grundväsende
åtskilda ändamål, som man är angelägen att vinna, mer eller
mindre försvagades. -

Svårigheten att utan äventyrande av motorspritens duglighet ge den

eu effektiv denaturering medför ifråga om denna sprit, att garantierna mot
missbruk på denatureringsteknikens nuvarande ståndpunkt icke kunna byggas
på själva denatureringen i samma utsträckning som då det gäller den vanliga
hushållsspriten. Kommittén har därför utöver de för hushållsspriten gällande
bestämmelserna för motorspriten föreslagit, att endast den som styrker sig
inneha motor, för vars drift sprit användes, må äga inköpa dylik sprit,
men utgått från, att kontrollstyrelsen helt säkert skall finna en förnyad
reglering av kontrollen över motorspriten påkallad, när motorspritproblemet
blir tillfredsställande löst. Innan motorspriten ännu kommit till vidsträcktare
användning, torde emellertid strängare kontrollbestämmelser än de föreslagna
knappast vara av behovet påkallade.

De meddelade föreskrifterna för tillståndets utövande hänföra sig till
de två huvudsynpunkter, som kommittén redan förut anlagt i sitt förslag
till reformerad försäljningslagstiftning, och som kommittén ovan å sid. 30
angivit.

Såsom regel skall gälla, att den, som visat sig missbruka denaturerad
sprit till förtäring, bör hindras köpa dylik. Kommittén har
ansett, att en viktig förutsättning för att detta syfte tillnärmelsevis skall
vinnas är stadgandet av rekvisitionstvång. Var och en, som vill inköpa
hushållssprit eller motorsprit, skall till återförsäljaren lämna en
skriftlig rekvisition, egenhändigt undertecknad, med uppgift om spritens
art, önskad myckenhet, köparens bostad och dag och år för rekvisitionen.

Kommittén har emellertid ingalunda förbisett svårigheten att på detta
område genomföra ett dylikt slag av kontroll och vill betona, att den här
ifrågasatta individuella kontrollen icke kan jämställas med den vid systembolagens
utminutering tillämpade. Inköparen av förtäringssprit är hänvisad
till ett enda försäljningsställe, där alltså alla hans inköp kunna kontrolleras.
Köparen av denaturerad sprit åter har rätt att få spriten, varhelst den hålles
till salu. I det förra fallet ligger tyngdpunkten i utövandet av en individuell
kontroll över förbrukaren från försäljningsorganets sida. 1 det senare failet
avses i första rummet att vinna ett sådant övervakande från kontrollstyrelsens
sida av försäljarens utövande av sin verksamhet, att, i vad det på varje
enskild försäljare ankommer, intet underlättande av köparens illojala förbrukning
äger rum.

Det ligger i öppen dag, att en ständig kontakt mellan återförsäljaren
och de myndigheter, som närmast kunna förutsättas äga ingående kännedom
om de individuella dispositionerna för missbruk, är av behovet påkallad.
Polismyndigheter och nykterhetsnämnder skola därför enligt kommitténs
förslag giva återförsäljaren underrättelse om de personer, som skola förvägras
inköpsrätt.

Såsom av professor Thunbergs utredning framgår, torde det för hushållsspritens
möjligast effektiva denaturering ej kunna undgås att använda

träsprit. Den i träspriten ingående metylalkoholen är emellertid ett ämne
av den giftighetsgrad, att särskilda åtgärder böra vidtagas för förekommande
av ödesdigra misstag. Härför torde bland annat vara lämpligt, att spriten
utlämnas på flaskor av särskild modell. Kommittén vill härvid erinra om
§ 24 i gällande giftstadga. För att flaskans pris ej må stå i orimlig proportion
till innehållets, har det ansetts lämpligt att ej tillhandahålla spriten
pa mindre flaskor än av 1 liters rymd. Redan den mindre lätthanterligheten
hos flaskor av denna storlek torde förövrigt i och för sig innebära
en viss garanti för misstag och missbruk (Se Thunbergs utredning, Bilaga
A, sidd. 128 och 133). Till undvikande av att genom införandet av en särskild
flasktyp spriten må komma att nämnvärt fördyras torde vid upprepade
inköp utbyte av tomflaskor böra få äga rum.

Då emellertid av nämnda utredning synes framgå möjligheten av att
denaturerad sprit kan framställas, som utesluter både missbruk i berusningssyfte
och risken av förgiftning, har kommittén så till vida tagit hänsyn till
denna eventualitet, att den föreslagit, att dylik sprit må tillhandahållas utan
iakttagande av bl. a. den ovan nämnda minimigränsen.

Med avseende på motorspriten kan av lätt insedda skäl gränsen
icke behöva sättas sä lågt. Kommittén har därför ansett, att minimigränsen
för denna sprits vidkommande lämpligen må kunna fastställas till
10 liter.

Såsom ställd under kontrollstyrelsens överinseende måste återförsäljaren
sa handhava försäljningen, att den när som helst är för kontrollstyrelsens
kontrollutövning lätt åtkomlig. Kontrollstyrelsen vet, huru stor myckenhet
den utlämnat till honom för återförsäljning, men den måste även veta, om
denna myckenhet försålts på ett sådant sätt, att intet missbruk vållas genom
vårdslöshet eller illojalitet. Skall emellertid detta syfte ernås, måste redovisningsskyldighet
åläggas försäljaren. Kommittén har därför ansett sig
böra föreslå, att varje försäljare av hushållssprit och motorsprit skall över
sin försäljning föra bok, som under en tid av minst två år förvaras och
hålles tillgänglig för kontrollstyrelsen och dess tjänstemän. Men även
polismyndighet och nykterhetsnämnd böra ha tillgång till försäljningsboken.
Såsom utövare av den lokala tillsynen över alkoholmissbruket böra de ha
befogenhet att vid yppad misstanke om att alkoholmissbruket står i samband
med återförsäljningen av denaturerad sprit granska återförsäljarens utövande
av sin verksamhet. Det säger sig emellertid självt, att förande av försäljningsbok
vore av föga värde ur kontrollens synpunkt, därest icke de bokförda
beloppen kunde verifieras. Möjligheten att företaga en jämförelse
mellan försäljningsboken och köparnas rekvisitioner måste sålunda hållas
öppen. Kommittén har därför föreslagit, att dessa rekvisitioner skola såsom
bilagor fogas vid försäljningsboken och jämte denna hållas för kontrollen
tillgängliga.

Dä det är av vikt att vid konstaterandet av missbruk jämväl kunna
fä reda på, varifrån vederbörande missbrukare erhåller sin sprit, har kommittén
föreslagit, att å de kärl, vari hushållssprit eller motorsprit utlämnas
eller förvaras, skall finnas å etiketten namnet på säljarens firma.

Såsom förut framhållits, har emellertid kommittén velat knyta den
huvudsakliga kontrollen till spritens egen beskaffenhet. Det är denatureringen,
som här träder i förgrunden. Den sidan av kontrollen är helt och
hållet överlämnad åt kontrollstyrelsen. Dä det gäller att denaturera sprit
med så allmän användning och så vidsträckt lättillgänglighet som hushållsspriten,
synes det vara ''förnämligast följande tvenne krav, som böra fyllas:

1) spriten skall göras så onjutbar för förtäring som möjligt, så att
redan i spritens smak ligger ett starkt avskräckande moment;

2) förbrukaren bör ständigt erinras om den fara, han löper, därest han
förtär spriten.

Med iakttagande av dessa regler har kontrollstyrelsen att verkställa
denatureringen och utfärda bestämmelser.

Visserligen kan det sägas, att det finns individer, som trots alla varningar,
huru uttryckliga och kraftiga de än må vara, likvisst av sitt omåttliga
alkoholbegär drivas att begagna spriten till förtäring. Kommittén har
icke förbisett detta. Men å andra sidan har kommittén gått ut ifrån, att
dylika missbrukare i regel äro så notoriska, att deras avstängning från inköpsrätt
får förutsättas vara det normala.

Till förhindrande av att från inköpsrätt avstängda alkoholister genom
andras försorg tillhandahållas denaturerad sprit har kommittén föreslagit,
att ingen må tillhandagå annan med anskaffande av hushållssprit eller motorsprit,
då anledning föreligger att antaga, att spriten skall användas till
förtäring.

Vid avstängandet av personer från inköpsrätt kan det under vissa
omständigheter vara erforderligt, att nödig hänsyn tages till vederbörandes
beroende av inköpsrättens bibehållande i och för sin yrkesutövning. Det
finns exempelvis mindre hantverkare, som för att kunna bedriva sitt hantverk
äro hänvisade till användning av denaturerad sprit. En avstängning
från inköpsrätt skulle måhända i vissa fall försvåra eller omöjliggöra deras
yrkesutövning. Kommittén har därför här önskat framhålla, att det i de
särskilda fallen må åligga de i 20 § omförmälda myndigheterna att pröva,
i vilken form och på huru lång tid en avstängning av anfört slag skall
äga rum.

Kommittén har för övrigt icke funnit det nödvändigt att i förordningen
fastställa en bestämd avstängningstid. Det normala bör vara, att avstängningen
varar, så länge det är känt, att den avstängde är benägen för
missbruk.

Här må även framhållas möjligheten att mot missbruk ingripa genom

tillhandahållandet av en speciellt denaturerad sprit. För vissa orter, där
missbruk av här avsett slag innästlat sig, samt för enstaka missbrukare
torde kunna tillhandahållas en speciellt denaturerad sprit, även om kanske
kostnaderna för detta slags denaturering ej möjliggör dess införande allmänt
över landet. Kontrollstyrelsen torde, om kommitténs förslag antages, äga
möjlighet att med anlitande av denna utväg undvika sådana svårigheter, som
skulle vara förknippade med att en förbrukare fullständigt avstängdes från
möjlighet att inköpa denaturerad sprit.

Kontroll- Tillhandahållandet av laboratorier musei- och industrisprit sker direkt

oförmedlade genom kontrollstyrelsen utan anlitande av mellanhänder. Det är ju här
försäljning, fråga om konsumenter, som redan under nuvarande förhållanden vända sig
direkt till brännerier eller reningsverk för sina inköp. Någon anledning att här
underlätta tillhandahållandet genom återförsäljare föreligger därför icke. Det
finns beträffande industrispriten alldeles särskilda skäl, som tala mot anlitande
av återförsäljare. Vederbörande förbrukare skall ha sin sprit denaturerad
på det sätt, som är för hans fabrikation mest tjänligt. Skulle här en
försäljning genom mellanhänder äga rum, skulle alltså försäljaren antingen
. nödgas att hålla lager av alla slag av denaturerad sprit eller också hos
kontrollstyrelsen för varje gång rekvirera en på visst sätt denaturerad sprit,
intetdera av dessa två alternativen synes medföra fördelar framför direkt
rekvisition från kontrollstyrelsen.

Denatureringen av spriten utgör i regel förutsättningen för att skattefrihet
för densamma skall åtnjutas. Såsom förut framhållits, har emellertid kravet på
denaturering uppställts, för att garanti mot missbruk skall vinnas. Härav följer,
att i vissa fall, där ytterst säkra garantier mot missbruk finnas, även om spriten
icke är denaturerad, ett efterlåtande av denatureringsvillkoret kan äga rum.
Såsom allmän grundsats har emellertid kommittén velat tillämpa, att dylika
undantag böra ifrågakomma endast där alldeles särskilda förhållanden så
bjuda. Enligt kommitténs förslag är det också blott i fråga om sjukhus-,
musei- och laboratoriesprit och den sprit, som går till statens krutbruk
och ammunitionsfabriker, som undantag medges. Beträffande den sprit,
som går till statens krutbruk och ammunitionsfabriker, tillhandahålles den
redan under gällande bestämmelser skattefri, ehuru den icke denaturerats.
Ett villkorligt utvidgande av denna rätt har alltså skett även till sjukhus-,
musei- och laboratoriespriten. I ett laboratorium kan det givetvis
under vissa omständigheter bereda olägenheter att vara hänvisad till en på
det ena eller andra sättet denaturerad sprit. Den mångfald av arbeten, som
här förekommer, skulle, om överhuvud taget denaturerad sprit skall kunna
användas, kräva en hel del variationer. Beroendet av en sprit, till vars
speciella denaturering man städse vore nödgad att ta hänsyn, kan sålunda
inom laboratorierna göra sig kännbart. Detsamma gäiier om sjukhus- och
museispriten, som, liksom även laboratoriespriten, redan under gällande

bestämmelser i själva verket endast undergår en skendenaturering. Kommittén
tiar därför ansett sig böra föreslå, att kontrollstyrelsen i här avsedda
fall, där den gjort sig underkunnig om förhandenvaron av mot missbruk
fullt betryggande åtgärder, ma kunna försälja spriten odenaturerad.

De kontrollåtgärder, som för musei-, laborator^- och industrispritens
vidkommande erfordras, hänföra sig till dess handhavande och användning.
Kontrollstyrelsen skall därför ge detaljerade föreskrifter om spritens förvaring
och den tillsyn, som vid själva användningen kan anses erforderlig,
och för övrigt äga utöva inspektion över att givna föreskrifter efterlevas.

Spritens denaturering är, såsom ovan nämnts, helt och hållet en kontrollstyrelsens
angelägenhet. Kommitténs uppfattning är den, att i det stycket har
kontrollstyrelsen en av sina viktigaste och mest maktpåliggande uppgifter.
Det gäller att bringa denatureringsmetoderna till allt större mångsidighet och
fullkomning, och ingen möda får lämnas ospard i arbetet på att för detta
ändamål utfinna nya metoder och utvägar.

Kommittén har därför veiat betona önskvärdheten av att kontrollstyrelsen
dels förfogar ett för ändamålet utrustat laboratorium, dels ock över
erforderlig kemisk-teknisk sakkunskap. Kontakt med teknik och industri är
här av nöden. På detta sätt bör för varje särskilt förbrukningsändamål
kunna fastställas just den denaturering, som bäst förenar effektivitet med
ändamålsenlighet. Å kontrollstyrelsens laboratorium bör även då och då
företagas stickprov för utrönande, huruvida renaturering ägt rum.

Kommittén har tänkt sig, att i det kontrollråd, som numera står till
kontrollstyrelsens förfogande, även skulle finnas fackmän på det kemisktekniska
området, ävensom representanter för den industri, som här är
intresserad.

Med avseende på de platser, varifrån distribution av den denaturerade
spriten skulle äga rum, har kommittén gått ut ifrån, att dessa borde
väljas så, som kan anses motiverat av hänsyn till fraktförhållandena. I
allmänhet torde det vara lämpligast att förlägga kontrollstyrelsens denaturering
i anslutning till sulfitspritfabrikerna oth reningsverken. Kommittén
har emellertid icke ansett sig böra gå in på en detaljerad framställning
av huru denna sak närmare bör ordnas. Det blir kontrollstyrelsens uppgift
att här vidtaga de nödvändiga dispositionerna. Det blir likaledes en
praktisk administrationsfråga för kontroilstyrelsen att vidtaga de åtgärder
för monopolets finansiering och utövande, som äro erforderliga.

Kommitténs förslag om statsmonopol på partihandeln med denaturerad
sprit, vilket förslag ju innebär att den privata affärsverksamheten berövas
en för densamma hittills tillgänglig rättighet, väcker uppenbarligen
till livs frågan, om någon ersättning härför bör beredas denna affärsverksamhet.
Någon dylik ersättning har kommittén ej ansett böra ifrågakomma.

Ur formell synpunkt är härvid följande att beakta.

Denature

ringen.

Distributionens
ordnande.

Ersättnings frågan.

2 >/4 volymprocentgränsen.

Handeln med denaturerad sprit är en av staten meddelad rättighet.
Det är här fråga om en skattefri sprit, och det är staten, som beviljar skatterestitutionen.
Då just övervakandet, att de för skatterestitutionens beviljande
ställda villkoren verkligen fyllas, och icke något statens inkomstbehov
föranlett förslaget om monopolisering, föreligger endast det förhållandet,
att staten genom monopoliseringen tillvaratager sin legitima kontrollbefogenhet.
Ett förvandlande av privata inkomstkällor till statsliga är sålunda
icke förhanden.

Vad de ekonomiska konsekvenserna för den privata affärsverksamheten
beträffar, är att märka, att de brännvinstillverkare, som nu försälja
denaturerad sprit, allt jämt få till statens monopol försälja samma sprit,
låt vara odenaturerad, i den mån spriten nämligen kräves för monopolets
behov. Och beträffande de handlande, som nu på grund av särskilt meddelat
tillstånd direkt till den stora allmänheten försälja denaturerad sprit,
torde ej så få även efter statsmonopolets inträdande erhålla motsvarande
rättigheter som återförsäljare för dess räkning. För övrigt är att märka,
att handeln med denaturerad sprit för dylika återförsäljare i allmänhet torde
hava representerat endast en ganska ringa del av den totala omsättningen.
2

2. Regleringen av de alkoholhaltiga varornas tillhandahållande.

Såsom allmänt är känt och i professor Thunbergs utredning exemplifieras,
missbrukas i stor utsträckning vissa alkoholhaltiga handelsvaror
såsom antiseptiska hudmedel, hårvatten, Eau de Cologne, polityr m. m.,
till förtäring.

Innan kommittén ingår på en framställning av de åtgärder, som
dess lagförslag innehåller till förekommande av detta missbruk, vill den
påpeka, att då den under lagförslagets bestämmelser fört varor ända
ned till en alkoholgräns av 2 ''/i volymprocent, detta ej betingats av det
skälet, att missbruk av varor med en alkoholhalt närmast över denna gräns
hittills iakttagits, men kommittén befarar, att bestämmandet av en högre
alkoholgräns kan medföra oreglerad tillverkning och försäljning av varor av
ifrågavarande slag, vilkas alkoholhalt läge tätt under den dragna gränsen,
utan att de därför ur nykterhetssynpunkt vore ofarliga. Och kommittén har
så mycket hellre kunnat på detta sätt utsträcka gränsen nedåt, som enligt
vad den inhämtat knappast några varor av här avsett slag med dylik låg
alkoholhalt tillverkas, vadan man mot den försiktighetsåtgärd, som ligger i
valet av denna låga gräns, ej kan invända, att den i onödan besvärar
industrien. Praktiska invändningar kunna alltså ej göras mot denna gräns.

Dä kommittén haft att utarbeta förslag till bestämmelser för förekommande
av här ifrågavarande missbruk, har den sökt att göra bestämmelserna
sådana, att de, utan att vålla den lojala industrien på detta område
någon avsevärd olägenhet, ändå dels möjligast förebygga missbrukets
uppkomst, dels, för den händelse sådant dock uppstår, möjliggöra ett snabbt
och effektivt ingripande däremot.

Härvid har kommittén haft god ledning av den redan gällande apoteksvarustadgan,
som ju berör ett område i viss mån analogt med det här
behandlade. Dock har kommittén på flera häll ansett sig kunna mildra
dess bestämmelser.

Liksom övervakandet av apoteksvarustadgans efterlevnad framför allt
beror på medicinalstyrelsen, har övervakandet av ifrågavarande område
naturligen ansetts tillkomma kontrollstyrelsen, med den befogenhet i förhållande
till den denaturerade spriten, som redan tillkommer densamma,
och som i detta lagförslag ytterligare utvidgats.

Utgående från den uppfattningen, att det är bättre att förekomma ett
missbruk än att sedan det redan innästlat sig ingripa däremot, har kommittén
föreslagit, att kontrollstyrelsen skulle utfärda allmänna för samtliga
fabrikanter gällande föreskrifter rörande denatureringen av i handeln tillgängliga
alkoholhaltiga varor.

Kommittén vill dock uttryckligen för undvikande av missförstånd
framhålla, att denatureringsbegreppet här ej får fattas så, som skulle det
innebära, att varor, som underkastas denaturering, skulle bibringas några
vid deras vederbörliga bruk framträdande oangenäma egenskaper. I fråga
om dessa varor åsyftas med denaturering bibringandet av sådana egenskaper,
som förhindra varornas användande till förtäring. Exempelvis må
framhållas, att, om det gäller utfärdandet av denatureringsföreskrifter för
förhindrande, att eau de cologne missbrukas som rusdryckssurrogat, denatureringen
i detta fall må kunna ske genom tillsats av en tillräcklig mängd
av just de eteroljor, som betinga varans värde för lojalt bruk. Och ett
hårvatten kan anses denaturerat, om det i tillräcklig mängd innehåller bland
annat en sådan för hårets vård lämplig beståndsdel som ricinolja (vilket
ämne redan nu, enligt vad kommittén inhämtat, lär hava stor användning
som fettämne i hårvatten) o. s. v.

För att kontrollstyrelsen skall kunna övervaka, att de nyss nämnda
allmänna föreskrifterna efterlevas, kräves, att den har möjlighet att noggrant
följa alla de mångskiftande alkoholhaltiga preparatens uppdykande på marknaden.
Kommittén har därför föreslagit, att varje tillverkare av alkoholhaltiga
varor skall, innan varan i handeln utsläppes, till kontrollstyrelsen
inkomma med uppgift å varans benämning och, till en första ledning, å dess
alkoholhalt.

Såsom av ovanstående framgår, har kommittén, i motsats till bestämmel -

Principernu
för reglcr
i ngen.

Begreppet
derintill ering.

Kontroll styrelsens övervakning.

serna om apoteksvarors tillverkning, ej föreslagit särskilda kompetensvillkor
för dem, som åstunda att fabriksmässigt för avsalu tillverka här avsedda
varor, utan har kommittén föreslagit, att deras tillverkning i detta avseende
må vara fri. Ej heller har kommittén i sitt förslag upptagit apoteksvarustadgans
bestämmelse om deklarationstvång för alla i en viss vara ingående
beståndsdelar, utan har den ansett sig kunna stanna vid ovan motiverade
bestämmelser om anmälningsplikt och deklaration.

Kommittén har även velat skapa garantier för att en godkänd sammansättning
icke ändras. Den har därför föreslagit, att det då och då
företages stickprov för att tillse, att de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna
följts. Skulle en dylik undersökning giva vid handen, att missbruk
i förtäringssyfte för någon viss vara kan befaras, skall kontrollstyrelsen
lämna tillverkaren nödiga anvisningar.

De undersökningar, som företagas i det för övervakande av apoteksvarustadgans
efterlevnad inrättade laboratoriet, och vilkas betydelse i detta
avseende ligger i öppen dag, ha varit vägledande för kommittén i detta
dess förslag.

Även här, liksom ifråga om den denaturerade spriten, bör finnas kontakt
mellan de kommunala myndigheterna och kontrollstyrelsen. Yppade
misstankar, att bedriven försäljning med alkoholhaltiga varor är anledning
till förefintligt missbruk, torde lämpligen av de kommunala myndigheterna
delgivas kontrollstyrelsen, som då givetvis låter verkställa undersökning av
de misstänkta varorna. Visar denna undersökning, att varornas beskaffenhet
varit särskilt ägnad att föranleda missbruk, äger kontrollstyrelsen förbjuda
all försäljning därav inom riket.

Kommittén har emellertid ingalunda förbisett, att handlandens försäljning,
även där den är fullt lojal och utövas med iakttagande av den största
urskilning och aktsamhet, likväl kan vålla missbruk. Det må därför åligga
de kommunala myndigheterna att vid undersökningen om missbrukets vållande
förfara med tillbörlig varsamhet.

Eu vägledning för bedömandet av de alkoholhaltiga varornas lojala
förbrukning torde ligga i förhållandet mellan det för lojala behov såsom
normalt upptaxerade bruket och den faktiska mängd, vari varorna inom ett
visst område eller till vissa personer försäljas. Det kan sålunda vara av
intresse att få reda på, i vilka mängder en handlande försäljer dessa varor
till sina kunder. Eu ovanligt stor försäljning av alkoholhaltiga varor till
personer med känd fallenhet för alkoholmissbruk bör ju utgöra en välgrundad
anledning att misstänka, att varorna här få tjäna ett illojalt syfte.
Men skall en dylik kontroll kunna äga rum, måste den kontrollerande
myndigheten ha möjlighet att granska handlandens försäljning. Kommittén
har därför föreslagit, att handelsidkare, som driver handel med alkoholhaltiga
varor, skal! vara skyldig att på anfordran låta kontrollstyrelsen eller

den, styrelsen därtill förordnar, taga del av sina handelsböcker, i vad de
angå inköp och försäljning av sådana varor.

För att belysa nödvändigheten av en dylik anordning vill kommittén
fästa uppmärksamheten på de stora mängder av exempelvis salubrin och
lazarol, som på sina ställen försäljas i handelsbodarna. Dä det hygieniska
behovet av dessa varor mångenstädes icke kan sägas stå i någon som
helst rimlig proportion till de försålda kvantiteterna, ligger det ju nära till
hands att misstänka, att eu avsevärd myckenhet går till förtäring. Av de
upplysningar, kommittén inhämtat, framgår också, att dessa preparat i betänklig
grad spela rollen av berusningsmedel.

Kommittén har föreslagit rätt för kontrollstyrelsen att ha tillträde till
även tillverkarens bokföring, dels för att den må kunna jämföra hans spritinköp
— vare sig dessa gälla skattefri eller skattelagd sprit — med hans
tillverkning av alkoholhaltiga varor, dels ock för att den må vinna en överblick
över vart leveranserna företrädesvis gå och huru stora de i vissa fall
äro. Det är ju att märka, att leveranser direkt från tillverkaren till personer,
som icke bedriva legitim handel äro möjliga. Enbart rätten att ha tillträde
till handlandens böcker ger sålunda icke kontrollstyrelsen nöjaktig
möjlighet att kontrollera tillhandahållandet. En kontroll över här åsyftade
leveranser måste givetvis anknytas även till tillverkarens försäljning. En
granskning av hans böcker kan därvid lämna vägledande och värdefulla
upplysningar. 1 detta sammanhang må erinras om föreskriften i apoteksvarustadgan,
att fabrikanter av apoteksvaror ävensom de, som bedriva
grosshandel därmed, äro skyldiga att underkasta sig den särskilda inspektion
och kontroll, varom Kungl. Maj:t kan komma att förordna, samt att i den
ordning, som kan komma att föreskrivas, bestrida kostnaderna härför.

Där missbruk av alkoholhaltiga varor förekommer, bör det vara angeläget
att kunna fastställa, vilken som tillverkat och försålt dem. Därigenom
underlättas uppspårandet av de för missbruket ansvarige. De
kärl, vari alkoholhaltiga varor utlämnas, skola därför enligt kommitténs
förslag vara åsätta etikett med uppgift å tillverkarens och säljarens firma.

Kommittén är även i detta stycke i tillfälle att hänvisa till apoteksvarustadgan,
där detta förfarande prejudiceras.

Där tillverkningen av alkoholhaltiga varor är utländsk och varorna
alltså till riket importeras, kan kontrollen icke anknytas till själva tillverkningen.
Då det emellertid skulle vara att i betänklig grad neutralisera
lagstiftningens syfte, därest i allmänna marknaden finge förekomma alkoholhaltiga
varor med okontrollerad sammansättning, har kommittén föreslagit,
att för importör av utländsk alkoholhaltig vara skola i tillämpliga delar gälla
. de föreskrifter, som gälla för inhemsk tillverkare. Importören skall sålunda,
innan han får inom riket försälja den importerade varan, till kontrollstyrelsen
''ämna uppgifter om dess namn och alkoholhalt. För att det vid yppat

Importerade

alkohol haltiga varor.

missbruk skall vara möjligt fastställa varans ursprung, skall å de kärl, vari
varan försäljes, finnas etikett med uppgift å importörens och återförsäljarens
firma. Överträdas de av kontrollstyrelsen meddelade bestämmelserna,
skall kontrollstyrelsen äga rätt att återkalla importtillståndet.

I allmänhet bör gälla, att meddelande av tillstånd att för avsalu importera
alkoholhaltiga varor skall ske med den största urskillning. Tillståndet
bör sålunda enligt kommitténs mening meddelas endast åt firmor, i vilkas
ambition det kan antagas ligga att icke förverka sin importrätt.

Kommittén har även velat beakta de fall, där en import i vanlig mening
icke föreligger. En från utrikes ort ankommande resande kan exempelvis
för eget bruk medföra alkoholhaltiga varor av här avsett slag. Det
åligger därvid tullverket att i de särskilda fallen bedöma, huruvida den medförda
myckenheten kan anses motsvara resandens eget förbrukningsbehov.
Kommittén har icke funnit sig böra föreslå någon viss tullfri minimimängd,
utan hemställer, att bestämmelser härom må utfärdas av Kung!. Maj:t. Vidare
har den myckenhet, som en resande utöver den av Kung!. Maj:t fastställda
tullfria myckenheten må medföra till riket, föreslagits ej få överstiga
sammanlagt 1 liter. För denna överskjutande myckenhet skall enligt förslaget
erläggas stadgad tull.

För vederbörligen legitimerad handelsresande har föreslagits rätt att
till riket införa prov på alkoholhaltiga varor. En försäljning av själva proverna
kan ju här icke avses, och tullverket må i de särskilda fallen bedöma,
huruvida den såsom varuprov företedda myckenheten kan anses vara oskäligt
stor.

3 Regleringen av den skattelagda spritens tillhandahållande
för andra ändamål än förtäring.

Den för förtäring icke avsedda odenaturerade sprit, varom här är fråga*
tillhandahålles såsom å sid. 32 nämnts dels från brännerier och reningsverk,
dels från systembolagen. Den har förtäringsspritens egenskaper, och kontrollen
över dess användning kan, såsom också ovan framhållits, följaktligen
icke fotas på förefintligheten av i spritens egen beskaffenhet liggande garantier
(denatureringsförfarandet).

Den större delen av sprit, som inköpes för andra ändamål än förtäring
och icke direkt denatureras, går, där den ej, såsom vid ättiktillverkning,
kemiskt omvandlas, till framställning av tekniska preparat. Med de
kontrollbestämmelser, kommittén i det föregående föreslagit för de alkohol- ,
haltiga varorna, är sålunda kontrollen även över den här ifrågavarande rena
spriten delvis tillgodosedd. Fabrikantens bokföringsskyldighet lämnar också

kontrollstyrelsen möjlighet att övervaka hans användning av den inköpta
spriten.

Beträffande den från brännerier eller reningsverk rekvirerade spriten
är det regel att den undergår denaturering i den mån förbrukningsändamålen
det medgiva. Enligt gällande bestämmelser är denatureringen i dessa fall
förbrukarens angelägenhet. Han inköper spriten skattelagd och låter denaturera,
vad han anser erforderligt, för att återbekomma tillverkningsskatten.
Det får därför förutsättas, att monopolets tillhandahållande av en ändamålsenligt
denaturerad sprit får till följd, att den största delen inköp av skattelagd
om minst 250 liter komma att upphöra och i stället gälla denaturerad
sprit.

Härtill kommer, att själva behovet av skattelagd sprit för här ifrågakommande
ändamål blir beroende av den brukbarhet, som ett utvecklat denatureringsförfarande
kan bibringa den denaturerade spriten. Då, som förut
framhållits, denatureringsväsendets allt större fulländning torde vara att förvänta
såsom en följd av genomförandet av kommitténs förslag, torde detta
vara ägnat att i de flesta fall befria den tekniska industrien från nödvändigheten
att anskaffa skattelagd sprit.

Regleringen av den skattelagda spritens tillhandahållande för andra ändamål
än förtäring torde därför väsentligen underlättas genom å ena sidan den
föreslagna kontrollen över de alkoholhaltiga varorna och å andra sidan den
föreslagna monopoliseringen av den skattefria spriten.

Även efter genomförandet av dessa förslag kvarstå emellertid betydande
luckor i lagstiftningen såväl med hänsyn till systembolagens som
brännvinstillverkarnas försäljning av icke denaturerad sprit för andra ändamål
än förtäring, såsom tydligt torde framgå av den framställning, som
lämnats å sidd. 32—35 av detta betänkande och till vilken framställninghär
må hänvisas.

Vad till en början beträffar den anmärkta ofullständigheten med hänsyn
till regleringen av systembolagens försäljning av här avsedd sprit torde
den lämpligen kunna avhjälpas genom att i brännvinsförsäljningsförordningens
1 § införa ett nytt moment 6 av följande lydelse:

»Angående de villkor, varunder bolag, som i denna förordning sägs,
må för andra ändamål än förtäring försälja brännvin, därom gäller vad
Kungl. Maj:t förordnar.»

De bestämmelser, som med stöd av detta nya stadgande, enligt kommitténs
mening, skulle behöva utfärdas, röra bolagens prövningsrätt angående
de- ändamål, till vilka sprit uppgives vara erforderliga, med hänsyn
jämväl till behovets storlek. Vidare borde bolagen åläggas att såsom villkor
för försäljningen uppställa krav på viss bokföring rörande användningen av
den försålda spriten samt att utöva kontroll härå liksom ock att i tvivelaktiga
fall inhämta anvisningar från kontrollstyrelsen, huru de i olika

Systembolagens

försäljning
av teknisk
sprit.

Tillhandahållandet

av teknisk
sprit från
brännerier
och reningsverk.

62 ''

avseenden härvid skola förfara. Då frånvaron av dylika bestämmelser
vållar avsevärd osäkerhet för de bolag, som särskilt å större orter försälja
icke ringa kvantiteter dylikt brännvin har kommittén föreslagit att
nämnda ändrade lydelse i brännvinsförsäljningsförordningen måtte träda i
kraft den 1 juli 1917.

Vad beträffar de missförhållanden, som äro förknippade med tillhandahållandet
av sprit för tekniskt och likartat ändamål från brännerier och
reningsverk, anser kommittén dem lämpligen böra avhjälpas genom en
ändring i den Kungl. kungörelsen av den 25 september 1914, vilken ändring
enligt kommitténs mening borde gå ut på att giva kontroiistyrelsen i uppdrag
att på sätt nedan angives pröva och godkänna här åsyftade inköp.

Att intyg om behov för vissa uppgivna ändamål alltjämt böra fordras
synes naturligt. Men i stället för vad nu är fallet bör dylikt intyg, utfärdat
av någon lokal myndighet, tillsammans med uppgift om den fordrade
myckenheten lämnas till kontrollstyrelsen. Denna styrelse får enligt kommitténs
förslag till sitt förfogande teknisk sakkunskap, som i varje särskilt
fall är skickad att pröva behovet av sprit för det uppgivna ändamålet.
Skulle denna omprövning giva vid handen, att personen ifråga för sitt förbrukningsändamål
mycket väl skulle kunna begagna sig av en denaturerad
sprit, och befinnes det ur kontrollsynpunkt önskvärt att sådan komme till
användning, skulle kontrollstyrelsen underrätta honom härom. Därefter
stode det naturligtvis vederbörande fritt att från kontrollstyrelsen erhålla
sprit, som denaturerats med särskild hänsyn till förbrukningsändamålet.
Skulle däremot kontrollstyrelsen finna anledning bifalla framställd anhållan
om inköp av ren sprit, utställer den bevis, som berättiga rekvirenten
att hos visst reningsverk inköpa nödig myckenhet. Härigenom vunnes
nödig centralisering av kontrollen Alla rekvisitioner ginge genom kontrollstyrelsen,
och brännerierna, resp. reningsverken, finge utlämna varan endast
enligt kontrollstyrelsens anvisning. Kontrollstyrelsen kunde effektivt övervaka
användningen. Den kände nämligen varje rekvirents faktiska inköp
och uppgivna förbrukningsändamål och hade att vid rekvisitionens godkännande
meddela honom nödiga kontrollföreskrifter.

Förbindelser på heder och samvete från rekvirenten att endast för
uppgivet ändamål använda varan, att förvara densamma på betryggande
sätt, att föra bok, samt att i övrigt ställa sig kontrollstyrelsens föreskrifter
till efterrättelse synes vara de stadganden, som närmast äro erforderliga.

Kommittén har ansett det lämpligt att i detta avseende föreslå, att
kontrollstyrelsens kontrollutövning utövas enligt grunder, som av Kungl.
Maj:t fastställas.

Beträffande de förändringar, som med anledning av föreliggande förslag
kunna anses påkallade i förordningen den 8 december 1876 angående
handel med aether samt oether- eller sprithaltiga läkemedel, kommer kommittén
att yttra sig i sammanhang med avgivande av förslag om åtgärder
till bekämpande av missbruket av alkoholhaltiga apoteksvaror, vilket förslag
kommittén under den närmaste framtiden torde bliva i tillfälle att avlämna.

Sammanfattande kan om kommitténs förslag till reglering sägas, att
det går ut på att ställa alla de tre områden, där spriten i en eller annan
form tillhandahålles för andra ändamål än förtäring, under ett centraliserat
system. Detta bygges, i vad det gäller den skattefria spriten, på denatureringens,
kontrollens och tillhandahållandets förbindande till en enhet i
statsmonopolets form, och, i vad det gäller den skattelagda spriten, på kontrollens
enhet, samt slutligen, i vad det gäller de alkoholhaltiga varorna,
på denatureringsföreskrifterna och kontrollens enhet. Samtliga dessa funktioner
utövas för alla tre områdenas vidkommande genom ett och samma
statsorgan. Det föreslagna kontrollsystemet skulle alltså kunna schematiseras
sålunda:

Det under kontroll ställda området	Åtgärdernas beskaffenhet	Det organ, från vilket åtgärderna utgå
	[ Denaturering	*
Skattefri sprit ...........................	•j Försäljning	O =
	l Kontroll	“t o
Beskattad sprit...........................	Kontroll	CO

	Meddelande av de-	n>
Alkoholh. varor ........................	natureringsföre-	CO ro
	skrifter.	3
\|	Kontroll

Kap. V.

Speciell motivering.

2 §•

Se allm. motiv. sidd. 46, 56—57.

'' 3 §.

Se allm. motiv. sidd. 53 och 55.

3 mom.

Beträffande de synpunkter och möjligheter, som här äro att beakta,
hänvisas till prof. Thunbergs utredning, bilaga A sidd. 127—133.

4 §•

De i 3 § 2) upptagna bestämmelserna har kommittén förutsatt såsom
närmast vidkommande den allmännast tillgängliga spriten, alltså i första
rummet hushållsspriten men även motorspriten. Med avseende på industrispriten
föranleder nödvändigheten av att ta hänsyn till det speciella fabrikationsändamålet
understundom till sådana modifikationer i denatureringen,
att kommittén funnit det lämpligt att medge de lättnader, som uttryckas i 4 §. 5 * * * * * *

5 §• •

1—3 mom.

Se allm. motiv. sidd. 46—47.

4 mom.

Införandet av denna bestämmelse har föranletts av hänsyn till tillver karens

intresse av att i god tid kunna få besked om sina avsättningsmöj ligheter.

6 §■

1 mom.

Se allm. motiv. sid. 47.

2 mom.

Se allm. motiv. sid. 48.

3 mom.

Se allm. motiv. sidd. 48—49.

Enligt kommitténs mening må kontrollstyrelsen vid den prissättning,
varom här är fråga, jämväl meddela föreskrifter till förhindrande av att denaturerad
sprit undergår spädning i syfte att bereda försäljaren vinst.

7 §•

Se allm. motiv. sidd. 47—48.

9 §•

Se allm. motiv. sid. 50.

10 §.

Se allm. motiv. sid. 50.

11 §•

Se allm. motiv. sid. 51.

12 §.

15-årsgränsen har föreslagits för att motverka att barn användas såsom
ombud för personer, vilka t. ex. på grund av att de äro berusade ej
själva äga avhämta denaturerad sprit.

Angående bestämmelserna under c) och d) se allm. motiv. sidd.
51, 53 och 54. 13 * * *

13 §.

Se allm. motiv. sid. 52.

Rent praktiska skäl ha föranlett bestämmelsen om undantag från 10-

litersgränsen.

14 §.

Se allm. motiv. sid. 53.

Med avseende å den erinran om straffbestämmelserna, som skall upptagas
å etiketten, har kommittén tänkt sig, att särskilt straffbestämmelserna
för renaturering böra bringas i åtanke.

15 §.

Se allm. motiv. sid. 52.

16 §.

Se allm. motiv. sid. 52.

18 §.

Se allm. motiv. sid. 53.

20 §.

Se allm. motiv, sidorna 51 och 52.

22 §.

Se allm. motiv. sidd. 54—55.

Se allm. motiv. sid. 55.

23 §.

24 §.

Se allm. motiv. sidd. 57—58. 25

25 §.

Se allm. motiv. sid. 57.

Kommittén har tänkt sig, att exempelvis dyra parfymer o. d. skulle
kunna få tillverkas utan iakttagande av denatureringsbestämmelserna.

26 §.

1 inom.

Se allm. motiv. sidd. 57 och 58.

Stadgandet av den årliga anmälningsskyldigheten har kommittén funnit
nödigt föreslå för att kontrollstyrelsen för varje år må kunna veta, vilka
alkoholhaltiga varor som faktiskt fortfarande gå ut i marknaden.

2 mom.

Se allm. motiv. sid. 59.

3 mom.

Se allm. motiv. sidd. 58—59.

27 §.

Erfarenheten har visat, att missbruk av alkoholhaltiga preparat kan
uppstå på en viss ort, utan att motsvarande missbruk finnes på andra
orter. Den lämpligaste formen för ett ingripande i dylikt fall har kommittén
ansett vara användande av snabba och lokaliserade åtgärder från de
kommunala myndigheternas sida. Till förebild har kommittén tagit stadgandet
i 31 § av gällande vin- och ölförsäljningsförordning med den av
den allmänna läggningen av kommitténs författningsförslag påkallade förändringen,
att kontrollstyrelsen trätt i Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ställe, då det gällt att fastställa resp. upphäva av kommunalmyndighet beslutat
förbud. Den befogenhet, som enligt kommitténs förslag lagts i vederbörande
myndighets händer, är dock i det avseendet vidsträcktare än
vad enligt ovannämnda § av vin- och ölförsäljningsförordningen gäller, att
rätten till ingripande ej är begränsad till vissa tillfällen såsom marknad,
torgdag etc.

28 §.

Se allm. motiv. sid. 58.

29 §.

Här upptagna bestämmelser, som i 12 och 18 §§ äga sin motsvarighet
med avseende på hushållssprit och motorsprit, har kommittén funnit
nödigt föreslå i betraktande av att missbruket visat sig underlättas genom
vederbörande försäljares slapphet samt möjligheten för missbrukaren att
förskaffa sig varan genom ombud.

30 §.

Bestämmelsen i 1 mom. är en direkt konsekvens av monopoliseringen.
Ett bibehållande av privat importrätt vid sidan av monopolet skulle ju in -

nebära ett sönderbrytande av själva den grundval, varpå en effektiv kontroll
här skulle byggas. Se för övrigt allm. motiv. sidd. 59—60.

31 §•

Se allm. motiv. sid. 60.

32-44 §§.

Vid uppgörande av sitt förslag till ansvarsbestämmelser har kommittén
följt den principen, att straffet skall tillmätas i förhållande till överträdelsens
karaktär av att vara riktad mot en mer eller mindre central bestämmelse.

Med den roll denatureringen spelar som garanti mot olika slag av
missbruk ha ansvarsbestämmelserna mot försök att häva den, alltså mot
försök till renaturering, ställts i förgrunden.

Såsom rimligt är, har därvid straffet för den, som en enstaka gång
med en liter denaturerad sprit vidtager en renatureringsåtgärd för att göra
spriten njutbar för egen förtäring, föreslagits betydligt lindrigare än för den,
som renaturerar spriten i syfte att till andra bedriva en vinstgivande försäljning
med förtäringsbar sprit. Och gentemot den, som bedriver en
olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt har motsvarande
högre straff föreslagits. I regel torde det vara berättigat att anse försäljningssyfte
ådagalagt, därest en renaturering av en avsevärt stor myckenhet
föreligger.

1 andra rummet ha ställts de ansvarsbestämmelser, som hänföra sig
till överträdelse av meddelade kontrollföreskrifter. Som allmän grundsats
har även här följts, att graden av brottslighet bör beräknas efter det påtagliga
syftet med kontrollföreskrifternas åsidosättande.

Bestämmelsen i 38 §, som har sin motsvarighet i åtskilliga andra författningar,
har kommittén föreslagit närmast i anslutning till motsvarande
bestämmelse i 47 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

De i 40 § upptagna bestämmelserna ha införts i anslutning till 25 §
i förordningen 15 dec. 1914 ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Med avseende på 42 § vill kommittén hänvisa till sitt förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m. 122 §. Liknande bestämmelser
finnas för övrigt i vissa andra nyare författningar t. ex. apoteksvarustadgan
18 §.

Motiven för 43 § finnas redan förut angivna i den speciella motiveringen
till 123 § i kommitténs förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker m. m.

Med avseende på 44 § hänvisas till 34 § i förordningen 15 dec. 1914
ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

48 §.

Den som enligt gällande förordning har rätt att låta denaturera brännvin,
bär rätt att åtnjuta restitution. Kommittén bär icke funnit anledning
att frångå denna princip. I och med monopoiiseringen av den skattefria
spriten överflyttas rätten till restitutionens åtnjutande på kontrollstyrelsen
för all den monopoliserade spriten. Jämte kontrollstyrelsen få sålunda enligt
kommitténs förslag endast följande åtnjuta restitution, respektive avföring
av tiilverkningsskatt:

1) exportörer av brännvin;

2) sulfitspritfabrikant, som i egna driftanordningar förbrukar sin sprit.

Det är kommitténs övertygelse, att restitutionsunderslev praktiskt taget

omöjliggöres genom detta förslag.

49 §.

Se förordningen ang. denaturering av brännvin 36 §.

52 §.

Denna bestämmelse ansluter sig till förordningen den 8 juni 1915 om
ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin.

Kap. VI.

Några i samband med denatureringsspörsmålet
av kommittén behandlade restitutions -

Vid behandlingen av denatureringsspörsmålet och den därmed förbundna
frågan om formerna för åtnjutande av restitution av den å brännvinet
vilande skatten, i den mån detta går till andra ändamål än förtäring,
har kommittén även upptagit till behandling några i nära samband därmed
stående restitutions- och skattespörsmål, berörande dels restitutionen av
brännvinstillverkningsskatt för finkelolja, dels restitutionsförhöjningen vid
export av renat brännvin, dels också slutligen de vid brännvinstillverkning
skattefria procenten.

1. Frågan om restitution av brännvinstillverkningsskatt

för finkelolja.

Restitution eller avföring av tillverkningsskatt för brännvin åtnjutes
enligt nu gällande förordning:

1. för brännvin, som denaturerats,

2. » » » exporteras,

3. » » » användes vid statens krutbruk för tillverkning

av krut, avsett för krigsbruk eller till övningar i försvarsändamål, samt

4. för finkelolja, avsedd till tekniskt ändamål.

I den föregående delen av sitt utlåtande har kommittén tagit ställning
till frågan, under vilka betingelser restitution må åtnjutas för brännvin, som
icke är avsett till förtäring. Vad åter beträffar frågan om skatterestitution
för finkelolja, vill kommittén till en början till dess belysning erinra om
följande.

Den råa finkeloljan är en gulaktig till brunaktig vätska av utpräglat
vidrig smak och oangenäm, starkt till hosta retande lukt, och erhålles ur
råbrännvinet vid dess rening. 95-^-igt råbrännvin innehåller mellan 0,i

och skattefrågor.

och 0, alltefter dess härkomst. Huvudbeståndsdelen av finkeloljan är emellertid
alltid amylalkohol, som ingår i eu mängd av 65—80%. I avsevärda mängder
finnas också isobutylalkohol och normal-propylalkohol. Alla dessa
alkoholer äro på grund av sin vidriga smak och sin giftighet oanvändbara
till berusningsmedel. Och även den ofta med ej små mängder vanlig alkohol
blandade finkelolja!! kan anses oanvändbar för samma ändamål. Några
restriktioner i försäljningen av finkelolja äro därför ur nykterhetssynpunkt
ej påkallade. Möjligen bör eu högsta halt vanlig alkohol föreskrivas.

Ur skattesynpunkt har emellertid för finkeloljan utbildat sig eu egenartad
praxis, som påverkar den fria försäljningen och användningen av
finkelolja. Den å råbrännvinet vilande skatten av 65 öre per liter av normalstyrka
(50 %>) har uppenbarligen ansetts proportionerligt vila även å den
i råbrännvinet befintliga finkeloljan. Och eftersom skatten betraktas som
avsedd att drabba förtäringen av brännvin och ej dess tekniska användning,
och då ju finkeloljan ej användes i förtäringssyfte, har slutsatsen blivit den,
att det med hänsyn til! finkelolja!! föreligger restitutionsanledning.

Restitution av skatt synes först ägt rum vid export av finkelolja. Man
synes härvid helt betraktat finkeloljan som brännvin. Såvitt av tillgängliga
handlingar kunnat utrönas, beror denna praxis ej på något Riksdagens medgivande,
att finkelolja får betraktas som brännvin i restitutionsavseende, utan
torde den bero på någon myndighets tolkning av begreppet brännvin.

Den så införda restitutionen verkade som en exportpremie och drev
upp varans pris inom landet. I stället för att råda bot för detta förhållande
genom att deklarera, att någon restitution av skatt ej fick ske vid export av
finkelolja, införde man nu, för att tillgodose industriens krav på billig
finkelolja, restitution av skatt även för den inom den inhemska industrien
använda finkeloljan, vilket ägde rum, sedan 1899 års riksdag i anledning
av proposition i frågan därtill lämnat medgivande. I det till denna proposition
fogade utdrag ur statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen
följande:1

»I sammanhang härmed får jag i underdånighet anmäla en av Göteborgs kemisktekniska
fabrik Hansson & C:o gjord underdånig ansökning om tillstånd att, för åtnjutande
av restitution av brännvinstillverkningsskatt, under den kontroll, Kungl. Maj:t kunde
komma att föreskriva, för fabrikationsändamål denaturera finkelolja.

Till stöd för den underdåniga ansökningen har sökanden anfört, att finkeloljan utgjorde
en för sökandens fabrikation, liksom för hela den i raskt framåtskridande stadda
kemiska industrien, alltmer nödvändig råvara. Den användes såsom utgångsmaterial vid
tillverkning av ättiksyrade, smörsyrade, myrsyrade, valeriansyrade amyloxider etc., vilka
ämnen äter i sin ordning förbrukades inom färg- och lackfabrikation, tygtryckeri, frukteterfabrikation,
pyroteknik in. fl. industrigrenar.

Under nu rådande förhållanden, då allenast vid utförsel den å finkeloljan vilande

1 Bihang till Riksdagens protokoll 1899, 1 saml., 1 avd., 3 bandet. Propos. nr 67.

brännvinstillverkningsskatten restituerades, vore det förmenat den svenske industriidkaren
att tillgodogöra sig denna betydelsefulla råvara, enär densamma naturligen ställde sig för
dyr. 1 anledning av skatterestitutionen bleve det fördelaktigt för tillverkaren att utföra den råa
varan. För den utländske förbrukaren stode varan alltså till buds allenast för marknadsvärdet,
utgörande ungefär 50 kronor för 100 kilogram, da denna vara i regel i utlandet endast
vore belagd med ringa införseltull. Av den inhemske förbrukaren krävde densamma, utom
detta värde, jämväl tillverkningsskatten, eller omkring 140 kronor för 100 kilogram.

Efter nådig remiss har tekniska högskolan inhämtat samt med underdånig skrivelse
överlämnat yttrande över berörda ansökning av professorn i kemi och kemisk teknologi
vid nämnda högskola, P. Klason, vilken anfört, att finkeloljans användning för industriella
ändamål under de senaste åren betydligt ökats, vilket tydligen framginge av den stegring
i pris varan undergått, och huvudsakligen berodde på den under de senare åren ökade
konsumtionen av billiga aromatiserade läskedrycker. Dessa framställdes nämligen uteslutande
med tillhjälp av artificiella essencer, vilkas råmaterial i huvudsak utgjordes av finkelolja.
I vårt land var numera konsumtionen av dessa läskedrycker, antagligen på grund
av den modärna nykterhetsrörelsen, ganska betydande. Såsom sökanden anfört, hade
fabrikat av finkelolja fått användning även för andra tekniska ändamål. Det vore således
önskvärt, att finkelolja genom restitution av skatten gjordes tillgänglig för vår industri.
Ur formell synpunkt medförde det emellertid svårighet att restituera tillverkningsskatten
på grund av med varan företagen denaturering. Finkeloljan finge nämligen anses såsom
absolut onjutbar och kunde därför icke gärna räknas såsom en sådan konsumtionsvara,
vilken genom tillsättning av lämpliga ämnen kunde sägas förlora denna sin natur. Framställningen
av densamma ur räbrännvin finge däremot själv anses såsom en verklig denatureringsprocess,
varigenom den sprit, som alltid funnes i oljan, vore såsom konsumtionsvara
denaturerad. Restitution av tillverkningsskatten borde sålunda kunna medgivas för
finkeloljan såsom sådan under iakttagande av samma former som vid vanlig denaturering
av brännvin. Med hänsyn till finkeloljans giftiga egenskaper syntes det dock vara nödigt
att såsom villkor för utfående! av denatureringsbevis bifoga attest, att densamma behövdes
av sökanden för fabrikationsändamål.

Över ifrågavarande ansökning har chefen för finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå jämväl avgivit yttrande, och har bemälde byråchef däri förklarat sig instämma
med professor Klason beträffande såväl önskvärdheten av att restitution kunde
beviljas som ock denaturering ej borde ifrågakomma samt i övrigt anfört, att vid rening
av råbrännvin på varm väg, vilket numera vore det vanligaste reningssättet, den i råbrännvinet
ingående finkeloljan kvarstannade i de s. k. efterprodukterna, vilka sålunda
utgjordes av en blandning av finkelolja, alkohol och vatten. Genom tillsättning av mera
vatten brukade därefter ytterligare någon del av alkoholen tillvaratagas. Den slutligen i
behåll varande finkeloljan hade för närvarande föga användning inom landet. Någon
ringa del av efterprodukterna kunde visserligen uppblandas med brännvin, som vore avsett
att denatureras. Men denaturering av brännvin, innehållande mycket finkelolja, kunde
ej medgivas, emedan finkeloljans närvaro omöjliggjorde undersökning huruvida brännvinet
innehölie de vanliga denatureringsmedlen, d. v. s. redan en gång blivit denaturerat. En
del finkelolja användes för tillverkning av röksvaga krutsorter, och återstoden av den
finkelolja, som tillvaratoges, exporterades till utlandet, varvid restitution av tillverkningsskatten
erhölles. Mängden av den finkelolja, som erhölles vid de svenska reningsverken,
kunde beräknas motsvara högst 100,000 å 120,000 liter av normalstyrka för år, enär i råbrännvinet
icke inginge mer än högst tre tiondels procent finkelolja. Restitution av tillverkningsskatten
syntes kunna medgivas utan föregående denaturering, emedan, om nödiga
försiktighetsmått iakttoges, risken för missbruk icke kunde antagas bliva stor, i synnerhet
som, å ena sidan, tillgången å finkelolja ej vore synnerligen stor och, å andra

sidan, undersleven måste bedrivas i tämligen stor skala, om de vid gällande stränga straffbestämmelser
skulle löna sig.

Beträffande det sätt, varpå kontrollen borde anordnas, har byråchefen anfört, att
det syntes vara tryggast, att endast innehavare av reningsverk erhölle tillstånd att sälja
skattefri finkelolja till industriidkare, som förskaffat sig vederbörligt tillstånd att för utövande
av sitt yrke använda dylik vara. Tillståndsbevisen skulle liksom motsvarande bevis
angående denaturering av brännvin utfärdas av vederbörande länsstyrelse. Vid reningsverken
skulle finkeloljan undersökas av denatureringskontrollanten samt, om den
befunnes uppfylla föreskrivna fordringar, uppmätas på kärl, som av honom förseglades.
Bevis för restitution av skatt skulle ej utfärdas förrän säljaren med kvitton styrkt, att han
sålt finkeloljan till personer, som varit berättigade att inköpa skattefri sådan. Även hos
köparen fordrades emellertid en viss kontroll. Sålunda finge han icke bryta förseglingen
å de kärl, vari oljan förvarades, annat än i närvaro av kontrollant, vilken, sedan han
identifierat kärlet, ägde att attestera köparens kvitto å densamma.

Köparen skulle dessutom vara skyldig att, liksom vissa innehavare av denätureringsrättighet
redan vore, föra bok över användningen av den inköpta finkeloljan samt vara
underkastad kontrollantens inspektion. Slutligen skulle såväl säljare som köpare vara i
tillämpliga delar underkastade de i förordningen angående denaturering av brännvin intagna
straffbestämmelserna.

Kontrollantens befattning med finkeloljans undersökning hos säljaren motsvarade
fullkomligt eu denatureringsförrättning, varför säljaren borde erlägga vanlig denatureringsavgift,
men alldenstund i många fall en annan kontrollant komme att utöva kontrollen
över finkeloljans användning hos köparen, bleve det nödvändigt, att även denne erlade
en viss avgift, lämpligen lika hög som denatureringsavgiften, eller, vilket komme på ett ut,
att säljaren erlade dubbel denatureringsavgift. Om denna avgift bestämdes till ett öre för
liter, bleve kostnaden dock mindre än för denaturering av brännvin med det allmänna
denatureringsmedlet, enär kostnaden för detta mede! uppginge till inemot två öre för varje
liter brännvin.

I likhet med de myndigheter, som yttrat sig över den underdåniga ansökningen,
anser jag, att restitution av tillverkningsskatt bör beviljas för finkelolja, som användes för
tekniskt ändamål, och då den av chefen för kontroll- och justeringsbyrån föreslagna
kontrollen synes mig vara tillräckligt betryggande, anser jag mig kunna tillstyrka, att
skatterestitutionen må få åtnjutas utan föregående denaturering.»

Beträffande den utsträckning, vari restitution av brännvinsskatt skett
med inom landet använd finkelolja, erhållas vissa upplysningar i kontrollstyrelsens
berättelser, ur vilka följande tabell sammanställts:

År	Restitution har skett för antal liter finkelolja	Restitutionens storlek per liter	Summa restituerat belopp
1900........	.......... 14,916,7	48 öre	7,160:01
1901........	.......... 16,843,«	»	8,084: 93
1902........	.......... 14,933,2	»	7,167:
1903........	.......... 4,647,4	»	2,230: 78
1904........	.......... —	—	—
1905........	.......... 17,431,4	63 öre	10,981: 78
1906........	.......... 7,577,7	»	4,773:95

1907...........	...... 7,571,1	63 öre	4,769; 79
1908...........	...... 9,647,9	»	6,978:18
1909..........	...... 10,048,7	»	6,330: 68
1910...........	...... 11,407,0	»	7,186: 41
1911 ...........	..... 4,688,0	»	2,953: 44
1912...........	...... —	—	—
1913...........	...... 12,680,7	»	7,988: 84
1914..........	...... 3,410,5	»	2,148: 61

Till vilket belopp restitution uppgått för finkelolja, som exporterats,
har ej kunnat utrönas i någon officiell redogörelse. Man synes hava utgått
från den fiktionen, att finkelolja är brännvin, och vid export behandlat den som
brännvin, vadan skatterestitutionen för finkelolja gömmer sig i skatterestitutionen
för brännvin. Av utredningen i Nykterhetskommitténs betänkande del IV,
s. 187, framgår emellertid, att under år 1911 eller motsvarande räkenskapsår
(1 okt. 1910—30 sept. 1911) tillverkades inom landet 157,256 liter finkelolja,
varav inom landet såldes 16,224 liter och exporterades 141,032 liter. Under
förutsättning att i uppgiften avses finkelolja av 50 %, och att alltså även
vid denna uppgift fiktionen att finkelolja är brännvin vidmakthållits, skulle
skatterestitutionen för den exporterade varan bliva 88,850 kronor. Avser
uppgiften däremot handelns vanliga finkelolja, är restitutionen betydligt
högre.

I vilket fall som helst är uppenbarligen det skattebelopp, som restituerats
för utförd finkelolja, betydligt högre än vad som restitueras för
inom landet använd sådan, vilket faktum gör det mycket anmärkningsvärt,
att restitutionen i det förra fallet kunnat införas utan Riksdagens
medverkan.

Här må även några uppgifter lämnas rörande finkeloljans pris efter
Ullmanns Enzyklopädie der technischen Chemie:

År 100 kilo kostade

1901 ................................... 50 Mark

1905 140 »

1910 .................................... 200 »

1911 ................................... 230—400 »

juni 1913 .................................... 220—260 »

Efter eu under ett 10-tal år skeende högst betydande prisstegring, som
gjort finkeloljan till brännvinets ojämförligt värdefullaste biprodukt, har alltså
på sista tiden inträtt en prissänkning, beroende dels på att billiga ersättningsämnen
vunnit spridning och dels på att man genom matande av jäst

med vissa näringsmedel lyckats driva upp finkeloljeproduktionen ända till
7 % av räbrännvinet (tyskt patent).

Ett borttagande av restitution av brännvinstillverkningsskatt vid
export av finkelolja till utlandet och vid dess användning inom landet torde
ej medföra någon stegring i priset ä denna vara för industrien. Finkelolja
måste ändå framställas såsom en biprodukt vid reningsverksamheten, och
denna finkelolja måste reningsverken avyttra. Restitutionen vid inhemsk
användning har tillkommit för att uppväga restitutionen (exportpremien) vid
export, och bortfaller den sistnämnda, finnes ingen anledning att bibehålla
den förra.

Här må även framhållas med anledning av att man med fastställandet
av hittillsvarande tullsatser å finkelolja även synes hava utgått från att fatta
den som något slags brännvin, att detta ej ur nykterhetssynpunkt är påkallat.
Möjligen kan ett godkännande av denna syn på saken påkalla en granskning
av frågan, om tullen nu är väl avpassad.

Ett borttagande av restitutionen av brännvinstillverkningsskatt för
finkelolja skulle som en viktig fördel medföra, att hela det invecklade
och dock knappast effektiva kontrollsystem, som skapats för den sakens
skull, kan bortfalla.

Med hänvisning till ovanstående anser kommittén, att restitution av
brännvinsskatt för finkelolja varken bör äga rum vid export därav eller vid
dess användande inom riket. I anslutning till denna uppfattning har
kommittén i sitt förslag omformulerat 12 § i gällande brännvinstillverkningsförordning.

2. Frågan om restitutionsförhöjningen vid export av
renat brännvin.

Nu gällande brännvinstillverkningsförordning innehåller i § 12 följande
bestämmelse rörande restitution av å brännvin vilande tillverkningsskatt:

»Vid utförsel av brännvin må, efter vad särskilt finnes stadgat, åtnjutas
restitution med 66,3 öre för varje liter renat och med 65 öre för varje liter
icke renat brännvin av normalstyrka.»

Till belysning av denna bestämmelses uppkomst må meddelas
följande.

Restitution vid export av å brännvin vilande skatt medgavs av 1865—66
års riksdag och utfärdades i enlighet härmed kungörelsen av den 7 december
1866. Restitutionens belopp per utförd mängd brännvin bestämdes till
samma belopp, som för samma mängd skulle betalas i skatt.

I en skrivelse till Kungl Maj:t framhöll emellertid 1871 års riksdag, att,
då skatten erlagts för brännvinet i form av råbrännvin, och då vid dettas

rening en ej obetydlig kvantitet ginge förlorad, följden bleve, att vid export
av renat brännvin en del av skatten ej återbekommes. Riksdagen ansåge
emellertid den principen böra följas, att tillverkningsavgiften till fullo restituerades
vid export, och anhöll om förslag i detta syfte efter vederbörlig
utredning.

Med anledning härav framlades för 1872 års riksdag en proposition
med förslag om att skatterestitutionen vid export av renat brännvin
skulle med 2 % överskrida den avgift, som betalats för samma kvantitet
råbrännvin.

Till propositionen var fogad en utredning av professorn i kemi och
kemisk teknologi vid Teknologiska institutet F. L. Ekman, ur vilken utredning
följande må anföras:

»Deri förlust av alkohol, som är förknippad med brännvinets rening från de däri
förekommande finkeloljorna, beror dels därpå, att finkeloljans närvaro i den oförädlade
varan verkar därhän, att dess alkoholhalt vid provningen utfaller litet högre än den verkligen
är, dels ock och framför allt därpå, att man ej kan i praktiken avlägsna finkeloljan
från alkoholen, utan att lida en viss direkt förlust av den senare. Då denna sistnämnda
omständighet är den, som har det väsentligaste inflytandet på den ifrågavarande alkoholförlusten,
så bliver storleken av denna förlust huvudsakligen beroende av beskaffenheten
av de arbetsmetoder och den redskap, som vid brännvinets eller råspritens förädling komma
till användning. I båda dessa avseenden äga stora olikheter rum vid olika spritfabriker,
och allt emellanåt ske fortfarande förbättringar vid finspritfabrikationen, som mer eller
mindre allmänt antagas. Under sådana förhållanden och då alkoholförlusten även i viss
mån är beroende av den skala, vari arbetet bedrives, kan det ej förvåna, att den nämnda
förlusten vid olika fabriker utfaller ganska olika. — Enligt de uppgifter, vilka jag därom
sökt erhålla, varierar nämnda förlust från omkring 8 procent av råvarans alkoholhalt till
2 procent därav, vilken senare är den minsta alkoholförlust vid dylik fabrikation, varom
jag erhållit kännedom.»

Med stöd av bland annat denna utredning uttalade departementschefen:
»Då tillskapandet av förklädda exportpremier i allo bör undvikas,
samt då vidare, på sätt i ovan först införda utlåtande omförmäles, sprittillverkningen
alltjämt fullkomnas, förefaller det lämpligast att bestämma
alkoholförlusten vid brännvins rening lika med den hittills kända minsta,
eller två procent ...»

Förslaget ifråga varm Riksdagens bifall, varefter författning i ärendet
utfärdades. Och allt sedan denna tid har vid utförsel av renat brännvin
2 procent mer skatt restituerats än vad som belöpt sig på samma mängd
råbrännvin.

Otvivelaktigt torde emellertid vara, att under de mer än 40 år, som
förflutit sedan ifrågavarande restitutionstillskott å 2 procent i lag fixerades,
tekniken gått framåt och reningsförlusten minskats. Vad beträffar reningsförlustens
storlek under nuvarande förhållanden må ur D:r Key-Åbergs utredning
(Nykterhetskommittén, del IV, s. 187) följande återgivas:

»Under år 1911 eller motsvarande räkenskapsår (1 okt. 1910—30 sept.
1911) renades i Sverge enligt de till utredningen inkomna uppgifterna i ett
som allt 37,992,227 liter råbrännvin å 50 proc., och framställdes därav
37,873,241 liter renat brännvin å 50 proc. jämte finkelolja (inkl. för ocli eftersprit).
Genom reningsprocessen sjönk kvantiteten sålunda med 118,98b
liter, utgörande 0,ssi proc.»

Med kännedom särskilt om den proportion, vari finkelolja bildas vid
reningen, torde det vara riktigt att tolka detta uttalande så, att den erhållna
kvantiteten finkelolja (inkl. för- och eftersprit) ingår i det litertal, som
uppgivits avse erhållet renat brännvin. Under sådana förhållanden får
man alltså ej draga den slutsatsen, att den mängd renat brännvin, som
erhålles vid omdestillering av råbrännvin, belöper sig till mängden använt
räbrännvin minus 0,si %. Till denna sistnämnda förlust bör givetvis
läggas även mängden erhållen finkelolja, vilken emellertid knappast kan
beräknas uppgå till mer än l/2 %. 1 vilket fall som helst torde förlust procenten

numera ej överskrida 1 %, såvitt av tillgängliga siffror över huvud
kan dömas.

Under sådana förhållanden torde restitutionsökningen med 2 % vid
utförsel av renat brännvin ej längre kunna anses motiverad. Bibehållandet
av densamma för till den helt säkert ej avsedda konsekvensen, att restitutionsbeloppet
överskrider det ursprungligen för råvaran utkrävda skattebeloppet.

Givetvis kunde man tänka sig möjligheten av att väl en restitutionsförhöjning
alltjämt behölles för renad sprit vid dess export, men att denna
fixerades lägre, t. ex. till 1/2 eller högst 1 %. Mest praktiskt torde det emellertid
vara att helt borttaga denna restitutionsförhöjning och alltså likställa
renad sprit i restitutionsavseende med den ej renade varan.

Genom ett dylikt likställande vinnes, att man ej längre behöver avgöra,
huruvida renat eller ej renat brännvin föreligger, då det gäller att fastställa
restitutionens storlek vid export. Visserligen är denna bestämning under
nuvarande förhållanden enkel. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse av den 3l/i
1908 angående restitution av brännvinstillverkningsskatt vid utförsel ur riket
av brännvin föreskriver nämligen, att allt brännvin av 93 % alkoholhalt eller
därutöver skall betraktas såsom renat. Och bestämmandet av huruvida råbrännvin
eller renat brännvin föreligger är alltså praktiskt sett reducerat
till ett bestämmande av brännvinets styrka. Emot ett dylikt förfarande kan
emellertid göras den invändningen, att med förbättrade metoder vid råbrännvinstillverkningen
råbrännvin med en alkoholstyrka av 93 % och därutöver
visst låter sig framställas. En teoretiskt mer tillfredsställande bestämning
av huruvida råbrännvin eller renat brännvin föreligger borde alltså
byggas på en undersökning av i vad mån i spriten sådana beståndsdelar
alltjämt äro närvarande, vilka reningen har till uppgift att avlägnas. Detta

är emellertid en invecklad sak, vartill kommer som en ytterligare komplicerande
omständighet, att allt efter utgångsmaterialet för spritens framställning
halten och arten av de beståndsdelar, som jämte etylalkoholen
ingå i råbrännvinet ej så litet växlar. — Alla dessa svårigheter undgår man
utan vidare, om restitutionen för renat brännvin bestämmes lika med
restitutionen för råbrännvin.

Slutligen må här framhållas, att borttagandet av restitutionstillskottet
å 2 % vid export av renat brännvin ej torde äga större praktisk betydelse
för reningsindustrien. Under reguljära förhållanden är nämligen Sverges
utförsel av brännvin ytterst obetydlig. Och den stora export, som ägt
rum under nu pågående krigs första skeden, är av ren undantagsnatur.

I anslutning till den härovan utvecklade uppfattningen har kommittén
framlagt förslag till en sådan omformulering av brännvinstillverkningsförordningens
12 §, att restitutionsförhöjningen vid export av renad sprit skulle
bortfalla.

3. De vid brännvinstillverkning skattefria 2 procenten.

Gällande brännvinstillverkningsförordning bestämmer, att 2 % av det
tillverkade brännvinet äro skattefria. Ordagrant lyder hithörande bestämmelse
i förordningens 12 §: »För brännvin, tillverkat inom landet, skall, efter avdrag
av två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 65 öre
för varje liter...» — Varken här eller eljes i förordningen utsäges något om
anledningen till detta skatteavdrag. Avdraget ifråga har emellertid ursprungligen
medgivits såsom en ersättning för avdunstning, såsom framgår av
följande rekapitulation.

Samtidigt som 1871 års riksdag höjde den förut med 70 öre
per kanna brännvin av normalstyrka utgående skatten med 10 öre,
infördes som en nyhet i lagstiftningen ett skatteavdrag för avdunstning.
Den grundläggande bestämmelsen hade följande lydelse: »Från det
vid uppmätningen erhållna och till normalstyrka reducerade kannetalet avdrages
för avdunstning 3 procent, varefter återstoden utgör det kannetal,
efter vilket stadgade avgifter skola utgå.» Detta avdunstningsavdrag minskades,
i överensstämmelse med ett Riksdagens beslut, genom förordningen
av den 2 juni 1882 angående villkoren för tillverkning av brännvin
till 2 procent i samband med att staten övertog vissa kontrollkostnader,
som förut ålegat brännvinstillverkarna. Alltjämt betecknades emellertid det
skattefria avdraget som ett avdrag för avdunstning, såsom framgår av
ordalydelsen i 23 § av nyss nämnda förordning: »Det tillverkade brännvinet
uppmätes och reduceras till normalstyrka förmedels en i bränneriet upp -

ställd behörigen justerad kontrollapparat. Frän vad denna angiver avdrages
för avdunstning 2 procent. Återstoden utgör det brännvin, för vilket skatt
samt övriga avgifter beräknas ...»

Även om sedan dess motivering för avdragets tillvaro borttagits ur
gällande lag, torde det alltjämt fattas såsom en kompensation för avdunstning.
Och uppstår med den utveckling, tekniken på brännvinsindustriens
område genomgått, den frågan, om detta avdrag numera är berättigat.

Inför 1912 års riksdag fördes denna fråga av greve A. Mörner
genom motion nr 41 i Första kammaren, vari han föreslog, att de skattefria
2 procenten skulle bortfalla. Ur motionen må anföras:

»Enligt vad från fullt sakkunnigt håll uppgivits, är numera brännvinstillverkningen
tekniskt så fullkomnad, att någon dylik avdunstningsförlust icke kan sägas förekomma,
sedan vätskan passerat kontrollapparaten, men väl på ett tidigare stadium av tillverkningen.
Även om någon mycket obetydlig dylik förlust efter kontrolluppmätningen fortfarande
skulle förefinnas, synes den böra liksom andra tillverkningskostnader drabba fabrikationen.
Bestämmelsen om 2 procents skattefrihet verkar numera direkt såsom en nedsättning i
skatten. 1 den mån härigenom en extra vinst kan uppstå för tillverkaren, synes detta
under alla förhållanden olämpligt. Att vid borttagandet av det skattefria avdraget brännvinspriset
kommer att i någon mån höjas, torde ej vara osannolikt. Från nykterhetsintressets
synpunkt torde dock detta just tala till förmån för förändringen. Såsom en visserligen
mycket underordnad fördel kan framhållas, att kontrollarbetet och räkenskapsföringen
rörande brännvinstillverkningen rätt avsevärt skulle förenklas, ifall man sluppe
taga hänsyn till detta skattefria belopp. Om skattefriheten borttages, kan statens bruttoinkomst
av brännvinstillverkningen beräknas stiga med drygt 2 procent, och statsverket
alltså tillföras, lågt räknat, 450,000 kronor årligen —---.»

Bevillningsutskottet avstyrkte emellertid motionen under hänvisning till
den då nyligen tillsatta nykterhetskommittén och den vidsträckta befogenhet,
som tillerkänts densamma att avgiva förslag till reformer i avseende å
nykterhetslagstiftningen, och under meddelande av att det av motionären
upptagna spörsmålet komme att bliva föremål för nämnda kommittés uppmärksamhet,
enligt vad utskottet inhämtat.

Motionen avslogs i överensstämmelse med utskottets hemställan av
Riksdagens båda kamrar.

1 brist på från brännvinsbrännerierna härrörande siffror vill kommittén
till belysning av storleken av den förlust, som överhuvud kan anses oundgänglig
vid brännvinets förvaring, erinra om en uppgift i d:r Key-Åbergs
utredning (Nykterhetskommittén, del IV, s. 187—188). Där meddelas, att vid
reningsverken förlorades under år 1911 av den totala omsatta brännvinsmängden
38,110,381 liter å 50 % endast 56,129 liter på undermål
(»svinn»). Den totala förlustprocenten enligt denna uppgift är alltså
endast 0,16 %, och förlusten på grund av avdunstning måste alltså ej ens
nå detta värde.

Om också denna uppgift avser reningsverken, torde den dock även
så pass belysa de allmänna förhållandena vid brännvins förvaring, att den
kan anses tala för att avdunstningsavdraget är för högt tillmätt. För att
erhålla ett sakkunnigt uttalande i frågan har kommittén gjort en hänvändelse
till kontrollstyrelsen med förfrågan, huruvida man kan befara, att 2 % av
det brännvin, som passerat kontrollapparaten, genom avdunstning försvinner.
En så stor avdunstning kan knappast tänkas förekomma, anför styrelsen,

»annat än om brännvinet en längre tid legat på nederlag vid bränneriet, innan det avyttrats,
samt varit utsatt för uppvärmning under sommarmånaderna. Numera brukar
emellertid tillverkaren vid råspritbrännerierna i allmänhet ganska snart leverera brännvinet
till reningsverken, och torde sålunda någon nämnvärd förlust genom avdunstning
icke uppstå. Att någon avdunstning av betydenhet icke äger rum framgår jämväl därav,
att tillverkaren räknar med en tillverkningsskatt av 63,7 öre per liter normalstyrka (d. v. s.
65 öre minus 2 procents avdrag).

1 detta sammanhang bör även omnämnas, att spritkontrollapparaten vanligtvis är
injusterad till tillverkarens fördel, och torde uppmätningen för hand i medeltal giva tillverkaren
0,25 % mera än vad kontrollapparaten angiver. Detta är helt säkert tillräckligt
för att täcka den förlust, som i vanliga fall kan tänkas uppstå genom brännvinets avdunstning.
»

I stället för att söka avpassa avdunstningsavdraget efter storleken av
den avdunstning, som möjligen ännu kan anses förekomma, anser därför
kommittén, på förut anförda skäl, att avdunstningsavdraget, eller rättare sagt
nu tillåtna skattefrihet för 2 % av den tillverkade brännvinsmängden, bör
helt bortfalla.

Bilaga A.

UTREDNING

RÖRANDE

ÅTGÄRDER MOT MISSBRUK AV DENATU*
RERAD SPRIT M. M.

TORSTEN THUNBERG

Till Nykterhetskommittén !

T-''i!l fullgörande av mig lämnat uppdrag att förbereda behandlingen av

det till Kommittén remitterade ärendet rörande åtgärder mot missbruk
av denaturerad sprit till förtäring får jag härmed till Kommittén överlämna
följande utredning.

Jag hade ej länge haft tillfälle egna min uppmärksamhet åt den till
mig hänskjuta speciella frågan, förrän jag fick klart för mig, att den stod
i så nära samband med en del andra sidor av denatureringsspörsmålet, att
ett övergripande även på deras område var oundgängligt. Mycket besvär
och tidsspillan föranleddes därvid av det förhållandet, att det material, som
behöves för ett studium av denatureringsfrågan, alls ej föreligger samlat,
delvis ej ens föreligger i tryck och ofta är av mycket svårtillgänglig art.
Det var för övrigt uppenbart, att denna fråga varken i vårt land eller i utlandet
gjorts till föremål för en sammanhängande och systematisk bearbetning.
För att i någon mån underlätta efterföljares arbete på detta område
har jag därför försökt att i denna utredning samla det material, jag under
mina studier gjort bekantskap med, eller åtminstone meddela, var det står
ati finna. I samma syfte har jag likaledes sökt att något så när systematiskt
framlägga och diskutera de principfrågor, som spritdenatureringen måste
syssla med, i den utsträckning åtminstone, som det mig givna uppdraget
tillåtit.

Lund i januari 1915.

T. THUNBERG.

1. Kort överblick över spritdenatureringens
historia i vårt land.

På 1880-talet framträdde i vårt land bland representanter för näringar Framställoch
vetenskaper, för vilka sprit var en teknisk förbrukningsartikel, önske- tiUgång°till
mål om skattefrihet för den av dem använda spriten, som ju i dessa fall ej skattefri
brukades till förtäring. Dessa önskemål togo sig snart uttryck i framställ- nSglroch
ningar till Kungl. Maj:t. Sålunda anhöll Malmö Sockerfabriks aktiebolags vetenskaper.
styrelse år 1884 om skattefrihet för sprit, som användes inom bolagets vid
Arlöv belägna s. k. elutionsfabrik för framställning av sockerkalk. Sedan
emellertid Kommerskollegium i infordrat yttrande erinrat om att återbetalning
av tillverkningsskatt, som använts endast för ovan nämnda ändamål,
skulle innebära en orättvisa mot andra industrier, som använde sprit, lämnades
ifrågavarande ansökan av Kungl. Maj:t den 12 juni 1885 utan avseende.
Nu inkom en av C. W. Wallberg m. fl. gjord ansökan, avseende
att åt alla industriidkare, för vilka sprit är ett oundgängligt beredningsämne,
återbetalning måtte medgivas beträffande tillverkningsskatten av i
naringarna använd sprit. Tekniska Högskolan och Kommerskollegium, vilkas
yttranden infordrades, framhöllo med anledning av denna anhållan, att då
sprit vore för en mängd tekniska och industriella ändamål oumbärlig som
råmaterial och som förbrukningsartikel, priset på sprit måste utöva ett väsentligt
inflytande på respektive produkters tillverkningskostnader, och
uttalade sig i anslutning härtill för det berättigade och önskvärda ur så väl
allmän som statsekonomisk synpunkt av en skatterestitution. Särskilt från
Kommerskollegiets sida påyrkades emellertid en utredning i frågan med
hänsyn till nödvändigheten av en betryggande kontroll över användningen
av sprit, för vilken skatten restituerats.

Även från representanter för sådana vetenskapliga institutioner, som
använda sprit, hade inkommit ansökningar om införande av skatterestitution,
nämligen dels från professorerna Edv. Clason och P. Hedenius m. flinstitutionsföreståndare
vid Uppsala universitet, dels från Karolinska medikokirurgiska
institutets i Stockholm lärarekollegium.

De framförda önskemålen ledde till det resultatet, att inom kontroll- Rätt till
och justeringsbyrån ett förslag utarbetades till förordning angående resti- ^tfJn^med^

given är
1887 för
sprit för tekniskt
och
vetenskapligt
ändamål.

Denaturering
gjord
till villkor
för skatterestitution.

tution av tillverkningsskatt för sprit, som användes för tekniskt eller
vetenskapligt ändamål, och att, då Kungl. Maj:t till majriksdagen år 1887
framlade ett förslag till förordning angående tillverkning av brännvin, i
denna förordning ett moment (§ 10, mom. 4) insköts, som möjliggjorde
billig sprit för nyss nämnda ändamål.

1 lagförslaget ifråga, som också av riksdagen bifölls och sedan genom
förordningen av den 13 juli 1887 promulgerades, stadgades nämligen
rätt till restitution av skatt för sådan sprit, som användes för dessa
ändamål, dock med vissa undantag. Skatterestitution medgavs nämligen ej
för sprit, som användes för tillverkning av parfym och tvål, vilket i förslaget
hade motiverats därmed, att parfym vore en lyxartikel, som gärna
kunde bära en viss skatt, och beträffande tvål därmed, att det huvudsakligen
var för framställning av finare och dyrare tvålsorter, som sprit användes,
och att man knappast, även om skatterestitution medgavs, kunde
vänta, att tillverkningen av dylika dyrare tvålsorter inom landet skulle visa
sig i stånd att uttränga utländskt fabrikat. Ej heller medgavs skatterestitution
för sprit, som användes till fabrikat, avsedda att förtäras, dock med
undantag av ättika. 1 motiveringen till den Kungl. propositionen framhöils
vidare i anslutning till en av medicinalstyrelsen uttalad farhåga, att eter
kunde befaras få användning som rusdryck, för den händelse dess pris
sänktes genom skattefrihet för den sprit, varur den framställdes, att ej heller
restitution i detta fall kunde medgivas. I själva lagförslaget synes denna
uppfattning dock ej vunnit uttryck.

I nu avsedda förordning av 13 juli 1887 stadgades som allmänt villkor
för att skatterestitution skulle få åtnjutas, att brännvinet gjorts till förtäring
obrukbart (»denaturerats»). De närmare bestämmelserna rörande denatureringen
liksom eljes erforderlig kontroll förbehöllos såsom ordningsföreskrifter
åt Kung!. Maj:t och meddelades i en särskild »Förordning angående
restitution av tillverkningsskatt för brännvin, som användes för tekniskt
eller vetenskapligt behov», daterad den 18 nov. 1887, vilken förordning
trädde i kraft den 1 jan. 1888, från vilken datum vårt land alltså ägt handel
med och skatterestitution å denaturerad sprit.

Även om alltså den Kungl. propositionen till 1887 års majriksdag
ej innehöll detaljerat lagförslag i denatureringsfrågan, lämnades där dock vissa
allmänna uppgifter rörande spritdenaturering.

Såsom krav på ett denatureringsmedel framhölls, att det skulle ha en
motbjudande lukt och smak, att det ej utan mycken svårighet och kostnad
skulle kunna ur spriten avlägsnas, och att det, även med de bästa hjälpmedel
i detta avseende, alltid skulle kvarlämna någon smak eller lukt i den
sprit, till vilket det en gång tillsatts. Det viktigaste denatureringsmedlet
vore träspriten, som erhålles genom torrdestillation av trä och består av en
blandning av flera vätskor, vilkas kokpunkter ligga varandra temligen nära.

Dessa ämnen äro metylalkoliol, aceton, allylalkoliol ocli starkt luktande, vid
högre temperatur kokande träoljor. Faran av missbruk utav brännvin,
blandat med träsprit är, framhölls det, mindre än när det gäller det pa
annat sätt denaturerade brännvinet. Ett med träsprit blandat brännvin har
nämligen eu för smaken så vidrig beskaffenhet, att det icke kunde förtäras
av någon människa med normalt smaksinne. Kostnaden att frånskilja träspriten
är ock så betydlig, att den i väsentlig mån måste avhålla från försök
i detta avseende, och vad beträffar den betänkligheten, att sålunda denaturerad
sprit skulle kunna förtäras, om det i mindre kvantiteter inblandades
i vanligt brännvin, påpekades det, att det knappast torde förefalla någon
lockande att för skattevinsten göra stora kvantiteter brännvin för smaken
motbjudande. Andra viktiga denatureringsmedel vore terpentinolja, hjorthornsolja
och ättika. På grund av den mindre tillförlitligheten hos dessa
denatureringsmedel kunde dock, framhölls det, denaturering med dessa
medel endast få förekomma hos fabrikanter, som själva förbrukade den
denaturerade spriten och hos vilka ytterligare kontroll över användningen
därför kunde anordnas. Med träsprit denaturerad vara kunde däremot tilllåtas
som handelsvara, så att smärre förbrukare utan att själv låta verkställa
denatureringen kunde för sin yrkesverksamhet erhålla sådan. Vad beträffar
den mängd, vari träsprit skulle tillsättas, anses den i Kung!, propositionen
lämpligen utgöra 5 volymdelar på 100 delar brännvin av normalstyrka. 1
den slutliga förordningen av den 18 nov. 1887 angående restitution av tiilverkningsskatt
för brännvin, fastslogs den emellertid till blott 3 volymprocent.
I förordningen tilläts vidare i vissa fall denaturering med 0.5 %
terpentin eller O.025 % hjorthornsolja eller 5 % eter (allt i volymprocent).

Den rätt till restitution för erlagd brännvinsskatt, som genom 1887 Skatterestiårs
förordningar medgavs och reglerades, gällde blott sprit för teknisktXeTärTati
eller vetenskapligt ändamål, men omfattade ej sprit, som i hushållen an- även för
vändes som bränsle, putsmedel etc. I överensstämmelse härmed var rätten
till inköp av denaturerad sprit inskränkt till vederbörligt legitimerade yrkesutövare
och vetenskapsmän och denaturerad sprit hölls ej tillgänglig i den
allmänna handeln. Härutinnan föreslogs en ändring genom en Kung!, proposition
till 1890 års riksdag rörande ändrad lydelse av den för denatureringen
grundläggande § 10 i brännvinsförsäljningsförordningen, vilket
förslag även vann riksdagens gillande, och som åtföljdes av »Förordningen
angående denaturering av brännvin» av den 10 okt. 1890. Förordningen
i fråga, som med smärre ändringar ännu är gällande, trädde i kraft den 1 jan.

1891, från vilken tid denaturerad sprit alltså i vårt land tillhandahållits även
den stora allmänheten för hushållsändamål. Genom lagändringen i fråga
upphävdes också de undantag, som dittills bestått med hänsyn till tvåloch
parfymtillverkningen.

Hur användningen
av
denaturerad
sprit stigit.

Med hänsyn till själva denatureringsförfarandet är att märka, att genom
denatureringsförordningen av 1890 den förändringen infördes, att såsom
allmänt denatureringsmedel träspriten ersattes med en blandning av 10
delar träsprit och 3 delar pyridin, av vilken blandning 13 kbcm skulle sättas
till varje liter brännvin av normalstyrka. Halten träsprit i den denaturerade
spriten minskades alltså till en tredjedel av vad förut varit bestämt och i
stället tillkom en ringa mängd pyridin (en blandning av flera pyridinbaser,
som i stort framställes genom omdestillering av å gasverken erhållen råbenzol).

Ur den redogörelse, som den Kungl. propositionen till 1890 års riksdag
lämnade för skälen för tillhandahållandet av denaturerad sprit åt den
stora allmänheten, må här några utdrag lämnas. Det påpekades, att man
kunde förutse, att på orter, där gas ej funnes att tillgå, spriten kunde
väntas få stor användning som bränsle vid matlagning och andra hushållsbehov.
Hittills använt flytande bränsle, nämligen fotogén och gasolja,
visade den olägenheten att lågan gärna sotade och att den ofta ofullständiga
förbränningen lätt gav upphov till luftförskämning, vartill kom särskilt
gasoljans stora eldfarlighet. Om också de nämnda kolvätena ställde sig
billigare än spriten, hade den senare dock ur snygghets- och säkerhetssynpunkt
alltså så väsentliga företräden, att man för den kunde beräkna stor
användning, varför också erfarenheten från utlandet talade.

Då statsmakterna alltså genom besluten 1887 och 1890 bestämde sig
för att göra för tekniskt och hushållsändamål avsedd sprit i denaturerad
form billig och lätt tillgänglig för yrkena och den stora allmänheten, billig
genom skattens avlyftande, lättillgänglig genom dess överlåtande åt den
allmänna handeln under relativt fria former, togs detta steg i den förhoppningen,
att den denaturerade spriten skulle vinna en betydande avsättning.

Denna förhoppning har också gått i uppfyllelse. En sammanställning av
konsumtionen under de år handeln med denaturerad sprit bestått, visar
följande siffror:

Tabell

över mängden denaturerat brännvin, varför restitution eller avskrivning av tillverkningsskatt
skett. Mängden uttryckes i liter av normalstyrka (50 proc.)

. Antal liter av nor -

- filial mvi

År malstyrka (50 %)

1888 ............................................. 696,527

1889 ............................................. 806,203

1890 ............................................. 921,517

1891 1,152,104

1892 ........................................... 1,120,646

1893 ............................................. 1,207,730

1894 ......................................... 1,424,535

Antal liter av normal
styrka (50 %)

1895 ............................................ 1,638,183

1896 ............................................. 1,880,708

1897 2,132,604

1898 ............................................. 2,177,954

1899 ............................................. 2,384,709

1900 ............................................ 2,696,316

1901 2,711,352

1902 ........................................... 2,969,381

1903 .......................................... 3,125,214

1904 ............................................. 3,152,879

1905 ............................................. 3,773,691

1906 ............................................. 4,582,487

1907 ............................................. 4,730,716

1908 ............................................. 4,849,825

1909 ............................................. 5,156,076

1910 ............................................. 4,963,855

1911 6,181,182

1912 ............................................. 6,900,578

1913 ............................................ 5,715,367

1914 ............................................. 5,547,977

Till jämförelse må meddelas följande tabell rörande ett antal länders
förbrukning av teknisk sprit (tabellen är hemtad ur Ullman, Enzyklopädie
der technischen Chemie, Bd 1, s. 792). Siffrorna i tabellen avser uppenbarligen
handelns ungefär 90 %-iga denaturerade sprit och äro ej omräknade
i motsvarande belopp svensk normalsprit (50 ^-ig).

Land	År ''	Förbrukning av teknisk sprit i miljoner liter
Tyskland ......................	.. 1911/12	128.00
Frankrike ......................	.. 1912	69.32
Österrike-Ungarn ............	.. 1911/12	48.20
Ryssland ......................	.. 1911/12	38.89
Förenta Staterna .............	.. 1911/12	26.42
Italien............................	.. 1911	11.47
Storbrittanien med Irland .	.. 1912	9.66
Sverge .........................	.. 1911/12	3.46
Danmark ......................	.. 1912	1.92

Förbrukningen
i
andra
länder.

Tyskland står alltså främst med hänsyn till konsumtionen av denaturerad
sprit. Så är även fallet relativt till befolkningens talrikhet. Förbruk -

ningen per individ var i Tyskland år 1911/12 2 liter. Motsvarande siffra
för Sverige var blott 0.6 liter.

I detta sammanhang må även framhållas, att den denaturerade spriten
i Tyskland är betydligt billigare än i vårt land. Ur Ullmans Enzyklopädie
må följande siffror rörande priset å denaturerad sprit i Tyskland återgivas,
varvid dock bör anmärkas, att sprit för motordrift i större partier säljes
betydligt billigare (se avdelningen om motorsprit).

År	Pris för liter 90 %-ig sprit Pfennige	Pris för liter 95 %■ Pfennige
1900/01.............	.................... 30	35
1901/02.............	.................... 25	30
1902/03............	.................... 25	30
1903/04.............	..................... 30	35
1904/05.............	................... 40	43
1905/06.............	.................... 30	33
1906/07.............	.................... 28	30
1907/08.............	.................... 30	32
1908/09.............	.................... 30	32
1909/10.............	.................... 30	32
1910/11.............	.................... 30	32
1911/12.............	.................... 32	35

Rörande priset å denaturerad sprit i den svenska minuthandeln torde
inga officiella siffror föreligga. Från innehavaren av en större lysoljeaffär
har emellertid inhämtats, att priset vid inköp av en eller ett par liter under
de 10 sista åren kan anses ha varit 60 öre, och åtminstone ej gått under
55 öre.

2. Missbruket av denaturerad sprit till förtäring.

Då den denaturerade spriten i billig och lättillgänglig form ställdes
till allmänhetens förfogande, utgick man från den uppfattningen, att dess
användning som stimulerings- och berusningsmedel kunde anses utesluten.
Riktigheten av en dylik uppfattning synes hava förefallit så pass självklar,
att man knappast upptog frågan rörande eventuella missbruk till diskussion.
I de officiella akta från tiden för införandet av spritdenaturering i vårt land
finner man rörande denna sak knappast mer än dels ett uttalande i propositionen
av år 1890, att enligt från Tyskland erhållna upplysningar vederbörande
myndigheter där ej hade sig bekant någon användning av denaturerat
brännvin till förtäring, dels ock allmänna uttalanden om den vidriga
smak, som de använda denatureringsmedlen bibragte därmed försatt
brännvin, vilket ansågs omöjliggöra dess förtärande. Med denna tilltro till
den använda denatureringsmetodens effektivitet infördes i själva försäljningsbestämmelserna
ingen annan direkt garanti mot missbruk än den som
ligger i förbudet mot utlämnandet av denaturerad sprit til! berusad. Här
må ock erinras om denatureringsförordningens allmänna krav på ordentlighet,
pålitlighet och lämplighet hos försäljaren, samt om påbudet, att kärl,
vari denaturerat brännvin utlämnas, skall vara försett med påskrift, innehållande
utom straffbestämmelser gentemot försök att avlägsna denatureringsmedlet
uppgift om innehållet och orden: »Må ej förtäras».

Det visade sig emellertid, att denatureringen ej så som man ansett
självklart, avskräckte från förtäring, och så småningom antog missbruket av
denaturerad sprit till förtäring den utsträckning, att offentliga åtgärder däremot
påyrkades. Det första mer offentliga kravet i denna riktning daterar
sig från mars 1906, då dels domkapitlet i Göteborg, dels fångvårdsstyrelsen
var för sig i skrivelser till Kungl. Maj:t anhöilo om vidtagande av åtgärder
mot missbruket av denaturerad sprit som berusningsmedel. Av Kungl.
Maj:t remitterade till Överståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande
i de olika länen blevo dessa skrivelser anledning till att uppgifter,
låt vara av överslagskaraktär och med varandra svårt jämförbara, inflöto
från rikets olika delar rörande missbrukets omfattning. Det inrapporterades
att missbruket fått avsevärd spridning i Stockholms stad, Göteborgs och

Missbruket
''av denaturerad
sprit
ej förutsett
vid denatureringens

införande.

Missbruket
griper omkring
sig och
framkallar
krav på motåtgärder.

Förslag från
Göteborgs
domkapitel
och Fångvårdsstyrelsen
leda till
ingen åtgärd.

Bohus län, Hallands län, Kopparbergs län och Blekinge län. Något missbruk
av denna art förekom däremot icke, så vitt vederbörande länsstyrelse
hade sig bekant, i Gottlands, Malmöhus, Västernorrlands och Norrbottens
län. Från övriga län inberättades, att dylikt missbruk visserligen förekomme,
men endast i mer eller mindre sällsynta undantagsfall eller åtminstone i
mindre utsträckning.

I sina yttranden berörde länsstyrelserna även frågan om de åtgärder,
som kunde anses påkallade av det anmärkta missbruket. De föreslagna
åtgärderna kunde anses röra sig efter tre olika linjer, vilka för övrigt sedan
städse återkommit under denna frågas fortsatta behandling. Dels taga de
föreslagna åtgärderna syfte på själva denatureringsmetoden, vilken man
föreslår ändrad för vinnande av större effektivitet. Dels påyrkar man mer
generellt drabbande restriktioner med hänsyn till denaturerade spritens försäljning.
Dels föreslås också slutligen restriktioner mer direkt gående ut
på att omöjliggöra just för dem som hemfallit åt missbruk, att erhålla den
missbrukade varan. Bland de föreslagna åtgärderna av mer generell art
höra sådana som inskränkning i försäljningsställenas antal, högre pris på
varan. Hit kunna också räknas förslagen om förbud mot varans utlämnande
till minderåriga, om stegring i den minimikvantitet, vari den må
köpas, om inskränkning i de tider, under vilka den må hållas till salu,
t. ex. till enbart de tider, då brännvin må säljas. Mer direkt syftande att
avstänga missbrukare från åtkomst till denaturerad sprit kan man betrakta
förslagen att denaturerad sprit endast må utlämnas till den, som genom
intyg, utfärdat av lämplig myndighet, styrkt sin trovärdighet och sitt legitima
behov av denaturerad sprit.

Anmärkas må, att i länsstyrelsernas utlåtanden även tvivel finnas
uttalade rörande möjligheten att finna åtgärder, som drabba det anmärkta
missbruket, utan att den legitima användningnn alltför mycket försvåras.

Kontrollstyrelsen, till vilken ärendet nu remitterades, avstyrkte i utlåtande
av den 30 november 1908 de föreslagna åtgärderna.

Vad beträffar användningen av effektivare denatureringsmedel än
det nu begagnade allmänna denatureringsmedlet (träsprit-pyridin) erinrade
kontrolistyrelsen om, att detta medel användes i Tyskland och åtskilliga
andra länder samt att i Sverge tillsatsen av pyridin till och med är något
större än i Tyskland. Genom att tillsätta större mängd av denatureringsmede!
skulle man, enär lågan därigenom bleve mera sotande, förminska
spritens användbarhet som bränsle utan att avsevärt höja dess redan genom
nuvarande denaturering erhållna vidriga lukt och smak. Att finna något
nytt denatureringsmedel, som vore effektivare än det nu begagnade, syntes
vara synnerligen svårt. Utomlands hade åtskilliga försök anställts utan
framgång, trots att ett par gånger betydliga belöningar utlovats för en
dylik uppfinning. Och att tillsätta den denaturerade spriten med gift läte

sig givetvis icke göra och ej heller att tillsätta kräkmedel eller dylikt, enär
dessa tillsatser dels skulle i många fall göra den denaturerade spriten
oanvändbar dels bleve alldeles för dyra.

Och vad beträffar de föreslagna åtgärderna att genom minskning av
försäljningsställenas antal eller genom skärpning av bestämmelserna rörande
försäljningen eller genom inskränkning i rättigheten att fritt inköpa sprit
komma missbruket till livs, anslöt sig Kontrollstyrelsen till de mot dessa
åtgärder uttalade betänkligheterna med hänsyn till den stora användning
denaturerad sprit nu erhållit till lnishållsändamål.

Då därtill komme, att missbruket av denaturerad sprit som berusningsmedel
ej vunnit allmän spridning utan endast på enstaka orter om ock
på somliga av dessa i ganska stor utsträckning, och då enligt Kontrollstyrelsens
uppfattning de, som förfallit till detta missbruk, ej skulle låta
avskräcka sig därifrån genom ett något starkare denatureringsmedel, avstyrkte
Kontrollstyrelsen under hänvisning till ökad upplysning som det
enda botemedlet mot ifrågavarande onda, de gjorda framställningarna om
ändring i denatureringsbestämmelserna.

Med Kontrollstyrelsens avstyrkande yttrande kan frågan för denna
gången anses hava förfallit. Ett par åtgärder vidtogos dock i detta sammanhang.
Kung!. Maj:t utfärdade nämligen, sedan Kontrollstyrelsen inkommit
med en utredning angående möjligheten att göra s. k. polityr och lackfernissa
mer osmaklig, den 17 dec. 1909 en kungörelse, varigenom 9 § i
denatureringsförordningen av den 10 okt. 1890 ändrades så, att en minimihalt
av 10 proc. shellack eller annat harts föreskrevs för i handeln tillhandahållen
polityr eller annan lackfernissa. Ävenså utfärdades ett kung!, cirkulär,
varigenom samtliga länsstyrelsers uppmärksamhet fästes på nödvändigheten
av att, när enligt § 4 i nämnda förordning åt handelsidkare beviljades
tillstånd att denaturera brännvin eller sälja dylikt brännvin, noga
tillse, att dylikt tillstånd endast beviljades åt handelsidkare, som vore känd
för ordentlighet och pålitlighet samt i övrigt prövades lämplig.

Redan år 1910 väcktes emellertid frågan om åtgärder mot missbruket Riksdagsår
denaturerad sprit ånyo till livs, denna gång genom en motion i Andra /gffo^utkammaren
av hr K. G. Karlsson i Göteborg. redning rö I

motionen hänvisades till den sorgliga erfarenhet rörande den de- ran^r %gc}r~
naturerade spritens användning som berusningsmedel, som förelåg dels missbruket.
från Göteborg, dels från vissa socknar i Göteborgs närhet med möbeltillverkning
som hemindustri. Det meddelades att i Göteborg fattigvårdsstyrelsen
t. o. m. sett sig föranlåten att tillsätta en särskild kommitté för utredning
av lämpliga åtgärder mot missbruket i fråga. Kommittén hade dock snart
kommit till den uppfattningen, att nu gällande lagbestämmelser rörande den
denaturerade spriten utgjorde ett hinder för lämpliga åtgärders vidtagande.

En lagändring ansågs under sådana förhållanden påkallad och det var efter

Riksdagen
bifaller motionen.
Riksdagsskrivelsens
innehåll.

anmodan från fattigvårdsstyrelsens ordförande, som motionen väckts. Vad
beträffar erfarenheten från de ovan berörda socknarna i Göteborgs närhet,
syntes den giva vid handen, att det ej endast var förut urartade drinkare,
som hängåvo sig åt missbruket ifråga, och vidare att den denaiurerade spriten
syntes verka hastigare nedbrytande än vanlig sprit.

Vad beträffar åtgärderna mot missbruket ansåg sig motionären ej
kunna bygga på möjligheten av mer effektiva denatureringsmetoder, varför
eventuella lagändringar enligt hans mening måste hänföra sig till försäljningsbestämmelserna.
Bland tänkvärda åtgärder framhålles särskilt

1) Inskränkning i antalet försäljningsställen, möjligen t. o. m. försäljningens
förläggande uteslutande i samband med vanlig brännvinshandel,
men annars en försäljningsställenas reduktion till det minsta möjliga, som
vore förenligt med allmänhetens krav på tillgång till varan ifråga. Rätt att
försälja varan borde alltså förbehållas ett mindre antal av de lämpligaste
sökandena.

2) Begränsning av tiden, då försäljning får äga rum, en åtgärd som
särskilt motiverades med den erfarenheten, att försäljningen av denaturerad
sprit tilltager, sedan brännvinsförsäljningsställena stängts.

3) Fastställandet av en viss minimikvantitet vid försäljningen, exempelvis
V2 liter och alltså förbud mot den nu pågående utminuteringen för
sådana inköpsbelopp som exempelvis 5 eller 10 öre.

4) Förbud mot varans utlämnande åt minderåriga, för att hindra att de
missbrukades för inköp åt sådana personer, som vid en eventuellt strängare
kontroll skulle förvägras inköp.

5) Bestämmelse, att denaturerad sprit icke får avhämtas annat än mot
skriftlig rekvisition och skyldighet för försäljaren att föra eu liggare över
köparna och de köpta mängderna, allt för möjliggörande av kontroll över
spritens användning.

Motionen, som utmynnade i förslag till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning av lämpliga åtgärder mot missbruket av denaturerat brännvin
som berusningsmedel och om vidtagandet av de åtgärder, som med anledning
av utredningen befunnes lämpliga, bifölls av båda kamrarna. Då den
med anledning härav avlåtna riksdagsskrivelsen varit utgångspunkten för
frågans vidare behandling, må den del av densamma, i vilken eventuella
åtgärder mot missbruket av denaturerad sprit diskuteras, här återgivas. Det
heter i riksdagsskrivelsen:

»De åtgärder, som enligt Riksdagens mening böra vidtagas till förhindrande av
missbruk av den denaturerade spriten, synas huvudsakligen böra inriktas på kontroll över
dess försäljning i minut. Såsom lämpliga kontrollföreskrifter i sådant avseende vill Riksdagen
framhålla, att minska antalet försäljningsställen till ett fåtal i städerna och högst
ett i varje landskommun; att köpare av denna vara skall avlämna skriftlig rekvisition; att
säljare skall vara skyldig föra en liggare med uppgift angående såväl köpare som varje

gång försåld kvantitet; att för försäljningen en viss minimimängd bestämmes; att innehavare
av större kvantitet skall vid vitesansvar vara skyldig att förvara spriten under läs; samt att
förvaringskärl alltid skall vara försett med tydlig etikett om varans natur och skadlighet
o. s. v.

Härjämte torde kunna ifrågasättas att införa en kontrollbestämmelse av enahanda
art, som den nu i Tyskland gällande, nämligen att varje köpare av denaturerad spritskall
från myndighet, motsvarande hos oss för stad magistrat och för landet kommunalnämnd,
förete intyg om sin behörighet för viss tid att köpa och handhava en viss myckenhet av
varan, vilken bestämmelse i så fall borde få efter kommuns eget bestämmande inom densamma
tillämpas.

Emellertid bör tillses, att de åtgärder, som kunna anses påkallade till kontroll mot
missbruk av denaturerad sprit, icke få försvåra åtkomsten av den för industri-, haptverksoch
hushållsbruk allt mer erforderliga varan eller fördyra densamma. I händelse, att försäljningens
monopolisering hos spritbolagen, apoteksinnehavare eller ett fåtal andra försäljare
skulle befinnas lämplig, torde sålunda särskilda föreskrifter i detta hänseende böra i en
ny förordning införas ...»

Denna Riksdagens skrivelse remitterades av regeringen till Överståthållareämbetet
och länsstyrelserna, vilka i sin tur från underordnade myndigheter,
eventuellt av frågan berörda korporationer, införskaffade upplysningar
och yttranden, som i många fall även bilagts till länsstyrelsernas
egna yttranden till Kungl. Maj:t.

Den så tillståndkomna, över 400 sidor omfattande samlingen dokument
skänker upplysningar angående den utsträckning missbruket av denaturerad
sprit tagit i olika delar av landet, meddelar vidare en del siffror
rörande antalet försäljningsrättigheter och innehåller slutligen uttalanden
rörande eventuella åtgärder mot missbruket ifråga. Erinras må, att utlåtandena
inkommo under år 1910.

1. Missbrukets omfattning.

Här nedan anföras i utdrag vederbörande myndigheters yttranden rörande
denna sak.

Stockholms stad.

Överståthållareämbetet anför:

»Trots de tillfällen, som således erbjudit sig att åtkomma denaturerat brännvin (hänför
sig till den förut lämnade uppgiften, att antalet försäljningsställen är stort, då tillstånd
beviljas alla lämpliga sökande), tror Överståthållareämbetet dock icke, att något anmärkningsvärt
missbruk av varan förekommer. Man får härvid lämna åsido de helt och hållet
ovanliga förhållanden, som ägde rum under några veckor av år 1909, då under en tämligen
allmänt genomförd arbetsnedläggelse all detaljhandel med brännvin förbjöds.»

Ur de rapporter, som bifogats Överståthållareämbetets yttrande framgår, att missbruket
synes olika utbrett i olika polisdistrikt. Mest utbrett synes det inom andra polisdistriktet,
därifrån följande uppgift lämnas:

Riksdagsskrivelsen

remitteras
till länsstyrelserna.
De
inkomna
utlåtandenas
innehåll.

»Av inom distriktet för fylleri anhållna personer kan man utan överdrift påstå, att
3 å 4 procent berusat sig av denaturerat brännvin, vilket märkes av den lukt en sådan
person omvärves av, varjämte dylika individer merendels äro i besittning av V3 litersbuteljer,
som innehålla eller hava innehållit denaturerat brännvin och som påträffas i
deras fickor.» (1 Överståthållareämbetets tillståndsresolutioner stadgas, att denaturerad
sprit ej får säljas i mindre mängd än 1/3 liter.)

Stockholms län.

Landshövdingeämbetet anför:

»Enligt vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande inhämtat, har inom länet endast
i ytterst få fall konstaterats, att denaturerat brännvin använts såsom berusningsmedel. Å
andra sidan kan dock icke förnekas, att under den tid av nästiidet år (1909), då ett
nästan fullständigt spritförbud var genomfört, en viss tendens gjorde sig märkbar i riktning
mot missbruk i vida större omfattning än vad därförut och sedermera förekommit
av denaturerat brännvin. Denna företeelse liksom ock de förhållanden i övrigt, varunder
missbruk av denaturerat brännvin iakttagits, synas otvivelaktigt giva vid handen, att knappast
andra än djupt sjunkna alkoholister göra sig skyldiga till ett dylikt missbruk.»

Uppsala län.

Landshövdingeämbetet anför:

»Något mera utbrett missbruk av denaturerat brännvin till berusningsmedel torde
icke förekomma inom länet. Från städerna har rapporterats, att användningen av denaturerat
brännvin på detta sätt är mycket ringa och inskränkt till några få till namnen kända
individer, bland vilka åtskilliga äro snickeri- och måleriarbetare. På den egentliga landsbygden
har, så vitt länsstyrelsen kunnat utröna, icke något som hälst missbruk i detta avseende
iakttagits. Däremot har det meddelats, att å vissa orter med mera sammanträngd
befolkning denaturerat brännvin skulle användas såsom berusningsmedel. Jämväl i detta
fall utgöras vanesuparna till icke obetydlig del av snickeri- och måleriarbetare. Bland de
lösa arbetare, vilka under de senare åren haft anställning vid en del större arbetsföretag
inom länet, har visserligen en och annan druckit denaturerat brännvin, men i allmänhet
hava de i brist på vanligt brännvin föredragit andra lätt åtkomliga surrogat såsom salubrin,
luktvatten, »nubian» m. m.

Det vill härav synas, som om missbruket skulle företrädesvis yppas inom mindre samhällen,
där det icke finnes tillgång till vanligt brännvin, och särskilt bland arbetare inom
industrigrenar, där sprit användes för industriens behov.»

Södermanlands län.

Landshövdingen anför:

»Av ovannämnda hit inkomna yttranden (från magistrater, kronofogdar, länsmän
etc.) synes framgå, att i länets städer bruket av denaturerat brännvin till förtäring hittills
förekommit endast i ringa omfattning, och att detta bruk ej kan anses hava under senaste
tiden där tilltagit, varemot ifrågavarande missbruk inom andra delar av länet synes förekomma
i ej ringa grad.

Östergötlands län.

Ingen uppgift lämnad om missbrukets spridning.

Jönköpings lön.

Landshövdingen anför:

»I sistnämnda utlåtande (avser ett utlåtande av 1907, framkallat av en remiss i
samma sak) framhöll Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande, att ifrågavarande missbruk
av denaturerad sprit fått eu oroväckande utbredning i de trakter av länet, där möbeltillverkning
bedrives och åtkomsten av spritdrycker försvårats.

Kronobergs län.

Landshövdingeämbetet anför:

»Inom Kronobergs län har, så vitt känt är, hittills icke förefunnits något behov av
ifrågavarande slags bestämmelser med undantag för den tid under förlidet års storstrejk,
då allmänt spritförbud var rådande. Under nämnda tid befanns det erforderligt att å
vissa orter inom länet inskränka försäljningen jämväl av denaturerad sprit.»

Kalmar län.

Landshövdingen anför:

»Enligt vad magistrater och kronofogdar meddelat, förekommer användandet av
denaturerat brännvin såsom berusningsmedel inom länet uti ytterst få kända fall.»

Gottlands län.

Landshövdingen anför:

»Så vitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande inhämtat, har här i länet icke
mer än ett enda fall inträffat, då denaturerat brännvin använts såsom berusningsmedel.»

Blekinge län.

Landshövdingen anför:

»Att inom länet fall av missbruk av denaturerat brännvin förekommit, kan icke förnekas,
men har detta icke varit i sådan utsträckning att någon samhällsfara i berörda hänseende
kan anses föreligga. Icke ens under tiden för storstrejken nästlidet år, då förbud
utfärdades mot försäljning av brännvin, fann Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anledning
vidtaga åtgärd för inskränkning i försäljningen av denaturerad sprit.»

Detta utlåtande må emellertid kompletteras med vad polismästaren i Karlskrona i
infordrat yttande anfört:

»Erfarenheten i Karlskrona har liksom på ett flertal andra orter i riket tydligen
visat, att ett ganska vidsträckt missbruk av denaturerad sprit såsom njutnings- och berusningsmedel
härstädes eger rum, i det att det beträffande ett icke obetydligt antal vid poliskammaren
åtalade fylleriförseelser kunnat konstateras eller åtminstone med all sannolikhet
antagas, att förtärandet av denaturerad sprit utgjort anledningen till det berusade tillståndet
hos åtskilliga av poliskammarens trägnaste kunder.»

Kristianstads län.

Landshövdingen anför:

»Av berörda yttranden (från magistrater och kronofogdar i länet) framgår, att även
här i länet förekommit åtskilliga fall av fylleri, beträffande vilka man kunnat konstatera,
att denaturerat brännvin blivit använt såsom berusningsmedel. Även om missbruket i
detta hänseende icke torde vara mera allmänt utbrett, utan förnämligast förekommit under
tiden för den så kallade storstrejken, då förbud mot försäljning av sprit var rådande,
synes dock med hänsyn till förhållandena å andra orter, därifrån klagas, att missbruk

med denaturerat brännvin såsom berusningsmedel förekommer och visar tendens att tilltaga,
handeln med denna vara, vilken nu icke är underkastad några som helst kontrollföreskrifter
avseende att förhindra dylikt missbruk, böra i möjligaste mån ordnas så, att varan
icke kommer att användas till rusmedel.»

Malmöhus län.

1 Landshövdingeämbetets utlåtande lämnas inga uppgifter om missbrukets omfattning.

Hallands län.

Landshövdingen anför:

»1 nordligaste delen av länet och företrädesvis inom Lindome socken, där en stor
del av befolkningen har sin utkomst av möbelindustrien, användes dylik sprit i stor
myckenhet. Skötsamma och återhållsamma möbelsnickare missbruka visserligen ej den
denaturerade spriten, men de, som begagna densamma som berusningsmedel, äro ej få,
och det säges, att de som fått smak för sådan sprit, ej sätta synnerligt värde på någon
annan. Spriten blandas av dessa i kaffe, sedan den blivit silad genom en duk för att så
mycket som möjligt avlägsna schellacken. Förtärandet av denna blandning nedsätter arbetsförmågan
och alstrar sjukdomar, vanligtvis maglidanden.

Såsom berusningsmedel torde denaturerad sprit inom detta län i övrigt förekomma
endast bland redan djupt sjunkna alkoholister. Till och med under det rusdrycksförbud,
som med anledning av storstrejken nästlidet år tillämpades i Halmstad, förekommo där
ytterst få fall, som gåvo anledning misstänka begagnandet av denaturerat brännvin såsom
rusmedel och i endast ett fall kunde full visshet härutinnan erhållas, vilket fall dock gällde
en degenererad individ. Förhållandet är nog så, att missbruken uti ifrågavarande avseende
ställa sig väsentligt olika å olika orter, beroende dels av huruvida vanliga spritdrycker
finnas att utan alltför stor svårighet tillgå, dels ock av förefintligheten på en viss plats
av ett större antal individer, vilka äro så djupt sjunkna, att de även med fara för liv och
hälsa begagna vilka medel som helst för att tillfredsställa sitt rusdrycksbegär.»

Göteborgs och Bohus län.

Landshövdingen anför:

»Att missbruk av denaturerat brännvin som berusningsmedel förekommer och alltjämt
visar tendens att tilltaga torde icke kunna förnekas. Av de här bilagda yttranden
(av magistrater, kronofogdar, poliskammaren och fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt
färg- och kemikaliegrossisternas förening därstädes) lärer emellertid framgå — något som
ock överensstämmer med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes egen uppfattning av
förhållandena — att detta missbruk huvudsakligen framträtt i Göteborgs stad och denna
kringliggande förstads- och industrisamhällen inom Göteborgs fögderi, men i mindre grad
förekommit i länets övriga städer och å den egentliga landsbygden, samt att det företrädesvis
är notoriska drinkare, som göra sig skyldiga till sådant missbruk, för vilka varans
prisbillighet i jämförelse med andra spritdrycker spelar en avgörande roll.»

Älvsborgs län.

Landshövdingeämbetet anför:

»Aven inom Älvsborgs län har missbruket att använda denaturerat brännvin som
berusningsmedel i oroande grad förekommit, och skärpta bestämmelser rörande försäljningen
och handhavandet av denaturerat brännvin äro nog av stort behov påkallade.»

Skaraborgs län.

Landshövdingeämbetet anför: #

»Av dessa yttranden inhämtas hnvudsakligen, att inom städerna Mariestad, Lidköping,
Skara, Skövde och Tidaholm förekommit åtskilliga fall, synnerligast inom sistnämnda
stad, då denaturerat brännvin använts såsom berusningsmedel, företrädesvis av
djupt sjunkna alkoholister. Å landsbygden däremot har något nämnvärt bruk av ifrågavarande
slags brännvin icke förekommit, med undantag av Töreboda och Vara köpingar.»

Värmlands län.

Landshövdingen anför:

»Såväl av kronofogdarnas yttranden som av vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i övrigt kunnat inhämta framgår, att denaturerat brännvin, om också icke i
någon större utsträckning, inom länet användes som berusningsmedel.»

Örebro län.

Landshövdingämbetet anför:

»För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet anföra
att, då erfarenheten ådagalagt, att missbruk av denaturerad sprit förekommer, i det att
denna vara användes till berusningsmedel, det torde vara behövligt att för handeln därmed
stadgas sådana åtgärder, som i möjligaste mån förebygga ett dylikt missbruk.»

Härtill må läggas följande utdrag ur stadsfiskalens i Örebro yttrande:

»Att denaturerat brännvin användes såsom berusningsmedel här i staden är otvivelaktigt,
men har hittills iakttagits endast hos personer, som varit alldeles nedkomna under
dryckenskapslasten och om vilkas förbättring ingen förhoppning är. Bruket synes här
mest förekomma bland arbetare inom hantverk, där denaturerat brännvin ingår bland nödvändiga
materialier och där således en arbetare med oemotståndligt spritbegär lätt kan
komma över sådant brännvin, då törsten efter sprit ansätter honom. Att de som en gång
väl börjat förtära denaturerat brännvin, sedermera köper dylikt brännvin i avsikt att förtära
detsamma och kanske, dock i sällsynta fall, föredrager det framför vanligt brännvin, kan
nog också hända, men torde vara undantag på platser, där vanligt brännvin finns
att tillgå.»

Västmanlands län.

Landshövdingen anför:

»Att sådant missbruk i icke så sällsynta fall förekommer äger nog sin riktighet.»

Kopparbergs län.

1 Landshövdingens utlåtande finnas inga uppgifter rörande den utsträckning, vari
denaturerad sprit användes inom länet.

Gävleborgs län.

Landshövdingen anför:

»Erfarenheten har även inom detta län givit vid handen, att denaturerat brännvin
användes såsom berusningsmedel i icke ringa omfattning.»

Västernorrlands län.

Landshövdingen anför:

»Enligt vad utredningen (genom från underordnade myndigheter inhämtade yttranden)
givit vid handen har icke heller missbruk av denaturerad sprit å landsbygden

100

förekommit annat än i enstaka fall. Sålunda uppgives i allmänhet, att denaturerad sprit
icke användes som berusningsmedel, men meddelas från Sköns socken, att sådant ägt
rum i några fall inom Skönsbergs, intill Sundsvalls stad belägna municipalområde, från
Timrå socken, att denaturerad sprit använts såsom berusningsmedel, dock icke i större
omfattning; från Selängers socken, att sådant missbruk förekommit, men i mycket ringa
omfattning; från Högsjö och Hemsö socknar, att angivna missbruk i enstaka fall förekommit,
men icke bland ortsbefolkningen; från Gudmunrd socken, att det är »dagligen
upprepade företeelser, att stuveriarbetare, vandrande gesäller och andra kringstrykare berusa
sig med denaturerad sprit och dylikt», vilket allmännast förekomme i Lunde och vid
de många industriplatscrna inom socknen; från Ytlerlunnäs socken, att denaturerad sprit
därstädes användes såsom berusningsmedel, till och med i nämnvärd omfattning; från
Sollefteå länsmansdistrikt, att denaturerad sprit använts såsom berusningsmedel allenast i
ett par fall under 1909 års storstrejk, då annan rusdryck icke kunnat åtkommas; från Ram*
sele socken, att någon kringflackande arbetare, som haft tillfällig anställning hos snickare
i socknen, olovligen tillägnat sig och förtärt av det förråd, som funnits förvarat i verkstaden
för användning i yrket; från Edsele socken att missbruk förekommit, ehuru ytterst
sällan; samt från Arnäs socken, att under innevarande år inom socknen avlidit en kringvandrande
person, vilkens död enligt läkareutlåtande förorsakats av blodträngning till
hjärnan, tvivelsutan framkallad genom ett omättligt förtärande av denaturerad sprit.

Vad städerna beträffar, har undersökningen givit ett övervägande nedslående resultat.
Allenast från Örnsköldsvik meddelas, att användandet av denaturerad sprit såsom
berusningsmedel icke förekommit. 1 Härnösand förekommer, enligt magistratens uppgift,
missbruk av denaturerad sprit ej sällan. Ej blott såsom alkoholister kända personer utan
även andra använda, säger magistraten, denaturerat brännvin till förtäring såväl enbart
som i förening med kokat kaffe och dylika drycker. Särskilt vid tillfällen, då till följd av
befarade oordningar försäljning av egentligt brännvin varit förbjuden, har denaturerad
sprit såsom berusningsmedel kommit till användning. Enahanda är förhållandet i Sundsvall,
där denaturerat brännvin uppgives »i oroväckande grad användas som berusningsmedel,
särdeles vid tillfällen, då sprithandeln är begränsad.»

1 detta sammanhang tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigast
omnämna, hurusom inom länets landsbygd såsom berusningsmedel användes även
andra vätskor, såsom saiubrin, lazarol, »kolijoks», acetubrin och till och med nubiansvärta,
vilka varor allmänt hållas till salu å landsbygden. Visserligen torde bruket därav
hittills icke vara mera utbrett, men då anledning torde vara att befara, att dessa varor,
vilka lära anses mera njutbara än denaturerad sprit, allt mer och rner komma till användning
som berusningsmedel, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig böra
bringa förhållandet till Eders Kungl. Maj:ts kännedom, för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t
kan finna anledning vidtaga.

Jämtlands län.

Landshövdingen anför:

»Av de från dessa myndigheter (magistraten i Östersund, kronofogdarna i länet)
inkomna yttranden, som härvid biläggas, framgår, att användningen av denaturerat brännvin
för nämnda ändamål på senare åren tilltagit inom länet, särskilt inom Östersunds stad.

Slutligen vill Eders Kungl. Majrfs befallningshavande nu, liksom i sitt utlåtande av
den 2 augusti 1907, fästa uppmärksamheten på att, om än på länets landsbygd användning
av denaturerat brännvin för berusningsändamål icke funnit någon vidare användning,
ä andra sidan en ganska vidsträckt dylik användning äger rum av diverse surrogat för
spritdrycker i egentlig mening, såsom dels vissa slag av s. k. droppar, »Hoffmans droppar»,
»beska droppar» m. in., och dels vissa kemiskt-tekniska preparat, såsom eau de

101

Cologne, salubrin, lazarol in. fl. Ett sådant missbruk är så mycket värre, som detsamma,
utom själva ruset, medför enligt avgivna vittnesbörd andra än svårare följder, icke blott
i fysiskt avseende utan även med hänsyn till den åt dylikt bruk förfallnes andliga och
moraliska utveckling.»

Ur de landshövdingens yttrande bilagda yttrandena må anföras den av stadsfiskalen
i Östersund lämnade uppgiften, att personer, berusade med denaturerad sprit, anhållits
så pass ofta, att man i medeltal för de senaste åren kan beräkna, att det skett varannan
vecka. Å stadshäktet hade för någon tid sedan en person dött på grund av omättligt
förtärande av denaturerat brännvin. Från annat håll lämnas den uppgiften att den denaturerade
spriten innan den förtäres, brukar filtreras genom träkol.

Västerbottens län.

Landshövdingen anför:

»Enligt de upplysningar, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i saken inhämtat
från magistrater, kronofogdar, länsmän och kommunalnämnder inom länet, har
denaturerat brännvin icke i nämnvärd omfattning vunnit användning såsom berusningsmedel
inom detta län, ehuruväl i enstaka fall detta missbruk förekommit, särskilt å orter,
där annan sprit varit mera svåråtkomlig.»

Norrbottens län.

Landshövdingeänibetet anför:

»Ehuru inom detta län något missbruk av den denaturerade spriten i angivet hänseende
hittills icke kan sägas hava gjort sig märkbart, torde detta, med hänsyn till de
frän andra trakter av vårt land vunna erfarenheter, endast få anses som en lycklig
tillfällighet.» 2

2. Antalet försäljningsrättigheter i olika delar av landet.

Genom länsstyrelsernas yttranden över Riksdagens skrivelse rörande
åtgärder mot missbruket av denaturerad sprit framgår, att denatureringsförordningens
bestämmelse, att Kungl. Maj:ts befallningshavande åt handelsidkare,
som är känd för ordentlighet och pålitlighet och i övrigt prövas
lämplig, må efter ansökan bevilja tillstånd att sälja denaturerad sprit, av
länsstyrelserna allmänt tillämpas på det viset, att tillstånd meddelas, när
hälst en handelsidkare med de föreskrivna kvalifikationerna därom anhåller.
Ifrågavarande bestämmelse synes t. o. m. av Landshövdingen i Göteborgs
och Bohus län tolkas som ett positivt åläggande att så förfara.

Såsom praxis alltså utbildat sig, kommer antalet försäljningsrättigheter
på en viss ort att bero på den utsträckning, vari formellt kompetenta handelsidkare
använda sig av möjligheten att erhålla rättighet till här ifrågavarande
försäljning. Oaktat upplysningar rörande antalet försäljningsställen
saknas från flertalet län, är det likväl klart, att handelsidkarna i olika delar
av landet i mycket olika grad använda sig av möjligheten att erhålla försäljningsrättighet,
såsom av här nedan meddelade siffror framgår.

102

Denaturerad sprit försåldes
år 1910 på

I Stockholms stad................

I Stockholms län ..................

I Uppsala län ......................

I Malmöhus län .....................

I Hallands län........................

Värmlands län ....................

I Västernorrlands län..............

1 Jämtlands län .....................

Antal ställen

354, (varvid dock saknas siffror för 2 av
stadens 9 polisdistrikt)

141, varav 118 i städerna och ett antal
tättbyggda samhällen (Sundbyberg,
Bromma, Spånga, Solna, Djursholm,
Botkyrka, Brännkyrka och Nacka)
38, varav 21 i städerna och 17 på landsbygden,
(däri 3 apotek medräknade)
694, varav i städerna 311 och på landsbygden
363

106, därav i städerna 83, i två landskommuner
tillsammans 10; övriga
18 rättigheter fördelade på samtliga
andra landskommuner.

Från vissa fögderier meddelas, att
handelsidkare i regel ej sälja denaturerad
sprit.

20, varav 15 i Sundsvall, Härnösand,
Örnsköldsvik och Sollefteå och endast
5 på landsbygden
13, varav 6 i Östersund och 7 på landsbygden.

3. Frågan om åtgärder mot missbruket.

De uttalanden, som Konungens befallningshavande gjort rörande
frågan om åtgärder mot missbruket av denaturerad sprit, har av Kontrollstyrelsen,
till vilken yttrandena i frågan sedan remitterats, på följande sätt
sammanfattats, varvid Kontrollstyrelsen för överskådlighetens skull grupperat
uttalandena under de olika slag av kontrollföreskrifter, som Riksdagen
ifrågasatt.

Minskning av antalet försäljningsställen till ett fåtal i städerna och högst
ett i varje landskommun.

De flesta länsstyrelser meddela tillstånd till försäljning av denaturerat brännvin åt
alla kompetenta sökande, som anmäla sig. Handelns begränsande till ett mindre antal
handlande skulle bereda en synnerlig förmån åt dem, som finge tillståndsbevis, samt försätta
de övriga i en ofördelaktig ställning, enär ju dessa dels icke finge försälja varan
och dels kunde befara, att handeln med andra varor skulle gå från dem till mera gynnade
medtävlare. Inskränkning av antalet försäljningsställen skulle säkerligen icke hindra dem,

103

som ville använda denaturerat brännvin till förtäring, att skaffa sig sådant, men skulle däremot
särskilt på landsbygden försvära åtkomsten därav för hushällsändamål. Förekomsten av
missbruk av denaturerat brännvin vore för övrigt alldeles oberoende av antalet försäljningsställen.
På dessa grunder avstyrkcs förslaget om inskränkning av försäljningsställenas
antal av Öveiståthållareämbetet samt Kung!. Maj:ts befallningshavande i Uppsala, Jönköpings,
Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län.

I motsats till dessa länsstyrelser anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands
län, att en inskränkning i antalet försäljningsställen helt säkert skulle lätta kontrollen
över försäljningen. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att för
närvarande antalet försäljningsställen vore alldeles onödigt stort; Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus län har samma åsikt om förhållandena inom detta län och
framhåller dessutom, att försäljningsställena ej borde få vara belägna inom mindre trafikerade
platser utan i allmänhet borde, särskilt vad städerna beträffade, vara förlagda till
större butiker. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län anse, att det borde överlämnas åt Kung!. Maj:ts befallningshavande
att efter eller utan vederbörande kommunalmyndighets hörande bestämma
om antalet försäljningsställen. Även Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands
län förordar en inskränkning i försäljningsställenas antal.

Skyldighet för köpare att avlämna skriftlig rekvisition samt för säljare att föra

liggare över försäljningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Västerbottens
län anse, att ifrågavarande bestämmelser skulle välla mycket besvär för köparen
utan att medföra motsvarande gagn; Överståthållareämbetet och Kungl. Majits befallningshavande
i Jönköpings län hysa samma åsikt om de skriftliga rekvisitionerna men tillstyrka
bokföring av försäljningen, enär en sådan möjligen skulle något underlätta kontrollen; Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Gottlandslän tillstyrker och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län vill ej motsätta sig föreskrift om liggare över försäljningen. Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Hallands län förordar bestämmelse om skriftlig rekvisition. Kungl.
Maj:ts befallningshavande uti Blekinge, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava intet
att erinra mot Riksdagens förslag uti ifrågavarande hänseende, och övriga länsstyrelser,
som yttrat sig härom, tillstyrka förslaget.

En viss minimimängd vid försäljningen.

Överståthållareämbetet har redan i sina tillståndsresolutioner infört en bestämmelse,
att denaturerat brännvin ej får säljas i mindre kvantitet än 1/3 liter. Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Blekinge län säger sig ej hava något att erinra om Riksdagens förslag
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands samt Göteborgs och Bohus län föreslå,
den förra ett minimum ej mindre än en liter, den senare exempelvis en liter. Övriga
länsstyrelser hava antingen icke yttrat sig rörande denna punkt eller ock ställt sig mer
eller mindre avvisande mot densamma. Bestämmelsen skulle bliva utan praktisk betydelse
och näppeligen motverka varans användning till förtäring; det denaturerade brännvinets
pris vore ju särdeles lågt; skulle man med en minimibestämmelse avse att försvåra
åtkomsten av varan, måste man sätta minimum ganska högt.

Skyldighet för innehavare av större kvantitet att förvara spriten under lås.

Överståthållareämbetet finner ett stadgande, att större partier denaturerat brännvin
skulle förvaras under lås, vara överflödigt, enär det vore i ägarens eget intresse att tillse,
att varan ej olovligen förbrukades. Vissa länsstyrelser yttra sig ej särskilt om denna

104

punkt, under det att andra tillstyrka den föreslagna bestämmelsen; Kung!. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings län avstyrker densamma.

Förvaringskärls förseende med etikett.

Härom finnes redan bestämmelse i denatureringsförordningen § 20.

Behörighetsintyg.

Den föreslagna bestämmelsen, att en var, som önskade inköpa denaturerat brännvin,
skulle förete av vederbörande myndighet utfärdat intyg om behörighet att inköpa
sådant brännvin, avstyrkes av Överståthåliareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Åläggandet att förete behörighetsintyg skulle till följd av de därmed förenade kostnader
och besvär avhålla många från att förskaffa sig varan och därigenom minska den lojala
förbrukningen.

Däremot förordas införandet av bestämmelse om dylika intyg av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Kronobergs, Gottlands, Älvsborgs och Västernorrlands län, varvid dock
framhålles, att ett större antal myndigheter borde bemyndigas att utfärda intygen, samt
att dessa borde erhållas kostnadsfritt. Sistnämnde befallningshavande erinrar likväl, att
föreskriften ej bör göras beroende av kommuns bestämmande utan ovillkorlig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala och Gävleborgs län hava ej yttrat sig
särskilt i denna fråga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län anser, att, såvida handeln med de
naturerat brännvin icke blir monopoliserad hos utskänkningsbolag eller apotekare, det borde
åläggas köpare att förete intyg av kommunalmyndighet rörande sin behörighet.

Monopolisering av handeln med denaturerat brännvin.

Om monopolisering av handeln yttra sig de flesta länsstyrelser alls icke; Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Kalmar, Malmöhus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens
län avstyrka dylikt monopol under det att Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro
län förklarar, att om handeln anses böra monopoliseras, bör den överlämnas åt utskänkningsbolag
eller apotek. Ingen länsstyrelse tillstyrker monopoliseringen.

Övriga av länsstyrelserna föreslagna åtgärder.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Uppsala län föreslår befogenhet för polismyndighet
att, där så finnes nödigt, förbjuda försäljning av denaturerat brännvin, i allmänhet,
för viss försäljare och till vissa personer. Polismyndigheten har emellertid redan ansett
sig äga eu sådan befogenhet och under strejken år 1909 förbjöds all dylik försäljning
utom mot intyg av polisen. Även Kung!. Majds befallningshavande i jämtlands län förordar
dylik rätt för vederbörande myndighet, när störande oordningar på en ort förekomma
eller äro att befara, ävensom befogenhet för Kungl. Majds befallningshavande att återkalla
tillståndsbeviset (denna rätt finnes dock redan: § 4 c i denatureringsförordningen).

Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs,
Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län föreslå förbud att sälja denaturerat
brännvin åt minderårig, de flesta av dessa länsstyrelser samt Kungl. Majds befallningshavande
i Västernorrlands län även till den, som är rusig eller kan misstänkas komma att
använda varan till förtäring. Kungl. Majds befallningshavande i Blekinge län synes hava
liknande åsikt. Kungl. Majds befallningshavande i Älvsborgs län föreslår därjämte, att
inköpt denaturerat brännvin icke får av köpare eller den, som går hans ärende, fördelas
eller utlämnas till annan person.

1 o^s

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län finner ansvaret för olovlig försäljning
av denaturerat brännvin böra skärpas.

Knngl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län ifrågasätter eu bestämmelse,
att försäljning av denaturerat brännvin å ort, där vanligt brännvinsförsäljningsstålle finnes,
ej skulle fä äga rum under de tider, dä brännvinshandel ä orten ej är tillåten.

Slutligen må meddelas, att Kungl. Majds befallningshavande i Stockholms län förklarat
sig ej kunna tillstyrka några åtgärder i den riktning Riksdagen föreslagit, dä det
endast vore de djupast sjunkna alkoholisterna, soni missbrukade denaturerat brännvin, och
det vore obilligt att för ett dylikt försvinnande fätal införa restriktiva bestämmelser mot
alla övriga; att Kungl. Majds befallningshavande i Östergötlands, Skaraborgs, Värmlands
och Örebro län, vilka yttrat sig endast i allmänna ordalag, anse åtgärder mot missbruk
av denaturerat brännvin behövliga; samt att Kungl. Majds befallningshavande i Kopparbergs
län även i föreliggande ärende inskränkt sig till att förorda en utredning i ämnet.

Kontrollstyrelsen, till vilken de inkomna utlåtandena remitterades, avgav
i frågan den 12 februari 1912 sitt yttrande. Kontrollstyrelsen förklarade
sig däri alltjämt omfatta den ståndpunkt, den i sitt förut refererade utlåtande
av den 30 november 1908 intagit rörande svårigheten att finna ett bättre
denatureringsmedel än det nu använda och rörande olämpligheten av att
försvåra åtkomsten av denaturerad sprit vare sig genom minskning av försäljningsställenas
anta! eller genom skärpning av bestämmelserna rörande
försäljningen eller genom inskränkning i rättigheten att fritt inköpa sprit.
Till motivering härav anförde kontrollstyrelsen;

»Av Kungl. Maj:ts befaliningshavandes ovan omförmälda redogörelser synes nämligen
framgå, att missbruk av denaturerat brännvin på sådant sätt, att det användes till
förtäring, visserligen förekommer på många ställen inom landet, dock i allmänhet endast
i ringa grad. 1 större utsträckning förekommer det endast på några få ställen, där snickeri
eller möbeltillverkningen i större utbredning bedrives såsom hemslöjd eller såsom i
och invid Göteborg vid industriella anläggningar. Allmänt uppgives, att det endast är
eller åtminstone huvudsakligen är redan djupt sjunkna alkoholister, som förtära denaturerat
brännvin såsom rusmedel. Under sådana förhållanden synes det Styrelsen orimligt
att föreskriva skyldighet för köpare att förete av vissa myndigheter utfärdade intyg för att
fä köpa sitt behov av denaturerat brännvin. Detta vore att allt för inycket betunga de
ordentliga förbrukarne av ifrågavarande numera synnerligen använda vara. Detsamma
vore om ock i något mindre grad förhållandet med den föreslagna bestämmelsen om
skyldighet för köpare att lämna skriftlig rekvisition. Besvärande för avsättningen bleve
även åläggandet för säljare att föra särskild bok över försäljningen av denaturerat brännvin.
Riksdagen har själv uttalat, att de åtgärder, som kunde anses påkallade till kontroll
mot missbruk av denaturerad sprit, icke finge försvåra åtkomsten av den för industri- och
hushållsbok allt mer erforderliga varan eller fördyra densamma.»

Såsom underlag för eu ny lagstiftning i ämnet, om en sådan anses
erforderlig, framhöll Styrelsen följande utvägar, vilka Styrelsen dock ej ansåg
böra anlitas, innan den i annat sammanhang (Riksdagens skrivelse nr
161 år 1909) väckta frågan om lagbestämmelser i syfte att för s. k. vane.
drinkare försvåra åtkomsten av starka drycker, blivit slutligen prövad.

Kontrollstyrelsens
utlåtande
av
år 1912.

106

Remiss till
Nykterhetskommittén.

Göteborgssystemets
i
Göteborg
skrivelse av
år 1914.

1) Att införa förbud mot försäljning av denaturerat brännvin till minderårig,
till den som är rusig och till person, som kan misstänkas ämna
använda varan såsom dryck, allt i överensstämmelse med gällande brännvinsförsäljningsförordning; 2)

att lämna länsstyrelse och polismyndighet samma befogenhet rörande
försäljningen av denaturerat brännvin, som de äga ifråga om den
vanliga brännvinshandeln (enligt Kungl. förordningen den 18 februari 1910
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin);

3) att bemyndiga polismyndigheten att meddela förbud att till vissa
såsom vanedrinkare kända personer försälja denaturerat brännvin, börande
dock dylikt förbud ej utfärdas i annat fall, än då förnandenvarande omständigheter
göra det sannolikt, att detsamma verkligen kan efterlevas;

4) att föreskriva, dels att denaturerat brännvin ej finge säljas i mindre
kvantiteter än tre deciliter, dels ock att den industriidkare, som för sitt yrkes
utövande måste upplägga större förråd än tio liter denaturerad sprit, skulle
vara skyldig förvara spriten under lås.

För att underlätta kontrollen över efterlevnaden av det i tredje punkten
omnämnda förbudet vore det enligt kontrollstyrelsens mening måhända
lämpligt, att försäljningsställenas antal ej bleve allt för stort och att vid
försäljningsrättigheternas meddelande avseende gjordes även å det ifrågasatta
försäljningsställets mer eller mindre ändamålsenliga beskaffenhet och
belägenhet. Om också genom inskränkning i antalet den ene handlanden
komme att gynnas mer än den andre, borde dock i främsta rummet hänsyn
tagas till det allmännas bästa. Syftet med ifrågavarande förbud skulle även
enligt kontrollstyrelsens mening befordras, om straffpåföljd stadgades för
tillhandagående åt vanedrinkare med anskaffande av denaturerad sprit, för
så vitt nu i processuellt hänseende hinder ej möter för dylik påföljd.

Sedan Kontrollstyrelsen alltså i saken avgivit yttrande, hänsköts den
av Kungl. Maj:t den 20 mars 1912 till Nykterhetskommittén.

Till Nykterhetskommittéen har av regeringen även remitterats eu skrivelse
av 5 november 1914 från styrelsen för aktiebolaget Göteborgssystemet
i Göteborg till Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län,
vari åtgärder påkallas mot missbruket av denaturerad sprit.

I skrivelsen ifråga fästes till en början uppmärksamheten på den stegring,
som i Göteborg visat sig i antalet fyllerifall, förorsakade genom förtäring
av denaturerad sprit. Under det att i samband med reformer å
brännvinsförsäljningens område antalet fyllerifall, där ruset förorsakats av
vanligt brännvin å butelj, nedgått från 3,240 år 1912, perioden Vi—30/»»til!
758 samma period 1914, voro motsvarande siffror för den denaturerade
spriten 70 och 252. De av denaturerad sprit förorsakade fyllerifallen
hade alltså mellan tre- och fyradubblats. Även missbruket av denaturerad

107

sprit i hemmen i stimulerings- eller berusningssyfte torde ha tilltagit, om
också några belysande siffror i detta avseende icke torde kunna förebringas.

Såsom lämpade att motarbeta ifrågavarande missförhållanden framhållas
i skrivelsen förslagsvis följande åtgärder:

Försäljningen av denaturerad sprit delas i partihandel och detaljhandel.

Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 50 liter samt
vid detaljhandel 2/a liter.

Sist sagda kvantum får icke utlämnas på mer än ett kärl.

Denatureringsmedlet göres mera ändamålsenligt.

Försäljning minutvis av denaturerad sprit får ske endast efter skriftlig
rekvisition med angivande av köparens namn och bostad. Förteckning över
dessa rekvisitioner inlämnas periodvis till polismyndigheten i orten.

Försäljning eller utlämnande får icke ske till minderårig eller till personer,
som enligt polismyndighetens uppgift äro att hänföra till vanedrinkare.

Kontrollen över försäljningen i övrigt göres mera ingående och ändamålsenlig.

Tekniska

problem.

Ekonomiska

problem.

3. Arten av de problem, denatureringsfrågan

erbjuder.

Då förf. till denna utredning på uppdrag av nykterhetskommittén
började sysselsätta sig med frågan, huru missbruket av denaturerad sprit
till förtäring skulle kunna förekommas, kom han snart till den uppfattningen,
att om det överhuvud var möjligt att åstadkomma en mer effektiv
denaturering och på det viset bekämpa missbruket, så hade den utvägen
betydliga företräden framför sakens ordnande meddels restriktioner med
hänsyn till varans utminutering. Visserligen hade från officiellt håll i vårt
land tvekan uttalats rörande möjligheten av en mer effektiv denatureringsmetod.
Saken ansågs emellertid värd en närmare granskning. Denna
granskning hade ej pågått länge, innan det stod fullt klart, hur invecklat
spörsmålet om spritens denaturering i själva verket var och allt mer blir
och på hur många områden det griper över.

Spörsmålet ifråga har visserligen länge behandlats som ett övervägande
tekniskt problem. Det har gällt att bland kända illasmakande eller
möjligen också illaluktande ämnen finna sådana, som tillsatta till sprit, ej
hindra dess tekniska brukbarhet och ej möjliggöra på ämnenas avlägsnande
byggande underslev. Om detta spörsmål, redan då det i spritdenatureringens
första tid uppställdes, befanns ej så litet svårlöst, ha svårigheterna
för en tillfredsställande lösning blivit allt större, i den mån spriten fått en
allt vidsträcktare teknisk och industriell användning. Under det att en tid
enkla laboratorieförsök voro tillräckliga för att avgöra, om ett föreslaget
denatureringsmedel kunde accepteras, utan att hindra spritens tekniska användbarhet
t. ex. såsom lösningsmedel, så har spritens inträdande som
bränsle för explosionsmotorer medfört, att det åtminstone beträffande vissa
denatureringsmedel måste fordras direkta försök av motorteknici, innan frågan
om deras praktiska användbarhet slutgiltigt kan anses löst.

De ekonomiska problem, som äro förenade med denatureringsfrågan,
voro länge av relativt enkel art. Det gällde endast att finna medel, som
ej oproportionerligt fördyrade spriten. Då emellertid spriten vid tiden för
spritdenatureringens införande i alla händelser genom skattens avlastande
blev ofantligt mycket billigare än förut, spelade några öre mer eller mindre

10Q

i denatureringskostnaden per liter eu mycket ringa roll. Även i detta avseende
ha förhållandena ändrats genom försöken att låta spriten inträda
som motorbränsle. Möjligheten av billig denaturering kan här spela en
avgörande roll.

Med den stora användning som denaturerad sprit fått, vilket å sin
sida medfört en vidsträckt förbrukning även av denatnreringsmedel, uppstår
också önskvärdheten av att på dessa medel anlägga nationalekonomiska
synpunkter. Frågan om denatureringsmedlet kan fabriceras inom
landet, börjar sålunda spela en roll.

Vid sidan av de kemiskt-tekniska och ekonomiska synpunkterna har
hittills vid behandlingen av denatureringsfrågan framför allt lagts vikt på
de fiskaliska synpunkterna. Det har gällt att förhindra att staten bedrages
på medel, som rättmätligen ansetts tillkomma den. Det har därför gällt att
finna medel, som ej lätt bortskaffas, eller att i de fall, då man tvingats att
tillåta eu lindrigare denaturering, genom kompletterande kontrollbestämmelser
hindra att staten undandrages skatteinkomster genom spritens användande
för otillåtna ändamål.

Med nykterhetslagstiftningens utveckling i vårt land har helt andra
krav vuxit upp på denatureringsmedlets förmåga att effektivt hindra förtäring.
1 tider och på orter, där brännvin eller andra i stimulerings- eller
berusningssyfte användbara alkoholhaltiga drycker funnos inom räckhåll för
vem som hälst, var givetvis frestelsen att i samma syfte använda denaturerad
sprit ej stor. De i vårt land nu införda restriktionerna vare sig av allmän
art eller mer speciellt gående ut på att från tillgång till alkoholhaltiga drycker
avstänga just dem som befunnits missbruka dylika, medföra en helt annan
påfrestning på denatureringsmetodens effektivitet.

Denatureringsfrågan kommer i och med detta att laborera med psykologiska
och fysiologiska problem, som dessförinnan knappast skänkts
större beaktande. På det psykologiska området rör man sig, när det gäller
att genom en vädjan till känslo- och stämningslivet avskräcka från förtäring
av denaturerad sprit. Så t. ex. bygger den i utlandet föreslagna metoden
att denaturera spriten med ett extrakt på exkrementer visserligen på den
lukt, som spriten därav erhåller, men verkar också på rent psykologisk
väg, genom det äckel och den avsmak medvetandet om tillsatsen skapar.
Här påträffar man också genast ett annat psykologiskt problem, nämligen
den stora skiljaktighet, som olika individer i själsligt avseende visar. För
det stora flertalet är blotta tanken på att förtära sprit, vari likdelar förvarats,
rent vederstygglig. Erfarenheten från patologiska och anatomiska institut
världen runt visar, att även ett dylikt moment ibland förlorar sin avskräckande
verkan. — På det psykologiska området rör man sig också, om man
söker välja denatureringsmedlet så, att det märker missbrukaren inför hans
omgivning. 1 någon mån verkar redan träspritpyridindenatureringen på

Fiskaliska

problem.

Psykologiska

och fysiologiska

problem.

detta sätt. Missbrukaren drar med sig en karaktäristisk, obehaglig lukt.
En läkare, vars befattning fört honom i livlig kontakt med de djupast sjunkna
alkoholisterna, har för övrigt meddelat, att om någon »dynamitsupare» vid
undersökningen på hans mottagningsrum där utsläppt tarmgaser, lukten
varit nästan outhärdlig och för övrigt svår att vädra ut.

1 de djupast sjunkna alkoholisternas miljö torde man emellertid ej vara
särskilt känslig varken för lukter av dylik art och ej heller torde man där
kunna med större säkerhet påräkna den ambition, som möjliggör att i
kampen mot en förnedrande vana använda metoder, som tvinga den däråt
förfallne att offentligen skylta därmed. Dock torde en viss verkan ej kunna
frånkännas användandet i denatureringssyfte av färgämnen, som på ett i
ögonen fallande sätt märka missbrukaren. Pikrinsyra, som åstadkommer
konstgjord gulsot, kanske även på ett annat sätt kan avskräcka, nämligen
genom det sjukliga utseende, som därigenom åstadkommes. Den för allmänheten
överraskande ändring i urinens färg, som åstadkommes genom
färtärande av sprit försatt med vissa anilinfärger, — så är det ett känt förhållande
att metylenblått efter intagande färgar urinen blå — kan ej heller
frånkännas en viss psykologiskt avskräckande roll.

Det psykologiska området tangeras också, om det gäller att genom
något häftigt verkande ämne verka avskräckande. Man ställs då inför en
fråga som denna: Om man å ena sidan vill undvika olyckor åtminstone i
nämnvärd utsträckning vid användande av ett häftigt verkande medel, men
å andra sidan önskar att tillsatsen därav skall alstra en så effektiv fruktan,
att varje nämnvärt missbruk av varan hindras, hur skall man då avpassa
det tillsatta denatureringsmedlets mängd? Det må genast inför detta problem
framhållas, att någon allmänt acceptabel lösning ej gives. Det kan
endast bli tal om en lösning på känn mellan de med varandra kämpande
intressena, denatureringens effektivitet och nödvändigheten att ej med denatureringen
åstadkomma mer skada än gagn. — Det psykologiska området
tangeras också, när det gäller att finna det rätta sättet för att nå allmänheten
och särskilt dem, som dragas till den denaturerade spriten, med
en varning för den skada missbruket kan åstadkomma. Det gäller att varken
göra varningen för svag eller att slå över så att effekten neutraliseras.

Man påträffar vidare vid behandlingen av denatureringsfrågan fysiologiska
problem. Så är fallet då det gäller att uppskatta, vilken verkan på
t. ex. lukt och smak ett ämne kan hava under olika förhållanden och i
olika utspädningar. Man ställes då inför det mycket svåra problemet att
med varandra jämföra olika kvaliteter av lukt och smak med hänsyn till
den denaturerande verkan de kunna tillerkännas. På grund av individuella
skiljaktigheter med hänsyn till dessa sinnen är ju ett fullt allmängiltigt svar
omöjligt att giva. Möjligheten att å ett stort undersökningsmaterial fastslå
graden av giltighet för ett omdöme finnes visserligen, men så tidskrävande,

som dylika undersökningar äro, kunna de ej i första hand komma till användning.
Det blir även här under sådana förhållanden eu omdömessak
att ur redan tillgänglig erfarenhet draga sä säkra slutsatser som möjligt.

Varje fysiologisk verkan avtager och försvinner, om blott dosen av
det verkande ämnet väljes tillräckligt liten. Genom att tillräckligt späda
sprit, som är försatt med ett visst t. ex. genom smak eller lukt verkande
denatureringsmedel, kan man alltså häva den denaturerande effekten. Frågan
uppstår alltså, vid vilken styrka hos den spädda spriten den denaturerande
effekten ännu skall göra sig gällande. Det är utan vidare klart, att
den skall göra sig starkt gällande vid den styrka, vid vilken man i första
hand kan misstänka att denaturerad sprit kommer förtäras, i allmänhet alltså
styrkan av vanligt brännvin, vilken styrka erhålles, om handelns denaturerade
sprit spädes med något mer än sin lika volym vatten. Skall däremot
spriten i betydligt högre spädningsgrad allt jämt vara effektivt denaturerad,
måste man välja en motsvarande större koncentration på denatureringsmedlet.
Uppställes den fordran, att spriten, spädd till ölets styrka
(5 % alkohol), skall erbjuda samma grad av denaturering, som nu är fallet
vid spädning till brännvinets styrka (40 % alkohol), måste man, i den mån
denatureringen bygger på lukt och smak, öka denatureringsmedlets koncentration
till det 8-dubbla. ! detta avseende erbjuda medel, som bygga
på andra fysiologiska egenskaper än lukt och smak företräde. Vad till
exempel avföringsmedlen beträffar, är (om en del här ej ifrågakommande
alkalisalter etc. undantagas) verkan ej beroende på koncentrationen, utan fast
mer på den absoluta mängd, vari de förtäres. En och samma mängd
kolokvint verkar lika avförande, vare sig den förtäres i form av en sup
eller i 8-dubbel spädning i form av en halva Öl. Genom tillräcklig spädning
av en med kolokvint denaturerad sprit kan man därför möjligen undgå
den bittra smaken i avskräckande intensitet, men förtär man av denna
spädda sprit så mycket, att alkoholmängden motsvarar vad som finnes i en
vanlig sup, så uppträder kolokvintens afförande verkan lika säkert som om
man utan spädning förtärt motsvarande mängd sprit.

Fysiologiska problem stöter man inom denatureringsfrågan även på,
när det gäller att skatta möjligheten av att genom blandning med andra
ämnen förtaga den denaturerande effekten av ett visst medel. Även i detta
förhållande erbjuda ämnen, som vädja till lukt och smak, ej samma säkerhet
som andra. En lukt eller smak kan lätt överdövas genom blandning
med andra lukt- eller smakämnen; genom val av en lämplig temperatur på
vätskan kan den mer eller mindre avtrubbas eller modifieras. En kompensering
av andra fysiologiska verkningar, t. ex. eu afförande verkan, eller
verkan av ett kräkmedel kan däremot i allmänhet endast ske med resurser
och byggande på kunskaper, som endast stå fackmän till buds.

112

Den preliminära
arten
av den här
nedan lämnade
utredningen.

Dispositionen
för den
här nedan
lämnade utredningen.

Vad här ovan anförts rörande arten av de problem, som denatureringsfrågan
bjuder på, torde å ena sidan uppvisa betydelsen av på detta
område fackkunskaper på det fysiologiska och medicinskt-kemiska området
får komma till tals, men å andra sidan fordras givetvis för accepterande
av en viss denatureringsmetod även bifall från tekniskt håll, vilket kan medföra
nödvändigheten av särskilda tekniska försök med nyföreslagna metoder.
Redan denna omständighet gör, att här presterade utredning på intet sätt
kan göra anspråk på att vara definitiv.

Härtill kommer, att en sådan utredning som denna gärna bör göra sig
till godo hela den internationella erfarenheten rörande spritdenaturering.
Det vore nu kanske möjligt att medels anlitande av den på olika språk
publicerade facklitteraturen samla det viktigaste av denna erfarenhet. Det
har emellertid befunnits, att vårt lands offentliga bibliotek äro föga välförsedda
med arbeten, som belysa detta spörsmål. Och åtminstone, när det
gäller dyrbara tidskriftsserier, har det ansetts för kostsamt att rekvirera dylika
från utlandet. Eu resa till något eller några utländska centralbibliotek
skulle under sådana förhållanden varit väl motiverad. Särskilt lämpligt skulle
det vara, om en dylik resa kombinerats med besök hos de officiella representanterna
för denatureringsväsendet i olika länder och andra framstående
fackmän på området. Nuvarande politiska förhållanden försvåra emellertid
eu dylik studieresa alltför mycket.

För att i alla fall i den grad det överhuvud varit möjligt för det svenska
denatureringsväsendets ordnande tillgodogöra sig utländsk erfarenhet,
har författaren, då intet sammanfattande verk synes finnas, gått igenom tillgängliga
tidskriftsserier, och gjort en sammanställning av hithörande litteratur.
Till nytta för ärendets fortsatta behandling lämnas i slutet av denna
utredning en sammanställning av litteraturen i fråga, varvid utom boktitlarna
här och där inflikats en kort redogörelse för innehållet.

* *

Såsom av den följande framställningen framgår, lämnas först en redogörelse
för kraven på ett denatureringsmedel enligt hittills gängse uppfattning,
för de hittills använda denatureringsmedlen samt för orsakerna, varför de antagits.
Då därefter övergås till förslag rörande vinnandet av ökad effektivitet åt
denatureringen, har det befunnits lämpligt skilja mellan för det första den
vanliga denaturerade spriten, sådan den användes som bränsle i smått och
för övriga hushållsändamål (»bränn- och hushållssprit»), för det andra
den sprit, som användes för framställning av tekniska och kosmetiska preparat
samt för det tredje sprit avsedd till motorbränsle. ! kapitlet om
bränn- och hushållssprit framställes även ett förslag rörande restriktioner
med hänsyn till försäljningen av denaturerad sprit. Slutligen behandlas
frågan om en omläggning av denatureringsväsendet.

4. Kraven på ett denatureringsmedei enligt
hittills gängse uppfattning. Hittills använda
denatureringsmedei. Orsakerna
varför de antagits.

Oaktat redan mycken möda nedlagts på arbetet att finna lämpliga
denatureringsmedei, har det ej lyckats finna något, som fyller alla de krav,
man gärna ville få ställa på ett sådant. Dessa krav ha framställts på följande
sätt i en med bidrag av tyska regeringen på 1880-talet anordnad pristävlan
för erhållande av förslag till denatureringsmedei. (Se Å. G. Ekstrand,
Om denaturering av sprit, Svensk kemisk tidskrift, 1890, s. 83.)

1) Den denaturerade spriten måste vara fullkomligt oduglig till mänsklig
dryck.

2) Den måste hava en möjligast stor användning till tekniska ändamål
och även till hushåilsbehov (exempelvis brännsprit).

3) Den får ej hava någon dålig lukt men däremot genom sin smak
vara oduglig att dricka.

4) Smaken måste efter förtärandet sitta i så länge som möjligt.

5) Förtärandet av denaturerad sprit får dock ej vara skadligt för hälsan.

ö) Medlet måste vara så kraftigt, att även en blandning av denaturerad

sprit med vanlig sprit blir onjutbar.

7) Det måste vara lätt att upptäcka och undersökningen på en halt
därav kunna verkställas av en icke kemiker.

8) Det måste däremot endast med stor svårighet låta avskilja sig ur
spriten, d. v. s. varken genom destination eller andra billigare manipulationer.

9) Spriten får ej nämnvärt fördyras genom denatureringsmedlet.

Resultatet av pristävlingen blev, att första priset ej ansågs kunna utdelas;
med andra priset belönades ett förslag att använda kautschukolja
(en genom torrdestillation av kautschuk vunnen, av kolväten bestående olja);
det tredje tilldelades ett förslag att försätta spriten med rå naftalin, löst i
petroleum. Intet av dessa förslag har emellertid kommit till användning i
praktiken.

De ideala
kraven på
ett denatureringsmedei.
Omöjligheten
att
fylla dem.

114

Särskilda
denatureringsmedel

för industrioch
yrkessprit.

Genom dispens
medgivna
sär -

Här må ock erinras om en annan pristävlan, nämligen den av ryska
finansministeriet i juni 1903 utlysta (se Zeitschrift f. Spiritusindustrie, 1907,
s. 132), vid vilken ett pris på 50,000 rubel utsatts för ett denatureringsmedel
som fyllde fordringarna, att medlet skulle göra brännvinet odugligt till
dryck, att medlet ej skulle kunna avlägsnas ur spriten, att spriten ej skulle
bli oanvändbar för tekniskt ändamål och till bränsle. Vid den utsatta tävlingsterminens
slut hade insänts inalles 77 förslag, men intet ansågs förtjänt
av pris.

Har det alltså visat sig omöjligt att finna ett denatureringsmedel, som
fyller alla de ideala kraven på ett sådant, så hindrar detta ej, att man känner
ej så få medel, som fylla vissa av dessa krav och väl kunna anses
äga en viss användbarhet för det avsedda syftet. Enklast har det varit att
finna speciella denatureringsmedel, som lämpa sig att tillsättas den sprit
(»industrisprit»), som av olika industrier användes som råmaterial eller förbrukningsartikel,
alldenstund användningen av denna sprit kunnat underkastas
särskilda kontrollföreskrifter, som bidraga till avlastandet av kraven på ett
denatureringsmedel.

Då 1887 denatureringen av industrisprit i vårt land tog sin början, använde
man sig av de bestämmelser, som funnos rörande dylik denaturering
i Tyskland, där den redan länge varit tillåten, och i överensstämmelse därmed
infördes som denatureringsmedel för industri- eller yrkessprit allt efter
det avsedda ändamålet, förutom ättiksyra i ättikfabriker, terpentinolja, kamfer,
hjorthornsolja och eter. Även må i vårt land för industrisprit numera användas
denaturering med enbart träsprit eller enbart pyridin.

Så till vida ha sedan dess de tyska och svenska denatureringsbestämmelserna
i detta avseende något divergerat som i Tyskland för speciella
industriändamål numera ej sä få andra denatureringsmedel äro tillåtna.
Den nya tyska denatureringsförordningen (se t. ex. Zeitschrift fur Untersuchung
der Nahrungs- und Genussmittel, Bd 25, 1913, s. 89) upptager
utom de i Sverge använda även benzol, petroleumbenzin, kloroform,
jodoform, bromätyl, klorätyl, ricinolja, natronlut och kalilut.
Ricinoljan, kaliluten och natronluten få användas för spritdenaturering
inom tvålindustrien. Antagligt är, att övriga tyska speciella denatureringsmedel
ha påkallats av sådana grenar av kemisk industri, som vårt land
ännu ej besitter. — Ytterligare medel, som i andra länder äro (eller varit)
använda för denaturering av yrkessprit äro naftalin, nitrobenzol, salpetersyra.
(Se Ekstrand: Om denaturering av sprit.) Valet av dessa ämnen betingas
i vissa fall av den principen, att man för yrkesspritens denaturering använder
ämnen, som för dess omvandling till det slutliga fabrikatet i alla fall
måste komma till användning.

Vid sidan av de ovan omtalade metoder, som enligt gällande förordning
i vårt land äro tillåtna för denaturering av industrisprit, har genom

115

särskilt tillstånd, som beviljats av Kungl Maj:t efter kontrollstyrelsens hörande,
en del andra denatureringsmetoder fått en viss användning i vårt
land. Här nedan lämnas en tabell över de fall, för vilka dylikt särskilt
tillstånd beviljats och de medel, som därvid avsetts.

[ Datum för den	Den dispenssökandes namn eller
beviljade	firma eller det preparat, varför	Den i dispensen tillåtna metoden
dispensen	spriten användes

1889 17/ä .....

1890 2Vi .....

1901 24/5 och
1903 27/u ..

1906 6/m .....

1908 11/12.....

1913 3i/10.....

1902 14/3 .....

1911 4% .....

1911 i»/5 .....

1911 22/e .....

1911 4/9........

19H 19/io.....

1912 25/5 .....

1912 Ve........

1912 28/u .....

1913 18/7 ... .

1913 «/8 .....

1913 21/u.....

1912 4/10 .....

1906 28/g .....

? ?

1909 4/s........

1909 .....

1910 23/42.....

Heumann

Klint, Bernhard & Cd

Emaljfabriken Uddenberg
Vedevågs bruk
Schubert

Dorch, Bäcksin & C:o .........

Salubrin

Universal

Zoliol

Topiol

Hygienol

Lazarol

Salugol

Rivol

H. Gahn

V. Andersson, Malmö

Watzin

Barnängen

Barnängen (Vademecum)

Nols silkesfabrik

» »

Skånska bomullskrutfabriken
Södergren, Hagaström, för
framställning av farmaceutiska
preparat

Nordiska fotografiaktiebolaget

5 kg. shellack pr 100 liter brännvin
av normalstyrka

2 proc. ättiksyra och 5 proc. ättiketer

Ricinolja och natronlut

Ricinolja och kalilut
10 kg. mentol och 10 kg. olivoljetvål
pr 100 kg. (liter?) sprit å 50 proc.
Etyleter
Hjorthornsolja
Kamfer

10 gram karbolsyra pr liter spi
50 proc.

Med avseende å dessa genom dispens medgivna metoder må här erinras
om, att denaturering medels ättika och ättiketer i det prejudikatskapande
fallet, vilket avsåg spritens användande för tillverkning av salubrin,
beviljades först efter upprepade ansökningar från salubrinfabrikanten Fil. D:r
Håkansson i Eslöv. Mot en dylik dispens invändes från medicinalstyrelsens
sida bland annat, att salubrin kunde missbrukas som berusningsmedel.
Kontrollstyrelsen ansåg i sina tidigare utlåtanden saken i detta av -

skilda itenatureringsmedel.

116

Allmänna

denature ringsmedel.

Träspriten
som denatareringsmedel.

seende ej utredd och avstyrkte därför den sökta dispensen. I den ansökan,
som slutligen av Kungl. Maj:t beviljades, hade D:r Håkansson till ett redan
förefintligt intyg i samma riktning av D:r Henrik Berg bifogat intyg av
Medicine Professorerna Ribbing, Lindgren och Key-Åberg, vari kategoriskt
förklarades, att Salubrin »ej kan användas för berusning». Medicinalstyrelsen
vidblev visserligen sin förut intagna ståndpunkt i denna fråga. Kontrollstyrelsen
uttalade emellertid denna gång under åberopande av de tre
professorernas intyg, att Medicinalstyrelsens åsikt rörande salubrins användning
som berusningsmedel alls icke var bevisad, och tillstyrkte den sökta
dispensen, vilken också av Kungl. Maj:t 14/3 1902 beviljades.

En i Danmark inlämnad anhållan att ättika och ättiketer måtte tillåtas för denaturering
av sprit, avsedd för tillverkning av Salubrin, har däremot avslagits.
(Se Samling av Cirkulär vedkommende Told-, Spiritus- m. m. 1909, 7, 20).

Svårare än att finna speciella denatureringsmedel har det varit att
finna fullt tillfredsställande allmänna denatureringsmedel. i rå träsprit
och i pyridin har man emellertid ett par medel, som fylla ganska
höga krav.

Till den råa träspritens förtjänster som denatureringsmedel hör, att
den i tillräcklig mängd tillsatt till sprit gör den betydligt illasmakande.
Dock måste medgivas, att denna smak ej är så utpräglad att den på alla
verkar säkert avskräckande, om man ock väl kan tänka sig att träspriten i
de fall där därmed försatt sprit använts till förtäring ej använts i tillräcklig
mängd och att man genom att öka halten träsprit upp emot det engelska
värdet av 11 proc., oberoende av spritens volym, kanske kunnat förhindra
dylikt missbruk.

Till träspritens förtjänster räknas vidare, att den lika lätt blandas med
svag sprit och vatten som med stark sprit. Man kan därför ej befria sprit
från detta denatureringsmedel på det enkla sättet att man späder spriten med
vatten, såsom fallet är med sådana denatureringsmedel som naftalin och
benzol. Däremot är träspritens förhållande gent emot en sådan renatureringsmetod
som kolfiltrering, en svag punkt för densamma. Spädes med
träsprit försatt sprit med vatten och låter man sedan blandningen passera
genom nyss utglödgat träkol eller benkol, så avskiljes visserligen ej träspritens
huvudbeståndsdel, metylalkoholen, men de illaluktande och illasmakande
föroreningarna i träspriten avskiljas ganska väl. Följden härav
är att så behandlad, medels träsprit denaturerad sprit förlorar mycket av
sin avskräckande smak. Emellertid blir alltid så pass mycket av de båda
i träspriten ingående beståndsdelarna aceton och allylalkohol kvar, att de
kunna påvisas med vanliga kemiska metoder, vilket är betydelsefullt, då påvisandet
av att sprit denaturerats med träsprit vanligen ej bygger på den
rena metylalkoholens reaktioner utan just på de reaktioner de nämnda föroreningarna
visa.

117

1 sitt förhållande till den enkla och lättillgängliga renatureringsmetod,
som kolfiltreringar representerar, stär träspriten alls ej ensam bland föreslagna
denatureringsmedel. Genom kolfiltrering avlägsnas nämligen ganska
fullständigt sådana ämnen som kautschukolja, kamferolja, terpentinolja och
petroleum.

Till träspritens förtjänster som denatureringsmedel hör vidare, att det
ej lyckas att genom vanlig destillering avskilja den från därmed försatt sprit.
Då träspriten är flyktig och då dess kokpunkt ligger relativt nära etylalkoholens,
går den vid destillering över tillsammans med denna. Däremot
lyckas man genom användning av s. k. fraktionerad destillering rätt väl avskilja
den.

Träspriten är vidare brännbar; som bränsle har den den värdefulla
egenskapen, att dess låga ej sotar. Även träsprit har liksom vanlig sprit
eu stor lösande förmåga gent emot hartser, vilket betingar att denaturering
med träsprit ur teknisk synpunkt är väl tillåtlig.

Såsom förut framhållits har man på ett idealt denatureringsmedel även
framställt det kravet, att det ej får vara skadligt för hälsan. Då träspriten
infördes som denatureringsmedel, kände man föga till träspritens inverkan
på människokroppen. Numera vet man, att träsprit är ett mycket farligt
ämne. Utgår man alltså från den uppfattningen, att till denaturering ej må
användas ämnen, som kunna verka skadligt på den, som förtär denaturerad
sprit, måste man konsekvent komma till det resultatet, att träsprit måste
förbjudas som denatureringsmedel. Såsom längre fram skall utvecklas,
finnes emellertid snarare anledning att reflektera på, om man ej bör bygga
på träspritens nu klarlagda giftighet för att skapa en hälsosam skräck gent
emot förtäring av denaturerad sprit.

Längre fram skall också återkommas till vissa andra egenskaper hos
träspriten.

På grund av de ofullkomligheter, som vidlådde träspriten som denatureringsmedel,
sysselsatte sig på 18S0-talet en av framstående kemister
sammansatt tysk regeringskommission med spörsmålet, om det ej skulle vara
möjligt finna ett mer tillfredsställande medel. Resultatet blev pyridinets införande
som denatureringsmedel, visserligen ej så, att det utträngde träspriten,
utan så, att en blandning av träsprit och pyridin kom till användning.

Pyridinet har följande förtjänster som denatureringsmedel: Det med delar

därmed försatt sprit en mycket vedervärdig smak. Det blandar sig i
alla förhållanden med såväl sprit som vatten och kan alltså ej frånskiljas
genom spritens utspädning. I den spädning det kommer till användning
absorberas det endast i ringa grad av träkol, vadan försök att dymédels
bortskaffa denatureringsmedlet ej lyckas. Det är emellertid ett basiskt ämne
och genom tillsats av syror överföres det alltså i ett salt, som ej är flyktigt.
Genom tillsats av ej flyktiga syror och därpå följande destination kan

Pyridinet
såsom denatureringsmedel.

118

därför sprit befrias från pyridinsaltet, som stannar kvar. Emellertid är pyridinet
endast en svag bas och ett stort överskott av syra (10—15 gånger
den ekvivalenta mängden; se Jahresbericht iiber die Leistungen der Chemischen
Technologie, 1898, s. 963) behöves därför för att binda det.
Följden är att destilleringen måste ske i en starkt sur vätska, som lätt angriper
destilleringskärlen, om de ej äro särskilt motståndskraftiga, vadan
destillering i stort ej kan ske utan särskilda anstalters vidtagande. Slutligen
är pyridinet själv förbrännbart utan återstod och höjer vidare den därmed
försatta spritens lösningsförmåga i betydande grad. Det anses vidare ej
hälsovådligt.

När man efter den tyska regeringskommissionens förslag bestämde
sig för att som denatureringsmedel använda ej pyridin ensamt eller träsprit
ensamt utan en blandning av dessa båda medel, så vann man den fördelen,
att båda medlens denaturerande verkan adderades tillsammans. Visserligen
är även en så behandlad sprit alls ej omöjlig att renaturera. Man kan t. ex.
genom att först behandla den utspädda spriten med träkol och sedan, efter
tillsats av överskott av en icke destillerande syra destillera densamma, avlägsna
först träspritens luktande ämnen och sedan pyridinet. Men en dylik
dubbel operation blir alltid betydligt besvärlig. 1 Tyskland synes man
också vara mycket tillfredsställd med det resultat, som vunnits genom
pyridinets införande som denatureringsmedel (se t. ex. Zeitschrift f. Spiritusindustri,
årg. 1912, s. 417) och då nu denatureringsfrågan ånyo blivit
aktuell i Tyskland och Österrike beror detta på att erfarenheten om träspritens
giftighet väckt betänkligheter mot dess användning, vårtid senare åstadkommes.

5. Frågan om mer effektiv denaturering av
bränn- och hushållssprit.

Såsom redan framhållits, har den råa träspriten både i vårt land och
annorledes stor användning som denatureringsmedel. Valet av träsprit har
betingats av att därmed försatt sprit, samtidigt som den bibehåller sin
tekniska användbarhet, erhåller en vedervärdig smak, givetvis mer framträdande,
i ju större proportion träsprit tillsättes. Och träspritens billighet
och övriga egenskaper ha tillåtit, att den tillsättes i stor mängd, i England
och Frankrike t. ex. i den stora mängden av 11 % av spritens volym,
oberoende av dess styrka (enligt uppgift i en äldre källa, Ekstrand: Om
denaturering av sprit, Svensk Kemisk Tidskrift, 1890, s. 84. Nya upplysningar
härom ha icke stått till buds). Hur vedervärdigt en med rå träsprit
försatt sprit än smakar, kan man icke vänta, att dess smak skall avskräcka
alla. Vad som benämnes smak är, om man preciserar det närmare, i detta
fall snarare att karaktärisera som lukt. Visserligen har det i träspriten ingående
acetonet bitter smak (såsom man kan övertyga sig om å renaste
aceton), men stort sett är det genom sin obehagliga verkan på luktorganet,
som träspriten verkar vedervärdigt. Luktsinnet är emellertid hos olika
människor rätt olika beskaffat. Vad som är rent avskyvärt för det stora
flertalet, affekterar en och annan ganska obetydligt, ja kanske ej alls. Hur
vedervärdigt träspritens lukt än vid försök till intagande måste verka på
det stora flertalet, innebär detta därför alls ej en effektiv garanti för att icke
ett fåtal med jämnmod finner sig i dess smak under förhoppning att på
det viset komma i åtnjutande av den efterlängtande verkan den i den denaturerade
spriten ingående vanliga alkoholen på dem utövar.

Härvid medverkar förövrigt vårt luktorgans egenskap att lätt vänja sig
vid en viss lukt. Vistas man tillräckligt länge i en atmosfer av en viss
obehaglig lukt, brukar det, om det luktande ämnet ej utövar andra verkningar
än på luktsinnet, ej dröja länge, förr än man allt mindre märker
densamma och slutligen märker man den kanske ej alls. Vårt luktsinne
har t. o. m. en viss förmåga att vänja sig vid en viss lukt eller luktkombination,
så att den, från att förut ha förefallit oangenäm, slutligen blir
angenäm.

Smak och
lukt hos träsprit
och
pyridin ej
tillräckligt
avskräckande.

120

Träspritens

giftighet.

1 dessa förhållanden har man den fysiologiska förklaringen till att de
hittillsvarande försöken att genom användande av medel, som affektera
smaksinnet (rättare sagt luktsinnet), avskräcka från förtäring'', icke visat sig
besitta önskvärd effektivitet, ja att t. o. m., såsom genom remissen till de
lokala myndigheterna framkommit, personer så kunnat vänja sig vid denaturerat
brännvin, att de föredraga dylikt framför vanligt.

Vad här ovan är sagt gäller även pyridinet. Hur avskyvärd dess lukt
än kan förefalla de flesta, kan man enligt vad författaren till detta utlåtande
funnit, påträffa personer, som t. o. m. finna den snarare angenäm, och
andra, som snart vänja sig vid den. Man kan kanske lättare förstå detta
förhållande, om man erinrar sig, att pyridinet kemiskt och även ur smaksynpunkt
kan anses räkna förvantskap med nikotinet, vars vedervärdiga
smak i koncentrerad form ej förhindrat dess universella roll som njutningsmedel.

Med hänvisning till ovanstående kan man hysa vissa tvivel om möjligheten
av att endast genom en vädjan till personers luktsinne åstadkomma
ett verkligt effektivt hinder för förtäring av denaturerad sprit. Möjligen
kan mer vara att vinna genom att använda sig av tungslemhinnan affekterande
medel. Man blir emellertid på det viset alltför mycket hänvisad till
medel, som ej äro flyktiga. Och det kan aldrig bliva annat än en nödfallsutväg
att som allmänt denatureringsmedel gripa till fasta, med spriten ej förflyktande
ämnen.

Träspriten har emellertid en förut ganska mycket förbisedd, numera
dock alltmer beaktad egenskap, som på ett mer effektivt sätt kan avskräcka
från att därmed försatt sprit förtäres. Den är nämligen ett gift med en
verkan, som är väl egnad att ingiva allmänheten respekt.

Oaktat träspriten varit känd sedan mer än 100 år, var det först i slutet
på 1870-talet, som man började iakttaga fall av förgiftning därmed. De
först iakttagna fallen voro helt få och ådrogo sig föga uppmärksamhet.
Tekniken hade emellertid lärt sig att genom rektifikation framställa träspritens
huvudbeståndsdel, metylalkoholen, i ren form och denna rena metylalkohol
fick snart en viss användning i teknik och industri. Den rena
metylalkoholens spritartade lukt och smak i förening med dess billighet i
förhållande till den högt beskattade, ej denaturerade spriten, hade emellertid
uppmärksammats även av den illojala vinningslystnaden och snart spriddes,
särskilt i Amerika, spirituösa drycker, som voro försatta med träsprit. Följden
blev att sjukdomsfall hopade sig och att stränga repressiva åtgärder
vidtogos för bekämpande av dylika förfalskningar. Även i Europa kom
träspriten till användning för förfalskning av spirituösa drycker. Så iakttogs
år 1909 i Ungern en massförgiftning med 70 dödsfall, härrörande från med
metylalkohol försatt rom. Även från Ryssland har iakttagits massförgiftningar
av liknande anledning. Den mest uppmärksammade massförgift -

121

ningen inträffade emellertid i Berlin sista veckan av december 1911 och
gick ut över kunderna ä en asyl för hemlösa. Antalet döda var 57. Å
krogar i närheten, stamlokaler för de hemlösa, hade vid denna tid serverats
brännvin, som på en del vanlig sprit höll tvä delar metylalkohol. (Den
mest utförliga skildringen av denna massförgiftning lämnas av Robert Levy,

Ueber Methylalkohol und Methylalkoholvergiftung, Inauguraldissertation,

Berlin 1912. En svensk framställning, av Einar Sjövall, finnes i Allmänna
svenska läkartidningen, 1912, n:r 12.)1

Om de mänga dödsfallen alltså fullt klarlagt, vilket fruktansvärt gift
träspriten är, så stärkes detta intryck ytterligare av erfarenheten, att träsprit
i smärre, långtifrån dödande doser svårt angriper synen och ej sällan åstadkommer
fullständig och bestående blindhet, ett förhållande, som kanske
mer än träspritens allmänna giftighet är egnat att varna allmänheten för
missbruk av varan.

Den uppseendeväckande massförgiftningen i Berlin vände även uppmärksamheten
på den denaturerade spriten. Det låg nära till hands att
fråga sig, om icke den denaturerade spriten på grund av sin halt av träsprit
också kunde befaras förorsaka förgiftningar vid dess användande till
lojalt bruk i industri, teknik och hushåll. Farhågor av denna art framfördes
i den tyska riksdagen. Såsom framgått av en omfattande sakkunnig utredning
(se Professor A. Loewy: Inwieweit ist die gewerbliche Benutzung
von vergälltem Branntwein geeignet gesundheitsschädliche Wirkungen hervorzurufen?
Vierteljahrsschrift fur gerichtliche Medizin und öffentliches
Sanitätswesen, Jahrgang 1914, Il Supplement, S. 93—160), äro dylika farhågor
ej motiverade.

Loewy’s utlåtande bygger på undersökningar av arbetare, som i olika ^aturerade
industrigrenar i sitt dagliga arbete äro utsatta för inverkan av denaturerad spritens nusprit.
Följande industrier och yrken ha varit föremål för undersökning:
kemiska fabriker, lackfabriker, metallkapselfabriker, trädestillations- och trä- förorsaka_
spritfabriker, fabriker för framställning av konstgjorda blommor, hattfabriker,
den med poleringsarbete sysselsatta personalen i fabriker för tillverkning av
möbler, vagnar, blyertspennor, guldlister och ramar, samt vidare lackeringsarbetare
i leksaksfabriker och stråkinstrumentfabriker. För dessa undersökningar
kommo till användning dels utlåtanden från fabriksägare och
fabriksledare rörande deras erfarenhet rörande den denaturerade spritens
inflytande på arbetare, yttranden av vederbörande fabriksläkare samt besiktning
av en del fabriker med undersökning av arbetare.

1 Här må även erinras om en massförgiftning av senaste datum. En avdelning av
200 man (tyska soldater?) påträffade på en järnvägsstation ett kärl med 40 liter metylalkohol
och läskade sig därmed. 50 man insjuknade, 12 dogo. Se \V. Uthoff, Klinische
Monatsblätter f. Augenheilkunde, Bd. 54, 1915, s. 48.

122

Resultatet av dessa undersökningar och av sina litteraturstudier sammanfattar
Loewy på följande sätt.

1) De ångor av denaturerad sprit, för vilka arbetarne i vissa industrier
äro utsatta, kunna genom sin lukt besvära unga, i yrket nyss inträdda
arbetare. Lukten härrör icke från metylalkoholen, utan från andra i
träspriten eller i denatureringsmedlet överhuvud förefintliga ämnen. Arbetarna
vänja sig emellertid snart därvid.

2) Skadliga verkningar, yttrande sig i retningstillstånd i ögats bindehinna
och å ögonlocksränderna, struphuvudet och de övre luftvägarna kunna
iakttagas i en ringa procent fall. Men härvid handlar det vanligen om
trånga, mestadels också till bostäder tjänande, heta lokaler (i hemindustrien),
i vilka den denaturerade spriten får utveckla ångor av betydande koncentration,
och i vilka arbetarna permanent uppehålla sig.

3) I större, ventilerade rum uppträda varken dessa katarrer, ej heller
anfall av huvudvärk, beklämning och yrsel, som eljes i enstaka fall angetts
förekomma.

4) Synrubbningar, för att ej tala om blindhet, ha överhuvud ej kunnat
Konstateras.

5) Eksematösa hudsjukdomar förekomma, vilket denatureringsmedel
man än använder, t. ex. även vid användande av terpentinolja. Dessa
eksem kunna emellertid även härröra från andra i yrket använda medel, med
vilka händerna komma i beröring. De bero delvis på bristande renlighet
med hänsyn til! händerna, med inträngande av denaturerad sprit eller andra
samtidigt använda medel i sår. Delvis uppträda de hos personer, som ha
en särskild känslighet gent emot denatureringsmedlet eller gent emot andra
av dem använda kemikalier. Eksemen äro emellertid jämförelsevis sällsynta
och iakttas ofta i stora affärer ej under årtionden.

6) Vid användning av med träsprit denaturerat brännvin bör alltså
tillses:

a) att arbetsrummen äro så pass stora och så pass ventilerade som
mängden använd sprit kan kräva;

b) att de kroppsdelar, som komma i beröring med spirituösa lösningar,
hållas ordentligt rena.

Arbetsrummen böra ej samtidigt tjäna till andra ändamål (till boningsrum
eller sovrum).

Iakttagas dessa försiktighetsmått finnes intet att invända mot att med
den industriella användningen av med träsprit denaturerat brännvin.

Av dessa Loewy’s undersökningar synes den med träsprit denaturerade
spritens oskyldighet, så länge den användes till lojalt bruk, alltså ej
till förtäring, vara på ett mycket övertygande sätt bevisad. Då mängden
träsprit, som ingår i den denaturerade spriten, är ungefär densamma i

123

Sverige och i Tyskland, (i Tyskland 2 liter träsprit på 100 liter denaturerad
sprit, i Sverige 1 liter träsprit till 100 liter brännvin av normalstyrka) har
man alltså rätt att tillämpa de Loewy’ska slutsatserna även på vår denaturerade
sprit.

Av praktiskt intresse för denatureringsspörsmålet är emellertid att f& År det tiUåtveta,
om man, utan att göra den denaturerade spriten hälsovådlig, då den halten träanvändes
för lojala ändamål, skulle kunna öka dess halt av träsprit. Så är denaturerade
med ganska stor säkerhet fallet. För att ur hälsosynpunkt eu ökning av spriten?
halten träsprit upp till 5 å 10 % är tillåtlig, därför skulle till eu början
kunna anföras, att man länge (kanske alltjämt) i England och Frankrike
denaturerat spriten med fullt så betydande mängder träsprit, utan att man
därav synes försport hygieniska olägenheter av svårare art. (Författaren till
detta utlåtande måste emellertid omnämna, att fransk och engelsk litteratur
ej i önskvärd utsträckning stått honom till buds, och kan alltså tänka sig
möjligheten av att klagomål framställts, som ej kommit till hans kännedom.

Dock finnas sådana ej refererade i Loewy’s utredning, som även ingående
behandlar litteraturen.) Såsom ett ytterligare skäl för den åsikten att en
högre halt träsprit än vad hittills i vårt land vid denaturering brukats, ej
medför risker för hälsan vid lojalt bruk, kan anföras resultaten av Locwy’s
undersökningar över hälsotillståndet i industrier, där arbetare handskas med
metylalkohol i koncentrerad form eller med blandningar, där metylalkohol
ingår i betydligt större proportion än som gärna kan komma till användning
vid denaturering.

Av 40 vid trädestilleringsverk och metylalkoholfabriker verksamma
läkare, som i frågan lämnat utlåtanden, ha 34 ej sett någon som hälst sjukdom,
som kunnat anses som beroende på att personalen handskats med
metylalkohol. I enstaka fall angavs visserligen, att bland personalen förekommit
katarrer i näsa, svalg, struphuvud, lungor och magsäck, men hade
de mest förlupit lätt och på samma sätt, som hos personer, som ej handskas
med metylalkohol. Endast en av läkarna hade iakttagit eksem, men
påpekar därvid, att han ej iakttagit några egendomliga eller särskilda sjukdomsyttringar,
utan endast sådana, som varje stånd och yrke tillfälligtvis
kan uppvisa. Tre läkare meddelade, att de iakttagit ögonsjukdomar, dock
endast katarrer i bindehinnan, och ej djupare ögonsjukdomar. En av läkarna
tillfogar, att de hastigt gå över, en annan, att de varit av ringa betydelse.
En läkare anser dem mindre vara en följd av spritångorna än av
den rök, som arbetarna i yrket voro utsatta för.

Anmärkningsvärt är, att nästan alla de läkare som yttrat sig — och
deras iakttagelser sträcka sig mest över 10 år och ända till 34 år — betonat,
att de i trädestilleringsverken sysselsatta arbetarna äga ett gott hälsotillstånd,
och att de i många år, ja i årtionden kunna vara verksamma i yrket utan
att taga någon skada.

124

Förslag om
träsprithaltens
ökning
till 30 kbcm.

per liter
sprit av normalstyrka.

Mot dessa resultat skulle man kunna sätta en del uppgifter från Amerika.
(Trots rekvision genom bokhandeln har det ej lyckats förf. av detta
utlåtande att förskaffa den bok av Baskerwille »Wood alcohol. A report
on the chemistry, technology and pharmacology of and the legislation pertaming
to methyl alcohol. Second report of the factory investigating cominission,
New York. 1913, Appendix VI» — i vilken hela det amerikanska
materialet över förgiftningar genom metylalkohol är sammanställt, utan har
författaren fått inskränka sig till referat av ifrågavarande arbete samt äldre
arbeten.) Enligt amerikansk erfarenhet förekommer ej sällan i vissa yrken
förgiftningsfall genom inandning av metylalkohol. Sådant uppgives rörande
målare, fernissare, vidare tunnbindare, som behandla det inre av bryggerifat
med metylalkohollösning av shellack, ävenså sotare, som vid rengöring av
skorstenar inandats ångor av metylalkohol. Det må emellertid framhållas,
att den amerikanska erfarenheten ej står i något motsattsförhållande till den
tyska. Av en hel del djurförsök är det fullt säkerställt, att man med lätthet
kan framkalla förgiftning genom att låta djuren tillräckligt länge inandas
tillräckligt koncentrerade ångor av metylalkohol. Och det är för en del
fall från den amerikanska statistiken alldeles säkert, för en del andra fall
mycket sannolikt, att de förgiftade arbetarna varit utsatta för starkt koncentrerade
metylalkoholångor. Det har varit fråga om metylalkohol av en
styrka av 50—95 %, icke sällan uppvärmd och i det inre av icke alls eller
endast dåligt ventilerade, delvis ytterst trånga rum (fat). Den amerikanska
erfarenheten kan alltså anses bevisa nödvändigheten av särskilda hygieniska
anordningar, där vätskor med hög metylalkoholhalt användes och har också
av den amerikanske rapportören så tolkats. Men däremot talar den på
intet sätt emot den slutsats, som författaren till denna utredning anser sig
kunna draga av den Loewy’ska sammanställningen, nämligen att man utan
att på något sätt riskera, att den denaturerade spriten för lojala förbrukare
blir hälsovådlig, kan betydligt höja dess halt av träsprit. Genom en dylik
tillsats skulle man kunna göra den betydligt mer avskräckande för sådana,
som kunna ha tendens att till förtäring missbruka den.

Vad beträffar den halt av träsprit, som man för att öka denatureringens
effektivitet bör giva den denaturerade spriten, torde det vara onödigt att gå
till de i England och Frankrike en tid (eller alltjämt?) använda koncentrationerna.
Ganska lämpligt torde det vara att stanna vid vad som föreslagits
av den finska denatureringskommittén i dess utlåtande av den 16 november
1912. Enligt detta förslag skulle 30 kubikcentimeter rå träsprit tillsättas
varje liter sprit, reducerad till normalstyrka av 50 volymprocents
alkoholhalt vid 15 grader Celsius. Den verkliga halten träsprit i denaturerad
sprit med en alkoholhalt av ungefär 90 % blir då mellan 5 och 6 %. (Den
engelsk-franska halten 11 %).

125

Samtidigt med ökningen av halten träsprit bör också allmänheten på Förslag
ett helt annat sätt än hittills varnas för förtäring av denaturerad sprit. Den nfng fonden
nn stadgade påskriften »Må ej förtäras» å flaskor, vari denaturerad sprit denaturerade
försäljes, har antagligen ej avsetts som eu varning mot skadliga följder av giftighet.
förtärandet av denaturerad sprit och kan ej heller till sin formulering betraktas
som en varning. Såsom denna påskrift är formulerad, torde den
alltför lätt tolkas som endast en vädjan till allmänheten att ej genom förtäring
av denaturerad sprit omintetgöra statens avsikt med den billiga, lätttillgängliga
denaturerade spriten. Och bristen på verklig varning i denna
påskrift torde lätt föranleda den tolkningen, att den denaturerade spriten,
hur osmaklig den än kan förefalla de flesta, dock icke är positivt skadlig.

Vid tillkomsten av nuvarande denatureringsförordning torde man också ej
ha klart för sig den för denatureringen använda träspritens karaktär av ett
respektingivande gift. Och en varning för spritens hälsovådlighet (utöver
den vanliga spritens) kunde på denna tid alltså ej vetenskapligt stödas.

Man skulle annars väl kunnat tänka sig, att om man redan vid tiden för
införandet av denaturerad sprit i den fria handeln i vårt land haft reda på
graden av träspritens hälsoskadlighet och i överensstämmelse därmed försett
varje såld flaska med en kraftig varning, nu bestående missbruk aldrig
utvecklat sig. . -

Möjligen skulle man kunna fråga sig, om det ej är tillräckligt för nu År det möjbestående
missbruks bekämpande att utan förändring med hänsyn till ^-^^"den mnatureringen
blott bland allmänheten sprida kunskap om träspritens gift- varande
verkan särskilt genom en å varje såld flaska påtryckt varning. Så är emel- fpf/fomdärlertid
helt säkert ej fallet. Allt för många veta redan nu av egen erfarenhet till knytes eu
den ungefärliga graden av den denaturerade spritens farlighet. De känna
till arten av det illamående, som inställer sig vid förtärandet av större eller skada?
mindre mängder. Även det starkaste gift blir oskyldigt, om det användes
i tillräcklig liten mängd, och den nuvarande halten av träsprit i den denaturerade
spriten är ej större än att spriten kan förtäras i ej så små mängder
utan att giftverkningar tydligt framträda. Visserligen är det rätt säkert,
att de vid svårare missbruk redan nu göra sig gällande, om också det är
svårt att statistiskt giva ett uttryck åt den roll, den denaturerade spriten
spelar vare sig som dödsorsak eller som orsak till sjukdom, särskilt till
försvagad syn, eventuellt till blindhet. Vad beträffar den denaturerade
spritens roll som dödsorsak finnas inga siffror sammanställda från vårt
land. I den finska denatureringskommitténs utlåtande av år 1912 meddelas
emellertid några upplysningar, på grund av vilka följande tabell kunnat
sammanställas.

126

Antalet kända dödsfall i Finland på grund av förtäring av
denaturerad sprit.

År

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

Antal

18 (+ 1)

9 (+ 1)

4 (+ 2 + 2)

Anmärkningar

Fallen iakttagna i Hälsingfors slutet av okt. och
början av nov. under den s. k. storstrejken.

Med detta år inträdde en allmän stegring av
brännvinets pris på grund av förhöjd brännvinsskatt.
Siffran inom parentesen avser ett
dödsfall på grund av förtäring av polityr.

Av de avlidna en kvinna. Siffran inom parentesen
avser dödsfall genom polityrsprit.

Statistiken omfattar ej hela året. Siffrorna inom
parentesen avse dödsfall dels av lack och polityr,
dels av träsprit.

Deri före- Något fall av blindhet efter förtärande av denaturerad sprit har för slagna

steg- 1

ringen i hal- fattaren till detta utlåtande ej funnit i den svenska eller nordiska litteraturen

ten träsprit (men väl fall, som förorsakats genom förtäring av träsprit).
ten tfa et/sä För att rycka undan hittillsvarande missbrukare den möjlighet till miss ^at/oleks’

ak*n''nf? gent emot en nu framträdande varning, som ligger i deras egen
händelser i erfarenhet av vad man utan uppenbar skada kan förtära av denaturerad
sträcknin sPr‘*’ b°r man a^sa väsentligt stegra halten denatureringsmedel. Och den
behöva be- nu föreslagna halten innebär mer än en fördubbling. Härmed är alls ej
faras. sagt, att denna stegring kommer att på något beståndande sätt skada dem,
som i mindre mängder oaktat varningen alltjämt förtära denaturerad sprit.
Att halten träsprit föreslagits så lågt som mellan 5 och 6 % har bland
annat berott på en önskan att undvika detta. Halten har blott valts så
hög, att en verkligt kraftig varning gent emot spritens därav betingade
farlighet blivit vetenskapligt väl grundad, och så att missbrukare vid försök
att sätta sig över varningen skola märka, att de nu hava att göra med helt
annan vara än hittills. Härvid kommer det allmänna illamående, som träspriten
betingar, att verka understödande. 1 motsats mot vad fallet är med
den vanliga alkoholen, etylalkoholen, befriar sig kroppen endast långsamt
från den i träspriten ingående metylalkoholen och i överensstämmelse härmed,
är ruset och bakruset, då metylalkohol förtärts, av mer bestående och
obehaglig art än vid användande av etylalkohol. Och det är all anledning

127

att tro, att hittillsvarande konsumenter av denaturerad sprit skola finna, att
den vara, som efter här föreslagna förändringar står dem till buds, är något
helt annat än den de vant sig vid. Åtminstone finnes det all anledning att
försöka, om ej här föreslagna förändringar äro tillräckliga, innan man griper
till högre koncentrationer av träsprit.

Såsom i det föregående framhållits, har man hittills varit van att bland Allmän

disk us si o u

de ideala kraven på ett denatureringsmedel räkna den fordran, att det ej om vlmiorcn
bör vara giftigt. Här har alltså medvetet och avsiktligt brutits mot denna för att ett
regel, under det att man förut visserligen brutit mot densamma, men mer ^/Jtas^som
eller mindre oavsiktligt. I själva verket torde kravet på giftfrihet hos dena- denaturetureringsmedlet
gå för ''långt. Lika litet som man på en del andra i hushållsbruk
använda ämnen kan uppställa kravet på giftfrihet, kan man uppe- slag, huru
hålla denna fordran på den denaturerade spriten. Erinras må, att gällande böra°fyllas
svenska giftstadga tillåter varje handlande, som därom gör anmälan, att
idka handel med vad giftstadgan kallar giftiga ämnen av andra klassen, och
likaså tillåter vem som hälst att köpa dessa ämnen. Och bland dessa ämnen
upptagas så pass farliga ämnen som starka syror och lutar, arsenikfärger,
karbolsyra, formalin och bland annat även träsprit. Och många
dylika ämnen ha vidsträckt användning i hushållen för tvätt, skurning och
putsning, för bekämpandet av ohyra, insekter, skadedjur etc.

Det vore en inkonsekvent stränghet att under dessa förhållanden på
den denaturerade spriten ställa kravet på fullständig giftfrihet. I själva verket
går man längre än då det gäller andra ämnen av liknande farlighetsgrad,
om man på den denaturerade spriten ställer följande krav:

1) Det tillsatta denatureringsmedlet får på intet sätt skada den som
använder spriten för lojala ändamål, alltså till andra ändamål än till förtäring.
— Såsom utredningen i det föregående visat fyller denatureringen
med träsprit detta krav.

2) Det tillsatta denatureringsmedlet får, för den händelse det är giftigt,
ej tillsättas i sådan mängd, att skada åstadkommes genom förtärande av
en så pass liten mängd sprit, som någon av rent misstag, t. ex. genom
förväxling av flaska, kan få i sig. Antar man nu att någon på detta sätt
kan få i sig så mycket som 50 kem. denaturerad sprit, skulle detta med
nu föreslagna halt motsvara mellan 2 och 3 kubikcentimeter träsprit, och
även om det är svårt att fastslå en minsta förgiftande dos för träspriten,
kan man med säkerhet påstå att en så liten dos ej kan förorsaka beståndande
skada. I den sammanställning över giftdosens storlek, som lämnas
i Levy’s förut citerade arbete, skattas den toxiska (utpräglad giftverkan besittande)
dosen till 8 gram, den minsta dödsdosen till 30 gram. Detta
avser emellertid ren metylalkohol ej den råa träspriten, vars halt av metylalkohol
endast är ungefär 50 %. Blindhet anses kunna förorsakas av
doser ända ned till 8 gram. Framhållas bör, att känsligheten för metyl -

128

alkohol är mycket olika för olika personer, och att de nu angivna doserna
synas hänföra sig till mer känsliga personer.

Såsom av det följande kommer att framgå, föreslås på annat ställe i
denna utredning, att denaturerad sprit av här åsyftat slag ej må tillhandahållas
allmänheten på mindre kärl än literflaskor. För ytterligare minskning
av faran för förväxling torde lämpligen föreskrivas, att flaskorna skola vara
av vitt, genomskinligt glas, så att den genom tillsats av färgämne erhållna
karaktäristiska färgen framträder, samt att flaskorna skola vara av viss fastställd
typ. Såsom en lämplig form föreslås härmed fyrkantiga flaskor med
en vid mynningen anbragt pipanordning, alltså en flasktyp, som redan fått
stor användning för bläck. Å bläckflaskan motiveras pipanordningen av
önskvärdheten att intet spilles, så att nedfläckning undvikes. Vad beträffar
den denaturerade spriten, vinnes genom pipanordningen, att literflaskan trots
sin storlek lätt och säkert utan risk för spillning tillåter ihällandet av även
den minsta kvantitet. En dylik risk föreligger däremot vid användande av
en vanlig flaskmynning, åtminstone när det gäller att fylla sprit i öppningen
eller rännan på ett mindre sprit- eller fotogenkök. Med den här föreslagna
anordningen ernås alltså sparsammare användning, en viss säkerhet för de
olyckor, som någon gång uppstå genom antändning av den i övermått utrunna
spriten. Slutligen utgör pipanordningen en varning, t. o. m. verksam
och iakttagbar för den, som på det primitiva sättet använder flaskan, att
han sätter den till munnen för att ur den få en klunk.

3) Smaken eller lukten på den denaturerade spriten bör vara kraftigt
motbjudande åtminstone för den, som ej direkt vant sig vid densamma, så
att ingen utan bestämd avsikt och utan självövervinnelse kan förtära av
den. — Detta krav fylles av den tillsatta träspriten.

4) Den denaturerade spritens eventuella skadlighet vid förtäring bör
tydligt deklareras å varje kärl, vari den till allmänheten försäljes. — Den
finska denatureringskommittén har i detta avseende föreslagit, att kärl eller
flaskor, vari denaturerad sprit förvaras eller utlämnas, skola vara försedda
med ettikett, upptagande inom svart ram orden: »Denaturerat brännvin.
Giftigt». Med den instinktiva rädsla, som allmänheten hyser för att skada
sin syn, kan kanske en mer kraftig effekt vinnas om man påpekar, vad
den denaturerade spriten i det avseendet kan åstadkomma. Om man dessutom
utbyter ordet brännvin, som allt för mycket leder tankarna över på
förtärandet, skulle man lämpligen kunna påbjuda följande påskrift på ettiketten.

DENATURERAD SPRIT.

GIFTIG.

Kan vid förtäring förorsaka blindhet.

129

Den föreslagna stegringen av den denatnrerade spritens halt av träsprit
liar haft till syfte att genom eu avskräckande denaturering söka stävja
spritens missbruk till förtäring och sålunda möjliggöra, att den denaturerade
spriten alltjämt under relativt fria former må kunna tillhandahållas allmänheten.

Tvä skäl tala emellertid mot att denaturerad sprit, även sedan denatureringen
förstärkts som ovan föreslagits, tillhandahålles allmänheten fullt
sä fritt som nu. Dels kan man befara, att eu viss grad av missbruk alltjämt
skall förekomma, dä ju denatureringen av humanitära skäl ej valts starkare
än att en eventuell missbrukare utan alltför menliga följder må undslippa
sitt försök. Å andra sidan föreligger en viss risk, att redan av alkoholen
berörda individer, som skaffa sig varan för att göra ruset fullständigt,
så hejdlöst och oförsiktigt bruka deri, att de kunna ådraga sig alltför svåra
skador.

Vid försök att finna de former, under vilka, med hänsyn tagen härtill,
försäljningen må äga rum, har det synts författaren till denna utredning
innebära en lösning av många därvid uppstående svårigheter, om man vid
sidan av på ovan föreslaget sätt denaturerat sprit även tillhandahåller en
kraftigare denaturerad sådan (»dubbeldenaturerad sprit»), som då må tillhandahållas
allmänheten under nästan hur fria former som hälst.

Att ej gärna all denaturerad sprit kan föreskrivas dylik kraftig denaturering,
beror därpå, att den kraftiga denatureringen medför vissa olägenheter
av antingen det ena eller det andra slaget. Skulle man åstadkomma
den större effektiviteten genom att betydligt höja spritens halt av träsprit
eller ren metylalkohol, skulle visserligen den tekniska användbarheten ej
behöva minskas. Men man skulle då riskera skadeverkningar, som hälst
böra undvikas. Och använder man andra medel för åstadkommandet av
en mer effektiv denaturering, inkräktas på de goda egenskaper, man i bruket
hittills vant sig kunna påräkna hos den denaturerade spriten. Om emellertid
huvudmängden av den sålda spriten, den sprit, som varje ordentlig förbrukare
kan erhålla, alltjämt vidmakthålles vid sin prima beskaffenhet, vid
sin fulla användbarhet, kan man väl tillåta sig att för en viss del av den
sålda spriten något inkräkta därpå till förmån för denatureringens effektivitet.
Om ej fullt så förstklassig, kommer den dubbeldenaturerade spriten
alltjämt att behålla sin användbarhet, och för förbrukare, som ej komma åt
vanlig denaturerad prima sprit, är denna ur brukningssynpunkt sekunda
sprit i allmänhet bättre än ingen sprit alls.

Valet av medel för åstadkommandet av en dylik kraftigare denaturering
är ej lätt, delvis beroende på de många möjligheter, som bjuda sig. Möjligheterna
inskränkas emellertid ej oväsentligt, om man till en början bestämmer
sig för att ej bygga denna kraftiga denaturering på endast en avskräckande
lukt eller smak hos denatureringsmedlet. Såsom ovan anförts,

Riskerna
med den träspritdenaturerade
spritens
tillhandahållande
under
nuvarande
fria farmer.

Förslag att
en särskilt
kraftigt denaturerad

sprit sa/uhdl
les möjligast
fritt.

Valet av denatureringsmedel
för den
»dubbeldenature
rade»
spriten.

130

är nämligen en dylik vädjan till lukt- eller smaksinnet oftast ej tillräckligt
befallande. Här må dock framhållas att ett systematiskt genomsökande av
någon större handbok i kemi eller något hithörande specialverk (t. ex. Colui,
Die organischen Oeschmackstoffe, Berlin 1914) visat att resurserna på detta
område långt ifrån äro utnyttjade.

Även en del andra denaturerande egenskaper torde ej utan det mest
tvingande skäl böra komma till användning. Eu tanke att i detta syfte använda
den egenskap, som pikrinsyra har, nämligen att på ett i ögonen
fallande sätt genom vitögats och hyns gulfärgning utmärka den som förtärt
av detta ämne även i ringa mängd, har sålunda övergivits. För pikrinsyrans
användning till dubbeldenaturering av åtminstone brännsprit, skulle
annars en del skäl kunna anföras. Ämnet i fråga är ytterligt bittert. Det
är lättlösligt i sprit och tillräckligt lösligt i vatten för att ej genom vattenspädning
utfällas ur spriten i den koncentration det skulle kunna komma
till användning för denatureringsändamål. Det är brännbart. Det tillverkas
i betydande kvantiteter på grund av den användning det fått i sprängämnesteknikens
tjänst. Givetvis är varken spritlösningen eller vattenlösningen
explosiv och även om genom lösningsmedlets avdunstning pikrinsyra skulle
erhållas i substans, torde fara för explosion knappast uppstå. Möjligen
kan däremot befaras att genom att syran angriper metaller lätt explosiva
salter skulle kunna uppstå. Erinras må, att försäljningen av syran nu ej
är omgärdad med kraftigare skydd än som tillkommer s. k. gifter av andra
klassen. Priset i minut (ett par kronor kilot) hindrar ej användningen, då
knappt mer än några gram per liter behöves.

Emellertid tvingar risken för förgiftning till betänksamhet. Visserligen
uppgives av framstående forskare på detta område, att den betydligt överskattats.
(Se Kunkel: Handbuch der Toxikologie s. 1092.) Och för att dess
giftighet ej är alltför utpräglad, kan också tala den ej ringa användning
pikrinsyran fått som medel att simulera sjukdom (gulsot) för ernående av
befrielse från militärtjänst. (Se härom Kobert: Lehrbuch der Intoxikationen,
Zweite Auflage, Bd 2, s. 806 samt Zeitschrift f. angewandte Chemie -/10
1914). Under sådana förhållanden torde det väl vara möjligt att genom en
väl avpassad dosering av ämnet såsom denatureringsmedel ernå en avskräckande
verkan utan större risk att göra skada.

Tills vidare har också lämnats tanken på användande av vare sig
formaldehyd, eller karbolsyra eller kreosot, om också samtliga dessa ämnen,
både genom sitt prisläge och sina på det ena eller andra sättet avskräckande
egenskaper allt jämt förtjäna att hållas i minnet för eu eventuell användning.
Alla ha dessutom den fördelen, att de förbrinna med spriten.

Andra grupper, som ägnats eu mer ingående uppmärksamhet, äro
kräkmedlen och avföringsmedlen. Även om man bland avföringsmedlens
grupp kan påträffa en del, som väl kunna tänkas få användning som dena -

131

tureringsmedel ovan har redan nämnts kolokvintextraktet, här mä dessutom
påpekas det för andra denatureringsändamål eu tid använda fenolftaleinet
— sä har dock kräkmedlen vissa teoretiska företräden. Vid lämpligt
val av kräkmedel kan eu ytterst hastig verkan erhållas. Kräkmedlet är dessutom
sitt eget motgift, och även, vid hastig verkan, ett motgift mot i spriten
möjligen förhandenvarande andra giftiga ämnen t. ex. metylalkoholen. Ett
avföringsmedel kan däremot ej erhållas med sä snabb verkan, att icke den
inmundigade vätskan långt innan effekten ernåtts hunnit uppsugas i kroppen.

Vid försök att för denatureringsändamål finna ett lämpligt kräkmedel,
befanns det genast omöjligt att använda ett ämne, som även i vårt land
ofta nämnts i detta sammanhang, (Se t. ex. Lundgrens i Vendelsberg motion
n:r 18 i andra kammaren år 1913), nämligen aponiorfinet. Oavsett att ämnet
även ur andra synpunkter är föga lämpligt, förbjudes dess användande av
ekonomiska skäl. Kostnaden för en något så när effektiv denaturering med
detta medel skulle ställa sig till åtskilliga kronor pr liter.

Däremot har det funnits möjligt att hämta ett denatureringsmedel ur
kopparsalternas grupp. Och bland kopparsalterna har kopparkloriden valts.

Att ett kopparsalt valts beror på, att dessa saker äro samtidigt snabbt
och säkert verkande och mycket oskyldiga kräkmedel utan djupgående eller
bestående skadeverkan på organismen. (För studiet av kopparsalternas verkningar
ha använts olika läroböcker och tidskriftsavhandlingar i farmakologi,
bland annat Meyer & Gottlieb, Die experimentelle Pharmakologie, Dritte
Auflage, 1914, samt en sammanställning av Meissen: Die Toxizität des
Kupfers, Zeitschrift för Tuberkulose Bd 21, s. 409 -427.) Kopparsalterna
ha dessutom en mycket vidrig och ihållande smak, och allmänheten har en
betydlig respekt för dem, kanske större än sakligt är motiverat. En fransk
auktoritet, Bouchardet, säger, jämförande kopparföreningars och blyföreningars
giftighet: »Blyet har skadat mer än skrämt, kopparn har skrämt mer
än skadat».

Då det i medicinen som kräkmedel mest använda kopparsaltet, kopparsulfatet,
är olösligt i sprit, har den i sprit lättlösliga kopparkloriden valts.
— En fördel med kopparkloriden är den vackra gröna färg den ger därmed
försatt sprit. Denna gröna färg slår om i blått, om därmed försatt sprit
spädes med även en obetydlighet vatten, en omständighet, som gör fastställandet,
att den gröna färgen verkligen beror på kopparklorid, synnerligen
lätt och som samtidigt kan betraktas som innebärande en garanti för
att den denaturerade spriten ej är otillåtligt vattenspädd.

Mot kopparkloridens användande skulle kunna anmärkas, att den är
ett fast ämne och att spriten genom enkel destination kan skiljas därifrån.
Oavsett att kopparkloriden är tänkt endast som en extra tillsats till den
för övrigt med träsprit denaturerade spriten, behöver man ej taga i betraktande
möjligheten av att de personer, som äro hänvisade till att köpa dubbel -

Kopparktoriden
som denatureringsmedel.

132

denaturerad sprit, skola ha tid och resurser att sysselsätta sig med destillering.
Och även om så vore fallet, kommer koppardenatureringen alltid att
utgöra ett hinder för det missbruk, som med denna denatureringsmetod
framför allt skulle bekämpas, den här och där spridda oseden, att mannen
från gatan, driven av akut spritbegär, för sina sista slantar köper en liten
flaska denaturerad sprit, som så omedelbart förtäres.

Bestämmer man sig för kopparklorid för viss del av den denaturerade
spriten, måste man för denna del uppgiva tillsatsen av pyridin. Pyridinet
fäller nämligen ut kopparkloriden. Använder man ett så kraftigt denatureringsmedel
som kopparklorid, kan man emellertid saklöst avvara pyridinet.
För fortsatt användande av träsprit utgör däremot kopparkloriden intet hinder.
En lösning av kopparklorid i träsprit har förvarats i månadstal utan att fällning
uppstått. Däremot har en låt vara obetydlig och för saken betydelselös
fällning uppstått, om sulfitsprit fått stå med kopparklorid, antagligen en
verkan av den i ringa mängd i denna sprit förefintliga svaveldioxiden.

Tillsatsen kopparklorid kan väljas olika stark. Dock torde ej finnas
anledning att reflektera på eu större koncentration, än att eu sup av den
denaturerade spriten kommer att hålla den dos kopparklorid, som är tillräcklig
för framkallande av kräkning. Räknar man 15 kubikcentimeter alkohol
på en sup, kommer en liter 90 %:ig sprit att motsvara 60 supar. En
tillsats av 60 kräkdoser skulle alltså för detta fall vara behövlig per liter
sprit. Då en kräkdos kan beräknas till 0,i gram skulle alltså 6 gram per
liter fordras. (Beräkningarna avse det med 2 molekyler kristallvatten kristalliserande
saltet.)

Vad beträffar den kostnad för denaturering, som tillkommer genom
användande av kopparkloriden, är denna föga betydande. Kopparklorid kostar
enligt Kahlbaums i Berlin i allmänhet ganska höga noteringar ungefär 1:50
per kilo vid inköp i större partier, vilket för 6 gram blir ungefär 1 öre.
Antagligen bör vid denaturering i stort å en central denatureringsanstalt
(vilken på annat ställe i denna utredning föreslås) mycket gynnsammare inköpspris
kunna erhållas.

Under hänvisning till föregående utredning föreslås alltså härmed, att jämte
den vanliga med pyridin samt 5 % träsprit denaturerade spriten även en annan
pyridinfri, som innehåller 6 gram kopparklorid per liter, må tillhandahållas
allmänheten under namn av dubbeldenaturerad sprit. Även i detta fall bör
allmänheten varnas för förtäring av varan, med upplysning om dels tillsatsen
av träsprit med dess skadeverkningar, samt om tillsatsen av ett som
kräkmedel verkande kopparsalt. För underlättande av den tekniska användningen
bör dessutom allmänheten upplysas å eu bruksanvisning om, hur
den bäst skall reda sig, om kopparkloriden ansamlas i behållaren å spritköket
eller sammansintrar veken. Den enkla hjälpåtgärd som därvid ifråga -

133

kommer, är sköljning med eu ringa mängd av samma sprit, eventuellt bortklippandet
av vekens övre förkolnade parti.

Såsom redan framhållits, tiar införandet av den dubbeldenaturerade Restriktioner
spriten betingats av önskan att, da försäljningen av vanlig denaturerad sprit turenide sprikringgärdades
med restriktioner, kunna tillhandahålla allmänheten i friare tens försäljformer
eu för åtminstone det vanligaste ändamålet, alltså som brännsprit, mnhanddn!~
användbar sprit. Vad dä frågan beträffar, under vilka former den ena och
den andra av dessa slag av denaturerad sprit må säljas, har det till eu
början ansetts påkallat att förbjuda den enkeldenaturerade spritens försäljning
i mindre mängder än 1 liter. Lämpligt torde vara att beträffande dess
försäljning i detta avseende kopiera den tyska försäljningsbestämmelse, som
föreskriver, att denaturerad sprit i minuthandeln endast får säljas i kärl av
50, 20, 10, 5 och 1 liters rymd, vilka kärl skola vara oöppnade och försedda
med uppgift om alkoholstyrkan. (Se Ullmann, Enzyklopädie der technischen
Chemie, Band 1, s. 788.) Till denna tyska bestämmelse torde också
böra fogas den, att försäljningskärlet skall bära den försäljande firmans
namn.

Som skäl för höjandet av försäljningsgränsen för den enkeldenaturerade
spriten till 1 liter, kan i värt land anföras den erfarenheten, att möjligheten
att köpa denaturerad sprit i små kvantiteter synes befrämja dess
användning som rusdryck. När i Stockholm den bestämmelsen infördes,
att denaturerad sprit ej fick säljas i mindre mängder än ‘/a liter, blev också
resultatet, såsom från ett par polisdistrikt intygas, att butikerna ej i samma
grad besöktes av sådana personer, som kunde misstänkas ha för avsikt att
missbruka varan. Såsom från ett annat polisdistrikt i Stockholm intygas,
påträffas emellertid alltjämt i fickorna på fyllerister, som omhändertagits av
polisen, ej sällan '' .-literflaskor, mer eller mindre tömda på sitt innehåll av
denaturerad sprit. Priset på en dylik mindre flaska denaturerad sprit är ej
heller särskilt avskräckande och V3-literflaskan är bekväm att bära i fickan.

En proportionsvis större stegring av priset och en betydligt mycket mer
skrymmande, för gatans alkoholister obekväm form erhålles genom att föreskriva
att enkeldenaturerad sprit ej må säljas å mindre flaskor än literflaskor.

Rörande literflaskornas form har på annat ställe i denna utredning ett förslag
framställts.

Såsom av den i början av denna utredning lämnade historiken framgår,
har riksdagen i sin skrivelse till Konungen såsom en tänkvärd åtgärd
för förekommande av här ifrågavarande missbruk bland annat framhållit
fastställandet av en viss minimimängd för försäljningen. Det nyss framställda
förslaget har, låt vara i modifierad form, sökt realisera denna riksdagens
anvisning.

Bakom ett par andra av riksdagens förslag, nämligen förslaget att
försäljningsställenas antal bör minskas till ett fåtal i städerna och högst ett

134

i varje landskommun, samt vidare förslaget att varje köpare av denaturerad
sprit skall förete intyg av myndighet om sin behörighet, ligger uppenbarligen
den förhoppningen att på detta sätt missbrukare skola kunna avstängas
från tillgång till varan. Riksdagen har emellertid samtidigt som en allmän
fordran på här ifrågasatta lagstiftning uppställt det kravet, att den icke må
försvåra åtkomsten av varan i fråga. Det synes emellertid vid en granskning
av de möjligheter, som här föreligga och efter genomläsning av den
under remissen förebragta utredningen, svårt att tänka sig, att de båda
nyss nämnda förslagen skulle kunna realiseras utan att komma i konflikt
med detta krav på lätt tillgång till varan. Utom en ofördelaktig inverkan
på den denaturerade spritens lättillgänglighet, skulle försäljningsställenas
reduktion, såsom från åtskilliga håll påpekats, även medföra den olägenheten
att om överhuvud handeln med denaturerad sprit alltjämt skulle anförtros
vissa minuthandlande, de därmed priviligierade därigenom försättas
i en gynnad undantagsställning gent emot andra sådana, något som är
ägnat att framkalla svårigheter vid försäljningsrättigheternas utdelning och
missnöje hos de förbigångna.

Författaren till denna utredning vågar härmed framlägga ett förslag,
åsyftande att uppnå den önskvärda möjligheten att avstänga missbrukare av
denaturerad sprit från inköp av dylik utan att därför de av riksdagen i dess
skrivelse föreslagna, djupt ingripande åtgärderna skulle behöva tillgripas.
I stället för att begränsa antalet försäljningsställen i enlighet med riksdagens
skrivelse, skulle enligt författarens mening alltjämt alla pålitliga handlande i
enlighet med nu rådande praxis kunna efter ansökan tilldelas rätt att sälja
denaturerad sprit. Men i stället skulle den begränsningen införas, att varje
handlande fick sälja enkeldenaturerad sprit endast till sina reguljära, av
honom till namn och bostad kända kunder och deras husfolk, men ej till
andra (om ej dessa andra särskilt styrkte sin behörighet att omhänderhava
varan). Lämpligen bör försäljaren, såsom i riksdagens skrivelse även föreslagits,
vara skyldig att föra eu liggare, angående såväl köpare som varje
gång försåld kvantitet, vilken bestämmelse dock blott bör gälla den enkeldenaturerade
varan. Lämpligen bör också förbud stadgas för försäljning
till minderårig och berusad.

Ur försäljarens synpunkt synes en dylik anordning tillfredsställande.
Alla ordentliga försäljare bli likaberättigade. De komma i den ställningen
till sina reguljära kunder, att de kunna leverera dem den vara dessa vilja
ha. De få visserligen det besväret att föra en liggare, men då denna endast
behöver föras med hänsyn till försäljningen av enkeldenaturerad sprit, som
endast säljes i kvantiteter av minst en liter och i hela litertal, så kan besväret
ej skattas särskilt högt. En tillfällig kund (som ej är berusad) behöver
ej rent avvisas, utan kan alltid erhålla dubbeldenaturerad vara, varmed
handlande med rätt att sälja denaturerad sprit alltid bör vara försedd.

135

Ur den lojale köparens synpunkt bör anordningen också vara tillfredsställande.
Han bär pa det ställe, han gör inköp av sina vanliga förnödenheter,
det må nu vara vanlig minuthandel eller eu lysoljeaffär, möjlighet att
få enkeldenaturerad sprit utan några som hälst svårigheter.

Ur nykterhetssynpunkt synes också anordningen tillfredsställande. Den
tillåter nämligen att förbud på försäljningsstället av polismyndighet eller
nykterhetsnämnd nedlägges mot försäljning av denaturerad sprit till en viss
missbrukare. (Och endast sådana, som visat sig missbruka denaturerad
sprit, ej vilken fyllerist som hälst bör här komma i fråga.) Någon svårighet
att få reda på det inköpsställe han använder bör icke kunna föreligga.

Och även om personen i fråga så fördelat sina inköp av de vanliga förnödenheterna,
att han möjligen skaffat sig rätt att köpa på ett par tre ställen,
bli dock inköpsmöjligheterna i alla fall sä reducerade, att verkligt hinder
för effektiv avstängning ej kan anses föreligga. Just bestämmelsen, att försäljaren
endast till för honom till namn och hemvist känd kund äger sälja
enkeldenaturerad sprit, gör det svårt för missbrukaren att nomadisera med
sina inköp av varan. För underlättande av polismyndighets eller nykterhetsnämnds
ingripande bör föreskrivas, att länsstyrelsen vid utdelandet av tillstånd
till försäljning av denaturerad sprit bör vara skyldig att därom meddela
polismyndighet resp. nykterhetsnämnd i orten.

Riksdagen har också föreslagit, att köparen skall avlämna skriftlig rekvisition.
Denna bestämmelse skulle alltså drabba alla de hundratusenden,
som inköpa denaturerad sprit och skulle besvära var gång ett dylikt inköp
skall göras. Det besvär, som alltså skulle påläggas allmänheten, blir ej så
ringa och för en del av den allmänhet, som använder denaturerad sprit,
kan det förefalla rätt kännbart. Denna bestämmelse skulle vidare bliva rätt
komplicerad på grund av nödvändigheten att stadga förvaringsskyldighet
med hänsyn till rekvisitionssedlarna, eventuellt andra kompletterande bestämmelser.
Med hänsyn till övriga här föreslagna ganska effektiva åtgärderna
torde förslaget rörande skriftlig rekvisition kunna få förfalla.

Då här framlagts förslag angående införandet av dubbeldenaturerad Möjligheten
sprit, som skulle få säljas under friare former än vad som kan tillåtas med
den vanliga denaturerade spriten, torde det vara lämpligt att även påpeka in som eren
annan utväg att fylla det behov, som den dubbeldenaturerade spriten
avsetts skola fylla. Utvägen skulle bestå däri, att träspriten helt fick över vanlig denataga
den dubbeldenaturerade spritens uppgifter. Rent tekniskt kan den för-turerad sPritträffligt
ersätta sprit. Prisskillnaden är ej heller avgörande betydelse. Målet
skulle vinnas, om det ålades varje handlande, som får rätt att sälja denaturerad
sprit, att också tillhandahålla allmänheten med träsprit och med rätt
att sälja denna i mindre kvantiteter (naturligtvis med bifogad varning).

Under nuvarande förhållanden torde varken vanliga handlande med denatuturerad
sprit eller allmänheten hava reda på, att man i träspriten äger ett

136

Kan ordet
»denaturering»
försvenskas
?

ersättningsmedel för vanlig sprit, ett medel som ej kan missbrukas på grund
av att missbruket så grymt straffar sig. Skulle nu föreslagna åtgärder ej
visa sig till fylles, skänker i själva verket träspriten åtskilliga möjligheter att
utan skada för den lojala förbrukningen effektivt bekämpa missbruket.

* *

Slutligen må en benämningsfråga här beröras. De här använda termerna
»enkel- och dubbeldenaturerad» sprit äro givetvis ganska långa.
Hade man på ett tidigt stadium av denatureringsfrågans historia i vårt
land sökt att skaffa ett enkelt svenskt uttryck för denaturering, är det möjligt
att även vårt land kunnat äga en motsvarighet till det korta tyska uttrycket
»vergällt». Ett användbart ord för denaturera vore t. ex. det svenska
ordet »förmänga». Ordet mänga är ett gammalt och ännu då och då använt
uttryck för blanda. Vi ha''det t. ex. i förbudet att sälja »mängt för
omängt». Genom att härtill foga förstavelsen »för» skänkes verbet en
innebörd av att genom mängningen ändra det mängdas natur, alltså just
vad som ligger i ordet denaturera.

En framstående språkman har i själva verket på förfrågan förklarat,
att ordet »förmängd» vore ett gott svenskt uttryck för »denaturerad». Det tilllåter
också lätt sammansättningar. »Enkeldenaturerad» och »dubbeldenaturerad»
kan lätt ersättas med uttrycken »enkelförmängd» och »dubbelförmängd».
Den ofullständigt denaturerade industrispriten kan lätt benämnas »halvförmängd».
Såsom ordet »denaturera» redan ingått i det allmänna folkmedvetandet,
finnes dock ingen anledning att i lagstiftningen ersätta det med
det svenska ordet förmänga. I diskussionen på detta område torde det
dock kunna få en användning som ett bekvämt ersättningsord och kan på
det viset få visa vad livskraft det kan besitta.

6. Frågan om mer effektiv denaturering av
tekniska och kosmetiska preparat.

Såsom redan förut varit bekant och såsom under remissen av detta
ärende till länsstyrelserna ytterligare bekräftats, är det ej endast denaturerad
sprit, som fått användning som surrogat för spritdrycker. Sä har inrapporterats
missbruk av lack- och polityrsprit, av sprithaltig skosvärta (s. k. nubiansvärta)
och framför allt av en del för hudens och hårets ans och vård
och för behandling av sårskador utbjudna medel, ävensom luktvatten.

Rörande samtliga dessa medel må till en början påpekas, att det med Intet hinder
nu gällande lagstiftning står tillverkaren fritt att tillverka dem hur som hälst, rande förhålom
han blott ej för sin tillverkning gör anspråk på restitution av tillverk- landen för att
ningsskatt å den för tillverkningen använda spriten. Vill någon t. ex. till-^sälja^drickverka
och utbjuda Eau de Cologne av ren sprit med tillsats av ett antal bara teknivälsmakande
eteroljor i sådan proportion, att varan också kan förtäras som s^f beskatkit
ett kryddat brännvin, synes intet hinder möta i nuvarande lagstiftning. Och brännvin.
på samma sätt kan en tillverkare utan.hinder i lagstiftningen, så länge han förhindras.
använder beskattad sprit, tillverka hårmedel, munvatten etc., som genom
arten av sina tillsatser kunna göras väl användbara som surrogat för sprithaltiga
drycker. Å orter och under förhållanden, då åtkomsten av spritdrycker
är föga begränsad, är denna omständighet utan större betydelse, men
annorlunda ställer det sig, om tillgången till dylika drycker blir knapp eller
försäljningen omgärdad med effektiva restriktioner. 1 detta fall kan den
fria rätten att använda odenaturerat brännvin till tekniska preparat, kosmetika
etc. giva anledning till mycket missbruk. Under sådana förhållanden
är det, då det gäller att förhindra missbruket av här åsyftade tekniska preparat,
ej tillräckligt att fastställa lämpliga denatureringsmedel för den denaturerade
sprit, som användes för framställning av dylika, utan det är också
nödvändigt antingen att förbjuda framställning av sådana preparat av annan
sprit än denaturerad (naturligtvis med denatureringsmedel, som effektivt
hindra förtäring och med utfärdande av sådana föreskrifter, att denatureringen
ej genom den ytterligare beredningen neutraliseras) eller också att
för de fall då odenaturerad sprit användes, uppställa vissa villkor med hänsyn
till den slutliga produktens beskaffenhet och försäljning. Lämpligen

138

torde det ur nykterhetssynpunkt vara, att användandet av denaturerad sprit
stadgas som regel, och rätten att använda ren sprit göras beroende av särskilt
tillstånd, varvid tillståndets erhållande bör göras beroende av prövning,
i vad män garanti finnes för att produkten ej kommer att användas som
berusningsmedel.

Ofullständig Vad beträffar de ovannämnda varor, som alltså i värt land inrappor‘tuiåtes^Yvårtterats
äga användning som spritdryckssurrogat, är det för vissa av dem
land även i säkert och väl för det stora flertalet av dem sannolikt, att de äro fram^deffärdiga
ställda av denaturerad sprit. Och om redan sprit, som denaturerats med
preparatet är det allmänna denatureringsmedlet visat sig kunna missbrukas för förtäring,
Dylikålpfe- sa är detta i ännu högre grad fallet med sprit, som denaturerats för tillparat
kunna verkningsindustriens behov, emedan denatureringen i detta fall ofta är ganska
till förtå- lindrig. (I Tyskland kallas för tillverkningsindustrien särskilt denaturerad
ring. sprit »ofullständigt denaturerad».) Förhållandet äger sin förklaring däri, att
denatureringen för tillverkningsindustriens ändamål hittills framför allt avsett
att förekomma, dels att den en gång denaturerade spriten efter befrielse
från denatureringsmedlet ånyo denatureras och på det viset kommer i åtnjutande
av skatterestitution två gånger, dels att den utbjudes i handeln
såsom odenaturerad med undandragande av staten den tillverkningsskatt,
som i så fall bör vila på den. Däremot har man hittills föga tänkt på
möjligheten att spriten skulle användas till fabrikationer av preparat, som
kunna missbrukas till förtäring.

Hur otillräcklig denatureringen av sprit för tillverkningsindustriens
räkning emellertid måste anses, om det gäller att hindra missbruk till förtäring,
framgår av att för framställning av ättika denaturering med 3 %
ättiksyra är tillåten. Emedan den med ättika denaturerade alkoholen genom
fabrikationen sedan själv vandias till ättika, är denna denaturering ur alla
synpunkter lämplig. Men det är uppenbart att om spriten ej ättikvandlas,
är denatureringen ifråga alldeles otillräcklig för att förhindra varans missbruk
till förtäring. Sak samma gäller också denaturering med ättiketer.
En denaturering med ättika och ättiketer, tillätes dock i värt land för exempelvis
salubrin.

hetenänav‘Sätt Under dessa förhållanden borde vid denatureringen av sprit för indu i

denature- striändamål skiljas mellan å ena sidan de fall, då spriten genom fabrikations ringsavse-

processen kemiskt omvandlas, såsom fallet är vid t. ex. just ättikindustrien
ende skilies J

mellan sådan eller då den över huvud ej ingår i den slutliga produkten, såsom då spriten

‘som^vid^ni’ enc*as* användes som extraktivmedel, och å andra sidan de fall, då spriten
verkningen fortfarande ingår i det slutliga preparatet. För detta senare fall bör antingen
handlas °och denatureringsmedlet väljas så, att det slutliga preparatet ej blir användbart
sådan, som ti" förtäring eller också bör för det färdiga preparatets denaturering fastsy*
W< ställas särskilda bestämmelser, eller också sådana försäljningsbestämmelser,

tiga prepa- att missbruk förhindras.
rotel.

139

Såsom nu är fallet äro bestämmelserna ännu ej i alla avseenden Missbruket^

dana, att de möjligast hindra missbruk. Vad beträffar tillverkning av lack- poutyrsprH.
färger och polityr tillätes nu eu denaturering medels eu obetydlighet terpentinolja
eller kamfer (0,25 % terpentinolja eller ock 2,5 gram kamfer för varje
liter brännvin), varjämte ock sedan den 1 juli 1910 den bestämmelsen finnes,
att lackfärger och polityr, som beredas av sålunda denaturerat brännvin,
såvida de hållas till salu, skola hålla minst en tiondedel schellack eller annat
harts. Denna tilläggsbestämmelse tillkom på förslag av Kontrollstyrelsen,
sedan det blivit känt, att i handeln förekommande polityr understundom
hållit ytterligt litet harts, endast några hundradels procent.

Det är uppenbart att fastställandet av en viss minimihalt harts var av
behovet påkallat av nykterhetssynpunkt. Om också på detta vis missbruket
av lackfärger och polityr försvårats, torde dock ytterligare bestämmelser
vara motiverade. Genom enkel vattenspädning utfälles den övervägande
mängden harts ävensom terpentinolja eller kamfer, som sedan efter någon
tid flyter upp. Den på detta sätt erhållna spriten erbjuder ej tillräckligt
hinder för missbruk. Det är ju också ett faktum att polityrsprit här och
var i ej ringa grad missbrukas.

Vad beträffar frågan, hur detta missbruk skall förekommas, må här Förslaget att
till eu början erinras om ett av den finska denatureringskommitten framstam lokvintexförslag
rörande tillsats av kolokvintextrakt. ^naturenlig''

Detta medel hör till de på denatureringsfrågans tidigaste stadier disku- av lack- och
terade medlen. Då det emellertid ej är flyktigt, och dä det därför omöjliggör polityrsprit.
spritens användning för rengöringsändamål, då det vidare ogynnsamt påverkar
spritens brännförmåga, har det ej ansetts böra accepteras som allmänt
denatureringsmedel. I de fall däremot, då man ej har anspråk på att
den denaturerade spriten skall besitta fullständig flyktighet, äger kolokvintextraktet
ej så få egenskaper, som göra det till ett effektivt denatureringsmedel.
Det är ytterligt bittert, innehåller kanske det kraftigast kända bitterämnet.
Det är samtidigt ett kraftigt verkande avföringsmedel, som även
åstadkommer svåra koliksmärtor. Den som en gång fått en tillräcklig dos
kolokvint, aktar sig ganska säkert en annan gång därför. Det utfälles icke
genom vattentillsats ur den denaturerade spriten. Med hänvisning till
dessa kolokvintens egenskaper föreslår den finska denatureringskommittén
en tillsats av kolokvintextrakt till lack- och polityrsprit. Av en blandning
av fem volymdelar alkoholiskt kolokvintextrakt och tre volymdelar rå träsprit
skulle enligt förslaget fyrtio kubikcentimeter tillsättas varje liter brännvin,
reducerad till normalstyrka av 50 volymprocent. (Styrkan av det alkoholiska
kolokvintextraktet angives ej i den finska kommitténs betänkande.

Närmast till hands ligger att antaga, att därmed avses finska farmakopéns
preparat, som är ett torrt extrakt. På ett ställe talas om kolokvintfröex -

140

Några invändningar

mot kolokvintdenaturering.

Förslag rörande
användande
av
iräsprit som
denatureringsmedel

för lack- och
polityrsprit.

trakt, vilket antagligen är tryckfel. I allmänhet avlägsnas vid extraktberedningen
fröen, vilka ej innehålla verksam beståndsdel.)

Vid detta sitt förslag har den finska kommittén kunnat bygga på
praktisk erfarenhet, att kolokvinttillsatsen ej gör varan mindre användbar
för avsett tekniskt ändamål. Användbarheten av på detta sätt denaturerad
lack- och polityrsprit har genom flerårigt bruk vid en till ett finskt tukthus
hörande snickeriverkstad konstaterats. Och två särskilda snickerifabriker i
Hälsingfors, som på uppdrag prövat dylik vara, ha förklarat den ej endast
användbar utan även vitsordat de därmed erhållna gynnsamma tekniska
resultaten. Den finska kommittén meddeiar också, att kolokvintdenaturering
ställer sig endast obetydligt dyrare än den nu föreskrivna.

Ur den finska kommitténs förslag ma vidare framhållas bestämmelsen,
att kolokvintdenaturerad sprit på grund av kolokvintextraktets giftighet skall
förses med varning innehållande beteckningen »Giftigt».

Med fullt erkännande av det finska förslagets tänkvärdhet, må dock
här göras några invändningar mot att redan på frågans nuvarande stadium
kolokvintdenaturering skulle stadgas för polityrsprit.

Till en början är saken skäligen outredd ur ekonomisk synpunktKolokvintfrukten,
ur vilken kolokvintextraktet framställes, erhålles av en i
Spanien, Marocko, Egypten, Syrien med flera varma land förekommande
växt. För erhållande av ifrågavarande denatureringsmede! blir Sverge alltså
hänvisat till utlandet, vilket alltid representerar en viss olägenhet. Vad denatureringen
med kolokvintextrakt kan kosta, är svårt att beräkna. Det är
nämligen osäkert, om man för beräkningen härav får utgå från drogens
nuvarande pris. Man vet nämligen ej, hur detta pris kommer att influeras
av den större efterfrågan på drogen, som dess användning för denatureringsändamål
betingar. I vårt land denaturerades år 1911 för färg-och polityrfabrikers
räkning ungefär 350,000 liter av normalstyrka, vilket i händelse
av kolokvintdenaturering skulle ställa ej små anspråk på tillgången av
kolokvintextrakt.

Man kan också fråga sig, om det är nödvändigt att genast taga steget
fullt ut till ett så kraftigt denatureringsmedel. Man kan väl tänka sig att
det även för lack- och polityrspriten föreskrives en tillsats av träsprit, med
deklaration av tillsatsen och därpå grundad varning gent emot förtärandet.
Skulle denna åtgärd ej visa sig tillräckligt effektiv, kan man ju senare övergå
till denaturering med kolokvint. För övrigt kan ju vederbörande myndigheter
givas rätt att föreskriva kolokvintdenaturering för lack- och polityrsprit, som
försäljes till ort, där dylik sprit i större utsträckning visat sig missbrukas.

Även med hänsyn till sådana tekniska preparat som nubiansvärta torde
det vara lämpligt att föreskriva eu deklarerad och av varning åtföljd tillsats
av träsprit.

141

För den händelse, att förslaget rörande kolokvintdenaturering skulle
upptagas även för värt land, tnä pa grund av otydligheten i det finska förslaget
rörande de mängdförhållanden, vari extraktet skulle användas, följande
beräkning lämnas.

Enklast ställer sig beräkningen, om man utgår från det visserligen ej
i den svenska farmakopéen, men i det stora flertalet utländska farmakopéer
förefintliga torra extraktet, Extractum Colocynthidis siccum. Den därav
behövliga dosen för åstadkommande av en avförande verkan är 0,oi gram
och maximaldosen per gång är 0,im gram. Utgår man från att redan en
sup bör åstadkomma en medelstark verkan, kunde man alltså tillsätta extraktet
i en mängd av 0,o2 gram pr sup. Räknas 60 supar på var liter
denaturerad sprit, skulle tillsatsen bliva 1,2 gram kolokvintextrakt pr liter
denaturerad sprit eller ungefär 0,7 gram per liter sprit av normalstyrka. —
Med ett pris av ungefär 25 kronor per kilo för kolokvintextraktet i den
utländska droghandeln, motsvarande 2l/3 öre per gram, blir kostnaden ej
mer än några öre per liter sprit. För den händelse denatureringen utföres
genom urlakandet av den råa drogen, bör kostnaden ställa sig väsentligt lägre.

Såsom ovan framhållits har man från åtskilliga delar av landet inrapporterat
missbruk av en del i handeln tillgängliga medel för munnens,
hudens och hårets vård ävensom av Eau de Cologne.

I själva verket utbjudas ett stort antal sådana preparat med en betydlig
sprithalt. Ur en av Medicinalstyrelsen gjord sammanställning må sprithalten
meddelas på ett antal sådana.

Benämning Capillo.................... Entulin.................... Henosol ................. Javol.................. Kronans hårsprit ..... Lazarol.................... Lyptol ....................		Alkoholhalt ..... 51 %. ..... 25 » ..... 58 » ... . 25 » ..... 50 » ..... 40 » 49 »
Läkerol....................		..... 45 »
Mimmizol.................
Radiant...................		.... 40 »
Salubrin .................		.... 50 »

I och för sig finnes intet att anmärka mot alkoholhalten i dessa och
andra preparat. Den är betingad av nödvändigheten att i lösning hålla en
del i vatten olösliga men i sprit lösliga beståndsdelar, t. ex. eteroljor. Och
alkoholen själv har erkänd betydelse för t. ex. hårets vård.

Å andra sidan är det uppenbart, att den höga alkoholhalten lätteligen

Fakultativt
förslag rörande
kolokvintdenaturering.

Frågan om
missbruk av
kosmetiska
preparat.

142

Frågan om
salubrin kan
användas
som berusningsmedel.

kan förleda till preparatens användande till förtäring, särskilt då övriga tillsatser
ej göra dem alltför osmakliga.

Gent emot påståendet att dylika preparat skulle användas till berusning
har åtminstone i ett fall ytterst energiskt opponerats, nämligen med
hänsyn till salubrinets användning i dylikt syfte. Enligt salubrinfabrikanten,
fil. doktor Håkansson i Eslöv, skall det vara omöjligt att så använda salubrin.

Så väl ur teoretisk synpunkt som med hänsyn till föreliggande erfarenhet
är det emellertid klart, att salubrin på här åsyftat sätt kan missbrukas.

Den teoretiska frågan om salubrin kan användas som berusningsmedel
kan anses i sig sluta två frågor.

Den första är: hur verkar salubrin om det införes i organismen genom
matsmältningskanalen? Den andra är den: kan salubrin över huvud förtäras
och i så fall i sådana mängder, att mer kraftiga verkningar därav
blir följden?

Vad beträffar den första frågan, är det klart att salubrin, som ju till
50 proc. består av alkohol och som alltså innehåller mer alkohol än
vårt vanliga brännvin, bör visa alkoholens vanliga verkningar, om det ej
möjligen innehåller något motverkande ämne. Utom 50 proc. alkohol innehåller
salubrin ungefär 2 proc. ättiksyra, 23 proc. vatten och 25 proc. ättiketer
(etylacetat), ett ämne som utgör eu kemisk förening mellan alkohol och
ättiksyra. — Att de små mängderna vatten och ättiksyra ej kunna motverka
alkoholens berusande verkningar är uppenbart. Frågan blir då,
hur ättiketern verkar. Med stor sannolikhet kan man påstå, att ättiketern
långt ifrån att motverka alkoholens verkningar, just bör understödja
dem. Ättiketern är ett ämne, som ur sin vattenlösning i avsevärd
mängd upptages av cellens fettartade beståndsdelar, cellipoiderna, och är i
överensstämmelse därmed enligt den s. k. Ovcrton-Meyer’ska regeln ett
narkotiskt verkande ämne. Redan i en utspädning av 1 del på 400 delar
vatten åstadkommer det enligt Överton narkos hos lägre djur. Det är med
andra ord som narkotiskt medel åtskilliga gånger kraftigare än alkoholen.
Och på kaniner har professor Santesson övertygat sig om att salubrin
fortfarande visar alkoholens narkotiska egenskaper. (Se hans meddelande i
tidningen Templaren d. 6 okt. 1910.)

Vad beträffar den frågan, om salubrin överhuvud kan förtäras, måste
den besvaras jakande. 1 outspädd form tar nog visserligen ingen med sunda
instinkter på smaksinnets område in salubrin. Dess smak är därför alldeles
för stark. Men man behöver ej späda det särskilt kraftigt med vatten för
att det skall gå lika lätt att få ner det såsom något illasmakande medikament,
varom författaren av denna utredning övertygat sig. Och med tillsats
av någon simmig, och därför smaken mer döljande saft bör man relativt
lätt kunna övervinna obehaget av den ej särskilt angenäma smaken.

143

Och vad personer beträffar med strupar vana att tåla denaturerad sprit, är
det ganska antagligt, att de också kunna tåla outspädd salubrin.

Den uppfattning, som här framlagts rörande salubrinets användbarhet
som surrogat för sprit överensstämmer med den, som i eu av tidningen
Templaren anordnad rundfråga visade sig omfattas även av professorerna
C. T/t. Mörner och C. G. Santesson. (Se Templaren för 1910. Jfr
även tidningens nummer för 3/,,. 22/l0 1908, 4/„ 1909, 2s/4, 2YS, ä9/.,

7,o och ''7,0 1910.)

Vad erfarenheten ur det praktiska livet beträffar, är den fullt övertygande.
Det föreligger ett stort antal, från tillförlitliga personer härrörande
iakttagelser, att salubrin under förhållanden, där ingen förväxling kan föreligga,
använts som surrogat för spritdrycker.

Här må efter en av Medicinalstyrelsen gjord sammanställning följande,
saken berörande utdrag meddelas ur tjänsteläkares rapporter.

Utdrag ur tjänsteläkares rapporter till Med. Styrelsen.

1907.

Sårna distrikt:--— »Andra surrogat upptäcktes då i de sprithaltiga

blandningarna salubrin, lyptol och lazaron---salubrinet däremot använ des

en tid i avsevärd grad till sådant ändamål (berusningsmedel). Vederbörligen
utspätt med vatten och försett med socker, eller, när det skall vara riktigt fint
med en lätt tillgänglig butelj alkoholfri^ vin, lär salubrinet giva en ganska smaklig
dryck, som därtill är både billig och starkt rusande — »man blir alldeles vild
och tokig av den» — säga vederbörande, men efteråt också medför större obehag
än andra spritdrycker» — — —.

Bergsjö distrikt: — — — »Försäljning av all slags patentmedicin förekommer
även i de minsta handelsbodar och av sådan användes exempelvis salubrin
och Rigabalsam till berusningsmedel» -— — —.

Delsbo distrikt: — — — »Salubrin och Eau de Cologne inköpta i handelsbodarna,
missbrukas ej sällan såsom berusningmedel.»

Loos distrikt: — — — »Andra sprithaltiga vätskor såsom vademecum,
lazarol, salubrin, nubiansvärta m. fl. användes däremot ej sällan till berusningsän
damål»---.

Arvidsjaurs distrikt:---- »Förtärandet av salubrin, Eau de Cologne

och så vidare förekommer ej så ovanligt» — — —.

1908.

Örebro distrikt: — — — »Salubrin och andra likartade medel synas hava
en icke obetydlig användning som berusningsmedel» — — —.

Husby distrikt: — — — »Trots alla påståenden av fabrikanten d:r Håkansson,
vågar jag försäkra att salubrin användes såsom ''njutningsmedel’. Jagvill
hänvisa till årsberättelsen för 1906 vari jag omnämner 2 akuta förgiftningsfall
med salubrin, som förekommit i min praxis» — — —.

144

Älvdalens distrikt: — — — »därjämte hitföres icke blott vanliga spritvaror
utan också till invärtes bruk salubrin, kolijoks» — — —.

Järvsjö distrikt: »Dryckenskapen är nog i avtagande men salubrin, lyptol
och andra sprithaltiga preparat, som saluhålles i de vanliga handelsbodarna, användes
faktiskt till berusningsmedel i brist på annat.»

Ockelbo distrikt: »Salubrin användes såsom berusningsmedel i skogs bygderna.

Härnösands distrikt: — — — »Från Tynderö säges, att salubrin mycket
användes såsom berusningsmedel» — — —.

Svegs distrikt: — — — »bland tekniska fabrikers alkohol- och eterhaltiga
preparater, som missbrukas till berusningsmedel, kunna nämnas lyptol, lazarol och
salubrin» — — —.

Arvidsjaurs distrikt: —---»såsom berusningsmedel användes ock

salubrin.»

Tingsryds distrikt: — — — Men denaturerad sprit och salubrin begagnas
i ej ringa skala som berusningsmedel. — — —

Målilla distrikt: »De som finna ölet för svagt hälla salubrin i detsamma.»

Ullar eds distrikt: —--»Dessutom blevo av vederbörande kronoläns man

handlandena i byn förbjudna att till järnvägsarbetarna försälja denaturerad
sprit och salubrin, som att döma av den mängd tomflaskor, som hoptals lågo
kringspridda här i byn måtte hava förtärts i oerhörda kvantiteter.» — — —

Torups distrikt: — — — »Ingen försäljning av Hoffmans droppar, men
däremot av salubrin, som i icke ringa grad köpes i handelsbutikerna och förtäres
av s. k. rallare och av en del lösa arbetare». — — —

1911.

Lenhovda distrikt: — — — »här och var användes salubrin och Hoffmans
droppar såsom berusningsmedel.» - — —.

Ryds distrikt: »Även denaturerad sprit och salubrin användes såsom berusningsmedel.
»

Åsheda distrikt: »I berusningssyfte förtäres en del tekniska preparat såsom
salubrin.» — — —.

Örebro distrikt: »Salubrin, denaturerad sprit, Eau de cologne in. fl. dylika
tekniska fabrikater lära mycket missbrukas som berusningsmedel och tillhandahålles
flerstädes hos lanthandlare.»

Nora distrikt: »Salubrin användes ofta till berusningsmedel.»

Sårna distrikt:---»liksom också salubrin, lazarol och Eau de

Cologne användes såsom berusningsmedel mer än man skulle tro.»--—

Jervsö distrikt: »Salubrin och dylika sprithaltiga preparat, som saluhålles i
bodarna, användes allmänt till berusningsmedel.»

Enångers distrikt: »Som berusningsmedel användes salubrin, som köpes i
handelsbodarna inom kommunen (Enånger).»

Loos distrikt: »Salubrin, lazarol, Eau de Cologne och andra s. k. hygieniska
preparat användes i ganska stor utsträckning som berusningsmedel.»

Ockelbo distrikt: »Salubrin användes i skogsbygderna såsom berusningsmedel.
»

Härnösands distrikt: »Dryckenskapen är i avtagande utom i en kommun,
där förtärandet av salubrin uppgives vara i tilltagande.»

145

Här må även efter Nykterlietskomniitténs Betänkande, del VI: 2 s. 124
återgivas vissa myndigheters uttalanden i fråga om användandet av salubrin
till förtäring.

K. B. Uppsala län fäster uppmärksamheten på frågan om fördärvliga surrogater
för spritdrycker. Under byggandet av järnvägen mellan Uppsala och
Enköping hade hos K. B. anmälts, att ett visst antiseptiskt preparat i stor utsträckning
blivit av järnvägsarbetarna använt såsom berusningsmedel och att detta
enligt arbetsbefälets mening medförde ännu mera skadliga verkningar än missbruk
av spritdrycker. Emellertid hade det så lyckats att utan anlitande av laga åtgärder
förmå handlandena utefter järnvägen att avstå från försäljning av det åsyftade
preparatet.

Kronof. i Östra h:ds fögderi (Jönköpings län) anser det vara en lucka i lagstiftningen,
att bestämmelser saknades till försvårande eller förhindrande av missbruket
av vissa i handeln förekommande tekniska preparat, vari sprit inginge såsom
huvudbeståndsdel. Det vore en mycket vanlig företeelse, att spritförbrukare i orter,
där brännvin vore svåråtkomligt, lockades till att såsom surrogat för denna dryck
använda lukt- och hårvatten, lazarol, denaturerad sprit m. m., vilka i längden utövade
en högst menlig inverkan på förbrukarnes fysiska välbefinnande. Ett verkligt
gott skulle vinnas, om handeln med dessa preparat kunde inskränkas eller
genom kontroll övervakas.

Länsm. i Västra h:ds v. distr. (Jönköpings län) anför, att denaturerat brännvin,
salubrin m. fl. preparat mångenstädes vunnit insteg såsom rusdrycker och detta
till en utbredning, som visade, att alltför många människor kunde därmed tillfredsställa
sitt spritbegär. Det funnes exempel på sådana personer, som, sedan de
vant sig vid denaturerat brännvin, ej vidare efterfrågade varken vanligt brännvin
eller Öl.

Stadsstyrelsen i Borgholm anför, huru under storstrejken som berusningsmedel
användes drycker, tillagade av dynamit — vari sprit inginge — en sorts
seldonssmörja, salubrin och apoteksvaror.

Länsm. i Venjans distr. (Kopparbergs län) uppgiver, att en del skatteplikttga
bryggerier börjat tillverka s. k. pilsnersvagdricka, en dryck som visserligen icke torde
innehålla mer än medgiven alkoholhalt för svagdricka, men däremot till smaken
mera liknande Öl. Denna dryck hade undanträngt det å de skattefria bryggerierna
tillverkade svagdricka! och börjat användas som berusningsmedel, därvid kvantiteten
i många fall fått ersätta kvaliteten, eller också hade det uppblandats med
andra tillsatser, såsom salubrin och eau de cologne.

K. B. i Gävleborgs län. Såsom erfarenheten visat, hade nu gällande restriktioner
redan lett till användning i stor utsträckning av berusningsmedel, vilka
voro för hälsan långt skadligare än t. ex. brännvin och Öl. Att hejda denna
trafik torde så mycket mindre lyckas, som dylika surrogat kunde av den enskilde
själv med största lätthet beredas.

Länsm. i Arbrå och Underviks distr. (Gävleborgs län). Personer, som förtärde
Öl å gästgiverier m. fl. ställen, medförde stundom fickflaskor innehållande
denaturerad sprit, lazarol, salubrin eller eau de cologne varmed de utspädde ölet
för att erhålla ett rus. Ett kraftigt ingripande erfordrades häremot till förhindrande
av ett oöverskådligt ont.

146

Länsm. i Ramsjö distr. (Gävleborgs lön) anför, att salubrin, blandat med
det nu vanliga »lagrade svagdricka!», vore Ramsjö sockens huvuddryck.

Länsm. i Los distr. (Gävleborgs län). Förbudet i 38 § överträddes helt öppet,
då det i regel vore ofantligt svårt för åklagaren att kunna skaffa bevis mot säljaren
att denna haft anledning antaga, att vätskan varit avsedd att användas som dryck.
Handel med sådana vätskor hade fått så stor omfattning, att fabriker anlagts uteslutande
för att tillverka vätskor, som angåves tjänliga till läkemedel, men i verkligheten
vore i mer eller mindre grad utspädd alkohol, tillsatt med något ämne,
som kunde giva dem sken av läkemedel. Tusentals flaskor med sadana drycker
kunde under loppet av några månader försäljas från en enda handelsbod, därvid
betingande ett pris, som i förhållande till vanligt brännvin vore tio å femton
gånger högre. Ansvarsbestämmelserna för överträdelse av detta stadgande borde
därför skärpas och all handel med läkemedel, som innehöile sprit, förläggas till
apoteken, varest dessa under strängare kontroll än nu skedde, kunde tillhandahållas
den verkligen behövande allmänheten.

Länsm. i Lillhärdals distr. (Jämtlands län). I snart sagt varje handelsbod
på landet saluhöllos diverse vätskor av olika namn (»koljoks»), eau de cologne,
lyptol, lazarol, läkerol, salubrin m. fl., utpuffade såsom vällukts-, läke- eller desinfektionsmedel,
även fernissor av olika slag, allt innehållande avsevärda kvantitetei
sprit. Dessa vätskor såldes vissa tider i stor mängd, och det vore ingen hemlighet,
huru spriten skulle avvinnas dem. Länsmannen hade åtalat en handlande,
som erkänt att han sålt en mängd eau de cologne till en och samma person,
men åtalet hade ogillats, emedan det ej styrkts att handlanden vetat av, att vätskan
skulle begagnas i berusningsändamål.

Länsm. i Yiterhogdals distr. (Jämtlands län). Försäljningen av alkoholhaltiga
till dryck ej hänförliga vätskor florerade överallt på landsbygden och vore vida
svårare att övervaka än rusdryckshanteringen. Lazarol, salubrin in., fl. vätskor tillhandahöllos
i varje diversehandel och tillgrepos för att tillfredsställa spritbegäret i
brist på vanlig spirituösa. Detta skulle dock kunna förebyggas, om lagens bestämmelser
mera ingående begränsade näringsidkares rätt att tillhandahålla dylika
preparat. Nuvarande bestämmelser i 38 § vore ej effektiva, enär det kunde vara
förenat med stora svårigheter att förebringa nöjaktiga bevis, dels om att säljaren
bort hava skälig anledning antaga, att den försålda vätskan verkligen varit avsedd
att användas såsom dryck, dels ock att den försålda varan verkligen vore sammansatt
av sådana beståndsdelar, att densamma vid förtäring måste betecknas som
rusgivande. Länsmannen har till sitt yttrande fogat en till honom ställd skrivelse
från salubrinets uppfinnare doktor P. Håkansson, som däri vill göra gällande,
att spritdrycker falskeligen försåldes i salubrinflaskor. Länsmannen uppgiver på
grund härav, att det funnes många hederliga personer, som tagit på sin ed, att
de berusat sig med detta preparat. Att detta vore rusgivande vore också uppenbart
för den, som haft med härav föranledda fylleriförseelser att skaffa. Dylika
alkoholhaltiga preparat borde icke under några förhållanden utlämnas till andra
personer än sådana, som uppenbarligen icke ämnade använda dem i berusningssyfte.

K. B. i Västerbottens län. Enär erfarenheten syntes visa, att i den mån
restriktioner rörande försäljning av alkoholhaltiga drycker i nykterhetens intresse
vidtogos, försäljning och konsumtion av lyptol, lazarol, eau de cologne in. fl.
sprithaltiga varor ökades, torde det vara nödvändigt att söka om möjligt hämma
den allt mera sig spridande fria och okontrollerade försäljningen av dessa
varor, utan att dock försvåra deras tillhandahållande för ursprungligen avsedda
ändamål.

147

Länsm. i Nysätra ilistr. (Västerbottens län) önskar sådan ändring i B. F.,
att därigenom stävjades eller åtminstone minskades den oerhörda åtgång i salubodar
inom landet av lazarol, eau de cologne och andra kemisk-tekniska preparat,
vilkas innehåll varit och fortfarande till största delen vore sprit.

Länsm. i Wilhelmina distr. (Västerbottens län) anmärker, att bestämmelserna
rörande försäljning av lyptol, lazarol m. fl. dylika antiseptiska medel ävensom eau de
cologne av olika slag, vilka innehålla 60 % alkohol och därutöver, borde ytterligare
skärpas, på det ej försäljningen därav måtte kunna fortfarande ske så lätt
som hittills.

K. B. i Norrbottens län. Det torde icke vara sällsynt inom länet, att personer
berusade sig av vissa apoteksvaror och en del i den vanliga handeln förekommande
vätskor, som ej voro avsedda till berusningsmedel, men kunde användas
därtill. Då sådana berusningsmedel voro till större skada för den, som
förtärde dem, än de egentliga rusdryckerna, syntes strängare bestämmelser böra
meddelas i syfte att stävja missbruk av handeln med sådana varor.

Länsm. i Arjeplougs distr. (Norrbottens län). Försäljning av tekniska artiklar,
som innehöllo sprit, förekomme i stor omfattning i lappmarkssocknarna. Försäljningen
till den enskilde förbrukaren skedde mycket ofta direkt från fabriken, vilket
tillginge på så sätt, att konsumenten rekvirerade varan genom posten, varefter den
skickades till honom mot postförskott. På grund därav kunde åtal icke anställas
mot försäljaren, emedan det vid rättegång måste bevisas, att säljaren haft eller
bort äga vetskap om, att preparatet skulle användas i berusningssyfte: och i dylika
fall vore detta omöjligt, då fabrikanten vore långt avlägset boende från köparen
och icke hade tillfälle att kontrollera, till vad ändamål den försålda varan
skulle användas. Det vore därför mest vunnet, om postverket utfärdade förbud
att til! befordran mottaga försändelser, innehållande vätskor eller andra tekniska
preparat, som misstänktes vara sprithaltiga och användbara till berusningsändamål.

Kronof. i Luleå fögderi hade likaledes iakttagit, att salubrin, lazarol o. dyl.,
lämpligen uppblandat, användes såsom surrogat för sprit.

Länsm. i Över-Luleä distr. hade ofta märkt, att personer, som icke på annat
sätt kunnat erhålla spritvaror eller Öl, förskaffat sig salubrin eller lazarol och möjligen
andra vätskor, vilka innehöllo sprit i större eller mindre mängd, och vilka
efter lämplig uppblandning förtärdes såsom spritdrycker.

* *

Här må även anföras de slutsatser, som tidningen Templaren ansåg sig
kunna draga av den ovannämnda rundfrågan rörande salubrins användning
som brännvinssurrogat:

1) det kan betraktas som fullkomligt ostridigt att såväl salubrin som andra
sprithaltiga preparat kunna förtäras, oftast i utspädd form, men i nödfall och av
»tränade» alkoholister även koncentrerade;

2) ett sådant missbruk förekommer faktiskt i ganska stor utsträckning mångenstädes
i vårt land — i Norrland tyckes missbruket vara störst;

3) de av dessa preparat berusade synas vara — enligt ögonvittnens uppgifter
— mer vådliga för den allmänna säkerheten än sådana, som berusat sig
av vanliga spritdrycker;

4) denna omständighet förefaller också helt naturlig, då de fackmän vi här
ovan anfört, samtliga äro ense därom, att både eter och ättiketer verka narko -

148

tiskt, och att sålunda ättiketern i förbund med alkoholen högst sannolikt ökar
rusverkningarna;

5) »salubrin-supare» äro med få undantag tillfinnandes inom de fattigaste
och sämst ställda folkklasserna; detta förklarar, varför man å de alkoholisthem,
som frekventeras av över- och medelklass (t. ex. Eolshäll), sällan kan konstatera
salubrinmissbruk;

6) försäljning av salubrinflaskor, som påfyllts med konjak e. d., kan möjligen
någon enstaka gång förekomma, men regel är det icke.

Gent emot dessa teoretiska skäl och dessa erfarenhetsrön sätter salubrinfabrikanten
alltjämt ett bestämt förnekande av möjligheten att salubrin
skulle kunna användas som berusningsmedel. (Se t. ex. hans till
nykterhetskommittén remitterade skrivelse till Konungen av den 23 febr.
1909). De skäl, varmed han stödjer sin ståndpunkt, äro emellertid otillräckliga.

Dels åberopar han (se hans nyss nämnda inlaga till Konungen) några
försök på kaniner av doktor Kulneff i Eslöv. En genomläsning av doktor
Kulneffs meddelande i denna sak (se Eira 1895 s. 721) visar emellertid, att
intet som hälst bevis eller sannolikt skäl där lämnats för påståendet, att
salubrin ej skulle kunna användas som berusningsmedel.

Dels åberopar salubrinfabrikanten ett av professorerna Hj. Lindgren,

S. Ribbing och A. Key-Åberg undertecknat intyg, att salubrin ej kan begagnas
som berusningsmedel. Rörande detta intyg är emellertid att
märka, att det saknar varje motivering, samt vidare, att det är daterat
år 1901, alltså innan nu föreliggande teoretiska utredning och praktiska
erfarenhet förelåg. Intyget saknar därför under nuvarande förhållanden
allt värde.

Dels åberopar salubrinfabrikanten för sin ståndpunkt även doktor
Henrik Berg. Doktor Bergs påståenden (se Hälsovännen 1907 s. 113) utgå
emellertid från uppfattningar rörande den i salubrinet ingående ättiketerns
farmakologiska egenskaper, som ej äro vetenskapligt hållbara.

Själv söker slutligen salubrinfabrikanten göra troligt att, i fall där
berusning iakttagits efter tömmandet av salubrinflaskor, det skulle handlat
om med vanliga spritdrycker och ej med salubrin fyllda sådana. Kan det
också i vissä fall ha varit fallet, saknas varje sannolikhet för att något sådant
spelat större roll.

Det måste under sådana förhållanden anses som ett fullt bevisat förhållande,
att salubrin på sina håll har stor användning som ersättningsmedel
för spritdrycker och det samma gäller även en hel del liknande
preparat.

Gäller det att denaturera dessa preparat, så att därigenom deras missbruk
i berusningssyfte omöjliggöres, ställes man inför helt andra krav på

149

denatureringsmedlet än då det gäller sprit, som användes som bränsle och
andra hushällsändamål. Ju värre sprit av senare slaget smakar, dess bättre.
Och en viss motbjudande lukt är icke heller av ondo. När det gäller dessa
kosmetiska preparat däremot, böra de ej lukta motbjudande och i de fall,
då de användas till munhålans värd, ej heller smaka illa.

Vill man alltså genom någon tillsats förhindra att preparat av detta
slag förtäras, gäller det att finna medel, som varken verka genom smak
eller lukt, men det oaktat kunna avskräcka från förtäring. Ett sådant medel
besitta vi i den rena metylalkoholen.

Då det i det föregående varit tal om träspritens användbarhet som
denatureringsmedel, har det gällt den råa, genom sin halt av allylalkohol
och träoljor illaluktande träspriten. Och i allmänhet torde man också hittills
endast tillerkänt dylik träsprit denaturerande förmåga. I och med emellertid
att den rena metylalkoholens egenskap av ett respektingivande gift blivit
klarlagd, är det också uppenbart, att vi i detta ämne hava ett medel, som,
även det, kan användas till förekommande av att ett därmed försatt preparat
användes til! förtäring, naturligtvis därigenom att tillsatsen av ämnet deklareras
och åtföljes av vederbörlig varning. Den rena metylalkoholen är nu
ett medel, som varken genom sin lukt eller sin smak verkar avskräckande.
Även i betydande mängd tillsatt till en alkohollösning ändrar metylalkoholen
knappast smaken, ett förhållande, som möjliggjort att metylalkohol
illojalt kunnat sättas till spirituösa drycker, utan att hindra deras
förtäring.

Angående metylalkoholens smakstyrka i förhållande till etylalkoholen
har några studier publicerats från Fysiologiska institutionen i Lund. Se
Hallenberg: Untersuchungen Fiber die Geschmacks- und Geruchsschweile
einiger einatomiger Alkohol, Skand. Arch. f. Physiologie, Bd 31.

För att kunna godkänna den rena metylalkoholen som denatureringsmedel
för sådana preparat som kosmetiska hud- och hårmedel, munvatten
etc. måste man på ämnet ifråga ställa det kravet, att det ej skadar hud och
slemhinnor, att det alltså gentemot dem förhåller sig indifferent.

All tillgänglig, ganska omfattande erfarenhet talar för att den rena
metylalkoholen är ett i dessa avseenden ytterst indifferent medel.

Rörande frågan, om metylalkohol angriper huden, föreligga experimentella
försök å möss, kaniner och marsvin utförda av professor A. Loewy.
(Se s. 128 och följande i hans ovan citerade arbete.) Anmärkas bör, att
försöken företogos å den genom rakning från hår befriade huden samt att
ifrågavarande försöksdjurs hud ej visar samma tjocka överhud, som karaktäriserar
människan. Det är under sådana förhållanden en viss sannolikhet
för att hudretande verkningar skola framträda förr å försöksdjuren än å
människan. Kraftig behandling med metylalkohol av den rakade huden visade
sig varken åstadkomma någon hudretande inverkan eller skadligt på -

Kravcn på
eif denatureringsmedel

för kosmetiska
preparat.

Den rena
metylalkoholens
användbarhet.

150

verka återväxten av håret. Den enda verkan som iakttogs var en viss uttorkande
verkan av metylalkoholen, yttrande sig i någon torrhet och sprödhet
hos huden. Överhuvud förhöll sig huden efter metylalkoholbehandling
icke annorlunda än efter behandling med vanlig sprit.

Härtill kommer den redan förut meddelade erfarenheten från de yrken,
vari metylalkohol i utsträckt grad kommer till användning. Någon specifik
hudskadande inverkan av metylalkoholen har i dem ej iakttagits.

Slutligen är genom farmakologiska försök fastställt, att metylalkoholen
är ett mot det stora flertalet celler ytterst indifferent ämne, vilket på intet
sätt strider emot, att samma ämne mot vissa högt utdifferentierade celler
såsom cellerna i näthinnan kan visa högsta giftighetsgrad.

Resultatet av denna granskning blir alltså, att metylalkohol kan tillsättas
här ifrågavarande preparat utan att därigenom någon skada åstadkommes,
så länge de överhuvud användas till lojalt bruk. Naturligtvis innebär
denna metylalkoholtillsats ingen garanti för att dessa preparat ej på
grund av närvaron av andra substanser kunna skada. Flera av dem torde
ur hygienisk synpunkt alls ej kunna rekommenderas för de ändamål, vartill
de utbjudas. Rörande ett sådant preparat som Lazarol har i ett stort antal
fall påvisats (se upprepade meddelande i Hygienisk Revy. Årgång 1912,
1913 och 1914), att det medför svåra hudskador.

Förslag att Hänvisande till ovanstående får jag alltså föreslå, att en tillsats av
användes för metylalkohol användes, då det gäller att hindra förtäring av preparat av här
denatureringifrågavarande slag. Lämpligen kan börjas med en tillsats av 5 Skulle
ska preparat, detta visa sig otillräckligt, kan tillsatsen ökas. Vidare bör föreskrivas, att
tillsatsen av metylalkohol på ett i ögonen fallande sätt bör deklareras samt
varning mot medlets förtärande bifogas, lämpligen i en för alla preparat
lika och av vederbörande myndighet fastställd form.

Rätt till Härmed är det ej min mening att föreslå, att alla sprithaltiga kosine frå^denatu-

fiska preparat skola denatureras medelst metylalkohol. Så synes mig böra

reringstvång ske endast i den utsträckning, som behöves för att förhindra missbruk i

vas, dädga- förtäringssyfte. Bäst synes vara, att de bestämmelser, som behövas för att

ränn mot reglera förhållandena på detta område, skrivas så, att metylalkoholtillsats
missbruk

föreligger, stadgas som regel, ifrån vilken regel emellertid någon myndighet erhåller
rätt att giva dispens, så snart det av preparatets sammansättning eller av
annan anledning är klart, att man ej behöver befara missbruk.

Genom att bestämmelserna utformas på detta sätt skulle åtskilliga fördelar
vinnas.

Nödvändig- Man undviker på detta sätt den risk, som annars finnes, att en massa
tekniska fabriker kasta sig på tillverkningen av tvetydiga preparat av detta
ringstvång slag, preparat som erhållas genom någon obetydlig tillsats av ett antisepstadgas
som ämne till sprit, vilken tillsats alls ej behöver göra preparatet oanvänd -

151

bart (ill dryck. Vissa antiseptiskt verkande eteroljor torde tvärtom kunna
betraktas som smak- och luktförbättrande medel. De individer, som söka
efter spritsurrogat, få på något sätt snart reda på det nya medlet, — det
visar erfarenheten. Och innan eu trafik av denna art hunnit stoppas, kan
mycken skada vara åstadkommen. Skulle man alltså föreskriva denaturering
för varje dylikt preparat med metylalkohol först sedan ovedersägligen uppvisats
den roll, som det spelat som spritsurrogat, skulle praktiskt taget arbetet
på detta område omöjliggöras. Dels kan man från vederbörande fabrikants
sida räkna på det mest envisa förnekande av fakta; intyg av vilseledande
art komma att spelas ut och när ändå äntligen ett preparat efter
åratal av missbruk på fullt giltiga grunder dömts till denaturering, skickas
ett annat preparat fram. Om däremot metylalkoholdenaturering stadgas som
regel, med möjlighet till befrielse därifrån, kommer detta att på ett helt
annat sätt verka disciplinerande på tillverkarna, särskilt om det även stadgas,
att denna frihet från denaturering när som helst kan indragas.

Att fruktan för att »tekniska fabriker» i mängd skola uppstå, som
sedan skola sprida en vara av sådan kvalitet, att den väl kan missbrukas
som surrogat för spritdrycker, ej är obefogad, framgår redan av den hittillsvarande
erfarenheten. Själva tillverkningen kan på detta område ställas så
ytterligt enkel, att varken kapital eller erfarenhet behöves. Det kan här förtjäna
att påpekas, att, enligt en nyligen av apotekare Åke Wikander offentliggjord
statistik, under de fem åren 1909—1914 ej mindre än 368 reklamläkemedelsfabrikanter
(med 645 skilda fabrikat) i vårt land drivit sin rörelse, en
verksamhet, som i ej ringa grad sammanfaller just med tillverkningen av de
preparat, som man även kan befara få användning som surrogat för spritdrycker.
Och om tillverkningen av dylika preparat kommer att ställa sig
lukrativ, kan man vänta att den kommer att bedrivas i ålit större utsträckning.
Det är under sådana förhållanden allt skäl att möta denna eventualitet
med ovan föreslagna bestämmelser.

Genom att stadga metylalkoholdenaturering som regel kommer också Fabrikatioden
enskilda uppfinnareverksamheten att stimuleras att finna sådana Pre''metiskakpreparat,
som genom eu verkligt ändamålsenlig sammansättning ej kunna miss- parat ledas
brukas till förtäring. Som saken nu står, är det till ren ekonomisk fördel
för fabrikanten, om hans preparat missbrukas och därigenom får större denatureavsättning.
Man bör därför ändra förhållandena så, att det blir till hans
nackdel i ekonomiskt avseende, om så sker. Genom att medge undantag rationella
från denaturering med metylalkohol, då fara för missbruk ej kan väntas banorförekomma
och ej i fortsättningen uppstår, kommer den enskilda uppfinnareverksamheten
av lämpliga andra, missbruk hindrande tillsatser än metylalkoholen
att stimuleras. Och utfinnandet av dylika medel blir en relativt
tacksam uppgift, i samma mån som fabrikationen på detta område glider
in på sunda banor. Många tekniska preparat på detta område söka att få

152

så universell användbarhet som möjligt. Samma medel, som utbjudes som
ett förträffligt sårmedel, tillskrives också av fabrikanten de mest välgörande
verkningar som kosmetiskt hårmedel, som munvatten och tandmedel etc.
Hur användbara dylika påståenden än äro i reklamens tjänst, kunna de ur
vetenskaplig synpunkt i det stora hela karaktäriseras som ovederhäftiga.
Och med hänsyn till allmänhetens bästa är det ingenting att invända emot
att dylika anspråksfulla universalmedel pålägges en denaturering, som då den
åtföljes av en deklaration om giftighet vid förtäring kanske även i någon
mån kan rubba allmänhetens lust att använda varan. På detta vis kommer
denatureringsbestämmelserna att verka därhän, att preparat framtvingas mer
avsedda vart och ett för sitt särskilda ändamål. Och för sådana preparat är
det lättare att finna andra tillsatser än metylalkohol, som utan att hindra
preparatets användbarhet för avsett ändamål, hindra dess missbruk till
förtäring.

Några exempel härå må meddelas:

För denaturering av sårmedel skulle aluminiumsalter kunna tillåtas på
grund av sin kraftigt sammandragande smak, som omöjliggör förtäring i
något så när avsevärda mängder av ett därmed försatt preparat. Härtill
kommer att vissa aluminiumsalter i och för sig äro särdeles användbara
som sårmedel. Och det är en fördel om denatureringsmedlet samtidigt
verkar i preparatets syfte. Så är fallet med det i Burows lösning ingående
aluminiumacetetet. Vid försök att använda just Burows lösning som denatureringsmedel
för sprithaltiga sårmedel stöter man på den svårigheten, att
det så småningom uppkommer en fällning av basiskt acetat, något som ju
också är känt rörande Burows lösning. Visserligen kan denna utfällning
betydligt förlångsammas genom tillsats av glycerin eller citronsyra eller en
blandning av ammoniak och formaldehyd (varvid uppstår hexametylentetramin).
— De lösliga aluminiumsalternas användning i visst denatureringssyfte
kan emellertid icke anses utexperimenterad. En tanke att för denaturering
använda vätesuperoxid är ej heller utarbetad.

Och vad beträffar vissa hårmedel kan man tänka sig, att som denatureringsmedel
tillätes ett sådant medel som ricinolja, vilket ämne dels är
lösligt i stark sprit, dels såsom en stor erfarenhet från det kosmetiska området
visat, är särdeles användbart för hårbottnens behandling i de fall,
då håret har benägenhet att bli för torrt. Någon större svårighet att finna
ett lämpligt emulgens, som hindrat att blott vattentillsats ej fäller ut ricinolja,
torde, då det gäller ett så begränsat ändamål som hårets behandling,
ej föreligga. — Det blir en uppgift för den med verklig sakkunskap arbetande
industrien att finna sådana medel.

På samma sätt med hänsyn till de övriga ändamål, till vilka dessa
tekniska preparat skola användas.

Allt detta kommer att ställa anspråk på förmågan av verkliga uppfin -

153

ningar på detta område. Såsom hittills varit fallet har bakom de mest ekonomiskt
inbringande företag av detta slag trots alla fabrikanternas påståenden
i motsatt riktning, ofta ej legat sakkunskap utan endast eu viss företagsamhet
och förmåga att påverka allmänheten genom eu den mest hejdlösa
reklam.

Vad beträffar tillverkningen av
en tillsats av metylalkohol föreskrivas som regel. Undantag från denna^faitlg^luktregel
torde även här kunna beviljas åt alla firmor med en förstklassig till- vatten.
verkning. Befrielsen torde bland annat böra byggas på ett fastställande av
den mängd eteroljor, som ingår i det färdiga preparatet, samt på ett fastställande
av om bland eteroljorna sådana finnas som kunna förhindra förtäring.

Här må erinras om den finska denatureringskommitténs förslag, att
då brännvin denatureras för tillverkning av parfymer, mun- och hårvatten,
skall för varje liter brännvin av normalstyrka såsom denatureringsmedel användas
15 gram för ändamålet erforderliga eteriska oljor. Åtminstone två olika
oljor skola användas i varje preparat. Det är dock förutsatt, att de eteriska
oljorna ej få väljas hur som helst, utan att det skall åligga vederbörande
överkontrollör att tillse det icke sådana oljor därvid tagas i anspråk, vilka
kunna göra spriten till en smaklig dryck, såsom pepparmynts-, pomerans- och
citronolja, om vilka det är känt att de användas för beredning av likörer

Den här föreslagna metylalkoholtillsatsen till medel för hudens, hårets
munnens vård etc. kommer alltså ej att skada hygienens och allmänhetens
intressen. Ovan har redan framhållits, att den mer sakkunnigt och vederhäftigt
arbetande industrien därigenom, att den kan påräkna dispens från
bestämmelsen ifråga, genom den kommer att premieras framför ovederhäftiga
företag på detta område. Här må slutligen påpekas, att den föreslagna
anordningen kommer att befrämja den redan pågående utvecklingen
i riktning mot alkoholfria preparat på många områden. Vi ha t. ex.
i de munvatten, som bygga på närvaron av vätesuperoxid, alkoholfria
munvatten. Tandpastorna spela en allt större roll vid tändernas vård på
bekostnad av munvattnen. Alkoholfria parfymer ha uppträtt på marknaden
etc. etc.

Möjligen kan man med hänsyn till metylalkoholens ovan framhållna
giftighet fråga sig, om man icke genom metylalkoholtillsatsen möjliggör
förgiftningar och olycksfall. Bestämmes även för dessa preparat blott en
tillsats av 5 % metylalkohol behöver man på intet sätt frukta bestående
skadliga verkningar, även om av misstag en viss mängd av något preparat
skulle förtäras.

De ovanstående lagbestämmelserna skulle visa eu lucka, om de ej Denaturetoge
hänsyn till varor av motsvarande slag, som från utlandet importeras. r,porterade~
Med hänsyn till de importerade varorna, torde man på sakens nuvarande sprithaltiga

154

fernissor och stadium kunna nöja sig med att föreskriva, att vederbörande återförsäljare
hörande^pre- av fernissor, lackfärger och övriga härovan berörda tekniska och kosmetiska
parat. preparat ansvara för att de utländska varorna fylla de villkor, som i Sverge
tillverkade preparat äro underkastade. Antingen kan detta ske genom att
återförsäljarna av sina leverantörer kräva, att varorna äro på i svensk lagstiftning
stadgat sätt behandlade, då de inkomma i landet. Eller också få
återförsäljarna ombesörja denatureringen, vilket icke bör möta några svårigheter.

Man kunde visserligen tänka sig, att tullverket kunde åläggas att ombesörja
denatureringen av preparat, rörande vilka icke företes godkänbart
intyg om att det redan underkastats föreskriven behandling. På det viset
skulle även av enskilda verkställd import av icke stadgeenlig vara förekommas.
Emellertid torde det vara besvärligt för tullverket att företaga
sådan behandling. Det är också knappast antagligt, att enskilda i större
utsträckning skola genom import från utlandet förskaffa sig i berusningssyfte
användbara surrogat för spritdrycker. De personer, som hemfallit åt
missbruk av detta slag, torde knappast höra till dem som det lönar sig
för utländska fabrikanter att träda i beröring med. Och dessa missbruk
torde i allmänhet ej av konsumenten planläggas långt i förväg.

Den före- En fråga som vederbörligen måste beaktas vid utarbetande av denatu /iatuf”n''ng-e"«rer‘nSst,

estämmelser, är den ekonomiska. Frågar man sig, hur det här föremed
träsprit slagna utnyttjandet i större utsträckning av träspritens, respektive den rena
misk°syn- metylalkoholens denaturerande förmåga i detta avseende ställer sig, är det
punkt, klart, att förslaget ej strider mot en princip, som om möjligt bör följas,
nämligen den, att vår svenska sprit bör denatureras med svenska industriprodukter.
Träsprittillverkningen är eu för Sverge högst naturlig industri,
som för övrigt redan fått eu stor utveckling. Och den svenska produktionen
är redan av den storleksordning, att den utan svårighet bör kunna
öka sin leveransförmåga med de mängder träsprit, som behövas för den
händelse de i denna utredning gjorda förslagen om större användning av
träsprit till denatureringsändamål skulle vinna beaktande. Här må för övrigt
framhållas, att det nu som denatureringsmedel jämte träspriten använda
pyridinet, så vitt kunnat utränas, ej framställes inom landet. Visserligen
kan man väl tänka sig, att svensk industri kastade sig på dess framställning,
enär råmaterialet, den vid kokstillverkningen å gasverken erhållna stenkolstjära^
ju även i ej obetydliga mängder erhålles i vårt land. Skulle såsom
det på senare tider varit tal om, benzolframställning ur samma råmaterial
upptagas i vårt land, skulle en framställning av pyridin, som ju
tillvaratages vid omdestillering av råbenzol, bättre kunna kalkyleras. Möjligt
är emellertid att pyridinframställningen ej lönar sig i den skala den kan
förekomma i vårt land.

Vad beträffar träspritens pris, torde priset på rå träsprit i något större

155

partier ställa sig vid ungefär 60 öre per kilo (= ungefär 1 i/i liter). Nyare
framställningsmetoder synas möjligen ej oväsentligt kunna nedbringa priset
på varan. (Se t. ex. Svensk Kemisk Tidskrift 1910 s. 171.) Utgår man från
detta pris skulle en tillsats av 50 kubikcentimeter (= ungefär 40 gram) träsprit
per liter kosta ej fullt 2 l/2 öre. Härvid får emellertid ihågkommas att,
tillsatsen alls ej är värdelös för det ändamål, som den denaturerade spriten
avser att tjäna, det må nu vara som bränsle, som lösningsmedel, som putsmedel
eller annat. Den nuvarande denatureringen brukar beräknas belöpa
sig ungefär 2 öre per liter och har ju ej på något sätt motverkat den denaturerade
spritens vidsträckta användning för de flesta ändamål. Den
lilla differens, som uppstår om man bestämmer sig för att öka mängden
träsprit, kan ej tillskrivas någon som hälst betydelse.

Vad beträffar den föreslagna denatureringen medelst ren träsprit av
vissa tekniska preparat såsom munvatten, sårmedel etc., är det alldeles
uppenbart att kostnaderna för denatureringsmedlet ej komma att spela någon
roll ur ekonomisk synpunkt. Ren träsprit, 99 % :ig med högst 0,1 % aceton utbjudes
till ett pris av 1:00 per kilo, och även om för något preparat önskas
ytterligare renad och därför något dyrare vara kommer ökningen i tillverkningskostnaden
att utgöra endast en försvinnande bråkdel av det pris
den slutgiltiga varan sedan betingar i handeln, vilket pris kan räknas till
många kronor för varje liter (vilket betydande belopp till stor del beror på
de stora reklamkostnaderna).

Vad som nu sagts om träspritsdenatureringens användningsfrihet ur
ekonomisk synpunkt torde dock ej gälla den sprit, som användes för drivande
av motorer. Åtminstone har från fabrikanter av sulfitsprit, med
vilka författaren av denna utredning satt sig i förbindelse, klagats över att
den nu föreskrivna denatureringens kostnad av 2 öre per liter är alldeles
för hög och menligt inverkar på sulfitspritens förmåga att som bränsle för
motorer undantränga utländskt bränsle. Frågan om denaturering av motorsprit
må av denna och andra anledningar behandlas som ett kapitel för sig.

Allmänna
synpunkter
på sprit
som motorbränsle.

7. Denaturering av motorsprit.

Under senaste tider har man allt mer fått sin uppmärksamhet fästad
på möjligheten att använda sprit som bränsle för drivande av motorer i
stället för och vid sidan av hittills använt flytande bränsle, fotogen, bensin,
bensol och liknande oljor. Rent principiellt har spriten framför dessa senare
den fördelen, att man genom odling av lämpliga växter permanent och i
nästan vad mängd som hälst kan framställa de stärkelse- och sockerämnen,
varur sedan spriten erhålles. När det åter gäller övriga brännoljor, om mannu
undantager vissa åtminstone ännu så länge i här ifrågavarande avseende
betydelselösa växtoljor, hämtas de ur förråd, som ej ånyo fyllas. De redan
kända fyndigheterna av jordolja äro visserligen så betydande, att det icke
på länge kan vara tal om någon brist på denna vara och allt jämt upptäckas
nya fyndigheter.. Och vad beträffar det ur stenkol, brunkol och
liknande råmaterial framställda flytande bränslet, såsom bensol, kan det för
en oöverskådlig framtid framställas i vilka mängder som hälst.

Det är emellertid ej alla land, som inom sina områden disponerar jordolje
eller stenkolsfyndigheter. Då däremot råmaterialet för spritframställning kan
erhållas över allt, där odlingsbar jord finnes, kan det för månget land
vara en nationalekonomisk vinst att ersätta utifrån hämtade brännoljor med
inhemsk sprit. Vad Sverge beträffar infördes år 1912 enligt den officiella
statistiken fotogen för något mer än 14,5 miljoner, bensin för 2,5 miljon och
råolja för något mer än 1,1 miljon kronor, av vilka siffror den nationalekonomiska
betydelsen för vårt land av att söka framalstra ett inhemskt,
konkurrenskraftigt flytande bränsle utan vidare framstår.

På grund av det utifrån införda flytande bränslets prisbillighet och
övriga i många avseenden förträffliga egenskaper är det emellertid svårt för
den inhemska spriten att därmed upptaga konkurrensen. Särskilt svårt är det
med hänsyn till de billigare sorterna såsom råolja och fotogen. Större utsikter
erbjuda däremot försöken att åtminstone delvis ersätta den som drivkraft
för lättare motorer använda bensinen med sprit. Härvid spelar in att bensinpriset
alltjämt stigit, en följd av den oerhört ökade efterfrågan, med vilken
produktionen ej lyckats hålla jämna steg. 1 England hade år 1913 priset
på bensin stigit till det dubbla mot under åren 1903—1905 och uppgick
vid köp av hel vagnslast till 1 sh. 3 d. per gallon och i minuthandeln till

157

1 sh. 7—1 sh. 9 d. per gallon. (Då eu gallon är lika med 4,546 liter,
motsvarar detta i svenskt mynt ett pris av 24,7 resp. 31,3 och 34,o öre per
liter.) Samtidigt hade den engelska förbrukningen av motorbensin ökats
från 9,9 miljoner gallons år 1903 till 79,o miljoner år 1912, vilket för dessa
9 år betyder en sjudubbling. (Se Doncith och Gröger, Die Fliissigen

Brennstoffer, Braunschweig 1914.) Och vad den svenska förbrukningen
beträffar, må ur docenten Norrlins uppsats om ersättningsmedel för bensin,
Teknisk Tidskrift, Veckouppl. 1914, s. 499 följande siffror citeras. Bensinimporten
var i liter (kilo?)

År 1909 ............................................. 2,487,126

1910 ............................................. 6,184,486

1911 ............................................. 8,323,487

1912 ............................................ 9,503,713

1913 ............................................. 15,413,787

Som motorbränsle har spriten den fördelen att den är ett mycket mer
enhetligt ämne än t. o. m. bensin och bensol och att dess kokpunkt ligger
lägre än bensolens och de flesta automobilbensiners. T. o. in. de så kallade
lättbensinerna, som knappast komma till användning för annat än lyxautomobiler,
innehålla undantagslöst beståndsdelar, vilkas kokpunkt ligger
över 100°. (Denna och en del följande uppgifter är hämtad ur professor
O. Mohrs artikel »Die Verwendung von Spiritus im Automobilmotor»,
Zeitschrift f. angewandte Chemie, 9 Oktober 1914). För de tyngre bensinerna
ligger den övre kokpunktsgränsen mest vid 140—150°. Även
bensiner, som innehålla andelar, som först koka över 150°, äro inte precis
sällsynta. Däremot överdestillerar 95 %-\g sprit inom mycket trånga gränser,
nämligen mellan 78 och 82 grader.

Spriten är emellertid ett mindre koncentrerat bränsle än bensin och
bensol. Ett kilo sprit kan på långt när ej åstadkomma samma arbete som
samma vikt bensin eller bensol. Följande efter Mohr (se ovan) återgivna
tabell visar, hur många värmeenheter ett kilo av här ifrågavarande olika
slag av flytande bränsle utvecklar. (Siffrorna äro beräknade under förut
sättning av gasformigt förbränningsvatten och representera alltså ej det
praktiskt betydelselösa värmevärdet utan vad här är av utslagsgivande
betydelse, nämligen upphettningsvärdet, »Fleizwert»).

1 kilo bensin utvecklar 10,000—10,500 värmeenheter

1 » ren bensol » 9,560 »

1 » 90 ^-ig handelsbensol1 » 9,500—9,600 »

1 » ren alkohol » 6,362 »

1 » 95 %-\g sprit » 5,875 »

Jämförelse
mellan sprit
och bensin
och bensol
som motorbränsle.

1 90 % destillerar över vid 100 °, därav namnet 90 % bensol.

158

Tyska strävanden
att
införa sprit
som motorbränsle.

Under förutsättning av samma verkningsgrad hos motorerna fordras
alltså nästan dubbel så mycken sprit som bensin för utförande av samma
prestation. Och även i förhållande till bensol ställer sig spriten i detta
avseende ogynnsammare. 1 spritens mindre upphettningsvärde har man
emellertid även ansett ligga en fördel (se Donath und Gröger Die flussigen
Brennstoffe s. 78). När det gäller bensinmotorer är för undvikande av
motorväggens upphettning till glödhetta och smörjmedlens förstörande en
så kraftig kylning nödvändig, att betydligt mycket mer av bränslets energiinnehåll
på det viset utan nytteffekt går förlorat, än när det gäller sprit
som bränsle. Spritmotorernas verkningsgrad har man också lyckats driva
upp därhän, att spritförbrukningen per hästkraft och timme ej varit större
än 0,4 kilo.

Den större åtgången på sprit för ernående av samma effekt är en
omständighet, som betingar att en för bensin avsedd motor ej utan vidare
kan drivas med sprit. Härvid spelar även in att spriten för sin förgasning
fordrar större värmemängd än bensin eller bensol. Ångbildningsvärmet
utgör för

1 kilo 95 %-ig sprit ungefär 270 värmeenheter

1 » bensin » 115 »

1 » bensol » 128 »

Försöken att ersätta bensin med sprit som motorbränsle förutsätter alltså
lösningen av dels tekniska, dels ekonomiska problem. Under det att de senare
problemen av olika land kunna och kanske måste lösas på olika sätt, kan
däremot en lösning av de tekniska svårigheterna internationellt utnyttjas.
Hittills är det framför allt Tyskland och Frankrike, som allvarligt tagit i tu
med införandet av sprit som motorbränsle.

Vad beträffar Tyskland daterar sig spritens användning i större
utsträckning såsom drivkraft från uppkomsten av en sammanslutning mellan
spritproducenterna av år 1899. Sammanslutningen i fråga har åstadkommit
en reglering av spritpriset i Tyskland på sådant sätt att spriten skulle kunna
upptaga konkurrensen med fotogen. Priset å sprit uppgick under därpå
följande år till ungefär 20 till 21 Mark för 100 liter 90 ^-ig sprit franko på
varje järnvägsstation i Tyskland vid leverans av minst 5,000 kilo (se Donath
und Gröger).

Vad beträffar följderna av denna prispolitik meddelar den nyss citerade
källan, att åtminstone för vissa tider och vissa ändamål kostnaden per
hästkrafttimme ställt sig ungefär lika, vare sig som kraftkälla använts ånga,
petroleum eller sprit. Under antagande av kostnaderna för anskaffning,
underhåll, skötsel och smörjning ställa sig lika, skulle i Tyskland för en
10 hästkrafters motor kostnaderna per hästkraft och timme för petroleumoch
spritmotorer ställa sig till ungefär 10 pfennige, under det att mot -

159

svarande siffra för bensinmotorer skulle vara 13 pfennige. Dessa siffrors
värde förminskas naturligtvis av att priserna ständigt undergå förändringar.
Det påpekas också, att spriten ej på ett effektivt sätt lyckats göra övriga
former av flytande bränsle herraväldet stridigt.

Den i Tyskland som motorbränsle använda spriten är stort sett potatissprit,
som man alltså lyckats sälja till ovan meddelade låga priser. Till de
låga priserna torde utom de därpå riktade ansträngningarna från spritfabrikanternas
sammanslutning numera möjligen även inverka den nya tyska
skattelagstiftningen, enligt vilken en del av den tillverkade spriten är underkastad
denatureringstvång. Den mängd som alltså årligen skall denatureras,
bestämmes år från år av Förbundsrådet. (Se Ullmanns Enzyklopädie der
technischen Chemie, Band 1 s. 786.)

Även de tekniska problem, som äro förenade med spritens användning
som motorbränsle har man sedan länge löst i Tyskland. Länge har det
skett på det viset, att man för den eventuellt med andra brännämnen försatta,
»karburerade» spriten konstruerat särskilda motorer, som just tagit
hänsyn till spritens egendomligheter som motorbränsle. Vid utbrottet av
det stora kriget i augusti 1914 stod Tyskland emellertid plötsligt inför
eventualiteten av bensinbrist, samtidigt som man alltjämt hade det allra
största behov av att kunna använda de dittills med bensin drivna och
för dylik drift byggda automobilerna. Från tekniskt håll presterades nu
ett ytterst energiskt konstruktionsarbete, som gjorde att man inom kort
hade till sitt förfogande ett stort antal för sprit avsedda förgasare för
automobiier. (En sammanställning av dessa förgasare efter meddelanden
från spritproducenternas sammanslutning återfinnes i Zeitschrift för angewandte
Chemie 9 okt. 1914 s. 559.) Man försökte härvid också att konstruera
förgasare så, att den kunde allt efter behag inställas för det ena
eller andra bränslet. (Se Hempel, Ueber den Ersatz des Benzins durch
Spiritus zum Betrieb der Automobile, Zeitschrift f. angewandte Chemie,
11 Sept. 1914 s. 521.)

Genom dessa förgasare häves naturligtvis ej den underlägsenhet
hos spriten, som betingas av dess relativt låga värmeinnehåll. För
att åtminstone minska denna olägenhet har man gripit till den utvägen,
att man försätter spriten med bränsle av högre värmevärde. Härför
erbjuda sig flera möjligheter. Närmast till hands och bäst utprovad
är en tillsats av bensin eller bensol. För Tyskland, som själv producerar
väldiga mängder bensol till billigt pris, ligger det närmast till hands att
använda just bensol. Priset på bensol, som i Tyskland förut stått vid
25—27 mark pro 100 kilo har under de senaste åren sjunkit till 16—17 mark.
På grund av denna prissänkning har bensoltilverkningen — ur gasverkstjära
och kokstjära — blivit mindre lönande och blott V4 av bensolverkens
framställningsförmåga, alltså endast 30,000 ton per år, har på senare tider

160

Sulfitspritindustrien

gör frågan

framställts. Erinras må emellertid att dessa uppgifter härröra från år 1912
(se Lehmann, Archiv fur Hygiene, Bd 75 s. 2). Sedan dess torde förhållandena
hava ändrats, särskilt på grund av den med kriget inträdande
bensinbristen i Tyskland.

Bensol har eljes vissa egenskaper, som ej skänka den bensinens universella
användbarhet för motordrift. Den är föga beständig vid köld, i
det att kristalliniska utfällningar då kunna uppstå. Emellertid gäller det ej
alla bensolsorter, särskilt handelns vid högre temperatur kokande bensolsorter,
som tack vare en högre halt av toluol och xylol ej så lätt stelna.
Åminstone vissa sorters bensol giva för övrigt lätt upphov till hartsartade
produkter, som lätt ansamla sig och åstadkomma rubbningar i motorns
funktioner, efter någon tids drift. Särskilt har man skyllt detta förhållande
på en i råbensol förekommande substans cyklopentadien (se Donath och
Gröger s. 71).

Emellertid har enligt senaste uppgifter från Tyskland (se Zeitschrift för
angevandte Chemie, 9 okt. 1914, s. 559) blandningar av sprit och bensol
med en bensolhalt ända upp till lika delar sprit och bensol, i praktiskt
bruk visat sig fullt användbara. Det framhålles emellertid att om bensin
står till förfogande, lämpligen en del av bensolen därmed ersättes. Utbytes
halva bensolmängden med bensin, erhålles en blandning, som även vid
lägsta vintertemperatur ej blir inhomogen genom att benso! urskiljer sig.
Och såsom omfångsrika försök visat, kan dylik »högkarburerad» sprit
utnyttjas av de flesta förgasare utan annan ändring än genom en inskränkning
i lufttillförseln.

I Sverge har frågan om användning av sprit såsom motorbränsle blivit
aktuell i och med uppkomsten av en fabriksmässig framställning av sprit

om sprit som ur avfallsluten från tillverkningen av sulfitcellulosa.

motorbränsle
aktuell i
Sverge.

Nämnda avfallslut har ända till på de senaste åren ansetts värdelös
och med anledning härav ha trämassefabrikerna på enklaste sätt, genom
lutens utsläppande i närmast tillgängliga större vatten, sökt befria sig från
densamma. Avfallsluten är emellertid (se Ekström, Spritframställning av
sulfitavfallsiut, Svensk Kemisk Tidskrift 1909, s. 154) rik på organiska
ämnen. Av den som råmaterial använda veden återfinnes endast ungefär
hälften i den slutligen erhållna pappersmassan (cellulosan). Återstoden finnes
i löst form i avfallsluten, vilken innehåller ungefär 10 % organiska ämnen.

Denna rikedom på organiska ämnen, i förening med halten svavelsyrlighet,
åstadkommer en höggradig och för fisket särdeles skadlig förorening
av de vattendrag, vari luten utsläppes. Då under år 1912 ej mindre
än 667,000 ton sulfitcellulosa tillverkades i vårt land och då 4- å 5,000 liter
avfallslut erhålles för varje ton cellulosa, inses å ena sidan att den åstadkomna
föroreningen av vattendragen är betydande, å andra sidan, hur betydelsefullt
det skulle vara att kunna tillgodogöra sig sulfitlutens organiska beståndsdelar.

161

Ett steg till de härmed förknippade frågornas iösning utgör den av ingenjören
Gösta Ekström, i anslutning till äldre idéer, utarbetade metoden att
ur avfallsluten framställa sprit.

Visserligen tillgodogöres härvid endast eu relativt obetydlig del av de
i luten befintliga organiska ämnena. Modersubstansen till spriten är nämligen
de i luten förefintliga jäsbara sockerämnena. Av de ungefär 100 gram
organiska ämnen, som varje liter avfallslut håller, utgöra dessa sockerämnen
emellertid endast ungefär 15 gram. Även efter dessa sockerämnens bortjäsning
är alltså avfallsluten fortfarande rik på organiska ämnen. Då
emellertid vid sprittillverkningen svavelsyrligheten alltid först måste neutraliseras,
vilket sker genom kalktillsats, och då vidare sockerämnena, genom
sin jäsbarhet, antagligen oproportionellt mycket bidraga till vattnets förorening,
är den för sprittillverkning utnyttjade avfallsluten på långt när ej
så förorenande som den ursprungliga.

Sedan alltså avfallsluten neutraliserats med kalk, försättes den i och
för spritframställning med jäst, vilken genom förjäsning av sockerämnena
alstrar alkohol. Den förjästa luten kan innehålla alkohol till över 1 volymprocent.
Alkoholen avdestilleras på vanligt sätt.

Fabriker för tillverkning av sprit efter denna metod hava igångsatts
år 1909 vid Skutskär och år 1911 vid Bergvik och Kvarnsveden. Framställningen
av sulfitsprit har sedan dess uppgått till

Tillverkningsåret Liter å 50 %

Vio 1910—1/10 1911 ........................... 1,387,470

V10 1911—7l0 1912 ......................... 4,346,622

7,0 1912—7,0 1913 ........................... 4,313,992

7,0 1913—7,0 1914 .......................... 3,771,140

Då emellertid de fabriker, som nu sysselsätta sig med spritframställning
enligt denna metod, ej ens tillverka Vio av all i landet producerad
sulfitcellulosa (år 1912 ej fullt 60,000 tons av den totala tillverkningen,
uppgående till 667,000 tons), har alltså den betydelsefulla uppfinningen
ännu ej kommit till den användning önskvärt är.

Oavsett det arbete, som från närmast intresserat enskilt håll nedlagts på
sulfitspritindustriens utveckling, har saken ytterligare, mer officiellt, uppmärksammats.
Dels har i andra kammaren frågan om fördelaktigare tillverkningsbestämmelser
framförts i en motion av hr Kronlund (nr 71, A-riksdagen
1914), dels har på initiativ av kommerskollegium och enligt bemyndigande
av regeringen en utredning igångsatts inom nämnda ämbetsverk med
anlitande av särskilda sakkunninga.

Tillsvidare föreligger från denna utredning inom Kommerskollegiet ett Kommersutlåtande
(av den 22 augusti 1914) rörande sulfitspritens användbarhet som utredning
bränsle för automobiler och motorbåtar. rörande sul -

162

fitspriten
som motorbränsle.

Gällande bestämmelsei

rörande denaturering

av motorsprit.

Särskilda
krav å en denatureringsmetod
för
motorsprit.

Ur utlåtandet, som har en viss preliminär karaktär och vars avgivande
vid nyssämnd tidpunkt betingades av den även i Sverge vid krigsutbrottet
hotande bristen på vanligt flytande bränsle, må följande meddelas.

Utlåtandet redogör först för några äldre svenska försök med användning
av sprit med bensoltillsats som motorbränsle. På grund av den ringa
kvantitet bensol, som vid tiden för krigsutbrottet fanns i Sverge, och svårigheten
att anskaffa nya förråd, företogos av de sakkunniga inga försök med
användande av bensolspritblandningar. Då däremot bensin i tillräcklig
mängd fanns inom landet tillgänglig, gjordes försök med detta karbureringsmedel.
Det konstaterades först, att en blandning av 80 volymdelar sprit
och 20 volymdelar bensin även vid i vårt land förekommande vanlig vintertemperatur
(eller åtminstone — 13°) ej skiljer sig åt. Det visade sig vidare,
att en tillsats av så mycket bensin som 20 volymprocent var behövlig för att
motorn säkert utan vidare anordningar skulle kunna igångsättas. Genom
praktiska prov med ej så få automobiler konstaterades vidare, att de för
drift med bensinsprit behövliga förändringarna äro möjliga att genomföra
utan större kostnader och tidsutdräkt. Kostnaden för ändring av en
automobil torde uppgå till i medeltal 50 kronor och torde arbetet kunna i
regel verkställas på 1 å 2 dagar. Det meddelas även, att driften medels
denna bensinspritblandning enligt företagna undersökningar ökar bränsleförbrukningen
med 40—65 viktjprocent. Enligt en utlåtandet bifogad
utredning av direktören N. P. Mathiason skulle den nämnda sprit-bensinblandningen
vid ett partipris för bensin av 29 öre pr liter vid försäljning
till förbrukare betinga ett pris av omkring 32 öre per liter. Utredningens
uppgifter rörande landets bensin- och spritförråd, som endast hade intresse
just vid den tidpunkt utlåtandet avgavs, må här förbigås.

Vad beträffar denatureringen av sulfitsprit innehåller den här refererade
utredningen endast det påståendet, att genom vattentillsats till en blandning
av 80 volymdelar 95 %-ig sprit och 20 volymdelar bensin »icke så mycket
bensin kan utskiljas, att spriten därigenom blir njutbar som spritdryck .

Efter avgivande av detta utlåtande har av Kungl. Maj:t särskild kungörelse
den 30 okt. 1914 utfärdats angående denaturering av motorsprit.
§ 1 i denna kungörelse lyder:

»Med motorsprit avses i denna kungörelse sprit (etylalkohol), som
efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall meddelat tillstånd denaturerats på
sådant sätt, att till 100 liter av normalstyrka tillsatts 10 liter bensin eller
bensol och 0,65 sådant denatureringsmedel, som avses i 8 § av förordningen
angående denaturening av brännvin den 10 okt. 1890.»

Såsom av den föregående historiken framgar, gälla alltså i vårt land
särskilda bestämmelser just för denaturering av motorsprit, något som
också måste anses principiellt riktigt, enär kraven på en för detta ändamål

163

avsedd denatureringsmetod i viktiga punkter ställa sig annorlunda än då
det gäller sprit för hushållsbruk. Dessa skiljaktigheter må bär sammanfattas: 1.

Kravet på prisbillighet är, då det gäller denaturering av motorsprit,
särskilt viktigt. Motorspriten är nämligen på ett helt annat sätt känslig för
varje fördyring än vad fallet är med hushållsspriten (frånsett möjligen sprit
för spritglödljuslampor). Hushållsspriten användes i allmänhet blott i ringa
mängd av varje förbrukare, vadan även en procentuellt betydande prisstegring
för förbrukaren medför blott en ringa ökning i årsutgiften därför. Och
med de företräden, som spriten, använd till putsmedel eller till bränsle i
smått, har framför sina konkurrenter, behöver den föga frukta att av dem
undanträngas. Förbrukaren av motorbränsle använder däremot sådant i betydande
kvantiteter per år. Även ett skenbart obetydligt pristillägg på en
liter sprit växer till betydande summor, då det måste multipliceras med den
totala årsförbrukningen för konsumenten. Och mänga konsumenter av motorbränsle
måste bedriva sin rörelse rent affärsmässigt och alltså framför allt
se på kostnaden och på företagets rentabilitet, vilken i betydande grad kan
influeras av motorbränslets pris. Och i bensinen har spriten på detta område
en konkurrent av farligaste art.

2. Det tillsatta denatureringsmedlet får ej vid sin förbränning giva
gaser, som i avsevärd grad fräta på motorn.

3. Enär motorsprit ej användes i bostadsrum eller kök och enär avloppsgaserna
utsläppas i fria luften kan man å andra sidan för motorspriten
tolerera en obehagligare och mer vidhäftande lukt.

4. Enär motorspriten handhaves av personer med speciell utbildning,
torde man vidare äga rätt att tillsätta ämnen, som kräva större aktsamhet vid
spritens behandling. Man skulle t. ex. våga tillsätta ämnen, som ej gärna
böra komma i beröring med huden, eller sådana, som man bör undvika att
inandas.

Om alltså kraven på en denatureringsmetod för motorspriten i vissa
avseenden ställa sig annorlunda än då det gäller hushållssprit, så är däremot
självfallet för dem båda gemensamt, att den använda metoden möjligast
bör förhindra spritens missbruk till förtäring.

Såsom redan meddelats, har Kungl. Maj:t genom kungörelsen av den
30 okt. 1914 fastställt en särskild denatureringsmetod för motorsprit. Fråga
uppstår då, om metoden kan anses tillfredsställande.

Vad först beträffar kravet, att spritens missbruk till förtäring skall hindras, AJu gällande
sammanfaller verkan av den föreskrivna tillsatsen — 100 kem. bensol eller nSeringav
bensin samt 6,5 kem. träsprit-pyridinblandning per liter alkohol av normal- motorsprit

164

föga effektiv
mot missbruk.

styrka — med den verkan i denna riktning, som kan tillerkännas bensol
eller bensin. De föreskrivna 6,5 kem. av en träsprit-pyridinblandning kunna
nämligen ej tillerkännas en dylik verkan, då ju erfarenheten lärt, att samma
blandning i den dubbelt större mängd, vari den ingår i vanlig denaturerad
sprit, ej har förmåga att åstadkomma en denafurering av önskvärd effektivitet.

Vid bedömmande av den verkan bensol eller bensin kan ha, har
man att taga hänsyn till att ett försök att förtära denaturerad sprit nästan
undantagslöst torde föregås av spritens spädning med någon vattenhaltig
vätska. Härvid avskiljes huvuddelen bensol eller bensin och den denaturerande
verkan beror på den mängd av det ifrågavarande ämnet, som stannar
kvar i den erhållna, starkt vattenhaltiga spriten. Under sådana förhållanden
är en stegring i mängden tillsatt bensin eller bensol betydelselös i och med
att tillsatsen överskrider, vad den vederbörligt spädda spriten kan hålla i
lösning. Denna mängd är åter beroende på sprithalten hos den vattenspädda
spriten. Ju mer sprithaltig den är, desto mer bensin eller bensol kan den
hålla i lösning. (Rent vatten kan lösa 0,i viktsprocent bensol. Se Zeitschr.
f. physikal. Chemie Bd 30, 1899. sid. 295. Bensinens löslighet torde vara
mindre.)

Den i den vattenspädda spriten kvarvarande mängden bensin eller
bensol kan tänkas förhindra spriten förtärande antingen genom sin smak
och lukt eller också genom först efter förtärandet framkommande, obehagliga
verkningar, vilka verkningar i så fall böra utnyttjas i denatureringssyfte
genom vederbörlig varning för dem.

Vad först beträffar den smak eller lukt, som bensin eller bensol meddelar
därmed försatt sprit, har författaren till detta utlåtande avsmakat bensoloch
bensinhaitigt brännvin, erhållet genom att med dessa ämnen försatt
stark sprit försatts med vatten tills dess styrka nedbringats till brännvinets,
varefter den utskilda bensinen eller bensolen fått flyta upp.

Såsom redan meddelats, finnes i Kommerskollegiets utlåtande av den
22 augusti 1914 det omdömet rörande på dylikt sätt erhållen bensinhaltig
sprit, att den ej är njutbar såsom drickssprit. Helt säkert är detta omdöme
riktigt i vad mån det avser personer utan spritbegär. Den oljiga
smak, som bensinen ger brännvinet, är nämligen ej så litet äcklig. Med
kännedom om att den med träsprit och pyridin denaturerade vanliga spriten
kan förtäras, kan man emellertid med stor säkerhet antaga, att den bensinförsatta
spriten också på samma sätt kan missbrukas. Och detsamma gäller
också och i högre grad om den bensolförsatta spriten, vars smak åtminstone
förefaller författaren till detta utlåtande mindre obehaglig än när bensin
använts som tillsats. Vad sedan beträffar frågan, om efterverkningarna av intagandet
av bensin eller bensol äro sådana, att man på dem kan bygga en
varning så kraftig att den avskräcker från förtäring, är det visserligen sannt,
att såväl bensin som i ännu högre grad bensol äro att betrakta som långt ifrån

165

ofarliga gifter. (Se Lehmann, Die Kohlenwasserstoffe Benzol, Toluol, Xylol,
Leichtbenzin lind Schwerbenzin, Arcli. f. Hygiene, Bil 75, och v. Boltenstern,
Die Benzoltherapie, Berliner klinik, Heft 305, 1913). Med de små mängder,
som stanna kvar i den vattenspädda spriten, torde emellertid någon giftverkan
ej framträda annat än vid ett höggradigt och långvarigt missbruk.
Den nu tillåtna denatureringen av motorsprit kan alltså anses föga effektiv.

Vad beträffar priset på denatureringen är intet att invända mot tillsatsen
av bensin eller bensol, vilka ämnen kunna anses höja värdet på spriten mer
än vad som motsvarar kostnaden för dem. Med tillsatsen av träsprit och
pyridin förhåller det sig annorlunda. Båda dessa ämnen äro nämligen avgjort
dyrare än alkoholen och stegra ej dess användbarhet som bränsle.

På grund av de ständiga växlingarna i pris ha följande beräkning givetvis endast
begränsat värde. — Priset på rå träsprit kan uppskattas till i större partier 60 öre per kilo,
vilket, då en liter väger ungefär 0,8 kilo, blir ungefär 50 öre per liter. Priset på pyridinbaser
för denaturering torde numera ställa sig till ungefär 1,60 per kilo eller liter (pyridinets
specifika vikt är ungefär 1). Dä till 100 liter motorsprit, beräknad efter normalstyrka,
ungefär 500 kem. träsprit samt 150 kem. pyridin skall sättas, skulle kostnaden för denna
tillsats bli 25 öre + 24 öre, alltså summa 49 öre för 100 liter av normalstyrka och för
100 liter 95 % -tig ungefär det dubbla, alltså ungefär 1 krona per 100 liter. — Här nia
dock framhållas, att träsprittillverkningen är en för vårt land mycket naturlig industri och
det torde ej få anses uteslutet, att med den stora tillgången på råvara priset å träspriten
bör kunna betydligt nedbringas genom användande av bättre framställningsmetoder. (1
Svensk Kemisk Tidskrift 1910, s. 174 meddelas en del försök med framställning av träsprit
som biprodukt vid natroncellulosaprocessen, varvid tillverkningskostnaderna skulle nedbringats
till ungefär 6 öre per kilo 100 %-ig träsprit). I sådant fall skulle priset på träsprit
ej stå hindrande i vägen för dess tillsättande i sådan mängd, att dess giftverkningar kunde
användas att avskräcka allmänheten för förtärandet av därmed denaturerad motorspritMotorspriten
skulle därigenom också vinna fördelen av en lägre kokpunkt. En bestämd
olägenhet vore emellertid att en betydande tillsats av metylalkohol gör motorspriten till
ett än mer skrymmande bränsle än vad nu är fallet. Dess effektiva upphettningsvärde per
kilo är nämligen endast 4,645 värmeenheter (Se Evert Norrlin, Ersättningsmedel för bensin,
Teknisk Tidskrift 1914 h. 105 s. 499). För den råa träspriten kommer dock även dess
halt av aceton i betraktande i riktning av en stegring av värmevärdet.

Vad här ovan sagts rörande den nu tillåtna metoden för denaturering
av motorsprit torde hava visat önskvärdheten av försök att finna en mer
tillfredsställande lösning av problemet ifråga.

Här må först redogöras för ett förslag att för denaturering av motorsprit
använda en vid trätjäroljans destillering vunnen produkt, benämnd förolja.
Att just detta ämne upptagits till granskning, berodde närmast på en anhållan
från kontrollstyrelsen, som hade att taga ståndpunkt till en ansökan
i denna riktning från en försäljare av förolja.

Ur ett arbete av H. Bergström och O. Fagerlind över »Oljor från kokning
av barrved» (Järnkontorets analer 1908), må först följande notiser lämnas
rörande föroljan.

Träsprit och
pyriclin ur
prissynpunkt
ej lämpliga
för denaiurering
av
motorsprit.

Försök att
utarbeta nya
metoder.

Föroljan vid
trätjäredestillation.

166

Råmaterialet för föroljans framställning är den vid kolning av barrved
erhållna tjäroljan. Denna olja, som sedan länge bearbetats på terpentinolja,
innehåller också mer lågkokande beståndsdelar, som bekvämt kunna avskiljas
genom träoljans destillering i en kolonnapparat. Föroljan utgör en
blandning av ett stort antal föreningar. Identifierade eller med sannolikhet
påvisade äro, om de uppräknas i den ordning, vari de överkoka vid destillering,
acetaldehyd, furan, isopren, sylvan, aceton, metylacetat, diacetyl,
metyletylketon, dimetylfuran, acetylpropionyl, cyclopentanon, toluol och xylol.

Den till mitt förfogande stående oljan var till färgen guldgul, luktade
på ett egenartat sätt, som dock ej kunde karaktäriseras som särskilt oangenämt
(en av dem, som fått lukta på ämnet, har dock förklarat lukten
obehagligare än pyridinets), hade en specifik vikt vid 15° av 0,85744 och befanns
undersökt i ett 10 cm. långt rör 1,7° högervridande. Påhälld på en
vanlig spritlampa med veke befanns den mycket lättantändlig och förbrann
med kraftigt sotande låga. 40 delar stark sprit + 10 delar förolja visade
sig förbrinna med eu visserligen lysande, med ej sotande låga.

Av de med föroljan företagna försöken må blott följande här relateras:
50 kem. vatten skakades med 1 kem. förolja i en separertratt. Sedan föroljan
ånyo flutit upp, avsmakades vattnet. Smaken egenartat aromatisk, kådartad,
ej brännande, men timvis isittande. Samma försök gjordes med en
tillsats av 10 kem. förolja till 50 kem. vatten. Den vattnet tilldelade smaken blir nu
utpräglat obehaglig. Enär vid detta prov emellertid den avsmakade vätskan
ej varit fullt klar på grund av den stora konstans, som i allmänhet emulsioner
av förolja visa, upprepades smakförsöket, sedan emulsionerna försatts
med kaolin och filtrerats. De så erhållna vattenklar lösningarna, som ej
visade ens spår till opalescens, visade fortfarande samma smak. Det var
efter detta alldeles klart, att föroljan innehåller någon eller några vattenlösliga
komponenter.

För undersökning av föroljans denaturerande verkan under de förhållanden,
varunder man kan vänta att eventuella försök till missbruk skola
göras, gjordes först förolje-spritlösningar av olika styrka, varefter dessa lösningar
späddes med vatten i olika proportioner. Därvid uppstodo vid tillräcklig
spädning mjölkartade emulsioner, beroende på föroijans avskiljande.
Emulsionerna voro i allmänhet mycket varaktiga, höllo sig dagar till veckor.
Även trotsade de den kraftigaste cenlrifugering. Man kunde under sådana
förhållanden vänta, att den som ville använda med förolja eventuellt denaturerad
sprit till förtäring, måste få finna sig i att förtära dessa emulsioner
Smakförsök anställdes därför å dem. Här må följande försök anföras.

Av en stamlösning av 200 kem. 95 ^-ig sprit och 10 kem. föroija
försattes 6 flaskor, vardera rymmande 50 kem., med så inånga kcni., som i
tabellen här nedan angives under A. Därtill sattes så många kem. vatten,
som i tabellen angives under B. Sprithalten å den så erhållna blandningen

167

angives under C. Under D finnas anteckningar rörande emulsionens smak.
Vid smakförsöken börjades med de svagaste och fortskreds till de starkare
blandningarna, för att ej alltför mycket avtrubba uppfattningen.

	A	B	C	D
1	kem.	35 kem. 2,	5 %	Smaken, om också obehaglig, ej särskilt kraftig.
2	»	34 » 5	»	Smaken obehaglig, något stickande.
5	»	40 » 10		Smaken bitande, mycket obehaglig.
10	»	35 » 20	»	Smaken starkt bitande.
15	»	30 » 30	»	»
20	»	25 » 40		»
	Det	befanns, att	smaken var mycket isittande. Den kändes hela dagen

efter ett på förmiddagen gjort försök.

Försöken kunna tolkas på det viset, att eu med 5 % förolja försatt
sprit vid spädning till en alkoholhalt av det vanliga brännvinets (40 % alkohol)
är kraftigt denaturerad. Oår spädningen under 10 %, är denatureringen
ej särskilt effektiv. Vill man stegra denatureringens effektivitet,
skulle detta kunna ske genom att t. ex. höja föroljehalten till 10 %.

Då man ju kan tänka sig möjligheten, att någon metod att bortskaffa
den emulgerade föroljan kan bli bekant för dem, som vilja missbruka varan
till förtäring, gjordes även undersökning över den från den avskilda föroljan
befriade vattenhaltiga spritens smak. Emulsionen bortskaffades medels kaolintillsats
och filtrering.

Det befanns, att en ursprungligen 95 %-\ förolja till en halt av 5 $, vid spädning till 40 % alkoholhalt hade en starkt
obehaglig smak, som dock ej kunde karaktäriseras som bitande. En 20 %-ig och en 10 %-ig sprit visade efter föroljans avskiljande visserligen den
karaktäristiska smaken men i föga avskräckande styrka.

Man torde alltså ega rätt att anse en denaturering med förolja ej så
litet effektiv och framför allt betydligt mer effektiv än vad fallet är med
bensin eller bensol. Härvid spelar framför allt in föroljans mycket kraftigare
smak, vilken smak särskilt framträder i de emulsioner, som uppstå när med
förolja denaturerad sprit spädes med vatten. Dessa emulsioner äro mycket
hållbara, vadan föroljans bortskaffande stöter på svårigheter för den ej kemiskt
skolade. Anmärkningsvärt är ock, att denatureringens effektivitet, i motsats
mot vad fallet är med bensin och bensol, betydligt stiger med mängden
tillsatt förolja, även sedan det gränsvärde passerats, som kan hållas i lösning
av den vattenspädda spriten.

Hur tillsatsen av förolja påverkar motorspritens effektiva värmevärde,
därom torde det vara för tidigt att yttra sig. Av Bergström och Fagerlind
meddelas emellertid, att förolja skulle vara ett fullt användbart motorbränsle,
låt vara ej fullt så effektivt som bensin.

168

Vad beträffar priset på varan, torde det likaledes vara för tidigt att
yttra sig därom. Det har emellertid meddelats, att det skulle kunna ställas
så lågt som 20 öre per liter, i vilket fall det förträffligt skulle fylla kravet
på ett prisbilligt denatureringsmedel.

Föroljans fysiologiska verkningar, frånsett dess inverkan på smak- och
luktsinnet, hava ej underkastats någon undersökning. Ej heller är det möjligt
att uttala sig om den med kännedom om de ämnen, som ingå i densamma.
Dessa ämnen äro nämligen fysiologiskt skäligen okända. Dock har man
ingen anledning att förmoda en utpräglad giftverkan hos dem.

föröda må Det ovanstaende torde bava visat> att det finnes all anledning att förtillåtas
som söksvis tillåta en denaturering av motorsprit med förolja. Lämpligen torde
denature- detta ske på sådant sätt att föroljan medgives få ersätta den nu i motorför
motor- spriten ingående trasprit-pyndinblandnmgen, som är föga effektiv och ganska
sprit talsam■ dyr. Lämpligen bör också föreskrivas en tillsats av något starkt anilinfärcrbensin
eller ämne, t. ex. såsom i Tyskland kristallviolett.

^kristall mt olaSenf|et bär föroljan såsom denatureringsmedel, nämligen den.

violett. att °ljan ''fråga ej är en bestämd kemisk individ eller en blandning av konstant
eller väl definierad sammansättning. Inga analysmetoder av praktisk
användbarhet äro heller utarbetade. Detta talar för att all förolja, som får
användas till denaturering, bör levereras från någon central, som sörjer för
största möjliga likformighet hos oljan. Enklast vore saken ordnad, om staten
omhändertoge all denaturering.

Avgörandet, huruvida föroljan slutligen även ur motorteknisk synpunkt
lämpar sig till spritdenaturering, fordrar emellertid särskilda praktiska försök
med användande av så denaturerad sprit för motordrift. Sådana försök falla
utanför området för denna utredning och böra överlämnas åt särskilda sakkunnige.

Det vore överhuvud lämpligt, att frågan om motorspritens denaturering
vore föremål för en undersökning under samverkan mellan å ena sidan en
med de eventuella denatureringsmedlens fysiologiska och farmakologiska
egenskaper hemmastadd person och å andra sidan en motortekniker.

Frågan om Behovet av en sådan samverkan har särskilt stått författaren till denna
tehTdenatu- utredning klart vid en del försök han företagit för att utreda, i vad mån
rering med för motorspritens denaturering kunde användas trätjära eller stenkolstjära,
rVÄ*eventuellt nagra av de billigaste av de därur framställda produkterna (förliga
produk- utom den ur trätjäran framställda föroljan).

kolstjärwch Rörande en-gros-priserna å vissa dylika produkter må med användande
träkolstjära av siffrorna i Sverges officiella statistik, handel, berättelse för 1912, med(Utoljd)0r~
delas föIJ''ande> varvid för jämförelses skull även en del andra eventuellt i
denatureringssyfte användbara ämnens pris medtagits.

169

Per kilo
kronor

Trätjära samt tjärpärma (Den först vunna tjäran är ljusare och mera
tunnflytande och bildar en särskild handelssort, pärma eller tjär -

pärma) Angivet pris för exporterad vara................................. 0,08

» » » importerad » ................................. 0,10

Tjäroljor................................................................................ 0,12

Terpentinolja, exporterad vara ................................................... 0,45

» importerad » 0,65

Aceton och acetonolja............................................................... 1,35

Nitrobensol (mirbanolja)............................................................ 0,70

Träsprit rå.............................................................................. 0,50

» renad ....................................................................... 0,60

Mineraloljor, nativa eller råa .................................................... 0,10

» renade, lysoljor...................................................... 0,14

» » smöroljor, ljusa ......................................... 0,17

» » » mörka.......................................... 0,12

» bensin..................... 0,27

Kamfer ............................................................ 3,25

Stenkolstjära .......................................................................... 0,03

Bensololjor.............................................................................. 0,30

Karbolsyra, kresol och kreosotolja ............................................. 0,13

Karbolineum, importerad vara ................................................... 0,10

» exporterad » 0,12

Naftalin ................................................................................ 0,15

Det har nu vid anställda försök befunnits, att såväl trätjära som stenkolstjära
ega kraftiga denaturerande egenskaper.

Vad trätjäran beträffar, löses den med lätthet i sprit till en klar, alltefter
koncentrationen ljusare eller mörkare brun lösning. Vid vattentillsats
erhålles mycket kraftigt smakande emulsioner, och även den från de avskilda
delarna befriade vätskan är mycket illasmakande. Rent teoretiskt kan
man även förstå detta förhållande. Tjäran innehåller bl. a. ungefär 10 %
fenoler, vilka genom sin smak och sin förmåga att vid vattentillsats stanna
kvar i den vattenhaltiga andelen äro att betrakta som goda denatureringsmedel.
(Beträffande olika tjärsorters sammansättning meddelas värdefulla
uppgifter av Klason, Köhler, Friedernann, Analytisk undersökning av barrvedstjära,
Kemisk-tekniska undersökningar rörande Sverges industriellt viktigaste
trädslag, Sthlm 1909, Nr 10. I denna serie ett flertal data, som äro
av vikt även för denatureringsfrågan).

Vad stenkol stjäran beträffar, visar sig sprit, som försatts med sådan,
visserligen ej klart lösa den, ity att en återstod av en svart smörjig massa

170

blir kvar, men det är uppenbart att spriten ur den upptager huvuddelen,
varvid spriten samtidigt antager en gulgrön, i blått fluorescerande färg. Om
dylik med stenkolstjära behandlad sprit prövas å sin smak efter vattenspädning
i olika proportioner och även efter avlägsnande av därvid sig avskiljande
oljor, är även härvid tjärans denaturerande verkan uppenbar. Det
är uppenbart att stenkolstjäran besitter en del vattenlösliga komponenter,
som på ett helt annat sätt garantera en kraftigare och efter vattenspädning
mer bestående denaturering än vad fallet är vid användande av bensin
eller bensol. Med kännedom om stenkolstjärans kemiska sammansättning
är detta också att anse som en självklar sak.

Det är alltså ingen svårighet att finna sådana ämnen, som åstadkomma
en billig och effektiv denaturering av sprit. Huvudvikten ligger under sådana
förhållanden på avgörandet i vad mån dessa ämnen tillåta spritens
användning för här avsett ändamål, alltså till motorbränsle. För denna frågas
avgörande kräves emellertid även här direkta försök å motorer. Vid dessa
försök torde gången böra vara den, att sprit, som denaturerats med möjligast
rå och därför möjligast billig vara, i första hand bör undersökas,
varefter, om den visar sig oanvändbar eller endast mycket begränsat användbar,
undersökningen utsträckes till sprit, som denaturerats med något
mer förädlad vara. Skulle alltså t. ex. en denaturering med stenkolstjära
ej vara ur motorteknisk synpunkt tillåtlig, t. ex. genom sotbildning, borde
undersökningen utsträckas till de vid stenkolstjärans fraktionerade destillering
erhållna fraktionerna.

Rörande dessa fraktioner må här erinras att om det också självfallet
ej finnes en skarp gräns mellan dem, det dock kan anses lämpligt att skilja
mellan

1) Lätta oljor eg. vikt omkr. 0.91— 0.95 utg. 1—3 % av tjäran.

2) Mellanliggande oljor » l.oi » 9—13 »

3) Tunga oljor » 1.04 » 7—11 »

4) Antracenolja >> l.io » 12—18 »

Om lättoljan befinnes användbar ur motorteknisk synpunkt, är det
uppenbart att den som denatureringsmedel har vissa fördelar framför bensol.
Den kan nämligen betraktas som en mycket oren bensol, med föroreningar
av delvis illasmakande och vattenlöslig karaktär. (Lättoljans sammansättning
anges vara bensol och homologer 54 proc., naftalin 16 proc.,
fenol 4—15 proc., olika baser 1—3 proc., nitriler 0.2—0.3 proc., aceton,
kumaron och inden och liknande ämnen 1—1.5 proc., olefiner 3—5 proc.,
paraffiner 0.5—1 proc., ej i det föregående nämnda omättade bromadderande
och omättade cykliska föreningar. Se Arch. f. Hygiene Bd 75, 1912.)

Ännu kraftigare denaturerande verkningar tillkommer de mellanliggande

171

oljorna pa grund av deras stora halt av fenol och dess homologer. Härvid
bör dels den obearbetade mellanfraktionen undersökas för sig med avseende
ä sill motortekniska tillåtlighet, och i fall denna ej är tillfredsställande,
den genom destination därur vunna karboroljan.

Slutligen är också möjligheten att genom blandning addera den denaturerande
verkan av olika ämnen och fraktioner att beakta.

Författaren till denna utredning har visserligen gjort en del försök a
här omnämnda ämnen (varvid även bokvedstjäran och dess däri ingående
kreosoten beaktats). Då de emellertid ej äro systematiskt genomförda
och då för övrigt detta knappast med fördel låter sig göra utan samarbete
med eu motortekniker, ha de avbrutits.

Här må redogöras för en metod att samtidigt med spritens denaturering även vinna Försök med
den i mer koncentrerad form. samtidig de Till

grund för metoden i fråga ligger ett uppmärksammande av det förhållandet,
att varje vattenhalt hos motorspriten väsentligt sänker spritens värde som bränsle. Här- trering av
vidlag avses ej den omständigheten, att spritens vattenhalt medför större benägenhet för spriten merostbildning
hos motorn. Ej heller vattnets egenskap att utgöra en i och för sig värdelös, dels karbid.
tyngande balast. Utan vad som här särskilt avses är det förhållandet, att en del av spritens
energiinnehåll går förlorat i och för det medföljande vattnets uppvärmning och förgasning.
Under det att vattenhalten i sprit, som i tekniken användes för t. ex. hartsers
hållande i lösning, ej är skadlig, ja ur den synpunkten t. o. m. kan betraktas som en fördel,
att det för fabrikationen av en viss mängd fernissa ej behöves så mycket av spritens
värdefulla andel, den vattenfria alkoholen, så är däremot vattenhalten i motorspriten en
ej endast skrymmande utan positivt skadlig, värdeminskande faktor.

Såsom redan meddelats, är den rena alkoholens effektiva värmevärde per kilo 6,362
värmeenheter. Om vattnet endast spelade rollen av ett indifferent spädningsmedel, skulle
man under sådana förhållanden vänta, att en 95-procentig sprit skulle hava ett endast 5
proc. lägre effektivt värmevärde, alltså per kilo lämna 6,044 värmeenheter. Enligt tillgängliga
siffror skulle emellertid den 95-procentiga spritens värmevärde endast vara 5,875 värmeenheter,
vadan vattentillsatsen medförde en ytterligare minskning i spritens värmevärde
med 169 värmeenheter eller 2.s proc. (Siffrorna meddelas med all reservation, enär de
bestämningar, varpå de fota, ej varit tillgängliga.)

Möjligen ställer sig metoderna att framställa absolut alkohol fabriksmässigt sä pass
dyra, att de under vanliga förhållanden ej bära kostnaden, även om man tar hänsyn till
den positiva vinst i effektivt förbränningsvärme, som på det viset skulle nås. Annorlunda
ställer sig emellertid saken, om koncentreringen av spriten vinnes såsom ett biresultat aren
procedur, som den i alla händelser måste undergå, och särskilt nu denatureringen.

En dylik möjlighet öppnar sig genom att som denatureringsmedel använda kalciumkarbid.

Det är ett inom laboratorietekniken välbekant förhållande, att kalciumkarbid är ett
förträffligt medel för vinnande av vattenfri alkohol. (En sammanställning av hithörande
arbeten finnes i Abderhaldens Handbuch der biochemischen Arbeitsmethoden, Bd 8, s. 417.)

Den på detta sätt vunna alkoholen är emellertid ej ren, utan behäftad med en del, visserligen
i små mängder förekommande, men det oaktat kraftigt illasmakande svavel- och
fosforföreningar. — Själva metoden för vattnets avlägsnande kan göras skäligen enkel.

Till spriten sätter man kalciumkarbid i stycken, och påskyndar eventuellt den kemiska
reaktionen genom omröring. Vattnet i spriten samt karbiden reagera därvid med varandra

172

under bildande av å ena sidan släckt kalk, å andra sidan acetylen, som till en del löser
sig i spriten och delvis går bort i gasform.

För att ur ett kilo 95-procentig sprit skaffa bort de 50 gram vatten, däri finnes, bör
teoretiskt åtgå 89 gram karbid. Då handelns karbid alls ej är kemiskt ren, torde för 50
gram vatten böra räknas 100 gram karbid. Med ett karbidpris av 27 öre (den officiella
handelsstatistikens pris för år 1912) skulle alltså materialkostnaden för reningen bliva nära
3 öre. Enligt en priskurant för 1914 skulle karbiden stå i ett pris av blott 20 öre per kilo
och materialkostnaden skulle alltså då bliva 2 öre.

Det är nu uppenbart, att motorspriten ej på långt när kan vidkännas en sådan denatureringskostnad
vilken för övrigt blott representerar själva det använda denatureringsmedlet,
vartill kommer kostnaden för metodens utförande samt den förlust å sprit, som
uppstår vid spritens frånskiljande från det'' kalkslam, som karbiden lämnar vid sitt sönderfall
i spriten. Denna senare förlust skulle vid en sulfitspritfabrik kanske ej behöva komma
i fråga, emedan där kalkslammet torde kunna användas vid sulfitlutens neutralisering
i och för dess jäsning, och den ingående alkoholen sedan återvinnas vid den jästa lutens
destillering.

Metodens användbarhet bygger under sådana förhållanden på möjligheten att tillvarataga
den värdefulla biprodukt, som det vid reaktionen mellan karbiden och vattnet i
en mängd av 300 liter per vart kilo karbid uppstående acetylenet representerar. Erinras
må om den stora roll det, löst i aceton, spelar för fyrbelysning, stationsbelysning etc. —
Hithörande tekniska frågor och ekonomiska kalkyler undandraga sig författarens sakkunskap.

8. Fördelarna av denatureringens omläggning i
riktning av större centralisering.

Denaturering av sprit kan tänkas antingen centraliserad eller decentrali- Denaturerinserad,
med andra ord antingen förlagd till ett enda eller ett fåtal ställen, lJä{dl
t. ex. enbart till brännerier eller reningsverk eller en eller några få dena- sin princip
tureringscentraler, eller också försiggående på ett flertal ställen, t. ex. hos
de yrkesidkare, som använda varan, och de handlande, som försälja den.

I princip är denatureringen i vårt land av en decentraliserad typ. Enligt
§§ 1 och 4 i gällande denatureringsförordning har över allt i vårt land,
där yrkesmässig användning eller försäljning av denaturerad sprit äger rum,
vederbörande yrkesidkare resp. handlande rätt att påkalla denaturering med
ty åtföljande restitution av tillverkningsskatt.

Detta formella medgivande i denatureringsförordningen av en dylik
ytterligt decentraliserad denaturering medför emellertid ej, att detta medgivande
i större utsträckning utnyttjas. 1 själva verket använder sig endast
ett fåtal av de personer, som enligt bestående bestämmelser skulle kunna
äga rätt att påfordra denaturering, av denna möjlighet, såsom tydligt framgår
av det relativt ringa antalet ställen, där denaturering faktiskt ägt rum,
och fåtalet denatureringsförrättningar. (Se nedanstående tabell.)

	Antalet	Antalet
	denaturerings-	förrätt-
År	ställen	ningar
1901 ..................	.............................. 75	517
1902 ................	.............................. 83	535
1903 ..............	............................. 86	464
1904 .....................	............................. 78	551
1905 .. ..	.............................. 86	676
1906 ......................	.............................. 86	724
1907 ...............	............................. 95	795
1908 .......................	............................ 95	767
1909 .......	............................ 96	818
1910	....................... 106	881
1911 ...........	.............................. 108	837
1912 ......................	............................. 109	642
1913 .......................	.............................. 108	616
1914 .......................	............................. 109	566

174

För bedömande av ovanstående siffror måste man ihågkomma, att då
här ovan talats om denatureringsställen, detta begrepp är taget i den begränsade
betydelsen av den lägenhet, där en och samma firma låter verkställa
sin denaturering. Inom ett och samma samhälle kan alltså denaturering
förekomma på ett flertal ställen. Så ägde år 1911 denaturering rum
i Stockholm på ej mindre än 34 ställen. Antalet samhällen, där denaturering
skett, är alltså betydligt mindre än antalet denatureringsställen.

Närmare upplysningar rörande de orter, där denaturering verkställts,
de personer och firmor, för vilkas räkning den företagits, samt för det
ändamål, den denaturerade spriten tjänat, lämnas av här nedan meddelade
tabell.

Denatureringsuppgifter för år 1913:

För vetenskapliga behov:		Trpt	31,839.6
	liter	Lasarettet i Ljungby ..................	480.5
Tekniska högskolan (prof. Clason)	488.1	» i Karlskrona...............	1,170.5
Stockholms högskola (prof. Leche)	750.4	» i Kristianstad ............	547.9
» » (prof. Euler)	1,003.5	» i Ängelholm...............	575.9
Karolinska institutet (prof. K. A.		» i Lund .....................	3.773.1
H. Mörner) ...........................	4,013.7	» i Malmö ..................	3,886.5
Vetenskapsakademien (prof. Théel)	575.4	Barnbördshuset i Göteborg.........	602.a
Veterinärinstitutet .....................	1,184.9	Allmänna sjukhuset i Göteborg...	2,311.2
Norra latinläroverket, Stockholm..	76.2	Fattigvårdsinrättningen i »	477.0
Uppsala universitet ..................	4,050.5	Lasarettet i Lidköping ...............	1,132.5
Lunds » (prof. Först) ...	2,882.9	» i Falköping ...............	1,161.6
Alnarps lantbruksuniversitet (prof.		» i Karlstad..................	1,242.2
Weibull) ..............................	599.1	» i Örebro ..................	1,189.«
Göteborgs museum (intendenten		» i Falun .....................	1,016.2
Jägerskiöld) ...........................	1,167.6	» i Mora ....................	576.0
	16,792.3	Hospitalet i Säter .....................	475.5
	Lasarettet i Gävle .....................	1,558.2
Sjukvårdsinrättningar:		» i Härnösand..............	1,166.6
	» i Sundsvall ...............	944.9
Sabbatsbergs sjukhus..................	7,369.9		56,127.2
Södra barnbördshuset ...............	1,042.9
Maria sjukhus........................... Serafimerlasarettet .....................	2,652.3 6,981.7	Ättikfabriker:
Allmänna barnbördshuset............	1,928.5	Wingborgh & C:o, Stockholm ...	150,787.9
Sjukhuset S:t Göran ..................	1,994.9	Malmgren, »	32,567.1
Sofiahemmet ...........................	940.1	Holmgren, Uppsala .................	13,276.9
Allm. försörjningsinrättningen......	1,170.1	Kling & Lamm, Västervik .........	9,359.5
Långbro sjukhus........................	965.1	Hälsingborgs ättikfabrik ...........	21,160.7
Söderby » ........................	3,196.4	Håkansson, Eslöv .....................	46,790.3
Lasarettet i Linköping ...............	564.9	Lindgren, Ystad ........................	4,742.8
» i Jönköping ...............	2,440.7	Persson, » ........................	1,948.1
» i Växjö....................	592.1	Thomsen, Göteborg ..................	20,293.4
Trpt	31,839,6		300,926.7

175

Färg-, fcrniss- och polityrfabriker:

liler

Lohmaii, Stockholm ................. 15,814.1

Hansen, » 9,507.2

Klint-Bernhart, Stockholm ......... 35,646.7

Holmblad, » 4,534.9

Alfort o. Kronholm, » 3,823.5

Bröderna Hermann, » 8,993.7

Schubert, » 3,045.6

Luth & Rosén, » 2,563.6

Becker, » (Brännkyrka)
................................ 27,258.0

Standard, Stockholm.................. 2,391.6

Södergren, » ................. 1,284.1

Keros, Södertälje ..................... 7,810.2

Beckmans snickeri, Norrköping ... 1,923.6

Standard, Trälleborg.................. 2,484.3

Wingård, Malmö ..................... 15,167.9

Nordström och Sjögren, Malmö... 2,589.6

Andersson, Malmö..................... 1,859.1

Bäcksin, Göteborg..................... 18,185.8

Guldlistfabriken, Göteborg......... 13,943.9

Hasselblad, » 1,142.0

Dorch-Bäcksin, Ägnesberg ......... 39,067.1

Edelfelt, Stenstorp..................... 1,471.2

Vedevågs bruk ............... 11,229.0

231,731.5

Kcmiskt-tekniska fabriker:

Tekniska fabriken Guld, Stockholm 8,766.0
» » Helios, » 150,080.7

Barnängens tekniska fabrik. » 7,559.9

Södermalms » » (Elliot),

Stockholm.............................. 1,196.1

Gahns tvålfabrik, Uppsala ......... 2,405.3

Scheutz, Kalmar........................ 4,511.7

Sockerfabriken, Köpinge ............ 576.7

» Hälsingborg ...... 480.5

Håkansson, Eslöv .................... 57,553.0

Fabriken Silver, Malmö.............. 1,042.2

Topiolfabriken, Göteborg............ 3,647.1

Fabriken Tomten, » 1,935.8

Henriksson, Örebro .................. 12,620.7

Fabriken Nordstjärnan, Gävle...... 3,477.7

Vesterberg, Gävle .................... 287.4

A.-B. Flora, » 1,071.6

» Svea » 534.5

Trpt 257,746.9

liter

Trpt 257,746.9

Ahlgren, Gävle ........................ 241.5

Skutskärs Sulfitbränneri............... 41,252.4

Kvarnsvedens » 2,317.0

Bergviks » .............._ 46,142.8

397.700.6

Ammunitions- och krutfabriker:

Åkers krutbruk ........................ 158,877.1

Mariebergs fabriker .................. 2,546.5

Skånska bomullskrutfabriken ...... 138,343.1

299.766.7

För försäljning:

Reymersholms Gamla A.-B....... 410,038,7

därav i Reymersholm. 1,254.9

Åhus............ 23,430.5

Hälsingborg... 80,174.8

Ödåkra......... 161,186.2

Hjo ............ 143,992.3

Uppsala jästfabrik ..................... 50,772.1

Möller (Neuman), Kristianstad ... 69,758.5

Tomelilla jästfabrik .................. 130,775.7

Tyringe bränneri........................ 49,716.1

Handlanden Westerström, Lund... 2,293.9

O. P. Andersson, Göteborg........ 401,209.2

Summa till försäljning denaturerad
sprit, som ej är sulfitsprit

1.104.564.2 liter.

Skutskärs sulfitbränneri............ 1,065,846.6

Kvarnsvedens » 738,386.4

Bergviks » 1,553,523.2

Summa denaturerad sulfitsprit

3.357.758.2 liter.__

Summa till försäljning denaturerad
sprit............................. 4,472,320.4

Summa för olika ändamål denaturerad
sprit 5,775,370.5 liter
av normalstyrka.

Härtill kommer denaturering av 12,680.7
liter finkelolja för Dorch-Bäcksins räkning,
varjämte bör anmärkas, att uppgifterna rörande
Åkers och Mariebergs fabriker ej avse
denaturering, utan blott spritens uppmätning
under kontroll för erhållande av skatterestitution.

176

Fördelarna
av en centralisering

av denatareringen.

Centraliseringen
gör
denatureringen
tekniskt
enklare och
säkrare.

Centraliseringen
medger
större
frihet i valet
av metod.

Anledningen till att författaren till denna utredning först kom in på
fragan om en eventuell omläggning av denatureringen i riktning av större
centralisation var en vid studiet av denatureringsmetoderna vunnen uppfattning,
att en centraliserad denaturering skänker större frihet i valet bland
denatureringsmetoder än vad fallet är med nu rådande system. Vid fortsatt
granskning av frågan syntes emellertid även andra fördelar stå att vinna
med eu dylik centralisering. De må här sammanfattas.

1. För beräkning av det skattebelopp, som skall restitueras, måste
spritens mängd och styrka bestämmas. Koncentreras denatureringen till ett
fåtal ställen, kunna dessa bestämningar ske under gynnsammare och säkrare
förhållanden och anförtros åt mer speciellt skolad personal. Anskaffning
och provning av de använda denatureringsmedlen kan äga rum i större
skala och därför under ekonomiskt mer fördelaktiga former.

2. Genom en centraliserad denaturering vinnes större frihet i valet
av denatureringsmetoder.

Så länge denatureringsmetoderna måste kunna användas var som hälst,
där någon yrkes- eller handelsidkare påkallar denaturering, kan denatureringen
knappast ske på annat sätt än genom spritens försättande med någon
vätska, som lätt blandar sig därmed, eller med något i spriten särskilt lättlösligt
ämne. Skulle däremot denatureringen förläggas til! någon eller några
centrala anstalter, kunna dessa förses med anordningar, som möjliggöra
även mer invecklade procedurer. Ävenså ställes vid en dylik central denaturering
ej samma krav på procedurens snabbhet, som då förrättningen
måste i sin helhet försiggå under ett hastigt besök av vederbörande kontrollant.

Eu central förläggning skulle alltså tillåta, att denatureringen skedde
genom att spriten mer långsamt fick extrahera något råmaterial, vartill sedan
anknöt sig återstodens bortfiltrerande. Denatureringen kunde kombineras
med en destination av spriten, eller genom att någon gas inleddes i den
eller med att spriten utsattes för inverkan av elektrisk ström, avsedd att
genom elektrisk sönderdelning alstra denaturerande ämnen.

Denna större frihet vid valet av denatureringsmetoder får ej fattas
såsom endast av teoretisk betydelse. Såsom framgår av en genomläsning
av de referat, som finnas inskjutna i den meddelade litteraturförteckningen,
äro ej sä få denatureringsmetoder föreslagna, som förutsätta vad man kunde
kalla en fabriksmässig denaturering av spriten, och en del av dessa metoder
synas förtjänta av allt beaktande. Och skulle denatureringen väl hava centraliserats,
är det antagligt, att uppfinnareverksamheten i större utsträckning
skulle inrikta sig på utexperimenterandet av ytterligare metoder, avpassade
för ett dylikt system. En denatureringscentral bleve för övrigt helt naturligt
en lämplig plats just för utfinnandet av sådana metoder.

177

3. Eu centralisering av denatureringen med ty åtföljande inskränkning
i antalet personer, som äga rätt till skatterestitution, innebär eu avlastning
å kravet på det använda denatureringsmedlet. Om denatureringen endast
fär ske på ett fåtal ställen, kan därstädes kontrollen anordnas så skarp, att
redan av den anledningen inga försök till avlägsnande av denatureringsniedlet
kan göras. Och i och med att ingen skatterestitution längre sker
till dem som yrkesmässigt använda eller försälja denaturerad sprit, bortfaller
den lockelse till försök att i större skala renaturera spriten, som kan tänkas
ligga i den stora vinst, som möjligheten att ännu en gäng få skatterestitution
annars skulle erbjuda. Möjligheten att i större skala draga vinning av
en renaturering av spriten förefinnes visserligen alltjämt så till vida, som
den renaturerade spriten kan säljas till konsumtion. Åtminstone i de fall,
då yrkesidkaren eller handlanden ej driver partihandel med brännvin, kommer
risken för upptäckt att bli så stor, att man knappast behöver befara
att mer långvariga eller i större skala försiggående försök av detta slag
skola lyckas. Och ju mer handeln med brännvin regleras, desto svårare
blir det att obemärkt, åtminstone i större skala, avyttra det genom renaturering
vunna brännvinet.

Då det gäller att bedöma, i vad mån anledning finnes att söka höja
säkerheten med hänsyn till undvikandet av underslev vid skatterestitution
för denaturerad sprit, måste man erinra sig storleken av de belopp, det här
är fråga om. Såsom av nedan meddelade tabell framgår, handlar det här
om belopp av betydande storleksordning.

Tabell över det skattebelopp, som restituerats för denaturerad sprit.

År	Skattebelopp i kronor (med utelämnande av öretal)
1001 ...........................	......................................... 1,293,937
1902 ............................	......................................... 1,409,103
1903 ............................	......................................... 1,281,553
1904 ............................	......................................... 1,973,230
1905 ............................	........................................ 2,386,236
1906 ............................	......................................... 2,711,638
1907 .............................	......................................... 2,776,112
1908 ............................	......................................... 3,066,523
1909 .............................	......................................... 3,279,590
1910 .............................	......................................... 2,941,968
1911 .............................	......................................... 2,557,115
1912 .............................	......................................... 1,556,373
1913 .............................	...................................... 1,428,499

(Anmärkas må, att det restituerade skattebeloppet ej är en mätare på den mängd
sprit, som underkastats denaturering. Oavsett att den per liter alkohol restituerade skattesatsen
undergått ändringar, spelar här även in, att då. spriten denatureras vid bränneri,
det påförda skattebeloppet, som ju aldrig erlagts, endast avskrives, vadan därvid ingen

Centraliseringen
hindrar
skatteunderslev.

178

De Ouchterlonyska
bedrägerierna.

skatt restitueras. Ökas denatureringen av dylik obeskattad sprit, minskas motsvarande det
restituerade skattebeloppet. Den rätt avsevärda minskningen i det restituerade beloppet
år 1903, enligt tabellen härovan, äger sin förklaring i detta förhållande.)

1 detta sammanhang mä erinras om de Ouchterlony’ska försnillningarna. (Se 1913
års revisionsberättelse angående statsverket, bihang till A-riksdagens 1914 protokoll, andra
samlingen, första avdelningen, första bandet, sid. 204 och 659.)

Åren 1907—1912 avhände färghandlaren Artur Harry Ouchterlony i Stockholm staten
på brottsligt sätt ett belopp av omkring 350,000 kronor på det viset att han, såsom polisundersökning
visat, uppburit skatterestitution för denaturering av sprit, som i mängd betydligt
översteg vad han inköpt. Anmärkningsvärt är, att anledning till misstanke att
Ouchterlony gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, trots den långa tid detta pågått,
först uppstod genom en anmälan underhand till denatureringskontrollanten frän Ouchterlonys
konkurrenter, att Ouchteriony’s i marknaden förda fernissfabrikater till sin mängd
alls ej motsvarade den sprit han enligt den officiella statistiken skulle ha låtit denaturera.

Åtskilliga månader fingo emellertid förgå, innan med anledning av denna anmälan
undersökning i saken verkställdes, och då äntligen saken överlämnades till polisen, hade
Ouchterlony hunnit lämna landet. Visserligen uppspanades och häktades han i Schweiz.
Schweiziska förbundsrådet vägrade emellertid att utlämna honom med godkännande av
en av Ouchterlony gjord invändning, att den begångna förbrytelsen vore av fiskalisk natur.

Rörande det förfarande, varigenom Ouchterlony lyckats att föra denatureringskontrollant
och vittne bakom ljuset, har ej klarhet vunnits. I polisrapporten rörande saken
uttalas den uppfattningen, att Ouchterlony låtit ett sitt biträde — vilket också sedan genom
rymning undandragit sig att i saken bli hörd — i stället för terpentin försätta den till
denaturering framförda spriten med sprit. Det kärl, som uppgivits innehålla terpentin,
skulle alltså ha innehållit sprit och bedrägeriet skulle hava möjliggjorts bland annat genom
bristande kontroll rörande det använda denatureringsmedlet. Brännvinet blev alltså aldrig
denaturerat och samma brännvinsfat kunde åter och åter framföras till denaturering. Sedan
den simulerade denatureringen ägt rum, hade Ouchterlony av kontrollanten och vittnet
erhållit denatureringsbevis samt därå i statskassan lyftat restitution för skatt, som aldrig erlagts.

Denna uppfattning delades ej av kontrollstyrelsen, vilkens yttrande i saken infordrats,
sedan statsrevisorerna ifrågasatt vidtagandet av åtgärder till utrönande av om staten ej
kunde beredas ersättning för den förlust, som åsamkats den. Kontrollstyrelsen, som införskaffat
upplysningar från vederbörande denatureringskontrollanter och vittnen, ansåg
nämligen intet bevis finnas för riktigheten av den i polisrapporten framlagda uppfattningen.
För sin del ansåg kontrollstyrelsen de upplysningar den erhållit giva vid handen, att terpentin
verkligen tillsatts spriten. Rörande det av Ouchterlony använda sättet uttalade
kontrollstyrelsen intet positivt, utan nöjde sig med att framhålla att klarhet kunde vinnas
först sedan polisen fått tillfälle att förhöra de i det brottsliga förfarandet delaktiga. Kontrollstyrelsen
framhöll också, att det med sakens outredda beskaffenhet var omöjligt att
bedöma, om kontrollpersonalen gjort sig skyldig till försummelse och alltså även om någon
av denna personal kunde anses ersättningsskyldig. — Härmed synes denna affär tillsvidare
nedlagd. Såsom en följd av densamma och en åtgärd för undvikande av att något liknande
ånyo inträffar torde man emellertid kunna tolka det cirkulär, som av kontrollstyrelsen
den 14 maj 1913 utfärdades med föreskrifter och erinringar till denatureringskontrollanterna.

Nytt i detta cirkulär är bland annat föreskriften om undersökning rörande närvaron
av terpentin i sprit, som anmäles till denaturering med detta ämne. (Samma prövning
kunde även anses påkallad för sprit, som anmälts till denaturering med allmänt denatureringsmedel
för undvikande av att sprit första gången denatureras med terpentin ocii
sedan ånyo denatureras, men med allmänt denatureringsmedel.) Ävenså meddelas föreskrift,

179

luir terpentinolja skall prövas, varjämte föreskrives, att då denaturering sker å annat förrättningsställe
ån reningsverk eller bränneri, faktura eller annan handling rörande inköpet
av spriten skall företes och efter förrättningen av kontrollanten förses med av honom
undertecknad anteckning rörande det till denaturering använda beloppet jämte förrättningsdagen.
— Uppenbart är, att dessa föreskrifter gjort nu använda denatureringsmetod ej
oväsentligt säkrare.

Det föregående torde ha givit vid handen, att ett system med cert- Svaga sidor
tralicerad denaturering på vissa punkter eger fördelar i förhållande till nu- ''''^erfngen''''''
varande system. Vid en jämförelse mellan de båda systemen måste man
emellertid även fråga efter eventuellt förefintliga svaga sidor hos en centralisering
av denatureringen.

Såsom en sådan kan betraktas, att eu eventuell behövlig kontroll överNu bestående
det sätt, varpå ofullständigt denaturerad sprit användes, ej så enkelt låter kförbruksig
ordnas som då denatureringen är decentraliserad, i vilket fall den kon- tingsstället
trollant, som å användningsorten utför denatureringen, också helt naturligt bort^a,,er''
blir kontrollant över spritens användning. En dylik kontroll är också föreskriven
i §§ 13 och 18 av gällande denatureringsförordning samt § 15 i de
av kontrollstyrelsen utfärdade särskilda föreskrifterna.

Det må emellertid framhållas, att då det ej är denatureringskontrollanten
ålagt att annat än vid utförandet av denatureringsförrättning besöka denatureringsstället
och då allra minst plötsliga och oväntade kontrollbesök äro
föreskrivna, värdet av denna kontroll är svårt att taxera. Skulle en dylik
perifer kontroll alltjämt, även med den större säkerhet, som denatureringens
centralisation skapar, befinnas behövlig, kan den anförtros åt särskilda
personer.

Möjligen kan också anföras mot den centraliserade denatureringen, att Kostnaderna
kostnaderna för densamma ej så lätt låter sig överskådas. f°r denatu Den

princip staten nu tillämpar på detta område är att denatureringen händelse’av
ej skall förorsaka staten kostnader. Staten avlönar visserligen denaturerings- centra.lisfkontrollanterna
och deras vittnen, men kostnaden härför betäckes genomr‘kfårlagdalt
att staten av de 65 öre per liter normalstyrka, vartill brännvinsskatten bebelöper
sig, endast återbetalar 64 och behåller resten som denatureringsavgift.
Av nedanstående tabell framgå de belopp, vartill dels kontrollantoch
vittnesersättningarna en följd av år belöpt sig, dels också storleken av
statens inkomst på den nyss nämnda denatureringsavgiften.

180

År	Ersättning åt kontrol-lanter	Ersättning åt vittnen	Summa ersättning I	Influtna de-naturerings-avgifter
1900 .......................................	17,335	6,229	23,565	25,481
1901 ....................................	17,325	6,115	23,440	25,561
1902 .......................................	18,677	6,265	24,942	27,788
1903 ...................................	20,150	4,302	24,452	28,811
1904 ......................................	19,900	6,359	26,259	29,046
1905 ......................................	23,824	8,090	31,914	34,577
1906 ......................................	25,115	9,285	34,400	39,020
1907 ...................................	27,560	9,183	36,744	44,165
1908 ......................................	29,332	9,064	38,396	45,339
1909 .....................................	30,374	9,399	39,773	47,452
1910 ......................................	27,792	9,939	37,773	40,736
1911 ...................................	25,382	7,633	33,015	37,173
1912 .......................................	17,373	5,799	23,172	22,515
1913 .......................................	16,164	5,111	21,275	21,318

(Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet denatureras eller utföres ur riket,
debiteras ingen denatureringsavgift, enär denatureringen verkställes av den vid bränneriet
tjänstgörande kontrollören, vilkens arvode betalas av tillverkaren. I ovanstående denatureringsavgifter
äro även inberäknade de i regel obetydliga belopp, som erläggas för undersökning
av finkelolja och som i kontrollstyrelsens tabeller sammanföras med den egentliga
denatureringsavgiften.)

Såsom framgår av denna tabell, räcka denatureringsavgifterna fullt till
för att betäcka statens utgifter för kontrollanter och vittnen, ja, de lämna
t. o. in. ett mindre överskott. (År 1912 representerar dock ett undantag).

Centraliseras denatureringen, vare sig det blir till en eller ett fåtal
anstalter, behöver man ej därför befara, att det kommer att medföra större
utgifter till de där behövliga kontrollanterna. Utan höjning i denatureringsavgiften
torde inkomsterna av denna räcka till att t. o. m. helavlöna det
antal kontrollanter, som kan behövas. En omständighet, vars ekonomiska
konsekvenser emellertid förtjänar en granskning, är det krav på lokaler för
denatureringens utförande och arbetshjälp därvid, som centraliseringen medför.
Såsom denatureringen nu försiggår, är det innehavaren av denatureringsrättigheten,
som upplåter sina lokaler till förrättningen och genom sina
arbetare lämnar den handräckning, som därför kan behövas. Vid en centralanstalt
blir det uppenbarligen denna, som får hålla lokaliteterna och avlöna
behövliga arbetare. Blir det staten, som upprättar en dylik, skulle
dessa kostnader alltså drabba staten. Naturligtvis kan staten härför hålla

181

sig skadelös genom eu motsvarande höjning av denatureringsavgiften. Förhållandet
i fråga torde alltså kunna befaras verka i riktning av eu fördyring
av den denaturerade spriten. Av väsentlig betydelse torde eu dylik fördyring
knappast behöva bli. Redan nu har det ju visat sig att nästan all
med det allmänna denatureringsmedlet denaturerad sprit denatureras av stora
försäljningsbolag, vilket endast är förklarligt ur det antagandet, att en centraliserad
denaturering ställer sig ekonomiskt fördelaktigare än eu sådan,
som företages i den mindre avnämarens lokaler och med av honom tillhandahållen
handräckning. Möjligen kan detta bero på att denatureringsmedlet,
som ju skall anskaffas och hållas av denatureringsrättighetens innehavare,
måste ställa sig allt billigare i ju större skala det användes. Även
de vid användning i mindre skala rätt betungande analyseringskostnaderna
å denatueringsmedlet maste vid centraliserad denaturering proportionerligt
sjunka.

Under sådana förhållanden torde man få anse, att ekonomiska hinder
ej möta en centralisering av denatureringen. Något kapitalutlägg får staten
dock vara beredd på, om centraliseringen sker i formen av upprättandet av
eu statens denatureringscentral.

Försöker man att närmare utforma tanken på eu centralisering av de- Olika möjnatureringen,
möter man ej så få svårigheter, delvis beroende på det föga ''teater för
definitiva läge, vari spritindustrien nu befinner sig. gens ornlägg Den

enklaste lösningen skulle vinnas för den händelse en i nykter- m.ngri cen~
hetskommittén av doktor Bratt framkastad tanke, nämligen den, att endast riktning.
sulfitsprit skulle få denatureras, vunne beaktande. I sådant fall skulle helt
naturligt denatureringen centraliseras vid och förbehållas sulfitspritfabrikerna
och övervakas av den där anställde kontrollören i överensstämmelse med
vad redan nu är fallet.

Relativt enkel skulle också en centraliserad denaturering ställa sig för
den händelse staten i överensstämmelse med ett redan på dagordningen
stående förslag skulle för sig monopolisera reningsverksamheten. 1 sådant
fall skulle all den renade sprit, som nu för tekniskt ändamål denatureras,
just vid reningsverken underkastas denna procedur, en anordning, som
torde få anses ega goda skäl för sig, alldenstund, om man frånser sulfitspriten,
huvudparten av den denaturerade spriten är förut renad vara. Detta •

sammanhänger med, att det vid brännerierna tillverkade råbrännvinet är för
vattenhaltigt för de flesta ändamål, vartill denaturerad sprit användes. Gällande
denatureringsförordning, § 11, tillåter också denaturering endast för
brännvin, som innehåller minst 85 % alkohol, vilken styrka det svenska råbrännvinet
knappast når. Blott för ett enda ändamål, nämligen för tillverkning av
ättika och ättiksyrade saker, kan nämligen räbrännvin lämpligen användas,

182

och just för detta ändamål tilläter också denatureringsförordningen undantag
från regeln, att blott sprit av minst 85 % styrka må denatureras. Anses
det lämpligt att alltjämt, även efter en eventuell omläggning av denatureringen
i riktning av större centralisering, gynna brännerier och ättikfabriker
med nu nämnda undantagsbestämmelse, skulle man alltså vid sidan av den
vid reningsverksamheten förlagda denatureringen även tillåta en dylik vid
brännerierna, dock endast för bestämt ändamål, nämligen för tillverkning
av ättika och ättiksyrade salter. Lämpligen kunde denna denaturering ske
genom den vid bränneriet verksamma kontrollören och inskränkas till den
tid, då bränneriet har sin kampanj. Man kan dock väl tänka sig att även
den för ättiksfabrikerna behövliga råspriten levererades först från de statliga
reningsverken, varifrån all sprit alltså för ernående av bästa kontroll skulle
distribueras. Uppenbart är emellertid, att en dylik anordning skulle verka
betungande, särskilt för eu i närheten av ett bränneri liggande ättiksfabrik.
— I detta sammanhang ma erinras om, att redan ett statens övertagande
av reningsverksamheten med ty övervakande av den renade spritens distribution
skulle hämma bedrägerier av sådan art som det Oucliterlonyska.
Den härigenom vunna kontrollen över varje firmas spritinköp skulle hindra
en viss avnämare att låta denaturera större mängder än vad som motsvarade
hans inköp. En av de fördelar, som ansetts medfölja en centraliserad denaturering
vinnes alltså redan genom statsmonopol å reningsverksamheten,.
vadan under förutsättning av ett dylikt statsmonopol det endast blir de
övriga fördelarna av eu centraliserad denaturering, som äro att taga med i
räkningen vid avgörandet av frågan om denatureringen bör omläggas i
sådan riktning.

För den händelse att allt råbrännvin tvingades att passera de eventuellt förstatligade
reningsverken, kunde det förtjäna att övervägas, om ej skatten å den sprit, som utsläpptes
till förtäring kunde uttagas först där. Det nuvarande systemet med beskattning av all
sprit och restitution av skatten för den del därav, som befinnes få teknisk användning,
behandlar spritens tekniska användning som undantag, dess användning till förtäring som
regel. I samma mån som emellertid den tekniska spriten representerar en allt högre
procent av den totala spritåtgången, kan det finnas anledning reflektera på, om ej spritskatten,
som ju endast avses för sprit, som användes till förtäring, bör påläggas först då
det för en del av spriten blir klart, att den kommer att användas till förtäring. Den tekniska
spriten komme på detta sätt att, på sin väg från producenten till konsumenten, aldrig
hava tyngts av räntan av på densamma lagda skatten.

Ett system med skattens uttagning först å varan, då den utsändes till spritbolagen
och andra liknande avnämare, förutsätter emellertid en säker kontroll över att all sprit
från brännerierna når fram till reningsverken i deras egenskap av statens försäljningscentraler.
Möjligen skulle till en sådan kontroll kunna bidraga spritens preliminära denaturering
med något ämne, som gjorde spriten odrickbar men som lätt och fullständigt
läte sig bortskaffas vid spritens destillering. Någon svårighet att föreslå dylika ämnen
finnes ej. Ett sådant vore den redan nämnda kopparkloriden, vilken förövrigt upprepade
gånger skulle kunna användas, emedan den vid destilleringen alltjämt återvinnes. Mot
en sådan tillsats kunde nu invändas, att desamma kan mistänkas göra ett psykologiskt

183

ofördelaktigt intryck på de blivande konsumenterna. Möjligheten av något sådant skall
ej heller förnekas. Här må emellertid påpekas, att råbrännvinet redan nu i reningsverken
behandlas med kemikalier, i vissa fall åtminstone av minst lika motbjudande beskaffenhet
som kopparklorid. Åtminstone i Tyskland understödjes spritens rening å destilleringsverken
med kemikaler, lät vara att de olika destilleringsverken i allmänhet strängt hemlighålla
deras art (se Utlmanns Encyklopädie, bd 1, s. 741). Bland de offentligen föreslagna
eller med säkerhet använda må nämnas: Klorkalk, salpetersyra, ättiksyra, kaliumpermanganat,
kaliumbikromat, svavelsyra, kalihydrat, kvicksilvernitrat, blysuperoxid, vätesuperoxid,
barium-, kalcium- och stroutiumsuperoxid, lapis.

I den män potatisspritens användning till tekniskt bruk minskas på grund av att
sulfitspriten här uttränger den, och i den mån alltså det redan frän början blir klart att
det framställda potatisbrännvinet är avsett till förtäring, förefaller det principiella skälet
mot att låta skatten genast efter råbrännvinets framställning drabba detsamma. Och för
statens ekonomi torde det vara fördelaktigt att skatten uttages så tidigt som möjligt.

Något förslag om en dylik omläggning framställes ej heller, men har författaren
till denna utredning ansett uppslaget i alla fall värt ett omnämnande.

Mer invecklad ställer sig denatureringens centralisering, om den skall
inpassas i nu bestående system med privata reningsverk. Även då bli
visserligen reningsverken de naturliga platserna för proceduren i fråga. Vad
som emellertid gör saken mer invecklad är dels att den privata reningsverksamheten
bedrives vid flera verk än som med sannolikhet skulle bliva
fallet, om statsmonopol på detta område infördes, dels också frånvaron
under nuvarande förhållanden av all kontroll å reningsverksamheten. Den
förra omständigheten kan möjligen anses påkalla t. ex. en bestämmelse om
bidrag till denatureringskontrollen från reningsverkets sida, om denatureringen
ej är av tillräcklig omfattning, den senare omständigheten reningsverksamhetens
sättande under kontroll.

Då alltså denatureringens överlåtande åt reningsverken medför svårigheter
så länge dessa äro i privat ägo, kan man för den händelse staten ej
övertager reningsverksamheten anse det åtminstone finnas skäl för att
staten övertager denatureringen på sådant sätt, att staten själv upprättar
någon eller några denatureringsanstalter, varifrån den tillhandahåller
denaturerad sprit eller över huvud all teknisk sprit, för vilken skattefrihet
åtnjutes. (Såsom nedan närmare utredes, åtnjutes skattefrihet i vissa
fall utan denaturering. Och man kan fråga sig om rätten härtill ej bör
något utvidgas.) Om man mot en sådan tanke skulle framhålla, att staten
därigenom tvingas in på vidlyftiga affärer med inköp av sprit, må här framhållas,
att detta ej är en nödvändig följd av att staten omhändertager
denatureringen. Man kan tänka sig saken ordnas så, att yrkesidkare eller
försäljare av denaturerad sprit alltjämt köpa sin vara hos reningsverken,
vilka emellertid beviljas rätt till nederlag av sprit på statens denaturingsanstalt.
Innan den därifrån expedieras till förbrukarna, ombesörjer då staten
denatureringen med rätt för reningsverken atj återbekomma å spriten vilande
skatt. Varans rekvirenter skulle med ett sådant arrangemang aldrig uppbära

184

Denatureringens
centralisering
och
frågan om
tillgången
till sprit för
vetenskapliga
och
liknande
ändamål.

någon restitution, utan dylik ginge endast till reningsverken. Möjligen förutsätter
även ett sådant ordnande av saken kontroll på reningsverken, så
att ingen möjlighet finnes för att denaturerad sprit letar sig dit tillbaka.

Genom en statens centralanstalt, varifrån all skattefri sprit för tekniskt
bruk distribuerades, skulle även en lösning till en viss grad vinnas med
hänsyn till frågan, hur vetenskapliga och liknande institutioner skola täcka
sitt behov av sprit. Under nuvarande förhållanden är denna sak långt ifrån
ordnad på ett tillfredsställande sätt.

Med den vidsträckta användning, som sprit har å dessa institutioner,
är det för dem synnerligen eftersträvansvärt, att sprit må stå till deras förfogande
bekvämt, billigt och i önskad styrka. Det är visserligen klart, att
dessa önskemål äro realiserade i den mån dessa institutioner kunna nöja
sig med vanlig denaturerad sprit. För många vetenskapliga ändamål är
emellertid dylik sprit alldeles oanvändbar. Med hänsyn till detta förhållande
och önskvärdheten av att billig sprit må stå till här ifrågavarande institutioners
förfogande möjliggör också § 9, mom. 2 i denatureringsförordningen
en mildare denaturering för dessa ändamål. Momentet i fråga medgiver
nämligen kontrollstyrelsen att meddela särskilda föreskrifter om denatureringsniedlets
myckenhet och beskaffenhet, då det gäller denaturering av sprit
avsedd till användning vid allmänna undervisnings- och sjukvårdsanstalter,
museer och laboratorier. Den av kontrollstyrelsen för dessa fall medgivna
denatureringen får också betraktas såsom mycket mild. Den består i en
tillsats av % eter per liter alkohol av normalstyrka. För ej så få institutioner
stöter det emellertid på svårighet att använda sig av det dem på detta
sätt visade tillmötesgåendet, nämligen för institutioner med mindre spritförbrukning.
Endast för den händelse, att denatureringen avser 1,000 liter
av normalstyrka och därutöver, sker denatureringen, frånsett kostnaden för
denatureringsmedlet, kostnadsfritt. Eljest tillkommer arvode samt resekostnads-
och traktamentsersättning för denatureringskontrollanten, vilka belopp
kunna oproportionerligt fördyra spriten. Vidare är det för institutioner med
mindre spritförbrukning betungande att inköpa och uppbevara sprit i de
mängder, som påfordras för att denatureringen ej skall bliva för dyrbar.
Resultatet blir att åtskilliga institutioner föredraga att ej låta denaturera av
dem använd sprit och avstå från den skatterestitution, som de annars bort
kunna påräkna.

Härtill kommer, att för ej så få kemiska och biologiskt-kemiska ändamål
även eterdenaturerad sprit ej lämpligen låter sig användas. Och det
är praktiskt ogörligt att denaturera sprit särskilt för alla de växlande ändamål,
vartill sprit användes å hithörande laboratorier. Även detta förhållande
tvingar en del institutioner att använda vanlig skattebelagd sprit.

Slutligen kommer för här. ifrågavarande institutioner svårigheten att fa
sprit av starkaste slag. De svenska reningsverken tillverka ej s. k. absolut

185

alkohol och, brännvinsbolagen föra ej sådan. ! vårt land är det endast å
apoteken, som denna vara föres, men apoteken ha ej rätt att sälja dylikt
annat än å läkares recept och för medicinskt ändamål. Förbrukare av absolut
alkohol, som ej använda sig av varan för medicinskt ändamål, äro
under sådana förhållanden av den svenska lagstiftningen hänvisade till att
antingen själva ombesörja den vanliga spritens koncentrering till absolut
alkohol eller också hemförskaffa den från utlandet. Den förra utvägen är
den besvärligare, särskilt besvärlig för laboratorier, som ej direkt äro inrättade
för kemiska ändamål, och den senare utvägen torde därför också
vara den mest använda.

Av de här anförda olägenheterna skulle den som består i att eterdenaturerad
sprit ej bekvämt står till en del institutioners förfogande, kunna
undanröjas genom den ovan föreslagna centralen för denaturerad sprit. Därifrån
kunde ifrågavarande institutioner i mån av behov, i smärre eller större
partier, kunna rekvirera sin sprit.

Man kan t. o. m. fråga sig, om ej institutioner av här ifrågavarande
slag borde kunna beviljas rätt att använda sprit odenaturerad och ändå be
komma den skattefri. Så är redan fallet i Tyskland, där ren sprit i skattefri
form hålles tillgänglig för sjukhus, barnbördshus och liknande offentliga
anstalter samt för offentliga vetenskapliga läroanstalter. Även i vårt land
äga vissa företag rätt att skattefritt erhålla sprit i rent, alltså odenaturerat
tillstånd. Detta gäller statens krut- och amunitionstillverkning.

Den mängd skattefri odenaturerad sprit, som för detta ändamål kommit
till användning är ganska betydande, såsom framgår av följande tabell:

År Liter av normalstyrka

1901 ..................................................................... 172,071

1902 ..................................................................... 205,501

1903 ..................................................................... 248,684

1904 .................................................................. 248,236

1905 ................................................................... 350,707

1906 .................................................................... 391,063

1907 .................................................................... 321,746

1908 .................................................................. 325,502

1909 ................................................................ 420,873

1910 ................................................................ 248,619

1911 ................................................................... 313,491

1912 ..................................................................... 220,386

1913 ................................................................... 161,423

Någon olägenhet har ej försports av detta omfattande experiment med
tillhandahållandet under betryggade former av odenaturerad sprit skattefritt
för ett statsändamål, och man torde knappast behöva befara, att en utsträckt
tillämpning av denna princip skall visa ogynnsammare resultat.

186

För den händelse alltså statsmakterna skulle medgiva användning av
skattefri ren sprit för ovan omnämnda institutioner, kunde detta visserligen
ske under samma förmer, som nu tillämpas för statens krutbruk, alltså
genom restitution av skatt å sprit, som i skattebelagd form inköpts, vilket
emellertid förutsätter att spriten uppmätes under kontroll. Åtminstone för institutioner,
som ej använda sprit i större mängder eller äro i stånd att ligga
inne med större lager, blir en dylik metod betungande. Däremot skulle
det ställa sig bekvämt, om dylik skattefri sprit i mån av behov finge rekvireras
från en central anstalt för teknisk sprit.

Lämpligt vore även att å en dylik anstalt även absolut alkohol hölles
tillgänglig, i viiket fall antagligen större delen av landets, låt vara icke särdeles
stora förbrukning av denna vara, därifrån skulle komma att tillgodoses.

Det torde böra framhållas, att vissa hithörande frågor redan varit
föremål för en viss uppmärksamhet. Så har frågan om handeln med absolut
alkohol varit föremål för riksdagens behandling år 1911 och 1913.

Vid 1911 års riksdag framlades en kunglig proposition (Nr 88), vari
föreslogs, att apotek skulle erhålla rätt att sinsemellan sälja sprit av lägst 92
volymprocent alkohol, vilken proposition också av riksdagen godkändes.

I motiveringen till propositionen omnämnes, att mer vittgående önskemål
framställts dels av apotekaresocitetens direktion, dels av medicinalstyrelsen,
gående ut på att från apoteksinrättning sprit av minst 86 viktprocent mätte
få säljas för tekniskt och vetenskapligt bruk under iakttagande av de försiktighetsmått,
som äro stadgade för försäljning eller utlämning från apotek
av giftigt ämne av första klass. Kontrollstyrelsen hade emellertid i ett utlåtande
av den 8 november 1910 väl tillstyrkt den begärda rätten för apoteken
att sinsemellan sälja starkaste sprit, men avstyrkte vad som därutöver föreslagits
med den motivering, att styrelsen ansåge behovet av sprit för näringar
och vetenskaper vara tillräckligt tillgodosett genom gällande förordning angående
denaturering av brännvin, och hade styrelsen styrkts i denna sin
åsikt av den omständigheten, att styrelsen under de 20 år, som förflutit,
sedan förordningen utfärdats, ej avhört några klagomål över gällande bestämmelser.

Möjligen kan orsaken till denna kontrollstyrelsens uppfattning, vad
beträffar frågan om åtkomsten av absolut alkohol, ligga däruti, att nödvändigheten
för vetenskap och teknik att äga tillgång till dylik framtvingat
ett visst modus vivendi vid sidan av lagen. Då apotekare, som förde
denna vara, endast ägde rätt att försälja den mot läkarerecept, vände sig
yrkesidkare och vetenskapsmän till läkare eller tandläkare, som i en del fall
ställde sig tillmötesgående och utskrevo recept å varan, varefter apoteken
hade att leverera den. Sedan emellertid uppmärksamheten fästs på det olagliga
i denna praxis och densamma i en del fall beivrats, har svårigheten
för teknik och vetenskap att anskaffa absolut alkohol blivit alltmer kännbar.

187

Författaren av denna utredning håller före att eu remiss av detta ärende
till korporationer, vari representanter för tekniska och vetenskapliga laboratorier
sitta, skulle klart uppvisa detta förhållande.

Inför 1913 års riksdag bragtes denna fråga genom motion (Nr 132) i
andra kammaren av hr Olausson, vilken upptog den av apotekaresocieteten
och medicinalstyrelsen föreslagna anordningen rörande handeln med starkaste
sprit. Frågan föll emellertid även denna gång. Även här spelade in missuppfattningen,
att det nuvarande tillståndet vore tillfredsställande, låt vara
att i diskussionen från en vetenskapsman en kraftig gensaga framfördes.
Dessutom framfördes från nykterhetshåll betänkligheter mot den föreslagna
lättnaden i tillgång till absolut alkohol. Dylika betänkligheter torde emellertid
även de bero på en missuppfattning. Det må nämligen erinras om att för
tekniskt och vetenskapligt ändamål vanligt brännvin och svagare sprit med
lätthet kan anskaffas. Och ingen har framställt förslag att tillgången därtill
för dessa ändamål skulle inskränkas, trots att särskilt brännvinet ju både
genom sin smak och sin styrkegrad mer bekvämt kan låta sig missbrukas.
Det blir då eu egendomlig inkonsekvens att så kraftigt försvåra åtkomsten
av den absoluta alkoholen, som ej direkt, på grund av sina frätande egenskaper,
låter sig användas som berusningsmedel, och åtminstone så till vida
är obekvämare för nämnda syfte, att den först måste spädas, vartill kommer
att försäljningen och uppbevaringen av denna vara enligt de framställda förslagen
skulle bindas vid alla de försiktighetsåtgärder, som äro föreslagna
för våra kraftigaste gifter, vad giftstadgan kallar gifter av första ordningen.

Det torde alltså av denna utredning framgå såväl att ett verkligt behov
föreligger av att tillgången till absolut alkohol bättre tillfredsställes, som att
nykterhetsintresset ej därigenom behöver skadas. Vad beträffar formerna
föi detta ordnande är den av apotekaresocietetens direktion och medicinalstyrelsen
rekommenderade och även motionsledes i riksdagen föreslagna
åtgärden att låta apoteken omhändertaga leveransen av denna vara ur många
synpunkter tillfredsställande. Att här en leverans från en statscentral föreslagits,
står i samband med att i sådant fall varan borde kunna levereras
skattefri till sådana allmänna institutioner, som på grund av hela sin läggning
kunna anses skänka tillräckliga garantier för att varan ej missbrukas.

9. Önskvärdheten av att handeln med denaturerad
sprit samt övervakandet av dess försäljning
så ordnas, att snabba och lokaliserade
åtgärder mot spritens missbruk möjliggöras.

Deri i det föregående lämnade redogörelsen bär framför allt varit avsedd
att belysa, i vad män man kan hoppas att genom förbättringar i den använda
denatureringsnietoden kunna bekämpa det missbruk av denaturerad sprit
till förtäring, som redan existerar eller som kan befaras som en följd av
redan införda eller planerade restriktioner i rusdryckshandeln, om ej lämpliga
motåtgärder vidtagas. Utredningen torde kunna göra anspråk på att
gent emot den hittillsvarande pessimistiska uppfattningen på detta område
i vårt land hava visat, att åtskilliga beaktansvärda möjligheter stå till buds,
och bland dessa hava vissa föreslagits att i första hand bringas till utförande.

Vid dessa förslag har ej knutits den förhoppningen, att de definitivt
skulle förhindra allt missbruk av denaturerad sprit till förtäring ej heller
ligger till grund för dem den uppfattningen, att med dem är nådd den effektivitetsgrad,
som under nuvarande förhållanden överhuvud står att vinna.
Det har tvärtom på flera ställen i det föregående framhållits, att de gjorda
förslagen representera på sätt och vis trevande försök, som, om de ej befinnas
få den avsedda effekten, kunna efterföljas av kraftigare åtgärder. Så
har halten metylalkohol för den vanliga bränn- och putsspriten i förslaget
visserligen fördubblats i förhållande till vad nu förekommer, men har det
samtidigt omnämnts, att halten, om så skulle befinnas erforderligt, väl skulle
kunna ökas.

Helt säkert skulle det vara ur vissa synpunkter mer tilltalande att med
ens gå till gränsen av den effektivitet, som kan vinnas genom tillgängliga
denatureringsmetoder. Inför det förhållandet, att stegringen i denaturingsmetodens
effektivitet måste köpas dels med eu fördyring av spriten, dels
i vissa fall åtminstone med en sänkning på kraven på varans användbarhet
och möjligen även med offer av människors hälsa, kanske i något fall liv,
har det dock synts riktigare att gå försiktigt fram.

189

Då förslaget alltså stannat vid relativt moderata åtgärder, har detta även
berott på att författaren till denna utredning tänkt sig möjligheten av att
handeln med denaturerad sprit skulle kunna anordnas sä, att, med bibehållandet
av relativt moderat denaturering för landet i stort sett, en strängare
denaturering skulle kunna tillgripas för särskilda områden, om det av förhållanden
där särskilt påkallades.

Hittills har en och samma denatureringsmetod använts för hela vårt
land och när man pa grund av bestående missbruk påkallat en starkare
denaturering, har man tänkt sig denna avsedd för hela landet. Det skulle
emellertid erbjuda vissa fördelar, om för en viss trakt, där missbruk av förtäring
av denaturerad sprit inästlat sig, eu kraftigare denaturering isolerat
kunde genomföras.

En dylik rent lokal ändring i denatureringen skulle man antagligen
anse sig berättigad att omedelbart tillgripa för att kväva ett spirande missbruk
i sin linda, under det att, om varje ändring i denatureringsmetoden
skall gälla hela landet, missbruket gärna får rota sig, växa sig starkt och
sprida sig vidare omkring, innan en dylik ändring torde anses tillräckligt
motiverad. Då en dylik lokal åtgärd vidare drabbar blott en relativt liten
mängd sprit och kanske också blott övergående behöves, tills den avsedda
effekten blivit beståndande, skulle man även äga friare händer vid valet av
denatureringsmetod. Man skulle till exempel kunna tillgripa så pass dyra
metoder, så att de ej gärna av denna anledning kunde komma till användning
för hela landet.

Man kan ha grundad anledning att antaga, att om vårt hittillsvarande
denatureringsväsende möjliggjort ett dylikt snabbt och lokaliserat ingripande,
missbruket aldrig behövt få den omfattning, aldrig kunnat förvärva sig den
så att säga sedvanerätt, som det nu på vissa ställen äger. (Enligt vad från
trovärdigt håll meddelats, har i en för missbruket i fråga känd trakt den
denaturerade spritens användbarhet och tillåtlighet till förtäring så gått in
i det allmänna medvetandet, att värden utan tvekan sätter fram flaskan med
denaturerad sprit till det kaffe, med vilket han undfägnar sin gäst.)

Det må här alltså uttalas som ett önskemål, att handeln med denaturerad
sprit och överhuvudtaget denatureringsväsendet så anordnas, att så
snart det från någon ort inlöper underrättelse om avsevärt missbruk av här
åsyftat slag, denna ort kan avstängas från åtkomsten av vanlig denaturerad
sprit och av på vanligt sätt denaturerade tekniska och kosmetiska preparat,
och endast förses med sådana av mer effektiv denaturering. För till exempel
en ort med hemsnickeri, där spritfernissa missbrukas, kunde då en ytterligare
tillsats av kolokvintextrakt vara på sin plats o. s. v.

I detta sammanhang må även påpekas, att de använda denatureringsmetoderna,
de må nu avses för hela landet eller blott för vissa trakter, ej nödvändigtvis
behöva offentliggöras. Visserligen bör varje förstärkning i dena -

190

tureringen åtföljas av en varning till allmänheten, men helt säkert skadas
ej effekten av varningen, om den tillgripna metoden hemlighålles. Till dylikt
hemlighållande av åtminstone vissa för denatureringen använda ämnen har
man redan övergått i Österrike.

Vad beträffar de ändringar i handeln med denaturerad sprit och sprithaltiga
preparat, som tillgodoseendet av dessa önskemål skulle påfordra, är
det visserligen klart, att de desto lättare låta sig genomföras, ju mer förstatligad
sprithandeln i allmänhet blir. Emellertid torde även utan större
förändringar i nu bestående handelsförhållanden saken kunna genomföras.
Vad som behövs är bestämmelser rörande skyldighet för minuthandlande,
som saluhölle teknisk sprit eller vissa andra sprithaltiga preparat, att endast
föra sådan vara, som undergått av vederbörlig myndighet i allmänhet eller
för hans ort speciellt stadgat denaturing samt förbud för honom att till annan
ort avyttra sina varor. Den snabba övergången till en kraftigare denaturering
för en viss ort skulle kunna underlättas genom föreskrift för respektive
återförsäljare att återtaga eller utbyta vara som ej längre på viss ort
tillätes, och som en extra försiktighetsåtgärd kunde stadgas förbud för återförsäljare
att till minuthandlande leverera vara av annat slag än den senare
ägde rätt att sälja.

Emellertid är det på detta stadium för tidigt att utgå på någon närmare
utformning av förslaget. Här har endast varit meningen att till nykterhetskommitténs
överläggande framställa själva principen.

10. Tillägg.

Sedan detta utlåtande skrivits och i korrektur avlämnats till nykterhetskommittén,
har ett av de denatureringsmedel, som i det föregående
omnämnts såsom ganska effektivt, nämligen den ur trätjäran erhållna lättoljan,
underkastats undersökning med hänsyn till sin användbarhet ur motorteknisk
synpunkt. Dels har medlet prövats av ingenjör John Schmidt,
Stockholm, i undersökningar utförda för K. Automobilklubbens räkning.
Därvid användes ej endast lättolja i den form, vari den ursprungligen levererats
från fabrikerna, utan även sådana fraktioner av den, som destillera
över redan vid resp. 90 och 110 grader. Oljan tillsattes till den som motorbränsle
använda spriten i olika mängder ända ned till 1 %. Det befanns
därvid, att oljan i alla undersökta kombinationer lämnade avsättningar i
motorn, vilket föranledde rubbningar i motorns gång. Oljan i fråga kunde
alltså enligt ingenjör Schmidts mening ej rekommenderas som denatureringsmedel,
hur förträfflig den än ur smak- och luktsynpunkt må synas för
ändamålet.

Dels har oljan också granskats, låt vara ur mer teoretisk synpunkt,
av de sakkunnige, som biträtt Kommerskollegiet i dess utredning angående
åtgärder för främjande av sulfitsprittillverkningen i landet och till vilkas
förfogande denna utredning stått i korrektur. På grund av oljans betydande
förångningsrest (7,; gram per kilogram) samt dess halt av organisk
syra (0,2 gram per kilogram) anse de lättoljan högst olämplig för denaturering
av bränn- och motorsprit.

På grund av dessa resultat tillåter jag mig här att som en efterskrift
meddela några resultat av mina fortsatta undersökningar rörande denatureringsmedel.
Särskilt vill jag framhålla önskvärdheten av att ammoniak ingående
praktiskt prövas såsom denatureringsmedel.

Det må därvid genast framhållas, att''ammoniak ej lämpar sig såsom
enbart denatureringsmedel. Genom en kort stunds tillräcklig uppvärmning
eller kokning kan nämligen all ammoniak lätt utdrivas. Däremot lämpar
den sig väl såsom en denatureringen förstärkande ingrediens. Och härvid
har möjligheten att utdriva densamma genom uppvärmning ej samma betydelse,
blott de övriga för denatureringen tillsatta ämnena därmed ej avlägsnas.
Och man kan för övrigt utgå ifrån, att ju fler manipulationer, som

192

behövas för att renaturera sprit, desto mindre lockande kommer försök i
denna riktning att te sig.

För denaturering bör ej handelns vattenlösning av ammoniak komma
till användning, alldenstund spriten genom tillsatsen av ammoniak då blir
mer vattenhaltig, vilket minskar dess värde. Utan ammoniaken bör tillsättas
såsom gas eller genom spritens försättande med en lösning av ammoniak
i sprit. Vid här ifrågavarande försök ha använts ammoniakångor,
som erhållits genom uppvärmning av 25-% -ig ammoniak och vilka sedan
inletts i kall sprit. Bekvämare är givetvis att använda på stålcylindrar kondenserad
ammoniak, sådan den har användning i köldtekniken.

Ammoniaken bör lämpligen användas i en styrka av någon eller några
%, och kan mängden lätt fastställas genom titrering på spritens alkalescens.
Redan vid denna styrka bibringar ammoniaken spriten egenskaper, som
hindra förtäring. 1 en flaska med dylik ammoniak försatt sprit bilda sig
över spritens yta ammoniakångor och dessa ångor ha en kraftig stickande
lukt. Särskilt må här ur teoretisk synpunkt framhållas, att ammoniakångorna
ej såsom pyridinångorna endast affektera luktsinnet, utan även kraftigt
affektera smärtsinnet. Och under det att uppfattningen av vad som är
angenämt och oangenämt på luktens område betydligt växlar och under
det att luktsinnet synes ej så litet olika utbildat hos olika individer, är obehaget
gent emot den stickande sensation, som ammoniak framkallar, mer
lika. Ett så primitivt sinne som smärtsinnet är nämligen i stort sett ganska
likformigt utvecklat hos alla.

Det bör under sådana förhållanden vara betydligt svårare att av misstag
få i sig en klunk ammoniakdenaturerad sprit än då det gäller sprit
denaturerad på det hittills vanliga sättet. Härtill kommer också den stickande
smak, som ammoniaken bibringar spriten själv.

En omständighet, som spelar eu viktig roll vid bedömandet av ett
ämnes användbarhet såsom denatureringsmedel, då det gäller den vanliga i
hushållen använda spriten, är ämnets förmåga att avdunsta utan lämnande
av återstod. Sprit, som kvarlämnar eu fast återstod vid sin förbränning
eller avdunstning, åstadkommer nämligen en sammansintring av veken och
är dessutom olämplig för åtskilliga putsändamål. Ammoniakens förmåga
att avdunsta utan återstod är under sådana förhållanden en stor fördel.
Vid praktiska försök med användande av ammoniakhaltig sprit i spritkök
har det befunnits, att spriten förbrinner lika bra som vanlig sprit och utan
det knastrande knäppande ljud, som gerna bildas vid användande av en
del andra denatureringsmedel. Det har därvid också befunnits, att även en
kraftigt ammoniakhaltig sprit förbrinner utan att sprida någon lukt av ammoniak,
annat än då veken blottas för att tändas eller omedelbart sedan
den släckts. Saken beror därpå att ammoniaken själv förbrännes, väl til!
vatten och kvävgas. Enligt äldre uppgifter bildas vid förbränning av am -

193

moniakhaltig sprit något salpetersyra (Jones, Liebigs Annalen, Bd 82, 1852,
s. 368). Mängden torde vara så försvinnande, att intet obehag uppstår
därav.

Ammoniak synes därför framför den det i min utredning förut omnämnda
kopparkloriden böra försökas, då det gäller att åstadkomma eu
dubbeldenaturerad sprit. (Ammoniak och kopparklorid kunna för övrigt
tänkas kombinerade som denatureringsmedel, då vid lämpligt val av de ingående
mängderna en kraftigt blåfärgad, obehagligt smakande sprit erhålles).

Ammoniakens denaturerande förmåga, tillsammans med dess prisbillighet,
ävensom den omständighet att ämnet i fråga tillverkas inom landet
talar likaledes för att praktiska försök anställas med dess användbarhet som
ett förstärkande denatureringsmedel för motorsprit.

11. Litteratur,

(För utarbetande av nedanstående litteraturförteckning har framför allt Chemisches
Centralblatt anlitats. Tidskriften i fråga betecknas med C. Även Jahresbericht fiber die
Leistungen der Chemischen Technologie (i sammanställningen förkortad till Jahresbericht)
samt Zeitschrift för angevvandte Chemie hava systematiskt genomgåtts. De använda förkortningarna
äro de i Chemisches Centralblatt vanliga. Här må slutligen fästas uppmärksamheten
på Jahrbuch des Vereins der Spiritus-Fabrikanten, varav årg. 14 utkommit
år 1914. Serien finnes i vårt land å kontrollstyrelsens bibliotek.)

Anleitung för die Untersuchung von Trinkbranntwein auf einen Gehalt an Denaturierungsmitteln.
Ausgearbeitet in der Technischen Prufungsstelle des Reichsschatzamtes.
Jahresber. 1907. XXXVIII. 2. 379. Avtryck av de officiella föreskrifterna för
undersökning av denaturerad sprit.

E. Aweng, Die Pröfung des Spiritus auf Methylalkohol. Apoth. Zeit. 27. 159.

C. 1912. I. 1146.

H. Bauer, Analytische Chemie des Methylalkohols. Sammlung chemischer und
chemisch-technischer Vorträge, herausgegeben von W. Herz. Bd XX. Stuttgart 1913.
Ferd. Enke. Preis 3 Mark.

Bericht fiber technische Arbeiten auf dem Gebiete der Branntweinsteuerbefreiungs-Ordnung,
ausgeföhrt vom Vio 1901 bis Vä 1902 im kaiserlischem Gesundheitsamt,
vom 1/i bis 3% iii der technischen Priifungsstelle des Reichsschatzamtes. Jahresber.
1904. XXXV. 377. — Årsberättelser över det tyska denatureringsväsendets utveckling.
Några nya förslag rörande denatureringsmedel — bernstensolja, alkohollösliga delar av
stenkolstjära, råpetroleum — kunde huvudsakligen av den anledningen ej accepteras, att
de äro för olikformigt sammansatta, vadan svårigheter ur skatteteknisk synpunkt möta.

Adolfo Bono, Zur Ermittelung des Methylalkohols in Äthylalkohol und in alkoholischen
Getränken. Chem. Ztg. 36. 1171. C. 1912. II. 1699.

A. Bornträger, Zur Denaturierung des Industrie-, Haushaltungs- etc. Zwecken dienenden
Spiritus. ZAng. 5. 137—140. Petroleum och i andra rummet terpentinolja förordas
som denatureringsmedel. C. 1888, s. 532.

Halvor Breda, Verfahren zur Herstellung eines als Lösungs- und Denaturierungsmittel
geeigneten Ketongemisches. — Genom tvättning av lämpliga petroleumsorter medels
alkalier vinnes naftensyror, vilka överföras i kalksalter och sedan torrdestilleras, eventuellt
i blandning med ättiksyrad kalk. — Tyskt patent. C. 1907. I. 1002.

K. von Buchka, Anleitung för die Untersuchung von Trinkbranntweinen auf einen
Gehalt an Denaturierungsmittel. Ztschr. f. Unters. Nahrgs- u. Genussmittel 12. 765—67.
C. 1907. I. 911.

Cari-Mantrand, Bemerkung fiber die Verwendung eines neuen Denaturierungsmittel
för Handelsalkohole. Bull. Soc. Chim. Paris. (3) 29. 765. Erinrar om att han
redan 1895 rekommenderat metylcyanid (acetonitril) som ett användbart denatureringsmedel.
C. 1903. II. 642.

195

Umberto Chierego, Anleitung zur Bestinimung des Gehaltes an Terpentinöl in mit
diesem Mittel denaturiertem Branntwein. Österreich. Chem. Ztg. 6. 562. Användning
av terpentinoljans brointal. C. 1904. 1. 321.

F. W. Dafert, Die Denaturierung des Branntweins. Wettendorfer Zeitschrift: Die
Spiritusindustrie, 15/2 1908. Referat i Ztschr. f. ang. Chem. 1908. 1. 1181. Att Österrike
övergått till en ny denatureringsförordning har i första rummet betingats av, att efter den
äldre metoden denaturerad sprit fått stor användning för förtäring, varvid den blandats
med kraftigt aromatiserat brännvin. Följande principer ligga till grund för det nya förfarandet.
Denatureringsmedlet skall vara svårlösligare i utspädd sprit än i stark sådan
för att vid spädning starkare framträda. För att försvära renaturering bör medlet innehålla
möjligast många beståndsdelar. Ett hemlighållande av denatureringsmetoden, varigenom
renatureringsförsök försvåras, kan ske om inte alltför stora mängder förbrukas.
Hemlighålles metoden, kan även metoden, när så passar sig, undergå förändringar. På
det sättet förhindras också ett exploaterande av de för metoden använda ämnena genom
att fabrikanterna fördyra dem.

Denaturieren von Branntwein. Jahresber. 1887. XVIII. 1075. Innehåller ett återgivande
av den tyska denatureringslagen av år 1887, jämte en del värdefulla kommentarier.

Denaturierung von Spiritus mit Benzol. Jahresber. 1902. XXXIII. 457. Innehåller
den tyska förordning, varigenom denaturering av sprit för användning som motorbränsle
medels bensol tilläts. Utom en tillsats av 2—20 liter bensol på 100 liter alkohol stadgas
en tillsats av kristallviolett, varigenom spriten erhåller en djupblå färg utan att dess brukbarhet
som bränsle minskas.

Denatureringsmedel. Comité de Commerce i Miiihausen anordnade år 1862 en
pristävlan över det lämpligaste medlet för denaturering av sprit. Endast ett förslag infiöt,
avseende en tillsats av potatisfinkelolja. Priset utdelades ej, enär finkelolja med
lätthet bortskaffas ur spriten. Jahresber. 8. 1862. 499.

Denaturierung des Spiritus mit Holzgeist. Jahresber. 1881. XII. 384. Ur denna
sakrika sammanställning över träspritens användning som denatureringsmedel må följande
anteckningar göras. Vid denna tid användes i Tyskland för denaturering en tillsats av
10 proc. träsprit. 1 England var den lagligen föreskrivna tillsatsen 1/a av spritens volym,
i Fiolland l/8, allt oberoende av spritens styrka. Halten träsprit i proc. blev alltså i dessa
land lD/g resP- 1272. Ingen klagan hade försports rörande denna tillsats i England och
Holland. I Tyskland klagades emellertid över dess retande inverkan på slemhinnorna.
Orsaken är att söka i halten allylalkohol och träoljor. Av träspritfabrikerna levereras en
vara, som är onödigt koncentrerad med hänsyn till dessa beståndsdelar. — Några lackfabrikanter
hade besvärat sig över att med denaturerad sprit framställt lack tjocknade, då
det ur sina slutna kärl hälldes i öppna kärl. Försök visade att dylikt endast förekom,
om med allylalkohol försatt sprit användes. I själva verket synes det ej hava berott på
denatureringen med träsprit utan på en tillsats av finkelolja.

Ueber die Denaturierung des Spiritus nach dem neuen Spiritusgesetz. Pharm.
CH. 28. 557-59. C. 1887, s. 1576.

H. Denigés, Nachweis von Methylalkohol, besonders in Gegenwart von Äthylalkohol.
C. r. 1910. 13. Ref. Jahresber. 1910. XXXXI. 2. 402.

D. B. Doft, Methylierter Spiritus. I. S. I. 10. 447—448. För vissa denatureringsändamål
föreslås en blandning av aceton och ren metylalkohol. C. 1891. II. 318.

René Duchemin, Studium iiber die Beschaffenheit der Alkohol, die zur Denaturierung
verwandt werden. Revue générale de Chimie pure et appl. 9. 437—43. Alde -

196

hyder och ättiketer bör avlägsnas ur spriten, metylacetatet i träspriten bör likaledes bortskaffas,
bensinets överdestilleringspunkt bör fastställas, om spriten utan olägenhet skall kunna användas
till bränsle och lyse. Alkohol, som är av sekunda beskaffenhet på grund av sin
halt av föroreningar, kan användas till framställning av läcker och fernissor, alldenstund
närvaron av aldehyder och estrar därvid icke verkar störande. C. 1907. I. 1080.

René Duchemin u. Henry Caroll. Beitrag zutn Studium des Angriffes der mit
denaturiertem Spiritus gespeisten Lampen und Vorwärmer. Bull. de 1’Assoc. des Chim.
de Sucre et Dist. 24. 140—45. När sprit användes till uppvärmning och belysning bör
för undvikande att syrebildning möjligast syre-, aldehyd- och esterfri alkohol användas.
En maximihalt för ättiksyreestrar bör fastställas för den träsprit, som användes för denaturering.
Även bensin verkar skadligt genom utskiljande av en fettig, kolrik återstod.
C. 1906. II. 1293.

R. Duchemin u. J. Mauger, Beitrag zum Studium der Angreifberkeit von Apparaten,
welche mit den denaturiertem Alkohol betrieben werden. Bull. de 1’Assoc. des Chim.
de Sucr. et Dist. 25. 954—61. — Ren metyl- eller etylalkohol, som i blandning med luft
ledes genom ett järnrör vid 350—450°, bildar så obetydligt med ättiksyra att man ej behöver
befara att motorer därav skola angripas. Mycken syra bildas däremot av aldehyd,
ättiksyremetyl- och etylester, vadan dylika ämnen ej må finnas närvarande annat än i en
särdeles liten mängd. C. 1908. II. 647.

H. A. B. Dunning, Nachweis und quantitative Bestimmung von Spuren Formaldehyd
neben Hexamethylentetramit und von Methylalkohol neben Äthylalkohol. Amer.
Journ. Pharm. 85. 453-59. C. 1913. II. 1827.

Anthime Jacques Durupt, Verfahren zum gleichzeitigen Denaturieren und Carburieren
von Alkohol. En blandning av alkohol och ett destillat av stenkolstjära, stenkolstjärolja
eller petroleum underkastas en gemensam destination, varefter dels de vid olika
temperatur övergående fraktionerna, dels återstoden på olika sätt utnyttjas som denaturerat
bränsle. — Tyskt patent. C. 1909. II. 408.

H. Erdmann, Denaturierungsfragen. Z. Naturw. 69. 55—60. Förslag rörande användandet
av latent eller direkt färgning i och för denaturering. C. 1896. 11. 507.

Friedrich Eschbaum, Ueber den Nachweis von denaturiertem Branntwein in pharmazeutischen
Präparaten. Ber. Dtsch. pharm. Ges. 14. 133—35. Aceton påvisas medels
Legals metod. C. 1904. 1. 1286.

Friedrich Eschbauni, Kritik der amtlichen Priifungsmetoden der Spirituspräparate.
Ber. Dtsch. pharm. Ges. 15. 353—58. Legals prov i modifierad form rekommenderas.
C. 1906. 1.

G. Fendler und C. Mannich, Ueber den Nachweis von Methylalkohol in Spirituspräparaten.
Arbeiten aus dem pharm, Inst. d. Univ. Berlin. 3.1—18. Legals prov, eventuellt
metylalkoholens oxidation till aldehyd. C. 1906. II. 811.

J. Gadamer, Ueber den Nachweis von halbdenaturiertem Spiritus in Spiritus formicarum.
Apoth. Ztg 20. 1944. C. 1906. 1. 386.

Heinrich Giith, Priifung von Trinkbranntwein, Tincturen, Parfiimerien und
Äther (Ester) auf Verfälschung mit Methylalkohol. Pharm. Zentralhalle 53. 57—59. C.
1912. I. 606.

Georges Hache, Verfahren zur Herstellung eines Denaturiemittels för Spiritus aus
Steinkohlenteer. — Lika volymer stark sprit och tjära blandas för kort stund, då spriten
är tjäran upptager de där förefintliga olika kolvätena, vilka sedan genom retifikation ej

197

kunna skiljas därifrån. Härtill kan vidare teknisk bensol tillsättas, varigenom ett påvisande
av denatureringen kan underlättas. Den sä erhållna blandningen användes för denaturering.
C. 1903. 11. 922.

G. Heinzelmann, Ueber die Einwirkung von denaturiertem Spiritus auf verschiedene
Metalle und auf Zement. Ztschr. f. Spiritusindustrie, 27. 399. — Den högprocentiga
spriten ä 95—96 volymprocent angriper varken järn, tenn, zink, bly, koppar eller mässing.
Är den denaturerade spriten blott 90-procentig, angripes visserligen ej tenn; mässing och
koppar angripes däremot något, starkare järn, starkast bly och zink ävensom cement.
Det är vattnet i spriten i förbindelse med den råa träspriten, som betingar den skadliga
verkan. Pyridinet är utan inflytande. C. 1904. II. 1099.

G. Heinzelmann, Ueber die Metalle angreifenden Stoffe im denaturiertem Spiritus.
Ztschr. f. Spiritusindustrie 28. 368—69. — Även aluminium angripes av denaturerad sprit.
Denatureringsträsprit av olika härkomst har olika förstörande inverkan på metaller. Det är
estrarnas mängd, som härvid spelar den avgörande rollen. Ju mindre halt estrar, dess
bättre. Genom lämplig behandling med natronlut låter sig vid denatureringsträspritens
rektifikation estrar och aldehyder förstöras. Utförligare referat i Jahresber. 1905. XXXVI.
360. C. 1905. II. 1396.

Herdlberg. Phenylcarbylamin als Vergällungsmittel. Ztschr. f. Spiritusindustrie,
1908, 190. En billig metod för framställning av fenylcarbylamin beskrives. Även tiokresol
rekommenderas som denatureringsmedel.

H. Herzfeld, Die Untersuchung der Branntweindenaturierungsmittel, Z. öffentl. Ch.
8. 435-37. C. 1903. I. 202.

Herzfeld, Nachweis von renaturiertem Spiritus in Spirituosen. Z. öffentl. Chem.
1898. 389. Ref. Jahresb. 1898. 963.

H. Herzfeld, Zum Nachweis von renaturiertem Spiritus in Spirituosen. Ztschr. f.
öffentl. Ch. 4. 389. Genom en tillsats av 10—15-dubbla mängden svavelsyra och därpå
följande destination kan man från denaturerad sprit helt bortskaffa varje spår av pyridin.
För påvisning av att spriten varit denaturerad är det därför bäst att pröva på aceton, som
ej på nämnda vis kan avlägsnas. C. 1898. II. 133.

J. Hetper, Bestimmung des Methylalkohols in Spirituosen. C. 1913. I. 568.

Hofmann, Krämer u. Löwenherz, Die Denaturierung des Spiritus durch Zusatz
von Holzgeist und Pyridin. I. ChI. 12. 193—95. En mycket sakkunnig framställning av
kraven på ett denatureringsmedel och granskning av träspritens och pyridinets användbarhet.
C. 1889. I. 851.

Hofmann, Krämer u. Löwenherz, Die Denaturierung des Spiritus durch Zusatz
von Holzgeist und Pyridin. II. ChI. 12. 521—25. Fortsättning av den förut nämnda, särdeles
sakkunnigt skrivna framställningen av denatureringsfrågan. C. 1890. I.

Hofmann, Krämer u. Löwenherz, Zur Denaturierung des Spiritus. ChI. 13. 119—
20. Spritens denaturering i Schweiz. C. 1890. I. 886.

D. Holde und G. Winterfeld, Qualitetiver und quantitativer Nachweis kleiner Mengen
Benzol in Spiritus. Chem.-Ztg. 33. 313. — Genom alkoholens spädning och efterföljande
destination koncentreras bensolen. C. 1908. I. 1492.

Anton Kailan, Ueber das Entwässern von Alkohol mit Kalk. Wiener Monatshefte,
28. 917. Ref. Ztschr. f. ang. Chem. 1908. I. 1181.

198

Kaiserliche Technische Prufungsstelle, Bericht fiber technische Arbeiten auf dem
Gebiete der Branntweinsteuer-Befreiungsordnung ffir die Zeit vom 1. Oktober 1907 bis
30 Sept. 1908. En årsberättelse över nya stadganden, experimentella undersökningar, statistiska
uppgifter och vetenskapliga arbeten, som beröra frågan om spritdenaturering. —
Här meddelas bland annat att förslaget att som denatureringsmedel använda en lösning
av 0.03 gram fenoltalin i 100 gram amerikansk jordolja på 100 liter vattenfri alkohol, ej
kunde accepteras. Det meddelas även en handledning vid undersökning av den »återflödsaceton»
(»Rficklaufaceton»), som nyligen i Tyskland försöksvis tillåtits som särskilt
denaturringsmedel för åtskilliga industriändamål. (Se även Ztschr. f. Spiritusindustrie 32.
450.) C. 1909. 1822.

Filipp Karaseff, Verfahren zur Darstellung eines zum Denaturierung von Spiritus
sowie för andere technische Zwecke geeigneten Ketonöls. Stärkelse och sockerhaltiga
ämnen jäsas under tillsats av kolsyrad kalk. De erhållna fettsyrade kalksalten torrdestilleras.
Den erhållna ketonoljan skall bibringa spriten en utomordentligt brännande smak,
och bismaken, som är högst oangenäm, håller i sig timtals. Tyskt patent. C. 1906.
II. 1538.

R. Kayser, Ueber Steinkohlenbenzin als weiteres allgemeines Denaturierungsmittel för
Branntwein. Z. öffentl. Ch. 5. 186—88. 5 procent stenkolsbensin (bensol) uppges räcka
till fullständig och varaktig denaturering av sprit utan att tillsatsen stör vid spritens användande
i glödljuslampor. C. 1899. II. 234.

M. Klar, Acetonöle als Denaturierungsmittel. Chem. Industrie 21. 116—18. Acetonoljor
sådana de erhållas som biprodukt vid acentonfabrikationen äro goda denatureringsmedel.
Den tyska produktionen räcker emellertid ej till, under förutsättning av en
denaturering med 1 procent för att fylla kravet på detsamma, om det helt skulle ersätta
det allmänna denatureringsmedlet. Som speciellt denatureringsmedel torde det emellertid
vara användbart. C. 1898. I. 964.

Julius Kluge, Verfahren zur Herstellung eines Denaturierungsmittels för Spiritus aus
Exkrementen, insbesondere von Schafen. Den genom extraktion eller destination av särskilt
fårexkrementer vunna vätskan meddelar spriten en stinkande lukt och en vidrigt
bitter smak. Tyskt patent. C. 1906. II. 922.

Julius Kluge, Verfahren zum Vergällen (Denaturieren) von Branntwein oder Spiritus.
— Den vid lysgasberedningen såsom tvättolja använda antracenoljan, i den mån den
vid destination övergår före 200°, användes efter vattnets avskiljande såsom denatureringsmedel.
— Tyskt patent. C. 1910. I. 1563.

Julius Kluge, Verfahren zum Vergällen (Denaturieren) von Branntwein oder Spiritus.
Som denatureringsmedel användes den genom destination av stenkolstjära före 180»
övergående, från vatten befriade produkten. Tyskt patent. C. 1911. II. 1391.

Julius Kluge, Verfahren zur Vergällen (Denaturieren) von Branntwein oder Spiritus.
Den stenkolstjärefraktion, som går över mellan 180 och 270° befrias möjligast från
naftalin och användes sedan som denatureringsmedel. C. 1912. I. 1870.

W. Koenig, Die quantitative Bestimmung des Methylalkohols in seinen Gemischen
mit Äthylalkohol, insbesondere in Trinkbranntweinen. Chem. Ztg 36. 1025—27. C. 1912.
II. 1314.

Lang, Spiritusdenaturierung. Z. f. Spiritusind. 1897. 10. Ref. Jahresber. 1897.
XXVIII. 982. Efter en redogörelse för fordringarna på ett denatureringsmedel föreslåsen
på visst sätt framställd ketonblandning. — Det meddelas att i Schweiz en blandning av
etylmethylketon och ketonoljor med en extra tillsats av 1j2 proc. pyridin til! spriten är
lagligt tillåtet denatureringsmedel.

199

J. E. Lang, Verfaliren zum Denaturieren von Spiritus mitteis Acetonöle. Patentbi.
18. 859. Som denatureringsmedel föreslås och palenteras de över 81° kokande högre
homologerna till dimetylketon och etylmetylketon alltså s. k. acetonolja. Se ävenjahresber.
1897. XXVIII. 564. C. 1898. I. 591.

L. Levy, Ueber die Veresterung des Alkohols. Bull. de 1’Assoc. des Chim. de
Sucr. et Dist. 30. 891. För alkoholens denaturering genom esterifiering lämnas anvisning.
C. 1913. 725.

Paul Ljubimow u. Friedrich Engel, Verfahren zur Herstellung lind Benutzung von
Denaturierungsmitteln för Spiritus aus Riickständen der Destination von Holz zwecks
Leuchtgasgewinnung. — Tyskt patent. C. 1907. Ii. 563.

Loock, Zum Nachweis von renaturiertem Spiritus in Spirituosen. Z. öffentl. Chem.

4. 316-19. C. 1898. I. 1207:

Lumet, Die Verwendung von Spiritus för Motoren. Z. Spint. 1907. 510. Ref.
Jahresber. 1907. XXXVIII. 2. 379. Efter i Frankrike gjord erfarenhet åtgår för hästkrafttimme
0.5—0.7 liter sprit.

G. Lunge, Zur Denaturierung des Spiritus. ZAng. 90. 71—72. 1 Schweiz har av

dess denatureringskommission en stenkolstjärolja av bestämd beskaffenhet föreslagits som
denatureringsmedel. C. 1890. I. 550.

G. Lunge, Zur Denaturierung des Spiritus. ZAng. 1890. 262. Spritdenatureringen
i Schweiz. C. 1890. I. 1036.

E. Meissl, Terpentinöl als Branntweindenaturierungsmittel. ZA. 29. 142. Förord
för en av furuved framställd terpentinolja som denatureringsmedel. C. 1890. 1. 983.

O. Mohr, Die Fortschritte auf dem Gebiete der Spiritus-beleuchtungstechnik. Z. ang.
Chem. 24. 1911. 2385. Redogörelse för de förträffliga resultat, som numera erhålles
vid användande av spritglödljus, samt utredning av de fordringar, som måste ställas på
denaturerad sprit, som kommer till användning för detta ändamål. Sprit med större
vattenhalt än vad den 95-procentiga spriten håller, skadar snart veken, åstadkommer tillstoppning,
emedan den lättare föranleder ett utfällande av kolartade ämnen. Även tillbakagången
i lyskraft är större vid användande av lågprocentig sprit. Träspriten bör ej hålla
mer än 7.4 gram metylacetat på 100 kem träsprit. Annars bildas så pass mycket syror,
att metallsalter utfällas, vilka sammansintra veken och tillstoppa den. Då pyridinåtgången
på grund av den starka stegringen i åtgången av denaturerad sprit för en del år sedan
blev knapp, utsträcktes av tyska regeringen den temperaturgräns, inom vilken pyridinbaserna
tillätos destillera över. Förut skulle 90 proc. destillera över före 140°. Nu fastställdes
att 90 proc. borde destillera över före 160°. Det visade sig, att dessa högkokande
pyridinbaser åstadkommo en intensiv färgbildning i därmed försatt sprit, när
den fick stå i lampans bränslebehållare, vilket gjorde spriten mindre omtyckt. Förbjöd
man användandet av pyridin, som höll andelar, vilka först destillerade över vid 165°, så
var olägenheten hävd.

O. Mohr, Qualitätsverschlechterung des vergällten Branntweins und ihre Verhutung.
Ztschr. f. Spiritusindistrie 33, 53—54. Att med sprit drivna apparater, t. ex.
lampor, så lätt bli obrukbara, beror mest på att veken tillstoppas genom föroreningar i
det flytande bränslet. Dessa föroreningar bestå mestadels av smörjoljor, petroleum, ättiksyra
och socker, vilka alla härstamma ur orena förvaringskärl. Förf. rekommenderar, att
man invärtes överdrager träkärl, avsedda för sprit, med ett överdrag av belyst kromgelatin.
C. 1910. 1. 1067.

200

Nachweis von Metylalkohol in branntweinhaltigen präparaten. Den officiellt fastställda
metoden för undersökning av sprit på metylalkohol och aceton. Metylalkoholen
påvisas genom dess oxidation medels kaliumpermanganat till formaldehyd, varpå detta
påvisas medels morfin-svavelsyrereaktionen. Acetonet påvisas medels Legals reaktion.
C. 1911. 11. 1658.

H. Oldekop, Der Holzgeist als Branntweinvergällungsmittel. Zeitschr. f. Untersuchung
d. Nahrungs- lind Oenussmittel. 1913. Band 26. S. 129.

Den tyska lagen av den 14/6 1912, § 21, föreskriver, att närings- och njutningsmedel
och övriga alkoholhaltiga drycker, liksom kosmetiska medel icke få framställas så att de
innehålla metylalkohol. Detta förbud var å ena sidan nödvändigt med hänsyn till tyska
rikets finanser, emedan det allt större omfång, vari metylalkohol användes i stället för
etylalkohol, hotade att minska inkomsterna av brännvinsskatten, dels också av hygieniska
skäl, till skydd mot metylalkoholens giftverkningar, som så tydligt visat sig genom förgiftningsfallen
i Berlin.

Till en början föreskrevs att efter 1 april 1914 denatureringsträsprit ej fick hålla
mer än 40 proc. metylalkohol. Eljes undergingo bestämmelserna rörande det allmänna
denatureringsmedlet inga förändringar. Flera ändringar vidtogos däremot med hänsyn
till de speciella denatureringsmedlen, varvid denatureringen med träsprit i vissa fall alldeles
borttogs, i andra fall förändrades så att halten träsprit blev mindre.

G. Péreire und Guignard, Verfahren zur Herstellung von denaturierten Alkohol
mitteis Oährung. Tyskt patent. Jahresber. 1903. XXXIV. 400. Genom på särskilt sätt
ledd jäsning bildas en stor procent amylalkohol.

B. Plehn, Leuchtspiritus. Jahresber. 1904. XXXV. 376. Man kan med användande
av en vanlig lampa med veke åstadkomma en klart lysande låga om man försätter sprit
med en ur den s. k. mellanoljan vid stenkolstjäredestillering framställd fraktion, hållande
mest trimetylbensoler, vilken fraktion kokar vid 160—180°. Tyskt patent.

P. N. Raikow und P. Schtarbanow, Eine neue Methode zur Identifizierung des
renaturierten Spiritus. Chem.-Ztg. 25. 434—36. Beror på bildningen av formaldehyd ur
ännu kvarvarande metylalkohol. C. 1901. II. 65.

Regulativ, betreffend die Steuerfreiheit des Branntweins zu gewerblichen Zwecken.
Jahresber. 1880. XI. 421. Avtryck av den tyska denatureringslagen av år 1879.

C. Reinhardt, Schattenseiten des denaturierten Spiritus als Brennstoff der Laboratorien.
ZAng, 1. 634. C. 1889. I. s. 6.

W. Sailer, Nachweis von Metylalkohol. Pharmaz. Ztg. 27. 165. C. 1912. I. 1147.

Jul. Schenkel, Zur Spiritusdenaturierung. ZAang. 1889. 66. Utredning av frågan
varför denaturerad sprit angriper lampornas metalldelar. C. 1889. I. s. 557.

Schering, Vergällungsmittel för Alkohole. Ztschr. f. ang. Chem. 1913. II. 330.
Som denatureringsmedel rekommenderas allylformiat. Det påverkar smakorganen tämligen
kraftigt utan att i behövlig koncentration verka skadligt. Det är vattenlösligt och besitter
samma kokpunkt (82—83°) som etylalkohol, varför det vid destillering övergår med alkoholångorna.
Det förändras ej av pyridin, varför det kan användas i blandning därmed.

J. Schirmer, Methylalkohol zu Trinkzwecken. Pharm. Ztg. 57, 74. C. 1912. I. 607.

Ernst Schmidt und Rudolf Gaze, Ueber den Nachweis des mit Holzgeist denatuturierten
Spiritus in Tinkturen etc. Arch. der Pharm. 243. 555—58. Bygger på acetonets
påvisande medels Legals prov. C. 1905. II. 1817.

201

Verein der Spiritusfabrikanten in Deutschland, Anwendung eines Alkohol-Ätergeniisches
för Leucht- lind Krafizwecke. Jahresber. 1906. XXXVII. 372. — En tillsats av
10 procent eter patenteras för användning vid motordrift och andra ändamål.

Verein der Spiritusfabrikanten in Detschland, Verfaliren zur Herstellung einer
kältebeständigen Mischung von Spiritus mit Kohlenwasserstoffen fur Explosionsmotoren.
Jahresber. 1909. XXXX. 2. 379. Avser tillsatser dels med bensin och bensol dels toluol,
xylol eller ett särskilt berett destillat av tjäroljor.

K. Windisch, Zur Untersuchung des denaturierten Branntweins. AOes. 6. 471—97.
C. 1890. II. 614.

F. Wirthle, Zum Nachweis von Methylalkohol. Ztschr. f. Unters, Nahrgs- u. Genussmittel
23. 345—346. C. 1912. I. 1864.

J. VVolff, Methylalkohol in vergorenen Fruchtsäften und Branntweinen. Z. Unters.
1901. 393. Ref. Jahresber. 1901. XXXII. 462. Åtskilliga fruktsafter bilda vid sin förjäsning
metylalkohol, svart vinbärssaft upp till 2 proc. av den bildade etylalkoholens mängd.

H. Wolff, Zur Bestimmung von Äther und Benzols in Alkohol. Chem. Ztg. 1910.
1193. Ref. Jahresber. 1910. XXXXI. 2. 401.

S. Young, Verfahren zur Gewinnung von wasserfreiem Alkohol ohne Anwendung
wasserentziehenden Substanzen. Tyskt patent. Jahresber. 1903. XXXIV. 397. En metod
varigenom medels fraktionerad destination av en spritbensolblandning absolut alkohol
kan vinnas.

J. Ziegler, Zum Acetonnachweis in Spirituspräparaten. Apoth. Ztg. 21. 72. Legals
prov rekommenderas enligt Eschbaum. C. 1906. I. 967.

Bilaga B.

REDOGÖRELSE

FÖR

NAGRA FRÄMMANDE STATERS LAGSTIFTNING
ANGÅENDE TILLHANDAHÅLLANDE AV SPRIT
FÖR ANDRA ÄNDAMÅL ÄN FÖRTÄRING

JAKOB PETTERSSON

Belgien.

Enligt lagarne av den 15 april 1896 och den 1 april 1912, kungl.
förordningen av den 18 februari 1903 samt finansministeriets instruktion av
den 25 mars 1912 gälla om användande av sprit för andra ändamål än
förtäring i huvudsak följande bestämmelser.

Befrielse helt eller delvis från skatt kan av regeringen beviljas för sprit,
som uteslutande är avsedd för industriella ändamål, inklusive uppvärmning
och belysning, dock under förutsättning att spriten denatureras. På grund
härav har beviljats:

a) fullständig skattefrihet för sprit, avsedd för tillverkning av ättiketer,
svaveleter och artificiellt silke;

b) partiell skattefrihet:

1) till belopp av 164 francs per hektoliter för sprit, avsedd för tillverkning
av fernissa och ramförgyllning;

2) till belopp av 170 francs per hektoliter för sprit, som användes till
framställning av ättika;

3) till belopp av 190 francs per hektoliter för sprit, som erfordras för
anatomiska eller vetenskapliga arbeten i högre undervisningsanstalter, rening
av råoljor, överdragning av snören, fabrikation av pepton medelst bryggerijäst
samt tillverkning av filtar och hattar, knallkvicksilver, farmaceutiska eller
kemiska produkter (under förutsättning att alkoholen fullständigt elimineras
under tillverkningsprocessen), läderimitation, kollodium, antiseptisk och
medicinsk bomull, anilin, artificiella blommor, genomskinlig tvål, tannin,
pyrotekniska produkter och rökfritt krut.

Finansministeriet förordnar om denatureringssättet ävensom om denatureringsmedlens
sammansättning och myckenhet.

Industriidkare, som på grund av ovanstående bestämmelser önskar i
sitt yrke använda skattefri denaturerad sprit, har att söka tillstånd härtill
hos finansministeriet.

Denatureringen verkställes hos vederbörande tillståndshavare själv
under tillsyn av statens kontrolltjänstemän. En mängd detaljerade föreskrifter
äro meddelade angående de kontrollåtgärder, som härvid skola iakttagas,
lokalernas och kärlens beskaffenhet, tagande av prov av spriten etc.

206

Industriidkare, som verkställer denaturering av sprit, är skyldig att
föra liggare, vari dagligen införas de mängder sprit, som i affären inkommit,
denaturerats och använts. Ättikfabrikant är därjämte skyldig att i en
särskild liggare införa bl. a. de kvantiteter ättika, som han tillverkat, samt
de poster, som sålts, jämte uppgift å köparnes namn och adresser.

Skattefrihet för denaturerad sprit medgives endast under villkor att
denatureraren själv använder spriten till framställning av de produkter, för
vilka skattefriheten medgivits. Det är sålunda förbjudet att sälja t. ex. fernissor
under benämningen denaturerad sprit.

Kontrolltjänstemännen skola genom tid efter annan verkställda inventeringar
och tagna prov kontrollera riktigheten av de hos denaturerarne
förda liggare.

Danmark.

Enligt Lov av den 8 juni 1912 om Beskatning af Spiritus m. m. samt
Generaltolddirektoratets cirkulär av den 11 maj 1909 gälla beträffande denaturering
av sprit samt försälning av denaturerad sprit i huvudsak följande
bestämmelser.

För sprit, avsedd till tekniskt bruk, belysning, kokning o. d., åtnjutes
skatterestitution med 76,7 öre per kilogram 100-procentig sprit, under förutsättning
att spriten på ägarens bekostnad denatureras. Den, som önskar
få denaturering verkställd, har att hänvända sig till närmaste tullstation, vars
tjänstemän kontrollera denatureringen. Denaturering tillätes ej för mindre
kvantitet än 100 liter 100-procentig sprit. Sker denatureringen på själva
spritfabriken eller reningsverket, således innan spriten är utlämnad, återbetalas
endast den erlagda brännvinsbränningsavgiften, 24,3 öre per kilogram.
Innan denatureringen sker, skall kontrollanten granska riktigheten
av sökandens uppgifter och förvissa sig om att den sprit, förrättningen
avser, är fri från varje tillsats av denatureringsmedel. Vidare åligger det
kontrollanten att tillse, att denatureringsmedlet fullständigt blandas med
spriten.

Straff är stadgat för frånskiljande av denatureringsmedlet ävensom för
tillsättande av ämnen, varigenom verkan av denatureringen med hänsyn till
smak eller lukt förminskas.

Denatureringen kan vara antingen fullständig, d. v. s. sådan att den
gör spriten fullständigt oanvändbar som njutningsmedel, eller ofullständig,
så att den kräver vidtagande av särskilda åtgärder till förhindrande av
missbruk.

Vid den fullständiga denatureringen användes det s. k. allmänna
denatureringsmedlet, nämligen en blandning, bestående av 4 delar metyl -

207

alkohol och 1 del pyridinbaser, varav tillsättes 2 */2 liter till 100 liter 100-procentig sprit. Om så önskas, kan härvid även tillsättas 50 gram lavendeleller
rosmarinolja. Alternativt kan den fullständiga denatureringen även ske
på det sättet, att till 100 liter 100-procentig sprit tillsättes 1,26 liter av
ovannämnda allmänna denatureringsmedel samt dessutom 0,26 liter kristallviolettlösning
ävensom 2—20 liter bensol.

Den, som vill framställa allmänna denatureringsmedel till fullständig
denaturering för eget bruk eller till försäljning för begagnande av andra,
är skyldig att på egen bekostnad låta undersöka dessa medels beståndsdelar
på statens provningsanstalt i Köpenhamn, som meddelar bevis, huruvida
ingredienserna uppfylla vissa av Generaltolddirektoratet uppställda betingelser.
Själva denatureringen med den framställda blandningen utföres under
tullverkets tillsyn.

Ofullständig denaturering tillätes vid tillverkning av ättika, lackfärger
och polityr, kloroform, eter, antiseptiska vätskor m. m. enligt ett flertal olika
metoder. Sådan denaturering medgives endast den, som använder den
denaturerade spriten a) i eget hantverk eller rörelse, b) till framställning av
tekniska eller kemiska fabrikat eller c) till försäljning, för så vitt fråga är
om lackfärger och polityr. Tullverkets kontrollanter skola alltid äga obehindrat
tillträde till de lokaler, där denatureringen försiggår. Ättikfabrikanter
och andra, som vid tillverkning av fabriksvaror till avsalu begagna
ofullständigt denaturerad sprit, äro skyldiga att föra en fabrikationsbok med
angivande av myckenheten och arten av de framställda produkterna samt
av myckenheten och styrkan av den därvid använda spriten. Denna bok
skall på anfordran uppvisas för kontrollanten.

På därom framställd begäran kan Generaltolddirektoratet medgiva
undantag från nu nämnda bestämmelser samt i särskilt fall tillåta denaturering
med annat än de föreskrivna denatureringsmedlen.

England.

! England gälla angående denaturering av sprit ett flertal lagar av
åren 1880—81, 1889, 1890, 1895—96, 1898—99, 1902 och 1907. Enligt
dessa lämnas av tull- och accisstyrelsen (the Commissioners of Customs
and Excise) på ansökan befrielse från skatten för sprit under förutsättning
att spriten denatureras. Olika denaturering är föreskriven, allt efter som
spriten är avsedd å ena sidan att användas uteslutande inom viss industriell
tillverkning eller för vissa vetenskapliga behov eller å andra sidan att hållas
till salu inom den allmänna detaljhandeln. I förra fallet sker denatureringen
medelst tillsättning med träsprit eller metylalkohol eller något annat av

20S

tull- och accisstyrelsen godkänt ämne till minst en niondedel av spritens
volym. I senare fallet åter skall vid denatureringen därjämte tillsättas
mineral-nafta eller fotogen till eu myckenhet av s/s procent av spritens
volym. Sprit, denaturerad på förstnämnda sätt, benämnes denaturerad
industrisprit (Industrial Spirits), medan åter sprit, som denaturerats enligt
det senare förfaringssättet, kallas mineraliserad denaturerad sprit (Mineralized
Methylated Spirits). De lokaler, i vilka denatureringen skall verkställas
eller den denatureraae spriten förvaras, måste vara besiktigade och godkända
av tull- och accisstyrelsen. 1 dessa lokaler få icke förvaras några
andra vätskor. Innan den, som fått denatureringstillstånd, begagnar sig av
visst denatureringsämne, skall prov därav insändas till regeringens laboratorium
i London för undersökning. Själva denatureringen sker under tillsyn
av statens tillsyningsman. Den får ej avse mindre kvantitet sprit än
450 gallons vid varje särskilt tillfälle. I övrigt äro en rad detaljerade bestämmelser
meddelade angående kontroll över spritens uttagande från nederlag
för att denatureras, denatureringsmedlens styrka, sättet för deras blandande
med spriten, blandningskärlens beskaffenhet etc.

En var, som erhållit tillstånd att denaturera sprit, är skyldig att efter
fastställt formulär föra särskild liggare, i vilken dag efter dag införas alla
poster sprit, som i rörelsen denaturerats, och alla poster, som använts.
Vederbörande tillsyningsman skall minst var 28:de dag inventera sådan
tillståndshavares lager av sprit. Därvid jämföres resultatet därav med spritliggarens
saldo samt införningarna i spritliggaren med de hos tillståndshavaren
såsom verifikationer till densamma förvarade bevisen om tillstånd
till denaturering samt rekvisitioner å denaturerad sprit.

Denaturerad sprit får av den, som erhållit denatureringstillstånd, ej
utlämnas annorledes än mot köparens skriftliga rekvisition, försedd med
vederbörande tjänstemans intyg att köparen är berättigad att innehava
denaturerad sprit. Spriten får ej till någon utlämnas i mindre kvantiteter
än 5 gallons.

Industrisprit får innehavas, utom av personer, som erhållit tillstånd
att tillverka denaturerad sprit, även av sådana, som av tull- och accisstyrelsen
erhållit tillstånd att i sitt yrke eller sin vetenskap använda sådan sprit.
Tillstånd, som nu nämnts, meddelas ej, då sprit erfordras för belysning,
uppvärmning eller motordrift. Tillståndet kan nekas även i andra fall,
då mineraliserad denaturerad sprit lämpligen kan användas.

Detaljhandel med mineraliserad denaturerad sprit får utövas endast av
den, som därtill erhållit tull- och accisstyrelsens tillstånd. Sådan sprit får
utlämnas i större myckenhet än ovan nämnda minimikvantitet till personer,
som behöva använda densamma i sin vetenskap eller i sitt yrke och som
erhållit tull- och accisstyrelsens tillstånd att använda sådan sprit. Tillstånd
av sistnämnda slag erfordras dock ej, då fråga är om spritinköp av legiti -

209

merade apotekare ocli droghandlare för beredande av läkemedel, avsedda
för utvärtes bruk och ej användbara såsom drycker eller inre medicin.

Denaturerad sprit fär icke användas i lokaler, i vilka idkas destillering
eller rening av spirituösa eller detaljhandel med spirituösa, Öl, vin eller
sötsaker för förtäring på stället, ej heller i lokaler, som stå i inre kommunikation
med sådana tillverknings- eller försäljningslokaler.

Denaturerad sprit samt blandningar, vari sådan sprit ingår, få icke
användas vid tillverkning av sådana varor, som helt eller delvis kunna
användas till dryck eller inre medicin, och den som säljer eller innehar
sådana varor, kan icke erhålla tillstånd att i sin rörelse använda denaturerad
sprit. Dock fa etyleter, svaveleter, ättiketer, kloretyl, kloridmetyl, brometyl,
kloroform och kloralhydrat på vanligt sätt tillredas och föras i handeln
under tull- och accisstyrelsens kontroll.

Undantagsvis kan tillstånd meddelas statskemister och konsulterande
kemister med erkänt anseende att för sina arbeten årligen använda smärre
kvantiteter industrisprit utan iakttagande av eljest gällande restriktioner.

Det är förbjudet att utan särskilt tillstånd rena eller försöka rena
denaturerad sprit eller metylalkohol, så ock att sedan spriten eller metylalkoholen
en gång använts för sitt avsedda ändamål, söka genom destination
eller annorledes återvinna densamma; och vätskor, innehållande metylalkohol,
som på sådant sätt renats eller annorledes bearbetats, att den helt
eller delvis befriats från sin egendomliga lukt eller smak, behandlas såsom
»sämre vin» (low wines), avsett att destilleras till spritdrycker.

De, som erhållit tillstånd att använda industrisprit för tillverkning av
hårvatten och dylika artiklar, få icke använda spriten till framställning av
andra produkter.

Eu var, som erhållit tillstånd att använda industrisprit, är skyldig att
årligen enligt fastställt formulär avgiva redovisning för den myckenhet sprit,
han för varje i tillståndet angivet ändamål använt.

Den, som i sin rörelse årligen använder mer än 50 gallons industrisprit,
är skyldig att ställa borgen för erläggande av ett vite av minst 200 £
för den händelse att spriten ej behörigen användes.

Handeln med och användningen av denaturerad sprit står under
ständig tillsyn av särskilda kontrolltjänstemän. Dessa skola minst en
gång i kvartalet inspektera de lokaler, i vilka denaturerad sprit användes,
granska alla mottagna tillståndsresolutioner, undersöka, huruvida rörelsen
drives i överensstämmelse med lagens föreskrifter, samt till tull- och accisstyrelsen
inrapportera alla förelupna oegentligheter. Den 31 mars varje år
skola kontrolltjänstemännen uppmäta varje handlandes lager av denaturerad
sprit och jämföra det med den kvantitet, han är berättigad att innehava.
Befinnes därvid, att det förra är mer än 10 proc. större än den senare,

210

skall underrättelse härom meddelas tull- och accisstyrelsen, som äger infordra
vederbörande handlandes skriftliga förklaring i anledning härav.

Försäljning av denaturerad sprit får icke äga rum på söndagar.

Rättighet till handel med denaturerad sprit får ej meddelas åt dem,
som hava till yrke att rena eller destillera brännvin eller som driva detaljhandel
med Öl.

Den som driver handel med denaturerad sprit får ej på en gång därav
innehava större lager än 200 gallons. Är han berättigad att använda sådan
sprit vid utövningen av visst hantverk eller visst yrke, får han köpa densamma
endast av den, som behörigen erhållit tillstånd att verkställa denaturering.
Är han ej berättigad att själv i sitt hantverk eller i sitt yrke
använda spriten, får han köpa densamma av någon, som erhållit rätt att
driva handel därmed, i kvantiteter om högst 4 gallons per gång. Och den,
som driver handel med denaturerad sprit, får icke i något fall sälja sådan
i större poster än 4 gallons. Sådan handlande får för försäljning innehava
endast mineraliserad denaturerad sprit, såvida han ej med behörigt tillstånd
använder industrisprit i sitt hantverk eller i sitt yrke, i vilket fall han
emellertid måste förvara den mineraliserade spriten och industrispriten i
skilda fack (compartments). Mineraliserad sprit får ej vara tillsatt med
essenser eller andra välluktande ämnen. De som driva minuthandel med
denaturerad sprit skola rekvirera vad de behöva därav på särskilda numrerade
blanketter, och för var och en sådan som användes, skall anteckning
om dess innehåll göras i motsvarande stamboksblad. Stamböckerna granskas
och kontrolleras av kontrolltjänstemännen minst två gånger om året,
och handlandenas spritlager inventeras minst en gång i kvartalet.

Frankrike.

Gällande bestämmelser om denaturering av sprit och försäljning av
denaturerad sprit innehållas i följande författningar: Loi portant fixation du
budget général av den 16 april 1895, Art. II; Loi relative au régime fiscal
des alcools dénaturés et å diverses mesures concernant les alcools av den
16 december 1897; Décret portant réglement d’administration publique sur
ia dénaturation de 1’alcool av den 1 juni 1898; Décret portant réglement
d’administration publique pour 1’application de la loi du 16 dec. 1897 sur
les alcools av den 29 november 1898; Décret relatif au bénéfice de la
franchise accordée å 1’alcool méthylique, employé å des usages industrielles
précédemment pris en compte par le service des contributions indirectes
av den 16 augusti 1900; Loi portant fixation du Budget général av den
30 mars 1902, Art. 16; samt Loi portant fixation du Budget général av

211

den 26 december 1Q08, Art. 14 och 15. Dessa författningar innehålla bland
annat följande.

För denaturering av alkohol lämnas eu skatterestitution av 9 francs
per hektoliter ren alkohol. Denatureringen skall verkställas antingen pa
tillverkningsstället eller i annan lokal, vars inredning och anordningar godkänts
av vederbörande administrativa myndighet. Denaturering får endast
utövas av den industriidkare, som därtill erhållit uppbördsmyndighetens
tillstånd, vilket meddelas för ett år i sänder. I ansökningen härom skall
uppgift lämnas, bland annat, om det ändamål, vartill spriten skall användas,
samt om beskaffenheten och inredningen av den lokal, vari denatureringen
skall försiggå. Begäres denaturering för tillverkning av alkoholhaltiga varor,
skall i ansökningen uppgivas, hur stor procent alkohol måste ingå i den
vara, som skall tillverkas. Om sökanden ifrågasätter användandet av eu
ny denatureringsmetod, inhämtar finansministeriet över ansökningen yttrande
av le Comité consultatif des arts et manufactures samt bestämmer
därefter, under vilka villkor denatureringen får äga ruin. Är det däremot
fråga om denaturering enligt förut använd och godkänd metod, avgör
ministeriet ärendet utan remiss. Denaturering kan ske antingen med det
allmänna denatureringsmedlet eller, om detta ej lämpar sig för användning
inom någon viss industri, med det särskilda medel, som finansministeriet
efter hörande av le Comité consultatif des arts et manufactures medgiver.
Det allmänna denatureringsmedlet tillhandahålles av staten til! pris, beräknat
att endast täcka inköps-, tillverknings- och transportkostnaderna. De särskilda
denatureringsmedlen få däremot vederbörande industriidkare själva
förskaffa sig. Såväl de, som erhållit denatureringstillstånd, som ock de
fabrikanter, som tillverka alkoholhaltiga varor och sprit, vilken de ej själva
denaturerat, äro skyldiga att föra liggare över all sprit, som inom deras
rörelse denatureras eller uppköpes och försäljes. Denna liggare granskas
tid efter annan av kontrolltjänstemännen, som jämväl äga tillgång till vederbörandes
handelsböcker och yrkeslokaler för inspektion och inventering.

De, som denaturera sprit, få utlämna spriten endast till sådana personer,
som förklarats berättigade att använda densamma eller att driva
handel därmed, och försäljningen sker efter skriftlig rekvisition.

Med etylalkohol likställas ur beskattningssynpunkt metylalkohol och
annan alkohol, som kan användas såsom dryck i rent tillstånd eller efter
blandning. Le Comité consultatif des arts et manufactures avgör, vilka av
dessa ämnen på grund av sin orenhet eller specifika egenskaper böra anses
som otjänliga till dryck och därför fritagas frän denatureringskostnader.
Angående denaturering av sådan metylalkohol, som kan användas till dryck,
gälla bestämmelser likartade med dem, som fastställts för denaturering av
etylalkohol. Att uppblanda etylalkohol med metylalkohol i drycker är
förbjudet.

212

I övrigt äro ett flertal detaljerade kontrollbestämmelser meddelade angående
användningen av denaturerad sprit för industriellt bruk.

I den allmänna handeln får endast förekomma sådan denaturerad sprit,
som användes till putsning, kokning och belysning. Annan denaturerad
sprit får av den, som verkställt denatureringen, försäljas allenast till industriidkare,
som av vederbörande myndighet förklarats berättigade att för sin
tillverkning använda sådan.

Den som vill idka parti- eller minuthandel med putsnings-, belysningsoch
koksprit har att söka tillstånd därtill hos departementets direktör för
det indirekta skatteväsendet samt därvid ingiva beskrivning å de lokaler, i
vilka rörelsen skall idkas. Tillstånd till dylik handel meddelas endast för
ett år i sänder. Varje inre förbindelse mellan å ena sidan lokaler, som
begagnas för parti- eller minuthandel med sådan sprit, som nu sagts, samt
å andra sidan byggnader, i vilka destillations- eller reningsapparater förvaras
eller i vilka tillverkning eller partiförsäljning av drycker äger rum, är förbjuden.

Putsnings-, belysnings- och koksprit skall vid partihandel utlämnas i
kärl, försedda med tillverkarens eller partihandlandens firma samt sigill eller
blystämpel. Vid minuthandeln skall spriten i regel utlämnas endast i originalkärl.
Dock kunna minuthandlare erhålla tillstånd att tappa av dem
inköpt sprit på nya flaskor, märkta med deras eget märke. De, som idka
handel med putsnings-, belysnings- och koksprit, skola enligt fastställt
formulär uppsätta rekvisitioner i två exemplar å den sprit, som de för sin
rörelse behöva. Det ena exemplaret behålles och förvaras av rekvirenten.
Det andra uppvisas först för föreståndaren för ortens indirekta skatteväsen
för erhållande av hans attest och överlämnas därefter, försedd med denna
till vederbörande denaturerings- eller partiförsäljningsaffär. Köpmän, som
nu sagts, äro skylaiga att föra försäljningsbok över all sprit, som levereras
till och från deras affärer, och partihandlare äro därjämte underkastade
samma skyldigheter, som åligga dem, som driva partihandel med spirituösa
drycker. För den kvantitet inköpt sprit, som de ej genom försäljningsbok
kunna styrka sig hava i vederbörlig ordning försålt, måste de erlägga stadgad
brännvinskonsumtions-skatt. För såväl parti- som minuthandlande är
föreskrivet, huru stora kvantiteter sprit de högst få inköpa per dag, huru
stora lager de få hålla och huru mycket de få sälja till varje köpare. Dessa
maximi-mängder utgöra:

för partihandlande:

maximiinköp per dag .................................... 20 hektoliter

lager högst................................................... 100 »

försäljning per dag till varje köpare högst ......... 250 liter

213

för minuthandlande:

maximiinköp per dag .................................... 250 liter

lager högst ................................................... 10 hektoliter

försäljning per dag till varje köpare högst ......... 20 liter

Beskattningsmyndigheten kan för visst fall medgiva undantag från
dessa bestämmelser.

Alla kärl och buteljer, i vilka denaturerad sprit transporteras, skola
vara försedda med etiketter, innehållande orden »Alcools denaturés». Det
är förbjudet att utspäda, rena, avhälla eller från denatureringsmedlet befria _
sprit, varom här är fråga, eller varor, som därav tillverkats. Förbud är
även meddelat mot försäljning och innehav av spirituösa drycker, vid vilkas
tillredning använts denaturerad alkohol eller blandning av etylalkohol och
metylalkohol.

Norge.

Enligt Loven av den 15 augusti 1908 jämte tillaeggsloven av den 12
juli 1910 om invirkning, omdestellation og beskatning av braendevin m. v.
samt Bestemmelserna av den 12 september 1908 och den 14 juni 1911
ang. fritagelse for almindelig avgift eller told av braendevin, som ikke skal
anvendes til drik m. m., jämte ett flertal administrativa cirkulärskrivelser
gälla angående brännvinsdenaturering följande föreskrifter.

Under förutsättning att gällande skattebeslut tillåter hel eller delvis
befrielse från avgift eller tull för brännvin, som icke skall användas till förtäring,
meddelar finansdepartementet sådan befrielse

1) till personer, företag eller institutioner, som själva ämna använda
brännvinet till industriella ändamål, desinfektion, vetenskapligt bruk eller
dylikt;

2) till näringsidkare, som hava för avsikt att försälja brännvinet eller
därmed blandade eller tillredda varor.

Skattefrihet beviljas endast för en begränsad myckenhet och med hänsyn
till ett bestämt ändamål ävensom i allmänhet för en tid, ej överstigande
ett kalenderår, men kan när som helst återkallas. För odenaturerad sprit,
avsedd för vetenskapligt bruk, samt för sprit, tillsatt med bensol, för sjukvårdsbehov
medgives i regel skattefrihet för tre år i sänder. 1 allmänhet
beviljas ej skattefrihet åt näringsidkare, som driver handel med brännvin,
avsett till förtäring, eller därav tillredd vara, för vars framställande icke
medgivits användande av skattefritt eller lägre beskattat brännvin.

Lägre beskattat eller skattefritt brännvin, avsett att försäljas i oblandat
tillstånd, får ej utlämnas från brännerinederlag, förr än det genom kontroll -

214

eller tullverkets försorg undergått fullständig denaturering. Även när sådant
brännvin är avsett till annan användning, bör det »såvitt möjligt» göras
obrukbart till förtäring genom tillsättning av denatureringsmedel, innan det
utlämnas. Sker utlämning av sådant brännvin för att genom blandning
därmed framställa varor till salu, skall, om brännvinet icke är fullständigt
denaturerat, varan vid försäljningen vara tillsatt med minst 10 viktprocent
lack, schellack, gummi eller därmed likartat ämne.

Brännvin, avsett att säljas i oblandat tillstånd, denatureras genom tillsättning
av 2 ''/, volymprocent av en blandning, bestående av 4 viktdelar
metylalkohol och 1 viktdel pyridinbaser.1 Brännvin, avsett till framställning
av polityr, fernissa o. d., denatureras i allmänhet med \l2 procent terpentinolja
och brännvin, avsett till begagnande vid sjukvård, med ''/* procent
bensol. För övrigt meddelar departementet i varje särskilt fall bestämmelser
om denatureringsmedlet.

Utlämningen och denatureringen av brännvinet sker genom kontrollverket,
när brännvinet är av inhemsk tillverkning och i annat fall genom
tullverket. Omkostnaderna för denatureringen, inberäknat gottgörelse till
de tjänstemän, som verkställa dessa förrättningar, betalas av leverantören
eller importören.

För att brännvinet skall få denatureras eller utlämnas i odenaturerat
tillstånd utan erläggande av stadgad skatt eller tull, erfordras, att det icke
har någon tillsats av främmande ämnen eller är behäftat med någon egendomlig
lukt samt att dess alkoholstyrka ej understiger 85 procent. Vid
denatureringen skall ägaren avgiva skriftlig förklaring att brännvinet endast
skall användas i överensstämmelse med tillståndsresolutionens bestämmelser.

Över denaturerat brännvin, avsett att hållas till salu, samt över brännvin,
avsett till framställning av polityr, fernissa etc., som denaturerats med
terpentinolja eller liknande svagare denatureringsmedel, skall den, som erhållit
denatureringstillståndet, föra en efter fastställt formulär upplagd, paginerad
bok, vari införes varje post brännvin, som denaturerats och som
sålts. Denna bok skall minst en gång varje halvår granskas av polismyndigheten,
som därvid undersöker, om den verkliga behållningen stämmer
med den bokförda.

Tillstånd til! försäljning i mindre partier än 50 liter av denaturerat
brännvin eller av polityr, fernissa o. d., framställt genom blandning med
brännvin, meddelas av amtmannen efter kommunestyrets och polismyndighetens
hörande. Sådant tillstånd kan endast meddelas den, som har rätt
att driva handel i allmänhet och icke tillverkar eller driver handel med

1 Här liksom eljest i den norska lagstiftningen reduceras brännvinets mängd till
motsvarande mängd av 100 % alkoholstyrka.

215

brännvin, avsett för förtäring, eller därmed tillredda njutningsmedel. Försäljningstillstånd
meddelas blott för ett kalenderår i sänder och kan när
som helst återkallas. Över meddelade försäljningsrättigheter skall amtmannen
varje år avgiva rapport till finansdepartementet, hos vilket jämväl kommunestyret
kan anföra besvär över de av amtmannen meddelade beslut i
dylika ämnen.

Försäljning av denaturerat brännvin samt av polityr o. d. får icke äga
rum å tid, då utminutering eller utskänkning av brännvin till förtäring är
förbjuden. Det denaturerade brännvinet får endast försäljas i det tillstånd,
det hade vid denatureringen, och de kärl, vari det utlämnas, skola vara
försedda med etikett, angivande varans beskaffenhet. Förbud är meddelat
bl. a. för att använda denaturerat brännvin, polityr o. d. till förtäring, för
avyttrande av dylika varor till personer, som kunna befaras använda dem
till dylikt ändamål samt för avskiljande av denatureringsmedlet eller andra
ämnen, som varan vid utlämnandet från nederlaget innehöll.

Schweiz.

I Schweiz regleras tillhandahållandet av sprit för annat ändamål än
förtäring av Loi fédérale sur 1’alcool av den 29 juni 1900 med däri den
22 juni 1907 beslutade ändringar samt av ett utav förbundsrådet den 24
december 1900 utfärdat reglemente angående verkställigheten av samma lag.

Det schweiziska statsförbundet har monopol på tillverkningen av alla
slags spirituösa. 1 kraft av detta monopol tillhandahåller förbundets alkoholförvaltning
(la Régie fédérale des aleools) även sprit för tekniskt bruk.
Sådan sprit utlämnas alltid i denaturerat tillstånd samt säljes endast i kvantiteter
om minst 150 liter ävensom mot kontant betalning. Priset är fixerat
till 50 francs för 100 kg. 93-procentig sprit netto, med rätt till rabatt vid
köp av större partier. Den av statsförbundet sålunda tillhandahållna spriten
säges vara absolut denaturerad, d. v. s. dess denaturering anses i sig vara
tillräcklig att göra spriten obrukbar att förtära. Absolut denaturerad sprit
får användas endast till följande ändamål:

a) putsning, uppvärmning, belysning, kokning och produktion av motorisk
kraft;

b) andra industriella ändamål än beredning av drycker samt av parfymer
och flytande kosmetiska medel;

c) framställning av ättika;

d) vetenskapliga behov;

e) tillverkning av apoteksvaror, som i färdigt skick icke innehålla alkohol
och som icke användas blandade med alkohol.

Monopolförvaltningen bestämmer sättet för verkställande av den ab -

216

soluta denatureringen, och ingen annan har rätt att verkställa sådan denaturering.

För andra tekniska ändamål än de här ovan angivna får användas
relativt denaturerad sprit, varmed följer skyldighet att iakttaga vissa särskilda
föreskrifter till förekommande av missbruk. Undantagsvis kan monopolförvaltningen
i fråga om viss industri (såsom tillverkning av knallkvicksilver,
beredning av vissa färger, vetenskapliga arbeten) medgiva, att
själva tillverkningsprocessen under iakttagande av eu del säkerhetsåtgärder
får betraktas såsom tillräcklig denaturering. I alla andra fall har den, som
för sin industri eller sina vetenskapliga arbeten behöver använda relativt
denaturerad sprit, att hos monopolförvaltningen begära tillstånd härtill enligt
fastställt formulär. Den, som erhållit sådant tillstånd, har att själv på
denatureringsstället tillhandahålla de erforderliga denatureringsmedlen, vilka
undersökas och provas av monopolförvaltningens kontrolltjänstemän. Denatureringen
försiggår i närvaro av de senare antingen i monopolförvaltningens
magasin eller hos tillståndshavaren. Reglementet innehåller föreskrifter
enligt ett flertal olika alternativ om denaturering vid tillverkning av
ättika, fernissor och polityrer samt färgämnen. 1 särskilda fall har emellertid
förbundsrådet (le Conseil fédéral) befogenhet att tillåta relativ denaturering
med andra medel än de i reglementet angivna. Tillståndshavare
är skyldig att föra räkenskaper enligt monopolförvaltningens formulär över
inköp och förbrukning av all i hans rörelse använd, relativt denaturerad
sprit samt över försäljningen av de varor, som därav framställts, så ock,
om han har rätt att driva handel med själva spriten, över sistnämnda rörelse.
Vid slutet av varje kvartal skall ett bestyrkt utdrag av dessa räkenskaper
insändas till monopolförvaltningen, vars tjänstemän för övrigt äro
befogade att när som helst anställa undersökning av tillståndshavarens
affärslokaler, inventera hans lager samt taga prov såväl av sprit som av
därav tillverkade varor.

Om tillståndshavaren icke på ett år i sin rörelse haft användning för
relativt denaturerad sprit, är han skyldig att avstå från denatureringsrättigheten
samt till gällande notering sälja sitt spritlager antingen till en annan
tillståndshavare eller till monopolförvaltningen. För övrigt är den, som i
sin rörelse använder relativt denaturerad sprit, icke berättigad att driva
handel med sådan sprit, så vida icke denna blivit denaturerad med antingen
5 liter träsprit eller 3 liter acetonolja eller 2 kilogram gummilacka,
allt per hektoliter sprit. Då försäljning av relativt denaturerad sprit sålunda
är tillåten, får spriten ej försäljas i mindre kvantiteter än 5 kilogram
samt ej till återförsäljare, utan endast till sådana, som för sin egen tillverkning
behöva använda densamma. Om en sådan köpare ej själv erhållit
monopolförvaltningens tillstånd att i sitt yrke använda relativt denaturerad
sprit, får till honom under loppet av ett år ej säljas mera än 150

217

liter absolut alkohol. Nu nämnda bestämmelser om relativt denaturerad
sprit gälla även i fråga om därav tillverkade varor, då dessa endast utgöra
eu oväsentlig förändring (une modification insignifiante) av den denaturerade
spriten och kunna karaktäriseras såsom alkohol. I överensstämmelse
härmed är stadgat, att fernissor och polityrer, som hållas till salu, skola
innehålla gummilacka eller andra hartser till minst 6 % av sin vikt. Motsvarande
detaljföreskrifter för andra alkoholhaltiga varor meddelas av monopolförvaltningen.

De industriidkare, som vid sidan av den industri, i vilken de använda
relativt denaturerad sprit, utöva en annan industri, i vilken de använda absolut
denaturerad sprit eller odenaturerad sådan, äro skyldiga att hålla sina
olika tillverkningar skilda från varandra. I de lokaler, där relativt denaturerad
sprit användes, ävensom i därtill angränsande rum, över vilka tillståndshavaren
disponerar, får ej utan monopolförvaltningens särskilda tillstånd
destillerings- eller renings-redskap uppställas.

Om vid driften av någon industri en del av den däri använda relativt
denaturerade spriten återvinnes, skall den sålunda återvunna spriten användas
uteslutande till samma ändamål, vartill den förut begagnats, och i
räkenskaperna skall särskild redovisning lämnas för den återvunna spriten.
Monopolförvaltningen kan förordna om dess förnyade denaturering.

Utan hinder av statsförbundets monopol på importen av alla slags
sprit och spritvaror kunna de, som erhållit tillstånd att i sin rörelse använda
relativt denaturerad sprit, mot erläggande av stadgade tullavgifter
från utlandet förskaffa sig sitt behov av sprit i kvantiteter om minst 150
liter. Sålunda importerad sprit skall omedelbart efter framkomsten av monopolförvaltningens
tjänstemän denatureras eller också förseglas för att
senare denatureras.

Tillstånd till användande av relativt denaturerad sprit kan när som
helst återkallas. I händelse av tillståndshavarens dödsfall, konkurs eller
utmätning, så ock vid förändring i hans handelsfirma upphör tillståndet
omedelbart. Relativt denaturerad sprit, som varit föremål för utmätning,
skall av utmätningsförrättaren överlämnas till monopolförvaltningen, som
inlöser den efter gällande börsnotering.

Tyskland.

Die Branntweinsteuer Befreiungsordning av år 1912 innehåller i huvudsak
följande bestämmelser:

För brännvin, som användes till industriella ändamål eller vid putsning,

218

uppvärmning, kokning eller belysning eller i offentliga sjukvårds- eller
vetenskapliga läroanstalter, medgives

a) befrielse från eljest utgående brännvinskonsumtionsavgift till belopp
av 1,25 mark per liter alkohol och

b) i händelse brännvinet undergår denaturering (Vergäliung) en särskild
ersättning, utgående från inkomsterna av driftsbeskattningen. Denna
ersättning utgör för varje liter alkohol:

1) för fullständigt denaturerat brännvin:

a) Ueberbrandes .................... 0,075 mark,

b) andra slag........................ 0,28 »

2) för ofullständigt denaturerat brännvin:

a) om det användes till framställning av ättika, blysocker, celluloid,
konstsiden, konstläder, tjärfärgämnen och deras organiska ursprungsämnen
(Vorerzeugnissen) 0,20 mark, samt

b) om det användes till andra ändamål, 0,14 mark.

Vid den fullständiga denatureringen användes i regel — under förbehåll
om rätt för förbundsrådet att annorlunda förordna — en blandning
av fyra volymdelar träsprit och en volymdel pyridinbaser (= det allmänna
denatureringsmedlet), eventuellt jämte lavendel- eller rosmarinolja till en
myckenhet av 50 gram per liter. Av nämnda blandning tillsättes vid denatureringen
2,5 liter på varje 100-tal liter alkohol. Den fullständiga denatureringen
kan även ske på det sättet, att brännvinet uppblandas med
1,26 liter av det allmänna denatureringsmedlet jämte 2 till 20 liter benzol
för varje 100-tal liter alkohol.

Vid ofullständig denaturering kunna ett flertal olika, i lagen angivna
medel användas, allt efter de olika ändamål, för vilka brännvinet är avsett.

Framställningen av det allmänna denatureringsmedlet sker under statskontroll.
Även de medel, som användas vid ofullständig denaturering,
skola i regel undersökas och provas av särskilda statstjänstemän, innan de
få tagas i bruk.

Själva denatureringen sker under kontroll av statens för beskattningen
tillsatta tjänstemän, och däröver föres eu särskild denatureringsbok enligt fastställt
formulär. Kontrolltjänstemännen skola övervaka, att hela brännvinspartiet
grundligt blandas med denatureringsmedlet enligt den lagbestämda
proportionen.

I regel är det förbjudet att helt eller delvis avskilja denatureringsmedlet
från denaturerat brännvin eller att uppblanda det senare med ämnen, varigenom
denatureringsmedlets verkan med hänsyn till lukt eller smak förringas.
Om inom någon industri det denaturerade brännvinet under den
tekniska processen delvis renatureras, får det endast användas för samma
ändamål, för vilka det från början varit avsett och skall före den förnyade
användningen ånyo denatureras. Om undantag från sistnämnda bestäm -

210

melse medgives, skall kontrolltjänstemannen tid efter annan taga prov av
brännvinet och lata undersöka, huruvida detsamma dock fortfarande kan
anses onjutbart att förtära.

Brännvin, som undergått fullständig denaturering, får användas till
alla ändamål, för vilka denaturering enligt ovan angivna bestämmelser kan
ske. Denaturerat brännvin får ej användas till framställning av produkter,
som kunna förtäras såsom ersättning för brännvin, eller över huvud taget
till framställning av alkoholhaltiga varor, som kunna förtäras, ej heller till
framställning av såpa och vissa tvälsorter (»nicht festen Seifen») eller av
flytande alkoholhaltiga parfymer eller av tand- och munvatten. Undantagsvis
tillätes dock att av denaturerat brännvin tillverka produkter, som kunna
användas såsom ersättning för förtäringsbrännvin.

Brännvin, som undergått ofullständig denaturering, får endast användas
till det särskilda ändamål, på det särskilda sätt och av den person,
som i denatureringsansökningen uppgivits. För framställning av produkter,
som kunna förtäras av människor, såpa, flytande alkoholhaltiga parfymer,
samt hår-, tand- och munvatten tillätes ej ofullständig denaturering. Ofullständigt
denaturerat brännvin skall lagras på den ort, som i anmälningsinlagan
angives. Bedriver dess ägare iskänkning av eller minuthandel
med brännvin, kan beskattningsmyndigheten föreskriva, att det denaturerade
brännvinet ävensom därav framställda produkter skola förvaras i särskilda
rum, i vilka förtäringsbrännvin eller därav tillverkade varor ej få inrymmas.
Industriidkare, som vid sin tillverkning använder ofullständigt denaturerat
brännvin, skall över dess användning föra en kontrollbok enligt fastställt
formulär. Hans förråd av brännvin skall minst en gång årligen av vederbörande
kontrolltjänsteman inventeras och jämföras med kontrollboken.
Föreskrifterna om kontrollbok och inventering gälla ej för tillverkare av
ättika, som i stället äro underkastade annan, särskild kontroll i fråga om
de vid tillverkningen använda råämnen.

För drivande av handel med fullständigt denaturerat brännvin erfordras
endast anmälan till vederbörande lokala uppbördsmyndighet och polismyndighet.
Sådant brännvin får vid detaljhandel hållas till salu endast i
kärl, rymmande 50, 20, 10, 5 eller 1 liter, försedda med uppgift å alkoholhalten
samt på sådant sätt tillslutna, att innehållet ej kan uttagas utan att
tillslutningskorken eller -proppen skadas. Närmare bestämmelser i sistnämnda
hänseende meddelas av rikskansleren. Undantagsvis kan handlande
erhålla tillstånd att sälja fullständigt denaturerat brännvin i mindre kvantiteter
än 1 liter samt i kärl, som icke äro på eljest föreskrivet sätt tillslutna.
I sådant fall är handlanden emellertid i stället underkastad följande särskilda
föreskrifter: 1) Brännvinet skall i försäljningslokalen i köparens åsyn töm mas

i det därför avsedda kärlet ur ett 1-liters-kärl, som uppfyller lagens
föreskrifter. 2) Sistnämnda kärl skall vara försett med föreskriven etikett

220

och tillslutning, innan det öppnas. 3) Av varje med hänsyn till handelsmärke
eller alkoholstyrka olika slag av brännvin får i handelslokalen endast
finnas ett öppnat kärl. 1 övrigt få inom försäljningslokalen med tillhörande
rum fullständigt denaturerat brännvin förvaras endast i med uppgift
om alkoholhalten försedda samt på föreskrivet sätt tillslutna kärl.

Fullständigt denaturerat brännvin, som har lägre alkoholstyrka än 80
viktprocent, får ej hållas till salu.

Nu angivna föreskrifter jämte upplysning om straff för deras överträdande
skola'' i tryckstil med minst ''/, centimeter höga bokstäver finnas
anslagna på en i ögonen fallande plats i försäljningsrummet.

Om sådana förhållanden föreligga, som äro egnade att förringa sprithandlandens
tillförlitlighet såsom sådan, kan vederbörande myndighet förbjuda
honom att vidare idka dylik handel.

I vissa fall tillätes även handel med ofullständigt denaturerat brännvin.
Sålunda kan den, som erhållit tillstånd att för sin egen tillverkning denaturera
brännvin med enbart 2,5 liter träsprit, jämväl på ansökan erhålla rätt
att för ett tillverkningsår i sänder försälja sålunda denaturerad vara till industriidkare,
som därtill erhållit tillstånd. Vid sådan försäljning får brännvinet
ej utlämnas i mindre kvantiteter än 2 liter; och varje såld post skall
av säljaren antecknas å köparens tillståndsbevis. Det utlämnade brännvinet
står ända till det förbrukas under kontroll av vederbörande tillsynstjänsteman.
På anfordran av denne skall köparen genom sin bokföring
redovisa användningen av brännvinet. Detta skall särskilt ske, då den
årliga behovsmängden överskrider 100 liter, inköpstillstånd får ej meddelas
personer, som bedriva utskänkning av brännvin eller handla med sådant,
vare sig i denaturerad eller odenaturerad form.

Under ovan angivna villkor kan även den, som för putsning av prydnadsföremål,
beredande av lack och polityr m. in., har rätt att denaturera
brännvin med 0,5 liter terpentinolja, erhålla tillstånd att försälja sålunda
denaturerad vara.

För fullständigt eller ofullständigt denaturerat brännvin, som skall användas
till framställning av eter eller ättiketer, beviljas skattefrihet endast
under förutsättning, att etern eller ättiketern under tjänstemannakontroll
antingen exporteras eller inom riket användes till industriella ändamål, till
undersökningar i vetenskapligt eller tekniskt syfte, till framställning av förbandsartiklar
och icke-eter- och ättiketerhaltiga läkemedel eller eljest vid
driften av sjukvårds-, läro- eller militär-tekniska anstalter eller anstalter för
tillverkning av krut och knallkvicksilver. Om etern och ättiketern säljes till
andra industriidkare, gälla i avseende därå förut angivna bestämmelser om
försäljning av ofullständigt denaturerat brännvin.

Utan denaturering utlämnas skattefritt brännvin till offentliga sjukvårds-
och vetenskapliga läroanstalter ävensom till militär-tekniska anstalter

221

och anstalter för framställning av krut och knallkvicksilver. Vid ansökan
härom skall sökanden uppgiva det ändamål, för vilket brännvinet är avsett,
det beräknade årsbehovet samt de platser, varest brännvinet skall
lagras eller användas. Brännvinet får endast användas till det sålunda angivna
ändamålet samt ej i oarbetat tillstånd utlämnas till andra personer,
såvida ej i särskilt fall tillstånd därtill erhållits. Över mottagandet och användningen
av skattefritt odenaturerat brännvin skall hos den användningsberättigade
föras en särskild avräkningsbok. Efter utgången av den tid,
för vilken avräkningsboken föres, skall vederbörande kontrolltjänsteman inventera
det kvarliggande lagret av odenaturerat brännvin och jämföra detsamma
med avräkningsbokens behållning. I avräkningsboken skall anstaltens
föreståndare teckna intyg, att det brännvin, som åtgått, använts uteslutande
vid anstalten till de i lagen angivna ändamålen. På grundvalen av
avräkningsboken fastställer slutligen vederbörande beskattningsmyndighet,
för huru stor kvantitet alkohol skattefrihet medgives.

Den kejserliga tekniska provningsanstalten skall hållas underrättad om
alla iakttagelser, som av tjänstemän och kemister gjorts med hänsyn till
denatureringsmedlens beskaffenhet, ävensom i fråga om priset på och handeln
med dessa ämnen samt om framställda önskningar angående tillåtandet
av nya denatureringsmedel eller ändringar i gällande bestämmelser om
användning av skattefritt brännvin. Provningsanstalten å sin sida har att,
då den därtill finner anledning, till Reichschatzamt framställa förslag om
ändring i hithörande bestämmelser.

Enligt den tyska lagen skall i regel allt brännvin fullständigt denatureras.
Undantag från denna denatureringsplikt är emellertid stadgat för

a) hela tillverkningen vid

1) fruktbrännerier och med dem likställda brännerier;

2) brännerier, som under hela tillverkningsåret uteslutande avverka
råg, vete, bovete, havre eller korn och icke framställa jäst efter
mäskningen (Wurzung):

3) brännerier med en årstillverkning, som ej överstiger 150 hektoliter
alkohol,

b) en del av tillverkningen — motsvarande medeltalet av de alkoholkvantiteter,
som vid vederbörande brännerier under åren 1909—1912 bearbetats
till förtäringsbrännvin, såvida beloppet av denna de! överstiger den
under c) här nedan angivna alkoholkvantitet — vid sådana under a) här
ovan ej uppräknade brännerier, som helt och hållet eller huvudsakligen bearbeta
sina produkter till färdigt förtäringsbrännvin,

c) en av förbundsrådet årligen fastställd del av tillverkningen vid
andra än de under a) och b) här ovan angivna brännerier.

222

Österrike.

Enligt kejserliga förordningen den 17 juli 1899 angående indirekta
skatter av industriell produktion samt österrikiska finansministeriets i samråd
med det ungerska finansministeriet den 21 juli s. å. utfärdade kungörelse
angående tillämpningen av samma förordning med vissa senare
däri gjorda förändringar gälla i fråga om skattefrihet för brännvin, som förbrukas
inom riket, följande bestämmelser.

För brännvin, som användes till industriella ändamål eller såsom kok-,
uppvärmnings-, puts- eller belysningsmedel eller för vetenskapliga ändamål
åtnjutes skattefrihet. 1 regel förutsättes härför, att brännvinet förut denatureras.
Denatureringen kan vara av två slag: allmän och särskild. Den
förra äger rum, då brännvinet skall användas till ett på förhand ej närmare
angivet ändamål, den senare åter, då brännvinet skall användas för ett bestämt
syfte. Vid den allmänna denatureringen användes en blandning av
19 volymdelar träsprit, 2,5 volymdelar pyridinbaser, 2,5 volymdelar bensol
och 1 volymdel av en tillsats, vars sammansättning bestämmes av finansministeriet.
Av denna blandning tillsättes 2,5 liter på varje 100-tal liter ren
alkohol. Det allmänna denatureringsmedlet får endast framställas av personer,
som därtill av vederbörande myndighet erhållit tillstånd, och skall
av dessa i kärl, som under tjänstemannakontroll tillslutits, med uteslutande
av alla mellanhänder direkt försändas till de personer, som erhållit rättighet
att denaturera brännvin med det allmänna denatureringsmedlet. Träspriten,
pyridinbaserna och bensolen skola äga vissa föreskrivna egenskaper,
vilka prövas av lantbruks-kemiska försöksstationen i Wien. Denna tillreder
och levererar i slutna flaskor den tillsats till denatureringsmedlet, som bestämmes
av finansministeriet.

Denatureringen sker, efter anmälan av brännvinets ägare, i närvaro
av två kontrolltjänstemän. Brännvin, som innehåller mindre än 90 procent
alkohol, får ej denatureras med det allmänna denatureringsmedlet.

Den särskilda denatureringen får endast ske efter därtill erhållet tillstånd
av beskattningsmynaigheten i första instans. De, som erhållit dylikt
tillstånd, äro skyldiga att ordentligt föra, ej blott eljest brukliga handelsoch
tillverkningsböcker, utan även en särskild liggare över alla poster brännvin,
som för rörelsen denaturerats och använts. Kontrolltjänstemännen äga
ej blott att granska tillverkarens handelsböcker och brännvinsliggare, utan
även att tid efter annan inventera hans förråd av brännvin och jämföra det
med den bokförda behållningen.

Ett flertal detaljerade föreskrifter äro meddelade om denatureringslokalens
beskaffenhet samt de redskap, med vilka denatureringen skall
verkställas. En mängd olika denatureringsmedel medgives, allt efter de
olika ändamål, för vilka det denaturerade brännvinet är avsett.

223

Det är förbjudet att använda brännvin, som underkastats särskild denaturering,
till annat ändamål än det i ansökningen därom angivna, likaså
att till annan vare sig mot eller utan ersättning överlåta sålunda denaturerat
brännvin, att därifrån helt eller delvis avskilja denatureringsmedlet, att
tillsätta vatten ocli andra ämnen, varigenom denatureringens verkan i avseende
ä smak eller lukt förändas, samt att sälja eller hålla till salu brännvin,
som behandlats på sätt nu sagts.

En var, som begär att fä skattefrihet för brännvin under förutsättning
av särskild denaturering, är skyldig att ställa säkerhet för den brännvinsskatt,
som till följd av eventuellt missbruk av denatureringstillståndet kan
komma att åläggas honom.

Särskilda bestämmelser äro meddelade angående denaturering av
brännvin för ättikstillverkning.

Brännvin, som undergått allmän denaturering, får föras i handeln,
dock endast under förutsättning att det vid + 12 grader Réaumur håller
en alkoholhalt av minst 90 grader efter eu 100-gradig alkoholmeterskala.
Den, som verkställt denatureringen, får ej sälja denaturerat brännvin i
mindre kvantiteter än 1 hektoliter och är skyldig att föra liggare över allt
brännvin, som av honom denatureras och försäljes. För varje försäljningspost,
som häri införes, skall ifyllas och till köparen överlämnas en kontrollkupong,
som den senare har att inom tre dagar uppvisa för vederbörande
kontrollmyndighet. Genom liggarens jämförande med dessa kontrollkuponger
samt genom minst en gång årligen verkställda inventeringar
av lagret hos den, som verkställt denatureringen, övervakas dennes handhavande
av det skattefria brännvinet. Handeln med brännvin, som undergått
allmän denaturering, indelas för övrigt i partihandel, d. v. s. försäljning
i kvantiteter om minst 25 liter, och minuthandel, omfattande försäljning
i mindre mängder. För bägge slagen av handel erfordras tillstånd av
beskattningsmyndigheten. Sådant tillstånd meddelas endast i mån av det
lokala behovet av dylik rörelse. Tillstånd kan ej lämnas åt personer,
som dömts för svårare brott eller för förseelse, beroende på vinningslystnad,
eller överträdelse av beskattningslagarne, ej heller åt sådana, som i den
tillämnade affärslokalen hava en destilleringsapparat eller bedriva vare sig
utskänkning av spirituösa drycker eller minuthandel med sådana i ej handelsmässigt
tillslutna kärl, rymmande mindre än 7» liter. Meddelas minuthandelsrätt
åt personer, som i handelsiokalen tillika utminutera spirituösa
drycker i ej handelsmässigt tillslutna kärl om ''/H liter och därutöver, få
dessa ej försälja denaturerat brännvin annorledes än i handelsmässigt tillslutna
kärl om minst 1/8 liter. Partihandlare äro skyldiga att över sin försäljning
föra försäljningsbok enligt fastställt formulär. För varje försäljningspost,
som häri införes, skall ifyllas och till köparen överlämnas en
kontrollkupong. Denna ingives sedan till kontrollmyndigheten, som har

224

att en gång årligen efterse, att kontrollkupongerna överensstämma med försäljningsboken.
Denatureringsmedlet får icke helt eller delvis avskiljas från
det denaturerade brännvinet, ej heller får det senare tillsättas ämnen, varigenom
denatureringsmedlets verkan på smak eller lukt förändras. Detta
förbud skall på tydligt synbar plats finnas anslaget i varje lokal, där denaturerat
brännvin säljes.

Kontrollmyndigheterna hava sig ålagt att genom ofta företagna undersökningar
hos parti- och minuthandlande taga reda på vilka personer bruka
köpa större mängder denaturerat brännvin. Skulle därvid visa sig, att krogvärdar
eller andra personer, som yrkesmässigt befatta sig med försäljning
av spirituösa drycker, köpa jämförelsevis stora kvantiteter denaturerat brännvin,
så hava kontrollmyndigheterna att tid efter annan undersöka, huruvida
de spirituösa drycker, särskilt det vanliga förtäringsbrännvin, som tillhandahålles
i ifrågavarande köpares försäljningslokaler till äventyrs i smak eller
lukt förete spår av det allmänna denatureringsmedlet. Därjämte skola tid
efter annan stickprov av denaturerat brännvin tagas hos personer, som
köpa sådant omedelbart från denatureringsplatsen för undersökning, huruvida
brännvinet är lagenligt denaturerat. Dylika undersökningar verkställas
uteslutande av den förut nämnda lantbruks-kemiska provningsstationen
i Wien.

Om denaturerat brännvin icke är användbart för ett visst vetenskapligt
ändamål, kan die Finanslandesbehörde undantagsvis tillåta användning
av skattefritt brännvin utan denaturering. Vid ansökan om sådant tillstånd
skall uppgift lämnas om årsbehovet för det ifrågavarande ändamålet, användningssättet
så detaljerat som möjligt samt den affär, varifrån brännvinet
skall levereras. Om sökanden icke är en statsinstitution, skall därjämte
säkerhet ställas för den på brännvinet belöpande konsumtionsavgiften.
Tillstånd till användande av skattefritt brännvin utan denaturering medgives
i regel endast för ett år i sänder och med angivande av den kvantitet
alkohol, som i ifrågavarande avseende högst får förbrukas. Över varje
post mottaget och använt brännvin skall tillståndshavaren böra bok enligt
fastställt formulär, och denna skall tid efter annan granskas av kontrolltjänstemännen
samt jämföras med det faktiskt befintliga förrådet av brännvin.