BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖKANDE

TILLFÄLLIG} LÖNEFÖRBÄTTRING

FRÅN OCH MED ÅR 1918

FÖR VISS PERSONAL VID ARMÉN OCH MARINEN

AVGIVET DEN 5 MARS 1918

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

-esse—---

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1918.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. lantförsvarsdepartementet .......................... VII

I. Historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden.

A. Armén.

Officerare och underofficerare.......................................................................................... 1

Civilmilitära beställningar.............................................................................................. 16

Rullföringspersonal........................................................................................................ 33

Provisoriskt avlöningstillägg för personal vid Bodens trupper............................................. 35

Tillfällig avlöning............................................................................................................. 47

Rätt att under vissa förutsättningar utbekomma portion m. m.......................................... 49

B. Marinen.

Flottans officerare, underofficerare och underofficerskorpraler............................................. 51

Civilmilitära beställningar............................................................................................... 63

Rullföringspersonal ......................................................................................................... 79

Kustartilleriets officerare, underofficerare och underofficerskorpraler.................................... 80

Särskilda förmåner under tjänstgöring till sjöss m. m................................?....................... 89

Rätt att under vissa förutsättningar utbekomma proviantartiklar m. m............................... 97

XI. Förslag till 1917 års riksdag om provisorisk lönereglering.

Arméförvaltningen den 30 september 1916 ....................................................................... 99

» » 8 december 1916 ........................................................................ 99

Statsverkspropositionen 1917, fjärde huvudtiteln .............................................................. 106

Arméförvaltningen den 1 mars 1917................................................................................. 106

Proposition nr 154 till 1917 års riksdag ........................ .................................................. 127

Marinförvaltningen den 14 december 1916..................................................................... 130

Statsverkspropositionen 1917, femte huvudtiteln ............................................................... 134

Sid.

Marinförvaltningen den 5 mars 1917................................................................................ 134

Proposition nr 158 till 1917 års riksdag ........................................................................... 140

Statsutskottets utlåtande.................................................................................................. 143

Riksdagens beslut........................................................................................................... 146

ttt Avlönings- och befordringsförhållandenas utjämnande.

A. Armén.

Sakkunnigas förslag 1909 m. m............................................................................. 149

Kung! kungörelsen den 12 maj 1911................................................................................. 164

1913 års underofficerskongress.......................................................................................... 167

Arméförvaltningen 1914................................................................................................... 167

Marinförvaltningen 1914.................................................................................................. 170

Civilkommissionen 1915.................................................................................................. 170

Arméförvaltningen 1915.................................................................................................. 174

Myndigheternas yttranden över civilkommissionens och arméförvaltningens förslag ............ 184

Särskilda framställningar 1917......................................................................................... 190

B. Marinen.

Flottans underofficerare och underofficerskorpraler............................................................ 194

Kustartilleriets underofficerare och underofficerskorpraler............................. 205

Chefen för marinstaben 1914 ......................................................................................... 206

Särskilda sakkunniga 1916........................................................................................... 209

Fråga om underofficerskorpralers uppflyttning till underofficersbeställningar ..... 215

IV. Inkomna framställningar ............................................................................... 220

V. De sakkunnigas utlåtande och förslag.

Inledning.

Särskilda personalgrupper................................................................ 221

Allmänna synpunkter..................................................................................................... 224

Riktlinjer för en definitiv lönereglering.

Avlöningsformer ............................................................................................................ 228

Löneskalor..................................................................................................................... 232

Sättet för lönetursberäkningen.......................................................................................... 249

Avlöningarnas belopp...................................................

Särskilda personalgrupper.............................................

Särskilda avlöningsförmåner...........................................

Avdrag för naturaförmåner ...........................................

Avlöningsvillkor .......................................................

Pensionsfrågan ...........................................................

Tillfällig löneförbättring.

Officerare och underofficerare .......................................

Särskilda spörsmål rörande militär personal ..................

Civilmilitära beställningshavare ....................................

Personal med avlöning endast i form av arvode ............

Underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden)............

Kockar och hovmästare, korpraler.................................

Specialföreskrifter för vissa fall ....................................

Grunder för tillfällig löneförbättring beträffande armén...
i) » » )> w marinen

Avlöningsvillkor .........................................................

Kostnadsberäkning ......................................................

Sammanfattning............................................................

Sid.

263

275

295

302

304

310

314

326

341

355

362

365

370

378

386

389

392

Bilagor:

I. Statistiska tabeller.........................

II. Inkomna handlingar......................

III. Protokoll vid betänkandets justering

393

422

429

VII

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Knngl. Lantförsvarsdepartementet.

Den 29 juni 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen
för lantförsvarsdepartementet att, i samråd med statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet, tillkalla högst fem sakkunniga personer jämte
sekreterare för att inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträda med
verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig
löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid armén och
marinen, avsett att föreläggas 1918 års riksdag, med rätt för departementscheferna
att, efter därom av de sakkunniga gjord framställning,
under arbetets fortgång tillkalla, för att i de sakkunnigas överläggningar
deltaga, representanter för de olika personalkategorier vid armén och
marinen, som av den ifrågasatta löneförbättringen berördes.

På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet tillkallades såsom
sakkunniga häradshövdingen B. A. Petrén samt undertecknade Lagerholm,
Nilsson, Sterky och Widell, varjämte uppdrogs åt häradshövdingen Petrén
att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Sedan Petrén, som den 19 oktober 1917 utnämnts till statsråd, anmält
sig förhindrad att deltaga i och såsom ordförande leda de sakkunnigas
förhandlingar, fann Herr Statsrådet gott den 20 oktober 1917
entlediga statsrådet Petrén från det honom meddelade uppdraget samt
förordna undertecknad Ericsson att i statsrådet Petréns ställe deltaga i
och såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

VIII

Därjämte har Herr Statsrådet likaledes den 20 oktober 1917 anmodat
översten K. E. W. Söderhielm, kommendörkaptenen av första graden

O. E. Lybeck, fanjunkaren E. Nyquist och flaggstyrmannen K. O. Tallberg
att, med bibehållande av innehavande befattningar, tillsvidare, på
kallelse av de sakkunnigas ordförande, deltaga i de sakkunnigas överläggningar,
och hava dessa officerare och underofficerare från sagda tid
deltagit i förhandlingarna.

De sakkunniga hava vidare haft tillfälle att under hand rådföra sig
med ytterligare ett antal representanter för särskilda till armén och
marinen hörande personalgrupper.

Såsom sekreterare hos de sakkunniga har tjänstgjort e. o. aktuarien
i statistiska centralbyrån, filosofie licentiaten E. N. Ahlberg och såsom
biträdande sekreterare amanuensen i lantförsvarsdepartementet, juris
kandidaten H. K. H. Tottie.

De sakkunniga få härmed överlämna utredning och förslag rörande
omförmälda, till de sakkunniga överlämnade spörsmål. Stockholm den
5 mars 1918.

A. E. M. ERICSSON.

FOLKE LAGERHOLM.
CARL EDV. STERKY.

AUG. NILSSON.
LUDVIG WIDELL.

Erik Ahlberg.

I. Historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden.

Innan de sakkunniga närmare ingå på det spörsmål, som skall utgöra
föremål för nu förevarande utlåtande, nämligen frågan om beredande
åt viss personal vid armén och marinen av tillfällig löneförbättring
från och med år 1918, med iakttagande bland annat därav, att
genom densamma en definitiv lönereglering icke föregripes, anse sig de
sakkunniga böra lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av nu
gällande avlöningsförhållanden för huvudgrupperna bland den personal,
som, på sätt i det följande utvecklas, kommer att omfattas av de sakkunnigas
förslag i ärendet. Denna redogörelse, liksom ock vissa partier
av den därefter följande framställningen, är fördelad på två huvudavdelningar,
den förra avseende armén och den senare marinen.

A. Armén.

Officerare och underofficerare.

I sammanhang med ett vid 1874 års riksdag fattat beslut om indragning
av armébefälets bostadsboställen genomfördes vid nästföljande
års riksdag en allmän lönereglering för arméns officerare och underofficerare.
På grund av den olikhet i tjänstgöringsförhållanden, som
rådde dels mellan de s. k. indelta truppförbanden och de värvade truppförbanden,
dels ock mellan de värvade truppförbanden inbördes, allt
efter som dessa voro garnisonerade eller ej, kom den år 1875 beslutade
löneregleringen att förete saväl en mångfald olika avlöningsformer som
ock skiljaktigheter i de avlöningsbelopp, vilka skulle tillkomma personal
i samma grad.

Särskilt torde böra framhållas, att, sedan boställena in dragits, inkvartering
icke tillkom officerare och underofficerare vid indelta truppförband
eller vid värvade, icke garnisonerade regementen, men däremot
tillförsäkrats motsvarande personal vid de garnisonerade truppförbanden,
antingen genom upplåtande av bostäder i kronans hus eller i form av
kontanta inkvarteringsbidrag. Sådant bidrag erlades i regel av statsverket,
men för Stockholms äldre garnison (de båda gardesinfanteri -

Lönereglering

1875.

Lönereglering
1901 — 1902.''

regementena, Livgardet till häst och Svea artilleriregemente) av Stockholms
stad. Den personal, som var berättigad antingen till inkvartering
in natura eller till kontant inkvarteringsbidrag, åtnjöt därjämte särskilt
servisbidrag, vilket för Stockholms äldre garnison samt garnisonstrupperna
i Göteborg, Kristianstad, Landskrona och Visby gäldades av vederbörande
stad, men eljest av statsverket.

Frånsett vissa tid efter annan företagna mindre jämkningar i löneförmånerna,
särskilt i fråga om inkvarteringen, ägde den år 1875 beslutade
löneregleringen bestånd till de första åren av 1900-talet. Visserligen
hade redan dessförinnan behovet av ny lönereglering gjort sig
kännbart, särskilt efter antagandet av 1892 års härordning med därav
följande ökad tjänstgöringsskyldighet för personalen, men någon mera
ingripande förändring av löneförhållandena kom dock ej 1 ill stånd förrän
i samband med den år 1901 antagna nya härordningen med dess än
mera ökade krav på arméns löntagare. Frågan om förenkling av härens
avlöningssystem hade för utredning överlämnats till en den 9 juni 1899
av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, och det förslag, som av denna kommitté
avgavs, lades till grund för särskilda framställningar till 1901 och
1902 års riksdagar. Vid den förra av dessa riksdagar genomfördes
lönereglering för underofficerarna; vid den senare reglerades officerar -

Avlöning för år enligt

	Lön.		Kompani-chefsaryode (för kapten), lönetillägg	Dagavlöning	Beklädnads- crsättning.	Portions- ersättning.
			(för sergeant).	ä
	Kronor.		Kronor.		kronor.		Kronor.		Kronor.		Kronor.
i j Generalsperson...............	8,000	_	_	_	6	—	2,190	—		—	—	—
! Överste ........................	6,000	—	—	—	5	—	1,825	—	—	—	—	—
Överstelöjtnant...............	4,000	—	—	—	4	—	1,460	—	—	—	—	—
Major ...........................	3,500	—	—	—	4	—	1,460	—	—	—	—	—
Kapten av 1. klassen ......	2,800	—	600	—	3	—	1,095	—	—	—	—	—
Kapten av 2. klassen ......	1,800	—	—	—	3	—	1,095	—	—	—	—	—
Löjtnant av 1. klassen ...	1,200	—	—	—	2	-	730	—	—	—	—	—
.Löjtnant av 2. klassen ...	900	—	—	—	2	-	730	_	—	—	—	—
Underlöjtnant..................	600	—	—	-	2	—	730	—	—	—	—	—
Fanjunkare....................	720	—	—	—	1	—	365	_	200	—	226	30
Sergeant av 1. klassen ...	360	—	12	—	—	80	292	—	200	—	226	30
Sergeant av 2. klassen ...	240	—	12	—	—	80	292	—	200	—	226	30

nas löner, varjämte en ytterligare förbättring vidtogs beträffande underofficerarnas
avlöningsförhållanden.

Genom dessa löneregleringar avskaffades en del äldre avlöningsformer,
såsom tjänstgöringspenningar och disponibilitetsarvoden vid de
förutvarande indelta trnppförbanden, arvoden (kompanichefs-, skvadronchefs-,
batterichefsarvoden) vid vissa garnisonerade truppförband ävensom
lönetillägg samt beklädnads- och portionsersättningar till underofficerare, och
avlöningen bestämdes att utgå allenast i form av lön och dagavlöning samt inkvartering
med servis. Genom stadgandet att varje officer eller underofficer,
som icke bereddes bostad in natura, skulle åtnjuta inkvarteringsbidrag gjordes
inkvarteringsförmånen till en för alla gemensam avlöningsform. Enahanda
blev förhållandet med servisbidraget, vilket skulle utgå till alla, som
icke i samband med naturainkvartering erhölle servis in natura. I fråga
om den vissa städer åliggande skyldighet att erlägga inkvarterings- och
servisbidrag skedde ej någon förändring.

Med de nya löneregleringarna avsågs jämväl att åstadkomma den likställighet
i avlöningshänseende mellan arméns olika truppförband, som likställigheten
i tjänstgöring efter den nya härordningens antagande fordrade.

Nedanstående tablå visar de år 1901, således före de nya löneregleringarnas
antagande, vid den värvade garnisonerade armén utgående
allmänna avlöningsformerna och avlöningens belopp.

1901 års stater.

Inkvarterings- och servisbidrag.		Summa avlönin	V
Stockholm.	Göteborg.	Övriga orter.	Stockholm.	Göteborg.	Övriga orter.
Kronor.		Kronor.		Kronor.		Kronor.		Kronor.		Kronor		j
! 1,125	_	1,035	_	885	__	11,315	_	11,225		11,075		Generalsperson.
1,125	—	1,035	—	885	-	8,950	—	8,860	—	8,710	—	Överste.
825	—	626	25	585	—	6,285	—	6,086	25	6,045	—	Ö verstelöj tnant.
600	—	626	25	435	—	5,560	—	5,586	25	5,395	—	Major.
337	50	305	62	165	—	4,832	50	4,800	62	4,660	—	Kapten av 1. klassen.
337	50	305	62	165	—	3,232	50	3,200	62	3,060	—	Kapten av 2. klassen.
225	—	201	75	100	50	2,155	—	2,131	75	2,030	50	Löjtnant av 1. klassen.
225	—	201	75	100	50	1,855	—	1,831	75	1,730	50	Löjtnant av 2. klassen.
225	—	201	75	100	50	1,555	—	1,531	75	1,430	50	Underlöjtnant.
200	—	190	50	96	-	1,711	30	1,701	80	1,607	30	Fanjunkare.
200	_	190	50	96	—	1,290	30	1,280	80	1,186	30	Sergeant av 1. klassen.
200	-	190	50	96	-	1,170	30	1,160	80	1,066	30	Sergeant av 2. klassen.

Vid den år 1901 företagna löneregleringen för underofficerarna bibehöllos,
såsom förut nämnts, av de äldre avlöningsformerna endast lön
och dagavlöning, varjämte underofficerare, som icke erhöllo bostad och
servis in natura, skulle åtnjuta inkvarterings- och servisbidrag. Lönen
fastställdes till 1,020 kronor för fanjunkare, 720 kronor för sergeant av

1. klassen samt 600 kronor för sergeant av 2. klassen. Dagavlöningen
höjdes för fanjunkare från 1 krona till 2 kronor samt för sergeant från
80 öre till 1 krona 50 öre. Inkvarterings- och servisbidraget bestämdes
för samtliga underofficerare i Stockholm och Göteborg till 200 kronor,
å övriga förläggningsorter till 150 kronor. — Vid anmälan av sitt beslut
i ärendet uttalade riksdagen, i anslutning till vad chefen för lantförsvarsdepartementet
i sådant avseende yttrat, den förhoppningen, att ett
förslag till lönereglering för officerare och vederlikar vore att motse
inom den närmaste framtiden, och anförde vidare, att därvid syntes böra
tagas i övervägande, om och i vad mån den av riksdagen beslutade olika
utbildningstiden för de värnpliktiga kunde inverka på avlöningens bestämmande
vid olika truppslag. Riksdagen ifrågasatte jämväl, huruvida icke
eu ytterligare reglering av underbefälets avlöningsförmåner vore behövlig
med hänsyn till den olika utbildningstiden för de värnpliktiga.

Vid 1902 års riksdag reglerades, såsom förut är omförmält, officerarnas
avlöning, varvid en förenkling i avlöningssystemet genomfördes
genom avskaffande av tjänstgöringspenningar och vissa arvoden. Avlöningsförmånerna
kommo således i allmänhet att utgå allenast i form av
lön, dagavlöning samt inkvarterings- och servisbidrag.

Vad själva lönen angår, ansågs behovet av ökning i lönebeloppet
förefinnas minst vid beställningarna av de högsta och lägsta officersgraderna
och mest vid de mellanliggande, särskilt kaptensgraden.
Regleringen av avlöningsförmånerna för underlöjtnanter och löjtnanter
av 2. klassen borde, i betraktande därav att de vid jämförelsevis
unga år erhölle nämnda befattningar, ske med varsamhet; lönen
höjdes därför med allenast 120 kronor eller det belopp, som till
vissa av dem förut utgick i form av tjänstgöringspenningar. Lönen
blev härigenom för en underlöjtnant 720 kronor samt för en löjtnant
av 2. klassen 1,020 kronor. Redan vid löjtnantsbeställningarna av 1.
klassen, vilkas innehavare i allmänhet antoges hava hunnit en levnadsålder
av 30 till 40 år, ansågs behovet av ökad lön göra sig mera gällande,
vadan lönen för ifrågavarande löntagare höjdes med 300 kronor
eller från 1,200 till 1,500 kronor. För kaptener ökades lönen med 600
kronor, nämligen för kaptener av 2. klassen från 1,800 till 2,400 kronor
samt för kaptener av 1. klassen från 2,800 till 3,400 kronor. Som

motiv för denna större ökning framhölls i propositionen, att kaptensgraden
icke nåddes förr än vid en ålder, då det kunde antagas, att löntagaren
bildat familj; vidare åtnjöte förut åtskilliga kaptener utöver lönen
tjänstgöringspenningar och arvoden till belopp sammanlagt överstigande
600 kronor.

Den förutvarande skillnaden mellan majorslön och kaptens av 1.
klassen lön, 700 kronor, ansågs icke längre kunna bibehållas, utan höjdes
majorslönen med allenast 500 kronor eller till 4,000 kronor, och
med samma belopp höjdes lönen för överstelöjtnant, vilken härigenom
kom att uppgå till 4,500 kronor. Med frångående av den i övrigt
genomförda grundsatsen om likställighet i avlöning för alla av samma
grad tillerkändes dock majorer och överstelöjtnanter, som voro chefer
för trängkårer, särskilda arvoden å 500 kronor utöver dem för deras
beställningar i respektive grader tillkommande avlöning, varvid såsom
skäl åberopades, dels att lönen för överstelöjtnant, som vore chef för
Svea eller Vendes trängkår, förut utgått med 1,000 kronor högre belopp
än för övriga överstelöjtnanter, dels ock att överstelöjtnants- och majorsbeställningar
vid trängen i motsats till andra truppförband vore de
högsta, vilka en löntagare inom truppslaget kunde uppnå.

I de för överstar och generalspersoner utgående lönerna gjordes
ingen ändring.

Då en ökning av endast lönen, vars belopp läge till grund för beräkningen
av pensionerna, skulle förrycka den förut avvägda proportionen
mellan officerares samtliga avlöningsförmåner under tjänstetiden samt
pensionsbeloppen, höjdes dagavlöningen för alla löntagare av officers
grad med en krona, så att dagavlöningen blev

för subaltern© fficer ............................................. 3 kronor

» kapten............................................................... 4 »

» major och överstelöjtnant........................... 5 »

» överste............................................................... 6 »

» generalsperson................................................ 7 b

Enligt förut gällande avlöningsreglemente utgick till de värvade
och i ständig tjänst varande truppernas befäl dagavlöning för hela året,
under det att för befäl vid övriga trupper dagavlöning i staterna ej beräknades
för längre tid än vapenövningarna pågingo, varemot tjänsten på
roten såsom ej utgörande Bett dagligt arbeteB ersattes med tjänstgöringspenningar.
Då sistberörda avlöningsform ej vidare skulle förekomma, in -

fördes för de löntagare, som icke under hela året fingo tjänstgöring med
därav följande rätt till dagavlöning, bestämmelse om rätt till halv dagavlöning
under den tid, de icke vore kommenderade till effektiv tjänstgöring.
I enlighet härmed uppfördes i staterna hel dagavlöning för
hela året dels för all personal vid de ständigt tjänstgörande, garnisonerade
truppförbanden dels ock, vad angår personal vid övriga truppförband,
för stabspersonalen samt den personal, som beräknades vara erforderlig
för tjänstgöring vid vinterskoloma samt för kommenderingar utom
respektive regementen. För övrig personal vid sistnämnda truppförband
upptogs däremot hel dagavlöning blott för de delar av året, som
motsvarade tiden för beväringsrekrytskolorna och repetitionsövningarna,
men halv dagavlöning för den övriga tiden.

Vid 1902 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t vidare, att till officerare
och underofficerare måtte vid tjänstgöring utom garnisons- eller boningsorten
utgå dagavlöning efter ett med hälften av vanlig dagavlöning förhöjt
belopp. Denna framställning blev emellertid icke av riksdagen bifallen.

Beträffande inkvarterings- och servisersättningen framhölls i propositionen
till 1902 års riksdag, att densamma, i överensstämmelse med
de av rikets ständer år 1841 uttalade grunder, vid bestämmandet torde
hava utgjort full ersättning för bostadshyra. De prisändringar, som därefter
ägt rum i fråga om hyreskostnader och som varit högst olika på
skilda orter, hade icke föranlett motsvarande jämkning av inkvarteringsersättningen,
ty några efter tidsförhållandena lämpade ändringar av de
uti inkvarteringsordningen för städerna utom Stockholm den 22 februari
1841 och för Stockholm den 28 februari 1856 bestämda ersättningsbelopp
för officerare hade icke förekommit före eller efter år 1874, då
femtio procents förhöjning i inkvarteringsersättningen beviljats. Följden
härav hade blivit, att beloppen numera långt ifrån motsvarade värdet
av den förmån in natura, för vilken de vore avsedda att utgöra gottgörelse,
och att de löntagare, som lätt uppbära inkvarterings ersättning,
kommit i sämre ställning än de, åt vilka bostäder i kronans hus kunnat
beredas. Men att genom inkvarteringsersättningens höjande på en gång
fylla de brister, som genom stegrade hyrespris och ändrade sociala förhållanden
under årtionden uppkommit, skulle bliva alltför betungande
för budgeten. Ehuru nödvändigheten och jämförelsen med dem, som
hade inkvartering in natura, fordrade en reglering av inkvarteringsersättningen,
måste därför denna förmån, som sedan länge förlorat sin
karaktär att vara full gottgörelse för erforderlig hyreskostnad, fortfarande
förbliva allenast ett bidrag till sådan kostnad.

Inkvarterings- och servisbidragen fastställdes till följande belopp för
löntagare i Stockholm och Göteborg:

för generalsperson ................................... 1,500 kronor

» överstelöjtnant, major och likställd 1,000 »

)> kapten och likställd.............................. 500 »

» subalternofficer och likställd 400 »

samt å annan ort:

för generalsperson ....................................... 1,200 kronor

» överstelöjtnant, major och likställd 600 »

:» kapten och likställd............................. 400 >•

» subalternofficer och likställd 300

Till överste vid armén hade inkvarterings- och servisbidragen dittills
städse utgått med samma belopp som till generalsperson. Enligt 1901
års riksdags beslut hade däremot vid kustartilleriet alla regementsofficerare
jämnställts i fråga om inkvarteringsgottgörelsens storlek, men
detta exempel ansågs icke böra följas i fråga om armén. Med hänsyn
särskilt till överstes konventionella representationsskyldighet ansågs fastmera
lämpligt att i detta fall något höja inlcvarteringsbidraget, och fastställdes
detta till 1,200 kronor för överste i Stockholm och Göteborg
samt till 900 kronor för överste å annan ort.

Vad angår de för underofficerare vid 1901 års riksdag fastställda
ersättningsbeloppen vore ej heller dessa så fixerade, att de motsvarade
gällande hyrespris för bostadslägenhet. I överensstämmelse med vad som
stadgats för vissa likställda löntagare vid flottan (se sid. 53) ansågs även vid
armén en åtskillnad i berörda hänseende böra göras mellan fanjunkare
och sergeanter. Under fastslående av att de sålunda bestämda ersättningsbeloppen
alltjämt endast vore att anse som bidrag till hyreskostnaden,
höjdes inkvarterings- och servisbidragen för fanjunkare och likställda
i Stockholm och Göteborg från 200 till 300 kronor samt å annan
ort från 150 till 240 kronor och för sergeanter med vederlikar i Stockholm
och Göteborg från 200 till 240 kronor samt å annan ort från
150 till 180 kronor.

Vid 1903 års riksdag föreslogs av Kungl. Magt ytterligare regleringav
avlöningsförmånerna för arméns underofficerare. Otvivelaktigt vore
— heter det i den till riksdagen avlåtna framställningen i ämnet — i

Höjning av
underofficerares
lön 1903.

Höjning av
underofficerares
dagavlöning
m. eu
1907.

betraktande av underofficerarnas tjänstgöromål, deras samhällsställning
och det förhållande, att de efter uppnådd fanjunkargrad ej hade att förvänta
vidare befordran, avlöningen ringa, och den torde med hänsyn
till tjänstgöringens omfattning, särskilt för underofficerare med ständig
tjänstgöring, vara knapp, helst om de hade att draga försorg om familj.
För en löneförbättring torde någon annan av avlöningsformerna än själva
lönen ej böra komma i fråga. Den skala, som genom föregående års
reglering fastställts för beloppen av dagavlöning till officerare och underofficerare
av olika grader, borde nämligen ej ändras, och ökning i
inkvarteringsbidragen torde icke vara lämplig, då sådan för dem, som
hade inkvartering in natura, ej skulle medföra någon förbättring. Kungl.
Maj:t föreslog därför en ökning av själva lönen, nämligen med ett belopp
av 180 kronor för varje underofficer utan avseende å grad, varigenom
lönen skulle komma att uppgå för fanjunkare till 1,200 kronor,
för sergeant av 1. klassen till 900 kronor samt för sergeant av 2. klassen
till 780 kronor. Förslaget blev av riksdagen bifallet.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag om bland annat
höjning i dagavlöningen med 50 öre för fanjunkare och sergeanter av
1. klassen, varigenom densamma skulle komma att uppgå till respektive
2 kronor oO öre och 2 kronor. För sergeanter av 2. klassen skulle dagavlöningen
bibehållas vid 1 krona 50 öre. Såsom skäl för förbättring
av underofficerskårens avlöningsvillkor anfördes, bland annat, att den
nya härordningens införande medfört minskade tillfällen till biförtjänster
för underofficerare, att civila yrken erbjöde bättre inkomster för dugligt
folk med militärutbildning, att i följd härav svårigheter uppstode att till
underofficersbeställningarna vinna personer, vilka kunde fylla de stora
lordringar, som måste ställas på underofficerarna, samt att det vore av
vikt att bevara det anseende ej blott för skicklighet och tjänsteduglighet
utan även i socialt hänseende, som underofficerskåren i allmänhet förvärvat.
Att någon höjning icke ifrågasattes för sergeanter av 2. klassen
motiverades därmed, att de vid jämförelsevis unga år komme i åtnjutande
av en avlöning, som med endast 120 kronor understege vad sergeant
av 1. klassen uppbure i lön och dagavlöning.

Kungl. Maj:t föreslog vidare, att förmånen av kostnadsfritt bränsle
och lyse skulle beredas de underofficerare med vederlikar, som bodde i
kronans hus, varigenom någon förbättring i avlöningsförmånerna även
för sergeanter av 2. klassen skulle äga rum. Genom de anordningar,
kronan vidtagit eller kunde komma att vidtaga i fråga om uppvärmningen
och belysningen i kasernetablissemangen, och genom det sätt,

varpå upphandlingen av kronans förnödenheter skedde, kunde värme
och ljus av kronan tillhandahållas för billigare pris än kostnaden för
den enskilde. De löntagare åter, som icke åtnjöte inkvartering in natura,
borde beredas kontant ersättning för bränsle och lyse, beräknat
till 130 kronor för fanjunkare med vederlikar och till 100 kronor för
sergeanter med vederlikar.

I fråga om dagavlöningen till underofficerare beslöt emellertid riksdagen
bifalla en i andra kammaren väckt motion om höjning med 50
öre även för sergeanter av 2. klassen. Vad Kungl. Maj:t föreslagit i
fråga om fritt bränsle och lyse eller ersättning därför bifölls av riksdagen,
dock med den ändring att det överlämnades åt Kungl. Maj:t att
avgöra, i vilka fall de underofficerare, som bodde i kronans hus men
icke i de nya modernt inredda kasernerna, borde erhålla bränsle och
lyse in natura och i vilka fall de borde erhålla kontant bidrag till berörda
förnödenheters anskaffande. Med anledning härav utfärdade Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 11 oktober 1907 följande ännu gällande
föreskrifter: att kontant ersättning för bränsle och lyse skall utgå till
samtliga underofficerare och vederlikar vid armén, med 130 kronor om
året till fanjunkare och 100 kronor om året till sergeant; att av dessa
belopp 110 kronor för fanjunkare och 85 kronor för sergeant skola anses
motsvara ersättning för bränsle och återstoden ersättning för lyse;
samt att, därest till underofficer upplåten bostadslägenhet i kronans hus
på statens bekostnad uppvärmes medelst värmeledning, den kontanta
ersättningen för bränsle skall för såväl fanjunkare som sergeant nedsättas
till 35 kronor om året, vilket belopp anses motsvara kostnaden för
eldningsämnen till matlagning.

Efter år 1907 hava några mera ingripande ändringar i avlöningsförhållandena
för officers- och underofficerskårerna icke vidtagits. Här torde
emellertid böra anmärkas, hurusom, i den mån 1901 års härordning efter
hand genomförts och särskilt efter det kasernetablissemang blivit färdigställda
för de förut icke kasernerade infanteriregementena, hel dagavlöning
i allt större utsträckning uppförts i staterna för personalen. Och
vid 1915 års riksdag blev, för tillämpning av 1914 års härordning och
värnpliktslagen av samma år, enligt vilken de värnpliktigas vid infanteriet
fredsutbildning utsträckts till att omfatta i huvudsak hela året,
beslut fattat därom, att hel dagavlöning för samtliga beställningar, med
undantag allenast för viss musikpersonal och innehavare av några övertaliga
befattningar, skulle från och med år 1916 i staterna upptagas för

Jämkningar
efter 1907.

hela året. Alla officerare och underofficerare, med nyssnämnda undantag,
uppbära sålunda numera ständigt hel dagavlöning.

1 fråga om den underofficerare tillkommande förmånen av inkvarterings-
och servisbidrag har vidare, på grund av beslut vid 1917 års riksdag,
förhöjning i form av ett särskilt hyresbidrag från och med samma år medgivits
för viss del av personalen, nämligen för dem, som äro gifta. 1916
års riksdag hade i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, det Kungl. Maj:t
täcktes taga under omprövning, vilka åtgärder, som borde vidtagas för
att åstadkomma mera likartade inkvarteringsförhållanden för arméns gifta
underofficerare. Riksdagen anförde därvid, att frågan om lämpligaste
sättet för ordnande av de vid armén anställda underofficerarnas inkvartering
ännu icke nått en tillfredsställande lösning. Två avlöningsformer,
inkvartering in natura och kontant inkvarteringsbidrag, hade kommit att
stå vid sidan av varandra, beroende på tillgången i de särskilda orterna av
bostäder för ändamålet. Dessa båda avlöningsförmåner medförde vidare
ofta ojämnhet och obillighet och vore på den grund otillfredsställande;
dels växlade nämligen boställena på grund av de förefintliga olika typerna
av kaserner i utrymme och beskaffenhet för övrigt, dels kunde hyresersättningen
i ett fall utgöra vederlag för ett eller två rum med kök,
i ett annat fall för tre rum med kök. För de gifta underofficerarna
vore, i all synnerhet i Stockholm, det utgående inkvarteringsbidraget
över huvud taget för lågt för att kunna bereda dem tillfälle att förskaffa
sig lämplig bostad.

Med anledning av nämnda riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t
vid 1917 års riksdag proposition (nr 155) angående anvisande av medel
för beredande av särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar
vid armén. Till stöd för denna framställning anfördes bland annat
följande. Det borde eftersträvas att såvitt möjligt åvägabringa likartade
inkvarteringsförhållanden för arméns gifta underofficerare. Då
emellertid en avsevärd tid torde komma att förflyta, innan de härför erforderliga
byggnadsarbetena kunde hinna utföras, krävde billigheten, att
en utjämning av de mest framträdande olikheterna i fråga om bostadsoch
inkvarteringsbidrags åtnjutande komme till stånd. Denna utjämning
torde böra äga rum på det sättet, att ett särskilt extra hyresbidrag
tilldelades alla de gifta underofficerare med vederlikar vid armén, som
icke åtnjöte bostad in natura.

Beträffande storleken av det särskilda hyresbidraget föreslog Kungl.
Maj:t, att det måtte bestämmas till 25 procent av inkvarterings- och
servisbidragens sammanlagda belopp. Härigenom skulle hyresbidraget
komma att uppgå för fanjunkare och likställd i Stockholm och Göte -

borg till 75 kronor och å annan ort till 60 kronor samt för sergeant
och likställd i Stockholm och Göteborg till 60 kronor och å annan ort
till 45 kronor. Med hänsyn till den på senaste tiden inträdda stegringen
i hyreskostnaderna borde detta belopp utgå oavkortat, utan hänsyn
till det krigstidstillägg, som kunde varda av riksdagen beviljat.
Då detta krigstidstillägg av Kungl. Magt föreslagits att utgå med 15
procent å de i avlöningen ingående olika slag av kontanta förmåner,
däribland inkvarterings- och servisbidrag, skulle vid bifall till Kungl.
Maj:ts förslag gift underofficer, vilken icke åtnjöte bostad in natura, i
motsats till gift underofficer, vilken fått sig bostadslägenhet tilldelad,
erhålla, jämte inkvarterings- och servisbidrag, 40 procent av dessa bidrags
sammanlagda belopp. Den kontanta merinkomsten skulle således
utgöra: för fanjunkare och likställd i Stockholm och Göteborg 420
kronor och å annan ort 336 kronor samt för sergeant och likställd i
Stockholm och Göteborg 336 kronor och å annan ort 252 kronor. Med
de rådande höga hyrespriserna torde förmånen av att komma i åtnjutande
av inkvartering in natura mer än väl uppväga ifrågavarande merinkomst.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blev av riksdagen bifallet, och
har Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 19 juni 1917 lämnat föreskrifter
om bidragets utbetalande.

I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag hava medel äskats
till beredande åt vederbörande personal av dylikt särskilt hyresbidrag
även under år 1919.

För vinnande av större överskådlighet meddelas å sid. 12—13 en
översikt över den för närvarande (år 1918) till officerare och underofficerare
i allmänhet utgående avlöning. I denna översikt ingår icke den
ersättning, som i form av arvoden eller eljest tillkommer personal,
som innehar särskilda beställningar eller förordnats fullgöra särskild
tjänstgöring, och har ej heller vare sig här eller i den följande framställningen
hänsyn tagits till eventuellt utgående krigstidstillägg eller
krigstidshjälp.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats beträffande avlöningsförhållandena
för arméns officers- och underofficerspersonal, avser
närmast innehavarna av de rent militära beställningar (musikunderofficerarna
inberäknade), som äro på stat uppförda dels för truppförbanden
och några andra kårer, såsom generalitetsstaten, generalstaben och intendenturkåren,
dels ock för vissa militärläroverk och andra anstalter.

Särskilda avlöningsförhållanden
för
vissa militära
beställningar.

Avlöning för år enligt

			Dagavlöning			Inkvarterings- och ser-(I = inkvarteringsbidrag;
	Lön.		å kronor		Kronor.	Ersättning för bränsle och lyse.	Stockholm.
	Kronor.					Kronor.		Kronor.
Generalsperson...............	8,000	—	7	—	2,555	—	_		{ I 1 417 1 S 82	50 50	\| 1,500	_
Överste..........................	6,000	—	6	—	2,190	—	—		\| 11117 l S 82	50 50	\| 1,200	—
Överstelöjtnant.............	4,500	—	5	—	1,825	—	—	—	l I 940 1 S 60		\| 1,000	—
Major.............................	4,000	—	5	—	1,825	—	—	—	1 I 955 l S 45	—	\| 1,000	—
Kapten av 1. klassen ......	3,400	—	4	-	1,460	—	—	—	[ I 455 l S 45	—	1 500	—
Kapten av 2. klassen ......	2,400	—	4	-	1,460	-	—	-	\| I 455 l S 45	—	J. 500	—
Löjtnant av 1. klassen.....	1,500	—	3	—	1,095	—	—	—	\| I 359 1 S 40	50 50	J- 400	—
Löjtnant av 2. klassen ....	1,020	-	3	—	1,095	—	—	-	f I 359 i S 40	50 50	\| 400	—
Underlöjtnant eller fänrik	720	—	3	—	1,095	—	—	-	J I 359 l S 40	50 50	\| 400	—
Fanjunkare.....................	1,200	—	2	50	912	50	130	-	J I 210 l S 90	—	\| 300	-
Sergeant av 1. klassen....	900	—	2	—	730	—	100	—	\| I 150 1 S 90	—	\| 240	—
Sergeant av 2. klassen....	780	—	2	—	730	—	100	—	[ I 150 i S 90	—	j- 240	—

*) Gift fanjunkare dessutom särskilt hyresbidrag å 75 kronor.
*) » » » » » » 60 »

8) » sergeant » » » » 60 »

*) » » » » m »45 »

1918 års stater.

visbidrag. S = servisbidrag).	Summa avlöning. J
	Göteborg.			Övriga	orter.		Stockholm och Göte-borg.	Övriga orter.
	Kronor.			Kronor.		Kronor.		Kronor.
! 1 I 1,470		1 j 1500		[ I 1,170		1 [• 1,200		12,055		11,755		Generalsperson.
{s	30			{ s	30
f I 1,170		[■ 1,200		P	870		\ 900		9,390		9,090		Översto.
l s	30	—		l S	30
I1	970	—	\| 1,000		p	570		\ 600		7,325	_	6,925	_	Överstelöjtnant.
l s	30	—		l s	30
i1	970	—	\| 1,000		p	570	—	\ 600		6,825		6,425	_	Major.
\S	30	—		l s	30	—
p	470	—	\| 500		p	370	—	l 400		5,360		5,260	_	Kapten av 1. klassen.
18	30	—		l S	30	—	1
J1	470	—	J- 500		p	370	—	1 400		4,360		4,260	_	Kapten av 2. klassen.
l s	30	—		1 S	30	—	1
P	376	—	\| 400		p	276	—	1 300		2,995	_	2,895	_	Löjtnant av 1. klassen.
\S	24	—		l S	24	—	1
p	376	—	j- 400		p	276	—	1 300		2,515	_	2,415	_	Löjtnant av 2. klassen.
\S	24	—*		l s	24	—	1
p	376	—	\| 400		p	276	—	} 300		2,215	_	2115	_	Underlöjtnant eller fänrik.
\S	24	—		l s	24	—	J
p	288	-	\ 300		I1	228	—	1 240		>) 2,542	50	>) 2,482	50	Fanjunkare.
IS	12	—	1		l s	12	—	J
p	228	—	l 240		p	168	—	1 180		8) 1,970		*) 1,910	_	Sergeant av 1. klassen.
IS	12	—	1		l s	12	—	1
p	228	—	1 240		p	168	—	1 180		») 1,850		*) 1,790		Sergeant av 2. klassen.
1 S	12	—	J		1 s	12	—	1

Avvikelser från de allmänna grunderna för officerarnas och underofficerarnas
avlöning förekomma emellertid för vissa innehavare av särskilda
militära beställningar.

I sådant hänseende torde få erinras, att från och med år 1900 i
staten för krigsskolan är såsom lön för skolans chef uppfört ett belopp
av 5,000 kronor eller 500 kronor högre än för överstelöjtnant, under det
att chefens dagavlöning utgår med det för överstelöjtnant fastställda beloppet,
numera 5 kronor.

I det föregående (sid. 5) är redan omnämnt, att genom 1902 års lönereglering
majorer och överstelöjtnanter, som voro chefer för trängkårer,
tillerkändes särskilda arvoden å 500 kronor utöver avlöningen i respektive
grader. På enahanda sätt hava sedermera för vissa andra beställningar,
på grund av det med desamma förenade särskilda ansvaret, uppförts
arvoden att utgå jämte avlöningen för vederbörliga grader. Så
har skett beträffande inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden
och militärbefälhavaren på Gottland, av vilka var och en åtnjuter
ett arvode å 1,000 kronor, samt fälttygmästaren och styresmännen vid
artilleriets fabriker, till vilka arvoden utgå med 1,800 kronor till fälttygmästaren
och 2,400 kronor till en var av styresmännen (se sid. 27 o. fi).

Några militära beställningshavare äga efter viss tids tjänst, utöver
den för vederbörande grad fastställda lönen, uppbära ålderstillägg. Sådana
utgå till nyssnämnda styresmän, vilka i avseende på lönen eljest
äro likställda med kaptener av 1. klassen, med belopp av 600 kronor (se
sid. 27 o. f.) samt till förvaltarna vid intendenturkåren, vilka åtnjuta övrig
avlöning lika med fanjunkare, med belopp av 300 kronor, i vartdera
fallet efter 5 års väl vitsordad tjänst. Denna anordning finner till en
del sin förklaring däri, att pensionsåldern för dessa beställningsinnehavare
är högre än för övrig personal i respektive grader och att därför
högre pension ansetts böra tillkomma dem. Vad förvaltarna vid intendenturkåren
beträffar, infördes för dem ålderstillägg på den tid de ännu
voro hänförliga till civilmilitär personal och sålunda likställda med vissa
befattningshavare vid artilleriets fabriker och tygstater.

Vidare är att beakta, att utöver de vanliga avlöningsförmånerna
särskilda arvoden utgå för uppehållande av vissa befattningar, vilka icke äro
uppförda på stat såsom särskilda beställningar, utan avsedda att bestridas
av truppförbanden tillhörande, i de särskilda befattningarna för viss tid
placerade officerare eller underofficerare. Ifrågavarande befattningar äro
antingen sådana, som helt taga innehavarens tjänst i anspråk — detta
gäller i fråga om officersbefattningar för artilleri- och fortifikationsstabs -

officerare, kadettofficerare och vissa lärare vid krigsskolan, arbetsofficerare
vid ammunitionsfabriken och vid Åkors krutbruk m. fl. samt
beträffande underofficersbefattningar för köksföreståndare och furageuppbördsmän
eller ock sådana, vilka skötas såsom bitjänster jämte
vederbörandes vanliga beställning på stat; till sistnämnda grupp höra
brigadchefsbefattningarna, vilka uppehållas av vissa chefer för infanteriregementen,
flertalet lärarbefattningar vid militärläroverken o. d.

En i avlöningshänseende särskild grupp befattningar utgöres av
chefsbefattningarna vid ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet
samt remonteringsstyrelscn. I vederbörliga stater upptagas för dessa
allenast arvoden, vilka emellertid äro så bestämda, att de motsvara de
ordinarie avlöningsförmånerna — lön, dagavlöning o. s. v. — för vissa
beställningar, nämligen för chefen vid skjutskolan såsom för överstelöjtnant
och för de båda andra cheferna såsom för majorer. I fredsavlöningsreglementet
för armén stadgas, att i fråga om åtnjutande samt
till- och avträdande av de särskilda beståndsdelar, varav dylika arvoden
äro sammansatta, skall gälla vad om dem motsvarande avlöningsslag
är stadgat. I enlighet härmed och då Ivungl. Maj:t vid meddelande av
förordnande att uppehålla någon av befattningarna i fråga plägar föreskriva,
att officer på stat under tiden för förordnandet skall frånträda
egna avlöningsförmåner, kan sådan officer under nämnda tid anses vara
likställd med ordinarie beställningshavare i den grad. efter vars avlöning
arvodet ntgår, utom därutinnan att han icke är tillförsäkrad pensionsrätt
i denna grad och ej heller har skyldighet att erlägga pensionsavgifter
för annan besfällning än den, som av honom innehaves med lön
på stat.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras om den förmån av
gottgörelse för tjänstehästar, som tillkommer de officerare med vederlikar
Vid''armén, vilka hava skyldighet att vara beridna. Enligt 1901 års
härordning ålåg det flertalet beridna officerare med vederlikar att anskaffa
och underhålla föreskrivet antal (i regeln två) egna tjänstehästar,
och utgick förmånen av hästgottgörelse vid tillämpningen av nämnda
härordning oförändrat dels med ett för varje sådan häst till 400 kronor
bestämt belopp såsom lönetillägg, avsett för täckande av kostnaderna
för hästens anskaffning, skötsel, mundering o. s. v., dels ock med ett
till en krona för dag eller 365 kronor för år och häst fastställt belopp

Gottgörelse
för tjänstehästar.

såsom ersättning för furage. På grund av beslut i samband med antagandet
av 1914 års härordning samt enligt särskilda vid 1915 års riksdag
godkända förändrade grunder för hästhållningen för officerare vid armén
har emellertid skyldigheten för personalen att på egen bekostnad göra
sig beriden i väsentlig mån inskränkts. I den mån övergången till de
nya bestämmelserna hinner genomföras, komma å ena sidan de officerare,
vilka fortfarande skola vara beridna på två hästar, att behöva anskaffa
allenast en egen tjänstehäst och i stället tillhandahållas en stamhäst av
staten, samt å andra sidan den personal, som skall vara beriden på
endast en häst, att utom i vissa särskilda undantagsfall tillhandahållas
staten tillhöriga stamhästar.

Enligt nyssnämnda beslut vid 1915 års riksdag skall vidare staten,
mot nedsättning av lönetillägget för tjänstehäst till 250 kronor för år
och mot indragning av furageersättningen, efter hand övertaga anskaffning
och underhåll av tjänstehästs mundering samt tillhandahållande
in natura av stallrum, furage, vatten, ljus, veterinärvård och skoning
för dylik häst ävensom ombesörja tjänstehästs skötsel, allt på vissa
villkor.

Till följd av vad sålunda anförts är i vederbörliga för år 1918
fastställda stater och i särskilda för deras tillämpning meddelade bestämmelser
hästgottgörelsen beräknad dels enligt äldre grunder, dels efter
föreskrifterna i 1915 års beslut rörande hästhållningen vid armén.

Civilmilitära beställningar.

De grunder, som tillämpats vid reglerandet av löneförmånerna för
de rent militära beställningshavarna, hava i stort sett följts jämväl vid
bestämmandet av den s. k. civilmilitära personalens avlöning. Sistnämnda
personal åtnjuter sålunda i regel lön, dagavlöning, inkvartering och servis
in natura eller ersättning därför ävensom ersättning för bränsle och lyse
enligt samma grunder, som gälla för militär personal i den grad, vilken
motsvarar den civilmilitära beställningshavarens tjänsteklass. I avlöningssystemet
för den civilmilitära personalen ingår emellertid i stor utsträckning
avlöningsformen ålderstillägg ävensom vissa andra särskilda löneförmåner,
liksom ock avvikelser förekomma så till vida, att civilmilitära
beställningshavare stundom åtnjuta lön m. fl. förmåner efter annan (oftast
högre) grad, än som motsvarar vederbörandes tjänsteklass.

Här nedan redogöres i korthet för huru avlöningen blivit bestämd
för vissa grupper av civilmilitära beställningar.

Den aktiva personalen vid fältläkarkåren och dess fördelning på
tjänsteklasser är följande:

öeneralfältläkare................................................... generalmajors tjänsteklass

(iverfältläkare; fältläkare.................................... överstelöjtnants x>

Regementsläkare ................................................... majors »

Bataljonsläkare vid truppförband; bataljonsläkare
vid fältläkarkåren (villkorligt).... kaptens 2>

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren (villkorligt);

fältläkarstipendiat.......................................... löjtnants »

Beträffande generalfältläkarens och överfältläkarens beställningar torde
få erinras, att enligt arméförvaltningens år 1907 beslutade omorganisation
skulle såsom chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse vara
anställd en överfältläkare och såsom föredragande för sanitetsärenden en
fältläkare (chef för styrelsens fältläkarbyrå). Samtidigt indrogs den förutvarande
överfältläkaren i medicinalstyrelsen, vilken där beklädde ett
medicinalrådsämbete. Avlöningen för de nya befattningshavarna bestämdes
sålunda:

för överfältläkaren:

överstes lön ..................................................................

» dagavlöning å 6 kronor...........................

» inkvarterings- och servisbidrag...............

för fältläkaren:

■överstelöjtnants lön ...................................................

s> dagavlöning å 5 kronor............

» inkvarterings- och servisbidrag

Kronor.	Kronor.
6,000: —
2,190: —
1,200: —	9,390: —
4,500: —
1,825: —
1,000: —	7,325: —

Efter det vid 1911 års riksdag beslut fattats rörande omorganisation
av fältläkarkåren, upptogs nästföljande år frågan om lönereglering för
nämnda båda beställningshavare. Härvid föreslogs av arméförvaltningen,
att överfältläkaren måtte benämnas generalläkare och i avlöningshänseende
likställas med andra generalspersoner samt att för fältläkaren
måtte till övriga förmåner läggas ett särskilt arvode av 1,200
kronor. Enligt det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t avläts till
riksdagen skulle emellertid överfältläkaren likställas med generalkrigskommissarien
(generaldirektör) och tilläggas en avlöning av omkring

Fältläkar k&rtn.

11,000 kronor samt fältläkaren likställas med krigsråd och erhålla begynnelse-
respektive slutavlöning av omkring 8,100 och 8,700 kronor.
I enlighet härmed blev, sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts framställning,
avlöningen bestämd att utgöra:

för överfältläkaren: Kronor. Kronor.

lön............................................................................................. 7,000: —

daglöning (= generalspersons) å 7 kronor.................. 2,555: —

inkvarterings- och servisbidrag (= generalspersons) 1,500: — 11,055:_

för fältläkaren:

lön............................................................................................. 5,300: —

dagavlöning (= överstelöjtnants) å 5 kronor............... 1,825: —

inkvarterings- och servisbidrag (— överstelöjtnants) 1,000: — 8,125:_

med rätt för den sistnämnde att, i likhet med krigsråd, efter fem års
väl vitsordad tjänst komma i åtnjutande av ett ålderstillägg å 600
kronor.

I enlighet med beslut vid 1914 års senare riksdag utbyttes sedermera
benämningen överfältläkare mot generalfältläkare samt benämningen
fältläkare mot överfältläkare.

Avlöningen för truppförbandens läkare, regemente- och bataljonsläkarer
blev vid 1902 års lönereglering för officerspersonalen bestämd sålunda,,
att dessa befattningshavare likställdes med respektive kaptener av 1.
klassen och löjtnanter av 2. klassen, dock med det undantag att dagavlöningen
till regementsläkare skulle utgå med samma belopp som till
major. Enligt särskilda bestämmelser skulle vidare, i likhet med vad
redan tidigare varit gällande, av bataljonsläkama halva antalet, under
förutsättning av väl vitsordad tjänstgöring, i tur och ordning efter tjänstålder
från särskilt anslag erhålla dels ökning i lönen med skillnaden
mellan löjtnants av 2. klassen och kaptens av 2. klassen lön, 1,380 kronor
för år, dels ock 1 kronas höjning i dagavlöningen (från 3 kronor till
4 kronor). Härjämte skulle sådan bataljonsläkare äga uppbära de högre
inkvarterings- och servisbidrag, som tillkomme kapten.

I sammanhang med beslut rörande fältläkarkårens omorganisation
fastställdes vid 1911 års riksdag nya grunder för avlöningen till regementsläkare
och bataljonsläkare, varjämte på grund av indragning av
ett antal bataljonsläkare vid truppförbanden inrättades en ny grupp be -

ställningar, vilkas innehavare erhöllo benämningen »extra bataljonsläkare»,
numera »bataljonsläkare vid fältläkarharem. För regementsläkare bestämdes
avlöningen att i sin helhet utgå efter samma grunder som för major.
Bataljonsläkare vid truppförband likställdes med kaptener av 2. klassen med
rätt för de äldsta, till halva antalet av samtliga, att i tur och ordning erhålla
ett tillägg till lönen av 1,000 kronor för år, varigenom de sålunda
komme att likställas med kaptener av 1. klassen. Utöver de ordinarie
avlöningarna skulle särskilda arvoden å 1,000 kronor utgå till eu var av
två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt
de båda sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset i Stockholm. Bataljonsläkarna
vid fältläkarkåren, vilkas tjänstgöringsskyldighet begränsats
till 75 dagar varje år, fmgo enligt lull års riksdagsbeslut sig tillagd
en lön av 1,500 kronor, motsvarande löjtnants av 1. klassen lön, jämte två
ålderstillägg, vartdera å 300 kronor, att utgå det första efter fem och
det andra efter tio års väl vitsordad tjänstgöring. För dessa beställningar
utgår däremot icke vare sig inkvarterings- och servisbidrag eller
dagavlöning. Under tid då dylik beställningshavare är kommenderad
till tjänstgöring åtnjuter han emellertid dagarvode med 4 kronor vid
tjänstgöring inom och 8 kronor vid tjänstgöring utom egen bostadsort.
Bataljonsläkare vid fältläkarkåren, som fullgjort honom under året åliggande
tjänstgöring av 75 dagar, äger likväl enligt beslut av 1916 års
riksdag även i det fall, att han beordras till tjänstgöring å egen bostadsort
under sådana förhållanden, att utom tjänstgöringsorten bosatt bataljonsläkare
vid fältläkarkåren eller fältläkarstipendiat eljest skulle hava
tagits i anspråk, uppbära dagarvode med 8 kronor.

Enligt 1901 års härordning utgingo särskilda arvoden å 1,000 kronor
för uppehållande genom regementsläkare av fördelningsläkarbefattningarna.
Enligt 1914 års härordning hava för dessa befattningar uppförts
särskilda beställningar på stat, vilkas innehavare benämnas fältläkare
och åtnjuta avlöning lika med överstelöjtnanter.

Vad slutligen beträffar fältläkarstipendiaterna, hava för dem sedan
längre tid under anslaget till stipendier för fältläkarkåren och veterinärstaten
funnits anvisade arvoden till växlande belopp att utgå såsom lön.
Beloppet bestämdes genom 1907 års riksdags beslut till 900 kronor för
stipendiat av första klassen och 600 kronor för stipendiat av andra klassen.
Enligt den år 1911 beslutade omorganisationen av fältläkarkåren
skulle ifrågavarande beställningar efter hand indragas. På grund av
arméns ökade behov av läkare har denna indragning emellertid hittills
endast i begränsad omfattning kommit till stånd. För underlättande av
personalens rekrytering har vidare, med upphävande av stipendiaternas

Fältveterinärkåren.

indelning i två klasser, blivit bestämt, att årsarvodet i varje fall skall
vara 900 kronor, varjämte det dagarvode, som utgår vid kommendering
och förut varit 7 kronor för stipendiat, som avlagt medicine kandidatexamen,
men eljest 6 kronor, numera enligt 1911 års riksdags beslut
böjts till 8 kronor.

En tabellarisk översikt över läkarpersonalens avlöningsförmåner
lämnas bär nedan:

	B	e	g y H	n	3 1 s e	a	[lön	i	“ g-		Ålderstillägg.
	Lön (arvode).	Dagavlöning.	Inkvarte-rings- och servis-bidrag.1) Kronor.	Summa.	Antal	Samman- lagt belopp. Kronor.	Slut- avlöning.
	Kronor.	ä kronor.	Kronor.	Kronor.		Kronor.
Generalfältläkaren.....	7,000	_	7	_	2,555	_	1,500	_	11,055	_	_	_	_	11,055	_
Överfältläkaren ..........	5,300	—	5	—	1,825	—	1,000	-	8,125	—	i	600	—	8,725	—
Fältläkare.................	4.500	—	5	—	1,825	—	600	—	6,925	—	—	—	—	6,925	—
Regementsläkare.........	*) 4,000	-	5	—	1,825	—	600	—	6,425	—	—	—	—	6,425	—
Bataljonsläkare, äldre..	s)3,400	—	4	—	1,460	—	400	—	5,260	—	—	—	—	5,260	—
» , yngre	») 2,400	—	4	—	1,460	—	400	—	4,260	—	—	—	—	4,260	—
Bataljonsläkare vid fält
läkarkåren...............	1,500	—	3)-	—	3)-	—	—	—	1,500	—	2	600	—	2,100	—
Fältläkarstipendiater...	900	—	*)-	—	*)-	—	—	—	900	—	—	—	—	900	—

*) För generalfältläkaren och överfältläkaren enligt den högre tariffen (Stockholm och Göteborg);
för övriga enligt tariff för annan ort.

2) Två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt sjukhusläkarna vid
garnisonssjukhuset i Stockholm åtnjuta var och en ett arvode av 1,000 kronor.
s) Vid tjänstgöring dagarvode efter 4 event. 8 kronor.

4) Vid tjänstgöring dagarvode efter 8 kronor.

Fältveterinärkårens på aktiv stat fast anställda personal hänföres till följande
för varje grupp av beställningar angivna tjänsteklasser, nämligen:

Fältveterinär .......................................................	........... majors tjänsteklass
Regementsveterinär ..........................................	........... kaptens »
Batalj onsveterinär; fältveterinärstipendiat	(vill-
korligt)..........................................................	........... löjtnants 5
Fältveterinärstipendiat (villkorligt)................	........... underlöjtnants »

Fältveterinärbeställningen inrättades år 1907 i samband med arméförvaltningens
omorganisation, och dess innehavare skulle vara föredragande
av veterinärärenden (chef för fältveterinärbyrån) inom den då
upprättade sjukvårdsstyrelsen. Avlöningen till denna befattningshavare
bestämdes till samma belopp som till major, och någon förändring därutinnan
har hittills icke skett.

Avlöningen för truppförbandens veterinärpersonal, regements- och
bataljonsveterinärer, blev vid 1902 års lönereglering lör officerspersonalen
bestämd på det sätt, att nämnda befattningshavare likställdes med
respektive kaptener av 2. klassen och löjtnanter av 2. klassen. I detta
förhållande har hittills icke genomförts annan förändring, än att i enlighet
med beslut av 1907 års riksdag den till tjänståldern äldre hälften
av bataljonsveterinärerna i tur och ordning äger tillträda ett lönetillägg
av 480 kronor. Härigenom har nämnda del av beställningarna i avlöningshänseende
likställts med löjtnantsbeställningar av 1. klassen. Ifrågavarande
avlöningsförhöjning utgår från samma anslag, som är avsett
för gäldande av motsvarande lönetillägg till bataljonsläkare och vilket
numera benämnes »Ökad avlöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsläkarna
och bataljonsveterinärerna». — Till regementsveterinären för
Bodens garnison utgår från och med hans uppförande på stat år 1916
ett särskilt arvode av 1,000 kronor.

Fältveterinärstipendiaternas från anslaget till stipendier för fältläkarkåren
och veterinärstaten såsom lön utgående arvoden hava sedan år
1906 varit bestämda till det nuvarande beloppet, 600 kronor. Fältveterinärstipendiat
äger därjämte under kommendering åtnjuta dagarvode, som
sedan nämnda tid oförändrat utgjort 6 kronor lör examinerad veterinär
och 4 kronor 50 öre för elev vid veterinärinstitutet.

I proposition till 1918 års riksdag (nr 83) har förslag framlagts
angående fältveterinärkårens omorganisation jämte därmed förenad förändring
i avlöningsförhållandena.

Enligt detta förslag avses bland annat, att fältveterinären skall ersättas
med en överfältveterinärbeställning med samma avlöning, som
från och med år 1913 tillkommer överfältläkaren, att på arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelses fältveterinärbyrå skall inrättas en assistentbeställning
med enahanda avlöning för dess innehavare, som förslaget
upptager för regementsveterinär, att för tjänstgöring såsom fördelningsveterinär
skall vid var och en av de sex arméfördelningsstaberna vara
anställd en fältveterinär med avlöning såsom för major, med skyldighet
för vederbörande beställningshavare att dessutom uppehålla veterinärvården
vid ett eller flera truppförband, förlagda till samma ort som
arméfördelningsstaben, att regementsveterinärs avlöning höjes från kaptens
av 2. klassen till kaptens av 1. klassen, att avlöningen för bataljonsveterinärerna
(till antalet 27) likaledes höjes en löneklass, så att densamma
för de 13 äldsta kommer att motsvara avlöningen för kapten av

2. klassen och för de 14 övriga avlöningen för löjtnant av 1. klassen,
samt att de nuvarande beställningarna för fältveterinärstipendiater indragas.

Personalen
vid arméns
fabriker, tyganstalter
och
verkstäder.

1902 års
stater.

Någon enhetlig organisation av den fast anställda personalen vid
arméns fabriker, tygstationer och verkstäder genomfördes icke i samband
med fastställandet av 1901 års härordning. Vad angår avlöningsförhållandena
för berörda personal, blevo dessa efter hand reglerade i
huvudsak efter enahanda grunder, som tillämpats beträffande motsvarande
militär personal. Den nu ifrågavarande personalens fördelning och avlöningsförmåner
voro enligt 1902 års stater i huvudsak följande.

Artilleriets fabriks- och tygstatspersonal upptogs dels å de särskilda
staterna för Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken och Åkers
krutbruk, vilka samtliga stater ingingo i ordinarie vapenanslaget, dels ock
å de särskilda artilleritrupp förbandens stater under rubriken »tygstaten».

Å de under vapenanslaget upptagna staterna voro avlöningarna för
följande befattningshavare i officers och underofficers tjänsteställning
bestämda sålunda:

fabriksingenjörer.....	.... lön ...............................................	Kronor. 3,000: —	Kronor.
	dagavlöning (= kaptens) å 4 kronor i 365 dagar.......	1,460: —	4,460: —
fabriksförvaltare .....	.... lön ...............................................	1,320: —
	dagavlöning (= löjtnants) å 3 kronor i 365 dagar.........	1,095: —	2,415: —
besiktningsrustmästare lön (= fanjunkares)................	1,020: —
	dagavlöning (= fanjunkares) å 2 kronor i 365 dagar.........	730: —	1,750: —
verkmästare ..............	.... lön (= fanjunkares) ..................	1,020: —
	dagavlöning (= fanjunkares) å 2 kronor i 365 dagar.......	730: —	1,750: —
fabriksskrivare .......	.... lön (= sergeants av 1. klassen)	720: —
	dagavlöning (= sergeants av 1. klassen) å 1 kr. 50 öre öre i 365 dagar......................	547: 50	1,267: 50

Ovannämnda befattningshavare åtnjöto därjämte efter 5 års väl
vitsordad tjänst var och en ett ålderstillägg å lönen, med 300 kronor

för fabriksskrivare vid ammunitionsfabrikeu och med 500 kronor för den

övriga personalen. „ , , , ,

Den å artilleritruppförbandens stater för år 1902 upptagna tygstatspersonalen
utgjordes av följande befattningshavare med nedan angiven

avlöning:

Kronor.

tygingenjör vid Stockholms tygstation, lön

tygförvaltare, lön...................................................................... .)(

tygunderofficerare, lön (= fanjunkares) .......................... 1,02U

dagavlöning (= fanjunkares) å 2 kronor i 365

dagar............................................................................. 73Q:

besiktningsrustmästare eller verkmästare, lön ..........................

tygskrivare, lön....................................................................................

tyg-hantverkare, lön.............................................................................

3,000: —
1,800: —

1,750: —
1,800: —
1,200: —
900: —

För personalen, med undantag av tygunderofficerarna, var ej beräknad
någon dagavlöning. , .. .

Efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring ägde tygforvaltare, besiktningsrustmästare
eller verkmästare och tygskrivare uppbära ett ålderstillägg
å 300 kronor.

Å staten för fortifikationen var för åf 1902 avlöning för följande
personal av här ifrågavarande kategorier upptagen sålunda:

Kronor.

fortifikationskassör och redogörare, lön

fortifikationskassör och förrådsförvaltare, lön .........................

verkmästare av tre klasser, lön å resp. 1,800, 1,500 och 1,200
kronor;

tyghantverkare, lön .............................................. ..................a . ~.....

gevärshantverkare, lön (= sergeants av 2. klassen) bUU.
dagavlöning å 1 kr. 50 öre i 365 dagar......... 547. 50

2,000: —
1,500: —

900: —
1,147: 50

Fortifikationskassörerna åtnjöto därjämte efter 5 års väl vitsordad

tjänstgöring ett ålderstillägg å 500 kronor.

Ifrågavarande personal, med undantag av gevärshantverkarna, agde

icke uppbära dagavlöning.

Slutligen skulle enligt härordningen å de särskilda trängkåremas
stater finnas hantverkare av två klasser med löner av respektive 700 och

1902 års
riksdag.

500 kronor men utan dagavlöning samt a infanteri- och kavalleritruppförbandens
stater gevärshantverkare med lön å 600 kronor och dagavlöning
å 1 kr. 50 öre i 365 dagar (se ovan staten för fortifikationen).

Till samtliga nu nämnda beställninghavare utgick därjämte, i den
mån de icke åtnjöto inkvartering och servis in natura, inkvarteringsoch
servisbidrag enligt gällande allmänna föreskrifter.

Ändringar uti ovanstående avlöningsförmåner genomfördes redan vid
1902 års riksdag.

I enlighet med av Kungl. Maj:t framställt förslag sammanfördes
de å de särskilda artilleritruppförbandens stater uppförda tygstatsbeställningarna
till en gemensam »stat för artilleriets tygstater». Beträffande
avlöningsförmånerna vid dessa beställningar, med undantag av
tygunderofficerare och tyghantverkare, vidtogs i detta sammanhang en
reglering, varigenom de blevo likställda med motsvarande beställningar
vid fabrikerna och sålunda tygingenjör ställdes lika med fabriksingenjör,
tygförvaltare lika med fabriksförvaltare, besiktningsrustmästare lika med
dylik vid fabrik samt tygskrivare lika med fabriksskrivare vid ammunitionsfabriken.

I fråga om de å fortifikationens stat upptagna fortifikationskassörerna
föreslog Kungl. Maj:t tillämpning av rent militära avlöningsformer
samt lönebeloppens bestämmande till likhet med lönerna för vissa
intendenturtjänstemän, vilka ansetts vara jämnställda med ifrågavarande
befattningshavare. Denna förändring skulle även innebära en löneförbättring.
Riksdagen ansåg emellertid, att ifrågavarande befattningar
kunde betraktas såsom av övervägande civil natur och att för dem militära
avlöningsformer vore mindre lämpliga. Fast hellre syntes det riksdagen
kunna sättas i fråga, huruvida icke det dåvarande systemet med
en i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag lägre begynnelselön jämte
därtill under tjänstetidens fortgång kommande ålderstillägg vore ett riktigare
avlöningssätt för dessa tjänstemän, vilka intoge en särskild undantagsställning
och icke ägde någon utsikt till befordran inom hären. Därest
någon reglering av lönebeloppen funnes böra företagas i avseende
å dessa tjänstebefattningar, borde densamma enligt riksdagens mening, •
på sätt i fråga om vissa andra civila beställningar inom hären föreslagits,
äga rum i sammanhang med eventuell lönereglering för andra jämförliga
civila ämbets- och tjänstemän.

Å samma stat gjordes däremot den förändringen, att verkmästarna
uppdelades i två löneklasser, den ena jämnställd med besiktningsrustmästare
vid artilleriets fabriker och den andra med fabriksskrivare, var -

vid efter 5 års tjänst skulle utgå för den högre löneklassen ett ålderstillägg
å 500 kronor och för den lägre ett ålderstillägg å 300 kronor.

Slutligen genomfördes vid samma års riksdag en förhöjning i lönen
för de å trängkårernas stater upptagna hantverkarna, så att denna kom
att uppgå till följande belopp:

hantverkare av 1. klassen........................ kronor 900: —

i> » 2. klassen....................... » 700: —

I samband med de löneförbättringar, som vid 1903 års riksdag
genomfördes för arméns underofficerare, skedde även en förhöjning i
tygunderofficerarnas lön med 180 kronor, och kommo härigenom dessa
befattningshavares lön och dagavlöning att, i likhet med fanjunkares,
utgå med sammanlagt 1,930 kronor. Likaledes skedde vid samma tillfälle
en förbättring av gevärshantverkarnas löneförmåner på så sätt, att
lönen för dem liksom för sergeanter av 2. klassen höjdes från 600 till
780 kronor.

På grund av de löneförbättringar, som medgivits arméns officersoch
underofficerspersonal, gjorde Kungl. Maj:t till 1904 års riksdag
framställning om förbättrade förmåner för ytterligare en del fabriks- och
verkstadspersonal. Framställningen bifölls av riksdagen, och i enlighet
härmed ökades lönerna för besiktningsrustmästare samt tyg- och fabriksskrivare
vid artilleriets tygstater och fabriker ävensom för verkmästare
med 180 kronor. För samtliga fabriksskrivare bestämdes ålderstillägget
till 300 kronor.

I samband med den förhöjning med 50 öre i dagavlöningen, som
vid 1907 års riksdag vidfoga beträffande underofficerarna vid armén,
skedde motsvarande ökning i dagavlöningen för besiktningsrustmästare,
tygunderofficerare, tyg- och fabriksskrivare, ‘Verkmästare samt gevärshantverkare.
Därjämte genomfördes vid samma tillfälle löneförbättring
för tygförvaltarna i Stockholm samt för fabriksförvaltarna vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori och ammunitionsfabriken sålunda, att dem
tillerkändes ett andra ålderstillägg med 500 kronor. Åven den av
samma riksdag för underofficerare medgivna förmånen av bränsle och
lyse in natura eller ersättning därför tillgodokom den del av ifrågavarande
personal, som var att hänföra till underofficerares vederlikar.

Beträffande tyg- och fabriks förvaltarna föreslog vidare Kungl. Maj:t
1908 års riksdag, att deras lön skulle höjas till samma belopp, som
vore bestämd för löjtnanter av 1. klassen, eller sålunda med 180 kronor

1903 åt»
riksdag.

1904 årB
riksdag.

1907 års
riksdag.

1908 års
riksdag.

till 1,500 kronor. Dessa förvaltares, löneförmåner skulle enligt Ivungl.
Maj:ts förslag uppgå till: lön 1,500 kronor och dagavlöning å 3 kronor,
1,095 kronor, jämte förmanen av fri bostad och servis eller inkvarterings-
och servisersättning, vartill komme ett ålderstillägg å 500 kronor
etter 5 år samt för de i Stockholm placerade tygförvaltarna och fabriksförvaltarna
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori och ammunitionsfabriken
ytterligare ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 år. Uti en inom
riksdagen väckt motion hemställdes emellertid, att samtliga nämnda befattningshavare
måtte erhålla rätt till ett andra ålderstillägg å 500 kronor
efter 10 års tjänst.

Riksdagen biföll den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av ifrågavarande
befattningshavares lön till 1,500 kronor. I anledning av berörda
motion medgav riksdagen ett andra ålderstillägg för samtliga ifrågavarande
förvaltare att utgå med 500 kronor efter 10 års väl vitsordad tjänst.

Å artilleriets tygstater uppfördes vid samma riksdag, i stället för
de förutvarande besiktningsrustmästarna, ett ökat antal »besiktningsrustmästare
eller tygverkmästare».

Vid 1908 års riksdag genomfördes vidare en genomgående reglering
av avlöningsförhållandena för samtliga hantverkare, nämligen tyghantverkare
vid artilleriets tygstationer och vid fortifikationen, hantverkare
vid trängen av 1. och 2. klassen ävensom gevärshantverkarna vid fortifikationen
samt vid infanteriets och kavalleriets truppförband. Med fastställande
av det villkor för löneförbättringen, att det dittills vid tygstationema,
fortifikationen och trängen tillämpade avlöningssystemet med
särskild ersättning för betingsarbete, timpenning för övertidsarbete eller,
vad angår gevärshantverkare, ersättning enligt taxa för reparation och
rengöring av gevär skulle upphöra, bestämdes hantverkspersonalens avlöning
sålunda:

lön..............................................................kronor 900: —

dagavlöning å 2 kr...........................kronor 730: —

tillhopa kronor 1,630: —

jämte två ålderstillägg å 150 kronor efter respektive 5 och 10 års väl
vitsordad tjänst. — 1 samband med löneregleringen för gevärshantverkarna
beslöts, att vid de truppförband, där mer än en sådan beställning
fanns uppförd å stat, indragning skulle ske av det sålunda övertaliga
antalet, och upptogs i staterna hel dagavlöning för sistnämnda beställningar
endast under en del av året samt halv dagaviöning under
den återstående delen.

Vid samma års riksdag utbyttes vidare do å fortifikationens stat
upptagna befattningarna såsom verkmästare av 1. klassen mot tygverkmästare,
vilka i avlöningshänseende fortfarande jämnställdes med besiktningsrustmästare,
varjämte verkmästarbeställningarna av 2. klassen förändrades
till tyghantverkarbeställningar.

Beträffande avlöningen för de å fortifikationens stat uppförda fortifikationskassörerna
skedde enligt beslut vid 1913 års riksdag den reglering,
att densamma fastställdes att utgå med samma belopp, som upptagits
för departementsskrivare å tygstaterna eller såsom för löjtnant av
1. klassen, nämligen med 1,500 kronor lön och dag avlöning å 3 kronor,
1,095 kronor, eller sammanlagt 2,595 kronor, vartill kommo två ålderstillägg
å 500 kronor vartdera efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänst.

Enligt beslut vid 1915 års riksdag sammanfördes under en gemensam
stat, benämnd »Artilleriets fabriker och tyganstalter», såväl de förut
å staten för artilleriets tygstater upptagna befattningshavarna som ock
den å de särskilda fabrikernas stater dittills uppförda personalen. Någon
lönereglering skedde icke vid samma tillfälle. Tygförvaltarna och
fabriks förvaltarna erhöllo emellertid benämningen »tyg- eller fabnksförvaltare
av 1. klassen», varjämte upptogs en särskild grupp tygförvaltare
av 2. klassen, med avlöningsförmåner såsom fanjunkare jämte
ett ålderstillägg å 300 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänst. De förutvarande
verkmästarna skulle numera benämnas verkmästare av 1. klassen,
och tillika nyinrättades dels en öververkmästarbeställning med avlöning
lika med tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen dels ock verkmästarbeställningar
av 2. klassen med löneförmåner motsvarande sergeants av
1. klassen, d. v. s. lön 900 kronor och dagavlöning å 2 kronor, 730
kronor, eller tillhopa 1,630 kronor samt därutöver ett ålderstillägg å 300
kronor efter 5 års tjänst.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att a den nya staten
tillika uppfördes avlöningar för vissa militära beställningshavare (jfr
sid. 14), nämligen fälttygmästaren, styresmännen för artilleriets fabriker,
samt tygmästare av 1. och 2. klassen, vilka samtliga förut uppburit
lön på respektive truppförbands stat jämte arvoden från ordinarie vapenälislä^öt Löneförmånerna

skulle utgå för fälttygmästaren såsom för överstelöjtnant
med tillägg av ett arvode å 1,800 kronor, för styresman såsom
för kapten av 1. klassen jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år samt

1913 År»
riksdag.

1915 års
riksdag.

Avlöning för år enligt 1918 års stater.

Begynn elseavlöning.

Ålderstillägg.

			Dagavlöning		Ersätt-Ding för bränsle och lyse. Kronor.	Inkvarte-rings- och servis-bidrag. 1y Kronor.						Slut-
	Lön. Kronor.	å kronor.	Kronor.	Summa. Kronor.	An- tal.	Samman- lagt belopp.	avlö- ning. Kronor.
Artilleriets fabriker och tyg-anstalter. Fälttygmästare ......	*) 6,800		. 5	—	1,825				1,000	—	9,125	—				9,125	—
Styresmän..............	8) 5,800		4		1,460		—	—	400	—	7,660	—	i	600	__	8,260	—
Tygmästare av 1. klassen...	4,000	—	5	—	1,825	—	—	—	600	_	6.425		_	_	_	6,425	—
D:o av 2. »	3,400	-	4	—	1,460	—	—	—	400	_	5,260	—	_	_	_	5,260	—
Tyg- och fabriksingenjörer	3,400	—	4		1,460	—	—	—	400	—	5,260	_	3	1,500	_	6,760
Tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen .........	i 1,500		3		1,095				300		2,895		2	1.000		3,895 2,782
Oververkmästare........ Tygförvaltare av 2. klassen	J 1,200	_	2	50	912	50	130		240		2,482	50	1	300		50
Tygunderofficerare.........	1,200	—	2	60	912	50	130	—	240	_	2,482	50	_	_		2,482	50
Besiktningsrustmästare..... Tygverkmästare.........	i 1,200	_	2	50	912	50	130		240		2,482	50	1	500		2,982	50
Verkmästare av 1. klassen Verkmästare av 2. klassen Tyg- och fahriksskrivare ...	1 \| 900	—	2	—	730	_	100	_	180		1,910		1	300		2,210
Tyghantverkare ...............	900	—	2	—	730	—	100	—	180	—	1,910	-	2	300	—	2,210	—
För ti fikationen. F ortifikationskassörer	1,500		3		1,095				300		2,895		2	1,000		3,895
Gevärshantverkare..	900	—	2	—	730	—	100	—	180	_	1,910	_	2	300		2,210
Tygverkmästare och tyg-hantverkare, se ovan un-der artilleriets fabriker och tyganstalter. Trän g en. Hantverkare.....................	900		2		730		100		180		1,910		2	300		2,210
Infanteri- och k av aller itrupp -förhanden. Gevärshantverkare, se ovan under fortifikationen.

ort.

*) För fälttygmästaren enligt den högre tariffen (Stockholm och Göteborg);
Därav 1,800 kronor arvode. *) Därav 2,400 kronor arvode.

för övriga enligt tariff för annan

arvode av 2,400 kronor, för tygmästare av 1. klassen såsom för major
och för tygmästare av 2. klassen såsom för kapten av 1. klassen.

Även de nytillkomna befattningshavarna skulle åtnjuta inkvarteringsoch
servisbidrag enligt gällande allmänna regler.

Slutligen har enligt beslut av 1917 års riksdag tyg- och fa- 1917 &rB
briksingenjörernas lön höjts med 400 kronor till 3,400 kronor eller nk8dag''
samma belopp, som motsvarar lön för kapten av 1. klassen. Härtill
skulle för tyg- och fabriksingenjörerna komma, i stället för allenast ett,
tre ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års väl
vitsordad tjänst.

De löneförmåner, som enligt 1918 års stater skola utgå till fast
anställd personal vid arméns fabriker, tyganstalter och verkstäder, hava
sammanförts i tablån å sid. 28.

För den tekniska revisionen på armélörvaltningens artillerideparte- övrig civiiment
inrättades i sammanhang med den år 1907 beslutade omorganisa- ^slZa.
tionen av arméförvaltningen särskilda departementsskrivarbeställningar. DepartementsAvlöningen
för dessa anvisades emellertid för år 1908 icke på stat, utan skrivare,
utgick för nämnda år av till Kungl. Maj:ts disposition stående medel.

Från och med år 1909 är avlöningen uppförd å staten för artilleriets
tygstater (numera artilleriets fabriker och tyganstalter) och utgår med
samma belopp som till tygförvaltare av 1. klassen, nämligen med lön
1,500 kronor och dagavlöning efter 3 kronor med 1,095 kronor eller
sammanlagt 2,595 kronor, vartill komma två ålderstillägg å 500 kronor
vartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjänst. Därjämte utgår
inkvarterings- och servisbidrag enligt gällande allmänna stadganden.

Motsvarande befattningar, avsedda för den tekniska revisionen på
arméförvaltningens fortifikationsdepartement, hava enligt beslut vid 1914
års senare riksdag upptagits å staten för fortifikationen. Därjämte torde
böra erinras, att till 1918 års riksdag avlåtits förslag om uppförande på
staten för intendenturkåren av ett antal departementsskrivare, avsedda
för den tekniska revisionen på intendentsdepartementet.

Från och med år 1911 uppfördes å staten för artilleriets tygstater Fortett
antal fortmaskinister, avsedda för den maskinella skötseln inom fäst- maski“ater.
ningsanläggningarna i Boden. Härtill kom från och med år 1914 ytterligare
en dylik beställning, avsedd för Tingstäde. Avlöningen är bestämd
till samma belopp, som förut är å samma stat upptagen för tyghantverkare,
d. v. s. lön 900 kronor och dagavlöning efter 2 kronor
med 730 kronor, eller sammanlagt 1,630 kronor, vartill komma två ålderstillägg
å 150 kronor vartdera efter resp. 5 och 10 års väl vitsordad
tjänst, ävensom ersättning för bränsle och lyse samt inkvarterings- och
servisbidrag.

Radio telegrafister.

Förråd svaktmästare.

I enlighet med beslut vid 1914 års senare riksdag har vidare å fortifikationens
stat tillkommit ett antal radiotelegrafistbeställningar med lön
780 kronor och dagavlöning efter 2 kronor med 730 kronor eller tillhopa
1,510 kronor, vartill kommer ersättning för bränsle och lyse samt
inkvarterings- och servisbidrag. Enligt framställning till 1918 års riksdag
är avsett, att radiotelegrafistbeställningarna skola utbytas mot militära
beställningar.

Bland arméns civilmilitära beställningshavare, vilkas avlöning äger
viss motsvarighet med den för underofficerarna bestämda, äro särskilt
att märka de i staterna för fortifikationen samt för infanteriets och
trängens truppförband ävensom för intendenturkåren uppförda förrådsvaktmästarna.
Av dessa, vilka enligt tjänstgöringsreglementet äro hänförliga
till distinktionskorprals tjänsteklass, funnos allenast de, som voro
avsedda för fortifikationen och intendenturkåren, upptagna å stat enligt
1901 års härordning. De övriga hava tillkommit på grund av beslut i
samband med antagandet av 1914 års härordning, enligt vilken däremot
förrådsvaktmästarbefattningarna vid intendenturkåren efter hand skulle
indragas.

För intendenturkårens vaktmästare var avlöningen enligt de för åren
1902—1908 gällande stater fastställd att utgå med lön och dagavlöning
till samma belopp som för distinktionskorpral. Då vidare dessa befattningshavare
förutsattes vara gifta och således ej böra erhålla underhåll
med trupp, var för dem beräknad portions- och beklädnadsersättning
enligt vanliga grunder. Avlöningen utgjordes sålunda till och med år

1908 av

lön ................................................................................................... kronor 360: —

dagavlöning å 50 öre.............................................................. » 182: 50

portions- och beklädnadsersättning å 91 öre ...................., y> 332: 15

Summa kronor 874: 65

Därjämte åtnjöto de fri bostad.

Enligt beslut vid 1908 års riksdag lades till dessa förrådsvaktmästares
avlöningsförmåner särskild ersättning dels för ved och lyse, beräknad
till 70 kronor för år, dels ock för sängservis- och bostadsinventarier
efter den för övrigt manskap vid armén gällande beräkningsgrund, 3 öre
för dag eller 10 kronor 95 öre för år.

Till förrådsvaktmästarna vid fortifikationen utgick avlöningen under
år 1902—1913 allenast med fast lön av 900 kronor, motsvarande nuvarande
lön för sergeant av 1. klassen, vartill kom inkvartering in natura.
För denna grupp av befattningshavare genomfördes enligt beslut vid
1913 års riksdag lönereglering på det sätt, att till dem, utöver nämnda
lön såsom sergeanter, skulle utgå dagavlöning såsom distinktionskorpra -

ler efter 50 öre för dag samt ersättning för ved, lyse och kaserninventarier
efter samma grund, som från och med år 1909 varit gällande beträffande
motsvarande ersättning till intendenturkårens iörrådsvaktmästare.
På grund härav utgår avlöningen till lortilikationens förrådsvaktmästare
sålunda:

lön................................................

dagavlöning å 50 öre för dag
ersättning för ved, lyse m. m.

........... kronor 900: —

............. » 182: 50

............. » 80: 95

Summa kronor 1,163:45

Enligt anmärkning vid staten skola dessa vaktmästare åtnjuta fri bostad.

För de år 1914 nyinrättade förrådsvaktmästarbefattningarna vid
infanteriets och trängens truppförband är avlöningen bestämd till samma
belopp, som enligt vad nyss är sagt tillkommer fortifikationens förrådsvaktmästare,
varjämte dem även tillförsäkrats fri bostad.

Då vid åtskilliga truppförband bostadslägenhet för förrådsvaktmästare
ej funnes anordnad, hemställde arméförvaltningens fortifikations-, intendents-
och civila departement i skrivelse den 5 november 1915, bland
annat, att Kungl. Maj:t måtte föreskriva, att intill dess förrådsvaktmästare
kunde få tillträda för sergeant avsedd bostadslägenhet, hyresersättning,
motsvarande sergeants inkvarterings- och servisbidrag, måtte få till
honom utgå. Denna fråga anmäldes i statsrådsprotokollet vid statsverkspropositionen
till 1916 ars riksdag, och uttalades därvid, att anslaget
till inkvarteringskostnader, ehuru detsamma därför icke vore beräknat,
i allt fall syntes kunna lämna tillgång för bestridande av de
utav arméförvaltningen ifrågasatta utgifterna. Sedermera har Kungl.

Maj:t i förekommande fall lämnat medgivanden i överensstämmelse med
den sålunda gjorda anmälan.

Genom beslut vid 1916 års riksdag godkändes särskild stat för Polispersonal,
polispersonalen i Boden och å Karlsborg. Denna stat upptager följande
ordinarie beställningshavare med nedan angivna löneförmåner:

poliskommissarie: lön 1,500 kronor och dagavlöning efter 3 kronor
med 1,095 kronor eller tillhopa 2,595 kronor (= löjtnant av 1. klassen),
vartill komma två ålderstillägg å 500 kronor vartdera att utgå efter
respektive 5 och 10 år,

överkonstapel: lön 900 kronor och dagavlöning efter 2 kronor med
730 kronor, tillhopa alltså 1,630 kronor (= sergeant av 1. klassen),
vartill komma tre ålderstillägg å 200 kronor vartdera att utgå efter
respektive 5, 10 och 15 år, samt

konstapel: lön 600 kronor och dagavlöning efter 2 kronor med
730 kronor, sammanlagt alltså 1,330 kronor, jämte tre ålderstillägg ä
100 kronor vartdera att utgå efter respektive 5, 10 och 15 år.

Den ordinarie polispersonalen åtnjuter därjämte inkvarterings- och
servisbidrag enligt allmänna grunder, överkonstaplar och konstaplar
därjämte ersättning för bränsle och lyse i likhet med sergeanter. Härtill
kommer för personalen i Boden provisoriskt avlöningstillägg enligt samma
regler, som gälla beträffande officerare och underofficerare vid truppförbanden
(se sid. 35 och följ.).

Beträffande polispersonalen är särskilt att beakta, att densamma
äger för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig tillgodo föregående anställning
på aktiv stat vid armén och tjänst vid polispersonalen i Boden.

Utöver nu nämnda ordinarie polispersonal upptager staten ett antal
extra konstaplar, avsedda för Boden. Avlöningen till dem utgöres av
dels arvoden till belopp av 1,330 kronor för år, motsvarande de ordinarie
konstaplarnas lön och dagavlöning, dels hyresersättning till belopp, motsvarande
det sergeanter tillkommande inkvarterings- och servisbidrag,
dels ersättning för bränsle och lyse såsom för sergeanter, dels ock
provisoriskt avlöningstillägg.

De årliga löneförmåner, som enligt nu gällande stater skola utgå till
de under rubriken »övrig civilmilitär personal» avsedda befattningshavare,
de övertaliga vaktmästarna vid intendenturkåren undantagna, framgå av
följande översikt, i vilken emellertid icke, lika litet som i övriga dylika
sammanställningar, upptagits det provisoriska avlöningstillägget till personal
i Boden.

			B e g y	n n e	S	e a v	1	3 n i n g			Ålderstillägg.	Slutav- löning. Kronor.
Lön (arvode) Kronor.	Dagavlöning	Ersätt-ning för bränsle och lyse. Kronor.	Inkvarte-rings- och servis-bidrag *) (hyreser-sättning). Kronor.	Summa. Kronor.	An- tal.	Samman-lagt be-lopp. Kronor.
å kronor.	Kronor.
.Departementsskrivare .......	1,500	_	3	_	1,095				300		2,895		2	1,000		3,895
Fortmaskinist .................	900	—	2	—	730	—	100	—	180	—	1,910	—	2	300	—	2,210	_
Kadiotelegrafist ...............	780	—	2	—	730	—	100	—	180	—	1,790	_	_	_	_	1,790	_
Förrådsvaktmästare .......	900	—	—	50	182	50	80	95	»J> 180	—	1,343	45	—	—	—	1,343	45
Polispersonal:
poliskommissarie .........	1,500	—	3	—	1,095	—	—	—	300	—	2,895	—	2	1,000	—	3,895	_
överkonstapel..............	900	—	2	—	730	—	100	—	180	—	1,910	—	3	600	—	2,510	_
konstapel..................	600	—	2	—	730	—	100	—	180	—	1,610	—	o O	300	—	1,910	_
extra konstapel i Boden	2) 1,330,	—	—	—	—	—	100	—	*)180	—	1,610	—	—	—	—	1,610	—

*) Enligt tariff för annan ort än Stockholm och Göteborg.

!) Beloppet utgår såsom arvode.

*) Beloppet utgör hyresersättning, motsvarande det sergeant tillkommande inkvarterings- och servisbidrag.

Rullföringspersonal.

I de till 1901 års riksdag avlåtna framställningarna angående ny
härordning m. m. föreslogs såsom skälig ersättning till rullföringsbefälet
å fastlandet: för rullföringsområdesbefälhavare n i Stockholm 5 kronor,
för rullföringsområdesbefälhavare i landsorten 4 kronor, för officer vid
Stockholms rullföringsområde 4 kronor samt för rullföringsbiträde 2 kronor,
allt lör dag räknat.

Riksdagen ansåg emellertid, att då det med ifrågavarande befattningar
förenade arbetet i allmänhet icke torde vara av den omfattning,
att områdesbefälhavarna och deras biträden behövde bliva därmed upptagna
alla årets dagar, ersättningarna kunde uppföras för i runt tal 300
dagar för år. I enlighet härmed blev ock ersättningen av riksdagen
bestämd.

Vad rullföringspersonalen på Gottiand beträffar fastställdes för densamma
icke några bestämda arvoden, utan beräknades visst belopp till
bekostande av rullföringsväsendet på Gottland. I enlighet med dessa
beräkningar meddelade Kungl. Maj :t bestämmelser angående ersättning åt
personalen.

Sedan emellertid rullföringsbefälets arbete visat sig bliva mera omfattande
än från början förutsatts, blev enligt beslut vid 1907 års riksdagersättningen
till rullföringsområdesbefälhavarna med biträden å fastlandet
höjd till de år 1901 föreslagna, för hela året beräknade beloppen. På
grund av det omfattande arbetet för biträdena vid Stockholms stads
rullföringsområde samt med hänsyn till de dyra levnadsomkostnaderna
i Stockholm höjdes vid 1913 års riksdag ersättningen åt dessa biträden
till 3 kronor 50 öre om dagen.

Avlöningen kom härigenom att uppgå till följande årliga belopp:

för befälhavaren för Stockholms stads rullföringsområde

» rullföringsområdesbefälhavare i landsorten ...............

» officer vid Stockholms stads rullföringsområde ......

» biträde vid Stockholms stads rullföringsområde ......

» biträde åt rullföringsområdesbefälhavare i landsorten

kronor 1,825: —

)) 1,460: —

» 1,460: —

» 1,277: 50

» 730: —

Sedermera framlades i proposition till 1914 års senare riksdag
i samband med den nya härordningen förslag om ytterligare löneförbättring
till rullföringspersonalen. Till stöd för denna framställning anfördes
bland annat följande:

Redan med dåvarande tjänstgöringsförhållanden måste den till in 11-föringsbefälet å fastlandet utgående ersättningen anses ganska knapp i
förhållande till det arbete, som fordrades. Det hade också mött svårigheter
att på ett nöjaktigt sätt rekrytera befattningarna vid rallföringsväsendet.
Detta hade bland annat medfört den olägenheten, att man ej
sällan sett sig nödsakad att för ifrågavarande befattningars upprätthållande
anlita officerare och underofficerare på stat, vilka därigenom dragits
från sin egentliga uppgift.

Det föreliggande härordnings förslaget vore ägnat att i flera avseenden
öka rullföringsbefälets arbete. Först och främst komme antalet
värnpliktsklasser att ökas med tre, samtliga tillhörande beväringen, vilket
i icke ringa grad komme att öka arbetet med rullföringen och redovisningen.
Vidare ökades inkallelsernas antal i beväringen vid de flesta
truppslag med två, därav den ena för reservtruppövningen. I betraktande
härav och med hänsyn till de svårigheter, som redan under dåvarande
förhållanden yppat sig vid besättande av platserna vid rnllföringsväsendet,
syntes en höjning av ersättningen för å fastlandet anställda såväl mllföringsområdesbefälhavare
som rullföringsofficerare samt biträden icke
allenast berättigad utan jämväl nödvändig. Härvid borde dock undantag
göras för rullföringsbiträdena i Stockholm, vilka så nyligen som år 1913
lått sin ersättning höjd till 3 kronor 50 öre för dag. Förhöjningen
syntes för samtliga icke kunna sättas lägre än till 1 krona om dagen.
Ersättningen till rullföringsbefälet skulle följaktligen komma att för dag
uppgå till: lör rullföringsområdesbefälhavare vid Stockholms stads rullföringsområde
6 kronor, för övriga rullföringsområdesbefälhavare samt
för rullföringsofficerarna vid Stockholms stads mllföringsområde 5 kronor,
för rullföringsbiträden vid Stockholms stads mllföringsområde 3 kronor
50 öre samt för övriga rullföringsbiträden 3 kronor.

I fråga om den ersättning, som utgick till rullföringspersonalen å
Gottland, uttalades i förénämnda proposition till 1914 års senare riksdag,
att förhållandena ej syntes påkalla några ändringar.

Knngl. Maj:ts ifrågavarande förslag blev av riksdagen godkänt.
Enligt 1918 års stat för hithörande personal å fastlandet är avlöning
följaktligen upptagen med nedan angivna belopp:

Befälhavaren för Stockholms stads mllföringsområde,

6 kronor för dag.............................................................. kronor 2,190: —

Rullföringsområdesbefälhavare i landsorten, 5 kronor

för dag ............................................................................... » 1,825: —

Officer vid Stockholms stads mllföringsområde, 5 kronor

för dag .............................................................................. » 1,825: —

Biträde vid Stockholms stads rullföringsområde, 3 kronor

50 öre för dag .............................................................. kronor 1,277: 50

Biträde vid rullföringsområde i landsorten, 3 kronor

för dag ................................................................................. ■» 1,095: —

Till rullföringspersonalen å Gottland utgår enligt vederbörligt kungl.
brev ersättning med följande belopp:

Till rullföringsområdesbefälhavare med 4 kronor för dag kronor 1,460: —
» rallföringsbiträde med 2 kronor för dag .................. » 730: —

Provisoriskt avlöningstillägg för personal vid Bodens trupper.

Bland de avlöningsformer för officerare och underofficerare med
vederlikar, vilka avse ordinarie tjänstgöring, har från och med år 1915
införts provisoriskt avlöningstillägg för dylik personal vid Bodens trupper.
Efter det 1914 års senare riksdag och följande riksdagar för ändamålet
beviljat erforderliga medel, utgår sådant avlöningstillägg enligt Kungl.
Maj:ts närmare föreskrift med 200 kronor för år till såväl officerare som
underofficerare med vederlikar vid till Boden förlagda truppförband och
formationer under tjänstgöring därstädes, och gäller i fråga om avlöningstilläggets
åtnjutande och utbetalande i tillämpliga delar vad i fredsavlöningsreglementet
för armén i dessa hänseenden är stadgat i fråga
om arvode.

Med avseende å den särskilda beskaffenheten av denna avlöningsform
torde en redogörelse här böra lämnas för de framställningar Och
utredningar, som föregingo dess införande i avlöningssystemet.1

Redan i skrivelse den 1 november 1907 anförde arméförvaltningens
civila departement, bland annat, att det otvivelaktigt förelåge svårigheter
att kunna vid de till Boden förlagda trupperna erhålla lämpliga
officerare och underofficerare med vederlikar på grund av ortens ödsliga
och avlägsna belägenhet, dess hårda klimat, de därstädes rådande höga
levnadskostnaderna, de särskilt dryga utgifterna för ekipering, ved, lyse
m. m., samt att det därför syntes vara av nöden att vidtaga anstalter
för tillgodoseende a*v den i Boden tjänstgörande officers- och underofficerspersonalens
behov av förbättrade avlöningsförhållanden. För detta
ändamål ansåge departementet lämpligt att för berörda personal införa

Arméförvaltningens
civila
departement
1907.

Kommendanten
i
Boden 1908.

ett ortstillägg, i likhet med vad redan ägt rum för viss personal vid
statens järnvägar. Ortstilläggets belopp syntes ämbetsverket skäligen
icke kunna bestämmas lägre än 20 procent av vederbörande beställningshavares
löneförmåner. Beträffande underofficerarna hade dessa visserligen
från och med år 1908 tillerkänts ersättning för bränsle och lyse
med 130 kronor om året för fanjunkare och 100 kronor för sergeant,
men då denna ersättning utginge med samma belopp över hela riket,
ehuru de i Boden bosatta underofficerarna med hänsyn till den avsevärt
större åtgången av eldnings- och belysningsämnen hade betydligt högre
kostnader i ifrågavarande avseenden, syntes anledning icke föreligga att
låta ortstillägget för dem utgå efter ofördelaktigare beräkningsgrund än
den för officerarna föreslagna.

Hörd över detta förslag förklarade kommendanten i Boden, i ett
den 31 mars 1908 avgivet yttrande, att det bland samtliga i frågan intresserade
förefunnes en allmän och livlig önskan om förbättrade avlöningsförmåner
under den ena eller andra formen samt att hos dem ett
verkligt behov därav gjorde sig förnimbart.

Skälen för förbättrande av avlöningsförmånerna för den till Bodens
garnison hörande officers- och underofficerspersonalen vore emellertid
enligt kommendantens åsikt att hämta icke så mycket ur tillgängliga
uppgifter rörande levnadskostnaderna, i vad dessa kostnader avsåge bostadshyror
samt bränsle- och livsmedelspriser, utan fastmer ur kännedomen
om vissa andra förhållanden.

De omständigheter av ekonomisk natur, som särskilt vore ägnade
att i större grad än på andra garnisons- eller truppförläggningsorter
taga den Bodens trupper tillhörande officerens och underofficerens inkomster
i anspråk och som följaktligen stegrade deras ordinarie, årligen
återkommande utgifter i jämförelse med deras kamraters vid andra truppförband,
vore företrädesvis:

den dryga kommunala beskattningen;

ökade kostnader för kläder på grund av nödvändigheten att uppsätta
och underhålla extra vinterutrustning;

ökade utgifter på grund av Bodens från rikets centralare delar avlägsna
läge, med därav betingade ökade kostnader för resor och transporter
av förnödenheter.

Vid bedömande av frågan angående Bodens egenskap av dyrort
finge man ej heller lämna ur räkningen, att för alla de truppförband,
som vore förlagda i städer, skolförhållandena torde gestalta sig vida
gynnsammare än i Boden.

På grund av nu berörda förhållanden syntes Boden vara att betrakta
såsom en dyr ort, och ansåge kommendanten det vara av förhållandena
betingat och av verkligt behov motiverat, att avlöningsförbättring
uti ena eller andra formen komme att tillerkännas officerare
och underofficerare jämte vederlikar vid Bodens garnison. Väl kunde
häremot den invändningen göras, att staten av principiella skäl icke
borde taga någon befattning med det förhållandet, att dess ämbets- och
tjänstemän, genom att vara bosatta å olika orter, finge vidkännas olika
stora utgifter för skatter, kläder o. s. v. I fråga härom måste emellertid
erinras, att uti vissa civila avlöningsstater avlöningsformen »ortstillägg»
redan vore införd samt att, reellt sett, den frågan vore huvudsaken,
huruvida egenskapen av dyrort faktiskt förefunnes, oberoende av
huruvida dyrheten härledde sig av den ena eller av den andra orsaken.
De rent formella synpunkterna borde i frågor av denna art icke tillmätas
en avgörande roll, utan realiteternas krav måste vara den bestämmande
faktorn. Om exceptionella förhållanden förelåge, borde de avhjälpas,
även om för ändamålet fordrades exceptionella hjälpmedel eller
åtgärder.

Vidkommande den form, i vilken den förordade avlöningsförbättringen
lämpligen skulle kunna utgå, syntes, i betraktande av dagavlöningens
karaktär, en dubbel sådan avlöning icke vara att förorda, utan
torde ortstillägg vara den för ändamålet lämpligaste avlöningsformen.

I fråga om ortstilläggets belopp instämde kommendanten icke med
arméförvaltningens civila departements förslag om dess beräknande till
viss procent av avlöningen, utan föreslog han i stället bestämda belopp
för de olika tjänstegraderna (civilmilitära tjänsteklasserna) med högst
1,200 kronor för överste och lägst 300 kronor för sergeant och vederlike.

I statsverkspropositionen till 1909 års riksdag upptogs, med åberopande
bland annat av angelägenheten att tillgodose rekryteringen av
de till Boden förlagda trupperna, visst belopp för beredande från och
med år 1910 av avlöningstillägg för personal tillhörande dessa trupper.

Statsutskottet anförde i avgivet utlåtande, att ortstillägg å lönen
visserligen syntes böra beredas ifrågavarande personal, men utskottet kunde
dock icke dela den uppfattningen, att detta tillägg borde utgå efter beräkning
av avlöningen i varje särskild lönegrad, helst det s. k. passagesystemet
börjat vinna tillämpning åtminstone vad regementsofficerarna
beträffade, varigenom för dessa vistelsen i Boden i regeln icke torde
bliva alltför långvarig. Utskottet hölle däremot före, att, på sätt vid
senaste löneregleringar för tjänstemannakårer, exempelvis för personalen

1909 års
riksdag.

Kommendanten
i Boden
1911.

vid statens järnvägar år 1907 och för landsstaten år 1908, ägt rum,
ortstillägget borde bestämmas till vissa givna belopp, som syntes böra
upptagas till 300 kronor för officerare och deras vederlikar samt till
200 kronor för underofficerare och deras vederlikar.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation anförde nio av utskottets
ledamöter, att ett bifall till Kungl. Maj:ts framställning i denna
del syntes medföra betänkliga och vittgående konsekvenser, vadan reservanterna
ansåge sig icke kunna förorda bifall till framställningen.
Första kammaren biträdde utskottets mening, men andra kammaren
avslog Kungl. Maj:ts framställning i dess helhet, och i gemensam votering
segrade andra kammarens beslut.

I skrivelse den 2 mars 1911 förnyade kommendanten i Boden sin
framställning i ämnet och anförde därvid bland annat följande.

för behovet av förbättrade avlöningsvillkor för officerare och underofficerare
vid de i Boden förlagda truppförbanden kunde i allt åberopas
de skäl, som anförts i kommendantens yttrande den 31 mars 1908 och
vilka skäl under de senaste åren ytterligare vunnit i styrka. De faktiska
förhållandena i Boden torde ådagalägga nödvändigheten av en sådan
avlöningsförbättring. Det kunde icke förnekas, att officers- och underoffieerspersonalen
vid de i Boden förlagda truppförbanden befunne sig
uti en i flera avseenden ogynnsammare ställning än övriga officers- och
underofficerskårer, enär utgifterna för eu del behov, såsom för bränsle,
lyse, kläder, barnens skolgång, ifrågakommande nödvändiga resor söderut
ro. in. dylikt samt för gäldandet av utskylder, vore väsentligen högre
än å andra garnisonsorter. Det kunde ej heller förnekas, att tjänstgöringen
i Boden dels på grund av dennas art, dels till följd av de
klimatiska förhållandena vore synnerligen slitande samt toge hårt på
hälsa och krafter.

Frågan om förbättrade avlöningsvillkor för officerare och underofficerare
vid de i Boden förlagda truppförbanden liksom även den därmed
sammanhängande Irågan om en tillfredsställande rekrytering av samma
personal torde böra ses ur vidare och högre synpunkter än dem, ur
vilka förhållandena därstädes ofta nog bedömdes. Boden vore Sveriges
viktigaste landfästning samt hade ett läge ej långt ifrån gränsen. Boden
vore kanske världens nordligaste fästning samt hade ej blott för försvaret
av övre Norrland, utan ock för riksförsvaret i dess helhet en utomordentligt
viktig uppgift att fylla. Under sådana omständigheter torde
det vara ett synnerligen viktigt statsintresse att sörja för, att rekryteringen
av ifrågavarande personal bleve tillfredsställande, och bland vill -

koron härför inginge även tillgodoseendet, av olticers- och underofficers
personalens skäliga önskningar om eu anständig bärgning.

På grund av det sålunda anförda hemställde kommendanten, att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt förnya den vid 1909 års riksdaggjorda
framställningen om avlöningstillägg för personal, tillhörande
Bodens trupper.

1 skrivelse den 24 maj 1911 uttalade arméförvaltningens civila departement,
att departementet, med stöd av kommendantens nu lämnade
ytterligare utredning, funne åtgärder böra vidtagas för avlöningens förbättrande
åt officerare och underofficerare i Boden. Anvisandet av särskilt
avlöningstillägg åt nämnda personal torde, enligt departementets
åsikt, icke kunna leda därtill, att anspråk på liknande förmåner skulle
kunna framställas från militärpersoualen å andra förläggningsorter. Närmaste
förläggningsorter söderut vore städerna Umeå och Östersund samt
Sollefteå köping. De skäl, kommendanten i Boden anfört för sin framställning,
syntes departementet icke kunna med fog åberopas av personalen
vid de till dessa orter förlagda truppförbanden. Tjänstgöringen
i Boden måste såväl på grund av sin beskaffenhet som till följd av de
klimatiska förhållandena anses vara av helt annan art än i Umeå, Östersund
och Sollefteå. Härtill komme övriga åberopade skäl, som ej hade
motsvarighet å dessa platser. Den uppfattningen, att även manskapspersonalen
i Boden skäligen borde tilldelas högre avlöning, om sådan
beviljades officerare och underofficerare, ansåge departementet till sin
betydelse väsentligen reduceras dels därigenom, att manskapspersonalen
på kronans bekostnad tillhandahölles naturaunderhåll, i följd varav de
ökade utgifter, som på grund av Bodens avlägsna läge, svåra klimatiska
förhållanden m. m. uppstode för manskapets mathållning, utrustning, inkvartering
och dylikt, i allt fall gäldades av statsmedel, dels därav att
manskapets anställningstid vore kortare än officerarnas och underofficerarnas.

Bland de behov, som avlöningsförbättringen avsåge att fylla, måste
enligt departementets åsikt i första rummet tagas hänsyn till dem, som
vore av konstant natur, såsom de dryga kostnaderna för beklädnad,
livsförnödenheter, eldning och belysning m. m., vilka drabbade de till
Boden förlagda officerare och underofficerare. Då en del av de ökade
utgifterna för berörda ändamål stode i direkt förhållande till de olika peisonalgruppernas
löner och till de inkvarteringsutrymmen, som av dem
åtnjötes, syntes rättvisan kräva, att en gradering av löneförbättringen
ägde rum med huvudsaklig ledning av de ordinarie avlöningsbeloppen.

Arméförvaltningens
civila
departement
1911.

1913 in
riksdag.

Vid genomförandet av 1908 års lönereglering för länsstyrelserna och
landsstaten hade sådan grund tillämpats, i det att ortstillägget för dithörande
personal i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län bestämts
till 300 kronor för landssekreterare och landskamrerare, 200
kronor för kronofogdar och häradsskrivare, 150 kronor för länsnotarier
och länsbokhållare, 100 kronor för landskanslist^- och landskontorister
samt 75 kronor för vaktmästax-e.

Ehuru departementet ej ansett de av Kungl. Maj:t år 1909 föreslagna
beloppen för höga, torde dock, med anledning av statsutskottets
omlörmälda utlåtande, böra tagas i övervägande, huruvida ej någon
minskning i berörda belopp skulle kunna ske. I sådant hänseende ville
departementet, med hänsyn till storleken av det ortstillägg, som beviljats
landsstatstjänstemännen i förenämnda län, för sin del föreslå, att
åtgärder måtte vidtagas för beredande av avlöningstillägg åt officerare med
vederlikar samt underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper till
följande belopp, nämligen:

för överste och likställd......................................*

» övriga regementsofficerare och likställda

)) kapten och likställd ....................................

» löjtnant och likställd...................................

» underlöjtnant och likställd ........................

» fanjunkare och likställd ..............................

» sergeant och likställd .................................

kronor 400: —

» 300: —

)> 200: —

» 200: —

)) 150: —

» 200: —

» 150: —

Genom en sådan förbättring av avlöningen skulle väl ej full ersättning
beredas dessa tjänstemän för de högre levnadskostnaderna i
Boden i jämförelse med andra orter i landet, men de största svårigheterna
kunde dock därigenom anses avhjälpta.

Vid 1913 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner därom, att
riksdagen måtte för sin del besluta, att till underofficerare vid Västerbottens
och Västernorrlands regementen, Jämtlands fältjägarregemente,
Norrlands dragonregemente, Norrlands artilleriregemente, Norrlands trängkår
samt i Boden förlagda truppförband måtte utgå ett kallortstillägg
av 240 kronor för år, motsvarande 10 procent av fanjunkares (styckjunkares)
avlöning, eller om detta ej kunde bifallas, till så stort belopp,
som riksdagen kunde finna skäligt bestämma.

I avgivet utlåtande i anledning av berörda motioner anförde statsutskottet
i huvudsak följande: »Det torde icke kunna iornekas, att på

grund av de klimatiska förhållandena i denna landsända avlöningsförmånerna
för de dit förlagda befälskårerna icke torde förslå till levnadskostnadernas
bestridande i samma mån som för deras vederlikar i sydligare
delar av landet. Det vore också tänkbart, att sådana skiljaktigheter
lämpligen skulle genom beviljande av kallortstillägg i någon mån
kunna utjämnas, såsom förut skett beträffande exempelvis telegraf- och
järnvägstjänstemän, men då torde sådant tillägg böra tillkomma såväl
officerare som underofficerare ävensom deras vederlikar. Utskottet håller
emellertid före, att, därest Kungl. Maj:t möjligen skulle finna omständigheterna
i förenämnda avseende giva anledning till någon åtgärd,
Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att taga frågan under omprövning. De
nu väckta motionerna i ämnet anser emellertid utskottet sig så mycket
mindre kunna tillstyrka, som, enligt vad utskottet redan antytt, dessa
endast avse en del av ifrågavarande befälspersonal.»

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen de väckta
motionerna.

Sedan härefter vissa underofficerare på uppdrag av 1913 års underofficerskon
gress anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd, i syfte
att kallortstillägg måtte utgå till underofficerare »tjänstgörande i Norrland»,
och därvid framhållit såsom skäligt, att de bestämmelser, efter
vilka kallortstillägg utginge till personal vid statens järnvägar och placerade
till tjänstgöring i övre Norrland, jämväl tillämpades för underofficerare
å motsvarande orter, avgav arméförvaltningen den 3 december
1913 infordrat utlåtande i ärendet och anförde därvid följande.

Vid övervägande av frågan, i vad mån förhållandena kunde anses
betinga införandet av kallortstillägg såsom en särskild avlöningsform
för viss del av arméns personal, funne arméförvaltningen för sin del
uppenbart, att icke några som helst skäl kunde anföras, varför en sådan
åtgärd skulle vidtagas beträffande den personal, som hade Gävle till sin
förläggningsort och som i intet avseende kunde anses vara i ogynnsammare
ställning än personalen vid flertalet förläggningsorter i mellersta
Sverige. Vad åter beträffade personalen å de övriga förläggningsorter,
å vilka ansökningen hade avseende, eller Östersund, Sollefteå, Umeå
och Boden, ansåge arméförvaltningen en bestämd skillnad föreligga
mellan Boden, å ena, och de övriga platserna, å den andra sidan. För
personalen vid statens järnvägar hade denna skillnad tagit sig uttryck
därutinnan, att kallortstillägg över huvud taget icke utginge för den,
som tjänstgjorde i Östersund, och att detsamma, vad personalen i Sollefteå
eller Umeå anginge, vore bestämt till allenast halva det belopp,

1913 års
underofficerskongress.

Arméförvaltningen
1913.

som tillkomme personal i Boden. Härvid vore särskilt att beakta, att
det kallortstillägg, som tillkomme de järnvägsmän, vilka tjänstgjorde å
bandelarna från Bräcke till och med Jörn jämte bilinjerna Långsele—
Sollefteå och Vännäs—Umeå, vore beräknat icke blott för å bilinjernas
slutpunkter bosatta tjänstemän, utan även, och kanske i främsta rummet,
för personalen å alla de övriga, från större samhällen avlägsna och ofta i
fullständig obygd belägna platser, där ban- och trafikpersonalen vid
ovannämnda bandelar vore boende.

Vad åter arméns personal beträffade, ansåge arméförvaltningen
nämnda skillnad vara än mer framträdande, och syntes det arméförvaltningen,
att de skäl, som förelåge för tilldelandet av kallortstillägg över
huvud taget, icke kunde anses tillämpliga å annan personal än den i
Boden.

Väl kunde det förhållandet ej bestridas, att de klimatiska förhållandena
i Östersund, Sollefteå och Umeå för den arméns personal, som
å någondera av dessa platser hade sin förläggningsort, medförde en väsentligt
större åtgång av eldnings- och belysningsämnen än för personal
å andra förläggningsorter, och lika visst vore, att behovet av varma
utrustningspersedlar vore större för förstnämnda personal än för den
senare.

Att av dessa omständigheter draga den slutsatsen, att personalen
å de tre orterna Östersund, Sollefteå och Umeå i ekonomiskt avseende
skulle vara sämre lottad än personalen å sydligare förläggningsorter,
torde emellertid icke utan vidare kunna godtagas.

Vad däremot anginge personalen vid de i Boden förlagda truppförbanden
ställde sig förhållandet annorlunda. Såsom av ett utav generalpoststyrelsen
utfärdat cirkulär framginge, borde nämligen Boden räknas
bland de i kostnadshänseende dyraste i riket. Men därtill komme,
dels att klimatet i Boden utan tvivel vore betydligt svårare än å alla
andra förläggningsorter i riket, dels att Boden utgjorde en avskild ort,
vilken såväl i fråga om skolväsendets anordnande som i andra avseenden
icke erbjöde samma förmåner som andra förläggningorter, dels ock
att tjänstgöringsförhållandena för militärpersonalen därstädes, till följd
av de olika fästningsverkens från varandra avlägsna läge med flera förhållanden,
vore synnerligen krävande. Dessa omständigheter ansåge
armé förvaltningen nödvändiggöra, att personalen vid Bodens truppförband
bereddes någon särskild förmån, i syfte att densamma, åtminstone
i ekonomiskt avseende, bleve jämnställd med personal vid arméns övriga,
sydligare förlagda truppförband. Denna förmån borde emellertid icke,
på sätt såväl sökandena som motionärerna vid 1913 års riksdag före -

slagit, begränsas att tillkomma allenast underofficerskårerna vid truppförbanden
i boden, utan borde den, såsom 1913 års statsutskott framhållit,
avse även officerskårerna därstädes, liksom all civilmilitär personal
av officers och underofficers tjänsteställning.

Vad anginge den form, i vilken den av arméförvaltningen ifrågasatta
avlöningsförbättringen borde utgå, ansåge arméförvaltningen att,
då densamma borde vara avsedd att utgöra ersättning icke blott för de
särskilda kostnader, som vore en följd av det svåra klimatet i Boden,
utan även för övriga olägenheter, som tillskyndades personalen därstädes,
såsom i följd av ortens avlägsna läge, de svåra tjänstgöringsförhållandena
in. in., förmånen borde betecknas såsom avlöningstillägg och ej
såsom kallortstillägg.

I likhet med civila departementets uttalande i skrivelsen den 24
maj 1911 ansåge arméförvaltningen rättvisan kräva, att en gradering av
avlöningstillägget skedde i förhållande till de ordinarie löneförmånerna.
På grund därav och då arméförvaltningen funnit de av civila departementet
föreslagna beloppen vara väl avvägda, ansåge arméförvaltningen
sig icke kunna tillstyrka bifall till nu förevarande ansökning i vidare
mån, än som följde av ett godkännande av civila departementets i utlåtandet
den 24 maj 1911 avlåtna förslag.

I den till 1914 års tidigare riksdag avlåtna statsverkspropositionen
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att för beredande av provisoriskt avlöningstillägg
åt underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper å
extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 30,000 kronor. Enligt
föredragande departementschefens mening borde spörsmålet om dylikt
avlöningstillägg icke slutgiltigt lösas, förrän det vore möjligt att
intaga en bestämd ståndpunkt till väckt fråga om passagesystem i avseende
å Bodens trupper. Förhållandena vore emellertid sådana, att
redan då något borde göras för att bereda en provisorisk hjälp åt den
del av personalen därstädes, som torde hava den minsta ekonomiska
bärkraften. Avlöningstillägget var avsett att utgå med 200 kronor om
året till såväl fanjunkare som sergeant med vederlikar.

På grund av riksdagsupplösningen kom förslaget icke under riksdagens
prövning.

Till statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14 maj 1914,
fogat vid statsverkspropositionen till 1914 års senare riksdag, anförde
föredragande departementschefen i detta ärende huvudsakligen följande.

Redan år 1909 hade dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet

1914 åra
tidigare riksdag.

1914 års
senare riksdag.

framhållit de svårigheter, som visat sig i avseende å möjligheten att hålla
befälspersonalen vid de i Boden förlagda truppförbanden fulltalig; och
hade han ansett det på den grund vara ur försvarets synpunkt nödigt att
på ett eller annat sätt bereda denna befalspersonal en förbättrad ekonomisk
ställning. Erfarenheterna sedan dess hade icke jävat riktigheten
av denna uppfattning, utan hade behovet av en avlöningsförbättring för
ifrågavarande personal under de senaste åren tvärtom gjort sig alltmer
gällande. Visserligen skulle måhända nyss berörda svårigheter kunna i
någon mån undanröjas genom införande av ett ändamålsenligt och efter
rådande förhållanden anpassat passagesystem i avseende å Bodens trupper.
Förslag om införandet av ett dylikt system förelåge ock uti ett av särskilt
tillkallade sakkunniga utarbetat betänkande. Mot detta förslag hade
emellertid i ärendet hörda militärmyndigheter framställt åtskilliga anmärkningar,
vilka påkallade ytterligare utredning i ämnet. Departementschefen
vore därför icke i tillfälle att då underställa detta ärende Kungl.
Maj:ts prövning. Med hänsyn till det samband, som i viss mån förefunnes
mellan frågan om införande av passagesystem vid Bodens trupper
och frågan om beredande av avlöningstillägg åt befälspersonalen därstädes,
syntes dock den sistnämnda icke böra definitivt lösas, förrän man
kunde intaga en bestämd ståndpunkt till den förra.

De olägenheter i ekonomiskt avseende, som förläggningen i Boden
medförde för befälspersonalen vid därvarande truppförband, vore emeller- ‘
tid, enligt vad den föregående utredningen gåve vid handen, otvivelaktigt
av den beskaffenhet, att åtgärder borde vidtagas för att i någon mån
undanröja desamma. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
ansåg departementschefen detta lämpligen böra ske genom att bereda
ifrågavarande personal visst tillägg till lönen.

Vad anginge beloppet av detta avlöningstillägg, ansåg departementschefen,
med särskild hänsyn till dess provisoriska karaktär, detsamma
lämpligen böra bestämmas till 200 kronor om året såväl för officerare
med vederlikar som för underofficerare med vederlikar.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att för beredande enligt i statsrådsprotokollet angivna
grunder av ett provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper å extra stat för år 1915 anvisa
ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

Efter avlåtande av denna framställning väcktes inom riksdagen särskilda
motioner i ämnet. Uti en inom första kammaren avgiven motion
(nr 53) hemställdes sålunda, att det av Kungl. Maj:t begärda förslagsanslag
för beredande av provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och

underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper måtte utsträckas att
omfatta även provisoriskt avlöningstil lägg med 150 kronor om året åt
underofficerare med vederlikar vid de i Umeå, Östersund och Sollefteå
förlagda trupper samt att för den skull anslaget måtte höjas till förslagsvis
96,000 kronor.

Vidare föreslogs uti eu inom andra kammaren avgiven motion (nr 154),
att för beredande av ett provisoriskt avlöningstillägg åt underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper samt vid de i Umeå, Östersund och
Sollefteå förlagda trupper, beräknat att utgå med 200 kronor om året
åt dem vid Boden och med 150 kronor om året åt de övriga, å extra
stat för år 1915 måtte anvisas ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

Särskilda utskottet nr 1, vilket hade att behandla såväl Kungl.
Mapts förslag som de olika motionerna, erinrade till en början om statsutskottets
utlåtande vid 1913 års riksdag över de då väckta motionerna
samt om det till 1914 års tidigare riksdag av Kungl. Maj:t avlåtna förslaget
i förevarande fråga. Detta förslag hade upptagits i förenämnda,
inom andra kammaren väckta motion.

Enligt Kungl. Maj:ts till 1914 års senare riksdag avlåtna förslag
skulle åter, yttrade utskottet vidare, dylikt avlöningstillägg utgå med
förenämnda belopp icke endast till underofficerare med vederlikar utan
jämväl till officerare med vederlikar.

Departementschefen hade i ämnet anfört, att frågan om avlöningstillägg
åt befälspersonalen vid de i Boden förlagda truppförbanden icke
syntes böra definitivt lösas, förrän man kunde intaga en bestämd ståndpunkt
till frågan om anordnande av passagesystemet i avseende å Bodens
trupper. Med hänsyn härtill innebure det av Kungl. Maj:t nu framlagda
förslaget allenast en provisorisk avlönings förbättring.

Då det icke torde vara uteslutet, att, därest passagesystem infördes
vid Bodens trupper, detsamma komme att vinna tillämpning för såväl
officerare som underofficerare med vederlikar, ansåge utskottet, att förbättring
i avlöningsförmånerna, varom nu vore fråga, tillsvidare borde
utgå som provisoriskt lönetillägg och uppföras å extra stat. Däremot
kunde utskottet icke finna, att giltiga skäl blivit framlagda för att utskottet
nu skulle frångå den av statsutskottet år 1913 uttalade uppfattning,
att ett sådant tillägg borde tillkomma såväl officerare som underofficerare
ävensom deras vederlikar. Det vore nämligen tydligt, att olägenheterna
av ortens avskilda läge, dyra levnadsförhållanden och besvärliga
förbindelser med det övriga riket måste göra sig fullt ut lika kännbara
för officerarna och deras vederlikar som för underofficerarna och
deras vederlikar; och för alla funnes samma svårighet att genom arbete å

Anslag å
1916—1919
års stater.

fritid förskaffa sig en välbehövlig förstärkning av den för förhållandena
däruppe knappa avlöningen. I fråga om bostadsförhållandena vore officerarna
t. o. m. vida sämre ställda än underofficerarna, i det att, enligt
vad utskottet erfarit, närmare ett 40-tal av dessa förstnämnda måste genom
förhyrning förskaffa sig bostäder, under det att för underofficerarna,
med ett undantag när, lämpliga bostäder upplätes i kronans hus.

Då utskottet med hänsyn till det nu anförda funne det med rättvisa
och billighet oförenligt att begränsa avlönings förbättringen till underofficerskåren.
ansåge sig utskottet hava fullgoda skäl att tillstyrka det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

\ idkommande motionerna i övrigt vore det utskottets uppfattning,
att förhållandena i Umeå, Östersund och Sollefteå ingalunda vore likartade
med dem i Boden i de avseenden, varom nu vore fråga. Arméförvaltningen
hade icke heller ansett tillräcklig anledning förefinnas att
bereda någon särskild avlöningsförmån i form av kallortstillägg eller
dylikt åt personal vid de truppförband, som vore förlagda till förstnämnda
tre platser. Då därjämte en sådan åtgärd möjligen skulle
kunna medföra konsekvenser, vilka utskottet icke vore i tillfälle att nu
bedöma, finge utskottet redan av denna anledning avstyrka sistberörda
motioner.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med avslag å motionerna,
i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte för beredande, enligt
de i statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14 maj 1914
angivna grunder, av ett provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och
underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper å extra stat för år
1915 anvisa ett förslagsanslag å 60,000 kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets framställning.

Även för de följande åren har riksdagen för ifrågavarande ändamål
anvisat särskilda förslagsanslag, för vartdera av åren 1917 och 1918
till belopp av 67,600 kronor, och i statsverkspropositionen till 1918 års
riksdag har enahanda anslag äskats på extra stat för år 1919.

Genom särskilda nådiga brev har Kungl. Maj:t beträffande anslagens
användning förordnat, att till officerare och underofficerare med vederlikar
vid till Boden förlagda truppförband och formationer skulle under
tjänstgöring därstädes utgå provisoriskt avlöningstillägg, beräknat efter
200 kronor om året för såväl officer som underofficer med vederlikar,
samt att i fråga om utbetalandet av detta avlöningstillägg skulle i tillämpliga
delar gälla vad i reglementet för arméns avlöning under fred stadgades
om åtnjutande och utbetalande av arvode.

Tillfällig avlöning.

Utöver de olika slag av avlöningsförmåner till arméns i det föregående
omnämnda personal, vilka behandlats i den nu lämnade redogörelsen,
åtnjuter personalen, enligt bestämmelser i reglementet för arméns
avlöning under fred, andra författningar och särskilda kungl. brev, i vissa
fall ersättningar för särskild tjänstgöring och tillfälliga uppdrag i lantförsvarets
ärenden. Medan förstnämnda förmåner gemensamt kallas ordinarie
avlöning, hänföras sistnämnda ersättningar under benämidngen tillfällig
avlöning.

Beträffande de olika slag av förmåner, som höra till den tillfälliga
avlöningen och vilka alla hava till ändamål att bereda vederbörande löntagare
ersättning för särskilda utgifter i tjänsten, torde det vara tillräckligt
här nämna, att dit räknas 1) reseersättningar, vilka i regel utgå
enligt bestämmelserna i resereglementet, 2) dagtraktamenten av olika
slag, som utgå antingen efter resereglementet eller efter en såsom bilaga
till fredsavlöningsreglementet för armén fogad särskild tariff med i förhållande
till resereglementet reducerade belopp eller ock efter särskilda
för vissa tjänsteuppdrag fastställda grunder, 3) hyresbidrag vid viss
tjänstgöring utom den vanliga förläggningsorten, 4) mötesbidrag till
gifta officerare och underofficerare med vederlikar vid de ännu icke
kasernerade infanteriregementena vid kommendering till viss tjänstgöring,
5) särskilda dagarvoden eller förhöjning av dagavlöning i vissa
fall samt 6) flyttningshjälp. Av i huvudsak enahanda natur är den särskilda
gottgörelse, som utgår under officersövningar, fältövningar och
fälttjänstövningar, samt det flygtillägg, som tillkommer personal, tjänstgörande
vid flygvapnet såsom flygmaskinsförare, spån are och mekaniker.

Någon närmare redogörelse för beloppet av sådan avlöning i olika
fall eller för den omfattning, i vilken densamma får utgå, hava de
sakkunniga ansett icke böra här inflyta, då de sakkunniga — även
om det för vinnande av större rättvisa för personalen samt önskvärd
enkelhet och reda i avlöningsbestämmelserna måste anses trängande, att
grunderna för åtnjutandet av tillfällig avlöning omläggas — i allt fall
funnit lösandet av denna fråga icke falla inom ramen för det de sakkunniga
lämnade uppdraget.

I fråga om ovanberörda förmån av flyttningshjälp torde likväl här böra
framhållas, att stadgandet i fredsavlöningsreglementet för armén därom,
att det i varje särskilt fall beror på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida

den, som utan att vinna befordran för längre tid förflyttas från en ort
till en annan, må tilldelas flyttningshjälp, i praxis medfört, att denna
förmån endast i begränsad omfattning kommit att utgå vid de förflyttningar
mellan olika förläggningsorter, som arméns personal under sin
tjänstetid i stor utsträckning måste underkasta sig. Av de framställningar,
som avlåtits till riksdagen rörande beredande av medel för ändamålet,
framgår nämligen, att flyttningshjälp, med allenast visst undantag,
ansetts icke böra utgå, då löntagare erhåller förflyttning från beställning
vid ett truppförband till ett annat vare sig genom befordran
från lägre till högre beställning eller genom att mottaga erbjuden transport
inom innehavande löneklass.

Till det vid 1901 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet
framhölls sålunda i fråga om beräkningen av fjärde huvudtitelns anslag
till extra utgifter, att detsamma behövde höjas för att bereda flyttningshjälp
åt de officerare och underofficerare, vilka, utan att vinna
befordran, för en längre tid förflyttades från en ort till en annan, t. ex.
officerare vid generalstaben, artilleristaben, fortifikationen, lantfästningsartilleriet,
intendenturtjänstemän o. s. v. Vidare anfördes i statsrådsprotokollet
vid 1904 års statsverksproposition, beträffande anslaget till
generalstaben, att chefen för denna stab, i anledning av de många och
betungande flyttningar, generalstabsofficerarna måste underkasta sig icke
blott under yngre år för fullgörande av aspiranttjänstgöring m. m. utan
även sedermera, särskilt vid förflyttningar till och från staben, hemställt,
att flyttningsbidrag måtte dem tillförsäkras och medel därför beräknas
under anslaget till generalstaben. Föredragande departementschefen fann
det emellertid icke nödvändigt, att någon framställning i detta hänseende
gjordes till riksdagen, i det att frågor om flyttningshjälp till generalstabens
personal syntes kunna av Kungl. Maj:t avgöras i varje särskilt
fall i likhet med frågor om flyttningshjälp från anslaget till extra utgifter.

I överensstämmelse med de sålunda gjorda uttalandena har förmånen
av flyttningshjälp i huvudsak begränsats till att förekomma allenast vid
sådana flyttningar, som föranledas därav, att all den personal, som är avsedd
att vid vederbörliga förband och formationer uppehålla ifrågakommande
befattningar, är sammanförd å gemensam stat och vid sådant förhållande
måste för tjänstens behöriga uppehållande samt vinnande av nödig
cirkulation, med bibehållna beställningar på stat, tid efter annan tvångsplaceras
i olika befattningar. Undantag härifrån göres i själva verket
endast beträffande generalstabens officerare vid frivilligt mottagande av
erbjudna transporter mellan truppförband och generalstaben eller omvänt
samt, på grund av ovannämnda uttalande vid 1901 års riksdag, beträffande
officerare, vilka mottaga förordnande såsom artilleristabsofficerare.

Rätt att under vissa förutsättningar från matinrättning eller förråd mot
ersättning utbekomma portion, proviantartiklar m. m.

I sammanhang med den nu lämnade redogörelsen för avlöningslörhållandena
vid armén torde böra erinras därom, att enligt vissa bestämmelser
i gällande förvaltningsreglementen officerare och underofficerare
med vederlikar, vilka i olikhet med manskapspersonalen icke äga
rätt till underhåll in natura, kunna få tillfälle att mot ersättning dels från
truppförbands matinrättningar uttaga tillagad portion, dels från kronans
förråd utbekomma proviant- och beklädnadsartiklar, dels ock låta tillverka
och reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning vid arméns
intendenturverkstäder.

Bestämmelserna om rätten att uttaga portion och utbekomma proviantartiklar
äro meddelade i fredsförplägnadsreglementet den 11 oktober
1907, däri stadgas:

dels i § 4 mom. 3, i dess lydelse enligt kungl. kungörelsen den
19 maj 1917 (svensk författningssamling nr 432):

»Officerare och underofficerare samt civilmilitära personer av motsvarande
tjänsteställning må, efter anmälan hos regementschef eller likställd
chef, vid truppförband utbekomma portion mot ersättning av 80
öre för varje portion»;

dels ock i § 5:

»1. Envar armén tillhörande person, som icke åtnjuter tillagad
portion, äger rätt att, därest regementschef, likställd eller högre myndighet,
som har uppsikt över förplägnaden, prövar så kunna ske, för
sig och hushåll utbekomma proviantartiklar, förvarade i kronans magasin,
mot ersättning efter taxa, fastställd av den myndighet, under vilken
magasinet närmast lyder, dock under villkor att kronans rätt och fördel
icke i något avseende härigenom trädes för när. Denna bestämmelse
gäller likväl icke beträffande sådana artiklar, kött, fläsk och dylikt, från
vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunna avskiljas och genom vilkas
tillhandahållande på nämnda sätt manskapet skulle kunna tänkas
bliva kränkt i sin rätt.

2. Enahanda tillstånd, som här ovan stadgats beträffande utbekommande
av proviantartiklar, gäller även för officerare och civilmilitära
personer av motsvarande rang, beträffande utbekommande av furageartiklar
för egna tjänstehästar eller andra hästar, som av dem användas
i tjänsten.»

Föreskrifterna om rätten att utbekomma intendenturmateriel och att
låta tillverka och reparera uniformspersedlar m. m. återfinnas i § 6 av
intendenturmaterielreglementet den 11 oktober 1907 och lyda sålunda:

»Envar armén tillhörande person äger rätt att — därest regementschef,
likställd eller högre myndighet, som har uppsikt över intendentur -materielen, prövar så utan olägenhet kunna ske — mot kontant ersättning
för eget bruk

dels utbekomma intendenturmateriel, upplagd i kronans förråd,
dels låta tillverka eller reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning
vid arméns intendenturverkstäder;

dock under villkor att kronans rätt och fördel icke i något avseende
härigenom trädas för när.

Ersättningen utgår vid köp av intendenturmateriel med det belopp,
som arméförvaltningens intendentsdepartement bestämmer, och vid tillverkningar
och reparationer enligt de bestämmelser, som meddelas av
nämnda departement.»

B. Marinen.

Flottans officerare, underofficerare och underofficerskorpraler.

Samtidigt med den i det föregående omförmälda löneregleringen för
arméns personal företogs vid riksdagarna åren 1874—1876 en omorganisation
av flottans officers-, underofficers- och sjömanskårer och i sammanhang
därmed en lönereglering för dessa kårer.

\ ad särskilt angår flottans underofficerskår, hade densamma före
omorganisationen, i likhet med arméns, varit delad i tre grader, nämligen
flaggunderofficerare samt underofficerare av 2. och 3. graden. Enligt
beslut vid 1876 års riksdag indrogos samtliga beställningar av lägsta
underofficersgraden, jämte det att ett motsvarande antal underofficersbeställningax
av 2. graden nyinrättades.

Det torde jämväl böra erinras, att maskinist- och hantverksstaterna
vid denna tid ej tillhörde underofficerskåren, utan voro fristående civilmilitära
stater. De överfördes till underofficerskåren först i samband
med utfärdandet av 1884 års reglemente för flottan (se sid. 195).

Löneregleringen för officers-, underofficers- och sjömanskårerna genomfördes
vid 1876 års riksdag, och någon ny lönereglering kom, oavsett
viss jämkning, ej till stånd förrän i början av 1900-talet, nämligen
vid 1900—1903 års riksdagar. En översikt över de löneförmåner, som
närmast dessförinnan utgingo under tjänstgöring i land, lämnas i tabellen
å sid. 52—53, vilken avser förhållandena enligt 1900 års stater; beträffande
de särskilda förmåner, som tillkommo vederbörande vid sjötjänstgöring,
torde få hänvisas till en senare avdelning i detta utlåtande
(sid. 89 o. f.).

Med avseende å de uppgifter, som i tabellen lämnas angående »inkvarteringsbidrag»,
bör särskilt anmärkas, vad först officerarna beträffar, att de i
tabellen angivna ersättningsbeloppen icke voro bundna vid vederbörande
tjänstegrader utan utgingo till innehavarna av vissa befattningar. För officerare,
som icke innehade sådan befattning, varmed inkvarteringsbidrag var
förenat, skulle dylikt bidrag under tjänstgöring utgå med visst belopp lika
för alla officerare, vilka tillhörde samma station, oberoende av deras tjänstegrad.
Av underofficerarna ägde endast ett fåtal åtnjuta inkvarteringsbidrag,
och sådant utgick (från anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll) jämväl till ett begränsat antal av sjömanskårens manskap.

Lönereglering

1876.

Förbättrade
avlöningsförmåner
för
underofficerare
och manskap
1900.

I detta sammanhang torde även böra nämnas, att i förevarande
tabell, liksom ock i regel i den följande framställningen, underofficerskorpralerna
anses motsvara personal i 1. lönegraden för manskap, vilken
lönegrad för närvarande omfattar, jämte nnderofficerskorpraler, några
bovmästare eller kockar, korpraler. Ett mindre antal underofficerskorpraler
tillhör 2. lönegraden för manskap.

Vid 1900 års riksdag framlade Kungl. Maj:t, i samband med folkslag
om ökning av flottans sjömanskår, förslag till förbättring i avlöningsförmånerna
för underofficerare och manskap, varigenom rekryteringen
ansågs komma att underlättas och manskapets villighet ökas att kvarstanna
i tjänst vid flottan utöver den vid första antagningen avtalade tjänstetiden.
Vad underofficerarna angår, föreslogs löneökningen att utgå i
form av inkvarteringsbidrag till samtliga dylika beställningsbavare. För

Avlöning för år enligt

(vid tjänstgöring

			Dagavlöning		Bekläd nads-		Portions-
							ersättning (bekläd- nadspen- ningar).	ersättning (värdet av portion).
	Lön.		å		Kronor.
1	Kronor.	kronor.			Kronor.	Kronor.
Flaggman.....................................................	8,000	—	6	—	2,190	—	—	_	—	—
Kommendör..................................................	6,000	—	5	—	1,825	—	—	—	—	—
Kommendörkapten av 1. graden .....................	4,000	—	4	—	1,460	—	—	—	—	—
» » 2. » .....................	3,500	—	4	—	1,460	—	—	—	—	—
Kapten av 1. klassen ....................................	2,800	—	3	—	1,095	—	—	—	—	—
M » 2. » ....................................	1,800	—	3	—	1,095	—	—	—	—	—
Löjtnant ......................................................	1,200	—	2	—	730	—	—	—	—	—
Underlöjtnant................................................	600	—	2	—	730	—	—	—	—	—
Flaggnnderofflcer (maskinist)...........................	960	—	2	-	730	—	200	—	226	30
» (ej maskinist) .....................	720	—	1	50	547	50	200	—	226	30
Underofficer av 2. graden (maskinist)...............	720	—	1	50	547	50	200	—	226	30
» » 2. » (ej maskinist) .........	720	—	1	—	365	—	200	—	226	30
Underofficerskorpral (1. lönegraden för manskap)	360	—	—	80	292	—	108	—	3) 255	50

*) För beställning av kaptens och högre grad har här upptagits det i stat uppförda inkvarteringsbidrag
cersbeställningar hava uppförts de belopp, som i allmänhet utgingo vid annan tjänstgöring än i dylika befatt2)
Flaggman, som innehade befattning vid Karlskrona station, åtnjöt boställe.

8) Beloppet beräknat efter ett portionspris av 68 öre med tillägg av 10 % i tillagningskostnad, i av -

flaggunderofficer föreslogs beloppet till respektive 300 och 240 kronor
årligen, beroende på om tjänstgöringen fullgjordes vid Stockholms eller
Karlskrona station, och för underofficer av 2. graden till respektive
240 och 180 kronor. Av manskapet skulle fortfarande ett begränsat antal
kunna erhålla inkvarteringsbidrag, vilket emellertid numera skulle utgå
från avlöningsstaten för sjömanskåren samt med olika belopp till underofficerskorpral
och till gemenskapen; underofficerskorpral skulle för månad
uppbära 15 kronor i Stockholm och 10 kronor i Karlskrona. För underofficer
och underofficerskorpral, som vore gift eller änkling med minderårigt
barn, skulle inkvarteringsbidraget utgå även under tjänstgöring
utom den station, han tillhörde, för övriga däremot endast under tjänstgöring
i land. I detta avseende framhölls, att den, som hade familj,
måste bibehålla bostad vid stationen även under tjänstgöring utom stationen,
varjämte det ansågs önskvärt att på detta sätt bereda under -

1900 års stater

i land).

Inkvarteringsbidrag	*).	Summa avlöning.
Stockholm. Kronor.	Annan ort. Kronor.	Stockholm. Kronor.	Annan ort. Kronor.
1,500	—	!)-	—	11,690	—	—	—	Flaggman.
1,200	—	1,000	—	9,025	—	8,825	—	Kommendör.
1,000	—	600	—	6,460	—	6,060	-	Kommendörkapten av 1. graden.
1,000	—	600	—	5,960	—	5,560	-	» » 2. >»
500	—	400	—	4,395	—	4,295	—	Kapten av 1. klassen.
500	—	400	—	3,395	—	3,295	—	» »»2. » .
400	—	300	—	2,330	—	2,230	—	Löjtnant.
400	—	300	—	1,730	—	1,630	-	Underlöjtnant.
150	-	100	—	2,266	30	2,216	30	Plaggunderofficer (maskinist).
150	—	100	—	1,843	80	1,793	80	» (ej maskinist).
150	—	100	—	1,843	80	1,793	80	Underofficer av 2. graden (maskinist).
150	—	100	—	1,661	30	1,611	30	» » 2 » (ej maskinist).
48	—	36	—	1,063	50	1,051	50	Underofficerskorpral (1. lönegraden för manskap).

för befattning, 90m i allmänhet bekläddes av personal i respektive grad; för övriga officers- ävensom underoffiningar.

rundat tal 70 öre.

officerame och manskap, som bildade familj, någon avsevärd förmån under
sjökommendering. Om nämligen inkvarterings bidrag under sådan kommendering
skulle frånträdas av den, som bildat familj, komme den höjning
i avlöningsförmånerna, som utginge under sjötjänstgöringen, att
motvägas genom förlusten av inkvarteringsbidraget.

Vidare innebar Kungl. Maj:ts förslag, att de av manskapet, som
särskilt ådagalade gott uppförande, skulle även under tjänstgöring i land
erhålla s. k. uppmuntringspenningar — vilka dittills utgått endast under
sjötjänstgöring — med hälften av de under tjänstgöringen till sjöss
utgående beloppen, sålunda med 15 öre i första, 10 öre i andra och 5
öre i tredje uppmuntringsklassen, allt för dag räknat.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag blevo av riksdagen bifallna.

Höjd dagav- Den 6 juli 1900 erhöll chefen för flottans stab i uppdrag att utlöning
för arbeta förslag, bland annat, till de organisatoriska förändringar, vilka,
officerare under förutsättning att övnmgstiden för bevärmgen utsträcktes, bleve
i9(H. erforderliga med avseende å den del av flottans såväl stam som beväring,
vilken ej tillhörde fasta minförsvaret eller Karlskrona artillerikår,
och sedan utlåtande i ärendet blivit till sitt huvudsakliga innehåll avfattat,
anbefalldes genom nådigt brev den 12 september samma år särskilda
sakkunniga att granska detsamma och i samband därmed avgiva
förslag jämväl i fråga om förändrade avlöningsförmåner för den flottans
personal, spm berördes av stabschefens förslag.

Det av de sakkunniga framlagda löneregleringsförslaget föranledde
en framställning till 1901 års riksdag, dock icke beträffande flottans
personal i dess helhet. Någon förändring i officerarnas avlöningsförmåner
ansågs nämligen för det dåvarande icke böra ifrågasättas, men
däremot befanns en höjning påkallad i avlöningsförmånerna för dem av
flottans underofficerare, som skulle bliva sämre ställda än sina vederlikar
vid armén, sedan löneregleringen för arméns underofficerare genomförts.
Detta skulle bliva förhållandet med flaggunderofficerare, andra än maskinister,
och underofficerare av 2. graden, maskinister.

Av stabschefen och granskningssakkunniga hade ifrågasatts, att, på
sätt för underofficerarna vid armén föreslagits, avlöningsformerna beklädnadsersättning
och portionsersättning skulle borttagas och en motsvarande
ökning ske i summan av lön och dagavlöning. Denna förändring
ansågs dock i fråga om flottans underofficerskår icke lämplig.
Genom uteslutande av beklädnadsersättningen och höjande av den fasta
lönen skulle nämligen en rubbning i pensionsförhållandena framkallas,

varigenom skillnaden mellan pensionerna för flaggunderofficer och underofficer
av 2. graden skulle försvinna. Vad vidare angingo portionsersättningen,
vore i reglementet för flottan stadgat, att denna ersättning skulle
indragas vid bland annat sjökommendering, och vid sådant förhållande
syntes berörda ersättning böra såsom avlöningsform för flottan bibehållas.
Den löneförbättring, som borde tillkomma flaggunderofficer, annan än
maskinist, och underofficer av 2. graden, maskinist, borde därför lämpligast
bestå i en höjning av dagavlöningen. I enlighet härmed föreslog
Kuugl. Maj:t i den till riksdagen avlåtna framställningen, att dagavlöningen
för nämnda grupper av underofficerare måtte höjas med 15 öre,
eller från 1 krona 50 öre till 1 krona 65 öre, varigenom samtliga avlöningsförmåner,
inkvarteringsbidrag oberäknat, skulle komma att uppgå
till 1,748 kronor 55 öre eller i det närmaste samma belopp, som föreslagits
för motsvarande underofficerare vid armén, nämligen 1,750 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blev av riksdagen bifallet.

I 1902 års statsverksproposition föreslogs, under hänvisning till de
skäl, som anförts beträffande den samtidigt ifrågasatta löneregleringen
för arméns officerare, motsvarande höjning i avlöningsförmånerna för
officerarna vid flottan. Enligt detta förslag skulle den fasta lönen höjas,
för kommendörkapten av 1. och 2. graden med 500 kronor till 4,500
respektive 4,000 kronor, för kapten av 1. och 2. klassen med 600 kronor
till 3,400 respektive 2,400 kronor, för löjtnant med 300 kronor till 1,500
kronor och för underlöjtnant med 120 kronor till 720 kronor. Vidare
skulle dagavlöningen för samtliga officerare vid flottan höjas med 1
krona och därigenom komma att utgöra för flaggman 7 kronor, för
kommendör 6 kronor, för kommendörkapten 5 kronor, för kapten 4
kronor samt för löjtnant och underlöjtnant 3 kronor. Tillika föreslogs,
liksom för officerarna vid armén, en reglering i fråga om inkvarteringsbidragen
till flottans officerare. Ifrågavarande bidrag skulle numera
även för dem bliva en allmän förmån och utgå med samma belopp som
för motsvarande tjänstegrader vid armén, eller för flaggman i Stockholm
med 1,500 kronor och i Karlskrona med 1,200 kronor, för kommendör
med respektive 1,200 kronor och 900 kronor, för kommendörkapten med
respektive 1,000 kronor och 600 kronor, för kapten med respektive 500
kronor och 400 kronor samt för löjtnant och underlöjtnant med respektive
400 kronor och 300 kronor.

Beträffande underofficerarnas avlöningsförmåner erinrades i propositionen,
att desamma vid de två senast förflutna riksdagarna blivit förbättrade.
För det dåvarande syntes därför någon annan ändring icke

Lönereglering
för officerare];
jämkning för
underofficerare
1902.

böra ifrågasättas, än att dels villkoren för inkvarteringsbidragens åtnjutande
bragtes till överensstämmelse med vad i detta avseende föreslagits
för underofficerare vid armén — eller att den föreskrift, varigenom rätt
till inkvarteringsbidrag i vissa fall begränsades till den, som vore gift
eller änkling med minderårigt barn, finge bortfalla — dels ock rätt till
halv dagavlöning, i likhet med vad som gällde för officerare vid flottan
och vore föreslaget för underofficerare vid armén, tillerkändes underofficer
vid flottan, då han ej vore inkallad till tjänstgöring.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

underoffice Ett något mera ingående förslag om lönereglering för underofficerarna

rares lön vid flottan framlades i statsverkspropositionen till 1903 års riksdag. Till
i9°3. stöd för denna framställning anfördes, att vid jämförelse mellan, å ena
sidan, de år 1876 av riksdagen godkända staterna för flottans underofficerskår
samt de dåvarande maskinist- och hantverksstaterna och, å
andra sidan, den av 1902 års riksdag godkända staten för flottans underofficerskår
framginge, att såväl den fasta lönen som beklädnadsersättningen
förblivit oförändrade för samtliga underofficerare, ävensom
att dagavlöningen för flaggmaskinist och för underofficer av 2. graden,
icke maskinist, fortfarande utginge med de år 1876 fastställda beloppen,
under det att dagavlöningen till flaggunderofficer, icke maskinist, och
maskinistunderofficer av 2. graden höjts med 15 öre. Flottans underofficerare
kunde sålunda icke sägas hava erhållit sådan löneförbättring,
som betingats av de ökade levnadskostnaderna och de stegrade anspråken
på underofficerarnas utbildning och arbete under den långa tidrymd, som
förflutit efter det den sista verkliga löneregleringen ägde rum. De förbättringar
i underofficerarnas avlöningsförhållanden i övrigt, som under
de senare åren kommit till stånd, huvudsakligen genom ändrade bestämmelser
rörande inkvarteringsbidrag, kunde icke förringa giltigheten av
detta omdöme. Löneförbättringen borde bestå i höjning av den fasta
lönen och göras lika stor för samtliga underofficerare, på det att den
dittillsvarande proportionen mellan avlöningsförmånerna för flaggunderofficerare
och underofficerare av 2. graden samt maskinister och andra
underofficerare måtte i huvudsak bibehållas. Beloppet av löneförhöjningen
ansågs ej böra sättas lägre än till 180 kronor, varigenom den

fasta lönen skulle bliva för:

flaggunderofficer, maskinist................................. kronor 1,140: —,

» annan än maskinist ............ » 900: —,

underofficer av 2. graden.................................. » 900:—.

Genom att lägga den ifrågasatta löneförhöjningen till den fasta lönen
vunnes ock en mycket välbehövlig förbättring i underofficerarnas pensionsförmåner.

Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen bifallet med erinran, att
dylik löneförbättring samtidigt medgivits för arméns underofficerare.

Vid 1907 års riksdag framlades proposition om ytterligare viss förbättring
av underofficers- och sjömanskårernas avlöningsförhållanden.
Beträffande avlöningen för underofficerarna följde propositionen ett av
marinförvaltningen avgivet förslag i ämnet. 1 motiveringen till detta
förslag framhöll marinförvaltningen, att levnadskostnaderna efter år 1903,
då underofficerarna senast erhöllo någon lönetillökning, varit i ständigt
stigande och att de fortfarande syntes komma att stiga. Framför allt
syntes inkvarteringsbidragen, som till sina belopp fastställts vid 1900
års riksdag, ingalunda motsvara de högt uppdrivna hyresprisen, vilket
missförhållande vore så mycket mera kännbart, som endast eu mindre
del av underofficerarna vid flottan kunde beredas förmånen av fri bostad.
En underofficer, som vore familjeförsörjare, befunne sig därför i regel i
ganska tryckta ekonomiska omständigheter, urståndsatt som han tillika
vore att utom tjänsten skaffa sig inkomst.

Under erinran om att det samtidigt föreliggande förslaget till löneförbättring
för arméns underofficerare innebure dels eu höjning av dagavlöningen
med 50 öre dels ock införande av en ny löneförmån, ersättning
för bränsle och lyse till belopp av 130 kronor för fanjunkare och
100 kronor för sergeant av 1. klassen, eller i allt en ökning i den årliga
inkomsten med 312 kronor 50 öre för fanjunkare och 282 kronor
50 öre för sergeant av 1. klassen, föreslog marinförvaltningen, att avlöningen
för samtliga flottans underofficerare måtte ökas med 319 kronor
50 öre, vilket belopp således med endast 7 kronor överskrede den vid
armén föreslagna höjningen av fanjunkares årsavlöning.

Marinförvaltningen ansåg emellertid beträffande flottans underofficerare
ej tillrådligt att genom införande av särskild ersättning för ved
och ljus ytterligare öka antalet av de redan förut talrika avlöningsrubrikerna
och föreslog fördenskull, att löneförbättringen för dem måtte genomföras
på sådant sätt, att den fasta lönen höjdes med 110 kronor,
dagavlöningen med 30 öre om dagen eller 109 kronor 50 öre om året
samt inkvarteringsbidraget med 100 kronor. Genom en sådan fördelning
av löneförhöjningen skulle ytterligare den förmånen beredas flaggunderofficerama
vid flottan, att pensionen vid avskedstagandet för dem komme
att utgå med något förhöjt belopp.

Lönereglering
för underofficerare
och
underofficerskorpraler

1907.

Den befintliga merinkomsten för underofficerare tillhörande maskiniststaten,
uppgående till 367 kronor 75 öre för eu flaggmaskinist i förhållande
till övriga flaggunderofficerare och till 237 kronor 25 öre för
en underofficer av 2. graden tillhörande maskiniststaten, ansåge marinförvaltningen
fortfarande böra bibehållas.

Riksdagen, som i likhet med Kungl. Maj:t fann en förbättring av
underofficerskårens avlöningsförmåner av behovet påkallad, ansåg sig dock
icke kunna biträda det föreslagna sättet för genomförande av en sådan
förbättring.

Den ifrågasatta höjningen av den fasta lönen skulle nämligen medföra
eu höjning jämväl av pensionen, men då denna redan förut vore
större för flottans underofficerare än för motsvarande grader vid armén,
syntes en sådan pensionsförhöjning icke lämplig. Den föreslagna ökningen
av inkvarteringsbidraget skulle medföra, att flottans underofficerare
skulle erhålla högre inkvarteringsbidrag än underofficerarna vid
armén och kustartilleriet, vilket icke heller syntes vara lämpligt. Beträffande
storleken av den ifrågasatta löneförhöjningen syntes skäl ej
föreligga att öka underofficerarnas vid flottan löneförmåner i högre grad
än vid armén ägt rum, och syntes jämväl med avseende å sättet för
beredande av den avsedda löneförbättringen för flottans underofficerskår
samma regler, som tillämpats i fråga om arméns underofficerare, lämpligen
kunna komma till användning.

Den av riksdagen antagna löneförbättringen bestod alltså dels i eu
höjning av dagavlöningen med 50 öre för alla underofficerare, dels ock
i införandet av en ny löneförmån, ersättning för ved och ljus, till
belopp av 130 kronor för flaggunderofficerare och 100 kronor för underofficerare
av 2. graden.

I fråga om sjömanskårens avlöning innehöll propositionen, vad angår
underofficerskorpraler, i huvudsak följande.

Först erinrades att i ett förslag till omorganisation av kåren, som
år 1904 avgivits av inom sjöförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga,
ifrågasatts att för förbättrande av underofficerskorpralemas ställning väsentligt
öka underofficerskåren genom skapandet av en ny klass underofficerare,
motsvarande sergeanter av 2. klassen vid armén. De dåvarande
underofficerskorpralerna skulle ersättas dels av den nya underofficersklassen
dels av en föreslagen högre korpralsgrad inom sjömanskåren,
benämnd örlogskorpral.

Någon ändring ansågs dock icke böra ske i bestående organisation
av underofficerskåren i vad beträffade dess indelning i grader samt
proportionen dem emellan; ej heller syntes någon avsevärdare förändring

med avseende på underoflicerskorpralsgraden vara av behovet påkallad.
Den erforderliga förbättringen i underbefälets ställning borde i stället vinnas
genom förhöjning av avlöningen. I detta avseende upptog Kungl. Maj:t
ett av marinförvaltningen avgivet förslag till reglering av sjömanskårens
avlöningsförhållanden, vilket beträffande underofficerskorpraler (manskap
av 1. lönegraden) avsåg, att månadslön skulle utgå med 45 kronor
(= 540 kronor för år), att dagavlöningen fortfarande skulle utgöra 80
öre samt att lönetillägg skulle efter viss tjänstetid vid sjömanskaren utgå
sålunda, att den, som tillhörde 1. lönegraden, erhölle två sådana tillägg,
vartdera å 5 kronor i månaden, det första efter 9 ars och det andra
efter 12 års tjänstetid. Inkvarteringsbidragen skulle för underofticerskorpral,
som innehade en tjänstetid vid sjömanskåren av minst 81 månader
(6 3/i år), höjas till 20 kronor för månad i Stockholm och 15
kronor för månad i Karlskrona samt för övrigt manskap utgå med respektive
15 och 10 kronor. I övrigt skulle gällande löneförmåner bibehållas.

Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen bifallet, därvid riksdagen
dock uttalade den åsikten, att inkvarteringsbidrag i allmänhet icke syntes
böra utgå annat än i den mån tillräckligt och lämpligt bostadsutrymme
saknades i kronans hus och underbefälets (av manskapsklassen)
närvaro i kasern icke vore av behovet påkallad.

Såsom framgår av det föregående (sid. 53—54), ägde underofficerskorpral,
som var gift eller änkling med minderårigt barn, att uppbära
inkvarteringsbidrag under all tjänstgöring och annan underofficerskorpral
att uppbära dylikt bidrag under tjänstgöring i land. I enlighet med
beslut vid 1907 års riksdag föreskrevs såsom villkor för åtnjutande
av det högre bidraget (20 kronor i Stockholm samt 15 kronor i
Karlskrona), att underofficerskorpral skulle innehava eu tjänstetid vid sjömanskåren
av minst 81 månader. Med hänsyn därtill att underofficerskorpralerna
i regel hunnit den ålder, att även de, som icke voro eller
varit gifta, ordnat sig hem i land på ett stadigvarande sätt och därför
även under sjökommendering torde nödgas betala bostadshyra, hade förslag
väckts, att även sistnämnda underofficerskorpraler måtte komma i
åtnjutande av inkvarteringsbidrag under all tjänstgöring. Ävenledes
både, då numera befordran till underofficerskorpral kunde äga ram efter
kortare tjänstetid vid sjömanskåren än 81 månader, det ansetts rättvist,
att inkvarteringsbidrag utginge med lika belopp till alla underofficerskorpraler
vid samma station. Med anledning härav föreslog Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen till 1910 års riksdag sådan ändring i
bestämmelserna för inkvarteringsbidraget vid sjömanskåren, att under -

Jämkning beträffande
inkvarteringsbidraget
1910.

officerskorpral, som erhållit vederbörligt tillstånd att bo utom kasern,
skulle äga åtnjuta inkvarteringsbidrag till ett månatligt belopp vid
Stockholms station av 20 kronor och vid Karlskrona station av 15 kronor.

Riksdagen ansåg de regler, som dittills varit gällande i avseende å
inkvarteringsbidrag för sjömanskåren, fortfarande böra tillämpas, och
lämnade därför icke sitt bifall till Kungl. Maj:ts förslag i annan del, än
som rörde uteslutande av bestämmelsen om 81 månaders tjänstetid såsom
villkor för erhållande av det högre inkvarteringsbidraget.

Enligt 1911 och senare års stater gäller alltså beträffande här
ifrågavarande förmån följande stadgande:

Avlöning för år enligt

(vid tjänstgöring

	Lön. Kronor.	Dagavlönin	g-	Bekläd* nads- ersättning (bekläd- nadspen- ningar). Kronor.	Portions-ersättning (värdet av portion). Kronor.	Ersätt-ning för bränsle och. lyse. Kronor.
å kronor.	Kronor.
Flaggman ..........................	8,000		7		2,555
Kommendör ....................................	6.000	—	6	—	2.190	—	—	—	_	—	_	_
Kommendörkapten av 1. graden.........	4,500	—	5	—	1,825	—	—	—	—	—	—	_
Kommendörkapten av 2. graden.........	4,000	—	5	—	1,825	—	—	—	—	—	—	—
Kapten av 1. klassen ............	3,400	—	4	—	1,460	—	—	—	—	—	_	—
Kapten av 2. klassen ........................	2,400	—	4	—	1,460	—	—	—	_	_	_	_
Löjtnant...............	1,500	—	3	—	1,095	—	—	—	_	—	_	—
Underlöjtnant el. fänrik ..................	720	—	3	—	1,095	—	—	—	_	_	_	_
Flaggunderofficer (maskinist) ............	1,140	—	2	50	912	50	200	—	226	30	130	—
Flaggunderofficer (ej maskinist).........	900	—	2	15	784	75	200	—	226	30	130	—
Underofficer av 2. graden (maskinist)	900	—	2	15	784	75	200	—	226	30	100	—
Underofficer av 2. graden (ej maskinist)	900	—	1	50	547	50	200	—	226	30	100	—
Underofficers- [ utan lönetillägg ...	540	—	—	80	292	—	j
korpral(l.löne- «! med lägre d:o 2) ...	600	—	—	80	292	—	1 108	—	'') 255	50	—	—
gr. f. manskap) l med högre d:os)...	660	—	—	80	292	—	1

x) Beloppet beräknat efter ett portionspris av 63 öre med tillägg av 10 % i tillagningskostnad
*) Efter 9 års tjänst vid sjömanskåren.

3) Efter 12 års tjänst vid sjömanskåren.

»Av det manskap, som erhållit vederbörligt tillstånd att bo utom

kasern, äga högst--— man under tjänstgöring i land och den, som

är gift eller är änkling med minderårigt barn, även under annan tjänstgöring
att åtnjuta inkvarteringsbidrag till ett månatligt belopp för
underofficerskorpral vid Karlskrona station av 15 kronor och vid Stockholms
station av 20 kronor samt för övrigt manskap vid den förra
stationen av 10 kronor och vid den senare av 15 kronor.»

En översikt över nu gällande löneförmåner vid tjänstgöring i land,
såvitt angår officerare och underofficerare samt underofficerskorpraler
(manskap av 1. lönegraden), lämnas i nedanstående tabell.

1918 års stater

i land).

Inkvarteringsbidrag.	Uppmuntrings- penningar	Summa avlöning.
Sthlm. Kronor.	Annan ort. Kronor.	för dag. Kronor.	för år. Kronor.	Sthlm. Kronor.	Annan ort. Kronor.
1,500		1,200		_	_	_	_	12,055	_	11,755	—	Flaggman.
1,200	—	900	—	—	—	—	—	9,390	—	9,090	—	Kommendör.
1,000	—	600	—	—	—	—	—	7,325	—	6,925	—	Kommendörkapten av 1. graden.
1,000	—	600	—	—	—	—	—	6,825	—	6,425	—	Kommendörkapten av 2. graden.
500	—	400	—	—	—	—	—	5,360	—	5,260	—	Kapten av 1. klassen.
500	—	400	—	—	—	—	—	4,360	—	4,260	—	Kapten av 2. klassen.
400	—	300	—	—	—	—	—	2,995	—	2,895	—	Löjtnant.
400	—	300	—	—	—	—	—	2,215	—	2,115	—	Underlöjtnant el. fänrik.
300	—	240	—	—	—	—	—	2,908	80	2,848	80	Flaggunderofficer (maskinist).
300	_	240	_	—	—	—	—	2,541	05	2,481	05	Flaggunderoffieer (ej maskinist).
240	_	180	—	—	—	—	—	2,451	05	2,391	05	Underofficer av 2. graden (maskinist).
240	_	180	—	—	—	—	—	2,213	80	2,153	80	Underofficer av 2. graden (ej maskinist).
								11,490	25	1,430	25	^Underofficers- f utan lönetillägg.
240	_	180	—	—	15	54	75	1,550	25	1,490	25	1 korpral (l.löne- j med lägre d:o 2).
		:						ll,610	25	1,550	25	) gr. f. manskap) 1 med högre d:o s).

eller i avrundat tal 70 öre.

Särskilda På sätt vid armén är fallet (se sid. 11 o. f.), förekomma även vid marihåiianden
för beträffande innehavarna av särskilda militära beställningar, vissa* avvissa
militära vikelser från de allmänna grunderna för militära beställningshavares
beställningar, gröning. I sådant avseende torde få erinras om följande:

Då befälhavande amirals- och stationsbefälhavarämbetena i Karlskrona
innehavas av en och samma person, åtnjuter innehavaren ett särskilt
arvode av 3,000 kronor om året. Vidare är ett årligt tillägg av

2,000 kronor till den fasta lönen tillerkänt innehavare av chefsbefattningen
i marinförvaltningen, chefsbefattningen i marinstaben, stationsbefälhavarbefattning
eller befattningen såsom inspektör av flottans övningar
till sjöss, därest han icke uppbär flaggmans lön, med iakttagande
att, om två av nämnda befattningsinnehavare icke uppbära dylik lön, tilllägget
skall utgå till den, som är i sin befattning äldst. Detta lönetillägg
tillgodokommer sålunda officer med kommendörs lön på stat. Särskilda
arvoden utgå jämväl till lärare, ledare av krigsspel sövningar och repetitörer
vid sjökrigshögskolan samt till viss befälspersonal vid sjökrigsskolan.
Av naturaunderhållsanslagen för flottan och kustartilleriet utgå till uppbördsmän
vid vissa matinrättningar (underofficerare) för helt år eller
del därav utöver dagavlöningen särskild ersättning, växlande i olika fall
mellan 10 och 25 kronor för månad. Vid vardera av flottans stationer
utgår till en tillsyningsman vid stationens häkte och arrester (underofficer)
ett arvode av 150 kronor för år. Monitorer vid skeppsgosseskolan
i Karlskrona och Marstrand — i sådan befattning anställas i regel
underofficerskorpraler — äga uppbära arvoden efter 5 kronor i månaden
för den tid skolans verksamhet pågår i land. För visst antal kompanikorpraler
äro i staten för flottans sjömanskår uppförda särskilda arvoden
å 5 kronor i månaden; fördelning av dessa arvoden till förtjänta underofficerskorpraler
och korpraler verkställes av chefen för underofficersoch
sjömanskårerna.

Här torde böra erinras, att å flottans varv tjänstgöra såsom uppbördsman
vid ständig arbetspost, biträden vid förråd, kontrollanter vid
varvsdepartement, varvsmaskinister eller i annan dylik befattning vissa
underofficerare, som därvid uppbära avlöning såsom månadslön å varvens
stat. Sådan underofficer kvarstår alltjämt vid underofficerskåren
med bibehållande av tur- och befordringsrätt därstädes och äger, när förordnandet
vid varvet upphör, åter uppbära lön å underofficerskårens stat.
Till underofficer å månadslönarstat utgår avlöningen med belopp, motsvarande
sammanlagda löneförmånerna för annan underofficer, nämligen:

För flaggunderofficer, maskinist ................

» » ej maskinist..............

För underofficer av 2. graden, maskinist-----

, > »ej maskinist.

Stockholms

station.

2,908: 80
2,541: 05
2,451: 05
2,213: 80

Karlskrona

station.

2,848: 80
2,481:05
2,391: 05
2,153: 80

Därest sådan underofficer åtnjuter fri bostad i kronans hus, minskas
nämnda avlöningsbelopp med vad som motsvarar inkvarteringsbidraget.

Civilmilitära beställningar.

Sedan genom beslut av 1867 års riksdag en mariningenjörsstat
bildats och riksdagen år 1874 beviljat ökning av avlöningen till den å
nämnda stat uppförda personalen, kvarstodo de sålunda bestämda lönerna
oförändrade till och med år 1905, då mariningenjörsstaten ombildades
till en mariningenjörkår och samtidigt lönerna för ifrågavarande personal
reglerades. De före denna lönereglering utgående avlöningsförmånerna
framgå av efterföljande tablå.

-—- -■ .....”	Fast lön eller fast arvode. Kronor.	Tjänst. görings- penningar. Kronor.	Summa Kronor.	i : \|
Överdirektör.............................................................	7,000	—	2,000	—	9,000	—
Direktör ....................................................................	>)4,500	—	1,500	—	6,000	—
Ingenjör (av högsta lönegraden)....................................	3,750	—	250	—	4,000	—
Byggmästare..............................................................	3,750	—	250	—	4,000	—
Miningenjör ..............................................................	3,750	—	250	—	4,000	—
Torpedingenjör...........................................................	3,750	—	250	—	4,000	—
Ingenjör (av mellersta lönegraden) ..............................	3,250	—	250	—	3,500	—
Ingenjör (av lägsta lönegraden)....................................	2,250	—	250	—	2,500	—
\| Extra ingenjör ...........................................................	2,000	—	—	—	2,000	—

i) Dessutom 500 kronor fast arvode för direktör, förordnad till överdirektörsassistent.

Mariningenjörkår
en.

Förutom de i tablån upptagna lönerna åtnjöto vissa av personalen
ålderstillägg enligt följande bestämmelser. Direktör ävensom ingenjör,
vilken förorduats att i succession efter till överdirektör förordnad direktör
förrätta dennes befattning, skulle efter 5 års tjänstgöring inom
denna grad bekomma löneförhöjning med 500 kronor; ingenjör av högsta
lönegraden, byggmästare samt min- och torpedingenjör ävensom ingenjör
av lägre lönegrad, vilken förordnats att i succession efter till direktör
förordnad ingenjör av högsta lönegraden bestrida dennes befattning,
skulle efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring inom samma grad åtnjuta
eu förhöjning av 500 kronor och efter 10 års sådan tjänstgöring ytterligare
500 kronor i innehavande avlöningsförmåner; slutligen skulle ingenjörer
av de två lägre lönegraderna efter 5 års väl vitsordad tjänst -

					B e	S	y n n e	1	e a v ]	ö -
					Dagav- löning	Inkvarteringsbidrag.
	Lön		Dagav	-	(tjänstgö-
	(arvode).	löning		rings pen-	Stockholm.	Annan ort.
					ningar).
	Kronor.	å kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Marinöverdirektör...........	>) 8,000	_	6		2,190		1,200
Marin direktör av 1. graden .....................	6,000	—	5	—	1,825	—	1,000	—	600	—
» av 2. graden .....................	5,000	—	5	—	1,825	—	1,000	—	600	—
Mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen	4,500	—	4	—	1,460	—	500	—	400	—
* ° * 2. löneklassen	3,500	—	4	—	1,460	—	500	—	400	—
Mariningenjör av 2. graden .....................	3,000	—	3	—	1,095	—	400	—	300	—
Extra mariningenjör.................................	'') 2,000	—	3	—	1,095	—	400	—	300	_
Stationsingenj ör....	4,500	—	—	—	1,000	—	—	—	—	_
Verkstadsingenjör...........	4,500	—	—	—	1,000	—	—	—	_	_
Miningenjör............................................	4,500	—	—	—	500	—	—	_	_	_
Torpedingenjör .......................................	4,500	—	—	—	500	—	—	_	_	_
Elektroingenjör ...........	4,500	—	-	—	500	—	—	—	_	_
Artilleriingenj ör.......................................	4,500	—		—	500	—	_	_	_	_
Kemist ..................................................	4,500	—	—	—	500	—	—	—	—	—

*) Arvode. 2) Den torpedingenjör, som förestår torpedverkstaden i Karlskrona, äger därjämte uppbära
Anm. För stations-, min-, torped-, elektro-, verkstads- och artiileriingenjör samt kemist, som åtnjuter

göring åtnjuta förhöjning av 500 kronor i innehavande avlöningsförmåner.
Därest boställe innehades, skulle avlöningen minskas med vissa
angivna belopp.

De vid mariningenjörkårens bildande år 1905 fastställda avlöningarna
äro fortfarande gällande, allenast med den ändring, att den torpedingenjör,
som förestår torpedverkstaden i Karlskrona, enligt beslut vid
1914 års senare riksdag äger uppbära särskilt arvode till belopp av

1,000 kronor. Ifrågavarande avlöningar äro återgivna i nedanstående
tablå, som även upptager de genom beslut vid i 914, 1915 och 1916
års riksdagar tillkomna befattningarna, nämligen verkstadsingenjör,
artilleriingenjör och kemist.

ning.				Ålderstillägg.	Slutavlöning.		i
Summa	avlöning.								''
Stockholm. Kronor.	Annan ort. Krön or.	tal.	lågt belopp. Kronor.	Stockholm. Kronor.	Annan ort. Kronor.	1
11,390	—	—	—	—	_	___	11,390	_	_	_	1 • - ! Marinöverdirektör.
8,825	—	8,425	—	—	—	-	8,825	—	8,425	-	Marindirektör av 1. graden.
7,825	—	7,425	—	—	—	—	7,825	—	7,425	—	» av 2. graden.
6,460	—	6,360	—	—	—	—	6,460	—	6,360	—	Mariningenjör av 1. graden, 1. löneld. \|
5,460	—	5.360	—	—	—	—	5,460	—	5,360	—	» » » 2. lönekl. j
4,495	—	4,395	-	—	—	—	4,495	—	4,395		Mariningenjör av 2. graden.
3,495	—	3,395	—	—	—	—	3,495	—	3,395	—	Extra mariningenjör.
5,500	—	5,500	—	3	1,500	—	7,000	—	7,000	-	Stationsingenjör.
5,500	—	5,500	—	3	1,500	—	7,000	—	7,000	—	Verkstadsingenjör.
5,000	-	5.000	—	4	2,000	—	7,000	-	7,000	-	Miningenjör.
5,000	-	s)5,000	—	4	2,000	—	7,000	—	a) 7,000	—	Torpedingen j ör.
5,000	—	5,000	—	4	2,000	—	7,000	—	7,000	—	Elektroingenj ör.
5,000	-	5,000	—	4	2,000	—	7,000	—	7,000	—	Artilleriingen j ör.
5,000	—	5,000	•-	4	2,000	—	7,000	—	7,000	—	Kemist.

särskilt arvode till belopp av 1,000 kronor.

bostad i kronans hus, minskas fasta lönen med 400 kronor i Karlskrona och 500 kronor i Stockholm.

Marindirektör
C. E. Richson.

I motiveringen till det år 1905 framlagda förslaget om lönereglering
anfördes bland annat, att de löner, som för det dåvarande voro
fastställda för dem, vilka tillhörde mariningen] örsstaten, uppenbarligen
icke vore tillräckliga för att vid konkurrensen med privatindustrien kunna
tillförsäkra staten verkligt goda ingen]örskrafter. Skulle man kunna
förvärva och i flottans tjänst kvarhålla ingenjörer med framstående förmåga,
måste man kunna erbjuda dem, förutom pensioner, jämväl löneförmåner,
vilka icke allt för mycket understege dem, som av privatindustrien
erbjödes. Avlöningsbeloppen hade därför satts högre än för
motsvarande grader inom officerskåren.

Vid 1905 års riksdag anslogos jämväl medel till stipendier å 1,200
kronor, att utgå till särskilda mariningenjörsstipendiater. Till en början
utgingo dessa stipendier av de besparingar, som uppkommo å det i
staten för mariningenjörkåren anvisade belopp, men genom beslut av
1908 års riksdag upptogs för ändamålet särskilt belopp i nämnda stat.

Stipendiat åligger allenast att för sin utbildning taga anställning
vid in- eller utländsk mekanisk verkstad eller varv.

På framställning av Kungl. Maj:t beviljade 1911 års riksdag ett
personligt lönetillägg åt dåvarande marindirektören av 2. graden i flottan
Carl Eric Richson, vilken då åtnjöt avlöningsförmåner såsom mariningenjör
av 1. graden, 1. löneklassen. För ändamålet anvisades på
extra stat för vart och ett av åren 1912—1914 ett belopp av 1,365
kronor, utgörande skillnaden mellan avlöningsförmåner för mariningenjör
av 1. graden, 1. löneklassen, och marindirektör av 2. graden,
båda med placering i Stockholm. Sedan Richson under år 1914 blivit
utnämnd till marindirektör av 1. graden i flottan och Kungl. Maj:t i
proposition till 1914 års senare riksdag föreslagit riksdagen, att lönetillägget
till Richson måtte få utgå med skillnaden mellan avlöningsförmånerna
för mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen, och marindirektör
av 1. graden eller 2,365 kronor, därav 1,500 kronor skulle
anses såsom lön, 365 kronor såsom dagavlöning och 500 kronor såsom
inkvarteringsbidrag, biföll riksdagen Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag. Anslag till dylikt personligt lönetillägg åt Richson har varit
anvisat för vart och ett av åren 1915—1918 samt även äskats för år
1919. Genom det personliga lönetillägget har Richson i avlöningshänseende
varit likställd först med på stat varande marindirektör av 2.
graden och därefter med på stat varande marindirektör av 1. graden.

De uppgifter, som nu åligga marinintendenturkåren, tillhörde intill
1903 års utgång flottans civilstat.

Till 1903 års riksdag avlät Kungl. Maj:t framställning om omorganisation
av denna stat, och i samband därmed föreslogs förbättring av personalens
avlöningsförmåner, vilka reglerats år 1874 och sedermera blivit
i huvudsak oförändrade. Kungl. Maj:ts förslag var grundat på ett av
särskilda kommitterade den 27 augusti 1902 avgivet betänkande i ärendet.

Nedanstående tablå innehåller uppgifter om de före omregleringen
utgående avlöningarna för befattningar, som numera bestridas av personal
tillhörande marinintendenturkåren och vilka icke, såsom fallet är med
vaktmästarebefattningarna, fått sina löneförmåner reglerade enligt de
grunder, som gälla beträffande de centrala ämbetsverken.

	Lön eller arvode.	Tjänst- görings-		Summa.
	Kronor.		penningar. Kronor.	Kronor
Sekreterare..................................................................	3,000		1,000		4,000	_
Kamrerare ..................................................................	3,000	—	1,000	—	4,000	-
Intendent ..................................................................	3,000	—	1,000	—	4,000	—
Advokatfiskal...............................................................	2,000	—	—	—	2,000	—
Kammarförvant............................................................	2,200		800	—	3,000	—
Proviantmästare .........................................................	2,000	—	—	—	2,000	—
Beklädnadsförvaltare ...................................................	2,200	-	300	—	2,500	—
Sjukhusförvaltare ........................................................	2,200	—	300 1300	—	2,500 2,500	—
Inventarieförvaltare...................................................	2,200	—	1800	—	3,000	—
Materialförvaltare .....................................................	2,200	—	8 8	-—	2,500 3,000	—
Kassör......................................................................	2,200	—	,800	—	3,000	-
Bevisor .....................................................................	1,800	—	700	—	2,500	—
Begementeskrivare ....................................................	1,800	—	700	—	2,500	—
Bokhållare ..................................................................	1,800	—	700	—	2,500	—
Kammarskrivare ........................................................	1,200	—	300	—	1,500	—

För flertalet befattningshavare kommo därtill ålderstillägg, nämligen
för sekreterare, kamrerare, intendent, kammarförvant, bekläd suada förvaltare,
inventarieförvaltare, materialförvaltare, kassör, revisor, regements -

Marininten denturkåren.

1903 års riksdag.

skrivare, bokhållare och kammarskrivare två ålderstillägg å vartdera 500
kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring samt för sjukhusförvaltare
ett ålderstillägg å 500 kronor efter 5 års tjänstgöring. Inkvarteringsbidrag
förekom däremot icke för denna personal.

Ur nyssberörda kommittéförslag och den för detsamma förebragta
motiveringen torde här få anföras följande:

Utmärkande för gällande organisation vore, dels att personalen
antoges för tjänstgöring antingen uteslutande vid Karlskrona station
eller uteslutande vid Stockholms station, dels att efter ansökan utnämning
skedde till viss befattning, vars innehavare genom fullmakt eller
konstitutorial tillförsäkrades bibehållande av befattningen med åtföljande
förmåner, samt att följaktligen ändring i personalens placering å de två
stationerna eller dess fördelning mellan de olika ovannämnda befattningarna
icke kunde ske annorledes än efter ansökningar av tjänstemännen
själva. Kommittérade ansågo, att flottans tjänst oavvisligen fordrade,
att civilstaten erhölle en ny organisation, vilken möjliggjorde personalens
användning å den station eller ort samt i den tjänstebefattning,,
där var och en kunde göra den största nyttan. Detta önskemål syntes
på fördelaktigaste sätt kunna uppnås genom en organisation i så måtto
liknande den militäriska, att personalen indelades i vissa tj änstegrader
med graden motsvarande bestämda inkomster och med befordran mellan
de olika graderna, på sätt förhållandet'' vore inom arméns och flottans
officerskårer, och som tilläte att personal, tillhörande viss eller vissa
tj änstegrader, kunde beordras eller kommenderas till bestridande av vissa
olika tjänstebefattningar. Den sålunda ombildade civilstaten borde lämpligen
benämnas marinintendenturkåren.

Följande tjänsteklasser föreslogos: marinöverintendent och chef av
kommendörs värdighet, förste marinintendent av kommendörkaptens av
2. graden värdighet, marinintendent av 1. graden av kaptens värdighet,,
marinintendent av 2. graden av löjtnants värdighet och marinunderintendent
av underlöjtnants värdighet. Till kåren skulle vidare räknas advokatfiskal,
marinintendentsaspiranter och marinintendentselever.

Kommitterade föreslogo, att såsom marinöverintendent skulle tjänstgöra
amiralitetsrådet i marinförvaltningen, som härför skulle åtnjuta ett
arvode å 2,000 kronor. Avlöningen för marininteudenterna av olika
grader funne kommittén lämpligen böra vid inträdet i viss grad motsvara
det belopp, vartill inkomsten för en officer vid flottan av motsvarande
värdighet uppginge, samt fördelas, i likhet med officerarnas, uti
lön, dagavlöning och inkvarterings bidrag. Härvid uppdelades marinintendenterna
av 1. graden på två löneklasser, i likhet med vad som
gällde beträffande kaptener. En förste marinintendent vid vardera av

flottans stationer i Karlskrona och Stockholm borde på obestämd tid
förordnas såsom souschef och härunder åtnjuta värdighet av kommendörkapten
av 1. graden samt uppbära ett arvode av 500 kronor för år.

Då antalet marinintendenter i högre grader icke borde sättas större
än behovet krävde, bleve befordringsutsikterna för personalen vid kåren
ojämförligt sämre än för officerarna. För att i någon mån minska
olägenheterna av detta förhållande, vilket kunde förorsaka svårighet att
för marinintendenturkåren erhålla duglig personal, ansåge kommittén en
särskild anordning böra vidtagas. Kunde genom ålderstillägg personalen
vid marinintendenturkåren beredas en fortgående, vid bestämda tidpunkter
påräknelig ökning i inkomster, syntes detta i ej ringa mån utjämna
de annars, vid jämförelse med officerskårens, alltför ofördelaktiga
befordringsutsikterna. Kommittén föreslog därför, att två ålderstillägg,
vartdera å 300 kronor, utgående efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad
tjänstgöring inom varje löneklass, måtte tilldelas marinintendent
av 1. och 2. graden samt marinunderintendent. Vidare borde den marinintendent,
som berordrades att bestrida proviantmästarbefattningen vid
Karlskrona station, utöver lönen erhålla någon avskrivningsprocent å
omhänderhavda artiklar, för att intresset och omsorgen om de stora och
värdefulla förråden skulle till gagn för staten städse hållas vid makt.
Därjämte borde till de marinintendenter, vilka förordnades att förrätta
kassörstjänst, utgå missräkningspenningar, vilka kommittén föreslog till
500 kronor. — För advokatfiskal i Karlskrona föreslog kommittén arvode
1,800 kronor och tjänstgöringspenningar 700 kronor, tillhopa 2,500 kronor.

Vid avlåtande till riksdagen av proposition i ärendet gjordes vissa
ändringar i det av kommitterade framlagda förslaget. För kårens
chef föreslogs sålunda ett arvode av allenast 1,000 kronor i stället för

2,000 kronor, detta enär de med chefsskapet förenade göromålen ansågos
icke bliva synnerligen betungande. De av kommittén föreslagna ålderstilläggen
till mariuintendenter upptogos heller icke i propositionen. Man
hade, på sätt av föredragande departementschefen erinrades, avsett att i
avlöningshänseende likställa marinintendenturkåren med officerskåren
och jämväl föreslagit inrättande av befattningar med regementsofficers
värdighet och avlöning, och vid sådant förhållande syntes det departementschefen,
att man, särskilt i betraktande därav att officerarnas tjänst
dock krävde längre utbildning och medförde större ansvar än intendenturtjänstemännens,
icke lämpligen kunde tillägga en intendenturtjänsteman
högre avlöning, än som tillkomme officer i motsvarande tjänstegrad.
I syfte att bereda tjänstemännen vid intendenturkåren bättre befordringsutsikter
föreslog Kungl. Maj:t i stället ett högre antal marinintendents -

1907 års
riksdag.

1917 års
riksdag.

tjänster av 1. graden, 1. löneklassen, och motsvarande minskning av de
lägre intendenttjänsterna.

Riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts förslag med vissa detaljändringar,
bland annat därutinnan, att arvodena åt souschefer vid flottans stationer
uteslötos.

Vid 1907 års riksdag bifölls eu av Kungl. Maj:t gjord framställning
om uppförande i staten för marinintendenturkåren av en marinöverintendent
med samma avlöningsförmåner som i Stockholm bosatt
kommendör vid flottan, och i sammanhang därmed borttogs det i staten
förut upptagna arvodet å 1,000 kronor åt marinöverintendent och chef.

Till förbättrande av marinintendenturkårens ekonomiska ställning
hade 1911 års riksdag medgivit en omläggning av personalantalet inom
kårens olika lönegrader. Ett förhållandevis större antal beställningar
hade förlagts till den lönegrad, som motsvarade kaptens inom officerskåren,
vars avlöningsstat tjänat som förebild vid uppgörande av marinintendenturkårens
avlöningsstat. I särskilda framställningar gjordes
emellertid från intendenturtjänstemännens sida gällande, att syftet med
denna omläggning, eller att bereda marinintendenturkårens personal en
befordringstur för uppnående av löjtnants- och kaptenslönerna, vilken
så nära som möjligt motsvarade den inom officerskåren förefintliga, dock
icke vunnits, beroende av den längre anställningstid, som vore fastställd
för marinintendenturkårens personal vid jämförelse med officerskårens.
Av flottans myndigheter väcktes förslag dels om ökning av marinintendenturkåren
dels ock om förbättrande av personalens avlöningsförmåner,
så att avlöningen komme att stå i rätt förhållande till det arbete och
det ansvar — icke minst det ekonomiska — som vore förenat med personalens
tjänstutövning.

Vid anmälan av de till femte huvudtiteln hörande frågor, som voro
avsedda att föreläggas 1917 års riksdag, fann föredragande departementschefen
visserligen spörsmålet om ökning av marinintendenturkårens numerär
icke vara i så utrett skick, att något förslag därom borde då avlåtas
till riksdagen, men ansåg på de i ärendet framlagda skälen åtgärder
av behovet påkallade för att snarast möjligt råda bot för den betydande
ojämnhet, som förefunnes i fråga om levnads- och tjänstålder
mellan officerskårens och marinintendenturkårens tre lägsta löneklasser.
Kungl. Maj:t föreslog ock 1917 års riksdag en omläggning av numerären
inom kårens olika tjänstek lasser utan höjning av det befintliga antalet

av 71 intendeuturbeställningar, så att, med bibehållande av marinöver i
in ten den tsbeställ ningen, antalet förste marinintendenter ökades från 3 till
6, antalet marinintendenter av 1. graden 1. löneklassen från 20 till 25
och antalet marinintendenter av 1. graden 2. löneklassen Irån 10 till 12,
under det att marinintendenterna av 2. graden minskades från 25 till
18 och marinunderintendenterna från 12 till 9. Förste marirnntendentsbeställningarna
föreslogos att uppdelas i två löneklasser, den ena med
kommendörkaptens av 1. graden och den andra med kommendörkaptens
av 2. graden löneförmåner. Till förstnämnda löneklass skulle uppflyttas
de båda chefsintendenterna, vilka redan hänfördes till kommendörkaptens
av 1. graden tjänsteklass och följaktligen även borde åtnjuta däremot
svarande avlöning. Till sistnämnda löneklass med enahanda avlöning
som kommendörkapten av 2. graden skulle höra övriga 4 förste marinintendenter.

Förslaget blev av riksdagen godkänt.

Avlöningen för marinintendenturkåren utgår sålunda för närvarande
enligt enahanda grunder som för officerskåren, därvid marinöverintendent
likställts med kommendör, förste marintendent av 1. löneklassen med
kommendörkapten av 1. graden, förste marintendent av 2. löneklassen
med kommendörkapten av 2. graden, marinintendent av 1. graden 1.
eller 2. löneklassen med kapten av motsvarande klass, marinintendent
av 2. graden med löjtnant och marinunderintendent med underlöjtnant.
Utom sålunda bestämd avlöning äger kassör å vardera av de två stationerna
åtnjuta missräkningspenningar till belopp av 500 kronor för år.
Advokatfiskalen vid Karlskrona station åtnjuter arvode 1,800 kronor och
tjänstgöringspenningar 700 kronor, tillhopa 2,500 kronor.

Läkarstaten vid flottan erhöll genom särskilda kungl. brev den 3
november 1824 och den 12 mars 1836 en organisation, som i huvudsak
oförändrad var gällande till 1900-talets början. I enlighet härmed
utgjorde de vid flottan anställda ordinarie läkarna en del av fältläkarkåren
och voro i likhet med arméns läkare underställda chefen för fältläkarstaten.
För beredande av det för flottans behov vid vanliga eller
möjligen påkommande större rustningar erforderliga antal läkare skulle
dock antagas stipendiater, ensamt tillhörande flottan.

Avlöningsförmånerna för personalen vid flottans läkarstat uppgingo
enligt 1902 års stater till följande belopp:

Marinläkar kåren.

Fältläkare ...............................................

Regementsläkare .....................................

Förste bataljonsläkare................................

Läkarstipendiat med högre stipendium........

Läkarstipendiat med lägre stipendium ....____

Inkvarteringsbidrag tillkom ej

Fast lön. Kronor.	Dagavlöning (under verk-lig tjänstgö-ring), för år. Kronor.	Summa. Kronor.
4,000	_	1,460	_	5,460
2,800	—	1,460	-	4,260	—
1,800	—	1,095	—	2,895	—
600	—	—	-	600	—
500	—	—	-	500	—

läkarpersonalen.

1902 års
riksdag.

1 statsverkspropositionen till 1902 års riksdag framlades förslag
angående omorganisation av flottans läkarstat och i samband därmed
iöneregleiing för densamma. Enligt detta förslag skulle läkarstaten numera
benämnas marinläkarkåren och bestå av en marinöverläkare, tillika
förste marinläkare (vid Stockholms station), en förste marinläkare (vid
Kailskrona station), marinläkare av 1. och 2. klasserna samt marinläkarstipendiater.
För marinöverläkaren föreslogs fast lön såsom förste marinläkare,
i men dagavlönmg och inkvarteringsbidrag i likhet med kommendör
vid flottan, vartill skulle komma ett arvode av 1,000 kronor för
tjänstgöring i marinförvaltningen och medicinalstyrelsen. Marinöverläkarens
avlöningsförmåner skulle sålunda uppgå till följande belopp:

lön ........................................................

dagavlöning å 6 kronor.................

inkvarteringsbidrag (i Stockholm)
arvode .................................

................................. 3,400 kronor

................................. 2,190 »

................................. 1,200 »

_ 1,000 »

eller sammanlagt 7,790 kronor

Avlöningen för förste marinläkare ansågs böra bestämmas till samma
belopp som för motsvarande läkare vid armén, regementsläkare, nämligen
lön 3,400 kronor, dagavlöning å 5 kronor samt inkvarteringsbidrag 600
kronor (i Karlskrona). Motsvarande avlöningsförmåner för marinläkare
av 1. klassen föreslogos att utgå med lika belopp som för äldre bataljonsläkare
vid armén eller med lön 2,400 kronor, dagavlöning å 4
kronor samt inkvarteringsbidrag efter 500 kronor i Stockholm och 400
kronor i Karlskrona. Marinläkarna av 2. klassen skulle endast undantagsvis
komma att tjänstgöra i land och vore därför ej jämförliga med yngre

bataljonsläkare vid armén. Det minsta belopp, för vilket dugliga sökande
till befattningarna kunde påräknas, ansågs vara 1,200 kronor för ar,
vilket belopp borde utgå såsom arvode. För tjänstgöring i land borde
bestämmas dagtraktamente till belopp av 7 kronor, och vid sjötjänstgöling
beräknades sjöavlöning komma att utgå. Marinläkarstipendiaternas
avlöningsförmåner föreslogos till 000 kronor för år, vartill under
tjänstgöring i land borde komma ett dagtraktamente av likaledes 7
kronor.

Med avseende särskilt å vikten därav, att verkligen dugande läkare
måtte finnas villiga att taga anställning och kvarstå i flottans tjänst,
borde för samtliga marinläkare rätt till höjning av lönen inträda efter
viss tids tjänstgöring i samma grad. Ålderstilläggen syntes böra utgå
för förste marinläkare med 600 kronor efter 5 år, för marinläkare av 1.
klassen med 500 kronor efter 5 år och ytterligare 500 kronor efter 10
år samt för marinläkare av 2. klassen med 300 kronor efter 5 ar och
ytterligare 300 kronor efter 10 år. Slutligen föreslogs ett belopp av
500 kronor såsom särskilt arvode till vardera av de två marinläkare,
vilka tjänstgjorde såsom sjukhusläkare i Karlskrona.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förevarande förslag i dess helhet.

I proposition till 1908 års riksdag angående omorganisation av
marinförvaltningen föreslogs i fråga om marinöverläkarbefattningen, att
denna måtte uppföras såsom en självständig befattning utan sammanblandning
med förste marinläkarbefattningen vid flottans station i
Stockholm. I avlönings- och pensionshänseende ansågs marinöverläkaren,
i likhet med vad senast vid 1907 års riksdag bestämts i fråga om marinöverintendenten,
böra likställas med kommendör vid flottan. I stället för
i staten förekommande lön, dagavlöning och arvode för marinöverläkaren,
tillhopa 6,590 kronor, borde alltså upptagas dels för marinöverläkaren
lön 6,000 kronor och daglöning å 6 kronor 2,190 kronor — vartill
komme inkvarteringsbidrag med 1,200 kronor — och dels för ytterligare
en förste marinläkare lön 3,400 kronor och dagavlöning å 5 kronor 1,825
kronor jämte inkvarteringsbidrag 1,000 kronor. Sedan de för berörda
ändamål behövliga medlen av 1908 års riksdag anvisats å extra stat,
blevo befattningarna enligt beslut av 1909 års riksdag uppförda å ordinarie
stat.

Vid 1908 års riksdag framlades vidare av Kungl. Maj:t förslag om
höjning av avlöningen för marinläkare av 2. graden (klassen) och marinläkarstipendiater
till 1,500 kronor och 900 kronor från respektive 1,200
kronor och 600 kronor. Höjningarna motiverades med hänvisning till det

1908 och 1909
års riksdagar.

1S11 års
riksdag

förhållandet, att genom 1907 års riksdags beslut fältläkarkårens stipendiater
erhållit ökade stipendier och att vidare genom 1906 års riksdags
beslut stipendier å 750 kronor tilldelats de nyinrättade civila läkarstipendiaterna,
som dels icke vore underkastade någon utgift för uniform,
dels på sina förordnanden hade rikligt tillfälle till extra inkomster, något
som en marinläkare av 2. graden eller marinläkarstipendiat nästan aldrig
kunde påräkna under sina kommenderingar.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blev av riksdagen bifallet.

Samtidigt därmed att förslag angående omorganisation av fältläkarkåren
avgavs till 1911 års riksdag, avläts särskild proposition medförslag
om lönereglering för marinläkarkåren. För marinöverläkaren föreslogs
icke någon ändring i de förutvarande avlöningsförmånerna (lön
6,000 kronor, dagavlöning 6 kronor för dag samt inkvarteringsbidrag
1,200 kronor). För förste marinläkare föreslogs en höjning av lönen med
1,100 kronor eller från 3,400 till 4,500 kronor, medan dagavlöning fortfarande
skulle utgå med 5 kronor per dag; avlöningen blev följaktligen
bestämd lika med kommendörkaptens av 1. graden. Ej heller för
marinläkare av 1. graden (klassen) ifrågasattes någon höjning i den till
4 kronor per dag uppgående dagavlöningen, medan lönen föreslogs höjd
med 1,000 kronor, eller från 2,400 till 3,400 kronor, varjämte för den
å Oscar-Fredriksborg placerade marinläkaren föreslogs ett arvode å 500
kronor. Arvodena åt marinläkare av 2. graden (klassen) föreslogos ökade
med 300 kronor, från 1,500 till 1,800 kronor, medan stipendierna åt
marinläkarstipendiaterna skulle bibehållas vid 900 kronor.

Beträffande ålderstilläggen föreslogs borttagande av det förut med 600
kronor till förste marinläkare efter 5 år utgående ålderstillägget, medan
de två ålderstilläggen för marinläkare av 1. graden nedsattes från 500
kronor till 300 kronor vartdera samt det andra ålderstillägget (å 300
kronor) för marinläkare av 2. graden indrogs. För marinläkare av 2.
graden och marinläkarstipendiater skulle under tjänstgöring i land fortfarande
utgå ett dagtraktamente av 7 kronor, dock med visst tillägg,
därest tjänstgöringen överstege angivet antal dagar.

Riksdagen biföll i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag och anförde därvid
följande. Ehuru vid fältläkarkårens omorganisation några fördelnings!åkare
icke uppförts på ordinarie stat, fann sig riksdagen böra bifalla den föreslagna
förbättringen i förste marmläkares löneförmåner. Riksdagen ansåg
det även riktigt, att marinläkarna av 1. graden erhölle en begynnelseavlöning,
motsvarande de äldre bataljonsläkarnas löneförmåner. Då några
befattningar, motsvarande regementsläkartjänsterna vid armén, icke funnes

vid marinen, vore marinläkarnas av 1. graden befordriugsutsikter betydligt
sämre än de äldre bataljonsläkarnas, vadan det^ vore på sm
plats” att marinläkarna av 1. graden i stället komma i åtnjutande av
två ålderstillägg. Härigenom komme beloppet av en marinläkares av
1. graden avlöning efter 10 års tjänst att ligga ungefär mitt emellan
beloppen av en äldre bataljonsläkares och en regementsläkares löneförmåner.
Marinläkarna av 2. graden vore närmast att jämföra med extra
bataljonsläkare vid armén, men skulle erhålla något fördelaktigare löneförmåner.
Mot detta förslag, som huvudsakligen syntes motiverat av
den längre tjänstgöring, som ålåge marinläkare av 2. graden i jämförelse
med extra bataljonsläkare, hade riksdagen intet att erinra. Dagtraktamentena
för marinläkare av 2. graden och marinläkarstipendiater
blevo av riksdagen bestämda till 8 kronor under hela tjänstgöringstiden
i land eller till samma belopp, vartill motsvarande förmån fastställts för
extra bataljonsläkare vid armén under tjänstgöring utom egen bostadsort
ävensom för fältläkarstipendiaterna.

De av riksdagen år 1911 sålunda bestämda löneförmånerna, vilka
sedan dess icke undergått någon förändring, framgå av efterföljande
sammanställning.

Lön

(arvode).

Kronor.

Marinöverläkare....	6,000
Förste marinläkare	4,500
Marinläkare av 1.
graden .............	l)3,400
Marinläkare av 2.
graden .............	1,800
Marinläkarstipen-	900
diat..................

Begynnelseavlöning.

Dagavlöning

Inkvarterings bidrag.

kronor.

Stockholm
o.
Kronor. [| Göteborg.

Kronor.

Annan

ort.

Kronor.

— 2,190
1,825

1,460

*)-

1,200

1,000

500

600

400

Summa avlöning.

Stockholm
o.
Göteborg.

Kronor.

Älders tillägg.

Annan

ort.

Kronor.

Slutavlöning.

Sam man lagt belopp.

Kronor.

9,390
7,325

5,360

1,800

900-

6,925
5,260
1,800
900—1

600

300

Stockholm
o.
Göteborg.

Kronor.

Annan

ort.

Kronor.

9,390

7,325

5,960

2,100

900

6,925
5,860

2,100;—

900 -

'') En marinläkare av 1. graden, placerad å
station åtnjuta vardera ett arvode av 500 kronor.

Osear-Fredriksborg, samt de båda sjukhusläkarna vid Karlskrona
- 2) Vid tjänstgöring i land dagtraktamente med 8 kronor.

Flottans

poliskår.

1902 års
riksdag.

1909 års
riksdag.

Vid Karlskrona station har allt sedan år 1873 funnits en flottans
poliskår, vars personal intill utgången av år 1899 avlönades från anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll. Sistnämnda år föreslooKung],
Maj:t riksdagen, att särskild polispersonal skulle anställas jämväl
vid Stockholms station och att såväl denna personal som den förut vid
Karlskrona station befintliga polispersonalen skulle upptagas såsom gemensam
poliskår för flottan. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslå* i
amnet godkände riksdagen år 1899 stat för flottans poliskår''med följande
avlöningar: för poliskommissarien i Karlskrona 1,600 kronor, för poliskommissaiien
i Stockholm, tillika väbel med avlöning såsom sådan å
annan stat, arvode 800 kronor, för överkonstapel 1,200 kronor och för
poliskonstapel 668 kronor i avlöning och 132 kronor i beklädnadsersättnmg,
tillhopa 800 kronor. Samtliga befattningshavare, med undantag
av poliskommissarien i Stockholm, ägde därjämte efter resp. 5 och 10
års ™l vitsordad tjänstgöring inom graden åtnjuta två ålderstillägg, att
utgå för poliskommissarien i Karlskrona med 200 kronor vartdera samt
för överkonstaplar och poliskonstaplar med 100 kronor vartdera. Avdrag
för fri bostad i kronans hus skulle ske med 150 kronor per år för
kommissarie och överkonstapel samt med 100 kronor per år för konstapel.
Staten upptog därjämte 1,000 kronor till extra konstaplar och
uppmuntringspennmgar åt personalen vid Karlskrona station samt 800
kronor till enahanda ändamål vid Stockholms station.

Lönereglering för poliskåren genomfördes på Kungl. Majrts förslag
vid 1902 års riksdag, och skulle enligt densamma avlöningen utgöraför
poliskommissarien i Karlskrona 1,900 kronor, för poliskommissarien i
Stockholm, tillika väbel med avlöning såsom sådan å annan stat, 1,000
kronor, för överkonstapel 1,500 kronor och för poliskonstapel 968 kronor
avlöning och 132 kronor beklädnadsersättning, tillhopa 1,100 kronor.

I bestämmelserna om ålderstillägg och avdrag för fri bostad i kronans
hus skedde ingen ändring. För vardera stationen anvisades ett belopp
av 1,500 kronor till extra konstaplar och ett belopp av 1,000 kronor
till uppmuntringspennmgar.

Sedan 1907 och 1908 årens riksdagar anvisat medel för beredande
av tillfälliga lönetillägg till överkonstaplar och konstaplar att utgå med
300 kronor i Stockholm och 200 kronor i Karlskrona, framlade Kungl.
Maj:t vid 1909 års riksdag förslag till ny lönereglering för kåren.
M a r i n t or val t m n gen hade beträffande överkonstaplar och konstaplar föremål-
6n Ökning av begynnelseavlöningen med det belopp, varmed det
tillfälliga lönetillägget till nämnda personal vid stationen i Stockholm

utginge, eller 300 kronor, varigenom alltså begynnelseavlöningen skulle
bliva för överkonstapel 1,800 och för konstapel 1,400 kronor. Ålderstillägg
skulle utgå med samma belopp som dittills. Dessutom föreslog
marinförvaltningen, att överkonstaplar och konstaplar måtto erhålla rätt
till inkvartering eller inkvarteringsbidrag, det sistnämnda bestämt till
samma belopp som lör flaggunderofiicer resp. underofficer av 2. graden,
eller i Stockholm 300 resp. 240 kronor, och i Karlskrona 240 resp. 180
kronor. Den förut vid staten fogade bestämmelsen om avdrag för fri
bostad i kronans hus skulle bortfalla. Vidare skulle den särskilda beklädnadsersättningen
för poliskonstaplarna borttagas ur staten och hela
den kontanta avlöningen i densamma upptagas såsom arvode.

Ehuru det syntes föredragande departementschefen något tveksamt,
huruvida marin förvaltningens förslag, då det gällde att lör en längre tid
framåt ordna poliskårens avlöningsförhållanden, fullt motsvarade behovet,
särskilt för personalen vid Stockholms station, ansåg sig dock departementschefen
kunna ansluta sig till förslaget, då de ledande principerna,
eller lika stor lön för liknande befattningar vid de olika stationerna och
högre inkvarteringsbidrag åt befattningshavare i Stockholm än åt motsvarande
i Karlskrona, i allmänhet voro tillämpade å staterna för flottans
övriga personal. Vad vidare anginge själva avlöningsbeloppens behöriga
avvägande, syntes därvid vara att beakta ett uttalande, som gjorts av
1907 års riksdag vid beviljande av tillfälligt lönetillägg åt överkonstaplarna
och konstaplarna, nämligen att personalen vid flottans poliskår
icke behövde uppfylla de höga fordringar, som ställdes på såväl flottans
underofficerskår som ock de större städernas poliskårer.

Beträffande poliskommissariernas avlöningsförmåner hade av marinförvaltningen
icke föreslagits annan ändring, än att den gällande bestämmelsen
om avdrag med 150 kronor per år för fri bostad i kronans
hus skulle utgå ur staten. I detta sammanhang erinrade departementschefen,
att den dåvarande innehavaren av befattningen såsom poliskommissarie
vid Karlskrona station tillika vore poliskommissarie vid stadens
poliskår. Någon giltig grund för att icke befattningen där, liksom i
Stockholm, skulle kunna med fördel förenas med väbelsbefattningen,
syntes icke förefinnas, men av billighetsskäl ifrågasattes icke för det dåvarande
någon ändring däri.

I enlighet härmed avläts till riksdagen förslag i ämnet, och blev förslaget
av riksdagen bifallet.

I anledning av 1914 års senare riksdags beslut om omorganisation
från och med år 1916 av krigsdomstolarna, varigenom väbelsbefattningarna

1915 års
riksdag.

skulle upphöra, framlade Kungl. Maj:t vid 1915 års riksdag förslag om
ändrad organisation för flottans poliskår vid Stockholms station, där
förut poliskommissarien tillika tjänstgjort som väbel. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle poliskommissarien, till lättande av arbetet för överkonstaplarna,
vara skyldig att jämväl fullgöra en del överkonstapel eljest
åliggande tjänstgöring. Som avlöning föreslogs ett arvode av 2,400
kronor, två ålderstillägg å 200 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring
samt inkvarteringsbidrag å 300 kronor. Då avlöningen sålunda skulle
bliva större för poliskommissarien vid Stockholms station än för motsvarande
befattningshavare vid Karlskrona station, vilken senare förenade
sin befattning vid marinen med dylik befattning i stadens tjänst,
föreslog Kungl. Maj:t, att det mera omfattande arbetet för poliskommissarien
i Stockholm borde angivas i staten för poliskåren (»poliskommissarie
tillika fullgörande vissa åligganden, tillhörande överkonstapel»).

Riksdagen ansåg, att vid stationen i Stockholm givetvis borde
finnas en tjänstinnehavare, som hade befäl över den övriga personalen
och som tillika i mån av behov tjänstgjorde som poliskommissarie, men
denna uppgift borde enligt riksdagens mening lämpligen kunna fullgöras
av en överkonstapel, som på grund härav borde hava högre avlöning
än de övriga överkonstaplarna. För denne överkonstapel bestämde riksdagen
ett begynnelsearvode av 2,400 kronor samt enahanda ålderstillägg
och inkvarteringsbidrag, som tillkomme överkonstapel.

Till ifrågavarande personal utgå sålunda för närvarande följande
avlöningsförmåner:

Poliskommissarie ........

Överkonstapel, tillika
tjänstgörande såsom
poliskommissarie .....

Överkonstapel..............

Konstapel...................

För vardera stationen äro därjämte, såsom förut nämnts, anvisade
särskilda belopp av 1,500 kronor till extra konstaplar och 1,000 kronor
till uppmuntringspenningar.

Begynnelseavlöning.

Ålderstillägg.

Slutavlöning.

Arvode.

Kronor.

Inkvarterings bidrag.

Stock holm.

Kronor.

Karls krona.

Kronor.

Summa avlöning.

Stock holm.

Kronor.

Karls krona.

Kronor.

An tal.

Samman lågt belopp.

Kronor.

Stock holm.

Kronor.

Karls krona.

Kronor

1,900

2.400
1,800

1.400

300

240

180

2,700

2,100

1,640

1,900

2,040

1.580

400

200

2,900

2,300

1.840

2,300

2,240

1.760

Kullföringspersonal.

År 1901 bestämdes den vid marinens rullföringsväsende anställda
personalens avlöningsförmåner efter samma grunder som för arméns motsvarande
personal, att utgå med följande belopp:

sjörullföringsområdesbefälhavare, dagavlöning å 4 kronor
i 300 dagar.............................................................. kronor 1,200: —

sjörullföringsbiträde, dagavlöning å 2 kronor i 300

dagar ................................................................................. » 600:-

Förändring i dessa löneförmåner vidtogs först år 1908, då antalet
dagar, för vilka avlöning finge beräknas, ökades till 365. Härigenom
kom avlöningen för år att sluta på 1,460 kronor för sj örullföringsbefälhavare
och 730 kronor för sjörullföringsbiträde.

Från och med år 1914 tillerkändes den i Stockholm placerade sjörullföringsområdesbefälliavaren
en ökning i ersättningen med 1 krona för
dag och det i Stockholm tjänstgörande sjörullföringsbiträdet en motsvarande
ökning med 1 krona 50 öre för dag.

Slutligen vidtogs från 1916 års ingång en ytterligare löneförhöjning
för ifrågavarande personal, i det att ersättningen för samtliga befälhavare
och biträden, med undantag för biträdet i Stockholm, höjdes med
1 krona för dag. Härigenom kom denna personal att erhålla samma
löneförmåner, som redan från och med år 1915 utgingo till rullföringspersonalen
vid armén (se sid. 33—35).

Enligt 1918 års stat är följaktligen hithörande personals avlöning
upptagen till följande belopp:

sjörullföringsområdesbefälhavare i Stockholm,’ 6 kronor
för dag........................................................................ kronor 2,190: —

sjörullföringsområdesbefälhavare å annan ort, 5 kronor

för dag................................................................................. » 1,825: —

sjörullföringsbiträde i Stockholm, 3 kronor 50 öre för

dag... ................................................................................. » 1,277:50

sjörullföringsbiträde å annan ort, 3 kronor för dag... » 1,095: —

1901 års
riksdag.

Kustartilleriets officerare, underofficerare och underofficerskorpraler.

I samband med beslut vid 1901 års riksdag, att, med indragning
av dåvarande Vaxholms och Karlskrona artillerikårer, ett kustartilleri
skulle uppsättas från och med nästföljande år, ordnades avlöningsförhållandena
för personalen vid det nya vapnet. Utredning i ärendet hade
verkställts av en den 17 november 1899 av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté,
vilken beträffande avlöningen anfört bland annat följande.

För vinnande av enhet i avlöningssystem under femte huvudtiteln,
och då tjänsten vid kustartilleriet och flottans landtjänstgöring icke syntes
vara så olikartade, att de betingade skilda löneförmåner, borde dessa
vara lika, för såvitt icke särskilda förhållanden påkallade avvikelse. Fn
dylik avvikelse ifrågasattes emellertid av kommittén beträffande de vid
ovannämnda artillerikårer, liksom vid arméns truppförband i allmänhet,
dittills anvisade kompanichefsarvodena.

Flottans avlöningssystem skulle för kustartilleriets officerskår i dess
helhet innebära föga förändring i summan av utgående löneförmåner,
beräknad efter de för Karlskrona artillerikår gällande bestämmelser, enär
de ökade inkvarteringsbidragen (se sid. 52—53) motvägdes av indragna
arvoden. Detta avlöningssystem medförde emellertid en beaktansvärd
fördel därigenom, att det i följd av det högre inkvarteringsbidraget
vore ägnat att minska differenserna i avlöningsförmåner för den del av
officerskåren, vilken hade inkvartering in natura, och den del, som ej
komme i åtnjutande av denna fördel.

A andra sidan medförde det ökade inkvarteringsbidraget icke för de
äldre kaptenerna tillräcklig ersättning för förlusten av kompanichefsarvodet.
Visserligen komme den, som förordnades till kompanichef, när
organisationen blivit genomförd, att under sammanlagda tjänstgöringstiden
såsom kompaniofficer erhålla ersättning för sagda arvode i form av
högre inkvarteringsbidrag; men en officer av den ålder, att han förordnades
till kompanichef, kunde förmodas hava bildat familj, vid vilket
förhållande hans avlöning, kompanichefsarvodet inberäknat, torde få anses
vara så knappt tillmätt, att någon nedsättning därav ej borde kunna
sättas ifråga. Det borde även ihågkommas, att det befintliga antalet av
kompanichefsarvoden hade berättigat kompaniofficerarna att med tämligen

hög grad av säkerhet påräkna att under sin tjänstgöring i kaptensgraden
komma i åtnjutande av sådant arvode intill avskedstagandet eller vunnen
befordran. Åven borde beaktas, att större delen av officerskåren erhölle
inkvartering in natura, så att höjning av inkvarteringsbidraget ej komme
denna del till godo, varemot den drabbades av varje nedsättning av
arvodena.

Av nu anförda skäl hade kommittén beräknat avlöningsförmåner för
kustartilleriets officerare enligt den vid flottan tillämpade norm, dock
med den skillnad, att utöver flottans avlöningsförmåner arvoden beräknats
skola tillkomma alla kompanichefer till belopp av 600 kronor, samt
med viss modifikation vid beräknande av inkvarteringsbidrag. Dylikt
föreslogs att med nedanstående belopp tilldelas varje officer, vilken åtnjöte
dagavlöning och ej innehade boställe i kronans hus:

	I Stockholm. Kronor.	A annan ort. Kronor.
i Generalsperson ..................................................................	1,200: —
) Regementsofficer ................................................ ............	1,000: —	600: —
! Kapten ............................................................................	500:-	400: —
i Subalternofficer ..................................................................	400:-	300: —

Vad anginge underofficerarna skulle avlöning enligt flottans system
för dem vara avgjort fördelaktig, och då deras ställning i ekonomiskt
avseende varit mycket bekymmersam samt kommittén ansäge ytterligare
förbättring av densamma vara högeligen av behovet påkallad, så att
underofficerarna erhölle en deras fordrande och ansvarsfulla tjänstgöring
mera motsvarande avlöning, hade kommittén i denna omständighet funnit
ett tungt vägande skäl att för kustartilleriets underofficerskår föreslå
avlöning i likhet med den för flottans underofficerskår bestämda.

I den till riksdagen avlåtna framställningen anslöt sig Kungl. Maj:t
i fråga om officerarnas avlöning till kommitténs förslag, men i fråga om
underofficerarnas följdes enahanda grunder, som vid samma riksdag föreslagits
beträffande motsvarande personal vid armén. Avlöningen skulle
således bliva för styckjunkare, fiaggjunkare och flaggmaskinist (= nuvarande
underofficer av 1. graden): lön 1,020 kronor och dagavlöning
(å 2 kronor) 730 kronor, eller tillhopa 1,750 kronor, samt för sergeant,

stabstrumpetare, maskinist och rustmästare (= nuvarande underofficer av
2. graden): lön 720 kronor och dagavlöning (å 1 krona 50 öre) 547
kronor 50 öre, eller tillhopa 1,267 kronor 50 öre, vartill skulle för båda
underofficersgraderna komma inkvarteringsbidrag med 200 kronor i Stockholm
och 150 kronor å kustfästning.

I fråga om avlöningen för manskap vid kustartilleriet hade kommittén,
som icke förbisett, att även en måttlig höjning av avlöningen
medförde en högst betydande ökning i statens slutsumma, icke ansett
sig böra, utöver naturaförmåner av förplägnad, beklädnad, kasern!bryggning
m. m., föreslå avlöningsförmåner till högre belopp än som enligt
kommitténs förmenande vore oundgängligen nödvändigt, för att man
skulle med någon grad av sannolikhet kunna antaga, att rekryteringen
såväl som den erforderliga rekapitulationen bleve betryggade och att
stamtruppen således komme att finnas till icke blott på papperet. I
överensstämmelse härmed hölle kommittén det ingalunda för nödvändigt,
att kustartilleriets manskap i alla lönegrader erhölle så hög kontant avlöning
som manskap vid flottans sjömanskår. Avlöningen till sjömanskåren
måste nämligen röna inflytande av den avlöning, som i handelssjöfarten
anställt manskap åtnjöte. Likaledes kunde, på sätt jämväl
riksdagens revisorer uttalat, avlöningen för minörer vid kustartilleriet
utan olägenhet sättas något lägre än den, som för det dåvarande tillkomme
flottans minörer, detta så mycket hellre som minörkompanierna
i allmänhet visat sig vara jämförelsevis mindre svåra att rekrytera.

För att kunna såvitt möjligt begränsa kostnaderna för avlöningen
måste hänsyn tagas till om den anvärvade under sin första kapitulationstid
inlärde yrke, med vars tillhjälp han efter kapitulationstidens
slut kunde erhålla förmånlig civil anställning. I sådant fall måste avlöningsförmånerna
bestämmas till belopp jämförligt med det, som erhölles
i detta yrke, för att rekapitulation skulle kunna påräknas. Så vore i
större omfattning förhållandet med minörer och eldare, vadan den för
övriga avdelningar tillräckliga avlöning i de högre lönegraderna ej torde
vara tillfyllest för att förmå en minör eller eldare att rekapitulera.

På grund härav föreslog kommittén avlöning i de tre högsta lönegraderna
för kustartilleriets manskap enligt två olika avlöningsskalor,
den högre för minör- och eldaravdelningama och den lägre för artilleri-,
ekonomi- och hantverksavdelningarna. Vad anginge underofficerskorpraler,
som åtnjöte lön i 1. lönegraden, föreslogos följande avlöningsförmåner
:

för minör- och eldaravdelningarna:

månadslön, för år.................................... kronor 300: —

dagavlöning å 80 öre, för år ............ » 292: — kronor 592-__

för artilleri-, ekonomi- och hantverksavdelningarna:

månadslön, för år.................................... kronor 300: —

dagavlöning k 70 öre, för år ............ » 255: 50 pronor 555. 50

Enligt den till riksdagen avlåtna framställningen fann emellertid
föredragande departementschefen icke tillräckliga skäl föreligga att i detta
avseende göra skillnad mellan manskap i samma lönegrad, men tillhörande
olika avdelningar. Däremot ansågs avlöningsbeloppet för man inom
varje lönegrad icke böra understiga den avlöning, som enligt samtidigt
av chefen för lantförsvarsdepartementet framlagt förslag skulle tillkomma
motsvarande personal vid armén. För manskap i 1. lönegraden borde
därjämte avlöningen med hänsyn till den längre tid, som enligt föreslagna
bestämmelser rörande manskapets utbildning komme att förflyta,
innan denna lönegrad vid kustartilleriet uppnåddes, sättas något högre
än för manskap i samma grad vid armén, och föreslogos sålunda för
manskap i 1. lönegraden följande avlöningsbelopp:

månadslön, för år............................................ kronor 300: —

dagavlöning k 70 öre, för år ..................... » 255: 50 kronor 555. 50

För ett begränsat antal underofficerskorpraler, — av kommittén
föreslaget till 50 — vilka erhållit tillstånd att bo utom kasern, skulle
därjämte utgå inkvarteringsbidrag till månatligt belopp av 15 kronor i
Stockholm och 10 kronor å kustfästning.

Kungl. Maj:ts förslag till lönereglering blev, beträffande såväl officersoch
underofficers- som manskapskårema, av riksdagen bifallet.

De förmåner, som år 1902 vid kustartilleriets uppsättande tillkommo
dess personal, framgå av efterföljande tablå.

1902 års
riksdag.

Avlöning för år enligt

(vid tjänst -

. • •	Lön. Kronor.	Daga\ ä kronor.	löning Kronor.	Bekläd- nads- penningar. Kronor.
Chef för kustartilleriet .............................................	8,000	_	6	_	2,190
Överste .................................................................	6,000	—	5	—	1,825	—	—	—
Överstelöjtnant.........................................................	4,000	—	4	—	1,460	—	—	—
Major ....................................................................	3,500	—	4	—	1,460	—	—	—
Kapten av 1. klassen...............................................	2,800	—	3	—	1,095	—	—	—
Kapten av 2. klassen................................................	1,800	—	3	-	1,095	—	—	—
Löjtnant ..................................................................	1,200	—	2	—	730	—	—	—
Underlöjtnant ..........................................................	600	—	2	—	730	—	—	—
Underofficer av 1. graden ........................................	1,020	—	2	—	730	—	—	—
Underofficer av 2. graden ........................................	720	—	1	50	547	50	T-	—
Underofficerskorpral (1. lönegraden för manskap).........	300	—	—	70	255	50	108	—

*) Till 17 kompanichefer därjämte arvoden å 600 kronor.

*) Beloppet beräknat efter ett portionspris av 6 3 öre med tillägg av 10 % i tillagningskostnad, i av -

Vid 1902 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t reglering av avlöningsförmånerna
för personalen vid kustartilleriet, så att denna skulle bliva
med avseende å fast lön, dagavlöning och inkvarteringsbidrag likställd
med motsvarande personal vid flottan (jfr sid. 55). Propositionen innebar
för personalen vid kustartilleriet följande förändringar i avlöning:

för officerare: höjning av lönen med 500 kronor för överstelöjtnant
och major, med 600 kronor för kapten (av 1. och 2. klassen), med 300
kronor för löjtnant samt med 120 kronor för underlöjtnant; höjning
av dagavlöningen med 1 krona per dag för samtliga; samt höjning av
inkvarteringsbidraget för chefen för kustartilleriet med 300 kronor, för
överste i Stockholm med 200 kronor och å annan ort med 300 kronor,
varjämte inkvarteringsbidraget för officerare i Göteborg sattes till samma
belopp som för officerare av motsvarande grad i Stockholm;

för underofficerare: höjning av inkvarteringsbidraget för styckjunkare,
flaggjunkare och flaggmaskinist (= underofficer av 1. graden) i Stockholm

1902 års stater

göring i land).

		Inkvarteringsbidrag	Summa avlöning.
Värdet av
portion.			i				Kustfäst- ning.
;		1 Stockholm.	kustfäst ning.		Stockholm.
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
		1,200				11,390	_	_	_	Chef för kustartilleriet.
	—	1,000	—	600	—	8,825	—	8,425	—	Överste.
—	—	1,000	—	600	—	6,460	—	6,060	—	Överstelöjtnant.
—	—	1,000	—	600	—	5,960	—	5,560	-	Major.
	—	500	—	400	—	*) 4,395	—	'') 4,295	—	Kapten av 1. klassen.
_	—	500	—	400	—	,‘) 3,395	—	‘) 3,295	—	Kapten av 2. klassen.
—	—	400	—	300	—	2,330	—	2,230	—	Löjtnant.
—	—	400	—	300	—	1,730	—	1,630	—	Underlöjtnant.
—	—	200	—	150	—	1,950	—	1,900	—	Underofficer av 1. graden.
—	—	200	—	150	—	1,467	50	1,417	50	Underofficer av 2. graden.
*)255	50	180	—	120	—	1,099	—	1,039	—	Underofficerskorpral (1. lönegr

randat tal 70 öre.

med 100 kronor, i Göteborg med 150 kronor och å annan ort med 90
kronor, för sergeant, stabstrumpetare, maskinist och rustmästare (= underofficer
av 2. graden) i Stockholm med 40 kronor, i Göteborg med 90
kronor och å annan ort med 30 kronor. I sammanhang med denna
lönereglering skulle dock de dittills i staten för kustartilleriet anvisade
kompanichefsarvodena upphöra att utgå. Riksdagen biföll Kungl. Majits
ifrågavarande framställning.

I statsverkspropositionen till 1903 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att samma löneförbättring, som samtidigt begärdes för flottans underofficerare,
d. v. s. höjning av den fasta lönen med 180 kronor (jfr
sid. 56), även måtte komma kustartilleriets underofficerare till del. Framställningen
vann riksdagens bifall.

Vid 1907 års riksdag föreslogs i statsverkspropositionen löneförbättring
åt underofficerarna och manskapet vid kustartilleriet.

1903 års
riksdag.

1907 års
riksdag.

Vad först angår underofficerarna anfördes i den till riksdagen avlåtna
framställningen, att underofficerarna av 2. graden vid kustartilleriet
hos Kungl. Maj:t begärt, bland annat, att varda i avseende å löneförmåner
likställda med underofficerarna av motsvarande grad vid flottan
under tjänstgöring i land. Det ansågs emellertid, att avlöningen till
kustartilleriets underofficerspersonal alltjämt borde huvudsakligen utgå
efter samma grunder som till motsvarande personal vid armén, och i
enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t, att åt underofficerarna av såväl
1. som 2. graden vid kustartilleriet måtte beredas en sammanlagd ökning
i avlöningen av 312 kronor 50 öre om året, att utgå dels genom
en med 50 öre om dagen eller 182 kronor 50 öre om året förhöjd dagavlöning
dels ock i form av ersättning för ved och ljus med 130 kronor
om året.

Beträffande de föreslagna grunderna för förbättring av underofficerarnas
av 1. graden vid kustartilleriet avlöningsförmåner fann riksdagen
icke anledning till erinran. Vad anginge underofficerarna av 2. graden
beslöt emellertid riksdagen, i anslutning till en inom riksdagen väckt
motion, att dessa skulle erhålla samma avlöningsförmåner, som underofficerarna
av motsvarande grad vid flottan åtnjöte vid tjänstgöring i land.

Ersättningen för bränsle och lyse sattes sålunda för denna personalgrupp
till 100 kronor för år och dagavlöningen höjdes med 50
öre till 2 kronor, varjämte, med anledning av riksdagens ovanberörda
beslut, i avlöningsstaten infördes ett avlöningstillägg av 243 kronor 80
öre för beredande av samma förmåner, som underofficerare av motsvarande
grad vid flottan åtnjöte under tjänstgöring i land (tillhopa 2,213
kronor 80 öre respektive 2,153 kronor 80 öre för år, jfr sid. 60—61).

I fråga om avlöningen åt kustartilleriets manskap föreslog Kung!.
Maj:t likställighet med flottans manskap, då vid kustartilleriet ännu
större svårigheter än vid flottan visat sig för vidmakthållande av manskapsnumerären
och från kustartilleriets målsmän framhållits, att en förbättring
i förhållandena icke kunde förväntas inträda med mindre dylik
höjning av avlöningen ägde rum. De av kustartilleriets manskap, som
voro underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden, skulle sålunda erhålla
förhöjning i månadslön, dagavlöning och inkvarteringsbidrag ävensom
förmånen av uppmuntringspenningar och lönetillägg. Därjämte
föreslogs höjning av antalet inkvarteringsbidrag för underofficerskorpraler
från 50 till 100.

Kungl. Maj:ts förslag i fråga om avlöning åt kustartilleriets manskap
blevo av riksdagen bifallna, dock med det undantaget att antalet
inkvarteringsbidrag åt underofficerskorpraler sattes till 75. Beträffande

underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden blevo härigenom följande
limer fastställda:

lön för år......................................... kronor 540: —

dagavlöning å 80 öre, lör år ... » 292: kronor 832: —

Inkvarteringsbidraget skulle för underofficerskorpral, som innehade
eu tjänstetid vid kustartilleriet av minst 81 månader (6 V* år), utgå med
240'' kronor i Stockholm och Göteborg och 180 kronor å kustposition
samt för annan underofficerskorpral med respektive 180 och 120

kronor. _ „ ..

Slutligen skulle uppmuntringspenningar och lönetillägg utgå enligt

samma grunder som vid flottan (se sid. 54 och 59).

Kungl. Maj:t föreslog därefter 1908 års riksdag, att avlöningen åt
underofficerare av 2. graden måtte få utgå under enahanda rubriker och
med lika belopp under varje rubrik som för motsvarande grad vid flottan,
varigenom full likställighet skulle vinnas mellan kustartilleriets och flottans
underofficerare av 2. graden. Det särskilda avlöningstillägget av
243 kronor 80 öre skulle därvid försvinna. Detta förslag blev emellertid
av riksdagen avslaget, enär det skulle innebära införande vid kustartilleriet
av två nya avlöningsrubriker, beklädnadsersättning och portionsersättning,
och medföra, att avlöningen för framtiden komme att utgå
på olika sätt till underofficerare av 1. och av 2. graden.

Sedermera framlade Kungl. Maj:t för 1909 års riksdag förslag om
att, för vinnande av den åsyftade likställigheten, vid kustartilleriet höja
lönen för underofficerare av 2. graden till 1,100 kronor och dagavlöningen
till 2 kronor 12 öre, varvid omförmälda särskilda avlöningstillägg
skulle bortfalla. Detta förslag vann riksdagens bifall.

Beträffande det underofficerskorpraler tillkommande inkvarteringsbidraget
blev vid 1910 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t den
ändring genomförd, att bidraget därefter skulle få utgå allenast till
underofficerskorpral, som vore gift eller änkling med minderårigt barn,
men utan begränsning av det högsta antal löntagare, som därav skulle
kunna få del.

Sedermera blev, på grund av ändrade befordnngsföresknfter, x staterna
från och med år 1916 stadgat, att för förmånens åtnjutande skulle
erfordras en tjänstetid av 72 månader.

Efterföljande tablå innehåller en sammanställning av de löneförmåner,
som enligt nu gällande stater tillkomma kustartilleriets officerare,
underofficerare och underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) vid
tjänstgöring i land.

Jämkningar
efter år 1907.

Avlöning för år en (vid

tjänst -

			Dagavlöning			1
	Lön.						Bekläd- nads-	Värdet av	Ersättning för ved
			a kronor.	Kronor.	penningar.	portion.	och ljus.
	Kronor.					Kronor.	Kronor.	Kronor.
Generalsperson......................	8,000		7		2,555	-
Överste.................................	6,000	—	6	—	2,190		_	_
Överstelöjtnant...........................	4,500	—	5	—	1,825	—	_	_	_
Major..........................	4,000	—	5	—	1,825	—	_	_	_
Kapten av 1. klassen ..................	3,400	—	4	—	1,460	_	_	_
Kapten av 2. klassen ..................	2,400	—	4	—	1,460	_	_	_
Löjtnant ....................................	1,500	—	3	—	1,095	_	_	_
Underlöjtnant eller fänrik............	720	—	3	—	1,095	_	_	_
Underofficer av 1. graden............	1.200	—	2	50	912	50	_	_	_		iso
Underofficer av 2. graden............	1.100	—	2	12	773	80	_	_	_		100
Underoffieers-futan lönetillägg.....	540	_	_	80	292		1
lönegraden jmed lä«re d:° ’>......	600	—-		80	292	—	i 108		J) 255	50
för manskap) (med högre d:o #)......	660	—		80	292	—	1
1) Beloppet beräknat efter ett portionspris *) Efter 9 års tjänst vid kustartilleriet.	av 63	öre	med tillägg	av 10 %	i tillagningskostnad, i	av-

3) Efter 12 års tjänst -vid kustartilleriet.

a Ges-ean* Efter framställning av Kungl. Maj:t har riksdagen till personligt

• Joqv,a ■ lönetillägg till sergeanten över stat vid kustartilleriet Anders Gustaf
Sjö qvist, vilken är underofficerskorpral på stat och såsom sådan åtnjuter
lön i 1. lönegraden, på extra stat för vart och ett av åren 1914—1918
beviljat ett anslag av 580 kronor, och enahanda belopp har för ändamålet
äskats på extra stat för ar 1919. Lönetillägget är grundat på
förhållandet mellan de till Sjöqvist såsom underofficerskorpral utgående
årliga avlöningsförmånerna,, uppskattade till ett sammanlagt belopp av
1,351 kronor, och de årliga avlöningsförmåner, som enligt beräkning
skulle hava till honom utgått, därest han kvarstått vid armén och övergått
såsom tyghantverkare till artilleriets tygstat, eller 1,930 kronor;
skillnadsbeloppet har därvid avrundats.

ligt 1918 ära stater

göling i land).

Inkvarteringsbidrag	Uppinuntrings penningar.		Summa avlöning.
i Stock-holm och Göteborg.	å kuat-f flätning.	för dag.	för ar.		i Stock-holm och Göteborg.	a kust-fästning.
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.		Kronor.
1,500							_	12,055		_	_	Generalsperson.
1,200	—	900	—	—	—	—	—	9,390	—	9,090	-	Överste.
1,000	—	600	—	—	—	—	—	7,325	—	6,925	—	Överstelöjtnant.
1,000	—	600	—	—	—	—	—	6,825	—	6,425	—	Major.
500	—	400	—	—	—	—	—	5,360	—	5,260	—	Kapten av 1. klassen.
500	—	400	—	—	—	—	-	4,360	—	4,260	—	Kapten av 2. klassen.
400	—	300	—	—	—	—	—	2,995	—	2,895	—	Löjtnant.
400	—	300	—	—	—	—	—	2,215	—	2,115	—	Underlöjtnant eller fänrik.
300	—	240	—	—	—	—	—	2,542	50	2,482	50	Underofficer av 1. graden.
240	—	180	—	—	—	—	—	2,213	80	2,153	80	Underofficer av 2. graden.
								f 1,490	25	1,430	25	1 Underofficers- futan lönetillägg.
240	—	180	—	—	15	54	75	1 1,550	25	1,490	25	\| lönegraden lmed lagre d:° ’}’
								l 1,610	25	1,550	25	1 för manskap)(med Högre d:o a).

rundat tal 70 öre.

Särskilda förmåner under tjänstgöring till sjöss m. m.

Den redogörelse för den sjömilitära personalens avlöningsförhållanden,
som lämnats i det föregående, avser nämnda personals allmänna
löneförmåner under annan tjänstgöring än till sjöss. Jämte denna avlöning,
som i stort sett bibehålies under sjötjänstgöring, äger personalen
vid tjänstgöring av sistberörda slag åtnjuta vissa särskilda förmåner,
vilka i det följande skola i korthet angivas.J

Den främsta av dessa särskilda förmåner är den, som i nu gällande sjötiiiägg.
reglemente för marinen benämnes sjötillägg och vilken i regel, vad officerare
och underofficerare beträffar, utgår med 50 procent av dagavlöningen
enligt stat.

Jämlikt de bestämmelser, som voro gällande vid tiden för 1874 —
1876 års lönereglering för flottans officers-, underofficers- och sjömanskårer,
utgick dagavlöning endast vid tjänstgöring i land; vid sjötjänstgöring
ersattes dagavlöningen med en annan avlöningsförmån, vilken
benämndes sjöavlöning och likaledes utgick med visst belopp för dag.
Sjöavlöningen, som i regel var 50 procent högre än dagavlöningen i
land, bestreds från anslaget till flottans övningar.

Enligt det förslag till lönereglering för flottans nämnda kårer, som
förelädes 1876 års riksdag, skulle sjöavlöningen upphöra, så att dagavlöningen
korame att utgå med lika belopp under all verklig tjänstgöring,
evad den ägde rum i land eller ombord. I stället skulle den fasta lönen
för flertalet grader inom flottan sättas något högre än som för motsvarande
grader inom armén var gällande. Därvid åberopades, att den
beredskap till tjänstgöring, för vilken den fasta lönen skulle utgöra
ersättning, inom flottan medförde förpliktelser av större vidd, än vad
förhållandet vore inom armén. Under det att den verkliga tjänstgöring,
som ålades löntagarna vid armén, oftast inskränkte sig till en mera regelmässigt
återkommande verksamhet inom regementets eller kårens förläggningsort,
skulle den, som tillhörde flottan, ständigt vara färdig till
en tjänstgöring, som kunde på lång tid avlägsna honom från hans hemvist.
Den betydliga rubbning i hans levnadsförhållanden, som härav
förorsakades, måste naturligtvis försvåra användandet på för honom enskilt
fördelaktigt sätt av den tid, hans ledighet från aktiv tjänst lämnade
honom övrig, och följaktligen betinga en högre ersättning för den
tjänstfärdighet, som vore honom ålagd.

Det av Kungi. Maj:t framlagda löneregleringsförslaget vann emellertid
icke riksdagens bifall. Riksdagen ansåg det nämligen ligga stor
vikt på att avlöningen de olika vapnen emellan, åtminstone vad den fasta
lönen beträffade, bestämdes till samma belopp. Förefunnes behov av
olikhet i avlöningen för arméns och flottans befäl eller underbefäl, borde
behovet härutinnan snarare tillgodoses genom höjande av dagavlöningen
än genom olikhet i de fasta lönerna. De förmåner, som vid kommendering
till sjöss för det dåvarande åtnjötes utöver lönerna å stat, borde
fortfarande utgå. Den av riksdagen antagna löneregleringen upptog
sålunda de fasta lönerna till samma belopp, som voro bestämda för motsvarande
befäls- och underbefälsgrader inom armén, och bibehöll särskild
sjöavlöning.

Sedermera företogs jämlikt beslut vid 1901 års riksdag den ändring
med avseende å sjöavlöningen, att den del därav, som motsvarade dag -

avlöningen enligt stat, skulle bestridas från avlöningsanslaget och endast
den återstående delen från övningsanslaget, varvid sistnämnda del erhöll
benämningen sjötillägg.

Åven för kustartilleriets personal infördes vid vapnets uppsättningförmånen
av sjötillägg. Till grund härför åberopades i framställningen
till 1901 års riksdag, att den kommitté, som haft sig anförtrott att
verkställa utredning i fråga om inrättande av ett kustartilleri, i sitt utlåtande
anfört, hurusom tjänstgöringen vid kustartilleriet i flera avseenden
bleve mera betungande för den personal, som särskilt vore tilldelad
den flytande materielen. För denna materiel tillsyn och säkerhet vore
nämnda personal ansvarig under omständigheter, vilka icke vore avsevärt
skiljaktiga från dem, under vilka personalen å flottans på expedition
varande fartyg befunne sig. Kommittén, som funnit lämpligt, att sjötillägg
till dagavlöningen — motsvarande skillnaden mellan dagavlöning
och sjöavlöning enligt flottans reglemente — förunnades dem av kustartilleriet,
som under minerings- och bevakningsövningar vore å fartyg
inmönstrade, så ock dem, som inginge i besättningar å de ångslupar,
vilka underhölle kustfästningarnas kommunikationer, hade därför föreslagit
sjötillägg till flaggjunkare och flaggmaskinist, till sergeant och
maskinist samt till personal i de olika lönegraderna för manskap. Sjötillägg
skulle sålunda icke tillkomma officer vid kustartilleriet. — Ifrågavarande
förslag upptogs av Kungl. Maj:t och bifölls av riksdagen.

I samband med den år 1902 av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen
av dagavlöningen för samtliga officersgrader begärde Kungl. Maj:t en
ökning av anslaget för flottans övningar med anledning av den ökade
utgift för sjötillägg, som skulle komma att utgå, därest den under avlöningsanslaget
omförmälda höjningen av dagavlöningen komme till stånd.
I avgivet utlåtande erinrade statsutskottet, att då riksdagen avslagit
Kungl. Maj:ts förslag om beredande åt officerare och underofficerare vid
hären jämte vederlikar av förhöjd dagavlöning vid tjänstgöring utom
garnisons- eller boningsorten (sid. 6), syntes rätten för flottans personal
att vid sjökommendering erhålla s. k. sjötillägg, vilket kunde anses
motsvara den föreslagna förhöjningen i dagavlöning vid hären, böra inskränkas,
varför utskottet föreslog, att för officerare jämte vederlikar
sjötillägget måtte bestämmas till 25 procent av dagavlöningen i land.

I en vid utskottets betänkande fogad reservation hemställde åtskilliga
av utskottets ledamöter om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Vid diskussionen i kamrarna anfördes såsom skäl för bibehållande
av gällande bestämmelser rörande sjötillägget, att denna avlöningsform
hade gammal hävd för sig, att levnadskostnaderna under en sjökorn -

mendering måste bliva högre än de vore i land och i större proportion
högre än vid armén på en lägerplats i förhållande till en garnisonsort,
att sjöfolk i allmänhet betingade högre avlöningsförmåner än med dem
likställda arbetare till lands samt att skillnad med förhållandena vid
armén förefunnes uti den mera ansträngande och trägna tjänstgöringen
ombord och det större ansvaret med avseende å en dyrbar materiell
samt fartygets och dess besättnings säkerhet. Å andra sidan åberopades
såsom skäl för förslaget om sjötilläggets nedsättning, att vistelsen
ombord icke kunde bliva så mycket dyrare än uppehället i en stor stad,
att vid expeditioner vid våra kuster tillfälle funnes att proviantera flera
gånger i veckan, att för övrigt de dyrare levnadsomkostnaderna ombord
vore avsedda att bestridas, icke med sjötillägget, utan med diet- och
mässpenningar (se sid. 94— 95) samt att alla officerare borde göras likställda
i fråga om avlöningsförmånerna, vadan, då riksdagen icke godkänt förslaget
om förhöjd dagavlöning i visst fall åt officerare vid armén, följdriktigheten
fordrade, att sjötillägget åt flottans officerare borttoges eller
åtminstone minskades.

Första kammaren biföll reservationen, under det att andra kammaren
anslöt sig till utskottets hemställan, och vid gemensam votering segrade
första kammarens mening. Sjötillägget bibehölls sålunda att utgå
i samma proportion till dagavlöningen som förut.

Enligt nu gällande föreskrifter utgår, vad flottans personal angår, sjöavlöning
till officerare och underofficerare ävensom till underofficerskorpraler
efter innehavande grad, icke efter den beställning, som innehaves
å stat. Eu kapten i flottan, vilken innehar beställning å stat såsom
löjtnant, och sålunda vid tjänstgöring i land uppbär den med löjtnantsbeställning
förenade avlöningen, kommer alltså att vid sjötjänstgöring
åtnjuta sjöavlöning såsom kapten. Flottans civilmilitära tjänstemän av
officers tjänsteklass äga i allmänhet tillgodonjuta sjöavlöning till samma
belopp, som tillkommer officer i den mot tjänsteklassen svarande tjänstegraden.
Sjökommendering av civilmilitär personal av underofficers
tjänsteklass förekommer icke.

Såväl dagavlöning som tjänstgöringspenningar ingå i sjöavlöningen,
vadan sjötillägget kommer att utgöra skillnaden mellan den till vederbörande
utgående sjöavlöningen och den honom enligt stat tillkommande
dagavlöningen respektive tjänstgöringspenningar na. Enär i gällande
föreskrifter endast sjöavlöningen men icke sjötillägget är till siffran angiven,
kan det förekomma, att sjötillägget för officerare och underofficerare,
vilket, såsom ovan nämnts, i flertalet fall utgör 50 procent av
dagavlöningen enligt stat, i dylika fall ytterligare förhöjes; detta inträffar,

då vederbörande officer eller underofficer åtnjuter sjöavlöning efter högre
grad än den, som motsvarar hans beställning på stat. Enahanda gäller
i motsvarande fall civilmilitär personal, i vars avlöning enligt stat dagavlöning
ingår; för civilmilitär personal, som enligt stat åtnjuter tjänstgöringspenningar
i stället för dagavlöning, kommer samma förhållande
att uppstå, då tjänstgöringspenningarnas belopp för dag understiger
dagavlöningen. För sjökommenderad personal, i vars avlöningsförmåner
varken dagavlöning eller tjänstgöringspenningar ingå, utgör sjöavlöningens
hela belopp sjötillägg.

Beträffande de olika belopp, med vilka sjötillägget enligt nu gällande
bestämmelser utgår till marinens personal, torde tå hänvisas till efterföljande
översikt, vilken är uppgjord under den förutsättningen, att
vederbörande löntagare åtnjuter lön och dagavlöning i innehavande tjänstegrad,
och sålunda avser de mera normala fallen. Till jämförelse har i
tabellen även upptagits beloppet av dagavlöuingen enligt stat.

	Dagavlö-	S	j ö t i 1 1 ä	B g-
	ning en-ligt stat.	Tab. A.	Tab. B.	Tab. C.
	Kronorj ö.	KronorJ ö.	Kronor	ö.	Kronor\| ö.
Flaggman.................................................................	7	—	3	50	i	75	5	25
Kommendör................................................................	6	—	3	—	i	50	4	50
Kommendörkapten ....................................................	5	-	2	50	i	25	3	75
Kapten........................................................................	4	—	2	—	i	—	3	—
Löjtnant .....................................................................	3	—	1	50	—	75	2	25
Underlöjtnant (fänrik)...................................................	3	—	1	50	—	75	2	25
Flaggunderofficer (maskinist) .......................................	2	50	1	25	—	65	1	90
Flaggunderofficer (ej maskinist) ....................................	2	15	1	10	—	55	1	65
Underofficer av 1. graden vid kustartilleriet ..................	2	50	1	10	—	—	—	—
Underofficer av 2. graden vid flottan (maskinist) ............	2	15	1	10	—	55	1	65
Underofficer av 2. graden vid flottan (ej maskinist).........	1	50		75	—	40	1	15
Underofficer av 2. graden vid kustartilleriet ..................	2	12	—	75	—	—	—	_
Underofficerskorpral vid flottan: matros, ekonomiman eller hantverkare .....................	—	80	—	70	—	70	1	05
eldare .....................................................................	—	80	1	45	i	10	1	85
Manskap i 1. lönegraden vid kustartilleriet (underofficers-! korpral).....................................................................	—	80	—	70	—		—	—

Till flottans personal utgår sjötillägget, där ej för särskilda fall annat
är föreskrivet, med de belopp, som ovan äro angivna under tab. A.
Från denna allmänna regel äro huvudsakligen följande undantag givna:

Diet-och tnäs?-penningar,
ekeppsportion,
gerviebidrag,
förhöjning i
nppmuntringspenningar.

Å fartyg, vilket jämlikt utfärdad instruktion är avsett att under
större delen av expeditionen vara för övningar förtöjt vid flottans station
inom ett avstånd av 2 km. från stationsbefälhavarens ämbetslokal, skall
för varje dag, under vars hela förlopp fartyget varit förtöjt vid land
eller dykdalb, sjötillägget utgå med det i tab. B. angivna belopp, utom
för den av manskapet, som är gift eller änkling med minderårigt barn;
för dylikt manskap utgår sjötillägget enligt tab. A.

Vid expedition under månaderna december, januari och februari i
farvatten norr om 50° nordlig latitud utgår sjötillägg med dubbelt belopp
jämlikt tab. A. För officer eller vederlike, som icke åtnjuter dagavlöning
eller tjänstgöringspenningar enligt stat, ökas sjöavlöningen dock
endast med samma belopp som för officer av motsvarande grad, vilken
åtnjuter dagavlöning. Från nu nämnd förhöjning av sjötillägget undantagas
dels förtöjt fartyg under den tid sjötillägg å detsamma skall utgå
enligt tab. B, dels sådant fartyg för rekrytskola eller yrkesskola (skjut-,
signal-, torped-, minerings- eller maskinskola), varå icke jämlikt bestämmelserna
för förtöjt fartyg sjötillägg utgår enligt tab. B, skolande å dylikt
fartyg vid expedition under månaderna december, januari och februari
i farvatten norr om 50° nordlig latitud sjötillägg utgå med belopp,
som angivas i tab. C.

Till besättning å undervattensbåt utgår sjöavlöning enligt särskilda
föreskrifter.

För underbefäl, som har uppbörd ombord, förhöjes sjöavlöningen
med 25 öre för dag, vilken förhöjning för den, som är marketenteriuppbördsman,
skall utgå oavsett om han åtnjuter förhöjning i sjöavlöningen
för handhavandet av annan uppbörd; för sjukvårdsunderbefäl,
som handhaver såväl förrådsuppbörd som sjukvård, samt för den, som å
torped- eller undervattensbåt handhaver förrådsuppbörd, förhöjes sjöavlöningen
med ytterligare 25 öre för dag.

Av kustartilleriets personal äga blott underofficerare och manskap åtnjuta
sjötillägg och detta endast då sådan personal är antingen inmönstrad
å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller för kustartilleriets
räkning förhyrd personal, eller kommenderad till tjänstgöring å fartyg
eller båt, som bemannas av flottans personal. Sjötillägget utgår alltid
med de belopp, som angivits i tab. A.

Under sjökommendering äger flottans personal åtnjuta förutom sjötillägg,
varom ovan sagts, vissa lörmåner, som hava avseende på kosthållet
ombord, nämligen dietpenningar (för officerare och vederlikar),
skeppsportion och mässpenningar (för underofficerare och vederlikar) samt

i) 5

skeppsportion och i vissa fall antingen servisbidrag eller mässpenningar
(för underofficerskorpraler). I stället lör skeppsportion in natura äga
underofficerare och i vissa fall underofficerskorpraler uppbära ersättning
därför, beräknad efter verkliga värdet. I varje fall, då skeppsportion
eller ersättning därför utgår, indragas de förmåner av portion eller portionsersättning,
som äro bestämda lör tjänstgöringen i land. tilldelandet
av skeppsportion eller ersättning därför innebär alltså en särskild förmån
endast i den mån skeppsportionens värde är större än värdet av portion
i land eller den ersättning, som därför utgår. Så är i regel lallet beträffande
underofficerarna, enär dem tillkommande ersättning lör portion
i land sedan gammalt är fixerad till det låga beloppet av Od öre.
Vidare utgår till de underofficerskorpraler, som tillhöra uppmuntringsklass,
förhöjning i uppmuntringspenningar.

Kustartilleriets officerare och underofficerare ävensom underofficerskorpraler,
som kommenderats att göra tjänst i stället för underofficerare,
undfå vid viss förläggning ombord å fartyg eller i land mässpenningar;
till underofficer och underofficerskorpral utgår i dylika fall även naturaportion
eller ersättning därför. I de fall då underofficer eller underofficerskorpral,
som gör tjänst i stället för underofficer, är inmönstrad pa
fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller för kustartilleriets räkning
förhyrd personal, åtnjuter han förutom sjötillägg mässpenningar
och naturaportion eller ersättning därför, varutöver underofficerskorpral,
som tillhör uppmuntringsklass, även åtnjuter förhöjning i uppmuntringspenningarna.

Vid tjänstgöring å fartyg eller båt, som bemannats av flottans personal,
åtnjuter kustartilleriets personal de kontanta förmåner och den
naturaportion, som under sjökommendering tillkomma personal av motsvarande
tjänstegrad vid flottan; dock att, såsom framgår av det förut
anförda, officer icke är berättigad till sjötillägg.

Då för underofficer vid kustartilleriet portion icke ingår i de enligt
stat utgående förmånerna samt någon indragning av förmån enligt stat, motsvarande
det vid flottan förekommande utbytet av landportion mot skeppsportion,
här icke kan äga rum, innebär förmånen av portion till underofficer
vid kustartilleriet en verklig avlöningsförbättring av tillfällig natur.

I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom riksdagen, med
anledning av en inom riksdagen väckt motion, i skrivelse den 24 maj
1911 (nr 166) anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida och i vad mån gällande bestämmelser om sjöavlöning, dietoch
mässpenningar samt servisbidrag ävensom skeppsportion borde i

Riksdagens

skrivelse

1911.

Ersättning vid
dykningsarbete.

vissa fall ändras, i syfte att dylika förmåner ej skulle utgå till personal
vid flottan under kommendering ombord å fartyg, vilket jämlikt för
vederbörande befälhavare utfärdad instruktion vore avsett att under större
delen av expeditionen vara för övningar förtöjt vid flottans station inom
ett avstånd av 2 km. från stationsbefälhavarens ämbetslokal, under de
dagar fartyget. varit förtöjt vid land eller dykdalb. Beträffande ett av
motionären tillika väckt förslag, att de grunder, varefter ifrågavarande
förmåner skulle utgå, borde intagas i femte huvudtitelns stater, anförde
riksdagen i samma skrivelse, att riksdagen ansett sig icke utan vidare
kunna bifalla detsamma, enär riksdagen, som visserligen ansett, att
dylika bestämmelser borde bringas till riksdagens kunskap, vore oviss,
huruvida upplysning i detta avseende borde på det av motionären angivna
sätt eller möjligen i annan form meddelas riksdagen.

Enligt vad som omförmäles i det vid propositionen nr 60 till 1914
års senare riksdag fogade statsrådsprotokollet (sid. 256), hade chefen
för marinstaben i utlåtande den 25 september 1913 av anförda skäl
på det kraftigaste avstyrkt, att någon minskning vidtoges i de förmåner,
som för närvarande tillkomme flottans personal vid kommendering ombord
å fartyg.. För egen del anförde föredragande departementschefen,
att de av marinstabschefen härutinnan åberopade skälen syntes giva vid
handen, att det mötte vissa svårigheter att minska de förmåner, som
för närvarande atnjötes av personalen ombord. Under hänvisning till
behovet av en fullständig utredning om löneförhållandena för marinens
personal ansåge sig departementschefen emellertid då icke kunna göra
något ytterligare uttalande i förevarande ämne.

Ifrågavarande spörsmål har även berörts vid avlåtande till 1916
års riksdag av propositionen (nr 75) angående ändringar av kabyssinredningen
a vissa av flottans fartyg, därvid föredragande departementschefen
hänvisade till dess sammanhang med den under utredning varande
frågan om lönereglering i det hela för marinens personal.

Det i riksdagens ovannämnda skrivelse omförmälda ärendet är,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, fortfarande beroende på prövning.

Slutligen torde här få omnämnas ytterligare några särskilda förmåner,
. som vid viss tjänstgöring eller för visst arbete tillkomma personal
vid marinen.

Till marinens personal, som utfört dykningsarbete, utgår särskild
ersättning i vissa närmare bestämda fall.

Under viss tjänstgöring utom förläggningsorten äger personal vid
marinen åtnjuta reseersättning ävensom dagtraktamente, utgående antingen
enligt resereglementet eller med reducerade belopp enligt kungl.
kungörelsen den 27 maj 1881, och gälla i avseende härå jämväl särskilda
i reglementet för marinen intagna föreskrifter.

Personal vid marinen, vilken tjänstgör såsom flygbåtsförare, spanare
(observationsofficer) eller flygbåtsmekaniker, äger, utöver samma personal
eljest tillkommande avlöningsförmåner samt i förekommande fall
resekostnads- och traktamentsersättning, åtnjuta flygtillägg med visst belopp
för dag.

Till förmåner av här avsett slag bör jämväl räknas den flyttningshjälp,
som utgår för flottans personal vid förflyttning från en station till
en annan eller vid kommendering till ordinarie tjänstgöring å annan förläggningsort
än flottans station, och för kustartilleriets personal vid förflyttning
på grund av tillträde till eller ändring i ordinarie tjänstgöring.
Fråga om flyttningshjälp är för varje särskilt fall beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Lika litet som beträffande den tillfälliga avlöningen vid armén torde
det emellertid vara erforderligt att här utförligare angiva, i vilken omfattning
eller enligt vilka föreskrifter i övrigt ersättningar av nu nämnda
slag tillkomma personal vid marinen.

Sätt att under vissa förutsättningar från matinrättning eller förråd mot
ersättning utbekomma proviantartiklar m. m.

Efter det under åren 1916 och 1917 genom särskilda kungl. brev
bestämmelser meddelats om utlämnande mot ersättning av proviantartiklar
från flottans matinrättningar och proviantförråd, har genom reglementsföreskrift
att gälla från och med ingången av år 1918 bestämts
följande:

»Envar flottan tillhörande person, som icke åtnjuter naturaportion,
äger rätt att, därest stationsbefälhavaren prövar så kunna ske, för sig
och eget hushåll utbekomma artiklar från proviantuppbörd mot ersättning
efter taxa, som fastställes av stationsbefälhavaren, dock under
villkor att kronans rätt och fördel icke i något avseende härigenom
trädas för när. Denna bestämmelse gäller likväl icke dels beträffande

Rese-och traktaraentaersättning.

Flygtillägg.

Flyttnings hjälp.

sådana artiklar, kött, fläsk eller dylikt, från vilka vissa delar av bättre
beskaffenhet kunna avskiljas och genom vilkas tillhandahållande på
nämnda sätt manskapets rätt skulle kunna tänkas bliva kränkt, dels beträffande
sådana andra artiklar, vilka enligt av marinförvaltningen utfärdade
föreskrifter skola vara från bestämmelserna undantagna.

Nyssnämnda bestämmelse gäller jämväl kustartilleriet tillhörande
person, som har sin ordinarie tjänstgöring förlagd till Stockholm samt
icke åtnjuter naturaportion.»

I tillämpliga delar gälla ifrågavarande föreskrifter även matinrättningen
vid skeppsgossekåren i Marstrand.

I huvudsak enahanda bestämmelser äro i det för kustartilleriet
gällande reglemente meddelade beträffande rätt att från kustartilleriets
proviantuppbörd mot ersättning utbekomma artiklar.

Jämväl har på senare åren genom särskilda kungl. brev för olika
tidsperioder i sänder medgivits rätt för marinens personal att från
kronans förråd mot ersättning för eget bruk utbekomma beklädnadsmaterialier,
utredningsartiklar, såsom ved och fotogén m. m., dock enligt
vederbörande stationsbefälhavares eller varvschefs beprövande samt under
vissa angivna förbehåll.

II. Förslag till 1917 års riksdag om provisorisk

lönereglering.

I skrivelse till Kung! Maj:t den 30 september 1916 angående lantförsvarets
medelsbehov för år 1918 framhöll armé förvaltningen behovet
av förbättring i avlöningsförmånerna för arméns personal. På grund av
de ökningar i alla levnadsomkostnader, vilka under tiden efter världskrigets
utbrott framträtt och vilka med visshet kunde förmodas komma
att i stor utsträckning kvarstå även efter krigets avslutande, vore det
■enligt arméförvaltningens mening uppenbart, att de avlöningsbelopp,
som bestämts med hänsyn till förhållanden, vilka varit rådande vid
början av 1900-talet, icke längre kunde anses tillräckliga för att i avsedd
omfattning fylla de verkliga behoven. Härtill komme, att genomförandet
av 1914 års härordning och verkställandet av de på lantförsvaret ankommande,
på grund av världskriget anbefallda åtgärderna för neutralitetsskyddet
numera toge vederbörande personals tid och krafter i anspråk
i en vida större omfattning, än som varit fallet vid de nuvarande löneförmånernas
bestämmande. Armé förvaltningen funne sig dock, med
visst undantag, icke böra föreslå några ändringar''i fråga om storleken
av personalens avlöningsförmåner. Skulle emellertid förslag komma att
föreläggas riksdagen rörande tillfällig eller stadigvarande förbättring i
avlöningsförhållandena för personal inom andra förvaltningsområden,
syntes det uppenbart, att motsvarande förmån borde hos riksdagen utverkas
för i avlöningshänseende likställd personal bland lantförsvarets
löntagare.

För att vinna en grund för avgivande av förslag rörande storleken
av den för ifrågavarande personal behövliga avlöningsförbättringen verkställde
sedermera arméförvaltningens civila departement vissa utredningar
beträffande löneförhållandena dels för dem bland lantförsvarets löntagare,
i vilkas avlöningsförmåner enligt olika stater ingingo lön och dagavlöning
och vilka icke såsom manskapspersonalen åtnjöto underhåll in natura,
dels ock för den personal, som åtnjöt av Kungl. Maj:t och riksdagen
fastställda arvoden, och i skrivelse den 8 december 1916 avgav armé -

Arméförvaltningen

30 september
1916.

Arméförvaltningen

8 december
1916.

100

förvaltningen förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år
1917 för viss lantförsvarets personal.

I sin nämnda skrivelse framhöll arméförvaltningen, att den ifrågavarande
personalens löneinkomster, vilka utginge enligt de vid 1901 och
1902 års riksdagar fastställda löneregleringarna, icke vidare kunde med
de förändringar i levnadskostnaderna, som under senare år och särskilt
med kristiden inträtt, anses tillfredsställande. För vinnande av erforderlig
utjämning mellan levnadskostnader och avlöningsförmåner vore
givetvis den närmast till hands liggande utvägen den att för de olika
löneklasserna höja de senare med belopp, som stode i direkt förhållande
till den dittills inträdda ökningen i levnadskostnaderna. Då det emellertid
ännu icke torde kunna bedömas, i vad mån efter världskrigets
avslutande någon återgång till lägre pris på livsförnödenheter kunde
förväntas inträda, torde det icke kunna ifrågasättas att genomföra en
definitiv lönereglering, varigenom de olika löntagarna skulle erhålla sina
förmåner så bestämda, att de motsvarade stegringarna i levnadskostnaderna
för varje löneklass. Genomförandet av en definitiv lönereglering
skulle för övrigt betinga en fullständig utredning av åtskilliga frågor,
t. ex. angående omläggning av inkvarterings- och servisbidragen, angående
löneregleringens inverkan på pensionsförhållandena och angående utjämning
i befordringsförhållandena i sammanhang med förändringar i
avlöningssystemet. Ämbetsverket hade därför ansett sig böra nu begränsa
sig till att föreslå en tillfällig löneförbättring.

Den förmån, som härigenom avsåges tillgodokomma lantförsvarets
personal, kunde visserligen på grund av de förhållanden, vilka varit
rådande under år 1916, skäligen böra beräknas redan för nämnda år.
Fn begränsad del av de löntagare, som skulle komma i åtnjutande av
löneförbättringen, torde emellertid för år 1916 hava uppburit krigstidshjälp
enligt kungl. kungörelsen den 8 juli 1916. Vid sådant förhållande
och då arméförvaltningen förutsatte, att, vid tillerkännande av tillfällig
löneförbättring åt alla löntagare i officers- och underofficersgraderna
samt deras civilmilitära vederlikar, frågan om i vad mån krigstidshjälp
borde samtidigt utgå måste lösas efter andra grunder än de i nämnda
kungörelse angivna, funne sig arméförvaltningen böra begränsa framställningen
till att omfatta åren 1917 och 1918.

Beträffande genomförandet av den tillfälliga löneförbättringen föresloge
arméförvaltningen tillämpning'' av i huvudsak samma förfaringssätt
som under åren 1901—1907, då dyrtidstillägg beviljats tjänstemän och
betjänte i statsdepartementen och därunder lydande ämbetsverk, kårer

101

och stater, dock med uteslutande av vissa begränsningar, som därvid
varit stadgade. Om de vanliga livsförnödenheterna, såsom av tillgängliga
statistiska uppgifter torde vara ådagalagt, under de sonaste 15 åren
fördyrats med intill 50 procent, syntes, under antagande att väsentligare
återgång häri efter kriget i varje fall icke kunde förväntas uppstå, den
tillfälliga löneförbättringen, vad arméns ifrågavarande personal beträffade,
åtminstone såsom regel böra bestämmas till minst 25 procent av de löneförmåner
(lön och dagavlöning), vilka närmast vore avsedda för livsförnödenheternas
anskaffande. Någon höjning i inkvarterings- och servisbidragen
ansåge armé förvaltningen icke böra ifrågasättas, då förslag om
deras omläggning redan förelåge och kristiden i och för sig icke
torde hava medfört någon väsentligare ökning i utgifterna för bostad.
Ej heller i fråga om beloppet av den underofficerare tillkommande ersättning
för bränsle och lyse ansågs i förevarande sammanhang någon
ändring behöva ifrågakomma.

Vid fastställande av den procent av lön och dagavlöning, som borde
liiggas till grund för löneförbättringen, ansåge arméförvaltningen det böra
tagas under övervägande, huruvida icke vissa avvikelser borde göras
från den ifrågasatta procentsatsen, eller 25 procent. Ämbetsverket tunne
det nämligen i högsta grad önskvärt att redan genom den provisoriska
löneförbättringen åvägabringa en sådan utjämning mellan löneklasserna,
som vid definitiv lönereglering syntes bliva oundgänglig.

I sådant avseende ansåge arméförvaltningen, vad personal i officers
löneklass anginge, att löneförbättringen till löjtnanter av 1. klassen och
kaptener av 2. klassen borde utgå med en högre procent än den allmänna
procentsatsen. Å andra sidan syntes löneförbättringen kunna utgå efter
en lägre procentsats, förslagsvis 10 procent, för underlöjtnanter och
fänrikar.

Åven de högst avlönade beställningsliavarna, majorer, överstelöjtnanter,
överstar och generalspersoner, syntes bliva i det väsentliga tillgodosedda,
om löneförbättringens storlek utginge efter omkring 10 procent
av lön och dagavlöning.

Vad underofficerarna anginge, ansåge arméförvaltningen inga skäl
förefinnas för nedsättning i den allmänna procentsatsen. Å andra sidan
syntes den omständigheten, att flertalet underofficerare åtnjöte bostadsförmån
in natura och därför i olikhet med officerarna endast i undantagsfall
drabbats av inträdda hyresstegringar, icke böra föranleda därtill,
att nämnda procentsats underginge någon allmän höjning. På grund
av den särskilda ställning, fanjunkarna intoge såsom kompaniadjutanter

102

med därmed förenat uppbördsmannaansvar, ansåge dock arméförvaltningen,
att för dem höjning i den föreslagna procentsatsen borde komma
till stånd, i syfte att deras behållna löneinkomst i jämförelse med sergeanters
av 1. klassen förhållandevis något mer ökades.

I enlighet med nämnda principer för den tillfälliga löneförbättringen
samt med iakttagande därav, att den tillfälliga löneförbättringen, vilken
borde anses tillhöra lönen, bestämdes efter närmast liggande årsbelopp,,
som kunde för varje månad delas i jämna 10- eller 5-tal kronor, skulle
löneförbättringen för olika löneklasser uppgå till nedanstående belopp:

Löneklass.	Lön och dag-avlöning. Kronor.	Beräknad procent.	Löneför- bättringens avjämnade belopp. Kronor.
Generalsperson.............:........................................	10,555		10	1,080
Överste....................................................................	8,190	—	10	840	—
Överstelöjtnant.........................................................	6,325	-	10	660	-
Major .....................................................................	5,825	-	10	600	—
Kapten av 1. klassen ................................................	4,860	—	20	960	—
» »2. o ................................................	3,860	—	30	1,140	—
i Löjtnant av 1. klassen ..............................................	2,595	—	35	900	—
» » 2. » ..............................................	2,115	—	25	540	—
Underlöjtnant (fänrik)...................................;............	1,815	-	10	180	—
Fanjunkare.............................................................	2,112	50	30	. 660	—
^ Sergeant av 1. klassen .............................................	1,630	—	25	420	—
» »2. » ...............................................	1,510	—	25	360	—

Sedan arméförvaltningen därefter yttrat sig rörande löneförbättring
för innehavare av några särskilda militära beställningar, övergick arméförvaltningen
till frågan om löneförbättring åt civilmilitära befattningshavare,
vilkas lön och dagavlöning i regeln utginge enligt vissa av de
för de militära beställningarna fastställda löneklasser. Den omständigheten,
att flertalet av de civilmilitära beställningarna på grund av personalens
särskilda befordrings- och pensionsförhållanden eller dess särskilt
ansvarsfulla arbete vore förenade med rätt till ålderstillägg, ansåge
arméförvaltningen icke innefatta anledning till att löneförbättringen för
denna personal borde utgå efter lägre grund än för den militära perso -

103

nålen. Stadgande syntes följaktligen böra meddelas, att civilmilitär personal
oberoende av den militära grad, med vilken den vederbörande
tilldelade tjänsteklass skulle likställas, finge uppbära löneförbättring efter
den löneklass, enligt vilken lön och dagavlöning utginge.

Vissa beställningshavare vid armén, som åtnjöte lön (eller såsom
lön utgående arvode) på stat, hade icke ständig tjänstgöringsskyldighet
sig ålagd. Hit hörde dels vissa beställningar, för vilka på truppförbandsstaterna
hel dagavlöning för hela året ännu icke vore uppförd,
dels beställningarna på arméns reservstater, bataljonsläkarna vid fältläkarkåren
samt fältläkar- och fältveterinärstipendiaterna, vilka väl åtnjöte
viss årlig lön (arvode), men dagavlöning eller däremot svarande
dagarvode allenast under de dagar av året, de vore inkallade till tjänstgöring.
För förstnämnda kategori syntes löneförbättring böra utgå lika
som till personal, för vilken hel dagavlöning utginge för hela året.
Då den personalen i den senare kategorien tillerkända lönen (arvodet)
icke beräknats under antagande att personalen av sin mer tillfälliga statstjänst
skulle hava sin fulla bärgning, ansåge arméförvaltningen, att angivna
beställningshavare icke borde berättigas till någon löneförbättring.

Arméförvaltningen yttrade sig härefter om tillfällig löneförbättring
för de befattningshavare, som åtnjöte kontant avlöning endast i form av
arvoden enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater.

Åven för vissa av dessa befattningshavare syntes åtgärder böra vidtagas
för en tillfällig avlöningsförbättring. Frågan i vad mån så borde
ske ansåge arméförvaltningen böra göras beroende av de särskilda befattningarnas
olika natur.

De befattningar av detta slag, som toge innehavarens hela arbetstid
i anspråk, vore dels sådana, för vilka avlöningen utgjordes antingen
endast av arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner än kost,
dels ock sådana, för vilka avlöningen utgjordes av arvode jämte naturaförmåner,
innefattande bland annat även kost.

Förstnämnda grupp av befattningshavare omfattade bland andra
kommendanterna i Stockholm och å Karlsborg, rullföringsbefälhavare
och rullföringsbiträden på fastlandet och på Gottland m. fl. Dessa befattningar
bekläddes huvudsakligen av officerare och underofficerare,
som avgått från aktiv tjänst med pension och fyllnadspension och
vilkas sammanlagda inkomst av pension och arvode i allt fall torde
understiga beloppet av deras tidigare åtnjutna löneinkomst. Arméförvaltningen
ansåge, att dessa, såsom i det stora hela likställda med den
personal, som åtnjöte lön och dagavlöning på stat under fjärde huvud -

104

titeln, borde erhålla en avlöningsförbättring. Då någon ökning i nu
utgående pensioner åtminstone icke i detta sammanhang kunde ifrågasättas,
ansåge arméförvaltningen sig böra förorda, att såsom tilläggsformån
åt ifrågavarande befattningshavare måtte för åren 1917 och 1918
hos riksdagen äskas en tillfällig löneförbättring med 25 procent av vederbörandes
i stat fastställda arvode.

Till den grupp av befattningar, med vilka vore förenade arvode
jämte naturaförmåner, innefattande bland annat även kost, hörde huvudsakligen
sköterskor och kökspersonal vid garnisonssjukhusen. Med
hänsyn till det med avlöningsförbättringen avsedda syftet att för statens
befattningshavare bereda ökad möjlighet att möta den efter avlöningens
fastställande inträdda stegringen i kostnaderna för livsuppehället, syntes
det arméförvaltningen, att någon avlöningsförbättring för dessa befattningshavare
lika litet som för arméns till underhåll in natura berättigade
manskapspersonal vore av nöden.

Beträffande innehavarna av de befattningar, som icke toge hela arbetstiden
i anspråk och vilka sålunda vore att hänföra till bitjänster,
t. ex. landstormsområdesbefälhavare och landstormsförrådsförvaltare, regementspastorer,
civila lärare vid militärläroverken, föreståndare för poliklinikerna
m. fl. befattningshavare vid garnisonssjukhuset i Stockholm,
kunde det visserligen ifrågasättas, huruvida icke en avlöningsförbättring
borde medgivas. Ett särskilt skäl härför låg däri, att det dyrtidstilllägg
till statens tjänstemän och betjänte, som utgick åren 1901—1907,
även kommit arvodesinnehavare tillgodo, med allenast den för alla gemensamma
inskränkningen, att, om någon av statsmedel åtnjöte lön
eller arvode för två eller flera befattningar, dyrtidstillägget icke finge
utgå för annan än den, som medförde den högsta avlöningen. Det syntes
emellertid böra beaktas, att de arvoden, som voi’e bestämda för de
till förevarande grupp hörande befattningarna, i regel oftare och lättare
omreglerats än fasta löner och därmed mera jämnställda arvoden. På
grund härav och då arvodena för ifrågavarande till rena bitjänster hänförliga
befattningar icke, utan att särskilda skäl betingade deras höjande,
kunde anses vara, även under dåvarande tidsförhållanden, för knappt
tillmätta, funne arméförvaltningen sig icke kunna hemställa om någon
avlöningsförbättring, beräknad på dessa arvoden, åt innehavarna av sådana
befattningar.

Av den lantförsvarets personal, som upptoges i staterna under fjärde
huvudtiteln och som borde beredas tillfällig löneförbättring, återstode
den, vars löneförmåner i sin helhet eller åtminstone i huvudsak regie -

105

nits enligt de för de civila ämbetsverken i allmänhet tillämpade grunder.
Hit hörde de civila ämhets- och tjänstemännen i lantförsvarsdepartementet
och armé förvaltningen, de kvinnliga biträdena i nämnda ämbetsverk,
professorn och krigsarkivarien vid generalstaben ävensom vaktmästarna
i departementet och arméförvaltningen samt vid generalstaben, artilleristaben,
krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, fortifikationsstaben
och generalintendentens expedition. Beträffande omfattningen av
den tillfälliga löneförbättringen till denna personal ansage sig arméförvaltningen
icke kunna avgiva något bestämt förslag, enär denna fråga
borde lösas efter samma grunder, som kunde bliva tillämpade i fråga
om all annan likställd personal vid statsdepartementen och de centrala
ämbetsverken.

Vad anginge sådan personal i lantförsvarets tjänst, som icke hade
sin avlöning bestämd av Kungl. Maj:t och riksdagen, utan allenast av
Kungl. Maj:t eller av vederbörande verk, chef eller myndighet, syntes
någon allmän åtgärd för åvägabringande av förbättrad avlöning åt sådan
personal icke behöva i nu förevarande sammanhang ifrågasättas.

Personal, som på grund av tjänstgöring vid mobiliserat förband
enligt krigsavlöningsreglementet för armén skulle, med frånträdande av
fredsavlöningsförmåner, åtnjuta krigslön, borde däremot få uppbära tillfällig
löneförbättring i samma omfattning, som om fredsavlöningen bibehölles.
Undantag borde emellertid göras beträffande arvodestagare,
för vilka enligt arméförvaltningens förslag framställning till riksdagen
borde avlåtas om tillfällig avlöningsförbättring; enligt arméförvaltningens
mening förelåge nämligen icke skäl för att dessa befattningshavare finge
bibehållas vid sådan förmån, i den mån de på grund av anställning vid
mobiliserat truppförband vore eller komme i åtnjutande av krigslön.

Årskostnaderna för den sålunda föreslagna löneförbättringen beräknades
av arméförvaltningen till 3,398,735 kronor.

I sina kostnadsberäkningar hade arméförvaltningen emellertid icke
kunnat taga någon hänsyn till den inverkan på desamma, som skulle
bliva en följd, om särskild krigstidshjälp enligt de i kungl. kungörelsen
den 8 juli 1916 tillämpade eller andra grunder skulle för år 1917 eller
följande år tillgodokomma någon del av den personal, för vilken tillfällig
löneförbättring föreslagits. Skulle dylik krigstidshjälp varda sistnämnda
personal tillerkänd utan sådan inskränkning, som tillämpats i
fråga om 1916 års motsvarande förmån, eller att den endast utginge
till dem, som på grund av försörjningsplikt underhölle minderårigt barn,
och skulle sådan krigstidshjälp med frångående av den i kungl. kungö 14 -

106

Statsverks propositionen 1917.

Armé förvaltningen

1 mars 1917.

Personal med
lön och dagavlöning

enligt stat.

relsen den 8 juli 1916 fastställda grund i stället, enligt vad arméförvaltningen
föreslagit i fråga om den tillfälliga löneförbättringen, komma att
utgå utan hänsyn till löntagarnas taxerade inkomst, syntes avdrag från
den föreslagna löneförbättringens belopp kunna ske för de medel, vederbörande
löntagare komme att erhålla såsom krigstidshjälp.

Beträffande bestridandet av utgifterna för den av arméförvaltningen
föreslagna tillfälliga löneförbättringen för år 1917 syntes det arméförvaltningen,
att erforderligt belopp kunde uppföras å extra stat för år
1918 samt förskottsvis utbetalas under år 1917. Ehuru arméförvaltningen
förutsatt, att den tillfälliga löneförbättringen borde utgå jämväl
under år 1918, syntes något anslag för detta ändamål icke behöva av
1917 års riksdag beviljas utan, i överensstämmelse med vad som ägde
rum under åren 1901—1907, kunna äskas av 1918 års riksdag att utgå
på 1919 års stat. I samband med en blivande definitiv lönereglering
från och med år 1919 skulle den tillfälliga löneregleringen kunna upphöra.

Arméförvaltningens nu återgivna förslag föranledde icke någon
annan framställning i 1917 års statsverksproposition än ett förslag till riksdagen
att, i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas
angående provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret, tillsvidare
under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1918 beräkna ett
förslagsanslag av 3,000,000 kronor. Det var nämligen avsett att till
riksdagen jämväl avlåta proposition angående beredande av ett särskilt
krigstidstillägg för år 1917 för befattningshavare i statens tjänst, och
i anledning därav anbefalldes den 13 januari 1917 arméförvaltningens
samtliga departement och sjukvårdsstyrelse att skyndsamt verkställa utredning
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till provisorisk lönereglering
från och med år 1918 för den i arméförvaltningens skrivelse
den 8 december 1916 omhandlade personal, med undantag av civila
befattningshavare i lantförsvarsdepartementet och arméförvaltningen.

Till åtlydnad därav avgav arméförvaltningen i skrivelse den 1 mars
1917 förslag dels till provisorisk lönereglering för personal, som enligt
stat uppbure lön och dagavlöning, dels ock till tillfällig avlöningsförbättring
för vissa andra befattningshavare vid lantförsvaret.

Arméförvaltningens skrivelse var av i huvudsak följande innehåll.

Till en början framhöll arméförvaltningen, att en lönereglering för
arméns personal enligt ämbetsverkets uppfattning borde avse, förutom

107

a) en löneförbättring, jämväl b) cn jämkning i det inbördes förhållandet
mellan de för de särskilda löneklasserna nu utgående avlöningsbeloppen,
c) en förenkling i avlöningsformerna samt d) en pensionstörbättring.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag att avgiva förslag till en provisorisk
lönereglering både arméförvaltningen ansett jämväl de
och d) angivna synpunkterna böra uppmärksammas, lör den händelse
förslaget skulle anses böra i större eller mindre omfattning läggas till
grund för en ordinarie lönereglering.

Från flera grupper av statstjänare hade under senare tiden med
styrka gjorts gällande, att en löneförbättring lör statens ämbets- och
tjänstemän vore oundgängligen behövlig med hänsyn dels till penningvärdets
fall i allmänhet efter den tid, då nu utgående avlöning bestämts,
dels till den särskilt avsevärda stegring i levnadskostnaderna, som inträtt
efter världskrigets utbrott.

Nuvarande avlöning enligt stat för officerare och underofficerare
med vederlikar hade fastställts av Kungl. Maj:t och riksdagen, beträffande
de förra vid 1902 års och beträffande de senare vid 1901 års
riksdag. Underofficerarna hade dock, enligt beslut vid 1907 års riksdag,
från och med år 1908 erhållit dels en förhöjning i dagavlöningen
med 50 öre om dagen, dels ersättning för bränsle och lyse med 130
kronor för fanjunkare och 100 kronor för sergeant.

För att kunna visa den fördyring av livsmedel och beklädnadsartiklar
samt den stegring i bränsle-, lyse- och hyreskostnader m. m.,
som inträtt efter det ovan angivna senaste lönereglering för arméns
personal ägt rum till dels tiden omedelbart före det nu pågående krigets
utbrott, eller omkring år 1913, dels år 1916, hade arméförvaltningen
låtit verkställa en statistisk utredning, vars resultat av arméförvaltningen
åberopades till stöd för ämbetsverkets åsikt, och varav framginge,

att livsmedel samt bränsle och lyse, vilka varor utgjorde tillsammans
47*9 procent av årsutgifterna för ett normalhushåll, tördyrats under år
1901—1904 med 1 procent, år 1904—1913 med 17 å 21 procent och
till år 1916 med 65 å 88 procent, allt i medeltal;

att kostnaderna för beklädnadsvaror, som utgjorde 10’9 procent av
årsutgifterna, stigit beträffande andra beklädnadsvaror än skodon under
år 1901—1910 med minst 41 procent, år 1910—1913 med 35 procent
och år 1913—1916 med 90 procent, samt beträffande läder och skodon
under år 1901—1910 med 13 procent, år 1910—1913 med minst 35
procent och under år 1913—1916 med minst 62 procent; samt

108

att bostadshyror, som utgjorde 19 procent av årsutgifterna, inom
ett antal för ifrågavarande ändamål representativa samhällen stigit under
åren 1904—1914 med 29 procent.

Av dessa uppgifter framginge, att en löneförbättring vore av behovet
synnerligen påkallad.

Beträffande här ifrågavarande personal kunde dessutom andra särskilda
skäl för en löneförbättring anföras. Genom 1914 års härordning
hade tjänstgöringen vid armén, såsom ock av arméförvaltningen framhållits
i dess ovannämnda skrivelse den 8 december 1916, blivit så utsträckt,
att befälets hela arbetstid och arbetskraft därigenom måst tagas i anspråk.
Befälspersonalen kunde fördenskull numera icke eller endast
undantagsvis och i oväsentlig mån påräkna möjlighet att bereda sig
nä gra inkomster utöver den militära avlöningen. Tjänstgöringen påginge
hela året, och en stor del av personalen syntes icke ens kunna komma
i fullt åtnjutande av den författningsenligt medgivna tjänstledighet utan
minskning i avlöningen, som motsvarade civila tjänstemäns semester.

Med den nya härordningens genomförande följde ock, särskilt för
officerare i kompaniofficersgraderna och för underofficerare, ökat antal
kommeuderingar utom förläggningsorten. Om än dagtraktamente i regel
utginge under dessa kommenderingar, torde det dock vara uppenbart,
att därigenom de fördyrade kostnaderna för vistelsen å annan ort
än den egna bostadsorten sällan bleve till fullo gottgjorda. Slutligen
ville arméförvaltningen framhålla de avsevärda ekiperingskostnader, avseende
numera såväl sommar- som vintertjänstgöring, befälet måste
vidkännas ej blott vid den första uppsättningen utan även för underhållet,
vilket fördyrades av den större slitningen under tjänstgöring i
all slags väderlek ute i skog och mark.

Genom särskilda föreskrifter hade personalen visserligen beretts
tillfälle att ur kronans förråd utbekomma beklädnads- och proviantartiklar
ävensom att uttaga tillagad portion. Bestämmelser härom förekomme
i vederbörliga, av Kungl. Maj:t fastställda förvaltningsreglementen.
Dessa stadganden föranledde dock endast därtill, att vederbörande
leverantörer komme att leverera något mera än eljest skulle behövas
men till samma pris, som utginge för leveranserna i deras helhet.
Ifrågavarande förmåner, som, åtminstone beträffande rätten att uttaga
portion, i huvudsak torde tagas i anspråk av underofficerare, syntes närmast
kunna likställas med den prisbillighet, som kunde ernås av en
samköpsförening. De torde därför, såsom icke bekostade av statsverket
utan tvärtom, åtminstone i vissa fall, beredande detsamma någon om

109

än obetydlig inkomst, icke kunna tagas med vid en beräkning av den
avlöning, som borde anses skälig.

En jämförelse mellan avlöningen till arméns personal och den, som
utginge till andra grupper av statstjänstemän, kunde svårligen lämna
ett fullt rättvist resultat. De inverkande faktorerna vore därför alltför
olika. I regel kunde andra statstjänare bereda sig någon extra inkomst,
större eller mindre. Deras verksamhet vore förlagd till samma ort året
om. Någon särskild ekipering för dem förekomme ej, och vissa grupper
hade periodvis ledigt ända upp till fyra månader om året. I allt fall
hade arméförvaltningen gjort jämförelse mellan avlöningen för militära
och vissa andra tjänstemän, nämligen landsstatstjänstemän och elementarlärare.
Jämförelsen torde, om alla förut angivna omständigheter toges
i beaktande, få anses utfälla synnerligen gynnsamt för de militära
och civilmilitära tjänstinnehavarnes anspråk på avlöningsförbättring.

Allt efter som levnadskostnaderna stege och därmed svårigheterna
att få inkomsterna att räcka till ökades, vore det nödvändigt tillse, att
avlöningsbeloppen noggrannt avpassades efter de verkliga behoven. Följande
tabell utvisade dels den ålder, officerare och underofficerare i
genomsnitt kunde anses innehava inom de särskilda löneklasserna, dels
den behållna avlöning, som efter erlagda pensionsavgifter stode dem
till buds för utgifternas bestridande, därvid inkvarterings- och servisbidrag
beräknats enligt s. k. landsortstariff.

Tjänstgöringstid. Behållen avlöning.

Arméfördelningschef....				. avgår	vid	65	år	kronor	11,235:	—
Ö vers te............................				B	B	60	B	B	8,700:	—
Överstelöjtnant..............				B	B	55	»	B	6,623:	50
Major...............................				B	B	55	B	B	6,157:	—
Kapten av 1. kl.	från	40.	till	50. levnadsåret		B	5,032:	20
b » 2. »	b	36.	b	39.	B			B	4,099:	20
Löjtnant av 1. kl.	b	30.	b	35.	B			B	2,794:	50
B b 2. b	b	26.	b	29.	B			B	2,339:	30
Underlöjtnant (fänrik)	B	23.	b	25.	B			B	2,061:	50
Fanjunkare	B	41.	b	50.	B			B’	2,400:
Sergeant av 1. kl.	B	33.	b	40.	B			B	1,842:	50
i) b 2. b	B	27.	B	32.	B			B	1,731:	50

Av denna tabell framginge, att de i förhållande till levnadsbehoven
svagast avlönade vore att finna inom kompani- och underofficersgraderna.

Inom kompaniofficersgraden torde underlöjtnanter (fänrikar) vara i
behov av löneförbättring i mindre mån än övriga inom graden. Visserligen
vore avlöningen låg och kostnaden för ekiperingen jämförelsevis
hög, men dels torde kostnaden för deras utbildning få anses billig i
förhållande till andra tjänstemäns, dels komme de vid mycket unga år
till anställning på stat, och dels kunde de snart vänta befordran.

För löjtnanter av 2. klassen ställde sig förhållandena redan
annorlunda. En stor del av dessa torde under den tid, de tillhörde
denna löneklass, önska bilda familj, därest ekonomiska förhållanden
icke lade hinder i vägen därför. De hade ock vid denna tid åtskilliga
år varit tjänstemän på stat med ständig tjänstgöring. Med hänsyn till
deras befattningar såsom instruktörer för den värnpliktiga ungdomen
syntes det ock vara önskvärt att genom förbättrad avlöning bereda
dem en stadgad ekonomisk ställning. Arméförvaltningen hade därför
ansett löneförbättringen böra i förhållande till den nu utgående avlöningen
beräknas högre än för underlöjtnanter.

Beträffande löjtnanter av 1. klassen och kaptener av 2. klassen
torde den avlöning, som enligt förestående tabell tillkomme dem,
få anses alldeles för låg. Efter bestridandet av militära ekiperingsoch
andra med tjänsten förenade kostnader kunde den icke vara tillräcklig
för de högre utgifter, som följde med familjens ökning och
barnens uppfostran. Inom dessa löneklasser erfordrades en avsevärdare
höjning i avlöningen, för att därtill hörande tjänstemän skulle erhålla
en verklig förbättring i sina levnadsförhållanden. Löjtnanter av 1.
klassen måste i mycket stor utsträckning jämte kaptenerna av 1.
och 2. klassen användas såsom kompanichefer. Det vore därför på
dessa båda officerskategorier, som ansvaret för manskapets utbildning,
behandling och vård i främsta rummet vilade. Det vore då ock billigt
och rättvist samt med statens intresse förenligt, att en skälig och tillräcklig
avlöning utginge till dem. Deras arbete vore krävande och fullgjordes
i dessa grader under den kraftigaste mannaåldern.

Vad nu blivit anfört angående löjtnanter av 1. klassen och
kaptener av 2. klassen ägde sin tillämpning jämväl beträffande kaptener
av 1. klassen. Men härtill komme, att dessa tjänstemän till
allra största delen måste vid 50 års ålder avgå ''från beställning på
stat, varefter de finge sina inkomster väsentligt reducerade. Detta vore
ett statens krav oberoende av deras egen önskan. Under den period,
som sålunda i regel utgjorde avslutningen på deras aktiva statstjänst,
och då ytterligare befordran kunde påräknas allenast av ett fåtal, borde
de vara fullgott avlönade. Efter avskedet vore de pliktiga att kvarstå

i vederbörlig reserv intill fyllda 65 levnadsår med tjänstgöringsskyldighet
vid inträffande mobilisering och i krig samt vid sådan övning,
som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av
beväringens andra uppbåd eller landstormen kunde bliva anbefalld.
Dessa förhållanden, bland andra, hade arméförvaltningen ansett böra
beaktas vid beräknandet av det avlöningsbelopp, som kundo anses skäligen
böra tillkomma dessa tjänstemän.

Vad anginge regementsofficerare erinrade arméförvaltningen, att skillnaden
mellan överstelöjtnants och majors avlöning nu utgjorde allenast 500
kronor. Överstelöjtnant vore dock icke blott äldre i tjänsten, utan åt
honom måste det ansvarsfullare arbetet i regementsexpeditionen och vid
trupptjänsten överlämnas. Vid förfall för regementschefen inträdde
han såsom regementsbefälhavare, oftast utan särskild ersättning. Rent
ekonomiskt syntes det förhållandet böra uppmärksammas, att tillträdandet
av översteiöjtnantsbeställning i regel medförde en flyttning, för vilken
någon ersättning ej utginge. Kostnaderna för denna flyttning
uppginge ofta till belopp, som motsvarade den förhöjda avlöningen
under flera år, och då tjänstgöringstiden i överstelöjtnantsgraden ävenledes
i regel vore ganska kort, innebure befordran till denna grad
understundom endast en obetydlig, om ens någon ekonomisk fördel.
Den uppfattningen syntes ock vara allmän, att skillnaden i avlöning
mellan omförmälda två löneklasser vore för liten. Arméförvaltningen
hade därför sökt i någon mån bringa rättelse i berörda förhållanden
redan i detta förslag till provisorisk lönereglering.

För underofficerarna hade arméförvaltningen ansett en jämförelsevis
hög löneförbättring nödvändig, för att en verklig hjälp skulle komma
dem till del.

Arméförvaltningen hade alltså funnit sig böra beräkna den mot nu
utgående avlöning proportionsvis största löneförbättringen lör kaptener
och löjtnanter samt underofficerare.

Besluten om 1901 års lönereglering för underofficerare och 1902 års
lönereglering för officerare m. fl. hade inneburit även en förenkling i
förut tillämpade avlöningsformer. Enligt nu gällande stater bestode
avlöningen till officerare och underofficerare vid armén med vederlikar
av lön, dagavlöning samt inkvarterings- och servisbidrag, vilka bidrags
sammanlagda belopp vore högre i Stockholm och Göteborg än å andra
orter. Dessutom utginge till underofficerare ersättning för bränsle
och lyse.

112

Avlöningsformerna lön och dagavlöning syntes givetvis böra även
för framtiden bibehållas. Däremot syntes det med fog kunna ifrågasättas,
huruvida icke inkvarterings- och servisbidragen borde upphöra,
såsom avlöningsformer. Detta spörsmål kunde visserligen icke anses
aktuellt beträffande en provisorisk lönereglering, men som en sådan
borde ju förr desto hellre övergå i en ordinarie lönereglering, både
arméförvaltningen ansett sig icke böra nu helt förbigå denna fråga.
Den stode i samband med frågan om förbättrad pensionering av arméns
personal samt med frågan om avlöningens lämpliga fördelning mellan
lön och dagavlöning.

Enligt nu gällande pensioneringsgrunder stode pensionerna i stort
sett i ett visst förhållande till lönen, och som samma princip genomgiuge
lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension,’ torde en avvikelse
därifrån beträffande de militära pensionerna icke böra ifrågasättas.
Bibehölles alltså denna princip, erfordrades för erhållande av
en viss böjning av pensionsbeloppen en motsvarande höjning av lönerna.
Finge inkvarterings- och servisbidragen, vilka redan nu såsom kontanta
förmåner utginge enligt samma bestämmelser som lön, så att säga
disponeras för ovan angivna ändamål, erhölles den för pensionsförhöjningen
erforderliga löneökningen. Uppmärksammas borde även, att
någon generell rätt för statens övriga tjänstemän att erhålla bostadsförmån
eller ersättning därför icke funnes. Denna rätt inom det militära
området syntes vara en kvarleva från indelningsverkets tid.

Ur räkenskaps- och redovisningssynpunkt innebure det en avsevärd
förenkling och lättnad, om ifrågavarande avlöningsformer kunde bortfalla.
Jämväl avlöningsbestämmelserna skulle därigenom kunna förenklas
samt vinna i klarhet och reda.

Om inkvarterings- och servisbidragen inräknades i lön och dagavlöning,
måste däremot de löntagare, som erhölle inkvartering in natura,
vidkännas avdrag å den kontanta avlöningen för bostadsförmånen.
Servisbidraget syntes man vid bifall till detta förslag därefter kunna
bortse ifrån. I huvudsak åtnjötes inkvartering in natura av underofficerare
med vederlikar förutom musikunderofficerare samt av officerare
i Boden, Vaxholm och Karlsborg- Emellertid saknades ännu härför
erforderliga lokaler vid vissa truppförband, och en del av de bostadslägenheter,
som funnes, vore mindre vid vissa truppförband än vid andra,
varav missbelåtenhet yppat sig. Likaså hade, med anledning av stegrade
hyreskostnader, klagan förekommit från dem, som kunde anses äga
anspråk på att erhålla bostad, men ej erhållit sådan av brist på tillgång.
Denna klagan hade gått ut på, att inkvarteringsbidraget varit

113

för lågt för att motsvara hyreskostnaden. Därest ett visst avdrag
gjordes å avlöningsförmånerna för dem, som erhölle inkvartering in natura,
skulle detta avdrag kunna skäligen jämkas efter det antal rum,
en var erhölle. Därigenom komme klagomålen angående de lägenheter,
som ansåges för små, att bortfalla. Dessutom ville det synas, att klagomålen
jämväl i övrigt skulle minskas genom detta förslag.

En olägenhet av förslaget förefunnes i det förhållandet, att inkvarterings-
och servisbidragen icke utginge med lika belopp över hela riket.
Såsom nämts, utginge de med högre belopp i Stockholm och Göteborg
än på andra orter. För detta högre belopp måste den i Stockholm
och Göteborg förlagda personalen beredas ersättning. Arméförvaltningen
hade ansett detta lämpligen kunna ske i form av ortstillägg på dessa
platser. Sådant tillägg utginge numera till civila tjänstemän på vissa
orter. Mot en sådan avlöningsförmån syntes det extra avlöningstillägg,
som under senare åren utgått till befattningshavare i Boden, kunna utbytas.
På dessa tre platser syntes en något högre avlöning än på
andra orter alltjämt visa sig befogad. Fn utjämning av beloppen, i
syfte att ernå en väl avvägd avlöningsreglering, kunde lämpligen äga
rum vid genomförande av en ordinarie lönereglering.

Om inkvarterings- och servisbidragen komme att indragas såsom
avlöningsformer, borde överenskommelse träffas mellan de städer, som
nu bekostade dessa förmåner för vissa truppförband, och staten om skyldighet
för städerna att inleverera motsvarande belopp till statsverket
eller om denna frågas ordnande på annat sätt. Denna angelägenhet
tillhörde dock en ordinarie lönereglering.

Från och med år 1908 uppbure underofficerarna, såsom redan
nämnts, kontant ersättning för bränsle och lyse med 130 kronor för fanjunkare
och 100 kronor för sergeant. Då denna förmån, som utginge
av anslaget till arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten, onekligen
vore att hänföra till avlöning, syntes kostnaderna därför böra överföras
till avlöningsanslaget och ingå i lön och dagavlöning. 1 den mån denna
förmån kunde komma att utgå in natura, borde avdrag göras med motsvarande
värde från den kontanta avlöningen. Så skedde ock för närvarande
i dylika fall.

1 fråga om beloppet av de avdrag å den kontanta avlöningen, som
borde ske i de fall, då inkvartering eller bränsle och lyse tillhandahölles
vederbörande löntagare in natura, hade arméförvaltningen ansett
sig ej behöva närmare yttra sig. Denna angelägenhet skulle kunna
ordnas så, att löntagare, som fått sig tilldelad bostad in natura, förpliktades
att, utöver det för Stockholm och Göteborg utgående hyres 15 -

114

bidraget, av lönen för månad räknat avstå för en lägenhet om ett rum
och kök 10 kronor, med tillägg av 5 kronor för varje ytterligare bekommet
rum.

Innan arméförvaltningen överginge till de belopp, varmed den provisoriska
löneförbättringen borde utgå, ville arméförvaltningen yttra sig
något om förhållandet mellan lön och dagavlöning. Den senare avlöningsformen
motsvarade i huvudsak tjänstgöringspeuningar för civila tjänstemän.
Dagavlöning utginge icke under tjänstledighet, förutom under
kortare tid vid sjukdom och under tjänstledighet utan ansökan, motsvarande
andra tjänstemäns semester. Lönen däremot utginge under hela
tjänstetiden. 1 ekonomiskt hänseende spelade förhållandet mellan lönens
och dagavlöningens belopp således den rollen, att desto större lönen
vore i förhållande till dagavlöningen, desto större del av sammanlagda
avlöningen finge vederbörande behålla under sådan ledighet, då dagavlöningen
skulle avstås, och tvärtom.

För civila tjänstemän utgjorde i stort sett lönen och tjänstgöringspenningarna
Va av den sammanlagda avlöningen. Så exempelvis
vore det beträffande expeditionschefernas i stat sdepartementen arvoden
föreskrivet, att Vs därav motsvarade tjänstgöringspenningar. Att
bibehålla denna proportion ens något så när emellan lön och dagavlöning
i de militära avlöningsstaterna hade hittills beträffande vissa avlöningsklasser
icke varit möjligt. Lades inkvarterings- och servisbidragen
till den övriga kontanta avlöningen, kunde man komma berörda norm
väsentligt närmare, ehuru avvikelse i allt fall måste ske beträffande vissa
avlöningsklasser.

Vid fördelning av den sammanlagda avlöningen i lön och dagavlöning
måste man observera, att lönens storlek inverkade på pensionsbeloppet
samt att en höjning eller sänkning av dagavlöningen verkade
för helt år med 365 gånger höjningens eller sänkningens belopp.

Med iakttagande av ovan angivna synpunkter hade arméförvaltningen
uppgjort efterföljande tabell, som ginge ut på att visa, huru en
ordinarie lönereglering, utförd enligt förenämnda synpunkter, skulle te
sig, förutsatt att inkvarterings- och servisbidragen samt ersättningen till
underofficerarna för bränsle och lyse bortfölle. I övrigt vore beloppen
av lön så jämkade, att de kunde för månad delas i visst antal kronor,
varigenom bokföringen underlättades.

115

			Dagavlöning
	Lön. Kronor.		ä kronor.		Kronor.	Summa kronor. '')
Arméfördelningschef och likställd........................	9,000	_	10	_	3,650	—	12,650	—
överste............................................................	6,600	—	9	—	3,285	—	9,885	—
Överstelöjtnant ...............................................	5,280	-	7	—	2,555	-	7,835	—
Major ...........................................................	4,620	—	7	—	2,555	—	7,175	—
Kapten av 1. klassen och likställd .....................	4,200	-	6	-	2,190	—	6,390	—
Kapten av 2. klassen och likställd ...................	3.120	-	6	-	2,190	—	5,310	—
Löjtnant av 1. klassen......................................	2,520	—	4	—	1,460	-	3,980	—
Löjtnant av 2 . lassen....................................	1,560	—	4	—	1,460	—	3,020	—
Underlöjtnant eller fänrik .................................	1,260	—	3	—	1,095	—	2,355	—
Fanjunkare och likställd....................................	2,040	—	3	—	1,095	-	3,135	-
Sergeant av 1. klassen.......................................	1,620	—	2	—	730	—	2,350	—
Sergeant av 2. klassen......................................	1,440	—	2	-	730	—	2,170	—

*) De uppförda avlöningsförmånerna skulle för Stockholm och Göteborg tillökas med särskilt årligt
hyresbidrag, utgående med 300 kronor för arméfördelningschef och likställd samt för överste, med
400 kronor för överstelöjtnant och major, med 100 kronor för kapten och likställd samt för löjtnant
och underlöjtnant eller fänrik samt med 60 kronor för fanjunkare och likställd samt för sergeant.

Den föreslagna provisoriska löneförbättringen skulle alltså utgöra för:

arméfördelningschef och likställd......................	.................... kronor	895	.—
överste.........................................................................	.................... h	795	—
överstelöjtnant.........................................................	.................... D	910	—
major ........................................................................	.................... h	750	—
kapten av 1. klassen ..........................................	.................... »	1,130	—
» D 2. J) ..........................................	.................... »	1,050	—
löjtnant av 1. klassen.........................................	.................... »	1,085	—
» » 2. » ..........................................	.................... »	605	—
underlöjtnant (fänrik).............................................	.................... »	240	—
fanjunkare ...............................................................	.................... »	652	50
sergeant av 1. klassen .......................................	.................... »	440	—
» » 2. » ........................................	.................... »	380	—

Såsom härav framginge, ansåge arméförvaltningen den provisoriska
löneregleringen böra omfatta alla löneklasser. Det kunde icke förnekas,
att billighet och rättvisa krävde, att även de tjänstemän, som tillhörde
de högsta löneklasserna, erhölle någon kompensation för penningvärdets
fall. Det borde ihågkommas, att dessa tjänstemän uppbure det högsta

116

ansvaret för arméns tjenstbarhet samt att de i statens tjänst nedlagt
ett långvarigt arbete och ådagalagt framstående duglighet och skicklighet,
innan de uppnått berörda löneklasser. Genom 1902 års lönereglering
hade arméfördelningschefer och likställda samt överstar erhållit
allenast förhöjning i dagavlöningen med 1 krona.

De högre beställningarna vore inom armén jämförelsevis få och
innehades till dess så hög ålder uppnåtts, att något särskilt förvärv
efter avgången från stat knappast kunde tänkas. Det kunde icke vara
annat än för samhället välbetänkt och gent emot den enskilde rättvist,
att den större förtjänsten och dugligheten i statens tjänst likaväl som
inom den privata verksamheten värdesattes genom en avlöning, som
icke blott täckte de oundgängliga dagliga behoven utan även lämnade
möjlighet till besparing. Ett motsatt förfaringssätt skulle utan tvivel
i längden beröva staten de dugligaste krafterna.

Under senare tider hade utgifterna till stat och kommun stegrats
i avsevärd mån för de större inkomsterna, ett förhållande, som även
borde beaktas. För de högre löntagarna vore ekiperingen mycket dyrbar,
och deras befälsställning medförde även särskilda utgifter, som ej
kunde helt undvikas. På statsverkets utgifter inverkade ej en löneförbättring
för de högre officerarna i avsevärd mån på grund av deras
fåtalighet.

Beträffande storleken av den föreslagna löneförbättringen ville arméförvaltningen
framhålla följande.

Förut omförmälda statistiska uppgifter angående levnadskostnadernas
stegring under tiden från åren 1901 och 1902 talade för en avsevärd
höjning i avlöningen, om denna skulle kunna motsvara samma levnadsförhållanden,
som då ansetts skäliga. Redan år 1913 hade priserna å
livsmedel, bränsle och lyse stigit med omkring 20 procent, beklädnadsvaror
med över 80 procent och bostadshyror med nära 30 procent, måhända
däröver. I medeltal motsvarade detta en ökning av något över
30 procent. Efter sistnämnda år vore stegringen än mer betydande.

Det vore uppenbart, att de avlöningsbelopp, som åren 1901 och
1902 kunnat anses skäliga, numera icke vore tillräckliga för bekostande
av förnödenheter och bestridande av andra utgifter i samma omfattning
som under då rådande prislägen. Såväl härav som av i övrigt allmänt
kända förhållanden måste en avlöningsförbättring anses oundgängligen
nödvändig.

Den provisoriska lönereglering, vartill arméförvaltningen hade att
avgiva förslag, syntes kunna avse en avlöningsförhöjning, motsvarande
antingen den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som efter

117

senaste lönereglering inträtt och kunde anses bliva bestående, men
frånsett den dyrtid kriget medfört, eller ock därutöver de ökade levnadskostnader
kriget fört med sig, i den mån dessa kunde anses komma
att göra sig gällande under år 1918.

Arméförvaltningen hade funnit sig böra stanna vid det första av
dessa alternativ dels på den grund, att den provisoriska lönereglering,
som nu föresloges, torde i sinom tid och efter en närmare utredning
böra övergå i en ordinarie lönereglering, och dels av den anledningen
att den dyrtidshjälp, som kunde bliva erforderlig under år 1918, knappast
läte sig tillförlitligen redan nu beräkna.

För att återställa det förhållande mellan avlöning och levnadskostnader,
som uppstått genom den senaste allmänna löneregleringen för
arméns personal, skulle, enligt vad de statistiska siffrorna gåve vid
handen, en avsevärd löneförbättring krävas, även om man endast toge
hänsyn till den prisstegring, som inträtt före krigets utbrott. Men
någon sannolikhet torde icke finnas för att de priser på varor och förnödenheter,
vilka gällde före kriget, någonsin skulle återkomma. Men
om så vore, komme missförhållandet mellan avlöningen och levnadskostnaderna
att för den närmaste framtiden än ytterligare stegras.

Arméförvaltningen hade dock icke ansett sig kunna helt lägga de
statistiska siffrorna till grund vid beräknandet av löneförbättringen. Men
för att i möjligaste mån tillgodose de mest framträdande behoven hade
arméförvaltningen, såsom förut anförts, tillagt vissa befattningshavare
en proportionsvis högre löneförbättring än andra. Dels i det förhållandet,
att Kungl. Maj:t väntades komma att för år 1917 föreslå en dyrtidshjälp,
som väsentligt understege de belopp, vartill statistiken beträffande
dyrtiden gåve anledning, och dels med hänsyn till andra faktorer
hade arméförvaltningen funnit anledning att iakttaga varsamhet vid
löneförbättringens beräknande utan att dock lämna ur sikte, att en verklig
förbättring borde komma till stånd.

Den löneförbättring inom de särskilda löneklasserna, arméförvaltningen
funnit sig böra föreslå, utgiorde i medeltal 15*1 procent av de
avlöningsbelopp, inkvarterings- och servisbidrag inräknade, som nu sammanlagt
utginge för en beställning inom varje löneklass. Men som de
kompani- och underofficerare, vilka skulle erhålla den proportionsvis
största avlöningsförbättringen, vore flera än beställningshavarna inom
andra löneklasser, komme löneförbättringen i sin helhet att uppgå till
en högre procent av den nu utgående sammanlagda avlöningen.

I vad mån, utöver den av arméförvaltningen föreslagna löneförbättringen,
särskilt krigstidstillägg för år 1918 kunde bliva behövligt, vore,

118

såsom redan antytts, svårt att nu beräkna. Under senaste tiden inträffade
utrikespolitiska förhållanden kunde tänkas medföra en fördyring
av levnadskostnaderna, vida överstigande den nuvarande. Redan nu
motsvarade fördyringen ett väsentligt högre procenttal, än arméförvaltningen
ansett sig kunna beräkna såsom avlöningsförhöjning. Skulle
detta förhållande komma att än mer stegras, syntes ytterligare åtgärder
bliva av nöden. Frågan därom syntes emellertid böra upptagas till
prövning vid 1918 års riksdag i samband med andra liknande krav.

Vad särskilt anginge den för underofficerarna föreslagna löneförbättringen,
ville arméförvaltningen ytterligare framhålla, att de likasom
officerarna numera vore av sin tjänst strängt upptagna och därför i
regel icke hade andra inkomster än sin militära avlöning för egen
och familjens försörjning. I jämförelse med de inkomster, personer i
ungefär samma samhällsställning inom privat verksamhet kunde bereda
sig, torde den av arméförvaltningen för dem föreslagna provisoriska
löneförbättringen få anses fullt skälig. Till jämförelse mellan sergeants
avlöning och den, som utginge inom högsta manskapsklassen, erinrade
arméförvaltningen, att en furir av 1. klassen hade en kontant årlig
avlöning av 782 kronor 50 öre samt förplägnad, beklädnad och inkvartering
med värme och lyse. En sergeant av 2. klassen hade, ersättning
för inkvartering, bränsle och lyse frånräknad, en kontant avlöning
av 1,510 kronor, varav, förutom annat, kostnaderna för förplägnad
och beklädnad skulle utgå, vartill komme, att sergeanten oftast hade
familj att underhålla.

Slutligen borde framhållas, att arméförvaltningen sökt avväga den
föreslagna löneförbättringen så, att en lämplig och rättvis proportion
skulle erhållas mellan avlöningsbeloppen i de särskilda löneklasserna,
ej blott inom officers- och underofficerskårerna var för sig utan även
mellan dem inbördes.

Den föreslagna avlöningsförbättringen ansåge arméförvaltningen vara
den minsta, som skäligen borde ifrågakomma, om en verklig hjälp
skulle lämnas ifrågavarande tjänstemän, och en sådan måste anses vara
av behovet synnerligen påkallad samt med rättvisa och billighet överensstämmande.

Ett spörsmål, som måste lösas i samband med genomförandet av
den tillfälliga löneförbättringen, vore frågan, i vad mån densamma
skulle utgå till personal, som på grund av tjänstgöring vid mobiliserat
förband enligt krigsavlöningsreglementet för armén skulle, med frånträdande
av fredsavlöningsförmåner, åtnjuta krigslön. Då beloppet av
krigslönen, i den mån den skulle utgå efter den lägre krigslönetariffen,

119

icke voro större un den för vederbörliga löneklasser i stat fastställda
fredsavlöningen (lön, dagavlöning, inkvarterings- och servisbidrag samt
ersättning för bränsle och lyse) vederbörligen omräknad efter terminsbelopp,
samt krigslön efter den högre krigslönetariffen också beräknats
efter nämnda fredsavlöning, med tillägg av det s. k. lägre traktamentet
för tjänstgöring utom förläggningsorten, ville det synas arméförvaltningen
rättvist, att även den personal, som vid tillträdande av krigslön hade
att avstå angivna i den ordinarie fredsavlöningen ingående förmåner,
finge uppbära tillfällig löneförbättring i samma omfattning, som. om
fredsavlöningen bibehölles. Däremot ansåge arméförvaltningen skäl icke
föreligga för ett medgivande, att arvodestagare, för vilka enligt arméförvaltningens
förslag framställning till riksdagen borde avlåtas om
tillfällig avlöningsförbättring, skulle få bibehållas vid sådan förmån, i
den mån de på grund av anställning vid mobiliserat truppförband vore
eller komme i åtnjutande av krigslön. För befattningshavare av nu
avsett slag, vilka huvudsakligen utgjordes av officerare eller underofficerare
med pension och fyllnadspension, torde nämligen krigslönen i
regel överstiga sammanlagda beloppet av pensionen, arvodet och den
tillfälliga förbättringen av detsamma.

För en del av den militära personalen utginge på grund av innehavande
beställning särskilda arvoden utöver lön och dag avlöning. Så
vore t. ex. fallet med inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden,
militärbefälhavaren på Gottland, trängkårchefer, fälttygmästaren
och styresmännen vid artilleriets fabriker. Beträffande sådana beställningshavare
hade arméförvaltningen ansett någon löneförbättring ej
höra utgå utöver den, som skulle tillkomma denna personal såsom innehavare
av beställning med lön och dagavlöniug.

För beställningshavare, som på grund av förordnande eller order
uppehölle befattning, som vore förenad med särskilt arvode, t. ex. såsom
brigadchefer förordnade regementschefer, artilleristabs- och fortifikationsstabsofficerare,
militära lärare vid militärläroverken m. fl., syntes likaledes
böra gälla, att löneförbättringen utginge allenast med det belopp,
som tillkomme dem på grund av beställningen på stat.

I avlöningen för vissa beställningar inginge även ålder stillägg.
Arméförvaltningen hade icke ansett sig böra i detta förslag, som allenast
avsåge en provisorisk lönereglering, ingå i något bedömande av
huruvida dessa ålderstillägg skulle behöva höjas, och följaktligen ej
heller beräknat någon tillfällig löneförbättring på dessa belopp, utan
ansett, att de beställningshavare, som uppbure ålderstillägg, borde erhålla
samma löneförbättring som andra i samma löneklass.

120

Vissa andra
befattningshavare
vid
lantförsvarel.

I det föregående hade behandlats frågan om provisorisk lönereglering
för den lantförsvarets personal, i vilkens avlöning enligt av Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställda stater inginge lön och dagavlöning.

Enligt stater för vissa formationer och anstalter åtnjöte emellertid
åtskilliga befattningshavare avlöning allenast i form av arvode.

En lönereglering för dessa befattningshavare vore, yttrade arméförvaltningen,
givetvis icke av samma omfattning som en lönereglering
lör först omförmälda personal. Avlöningen åt dessa arvodestagare kunde
ock oftare komma under omprövning i samband med sådana ändringar
i staterna för nämnda formationer och anstalter, som påkallades för
andra ändamål än en avlöningsreglering.

Frågan, huruvida dessa arvodestagare borde komma i åtnjutande
av någon avlöningsförbättring i sammanhang med en provisorisk lönereglering
för arméns övriga personal, syntes böra bliva beroende av dels
omfattningen av det arbete, för vilket arvodet utginge, dels de förmåner
utöver arvodet, som vore förenade med befattningen.

Arméförvaltningen uppdelade ifrågavarande befattningar, på sätt
jämväl skett i ovannämnda skrivelse den 8 december 1916, i tre olika
grupper: 1) befattningar, som toge innehavarens hela arbetstid i anspråk
och för vilka avlöningen utgjordes av allenast arvode eller av arvode
jämte andra naturaförmåner än kost, 2) befattningar, för vilka avlöningen
utgjordes av arvode jämte naturaförmåner, innefattande bland
annat kost, och 3) befattningar, vilka icke toge innehavarens hela arbetstid
i anspråk.

Vad den första gruppen beträffade, ansåge arméförvaltningen, att
dithörande befattningshavare borde komma i åtnjutande av en provisorisk
avlöningsförbättring. De utgjordes till en stor del av militär personal,
som avgått från stat med pension och uppehölle befattningar, vilka
särskilt under den nuvarande situationen med dess åtgärder för neutralitetens
skyddande måste anses synnerligen krävande.

Av den övriga delen utav ifrågavarande- befattningshavare åtnjöte
visserligen en del bostad och eu del dessutom bränsle och lyse, men
med hänsyn till den stora procent, kostnaderna för livsmedlen utgjorde
av den totala levnadskostnaden, samt livsmedels, beklädnadsartiklars
och andra nödvändiga varors fördyring syntes även en provisorisk förbättring
i avlöningen för dessa fullt motiverad. Det gällde ock i regel
i detta fall befattningshavare med jämförelsevis små arvoden.

Beträffande avlöningsförbättringens belopp för ifrågavarande grupp
av befattningshavare anförde arméförvaltningen följande.

121

Bullföringspersonalens dagarvode utgjorde numera:

för befälhavaren för Stockholms städs rullföringsområde 6 kronor,
» rullföringsbefälhavare i landsorten 5 kronor,

» officer vid Stockholms stads rullföringsområde 5 kronor,

» biträden vid Stockholms stads rullföringsområde 3 kronor 50 öre,
» » » rullföringsområden i landsorten 3 kronor.

Beträffande officerarna syntes denna avlöning skäligen böra höjas
med 1 krona om dagen. Därigenom komme ersättningen för dag att
utgå med samma belopp som den av arméförvaltningen ifrågasatta dagavlöningen
för majorer respektive kaptener.

Vad rullföringsbiträdena anginge kunde emellertid någon likhet mellan
ifrågavarande dagarvode och dagavlöningen ej åstadkommas, b ör
dem syntes dagarvodet böra höjas med 50 öre om dagen. Den sålunda
föreslagna förhöjningen kunde väl anses låg, men armé förvaltningen hade
ansett sig höra taga hänsyn dels därtill, att biträdenas arvoden redan
förut blivit höjda i större proportion än officerarnas samt reglerade senare
än officerares och underofficerares på stat avlöning, dels till sannolikheten
därav, att jämväl pensionstagare i allmänhet komme i åtnjutande av
någon extra hjälp mot dyrtiden, därest denna fortfore jämväl ett kommande
år. Den föreslagna avlöningsförbättringen utgjorde ungefär 15
till 20 procent av de nu utgående arvodena.

Beträffande övriga till grupp 1) hänförliga arvodestagare syntes
några särskilda skäl ej kunna anföras, vilka skulle kunna inverka på
avlöningsförhöjningens belopp. Arméförvaltningen hemställde därför, att
denna förhöjning måtte bestämmas till vissa procent av arvodesbeloppen,
samt föresloge i sådant avseende 20 procent. Denna förhöjning kunde
för de mindre arvodestagarna anses låg, men med hänsyn till att de
med ett par undantag åtnjöte andra förmåner än arvodet, hade arméförvaltningen
ansett sig kunna stanna därvid.

Bataljonsläkarna vid fäItläkarkåren uppbure dels årlig lön å 1,500
kronor, dels dagarvode under tjänstgöring. De hade skyldighet att tjänstgöra
under 75 dagar om året. Om än deras arbete således toges i anspråk
vid armén allenast under viss tid av året, torde dock deras militära
tjänstgöring vara av den omfattning, att den måste anses utöva ett
visst inflytande på deras möjligheter att under återstoden av året förvärva
inkomster genom annan läkarverksamhet. Det hade därför ansetts
skäligt, att någon avlöningsförbättring bereddes även dem, och föresloge
arméförvaltningen i sådant avseende ett belopp av 300 kronor.

Den personal, som tillhörde grupp 2) och vilken åtnjöte förutom
andra naturaförmåner jämväl kost, kunde på grund därav endast i mindre

122

man anses berörd av dyrtiden och hade fördenskull icke av arméförvaltningen
upptagits i dess förslag till avlöningsförbättring.

Då vidare den personal, som inginge i grupp 3), innehade befattningar,
som icke toge vederbörandes hela arbetstid i anspråk, samt arvodena sålunda
i dessa fall vore att betrakta såsom biförtjänster, hade arméförvaltningen
ansett ifrågavarande arvoden icke under alla förhållanden böra ingå
i en provisorisk reglering av avlöningen för den vid lantförsvaret anställda
personal. Fastmer syntes dessa arvoden böra och kunna till
storleken bestämmas för sig, då omständigheterna påkallade en ändring.

Icke heller hade arméförvaltningen ansett den provisoriska löneregleringen
böra omfatta fältlakar- och fältveterinär stipendiaterna, då dessa
åtnjöte årliga arvoden samt därtill under tjänstgöring viss gottgörelse
för dag.

Arméförvaltningen hade dock icke velat såsom sin mening fastslå,
att icke omförmälda till grupperna 2) och 3) hörande arvodestagare
ävensom fältläkar- och fältveterinärstipendiaterna skulle vara i behov av
någon avlöningsförbättring, men arméförvaltningen ansåge med dessa
frågors prövning kunna anstå, till dess vederbörliga stater kunde av annan
anledning komma under omprövning eller särskild utredning blivit
verkställd angående en definitiv lönereglering för den vid lantförsvaret
anställda personal.

Ifrågavarande arvodes- och löntagare torde, yttrade arméförvaltningen,
under år 1917 likasom statens övriga befattningshavare komma i åtnjutande
av särskilt krigstidstillägg. Skulle förhållandena gestalta sig så,
att dylikt krigstidstillägg borde utgå jämväl för år 1918, syntes nu
omförmälda arvodes- och löntagare även då böra erhålla sådant tillägg.

Arméförvaltningen övergick därefter till att yttra sig om viss annan
personal i lantförsvarets tjänst, för vilken avlöningsförbättring icke föresloges,
och anförde därom följande.

Då allt manskap vid armén åtnjöte underhåll, beklädnad och inkvartering
in natura samt frågan om förbättrade anställningsvillkor för denna
personal torde bliva föremål för särskild prövning, hade arméförvaltningen
ansett manskapet icke behöva komma i åtanke vid den provisoriska
löneregleringen.

För beställningarna på reservstat utginge till beloppet bestämd lön
jämte dagavlöning och under vissa förhållanden dagtraktamente under
tjänstgöring. Då emellertid denna tjänstgöring vore inskränkt till särskilda
perioder samt avlöningen för berörda personal blivit bestämd så
sent som år 1914, syntes någon avlöningsreglering för densamma nu ej

123

behöva ifrågakomma. Skulle genom en ordinarie lönereglering dagavlöningen
komma att höjas, torde en sådan höjning, utan särskilt beslut,
även komma personalen på reservstat till godo. Däremot erfordiades
särskilt beslut för höjning av lönen.

Till personal, tillhörande arméns reserver, utginge under tjänstgöring
med trupp både lön och dagavlöning, lönen beräknad per dag, samt under
vissa förhållanden dagtraktamente. Till en del av personalen utginge
dock icke lön. En ordinarie lönereglering, varigenom lön och dagavlöning
för personal på stat höjdes, skulle vid tillämpning av nu gällande
föreskrifter utan vidare medföra eu höjning i avlöningen för personalen
i reserven. Då denna personal i regel vore skyldig att tjänstgöra endast
vart tredje år, torde en provisorisk lönereglering ej böra omfatta densamma.
Visserligen hade denna personal i avsevärd omfattning måst
tagas i anspråk för neutralitetsskyddet, men om detta förhållande skulle
anses böra förän1 eda någon högre gottgörelse, syntes det böra utgå i
någon annan form än den, varom nu vore fråga.

Vad angmge sådan personal i lantför sv arets tjänst, som icke hade sm
avlöning bestämd av Kungl. Maj:t och riksdagen, utan allenast av Kungl.
Maj:t eller av vederbörande verk, chef eller myndighet, ansåge arméförvaltningen
någon allmän åtgärd för åvägabringande av förbättrad avlöning
åt sådan personal icke behöva ifrågasättas. För en stor del av
denna personal, närmast de vid arméns fabriker och verkstäder anställda
arbetarna, torde avlöningsförhållandena, i likhet med vad som gällde arbetsmarknaden
i övrigt, redan undan för undan hava av de beslutande myndigheterna
reglerats i förhållande till inträdda prisstegringar på, livsförnödenheterna,
ett förfaringssätt, som även framdeles syntes vid behov
kunna tillämpas. För vissa övriga av ifrågavarande befattningshavare,
som innehade en något fastare anställning i statens tjänst än nämnda
arbetare och vilka för sådan anställning åtnjöte arvoden från särskilda
anskaffnings- eller motsvarande anslag, syntes, därest den föreslagna
tillfälliga löneförbättringen beslutades, eu motsvarande höjning i arvodenas
belopp kunna komma till stånd genom vederbörande myndighets
beslut eller enligt av Kungl. Maj:t, på förslag av dylik myndighet, meddelade
bestämmelser.

I staten för generalstaben vore avlöning, bestående av lön och
tjänstgöringspenningar, uppförd för en professor och en krigsarkivarie
samt för vaktmästare. Jämväl i andra statei vore vaktmästare för vissa
militära expeditioner upptagna med enahanda avlöning. Då dessa befattningshavare
torde böra fä sin avlöning reglerad och erhålla dyrtids- eller
krigstid stillägg på samma gång och enligt samma grunder som civila

124

Utbetalning
av den föreslagna
avlöningsförbättringen.

befattningshavare i allmänhet, hade någon avlöningsförbättring för dem
ej blivit i förslaget inräknad.

Beträffande utbetalningen av den föreslagna provisoriska löneförbättringen
åt officerare och underofficerare på stat ansåges samma föreskrifter
böra gälla som i fråga om dem tillkommande lön, d. v. s.
att löneförbättringen finge utgå månadsvis med V''12 av årsbeloppet i förskott
för månaden. Detsamma borde även gälla civilmilitär personal
med lön på stat.

Vad åter anginge den avlöningsförbättring, som komme att utgå
till sadana befattningshavare, vilkas kontanta avlöning utgjordes av
arvode, syntes den böra utgå enligt samma bestämmelser, som gällde
arvodet, dock torde den ordinarie befattningshavaren böra få uppbära
avlöningsförbättringen även för tid, då befattningen uppehölles av
vikarie.

Emellertid funnes vissa beställningar, för vilka avlöningen icke vore
lika med den i de vanliga militära avlöningsstaterna förekommande. För
dessa särskilda fall torde särskilda föreskrifter erfordras.

Vissa beställningshavare, såsom chefen för skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet samt chefen för remonteringsstyrelsen, uppbure sin
avlöning i form av arvode med belopp, motsvarande lön och dagavlöning
för viss militär beställning. Beträffande dem borde stadgas, att de
skulle i förevarande avseende vara likställda med innehavare av motsvarande
beställning.

Generalfältläkaren uppbure lägre lön, men lika dagavlöning som
annan generalsperson, överfältläkaren högre lön, men lika dagavlöning
som överstelöjtnant, tyg- eller fabriksingenjör lägre lön, men lika dagavlöning
som kapten av 1. klassen samt slutligen förrådsvaktmästare
lön såsom sergeant av 1. klassen (de övertaliga på intendenturkårens
stat lön såsom furirer av 2. klassen samt viss kontant ersättning för
naturaförmåner), men dagavlöning allenast såsom furir.

Nu nämnd personal borde skäligen erhålla löneförbättring med belopp,
som avsåges för följande löneklasser:

generalfältläkare........................................... arméfördelningschefs

överfältläkare ............................................. överstelöjtnants

tyg~ eller fabriksingenjör......................... kaptens av 2. klassen

förrådsvaktmästare ....................................... sergeants av 1. klassen.

Chefen för krigsskolan, vars avlöning vore lika med överstelöjtnants,
med undantag därav att lönen vore något högre, borde erhålla
samma löneförbättring som överstelöjtnant.

125

Det borde även beaktas, att bataljonsläkare, anställd enligt nya
organisationen, eller bataljonsveterinär borde, då lian lätt sig tillagt
lönetillägg, åtnjuta löneförbättring efter den löneklass, i vilken lönen
motsvarade vederbörandes lön och lönetillägg. Regementsläkare på
gammal stat, vilken uppbure lön såsom kapten, men dagavlöning såsom
major, torde böra erhålla för major beräknad löneförbättring. Bataljonsläkare,
anställd enligt äldre organisationen och som tillagts lönetillägg,
borde få komma i åtnjutande av löneförbättring såsom kapten
av 2. klassen.

Arméförvaltningen ansåge alltså, att angående utbetalningen av den
avlöningsförbättring, som för arméns personal kunde i anledning av
förevarande förslag bliva bestämd för år 1918, borde föreskrivas,

att löneförbättringen för officerare och underofficerare samt civilmilitär
personal med lön på stat skulle utbetalas månatligen i förskott
efter avlöningsmånadens ingång;

att löneförbättringen för arvodestagare skulle utgå enligt bestämmelserna
i § 20 mom. 2 av reglementet angående arméns avlöning
under fred, "dock att ordinarie befattningshavare skulle äga uppbära
avlöningsförbättringen även för tid, då befattningen uppehölles av
vikarie;

att beträffande sådana befattningshavare, som uppbure avlöning i
form av arvode, men med belopp, fördelat i lön och dagavlöning,
skulle i förevarande avseende gälla detsamma som för personal med
lön; samt

att löneförbättringen skulle utgå med belopp för

generalfältläkaren såsom för arméfördelningschef,

överfältläkaren )) » överstelöjtnant,

chefen för krigsskolan )) » »

regementsläkare på gammal stat såsom för major,
bataljonsläkare, anställd enligt nya organisationen, vilken uppbure
lönetillägg, såsom för kapten av 1. klassen,

bataljonsläkare, anställd enligt äldre organisationen, vilken uppbure
lönetillägg, såsom för kapten av 2. klassen,

bataljonsveterinär, vilken uppbure lönetillägg, såsom för löjtnant
av 1. klassen,

tyg- och fabriksingenjör såsom för kapten av 2. klassen,
förrådsvaktmästare » » sergeant av 1. klassen.

I detta förslag vore, såvitt utrönas kunnat, alla avlöningstagare
angivna, som borde bliva delaktiga i den föreslagna provisoriska löne -

126

Kostnads beräkning.

Arméförvalt ningens hemställan.

regleringen. Då det emellertid kunde inträffa, att en eller annan avlöningstagare
därutöver skulle kunna bliva likställd med dem, som avsåges
i detta förslag, torde, på det att även i detta fall löneförbättringen
måtte komma att utgå till en sådan avlöningstagare, det höra
ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt dylikt fall besluta i enlighet
med de grunder, som kunde bliva för liknande fall fastställda.

Den av arméförvaltningen föreslagna löneförbättringen uppginge
enligt arméförvaltningens beräkning till eu kostnad av

för personal med lön på stat:

officerare och vederlikar..........

underofficerare och vederlikar
för personal med arvodesavlöning.

kronor 2,288,745
3) 1,289,785

» 55,524

Summa kronor 3,634,054

Då emellertid denna avlöningsförbättring skulle utgå allenast för
de beställningar och befattningar, som vore med ordinarie innehavare
besatta, komme under vakanser en viss del därav att besparas. Med
ledning av erfarenheterna från avlöningsanslaget syntes denna besparing
kunna beräknas till omkring 5 procent. Det erforderliga beloppet torde
därför kunna beräknas till ungefär 3,450,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med förmälan, att
det av arméförvaltningen uppgjorda förslaget, efter dess utarbetande,
på begäran tillhandahållits marinförvaltningen, på det att enhetliga
framställningar rörande den provisoriska löneregleringen måtte kunna
göras från de båda ämbetsverken i de delar, där icke särskilda skäl
gåve anledning till undantag, hemställde arméförvaltningen, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels medgiva, att, i enlighet med i det föregående angivna grunder,
för år 1918 följande avlöningsförhöjning finge utgå, nämligen:

till officerare och underofficerare samt civilmilitär personal med de
belopp för varje löneklass, som ovan angivits;

till bataljonsläkare vid fältläkarkåren med 300 kroiior;
till rullföringsbefälhavare och officerare vid Stockholms stadsrullföringsområde
med 1 krona och till rullföringsbiträden med 50 öre
om dagen;

till övriga arvodestagare, vilkas befattningar toge innehavarens hela
arbetstid i anspråk och för vilka av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämd

127

avlöning utgjordes av arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner
än kost, med 20 procent å nuvarande arvoden; samt

efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall till annan avlöningstagare,
som enligt samma grunder kunde anses berättigad till sådan
förhöjning i sin avlöning, som ovan angåves;

dels" ock för genomförande av denna provisoriska lönereglering å
extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag av 3,450,000 kronor.

Vid anmälan i statsrådet den 23 mars 1917 av arméförvaltningens
förslag i förevarande ärende anförde dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framginge, vore de nuvarande
avlöningsbeloppen för det stora flertalet av armens personal bestämda
vid 1901 och 1902 års riksdagar. Att med de förändringar i levnadskostnaderna,
som, enligt vad arméförvaltningen statistiskt påvisat, sedan
dess inträtt, de med hänsyn till då rådande förhållanden fastställda
avlöningsbeloppen icke längre kunde anses tillräckliga för att i den
omfattning avsett varit fylla de verkliga behoven, torde ligga i öppen
dag. Behovet av en genomgripande lönereglering hade för arméns del
gjort sig så mycket mera gällande, som i och med genomförandet av
1914 års härordning vederbörande personals tid och krafter toges i
anspråk i vida större omfattning än som varit fallet vid nämnda löneförmåners
bestämmande. Också hade under de senare åren och framför
allt efter den rådande dyrtidens inträde upprepade framställningar om
löneförbättringar blivit gjorda av olika grupper av arméns personal.

För vinnande av erforderlig utjämning mellan levnadskostnader och
avlöningsförmåner vore givetvis den närmast till hands liggande utvägen
att för de olika löneklasserna höja de senare med belopp, som stode i
direkt förhållande till den dittills inträdda ökningen i levnadskostnaderna.
Då det emellertid ännu icke torde kunna bedömas, i vad mån
efter det pågående världskrigets avslutande en återgång till lägre pris
på livsförnödenheter av olika slag korame att inträda, syntes det icke
kunna ifrågasättas att för det dåvarande genomföra en definitiv lönereglering,
varigenom de olika löntagarna skulle erhålla sina förmåner sa
bestämda, att de motsvarade stegringarna i levnadskostnaderna för varje
löneklass. Genomförandet av en definitiv lönereglering betingade för
övrigt en fullständig utredning av åtskilliga frågor, såsom i vad mån
samtidigt med densamma förändringar behövde genomföras beträffande
vissa av de löneförmåner, som tillkomme personalen, om löneregleringens
inverkan på pensionsförhållandena samt om en utjämning i beford -

Proposition
nr 154 till
1917 års
riksdag.

128

ringsförhallandena i sammanhang med förändringar i avlöningssystemet.
Härtill komme, att genomförandet av en definitiv lönereglering med säkerhet
skulle ställa större krav på statskassan, än som denna i betraktande
av andra av tidsförhållandena med nödvändighet påkallade betydande
statsutgifter lämpligen kunde bära.

Om departementschefen således av nu angivna skäl ansåge, att med
genomförandet av en definitiv lönereglering för arméns personal borde
tillsvidare anstå, hölle han å andra sidan före, att man redan nu borde söka
åstadkomma en provisorisk lönereglering för denna personal. Såsom
förhållandena utvecklat sig, torde det nämligen vara oundgängligen nödvändigt
att för ifrågavarande personal åvägabringa en utjämning av
förhållandet mellan de utgående avlöningsbeloppen och levnadskostnaderna,
sådana de tedde sig iöre krigets början. Hn sådan utjämning
torde icke blott vara pakallad med hänsyn till vederbörande löntagare
utan jämväl innebära en för tillvaratagandet av det allmännas intresse
välbetänkt åtgärd.

Vid den granskning, som departementschefen underkastat det av
arméförvaltningen uppgjorda förslaget till provisorisk lönereglering från
och med ar 1918, hade han icke funnit anledning till någon erinran av
principiell innebörd. Då avlöningsförhöjningen närmast föranleddes av
de stegrade levnadskostnaderna, syntes det fullt riktigt, att densamma
begränsades till att avse de personalkategorier, som närmast drabbades
därav och som uteslutande eller till väsentlig del ägnade sitt arbete åt
lantförsvarets tjänst. Likaledes vore det ur principiell synpunkt riktigt,
att en förbättring i avlöningsförmånerna tillerkändes icke blott de svagast
avlönade utan jämväl personalen i de högsta tjänstegraderna. Med
avseende å den för de olika personalkategorierna föreslagna löneförbättringen
syntes denna vara väl avvägd och icke större än vad som
måste anses vara av förhållandena oundgängligen påkallat. Då kaptener,
löjtnanter och underofficerare måste anses vara de för närvarande svagast
avlönade och följaktligen drabbas hårdast av den inträdda prisstegringen,
torde det vara fullt i sin ordning, att de komme i åtnjutande
av en relativt större löneförbättring än den övriga personalen.

Beträffande de a staten för artilleriets fabriker och tyganstalter
uppförda tyg- och fabriksingenjörerna hade arméförvaltningen föreslagit,
att den ifrågasatta löneförbättringen skulle för dem utgå såsom för
kapten av 2. klassen. I 1917 års statsverksproposition hade emellertid
föreslagits en lönereglering för ifrågavarande personal, enligt vilken
densamma skulle i avseende å lön och dagavlöning likställas med kaptener
av 1. klassen. Därest detta förslag bleve av riksdagen bifallet,

129

torde i enlighet med de av arméförvaltningen följda grunderna för den
provisoriska avlöningsförbättringens utgående ifrågavarande befattningshavare
böra i lorevarande hänseende likställas med kaptener av 1.
klassen.

Då någon föi-ändring av avlöningsformerna icke för det dåvarande
ifrågasattes, syntes, på sätt arméförvaltningen hemställt, den föreslagna
provisoriska avlöningsförbättringen böra utbetalas i enlighet med gällande
bestämmelser rörande utbetalning av lön, respektive arvode.

För ifrågavarande ändamål hade i statsverkspropositionen å extra
stat beräknats ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor. Enligt de av
armé förvaltningen uppgjorda beräkningarna, mot vilka departementschefen
icke hade något att erinra, skulle kostnaderna för den föreslagna
provisoriska löneregleringen emellertid uppgå till i runt tal 3,450,000
kronor. Medel syntes dock finnas tillgängliga för täckande .av den sålunda
uppkommande merkostnaden.

De närmare föreskrifter, som, utöver förut angivna grunder, kunde
bliva erforderliga med avseende å ifrågavarande provisoriska lönereglering,
torde, efter det riksdagen fattat beslut i ämnet, böra utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Därest en av Kungl. Maj:t den 16 mars 1917 till riksdagen avlåten
proposition angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917
åt befattningshavare i statens tjänst vunne riksdagens bifall, komme
jämväl arméns personal i åtnjutande av dessa förmåner, i den mån den
uppfyllde de för desammas utgående uppställda villkor. Dessa förmåner
vore nämligen avsedda att under vissa förutsättningar komma samtliga
statstjänare till godo såsom en bisträckning för den under kriget uppkomna
höjningen i levnadskostnaderna. Huruvida det kunde befinnas
lämpligt att jämväl till 1918 års riksdag avlåta framställning om beredande
av enahanda eller liknande förmåner åt statstjänare under nämnda
år, berodde givetvis av omständigheter, vilka för det dåvarande icke
kunde bedömas. Det borde emellertid framhållas, att den föreslagna
provisoriska löneregleringen för viss personal vid lantförsvaret avsåge att
bereda denna personal eu kompensation för den före kriget inträdda prisstegringen
och följaktligen vore fullt fristående i förhållande till en
eventuell framställning till 1918 års riksdag rörande krigstidstillägg och
krigstidshjälp under samma år.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
i proposition (nr 154) riksdagen att till provisorisk lönereglering för viss
personal vid lantförsvaret, i enlighet med ovan angivna grunder, under

130

Marin förvaltningen
14 december
1916.

fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1918 bevilja ett förslå o-s an slag- av
3,450,000 kronor.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 december 1916 avgav marinförvaltningen
förslag om tillfällig löneförbättring från och med år 1917
för viss personal med avlöning från anslag under femte huvudtiteln.
Förslaget överensstämde i väsentliga delar med det, som av arméförvaltningen
den 8 december 1916 avgivits rörande löneförbättring åt viss
personal vid armén.

Till vinnande av en grund för närmare förslag rörande den ifrågasatta
löneförbättringen uppdelade marinförvaltningen marinens personal i
tre grupper, nämligen 1) befattningshavare, i vilkas avlöningsförmåner
enligt olika stater inginge lön och dagavlöning, eller därmed likställd
personal; 2) viss personal, som åtnjöte av Kungl. Maj:t och riksdagen
fastställda arvoden; och 3) personal, vars löneförmåner i sin helhet eller
åtminstone i huvudsak reglerats enligt de för civila ämbetsverk i allmänhet
tillämpade grunder.

Till grupp 1) hänfördes flottans och kustartilleriets officers- och
underofficerskårer, marinen tillhörande manskap samt befattningshavare
vid mariningenjörkåren, marinintendenturkåren och marinläkarkåren; till
grupp 2) bibliotekarien i marinstaben, sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden
samt personalen vid flottans poliskår; och till grupp
3) civila befattningshavare i sjöförsvarsdepartementet och marinförvaltningen,
extra biträde och vaktmästare i marinstaben, vaktmästare vid
sjökrigshögskolan, lektor, lärare, vaktmästare och portvakt vid sjökrigsskolan,
rektor och lärare vid skeppsgosseskolan, lärare vid marinintendentskolan,
advokatfiskal i Karlskrona och vaktmästare vid marinintendenturkåren,
marinens ecklesiastikstat, sjökarteverkets civila personal,
inspektören för navigationsskolorna samt föreståndare och lärare vid
nämnda skolor ävensom föreståndare och assistent vid nautisk-meteorologiska
byrån.

Vad officerarna angår innebar marinförvaltningens förslag, att löneförbättring
skulle utgå enligt huvudsakligen samma grunder, som av
arméförvaltningen föreslagits beträffande arméns officerare. Marinförvaltningens
förslag avvek från det av arméförvaltningen framlagda väsentligen
därutinnan, att för kommendörkaptener, överstelöjtnanter och
majorer ifrågasattes en löneförbättring ungefär motsvarande 15 procent
av lön och dagavlöning, medan av arméförvaltningen för motsvarande
grader beräknats endast 10 procent, varjämte marinförvaltningen beträffande
löneförbättring åt löjtnanter utgick från en beräkning av 30

131

procent eller medeltalet av vad arméförvaltningen föreslagit för löjtnanter
av 1. och 2. klassen, respektive 35 och 25 procent.

Marinförvaltningen ville emellertid betona, att de föreslagna procenttalen,
särskilt i vad anginge den högst avlönade personalen, ingalunda
kunde anses tillfyllest vid en definitiv lönereglering. Ämbetsverket
hade nämligen vid beräkningen av den tillfälliga löneförbättringen
velat begränsa sig till vad som ansetts oundgängligen nödvändigt för
att avhjälpa de värsta missförhållandena.

Åven i fråga om underofficerarna, till vilka marinförvaltningen
jämväl hänförde sådana underofficerare, som förordnats att i egenskap
av månadslönare tjänstgöra å flottans varv och därför uppbure sin avlöning
å varvens stat, utgick marinförvaltningen från procentsatser motsvarande
dem, som av arméförvaltningen föreslagits beträffande arméns
underofficerare, nämligen 30 procent för flaggunderofficerare vid flottan
och underofficerare av 1. graden vid kustartilleriet samt 25 procent för
övriga underofficerare. Den olikheten framstode emellertid mellan underofficerspersonal
vid armén och flottan, att i regel arméns men icke
flottans underofficerspersonal åtnjöte bostad in natura mot ett avdrag
av lönen, som icke motsvarade hyresavgifterna. Då ifrågavarande personal
vid flottan i detta avseende vore sämre lottad än motsvarande
personal vid armén, syntes de underofficerare vid flottan, vilka saknade
bostäder in natura, höra på grund därav erhålla ett särskilt tillägg i
sina avlöningsförmåner. Detta särskilda tillägg torde icke kunna sättas
lägre för år och befattningshavare än 180 kronor vid Karlskrona station
och 240 kronor vid Stockholms station för att göra flottans underofficerspersonal
mera likställd med arméns. Marinförvaltningen hade emellertid
inhämtat, att underofficerare vid armén gjort framställning dels
om ökning i inkvarteringsbidraget för sådana, som ej åtnjöte bostad in
natura, dels ock om särskild ersättning för sådana, som visserligen åtnjöte
bostad in natura, men vilkas bostad ansåges vara av sämre beskaffenhet,
än skäligen kunde fordras. I den mån en dylik framställning
från underofficerarna vid armén kunde vinna bifall, syntes motsvarande
förmån böra beredas all marinens underofficerspersonal.

I fråga om manskapsklassen skilde sig denna i många fall med
avseende på sättet för löneförmånernas utgående från vad som i allmänhet
vore förhållandet för manskapspersonal vid armén. Vid armén
torde nämligen endast sällsynt förekomma, att personer, vilka icke uppnått
underofficers grad, bildat familj. Följden bleve, att manskap vid
armén i allmänhet åtnjöte sitt underhåll in natura, vadan sådant manskap
icke ansetts böra komma i fråga vid förslag till löneförbättring

132

på grund av rådande dyrtid. Annorlunda vore förhållandet med till
manskapsklassen hörande underofficerskorpraler vid flottan och kustartilleriet
samt en del korpraler vid flottan, vilka icke vore inkasernerade.
Dessa vore i regel familjeförsörjare. I följd härav hade det synts marinförvaltningen
föreligga fullgoda skäl att i fall av förslag till löneförbättring
jämväl medtaga såväl marinens underofficerskorpraler, vilka med
hänsyn till sin tjänstgöring kunde jämnställas med sergeanter av 2.
klassen vid armén, som ock flottans gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler.
Det provisoriska avlöningstillägget för underofficerskorpraler hade
ansetts böra sättas till enahanda belopp som för underofficerare i lägsta
graden vid armén eller 360 kronor. Däremot funne ämbetsverket, att
löneförbättringen borde utgå med ett proportionsvis något högre belopp
för de korpraler, vilka borde komma i åtnjutande därav. Procenttalet
torde för dessa böra sättas till 30 och beräknas å lön, dagavlöning,
portionsersättning, lönetillägg och inkvarteringsbidrag, varvid löneförbättringen
komme att utgöra 320 kronor om året för varje gift korpral
och därmed jämnställd.

Vad de civilmilitära befattningshavarna beträffade, utginge i regel
deras lön och dagavlöning enligt vissa av de för de militära beställningarna
fastställda löneklasserna. Det borde dock särskilt bemärkas,
att befattningshavare vid mariningenjörkåren — med undantag av stations-,
verkstads-, min-, torped-, elektro- och artilleriingenjör samt kemist,
vilka åtnjöte lön och tjänstgöringspenningar — uppbure avlöning
efter sådan norm, att lönen utginge till belopp, som i stort sett motsvarade
lönen för närmast högre militära grad, och dagavlöningen till
det belopp, som åtnjötes av militär i motsvarande tjänstegrad.

Konsekvensen skulle därför bliva, att lönetillägget för vissa befattningshavare
å mariningenjör kårens stat skulle beräknas till olika procent
med avseende å lönen och dagavlöningen. Marinförvaltningen funne
emellertid ett sådant system olämpligt och föresloge därför, att löneförbättringen
för befattningshavare tillhörande den egentliga mariningenjörsdetaljen
sattes till samma belopp som för den militära tjänstegrad,
vartill befattningshavarna vid mariningenjörkåren vore att hänföra.

I fråga om sådana befattningshavare å mariningenjörkårens stat,
vilka uppbure lön och tjänstgöringspenningar, ansåge marinförvaltningen
löneförbättringen böra beräknas efter 20 procent å summan av begynnelselön
och tjänstgöringspenningar.

Vissa beställningshavare vid marinen, som åtnjöte lön och dagavlöning
enligt stat, hade icke ständig tjänstgöring sig ålagd. Av denna
personal ansåge marinförvaltningen, att befattningshavare å reservstat

133

borde komma i åtnjutande av den föreslagna löneförbättringen. Denna
skulle således utgå med 15 procent för kommendörkapten av 1. graden,
med 20 procent för kapten i högsta löneklassen, med 30 procent för
kapten i mellersta löneklassen och för underofficer i högre löneklassen
samt med 25 procent för underofficer i lägre löneklsssen.

Åven i fråga om den till grupp 2) hörande personalen anslöt sig
marinförvaltningen i det hela till arméförvaltningens förslag rörande
motsvarande personal vid armén. Med avseende å flottans poliskår erinrade
marin förvaltningen, att ämbetsverket i skrivelse den 8 november
1916, angående förslag till beräknande av utgifterna å vissa femte huvudtitelns
anslag för år 1918, föreslagit ett tillfälligt lönetillägg för åren
1917 och 1918, vilket lönetillägg marinförvaltningen ansett icke böra
sättas lägre för år än 500 kronor för poliskommissarie och överkonstapel
samt 450 kronor för konstapel; och hölle marinförvaltningen fortfarande
före, att flottans poliskår borde erhålla en tillfällig löneförbättring
med angivna belopp.

I fråga om den till grupp 3) hörande personalen anförde marinförvaltningen,
att ämbetsverket icke med avseende på befattningshavarna i
sjöförsvarsdepartementet trott sig böra taga initiativ till löneförbättring.
Beträffande omfattningen av den tillfälliga löneförbättring, som borde
tillkomma övrig dithörande personal, funne sig marinförvaltningen icke
kunna avgiva något bestämt förslag, enär ämbetsverket ansåge denna
fråga böra lösas efter samma grunder, som kunde komma att tillämpas
i fråga om all annan likställd personal. Ämbetsverket ville emellertid
som sin bestämda uppfattning uttala, att även med avseende å den personal,
för vilken förslag icke framlades, löneförbättring icke lör den
lönegrupp, som upptoge en begynnelseavlöning av 4,000 kronor eller
lägre belopp, borde sättas under 25 procent av utgående avlöningsförmåner.

Enligt marinförvaltningens beräkningar skulle kostnaderna för löneförbättringen
till den under grupperna 1) och 2) upptagna personalen
uppgå till ett sammanlagt belopp av 1,634,622 kronor.

Till denna summa komme emellertid de kostnadsbelopp, som kunde
uppstå genom beviljande av tillfällig förbättring för den till grupp 3)
hänförliga personalen.

Marinförvaltningen föreslog, att det för den tillfälliga löneförbättringen
för år 1917 erforderliga beloppet måtte uppföras å extra stat för
år 1918 och förskottsvis utbetalas under år 1917.

134

Statsverks propositionen 1917.

Marinforv ältning
en 5 mars
1917.

Från marinförvaltningens beslut, i vad det avsåg grunderna för
löneförbättring åt den egentliga mariningeDjörsdetaljen, anmälde marinöverdirektören
von Eckermann skiljaktig mening. Det vore enligt hans
mening ytterst behövligt och syntes även mera följdriktigt, att ifrågavarande
personal å mariningenjörkårens stat erhölle en tillfällig löneförbättring
beräknad på det avlöningsbelopp, varje befattningshavare verkligen
uppbure, och efter den procent, som föreslagits såsom beräkningsgrund
för officer av motsvarande grad. Åven om statsmakterna funne
skäligt tillerkänna befattningshavare av mariningenjörkåren en tillfällig
löneförbättring, enligt nyssnämnda principer för den egentliga mariningenjörsdetaljen
och enligt marinförvaltningens förslag för specialingenjörerna,
kunde befarade svårigheter att hålla mariningenjörkåren vid fulltalig
numerär ingalunda anses härmed undanröjda, i all synnerhet därest
en definitiv lönereglering icke kunde komma att få tillämpning förrän
år 1919.

I 1917 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
i avvaktan på den proposition angående beviljande av anslag för provisorisk
lönereglering för viss personal vid marinen, Kungl. Maj:t kunde
komma att till riksdagen avlåta, för berörda ändamål bland de extra
förslagsanslagen å femte huvudtiteln för år 1918 beräkna ett belopp av
1,500,000 kronor. Vidare erhöll marinförvaltningen genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 januari 1917 befallning att verkställa utredning och till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till provisorisk lönereglering från
och med år 1918 för den personal, som omhandlades i ämbetsverkets
berörda framställning den 14 december 1916, med undantag av civila
befattningshavare i sjöförsvarsdepartementet och marinförvaltningen.

Till åtlydnad härav överlämnade marinförvaltningen med skrivelse
den 5 mars 1917 utredning och förslag uti ifrågavarande hänseende och
anförde därvid i huvudsak följande.

Enligt det åt marinförvaltningen givna uppdraget skulle från utredningen
undantagas civila befattningshavare i sjöförsvarsdepartementet
och marinförvaltningen. I sin omförmälda skrivelse den 14 december
1916 hade ämbetsverket till den personalgrupp, under vilken nämnda
befattningshavare inginge, jämväl hänfört extra biträde och vaktmästare
i marinstaben, vaktmästare vid sjökrigshögskolan, lektor, lärare, vaktmästare
och portvakt vid sjökrigsskolan, rektor och lärare vid skeppsgosseskolan,
lärare vid marinintendentskolan, advokatfiskal i Karlskrona och
vaktmästare vid marinintendenturkåren, marinens ecklesiastikstat, sjökarteverkets
civila personal, inspektören för navigationsskolorna samt

135

föreståndare och lärare vid nämnda skolor ävensom föreståndare och
assistent vid nautisk-meteorologiska byrån. Ämbetsverket hade ansett
den begärda utredningen icke vara avsedd att omfatta nu nämnd personal.

Vad befattningshavare på reservstat beträffade, vore deras tjänstgöring
inskränkt till särskilda perioder. Avlöningen för denna personal
hade blivit bestämd så sent som år 1914. Under sådana förhållanden
syntes någon avlöningsreglering för desamma nu ej behöva ifrågakomma.

I fråga om personal, tillhörande marinens reserver, torde en provisorisk
lönereglering ej böra omfatta densamma med hänsyn till den inskränkta
tjänstgöringsskyldighet, som ålåge denna personal. Visserligen
hade personalen i avsevärd omfattning måst tagas i anspråk för neutralitetsskyddet,
men om detta förhållande skulle anses böra föranleda någon
högre gottgörelse, torde den böra utgå i någon annan form än den, varom
nu vore fråga.

Det förslag, marinförvaltningen sålunda hade att avgiva, syntes
därför böra komma att omfatta officerare, underofficerare och manskap
vid marinen, befattningshavare vid mariningenjörkåren, marinintpndenturlcåren
och marinläkarkåren, flottans poliskår, marinstabens bibliotekarie,
sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden samt musikdirektörerna
vid flottans stationer.

I fråga om behovet av löneförbättring åberopade marinförvaltningen
i huvudsak samma skäl som av arméförvaltningen anförts (jfr sid.
107—109). _ ..

Marinförvaltningen övergick därefter till att yttra sig om de belopp,
med vilka löneförbättriugen borde utgå, och anförde därom följande.

I proposition (nr 60) vid 1914 års senare riksdag angående sjöförsvarets
ordnande hade statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
beträffande ett den 15 april samma år av chefen för marinstaben
avgivet förslag till vissa förbättringar i avlöningen för fiottans kårer och
stater (se sid. 206) yttrat, att det syntes olämpligt att vidtaga så genomgripande
ändringar som de av stabschefen då föreslagna, utan att spörsmålet
om en lönereglering för marinens personal bleve fullständigt
utrett, samt att vid en sådan utredning ej endast frågan om eventuella
löneförbättringar i vissa fall utan även möjligheten av besparingar i
andra avseenden borde komma under bedömande, varjämte utredningen
jämväl borde avse vinnande av förenklingar i de nuvarande onekligen
rätt invecklade avlöningsbestämmelserna.

136

Sedermera hade av tillkallade sakkunniga för verkställande av förberedande^
utredningar rörande lönereglering för marinens personal den
19 januari 1916 avgivits betänkande och förslag i berörda avseende (se sid.
209). \id sådant förhållande hade marinförvaltningen icke ansett sig nu
kunna taga hänsyn till alla de frågor, som kunde stå i samband med
genomförandet av en definitiv lönereglering. De belopp, som marinförvaltningen
föresloge för den provisoriska löneregleringen, hade ämbetsverket
emellertid sökt att så avpassa, att däri icke kunde föreligga något
hinder för genomförandet av en definitiv lönereglering. Av samma skäl
vore beloppen för avlöningsförbättringen så valda, att vad av den sammanlagda
årsavlöningen ansåges böra utgå i förskott för månad skulle
kunna jämnt delas i 12 delar.

Den löneförbättring inom de särskilda löneklasserna, som marinförvaltningen
föresloge, utgjorde, vad den militära personalen beträffade:

för amirals- och generalsperson............................................

»* kommendör och överste .................................................

» kommendörkapten av 1. graden och överstelöjtnant

” ” » 2. » » major.............

''» kapten av 1. klassen ......................................................

» b » 2. » ...................................................

» löjtnant.........................................................................

» underlöjtnant (fänrik) ........................................................

» flaggunderofficer (maskinist)............................................

" » (ej maskinist)....................................

» underofficer av 1. graden vid kustartilleriet

* » » 2. y> » flottan (maskinist).....

" J> » » x> » (ej maskinist)

* » » » » » kustartilleriet ............

)« linderofficerskorpraIer........................................................

» försörj ningspliktiga korpraler........................................

kronor	895	—
)>	795	—
»	910	—
»	750	—
»	1,130	—
»	1,050	—
»	845	—
»	240	—
y>	651	20
»	653	95
»	652	50
»	443	95
»	462	20
	462	20
»	380	—
)>	320	—

Härjämte föreslogs på de skäl, som angivits i marinförvaltningens
ovan berörda skrivelse den 14 december 1916, för underofficerare vid
flottan, vilka icke åtnjöte bostad in natura, ett extra tillägg av 180 kronor
för underofficerare å annan ort än Stockholm och 240 kronor för
underofficerare vid Stockholms station, allt för år och befattningshavare.

I fråga om behövligheten av särskilt krigstidstillägg för år 1918
utöver den föreslagna löneförbättringen åberopade marmförvaltningen i
huvudsak samma synpunkter, som av arméförvaltningen anförts (se sid.

187

Beträffande de belopp, som föreslagits för de särskilda personalgrupperna,
åberopade marinförvaltningen i fråga om officerarna i huvudsak
enahanda synpunkter, som anförts av arméförvaltningen (se sid. 110—111),
och upprepade i fråga om underofficerare och manskap sin motivering i
skrivelsen den 14 december 1916 (jfr sid. 131—132).

För marinintendenturkårens personal med undantag av advokatfiskal
och vaktmästare samt för marinöverläkare, förste marinläkare och marinläkare
av 1. graden'' föreslog marinförvaltningen en avlöningsförbättring
till enahanda belopp som för militär personal av motsvarande tjänstegrad.

Beträffande personal tillhörande marininge njörkåren föreslog marinförvaltningen
avlöningsförbättring efter i huvudsak nyssnämnda grunder,
dock vad specialingenjörerna beträffar med någon utjämning, och innebar
förslaget sålunda följande löneförbättring:

	Kronor
Marinöverdirektör...........................................................................................	795	—
Marin direktör av 1. graden..............................................................................	910	—
» » 2. » ..............................................................................	750	—
Mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen ............... .....................................	1,130	—
» » » » 2. » ......................................................	1,050	—
» » 2. » .........................................................................	845	—
Extra mariningenjör .......................................................................................	845	—
Stationsingenjör (kaptens tjänsteklass)...............................................................	1,100	—
Verkstadsingenjör med fullmakt (kaptens tjänsteklass) .......................................	1,100	“
» u förordnande (löjtnants tjänsteklass).................................	800	—
Torped-, min-, elektro- och artilleriingenjör samt kemist med fullmakt (kaptens tjänsteklass) ..........................................................................................	1,100
j Torped-, min-, elektro- och artilleriingenjör samt kemist med förordnande (löjt-nants tjänsteklass) .................................................................................	800

Med avseende å flottans poliskår vidhöll marinförvaltningen sitt
förut framställda förslag, att löneförbättring måtte få utgå med 500 kronor
för poliskommissarie och överkonstapel samt med 450 kronor för konstapel.

Av den personal, som åtnjöte avlöning i form av arvoden under
femte huvudtiteln, hade marinförvaltningen ansett följande böra erhålla
provisorisk lönereglering, nämligen marinläkare av 2. graden, marinläkarstipendiater,
sjörullföringsbefälhavare, sjörullföringsbiträden, bibliotekarien
vid marinstaben samt musikdirektörerna vid flottans stationer.

138

De växande svårigheterna för marinläkarkårens rekrytering gjorde
det till en plikt för marin förvaltningen att föreslå en höjning av det
årliga arvodet för marinläkare av 2. graden ävensom av marinläkarstipendierna.
Det förra utgjorde endast 1,800 kronor och ett vart av de senare
900 kronor. Visserligen hade det icke varit avsett, att dessa
belopp skulle ens tillsammans med anvisat dagarvode under tjänstgöring
utgöra nu nämnda läkares och stipendiaters huvudsakliga bärgning,
utan statsverket _ hade allenast velat med dem tillförsäkra sig
rätten att vid behov inkalla befattningshavarna till tjänstgöring. Men
det hade visat sig, att sådan inkallelse, som givetvis under de senare
åren förekommit i oberäknad utsträckning till följd av flottans mobiliseiing,
medfört så avsevärda hinder och ekonomiska uppoffringar för
nu ifrågavarande personal, att rekryteringen av marinläkarkåren syntes
kunna äventyras, om icke olägenheterna av inkallelserna till tjänstgöring^
bleve åtminstone ur ekonomisk synpunkt i någon mån avhjälpta.
För sådant ändamål hade marinförvaltningen ansett sig höra föreslå,
att det årliga arvodet åt marinläkare av 2. graden måtte höjas med
600 kronor från 1,800 kronor till 2,400 kronor och varje stipendium
med 300 kronor från 900 kronor till 1,200 kronor.

Beträffande löneförbättring åt sjörallföringspersonalen anslöt sig
marinförvaltningen till arméförvaltningens förslag i fråga om motsvarande
personal tillhörande lantförsvaret.

Likställd med sjörullföringsbefälhavarna vore bibliotekarien i mariustaben.
Befattningen såsom bibliotekarie innehades nämligen av eu
pensionerad officer. \id sadant förhållande hade marin förvaltningen
ansett nämnde befattningshavare böra komma i åtnjutande av en löneförbättring
efter enahanda grunder som sjörullföringsbefälhavarna eller
med 1 krona för dag.

Vid flottans stationer anställda musikdirektörer, nämligen en vid
Karlskrona och en vid Stockholms station, vore anställda medelst kon
trakt och uppbure en avlöning vid Karlskrona station av 2,000 kronor
och vid Stockholms station av 1,800 kronor. Ifrågavarande personal
torde kunna jämnställas med musikfanjunkare vid armén. Under förutsättning
att dessa erhölle föreslagen löneförbättring, syntes musikdirektörerna
böra fa åtnjuta motsvarande ökning'' i sina avlöningsförmåner.
Denna ökning hade ansetts böra sättas till 650 kronor.

_ I avlöningen för vissa beställningar inginge även ålderstillägg.
Marinförvaltningen hade icke trott sig böra i detta förslag, som allenast
avsåge en provisorisk lönereglering, ingå i något bedömande av, huruvida
dessa ålderstillägg skulle behöva höjas, och följaktligen ej heller

139

beräknat någon tillfällig löneförbättring på dessa belopp, utan ansett,
att de beställningshavare, som uppbure ålderstillägg, skulle erhålla
samma löneförbättring som andra i samma löneklass.

Beträffande utbetalningen av den föreslagna provisoriska löneförbättringen
för år 1918 ansåge marinförvaltniugen det böra föreskrivas,
_ _ .

att löneförbättringen för officerare och underofficerare samt eivilmilitär
personal med lön på stat skulle utbetalas månatligen i förskott
efter avlöningsmånadens ingång;

att beträffande sådana befattningshavare, som uppbure avlöning i
form av arvode, men med belopp, fördelat i lön och dagavlöning, skulle
i förevarande avseende gälla detsamma som om personal med lön; samt

att löneförbättringen för andra arvodestagare och stipendiater skulle
utgå enligt samma bestämmelser, som gällde för arvodet eller stipendiet.
..... .

Enligt marinförvaltningens beräkningar skulle löneförbättringen betinga
en kostnad av:

för officerare vid flottan.............................................

» underofficerare vid flottan .....................................

» underofficerare å månadslönarstat.......................

D underofficerskorpraler och vissa korpraler vid

flottan ..................................................................

» officerare, underofficerare och underofficers korpruter

vid kustartilleriet..........................

j> befattningshavare vid mariningenjörkåren

j> befattniugshavare vid marinintendenturkåren

)> befattningshavare vid marinläkarkåren..................

» viss personal med arvode ...................................

» avlöningstillägg till underofficerare, som ej

innehade fri bostad..........................................

Summa kronor 1,681,958: 75

Detta belopp överstege något den summa, som av Kungl. Maj:t
för ändamålet förslagsvis upptagits i 1917 års statsverksproposition,
eller 1,500,000 kronor.

Då den provisoriska löneregleringen givetvis måste bliva av konstant
natur, syntes det härför erforderliga beloppet lämpligen böra uppföras
på ordinarie stat. Då Kungl. Maj:t emellertid i årets statsverksproposition
härför begärt ett extra förslagsanslag för'' ar 1918, torde
ändring däri icke kunna för detta år ifrågasättas.

icrouor

287,185: —
376,771: 55
23,442: 10

371,120:

307,715

50,195

63,835

32,085

24,650

144,960:

140

Proposition
nr 158 till
1917 års
riksdag.

Under ärendets behandling i marinförvaltningen avgav marinöverdirektören
von Eckermann ett särskilt yttrande, vari han, i vad anginge
löneförbättring för befattningshavare tillhörande den egentliga mariningenjörsdetaljen
ytterligare betonade de synpunkter, som av honom
framförts i reservation mot marin förvaltningens beslut den 14 december
1916 (se sid. 134). Med tillämpning av de grunder marinöverdirektören
där angivit skulle löneförbättringen för befattningshavare inom den
egentliga mariningenjörsdetaljen utgå med efterföljande belopp:

1 - --------	Kronor.
Marinöverdirektör ..........	1,020
Marindirektör av 1. graden......	1,200	—
Marindirektör av 2. graden	1,020	—
Mariningen.iör av 1. irraden. 1. löneklassen ..	1,200	—
Mariningenjör av 1. graden, 2. löneklassen ..	1,440	_
Mariningenjör av 2. graden .........	1,200	_
Extra marininecniör ......	900	_
Mariningenjörsstipendiat (inkallad)..............	300	—

Vid anmälan i statsrådet den 23 mars 1917 av förevarande ärende
anförde dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet följande:

Under de senast gångna åren hade tid efter annan framställningar
om avlöningsförbättringar gjorts av olika grupper av marinens personal.
Det torde ock vara ovedersägligt, att behovet av en lönereglering
för marinens liksom för arméns personal efter hand allt starkare framträtt.
Den åberopade statistiken beträffande kostnaderna för de viktigaste
förnödenheter och varor samt bostadshyror under tiden från
början av 1900-talet, då det stora flertalet av nu gällande löneregleringar
för marinens personalkategorier genomfördes, till krigets början
gåve vid handen, att den under nämnda tid inträdda höjningen av levnadskostnaderna
torde kunna uppskattas till omkring 30 procent.

Vid sådant förhållande kunde väl den följdriktigaste utvägen synas
vara att redan nu söka åvägabringa en definitiv reglering av avlöningarna
för marinens personal. Däremot talade emellertid flera samverkande
omständigheter. Till eu början måste betydande svårigheter möta
för att under denna tid, då levnadskostnaderna på grund av det pågående
kriget och de åtgärder, som därav föranletts, företedde synnerligen

141

starka stegringar och oregelbundenheter, kunna finna tillförlitliga normer
för eu sådan lönereglering. Det torde också kunna tagas för givet,
att en definitiv lönereglering skulle ställa större krav på statskassan
än som denna i betraktande av andra av tidsförhållandena med nödvändighet
påkallade betydande statsutgifter lämpligen kunde bära. Man
linge icke heller förbise, att en dylik lönereglering skulle föra med sig
ändrade grunder för personalens pensionering, som i sin ordning betingade
ökning av kostnaderna även i detta hänseende.

Funne departementschefen alltså av nu angivna skäl, att frågan om
en definitiv lönereglering för marinens personal icke för det dåvarande
borde upptagas till prövning, syntes å andra sidan en provisorisk
lösning av denna personals avlöningsförhållanden icke längre böra undanskjutas.
Det torde nämligen med hänsyn till föreliggande omständigheter
få anses oundgängligen nödvändigt, att man på donna väg, som
enligt departementschefens mening för det dåvarande vore den enda
framkomliga, sökte åstadkomma en utjämning för ifrågavarande personal
av förhållandet mellan de gällande, redan från början relativt lågt
bestämda avlöningsbeloppen och levnadskostnaderna, sådana de tedde
sig före krigets början. För staten vore det att anse såsom ett viktigt
intresse att bereda statstjänarna möjlighet att i görligaste mån upprätthålla
den levnadsstandard, som vid gällande löneregleringars genomförande
varit för dem avsedd; och från den enskilde statstjänarens synpunkt
måste det framstå såsom ett fullt berättigat krav, att åtgärder i
sådant syfte snarast möjligt vidtoges.

Mot den av marinförvaltningen uppdragna gränsen med avseende å
den personal, varå ifrågavarande lönereglering vore avsedd att tillämpas,
hade departementschefen icke något att erinra. Beträffande vidare de
av ämbetsverket angivna grunderna för förslaget funne departementschefen
desamma i allmänhet väl avvägda. Marinförvaltningen hade icke
ansett sig helt böra lägga de statistiska siffrorna till grund för beräkningen
av löneförbättringen, men särskilt sökt att i möjligaste mån
tillgodose de ekonomiskt svagast ställda och av den inträdda prisstegringen
följaktligen hårdast drabbade personalgrupperna. I sådant syfte
hade kaptener, löjtnanter och underofficerare tillagts en relativt större
löneförbättring än övriga personalkategorier. Därjämte hade av angivna
skäl de till manskapsklassen hörande underofficerskorpralerna vid flottan
och kustartilleriet ävensom gifta eller eljest försörjningspliktiga
korpraler vid flottan ansetts böra komma i åtnjutande av den föreslagna
löneförbättringen. I övrigt vore att märka, att marinförvaltningen
funnit en begränsning uppåt i fråga om befattningshavares av -

142

löningsbelopp för åtnjutande av löneförbättring principiellt oriktig och
följaktligen ansett löneförbättringen böra utgå till personalen jämväl i
de högsta tjänstegraderna.

Endast i ett avseende funne departementschefen sig icke kunna biträda
marinförvaltningens förslag. 1 förslaget tillädes den civilmilitära
personalen en avlöningsförbättring till enahanda belopp som den militära
personalen av den tjänstegrad, vilken motsvarade den tjänsteklass, vartill
den civilmilitära befattningshavaren vore att hänföra, dock att med
avseende å specialingenjörerna en viss utjämning förordats. Vad mariningenjörkåren
beträffade, vore emellertid lönerna för de befattningshavare
inom denna kår, vilka tillhörde den egentliga marmingenjörsdetaljen,
bestämda till högre belopp än för befattningshavare i motsvarande
militära tjänstegrad. Såväl med hänsyn härtill som i betraktande
av de starkt uppåtgående konjunkturerna inom den enskilda skeppsoch
maskinbyggnadsindustrien, vilka innebure en beaktansvärd fara för
mariningenjörkårens behöriga rekrytering, ansåge departementschefen
sig böra förorda den av marinöverdirektören i hans förut berörda
yttrande för befattningshavare, tillhörande den egentliga mariningenjörsdetaljen,
föreslagna, förut (sid. 140) angivna ökade löneförbättring.

För beredande av provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen
hade i statsverkspropositionen till årets riksdag bland de extra förslagsanslagen
å femte huvudtiteln för år 1918 beräknats ett belopp av
1,500,000 kronor. Jämlikt marinförvaltningens ifrågavarande förslag
skulle kostnaderna för den provisoriska löneregleringen uppgå till
1,681,958 kronor 75 öre. Till detta belopp torde böra läggas en summa
av 9,185 kronor, utgörande den merkostnad, som skulle uppkomma
vid bifall till den av marinöverdirektören gjorda och av departementschefen
biträdda framställningen om ökad löneförbättring för de till den
egentliga mariningenjörsdetaljen hörande befattningshavarna. Sammanlagda
kostnadsbeloppet skulle alltså utgöra 1,691,143 kronor 75 öre.
Emellertid syntes, på sätt ägt rum vid bestämmandet av beloppet av
flottans och kustartilleriets avlöningsanslag för åren 1915, 1916 och
1917 eller allt sedan dessa anslag omlades till förslagsanslag, nyssnämnda
summa kunna minskas med viss procent, utan att anslagsbe1
Öppet kunde befaras komma att överskridas; och syntes denna procent,
i likhet med vad för nämnda tre år tillämpats beträffande flottans avlöningsanslag,
lämpligen böra bestämmas till 5 procent. Det belopp, som
för ifrågavarande ändamål borde av riksdagen äskas för år 1918, torde
alltså kunna bestämmas till i avrundat tal 1,607,000 kronor. Härigenom

143

uppkomme visserligen eu merkostnad av 107,000 kronor utöver det i
statsverkspropositionen för ifrågavarande ändamål beräknade beloppet,
men denna merkostnad syntes kunna täckas av tillgängliga medel.

1 en till riksdagen den 10 mars 1917 avlåten proposition hade Kungl.
Maj:t gjort framställning om anvisande av medel för beredande av
krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i
statens tjänst. Därest denna framställning vunne riksdagens bifall,
komme jämväl marinens personal i åtnjutande av dessa förmåner, i den
man den uppfyllde de för desammas utgående uppställda villkor. Dessa
förmåner vore nämligen avsedda att under vissa förutsättningar komma
samtliga statst jänare till godo såsom en bisträckning för den under kriget
uppkomna höjningen i levnadskostnaderna. Huruvida det kunde befinnas
lämpligt att jämväl till 1918 års riksdag avlåta framställning om beredande
av enahanda eller liknande förmåner åt statstjänare under nämnda
år, berodde givetvis av omständigheter, vilka för det dåvarande icke kunde
bedömas. Departementschefen ansåge sig emellertid i detta sammanhang
böra framhålla, att det föreliggande förslaget om provisorisk lönereglering
för viss personal vid marinen för år 1918, vilket avsåge att
bereda denna personal en kompensation för den före kriget inträdda
prisstegringen, vore fullt fristående i förhållande till en eventuell framställning
till 1918 års riksdag rörande krigstidstillägg och krigstidshjälp
under samma år.

På departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t i proposition
(nr 158) föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för viss personal
vid marinen, i enlighet med de av departementschefen tillstyrkta
grunder, på extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag av 1,607,000
kronor.

över Kungl. Maj:ts förenämnda framställningar angående provisoriska
löneregleringar för viss till lantförsvaret och marinen hörande personal
avgav statsutskottet den 8 juni 1917 utlåtande (nr 192), däri utskottet
anförde följande.

De förslag, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen, hade sin grund i
framställningar om avlöningsförbättringar dels från arméförvaltningen
för arméns personal, dels ock från olika grupper av marinens personal.
De nu utgående avlöningsbeloppen för såväl armén som marinen be -

Statsutskottets
utlåtande■

144

stämdes redan i början av 1900-talet. Med hänsyn till de avsevärda
stegringarna i levnadskostnaderna, som i tiden därefter uppstått, hade
behovet av en genomgripande lönereglering gjort sig alltmera gällande.
Kungl. Maj:t hade dock, enligt vad vederbörande departementschefer anfört,
icke ansett tiden vara inne för en definitiv lönereglering, utan föreslagit
en provisorisk lösning av den till armén och marinen hörande
personalens avlöningsförhållanden.

De av Kungl. Maj:t i särskild proposition den 16 mars 1917 angående
krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 för befattningshavare
i statens tjänst föreslagna förmåner vore avsedda att under vissa
förutsättningar komma samtliga statstjänare, och sålunda även arméns
och marinens personal, till godo såsom eu hjälp i fråga om den under
kriget uppkomna höjningen i levnadskostnaderna. Den nu föreslagna
provisoriska löneregleringen för viss personal vid lantförsvaret och vid
marinen avsåge att bereda denna personal en kompensation för den före
kriget inträdda prisstegringen och vore följaktligen fullt fristående i förhållande
till en eventuell framställning till 1918 års riksdag rörande
krigstidstillägg och krigstidshjälp under samma år.

Utskottet ansåge, att de nuvarande avlöningsförmånerna vore för
låga för åtminstone större delen av den personal, varom det här vore
fråga, särdeles under nuvarande tidsläge. Eu löneförbättring syntes alltså
vara av behovet påkallad.

De förslag till en provisorisk lönereglering, som av Kungl. Maj:t
framlagts, funne utskottet emellertid icke vara av beskaffenhet, att de
borde av riksdagen bifallas.

Först och främst hade de föreslagna lönebeloppen grundats på en
av arméförvaltningen tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke
på något sätt varit föremål för närmare prövning och som, därest den
bleve genomförd, skulle komma att medföra väsentliga höjningar av
pensionsbeloppen, i visst fall till belopp överstigande det för civila tjänstemän
stadgade maximum. På grund av det sätt, varpå avlöningstillläggen
sålunda beräknats, hade man i det föreliggande förslaget kommit
till synnerligen ojämna belopp, exempelvis för fanjunkare 652 kronor
50 öre.

Vidare torde det kunna starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna
avlöningsbeloppen sins emellan vore lämpligt avvägda ävensom om de
kunde anses vara ställda i riktigt förhållande till de avlöningsbelopp,
som vore bestämda för de civila tjänstebefattningar, med vilka jämförelse
kunde göras. Därjämte ville utskottet erinra, att den omständigheten ej
beaktats, att befordran till högre grad, resp. löneklass, inom kompani -

145

officers* och underofficersgradorna ägde rum efter betydligt olika antal
tjänstår vid de olika truppförbanden. l)et kunde därför jämväl sättas i
fråga, huruvida en tillfällig löneförbättring ej verkade mera rättvist, om
den bestämdes i form av ålderstillägg än i form av allenast lönetillägg
i de olika tjänstegraderna. Vid eu förnyad utredning i ärendet syntes
denna fråga böra omsorgsfullt undersökas. Vidare borde därvid noggrann!
tillses, att lönetillägget så avpassades, att eu definitiv lönereglering
ej föregrepes.

Slutligen villo utskottet uttala, att särskilda villkor för lönernas åtnjutande
borde föreläggas riksdagen till godkännande, på sätt som i allmänhet
skedde i fråga om civila tjänstebefattningar.

Då utskottet alltså icke ansåge sig kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställningar, ville emellertid utskottet uttala, att, därest
efter förnyad utredning proposition i ärendet förelädes nästkommande
riksdag och, efter vederbörlig prövning, befunnes kunna leda till ett
positivt beslut i ärendet, en sålunda beslutad lönereglering torde kunna
vinna tillämpning redan under löpande året. Visserligen hade riksdagen
städse på goda grunder ställt sig betänksam mot att besluta löneregleringar
att tillämpas under pågående år, men betänkligheterna däremot
syntes dock kunna väsentligen bortfalla, därest redan nu medel på 1918
års stat bereddes för betäckande av åtminstone större delen av de kostnader,
löneregleringen kunde komma att medföra. Då det tydligen icke
vore möjligt att, innan några grunder för löneregleringen vore fastställda,
med någon tillförlitlighet bestämma det erforderliga beloppet, syntes
saken lämpligen böra ordnas på sådant sätt, att på 1918 års stat avsattes
under rubriken »utgifter för kapitalökning» lämpligt belopp för
bestridande av ifrågavarande kostnader, vilket belopp sedermera skulle
på 1919 års stat komma att upptagas såsom inkomst under rubriken
»i anspråk tagna kapitaltillgångar», för att användas för avsett ändamål
eller, om det icke i sin helhet erfordrades därför, till statens behov i
allmänhet. Det belopp, som alltså nu borde anvisas, ansåge utskottet
lämpligen kunna bestämmas till 4,000,000 kronor.

Utskottet hemställde alltså, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner
icke måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen måtte besluta
att på 1918 års stat, under titel »utgifter för kapitalökning», till avsättning
för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid
armén och marinen under år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst
4,000,000 kronor.

u»

146

Riksdagens

beslut.

Vid utskottets betänkande voro fogade två reservationer, den ena
avgiven av herr C. G. Ekman m. fl. och den andra av herr C. T. Asplund
m. fl.

Herr . Ekman m. fl. hemställde, under anslutning till utskottsmajoritetens
motivering med undantag av dess sista stycke, om avslag å
ifrågavarande propositioner. Åven herr Asplund m. fl. hemställde om
avslag å propositionerna och anförde i sådant avseende följande.

För den av utskottet föreslagna rent extra ordinära åtgärden att
under titel »utgifter för kapitalökning» avsätta 4,000,000 kronor till en
tillfällig löneförbättring under år 1918 saknades efter reservanternas
uppfattning tillräckliga skäl. Ifrågavarande befattningshavare komme
för år 1917 i åtnjutande av krigstidstillägg och krigstidshjälp enligt
samma grunder, som gällde för övriga statstjänare, och 1918 års riksdag
borde ha fria händer att efter då föreliggande omständigheter bedöma
vad som borde beviljas olika statstjänaregrupper att utgå under
löpande budgetår. Tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalningar på
kommande definitiva sådana, kunde rimligen icke beviljas förrän ett nödvändigt
utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna
för den sistnämnda vore utformade; i annat fall löpte man risken att
förrycka det hela. I det outredda skick, vari hela denna lönefråga befunne
sig, syntes det alltså olämpligt att nu företaga den av utskottet
föreslagna avsättningen av medel. I den mån 1918 års riksdag funne,
att särskilda åtgärder vore nödvändiga för att upphjälpa de lägst avlönade
gruppernas av ifrågavarande personal ställning, torde den icke
sakna möjlighet att därför anvisa lämpliga utvägar.

Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan, andra kammaren
däremot den av herr Asplund m. fl. avgivna reservationen, blev
vid gemensam votering utskottets förslag bifallet, och hade riksdagen
alltså beslutat att på 1918 års stat under titel »utgifter för kapitalökning»-
till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss
personal vid armén och marinen under år 1918 anvisa ett förslagsanslag,
högst 4,000,000 kronor.

147

III. Avlönings- och befordringsförhållandenas utjämnande.

I det utlåtande, som statsutskottet vid 1917 års riksdag avgav över
Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna propositioner om provisorisk lönereglering
för viss personal vid lantförsvaret ocli marinen, framhöll utskottet,
på sätt nyss är nämnt (sid. 144—145), att den omständigheten
ej beaktats, att befordran till högre grad, resp. löneklass, inom kompaniofficers-
och underofficersgraderna ägde rum efter bet}Tdligt olika antal
tjänstår vid de olika truppförbanden. Det kunde därför sättas i iråga,
huruvida en tillfällig löneförbättring ej verkade mera rättvist, om den
bestämdes i form av ålderstillägg än i form av allenast lönetillägg i de
olika tjänstegraderna. Vid en förnyad utredning i ärendet syntes denna
fråga böra omsorgsfullt undersökas.

Detta statsutskottets uttalande har givit de sakkunniga anledning
att här lämna en redogörelse för under de senare åren verkställda utredningar
och uppgjorda förslag, åsyftande ändring i grunderna för befordran
inom ovannämnda grader och i samband därmed omläggning av
avlöningssystemet för ifrågavarande personal.

Ä. Armén.

Sedan längre tid tillbaka har såsom allmän regel gällt, att tillsättning
av kompaniofficers- och underofficersbeställningarna inom armén
skall ske genom befordran från beställning i lägre till sådan i högre grad
eller genom transport från lägre till högre löneklass inom samma tjänstegrad,
allt inom vederbörligt regemente och enligt den för detsamma fastställda
stat. Tillsättningen sker beträffande officersbeställning av Kungl.
Maj:t på vederbörande regementschefs förslag och beträffande underofficersbeställning
av regementschefen. Till grund för dylik befordran eller
transport ligger tjänståldern (turen) inom var och en av de militära tjänstegraderna,
och beräknas densamma efter dagen för anställning inom
tjänstegraden. Enligt gällande reglemente för krigsskolan och nådigt
brev den 24 april 1903 iakttages dock, att inom underlöjtnants- (fänriks-)
graden tjänståldern för varje årsklass räknas efter den ordning, veder -

148

börande sinsemellan intaga på en efter betygens beskaffenhet uppgjord
turlista, samt att vid fall av förflyttning av kompaniofficerare genom
befordran eller transport regementen emellan tjänståldern beräknas i enlighet
med den turbestämning, som vid erhållande av lägsta officersgraden
ägt rum.

Ett frångående av den allmänna regeln om högre tjänstålder såsom
grund för tur till befordran eller transport inom nu ifrågavarande
grader vid respektive regemente sker — frånsett fall av transport till
kaptensbeställningar från generalstaben och då för befordran till löjtnant
föreskrivna kurser vid ridskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan ej
genomgåtts — endast om särskilda skäl föreligga mot befordran eller
transport av den närmast i tjänsteställning varande, såsom ständig
otjänstbarhet, bristande fältduglighet eller eljest bristande förtjänst och
skicklighet, och får i sådant fall regementschef, med förbigående av dennärmast
i tjänsteställning varande, föreslå eller utse den därnäst på grund
av förtjänst och skicklighet för befordran eller transport lämplige.

Tillämpningen av det sålunda anordnade befordringssystemet kar
givetvis medfört, att mellan såväl de olika truppslagen som de särskilda
truppförbanden inom desamma stor olikhet kommit att råda i avseende
å den tjänstålder, vid vilken inom arméns kompaniofficers- och underofficersgrader
befordran erhålles till beställning i högre grad (respektive
transport till högre löneklass inom innehavande grad). Även om
detta förhållande till en viss del under de senaste årtiondena varit
beroende därpå, att armén därunder befunnit sig i en ännu fortvarande
omdauingsperiod, varunder ett flertal truppförband helt nyuppsatts eller
undergått väsentliga förändringar, måste detsamma i allt Vall komma att
kvarstå, så länge nuvarande befordrings- och avlöningssystem bibehålies.

I sistnämnda hänseende gäller nämligen, att då i de olika truppförbandens
stater upptagas avlöningsförmåner för ett visst antal beställningar i värjo
löneklass, därav givetvis måste följa, att, i den mån befordringarna
inom nu ifrågavarande grader begränsas till respektive truppförband,
flyttning från en lägre till en högre löneklass kan ske endast i den
mån -vakans uppstått just vid det truppförband, där vederbörande är
anställd.

För att förebygga nu antydda ojämnheter i befordringsväsendet
beträffande arméns kompaniofficers- och underofficersgrader hava, såsom
redan antytts, under de senare åren olika utredningar verkställts och förslag
uppgjorts till ändrade föreskrifter rörande hithörande förhållanden. Med
allenast ett undantag, som nedan närmare omnämnes, hava emellertid
dessa utredningar och förslag icke föranlett någon åtgärd.

149

Den 3 april 1908 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet,
i enlighet med nådigt bemyndigande, åt tre officerare
(överstelöjtnanten greve Th. Rudenschöld samt kaptenerna C. A.
Sjögreen och G. Lundeberg) att biträda med verkställande av utredning
och utarbetande av förslag rörande ändrade grunder för officersbefordringarna
inom armén; och avgåvo dessa officerare sitt utlåtande i ärendet
den 11 februari 1909.

På grund av nådigt beslut den 12 februari 1909 uppdrogs sedermera
åt sex inom lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga (generallöjtnanten
G. Uggla, översten P. Hasselrot, överstelöjtnanten greve
Th. Rudenschöld, kaptenen H. Sundberg, fanjunkaren A. Liljeholm och
st3mkjunkaren G. Green) att dels med beaktande av det i nyssnämnda
utlåtande innefattade förslag avgiva slutligt förslag till bestämmelser
m. m. rörande officerares befordran dels ock inkomma med utredning
och förslag beträffande utjämning av underofficersbefordringarna vid
armén. Betänkanden avgåvos av dessa sakkunniga i förstnämnda hänseende
den 28 maj och den 28 juli 1909 samt i sistnämnda hänseende
den 15 oktober 1909.

I betänkandet den 11 februari 1909 hänvisades till särskilt sammanställda
statistiska uppgifter för åren 1902, 1905 och 1908 rörande högsta,
lägsta och medel tjänståldern vid befordran, respektive transport till beställning
i kompaniofficersgraderna. Dessa uppgifter utvisade, att i avseende
å befordran inom samma truppslag så väsentliga tidsskillnader,
beräknade efter hela tjänståldern såsom officer, förekommit som för erhållande
av kaptens av 1. klassen lön 14 år, kaptens av 2. klassen lön
13 år, löjtnants av 1. klassen lön 15 år och löjtnants av 2. klassen lön
8 år. Med åberopande härav framhölls i betänkandet, att åstadkommandet
av jämnhet i befordringarna och frigörelse från tillfälliga konjunkturer
vore uteslutet, så länge befordringarna skedde uteslutande regementsvis
och staterna hade ett uppställningssätt, vilket icke medgåve någon som
helst rörlighet ens inom de olika löneklasserna av samma grad.

Då det gällde att åstadkomma bestämmelser, avseende vinnandet av
jämnhet i befordringarna, ansågo de sakkunniga det vara nödvändigt
att begränsa sig till en befordringsutjämning inom truppslagen. De förefintliga
olikheterna i befordringshänseende mellan de olika vapnen kunde
nämligen icke avlägsnas utan organisativa åtgärder av sådan art, att
det för tjänstens upprätthållande lämpligaste förhållandet mellan beställningar
av olika löneklasser inom truppslagen komme att rubbas. Hela

1909 års förslag
rörande
kompaniofficers})
ef ordringarna.

150

artilleriet borde emellertid, enligt de sakkunnigas mening, i nu förevarande
hänseende betraktas såsom ett truppslag.

För befordringsutj åmning inom truppslagen vore det ett huvudvillkor,
att löneklassernas beställningar, så långt ske kunde, frigjordes från regömentet,
så att tilldelandet av åtminstone vissa löner bleve möjligt att
verkställa oberoende av de regementsvis nu gällande staterna. Härvid
skulle ett frigörande av lönerna, innebärande deras sammanförande till
grupper arméfördelningsvis, icke helt leda till målet. Det rätta vore i
stället att taga steget fullt ut och fastslå befordringarnas reglerande
truppslagsvis genom att, så långt ske kunde, sammanföra beställningarna
inom samma löneklasser till för truppslaget gemensamma grupper, vilkas
löner sedan förslagsvis fördelades på regementena efter den norm, som
gåves av de äldre staterna. Härigenom komme antalet beställningar i
varje grad vid regementet att bliva i möjligaste mån lika de förutvarande
förhållandena.

Med bibehållande av den hävdvunna och gällande grundsatsen om
meddelande av befordringar inom kompaniofficersgraden efter tjänstålder
kunde sedermera deras rättvisa utjämnande truppslagsvis tänkas
ske medelst tillämpning av två system.

Det ena av dessa innebure ett frångående av de sedan långliga
tider i Amrt land bestående, ej utan riksdagens medgivande föränderliga,
fasta staterna för varje regemente för sig i så måtto, att lönerna gjordes
rörliga. Härmed finge dock ej förstås, att hela antalet officersbeställningar
vid i övrigt likställda regementen skulle kunna göras växlande,
utan endast att antalet löner inom varje löneklass eller grupp av löneklasser
kunde allt efter omständigheterna vara olika i förhållande till det
i nu gällande stater upptagna. Sålunda kunde vid systemets tillämpning
av ett infanteriregementes 13 kaptener — då 8 av 1. och 5 av 2. klassen
—- exempelvis 10 tänkas vara av 1. och 3 av 2. klassen å ett regemente,
under det att å ett annat 6 vore av 1. och 7 av 2. klassen; eller av ett
regementes 30 subalternofficerare — då 10 av varje löneklassen — 12
löjtnanter tänkas innehava 1. klassens lön, 11 stycken 2. klassens och 7
underlöjtnants, medan åter å ett annat funnes 8 löjtnanter av 1. klassen,

9 av 2. klassen och 13 med underlöjtnants lön. Ett fullständigt genomförande
av detta system innebure även, att antalet kaptens- och subalternbeställningar
vid likartade regementen av samma truppslag komme att
växla, så att t. ex. å det ena regementet funnes vid viss tidpunkt

10 kaptens- och 33 subalternlöner, vid det andra 16 kaptens- och 27
subalternlöner o. s. v., eller med andra ord att endast sammanlagda antalet
kompaniofficerslöner bleve städse lika vid lika organiserade regementen.

En tillämpning truppslagsvis av systemet »rörliga löner» skulle
givetvis på ett till synes mycket enkelt sätt leda till önskad utjämning
och rättvisa vid befordringarna inom kompaniofficersgraden, i det att
var och eu efter sin tjänstålder inom truppslaget befordrades till den
högre lönen, på samma gång som regementena liksom nu bibehölle sina
kompaniofficerskårer slutna och till!ördes nya element endast genom befordran
till lägsta officersgraden.

Fasthölle man åter vid de till antalet löner inom varje löneklass
och regemente fullt fixerade, nu gällande staterna, kunde den föi utjämningen
erforderliga befordran truppslagsvis endast ske därigenom,
att personal för flyttning ar vid behov finge inträda, sa att de i tur till
befordran stående officerarna inom truppslaget kunde, därest de önskade
befordran vid uppkommen ledighet och på grund av sin tjänstålder
därtill vore i tur, transporteras från ett regemente till ett annat inom
truppslaget. Systemet syntes likaledes innebära eu ganska enkel lösning
av utjämnings frågan, men förutsatte, för att varda effektivt, att transporterna
kunde ske oberoende av den transporterades egen vilja.

Skärskådade man de båda systemen och anställde en jämförelse
dem emellan, torde man emellertid finna, att intetdera med fördel syntes
kunna rent tillämpas, utan att lösningen av befordringsfrågan måste
sökas genom en förening av dem båda.

Systemet »rörliga löner» mnebure, såsom angivits, ett genomgående
uppgivande av de hävdvunna lasta staterna, och redan på den grund
torde svårigheter resa sig mot dess tullständiga genomförande. Aven
rent militära skäl emot detta system vore emellertid till finnandes. Ett
obegränsat genomförande av detsamma skulle med all sannolikhet verka
såsom ett premierande av tjänsten vid de gynnsammare förlagda regementena
i så måtto, att varje kompaniofficer vid dessa då hade visshet
om att, oaktat en måhända större tillströmning av officerare och minskat
antal avgångar före pensionsåldern, likväl i sin tur efter tjänståldern
inom truppslaget ernå högre löneklass. Sålunda kunde lätt nog inträffa,
att vid ett regemente med fördelaktiga förläggningsförhållanden antalet
innehavare av högre löneklasser bleve oproportionerligt stort i förhållande
till antalet sådana vid ett mindre gynnsamt förlagt regemente..

Med systemet »rörliga löner» följde vidare, att personalskiften inom
kompaniofficersgraderna de olika regementena emellan bleve, liksom
nu vore fallet, ytterst sällsynta. I ett hänseende kunde detta anses
verka till fördel," i det att det kraftigt bidroge. till officerskårernas homogenitet
och inre fasthet. Men å andra sidan medföide ett långt

152

kvarblivande på samma plats lätt benägenhet för viss ensidighet i tjänsten
med därmed sammanhängande olägenheter.

Systemet »personalförflyttningar», fullständigt tillämpat, tilläte, såsom
framhållits, fasthållandet av regementenas stater på samma sätt som nu
och rubbade sålunda på intet sätt nuvarande uppställning av fjärde
huvudtiteln, vadan detta system ur nämnda synpunkt kunde anses
lättast genomförbart. Genomfört utan några som "helst begränsande eller
reglerande bestämmelser skulle det emellertid med all sannolikhet betänkligt
störa den homogenitet och inre fasthet, vilken vore ett grundvillkor
för att en officerskår skulle på önskligt sätt fylla sin uppgift.
För den enskilde skulle det därjämte säkerligen skapa ett osäkerhetstillstånd,
som gjorde officersyrket föga eftersträvansvärt.

Förutsättningen för att systemet skulle leda till avsett resultat vore
emellertid, att personalförflyttningarna Ange karaktär av tvångstransport,
men mot införandet av ett dylikt slag av förflyttning mötte tvivelsutan
hinder i bestämmelserna uti 36 § regeringsformen. I detta sammanhang
erinrades ock, att i händelse tvångstransport ej genomfördes, vägran av
erbjuden befordran, förenad med förflyttning, endast kunde medföra fördröjd
befordran, längst intill dess turförhållandena medgåve dess inträde
å eget regemente.

Då man skulle söka framställa grundlinjer till förslag rörande ändrade
bestämmelser för kompaniofficersbefordringarna med tillämpning av en
förening av de båda anförda systemen för utjämning, syntes det erforderligt
att förutskicka eu undersökning av kompaniofficersbeställningarnas
natur.

\ad beträffade subalternbest ältning armt, framginge av såväl tjänstgörings-
som gällande exercisreglementen, att någon" skillnad dem''emellan
i avseende å tjänstgöringsförhållandena icke förefunnes. Dessa vore
lika för såväl underlöjtnanter som löjtnanter av 2. och 1. klasserna.
Med hänsyn härtill vore lönebefordringarna inom subalterngraderna endast
att betrakta såsom tilldelande av ålderstillägg, med vars första mottagande
följde gradbefordran från underlöjtnant till löjtnant, och vore det
sålunda i det hela likgiltigt, huru många av regementets subalternbeställningar
vore av den ena eller andra lönekategorien eller graden. Det
vore sålunda tydligt, att en tillämpning av systemet »rörliga löner» icke
innebure någon olägenhet i fråga om befordran till och inom subalternofficersgraderna,
under det att inträdandet av »personalförflyttningar»
inom dessa grader icke påkallades av tjänstehänsyn och dessutom säkerligen
skulle medföra en god del av de därmed förenade förut påpekade
olägenheterna.

lf> 3

Vinnandet av kaptens lön och grad, varmed i regeln förenades befattning
såsom kompanichef, måste åter betraktas såsom en med tillträdandet
av en högre och ansvarsfullare befattning förenad befordran.
Visserligen medgåve gällande bestämmelser, att löjtnant finge förordnas
såsom kompanichef, men detta nödvändiggjordes av den omständigheten,
att i den framför allt vid infanteriet ytterst knappt tilltagna kaptonsgraden
icke funnes tillräcklig — vid* infanteriet ingen — reserv för
otjänstbara o. s. v. Kegeln vore dock, att befordran till den högre lönen
och graden vore förutsättningen för befattningens utövande. Tillämpandet
av systemet »rörliga löner» vid befordran till kaptensgraden
skulle med all sannolikhet i praktiken leda till, att vid ett regemente
flera kompanichefsbefattningar komme att utövas av subalternofficerare,
under det att vid ett annat kaptener komme att tjänstgöra i subalternbefattningar.
Vid befordran till kapten borde därför person al förflyttning»
tillämpas, då utjämningen så krävde och de i tur varande så
önskade. De fördelar, ''vilka ur tjänstgörings- och utbildningssynpunkt
kunde vinnas medelst personalförflyttningar, gjorde sig säkerligen bäst
gällande, då dessa skedde i samband med tillträdandet av den ur trupputbildningens
synpunkt ansvarsfullaste befattningen, kompanichefens.

Den högre löneklassen inom kaptensgraden vore .åter uteslutande
att betrakta såsom ett ålderstillägg, varför på enahanda grunder, som
ovan för subalterngraderna anförts, vid tilldelandet av kaptens av 1.
klassen lön systemet »rörliga löner» kunde och borde tillämpas.

Vid de med befordran till kapten av 2. klassen inträdande transporterna
gjorde sig förhållanden gällande, vilka krävde särskilt beaktande
och utredning. Enär transporten vore frivillig och sålunda avsägelse!’
sannolikt i vissa fall bleve talrika, kunde det, särskilt sedan utjämningen
börjat göra sig gällande, lätt inträffa, att en till visst regemente genom
transport befordrad officer skulle komma att ställas omedelbart fiamför
en å detta stående, samma årsklass tillhörande, vilken senare därtill
måhända kunde å tjänsteranglistan stå omedelbart efter den transporterade.
Detta förhållande syntes icke så alldeles lämpligt, såsom lätt
ledande till ovilja mot befordringssystemet. Det torde därför vara av
behovet påkallat,'' att för det fall, då"i tur till transportbefordrau varande
befunnes tillhöra samma årsklass som vid detta befordringstillfälle ännu
icke i tur varande äldsta befordringsvärdiga officer å det regemente, till
vilket transport skulle äga rum, tjänsterangberäkningen upphörde inom ifrågavarande
årsklass för detta särskilda fall, och befordran således skedde
av den till årsklassen hörande, vilken stode i tur vid regementet. Genom
denna bestämmelses införande skulle även antalet transporter i icke

154

1909 års
förslag
rörande
under officer sbe
fordringarna.

oväsentlig mån inskränkas. I enahanda riktning verkade ock ett av de sakkunniga
föreslaget sammanförande av befordringarna inom kompaniofficersgraderna
till ett fåtal tidpunkter på året, s. k. befordringsterminer.

I nu återgivna utlåtande beträffande utjämning i befordringsförhållandena
för kompaniofficerare instämde i allt huvudsakligt de sakkunniga,
vilka i ärendet avgåvo ovanberörda betänkanden den 28 mai och
28 juli 1909.

Under erinran att i samband med den tidigare utredningen icke
iirågasatts någon ändring i 1903 års föreskrifter rörande tjänsterangens
bestämmande och att i följd bärav den, som vid erbjuden förflyttning
ajsagt sig befordran, vid senare vunnen sådan skulle återfå sin tur i
förhållande till dem, som på grund av hans avsägelse tidigare blivit
befordrade, anfördes emellertid av sistberörda sakkunniga, att då det
vore ensidigt, att erbjuden förflyttning antoges i största möjliga utsträckning,
och turberäkning efter sista fullmaktsdatum givetvis skulle
medföra färre avsägelse!- av flyttningserbjudanden, en återgång till de
före år 1903 gällande tjänsterangbestämmelserna ur denna synpunkt
sett icke saknade fog. Och ehuru principen om tjänsterangens beräknande
efter senaste fullmakt finge anses såsom den även ur militär synpunkt
riktigaste, ansågo dock de sakkunniga med hänsyn till det ogynnsamma
läge, i vilket vid principens omedelbara genomförande de
officerare skulle bliva försatta, vilka under dittillsvarande förhållanden ej
kunnat erbjudas befordran vid annat än eget regemente, att en återgång
till de före år 1903 gällande föreskrifterna i allt fäll icke borde ifrågasättas,
förrän ändrade befordringsbestämmelser en tid framåt blivit tillämpade
och utjämningen fortskridit.

För vinnande av önsklig utjämning av befordringarna inom underoffcerskdren
framhöllo 1908 års sakkunniga i sitt den 11 februari 1909
avgivna utlåtande såsom en möjlig utväg att låta löneklasserna sergeant
av 1. klass och fanjunkare övergå till ålderstillägg att erhållas efter viss
lids väl vitsordad tjänst i föregående löneklass, varvid med erhållandet
av sista ålderstillägget borde följa utnämning till fanjunkares grad.
Såsom stöd för denna anordning anfördes, att underofficersbefattningarna
med hänsyn till tjänstens natur kunde anses vara alla av samma art och
att således anledningar, betingande visst antal av ena eller andra graden
i regementet, i grund och botten saknades.

1 sitt den 15 oktober 1909 avgivna utlåtande sammanställde 1909
års sakkunniga statistiska uppgifter beträffande underofficerarnas tjänstålder
vid uppnåendet av högre löneklass, avseende åren 1902, 1905 och

155

1908 och liknande ovannämnda uppgifter rörande subalternofficerare, och
ansågs av dessa uppgifter oförtydbart framgå, att befordringsförhållandena
för arrnéns underofficerare vore synnerligen ojämna. Eu övergång till
nya befordringsgrunder syntes därför sistnämnda sakkunniga lika önskvärd
beträffande underofficerarna som i fråga om kompaniofficerarna. Av
samma skäl som anförts i fråga om de senare ansågs, att befordringsutiämuiugen
även för underofficerarnas del borde stanna inom respektive
truppslag. Att ernå önskad utjämning inom underofficerskåren
med tillämpning av i allo samma grunder, som de sakkunniga förordat
beträffande kompaniofficersbefordringarna, syntes emellertid knappast
möjligt. I sådant hänseende anförde de sakkunniga huvudsakligen

följande. .

Det stötte på svårigheter beträffande underofficerskaren att befrämja
utjämningen genom personalförflyttningar mellan truppförbanden, ty dels
försigoinge utbildningen till underofficer, i motsats till officersutbildningen,
uteslutande inom regementena, och dels torde underofficeren
vid den levnadsålder, då förflyttning i förening med befordran kunde
tänkas ifrågakomma, vara ekonomiskt och socialt mera bunden vid den
ursprungliga förläggningsorten än officeren. I betänkandet rörande
officersbefordringarna både i utjämningssyfte föreslagits förflyttning uti
vissa fall vid befordran från löjtnant till kapten. Skulle motsvarande
system vinna tillämpning beträffande underofficersbefordringarna, syntes
förflyttning böra ifrågasättas vid befordran från sergeant till fanjunkare.
Jämfördes emellertid föreliggande uppgifter rörande tjänståldern vid befordran
till kaptens grad med motsvarande åldersuppgifter beträffande
befordran till fanjunkares grad framginge, att underofficeren vid den
tidpunkt, då förflyttning till annat truppförband för honom skulle kunna
förekomma, i allmänhet uppnått en levnadsålder, vid vilken han kunde
antagas hava bildat familj och måhända även på annat sätt blivit fastare
bunden vid förläggningsorten. Man torde sålunda hava att räkna med
större obenägenhet inom underofficerskåren för förflyttning till annat
truppförband, än vad som förutsatts beträffande dylik befordran till
kapten. Då förflyttning givetvis skulle förutsätta den enskildes personliga
medgivande, vore fara värt, att ett system med personalförflyttnino-ar
skulle beträffande underofficerskåren komma att stanna vid blotta
stadgandet, utan att kunna i praktiken genomföras. Man skulle sannolikt
riskera så många avsägelser av befordran, förbunden med förnyttnino-,
att utjämningen endast komme sergeantsgraden tillgodo. Icke
heller finge '' förbises, att personalförflyttningar inom underofficerskåren
kunde ur ^tjänstens synpunkt betraktas såsom olägliga. Av nu anförda

156

skäl både en befordringsiitjamning inom underofficerskåren medelst person
alförflyttning mellan truppförbanden ej synts tillrådlig.

Aterstode alltså att söka ernå den önskade utjämningen genom
löneförflyttningar.

Detta system innebure, att de olika underofficersbeställningarna
måste i staterna sammanföras truppslagsvis, varefter befordringarna
skulle i huvudsak komma att ske efter tjänstålder inom innehavande
löneklass. Härvid mötte emellertid svårighet att finna en lämplig norm
för uppställandet och förandet av de turlistor, vilka borde ligga till
grund för befordringarna.

Då befordringarna skedde truppslagsvis, måste sådana turlistor
truppslagsvis föras av en central myndighet, lämpligast lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition. Dessa listor kunde emellertid icke
såsom beträffande officerskåren, grundas på vid gemensam utbildning
förvärvad tjänsterang inom truppslaget, enär utbildningen til] underofficer
ägde rum inom regementet utan tävlan med kamraterna inom
truppslaget, varför beträffande underofficerskåren endast den utvägen
syntes stå öppen att g-runda dessa listor på datum för utnämningen ”till
mnebavande beställning på stat, löneklass efter löneklass, utan hänsyn
till de vitsord, som kunde hava förvärvats under utbildningen till underofficer.
Skulle två eller flera underofficerare befinnas vara samma dag
utnämnda till enahanda beställning på stat, torde levnadsåldern böra
bliva bestämmande för deras inbördes ordning å turlistan. Vid lika
levnadsålder borde regementenas inbördes ordningsföljd avo-öra ordrik?!11''
Underofficer, vilken beviljats avsked från lön på viss rid, skulle
behålla sm tur. Eu på grund av olämplighet förbigången underofficer,
som senare befordrades, skulle däremot icke återfå sin gamla tur.

Att låta den sammanlagda tjänståldern såsom underbefäl (krigsman)
öva inflytande på turen vid befordran syntes däremot icke ändamålsenligt,
enär därigenom lätt, på grund av underofficerskårernas
ständigt vallande rekrytering, den avsedda utjämningen skulle kunna
äventyras.

Enklast vore vid utarbetandet av nya befordringsgrunder, med tillämpning
av systemet rörliga löner, att låta de olika underofficersbeställnmgama
få ålderstilläggs natur, d. v. s. att därmed förbundna lönef
öi män er skulle tillfalla underofficerarna i tur och ordning efter tjänstålder
inom truppslaget, oberoende av ådagalagd skicklighet, förtjänst
och lämplighet; naturligtvis dock med uteslutande av dem, vilka visat
sig ovärdiga befordran eller på grund av sjukdom därtill olämpliga.

157

Att betrakta befordran från sergeant av 2. klassen till sergeant av
1. klassen såsom i det närmaste likställd med tilldelande av ålderstilb
lägg syntes icke medföra några avsevärdare olägenheter.

Annat bleve emellertid förhållandet med befordran från sergeant
till fanjunkare. På den sistnämnda graden hade år från år måst ställas
allt högre krav i fråga om kunskaper, duglighet och plikttrohet. Tilldelandet
av högsta underofficersgraden måste därför vara liktydigt med
verklig befordran, grundad dels på ett högre mått av allmän och militär
bildning än som för sergeant krävdes, dels på under tjänstgöring i
lägre grader ådagalagd skicklighet och förtjänst samt lämplighet för
befordran.

Det hade ifrågasatts, huruvida icke tilldelandet av fanjunkares lön
skulle kunna skiljas från befordran till fanjunkares grad, detta för att i
fråga om ekonomiska förmåner, inbegripet pension, kunna tillgodose den
högre tjänståldern, utan att tjänstens krav det oaktat vid befordran till
graden skulle behöva eftersättas. Ömmande fall kunde obestridligen
tänkas inträffa, då man giirna skulle önska med högre löne- och
framför allt pensionsförmåner belöna eu plikttrogen äldre sergeant av
1. klassen, vilken likväl icke befunnits äga för fanjunkarbefordran nödvändiga
förutsättningar. Dels torde emellertid dylika fall vara alltför
fåtaliga att motivera ett skiljande av befordran till fanjunkares grad
från tilldelandet av högsta underofficerslönen och dels vore det att befara,
att ett sådant särskiljande icke skulle vara ägnat att höja underofficerskårens
intresse för tjänsten. Skulle högsta underofficerslönen
komma varje underofficer till del i tur och ordning, utan att därmed
förenades krav å ökade kunskaper och färdigheter samt stegrad duglighet,
vore fara värt, att mången sergeant skulle tidigt slå sig till ro
i medvetandet att det oaktat i sinom tid nå upp till högsta underofficerslönen
och pensionsklassen, även om han ginge förlustig fanjunkares
grad. Det vore fördenskull oeftergivligt att uppställa samma
krav för tilldelandet av högsta underofficerslönen som för befordran till
högsta underofficersgraden.

Vid ett befordringssystem fotat på ovan angivna allmänna grunder
syntes man beträffande sergeantsgraden kunna genomföra utjämningen
mellan regementena inom samma truppslag i det närmaste fullständigt.
Den äldste i tur varande kunde städse nämnas till ledig beställning på
stat. Visserligen bleve härav en följd, att antalet sergeantsbeställningar
av 1. och av 2. klassen kunde komma att rätt avsevärt växla inom
regementena vid olika tidpunkter, men härav torde icke några olägenheter
vara att befara, då innehavarna av båda de nämnda beställnin -

158

garna liade fullkomligt likartade tjänståligganden sig förelagda. Antalet
beställningar av vardera löneklassen för truppslaget i dess helhet måste
däremot bibehållas fast.

Växlingar i förhållandet mellan antalet underofficerare med fanjunkares
och antalet underofficerare med sergeants grad inom regementena
finge däremot anses utöva inflytande på tjänstens handhavande. Icke
så att det skulle kunna medföra några egentliga olägenheter, ifall antalet
underofficerare med fanjunkares grad på ett regemente vid viss
tidpunkt komme att överskrida det enligt 1901 års härordning normala.
En avsevärdare minskning däremot av nämnda antal torde icke böra
tillåtas. Det kunde nämligen ur tjänstens synpunkt icke betraktas såsom
likgiltigt, om de viktiga kompaniadjutantsbefattningarna i större utsträckning
komme att bestridas av sergeanter. Kompaniadjutantens
grannlaga ställning både nedåt och uppåt förutsatte fanjunkares grad
med därav följande militär och social ställning.

Systemet torde sålunda beträffande befordran till fanjunkare på stat
böra tillämpas på följande sätt. Vid uppkommen vakans tilldelades den
såsom sergeant av 1. klassen äldste befordringsvärdige underofficeren
inom trnppslaget (oberoende av om han innehade sergeants grad eller
redan utnämnts till fanjunkare i regemente) fanjunkares grad och löneförmåner.
Innehade vid ett regemente ett större antal av de därstädes
främst i tur stående befordrings värdiga sergeanterna av 1. klassen hög
tjänstålder inom truppslaget och vore avgången bland regementets fanjunkare
ringa, kunde därvid inträffa, att nämnda regemente komme att
erhålla större antal fanjunkarbeställningar på stat än det enligt härordningen
normala. Följden härav bleve endast, att fanjunkare komme att,
utom såsom kompaniadjutanter, placeras även till trupptjänst. Innehade
nyssnämnda sergeanter åter relativt låg tjänstålder inom truppslaget
och förekomme talrik avgång bland regementets fanjunkare, tillfölle ett
färre antal fanjunkarlöner regementet i fråga. Såsom ovan framhållits,
vore det emellertid ur militär synpunkt att anse såsom en olägenhet,
om kompaniadjutanter i större antal innehade lägre än fanjunkares grad.
Ett stadgande syntes därför erforderligt, att därest fanjunkarlönernas antal
på ett regemente, på grund av tjänståldersförhållandena inom truppslaget,
komme att understiga det enligt härordningen normala, skulle så
många sergeanter nämnas till fanjunkare i regementet, att sammanlagda
antalet fanjunkare med och utan fanjunkares löneförmåner komme att
uppgå till det enligt härordningen normala. Sådana fanjunkare över
stat borde räkna tjänsterang efter alla fanjunkare med fanjunkares löneförmåner
inom truppslaget, och även om de tillfälligtvis genom gradbe -

159

fordran kommit att i avseende på tjänsterang förbigå på annat regemente
stående, inom truppslaget äldre befordriugsvärdiga sergeanter av 1.
klassen, skulle dessa senare likväl i sinom tid vid befordran till fanjunkare
återfå sin tjänsterang i förhållande till de förra, ty tjänsterangen inom
fanjunkargraden för truppslaget i sin helhet borde bestämmas efter den
ordning, i vilken vederbörande tilldelats fanjunkares löneförmåner, och
icke efter datum för utnämning till fanjunkares grad.

Såsom i det föregående framhållits, kunde det anses likgiltigt, om
ett regemente hade flera eller färre sergeantsbeställningar av den ena
löneklassen än av den andra. Man torde i utjämningssyfte till och med
kunna utan risk gå ända därhän att låta sammanlagda antalet sergeanter
på stat inom regementena obehindrat växla.

Gränserna för växlingarna i antalet underofficersbeställniugar på
stat av olika slag inom regementena skulle således komma att uppdragas
genom allenast den fordran, att sammanlagda antalet beställningar
på stat av vardera sergeants 2. klass, sergeants 1. klass och fanjunkares
grad inom truppslaget alltid skulle vara fast, och sammanlagda antalet
underofficersbeställningar på stat inom varje regemente likaledes alltid
orubbat.

I tillämpningen skulle de sålunda föreslagna nya grunderna förunderofficersbefordran
komma att föranleda följande tillvägagående. Inom
lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition syntes å den avdelning,
som kunde komma att få sig personalärenden särskilt förelagda, böra
uppläggas och föras turlistor för underofficerare, särskilt för varje truppslag,
grundade på officiella uppgifter från regementena angående avgång
och befordran. All befordran borde fortfarande ske regementsvis. Uppkommen
vakans i beställning på ståt av sergeants 1. klass och fanjunkares
grad skulle omedelbart anmälas till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
varpå genast följde ett meddelande, om på grund av
tjänståldersförhållandena inom truppslaget regementet fortfarande finge
förfoga över lönen i fråga, då utnämning inom regementet kunde ske,
eller om lönen skulle förflyttas till annat regemente. I senare fallet
komme utnämning till beställningen att äga rum på sistnämnda regemente,
därest befordringsvärdig underofficer av lämplig tjänstålder där
förefunnes. Förflyttades beställning på stat av sergeants 1. klass eller
fanjunkares grad från ett regemente, och skulle sammanlagda antalet
underofficersbeställniugar på stat vid regementet därigenom komma
att understiga det enligt stat normala, skulle regementschefen omedelbart
utnämna motsvarande antal distinktionskorpraler till sergeanter av
2. klassen.

160

Myndigheternas
yttranden
över
1909 års
förslag.

Likaledes skulle regementschefen, om antalet underofficerare med
fanjunkares grad vid regementet genom bortflyttning av fanjunkarlöner
koinme att understiga det enligt härordningen normala antalet fanjunkare
vid regementet, utnämna så många befordringsvärdiga sergeanter
av 1. klassen till fanjunkare i regementet, att det normala antalet fanjunkare
bleve fyllt.

Över de sakkunnigas ifrågavarande utlåtanden och förslag inhämtades
yttranden från arméförvaltningen ävensom, i förekommande fall
efter underlydande truppförbandschefers hörande, från samtliga arméfördelningsehefer,
kommendanten i Boden, militärbefälhavaren på Gottland,
chefen för generalstaben, inspektörerna för artilleriet och kavalleriet
samt cheferna för fortifikationen och intendenturkåren. Samtliga dessa
myndigheter förutom arméförvaltningen blevo, sedan de avgivit förenämnda
yttranden, vidare satta i tillfälle att avgiva svar på vissa med
anledning av de inkomna yttrandena uppsatta frågor rörande ifrågasatta
ändringar i grunderna för det för arméns kompaniofficers- och underofficerskårer
gällande befordrings- och avlöningssystem.

Medan i flertalet yttranden i huvudsak uttalades anslutning till de
riktlinjer, vara de sakkunnigas förslag grundats, gjordes å andra sidan i
skilda hänseenden erinringar mot förslagen. Sålunda anmärktes biand
annat ur principiell synpunkt, att det föreslagna befordringsväsendet, såsom
i stort sett innebärande, att alla oavsett duglighet skulle lika fort
ernå högre grad och lön, ej tillgodosåge kravet å tidigare befordran
för de mest dugande. I sådant hänseende ifrågasattes vid befordran till
kapten frångående av tjänstålder i undantagsfall för personer med särskilt
framstående duglighet. Vidare anmärktes, att alltför ringa uppmärksamhet
ägnats frågan om gallring vid befordran inom nu ifrågavarande
grader. Visserligen funnes redan nu möjlighet till undantag
från regeln om befordran efter tjänstålder, då särskilda skäl kunde anföras
emot befordran, och i förslagen hade även förutsatts bibehållande
av enahanda förfarande. Som emellertid i praxis den önskvärda gallringen
ofta uteblivit, hade möjligheten för dess underlättande bort undersökas.
Vad särskilt anginge underofficersbefordringarna vore det oegentligt
att tilldela fanjunkares lön åt äldre, icke befordringsvärdiga sergeanter,
vilket emellertid enligt förslagen ansåges lätt kunna inträffa.

De för utjämning av befordringsförhållandena föreslagna åtgärderna
ansåges å vissa håll i sin ordning skola medföra nya, ej oväsentliga olägenheter;
och ifrågasattes, huruvida icke den åsyftade utjämningen lämpligast
kunde vinnas genom mindre omfattande åtgärder, såsom beträf -

161

laude kompaniofficerarna genom ökad uttransport av generalstabskaptener
samt i förekommande särskilda fall, liksom hittills vid nyuppsättningar
av truppförband, medelst transporter mellan truppförband efter vederbörande
arméfördelningschefers förslag. — Emot förslaget om införande
av rörliga löner erinrades, att detta skulle, med frångående av grundsatsen,
att varje lön bör utgöra ersättning för arbete eller tjänst allt
efter dess beskaffenhet, innebära en övergång till avlöning efter tjänstålder.
Sådan avlöningsform förekomme visserligen allmänt i vår statsförvaltning
såsom ålderstillägg efter vissa års väl vitsordad tjänst i en
och samma befattning, åsyftande att för vederbörande löntagare efter
viss för alla tjänstinnehavare av samma kategori lika lång tid möjliggöra
ernående av högre inkomst. Den i förslagen innefattade, å tjänstålder
grundade uppflyttningen i mån av avgång i högre lön (hade
åter till syftemål en utjämning i befordrings- och avlöningshänseende,
vilken utjämning emellertid skulle bliva mera skenbar än verklig. Alltjämt
skulle således komma att kvarstå, att viss inkomst nåddes senare
vid ett truppslag än vid ett annat, tidigare av en årsklass befattningshavare
än av en annan. Särskilt innebure förslaget att göra fanjunkarlönerna
rörliga en betänklig avvikelse från principen, att lön skulle
utgå efter arbete och tjänst och ej enbart efter ålder. Med truppförbandens
övergång till kasernerade och ständigt tjänstgörande bleve nämligen
fanjunkarbeställningarna vida mer krävande än förut, och måste
de betraktas såsom sådana underofficerskårens hedersposter, till vilka
endast de dugligaste borde befordras och som borde avlönas därefter.
Det borde ock finnas särskilda kompetensvillkor för den, som skulle avses
att fylla de med fanjunkarbeställningarna förenade åligganden.

Förslaget att med tillämpande av rörliga löner fortfarande låta befordringarna
ske inom regementena föranledde den erinran, att det med
en anordning av rörliga löner vore följdriktigare, att, såsom redan vore
gällande vid fortifikationen, fullmakterna utfärdades på beställningar vid
truppslaget i stället för vid regementet —- olika meningar uttalades i
det sammanhanget om huruvida hela artillerivapnet borde ur befordringssynpunkt
betraktas såsom ett truppslag eller ej — att såsom en följd
härav personalens fördelning till tjänstgöring skedde genom placering i
kommandoväg samt att stater upprättades endast för de särskilda truppslagen
utan upptagande av någon fördelning av de olika beställningarna
å de skilda truppförbanden. Det anmärktes emellertid allmänt, att en
dylik anordning med därav följande ovisshet och skiftningar i placeringshänseende
vore i sig synnerligen oläglig. — Det av systemet med rörliga
löner föranledda sammanförandet av truppförbandsstaterna truppslags 21 -

162

vis med fördelning av beställningarna å de särskilda truppförbanden
komme att medföra minskad reda och överskådligbet i fråga om
personalens löneförhållanden. — Vad särskilt anginge underofficersgradema
skulle vid det förhållandet, att för fanjunkare och sergeanter avsåges
olika stora inkvarteringslägen heter, en anordning, varigenom antalet
fanjunkare vid vissa regementen komme att överstiga det enligt
härordningen bestämda, föranleda till att kontant inkvarteringsbidrag
måste utbetalas till eu del av fanjunkarna, medan åter å andra sidan
lägenheter avsedda för sergeanter ej komme till användning. — De föreslagna
befordringsgrunderna för kompaniofficersgraderna ansåges från
somligt håll skola försvåra officersrekryteringen vid de norrländska
regementena, vilka under dittillsvarande förhållanden periodvis kunnat
ur befordringssynpunkt erbjuda god tur. Såsom en utväg häremot
föreslogs att tilldela officerare vid norrländska och därmed jämnställd
a truppförband rätt till ett eller annat års förtur vid uppflyttning
till högre löneklass inom innehavande grad men utan rätt att räkna sig
denna tur till godo vid befordran till högre grad. — Beträffande särskilt
de föreslagna bestämmelserna rörande transportbefordran till kapten
av 2. klassen anmärktes, att en genom grundlagsändring eller förbehåll
i blivande fullmakter möjliggjord tvångsförflyttning vore att föredraga
framför den av de sakkunniga föreslagna anordningen, vilken enligt
somligas mening även kunde medföra, att ekonomiskt mindre väl situerade
subalternofficerare förmåddes att respektive mottaga eller vägra erbjuden
transport genom pekuniära ersättningar av dem, som därav hade
intresse. Från annat håll föreslogs åter såsom en önsklig utväg att
låta de i tur till transport varande löjtnanter, för vilkas befordran till
kapten å stat vid eget regemente ej funnes tillfälle, tillsvidare erhålla
befordran i regemente med åtnjutande av kaptens löneförmåner i form
av för sådant ändamål anvisade avlöningstillägg, motsvarande löneskillnaden.
— Emot de sakkunnigas förslag att frångå tjänsterangberäkningen
för det fall, att den, som vore i tur till transportbefordran till
kapten av 2. klassen, tillhörde samma årsklass som den äldste befordringsvärdige
subalternofficern å det regemente, till vilket transport ifrågasattes,
erinrades, att de, som av berörda anledning vid ett transporttillfälle
hölles tillbaka, komme att känna sig orättvist behandlade, i synnerhet
om de, såsom ej sällan bleve fallet, på grund av den föreslagna
undantagsbestämmelsen finge flera år vänta på befordran. — Allmänt
uttalades den uppfattningen, att så snart man genom en reform av be*
fordringsväsendet lyckats åstadkomma en jämn befordran inom kompaniofficersgraderna,
det vore riktigast att återgå till principen om

tjänsterangs beräknande inom alla graderna efter senaste fullmaktsdatum
i graden. Särskilt syntes en sådan anordning böra träffas i fråga om
dem, som vägrat mottaga erbjuden transportbefordran. — Beträffande
de föreslagna grunderna för underofficersbefordringarna anmärktes, att
genom de sakkunnigas därutinnan framställda förslag ej reglerades den
stora ojämnhet i tjänstålder, som förefunnes vid befordran till lägsta
underofficersgraden. Medan från något håll ifrågasattes, att till motverkande
av berörda ojämnhet personalförflyttningar mellan trupp förbanden
borde få ifrågakomma beträffande nämnda underofficersgrad,
anmärktes åter från annat håll, att till förebyggande av sagda ojämnhet
funnes blott en utväg, nämligen att låta befordran även till sergeant av
2. klassen ske icke såsom nu regementsvis utan truppslagsvis. För åvägabringande
åter av den åsyftade utjämningen i lönehänseende inom underofficersgraderna
uttalades å vissa håll anslutning till den meningen, att
tjänstegraderna och löneklasserna borde göras oberoende av varandra,
varemot från andra håll framhölls såsom oeftergivligt, att för tilldelande
av högsta underofficerslönen uppställdes samma krav som för befordran
till högsta underofficersgraden. — Från något håll uttalades den uppfattningen,
att för infanteriets del befordran inom underofficersgraderna
borde anordnas arméfördelningsvis.

De sakkunnigas förslag att beträffande underofficerskåren grunda
turen till befordran å dagen för utnämningen till innehavande beställning
å stat väckte ett övervägande motstånd. Det anfördes sålunda, att
den lägsta underofficersgraden plägade vinnas efter mycket växlande
antal tjänstår såsom krigsman och underbefäl och att det därför vid
bestämmande av tjänsterangen i berörda grad skulle medföra orättvisa,
om man utginge från dagen för utnämning å stat inom densamma.
Räknades turen vid befordran till högre beställning inom truppslaget
endast efter datum för befordran till sergeant av 2. klassen på stat,
kunde det lätt inträffa, att en person, som sent befordrats till underofficer,
komme i åtnjutande av högre löneförmåner avsevärt senare, än
om befordran ägt rum såsom hittills uteslutande inom truppförbandet.
I regeln vore det nämligen så, att i de fall, då befordran till underofficer
skett först efter längre tjänstetid, kvarståendet i lägsta underofficerslöneklassen
bleve relativt kortare, än där befordran till underofficer
skett efter kortare tjänstetid. Genom den av de sakkunniga föreslagna
turberäkningen skulle t. o. m. i åtskilliga fall inträffa, att sergeanter
med ett jämförelsevis stort antal år såsom underbefäl icke komme i tur
till fanjunkarbefordran före uppnådd pensionsålder.

164

Kungl. kungörelsen
den
12 maj 1911.

För att undvika anförda olägenheter föreslogs från olika håll, att till
grund för turberäkningen måtte läggas annan tidpunkt, såsom tiden för
första anställningen såsom krigsman eller för uppnåendet därefter av
21-års åldern eller för avlagd examen i underofficersskola (dylik skolas
högre kurs) eller för utnämning till distinktionskorpral (förste konstapel)
på stat eller för utnämning till sergeant i regemente.

Förslaget, att underofficer, som erhållit avsked med rätt att kvarstå
lönlös, skulle efter återinträde i tjänst återfå sin gamla tur, ansågs ej
böra godtagas.

1 flertalet av myndigheternas uttalanden framställdes anmärkning
mot att de sakkunniga icke föreslagit särskilda övergångsbestämmelser.
Sålunda uttalades, att eu övergång till fullständig utjämning på en gångskulle
innefatta ett för stort intrång på deras rätt, som vid tiden för
övergången komme att stå i tur till snar befordran, men vilka genom
förslagets omedelbara genomförande skulle komma i ett helt annat läge
än det, vars gynnsamhet kanske just förmått dem att överhuvud välja
den militära banan. Det bleve därför nödvändigt att stadga en övergångstid
av visst antal år. Från annat håll gjordes till och med gällande,
att, då en var tagit anställning vid visst truppförband just under de befordrings-
och löneutsikter, truppförbandet hade att erbjuda, och det icke
skulle vara med billighet överensstämmande att, för att skaffa den ene
fördelar, beröva den andre djdika, av vilka han redan kunde anses vara
i besittning, övergången borde ske på sådant sätt, att det nya befordringssystemet
finge taga sin början först med den årsklass av från krigsskolan
avgående officersaspiranter och de underofficerare, som utnämndesefter
det nya befordringssystemets fastställande. Från andra håll framhölls
slutligen, i anslutning till vad ovan i fråga om turberäkning för underofficersgraderna
berörts, att övergångbestämmelser beträffande dem vore
oavvisligen av nöden till förebyggande av att de sergeanter, som förut
stått i en jämförelsevis dålig tur, skulle få vidkännas en sämre ställningi
lönehänseende än vad enligt förutvarande befordringsgrunder skulle
bliva fallet.

Nu behandlade förslag hava icke föranlett någon framställning till
riksdagen om sådan omläggning av vederbörliga stater, att befordringarna
inom arméns kompaniofficers- och underofficerskårer skulle ske truppslagsvis
genom löneförflyttningar mellan truppförbanden. I ett avseende
hava dock de år 1909 avgivna utlåtandena, i vad de avsågo kompaniofficersbefordringarna,
vunnit beaktande i en av Kungl. Maj:t den 12 maj

1911 utfärdad kungörelse angående besättande av vissa militära beställningar
och avgivande av vissa befordringsförslag inom armén in. in.

Enligt denna ännu gällande författning kan nämligen Kungl. Magt,
därest i befordringsförhållandena förefinnes ojämnhet, som icke är av
allenast tillfällig natur, förklara, att till viss ledig löjtnants- eller
kaptensbeställning må anmäla sig underlöjtnant eller löjtnant, vilken
tillhör samma truppslag som den lediga beställningen och vilken innehar
ett visst för varje år och för värjo truppslag angivet antal högre
officerstjänstår i förhållande till den eljest närmast i tur till befordran
varande underlöjtnant eller löjtnant vid det regemente, där den lediga
beställningen förefinnes. Anmälan av nämnda beskaffenhet skall ingivas
i tjänsteväg till chefen för den arméfördelning, vilken den lediga beställningen
tillhör. Arméfördelningschefen skall därefter inhämta yttrande
över anmälningarna från chefen för det regemente, som den lediga
beställningen tillhör, samt i förekommande fall från vederbörande truppslagsinspektör,
varefter arméfördelningschefen avgiver förslag till beställningens
besättande samt däri upptager en (där ej särskilda omständigheter
föreligga, den till tjänsteställningen främste) av de till förflyttningen
villiga, mot vilkens förflyttning skäl ej blivit anförda.

Genom särskilda under åren 1911—1914 utfärdade kungörelser har
det för rätten till transportbefordran enligt ovan angivna bestämmelser
erforderliga antalet högre officerstjänstår för ett år åt gången bestämts
vid infanteriet och kavalleriet till tre, vid trängen till två samt vid artilleriet
för tiden från och med den 1 juni 1911 intill den 1 juni 1914
till två och för tiden från sistnämnda dag intill den 1 juni 1915 till tre.

För tiden efter den 1 juni 1915 hava liknande bestämmelser ej i
författnings väg meddelats, men enligt inhämtade upplysningar hava de
för de särskilda truppslagen senast kungjorda antalen högre officerstjänstår
vid därefter inträffade fall, då Kungl. Maj:t förklarat anmälan
till transportbefordran vara tillåten, undantagslöst tillämpats.

Efter vad som jämväl inhämtats, lärer Kungl. Maj:t efter tillkomsten
av kungörelsen den 12 maj 1911 städse plägat medgiva anmälningsrätt
till ledig löjtnants- och kaptensbeställning, så snart inom
respektive truppslag funnits officer inom närmast lägre grad, som med
det stadgadé antalet officerstjänstår överskjutit tjänståren för den eljest
närmast i tur till befordran varande officeren av sistnämnda grad vid
det regemente, där den lediga beställningen förefunnits.

Till belysande av den omfattning, i vilken tillfällen till transportbefordringar
av förevarande slag beretts vederbörande och sådana befordringar
på grund av ingivna anmälningar kommit till stånd, lämnas här följande

166

Sammanställning rörande ledigförklarade kompaniofficersbeställningar

åren 1911—1917.

	Löjtnantsbeställningar av	2. klassen.	Kaptensbeställningar av	2. klassen.
			Antal sökande					Antal sökande
Truppslag och år för ledigförklarandet.	Antal ledig- förklarade beställ- ningar.	vilkas tjänstetid som officer översteg tjänste-tiden för närmast i befordringstur varande med	in- alles.	Antal beställ- ningar, som tillfallit sökande.	Antal ledig- förklarade beställ- ningar.	vilkas tjänstetid som officer översteg tjänste-tiden för närmast i befordringstur varande med	in- alles.	Antal beställ- ningar, som tillfallit sökande.
		högst 3 år.	4-6 år.	över 6 år.				högst 3 år.	4-6 år.	över 6 år.
Infanteriet: 1911	1	i			i	i	2	6		i	7	2
1912	1	—	—	—	—	—	3	—	—	—	.-	—
1913	3	—	—	—	—	—	2	8	—	—	8	2
1914	9	i	—	—	i	i	1	1	—	—	1	1
1915	6	2	1	—	3	3	2	4	—	—	4	1
1916	11	4	—	—	4	4	3	2	—	—	2	1
1917	4	1	—	—	1	1	'')•	3	i	—	4	2
Summa	85	9	1	—	10	10	■}21 1	24	i	i	26	9
Kavalleriet; 1911	_	, .	_	_		_	1	3	2	_	5	1
1912	—	—	—	—	—	—	2 1	1	—	—	1	1
1913	—	—	—	—	—	—	1 1	1	—	—	1	1
1914	—-	—	—	—	—	—	—r	—	—	—-	,—	—
1915	—	—	_	_ !	—	__	_	_	_	_	_	_
1916	2	—	—	— 1	—	—	—	—	—	—	—	—
1917	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—
Summa	2	—	—	—	—	—	5	5	2	—	7	3
Artilleriet: 1911	1	_	_	_	_		2	1			1	1
1912	1	—	—	—	—	—	11	3	—	—	3	3
1913	s	—	—	—	■ —	—	2 1	4	r—		4	1
1914	1	2	—	— ,	2	1	2	1	—	—	1	1
1915	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1916	1	—	—	—-	—	—	— ]	—	—	—	—	—
1917	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	9	2	—	—	2	1	17	9	—	—	9	6
Trängen: 1911	_	_	_	_	_	_
1912	1	—	—	—	—		—			—T	—	_
1913	1	—	--	—	—	—	1	—*	—	--	—,	—
s) 1914	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa '') Åt dessa 1	3 ännu ej ti	Isatt.		—	—	—	1	—	—	—	—	—

2) Från början av år 1915 skola alla kompaniofficersbcställningar vid trängen efter hand överflyttas till eu gemensam stat.

Frågan om ändrade grunder för avlöningen till vins personal vid
krigsmakten berördes i en underdånig ansökning den 13 december 1913,
däri ombud för 1913 års underofficerskongress anhöllo, att Kungl. Maj:t
måtte till riksdagen avlåta proposition om nytt avlöningssystem för
arméns och marinens underofficerare, med upptagande därvid av avlöningsformen
ålderstillägg i ungefärlig likhet med vad redan skett vid
de fiesta av statens verk.

Till stöd för nämnda anhållan åberopades, bland annat, att nu rådande
avlöningssystem verkade i hög grad ojämnt och därigenom åstadkomme
stor och oförtjänt orättvisa samt att anledningen härtill i huvudsak
vore den, att underofficerarnas löneförmåner vore beroende av
de växlande befordringskonjunkturerna.

Genom remiss den 18 december 1913 anbefalldes arméförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande i detta ärende, och anförde arméförvaltningen
till åtlydnad därav, i vad ansökningen avsåge personal vid
armén, i skrivelse den 2 mars 1914 bland annat följande.

Tillgängliga statistiska uppgifter ådagalade behovet av åtgärder i
syfte att möjliggöra, att underofficerare med i huvudsak lika tjänstår
i ekonomiskt hänseende bleve såvitt möjligt likställda. Att söka vinna
detta ändamål genom eu ändring i själva avlöningssystemet medelst införande
av ålderstillägg syntes emellertid icke vara den lämpligaste utvägen
för frågans lösning.

De militära tjänstegraderna och de i samband därmed stående avlöningsklassema
vore så många, att befordran och transport till högre
grad eller högre avlöningsklass i och för sig verkade på samma sätt
som ett avlöningssystem, i vilket ålderstillägg inginge. För den, som
inträdde såsom volontär vid armén, förelåge först de särskilda underbefälsgraderna,
under vilkas genomgående han erhölle den utbildning,
som utgjorde villkoret för befordran till underofficer. I underofficersgraderna
förekomme tre avlöningsklasser, vilkas beställningar, frånsett musikpersonalens,
vore så avpassade till antalet i förhållande till varandra, att enligt tillgängliga
uppgifter ej mindre än 98 procents befordringssannolikhet förelåge
för sergeanter av 1. klassen, och vid 50 års ålder inträdde inom underofficersgraderna
rätten till pension. För officerare förelåge fem avlöningsklasser
till och med kaptens av 1. klassen, i vilken pensionsåldern inträdde
likaledes vid 50 år. Det ville därför synas, som om införandet
av ålderstillägg icke skulle vara erforderligt för att bereda officerare och
underofficerare den förhöjning i avlöningen, som en längre tids tjänstgöring
ansåges böra medföra. Däremot utginge, på sätt nedan närmare

1913 års
underofficerskongress.

Armé förvaltningen
1914.

168

angåves, ålderstillägg till civilmilitär personal, för vilken befordringsmöjligheterna
vore små och pensionsåldern inträdde senare.

Under de löneregleringar för den militära personalen, vilka år 1901
och de närmast följande åren genomfördes och vid vilka införandet av
ålderstillägg icke ifrågasattes, sökte man att såvitt möjligt förenkla de
dittillsvarande ordinarie avlöningsformerna och inskränka dem till lön,
dagavlöning samt inkvarterings- och servisbidrag. Genomförandet av
nu ifrågavarande förslag skulle åter öka antalet avlöningsformer, vilket
ej kunde vara eftersträvansvärt.

Den ojämnhet, som ägde rum beträffande befordringarna inom olika
truppslag eller vid olika truppförband inom samma truppslag, skulle väl
i vissa fall kunna utjämnas genom införande av ålderstillägg, men en
sådan åtgärd torde icke kunna genomföras utan att nya olägenheter
i avlöningsförhållandena skulle uppstå. Ökningen i avlöningsförmåner
utginge för den, som befordrades från sergeant av 2. klassen till sergeant
av 1. klassen, med 120 kronor samt för den, som befordrades från
sergeant av 1. klassen till fanjunkare, med följande belopp, nämligen
300 kronor i lönen, 182 kronor 50 öre i dagavlöningen samt, i förekommande
fall, 60 kronor i inkvarterings- och servisbidrag och 30 kronor
i ersättning för bränsle och lyse. Skulle ålderstillägg införas i avlöningssystemet
för sergeanter av 2. och 1. klasserna, måste givetvis
dess belopp begränsas inom ramen för nu angivna avlöningsökningar.
Eljest skulle nämligen den följden kunna inträda, att eu sergeant, ehuru
tillhörande en lägre löneklass, skulle kunna få högre avlöning än en
underofficer, som på grund av gynnsammare befordringsförhållanden
redan nått den högre löneklassen. Avvägandet av lämpligt belopp såsom
ålderstillägg försvårades härav. Införandet av ålderstillägg för personalen
i fanjunkargraden skulle vidare kunna leda därtill, att, medan en
underofficer vid truppförband med goda befordringsförhållanden kunnat
intjäna denna avlöningsförmån åtskilliga år före inträdet i pensionsåldern,
skulle en vid annat truppförband anställd underofficer, som först sent
vunnit fanjunkarbefordran, eventuellt ej alls eller blott för ett fåtal år
komma i åtnjutande av avlöningsförhöjningen, innan han vore tvungen
att avgå ur tjänsten, i förra fallet med lägre pension, såvida ej särskilda
föreskrifter mellankomme.

Tilldelandet av ålderstillägg åt underofficerarna skulle vidare medföra
eu höjning av pensionen för de sergeanter, vilka icke vunne befordran
till fanjunkare, ävensom i regel för fanjunkarna. En sådan
följd kunde dock icke i något avseende vara betingad av den överklagade
ojämnheten i befordringsförhållanden, liksom någon ändring i pen10n
svillkoren ej heller blivit av sökandena ifrågasatt.

169

Att avlöningsförmånen ålderstillägg icke lämpade sig för att, på
sätt sökandena föreställt sig, genomföra en likställighet i ekonomiskt
hänseende mellan underofficerare vid olika truppförband torde sålunda
vara ådagalagt, ett förhållande, som för övrigt läte förklara sig
därav, att sådan förmån i de fall, där den funnes införd, tjänade ett
annat syfte. Ålderstillägg tillkomme nämligen, på sätt redan antytts,
allenast beställningshavare, vilka, i olikhet med underofficerarna, som
kunde förvänta befordran genom flera olika löneklasser, icke med någon
sannolikhet kunde påräkna befordran till högre och bättre avlönade beställningar.

Beträffande de på fjärde huvudtitelns lönestater uppförda befattningshavarna
med rätt till ålderstillägg gällde, att de efter vunnen anställning
nästan utan undantag måste kvarstå i samma beställning intill
uppnådd pensionsålder. De för dem medgivna ålderstilläggen å lön efter
viss tids väl vitsordad tjänst kunde alltså anses ersätta den löneförhöjning,
som, vad de i trupptjänst stående underofficerarna anginge, vunnes
genom befordran från en lägre löneklass till en högre.

Ålderstilläggen för de omnämnda civilmilitära beställningshavarna
tjänade emellertid ytterligare ett annat ändamål, som i fråga om underofficerarna
icke ägde sin motsvarighet, nämligen att bereda de förra en
särskild gottgörelse därför, att deras pensionsålder bestämts till 60 år i
stället för den för de senare fastställda av 50 år.

I viss mån avsåge vidare de med civilmilitära beställningar förenade
ålderstilläggen att bereda innehavarna en pension, som stode i skäligt
förhållande till den längre tjänstetiden samt vikten och ansvaret av de
arbetsuppgifter, som påvilade dem. På sätt ovan framhållits hade emellertid
några omständigheter icke anförts, som borde föranleda till förändrade
pensionsförhållanden för underofficerarna.

Om arméförvaltningen alltså icke ansåge lämpligt förorda, att i
avlöningssystemet infördes avlöningsförmånen ålderstillägg för underofficerare,
torde dock det i ansökningen framhållna behovet att utjämna
de olikheter i avlöningshänseende, som drabbade dem till följd av befordringsförhållandena,
kunna undanröjas genom andra åtgärders vidtagande.
Beträffande officerarna hade nämligen nyligen utfärdats föreskrifter,
som, utan att rubba avlöningssystemet som sådant, avsåge att
utjämna de mest framträdande ojämnheterna i befordringsförhållandena
vid olika truppförband inom de särskilda truppslagen. Vid sådant förhållande
syntes även beträffande underofficerarna enahanda väg böra
undersökas och möjligen kunna beträdas, innan några ändringar i avlöningssystemet
för ändamålet företoges.

170

Marin -förvaltningen
1914.

Civilkommissionen
19 lö.

På grund av vad sålunda anförts hemställde arméförvaltningen —
med uttalande att, därest nagra åtgärder i anledning'' av sökandenas
framställning rörande underofficerarnas ekonomiska ställning funnes böra
vidtagas, sådana borde inriktas på att söka utjämna befordringsförhål1
andena — att ansökningen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Marinförvaltningen, som genom remiss den 9 mars 1914 anbefalldeB
att i ärendet avgiva underdånigt utlåtande, anförde i utlåtande den 17
april 1914, i vad ansökningen avsåge personal vid marinen, att frågan
huruvida ålderstillägg vore eu i och för sig lämplig avlöningsform ej
blivit utredd samt att en lösning av de ofta återkommande frågorna om
löneförbättring för underofficerare och manskap vid flottan ej kunde
vinnas annorledes än genom att desamma — även för kustartilleriets
del — i hela deras omfattning på en gång gjordes till föremål för utredning.

I underdånig skrivelse den 17 juni 1915 erinrade civilkommissionen
om de förslag, som tidigare framställts till avhjälpande av eller minskning
i ojämnheterna i befordringsförhållandena inom de för kompaniofficerare
och underofficerare vid armén avsedda löneklasserna, ävensom
om de olika metoder, som därvid tagits i övervägande.

För egen del förmälde kommissionen, att den trott sig finna en antaglig
och på samma gång enkel lösning av problemet genom införande
av ålderstillägg till grundlönen i stället för uppdelning i löneklasser.

Efter att hava erinrat om storleken av de nuvarande begynnelselönerna
för officerare och underofficerare ävensom om löneökningarna för
de . högre löneklasserna och om den nu utgående förhöjningen i dagavlöning
vid befordran till kapten av 2. klassen, respektive fanjunkare, anförde
kommissionen i fråga om möjligheten att omlägga avlöningssystemet
efter de ifrågasatta grunderna huvudsakligen följande.

Då befordringarna inom de ifrågavarande tjänstegradema torde äga
rum under ungefär samma betingelser, som vore fastslagna för andra
tjänstinnehavares rätt till ålderstillägg, torde ett utbyte av nu i stat
fastställda löneförhöjningar för arméns officerare och underofficerare mot
ålderstillägg kunna betraktas allenast såsom en ekonomisk fråga. Därest
det skulle befinnas önskligt att exempelvis för åtnjutande av andra ålderstillägget
såsom underofficer (= fanjunkares avlöning) eller tredje ålderstillägget
för officer (= kaptens av 2. klassen avlöning) föreskriva strängare
villkor, torde härför icke föreligga något hinder.

Kunde det ifrågasatta utbytet ske på det sättet,-att ålderstillägg
med förhöjningarna i lön och dagavlöning motsvarande belopp tilldelades

171

personalen efter tjänst under så lång tid, som motsvarade det verkliga
medeltalet inom varje löueklass, skulle statsverket komma att såsom avlöning
åt personalen utbetala samma slutsumma som nu. Härför mötte
givetvis icke annat hinder, än att det verkliga medeltalet icke kunde
exakt beräknas. Ur lämplighetssynpunkt uppstode emellertid jämväl
andra svårigheter. De perioder, efter vilka ålderstillägg finge utgå, torde
nämligen icke kunna bestämmas till bråkdelar av år; och icke heller
kunde det vara utan vidare lämpligt att fastställa perioderna till just det
växlande antal år statistiken utvisade som medeltal för befordringarna
enligt nu gällande system. Däremot syntes det icke alldeles otänkbart
att bestämma ålderstilläggen till de nuvarande löneförhöjningarnas belopp
vid befordran inom löneklasserna och att förbinda ökningen i dagavlöning
med ett visst ålderstillägg. Ty nämnda löneförhöjningar torde
hava avvägts med hänsyn till åtskilliga faktorer, som allt fortfarande
ägde samma betydelse. Och då ålderstilläggen icke komrae att särskilt
för sig utbetalas utan sammanräknas med andra avlöningsförmåner, torde
den till synes oproportionerliga växlingen i beloppen icke behöva tillmätas
avgörande betydelse. Men om en lönereglering av andra skäl
måste ifrågakomma, syntes det böra tagas under övervägande, huruvida
ålderstilläggens belopp och perioderna för deras tillträdande kunde
jämnare fördelas än befordringsstatistiken och de nuvarande löneförhöjningarna
direkt föranledde, 1 så fall syntes riksdagens medverkan påkallad
för fastställande icke blott av avlöningsbeloppen utan även av
villkoren för åtnjutande av samtliga avlöningsförmåner och sålunda jämväl
exempelvis dagavlöningen.

Enligt av kommissionen infordrade, på förhållandena åren 1909—-1913 grundade uppgifter utgjorde löneförhöjningarnas belopp och antalet
tjänstår, som i medeltal föregått befordran:

	Kronor.	Ir.
j från sergeant av 2. till sergeant av l. kl.........................................	120	6
» » »1. kl. till fanjunkare...............................................	300	8
Summa	420	14
t från underlöjtnant till löjtnant av 2. kl.............................................	300	3
» löjtnant av 2. till löjtnant av 1. kl...........................................	480	4
\| » » » 1. kl. till kapten av 2. kl........................................	900	6
» kapten av 2. till kapten av 1. kl.............................................	1,000	4
j Summa	2,880	17

172

Såvitt de av kommissionen infordrade uppgifterna kunde anses vara
tillräcklig grundval för beräkningarna, torde det icke möta oöverstigliga
svårigheter att med ledning härav omlägga avlöningen för ifrågavarande
grader inom armén till ett system med ålderstillägg ungefärligen inom
ramen för de nuvarande kostnaderna.

Under övergångstiden uppstode måhända någon kostnadsökning.
Härvid komme nämligen alla invänta ålderstillägg att utgå, enär de
officerare och underofficerare, som vid övergången till det nya avlöningssystemet
redan vore befordrade tidigare än de skulle kommit i åtnjutande
av. ålderstillägg, givetvis icke kunde frånhändas dem tillförsäkrad avlöning.
Att beräkna dessa särskilda utgifter vid övergången från det
ena till det andra avlöningssystemet vore synnerligen svårt, då ju dessa
utgifter vore fullständigt beroende av förhållandena vid den tidpunkt,
till vilken övergången förlädes. I viss män kunde emellertid övergångskostnaderna
reduceras, om tidpunkten för övergången bestämdes ett
par år i förväg och såsom villkor för befordran under tiden uppställdes
att hava innehaft beställning på stat under det antal kalenderår, som
förutsattes för att komma i åtnjutande av motsvarande ålderstillägg.
Under sådan förutsättning komme vissa beställningar att någon tid stå
vakanta. Under tiden måste det anses skäligt, att en underlöjtnant
respektive sergeant utnämndes med lägsta lön på stat för varje sålunda
uppkommen vakans, men icke desto mindre skulle besparingarna på skillnaden
mellan lönerna till vakanta beställningar och de utgående lönerna
för motsvarande antal beställningar i lägsta löneklassen väsentligt bidraga
till att täcka övergångskostnaderna.

Förhöjningen i dagavlöning kunde vid tillämpning av ett avlöningssystem
med ålderstillägg tänkas inträda vid den tid, då löntagaren uppnått
respektive kaptens av 2. klassen eller fanjunkares nuvarande löneförmåners
ungefärliga belopp. Det kunde emellertid förtjäna att tagas
under övervägande, huruvida möjligen tjänstgöringsförhållandena vid
truppförbanden bättre skulle kunna tillgodoses därmed, att dagavlöningen
utginge för den befattning, vari löntagaren tjänstgjorde. Med sistnämnda
metod komme det nuvarande systemet att bibehållas nästan oförändrat i
avseende på dagavlöningen. Härmed syntes automatiskt kunna inträda
en viss utjämning av olikheterna i avlöningsförmåner de olika truppförbanden
emellan. Därest nämligen ålderstilläggssystemet fullständigt
genomfördes, skulle följden bliva, att vid vissa truppförband, där avgången
nyligen varit relativt stor och där följaktligen personalen räknade
jämförelsevis mindre antal tjänstår, flera kompanichefer exempelvis
kunde komma att innehava icke blott löjtnants av 1. klassen nu -

173

varande löneförmåner utan även den lägre dagavlöningen, under det att
motsatta förhållanden kunde råda vid ett annat truppförband, så att
exempelvis flere plutonchefer kunde åtnjuta kaptens lön och dagavlöning.
Metoden att låta dagavlöningen följa innehavande befattning innebure
följaktligen en viss avvikelse från principen om lika avlöning vid samma
ålder i tjänsten och en tillämpning i motsvarande avseende av principen
om lika lön för lika arbete. Eu sådan avvikelse syntes emellertid vara
både billig och rättvis. Visserligen vore olikheten i arbete inom de skilda
grader, varom nu vore fråga, icke av sådan art, att densamma kunde
anses höra uteslutande vara bestämmande vid fördelningen av avlöningsförmånerna.
Snarare kunde förmånen av tidigare befordran anses uppväga
nämnda olikhet i arbete. Metoden att låta den jämförelsevis obetydliga
avlöningsförhöjning, som den högre dagavlöningen innebure, följa
tjänstebefattningen även inom här ifrågakomna tjänstegrader, under det
att huvudavlöningen utginge efter ålder i tjänsten, vore emellertid onekligen
ägnad icke blott att markera skillnaden mellan de viktigare tjänståliggandena
utan även att giva eu viss stadga åt organisationen vid
truppförbanden. Ty därav följde, att de särskilda befattningarna måste
till sitt var för sig fastställda antal upptagas i truppförbandens stater.
Med fullständig tillämpning av ålderstilläggssystemet åter behövde i staten
endast utsättas antalet underofficersbeställningar samt officersbeställningar
i kompaniofficersgraderna. Härtill komnie, att de för civila befattningshavare
fastställda avlöningsvillkoren skulle kunna bliva tillämpliga
jämväl å militära befattningshavare särskilt i avseende å dagavlöningen
eller tjänstgöringspenningarna, om dessa oupplösligt förbundes
med befattningarna.

Fördelarna av det ifrågasatta avlöningssystemet syntes ligga i öppen
dag. På ett enkelt sätt kunde ju därmed undanröjas de nuvarande
högst betydande olikheterna för personalen i befordringsavseende utan
kostsamma förflyttningar. Därest andra olägenheter icke skulle uppkomma,
torde det dock bliva nödvändigt att begränsa rätten att anställa personal
över stat. I annat fall skulle det kunna inträffa, att truppförband med
gynnsamma förläggningsorter komme att uppvisa kårer med jämförelsevis
överårig personal. Och även om statsverket med hänsyn därtill, att
ålderstilläggen utginge icke efter tjänst över stat utan efter intjänta
tjänstår på stat, icke skulle därav betungas med ökade utgifter, torde
dock tjänsten och måhända slutligen jämväl rekryteringen bliva lidande
av ett dylikt system.

Genomförandet av det ifrågasatta avlöningssystemet förutsatte en utredning
ur organisativa och militära synpunkter. Och då det syntes vara

174

Arméförvaltningen
1915.

av vikt, att nuvarande olikheter i avlöningsförmåner, som icke betingades
av väsentligt ärtskida tjänstgöringsförhållanden vid armén, i både
statsverkets och personalens intresse såvitt möjligt undanröjdes, hemställde
kommissionen, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida härför
erforderlig utredning ansåges böra ifrågakomma.

Kungl. Maj:t infordrade i anledning av civilkommissionens framställning
yttrande från arméförvaltningen, som i underdånigt utlåtande
den 30 december 1915 avgav ett från kommissionens väsentligen avvikande
förslag till lösande av frågan om förändrat avlöningssvstem för
kompaniofficerare och underofficerare vid armén.

Arméförvaltningen framhöll till en början dels att ojämnheten i befordringsförhållandena
för ifrågavarande personal till väsentlig del borde
tillskrivas den omständigheten, att armén under de senaste årtiondena
befunnit sig i en omdaningsperiod och att ett flertal truppförband därunder
antingen helt nyuppsatts eller undergått väsentliga utökningar,
dels ock att även genomförandet av 1914 års härordning givetvis medfört
och under en följd av år komme att medföra ojämnheter i befordringarna.

Yidare anförde arméförvaltningen i huvudsak följande.

Även om nytillkommande beställningar framdeles icke skulle i någon
högre grad inverka på befordringsförhållandena, vore det givet, att med
det nuvarande avlöningssystemet, enligt vilket i de olika truppförbandens
stater upptoges avlöningsförmåner för bestämt antal beställningar i varje
särskild avlöningsklass, icke kunde för personal i respektive kompaniofficersgraderna
och underofficersgraderna med lika tjänstålder beredas
full likställighet i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen härför vore i
främsta rummet, antingen att alla befordringar kunde ske i tur icke
blott inom samma vapenslag utan även inom armén i dess helhet eller
ock att lönerna gjordes rörliga, så att ledigbliven lön kunde tillerkännas
den äldste i närmast lägre löneklass, vid vilket truppförband han än vore
anställd.

Mot såväl det ena som det andra av nämnda alternativ hade emellertid
vid frågans tidigare behandling gjorts sådana erinringar, att dess
lösning på något av dessa båda sätt icke syntes böra ifrågakomma.

k ör vinnande av eu önskvärd förbättring i nu rådande förhållanden
torde man därför böra begränsa sig tdl en lämplig omläggning av nuvarande
avlöningssystem inom truppförbanden. Det fortgående genomförandet
av 1914 års härordning jämte uppsättandet av reservstater
manade till varsamhet i detta avseende.

175

I likhet med civilkommissiouen ansåge arméförvaltningen denna
omläggning kunna ske på sådant sätt, att högre avlöning finge tillträdas
efter vissa års tjänstgöifing inom kompaniofficers- och underofficersgraderna.
Åtminstone torde ur synpunkten av avlöningsförhållandenas reglerande,
vilken synpunkt arméförvaltningen närmast hade att beakta,
några hinder häremot icke föreligga. Däremot ansåge arméförvaltningen,
att förhöjningarna i avlöningen icke borde utgå i form av ålderstillägg
att efter vissa års tjänst utgå såsom tillägg till en för vardera gruppen
gemensam grundlön. En sådan anordning torde vara olämplig bland
annat i det hänseendet, att så länge såsom allmän regel för ålöerstillläggs
åtnjutande gällde, att sådan förmån utginge först från och med
början av året efter det, då stadgad tjänstetid fullgjorts, likställighet
icke skulle kunna åvägabringas för personal, som ej samtidigt tillagts
grundlönen.

Arméförvaltningen ville i stället förorda, att det antal beställningar,
avsedda för kompaniofficerare och underofficerare, som enligt härordningen
skulle finnas vid de olika truppförbanden, upptoges i staterna,
icke med benämning efter de olika militära tjänstegrader, som måste
tilläggas beställningarnas innehavare för befälsförhållandenas lämpliga
anordnande, utan fördelade på olika (med nummer betecknade) löneklasser,
nämligen för officerarna fem, motsvarande nuvarande löneklasser
för underlöjtnant (fänrik), löjtnant av 2. klassen, löjtnant av 1. klassen,
kapten (ryttmästare) av 2. klassen och kapten (ryttmästare) av 1. klassen,
samt för underofficerare tre, motsvarande nuvarande löneklasser för
sergeant av 2. klassen, sergeant av 1. klassen och fanjunkare (styckjunkare).
Nu bestämd förhöjning i dagavlöning eller inkvarterings- och
servisbidrag vid befordran till kapten av 2. klassen respektive fanjunkare
torde vid upptagande av det sålunda ifrågasatta avlöningssjmtemet böra
bindas vid tillträde av lön i fjärde löneklassen för officer och i tredje
löneklassen för underofficer.

I olikhet med nuvarande system, då befordran från viss beställning
av lägre grad till beställning av högre grad med därmed förbunden avlöningsförhöjning
endast kunde ske på grund av uppkommen vakans,
kunde däremot med staternas uppställande på nu angivet sätt och under
förutsättning, att antalet beställningar i de olika löneklasserna angåves
»förslagsvis», en sådan anordning vinnas, att befordran från lägre till
högre löneklass i varje fall kunde ske efter viss fullgjord tjänstetid inom
den lägre klassen.

Om vid eu sådan uppställning av staterna föreskrift lämnades därom,
att förhöjningar i dagavlöning respektive inkvarterings- och servisbidrag,

176

motsvarande dem, som nu tillkomme personalen vid befordran till kapten
av 2. klassen eller fanjunkare, skulle utgå vid varje befordran för kompaniofficer
från tredje till fjärde löneklassen och för underofficer från andra
till tredje löneklassen, skulle givetvis full utjämning i avlöningsförhållandena
vinnas icke blott för personalen inom varje truppslag för sig
utan även för personal vid truppförband inom olika truppslag. Utjämningen
skulle bliva fullständig. Transport från det ena truppförbandet
till det andra kunde vid uppkommen vakans förekomma, utan att den
på stat anställda personalen, som vore yngre än den transporterade, finge
sina utsikter att komma i åtnjutande av löneförhöjning på något sätt
rubbade. Endast för den vid ett truppförband till äventyrs befintliga
övertaliga personal kunde dylik transport fördröja möjligheten att få
tillträda beställning på stat, en olägenhet som dock i huvudsak torde
kunna undvikas därigenom, att transport endast undantagsvis medgåves
i sådana fall, då det för ett truppförband bestämda antalet beställningar
kunde fyllas med där anställda surnumerära fänrikar eller sergeanter
eller såsom lönlösa i truppförbandet kvarstående officerare eller underofficerare.

Den sålunda ifrågasatta omläggningen av avlöningssystemet, vilken
skulle medföra, att statsverkets maximikostuader för personalens avlöning
bleve något växlande år för år, krävde en utredning och lösning av vissa
frågor, närmast om vilken tjänstetid lämpligen borde fastställas för rätten
till befordran från lägre till högre löneklass.

För att få någon ledning för bedömande av verkningarna av det
nya avlöningssystemet måste man till grund för beräkningarna lägga
vissa antaganden i fråga om det antal år, varunder kompaniofficerarna
och underofficerarna i regeln uppbure avlöning såsom sådana. Vad de
förstnämnda anginge, torde man kunna antaga, att utnämning till fänrik
med avlöning på stat i medeltal vunnes under det år, då officersaspiranten
fyllde 22 år. Hela tjänstetiden intill pensionsåldern skulle alltså
vara 28 år. Beträffande underofficerarna torde medelåldern vid befordran
till sergeant för närvarande icke böra sättas under 26 år. Underofficerarnas
hela tjänstetid såsom sådana skulle således belöpa sig till 24 år.

Utginge man från nämnda siffror och lade man de av civilkommissionen
uträknade, på förhållandena åren 1909—1913 grundade medeltalssiffrorna
för befordran från lägre till högre beställningar till grund
för beräkningarna, erhölles följande tabeller, utvisande summan för varje
officer och underofficer av utgående löner under hela anställningstiden:

177

a) för officerare:

såsom underlöjtnant (fänrik) (23.—25. levnadsåret) 3 x 720 = 2,160 kronor

» löjtnant av 2. klass (26.-29. levnadsåret) 4 x 1,020 = 4,080 »

» löjtnant av 1. klass (30.—35. levnadsåret) 6 x 1,500 = 9,000 y>

)) kapten av 2. klass (36.—39. levnadsåret) 4 x 2,400 = 9,600 »

» kapten av 1. klass (40.—50. levnadsåret) 11 x 3,400 = 37,400 »

Summa för 28 år 62,240 kronor

b) för underofficerare:

såsom sergeant av 2. klass (27.—32. levnadsåret) 6 x 780 = 4,680 kronor
» sergeant av 1. klass (33.—40. levnadsåret) 8 x 900 = 7,200 »

» fanjunkare.........(41.—50. levnadsåret) 10 x 1,200 = 12,000 »

Summa för 24 år 23,880 kronor

Då det gällde att förändra de nuvarande beställningarna i de för
olika grader bestämda löneklasser, mellan vilka befordran skedde efter
uppkommen vakans, till beställningar i löneklasser, mellan vilka uppflyttning,
oberoende av avgång, skedde efter viss tjänstetid i närmast
lägre klass, skulle man visserligen kunna följa de i förestående tabeller
upptagna tjänstår för varje klass ävensom de nuvarande avlöningsbeloppen.
I ett avlöningssystem sådant som det ifrågasatta syntes emellertid
löneförhöjningarna böra inträda efter mera regelbundna tider, än
som framginge av kanske tillfälliga befordringsstatistiska siffror.

Arméförvaltningen både därför ansett sig böra förorda, att tjänstetiden
i de särskilda löneklassema upptoges sålunda:

För officerare:

i första löneklassen 4 år (23.—26. levnadsåret)
i andra » 4 » (27.—30. » )

i tredje J> 4 » (31.—34. » )

i fjärde » 4 » (35.-38. » )

i femte » 12 » (39.—50. » )

Summa 28 tjänstår
För underofficerare:

i första löneklassen 6 år (27.—32. levnadsåret)
i andra » 6 » (33.—38. » )

i tredje » 12 3> (39.—50. » )

Summa 24 tjänstår

178

Genom att följa de sålunda föreslagna tiderna vunnes, att löneförhöjningarna
inträdde för officerare i varje fall efter 4 år och för underofficerare
efter 6 år, varjämte för såväl officerarna som underofficerarna
tjänstetiden i respektive högsta löneklass komme att vara 12 år, vilken
tid visserligen med respektive 1 och 2 år överstege de i förut upptagna
tabeller angivna tider för tjänst såsom kapten av 1. klassen och fanjunkare,
men i allt fall i det närmaste torde motsvara de verkliga förhållandena.
Med förslaget följde väl å andra sidan, att officers första löneuppflyrning
komme att ske ett år senare, än enligt statistiken befordran från
underlöjtnant till löjtnant nu i regeln äger rum, och att andra löneuppflyttningar
i följd därav också komme att fördröjas ett år. Denna avvikelse
utjämnades emellertid till personalens fördel därigenom, att uppflyttningarna
till fjärde och femte löneklasserna skulle vinnas ett år
tidigare än befordran till kapten av 2. klassen och kapten av 1. klassen
nu antoges bliva ernådd. Det ville ock synas, som om de av arméförvaltningen
föreslagna tjänstetiderna i de olika löneklasserna skulle vara
ganska väl avvägda efter personalens civila förhållanden.

Med en tillämpning av de ovan upptagna tjänstetiderna följde, att
viss jämkning i löneförhöjningarna för officerare måste ske, om icke den
beräknade sammanlagda löneinkomsten för personalen skulle uppvisa
allt för stora skiljaktigheter mot nuvarande förhållanden. I sådant syfte
hade tagits under övervägande olika alternativ, varav dock här ansetts
böra behandlas allenast de i följande tabell upptagna.

Alternativ I. Alternativ n. Alternativ in.

4 år i 1. löneklassen ......... k 720 — 2,880 kr. å 720 = 2,880 kr. å 720 = 2,880 kr.

4 år i 2. » » 1,120 = 4,480 » » 1,080 = 4,320 » » 1,080 = 4,320 »

4 år i 3. » » 1,520 = 6,080 » » 1,500 = 6,000 » » 1,500 = 6,000 »

4 år i 4. »> » 2,420 = 9,680 » .» 2,400 = 9,600 » » 2,400 = 9,600 »

12 år i 5. » » 3,420 = 41,040 » >■ 3,400 = 40,800 »» » 3,420 = 41,040 »

Summa 64,160 kr. 63,600 kr. 63,840 kr.

Av dessa olika alternativ hade det med nr I betecknade det företrädet,
att de två första löneökningarna satts lika till 400 kronor, medan
de två senare upptagits till samma belopp, som för närvarande utginge
vid befordran till kaptensgraderna. Då detta alternativ emellertid medförde,
#tt en officer under den antagna tjänstetiden av 28 år skulle få
en sammanlagd löneinkomst, som med 1,920 kronor överstege den enligt
nuvarande bestämmelser utgående, ansåg arméförvaltningen detsamma
ej böra förordas. Enligt alternativen 11 och III bleve ökningen i

170

nämnda sammanlagda löneinkomst begränsad till 1,360 kronor respektive
1,600 kronor. I dessa alternativ, som i det väsentliga överensstämde,
hade de nuvarande löneökningarna vid befordran i subaltcrnofficersgraderna
(300 kronor + 480 kronor = 780 kronor) uppdelats på uppflyttningarna
till 2. och 3. löneklasserna, så att å den förstnämnda komme 360 kronor
och å den senare 420 kronor. Anledningen härtill hade närmast
varit, att, då befordran från underlöjtnant till löjtnant av 2. klassen nu beräknats
ske efter 3 år, men uppflyttning från 1. till 2. löneklassen skulle
ske först efter 4 år, löneökningen för utjämning av nämnda förhållande
ansetts böra sättas högre än till nuvarande belopp av 300 kronor. Genom
nämnda uppdelning vunnes ock den fördelen med hänsyn till avlöningslistornas
upprättande, att lönernas årsbelopp kunde i jämt 5-tal
kronor uppdelas på årets 12 månader, vilken fördel genom bestämmande
av sista höjningen till 1,020 kronor i stället för 1,000 kronor i alternativet
III bleve genomförd i alla löneklasserna.

I valet mellan alternativen II och III ansåge arméförvaltningen sig
böra stanna vid det senare, då detsamma ur såväl redovisnings- som
billighetssynpunkt måste anses äga företräde. Arméförvaltningen ansåg
sig dock höra påpeka, att detsamma i olikhet med alternativet II komme
att verka en mindre ändring i avseende å de pensionsbelopp, som skulle
vid 50 års ålder tillkomma personal vid avgång från beställning i 5.
löneklassen.

Beträffande avvägandet av lönebeloppen för underofficerarna i olika
löneklasser förelåge icke såsom beträffande officerarna något behov av
jämkning i de löneförhöjningar, som nu utginge vid befordran till sergeant
av 1. klassen respektive till fanjunkare. Arméförvaltningen föreslog
därför följande grunder för avlöningens utgående till nu förevarande
personalkategori:

6 år i 1. löneklassen å 780 = 4,680 kronor

6 år i 2. » » 900 — 5,400 x>

12 år i 3. » » 1,200 = 14,400 »

Summa 24,480 kronor

En underofficers sammanlagda löneinkomst skulle alltså under en
antagen tjänstetid av 24 år med allenast 600 kronor komma att överstiga
den enligt nuvarande avlöningssystem beräknade av 23,880
kronor.

De gjorda beräkningarna vore emellertid uppgjorda utan hänsyn
till annan avgång från kompaniofficers- respektive underofficersbeställ -

180

ningarna än den, som följde av löntagarnas pensionering vid 50 års
ålder. Genom personals befordran till högre beställning på stat, övergång
till reservstat, dödsfall samt annan oberäknelig avgång måste det
förutsättas, att personalens faktiska fördelning på de olika löneklasserna
till följd därav, att för uppflyttning erforderliga tjänstår icke hunnit intjänas,
i stort sett komme att gestalta sig så, att av beställningarna i
de lägre löneklasserna det beräknade antalet komme att överstigas, medan
förhållandet i de högre löneklasserna bleve det motsatta. Härav
följde ock, att de i vederbörliga regementens stater för det förslagsvis
upptagna antalet beställningar uppförda lönemedel i regeln ej torde behöva
tagas helt i anspråk. De undantagsfall, då personalen i de högre
löneklasserna komme att överstiga det beräknade, kunde icke i stort sett
verka ändring i detta förhållande beträffande staternas sammanlagda
summa. Däremot torde möjligen kunna inträffa, att därigenom ett truppförbands
lönestat kunde bliva överskriden. Då avlöningsanslaget, emellertid
numera vore av förslagsanslags natur, erfordrade denna eventualitet
icke någon annan åtgärd, än att de olika truppförbandsstaternas anslagssummor
icke vidare försåges med beteckningen »högst».

En övergång till det av arméförvaltningen föreslagna avlöningssystemet
komme givetvis att erfordra särskilda föreskrifter angående befordringarna
inom armén och tilläggandet åt personalen av avlöning i
de särskilda löneklasserna. Därvid torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke uppflyttningen i vissa löneklasser skulle kunna regleras
genom sådana bestämmelser, att detta kunde ske genom underordnad
myndighet och icke behöva i varje fall prövas av Kungl. Magt.

Vad anginge subalternofficerarnas uppdelande på underlöjtnants-och
löjtnantsgraderna mötte icke några särskilda svårigheter, då de tjänstegöromål,
som tillkomme sådana officerare, torde vara ganska likartade
och kunde bestridas av personal i vilkendera som helst av dessa grader
samt antalet i vardera graden följaktligen, därest avlöningen gjordes
oberoende av graden, vore utan annan betydelse än den militära tjänsteställningen.
Något hinder förefunnes således icke för att i samband med
uppflyttning från första till andra löneklassen tilldela löntagare av underlöjtnants
grad sådan såsom löjtnant. Ansåges åter antalet beställningar
i de särskilda graderna böra hållas konstant i enlighet med gällande
härordning, mötte därför ej heller något hinder, om än därvid tillfälligtvis
en löjtnant skulle komma att innehava avlöning i allenast första
löneklassen eller en underlöjtnant i andra klassen.

För uppehållande av kompanichefs- och kompaniadjutauts- samt
vissa därmed likställda befattningar, för vilka i nuvarande stater vore av -

181

sedda kaptener respektive fanjunkare, torde det emellertid bliva nödvändigt
träffa sådan anordning, att kaptens eller fanjunkares tjänsteställning
alltid vore tillagd det antal, som motsvarade det genom härordningen
bestämda antalet beställningar i vederbörliga grader. Detta påkallades
av det högre kvalificerade arbete, som ålåge dessa officerare och underofficerare
i förhållande till personalen i lägre grader. Full överensstämmelse
behövde emellertid icke förekomma, enär subalternofficerare respektive
sergeanter fortfarande liksom nu kunde böra befordras till
högre grad, exempelvis för att vid behov under längre tid göra tjänst
såsom kompanichefer respektive kompaniadjutanter.

Med nuvarande anordning vore det, om man frånsåge nyss angivna
fall, regeln, att bestridandet av kompanichefs- och kompaniadjutantsbefattning
vore förenat med åtnjutandet av kaptens eller fanjunkares avlöning.
Enligt det nya lönesystemet komme det däremot att uteslutande
vara beroende av personalens tjänstålder, hur stort antal som åtnjöte de
avlöningsförmåner enligt fjärde och femte löneklasserna för officerare
och tredje löneklassen för underofficerare, som motsvarade de för kapten
eller fanjunkare nu bestämda. Detta kunde medföra, att å ena
sidan ej all personal, som uppflyttats i fjärde respektive tredje löneklassen
vid regementen med förhållandevis äldre personal, behövde tagas
i anspråk för kompanichefs eller kompaniadjutantstjänst, samt att å
andra sidan vid regementen med yngre personal dylik tjänst måste bestridas
av sådana, som kvarstode i tredje löneklassen för officerare eller
andra löneklassen för underofficerare. l)å de löneförhöjningar, som tillkomme
efter uppflyttning från sistnämnda klasser, icke kunde anses vara
betingade allenast av fullgjord längre tids tjänstgöring, utan även avsåge
att bereda särskild ersättning för mer kvalificerat och ansvarsfullt arbete,
torde det därför bliva nödigt att vidtaga särskilda åtgärder för utjämning
av avlöningsförhållandena vid regementen, där personalen, enligt
vad nyss framhållits, vore förhållandevis yngre. I sådant hänseende
ansåge arméförvaltningen sig böra föreslå, att vid regementen, där antalet
personal i fjärde och femte löneklasserna för officerare eller i tredje
löneklassen för underofficerare understege det i vederbörliga stater såsom det
normalt beräknade antalet, till högst så många kompanichefer och kompaniadjutanter,
som motsvarade nämnda underskjutande antal, måtte utgå
särskilda arvoden, under förutsättning dock att de fullgjorde kaptens
eller fanjunkares tjänst.

Då uppflyttning mellan tredje och fjärde löneklassen för officerare
samt mellan andra och tredje löneklassen för underofficerare innebure en
förbättring i lön och dagavlöning av 1,265 kronor, respektive 482 kronor

182

50 öre, torde arvodesbeloppen lämpligen kunna sättas till hälften av
nämnda summor i rundat tal eller sålunda kompanichefsarvodet till 600
kronor och kompaniadjutantsarvodet till 240 kronor.

Med det av arméförvaltningen ifrågasatta avlöningssystemet kunde
uppflyttning i högre löneklass ske redan från början av månaden efter
det stadgad tjänstetid fullgjorts. Vad beträffade sättet för bestämmandet
av nämnda tid syntes till utgångspunkt för uppfiyttningarna i varje fall
böra tagas tiden för tillträdet av lön i första löneklassen och uppflyttningarna
sålunda ske: för officer efter 4 års tjänst till andra, efter 8 års
tjänst till tredje, efter 12 års tjänst till fjärde och efter 16 års tjänst
till femte löneklassen samt för underofficer efter 6 års tjänst till andra
och efter 12 års tjänst till tredje löneklassen. Arméförvaltningen ansåge
nämligen, att, då anställning såsom surnumerär fänrik eller sergeant
icke medförde samma tjänstgöringsskyldighet som anställning på stat,
tjänstetiden i förstnämnda egenskap icke borde fä medräknas vid löneuppflyttningarna.
Härav följde visserligen, att icke samtliga officers -aspiranter, som tillhört en och samma kurs vid krigsskolan, kunde beräknas
bliva under sin kompaniofficersanställning samtidigt delaktiga av
löneförhöjningarna. Genom åtgärder för transport av aspiranterna mellan
truppförbanden torde emellertid i flertalet fall kunna undvikas, att surnumerära
fänrikar behövde utnämnas.

Vid uppgörande av närmare bestämmelser om beskaffenheten av den
tjänst, som erfordrades för uppflyttning till de särskilda löneklasserna,
skulle det måhända kunna ifrågasättas, om icke enahanda villkor borde
fastställas, som gällde för de civila ämbetsverkens personals rätt att
komma i åtnjutande av ålderstillägg, och således att längre tids tjänstledighet
för sjukdom, hälsans vårdande eller enskilda angelägenheter icke
finge inräknas i tjänstetiden. Arméförvaltningen ansåge dock någon
dylik åtgärd ej böra vidtagas, enär dels några motsvarande föreskrifter
nu icke funnes beträffande de militära befordringarna samt en omläggning
av avlöningssystemet icke i och för sig kunde anses giva anledning
till sådana föreskrifters meddelande, dels bestämmelser funnes rörande
den militära personalens skyldighet att avgå ur tjänst efter att
under loppet av tre år hava varit på grund av sjukdom förhindrad att
tjänstgöra, dels ock, enligt bestämmelserna om personals avgång ur
tjänst med rätt att kvarstå såsom lönlös, högsta tiden för därav betingad
ledighet vore bestämd till två år.

Vid en övergång från nuvarande avlöningssystem till ett sådant,
enligt vilket lönebefordran alltid skulle bliva beroende av viss fullgjord
tjänstetid och ej såsom nu ske efter inträdd vakans, måste givetvis inträffa
åtskilliga fall, då löntagare på grund av goda befordringsförhållanden

183

redan före den fastställda tjänstetidens utgång ernått lön i viss löneklass.
Beträffande sådana fall torde emellertid icke komma att erfordras andra
övergångsföreskrilter, än att löntagare, som utnämts till beställning med
lön, motsvarande den för viss löneklass bestämda, bibehölles vid honom
sålunda tillerkänd avlöning, intill dess han på grund av fullgjord tjänstetid
bleve berättigad till uppflyttning i närmast högre löneklass och tilllades
den för densamma bestämda lön.

I det föregående hade beträffande riktlinjerna för förändringarna i
avlöningssystemet hänsyn uteslutande tagits till personalen vid arméns
olika truppförband och samma förändringars inverkan på staterna för
truppförbanden. Emellertid funnes å andra stater uppförda löner för
officerspersonal i kompaniofficersgraderna, såsom å staterna för generalstaben
och intendenturkåren m. m., samt för underofficerspersonal
å staterna för nyssnämnda kår, krigsskolan m. m. Befordran eller
transport av personal vid truppförband till de sålunda uppförda beställningarna
avsåge i vissa fall enligt nuvarande system mer eller mindre
direkt att medföra s. k. förtur för personalen. Att bibehålla sådan förtursrätt
vid en tillämpning av det nya avlöningssystemet läte sig däremot
ej genomföra, enär den personal, som tillhörde dessa stater, liksom
övrig personal endast på grund av fullgjord tjänstetid kunde uppflyttas
i vederbörlig löneklass. Genomförandet av förslaget måste sålunda förutsätta
en undersökning om och i så fall i vilken utsträckning särskilda
arvoden borde uppföras i angivna särskilda stater för att till säkerställande
av rekryteringen bereda erforderlig avlöningsförbättring åt personalen.

För sådana beställningar som t. ex. tygmästare med kaptens avlöning
och bataljonsläkarbeställningarna, vilka icke lämpligen borde
såsom officersbeställningarna hänföras till viss löneklass, men vilkas
innehavare i lönehänseende fortfarande som hittills borde likställas med
motsvarande officerare, komme vidare vissa jämkningar i avlöningsförhållandena
att behöva göras.

Ett genomförande av de ifrågasatta förändringarna i avlöningssystemet
enligt de för fredsförhållanden gällande stater komme slutligen
att betinga jämkningar i fråga om den krigslön, som enligt vederbörligt
krigsavlöningsreglemente skulle utgå till officerare i kompaniofficersgraderna
samt underofficerare. Härav följde jämväl, att bil. III
till nu gällande krigsavlöningsreglemente, vilken beträffande personal på
stat anslöte sig till den nuvarande indelningen av personalen enligt
vederbörliga stater, måste undergå omarbetning för vinnande av överensstämmelse
med den ifrågasatta nya uppställningen av staterna.

184

Arméförvaltningen hemställde slutligen, att, därest ifrågavarande
förslag vunne beaktande, detsamma måtte för ytterligare granskning och
utarbetande överlämnas till särskilda sakkunniga.

Myndigheter- . På grund av nådiga remisser hava underdåniga utlåtanden över
över civilkom■ civilkommissionens och arméförvaltningens särskilda förslag avgivits av
^missionens samtliga arméfördelningschefer, kommendanten i Boden, militärbefäl0 havaren på Gottland, chefen för generalstaben, inspektörerna för infanförsiag.
teriet, artilleriet, kavalleriet och trängen samt cheferna för fortifikationen
och intendenturkåren. Cheferna för andra, tredje och femte arméfördelningarna
fogade vid sina utlåtanden yttranden från vissa chefer för dem
underlydande truppförband.

Panmärklla Vissa av nämnda myndigheter hava i anslutning till arméförvaltningar.
ningens uttalande om att det fortgående genomförandet av 1914 års
härordning jämte upprättandet av arméns reservstater manade till försiktighet
vid övergång till ett nytt befordrings- och avlöningssystem
framhållit, att det vore att förmoda, att befordringsförhållandena komme
att bliva avsevärt jämnare, när härorganisationen vunnit tillräcklig stadga.
På grund härav hava nämnda myndigheter avstyrkt den begärda utredningen,
såsom näppeligen ägnad att lämna fullt tillförlitliga hållpunkter
för frågans slutliga avgörande. Vid en jämförelse mellan civilkommissionens
och arméförvaltningens förslag har flertalet av de hörda myndigheterna
lämnat det senare ett bestämt företräde.

Gentemot civilkommissionens förslag har framhållits, att avlöningsformen
ålderstillägg, som för närvarande i stor utsträckning tillämpades
inom det civila förvaltningsområdet, men inom det militära blott för vissa
civilmilitära och civila befattningshavare, hittills ansetts tillämplig blott
för personal, för vilken med tilläggets utgående icke inträdde någon
förändring i dess arbete eller tjänstgöringsförhållanden. Sålunda utginge
ålderstillägget såsom en premie för viss tids oklanderligt förrättad
tjänst i en beställning, vilken icke genom löneförhöjningens beviljande
förändrade natur, men sammanhängde icke med befordran eller inträdande
i nya mer krävande arbetsuppgifter. Med fästat avseende härå
lämpade sig ett avlöningssystem med ålderstillägg icke för alla löneuppflyttningar
för nu ifrågavarande personal. Dessa måste nämligen åtminstone
delvis anordnas så, att därtill knuten befordran bleve en verklig
sporre till arbete och förkovran i tjänsten. Mot systemet med ålderstillägg
har vidare särskilt framhållits den av arméförvaltningen redan
påpekade ojämnhet, som därmed vore förbunden i så måtto, att alla
löneuppflyttningar endast komme att ske med början av kalenderåret.

185

Vad åter angår arméförvaltningens förslag har detta av de hörda
myndigheterna ansetts lättare förenligt med föreskrifter om fullgörandet
av, förutom ifrågasatt tjänstgöringstid, vissa särskilda kompetensvillkor
för uppflyttning mellan särskilda löneklasser. För detta ändamål borde
dock systemet utformas så, att de militära kraven på bibehållande i
nödig utsträckning av systemet »lön efter tjänst» bleve tillgodosedda.
För var och en, som vore närmare bekant med de militära förhållandena,
stode det nämligen klart, att mellan en kaptens (kompanichefs)
och eu subalternofficers (plutonchefs) tjänst förelåge en med hänsyn till
det med tjänsten förenade ansvaret och arbetets beskaffenhet så avsevärd
skillnad, att uppflyttningen från löjtnant till kapten måste bliva
en verklig befordran, grundad på även andra förutsättningar än viss
fullgjord tjänstetid. Fn liknande skillnad i avseende å de göromål, som
ålåge fanjunkare (kompaniadjutant) och sergeant, borde även föranleda,
att fanjunkare tillsattes genom verklig befordran till därför avsedd beställning
och icke genom uppflyttning efter viss tids tjänst i högre för
sergeant avsedd löneklass. Från något håll har dock i detta sammanhang
anmärkts, att om ock fanjunkarbeställningarna ursprungligen avsetts
för kompaniadjutants- och regementsväbelsbefattningarna, sedermera
dock tillskapats flera nya likartade befattningar, såsom regementsintendenternas
biträden, förrådsunderofficerare, vapenunderofficerare och
furageuppbördsmän m. fl., vilket medfört, att antingen dessa befattningar
eller kompaniadjutantsbefattningarna i stor utsträckning måste
bestridas av äldre sergeanter.

Flera av myndigheterna hava med ovan lämnad motivering uttalat,
att det icke syntes uteslutet, att det av arméförvaltningen förordade systemet
skulle kunna tillämpas vid uppflyttning från lägre till högre
löneklass inom kaptensgraden, subalternofficersgraderna och sergeantsgraden
var för sig. 1 detta sammanhang har emellertid ifrågasatts,
om icke för förenkling av befordringsfrågan inom subalternofficersgraderna
underlöjtnautsgraden skulle kunna borttagas och i stället stadgas,
att fänrik efter två års tjänst med konstitutorial skulle behålla grad
såsom sådan med fullmakt under ytterligare två år, för att därefter
befordras till löjtnant, eller ock att han efter de första två åren, eventuellt
utökade till tre år, finge direkt befordras till löjtnant.

Till de mera huvudsakliga anmärkningarna mot de föreliggande
förslagen höra vidare de uttalanden, som gjorts därom, att såväl det
ena som det andra skulle motverka transporter från det ena truppförbandet
till det andra och att man härigenom skulle gå miste om den
rätt kraftiga regulator för en jämn rekrytering vid de olika truppför 24 -

186

banden, som man nu hade i dylika transporter. Från något håll uttalades
emellertid i detta sammanhang den meningen, att transport av
furirer från ett regemente till ett annat för utjämning i turhänseende
vore av många skäl olämpligt.

Emot en omläggning av avlöningsförhållandena i den riktning, förslagen
innebure, har ock anmärkts, dels att de föreslagna systemen, såsom
ej anpassbara efter den växlande avgången inom olika personalgrupper,
under vissa perioder komme att verka avskräckande i fråga om
personalrekryteringen eller i bästa fall medföra en oproportionerligt stor
anhopning i de lägre löneklasserna, och dels att systemen ur synpunkten
av förhållandena under krigstid med därmed förbundna stora och
opåräkneliga personalavgång ej vore hållbara. Genom att omlägga
avlöningsförhållandena i den föreslagna riktningen ansågs ock officersrekryteringen
skola försämras vid de truppförband, som vore förlagda
på mindre fördelaktiga förläggningsorter eller vid vilka tjänstgöringsförhållandena
i övrigt vore ogynnsammast. Bortfölle den lockelse, som
läge i hastigare befordran vid truppförband med god tur enligt nuvavarande
befordringssystem, skulle det nämligen möta svårigheter att
vid sådana truppförband erhålla en fulltalig och duglig befälspersonal, i
det att rekryteringen vid desamma skulle i allt större utsträckning nödgas
ske medelst den svagare delen av möjligt överskott från de gynsammare
ställda truppförbanden. Åven har påpekats, att, enär antalet
beställningar inom de särskilda truppslagen ej vore fullt proportionerligt,
en och samma löneklassindelning svårligen lämpade sig för alla
truppslagen.

Vidare har framhållits, att såväl civilkommissionen som arméförvaltningen
i sin strävan att åvägabringa största möjliga utjämning i avlöningsförhållandena
icke beaktat, att löneförhållandena såsom hittills
måste ställas något olika vid de särskilda truppslagen. Ett frångående
av denna princip vore varken överensstämmande med det verkliga statsintresset
eller rättvist mot personalen. 1 detta hänseende har framhållits,
att intendenturkåren med hänsyn till angelägenheten av att densamma
tillfördes särskilt kvalificerad personal nödvändigtvis borde bibehållas vid
den förtursställning, som den till samma kår transporterade personalen
i befordringshänseende dittills faktiskt åtnjutit, samt att det ej finge
förbises, att fordringarna för att bliva officer vore större vid artilleriet
och fortifikationen än vid t. ex. infanteriet och trängen, i det att vid
förstnämnda truppslag fordrades högre betyg i studentexamen samt, för
befordran till löjtnant, genomgången högskolekurs. Då sistnämnda krav
för officerare, som icke tillhörde truppförband i Stockholm, medförde

187

direkta kostnader, och det för dem, som icke lyckades i examen, kunde
medföra en avstängning i levnadsbanan, vore det nödvändigt att ersätta
de nuvarande förhållandena, enligt vilka befordringsmöjligheterna vid
nämnda truppslag vore något fördelaktigare pa grund av större proportionellt
antal beställningar i de högre löneklasserna, genom sådana ändringar
i arméförvaltningens förslag till löneklassindelning, att antalet
tjänstår i en eller flera löneklasser minskades. Åven för löneklasserna
inom samma truppslag har liknande ändring ifrågasatts för personal vid
vissa truppförband, t. ex. de till övre Norrland förlagda regementena.

Arméförvaltningens förslag till löneklassindelning och särskilt beträffande
det antal tjänstår, vilkas fullgörande skulle uppställas såsom
villkor för uppflyttningen från lägre till högre löneklass, har föranlett
vissa erinringar. Sålunda har framhållits, att, då nämnda indelning
grundats på eu statistik för tidigare år, densamma tilläventyrs icke skulle
för förhållandena framåt visa sig vara lämpligen avvägd. Härvid övade
nämligen inträdda förändringar i härordningen, upprättandet av arméns
reservstater m. fl. omständigheter en betydelsefull inverkan. Genom
dessa förhållanden hade också uppkommit befordringsutsikter för personalen,
som icke ägde någon motsvarighet åren 1909— 1913, efter vilkas
förhållanden den statistik vore grundad, varå beräkningarna vilade. De
tjänstetider, under vilka vederbörande personal förutsatts komma att kvarstå
i de olika löneklasserna, syntes sålunda vara för högt beräknade. I nämnda
hänseende har särskilt påpekats, att befordran till kapten för närvarande
torde kunna nås betydligt tidigare än efter 12 år, vilken tid armeförvaltningen
uppställt såsom fordran för uppflyttning till fjärde löneklassen.
Skulle arméförvaltningens uppslag följas, bleve det därför nödvändigt att,
med hänsyn till blivande förhållanden, uppgöra en sorgfällig beräkning av
huru de nuvarande avlöningarna, överflyttade till de nya löneklasserna,
skulle ställa sig för personalen utan att försämra dess ställning.

Till anmärkningar av mer allmän innebörd, som framställts mot nu
omhandlade förslag, hör slutligen den, att varken civilkommissionen eller
arméförvaltningen yttrat sig om behovet av övergångsbestämmelser till
tryggande av den nuvarande personalens utsikter till befordran till högre
löneklass. Det syntes nämligen innebära ett ingrepp i personalens rätt,
om en officer eller underofficer, vilken förut kunnat beräkna att vid viss
tid uppnå viss högre löneinkomst, till följd av ändring i befordringssystemet
skulle gå miste om densamma. Vid regementen med relativt
ung personal och goda befordringsutsikter skulle varje system, enligt
vilket löneuppflyttningarna finge ske först efter intjänandet av visst antal
tjänstår, komma att hårt drabba hela grupper av personalen. Särskilt

188

Speciella anmärkningar.

komme detta att bliva fallet för underofficerskårema vid vissa regementen.
Åtgärder måste alltså vidtagas till förekommande av att en
stagnation i löneuppflyttningarna helt plötsligt uppstode i stället för den
hastiga omsättning, varå personalen till äventyrs redan vid inträdet däri
eller senare haft grundad anledning att hoppas. Såsom sådana åtgärder har
ifrågasatts, antingen att övergången till nytt avlöningssystem skulle ske
allenast så småningom, förslagsvis under åtta år, och därunder icke tilllämpas
å personal, som vid systemets antagande redan varit anställd,
eller ock att särskilda medel borde anvisas för att bereda avlöningsfyllnad
till dem, som vid tillämpning av det äldre avlöningssystemet
skulle hava kommit i åtnjutande av större förmåner än enligt det nva.

Mot de föreliggande särskilda förslagen hava vidare framställts vissa
erinringar av mera speciell natur. Sålunda har flertalet myndigheter
framhållit, att det skulle innebära en orättvisa att icke låta surnumerära
underlöjtnanter och sergeanter i lönehänseende räkna sig till godo den
tid, de varit anställda i sådan egenskap. Den i författningarna stadgade
olikheten i tjänstgöringsskyldighet för surnumerär personal i jämförelse
med personal på stat inverkade nämligen icke i verkligheten på tjänstgöringens
omfattning för den förra personalen, vilken nästan undantagslöst
toges i anspråk för tjänstgöring i samma utsträckning som personalen
på stat. Ej heller vore det riktigt att, såsom i båda förslagen
skett, för undvikande av att vid vissa regementen skulle komma att
finnas anställd relativt överårig personal, inskränka möjligheten att anställa
surnumerärer. Det vore nämligen ur statens synpunkt av vikt att
hava tillgång till sådana för att fylla luckor i de fasta kadrerna.

Såsom orättvist betecknades åter armé förvaltningens förslag, att den,
som erhållit avsked från beställning på stat med rätt att såsom lönlös
kvarstå i vederbörande truppförband, ej för nämnda tid skulle lida inskränkning
i tjänstårsberäkning.

Vad särskilt underofficerarna angår, hava förslagen, i vad de förutsätta,
att tilldelande av ålderstillägg eller befordran till högre löneklass
skulle få ske först efter det stadgad tid förflutit efter tillträdandet av
lägsta underofficerslönen, väckt allmän gensägelse. Under det att den tjänstgöringstid,
som föreginge utnämningen till officer, i allmänhet vore lika
för alla, växlade tjänstgöringstiden i manskapsgraderna före utnämningen
till underofficer högst betydligt, och vore därvid särskilt att beakta, att
större delen av nämnda tjänstgöringstid fullgjordes i egenskap av furir
med ungefär enahanda skyldigheter som för sergeant. Hela principen
om utjämning i avlöningsförhållandena skulle därför äventyras, om

189

ålderstilläggens utgående eller löneuppflyttningarna gjordes beroende av
tidpunkten för tillträdande av lägsta underofficerslönen. Detta förhållande
bleve kanske i framtiden än mer framträdande därigenom, att furirerna
till följd av för dem medgivna förbättrade löneförhållanden och de åtgärder,
som vidtagits för att underlätta deras kvarstående i tjänst även
såsom gifta, komme att i stor utsträckning kvarstå i tjänst längre tid
än de förutvarande distinktionskorpralerna. I anledning härav skulle en
underofficer, som på grund av lägre genomsnittsålder inom ett truppförbands
högsta löneklass längre tid fått vänta på konstitueringen till
sergeant, under hela sin tjänstetid få lida men härav, under det att med
nuvarande befordringsförhållanden i dylika fall en utjämning i allmänhet
kunde beräknas ske genom större samtidig avgång bland fanjunkarna
vid samma truppförband och därmed följande tidigare befordran till
sergeant av 1. klassen.

För undvikande av nämnda olägenhet hava olika motförslag framställts.
Sålunda har antytts, att man skulle kunna tänka sig eu sådan
anordning, att underofficerarna för rätt till åtnjutande av ålderstillägg
eller uppflyttning till högre löneklass skulle få räkna all tjänstgöring
från tiden för första volontäranställningen, vilken nästan undantagslöst
skedde mellan 18—21 års ålder. Då häremot invänts, att underofficersbefordran
vore beroende icke endast på tjänstgöringstidens längd utan
även på ådagalagd duglighet, har från annat håll ifrågasatts, om icke till
utgångspunkt för tjänstålderns beräkning rättare borde tagas tiden för
korprals- eller furirsbefordran. Vidare har i nämnda hänseende föreslagits
tiden för befordran till sergeants grad, oberoende av om densamma skett
vid eller i regemente, d. v. s. vare sig lönetilldelning samtidigt skett
eller ej.

Slutligen har från ett regementes underofficerskår, som lämnats tillfälle
att yttra sig, ifrågasatts, huruvida icke frågan för underofficerarna
skulle få den lyckligaste lösningen, om till grund för uppflyttningen till
andra löneklassen enligt arméförvaltningens förslag lades året efter det
vederbörande uppnått en levnadsålder av 32 år. Bibehölles sex års tjänst
såsom villkor för uppflyttning till tredje löneklassen, komme underofficerarna
att få åtnjuta lön i första löneklassen från sin forsta utnämning
till underofficer på stat till och med 32. levnadsåret, lön i andra löneklassen
under 33.—38. levnadsåren och lön i tredje löneklassen under
39.—50. levnadsåren.

Den i civilkommissionens skrivelse framförda tanken att låta förhöjning
i dagavlöning förbindas, icke med visst ålderstilläggs intjänande
utan med placering i viss befattning såsom kompanichef, respektive kom -

190

Särskilda
framställningar
1917.

paniadjutant har föranlett anmärkningen, att en officer, som en gång
blivit delaktig av dylik avlöningsförhöjning, skulle vid eventuellt skeende
omplacering, föranledd t. ex. av stadgandena om maximitjänstetid
såsom regementskvartersmästare eller tygofficer, kunna drabbas av en
avlöningsminskning, en åtgärd, som vore icke blott orättvis utan även
ledande till oreda vid avlöningsfrågornas handläggning.

Det föreslagna införandet av arvoden i förening med tilldelande av
kaptens och fanjunkares tjänsteställning till så många kompanichefer
och kompaniadjutanter i respektive tredje och andra löneklasserna, att
de tillsammans med vid vederbörande truppförband i fjärde och femte
löneklasserna för officerare eller tredje löneklassen för underofficerare
anställda skulle motsvara nuvarande enligt härordningen bestämda antalet
kaptener eller fanjunkare, bar ansetts böra givas eu utsträckt tillämpning
i så måtto, att en dylik anordning borde gälla icke blott i nämnda
lägre löneklasser varande kompanichefer respektive kompaniadjutanter,
utan även innehavare av andra befattningar, som enligt gällande planer
vore avsedda att bestridas av kaptener respektive fanjunkare.

Av chefen för generalstaben bar framhållits, att för generalstabens del
frågan om förturens ordnande icke tillfredsställande kunde lösas genom
införande, på sätt arméförvaltningen ifrågasatt, av särskilda arvoden.

Från några av de myndigheters sida, som motsatt sig avlöningssystemets
omläggning efter de riktlinjer, de båda förslagen följt, bär
ifrågasatts att för det därmed avsedda ändamålet tillita mindre genomgripande
åtgärder. I sådant hänseende bar uttalats den uppfattningen,
att det huvudsakliga syftemålet med förslagen skulle i önsklig grad
kunna ernås medelst transporter i mindre skala inom truppslagen.

Frågan om en omläggning av befordrings- och avlöningsgrunderna
för kompaniofficerare samt underofficerare bar vidare bragts på tal i
särskilda under år 1917 gjorda framställningar, som med skrivelser från
lantförsvarsdepartementet överlämnats till de sakkunniga för att tagas i
övervägande vid utförandet av det dem meddelade uppdrag.

Sålunda bar i en den 30 september 1917 dagtecknad skrivelse
styrelsen för svenska underofficersförbundet inför Kungl. Maj:t framlagt
vissa synpunkter rörande, bland annat, de nuvarande grunderna för underofficerarnas
vid armén och marinen avlöning, sådana dessa synpunkter
gjort sig gällande vid en av förbundet i juli 1917 avhållen kongress.

Med erinran om Kungl. Maj:ts framställningar till 1917 års riksdag
angående provisorisk lönereglering från och med år 1918 åt viss arméns
och marinens personal, bar i nämnda skrivelse, i fråga om ändrade

191

grunder för avlönings- och befordringssystemet för underofficerarna, anförts
huvudsakligen följande.

Eu av anledningarna, att förslaget om provisorisk lönereglering icke
vann riksdagens bifall, syntes hava varit, att vederbörlig hänsyn icke
tagits till att befordran till högre grad, respektive löneklass, inom underofficersgraderna
ägde rum efter betydligt olika antal tiänstår vid olika
truppförband. Denna ojämnhet i befordringsavseende hade tidigare varit
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Det (åren 1908 och 1909) av
särskilda sakkunniga härutinnan utarbetade förslaget om rörliga löner,
vilket beträffande underofficerarna utgick ifrån att lönestaterna skulle
uppställas truppslagsvis och att turen för uppflyttning i närmast högre
löneklass skulle bestämmas av den ordning inom truppslaget, uti vilken
underofficerarna tilldelats innehavda löneförmåner, hade närmast till följd
av svårigheten att finna lämpliga övergångsbestämmelser icke lett till
någon åtgärd. Det sedermera år 1915 väckta förslaget om införande
av en grundlön med ålder stillägg, med vissa års mellanrum, vilket förslag
omfattats med livligt intresse av underofficerarna och ingående
övervägts, syntes vara en god grund att bygga på, då det gällde
att avhjälpa de hittills varande alltför stora ojämnheterna i avlöningshänseende.
Genom att befordran till och inom underofficersbeställningarna
i allmänhet skedde inom varje truppförband för sig — och för
dettas bibehållande syntes så starka skäl förefinnas, att en ändring häruti
icke borde företagas utan att särskilt nödtvång förelåge — vore det
icke möjligt uppnå någon rättvisa, med mindre gradbefordran och tilldelandet
av succesivt ökade avlöningsförmåner särskildes. Turen för tilldelandet
av lönetillägg syntes böra beräknas från och med året för inträdet
i tjänstgöring — för dem, som ingått vid mycket unga år, t. ex. musikvolontärer,
från och med fyllda 18 år. Detta vore ju helt naturligt,
enär tjänstetiden för ernående av befordran till underofficer varierade
mellan 3—15 tj än står och denna vid jämförelse mellan truppförbanden
vore fullkomligt oberoende av skicklighet och förtjänst.

Beträffande antalet löneklasser för underofficerarna syntes det vara
mera smidigt och bättre avvägt efter behovet under olika levnadsåldrar,
om löneklasserna bleve fyra i stället för av arméförvaltningen föreslagna
tre.

Sammanlagda antalet underofficerare i de olika löneklasserna inom
samma truppförband och proportionen mellan fanjunkare och sergeanter
bleve alltså densamma som enligt 1914 års härordning, därigenom att
befordran till sergeant skedde i mån av avgång, men förhållandet emellan
antalet i de olika löneklasserna komme att variera alltefter tjänstålders -

192

förhållandena. Uppflyttning till andra, tredje och högsta löneklasserna
borde ske från och med kalenderåret näst efter det tjänstetid vid armén
och marinen av respektive 12, 16 och 20 år uppnåtts, detta för dem,
som vid utnämning till underofficerare icke varit berättigade att på grund
av tjänstår tillhöra annan löneklass än den lägsta. Vid första underofficersbefordran
skulle nämligen konstruering ske till den löneklass,
vartill antalet tjänstår berättigade.

Rörande lämplig löneökning föreslogs en grundlön, som med omkring
500 kronor överstege nuvarande sergeants av 2. klassen löneförmåner,
detta belopp icke minst med hänsyn till en jämförelse mellan
furirs av 1. klassen och sergeants av 2. klassen avlöningsförmåner. Vid
uppflyttningen i andra löneklassen syntes en ökning av 300 kronor, i
tredje löneklassen 600 kronor och i högsta löneklassen 1,200 kronor
vara lämplig förhöjning på grundlönen (lägsta löneklassens löneförmåner).

Därjämte ansågs det, att befordran till fanjunkares grad, vilken nu
i regel vore förbunden med ökade ekonomiska förmåner, ävenledes i
fortsättningen borde medföra någon ekonomisk fördel, och detta särskilt
därför att fanjunkarbefordran kunde komma att ske innan högsta löneklassen
uppnåtts, varför dagavlöningen lämpligen borde sättas till 2
kronor för sergeant och 3 kronor för fanjunkare, oberoende av löneklass.
Härigenom komme den fanjunkare, som kvarstode i tredje löneklassen,
att åtnjuta en merinkomst av 365 kronor per år utöver i samma
löneklass varande sergeanter. Visserligen hade ju härmed icke full
ekonomisk likställighet uppnåtts eller eftersträvats, men det största steget
till likställighet vore dock taget genom att högsta lönen tillträddes i
form av ålderstillägg, oberoende av den ända till 15 år varierande tiden
för fanjunkarbefordran.

Rörande kompetensvillkoren för uppflyttning i andra och tredje
löneklasserna syntes enahanda böra gälla, som nu vore föreskrivet för
transport från sergeant av 2. klassen till sergeant av 1. klassen, full
fältduglighet. Vid uppflyttningen till högsta löneklassen borde utom
fältduglighet gälla detsamma som nu för fanjunkarbefordran, att förutsättningar
skulle finnas, att den uppflyttade skulle på ett förtjänstfullt
sätt kunna bestrida den tjänstgöring och kunna taga det ansvar, som
vore förenat med de befattningar, för vilka fanjunkargraden avsetts
enligt 1914 års härordning.

I flertalet övriga under år 1917 inkomna framställningar hava i
huvudsak uttalats instämmanden i arméförvaltningens förslag i dess ovan
återgivna utlåtande av den 30 december 1915. Såsom tillägg härtill har
dock från några håll ifrågasatts, om icke beställningarna i tredje löne -

193

klassen för underofficerare eller de, som avsetts för fanjunkare, lämpligast
borde uppdelas på två löneklasser.

Ett i viss mån nytt förslag har framlagts av en truppförbandschef,
som föreslagit, att beställningarna såsom hittills borde upptagas i vardera
av respektive subalternofficers- och kaptensgraderna samt sergeantsoch
fanjunkargraderna, men uppdelas i tre löneklasser för varje grad
utom för fanjunkargraden, där löneklasserna borde bliva allenast två.
Uppflyttning mellan de särskilda löneklasserna inom vardera graden
borde ske, icke på grund av inträffad vakans efter tur, utan efter fyra
års tjänstetid i närmast lägre löneklass. Löneökningarnas storlek inom
graderna, förutom fanjunkargraden, borde bestämmas så, att skillnaden
mellan lägsta officersavlöningen och lägsta kaptensavlöningen, mellan
den sistnämnda och majorsavlöningen samt mellan lägsta sergeantsavlöningen
och lägsta fanjunkarlönen var för sig delades i tre lika stora
delar. Vid uppflyttning inom grad från första till andra löneklassen
borde avlöningen ökas med en sådan tredjedel ävensom från andra till
tredje löneklassen med ytterligare en sådan tredjedel.

För att åstadkomma rättvisa mellan sergeanter vid olika truppförband
borde för uppflyttningen till högre löneklass inom sergeantsgraden
vederbörande befattningshavare få räkna sig tillgodo tjänst icke blott
såsom underofficer utan jämväl såsom furir.

B. Marinen.

Åven beträffande marinens personal hava under de senare åren
framkommit vissa förslag, vilka haft till syfte att åstadkomma en utjämning
i befordringsförhållandena samt att för i tjänstavseende likställda
bereda största möjliga likhet beträffande tiden för uppnåendet av
högre avlöning.

Vad officerskårerna angår, hava emellertid hittills icke föreslagits
några särskilda åtgärder av enahanda art, som ifrågasatts beträffande
kompaniofficerarna vid armén. Anledningen härtill torde vara att söka
i de nuvarande befordringsförhållandenas olikhet.

Medan vid armén personalen vid vissa av vapenslagen, nämligen
infanteriet, kavalleriet och artilleriet, på grund av organisatoriska skäl
måste vara uppdelad på särskilda truppförband (regementen eller kårer),
inom vilkas snävt begränsade områden befordringarna ske, äro marinens
samtliga officerare uppförda på allenast två stater, den ena för flottan
och den andra för kustartilleriet, vilka var för sig upptaga ett relativt

194

Fottans
underofficerare
och
under officer skorpraler.

Äldre befordringsgrunder.

stort antal beställningar, och befordran till dessa sker inom vartdera
vapenslaget, såvitt kaptener och subalternofficerare angår, i huvudsak
efter turen vid första officersutnämningen. Vid en jämförelse mellan
befordringarna för flottans officerskår, å ena, och kustartilleriets, å andra
sidan, kunna visserligen rätt väsentliga olikheter giva sig tillkänna,
men dessa hava givetvis på grund av antydda förhållanden icke blivit
så framträdande som vid armén.

Beträffande underofficerarna vid marinen hava däremot, i likhet med
vad som gäller arméns underofficerare, de nuvarande befordringsförhållandena
medfört avsevärda ojämnheter. Dessa bero emellertid icke,
såsom fallet är vid armén, på respektive underofficerskårers fåtalighet,
utan därpå att underofficerspersonalen vid marinen är fördelad i så väsentligen
skilda yrkesgrenar (yrkesavdelningar), att övergång från den
ena till den andra är utesluten, vartill kommer, vad flottan angår, att
befordran till och inom underofficersgrad sker stationsvis och beträffande
kustartilleriet att första underofficersbefordran sker regements-(kår-)vis.
På befordringsmöjligheterna vid marinen inverkar dessutom att, medan
vid armén i underofficersgraderna finnas tre löneklasser (för sergeanter
av 2. och 1. klasserna samt för fanjunkare), vid marinen sedan 1877
års början endast finnas två löneklasser motsvarande de två högsta vid
armén, nämligen för underofficerare av 2. graden och för flaggunderofficerare
(underofficerare av 1. graden vid kustartilleriet). Härtill kommer
dels att den fasta lönen icke är lika för samtliga flaggunderofficerare vid
flottan, i det att densamma är högre för flaggmaskinister än för övriga,
dels ock att dagavlöningen för alla maskinistunderofficerare är högre än
för övriga underofficerare. Slutligen gäller, att marinens personal i
högsta lönegraden för manskap, de s. k. underofficerskorpralerna, tagas
i anspråk för uppehållande av befattningar, vilka få anses motsvara dem,
som vid armén äro avsedda för sergeanter av 2. klassen.

Den ojämnhet i befordringsförhållandena, som beror på fördelningen
av marinens underofficerskårer på olika yrkesgrenar (yrkesavdelningar),
var, vad flottan angår, förr mera framträdande än nu. Vissa under senare
tider vidtagna åtgärder hava nämligen haft till ändamål att verka
utjämnande i förevarande hänseende.

Enligt 1875 års reglemente för flottan voro underofficerarna därstädes
hänförliga dels till den militära underofficerskåren med dess fyra
stater (styrmans-, artilleri-, skeppar- och ekonomistaterna) dels till två
civilmilitära stater, maskiniststaten och hantverksstaten, varje stat upptagande
visst antal beställningar. Beträffande befordringarna var stadgat,

195

att utnämning till lägsta underofficer sgraden i regel skulle ske vid den
station och vid den stat, där ledighet genom avgång eller eljest uppstått.
Befordran från lägre till högre underofficersgrad åter skulle ske,
inom den militära underofficerskåren oberoende av den station och den
särskilda stat, vederbörande tillhörde, samt inom vardera av maskinistoch
hantverksstaterna oberoende av station.

I dessa bestämmelser gjordes genom 1884 års reglemente för flottan
vissa ändringar, i det att maskinist- och hantverksstaterna överfördes
till underofficerskåren samt en särskild stat, minörstaten, inrättades,
vadan underofficerskåren kom att omfatta sju olika stater. Såsom befordringsföreskrifter
bibehöllos bestämmelserna, att befordran till underofficerskåren
skulle ske vid den station och stat, där ledigheten uppstått,
samt att befordran inom kåren skulle ske oberoende av station och stat,
dock för sistnämnda fall med det undantag, att befordran till flaggunderofficer
vid maskiniststaten alltid skulle äga rum, då den avgångna
flaggunderofficeren tillhört denna stat.

Genom 1899 års reglemente för flottan, vilket i sina huvudsakliga
delar trädde i tillämpning med 1900 års ingång, samt vissa år 1900
meddelade särskilda föreskrifter genomfördes ytterligare en del ändringar
med avseende å underofficerskårens organisation och befordringsförhållanden.

Sålunda stadgades, att hantverksstaten skulle uppdelas på tre särskilda
stater (rustmästar-, torpedmästar- och kvartersmansstaterna), varigenom
underofficerskåren kom att bestå av nio stater. Vad angår befordringarna
till underofficerskåren bibehölls bestämmelsen, att vid uppkommen
ledighet vid endera stationen å någon av därvarande underofficerskårs
stater vakansen skulle vid samma station fyllas med underofficerskorpral,
fördelad till den stat, vid vilken ledighet uppstått. I
fråga om befordran inom underofficerskåren (till flaggunderofficer) inneburo
de nya bestämmelserna, att även i detta fall befordran skulle ske
stationsvis, att underofficerskåren skulle anses uppdelad i tre grupper,
den första omfattande artilleri-, skeppar-, styrmans-, ekonomi- och minörstaterna,
den andra maskiniststaten och den tredje de tre hantverksstaterna,
samt att vid uppkommen ledighet i flaggunderofficersbeställning
befordran skulle ske till beställning inom den grupp, där ledigheten
uppstått, men oberoende av huruvida, vad den första och tredje
gruppen anginge, den avgångne tillhört den ena eller andra av de särskilda
staterna inom gruppen.

Nu nämnda föreskrifter, som oförändrade gällde till utgången av år
1910, förorsakade på grund av maskiniststatens stora ökning i förhål -

196

lande till de andra staterna, att maskinisternas befordran försiggick
avsevärt fortare än övriga underofficerares. Dessa olägenheter gåvo anledning
till utredningar av särskilda sakkunniga och framställningar av
flottans stationsmyndigheter. I den historiska redogörelsen för avlöningsförhållandenas
utveckling har redan erinrats om det förslag rörande sjömansk&rens
omorganisation, som avgavs år 1904 och vilket avsåg bland
annat inrättandet av en ny klass underofficerare, motsvarande sergeant
av 2. klassen vid armén, ett förslag som emellertid enligt uttalande till
1907 års riksdag icke föranledde någon åtgärd.

Frågan om befordringsförhållandenas utjämning upptogs sedermera
enligt statsverkspropositionen till 1910 års riksdag av dåvarande chefen för
sjöförsvarsdepartementet, som därvid framlade förslag om ändrade bestämmelser
för befordran till och inom underofficerskåren.

Departementschefen yttrade därvid:

»Enligt nu gällande bestämmelser sker, vid vardera av flottans stationer,
befordran till underofficerskorpral samt från underofficerskorpral
till underofficer av 2. graden alltid inom samma yrkesgren, i vilken
vakans uppstått. För befordran till flaggunderofficersgraden äro underofficerarne
av 2. graden fördelade i vissa grupper, omfattande en eller
flera yrkesgrenar; och äger befordran till flaggunderofficer rum inom
den grupp, däri vakans inträffat. Enär antalet underofficerare och
underofficerskorpraler i de särskilda yrkesgrenarna är betydligt olika,
följer av detta befordringssystem, att utsikterna till befordran inom
yrkesgrenarna, respektive befordringsgrupperna, bliva väsentligen olikartade.
Detta måste naturligen betecknas såsom en olägenhet. För avhjälpande
härav erfordras en omläggning av grunderna för befordran
såväl till flaggunderofficer som till underofficer av 2. graden. Denna
omläggning synes mig lämpligast böra verkställas i syfte att inom vissa
gränser frigöra befordran till och av underofficer från nödvändigheten
att äga rum inom samma yrkesgren, respektive befordringsgrupp, vari
vakans uppstått. I stället skulle (stationsvis) vid inträffad vakans den
bland samtliga underofficerare, respektive underofficerskorpraler, vilken
vore mest meriterad för befordran, i främsta rummet vara därtill berättigad.
Befordran till underofficerskorpral skulle däremot fortfarande ske
inom samma yrkesgren, vari vakans inträffat.

Genom nu ifrågasatta befordringssystem skulle icke någon rubbning
uppstå i det på grund av mobiliseringsbehovet beräknade sammanlagda
antalet underofficerare och underofficerskorpraler inom varje yrkesgren
och ej heller i sammanlagda antalet underofficerare i varje tjänstegrad
av underofficerskåren, men proportionen mellan antalen befattnings -

197

havare i de särskilda tjänstegraderna inom varje yrkesgren bleve ej fast,
Titan komme att växla inom vissa gränser, som betingades av praktiska
hänsyn.

Då jag anser, att maskinistunderofficerarna böra bibehållas vid den
högre avlöning, de åtnjuta i förhållande till andra underofficerare, men,
såsom nyss anförts, antalet flaggunderofficerare och underofficerare av
2. graden inom varje särskild yrkesgren vid tillämpning av de föreslagna
befordringsgrunderna ej låter sig med bestämdhet angiva, blir
för genomförande av dessa befordringsgrunder erforderligt, att staterna
för flottans underofficerskår och å dagavlöning till officerare och underofficerare
vid flottan gives eu förändrad uppställning.!)

Sedan riksdagen godkänt de föreslagna ändringarna i underofficersoch
sjömanskårernas stater och sålunda givit sitt bifall till de ändrade
befordringsprinciperna, i vad deras genomförande var beroende av riksdagen,
utfärdades ändringar i 1907 års reglemente för marinen, såvitt
angick underofficers- och sjömanskårernas indelning och befordringsbestämmelserna
för dessa kårer, att gälla från den 1 januari 1911.

De av Kungl. Magt utfärdade ändrade staterna för underofficersoch
sjömanskårerna med därtill hörande anmärkningar upptogo en fördelning
mellan stationerna av dels hela antalet flaggunderofficersbeställningar,
dels hela antalet underofficersbeställningar av 2. graden med
angivande av det minsta och det högsta antal underofficerare i det hela,
som skulle vara maskinister, dels ock hela antalet för underofficerskorpraler
avsedda löner i 1. lönegraden för manskap, varjämte på
samma sätt för vardera stationen angavs såväl sammanlagda antalet
underofficerslöner och löner för manskap i 1. lönegraden, fördelat på
de olika yrkesgrenarna, som ock de gränser, inom vilka högsta och
lägsta antalet underofficerare respektive underofficerskorpraler inom varje
yrkesgren finge växla. Beträffande flaggunderofficerarnas avlöning gjordes
den ändring i staten, att den fasta lönen, som förut varit högre
för flaggmaskinistema, numera upptogs lika för alla, men att såsom en
särskild post uppfördes medel till ökning i fasta lönen för ett förslagsvis
bestämt antal flaggmaskinister med belopp, motsvarande skillnaden
mellan flaggmaskinists och annan flaggunderofficers förutvarande lön.

Beträffande yrkesgrenarna hade under tiden den förändring blivit
vidtagen, att yrkesgrenen skeppare indragits, varjämte ekonomiavdelningen
uppdelats i tre yrkesgrenar, vilkas personal benämndes respektive
sjukvårdskonstaplar, förråd skonstaplar och musikkonstaplar.

198

Nuvarande

befordrings grunder.

Enligt berörda, ännu gällande bestämmelser i staterna och reglementet
för marinen är flottans underofficerskår numera indelad i fyra avdelningar
(däcks-, ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningen) om tillhopa
tio yrkesgrenar. Enahanda fördelning på avdelningar är genomförd med
avseende å sjömanskåren, som dock omfattar ett något större antal
yrkesgrenar. I befordringshänseende äro emellertid dessa yrkesgrenar
sammanförda till likaledes tio grupper. Med tillämpning av ifrågavarande
bestämmelser är befordringssystemet nu i praktiken anordnat
på följande sätt.

Befordran sker alltid stationsvis. Nyinrättade beställningar besättas
på så sätt, att till flaggunderofficer befordras oberoende av yrkesgren
den därtill förtjänte underofficer av 2. graden, vilken bland stationens
underofficerare tidigast befordrats till undero fficerskorpral; till underofficer
av 2. graden befordras, likaledes oberoende av yrkesgren, den
äldste förtjänte underofficerskorpralen på stationen; till underofficerskorpral
åter sker befordran inom den yrkesgren eller grupp av yrkesgrenar,
vid vilken ökningen i antalet beställningar blivit gjord.

Då genom tillämpandet av detta befordringssätt antalet underofficerare
inom varje yrkesgren kommer att växla och det således skulle kunna
inträffa, att en yrkesgren komme att bestå av ett övervägande antal
underofficerare, en annan däremot till större delen av underofficerskorpraler,
hava i nämnda anmärkningar till staterna införts bestämmelser
om högsta och lägsta antal underofficerare (underofficerskorpraler), som
må finnas inom de särskilda yrkesgrenarna. Härvid har bestämts, att
förhållandet mellan antalet underofficerare och underofficerskorpraler inom
varje yrkesgren, vilket normalt skall vara 1 : 1, skall få växla mellan
vissa gränser, ungefär motsvarande högst 2 : 1 och lägst 1 : 2. Skulle
det i staten angivna högsta antalet underofficerare inom eu yrkesgren
vara uppnått, får befordran ej verkställas vid denna yrkesgren, utan
befordras i stället närmast i tur varande underofficerskorpral å annan
yrkesgren. År lägsta angivna antal underofficerare inom en yrkesgren
ej uppnått, skall s. k. tvångsbefordran äga rum, d. v. s. vid inträffande
ledighet å en yrkesgren, som har lägsta underofficersantalet fyllt, befordras
i stället för den äldste underofficerskorpralen å stationen den äldste
inom den yrkesgren, vars minimiantal underofficerare ej är fullt.

För reglerandet av övergången till det nya befordringssättet gäller
särskilt, att, när befordran på grund av avgång skall äga rum till och
inom underofficerskåren, densamma verkställes var annan gång efter de
äldre befordringsgrunderna, var annan gång efter de nya. Härmed har
avsetts att göra de nya bestämmelsernas tillämpning mindre kännbar för

199

personalen inom de yrkesgrenar, vid vilka, om det gamla befordringssättet
fortgått, befordran skulle ske avsevärt lortare än enligt de nya
befordringsföreskrifterna.

Då de nya bestämmelserna för underofficersbefordran avsågo att
åstadkomma eu utjämning i befordringsförhållandena inom underofficerskårens
olika avdelningar, måste de givetvis, oaktat övergångsbestämmelserna,
medföra, att utsikterna för befordran minskades inom den avdelning,
som dittills på grund av relativt stor ökning i antalet beställningar
varit särskilt gynnad i berörda avseende, nämligen maskinavdelningen.

Redan kort efter de nya bestämmelsernas utfärdande och innan desamma
ännu trätt i kraft gjordes av ombud för underofficerare och
underofficerskorpraler vid maskinavdelningen i Karlskrona en framställning
till chefen för sjöförsvarsdepartementet i syfte att påvisa de enligt
deras åsikt ogynnsamma befordringsutsikter, vilka för maskinavdelningen
skulle uppstå vid bestämmelsernas tillämpande.

Vidare framhölls i en skrivelse från maskinistunderofficerskorpralsföreningen
i Stockholm, att efter 1911 års ingång försämrade befordringsutsikter
uppstått vid maskinavdelningen.

Till bemötande av dessa och andra från personalen vid maskinavdelningen
gjorda uttalanden framhölls av underofficerare vid övriga avdelningar
å Stockholms station, att även med 1911 års befordringsgrunder
maskinisterna ingalunda blivit de sämst lottade i fråga om befordringsutsikter
samt att, ehuru maskinavdelningens betydelse för örlogstjänsten
vore obestridlig, detta förhållande dock icke kunde göra avdelningens
personal berättigad till någon särställning framför övriga yrkesgrenar.

Slutligen inlämnade flottans korpralers förening i Karlskrona till
Kungl. Maj:t en anhållan, att vid befordran till underofficer av 2. graden
av bland till befordran förtjänta företräde måtte lämnas åt dem, som
tidigast blivit kompetenta för befordran till underofficerskorpral.

Nu ifrågavarande framställningar tillika med vissa av stationsmyndigheterna
däröver avgivna yttranden överlämnades till särskilda inom
sjöförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga (vice amiralen L. Sidner,
kommendörkaptenen H. Eneström, kaptenen H. Åkermark, flaggunderofficeren
J. A. Carlsson och underofficeren av 2. graden N. A. Falconer),
vilka erhöllo uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag till bestämmelser
angående befordran till och inom flottans underofficerskår.
Den 20 december 1913 avgåvo dessa sakkunniga utlåtande i ämnet. De

Förslag till
ändring i
befordringsgrunderna.

Särskilda sakkunniga
1913,

200

upptog0 därvid till behandling det principiella spörsmålet, huru ett befordringssystem
skulle kunna vinnas, som på samma gång tillgodosåge
statsintressena och tryggade den enskildes rätt samt verkade säkert och
vore enkelt att tillämpa.

I sådant hänseende uttalade de sakkunniga, att flottans underbefäls
befordringsfråga skulle få den mest tillfredsställande lösningen, om befordran
inom varje yrkesgren å vardera av flottans stationer grundades
huvudsakligast på ålderstillägg, så att en var efter viss tids väl vitsordad
tjänst skulle kunna tilldelas större lön och befordras till högre
tjänstegrad, med iakttagande dock att den högsta tjänstegraden endast
skulle besättas i mån av behov genom utnämning av synnerligen skickliga
och förtjänta underofficerare.

En lösning av befordringsfrågan efter dessa ålderstilläggsprinciper
sammanhängde emellertid mycket nära med underbefälets avlöningsförhållanden
och ansågs endast kunna upptagas till behandling i samband
med dessa. Enär det erhållna uppdraget inskränkte sig till en revidering
av gällande bestämmelser angående befordran till och inom underofficerskåren,
hade de sakkunniga ansett sig icke böra framlägga förslag till
befordringsbestämmelser uteslutande i enlighet med sålunda angivna
grunder. De sakkunnigas bestämda åsikt vore dock, att befordran till
och inom underofficerskåren icke kunde slutligt och i alla avseenden
tillfredsställande ordnas på något annat sätt.

Vidare anförde de sakkunniga följande.

Ehuru de sakkunniga icke kunnat finna annat än att befordringsförhållandena
inom underofficerskåren skulle i många avseenden utjämnas
genom ett fortsatt tillämpande av gällande bestämmelser, hade de olägenheter,
som uppstått och sannolikt komme att i än högre grad
uppstå vid bestämmelsernas praktiska tillämpning, av de sakkunniga
ansetts vara av sådan betydelse, att åtgärder borde vidtagas för att
om möjligt undanröja desamma.

I den utredning, som föregått tillkomsten av 1911 års befordringsbestämmelser,
hade framhållits den ojämnhet i befordringsutsikterna,
som uppstode genom befordran stationsvis, och hade därvid föreslagits
åtgärder till avhjälpande av denna olägenhet genom införande av befordran
inom kåren i dess helhet och överflyttning av underbefäl i mån
av behov från den ena stationen till den andra. Personalens vid underofficers-
och sjömanskårerna obenägenhet för dylik överflyttning hade
emellertid orsakat, att dessa förslag icke blivit genomförda.

Frågan syntes dock vara av vikt, särskilt med hänsyn till en möjlig
förflyttning av fartygsmaterielen mellan flottans stationer, och ansåge

201

de sakkunniga, att åtgärder borde vidtagas lör befordringsförhållandenas
utjämnande mellan stationerna. Enda möjligheten att göra detta utan förflyttning
av personal från den ena stationen till den andra med därav
orsakade kostnader för staten och olägenheter för den enskilde vore införandet
av de förut såsom önskvärda framhållna befordringsgrunderna
med ålderstillägg. Av skäl, som i det föregående angivits, hade de sakkunniga
ej upptagit dessa grunder till behandling och hade därför i sitt
förslag bibehållit befordran stationsvis.

Den ojämnhet i befordringsförhållandena, som de gällande befordringsbestämmelserna
hade till ändamål att undanröja, hade sm orsak
i underofficerskårens fördelning på olika stora yrkesgrenar och ojämn
ökning av desamma samt hade uppkommit under tillämpning av 1899
års befordringssystem.

För avhjälpande av det gällande systemets olägenheter kunde
därför icke ifrågasättas att återgå till de förutvarande bestämmelserna,
enär därigenom misstämning ånyo skulle uppstå bland dem av underbefälspersonalen,
som ej vore maskinister.

Då från maskinisternas sida framhållits, att övergången till det nya
systemet försigginge för hastigt, hade de sakkunniga undersökt, huru
befordringsförhållandena skulle bliva, om övergångsbestämmelserna ändrades
så att vid ifrågakommande befordringar de nya bestämmelserna
tillämpades var tredje eller var fjärde gång i stället för såsom nu varannan
gång. Någon mildring i övergången skulle visserligen därigenom
vinnas, men då på detta sätt också det fullständiga tillämpandet av de
nya bestämmelserna (utan övergångsbestämmelser) och den eftersträvade
utjämningen skulle fördröjas, hade de sakkunniga ansett, att dessa förslag
icke borde tagas under ytterligare prövning.

De sakkunniga hade därför nödgats på annat sätt söka lösa frågan och
därvid funnit sig böra föreslå, att befordringsförhållandena måtte utjämnas
mellan olika avdelningar och yrkesgrenar dels genom att öka den
nu såsom villkor för befordran till underofficer av 2. graden och flaggunderofficer
bestämda minimitjänstetiden (resp. 1 Va år såsom underofficerskorpral
och 2 år såsom underofficer av 2. graden), dels genom att
införa lönetillägg och befordran i flottan efter väl vitsordad tjänstgöring
för dem, vilkas befordran bleve fördröjd på grund av dåliga befordringsförhållanden.

I anslutning härtill föreslogos vissa ändringar i staterna för underofficers-
och sjömanskårerna samt staten för dagavlöning till officerare
och underofficerare vid flottan, avseende, bland annat, att manskap i
1. lönegraden, som befordrades till underofficerare av 2. graden i flottan,

202

Myndigheterna»
yttranden
över 1913 år»
förslag.

skulle erhålla visst månatligt lönetillägg ävensom att till ett antal underofficerare
av 2. graden, som utnämnts till flaggunderofficerare i flottan,
skulle få utgå dagavlöning med enahanda belopp, som tillkomme flaggunderofficerare
vid flottan.

Vidare föreslogo de sakkunniga ändringar i reglementet för marinen,
innehållande, förutom stadgandet om viss förhöjd minimitjänstetid för
befordran till och inom underofficerskåren, bestämmelser i följande avseenden.

Befordran skulle verkställas (stationsvis) inom varje av underofficersoch
sjömanskårernas avdelningar för sig.

Vid inom en avdelning uppkommen vakans skulle befordras den
äldste kompetente underofficeren av 2. graden eller underofficerskorpralen
inom avdelningen oberoende av yrkesgren, med iakttagande av att sammanlagda
antalet underofficerare och underofficerskorpraler inom varje
yrkesgren icke rubbades.

A varje avdelning borde hälften vara underofficerare och hälften
underofficerskorpraler samt en tredjedel av underofficerarna vara flaggunderofficerare.

Inom däcksavdelningen borde förhållandet mellan antalet underofficerare
och underofficerskorpraler inom respektive yrkesgrenar få variera
mellan gränserna 1 : 2 och 2:1.

Inom ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarnas yrkesgrenar
borde förhållandet mellan antalet underofficerare och underofficerskorpraler
få växla oberoende av gränser.

Såsom en fördel med de föreslagna befordringsgrunderna framhöllo
de sakkunniga, att med dem lätt skulle låta sig förena såväl en övergång
till den såsom önskvärd framhållna befordran uteslutande efter
ålderstilläggsprincipen, för den händelse densamma framdeles skulle
komma i tillämpning, som även en anordning, varigenom till grund för
befordran till underofficer lades tiden för vunnen kompetens till underofficerskorpral
i stället för tiden för utnämning till sådan grad.

Over de sakkunnigas förslag inhämtades yttranden från stationsmyndigheterna
vid flottans båda stationer, chefen för marinstaben, inspektören
av flottans övningar till sjöss samt marinförvaltningen.

Med undantag av chefen för marinstaben funno sig myndigheterna
icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag, i vad det avsåg ovan omnämnda
ändringar i befordringsföreskrifterna, och uttalades därvid allmänt,
att de från år 1911 gällande bestämmelserna, vilka visat sig i huvudsak
verka tillfredsställande i utjämningssyfte, fortfarande syntes böra bi -

203

behållas. Vid ärendets föredragning den 3 december 1915 föranledde
förslaget i nyssnämnda hänseende icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den av förenämnda sakkunniga ifrågasatta utvägen till utjämning

1 befordringsförhållandena genom införande av ålderstillägg för under- underofficersofficerare
upptogs även i likalydande underdåniga framställningar den per.oLaien.

2 juli och den 31 augusti 1913, däri maskinistunderofficerarna vid
flottans stationer i Karlskrona och Stockholm, med framhållande av behovet
av vissa löneförbättringar för dessa personalgrupper, bland annat
hemställde, att två ålderstillägg å 150 kronor till de nuvarande löneförmånerna
måtte tilläggas maskinistpersonalen inom vardera underofficersgraden
att utgå efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring inom
den grad, tillägget avsåge.

Till stöd för dessa framställningar anfördes, att ifrågavarande avlöningsform,
vilken utgjorde en sporre till ökat tjänstenit och pliktkänsla, i
stor utsträckning användes för statens och kommunernas personal. Den
tillämpades på visst sätt även för marinens officers- och sjömanskårer, i
det att för kaptener funnes två löneklasser och för personalen inom sjömanskåren
utginge olika slags ålders-(löne-)tillägg. Inom de olika underofficersgraderna
funnes däremot ingen möjlighet till erhållande av löneförhöjning
efter viss tids tjänst.

över framställningarna avgåvos yttranden av myndigheterna vid
flottans stationer ävensom av marinförvaltningen. Av de sålunda hörda
myndigheterna gjorde chefen för underofficers- och sjömanskarerna vid
Karlskrona station, med instämmande av vederbörande stationsbefälhavare,
det uttalandet, att en löneförbättring för underofficerspersonalen
borde ske i form av ålderstillägg i enlighet med de inkomna framställningarna.
I övrigt hemställde myndigheterna, att berörda framställningar
icke måtte föranleda någon annan åtgärd, än att i ett sammanhang en
utredning borde åvägabringas rörande ändrade avlöningsförhållanden icke
blott för maskinistunderofficerarna utan jämväl för flottans övriga underofficerare
och för dess manskapspersonal.

Ungefär samtidigt med nämnda framställningar avlät sjöunderofficerssällskapet
i Karlskrona den 6 augusti 1913 en underdånig skrivelse,
innefattande förslag till en fullständig omreglering av löneförhållandena
för flottans underofficerare. Härvid föreslogs, bland annat, att den nuvarande
skillnaden mellan maskinistunderofficerares och övriga underofficerares
avlöning måtte borttagas, att, samtidigt med att lönen i erforderlig
grad höjdes, dit måtte överföras de nu utgående kontanta
ersättningarna för beklädnad samt ved och ljus, den förstnämnda med

204

Myndigheternas
yttranden
över underoffi*
cerspersonalens
framställningar.

50 procents förhöjning-, att till en lönepost »dagavlöning» borde sammanföras
den nu utgående dagavlöningen samt portionsersättningen, samt
att slutligen, för likställande av flottans underofficerare med underofficerarne
vid kustartilleriet och armén, de förra måtte, intill dess tillräckligt
antal inkvarteringslägenheter kunde anordnas, få komma i åtnjutande
av inkvarteringsersättning till belopp, som verkligen täckte kostnaden
för hyra av bostad, bestående av tre rum och kök för flaggunderofficerare
och två rum och kök för underofficerare av 2. graden. Slutligen
ifrågasattes, att för underofficerarna måtte införas även avlöningsformen
»ålderstillägg» på det sätt, att två dylika tillägg till belopp av 150
kronor vartdera skulle utgå dels till underofficer av 2. graden efter
respektive 20 och 23 år i kronans tjänst samt respektive 3 och 6 års
tjänst i graden, dels ock till flaggunderofficer efter respektive 25 och 28
år i kronans tjänst samt respektive 3 och 6 års tjänst i graden, och
skulle i uttrycket »kronans tjänst» inbegripas den tid, anställning innehafts
som skeppsgosse eller vid flottans varv och verkstäder.

Över sjöunderofficerssällskapets framställning avgåvos utlåtanden av
olika myndigheter, däribland marinförvaltningen, som samtidigt hade att
yttra sig över en till sjöförsvarsdepartementet från vissa underofficerare
vid armén och marinen på uppdrag av 1913 års underofficerskongress
ingiven framställning av den 13 december samma år med liknande innehåll
som den, för vilken i det föregående redogjorts och vilken föranledde
arméförvaltningens och marinförvaltningens ovan (å sid. 167 och
170) berörda utlåtanden.

I vissa av de avgivna yttrandena uttalades den meningen, att införande
i avlöningssystemet för underofficerare av ålderstillägg innebure
en lämplig utväg att utjämna de nuvarande olikheterna i avlöningsförhållanden
inom underofficerskåren. Då emellertid frågan icke syntes
böra lösas ensamt för sig, ansågo flertalet myndigheter dess närmare
utredande böra ske först i samband med en allmän reglering av avlöningsförhållandena
för marinens personal.

1 det utlåtande i ärendet, som avgavs av chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid Stockholms station, meddelade denne, till ådagaläggande
av ojämnheterna i befordringsförhållandena inom olika yrkesgrenar,
vissa statistiska uppgifter rörande personalens inom underofficersgraderna
medelålder samt medelåldern vid befordran till respektive
grader, allt under de sista tio åren. Trots de sålunda påvisade olikheterna
ansåg emellertid kårchefen, att förut omnämnda från och med år
1911 i vederbörliga stater och reglementet för marinen införda befor -

205

dringsbestämmelser, vilka tillkommit i syfte av utjämning mellan de
olika yrkesgrenarna, alltjämt borde bibehållas. Men då av de lämnade
statistiska uppgifterna framginge, att under senaste tioårsperiod så väsentliga
skillnader kunde förekomma i avseende på levnads- och tjänstålder
vid befordran som fjorton år i levnadsåldern och femton år i tjänståldern,
fann sig kårchefen'' böra, till utjämnande av dylika skillnader, förorda
införande av ålderstillägg, att utgå efter fem års väl vitsordad tjänst
såsom respektive flaggunderofficer och underofficer av 2. graden med
300 kronor i förra fallet och 200 kronor i det senare.

Åven vad personalen i underofficers- och underofficerskorpralsgraderna
vid kustartilleriet angår medföra de nuvarande befordringsgrunderna
ojämnheter i avlöningsförhållandena. I korthet kunna de gällande befordringsgrunderna
sammanfattas sålunda.

Enligt bestämmelserna i reglementet för marinen del III indelas
underofficers- och manskapspersonalen i fem yrkesavdelningar (artilleri-,
min-, ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna). Vad manskapet
angår äro ekonomi- och hantverksavdelningarna indelade i olika yrkesgrenar;
ifråga om underofficerarna gäller dylik indelning endast inom
hantverksavdelningen (rustmästare och torpedmästare).

I staten för kustartilleriet är antalet underofficerare av 1. och
av 2. graden upptaget för kustartilleriet i dess helhet; detsamma gäller
om antalet löner för manskap inom var och en av de fyra lönegraderna.
Inom nämnda antal bestämmer Kungl. Maj:t, oberoende av
tjänstegrader, fördelningen av lönerna mellan regementen och kårer och
inom dessa mellan de olika yrkesavdelningarna. Vad hantverksavdelningen
beträffar, fördelas på nämnda sätt underofficerslönerna även mellan
de olika yrkesgrenarna. — Antalet underbefäl i manskapsgraderna är
icke i stat bestämt, enär staten för kustartilleriet endast upptager antalet
löner i de olika lönegraderna, och befordran till högre manskapsgrad sker
oberoende av huruvida lön blivit ledig i högre lönegrad. Befordran till
underofficerskorpral ävensom uppflyttning till 1. lönegraden för manskap
sker regements-(kår-)vis inom yrkesgren (yrkesavdelning).

Uppstår vakans i någon av underofficersbeställningarna av 2. graden,
fylles densamma genom befordran av en underofficerskorpral vid det
regemente eller kår, där vakansen finnes. Härvid kan den vid tillfället
äldste kompetente underofficerskorpralen vid regementet (kåren) med lön
i 1. lönegraden dock i regeln icke beräknas ifrågakomma. Det fordras
nämligen, att den, som skall utnämnas, tillhört den yrkesavdelning eller,
vad beträffar underofficerskorpral vid hantverksavdelningen, den yrkes -

Kustartilleriets
underofficerare
och
under officer skorpraler.

206

Chefen för
marinstaben
1914.

gren, vid vilken utnämningen skall ske. Befordran från underofficer av
2. till underofficer av 1. graden sker däremot oberoende av såväl regemente
(kår) som yrkesavdelning och det sålunda, att utnämningen sker
av den till befordran kompetente underofficer av 2. graden, som i
denna grad innehar högsta tjänståldern, beräknad efter dagen för anställning
i graden.

Givet är att nämnda befordringssystem medför väsentliga olikheter
i fråga om de tider, då personal, som samtidigt vunnit stadgad kompetens,
kan erhålla befordran till och även inom underofficerskåren. Bestämmelsen
att första underofficersbefordran sker regementsvis i mån av
vakans allenast inom vederbörande yrkesavdelning (yrkesgren) föranleder
nämligen, att befordringsmöjligheterna för olika personer ställa sig
väsentligen olika. Någon möjlighet för den, som länge fått vänta på
första underofficersbefordran, att senare vinna en relativt hastigare uppflyttning
till underofficer av 1. graden (såsom vid armén är fallet vid
befordran inom regemente) föreligger ej vid kustartilleriet, enär befordran
sker uteslutande efter tjänståldern i den lägre graden och oberoende
av om vakans uppstått vid det regemente eller den yrkesavdelning vederbörande
tillhör.

Något mera ingående förslag i syfte att utjämna befordringsförhållandena
för kustartilleriets personal, motsvarande dem, som framställts
beträffande personal vid flottan, har hittills icke framkommit. I angivet
syfte lärer emellertid hava tillkommit en den 30 juni 1916 fastställd
reglementsändring (reglementet för marinen del III § 25:1), innehållande
bestämmelse, att befordran till underofficer av 2. eller 1. graden i kustartilleriet
kan äga rum efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall lämnat
medgivande. Härigenom kan nämligen åstadkommas, att om befordringsutsikterna
inom viss yrkesavdelning (yrkesgren) ställa sig särskilt ogynnsamma,
en till denna grupp hörande underofficerskorpral, som först sent
når fram till lön såsom underofficer, kan på grund av sin tidigare befordran
i kustartilleriet snabbare erhålla uppflyttning till lön såsom
underofficer av 1. graden.

Sedan chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona den
5 februari 1913 avgivit förslag till viss förbättring i sjömanskårens avlöningsförmåner
samt detta förslag blivit av chefen för marinstaben och
av marinförvaltningen tillstyrkt, anmodade chefen för sjöförsvarsdepartementet,
på begäran av den s. k. andra försvarsberedningen, genom
remiss den 5 februari 1914 chefen för marinstaben att inkomma med
utredning och beräkning över kostnaderna för genomförande av den

207

ifrågasatta löneförbättringen. Vidare erhöll marinstabschefen den 23 mars
1914 i uppdrag att samtidigt med nu nämnda utredning taga i övervägande,
huruvida någon ändring i avlöningsförhållandena för underofficerare
vid flottan syntes påkallad, samt att utreda och eventuellt avgiva
förslag med avseende å särskilda förmåner till personalen vid marinen
dels under tjänstgöring vid flygning och dels vid undervattensbåttjänst.
Då det utlåtande och förslag, som marinstabschefen med anledning härav
den 15 april 1914 avgav, blivit berört i proposition (nr 158) till 1917
års riksdag angående provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen,
hava de sakkunniga ansett sig böra här omförmäla det huvudsakliga
innehållet i marinstabschefens framställning, särskilt vad angår
löneförbättring för sådan personal, som avses i föreliggande betänkande.

Vad sjömanskåren beträffar hade marinstabschefen verkställt en utredning
rörande de åtgärder, som borde vidtagas i syfte att befordran
till underofficerskorpral och till underofficer av 2. graden måtte i framtiden
kunna äga rum inom rimlig tid. I sådant avseende förordade
marinstabschefen, att tjänstetiden för sjömanskårens manskap måtte bestämmas
till i regel sex år. Till denna tjänstetid vore de från skeppsgossekåren
karlskrivna förpliktade, medan det kontraktanställda manskapet
kvarstod i tjänst blott omkring fyra år. Någon rekapitulation
av de kontraktanställda, vilket behövdes för att fylla behovet av förhandsmän,
såsom korpraler eller 1. klass sjömän, kunde ej påräknas med
mindre än att avlöningsförmånerna höjdes för de två år, som dessa
borde ytterligare behållas i tjänst. Ej blott korpraler utan även underofficerskorpraler
borde komma i åtnjutande av löneförbättring. Alltsedan
år 1907, då lönereglering för sjömanskårens manskap senast genomfördes,
hade levnadskostnaderna stegrats, och detta bleve särskilt kännbart för
det äldre manskapet, till vilket underofficerskorpralerna hörde. Hänsyn
borde också tagas till att de flesta underofficerskorpralerna vore gifta
och hade familj att försörja. Den erforderliga löneförbättringen till
underofficerskorpral borde bestå dels i höjning av den fasta lönen i 1.
lönegraden från 45 kronor till 50 kronor i månaden, dels ock i ökning
av de utgående lönetilläggen från 5 till 10 kronor i månaden, på samma
gång tiden för tillträdande av dessa lönetillägg höjdes från respektive 9
och 12 års tjänst till respektive 10 och 14 års tjänst inom sjömanskåren.
Dessutom borde, därest underofficerskorpral befordrades till underofficer
av 2. graden i flottan (jfr sid. 201 och 202), utgå ett tredje lönetillägg
av 10 kronor i månaden.

Det till manskap utgående inkvarteringsbidraget ansåg marinstabschefen
vara otillräckligt för gift personal. Då behovet av bostadsutrymme

208

borde sättas lika för en gift korpral och en gift underofficerskorpral,
föreslog marinstabschefen, att inkvarteringsbidraget skulle utgå för korpral
eller underofficerskorpral, som vore gift eller änkling eller frånskild
med minderårigt barn, med 25 kronor i månaden vid Stockholms station
och med 15 kronor i månaden vid Karlskrona station.

Vidare föreslog marinstabschefen, att särskilda yrkesarvoden måtte
få utgå ej blott till personal i undervattensbåt- och flygtjänst utan även
till artillerimatroser, beträffande vilken sistnämnda grupp svårigheter
mött vid rekryteringen.

Då underofficerskorpralernas och underofficerarnas löneförmåner
borde stå i ett lämpligt förhållande till varandra, borde en ökning av
de förras löneförmåner också åtföljas av en förbättring i de sistnämndas.
Till en början borde de nu till flottans underofficerare utgående
förmånerna beklädnadsersättning och ersättning för naturaportion ingå
i förmånerna fast lön och dagavlöning. Härvid borde dock iakttagas,
att sammanlagda avlöningen komme att bibehållas högre för maskinist
än för annan underofficer. Den omläggning av avlöningen, som marinstabschefen
sålunda föreslog, medförde emellertid blott en ringa förbättring
i underofficerarnas avlöningsförmåner. Därutöver borde enligt marinstabschefens
mening komma en förhöjning i inkvarteringsbidraget för
flaggunderofficer i Stockholm från 300 till 500 kronor och för flaggunderofficer
i Karlskrona från 240 till 300 kronor samt för underofficer
av 2. graden i Stockholm från 240 till 375 kronor och för underofficer
av 2. graden i Karlskrona från 180 till 225 kronor.

I likhet med vad marinstabschefen föreslagit beträffande vissa yrkesgrenar
av sjömanskårens manskap borde särskilda yrkesarvoden tilldelas
de underofficerare, som vore uttagna för undervattensbåttjänst och
för flygtjänst.

Åven för officerare, som fullgjorde undervattensbåttjänst eller flygtjänst,
föreslog marinstabschefen införande av särskilda yrkesarvoden.

Marinförvaltningen, som den 13 maj 1914 avgav yttrande över
marinstabschefens ifrågavarande förslag, fann detsamma i flera hänseenden
beaktansvärt, men ansåg likväl icke, att det då borde läggas till
grund för en förändrad reglering av avlöningen för flottans personal,
emedan även andra förslag i detta ämne förelåge. Enligt marinförvaltningens
tanke borde denna fråga i ett sammanhang upptagas till allsidig
utredning, innan något avgörande träffades, och utredningen utföras
av för ändamålet särskilt tillkallade sakkunniga.

209

Sedermera tillkallades enligt nådiga bemyndiganden den 11 juni
och den 19 november 1915 inom sjöförsvarsdepartementet särskilda
sakkunniga för verkställande av förberedande utredning och uppgörande
av preliminärt förslag beträffande frågan om lönereglering för marinens
personal m. in. (marinöverkommissarien* B. Boalt, kommendörkaptenen
O. Lybeck, majoren K. Rönblom och marinintendenten S. Ehlin), och
dessa sakkunniga framlade i utlåtande den 19 januari 1916 bland annat
ett detaljerat förslag till omläggning av befordrings- och avlöningsförhållandena
för marinens underofficerspersonal, grundat på löneuppflyttningar
genom ålderstillägg. Detta utlåtande, som jämväl innehöll förslag
till avlöningsreglemente för marinen, har icke varit utställt till
yttrande av marinmyndigheterna, men har från sjöförsvarsdepartementet
överlämnats till de sakkunniga för att vara tillgängligt vid fullgörandet
av nu förevarande uppdrag. 1 anledning härav torde i detta sammanhang
böra lämnas en redogörelse för utlåtandet i de delar detsamma
berör frågan om befordrings- och avlöningsförhållandena för marinens
underofficerare.

I nyssnämnda sakkunnigas uppdrag ingick, bland annat, att utreda,
i vad mån förenkling skulle kunna vinnas i de nuvarande invecklade avlöningsbestämmelserna
för marinens personal, varvid särskilt borde tagas
under omprövning, huruvida eu omläggning av marinens avlöningsförhållanden
med fördel skulle kunna ske efter förebild av reglementet för
arméns avlöning under fred.

Med anledning härav anförde de sakkunniga i sitt betänkande, att
de vid upprättandet av sitt förslag utgått från den principen, att underofficerspersonalen
vid såväl flottan som kustartilleriet borde i avlöningshänseende,
såvitt möjligt, jämnställas med motsvarande personal vid armén.
Likställighet i sådant avseende vore emellertid till följd av åtskilliga
olikartade förhållanden icke lätt att åvägabringa. Det vore nämligen icke
nog därmed, att varandra motsvarande lönegrader avlönades lika. Befordringsförhållandena
måste också ställa sig lika, och dessa påverkades
i sin ordning icke blott av proportionen mellan antalet löner i de olika
lönegraderna utan jämväl av pensionsåldern.

Vad beträffade proportionerna mellan antalet i varje lönegrad vore
vid armén den principen fastslagen, att antalet vore i regel lika mellan
de tre löneklasserna, varjämte pensionsåldern vore bestämd till 50 år.
Vid marinen vore andra proportioner fastställda och pensionsåldern vore
bestämd till 55 år.

Till ledning för bedömandet, huru de fastställda proportionerna och
pensionsåldern inverkat på befordringsförhållandena, hade de sakkun 27 -

Särskilda

sakkunniqa

1916.

210

niga infordrat vissa statistiska uppgifter, som sammanfattades i nedanstående T

a b 1 å

utvisande levnads- och tjänstålder i medeltal hos personal vid armén och marinen, vilken
under åren 1909—1913 vunnit befordran med lön på stat till nedan angivna

tjänstegrader m. m.

Beställning, till vilken	Levnadsålder.	Tjänstetid från första anställningen.
befordran skett.	Armén.	Flottan.	Kust- artilleriet.	Armén.	Flottan.	Kust- artilleriet.
Fanjunkare, flaggunderoffieer, underofficer av 1. graden.........	42 år.	43 år 7 m.	39 år 7 m.	23 år.	24 år 3 in.	20 år 9 m.
Sergeant 1. kl., underofficer av 2. graden ..........................	84 år 2 m.	33 år.	30 år 6 m.	15 år 3 m.	14 år 3 m.	11 år 7 m.
Sergeant 2. kl......................	28 år 3 m.	—	—	9 år 4 m.	—	—
Distinktionskorpral, manskap i 1. lönegraden ...........................	22 år 4Va m.	25 år 4 m.	24 år.	3 år 27a m.	6 år 11 m.	5 år 3 m.

Med ledning av den sålunda uppgjorda tablån föreslogo de sakkunniga
ett fullständigt förändrat avlöningssystem för marinens underofficerspersonal.
I detta system ingick, bland annat, att nuvarande underofficerskorpraler
borde i respektive stater uppflyttas till underofficerare
och 1. lönegraden för manskap i stället indragas, att viss tidpunkt för
vinnande av underofficersanstäflning vid marinen borde fastställas och
beräknas efter vissa års tjänst från första anställningen vid sjömanskåren
eller kustartilleriet, samt att den stampersonal av manskapet, som
vid sådan tidpunkt icke kunde vinna befordran i sin yrkesgren, borde
avskedas för att undvika, att överåriga korpraler skulle komma att finnas.

De sakkunniga ansågo, att efter genomförandet av angivna åtgärder
en fullt jämn och rättvis befordran skulle kunna ernås, om man för alla
underofficerare införde en gemensam grundavlöning och vissa ålderstillägg.

Vid grundavlöningens bestämmande borde hänsyn icke tagas till den
nu utgående förhöjningen i fasta lönen för flaggmaskinisterna eller den
högre dagavlöningen för somliga maskinistunderofficerare. Den särskilda
ersättning till maskinistpersonalen, som även för framtiden kunde finnas
behövlig, borde i stället i vederbörlig stat uppföras såsom särskilt utgående
»yrkesarvode».

211

Enligt förelaget borde antalet ålderstillägg vara fyra samt benämningen
för personalen i vederbörande reglementen vara, för underofficer
utan ålderstillägg underofficer av 2. graden, för underofficer med 1, 2 eller
3 ålderstillägg underofficer av 1. graden samt för underofficer med 4
ålderstillägg fiaggunderoflicer. Nuvarande flaggunderofficerare och underofficerare
av 2. graden skulle alltså hänföras till respektive flaggunderofficerare
och underofficerare av 1. graden, medan till underofficerare av
2. graden skulle räknas de nuvarande underofficerskorpralerna.

Sattes tidpunkten för vinnande av fastare befälsanställning vid marinen
till 7 års tjänst från företa anställningen vid sjömanskåren eller
kustartilleriet, syntes tidpunkten för slutavlöningen böra sättas så, att
densamma uppnåddes efter 23 års tjänst eller vid den tid, då underofficerare
vid armén enligt statistiken befordrades till fanjunkare. Emellan
tillträdet av begynnelseavlöningen och slutavlöningen komme följaktligen
att ligga 16 år, som lämpligen kunde indelas i fyra lika långa perioder
med olika avlöning i form av fyra ålderstillägg. V ad beloppen beträffade,
syntes begynnelseavlöningen böra uppgå till underofficerskorprals
nuvarande sammanlagda förmåner vid helt års tjänstgöring i land, vilka
kunde beräknas till omkring 1,400 kronor, om däri inberäknades uppmuntringspenningar
och inkvarteringsbidrag samt naturaförmåner, och
slutavlöningen icke understiga flaggunderofficers nuvarande avlöning,
med tillägg av viss ökning i inkvarteringsbidraget.

Enär av marinens underofficerspersonal de vid flottan anställda
vore sämre lottade än arméns i det avseendet, att, medan de senare i
regel åtnjöte bostad in natura med ett avdrag, som icke motsvarade de
verkliga hyresutgifterna, de förra måste själva skaffa sig bostad, vore
det nämligen nödvändigt, att inkvarteringsbidraget för de föreslagna
underofficerarna av 1. graden och flaggunderofficerarna höjdes över
lägsta inkvarterings- och servisbidraget för sergeant vid armén med
förslagsvis 100 kronor, vilket belopp borde ingå i första ålderstillägget.
Nämnda höjning av inkvarteringsbidraget ansågo de sakkunniga böra
för likställighetens skull upptagas icke blott för flottans utan även för
kustartilleriets underofficerare, oaktat de sistnämnda i regel åtnjöte
bostad in natura. För dem, som åtnjöte sådan, skulle någon aviöningsförbättring
icke komma till stånd genom inkvarteringsbidragets höjning,
enär de sakkunniga tänkt sig, att denna höjning fullständigt skulle motsvaras
av en ökning av det avdrag å avlöningen, som borde göras för
bostaden.

Ålderstilläggen borde jämnt fördelas på de 16 år, som läge mellan
begynnelse- och slutavlöningen, samt fastställas till lika belopp.

212

I enlighet med nämnda uttalanden avgåvo de sakkunniga statförslag
för underofficerarna vid flottan och kustartilleriet, i vilka för vederbörligt
antal underofficerare avlöningen upptogs sålunda: lön 490 kronor,
inkvarteringsbidrag 180 kronor, dagavlöning å 2 kronor eller 730
kronor, alltså sammanlagt 1,400 kronor. Härtill hörde en så lydande
anmärkning: »Efter 4, 8, 12 och 16 års väl vitsordad tjänst ökas
lönen varje gång med 300 kronor; dock under förutsättning för första
ålderstillägget av befordran till underofficer av 1. graden och för
fjärde ålderstillägget av befordran till flaggunderofficer. Av första ålderstillägget
utgår 100 kronor såsom inkvarteringsbidrag.»

Med stöd av framlagda beräkningar anförde de sakkunniga, att det
föreslagna avlöningssystemet för varje man medförde ungefär samma
avlöningsförmåner, som nu utginge vid armén. Härav skulle följaktligen,
under förutsättning av samma pensionsålder och samma proportioner
i de olika lönegraderna, nästan icke betingas annan utgiftsökning
än den, som följde av det föreslagna högre inkvarteringsbidraget.

Till motivering av sitt förslag yttrade de sakkunniga vidare följande.

Dagavlöning utginge nu med varierande belopp. För att erhålla
en gemensam enhetskostnad hade i förslaget dagavlöningen upptagits till
2 kronor. I realiteten hade åtskillnaden mellan dagavlöning och övriga
avlöningsförmåner icke annan betydelse, än att under viss ledighet från
tjänstens fullgörande avdrag å avlöningen skulle ske med dagavlöningens
belopp.

Den nuvarande skillnaden i staterna mellan underofficerskorpral och
underofficer hade icke ansetts böra vidare bibehållas vare sig vid flottan
eller vid kustartilleriet. Redan nu förefunnes icke dem emellan någon
militär olikhet i avseende å tjänstgöringens art. Tvärtom vore i militärt
hänseende likheten genomförd även i avseende å benämningarna. Efter
ett bifall till förslaget förefunnes icke heller någon annan åtskillnad i
avseende å avlöningen än den olikhet antalet tjänstår medförde i ett
avlöningssystem med ålderstillägg. Av dessa skäl hade såväl de nuvarande
underofficerskorpralerna som underofficerarna i båda graderna
sammanförts under en gemensam rubrik i staten: underofficer.

Härmed hade dock icke avsetts, att någon annan förändring skulle
vidtagas i avseende å underofficerskorpralernas tjänsteställning och pensionsförhållanden
än den, som föranleddes därav, att avlöningsanslaget
icke vidare upptoge ett visst antal underofficerskorpraler och lika många
underofficerare, samt därav följande möjlighet för underofficerskorpral
att utan hinder av den begränsning, antalet underofficersbeställningar i

213

nu gällande stater innebure, efter fyra års väl vitsordad tjänstgöringkomma
i samma tjänsteställning, som underofficer nu innehade. 1 detta
avseende hade likställighet med förhållandena vid armén icke kunnat vinnas.
Sådan likställighet förutsatte, att befordran till underofficer vid armén
kunde ernås omkring två år tidigare än nu vore fallet. Om emellertid
de föreslagna avlöningsgrunderna genomfördes jämväl för arméns personal,
syntes de sakkunniga full likställighet kunna utan olägenhet åvägabringas.

Uriderofficerskorpral vore nu anställd enligt bestämmelserna i reglementet
för marinen. Vid enahanda anställning enligt nya staten syntes
konstitutorial väl kunna för honom utfärdas, men med sådant innehåll,
att de nuvarande anställningsvillkoren bibehölles. Vid den prövning av
hans tjänstgöringsförhållanden, som måste senast efter fyra år företagas,
torde vederbörande stationsbefälhavare eller beträffande kustartilleriet dess
chef böra avgöra, huruvida första ålderstillägget kunde tilldelas honom
och åt honom i sammanhang därmed tillförsäkras nuvarande underofficers
anställningsvillkor och fullmakt. Ordalydelsen i nämnda konstitutorial
vore huvudsakligen en militär fråga och torde följaktligen böra
fastställas i kommandoväg.

Sista ålderstillägget syntes de sakkunniga icke böra tillerkännas
annan än den, som gjort sig förtjänt av och erhållit befordran. Åt
sin åsikt rörande rätt till första och sista ålderstillägget hade de sakkunniga
givit uttryck i en anmärkning vid staterna (jfr sid. 212).

Av de sakkunniga åberopade beräkningar gåve vid handen, att
pensionsåldern, 55 år, för underofficerspersonalen vid marinen icke medförde
högre utan betydligt lägre kostnader än en pensionsålder av 50 år
skulle föranleda. I avseende å proportionerna mellan antalet underofficerare
i de olika graderna måste däremot den högre pensionsåldern
medföra betydliga förändringar, om likartad befordran snille ernås.

Förslaget utginge från den förutsättningen, att marinens och arméns
underofficerspersonal borde vara likställd i avseende å både avlöning och
tjänstegrad efter lika antal tjänstår. Detta syntes de sakkunniga också vara
nödvändigt med hänsyn till den gemensamma tjänstgöring, som ägde
rum mellan marinens, särskilt kustartilleriets, och arméns personal.

Med nu gällande proportioner (1:1:1) mellan de tre underofficersgraderna
vid armén komme vid en sammanlagd tjänstetid, från och
med åttonde tjänståret, av 24 år att på varje grad falla 8 tjänstår,
vadan den högsta graden uppnåddes efter 16 år av nämnda tid och efter
23 år från första anställningen. Och då denna anställning skedde vid 19
års ålder, komme befordran till fanjunkargraden att äga rum vid 42 års

214

ålder, allt genomsnittligt. Med tillämpning av förslagets avlöningsstat i
anslutning till dessa grunder för befordran inom tjänstegraderna skulle
slutavlöningen komma att utgå till Vs av underofficerspersonalen.

Första anställningen vid marinen skedde i genomsnitt vid 18''/» åra
ålder. Om man ville bibehålla genomsnittlig befordran till den högsta
tjänstegraden efter 23 års tjänst från första anställningen eller vid 41Vs
års ålder, måste den 5 år längre tjänstetiden vid marinen medföra, att
av de 291/» årskontingenterna icke mindre än 131 /2 uppnått nämnda
ålder och således bleve befordrade till flaggunderofficerare. Detta syntes
de sakkunniga emellertid fullt rättvist. Skulle det av militära skäl befinnas
önskvärt, att antalet inom flaggunderofficersgraden minskades,
kunde detta ske med bibehållen likställighet med armén och full rättvisa
mot personalens avlöningsanspråk allenast därigenom, att likställigheten
fullföljdes även i avseende å pensionsåldern. Ur kostnadssynpunkt åter
vore det fördelaktigare för statsverket att bibehålla den nuvarande pensionsåldern
vid marinen och därav följande jämförelsevis betydligt större
antal personal med slutavlöning enligt förslaget.

Delaktighet i flottans pensionskassa syntes de sakkunniga icke böra
beredas underofficer å den föreslagna staten, förrän han nått de anställningsvillkor,
som nu gällde för underofficer av 2. graden eller enligt
förslaget underofficer av 1. graden (efter erhållet första ålderstillägg).

Därest det nu föreslagna avlöningssystemet för underofficerskårerna
vid marinen genomfördes, måste därav följa, att avgång inom viss
tjänste- eller yrkesgren ersattes med befordran till samma tjänste- eller
yrkesgren. Och följaktligen kunde varje sådan gren hållas fulltalig utan
någon inbördes olikhet i befordringsförhållandena. Däremot komme
korpralernas utsikter att vinna anställning såsom underofficerare att bliva
beroende av avgången inom den tjänste- eller yrkesgren, envar av dem
valde för sin utbildning. Enda utvägen att undvika överårig personal
vore följaktligen att avskeda de korpraler, som icke kunde nå befordran.
Tidpunkten härför föresloge de sakkunniga till sju år efter första anställningen
vid sjömanskåren eller vid kustartilleriet.

Övergången till den föreslagna nya staten ansåges av de sakkunniga
böra föranleda till särskilda bestämmelser.

Att de nuvarande underofficerskorpralerna på stat skulle äga tillgodoräkna
sig sina tjänstår efter utnämningen för åtnjutande av ålderstillägg,
syntes ligga i sakens natur. Men därmed syntes det icke
kunna få stanna. Ty i så fall skulle den underofficerskorpral, som
länge fått vänta på sin utnämning till sådan beställning, men sedermera
nått gynnsamma utsikter till underofficersbefordran, komma i den be -

2L5

lägenhet, att, ehuru han flera år åtnjutit lägre avlöning än den nu föreslagna,
han likväl kornme att berövas den jämförelsevis nära liggande
utsikten till avlöning såsom underofficer av 2. graden enligt gällande
stat för att få tillträda eu grundavlöning med ålderstillägg å sammanlagt
lägre belopp. Dessutom skulle han icke komma i åtnjutande a\
ökningen i inkvarteringsbidraget. Rättvisan syntes fördenskull fordra,
att underofficerskorpral finge vid övergång från den nuvarande till den
föreslagna staten tillgodoräkna sig väl vitsordad tjänstetid utöver sju
år från första anställningen vid sjömanskåren eller vid kustartilleriet.

Den, som redan åtnjöte underofficers av 2. graden avlöning, kunde
vid övergång till den föreslagna staten komma att få vidkännas minskning
i sina avlöningsförmåner, om icke särskilda övergångsbestämmelser
meddelades. För att tillförsäkra varje underofficer på nuvarande
stat lika stora förmåner som nu med tillägg av den föreslagna ökningen
i inkvarteringsbidraget för den, som icke innehade bostad i kronans hus,
föreslogo de sakkunniga följande övergångsbestämmelser:

»I avseende å rätt till ålderstillägg anses underofficer av 2. graden
å äldre stat hava vid sin utnämning till denna beställning fullgjort
förutsättningarna för åtnjutande av ett ålderstillägg, och äger, om
han icke på grund härav är berättigad till högre ålderstillägg, omedelbart
tillträda andra ålderstillägget jämte en lönefyllnad av 155 kronor,
att årligen utgå såsom lön, intill dess han tillerkännes tredje ålders tiliägget.

D . ... ....

Den sålunda föreslagna lönefyllnaden räckte till att utjämna skillnaden
mellan underofficers av 2. graden sammanlagda avlöningsförmåner
enligt äldre stat å ena sidan och den föreslagna statens grundavlöning
med två ålderstillägg å andra sidan. För den underofficer av
2. graden, som nu hade sjötjänstgöring under en större del av året,
skulle en mindre lönefyllnad vara tillräcklig. Men då skillnaden vore
obetydlig, hade de sakkunniga ansett sig böra jämväl i detta avseende
föreslå likställighet mellan samtliga underofficerare vid marinen.

Flaggunderofficer måste givetvis äga att omedelbart tillträda samtliga
ålderstilläggen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (sid. 58, 196 och 209),
hava i särskilda under åren 1904 och 1916 avgivna utlåtanden med dels
förslag till ändrad organisation av flottans sjömanskår dels preliminärt
förslag beträffande frågan om lönereglering för marinens personal m. m.
oj orts uttalanden i syfte att förbättring i befordringsförhållandena för
det nuvarande manskapet i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) måtte

Fråga om
underofficer
skor pr al ers
uppflyttning
till underofficersbeställningar.

216

åvägabringas genom inrättande på stat av nya underofficersbeställningar.

Frågan härom har jämväl berörts i samband med vissa under de
senare åren gjorda utredningar rörande förändrade grunder för pensionering
av marinens stammanskap.

Sålunda uttalade särskilda år 1912 tillkallade sakkunniga, som hade
att utreda frågan om höjning av underhåll och pensioner till avskedat
manskap vid armen och flottan, i ett den 8 juni 1916 avgivet betänkande
som ett önskemål, att underofficerskorpralerna, vilka i regel gjorde
underofficers tjänst och i stat sammanfördes med underofficerarna, men
enligt gällande bestämmelser hänfördes till manskap och bure manskaps
uniform, måtte erhålla underofficers grad och militärt likställas med
sergeanter av 2. klassen vid armén. Över de sakkunnigas förslag hördes
bland andra myndigheter statskontoret, som i sitt utlåtande i ärendet
ifrågasatte, huruvida icke den föreliggande pensioneringsfrågan skulle
på lämpligaste sätt erhålla sin lösning därigenom, att — även om icke
hela gruppen av underofficerskorpraler befunnes böra erhålla underofficers
grad — åtminstone de, som kvarhölles i tjänst för fyllande av
vissa mera krävande befattningar vid marinen, befordrades till underofficers
grad under lämplig benämning. Marinförvaltningen ansåg, att
vad statskontoret sålunda föreslagit beträffande pensionsfrågans lösning
genom uppflyttning av underofficerskorpraler till underofficers grad
vore beaktansvärt samt att utredning i sådan riktning syntes böra åvägabringas.
‘

I anledning av myndigheternas yttranden tillkallades, jämlikt
Kungl. Maj.ts deri. 9 februari 1917 givna bemyndigande, nya sakkunniga
för att biträda vid ytterligare granskning av frågan om "förhöjning av
pensionerna för marinens värvade manskap jämte därmed i ''samband
stående frågor. I avgivet utlåtande erinrade sistnämnda sakkunniga, att
en stor del av manskapet, tillhörande 1. lönegraden, underofficerskorpraler,
i regel gjorde underofficers tjänst. Med hänsyn till detta
förhållande och till angelägenheten av att genom förbättrade befordringstur
underlätta rekryteringen måste det framstå såsom ett önskemål,
att vid marinen inrättades en ny lägre underofficersgrad, motsvarande
den underofficersgrad vid armén, som omfattade sergeanter av 2. klassen.
Till en sådan ny underofficersgrad skulle i mån av ledighet befordras
underofficerskorpral, som i‘ sådan egenskap med goda vitsord tjänstgjort
under viss tid. Denna organisationsfråga vore emellertid icke föremål
för den utredning, som anförtrotts åt de sakkunniga; men nämnda förhållande
gåve stöd åt de sakkunnigas uppfattning, att från organisa -

217

tionens synpunkt icke funnes något att erinra mot att, på sätt statskontoret
ifrågasatt, pensioneringen ordnades genom att vissa manskapsbeställningar
förändrades till befattningar med delaktighet i llottans
pensionskassa. För organisationens genomförande ansåge de sakkunniga,
att för de befattningar, som vore av beskaffenhet att medföra utövande
av visst förmanskap över militär personal, såsom vissa befattningar i
kasern- och kompanitjänst med åliggande att upprätthålla ordning i
läsrum in. m., och vilka befattningar nu i regel innehades av underofficerskorpraler,
borde inrättas en ny lägre underofficersgrad och dit
från manskapskåren överflyttas ett erforderligt antal befattningshavare
under benämning av underofficer av 3. graden. Då i detta sammanhang
icke syntes kunna bliva fråga om någon lönereglering i egentlig
mening, ansåge de sakkunniga avlöningen för sådan underofficer icke
böra avsevärt överstiga vad en underofficerskorpral nu högst åtnjöte i
avlöning. Vidare sjmtes avlöningen böra till sina olika beståndsdelar
avpassas i enlighet med vad som gällde i fråga om avlöningsförmåner
för redan befintliga underofficersgrader vid flottan och kustartilleriet.
För befordran till underofficer av 3. graden vid marinen borde
fordras väl vitsordad tjänstgöring under viss tid, exempelvis 4 år, såsom
underofficerskorpral.

De sakkunniga framhöllo vidare, att denna fråga med hänsyn till
sin beskaffenhet icke syntes kunna till avgörande upptagas, innan yttranden
däröver avgivits av marinens myndigheter. Fn ingående kännedom
om förhållandena inom såväl marinens underofficerskårer som sjömanskåren,
respektive kustartilleriets manskapskår, erfordrades nämligen
för att närmare utforma detaljerna av den nya organisationen ävensom
uppgöra förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande reglementen
och stater, som kunde anses erforderliga. Enligt de sakkunnigas förmenande
skulle ett uppskov med organisationsfrågan till 1918 års riksdag
icke innebära någon avsevärd olägenhet, utan fast hellre, därest till
dess kunde tagas i övervägande, huruvida icke den föreslagna nya
underofficersgraden lämpligen borde i betydlig mån vidgas för att i sig
upptaga ytterligare en del av underofficerskorpralerna, medföra den fördelen,
att frågan i hela sin vidd sålunda kunde föreläggas 1918 års
riksdag.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 16 april 1917
uttalade föredragande departementschefen, att från organisationens synpunkt
icke syntes vara något att erinra mot att till lägre underofficersgrad
överflytta vissa befattningar, för vilkas innehavare pensionering
måste anordnas, utan fast hellre borde anses, att ifrågavarande befatt 28 -

218

ningar därigenom komme att intaga en önskvärd ställning och komme
på sin rätta plats i organisationen. Beträffande de närmare detaljerna av
den föreslagna organisationsförändringen borde ärendet för förslags avgivande
överlämnas till marinens myndigheter, varvid jämväl borde
tagas i övervägande, huruvida icke, på sätt av 1917 års sakkunniga
framhållits såsom önskvärt, ytterligare någon del av underofficerskorpralsbefattningarna
borde överflyttas till den nya lägre underofficersgraden.
Det vore emellertid departementschefens förhoppning, att förslag i ämnet
skulle kunna föreläggas 1918 års riksdag. Utan hinder av sådant uppskov
med nu berörda del av ärendet borde emellertid frågan i övrigt
föreläggas 1917 års riksdag, särskilt i syfte att snarast möjligt måtte
kunna ur manskapskåren utmönstras personal, som icke längre vore
tjänstduglig.

I enlighet med departementschefens sålunda avgivna yttrande avlät
Kungl. Maj:t den 16 april 1917 till riksdagen proposition (nr 268), däri
Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att — under förutsättning att vad som
funnes stadgat om rätt till fortfarande anställning för visst manskap vid
marinen upphävdes i fråga om det manskap, som efter ingången av år
1918 vunne anställning — godkänna vissa ändrade grunder för pensionering
av marinens stammanskap.

I skrivelse den 12 juni 1917 framhöll riksdagen till en början,
hurusom med förslaget avsåges särskilt sådan personal, som uppnått 50
levnadsår och, ehuru rätt till pension redan inträtt, av barmhärtighetsskäl
tillåtits kvarstå i tjänst, enär de reglementerade pensionerna vore
så obetydliga, att de i ingen mån kunde bereda avskedad personal
nödtorftig bärgning. Vidare anförde riksdagen, att riksdagen, som för
sin del fann starka skäl föreligga för tillgodoseende av nämnda åldringars
intressen, ansåg detta kunna ske genom framställning till riksdagen om
beviljande åt dem av lämpligt avvägda tilläggspensioner. Pensioneringsfrågan
i sin helhet för marinens stammanskap hade ett givet sammanhang
med den tilltänkta organisationsfrågan och borde därför icke
lösas i och för sig utan i samband med denna senare fråga. Då riksdagen
alltså icke för det dåvarande, innan organisationsfrågan blivit
fullt utredd, kunde taga bestämd ställning till de olika pensionsförslagen,
avslog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag om nya grunder för pensionering
av marinens stammanskap.

Infordrade yttranden rörande bland annat spörsmålet om överflyttande
till den ifrågasatta lägre underofficersgraden av någon del av de nuvarande
underofficerskorpralsbefattningarna hava sedermera avgivits dels
av chefen för marinstaben den 10 september 1917, dels gemensamt av

219

marin.förvaltningen och nämnda chef den 26 januari 1918. I sistberörda
yttrande har anförts bland annat följande:

Frågan om överflyttande till en lägre underofficersgrad av någon del
av de nuvarande underofficerskorpralsbeställningarna vore icke blott av
stor ekonomisk utan även av organisatorisk och praktisk betydelse med
stor räckvidd. Ur militär synpunkt förelåge emellertid icke något behov
av en ny tjänstegrad inom underofficerskåren, och man borde vid Irågans
bedömande beakta önskvärdheten av att några avsevärda organisatoriska
olägenheter icke uppstode. Därest endast någon del av de nuvarande
underofficerskorpralsbeställningarna överflyttades till den nya
underofficersgraden, skulle sådana olägenheter uppkomma, och på detta
sätt bleve ej heller frågan om de i sjömanskåren kvarstående underofficerskorpralernas
ekonomiska ställning löst. Däremot syntes skäl föreligga
att till underofficerskåren överflytta samtliga underofficerskorpraler.
Under förutsättning att de underofficerskorpraler, som överflyttades till
den nya underofficersgraden, komme att intaga samma militära ställning
i övrigt såväl ombord som i land samt bestrida samma tjänstebefattningar
som hittills, hade därför myndigheterna intet att erinra emot en
sådan överflyttning av samtliga underofficerskorpralsbeställningar.

På den nya underofficersgraden skulle då komma att tillämpas •
undantagandes de löne-, pensions- och uniformsbestämmelser, som kunde
komma att utfärdas för den nya graden — samtliga för underofficerskorpraler
nu gällande föreskrifter. Oavsett fördelen av förbättrad ekonomisk
ställning för underofficerskorpralerna, skulle på detta sätt även
manskapets pensioneringsfråga i sin helhet bliva löst. — Den nuvarande
rätten för underofficerskorpral ävensom korpral, som uppfyllt fordringarna
för befordran till underofficerskorpral, att efter förloppet av de år, under
vilka han är skyldig att i tjänsten kvarstå, fortfarande bibehålla sin
anställning vid sjömanskåren eller kustartilleriet borde enligt myndigheternas
mening upphävas. — I avseende å sättet för anställning i den
nya underofficersgraden föreslogo myndigheterna, att underofficer av 3.
graden måtte tillsättas med konstitutorial och efter tre år, därest han
ansåges besitta de erforderliga egenskaperna, erhålla fullmakt å beställningen.
_ .

Genom remiss den 12 februari 1918 hava handlingarna i detta
ärende överlämnats till de sakkunniga för avgivande av underdånigt utlåtande
(se sid. 294).

220

IV. Inkomna framställningar.

Jämte de handlingar, som tillhöra Kungl. Maj:ts propositioner till
1917 års riksdag angående provisorisk lönereglering för viss personal
vid lantförsvaret och marinen, har till de sakkunniga, för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, överlämnats ett större
antal framställningar från olika militära och civilmilitära myndigheter,
personalgrupper och enskilda beställningshavare. Under fortgången av
de sakkunnigas arbete har därjämte ett antal dylika framställningar
ingivits omedelbart till de sakkunniga. Ifrågavarande framställningar,
som äro förtecknade i bil. II vid detta utlåtande, åsyfta i huvudsak
dels genomförande av en definitiv lönereglering, innebärande mer eller
mindre fullständig omläggning av de nuvarande avlöningsförhållandena,
dels utverkande av partiella löneförbättringar i olika former, beträffande
såväl ordinarie avlöning som ock den s. k. tillfälliga avlöningen
vid armén och andra särskilda förmåner, dels ock beredande
av mera tillfällig hjälp att utgå vare sig såsom dyrtidstillägg eller i
annan form.

Då de sakkunniga ej hava att framlägga fullständigt förslag till en
definitiv lönereglering utan måste inskränka sig till att angiva konturerna
för en sådan samt frågan om särskilda åtgärder till mötande av
den nu rådande dyrtidens tryck ej heller ansetts falla inom området för
de sakkunnigas uppdrag, har det ej synts de sakkunniga lämpligt att
mera ingående redogöra för innehållet i de inkomna framställningarna.
Några av dessa hava berörts i de föregående delarna av de sakkunnigas
utlåtande, och i det följande komma vissa andra framställningar att omförmälas,
i den mån de ansetts vara av betydelse för behandlingen av
särskilda spörsmål.

221

V. De sakkunnigas utlåtande och förslag.

Inledning.

Enligt det uppdrag, som lämnats de sakkunniga, åligger det dem
att verkställa utredning och utarbeta förslag rörande tillfällig löneförbättring
från och med år 1918 för viss personal vid armén och marinen.

Det första spörsmål, som härvid framställer sig till besvarande, är
frågan om vilka särskilda grupper av arméns och marinens talrika personal
böra bliva delaktiga av den ifrågasatta löneförbättringen och vilka
personalgrupper icke lämpligen böra bär komma i betraktande. De sakkunniga
hava vid bedömandet av denna fråga givetvis måst taga hänsyn
till den begränsning i förevarande avseende, som tillämpats i de av
vederbörande ämbetsverk år 1917 framlagda förslagen ävensom i de
propositioner, som i ärendet avlätos till samma års riksdag.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att frågan om tillfällig
löneförbättring för personal vid armén först upptogs i en den 8 december
1916 av arméförvaltningen till Kungl. Maj:t avlåten framställning i
ämnet. I densamma föreslog arméförvaltningen, att dylik löneförbättring
måtte från och med år 1917 beredas följande grupper av personal med
avlöning från anslag under fjärde huvudtiteln, nämligen:

1) militär och civilmilitär personal, i vars avlöning enligt stat inginge
lön och dagavlöning, dock med undantag för dels viss personal,
som icke både ständig tjänstgöring sig ålagd, såsom personal på reservstat,
dels ock personal av manskapsgrad;

2) innehavare av befattningar, vilkas avlöning vore av Kungl.
Maj:t och riksdagen bestämd samt utgjordes antingen av allenast arvode
eller av arvode jämte andra naturaförmåner än kost och vilka toge
innehavarnas hela arbetstid i anspråk; samt

3) civila befattningshavare (vid lantförsvarsdepartementet, arméförvaltningen,
generalstaben, de militära undervisningsverken m. fl. institutioner),
vilkas avlöningsförmåner i sin helhet eller åtminstone i huvudsak
reglerats enligt de för de civila ämbetsverken i allmänhet tillämpade grunder.

I marinförvaltningens skrivelse den 14 december 1916, däri förslag
framlades om tillfällig löneförbättring från och med år 1917 för perso -

TJpjpdragets
begränsning
med avseende
å särskilda
personalgrupper.

222

nal vid marinen, följdes i huvudsak arméförvaltningens nyssberörda förslag,
dock med det väsentliga undantaget, att löneförbättringen ansågs
böra tillkomma jämväl underofficerskorpralerna och viss annan del av
marinens manskap.

Till grund för framställningen i denna del åberopade marinförvaltningen
den omständigheten, att vid armén endast sällsynt torde förekomma,
att personer, vilka icke uppnått underofficers grad, bildat familj.
Följden bleve, att manskap vid armén i allmänhet åtnjöte sitt underhåll
in natura, vadan detta manskap icke ansetts böra ifrågakomma vid förslag
till löneförbättring på grund av rådande dyrtid. Annorlunda vore
förhållandet med till manskapsklassen hörande underofficerskorpraler
vid flottan och kustartilleriet och en del korpraler vid flottan, vilka icke
vore inkasernerade. Dessa vore i regeln familjeförsörjare. I följd härav
hade det synts marinförvaltningen föreligga fullgoda skäl att i fall av
förslag till löneförbättring jämväl medtaga såväl marinens underofficerskorpraler,
vilka med hänsyn till sin tjänstgöring kunde jämnställas med
sergeanter av 2. klassen vid armén, som ock flottans gifta eller eljest
försörjningspliktiga korpraler.

Sedan emellertid armé- och marinförvaltningarna, enär avsett vore
att till riksdagen avlåta proposition om beredande av ett särskilt krigstidstillägg
för år 1917 för befattningshavare i statens tjänst, genom beslut
den 13 januari 1917 anbefallts att skyndsamt verkställa utredning och
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till provisorisk lönereglering från
och med år 1918 för den i ämbetsverkens nyssnämnda skrivelser omhandlade
personal, med undantag av civila befattningshavare i de båda
försvarsdepartementen samt i armé- och marinförvaltningarna, avgåvo
ämbetsverken respektive den 1 och 5 mars 1917 särskilda förslag i ämnet.
Därvid hade ämbetsverken funnit sig böra undantaga, förutom berörda personal
i försvarsdepartementen samt armé- och marinförvaltningarna, jämväl
övrig personal, som avlönades enligt de för de civila ämbetsverken i allmänhet
gällande grunder. Vad beträffar personal, avlönad från medel
under fjärde huvudtiteln, ifrågasattes sålunda icke någon lönereglering för
professorn och krigsarkivarien vid generalstaben samt vaktmästare vid staber,
militära läroverk m. fl. institutioner. I fråga åter om personal, avlönad
från medel under femte huvudtiteln, undantogos extra biträde och vaktmästare
i marinstaben, vaktmästare vid sjökrigshögskolan, lektor, lärare,
vaktmästare och portvakt vid sjökrigsskolan, rektor och lärare vid skeppsgosseskolan,
lärare vid marinintendentskolan, advokatfiskal i Karlskrona,
vaktmästare vid marinintendenturkåren, marinens ecklesiastikstat, sjökarteverkets
civila personal, inspektören för navigationsskolorna, före -

223

ståndare och lärare vid dessa skolor ävensom föreståndare och assistent
vid nautisk-meteorologiska byrån.

Den personal, som enligt ämbetsverkens förslag skulle komma i
åtnjutande av avlöningsförbättring, utgjordes av följande grupper:

1) vid armén:

a) officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat, i vilkas
avlöning ingå lön och dagavlöning;

b) bataljonsläkare vid fältläkarkåren;

c) innehavare av befattningar, vilkas avlöning är av Kungl. Maj:t

och riksdagen bestämd samt utgöres antingen av allenast arvode eller
av arvode jämte andra naturaförmåner än kost och vilka taga innehavarnas
hela arbetstid i anspråk; till denna grupp hörde enligt en av
arméförvaltningen uppgjord förteckning: rullfö ringsbefälhavare, rull föringsofficer,

rullföringsbiträde, kommendant i Stockholm och å Karlsborg,
bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben, garnisonspastor å
Karlsborg och i Boden, underläkare och amanuens samt apotekare vid
garnisonssjukhuset i Stockholm, sjukhusväbel vid garnisonssjukhusen i
Boden och å Karlsborg, fodermarsk vid ridskolan, maskinist vid krigshögskolan,
vid artilleri- och ingenjörhögskolan samt vid garnisonssjukhusen
i Stockholm och i Boden, maskinist- eller eldarbiträde vid nyssnämnda
sjukhus, tvättpiga samt gårdsdräng och portvakt vid garnisonssjukhuset
i Stockholm ävensom vaktmästare vid kommendantskapet i
Stockholm;

2) vid marinen:

a) officerare och underofficerare på aktiv stat samt underofficerare
på månadslönarstat;

b) underofficerskorpraler;

c) gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler vid flottan; .

d) samtliga befattningshavare vid mariningenjörkåren (mariningenjörsstipendiater
ej inräknade), marinintendenturkåren (med undantag av
advokatfiskalen i Karlskrona och vaktmästare) och marinläkarkåren (med
inräknande av marinläkarstipendiaterna); samt

e) följande arvodestagare: personalen vid flottans poliskår, marinstabens
bibliotekarie, sjömil fö ringsbefälhavare och sjömil förin gsbiträden
samt musikdirektörerna vid flottans stationer.

I Kungl. Maj:ts propositioner (nr 154 och 158) till 1917 års riksdag
gjordes icke några avvikelser från de gränser, ämbetsverken uppdragit
beträffande den personal, varå den provisoriska löneregleringen

224

Allmänna

synpunkter.

vore avsedd att tillämpas. Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen innebar
således, att den provisoriska löneregleringen skulle tillgodokomma samma
personal, som upptagits i ämbetsverkens särskilda framställningar.

De sakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida den tillfälliga
löneförbättring, som av de sakkunniga föreslås, borde omfatta
någon eller några personalgrupper utöver dem, å vilka armé- och marinförvaltningarnas
i mars 1917 avgivna förslag hade avseende, eller
huruvida tilläventyrs någon del av den personal, som upptogs i ämbetsverkens
förslag, nu icke borde ifrågakomma. Härvid hava de sakkunniga
kommit till det resultatet, att de grunder, på vilka armé- och marinförvaltningarnas
förslag i förevarande hänseende vilade och vilka även
vunno tillämpning i de till riksdagen avlåtna propositionerna, fortfarande
i allt huvudsakligt böra följas.

Sålunda hava de sakkunniga ansett sig icke böra medtaga bland
annat den personal, som tillhör arméns eller marinens reservstater eller
reserver. Då nämligen för all sådan personal tjänstgöringsskyldigheten
är av rätt begränsad omfattning, har någon förbättring av denna personals
avlöningsförhållanden icke ansetts vara i den mån av behovet
påkallad, att frågan härom bör upptagas i samband med den tillfälliga
löneförbättring, som nu är å bane.

Den olikhet i avseende å armén och marinen, som i ämbetsverkens
förslag och 1917 års propositioner förefanns härutinnan, att, medan vid
armén all manskapspersonal undantogs från den ifrågasatta löneregleringen,
vid marinen viss del av manskapet ansågs höra bliva delaktig
av densamma, hava de sakkunniga på de skäl, som av marinförvaltnino-en
anförts, ansett sig höra bibehålla. Av marinens manskap behandlas emellertid
i föreliggande utlåtande endast underofficerskorpralerna (manskap
i l- lönegraden); beträffande vissa av flottans korpraler (manskap i 2.
lönegraden) komma de sakkunniga att avgiva särskilt yttrande.

Vissa mindre avvikelser från de äldre förslagen, såvitt angår löneförbättringens
utsträckning till särskilda personalgrupper, hava de sakkunniga
emellertid funnit sig böra ifrågasätta, och kommer redogörelse
därför att i det följande lämnas i samband med de sakkunnigas förslag
till löneförbättring för de olika grupperna.

De sakkunniga övergå nu till att framlägga vissa allmänna synpunkter,
som för de sakkunniga varit vägledande vid utarbetandet av
deras förslag.

Da statsutskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts ovanberörda propositioner
till 1917 års riksdag fann sig icke kunna tillstyrka de gjorda

225

framställningarna, anförde statsutskottet bland annat, att de föreslagna lönebeloppen
grundats på en av arméförvaltningen tänkt definitiv lönereglering,
som emellertid icke på något sätt varit föremål för närmare prövning,
och i eu vid utskottets utlåtande fogad reservation yttrades, att
tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalningar på kommande definitiva
sådana, rimligen icke kunde beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete
fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda
vore utformade; i annat fall löpte man risken att förrycka det hela.

I enlighet med statsutskottets hemställan anvisades emellertid på 1918
års stat, under titel »utgifter för kapitalökning», till avsättning för beredande
av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och
marinen under år 1918 ett förslagsanslag, högst 4,000,000 kronor.

Med avseende å vad sålunda förekommit vid behandlingen av de till
1917 års riksdag avgivna löneregleringsförslagen hava de sakkunniga,
vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en tillfällig löneförbättring
för viss personal vid armén och marinen, icke kunnat underlåta
att i första hand söka klarlägga, efter vilka linjer eu definitiv lönereglering
för ifrågavarande personal enligt de sakkunnigas mening bör gå,
för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen
angiva de belopp, varmed under förhanden varande förhållanden
en tillfällig löneförbättring synes lämpligen böra utgå till olika
grupper av personal.

Redan från början har det emellertid för de sakkunniga stått klart,
att utarbetandet av ett förslag till definitiv lönereglering för armén och
marinen måste bliva ett såväl omfattande som i övrigt krävande arbete.
Den redogörelse, som i det föregående lämnats för nuvarande avlöningsförhållanden
och deras tillkomst, torde tillräckligt giva vid handen,
vilken brokig bild av avlöningsformer, avlöningssatser och avlöningsbestämmelser
det nuvarande lönesystemet företer, i all synnerhet vad
marinen angår. Till en del finner detta förhållande sin förklaring däri,
att arméns och marinens personal fördelar sig på ett betydande antal
olika grupper av befattningshavare med sins emellan väsentligen skiljaktiga
uppgifter, men å andra sidan är utan tvivel den anmärkta växlingen
i personalens avlöningsförhållanden i ej ringa mån beroende
därpå, att de nu gällande avlöningsbestämmelserna leda sitt ursprung
från olika tider, i det att än den ena än den andra personalgruppen fått
sina löneförmåner på ett eller annat sätt förbättrade. Följden har blivit,
att det nuvarande lönesystemet lider av en påfallande brist på enkelhet
och överskådlighet; klagomål däröver hava ock framkommit i åtskilliga av
de framställningar, som blivit till de sakkunniga överlämnade. Det torde

226

tillhöra, en definitiv lönereglering att fullständigt och i detalj lägga dessa
förhållanden till rätta. Med den uppgift, som är de sakkunniga förelagd,
måste de sakkunniga, i vad en definitiv lönereglering angår, inskränka
sig till att angiva huvuddragen av densamma, sådan de sakkunniga ansett
den böra framdeles komma till utförande; det vidare utformandet av
den definitiva löneregleringen, därest de riktlinjer, som av de sakkunniga
nu angivas, i huvudsak vinna godkännande, betingar en vida mera
ingående utredning än som nu kunnat åstadkommas.

Med de förslag till provisorisk lönereglering för viss personal vid
armén och marinen, som av Kungl. Maj:t förelädes 1917 års riksdag, var
avsett att bereda denna personal eu kompensation för den fördyring av
levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt före kriget och kunde anses
bliva bestående, och hade sålunda någon hänsyn här icke tagits till den
dyrtid, kriget medfört. Dessa förslag vore följaktligen, på sätt i propositionerna
framhölls, fullt fristående i förhållande till en eventuell
framställning till 1918 års riksdag rörande krigstidstillägg och krigstidshjälp
under samma år. De sakkunniga hava vid sitt arbete utgått från
i huvudsak enahanda förutsättning. Det utkast till en definitiv lönereglering
för viss personal vid armén och marinen, som av de sakkunniga
nu framlägges, liksom det därpå grundade förslaget om en tillfällig
löneförbättring har sålunda till syfte att bringa den ifrågavarande personalens
löneförmåner upp till den nivå, som kan anses betingad av läget
före krigsutbrottet. De extraordinära förhållanden kriget här skapat
böra enligt de sakkunnigas mening mötas genom extra ordinära åtgärder,
i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som
krigstidstillägg och krigstidshjälp.

I detta sammanhang torde få erinras, hurusom i den proposition
(nr 10), som till 1918 års riksdag avlåtits angående krigstidstillägg och
krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens tjänst, även
tillfällig löneförbättring upptagits bland de kontanta förmåner, å vilka
krigstidstillägg finge beräknas; och har föredragande departementschefen
vid angivande av de under olika huvudtitlar erforderliga anslagsbeloppen
anfört, vad fjärde och femte huvudtitlarna angår, att krigstidstillägg beräknats
jämväl å det belopp, som av 1917 års riksdag avsetts för beredande
av tillfällig löneförbättring vid armén och marinen, varvid, i brist
på andra grunder, till ledning tagits Kungl. Maj tis i proposition till
1917 års riksdag framlagda förslag.

När de sakkunniga sålunda haft att, såvitt angår viss personal vid
armén och marinen, uppdraga riktlinjerna för en definitiv lönereglering,
avsedd att träda i stället för det nuvarande lönesystemet, vilket i sina

227

huvuddrag utformades vid 1901 och 1902 årens riksdagar, hava de
sakkunniga givetvis haft att söka vägledning i det löneregleringsarbete,
som under senare tider ägt rum inom snart sagt alla områden av den
civila förvaltningen. De förebilder de sakkunniga här haft att följa
är o av väsentligen två skilda slag: å ena sidan den typ, som tillämpats
beträffande flertalet centrala ämbetsverk och vilken först vann godkännande
år 1907 vid genomförande av lönereglering för statskontoret och
arméförvaltningen, å andra sidan de sins emellan något skiljaktiga typer,
som år 1907 och under tiden därefter vunnit tillämpning vid lönereglering
för de s. k. kommunikationsverken — postverket, telegrafverket
och statens järnvägar — ävensom för statens vattenfalls verk. I förra
fallet avse löneregleringarna ämbetsverk, i regel förlagda till huvudstaden
och med på det hela taget någorlunda likartade arbetsförhållanden,
i senare fallet åter, beträffande kommunikationsverken och vattenfallsverken,
är fråga om förvaltningsgrenar, vilkas personal är spridd över
landets olika delar och arbetar under vitt skilda yttre förhållanden; sålunda
fullgör en god del av denna personal sin tjänstgöring huvudsakligen
på resande fot. Vid valet mellan dessa båda slags typer har det synts
de sakkunniga, då fråga är om personal vid armén och marinen, ligga
närmast till hands att söka jämförelsepunkter i löneregleringarna för
kommunikations- och vattenfallsverken, så mycket hellre som flertalet
personalgrupper vid armén och marinen näppeligen kunna anses hava
någon motsvarighet inom de centrala ämbetsverken. Emellertid hava
de sakkunniga ingalunda underlåtit att i möjlig mån taga hänsyn även
till de centrala ämbetsverkens lönereglering, liksom de sakkunniga ej
heller förbisett, att förhållandena vid armén och marinen i åtskilliga
hänseenden äro så egenartade, att desamma vid löneregleringens genomförande
kräva särskilt beaktande.

Den förut lämnade historiska redogörelsen ådagalägger, att en rätt
väsentlig olikhet nu är rådande mellan avlöningsförhållandena vid armén
och vid marinen. De sakkunniga hava funnit det angeläget, att, där
sådant lämpligen kan ske, likställighet mellan de båda huvudgrenarna
av försvaret i detta avseende kommer till stånd. En dylik likställighet
förutsätter emellertid i vissa fall organisationsändringar, som icke falla
inom området för de sakkunnigas uppdrag; i andra fäll åter synas mot
likställighetens åvägabringande kunna åberopas vägande skäl. Sålunda
bör bland annat uppmärksammas, att den tjänstgöring till sjöss, som
åligger personal vid marinen, är av sådan natur, att densamma synes
betinga särskilda avlöningsbestämmelser.

228

Avlönings former.

Riktlinjer för en definitiv lönereglering.

Såsom nyss erinrats, förete arméns och marinens nuvarande lönesystem
en mångfald skiftande avlöningsformer.

De sakkunniga skola nu till skärskådande upptaga de allmänna avlöningsformer,
som hänföra sig till tjänstgöring av mera ordinarie beskaffenhet
— sådana avlöningsformer äro lön, dagavlöning, inkvarteringsoch
servisbidrag m. fl. — och komma att i annat sammanhang yttra
sig om de förmåner, som tillkomma vederbörande personal vare sig på
grund av tjänstgöring av särskild art, såsom marinens sjötjänstgöring,
eller såsom ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader,
exempelvis vid resa i tjänstärende.

Vad armén beträffar, företogos visserligen (se sid. 2 o. f.) vid 1901
och 1902 års löneregleringar en del förenklingar i lönesystemet, men
sedan dess hava vissa nya avlöningsförmåner tillkommit, nämligen dels
för underofficerare med vederlikar ersättning för bränsle och lyse (se
sid. 8—9) ävensom i vissa fall särskilt hyresbidrag (se sid. 10—11),
dels ock provisoriskt avlöningstillägg för såväl officerare som underofficerare
med vederlikar, tillhörande till Boden förlagda truppförband
och formationer (se sid. 35 o. f.). Införandet av dessa avlöningsformer
har givetvis varit ägnat att ånyo inveckla lönesystemet.

I fråga om marinens officerare och underofficerare gäller, att avlöningsformerna
vid armén i huvudsak blivit tillämpade för all kustartilleriets
personal liksom ock för flottans officerare med vederlikar. Vad
åter angår flottans underofficerare, väcktes år 1901 förslag om förenkling
i avlöningsformerna för denna personal (se sid. 54—55), men förslaget
blev icke förelagt riksdagens prövning. Den sedan längre tid förefintliga
mångfalden av dessa avlöningsformer har sedermera icke blott kvarstått
utan även utökats genom tillkomsten av den särskilda förmån, som
utgöres av ersättning för ved och ljus (se sid. 57—58 samt 86). I fråga
om marinens manskap av 1. lönegraden (underofficerskorpralerna) kvarstå
likaledes fortfarande de sedan längre tid utgående olika slagen av avlöningsformer,
och hava dessa ytterligare ökats till antalet dels därigenom,
att för tjänstgöring i land införts förmånen av uppmuntringspenningar,
som förut utgått blott vid sjötjänstgöring (se sid. 54 och 87),
dels ock genom tillkomsten av det för manskap med viss tjänstetid medgivna
lönetillägget (se sid. 59 och 87).

De avlöningsformer, som för närvarande förekomma för arméns
officerare och underofficerare med vederlikar vid tjänstgöring av mera
ordinarie beskaffenhet, äro följande: lön, dagavlöning, inkvarterings- och
servisbidrag, ålderstillägg (till lönen) och särskilda arvoden; därtill
komma, för underofficerare med vederlikar, ersättning för bränsle och
lyse samt i vissa fäll särskilt hyresbidrag. För marinens officerare med
vederlikar förekomma vid landtjänstgöring avlöningsformerna lön, dagavlöning-
(i vissa fäll tjänstgöringspenningar), inkvarteringsbidrag, ålderstillägg
(till lönen) och särskilda arvoden. För underofficerarna vid marinen
utgå vid landtjänstgöring lön, dagavlöning, inkvarteringsbidrag,
arvoden samt ersättning för ved och ljus och därutöver för underofficerarna
vid flottan beklädnadsersättning och portion in natura eller ersättning
därför. Avlöningsformerna för marinens manskap av 1. lönegraden
(underofficerskorpralerna) vid tjänstgöring i land äro lön, dagavlöning,
inkvarteringsbidrag, beklädnad in natura, portion in natura eller ersättning
därför, lönetillägg, uppmuntringspenningar och korpralsarvoden.

Då det gäller att angiva, vilka avlöningsformer skola bibehållas
eller tilläventyrs ytterligare tillkomma vid en definitiv lönereglering för
personal vid armén och marinen, ligger det utan tvivel närmast till hands
att ifrågasätta, huruvida icke samma grunder, som i detta avseende tilllämpats
vid de under senare tider verkställda löneregleringarna för civila
verk, borde införas även i det militära lönesystemet och sålunda såsom
ordinarie avlöningsformer upptagas allenast lön och tjänstgöringspenningar
jämte ålderstillägg ävensom för särskilda fall ort stillägg. I stort sett hava
de sakkunniga funnit möjlighet föreligga att sålunda begränsa de militära
avlöningsformerna till vad som i regel gäller beträffande befattningshavare
vid de civila verken. Vissa olikheter härutinnan hava de sakkunniga
emellertid funnit icke kunna undvikas, på sätt framgår av vad
de sakkunniga i det följande komma att anföra beträffande de särskilda
avlöningsformerna.

Vad först angår avlöningsformen lön, bör densamma givetvis bibehållas
vid de militära och civil militära beställningar, för vilka denna avlöningsform
nu förekommer. De sakkunniga hava jämväl funnit sig
böra förorda, att ifrågavarande avlöningsform i lönesystemet erhåller en
vidgad omfattning på det sätt, att densamma kommer att, helt eller delvis,
i sig upptaga vissa nuvarande löneförmåner, vilka, på sätt nedan
närmare angives, enligt de sakkunnigas mening böra uteslutas ur lönesystemet.

Att vid sidan av lönen upptaga tjänstgöringspenningar såsom huvudavlöningsform
i stället för den nu utgående dag avlöning en hava de sak -

230

kunniga däremot funnit möta vissa betänkligheter. Enligt de regler,
som nu i allmänhet gälla beträffande tjänstgöringspenningar, äro dessa
i vederbörliga stater upptagna med visst belopp för helt år. Av årsbeloppet
utgår till löntagarna en tolvtedel för varje månad, vilket belopp
i sin ordning, där tjänstgöringspenningar få av viss befattningshavare
åtnjutas endast under visst antal av månadens dagar, måste uppdelas i
förhållande till antalet dagar i månaden. Att i det militära lönesystemet
i stället för den nuvarande dagavlöningen införa en avlöningsförmån, för
vars utbetalande dylika uträkningar bleve erforderliga, synes knappast
välbetänkt, särskilt därför att, då i dylikt fall väl även en del av manskapets
avlöning skulle utgå såsom tjänstgöringspenningar, arbetet därigenom
skulle väsentligen försvåras för såväl vederbörande kassaförvaltningar
som de granskande myndigheterna. Den militära tjänstgöringen
kräver dessutom, åtminstone i en de! fall, sådana anordningar, att personalen
vid kommenderingar på olika platser under en och samma avlöningsperiod
kan erhålla tillfälle att hos vederbörande kassamyndighet å kommenderingsorten
lyfta vederbörlig del av sin avlöning. Detta låter sig
utan svårighet göra beträffande den nuvarande dagavlöningen, vilken är
för varje grupp av beställningshavare bestämd till visst lika belopp för
dag och sålunda kan utan omständlig uträkning utbetalas även hos myndighet,
vid vilken beställningshavare tillfälligtvis tjänstgör. De sakkunniga
anse sålunda, att såsom andra huvudavlöningsform för arméns och
marinens ifrågavarande personal dagavlöningen bör bibehållas.

Av övriga nu utgående förmåner bör enligt de sakkunnigas mening
ålderstillägg för beredande av löneförbättring åt personal, som genom
längre väl vitsordad tjänstgöring vunnit ökad erfarenhet och duglighet
i tjänsten, icke blott bibehållas såsom hittills inom det militära lönesystemet,
utan där komma till användning i betydligt vidgad omfattning.
Härigenom undanröjes även i avsevärd mån anledningen till de klagomål,
som givit sig tillkänna över nu rådande ojämnhet i befordringsförhållandena.
De sakkunniga hava ock, såsom av det följande närmare
framgår, vid angivande av riktlinjerna för eu definitiv lönereglering
funnit sig böra förorda införande av ett lönesystem, i väsentliga delar
grundat på ålderstillägg.

Vad beträffar avlöningsformen arvode torde det vid en definitiv lönereglering
komma att framträda såsom ett önskemål, att denna avlöningsform
må kunna i möjligaste mån indragas. Det synes ock de sakkunniga
naturligt, att en sådan indragning sker i fråga om alla de
beställningar, för valka avlöningen kan lämpligen avvägas med använ -

daude av övriga avlöningsformer. Utan att i detta sammanhang kunna
ingå på frågan om huru en d)dik omläggning bör genomföras, vilja
de sakkunniga här framhålla, att den militära tjänstgöringens art, som
betingar att en löntagare må kunna vid olika tillfällen omplaceras från
en mindre krävande befattning till en mera ansvarsfull sådan eller
tvärtom, dock torde nödvändiggöra, att även vid eu definitiv lönereglering
arvoden bibehållas såsom en kompletterande avlöningsform beträffande
en del viktigare befattningar.

Avlöningsformerna inkvarterings- och servisbidrag samt ersättning för
bränsle och lyse vid armén ävensom inlcvavteringsbidrag och ersättning för
ved och ljus vid marinen, vilka förmåner nu åtnjutas enligt samma grunder,
som gälla beträffande lön, böra enligt de sakkunnigas mening kunna
vid en definitiv lönereglering helt uteslutas ur lönesystemet och i
huvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. I sådant
fäll torde för den personal, som kommer att in natura tillhandahållas
någon av de förmåner, de äldre ersättningarna avsett att motsvara, det
nuvarande innehållandet av dessa ersättningar kunna få sin motsvarighet
genom vissa efter förhållandena lämpade avdrag å avlöningen.

Vad armén beträffar måste emellertid i samband med inkvarteringsoch
servisbidragens indragning uppgörelse träffas mellan statsverket
och de städer, som för närvarande till vederbörande löntagare utbetala
dylika bidrag.

Såsom av det föregående (sid. 12—13) inhämtas, utgå vid armén inkvarterings-
och servisbidrag med sammanlagt högre belopp i Stockholm
och Göteborg än å övriga orter, och enahanda är förhållandet med inkvarteringsbidragen
vid marinen (sid. 60—61). Den olikhet, som här
förefinnes, kan sägas för personal i Stockholm och Göteborg innebära
ett ortstillägg jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande
former, införts i de civila verkens löneregleringar. Detsamma gäller
i huvudsak om det nuvarande provisoriska avlöningstillägget till personal
vid Bodens trupper (sid. 35 o. f.). Vid genomförande för personal
vid armén och marinen av en definitiv lönereglering, enligt vilken inkvarterings-
och servisbidrag skulle uppgå i lönen eller dagavlöningen, synes
det böra tagas i övervägande, huruvida icke det lämpligaste sättet att
ernå önskad utjämning mellan olika orter, såvitt hyreskostnader och
andra sådana förhållanden angår, vore att upptaga ortstillägg såsom
avlöningsform även i det militära lönesystemet. De sakkunniga hava
emellertid så mycket mindre ansett sig böra här upptaga detta spörsmål
till närmare skärskådande, som frågan om ortstillägg till stats -

232

Löneskalor.

tjänstemän i gemen för närvarande är beroende på särskilda undersökningar
(jfr riksdagens skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, angående omorganisation
av fögderiförvaltningen m. in.)

Från och. med år 1917 har förmånen av särskilt hyresbidrag medgivits
för gifta underofficerare med vederlikar vid armén, vilka icke erhålla bostad
in natura (sid. 10—11), och sedan marinförvaltningen efter anmodan
avgivit yttrande rörande dylikt bidrag åt motsvarande personal vid marinen,
har detta yttrande överlämnats till de sakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörande av det åt dem lämnade uppdraget.

Införandet av berörda avlöningsform för arméns gifta underofficerare
var grundat på önskvärdheten av att åstadkomma en viss utjämning i
fråga om denna personals inkvarteringsförhållanden. Fn dylik utjämning
torde i varje fall komma att inträda, så snart erforderliga arbeten för
bostäders iordningställande hunnit slutföras. På grund härav och då
ifrågavarande allenast för gift personal avsedda löneförmån torde
sakna motsvarighet inom löneregleringarna för de civila verken samt
det nuvarande hyresbidragets belopp är förhållandevis ringa — högst
75 och lägst 45 kronor för år —- bör detsamma enligt de sakkunnigas
mening icke bibehållas vid en definitiv lönereglering för armén. Härav
följer, att de sakkunniga icke heller kunna förorda införande vid marinen
av hyresbidrag till de gifta underofficerarna.

Beträffande därefter de till flottans underofficerare för närvarande
utgående förmånerna av beklädnadsersättning och portion in natura eller
ersättning därför, vilka avlöningsformer sakna motsvarighet beträffande
underofficerarna vid armén, synes det icke möta några betänkligheter
att vid en definitiv lönereglering utesluta desamma ur lönesystemet.

Vad slutligen angår avlöningsformerna för marinens manskap av 1.
lönegraden (underofficerskorpralerna), torde dessa avlöningsformer kunna
vid genomförandet av en definitiv lönereglering förenklas på det sätt,
att ökad lön och dagavlöning får i sig innefatta, förutom det nuvarande
inkvarteringsbidraget, även de nu utgående förmånerna av lönetillägg
samt uppmuntringspenningar. För den personal, som erhåller förläggning
i kronans hus, lärer avdrag böra göras å avlöningen med ett belopp,
som motsvarar värdet av kasernförläggningen. De nuvarande förmånerna
av beklädnad och portion torde däremot böra fortfarande utgå
in natura.

Av den förut under avdelningen III lämnade redogörelsen framgår,
att enligt nu gällande regler löneuppflyttning för officerare och under -

233

officerare kunnat ske endast genom befordran från lägre till högre beställning
eller, där för beställning av vissa grader (kaptener ävensom,
vid armén, jämväl löjtnanter och sergeanter) två löneklasser äro upptagna
i vederbörande stater, genom transport (uppflyttning) från den lägre
till den högre löneklassen, allt inom den ram, som av staterna angives.
Då emellertid dessa befordringar och transporter (uppflyttningar), även där
de skett väsentligen efter tur, alltid måst förete en viss oregelbundenhet,
har det icke kunnat undvikas, att väsentliga olikheter givit sig tillkänna
beträffande den tjänstålder, vid vilken löneuppflyttning kunnat vinnas
av de enskilda löntagarna.

I det föregående har lämnats en redogörelse för de olika förslag,
som under senare tider framlagts för att råda bot på nämnda förhållande.
Vissa av dessa förslag hava gått ut på ändringar i själva
befordringsgrunderna; man har i sådant avseende, såvitt kompaniofficerare
och underofficerare vid armén angår, ifrågasatt införande av
^rörliga löner», vilket skulle innebära ett frångående av det nu tilllämpade
systemet med fasta stater för de olika truppförbanden, och vidare
har föreslagits, att personalförflyttningar mellan truppförbanden
skulle förekomma i vida större utsträckning än hittills varit händelsen.
I vartdera fallet förutsättes, att löneuppflyttning alltjämt skulle vara bunden
vid befordran.

Under de senaste åren hava emellertid förslag framkommit, vilka
åsyfta att möjliggöra löneuppflyttning utan sammanhang med befordran,
nämligen genom införande av ålder stillägg för särskilda beställningar.
Efter vad förut är nämnt, har även statsutskottet vid 1917 års riksdag
uttalat sig för en utredning angående införande av ålderstillägg inom
kompaniofficers- och underofficersgraderna, och de sakkunniga hava för
egen del redan givit uttryck åt den meningen, att ifrågavarande avlöningsform
bör i väsentligt ökad omfattning komma till användning i
det militära lönesystemet.

Då de sakkunniga i det föregående så utförligt som skett redogjort
för de olika förslag, som framkommit angående avlönings- och belordringsförhållandenas
utjämning, hava de sakkunniga därvid haft för
ögonen det direkta samband, som enligt nu gällande regler äger rum
mellan löneuppflyttning och belordran. Brytes detta samband, så att löneuppflyttning
kan i större eller mindre utsträckning äga rum oberoende
av befordran, blir därav en given följd, att radande ojämnheter i befordringarna
icke komma att på enahanda sätt som nu föranleda ojämnheter
i avlöningsförhållandena. Härigenom kommer emellertid frågan om be -

st)

234

fordringsförhållaudenas utjämning, såsom ett spörsmål av väsentligen organisatorisk
natur, att för de sakkunniga träda i andra planet. De sakkunniga
anse sig därför icke böra här närmare ingå på detta spörsmål,
utan vilja inskränka sig till att göra följande erinringar.

Befordringsmöjligheterna i visst fall äro i främsta rummet beroende
på antalet beställningar inom olika tjänstegrader vid det truppförband
eller den kår, inom vilken befordran skall ske. Detta antal måste
emellertid fastställas väsentligen med hänsyn till tjänstens krav; frågan
om beredande av bättre befordringsutsikter för personalen kan därvid
endast få en underordnad betydelse. Men även om för de särskilda
truppförband eller kårer, inom vilka befordran sker, proportionen mellan
antalet olika beställningar ställes lika och befordran till dessa beställningar
sker väsentligen efter tur, måste i alla händelser en större eller
mindre ojämnhet i befordringarna bliva rådande till följd av ojämnhet
i rekrytering och i avgång från tjänsten. En fullständig utjämning härutinnan
torde icke kunna vinnas, så länge befordran måste ske inom
slutna truppförband eller kårer, eller ens om exempelvis beträffande
armén den förändringen genomfördes, att befordringarna skedde truppslagsvis.
Det bör anmärkas, att de särskilda förslag, som i detta sammanhang
framkommit om införande av »rörliga löner», synas åsyfta en
vida längre gående utjämning i befordringshänseende, än som kunnat
ifrågasättas inom något område av den civila förvaltningen.

Vid utarbetande av ett lönesystem för personal vid armén och marinen
måste man sålunda enligt de sakkunnigas mening utgå därifrån, att eu
viss oregelbundenhet i befordringarna alltid kommer att förefinnas, och
anpassa systemet i förhållande därtill. Genom införande av ålderstillägg
kommer den inverkan, som nämnda oregelbundenhet kan utöva på avlöningsförhållandena,
att i avsevärd mån neutraliseras.

Vad angår den närmare anordningen av ett för personal vid armén
och marinen avsett lönesystem med ålderstillägg, har i vissa av de framlagda
förslagen ifrågasatts, huruvida icke avlöningen för å ena sidan
kompaniofficerare, å andra sidan underofficerare borde utgå enligt en för
vardera gruppen fortlöpande skala, så att varje löntagare, mot vilken
anmärkning i tjänsten icke förekomme, skulle kunna nå stadgad slutavlöning.
Man skulle således här bortse från huruvida vederbörande löntagare
innehade erforderlig lämplighet att bekläda högre och mera ansvarsfulla
befattningar. De sakkunniga hava icke velat förorda ett sålunda anordnat
lönesystem, som i själva verket skulle innebära, att löneuppflyttning
inom dessa grader helt skildes från befordran. Det synes nämligen de

235

sakkunniga angeläget, att i sådana fall, då befordran till högre tjanstegrad
medför större ansvar och mera fordrande tjänstgöring samt fördenskull
måste grundas på prövning av vedcrbörandes kompetens, ett
uttryck däråt gives på det sätt, att den befordrade dels omedelbart \ ld
befordringen erhåller förbättring i sin avlöning, dels ock kommer i
tillfälle att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat ske
i den tjänst han lämnat. Däremot synes det fullt berättigat att lör de
beställningar, som enligt nu gällande regler äro fördelade på två löueklasser,
införa en fortlöpande löneskala, da nämligen den uppflyttning i
högre löneklass, som i dylika fall nu förekommer, icke kan sägas medföra
någon ändring i vederbörande beställningshavares tjänstgöring.

De sakkunniga finna sig på anförda grunder böra föreslå för kompaniofficerare
tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar),
en för löjtnanter av nuvarande 1. och 2. klassen (löjtnanter vid
marinen) och eu för kaptener av nuvarande 1. och 2. klassen samt 1 ölunderofficerare
två särskilda löneskalor, den ena för sergeanter av nuvarande
1. och 2. klassen (underofficerare av 2. graden) och den andra
för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden). — Beträffande
avlöningen för officerare i högre beställning än kaptens ävensom
för underofficerskorpraler yttra sig de sakkunniga i det följande.

X syfte att vinna erforderlig ledning för bedömande av lämpligaste
sättet för löneskalornas anordning läto de sakkunniga under september
månad 1917 från officerare och underofficerare ävensom, vad
marinen beträffar, jämväl från det till underofficerskorprals grad befordrade
manskapet infordra uppgifter rörande bland annat 1) den levnadsålder,
då en var vunnit första officers- resp. underofficersutnämning och
vid marinen befordran till underofficerskorprals grad, 2) den tid, då lön
tillträtts såsom officer, underofficer eller (för underofficerskorpral) manskap
av 1. lönegraden, samt 3) de olika tider, under vilka lön åtnjutits i resp.
löneklasser, nämligen för officerare såsom underlöjtnant (fänrik), löjtnant
av 2. klassen eller löjtnant av 1. klassen (vid armén) resp. löjtnant (vid
marinen), kapten av 2. klassen, kapten av 1 klassen, major (kommendörkapten
av 2. graden) samt överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden).
för underofficerare vid armén såsom sergeant av 2. klassen, sergeant
av 1. klassen och fanjunkare, ävensom för underofficerare och underofficerkorpraler
vid marinen såsom manskap av 2. resp. 1. lönegraden, underofficer
av 2. graden och flaggunderofficer (underofficer av 1. graden).

Sedan nämnda uppgifter blivit statistiskt bearbetade, har det huvudsakliga
resultatet av denna utredning sammanförts i de uti bil. I intagna,
vid föreliggande utlåtande fogade tabeller.

236

Officerare.

Av ifrågavarande tabeller, i vad de avse officerare, framgår bland
annat följande.

Levnadsåldern vid första utnämningen till officers grad bar enligt
tab. 2 i medeltal varit vid armén 21''8 år, vid flottan 21‘2 år och vid
kustartilleriet 21-6 år. Av skäl, som angivits i en vid tabellen fogad
anmärkning, torde emellertid dessa medeltal, för att närmare amnva
verkliga förhållandet, böra höjas med 0‘4 å 0''5 år, vadan alltså medelåldern
skulle utgöra 22 år eller något däröver vid armén och kustartilleriet
samt något mindre än 22 år vid flottan. En fördelning på åldersgrupper,
sådana de framgå av siffrorna i tab. 2, giver följande resultat:

	Högst 19 år.	20 är.	81	år.	22 år.	23 år.	Her 23	än år.	Summa.
Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal. \| %.
Armén .................	36	1’6	387	16-9	623	27-2	607	26-5	400	17-5	235	lOs	2,288! 100-o
Flottan..................	16	5*4	66	22-s	no	37''i	71	23-9	25	8-4	9	3-o	297 100 o
Kustartilleriet ......	2	1’9	12	11-4	33	31-4	37	35-s	17	16-2	4	3-8	105 100 o

Beträffande antalet nuvarande officerare, som efter första utnämning
fått någon tid som surnumerära underlöjtnanter (fänrikar) vänta på erhållande
av beställning med lön på stat, ävensom surnumerärtidens längd
lämnas ° uppgifter i tab. 6, och torde av dessa uppgifter få lämnas
nedanstående sammanställning:

—	Antal.	I % ay hela antalet officerare.	Surnum er är-tidens längd i medeltal, år.
Armén .................................	797	35''o	i-i
Flottan......................................................	99	33s	0*7
Kustartilleriet ........................................	45	42-9	1’0

Den tid, under vilken lön i militära beställningar av olika grader
åtnjutits av officerare, som numera befordrats till högre beställning, framgår
av tab. 8—14. Det bör emellertid anmärkas, att uppgifter i detta
hänseende icke inhämtats från officerare i överstes eller högre grad samt
att till följd därav de i tabellerna gjorda sammanställningarna angående

237

tiden för innehavd lön icke kunna avse lön i högre grad än majors
(kommendörkaptens av 2. graden). Ur tabellerna framgå följande medeltal:

Armén ..........

Flottan ..........

Kustartilleriet .

Antal år i medeltal, varunder lön åtnjutits såsom

under- löjtnant (fänrik).	löjtnant av 2. klassen.	löjtnant av 1. klassen.	kapten av 2. klassen.	kapten av 1. klassen.	major (kommen-dörkapten av 2. graden).
3-5	4''0	Ö’5	3-8	6-5	3-4
2-7	7-o	3-4	8-8	3*9
3o	B	5	5-1	6-3	4-o

Denna översikt ådagalägger bland annat, att befordran inom kompaniofficersgraderna
varit något snabbare vid flottan och kustartilleriet
än vid armén, såsom helhet betraktad. Beträffande förhållandena vid
arméns olika truppslag och truppförband torde få hänvisas till de åberopade
tabellerna.

De siffror, som i dessa tabeller meddelas, äro ägnade att bestyrka
det vid upprepade tillfällen överklagade förhållandet, att befordringarna
särskilt bland arméns ifrågavarande personal enligt nuvarande regler
äro svnnerligen ojämna. Man måste ock, såsom de sakkunniga i det
föregående yttrat, räkna med att eu större eller mindre oregelbundenhet
härutinnan allt fortfarande kommer att förefinnas.

Vad officerarna angår råder emellertid en påfallande likhet därutinnan,
att första utnämningen till officer skett vid en levnadsålder, som i
regel icke alltför mycket skiljer sig från 22 år. Anledningen till denna
överensstämmelse är givetvis att finna däri, att utbildningen till officer
vid armén och vid marinen i stort sett skett efter sådana grunder, att
kompetens till officersanställning vunnits vid ungefär samma levnadsålder.
Då nu för kompaniofficerare pensionsåldern är 50 år vid armén
och 55 år vid marinen, kan sammanlagda officerstiden för dem, som
stanna i kaptensgraden, beräknas till omkring 28 år vid armén och 33
år vid marinen, således avsevärt kortare tjänstetid än som i regel förekommer
på det civila förvaltningsområdet. Enligt de sakkunnigas
mening bör i sådana fall som det föreliggande högre pensionsålder icke
föranleda införande av flera ålderstillägg. De löneskalor, som kunna
komma att bestämmas för arméns officerare, böra alltså bliva gällande

238

även för officerarna vid marinen. Man bör följaktligen här räkna med
en officerstid av sammanlagt omkring 28 år, därav omkring 3 år såsom
fänrik (underlöjtnant), omkring 9 år såsom löjtnant (något kortare dock
vid marinen) och återstoden såsom kapten.

Vid löneskalornas uppgörande bör emellertid tillses, att det sista
ålderstillägget såsom kapten kommer att vid normal befordran nås en
viss tid före pensionsåldern. Löneskalorna böra därför enligt de sakkunnigas
mening så avpassas, att tiden för vinnande av nämnda ålderstillägg
infaller vid en levnadsålder av något mer än 40 år.

Då nu, såsom framgår av det nyss nämnda, utgångspunkten för de
efter hand inträdande löneförhöjningarna för officerare är förlagd till en
så låg levnadsålder som i medeltal 22 år och med hänsyn härtill avlöningen
för de lägsta officersbeställningarna måste sättas relativt låg, men å
andra sidan kaptens slutavlöning bör fixeras till ett ej alltför ringa belopp,
måste inom kompaniofficersgradema löneförhöjningarna bliva jämförelsevis
betydande och följa på varandra efter ganska korta mellantider.
Härigenom tillgodoses ock det beaktansvärda kravet, att personalen, då
levnadskostnaderna på grund av äktenskaps ingående och andra omständigheter
efter hand stiga, samtidigt därmed vinner en avsevärd förbättring
i sina löneförmåner. — I detta sammanhang må påpekas, hurusom,
efter vad av tub. 1 framgår, något mer än hälften av antalet gifta
officerare (50''9 procent vid armén, 60''8 procent vid marinen) ingått
giftermål vid en levnadsålder av högst 28 år. Åktenskapsfrekvensen
är ej synnerligen hög, i det att av hela antalet officerare endast 60''l
procent vid armén och 60-5 procent vid marinen äro eller varit gifta.

De sakkunniga hava på de grunder, som nu anförts, kommit till
den slutsatsen, att, i likhet med vad som i regel är fallet inom kommunikationsverkens
och vattenfallsverkens lönesystem, intervallerna för
ålderstilläggens intjänande lämpligast böra för kompaniofficersbeställningarna
bestämmas till så kort tid som 3 år. Då nu utgångspunkten
infaller vid omkring 22 års ålder och slutavlöningen såsom kapten, på
sätt nyss är nämnt, bör vid normal befordran kunna nås vid något mer
än 40 år, synas löneförhöjningarna böra bliva sju till antalet. De sakkunniga
skola nu närmare angiva, huruledes löneskalorna böra med sålunda
givna förutsättningar anordnas.

Enligt nyss anförda siffror kan en kompaniofficer — om man här
i främsta rummet tager hänsyn till förhållandena vid armén — antagas
vid normal befordran komma att uppbära lön såsom fänrik (underlöjtnant)
omkring 3 år, såsom löjtnant omkring 9 år och såsom kapten

239

under sin återstående tjänstetid, omkring IG år. De sju avsedda löneförhöjningarna
skulle sålunda i det antagna fallet komma att inträda:
den första vid befordran till löjtnant, den andra och tredje efter ytterligare
resp. 3 och 6 år, den fjärde vid befordran till kapten samt den
femte, sjätte och sjunde efter ytterligare 3, 6 och 9 år. Schematiskt
skulle löneskalorna för kompaniofficerare kunna framställas sålunda:

								Åter-
	3 år.	3 år.	3 år.	o år.	3 år.	3 år.	3 år.	stående tjänste- tid.
Kapten ............................................	_		_	_	X	X		x
Löjtnant ...........................................	—	X	X	X		—	—
Fänrik (underlöjtnant) ........................	X		—	—	—	—	—	—

Den ojämnhet i befordringsförhållandena, som, efter vad förut är
nämnt, förefinnes särskilt vid arméns olika truppslag och truppförband,
påkallar emellertid en viss jämkning beträffande konstruktionen av dessa
löneskalor i syfte att tillgodose dels underlöjtnanter, som icke inom 3
års förlopp nå löjtnantsbeställning, dels löjtnanter, som kvarstå i sådan
beställning mer än 9 år. För sådant ändamål böra, ungefär i överensstämmelse
med vad som tillämpas inom kommunikationsverkens och
vattenfallsverkens lönesystem, de särskilda löneskalorna för underlöjtnanter,
löjtnanter och kaptener i viss mån ingripa i varandra på det sätt,
att, utöver vad den nyss återgivna schematiska framställningen angiver,
underlöjtnant tillerkännes rätt till ålderstillägg efter 3 år samt att löjtnant
erhåller rätt till ytterligare ett ålderstillägg, vilket sålunda skulle utgå
efter det vederbörande i 9 år innehaft löjtnantsbeställning. Därutöver
bör, på sätt jämväl är förhållandet inom de nyss åberopade lönesystemen,
vid befordran till löjtnants- eller kaptensbeställning den utnämnde
äga rätt att för åtnjutande av ålderstillägg i den högre beställningen
tillgodoräkna sig den tid intill högst 3 år, varunder han uppburit avlöning
inom högsta löneklassen för den beställning, han före utnämningen
innehaft. Exempelvis skulle sålunda en underlöjtnant, som under
5 år uppburit avlöning såsom underlöjtnant och därefter befordras till
löjtnant, redan efter ett års förlopp komma i åtnjutande av ålderstillägg
å löjtnantsbeställningen o. s. v.

I enlighet härmed bör den nyss lämnade schematiska framställningen
erhålla följande förändrade utseende:

240

''	3 år.	3 år.	3 år.	3 år.	3 år.	3 år.	3 år.	Åter- \| stående! tjänste-j tid.
Kapten .............................................					X	X	X	X
Löjtnant ...........................................	—	X	X	X	X	—	-	_
Fänrik (underlöjtnant) ........................	X	X	—	—			—

Enligt denna uppställning komma sålunda löneskalorna för kompaniofficerare
att under två perioder löpa parallellt med varandra, nämligen dels
i fråga om underlöjtnants slutavlöning och löjtnants begynnelseavlöning
dels ock beträffande löjtnants slutavlöning och kaptens begynnelseavlöning.

Vid utformandet av ifrågavarande löneskalor bar det spörsmålet
uppstått, huruvida de ålderstillägg, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle utgå vid de militära beställningarna, höra utgöra tillägg endast
till lönen, på sätt i lönesystem enligt den s. k. statskontorstypen är förhållandet,
eller fördelas på lön och dag avlöning (= tjänstgöringspenningar),
i likhet med vad som skett vid kommunikationsverkens och vattenfällsverkens
löneregleringar. De sakkunniga hava för sin del, vad personal
vid armén och marinen beträffar, funnit sig böra giva företrädet åt det
förra alternativet, vilket jämväl skulle medföra den ur praktisk synpunkt
avsevärda fördelen, att dagavlöningen komme att utgå med samma belopp
till samtliga beställningshavare inom var och en av underlöjtnants-, löjtnants-
och kaptensgraderna. Härigenom skulle även det önskemålet tillgodoses,
att, om dagavlöningen för varje beställning sättes till högre
belopp än för den närmast lägre beställningen, befordran till högre beställning
genast skulle medföra avlöningsförbättring. Under det att
sålunda enligt de sakkunnigas förslag den egentliga lönen skulle utgå
efter en genom de tre kompaniofficersgraderna fortlöpande skala, så att
underlöjtnants slutlön sammanfölle med löjtnants begynnelselön samt
löjtnants slutlön med kaptens begynnelselön, skulle för löjtnant med
begynnelseavlöning dagavlöningen vara högre än för underlöjtnant med
ålderstillägg, och likaså skulle kapten med begynnelseavlöning åtnjuta
högre dagavlöning än som tillkomme löjtnant med slutavlöning.

Till belysande av frågan om huru det lönesystem, som de sakkunniga
sålunda förorda, skulle komma att verka enligt hittillsvarande befordringsförhållanden,
torde få lämnas följande från tab. 8—13 hämtade
sammanställning rörande den tid, räknat efter treårsperioder, varunder
avlöning i olika löneklasser åtnjutits av officerare, som numera befordrats
till högre beställning.

241

Armén.

Lön såsom:
kapten av 1. klassen
i) o 2. klassen .
löjtnant » 1. klassen .

» » 2. klassen.

underlöjtnant (fänrik).

Flottan.

Lön'' såsom:
kapten av 1. klassen .
» » 2. klassen.,

löjtnant ....................

underlöjtnant (fänrik).

Kustartilleriet.
Lön såsom:
kapten av 1. klassen .
» » 2. klassen.

löjtnant ...................

underlöjtnant (fänrik).

Högst	3 år.	3-0	åi\	0—9 år.	Mer än 9 år.	Summa.
I Antal. i	*■	Antal. %. i	• Antal.	O/ -o •	Antal.	%■	Antal.	%■
17	8i	68	32 b	100	47-9	24	11-5	209	100 o
232	35 i	352	53''g	66	10-1	6	0''9	656	100» j
136	13''5	465	46''4	348	34-7	54	5''4 1	1,003	lOOö
470	32-7	763	53*2	197	13 7	6	0''4	1,430	100O
843	42-8	1,069	54''a	55	2''8	2	Öl	1,969	100»
		2	5-o	19	47-5	19	47''5	• 40	100-tt
33	30-3	76	69-7	—	—	—	—	109	100-9
—	—	32	21''8	no	74''8	5	3-4	147	100 »
163	64''2	91	35''s	—				254	100!)
2	16''7	4	33''3	4	33ä	2	16-7	v 12	100»
5	12-5	22	55o	13	32-5	—	—	40	100»
3	4-9	27	44''s	19	31i	12	19''7	61	100 s
48	52''2	43	46-7	1	li	—		92	leo»

I denna översikt tiar beträffande underlöjtnanter (fänrikar) någon
hänsyn icke tagits till sumumerärtiden. Såsom av det följande framgår,
hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att sådan tid må tillgodoräknas
för vinnande av ålderstillägg. För bedömande av lönesystemets
verkningar är emellertid sumumerärtiden, på sätt förut meddelade siffei -uppgifter torde utvisa, av ganska underordnad betydelse.

Vidare torde få meddelas en sammanställning av föreliggande uppgifter
rörande den tid, varunder nuvarande kaptener av 1. klassen uppburit
avlöning såsom kaptener (av 2. och 1. klassen), således sammanlagda
kaptenstiden för dessa beställningshavare. Dessa uppgifter torde
äga betydelse särskilt med hänsyn därtill, att kaptensgraden för ett
mycket stort antal officerare bildar slutpunkt i befordringshänseende. Av
uppgifterna framgår bland annat, att antalet kaptener inom gruppen
»mer än 12 år» är proportionsvis avsevärt större vid marinen än vid

242

armén, vilket förhållande uppenbarligen sammanhänger med den högre
pensionsåldern vid marinen.

	Högst 3 år.	3—6 år.	6—9 år.	9—12 år.	Mer än 12 år.	Summa.
	Antal. \|	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.		Antal.	%•
Armén.........	1 45 i	10o	101	22-6	151	33-7	107	23-9	44	9-8	448	lOOo
Flottan.........	i	1''4	24	34-8	.10	14-5	16	23-ä	18	26-i	69	lOOo
Kustartilleriet		3	10-7	3	10''7	17	60-7	5	17-9	28	lOO-o

De sakkunniga hava i det föregående uttalat sig angående lämpligaste
anordningen av löneskalor för sådana officersbeställningar vid armén
och marinen, till vilka befordran i huvudsak sker efter tur, nämligen
kompaniofiicersbeställningarna, och i fråga om dem förordat en utsträckt
användning av avlöningsformen ålderstillägg.

Beträffande officerare av högre grad än kaptens, d. v. s. regementsofficerare
samt generalspersoner (flaggmän), ställer sig frågan om lämpligheten
av ett lönesystem med ålderstillägg väsentligen olika redan därför,
att befordran till dylika beställningar uteslutande sker genom urval.
Då vidare beställningarna såsom general (flaggman) jämte överste-(kommendörs-)beställningarna
ju utgöra de högsta militära chefsplatserna, motsvarande
chefsbefattningarna i de civila ämbetsverken, samt ålderstillägg
för sistnämnda befattningar vid de senare årens löneregleringar icke
ifrågasatts, hava de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå upptagande
i lönesystemet av ålderstillägg för generalspersoner (flaggmän) eller för
överstar (kommendörer).

Vad åter angår övriga regementsofficerare, nämligen överstelöjtnanter
och majorer (kommendörkaptener av 1. och 2. graden), torde böra erinras,
att dessa beställningars innehavare i regel icke utöva sådant chefskap,
som åligger förenämnda högre chefer. Vid en jämförelse med personalen
inom de civila ämbetsverken skulle ifrågavarande regementsofficerare
närmast kunna anses likställda med befattningshavare i tredje
lönegraden (byråchefsgraden). För de sistnämnda äro för närvarande i
gällande lönestater upptagna ett eller flera ålderstillägg att utgå efter
viss tids väl vitsordad tjänst i befattningen. Det skulle på grund härav
kunna anses påkallat att för majorer och överstelöjtnanter (kommendörkaptener)
i lönesystemet inlägga ålderstillägg till lämpligen avvägt belopp.
Häremot tala dock vissa skäl, i första hand att, såsom av tab. 14

243

utvisas, major (kommendörkapten av 2. graden), som befordras till
överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden), vinner sådan befordran
efter så kort tjänstetid i den lägre beställningen som i medeltal 3 å 4
år, vadan förutsättning för ålderstillägg till sådan beställningshavare i
själva verket saknas. Vad sålunda anförts beträffande major (kommendörkapten
av 2. graden), vilken befordras till överstelöjtnant (kommendörkapten
av 1. graden), gäller i huvudsak även överstelöjtnant (kommendörkapten
av 1. graden), som vinner befordran till överste (kommendör).

I fråga om sådana majorer och överstelöjtnanter (kommendörkaptener),
som icke vinna befordran till högre beställning, ställer sig saken
något annorlunda. Enligt föreliggande statistiska uppgifter kvarstå nämligen
åtskilliga obefordrade majorer (kommendörkaptener av 2. graden)
i dylik beställning med en tjänstetid av ända upp till 9 år och därutöver
— av 155 nuvarande majorer (kommendörkaptener av 2. graden),
för vilka uppgifter föreligga, hava 117 en tjänstetid i dylik beställning
av högst 3 år, under det att motsvarande tid för 22 är 3—6 år, för 8
6—9 år och för 8 mer än 9 år — och utvisa arméns och marinens
rullor, vad obefordrade överstelöjtnanter och kommendörkaptener av 1.
graden beträffar, att åtminstone bland de senare åtskilliga uppnå en relativt
hög tjänstetid i sin beställning. Då emellertid ålderstillägg för
majorer (kommendörkaptener av 2. graden) knappast skulle kunna införas,
utan att därigenom den ringa skillnad i avlöningarna för major
(kommendörkapten av 2. graden) och överstelöjtnant (kommendörkapten
av 1. graden), som förefinnes enligt nuvarande lönesystem och vilken
givit anledning till vissa olägenheter, komme att än ytterligare minskas,
hava de sakkunniga funnit sig böra stanna vid att icke föreslå ålderstillägg
för majorer (kommendörkaptener av 2. graden), och vid sådant
förhållande torde ålderstillägg ej heller böra ifrågakomma för överstelöjtnanter
(kommendörkaptener av 1. graden). Det bör för övrigt erinras,
.att den personal, som i dylika beställningar skulle kunna ifrågasättas
till erhållande av ålderstillägg, i allt fall skulle bliva ganska
fåtalig.

För officersbeställning av högre grad än kaptens bör sålunda enligt
de sakkunnigas mening fastställas allenast ett avlöningsbelopp, fördelat
på lön och dagavlöning, att utgå oberoende av tjänstålder i vederbörande
beställning.

Beträffande därefter underofficerare, giva tab. 3 och 4 vid handen,
att levnadsåldern vid första utnämningen till underofficers grad i medel -

Under officerare.

244

tal är vid armén 27''3 år, vid flottan 33’4 och vid kustartilleriet 30-i år
samt att en fördelning på åldersgrupper ställer sig sålunda:

	Högst	25 år.	26 — 28 år.	29 — 31 år.	32 — 34 år.	Mer än	34 år.	Summa.
	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%
Armén .........	501	25 c	813	41''3	531	26''9	116	5-9	5	0‘3	1,969	lOOo
Flottan.........	3	0-4	63	8-7	147	20-4	248	34-4	260	cb CO	721	100-o
Kustartilleriet	14	11-7	21	17-5	37	30-8	27	22-5	21	17-5	120''	100-O

Befordran till underofficer vinnes således vid en i hög grad växlande
levnadsålder, men i stort Bett betydligt tidigare vid armén än vid
marinen och likaledes avsevärt tidigare vid kustartilleriet än vid flottan.
Denna olikhet vid de olika grenarna av försvaret är givetvis beroende
på skiljaktiga organisatoriska förhållanden.

Av tab. 7 framgår, att antalet nuvarande underofficerare vid armén,
som under någon tid varit surnumerära sergeanter, är 343, motsvarande
17-8 procent av hela antalet underofficerare. Surnumerärtiden har i
medeltal uppgått till Do år.

Underofficerare över stat utnämnas vid marinen allenast efter Konungens
i varje fall lämnade medgivaude. Särskilt vid flottan hava dylika
utnämningar blott undantagsvis förekommit.

I tab. 15, 16 och 19 lämnas uppgifter om den tid, under vilken
lön i de lägre underofficersgraderna åtnjutits av underofficerare, som
numera befordrats till högre beställning. Medeltalen äro följande:

Armén: lön såsom sergeant av 2. klassen .......................... 6 o år

» » » »1. klassen ........................... 7‘3 »

Flottan: lön såsom underofficer av 2. graden......... 7’8 »

Kustartilleriet: » » » » 2. graden......... 9‘8 »

Tab. 1 ådagalägger, att av underofficerarna 7 3 3 procent vid armén
och 93''3 procent vid marinen äro eller varit gifta. Bland marinens underofficerare
är således äktenskapsfrekvensen anmärkningsvärt hög. Av
de gifta underofficerarna hava 4D7 procent vid armén och 66''6 procent
vid marinen ingått äktenskap vid eu ålder av högst 28 år.

Såsom redan anmärkts, är en synnerligen stor ojämnhet rådande
med avseende å den levnadsålder, då befordran sker till underofficers
grad. Det låter sig därför här knappast göra att, i likhet med vad

245

de sakkunniga funnit sig kunna ifrågasätta beträffande officerarna, vid
uppgörandet av löneskalorna välja en utgångspunkt, ungefär sammanfallande
med tiden för befordrans vinnande till lägsta underofficersgraden.
Sådan befordran inträder i själva verket icke omedelbart efter vunnen
kompetens på samma sätt som officersbefordran för de från krigseller
sjökrigsskolorna utexaminerade kadetterna, utan har det manskapsunderbefäl,
som genomgått erforderlig utbildning för kompetens
till underofficer, såsom regel att tjänstgöra i manskapsgrad längre eller
kortare tid, innan underofficersgrad resp. underofficersbeställning kan
uppnås. För beräkning av det antal ålderstillägg, som lämpligen bör
i löneskalorna inläggas för underofficersbestäilningarna, samt för bestämmande
av tidsintervallerna för ålderstilläggens intjänande hava därför
de sakkunniga funnit sig böra taga till utgångspunkt annan tid än
första utnämningen till underofficersgrad eller tilläggande av lön för
underofficersbeställning. Av skäl, som i det följande komma att närmare
uppvisas, anse de sakkunniga, att bestämmandet av utgångspunkten i
förevarande avseende bör bliva beroende av den tid, då den fast anställda
underbefälspersonalen efter vunnen kompetens för befordran till underofficer
uppnått den högst avlönade beställningen såsom underbefäl av manskapet,
nämligen vid armén såsom furir av 1. klassen och vid marinen såsom
manskap av 1. lönegraden. Ernåendet av dessa beställningar, vilkas
innehavare i allmänhet torde hava att fullgöra tjänstgöring motsvarande
den, som åligger underofficerare i lägsta graden, torde kunna beräknas
infalla efter en tjänstetid vid krigsmakten av 6 till 7 år eller alltså, om
första anställning vid krigsmakten vinnes under nittonde levnadsåret,
vid en levnadsålder av omkring 25—26 år (jfr sid. 259—261).

För att verkningarna av de ojämna befordringsförhållandena för
underofficerspersonalen icke må bliva alltför kännbara, bör följaktligen
lönesystemet anordnas så, att vid beräkning av tjänstår för vinnande av
ålderstillägg sådan hänsyn tages till tjänstetiden såsom underbefäl, att
var och en underofficer, som efter vunnen kompetens till underofficersbeställning
fullgjort tjänstgöring såsom underbefäl utöver viss tid, vilken
skäligen torde kunna bestämmas till samma antal år som tidsintervallerna
i löneskalan, får med viss begränsning tillgodoräkna sig den sålunda
överskjutande tiden.

I anslutning härtill och då i huvudsak enahanda skäl, som givit
de sakkunniga anledning att för kompaniofficerare föreslå tidsintervallerna
för ålderstilläggens intjänande till 3 år, även föreligga beträffande
underofficerarna, hava de sakkunniga ansett sig böra för de senare ifrågasätta
en sådan anordning av löneskalorna, att desamma, räknat från en
levnadsålder av i medeltal omkring 25—26 år vid befordran till furir

246

av 1. klassen, respektive manskap i 1. lönegraden, komma att omfatta
— utöver nyssberörda period såsom underbefäl av manskapet, vilken
ej skulle få tillgodoräknas för vinnande av ålderstillägg — ytterligare
fem treårsperioder innan slutavlöningen såsom fanjunkare (fiaggunderofficer,
underofficer av 1. graden) skulle ernås. Slutavlöningen i högsta
underofficersgraden skulle sålunda vinnas vid en beräknad levnadsålder
av omkring 43—44 år.

Vid uppbyggandet av dessa löneskalor för underofficerare hava de
sakkunniga vidare haft att besvara det spörsmålet, huru stort antal ålderstillägg
bör ifrågakomma för de särskilda beställningarna och i vilken
utsträckning skalorna lämpligen böra ingripa i varandra. I detta hänseende
hava de sakkunniga ansett sig böra beakta, att mellan kompaniofficers-
och underofficersbeställningarna föreligger den bestämda olikheten,
att, medan avgång med pension icke annat än undantagsvis
kan ifrågakomma för underlöjtnanter och löjtnanter, enär officer, som
förbigåtts vid befordran till löjtnants- eller kaptensbeställning, i regel
torde lämna tjänsten, avgång med pension för förbigången sergeant
(underofficer av 2. graden) oftare torde förekomma. Vid sådant förhållande
hava löneskalorna för kompaniofficerare a befunnits icke behöva
i vidare mån ingripa i varandra, än att lönen med sista ålderstillägget
för en lägre beställning motsvarar begynnelselönen för närmast högre
beställning. Med hänsyn till den tid, då befordran från lägre till
högre kompaniofficersbeställning i allmänhet vinnes, har vidare endast
ett ålderstillägg ansetts erforderligt för underlöjtnant (fänrik); varemot
för löjtnant, liksom för kapten, ålderstilläggens antal skulle utgöra tre.
Beträffande åter löneskalorna för underofficerarna, torde ovan angivna
förhållande, att sådana beställningshavare ej sällan kunna komma att
såsom sergeanter (underofficerare av 2. graden) kvarstå till pensionsåldern, i
första hand böra föranleda, att antalet ålderstillägg för beställning såsom
sergeant (underofficer av 2. graden) sättes något högre, än vad som föreslagits
för löjtnanter och kaptener. De sakkunniga hava därför ansett fyra
ålderstillägg vara erforderliga för dessa lägsta underofficersbeställningar.
På grund av önskvärdheten att för underofficerare med ungefär lika
sammanlagd tjänstetid vid krigsmakten vinna största möjliga likhet i
avlöningshänseende och då, på sätt ock de statistiska uppgifterna ådagalägga,
ojämnheten i befordringsförhållandena är avsevärt större för underofficerare
än för officerare, hava de sakkunniga vidare funnit nödvändigt,
att löneskalan för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare
av 1. graden) anordnas så, att begynnelselönen för dem icke sättes
högre, än att den motsvarar den lägre underofficersgruppens lön med
intjänande av allenast ett ålderstillägg. Löneskalorna för de båda un -

247

derofficersgrupperua skulle därför fortlöpa jämsides med varandra under
fyra treårsperioder. För fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare
av 1. graden) bör efter utgången av den sista av dessa perioder tillkomma
ytterligare ett ålderstillägg, så att hela antalet sådana, liksom lör
sergeanter (underofficerare av 2. graden), kommer att utgöra lyra. Härigenom
skulle under ovannämnda antagande för den, som ej befordrades
till underofficersbeställning i den högsta graden, slutlönen komma att
ställa sig så mycket lägre än slutlönen för sistnämnda slags beställningar,
som motsvarar det sista ålderstillägget.

De för underofficerarna ifrågasatta löneskalorna kunna schematiskt
belysas sålunda:

............ ........- ~ '' 1

1 a •

I o ur.

3 är.

3 år.

a •

o ur.

3 ur.

Återstående

tjänstetid.

Fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av!

1. graden)...................................................1 —•

Sergeant (underofficer av 2. graden) ...............| X

Liksom i fråga om kompaniofficerare hava de sakkunniga även bär
avsett, att ålderstilläggen skulle utgöra tillägg endast till lönen och att
dagavlöningen skulle utgå med samma belopp till alla underofficerare inom
vardera av de två grupperna av beställningar: fanjunkare (flaggunderofficer,
underofficer av 1. graden) och sergeant (underofficer av 2. graden).

Vid tillämpning av ifrågavarande löneskalor för underofficerare förutsattes
jämväl, på enahanda sätt som i fråga om officerare och i enlighet
med det inom kommunikations- och vattenfallsverken tillämpade lönesystemet,
att, när befordran sker till högre beställning, den befordrade
skall i den nya beställningen erhålla minst samma lön som den, han vid
befordringstillfället innehade i den lägre beställningen, samt därutöver
äga rätt att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid
intill högst tre år, varunder han åtnjutit den vid befordringstillfället
innehavda lönen. En sergeant, som exempelvis under ett år åtnjutit
andra ålderstillägget, bibehåller sålunda efter befordran till fanjunkare
den lön, han innehade såsom sergeant, och vinner rätt till nytt ålderstillägg
efter ytterligare två års förlopp. Genom befordran skulle han
emellertid genast komma i åtnjutande av förhöjd dagavlöning.

Huru det av de sakkunniga förordade lönesystemet för underofficerare
skulle te sig vid tillämpningen, framgår i viss mån av efterföljande,
från tab. 15, 16 och 19 hämtade översikt över den tid, räknat
efter treårsperioder, varunder lön i de lägre underoffieersbeställ -

248

ningarna (sergeant av 1. och 2. klassen, underofficer av 2. graden) uppburits
av nuvarande underofficerare i högre beställning. Därvid bör emellertid
erinras, att enligt de sakkunnigas förslag underofficerare under
vissa förutsättningar skulle äga att för vinnande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tid före underofficersutnämningen.

I	Högst 3 år.	3—6 år.	6—9 År.	9—12 år.	Mer än 12 år.	Summa.
i	An- tal.	%■	An- tal.	%■	An- tal.	%■	An- tal.	%■	An- tal.		An- tal.	%■ \
''Armén:
Lön såsom:
sergeant av 1. klassen.....	69	9’8	177	25''i	261	37i	138	19o	59	8''4	704	100o
>* » 2. klassen.....	160	13-4	490	41o	372	31i	145	12i	29	2-4	1,196	lOOo
Flottan:
Lön såsom underofficer av									•
2. graden..................	5	2o	29	11-8	164	66-4	42	17-o	7	2-8	247	100 o

Kustartilleriet:
Lön såsom underofficer av
2. graden.....................	6	22-2	1	3-7	2	7-4	4	14''s	14	51-9	27	100 o

Beträffande underofficerarna torde det jämväl vara av intresse att
känna den tid, under vilken nuvarande innehavare av högsta underofficersbeställning
(såsom fanjunkare, flaggunderofficer, underofficer av
1. graden) uppburit lön i dylik beställning. En sammanställning rörande
nämnda tid lämnas här nedan:

Armén:

! Fanjunkare..

Flottan:

Kustartill eriet:

Underofficer av 1. graden 13

Högst 3 år.	3—	år.	6-S	år.	9—12 år.	Mer 12	än år.	Summa.
An- tal.		An- tal.		An- tal.	S.	An- tal.	%■	An- tal.	%■	An- tal.	%■
245	34-8	160	22-t	141	20-o	75	10-7	83	11-8	704	100 o
81	32-8	40	16-2	73	29-5	33	13-4	20	8u	247	lOOo
13	48-2	3	. 11-1	1	3-7	1	3-7	9	33-3 i	27	100 o

249

Sedan i det föregående angivits de allmänna grunder, enligt vilka s^/ör
ett nytt lönesystem för officerare och underofficerare bör efter de sak- beräkningen.
kunnigas mening uppbyggas, övergå de sakkunniga nu till att yttra sig
om vissa närmare bestämmelser, som torde höra meddelas angående rätt
för innehavare av sådana beställningar, vid vilka ålderstillägg skulle ifrågakomma,
d. v. s. kompaniofficers- och underofficersbeställningarna, att i särskilda
fall tillträda dylik löneförhöjning.

Enligt de regler i berörda hänseende, som fått uttryck i avlöningsbestämmelserna
för civila verk och vilka vunnit tillämpning även i sådana
fall, då ålderstillägg redan för närvarande utgå enligt stater under
fjärde och femte huvudtitlarna, må ålderstillägg ej tillträdas förrän vid
början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit
uppnådd. Enahanda föreskrift bör givetvis meddelas i fråga om rätt till
ålderstillägg för kompaniofficerare och underofficerare.

Vid beräkning av tjänstålder torde i intet tall böra få inräknas
tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning
på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom
lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam.

Det kan sägas i nuvarande lönesystem för civila verk vara en allmän
regel, att för erhållande av ålderstillägg å viss befattning endast får tillgodoräknas
tid, som förflutit från det vederbörande löntagare såsom ordinarie
innehavare tillträtt ifrågavarande befattning. Från denna regel
gives emellertid inom kommunikations- och vattenfallsverkens lönesystem
ett undantag av vidsträckt omfattning, vilket kan sålunda uttryckas, att
löntagare vid nämnda verk under angivna förutsättningar har rätt att
för vinnande av ålderstillägg (avlöningsförhöjning) å viss befattning tillgodoräkna
sig viss tid, varunder han såsom ordinarie innehavare beklätt
lägre befattning, och enligt vad de sakkunniga redan i det föregående
angivit, förutsätter tillämpningen av det för kompaniofficerare och underofficerare
föreslagna lönesystemet, enligt vilket löneskalorna för de olika
beställningarna skulle delvis ingripa i varandra, att även här en dylik
rätt till lönetursberäkning skulle tillkomma vederbörande löntagare. Däremot
förekommer det inom de civila verken endast i särskilda undantagsfall,
att tjänstetid, som infallit förrän vederbörande löntagare blivit
innehavare av ordinarie befattning, får tillgodoräknas för vinnande av
ålderstillägg.

Vad kompaniofficerare och underofficerare angår, föreligga emellertid
sådana särskilda förhållanden, att frågan om rätt lör dessa beställningshavare
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring
utöver vad som föranledes därav, att löneskalorna för olika besa -

250

Kompani officerare.

ställningar delvis ingripa i varandra, synes tarva ett ingående övervägande,
och härvid framträder i första hand behovet att fastställa lämpliga
utgångspunkter för den lönetursberäkning, varom här är fråga.

Till ledning härför torde, vad till en början kompaniofficerare angår,
få lämnas en kort redogörelse för gällande föreskrifter angående
utbildning och anställning såsom officer.

Beträffande först utbildningen till officer vid armén, omfattar densamma,
enligt kungl. kungörelsen den 21 maj 1915 angående sättet för
officers- och reservofficersaspiranters antagning och utbildning, efter avlagd
studentexamen följande: a) soldatutbildning under tjänstgöring såsom
vapenför student från senare delen av juni till slutet av regementsövningarna
första utbildningsåret; b) fortsatt soldatutbildning och utbildning
till underbefäl från nämnda regementsövningars slut till våren
eller sommaren andra utbildningsåret; c) tjänstgöring såsom underbefäl
vid eget truppförband under andra utbildningsåret; d) officerskurs vid
krigsskolan från repetitionsövningarnas slut andra utbildningsåret till
slutet av tredje utbildningsåret; samt e) tjänstgöring såsom underbefäl
vid eget truppförband under repetitionsövningarna tredje utbildningsåret,
då ett uppehåll i krigsskolans officerskurs äger rum. Enligt reglementet
för krigsskolan den 22 augusti 1913, § 22 mom. 2, pågår officerskursen
omkring 14 månader, vadan, då inryckningen sker under oktober
månad, officersexamen avlägges i december månad nästföljande år.
Utnämning till officer av elev, för vilken avgångsbetyg från krigsskolan
utfärdats, kan slutligen såsom regel följa före utgången av det år, då officersexamen
avlagts. Den, som undergått studentexamen på våren visst
år, kan följaktligen vid slutet av det andra därpå följande kalenderåret,
efter en utbildningstid av 2 år 6 månader, vinna officersanställning.

Ifråga om den inbördes tjänsteställningen för de från krigsskolan
utexaminerade eleverna gäller enligt skolans nyssnämnda reglemente,
§ 39, att de räkna tur inom underlöjtnants-(fänriks-)graden från den
dag, avgångsbetyget är dagtecknat. Mellan samtidigt avgångna bestämmes
den inbördes turen på grund av erhållna betyg och meddelas genom
en särskild turlista (jfr sid. 147—148).

Vad åter angår utbddning till officer vid marinen, hava nya föreskrifter
därom meddelats i reglementet för sjökrigsskolan den 8 oktober 1915.
Enligt detta reglemente benämnas eleverna vid skolan, allt efter som
de tillhöra dess sjöofficerslinje eller dess kustartillerilinje, »sjökadetter»
eller »kustartillerikadetter». Sjökadetternas utbildning sker uteslutande
vid sjökrigsskolan och omfattar en tid av omkring tre och ett tredje -

251

dels år, (lilrav två läsår (häst- och vårterminer) i land och i övrigt ombord.
Första inryckningen till skolan sker den 15 juli det år, inträde
vid skolan vunnits, och officersexamen avlägges efter föregångna tentamina
före november månads utgång tredje året därefter, varefter officersutnämning
i regel omedelbart följer. Kustartillerikadetternas utbildning
sker, enligt kungörelse i ämnet den 11 december 1914, till en början
vid ettdera av kustartilleriregementena eller ombord å flottans fartyg och
pågår därstädes dels vid en förberedande kurs omkring två månader
under sommaren det år, sökanden blivit antagen till kadett, dels vid
fortsatt kurs med början i juni månad nästföljande år till ingången av
höstterminen andra året efter anställningsåret. Därefter sker utbildningen
vid sjökrigsskolan under ett läsår (höst- och vårtermin). Efter förnyad
tjänstgöring vid regemente avläggas vid sjö krigsskolan nästföljande höst
tentamina och officersexamen, den sistnämnda före november månads
utgång. Hela utbildningen kräver alltså en sammanlagd tid av omkring
två och ett halvt år. Då antagning till kustartillerikadett kan få ske
för yngling, som flyttats till gymnasiets fjärde ring, samt nyssnämnda
förberedande kurs kan genomgås före avlagd studentexamen, komma i
regel endast två år och fyra till fem månader av utbildningstiden att
infalla efter studentexamen.

En jämförelse mellan berörda, nu gällande utbildningsföreskrifter
beträffande officerare giver vid handen, att för de ynglingar, som samtidigt
ingå på militärbanan, officersutnämning kan påräknas bliva vunnen
av dem, som tillhöra armén eller kustartilleriet, i slutet av andra
kalenderåret efter det, då vederbörande avlagt studentexamen. Fördem
åter, som utbildas för officersanställning vid flottan, tager utbildningstiden
ytterligare omkring ett år i anspråk, så att officersutnämningen
icke följer förrän vid slutet av tredje kalenderåret efter det, då studentexamen
avlagts.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke vid en definitiv lönereglering
nu nämnda olikhet bör vinna beaktande, då det gäller att bestämma de
grunder, efter vilka ålderstillägg skola utgå till kompaniofficerare. I
sådant hänseende bör tagas under övervägande, om ej den tid, efter
vilken ålderstillägg får tillträdas av underlöjtnant (fänrik) vid flottan,
vilken erhållit sin utbildning i nu angiven ordning, bör bestämmas till
två år i stället för den period av tre år, som vid tillämpning av de
föreslagna löneskalorna skulle utgöra den normala intervallen för ålderstilläggs
utgående. I fråga om den tillfälliga löneförbättring, till vilken
de sakkunniga hava att avgiva förslag, synes berörda spörsmål kunna
lämnas å sido, då dels flertalet av flottans nuvarande officerare genomgått

252

sjökrigsskolan, innan nu gällande bestämmelser om utbildningstiden trädde
i kraft, dels ock närmare utredning erfordras, huruvida ej en dylik gynnsammare
lönetursberäkning tilläventyrs bör vinna tillämpning även på
vissa andra grupper av personal.

Det har förut framhållits, att för erhållande av ålderstillägg å viss
befattning enligt nu gällande bestämmelser i regel endast får tillgodoräknas
tid, som förflutit från det vederbörande löntagare såsom ordinarie
innehavare tillträtt sin ifrågavarande befattning, dock att enligt kommunikations-
och vatten falls verkens lönesystem även viss tid får tillgodoräknas,
varunder lägre befattning innehafts. En dylik utsträckt rätt till
lönetursberäkning bör, efter vad i det föregående är sagt, medgivas även
enligt det av de sakkunniga ifrågasatta lönesystemet för arméns och
marinens kompaniofficerare. Vid tillämpning av detta system torde
emellertid de allmänna reglerna för ålderstilläggs intjänande kräva ytterligare
någon jämkning. Det bör nämligen iakttagas, att även om officersutnämning,
på sätt nyss anförts, vinnes omedelbart efter avlagd avgångsexamen
från krigsskolan resp. sjökrigsskolan, dylik utnämning i
sådana fall, då lön på stat icke finnes ledig för utexaminerad officersaspirant,
icke är förenad med tilldelandet av lön, och att till följd därav
eu nyutnämnd officer tilläventyrs kan komma att under viss tid vara
utan lön anställd såsom s. k. surnumerär.

Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén § 55 mom. 2 har
surnumerär officer — d. v. s. aktiv officer, som efter erhållen officersbefordran
ännu icke tillträtt officers lön på aktiv stat — samma tjänstgöringsskyldighet
som subalteimofficer på aktiv stat, allenast med det
undantaget, att han icke utan eget medgivande bör beordras till andra
särskilda tjänsteförrättningar utom eget regemente än dem, som avse
hans egen utbildning; och äger regementschefen jämväl, med arméfördelningschefens
medgivande, att undantagsvis göra de inskränkningar i
avseende å surnumerär officers tjänstgöring, vartill han kan finna skäl
vara lör handen. Dessa stadganden liksom den därmed överensstämmande
praxis, som tillämpas i avseende på marinens surnumerära officerares
tjänstgöringsskyldighet och enligt vilken sistnämnda officerare i
avseende å tjänstgöringsskyldighet äro på det hela taget fullt likställda
med officerare med lön på stat, hava givit de sakkunniga anledning förorda,
att kompaniofficer må för vinnande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig hela officerstiden och sålunda även den tid, han tilläventyrs tjänstgjort
såsom surnumerär fänrik (underlöjtnant). Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen för avgivna förslag till avlönings- och befordringsförhållandenas
utjämnande (sid. 182), ifrågasatte väl arméförvalt -

253

ningen i sitt den 30 december 1915 framlagda utkast till nytt avlöningssystem
för arméns kompaniofficerare och underofficerare, att anställningstid
såsom surnumerär icke borde få medräknas vid lönenppflyttniugar.
Utöver det stöd för den av de sakkunniga nu uttalade motsatta
mening, som de åberopade stadgandena i tjänstgöringsreglementet
för armén torde få anses innefatta, tillåta sig de sakkunniga i detta sammanhang
åberopa de av de militära myndigheterna i ämnet gjorda, å sid.
188 anförda uttalandena i denna särskilda fråga.

Det bör anmärkas, att, såsom framgår av föreliggande statistiska
uppgifter rörande antalet officerare, som någon tid varit surnumerärer,
samt surnuinerärtidens längd, frågan om denna tids tillgodoräknande för
vinnande av ålderstillägg ej skulle i praktiken hava allt för stor räckvidd.
För närvarande torde antalet surnumerärer vara ganska ringa;
enligt de under hösten 1917 inkomna statistiska uppgifterna funnos då
allenast 8 surnumerära fänrikar vid armén och inga vid marinen.

Såsom ett ytterligare skäl för surnumerärtidens inräknande i förevarande
fäll må vidare framhållas, att, då officersexamen avlägges i slutet
av kalenderår, under november eller december månad, samt ålderstillägg
ej skulle få tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter
det, varunder stadgad tjänstålder uppnåtts, även en ganska kort surnumerärtid
skulle, därest den ej finge inräknas, kunna föranleda ett helt års
uppskov med tillträde av ej blott ålderstillägg såsom underlöjtnant utan
även alla följande löneförhöjningar i kompaniofficersgraderna.

I enlighet med vad nu anförts anse de sakkunniga, att vid genomförandet
av en definitiv lönereglering för arméns och marinens kompaniofficerare
bör till utgångspunkt för lönetursberäkningen väljas början av
året näst efter det, då efter avlagd officersexamen utnämning skett till
officer, samt att för erhållande av ålderstillägg sålunda bör tillgodoräknas
fullgjord tjänstgöring icke blott i beställning på stat utan jämväl
såsom surnumerär fänrik (underlöjtnant).

Vidare bör, såsom i det föregående är omförmält, i fråga om lönetursberäkningen
stadgas, att officer, som vid befordran till löjtnant redan
intjänat det för underlöjtnant (fänrik) avsedda ålderstillägget, må för
rätt att åtnjuta ålderstillägg i den högre beställningen äga att tillgodoräkna
sig högst tre år av den tid, varunder han uppburit ålderstillägg
i den lägre beställningen, ävensom att till kapten befordrad officer, vilken
intjänat tredje ålderstillägget såsom löjtnant, må av den tjänstetid, han
efter nämnda ålderstilläggs tillträdande innehaft löjtnantsbeställningen,
tillgodoräkna sig högst tre år för erhållande av ålderstillägg i kaptensbeställningen.

254

Underoffi cerare.

Då såväl inom armén som inom vardera av marinens huvudgrenar
— flottan och kustartilleriet — utbildningen till officer, på sätt i det
föregående visats, numera sker efter likartade grunder och den första
officersutnämningen i regel följer omedelbart efter officersexamens avläggande,
hava de sakkunniga, såsom framgår av vad nu yttrats, funnit
det icke möta några större svårigheter att bestämma den utgångspunkt,
till vilken med ett omlagt avlöningssystem lönetursberäkningen för kompaniofficerarna
bör lämpligen anknyta sig. Denna utgångspunkt har
ansetts kunna sammanfalla med tiden för första utnämning till officer,
vare sig beställning med lön på stat erhållits omedelbart eller först någon
tid efter utnämningen.

Särskilda föreskrifter i detta hänseende torde emellertid bliva erforderliga
beträffande sådan personal i reserven, som övergår till aktiv stat.
De sakkunniga komma att i det följande närmare yttra sig härom, såvitt
den tillfälliga löneförbättringen angår.

Då frågan gällt att för underofficerarna bestämma eu liknande utgångspunkt,
som i det föregående angivits beträffande kompaniofficerarna,
hava de sakkunniga givetvis i första hand tagit under övervägande,
huruvida ej den synnerligen stora ojämnhet, som, enligt vad föreliggande
statistiska uppgifter utvisa, giver sig tillkänna beträffande befordran
till underofficer, borde, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande
kompaniofficerarna, föranleda därtill, att ålderstilläggsberäkningen
för underofficerarna finge taga sin början från tiden för första
befordran till underofficers grad, även för den händelse denna befordran
icke vore förenad med erhållande av lön å underofficersbeställning.
Häremot kan emellertid invändas, att enligt gällande föreskrifter för
försvarsväsendets olika grenar dylik befordran, utan att lön på stat
samtidigt kan beredas, i regel endast får ske efter Kungl. Maj:ts medgivande
i varje särskilt fall och sålunda i första hand är beroende på
huruvida vederbörande chef finner skäl föreligga att, för tillgodoseende
av tjänstens krav eller för att bereda äldre förtjänt manskap den uppmuntran,
som befordran till underofficersgrad innebär, göra framställning
i ämnet. Antalet surnumerära underofficerare i lägsta graden är
ock, såsom framgår av det föregående (sid. 244), förhållandevis ringa.

Av det anförda följer, att tiden för befordran till surnumerär underofficer
blir i hög grad växlande och i intet avseende lämpar sig att
läggas till grund för en lönetursberäkning, som har till ändamål att
verka utjämnande i avlöningshänseende.

255

Det nästa alternativ, som bär erbjuder sig, vore att till utgångspunkt
för lönetursberäkningen taga tiden för vunnen kompetens till
underofficersbeställning. De sakkunniga hava emellertid funnit, att icke
heller en dylik anordning skulle såsom regel bliva tillfredsställande. lltbildningsföreskrifterna
för arméns och marinens underbefäl av manskapet,
från vilket underofficerarna rekryteras, äro nämligen allt för olika
för att man i förevarande avseende skulle kunna lämpligen utgå från
t. ex. tiden för avlagd examen från underofficersskola.

Till närmare belysande av detta spörsmål torde, såsom skett i fråga
om officerarna, här höra lämnas en kortfattad redogörelse för utbildningen
till underofficer, sådan densamma under senare tiden varit och
nu är anordnad vid försvarsväsendets olika huvudgrenar.

Beträffande först armén gällde före utbildningsåret 1916—1917, att
volontär efter inträde i tjänst, vilket i regel skedde den 1 november,
hade att genomgå rekrytutbildning, som omfattade första anställningsåret.
Andra året användes för korpralsutbildning och det tredje
för underofficersutbildning. Såväl rekryt- och korpralsutbildningen som
underofficersutbildningen skedde vid regementena. Tjänstgöringen såsom
befäl (instruktör) tog sin början vid beväringsrekrvtskolan under andra
anställningsåret. Befordran till vice korpral eller korpral för därtill
kompetenta skedde under utbildningstiden i mån av uppkomna vakanser.
Efter underofficersexamens avläggande följde, likaledes i mån av uppkomna
vakanser, befordran till distinktionskorpral (numera motsvarande
furir) och sedermera, utan ytterligare obligatorisk utbildning, befordran
till sergeant.

Från och med utbildningsåret 1916—1917 hava nya bestämmelser
härutinnan trätt i tillämpning enligt beslut i samband med antagandet
av 1914 års härordning. I utbildningsprogrammet har i huvudsak ej
annan ändring skett, än att de äldre underofficersskolorna vid regementena
ombildats till furirskolor med ändamål att meddela distinktionskorpralsutbildning,
varjämte såsom villkor för underofficersbefordran uppställts
kravet på genomgående av truppslagsvis anordnade gemensamma
högre underofficersskolor, avsedda att årligen pågå omkring åtta månader.
Intill dess uppstående vakanser i sergeantsgraden kunna fyllas med
furirer, som genomgått underofficersskola av sistnämnda slag, må dock
till sergeant befordras furir, som allenast genomgått enligt äldre bestämmelser
anordnad underofficersskola och som synes för befordran till underofficer
lämplig samt i övrigt uppfyller för ifrågavarande befordran stadgade
villkor.

256

De första truppslagsvis sammandragna underofficersskolorna trädde
i verksamhet, såsom av det anförda framgår, först under utbildningsåret
1916—1917 och anordnades enligt särskilda genom generalorder den 29
september 1916 (nr 1311 —1316) meddelade bestämmelser. Kommendering
till genomgående av underofficersskola, vid vilken utbildningen skulle
ansluta sig till förut förvärvad furirsutbildning eller därmed likställd
utbildning, meddelas efter ansökan för lämpliga furirer eller korpraler,
vid kavalleriet och artilleriet dock blott för furirer.

Då vid dessa skolor antalet elever från varje truppförband blir beroende
på antalet platser och möjligheten för truppförbanden att utan
binder för tjänstens behöriga uppehållande medgiva personalens bortkommendering,
kan det icke med säkerhet påräknas, att underofficersskolan
får genomgås under visst anställningsår. Kommendering till underofficersskolan
kan emellertid erhållas tidigast under fjärde anställningsåret,
men kommer efter all antaglighet att i många fall vinnas först senare.
Kompetens för befordran till underofficer vid armén kommer alltså
framdeles icke att vinnas efter förloppet av en för alla aspiranter till
underofficersbefordran lika lång sammanlagd tjänstgöringstid i fast anställning,
utan tiden kommer i olika fall att växla mellan fyra år och
ett högre antal år.

Beträffande befordran till beställning såsom underbefäl av manskapet
gäller fortfarande, att sådan vinnes under utbildningstiden efter det
vederbörlig skola genomgåtts. För befordran till de i samband med
1914 års härordning inrättade furirbeställningarna av 1. klassen fordras
sålunda allenast genomgående av furirskola, men ej avlagd examen från
vederbörligt truppslags gemensamma underofficersskola.

Utbildningen av flottans stammanskap regleras genom gällande
skolreglemente av den 22 oktober 1910, vari för personalen i varje
särskild yrkesgren bestämmelser meddelas om tjänstgöring i skolor och
utbildningskurser i land och ombord. För det manskap, som icke karlskrivits
från skeppsgossekåren, omfattar utbildningen i regel genomgåendet
av rekrytskola, anordnad dels å fartyg dels å station (i land), korpralsskola
och underofficersskola, i allmänhet anordnad å station, vartill
komma yrkesskolor och yrkeskurser ävensom tillämpningsövningar, repetitionskurser
och särskilda övningar. De karlskrivna skeppsgossarnas,
utbildning företer bland annat den avvikelsen, att, då för dem ej erfordras
någon rekrytutbildning, utbildningstiden blir ett år kortare än för
manskap, som genom kontrakt tagit anställning vid sjömanskåren. I
regel skall varje man beordras till vederbörlig skola eller kurs i tur
det år, då han genomgått föregående utbildning. Underofficersskolan

257

genomgås sålunda av personalen i de flesta yrkesgrenarna under sjätte
(för karlskrivna skeppsgossar femte) anställningsåret. För erhållande av
under officer skorprals grad fordras bland annat avlagd underofficersexamen.
Dylik gradbefordran sker dock endast mera undantagsvis för annan än
den, som samtidigt kan erhålla beställning i 1. lönegraden för manskap,
och såsom villkor för erhållande av sådan beställning gäller bland annat,
att sammanlagda tjänstetiden skall uppgå till minst 72 månader.
Enligt vad tab. 17 utvisar, hava sålunda av tillhopa 1,344 underofficerare
och underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden vid flottan endast
113, motsvarande 8‘4 procent, under någon tid såsom underofficerskorpraler
åtnjutit avlöning i 2. lönegraden för manskap. Oaktat för befordran
till underofficerskorpral icke enligt skolreglementet kräves längre tjänstetid
än 72 månader eller 6 anställningsår (för f. d. skeppsgossar dock i
regel 12 månader kortare tid), blir dock utnämningen till undeixrfficerskorprals
grad ofta fördröjd därigenom, att ledighet ej uppkommer i
någon av de i gällande stat uppförda lönerna i 1. lönegraden.

Vid kustartilleriet är stammanskapets utbildning anordnad enligt reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar den 17 maj 1915. Liksom
vid flottan ingår i utbildningsprogrammet genomgående av rekrytskola,
korpralsskola och underofficersskola.

Med vissa olikheter för olika yrkesavdelningar pågår rekrytskolan i
huvudsak under det fast anställda manskapets första anställningsår, räknat
från och med inträdet i tjänst omkring den 1 november. Utbildningen
i korpralsskolan tager andra anställningsåret i anspråk, varefter
underofficersskolan genomgås under tredje och fjärde anställningsåren.

I olikhet med vad fallet är vid flottan, sker vid kustartilleriet för
dem, som avlagt underofficersexamen, uppflyttning till underofficerskorpralsgraden
oberoende av huruvida lön för manskap i 1. lönegraden
finnes ledig eller icke. Dylik uppflyttning sker alltså i regel efter 48
månader. Å andra sidan får lön i 1. lönegraden för manskap icke tillträdas
förrän efter 72 månaders tjänstetid vid kustartilleriet. Härmed
sammanhänger ock, att vid kustartilleriet antalet underofficerskorpraler
med lön i 2. lönegraden för manskap är relativt högt. Enligt inkomna
statistiska uppgifter (tab. 17) hava sålunda av 285 underofficerare och
underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden vid kustartilleriet tillhopa
66, motsvarande 23''2 procent, under någon tid såsom underofficerskorpraler
åtnjutit avlöning i 2. lönegraden för manskap.

Av den sålunda lämnade redogörelsen framgår, att underbefälet av
manskapsgrad enligt nu gällande utbildningsföreskrifter vinner kompetens
för befordran till underofficer efter en avsevärt olika lång utbildningstid

258

ävensom att, vad särskilt armén beträffar, tiden för avläggandet av den
i samband med 1914 års härordning inrättade examen från de truppslagsvis
sammandragna underofficersskolorna kan vara beroende på sådana
tillfälligheter, som om plats i vederbörlig skola kan beredas för
alla underofficersaspiranter, vilka önska anmäla sig till skolans genomgående,
eller om personalbrist vid visst truppförband kan föranleda uppskov
med sådan aspirants kommendering till skolan. Under dessa förhållanden
skulle, om man vid lönetursberäkningen för underofficerarna
utginge från början av året näst efter det, då kompetens till underofficersbefordran
vunnits, den avlöningsutjåmning för personal inom
olika grenar av försvaret, som man här åsyftat, i väsentlig mån förfelas.

Redan i detta förhållande hava de sakkunniga funnit en anledning
att beträffande lönetursberäkningen för underofficerarna icke ifrågasätta
en på nu angivna sätt bestämd utgångspunkt, men även andra skäl därför
hava synts föreligga. Sålunda torde det inom den civila förvaltningen
näppeligen förekomma, att en befattningshavare för rätt till ålderstillägg
får räkna sig tillgodo den tjänstgöring, han före sin befordran till befattningen
fullgjort inom vederbörlig förvaltningsgren, endast av den
anledningen, att han innehaft kompetens för befattningen ifråga. En
motsatt princip torde icke böra vinna tillämpning inom det militära förvaltningsområdet,
ehuru givetvis väsentligen olika förhållanden äro rådande
inom den civila och den militära tjänsten.

För de sakkunniga har alltså framträtt nödvändigheten av att söka
finna en lämpligare utgångspunkt för lönetursberäkningen för underofficerarna,
och hava de sakkunniga därvid beaktat de olika uppslag till
frågans lösande, som utöver de redan nämnda framkommit vid behandling
av de i det föregående berörda förslagen till avlönings- och befordringsförhållandenas
utjämnande vid armén. Enligt vad i nämnda
sammanhang anförts (sid. 164, 189, 191 och 193), hava dessa uppslag gått
ut på att lönetursberäkningen skulle anknyta sig till någon av följande
utgångspunkter: a) tiden för första fasta anställning vid krigsmakten,
b) uppnåendet därefter av viss levnadsålder, exempelvis 21 år (för musikpersonal,
som i egenskap av musikelever vid mycket låg ålder inträtt i
krigstjänst, eventuellt 18 år) eller c) tiden för tillträdande av beställning
såsom korpral eller furir (distinktionskorpral).

Av dessa olika uppslag hava de sakkunniga till en början ansett
sig kunna alldeles bortse från det under b) upptagna, vilket enligt de
sakkunnigas mening skulle verka alltför automatiskt. Det bör vidare
anmärkas, att, ehuru underofficerarna undantagslöst rekryteras från under -

259

befälet av manskapet och detta i allmänhet kan antagas hava vid samma
levnadsålder fullgjort ungefär lika lång tjänstgöring vid krigsmakten,
en tillämpning av denna beräkningsgrund i varje fall skulle leda till
orättvisa till förmån för personal, som börjat krigstjänsten vid senare
ålder än den normala.

Mot det under a) upptagna förslaget att för löneturens beräknande
utgå från tiden för första fasta anställning hava de sakkunniga funnit
åtskilliga väsentliga invändningar kunna riktas. Genom de för armén
gällande rekryteringsbestämmelserna är sålunda avsett att bereda värnpliktig
tillfälle att under sin första tjänstgöring och intill slutet av närmast
följande repetitionsövning (under pågående tjänstgöring i en följd)
ävensom inom ett år efter nämnda repetitionsövning (tjänstgöring i en
följd) taga fast anställning såsom volontär med rätt att för befordran
räkna sig värnpliktsutbildningen tillgodo. Vid sådant förhållande skulle,
därest den nu ifrågavarande grunden för lönetursberäkning tillämpades,
en del av den fast anställda personalen kunna komma att försättas i
ett, vid jämförelse med övriga, särskilt ogynnsamt läge, om icke värnpliktstiden
alltid finge medräknas. Ett sådant fall skulle exempelvis
kunna inträffa, om av två ynglingar i en ålder av tjugu år den ene
tager fast anställning, med rätt att enligt vämpliktslagen tillgodoräkna
sig denna såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring, samtidigt med att den
andre efter vederbörlig inskrivning påbörjar tjänstgöring som värnpliktig
och först under densamma övergår till fast anställning. Ett konsekvent
genomförande av ifrågavarande uppslag skulle jämväl kräva, att även
officerare borde för lönetursberäkning få tillgodoräkna sig den tid, de
haft anställning såsom officersaspiranter, vilken anställning anses likställd
med värnpliktstjänstgöring. På dessa grunder och då från militärt håll
gjorts gällande, att sammanlagda tjänstetiden såsom fast anställd lika
litet vid löneuppflyttning som vid befordran bör få, framför ådagalagd
duglighet, äga avgörande inflytande, samt denna invändning enligt de
sakkunnigas mening måste anses vägande, hava de sakkunniga icke
ansett sig kunna biträda ifrågavarande förslag.

Under dessa förhållanden har för de sakkunniga endast återstått
att i det ovan under c) angivna förslag söka finna en lämplig utgångspunkt
för beräknande av den tjänstetid, som bör vara grundläggande
för underofficerarnas rätt till ålderstillägg. Enligt befordringsbestämmelserna
för såväl flottan som kustartilleriet är såsom villkor för uppflyttning
till högsta (första) lönegraden för manskap stadgat bland annat,
att vederbörande löntagare skall hava varit anställd vid sjömanskåren
(resp. kustartilleriet) minst 72 månader. Härjämte fordras, att den, som

260

ifrågasattes till befordran, är underofficerskorpral, d. v. s. att han
genomgått all den utbildning, som kräves för vinnande av underofficersbeställning.
I dessa bestämmelser ävensom i det förhållandet, att
underofficerskorpralerna — med den organisation, som för närvarande är
gällande — vid flottan så gott som uteslutande och vid kustartilleriet till
största delen förrätta underofficers tjänst, hava de sakkunniga trott sig
finna fullgiltiga skäl att föreslå, att marinens underofficerare må, för åtnjutande
av ålderstillägg i underofficersbeställning, tillgodoräkna sig viss
del av den tjänstetid, de fullgjort i beställning såsom underofficerskorpral
med lön i 1. lönegraden för manskap. Då de sakkunnigas förslag till
löneskalor genomgående är byggt på treåriga intervaller, anse de sakkunniga,
att man även här bör räkna med en treårsperiod. För tillämpning
av nu förevarande förslag beträffande underofficerarna bör sålunda
vid en blivande definitiv lönereglering fastställas, att underofficer
vid marinen skall, i avseende å rätt till åtnjutande av ålderstillägg. av
sin tjänstetid i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden
för manskap äga tillgodoräkna sig den tid, som överskjuter tre
år; dock att härvid den begränsningen synes böra göras, att i intet fall
mer än nio år av den överskjutande tiden får tillgodoräknas.

Enligt de statistiska uppgifterna (tab. 5) är levnadsåldern vid utnämning
till underofficerskorprals grad i medeltal 26-8 år vid flottan
och 24’7 år vid kustartilleriet. Då emellertid vid kustartilleriet i åtskilliga
fäll en viss tidrymd infaller mellan utnämningen till underofficerskorprals
grad och erhållande av lön i 1. lönegraden, bör för kustartilleriets
vidkommande nyssnämnda medeltal något höjas för att angiva
levnadsåldern i genomsnitt vid erhållande av lön i 1. lönegraden.

Vad armén beträffar finnes väl icke, såsom beträffande underofficerskorpral
med lön i 1. lönegraden är fallet, för någon av beställningarna
för manskap viss minsta tjänstetid fastställd för befordran till beställningen,
liksom icke heller krav på vunnen kompetens till underofficer
är uppställt för sådan befordran. Detta oaktat hava de sakkunniga trott
sig finna eu möjlighet för att vid en blivande definitiv lönereglering en
huvudsaklig överensstämmelse mellan armén och marinen skulle kunna
i förevarande hänseende åstadkommas, om för arméns underofficerare
till utgångspunkt vid lönetursberäkningen toges befordran till beställning
såsom furir av 1. klassen.

Då det för frågans bedömande synts de sakkunniga vara av vikt
att känna, vid vilken levnadsålder och efter vilken tjänstetid i fast anställning
de genom 1914 års härordning nyinrättade furirbeställningarna
av 1. klassen uppnåtts, hava de sakkunniga infordrat uppgifter därom

2<>1

från arméns olika truppförband. En sammanställning av dessa uppgifter
utvisar, att levnadsåldern för de den 1 januari 1918 vid de olika
truppslagen anställda furirerna av 1. klassen vid befordran till sådan
beställning varit följande:

	Högst 23 år.	24 år.	25 år	26 år.	27 år.	28 år.	Mer än 28 år.	Tillhopa.	Medeltal, år.
Infanteriet..............................	62	44	68	60	61	50	46	391	25''9
Kavalleriet ...........................	8	7	8	12	4	7	1	47	25''i
Artilleriet ..............................	34	25	30	22	16	15	8	150	25''i
Fortifikationen........................	12	9	4	—	4	—	1	30	\| 23''9
Trängen................................	5	4	5	6	2	1	1	24	25''0
Intendenturtrupperna ............	1	3	1	2	—	1	—	8	\| 25-o
Summa	122	92	116	102	87	74	57	650	\| 25-6

Den sammanlagda tjänstetiden för fast anställning vid krigsmakten,
innan befordran till beställningen vunnits, har varit följande:

	Högst 4 år.	4-5 år.	5—6 år.	6-7 år.	CO 1 * ti*	8-9 år.	Mer än 9 år.	Tillhopa.	Medeltal, år.
Infanteriet ...........................	47	66	76	95	55	28	24	391	6-1
Kavalleriet ..........................	3	7	11	8	11	5	2	47	6''4
Artilleriet..............................	27	27	30	37	15	11	3	150	5*7
Fortifikationen.......................	14	9	4	1	2	—	—	30	4-3
Trängen.................................	4	6	8	5	1	—	—	24	\| 5-2
j Intendenturtrupperna ............	—	3	2	2	1	—	—	8	1 5-7
Summa	95	118	131	148	85	44	29	650	5-9

Då de sålunda anförda siffrorna synas göra det antagligt, att fast
anställt manskap vid armén framdeles kan komma att nå beställning såsom
furir av 1. klassen först vid ungefär samma levnadsålder, som manskap
vid marinen erhåller beställning med lön i 1. lönegraden, samt att vid
armén den sammanlagda föregående tjänstetiden vid krigsmakten ungefär
kommer att motsvara det för befordran vid marinen uppställda villkoret
av en tjänstetid av 72 månader, hava de sakkunniga icke tvekat
föreslå, att underofficer vid armén må, i avseende å rätt att tillgodonjuta
ålderstillägg, av sin tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna

262

sig den tid, som överskjuter tre år. För åvägabringanue av likhet med
marinen bör dock nämnda medgivande kompletteras med föreskrift därom,
att i intet fall mer än nio år få tillgodoräknas samt att för den, som icke
redan före sin befordran till beställning såsom furir av 1. klassen fullgjort
de å honom tillämpliga bestämmelser angående genomgången utbildning
för vinnande av kompetens till underofficersbefordran, hänsyn
icke får tagas till annan tjänstetid i nämnda furirbeställning än den,
som förlupit efter underofficerskompetensens vinnande.

I detta sammanhang få de sakkunniga slutligen anmärka, att, då
furirbeställningar av 1. klassen inrättats först från och med år 1915,
vid en definitiv lönereglering givetvis bör tagas i övervägande, vilka
övergångsbestämmelser tilläventyrs kunna befinnas erforderliga rörande
lönetursberäkning för sådana underofficerare, som icke under sin tidigare
tjänstetid varit innehavare av dylika furirbeställningar eller som, även
om så varit fallet, före sin utnämning till furirbeställning erhållit sådan
utbildning, som enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelser
medförde behörighet till underofficersbefordran.

Särskilda övergångsbestämmelser rörande lönetursberäkningen synas
vid en definitiv lönereglering jämväl bliva nödvändiga beträffande vissa
kustartilleriets underofficerare, nämligen dels sådana, som vid vapenslagets
första uppsättande, efter att förut hava innehaft fast anställning
vid armén och där i större eller mindre mån vunnit utbildning till underofficer,
erhållit anställning såsom manskapsunderbefäl vid kustartilleriet,
dels ock sådana, som visserligen vunnit sin första fasta anställning vid
kustartilleriet men erhållit lön i 1. lönegraden för manskap å tid då, i
olikhet med vad som nu gäller, denna lönegrad kunde vid kustartilleriet
uppnås efter kortare anställningstid än 72 månader.

Frågan om vilka särskilda bestämmelser nu nämnda förhållanden
betinga vid den tillfälliga löneförbättring, varom de sakkunniga hava att
avgiva förslag, kommer att beröras längre fram i detta betänkande.

Vid såväl armén som marinen torde det kunna inträffa, att manskapsunderbefäl,
som efter någon tids fast anställning avgått ur tjänst,
vid senare tillfälle tager ny anställning. I samband med den nya anställningens
vinnande äger vederbörande chef eller myndighet att bestämma,
i vad mån den anställde må tillgodoräkna sig tidigare vunnen utbildning
samt vilken turbestämning för befordran, som må för honom bliva gällande.
I fråga om rätt till ålderstillägg såsom underofficer, där sådan rätt
skulle grundas på föregående anställning såsom manskapsunderbefäl, synes
däremot hänsyn böra tagas endast till den tjänstgöring, som infaller i
omedelbar följd närmast före befordran till underofficersbeställningen.
Beträffande innehållet i de bestämmelser, som i detta hänseende böra

203

meddelas vid en definitiv lönereglering, torde närmare utredning hora
ske i samband med uppgörandet av övriga grunder för densamma.
Såvitt bestämmelser därutinnan erfordras för genomförande av den tillfälliga
löneförbättringen, komma de sakkunniga att längre fram i detta
betänkande avgiva förslag.

Åven beträffande underofficerarna torde särskilda bestämmelser böra
meddelas angående rätt till lönetursberäkning för sådan personal i reserven,
som övergår till aktiv stat.

De sakkunniga komma nu att yttra sig om storleken av de avlöningsbelopp
för olika beställningar, som av de sakkunniga befunnits
skäliga under den i det föregående angivna förutsättningen, att löneregleringen
skall hänföra sig till förhallandena närmast före krigsut
brottet år 1914 och att sålunda här någon hänsyn icke skall tagas till
den dyrtid, kriget medfört. I första hand komma här att behandlas de
rent militära officers- och underofficersbeställningar, som tillhöra stater,
vilkas nuvarande organisations- och avlöningsförhållanden icke förete
några avvikelser från vad som i allmänhet inom armén och marinen är

gällande. _ o .

Innan de sakkunniga närmare ingå på denna fråga, torde böra erinras
om vissa av de huvudgrunder, varå det ifrågasatta nya lönesystemet är avsett
att uppbyggas. Hit hör till en början de sakkunnigas förslag rörande avlöningsformernas
förenkling genom att såsom huvudavlöningsformer upptaga
allenast lön och dagavlöning jämte ålderstillägg till lönen, medan
åter sådana förmåner som inkvarterings- och servisbidrag (inkvarteringsbidrag
vid marinen), ersättning för bränsle och lyse (ersättning för ved
och ljus vid marinen), portions- och beklädnadsersättning samt särskilt
hyresbidrag skulle uteslutas ur lönesystemet. Huruvida och i vilken utsträckning
arvoden och ortstillägg böra ingå såsom avlöningsformer
i det nya lönesystemet, bör enligt de sakkunnigas mening, såsom
framgår av det redan sagda, bliva beroende på vidare utredning. I
förevarande sammanhang komma de sakkunniga därför att endast behandla
de nämnda huvudavlöningsformerna — lön och dagavlöning samt
ålderstillägg till lönen — men däremot icke att yttra sig om i vad mån
arvoden och ortstillägg därjämte böra utgå. — Till nyss åberopade
huvudpunkter i det föreslagna lönesystemet hör vidare, vad kompaniofficers-
och underofficersbeställningama angår, att inom vardera gruppen
löneskalorna för de särskilda beställningarna skola delvis ingripa i varandra,
så att vid befordran själva lönen med eventuellt ålderstillägg i
vissa fall skulle bliva oförändrad; däremot skulle dagavlöningen städse
utgå med olika belopp för olika beställningar.

Avlöningarnas
belopp.

264

maUan^ön och .Utöver nu berörda av de sakkunniga redan angivna huvudgrunder
dagaviöning. *ör lönesystemet bör vid avlöningsbeloppens avvägande ytterligare en
synpunkt av allmännare räckvidd beaktas, nämligen önskvärdheten av eu
lämplig proportion mellan den egentliga lönen (eventuellt med invänta
ålderstillägg) och dagavlöningen. Enligt de efter den s. k. statskontorstypen
genomförda löneregleringarna utgå tjänstgöringspenningarna i
förhållande till hela avlöningen (ortstillägg icke medräknade) med följande
procenttal för de olika lönegraderna:

chef för ämbetsverk (generaldirektör).................................

byråchef med begynnelseavlöning........................................

» » slutavlöning.....................................................

tjänsteman i andra lönegraden med begynnelseavlöning

® » » slutavlöning...............

» » första » » begynnelseavlöning

^ » * » y> slutavlöning ............

30’0 procent
33‘3 »

30-9 »

33-3 »

28u »

40''5 »

28-8 »

Härav framgår, att förhållandet mellan tjänstgöringspenningarna och
hela avlöningen (oberäknat ortstillägg) i regeln ställer sig ungefär såsom
1 till 3, dock med en väsentlig avvikelse för de lägst avlönade tjänstemännen
med begynnelseavlöning. Då tjänstgöringspenningar icke få
behållas under ledighet på grund av sjukdom eller för svag hälsas
vårdande, är det givet, att sistnämnda grupp tjänstemän för sådana fall
bliva de relativt minst gynnade.

Enligt de för kommunikationsverken och vattenfallsverken gällande
avlöningsgrunderna utvisar förhållandet mellan tjänstgöringspenningarna
och hela avlöningen i allmänhet en lägre procentsats för de lägre avlöningsbeloppen
än för de högre. Såsom exempel synes här kunna åberopas
vad avlöningsreglementet för statens järnvägar i detta hänseende
stadgar, nämligen att arvode, som överstiger 3,900 kronor, fördelas till
två tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar (härifrån
undantagas arvodena till generaldirektören och några andra befattningshavare),
att av arvode till belopp av 3,900 kronor och därunder intill
",100 kronor tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar
samt att av arvode å 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar
utgöra lön och en femtedel tjänstgöringspenningar. Syftet med
dessa bestämmelser har givetvis varit, att löntagare i de lägre lönegraderna
vid fall av sjukdom, då tjänstgöringspenningar i allmänhet ej få
behållas, och under därmed jämförliga förhållanden icke skola behöva
avstå mera av avlöningen, än att återstoden kan nödtorftigt räcka för
levnadskostnadernas bestridande.

265

De sakkunniga, som funnit nu nämnda grundsats riktig, hava vid
avvägande av förhållandet mellan dagavlöningen och avlöningen i dess
helhet sökt tillämpa densamma, så långt detta låtit sig praktiskt genomföra.
Då emellertid det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet är
grundat på bland annat den förutsättningen, att dagavlöningen skall
utgå med lika belopp för alla innehavare av samma slags beställningar
och utan hänsyn till om ålderstillägg intjänats eller icke, är det
givet, att nämnda syfte endast i viss mån kunnat vinnas.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergå de sakkunniga till frågan
om de belopp, varmed lön och dagavlöning jämte ålderstillägg, där
sådana skulle förekomma, böra utgå för officerare och underofficerare vid
armén och marinen.

I likhet med vad redan arméförvaltningen framhöll i skrivelse den
1 mars 1917, anse de sakkunniga anledning icke vara för handen att
bereda officerare inom den lägsta graden, underlöjtnant (fänrik), någon mera
avsevärd förhöjning i begynnelseavlöningen. Dessa beställningshavare
uppnå nämligen, i olikhet med det stora flertalet jämförliga civila tjänstemän,
fast avlöning vid en så låg levnadsålder som omkring 22 år, vartill
kommer, att deras föregående utbildningstid är relativt kort, att
deras egna kostnader för utbildningen äro jämförelsevis ringa samt att
de, enär de under utbildningstiden äro likställda med värnpliktiga, därunder
äga åtnjuta enahanda förmåner som övriga värnpliktiga, såsom
naturaunderhåll eller ersättning därför samt penningbidrag och penningtillskott.

Då den avlöning, som nu tillkommer underlöjtnant (fänrik) på annan
ort än Stockholm och Göteborg, utgöres av lön 720 kronor, dagavlöning
efter 3 kronor för dag, 1,095 kronor, samt inkvarterings- och
servisbidrag (vid marinen blott inkvarteringsbidrag) 300 kronor eller
tillhopa 2,115 kronor, hava de sakkunniga ansett begynnelseavlöningen vid
ifrågavarande beställningar böra bibehållas vid ungefär nämnda belopp,
utan annan ändring än som betingas därav att, i enlighet med vad nyss
angivits, lönen och dagavlöningen böra stå i lämpligt förhållande till varandra,
De sakkunniga hava på grund härav ansett sig böra föreslå, att
för underlöjtnant (fänrik) lönen bestämmes till 1,500 kronor samt dagavlöningen
efter 2 kronor för dag till 730 kronor, vadan begynnelseavlöningen
i sin helhet skulle utgöra 2,230 kronor. För den, som icke
vinner befordran till löjtnantsbeställning, innan tre år förflutit efter ingången
av året näst efter det, varunder officersanställning vunnits, bör
emellertid, såsom av det föregående framgår, till nämnda begynnelselön

Officerare.

266

komma ett ålderstillägg. Beträffande storleken av detta ålderstillägg
hava de sakkunniga såväl med hänsyn därtill, att avlöningen i ifrågavarande
lönegrupp kommer att innehavas av löntagare i den låga åldern
av omkring 25—27 år, som till följd av önskvärdheten att erhålla
en lämplig begynnelselön för löjtnanter funnit ett belopp av 300
kronor vara tillfyllest. Härigenom skulle slutavlöningen för underlöjtnant,
d. v. s. avlöningen för deu, som räknar mer än 3 tjänstår från
nyssnämnda utgångspunkt, bliva 2,530 kronor. I förhållande till hela
avlöningen skulle dagavlöningen utgöra för underlöjtnant (fänrik) med
begynnelseavlöning 32-7 procent och för underlöjtnant med intjänt ålderstillägg
28''9 procent.

Vad härefter beträffar avlöningen för löjtnant, skall beloppet av begynnelselönen
enligt de grunder, varå lönesystemet är byggt, motsvara
lönen jämte ålderstillägget för underlöjtnant och sålunda utgöra 1,800
kronor. Härtill torde i enlighet med den förut angivna grundsatsen, att
varje befordran bör omedelbart medföra avlöningsförhöjning, böra läggas
dagavlöning till samma belopp, som för närvarande utgår till innehavare
av löjtnantsbeställning, 3 kronor för dag eller 1,095 kronor för år. Begynnelseavlöningen
i sin helhet skulle således komma att utgöra 2,895
kronor eller samma belopp, som motsvarar den nuvarande sammanlagda
avlöningen för löjtnant av 1. klassen vid armén (löjtnant vid marinen)
med förläggning å annan ort än Stockholm eller Göteborg. Dessa beställningshavare,
de yngsta löjtnanterna, komma sålunda vid förslagets
tillämpning icke att omedelbart, innan ålderstillägg hunnit intjänas, vinna
någon förbättring i nu utgående avlöning. Det oaktat hava de sakkunniga
ansett, att beloppet torde kunna finnas skäligt för löntagarna i
fråga, vilkas beräknade levnadsålder under den tid, berörda avlöning
skulle till dem utgå, icke ligger högre än vid 25—27 år. De tre ålderstilläggen,
som äro avsedda att utgå till löjtnanter efter resp. 3, 6 och
9 år, hava de sakkunniga däremot ansett böra tilltagas så pass höga,
att dessa löntagare, i den mån de kunna antagas bilda familj och därigenom
få vidkännas högre levnadskostnader, erhålla en effektiv förbättring
i avlöningen. Ålderstilläggen hava därför befunnits lämpligen böra
bestämmas till vart och ett 400 kronor. Slutavlöningen för löjtnant
skulle med tillämpning härav komma att utgå med 4,095 kronor eller
ett belopp, ungefär motsvarande det, varmed avlöningen enligt den år
1917 beslutade, efter den s. k. statskontorstypen verkställda löneregleringen
för länsstyrelserna utgår till länsnotarie av första lönegraden,
vilken intjänat första ålderstillägget.

207

Förhållandet mellan dagavlöuingen och hela begynnelseavlöningen
respektive slutavlöningen för löjtnant utgör enligt de sakkunnigas förslag
respektive 37’8 och 26''7 procent.

I sin framställning angående löneskalornas anordnande hava de
sakkunniga uttalat sig för att begynnelselönen för kapten måtte bestämmas
till samma belopp som lönen för löjtnant med inräknande av de tie
ålderstilläggen, och bör i enlighet härmed nämnda begynnelselön sättas till
(1,800 kronor + 3 x 400 kronor =) 3,000 kronor. Då det gällt att avväga
beloppet av den dagavlöning, som jämte nämnda lön borde utgå
till kapten, hava de sakkunniga funnit, att det nuvarande beloppet av
allenast 4 kronor för dag icke skulle medföra den förbättring i avlöningsförmåner
för ifrågavarande löntagare, som med hänsyn till vikten
av deras beställningar och det med dem förenade ansvaret måste anses
vara av behovet påkallad. I enlighet härmed hava de sakkunniga funnit
sig böra föreslå, att dagavlöningen måtte bestämmas till 5 kronor lör
dag eller 1,825 kronor för år. Härigenom kommer kaptens begynnelseavlöning
att bliva 4,825 kronor, vilket belopp med 565 kronor överstiger
den sammanlagda nuvarande avlöningen för kapten av 2. klassen
med förläggning å annan ort än Stockholm och Göteborg.

Till nämnda begynnelseavlöning för kapten skola enligt de allmänna
grunderna för de sakkunnigas förslag komma tre ålderstillägg
efter respektive 3, 6 och 9 år. Av enahanda orsaker, som nyss framhållits
i fråga om dagavlöningen, och med hänsyn jämväl därtill, att kaptensbeställning
för flertalet officerare är den beställning, som högst uppnås
och från vilken avgång sker med pension, hava de sakkunniga
funnit sig böra föreslå, att beloppet av de ifrågavarande ålderstilläggen
fastställes till vart och ett 500 kronor. Härigenom kommer kaptens
slutavlöning att uppbringas till 6,325 kronor. Vill man bär söka en
jämförelse med avlöningsförhållandena inom den civila förvaltningen,
möta visserligen svårigheter att finna fullt lämpliga hållpunkter, men hava de
sakkunniga ansett en sådan jämförelse möjligen kunna göras med befattningarna
i andra lönegraden inom de centrala ämbetsverken och inom
länsstyrelserna (länsassessorsbefattningarna). Vid en sådan jämförelse visar
det sig, att den av de sakkunniga föreslagna slutavlöningen för kapten
i det stora hela motsvarar slutavlöningen för tjänsteman i andra lönegraden
(länsassessor). Beträffande avlöningen till kaptener torde i övrigt
få hänvisas till vad arméförvaltningen därom anfört i sin skrivelse den
1 mars 1917 (se sid. 110—111).

En uträkning av förhållandet mellan dagavlöningen och hela be -

268

gynnelseavlöningen resp. slutavlöningen för kapten enligt de sakkunnigas
förslag utvisar, att detta förhållande utgör resp. 37*8 och 28''9
procent.

Huru stor procentuell löneförbättring det av de sakkunniga ifrågasatta
lönesystemet skulle tillföra arméns och marinens kompaniofficerare
låter sig givetvis icke exakt beräkna, då för närvarande löneuppflyttningarna
uteslutande ske i mån av uppkomna vakanser och till följd därav
den tid, under vilken avlöning åtnjutes i de olika löneklasserna, är i hög
grad växlande. Enligt av de sakkunniga uppgjorda, på föreliggande
statistiska uppgifter rörande tjänstetiden i nämnda löneklasser grundade
beräkningar synes man dock kunna antaga, att löneförbättringens belopp
skulle komma att i medeltal uppgå till omkring 17 procent för kaptener,
omkring 2o procent för löjtnanter och omkring 5 procent för
underlöjtnanter (fänrikar); dock skulle för marinens löjtnanter procenttalet
ställa sig något lägre på grund därav, att samtliga dessa nu äro i
avlöningshänseende likställda med löjtnanter av 1. klassen vid armén.

Då de sakkunniga nu övergå till frågan om avlöningsbeloppen för
regementsofjicersbeställningarna, torde först få erinras, att, enligt de i
det föregående angivna grunderna för lönesystemets anordnande, ålderstillägg
icke skulle förekomma för någon av sagda beställningar samt att
därför hela avlöningen vid varje sådan beställning bör utgå med allenast
lön och dagavlöning till lika belopp för alla beställningshavare i samma
grad. Ehuru de sakkunniga på grund därav, att befordran till regementsofficer
alltid sker efter urval och icke i någon mån efter tur, saknat
anledning ifrågasätta något sådant samband mellan avlöningarna för
kapten, major, överstelöjtnant och överste, som skulle motsvara de olika
löneskalornas för kompaniofficerarna ingripande i varandra, hava de sakkunniga
dock funnit lämpligt undersöka, om icke ökningarna i själva
lönen lör majorer och överstelöjtnanter kunde så bestämmas, att de motsvarade
beloppet av ålderstillägg för kapten, eller 500 kronor. Härvid
hava de sakkunniga jämväl beaktat angelägenheten av att, jämsides med
ökningen i lön, för varje löneklass införa en förhöjning i dagavlöningen
så avpassad, att dagavlöningen i varje fall kommer att utgöra omkring
en tredjedel av avlöningen i dess helhet.

I enlighet härmed och med beaktande därav, att en verklig avlöningsförbättring
bör komma till stånd lör de olika slagen av regementsolficersbeställningar,
hava de sakkunniga stannat vid att föreslå avlöningen
sålunda:

Kronor.

269

Kronor.

för major (kommendörkapten av 2. graden):

lön ..........................................................................

dagavlöning ii 6 kronor....................................

» överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden):

lön ...........................................................................

dagavlöning k 7 kronor ...................................

» överste (kommendör):

lön ....,...................................................................

dagavlöning it 8 kronor....................................

5,000: —

2’190:~ 7,190: —

5,500: —

2?555: — 8,055: —
7,000: —

2,92Q: ~ 9,920: —

Jämföras nämnda avlöningsbelopp med de nu utgående sammanlagda
löneförmånerna för personal med förläggning till ort utom Stockholm
och Göteborg, respektive 6,425, 6,925 och 9,090 kronor, visar
det sig, att den löneförbättring för de olika grupperna av beställningar,
som de sakkunnigas förslag innebär, i procent av den nuvarande avlöningen
utgör:

för major (kommendörkapten av 2. graden).............................. 11''9 procent

» överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) ............ 16''3, • ))

» överste (kommendör) ................................................................ 9''1 »

Härav framgår, att de sakkunniga med sitt förslag kunnat väsentligen
bidraga till uppfyllande av det vid olika tillfällen framkomna
önskemålet, att överstelöjtnanterna, vilkas avlöning för närvarande endast
med 500 kronor överstiger avlöningen för major, måtte vid genomförande
av en löneförbättring för regementsofficerarna bliva särskilt tillgodosedda.

Anställes en jämförelse mellan de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen
för regementsofficerarna och de avlöningar, vilka utgå till
sådana civila tjänstemän inom de centrala ämbetsverken eller hos länsstyrelserna,
som med hänsyn till arbetsuppgifter och chefsställning kunna
sägas i huvudsak vara likställda med regementsofficerarna, torde det
befinnas, att en viss överensstämmelse genom förslaget är vunnen.
Om sålunda majorer och överstelöjtnanter kunna anses hava en tjänsteställning
ungefär lika med byråchefer i centrala ämbetsverk eller
kanske hellre med landssekreterare och landskamrerare och befordran
från major till överstelöjtnant kan i viss mån jämföras med den löneuppflyttning
genom ålderstillägg, som tillkommer nämnda landsstatstjänstemän,
finner man vid fullföljandet av denna jämförelse, att medan
avlöningen till landssekreterare (landskamrerare) utan ålderstillägg är
7,500 kronor, den föreslagna avlöningen för major utgör 7,190 kronor
och att, då avlöningen för landssekreterare (landskamrerare) med ålders -

270

tillägg är 8,100 kronor, det för överstelöjtnant föreslagna avlöningsbeloppet
utgör 8,055 kronor. En jämförelse mellan överstar och de
chefer för centrala ämbetsverk, som erhållit ställning och benämning av
överdirektörer med den högre av de för sådana befattningshavare fastställda
avlöningarna, utvisar vidare, att de förra skulle nå en avlöning
ungefär motsvarande nämnda överdirektörers (10,000 kronor).

Uträknas för regementsofficerarna förhållandet i procent mellan dagavlöningen
och hela avlöningen, erhåller man följande siffror: för major
(kommendörkapten av 2. graden) 30''5 procent, för överstelöjtnant (kommendörkapten
av 1. graden) 31 ‘7 procent och för överste (kommendör)
29‘4 procent.

Avlöningsbeloppen för de olika regemente- och kompaniofficersbeställningarna
skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå på sätt som
angives i följande tabellariska sammanställning, i vilken för varje grupp
av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg)
och dagavlöningen ävensom summan därav.

„ llön.........

Överste, kommendör <

jdagavl____

Summa

Överstelöjtnant, kom-fi^n..........

mendörkapten av 1. gr. jdagavl.

Summa

Major, kommendör- (lön .........

kapten av 2. gr. jdagavl. ...

Summa

Kapten...

Löjtnant

Jlön .........

jdagavl. ...
Summa

(lön ........

jdagavl. ...
Summa

Underlöjtnant, fänrik

(lön .........

jdagavl. ...
Summa

Kronor.

1,500

730

2,230

1,800

1,095

2,895

1,800

730

2,530

2,200

1,095

3,295

2,600

1,095

3,695

3,000

1,825

4,825

3,000

1,095

4,095

3,500

1,825

5,325

4,000 4,500
1,8251 1,825

5,825 6,325

5,000

2,190

7,190

7,000

2,920

5,500

2,555

8,055

9,920

271

I fråga om avlöningen till generalsyersoner och Jlaggmän framgår
av vad de sakkunniga i det föregående anfört, att enligt de sakkunnigas
mening något ålderstillägg icke bör vid en definitiv lönereglering!!
tilläggas dessa beställningshavare utan att för dem, liksom för
regementsofficerare, bör fastställas allenast ett avlöningsbelopp, på lämpligt
sätt fördelat i lön och dagavlöning, att utgå oberoende av tjänstålder
i vederbörande beställning.

Vad beträffar beloppet av den avlöning, som vid en definitiv lönereglering
för dessa beställningshavare skulle kunna befinnas skälig, vilja
de sakkunniga erinra, att av de civila befattningshavare, med vilka
generalspersoner och flaggmän väl närmast äro att jämföra, endast ett
fatal fått sina avlöningar reglerade under de senare åren; för de flesta
utgå avlöningarna enligt grunder, som fastställts år 1907 eller tidigare.
En jämförelse mellan de sålunda bestämda avlöningarna och de löneförmåner,
som nu tillkomma generalspersoner och flaggman, synes ådagalägga,
att de senare äro i avlöningshänseende ungefär jämnställda med
förenämnda civila befattningshavare.

Inom de sakkunniga hava visserligen röster höjts för att i förevarande
sammanhang borde avgivas förslag till en definitiv lönereglering
även för generalspersoner och flaggmän, att läggas till grund för eu
tillfällig löneförbättring, och har därvid särskilt av de officerare, vilka
efter vederbörligt förordnande haft att deltaga i de sakkunnigas överläggningar,
uttalats, att avlöningen för ifrågavarande beställningar borde
beräknas åtminstone till det för landshövdingar lägst utgående kontanta
lönebeloppet eller 13,000 kronor. Av skäl, som nyss anförts, och då
det synes lämpligast, att en definitiv lönereglering för såväl nämnda
civila befattningshavare som generalspersoner och flaggman kommer till
stånd i ett sammanhang, hava de sakkunniga stannat vid att nu icke
upptaga berörda spörsmål till prövning.

Angående ändrade bestämmelser rörande ersättning till generalspersoner
vid tjänsteresor komma de sakkunniga att yttra sig i det
följande.

Beträffande därefter avlöningsbeloppen för underofficerarna har det
synts de sakkunniga vara oavvisligen nödvändigt, att den för dem avsedda
löneregleringen kommer att medföra en verklig och effektiv förbättring
i deras ekonomiska ställning. Härvid har hänsyn tagits till
att dessa beställningshavare för närvarande, i förhållande till andra
statstjänstemän med motsvarande ansvar och uppgifter, torde få anses
vara synnerligen lågt avlönade.

Under officerare.

272

I sådant hänseende anse sig de sakkunniga, utan att ingå på några
direkta jämförelser, endast böra erinra om att, medan avlöningen
å annan ort än Stockholm och Göteborg utgör

för sergeant av 2. klassen.................................... kronor 1,790: —

» » » 1. » >) 1,910: —

» underofficer av 2. graden vid flottan (ej

maskinist) eller kustartilleriet................... » 2,153: 80

» fanjunkare ........................................................ » 2,482: 50

» flaggunderofficer (ej maskinist) vid flottan » 2,481: 05

» underofficer av 1. graden vid kustartilleriet
................................................................... » 2,482: 50

uppgår begynnelse- och slutavlöningen för t. ex. lokomotivmästare vid
statens järnvägar, placerad å ort, där bostadsersättningen utgår med lägsta
belopp, till respektive 2,360 kronor och 3,800 kronor, häri inräknat av
riksdagen medgivet tillfälligt lönetillägg, samt för stationsmästare vid statens
vattenfallsverk, placerad å billigaste ort, till respektive 1,800 kronor och
2,700 kronor, vartill för den sistnämnde kommer förmånen av fri bostad
eller ersättning därför till minst 15 och högst 30 procent av den fasta
avlöningen.

Då det gällt att bestämma begynnelseavlöningen för den grupp beställningar,
som är avsedd att omfatta nuvarande sergeanter ävensom
underofficerare av 2. graden, hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga
att mera avsevärt avvika från den nuvarande lägsta underofficersavlöningen
vid flottan och kustartilleriet, eller 2,153 kronor 80 öre. I
enlighet härmed hava de sakkunniga velat föreslå, att nämnda begynnelseavlöning
sättes till 2,230 kronor, därav 1,500 kronor lön och 730
kronor dagavlöning. Härigenom skulle dagavlöningen, 2 kronor för
dag, komma att utgå med samma belopp, som för närvarande är bestämt
för arméns sergeanter. Med detta förslag hava de sakkunniga
ock velat tillgodose det önskemål, som uttalats av svenska underofficersförbundet
i dess å sid. 190—192 återgivna skrivelse, eller att lägsta
underofficersavlöningen måtte beräknas omkring 500 kronor högre än
nuvarande avlöning för sergeant av 2. klassen (1,790 kronor). Beträffande
underofficerare av 2. graden (ej maskinister) vid marinen kan
det visserligen förefalla, som om begynnelseavlöningens fastställande till
2,230 kronor skulle innebära en relativt obetydlig löneförbättring, enär
denna skulle komma att utgöra endast 76 kronor 20 öre. Härvid bör
dock beaktas, att dessa underofficerare, som vinna sin befordran väsent -

273

ligt senare än arméns sergeanter, med tillämpning av de föreslagna
grunderna för lönetursberäkningen skulle endast undantagsvis komma
att uppbära begynnelseavlöningen. 1 stället torde de i regeln vid första
befordran till underofficer vara berättigade till ett eller annat av de
fyra ålderstillägg, som lönesystemet upptager för den lägre gruppen
underofficerare.

\7id bestämmande av ålderstilläggens belopp har det synts de sakkunniga
angeläget, att då syftet med införandet i lönesystemet av dylika
tillägg bland annat ar att möjliggöra utjämning i avlöningsförhållandena
för personal, som på grund av ogynnsam tur måst vänta på
befordran och därmed förenad avlönings förbättring, tillräcklig avlöning
beredes dem, som komma att redan vid sin första underofficersbefordran
tillträda ett eller flera ålderstillägg. Då vidare den av de sakkunniga
föreslagna anordningen av löneskalorna för underofficerarna förutsätter,
att dessa skalor komma att i mycket stor utsträckning ingripa i varandra,
torde ålderstilläggen böra genomgående sättas lika för de båda
avlöningsgrupperna. Ålderstilläggen böra jämväl så avpassas, att man
erhåller en lämplig begynnelseavlöning för den högre, för fanjunkare
samt flaggunderofficerare och underofficerare av 1. graden avsedda avlöningsgruppen.
Denna synpunkt bör även beaktas vid bestämmande
av dagavlöningens belopp för den högre underofficersgruppen. Att detta
belopp bör sättas högre än motsvarande för den lägre gruppen föreslagna
belopp av 2 kronor för dag, följer redan av vad de sakkunniga
i det föregående uttalat därom, att varje befordran bör genast åtföljas
av förbättrade avlöningsförmåner.

I enlighet härmed hava de sakkunniga stannat vid att föreslå, att
ålderstilläggen för arméns och marinens underofficerare må genomgående
bestämmas till 200 kronor samt att dagavlöningen för den högre underofficersgruppen
fastställes till 3 kronor, eller 1 krona högre än för den
grupp, som skulle omfatta sergeanter och underofficerare av 2. graden.
Härigenom kommer slutavlöningen för den lägre gruppen efter de fyra
ålderstilläggens intjänande att uppgå till 3,030 kronor (därav lön 1,500
kronor, fyra ålderstillägg å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning
efter 2 kronor = 730 kronor). Som begynnelselönen för den högre gruppen
skall motsvara lönen med första ålderstillägget i den lägre gruppen,
kommer sammanlagda begynnelseavlöningen för den högre gruppen att
bliva 2,795 kronor (därav lön 1,700 kronor och dagavlöning efter 3
kronor = 1,095 kronor). Då nuvarande avlöningen å annan ort än Stockholm
och Göteborg utgör för fanjunkare och för underofficerare av 1.
graden vid kustartilleriet 2,482 kronor 50 öre samt för flaggunderofficer (ej

274

maskinist) 2,481 kronor 5 öre, skulle löneförbättringens belopp för sådana
beställningshavare, som komme att tillträda begynnelseavlöningen
uti den i de sakkunnigas förslag upptagna högre gruppen för underofficerare,
bliva respektive 312 kronor 50 öre och 313 kronor 95 öre. Slutavlöningen
för samma grupp kommer att efter de fyra ålderstilläggens
intjänande utgöra 3,595 kronor (därav lön 1,700 kronor, fyra ålderstillägg
å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning efter 3 kronor
= 1,095 kronor).

I enlighet med vad sålunda föreslagits beträffande underofficerarnas
avlöning kommer dagavlöningen, uttryckt i procent av hela begynnelserespektive
slutavlöningen, att utgöra för den lägre gruppen respektive
32-7 och 24''l procent och för den högre gruppen respektive 39''2 och
30''5 procent.

Den föreslagna avlöningen för underofficerare skulle sålunda utgå
med de belopp, som framgå av följande tablå, i vilken för varje grupp
av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg)
och dagavlöningen ävensom summan därav.

			K r o	n o r.
Fanjunkare (flaggunderofficer, hön		1,700	1,900	2,100	2,300	2,500
ej maskinist; underofficer avj
1. graden.) dagavlömng ............	—	1.095	1,095	1,095	1,095	1,095
Summa	—	2,795	2,995	3,195	3,395	3,595
Sergeant (underofficer av 2. gra-l	1,500	1,700	1,900	2,100	2,300
den.) [dagavlömng..............	730	730	730	730	730	—
Summa	2,230	2,430	2,630	2,830	3,030	—

Enligt beräkningar, vilka uppgjorts på grund av föreliggande statistiska
uppgifter, hava de sakkunniga funnit sig kunna förutsätta, att
den löneförbättring, som vid tillämpning av det ifrågasatta nya lönesystemet
skulle beredas arméns och marinens underofficerare, skulle
komma att i medeltal uppgå till omkring 40 procent av de nuvarande
avlöningarna. 1 vissa fall skulle dock löneförbättringen ställa sig något
lägre. Särskilt gäller detta om marinen, vars underofficersbeställningar
av 2. graden vid armén motsvaras av sergeantsbeställningar i två särskilda
löneklasser med i vartdera fallet väsentligt lägre avlöning än den,
som för närvarande tillkommer underofficer av 2. graden.

275

Då de sakkunniga i det föregående yttrat sig om de riktlinjer, efter
vilka enligt do sakkunnigas åsikt eu definitiv lönereglering för arméns
och marinens officerare och underofficerare bör anordnas, och diirvid
framlagt särskilda förslag till löneskalor jämte sättet för lönetursberäkning
ävensom avlöningsbelopp för olika beställningar, hava de sakkunniga
närmast åsyftat, att lönesystemet skulle få tillämplighet å den
rent militära personal, som tillhör stater, vilkas nuvarande organisationsoch
avlöningsförhållanden icke förete några avvikelser från vad som i
allmänhet inom armén och marinen är gällande. I ett par fall hava
de sakkunniga dock redan påpekat, att på grund av särskilda organisations-
och utbildningsbestämmelser undantag från de föreslagna
löneskalorna tilläventyrs bliva av nöden beträffande särskilda personalgrupper.
Sålunda har framhållits, att utredning bör ske, huruvida ej den
tjänstetid, efter vilken underlöjtnant (fänrik) vid flottan skall få tillträda
ifrågasatt ålderstillägg, bör bestämmas till två år i stället för den normala
tidsintervallen av tre år ävensom att särskilda föreskrifter torde
erfordras beträffande löneturens beräknande för sådan personal i reserven,
som övergår till aktiv stat.

Undersöker man närmare frågan om lönesystemets tillämplighet å
den rent militära personalen, befinnes det, att vissa grupper av beställningshavare
utöver de redan nämnda icke utan vidare låta sig inpassa
i lönesystemet. Dit höra bland annat, beträffande armén, generalstabens
kompaniofficerare, musikunderofficerama vid de olika truppförbanden
samt underofficerarna, närmast förvaltarna, vid intendenturkåren och,
beträffande marinen, maskinistunderofficerarna i de båda nuvarande lönegraderna.

Vad först angår kompaniofjicerarna vid generalstaben, torde böra
erinras om de föreskrifter, som gälla rörande behörighet till anställning
i dvlik beställning och vilka återfinnas i instruktionen för generalstaben
den 17 mars 1916.

Enligt nämnda instruktion § 5 mom. 9 skall officer för att vara
kompetent till anställning såsom löjtnant vid generalstaben hava

a) genomgått krigshögskolan eller endera av artilleri- och ingenjörhögskolans
allmänna kurser;

b) deltagit i ett 4rs repetitions-(regements-)övningar: officer, till hörande

infanteriet eller fortifikationen, vid vartdera av kavalleriet och
fältartilleriet; officer, tillhörande kavalleriet eller trängen, vid vartdera
av infanteriet och fältartilleriet samt officer, tillhörande artilleriet, vid
vartdera av infanteriet och kavalleriet;

Särskilda

personal grupper.

Generalstabens
kompaniofficerare.

276

c) fullgjort två och ett halvt års provtjänstgöring vid generalstaben
i egenskap av aspirant, omfattande minst en sommars tjänstgöring vid
de allmänna topografiska kartarbetena, tjänstgöring i övrigt på huvudstationen
eller uti lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition ävensom
deltagande i generalstabsfältövning;

d) efter avslutad aspiranttjänstgöring gjort minst ett års trupptjänst;

samt

e) förvärvat vederbörlig färdighet i ridning.

I provtjänstgöringstiden må inräknas tiden för viss annan tjänstgöring
än ovan är nämnd.

Kompetenta till anställning såsom kapten vid generalstaben äro enligt
samma instruktion § 5 mom. 1: generalstabens löjtnanter samt de
kaptener (ryttmästare) och löjtnanter, vilka förut tillhört generalstaben
eller ock fullgjort de för anställning såsom aspirant föreskrivna kunskapsprov
samt därjämte visat sig lämpliga för inträde i generalstaben.

För att kapten vid generalstaben må komma i tillfälle att genom
föreskriven trupptjänstgöring — minst två år såsom kompani-, skvadronseller
batterichef — göra sig kompetent att befordras till major vid staben,
kan sådan kapten, enligt instruktionens § 5 mom. 5, erhålla transport
till regemente eller kår vid armén och sedermera vinna återinträde
vid generalstaben.

Fullgörandet av de höga kompetensfordringar, som sålunda varit
stadgade för generalstabsofficerare, har givetvis varit förenat med avsevärda
kostnader utöver vad annan officer haft att vidkännas. Särskilt
torde böra framhållas, att de förflyttningar till och från staben, vartill
ovan återgivna bestämmelser givit anledning, varit för personalen synnerligen
betungande även där särskild flyttningshjälp utgått.

Å andra sidan har anställningen vid generalstaben utan tvivel varit
ägnad att bereda personalen vissa fördelar. I sådant avseende har arméförvaltningen
i sitt den 30 december 1915 avgivna utlåtande över civilkommissionens
förslag till ändrat avlöningssystem för arméns kompaniofficers-
och underofficerskårer (jfr sid. 183) erinrat, att befordran
eller transport av personal vid truppförband till beställning för kompaniofficer
vid generalstaben enligt nuvarande avlöningssystem i vissa fall
mer eller mindre direkt avsåge att medföra s. k. förtur för personalen,
en förmån som icke utan särskilda anordningar kunde bibehållas vid tilllämpningen
av ett avlöningssystem med löneuppflyttningar efter viss
tjänstetid. Nämnda av arméförvaltningen berörda s. k. förtur betingas
närmast därav, att proportionen mellan antalet beställningar i de olika
kompaniofficersgraderna såväl före som efter antagandet av 1914 års

277

härordning varit i befordringshänseende gynnsammare vid generalstaben
än vid truppförbanden.

Staten för generalstabens fast anställda personal upptog före antagandet
av 1914 års härordning inom kompaniofficersgraderna 20 kaptener
av 1. klassen och 10 löjtnanter av 1. klassen. I enlighet med
hemställan av chefen för generalstaben avgav Kungl. Maj:t till 1914
års senare riksdag förslag därom, att den i staten uppförda personalen
måtte ökas med 3 kaptensbeställningar av 1. klassen samt att löjtnantsbeställningarna
måtte utbytas mot kaptensbeställningar av 2. klassen.
På grund av riksdagens beslut skall emellertid efter härordningens fullständiga
genomförande i avseende å förevarande stat från och med år
1919 gälla, att densamma skall upptaga inom kompaniofficersgraderna
23 kaptener av 1. klassen och 7 kaptener av 2. klassen samt 6 löjtnanter
av 1. klassen.

En jämförelse mellan antalet kaptener (ryttmästare) samt löjtnanter
av 1. klassen vid generalstaben, ett vanligt infanteriregemente (Livregementets
grenadjärer), ett av de i kavallerifördelningen ingående större
kavalleriregementena (Skånska husarregementet) och ett av de normalt
sammansatta fältartilleriregementena (Svea artilleriregemente), allt enligt
1914 års härordning, giver följande resultat:

	General-
	staben.	I.	3.	K.	5.	A.	1.
	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%	Antal.	%
Kaptener (ryttmästare) av 1. klassen ...	23	63-9	9	33-s	8	36-4	n	37-9
» » » 2. klassen ...	7	19-4	6	22-2	3	13-6	7	24-2
Löjtnanter av 1. klassen .....................	6	16-7	12	44-5	11	50-o	11	37-9

Det visar sig sålunda, att antalet kaptener i förhållande till hela
antalet av ifrågavarande kompaniofficerare i procent uttryckt utgör vid
generalstaben 83’3, medan motsvarande tal vid ett vanligt infanteriregemente
är 55-5, vid ett stort kavalleriregemente 50''0 och vid ett vanligt
artilleriregemente 62*1 procent. Likaledes finner man, att de tal, som angiva
antalet kaptener av 1. klassen i förhållande till sammanlagda antalet
kaptener av 1. och 2. klassen samt löjtnanter av 1. klassen, äro
vid generalstaben 63*9 procent och vid truppförband av nyssnämnda slag
resp. 33*3, 36''4 och 37*9 procent.

278

Härav framgår jämväl, att eu officer, som från truppförband erhåller
transport till beställning för löjtnant av 1. klassen vid generalstaben,
får väsentligt större utsikter till kaptensbefordran, än om han kvarstått
vid eget truppförband, och att han sedermera vid transport inom generalstaben
från kaptensbeställning av 2. klassen till dylik beställning av
1. klassen kan komma i åtnjutande av en verklig förtursbefordran. De
tillgängliga statistiska uppgifterna (tab. 10 och 12) ådagalägga också, att
en dylik snabbare befordran i verkligheten förekommit beträffande officerare,
som för närvarande tillhöra generalstaben eller, efter att hava
tillhört densamma, för passagesystemets genomförande erhållit transport
till truppförband. Under det att kaptener och officerare i högre löneklasser
vid armén i dess helhet under sin tidigare tjänstetid i medeltal
uppburit lön såsom löjtnanter av 1. klassen under ö-5 år, har tjänstetiden
såsom löjtnant av 1. klassen för nuvarande och f. d. generalstabsofficerare
i medeltal utgjort 5’3 år. Motsvarande medeltalssiffror för tjänstetiden
såsom kapten av 2. klassen utgör för armén i dess helhet 3’8 år
samt för nuvarande och f. d. generalstabsofficerare De år. Beträffande
sistnämnda båda siffror bör dock anmärkas, att förturen till kaptensbeställning
av 1. klassen icke torde komma att framdeles göra sig gällande
på enahanda sätt som hittills, då nämligen före år 1915 i staten
för generalstaben icke funnos uppförda några beställningar för kaptener
av 2. klassen, vadan en generalstabsofficer i regel vann befordran till
kaptensbeställning av 1. klassen omedelbart från löjtnantsbeställniug av
1. klassen.

Om sålunda redan proportionen mellan antalet å stat uppförda beställningar
i de olika kompaniofficersgraderna varit ägnad att för generalstabsofficerare
medföra s. k. förtur, finnes emellertid ytterligare ett
förhållande, som torde hava verkat i dylik riktning. Såsom de sakkunniga
redan förut framhållit, ske nämligen alla befordringar till regementsofficersbeställningarna
efter urval. Då nu officerarna vid generalstaben
på grund av sin föregående särskilt kvalificerande utbildning och den noggranna
prövning, som föregår såväl aspirantanställning vid staben som
första befordran till densamma, komma att utgöra eliten bland arméns
officerare, är det givet, att generalstabsofficerarna måste komma att få
ett visst företräde vid besättande av regementsofficersbeställningar icke
blott vid generalstaben utan även vid arméns olika truppförband. Härigenom
kommer avgången från generalstabens kaptensbeställningar till
följd av befordran att ske relativt hastigt, vilket i sin ordning ytterligare
giver generalstabspersonalen en gynnsam ställning i befordringshänseende.

279

Den förtur vid befordran till kapten av 2. klassen och vid transport
från kapten av 2. klassen till kapten av 1. klassen, som med nuvarande
lönesystem kan komma generalstabens löjtnanter och kaptener till del,
skulle, om de av de sakkunniga föreslagna löneskalorna oförändrade tilllämpades
på dessa officerare, komma att i väsentlig grad försvinna.
Eu sådan förtur skulle visserligen i fråga om befordran till kapten av
2. klassen i vissa fall komma att kvarstå, nämligen då löjtnant vid
generalstaben finge dylik befordran mer än ett år tidigare än han, därest
han kvarstode som löjtnant vid eget truppförband, skulle hava intjänat
det ifrågasatta tredje ålderstillägget för löjtnant. På grund av den snabbare
befordran, som i samband med genomförandet av 1914 års härordning
kommit till stånd vid arméns truppförband i gemen, dels genom inrättandet
av ett ökat antal beställningar vid truppförbanden samt av
arméns reservstater dels ock genom vissa ändrade pensionsbestämmelser,
torde det emellertid kunna antagas, att vid truppförbanden likaväl som
vid generalstaben kaptensbefordran ofta kan vinnas mer än ett år före
iutjänandet av tredje ålderstillägget såsom löjtnant, eller med andra ord
före ingången av tolvte tjänståret, räknat från året efter första befordran
till officer. För en officer, som, efter att hava avlagt de olika prov
och fullgjort den särskilda aspiranttjänstgöring, vilka utgöra villkor för
vinnande av transport till generalstaben, erhåller anställning såsom löjtnant
därstädes, torde alltså i själva verket ganska små möjligheter föreligga
att genom tidig befordran till kapten av 2. klassen vinna någon
egentlig förtur.

Detta belyses även av vad chefen för generalstaben anfört i en till
Kungl. Maj:k ingiven, den 7 september 1917 dagtecknad framställning
rörande behovet av ändrad sammansättning av generalstabens personal
i kompaniofficersgraderna. I denna framställning, vilken blivit till de
sakkunniga överlämnad för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
deras uppdrag, har till en början erinrats om generalstabens nuvarande
sammansättning och om ovanberörda förslag angående uppflyttande av
generalstabens löjtnantsbeställningar till kaptensbeställningar, varefter
anförts huvudsakligen följande.

Erfarenheten visade, att svårigheterna att rekrytera löjtnantsbeställningarna
vid generalstaben efter hand ökats. De officerare, vilka
för det dåvarande vore kompetenta till anställning vid generalstaben,
vore samtliga så gamla, att de icke kunde ifrågakomma till anställning
såsom löjtnanter. En beräkning av huru rekryteringsförhållandena ställde
sig för åren 1915—1922 (d. v. s. från den tidpunkt, från vilken den
nuvarande 21/a års aspirantutbildningen började göra sig gällande, och

280

så långt fram som till dess den sist avslutade krigshögskolekursen kunde
bliva kompetent för anställning vid generalstaben) gåve vid banden, att
under nedanstående år följande antal officerare kunde anställas såsom
löjtnanter vid generalstaben — under förutsättning att de visade sig
därtill lämpliga — nämligen år 1918 tre, år 1919 två, år 1920 en,
vilken dock med all sannolikhet då redan blivit kapten vid eget truppförband,
år 1921 en samt därefter, utav de officerare vilka avslutat
krigshögskolan, ingen. Samtliga dessa officerare hade så hög officersålder,
att de senast inom ett år efter anställningen vid generalstaben
borde befordras till kaptener. En överslagsberäkning av de två krigshögskolekurser,
vilka ännu icke avslutat denna skola, gåve vid handen,
att av 50 officerare endast en vore av den ålder, att han kunde tänkas
vinna anställning såsom löjtnant vid generalstaben, därest han bleve
kompetent därtill och ej, vilket syntes sannolikt, dessförinnan bleve
kapten vid eget truppförband. Några skäl funnes icke för det antagandet,
att ytterligare längre fram i tiden officersåldern för dem, som
kunde bliva kompetenta för anställning i generalstaben, skulle nedgå.
Att rekrytera löjtnantsbeställningama vid generalstaben komme sålunda
att bliva omöjligt, varför en uppflyttning av dessa beställningar
bleve erforderlig. Genom att uppflytta samtliga 6 löjtnantsbeställningar
till kaptensbeställningar av 2. klassen bleve följden, att det skulle dröja
allt för länge, innan vederbörande bleve kapten av 1. klassen. För att
tillgodose generalstabens fullgoda rekrytering vore det emellertid erforderligt,
att sådana ekonomiska villkor kunde relativt tidigt erbjudas, att
även obemedlade framstående officerare kunde mottaga anställning därstädes
utan att därigenom åsamka sig stora ekonomiska bördor. Detta
ernåddes, därest beställning såsom kapten av 1. klassen kunde vinnas
relativt tidigt. Med det antal av 10 kaptener av 2. klassen, varom
chefen för generalstaben förut avgivit förslag, komme det ändå att i
regel dröja ganska länge. — Då, efter vad som vid 1917 års riksdag
förekommit, det syntes sannolikt, att för 1918 års riksdag komme att
föreläggas frågan om en lönereglering för hela armén, hade det synts
lämpligt att nu upptaga denna fråga till behandling. Chefen för generalstaben
hemställde därför, att de i staten för generalstabens fast anställda
personal upptagna 6 löjtnantsbeställningama måtte bliva ersatta
med 3 beställningar såsom kapten av 1. och 3 såsom kapten av 2. klassen.

Den av chefen för generalstaben sålunda ifrågasatta organisationsändringen
skulle givetvis vara ägnad att i avsevärd mån underlätta rekryteringen
av generalstabens officerspersonal. Det torde emellertid ej

281

tillhöra de sakkunniga att närmare yttra sig i berörda organisationsfråga,
utan böra de sakkunniga inskränka sig till att utleda, vilka särskilda
anordningar med avseende a personalens avlöning tilläventyrs
kunna vara önskvärda för att generalstabens personalrekrytering må
såvitt möjligt säkerställas.

Vad ''särskilt angår den förtur i förhållande till motsvarande personal
vid truppförbanden, som nu obestridligt torde tillkomma generalstabens
kaptener vid transport inom staben från kaptensbeställning i 2. klassen
till sådan i 1. klassen, komme denna förtur att helt försvinna vid tilllämpande
av det nya lönesystemet, enligt vilket skillnaden i avlöningshänseende
mellan kaptensbeställningarna i nuvarande två löneklasser
skulle bortfalla. Detta förhållande har givit de sakkunniga anledning
att taga under övervägande, huru vid eu definitiv lönereglering enligt
de sakkunnigas lönesystem eu lämpligt avvägd förtur skulle kunna
åvägabringas för generalstabens kaptener (eventuellt löjtnanter, om beställningar
för sådana komma att bibehållas i staten).

Ett av de härvid undersökta alternativen har varit, om. det kunde
befinnas lämpligt att för generalstabens kompaniofficerare inrätta särskilda
löneskalor med från de allmänna skalorna skilda belopp, eventuellt
med olika tidsintervaller för ålderstilläggs intjänande. En sådan anordning
hava de sakkunniga dock funnit vara ur praktisk synpunkt olämplig,
bland annat med hänsyn till generalstabsofficerarnas skyldighet att för viss
tid mottaga transport till beställning på truppförbandens stater. Vid sådan
transport skulle nämligen vissa svårigheter med avseende å avlöningsförhållandena
uppstå, då i dylikt fall någon avlöningsminskning givetvis
icke borde förekomma. De sakkunniga hava därför ansett sig icke
kunna ifrågasätta, att den för generalstabens personal erforderliga förturen
skulle åvägabringas genom inrättandet av särskilda löneskalor,
utan har det synts lämpligare att söka vinna uämnda syfte genom en
mindre jämkning i fråga om tillämpningen av de allmänna, föi truppförbandens
personal angivna skalorna. Denna jämkning skulle innebära,
att den, som befordrades till kaptensbeställning i generalstaben eller
första gången erhölle transport till sådan beställning, skulle fa för åtnjutande
av ålderstillägg såsom kapten tillgodoräkna sig utöver den
tjänstetid, han eljest tilläventyrs kunde äga rätt att i berörda avseende
få sig tillgodoräknad — ytterligare en tid av tre år ävensom att officer,
som Sålunda erhållit viss avlöning i förtur, finge bibehålla densamma,
om han för passage erhölle transport till något av arméns truppförband.
. , . ,

För den, som befordrades till kapten i generalstaben, innan han

282

MuBikunderofficerare
vid
armén.

hunnit intjäna tredje ålderstillägget såsom löjtnant, skulle i enlighet härmed
avlöningen utgå med det belopp, som eljest tillkommer kapten, vilken
är berättigad till första ålderstillägget, d. v. s. med 5,325 kronor, vartill
efter resp. 3 och 6 år skulle komma två ålderstillägg å 500 kronor
vartdera. För den officer åter, som vinner befordran till kaptensbeställning
vid generalstaben först sedan han intjänat tredje ålderstillägget
såsom löjtnant, bör begynnelseavlöningen såsom kapten likaledes bliva
5,325 kronor, med rätt för den befordrade att för åtnjutande av ålderstdlägg
tillgodoräkna sig högst tre år av den tid, han innehaft tredje
ålderstillägget såsom löjtnant. J

Slutligen skulle vid transport från kaptensbeställning vid truppförband
till dylik beställning vid generalstaben, i den mån transporten ej
avser officer, vilken förut uttransporterats från generalstaben, den transporterade
äga att, allt eftersom han vid förflyttningen innehar begynnelseavlöningen
såsom kapten eller tillträtt första eller andra ålderstillägget,
genast komma i åtnjutande av resp. första, andra och tredje
ålderstillägget, med rätt därjämte för den, som tillträdde första eller
andi a ålderstillägget, att för erhållande av ytterligare ålderstillägg tillgodoräkna
sig den tid, han vid förflyttningen innehaft sin dåvarande avlöning.

De sakkunniga vilja icke lämna oanmärkt, att vid eu definitiv lönereglering
en avvikelse från de allmänna reglerna av enahanda art som
den, vilken nu ifrågasatts beträffande generalstabens kompaniofficerare,
tilläventyrs skulle kunna befinnas lämplig även beträffande exempelvis
officerare vid artilleri- och fortifikationsstaberna, men hava de sakkunniga
ansett sig icke hava anledning att nu närmare ingå på detta spörsmål.

Officerare vid sistnämnda staber åtnjuta nämligen, såsom i det föregående
äi omförmält, särskilda arvoden, vilka enligt de sakkunnigas förslag
skulle kvarstå även under den tid, tillfällig löneförbättring komrae
att utgå för ifrågavarande personal, och komme sålunda fortfarande att,
även utan någon avvikelse från den allmänna tillämpningen av löneskalorna,
i avseende å löneförmåner vara gynnsammare ställda än motsvarande
personal med tjänstgöring vid trupp förbanden.

Ytterligare en grupp bland de rent militära beställningshavare vid
armén, å vilka det ifrågasatta lönesystemet icke synes kunna i oförändrad
foim vinna tillämpning, utgöres av viusikunder officer ärna. Anledningen
till att särskilda regler beträffande avlöningen till denna personal
torde vara av nöden är närmast att söka däri, att rekryterings-, utbildnings-
och befordringsförhallandena för musikunderofficerarna förete vä -

283

sentliga olikheter vid jämförelse med vad som gäller i fråga om Övriga

underofficerare. ...

1 stor utsträckning sker den blivande musikunderofficerns inträde i
tjänst vid armén på det sätt, att han vid mycket unga år, dock i regeln
tidigast det år, under vilket han fyller 14 år, antages till s. k. musikelev.
I huvudsaklig enlighet med vad som gäller övrigt manskap, fyllas
de i de olika truppförbandens stater upptagna musikmanskapsbeställningarna
genom antagande medelst kontrakt av musikvolontärer. Under
det att annan volontär får antagas först från och med det år, da han
fyller 18 år, kan emellertid till musikvolontär antagas den, som under
året fyller 16 år, och sker rekryteringen företrädesvis bland musikeleverna.

Beträffande utbildningen för musikvolontärerna gäller, att densamma
ej sker efter enahanda linjer som för det övriga fast anställda manskapet.
Musikvolontärerna hava sålunda icke att genomgå rekryt-, korpral-,
furir- eller underofficersskola, utan deras utbildning sker under ledning
av vederbörande musikledare (musikfanjunkare vid de truppförband, där
sådan finnes) med biträde av övriga musikunderofficerare.

Vissa examensprov fordras sålunda ej för belordran till musikunderbefälsbeställning,
utan är såsom kompetensvillkor för sådan befordran
allenast stadgat, att den, som förordnas till musikunderbelal, skall aga
fullgod skicklighet vid infanteriet att slå trumma och giva^ signaler pa
signalhorn samt vid övriga truppslag att giva signaler på signalhorn
(trumpet). För att kunna befordras till musikfurir fordras därjämte

musikalisk begåvning och skicklighet.

Vad beträffar befordran till de olika beställningarna för musikmanskap
torde få erinras, att riksdagen i samband med 1914 års härordning
upptog frågan rörande omorganisation av armens musik, oc
anhöll riksdagen — under uttalande att kostnaderna för musiken borde,
utan åsidosättande av berättigade intressen, kunna nedbringas med minst
en tredjedel av det för år 1914 utgående beloppet — hos Kung! Maj:t om
utredning och förslag i detta syfte. I avbidan på slutförandet av anbefalld
utredning i ämnet hava i truppförbandens stater för åren 19 —

1918 upptagits beställningar för musikpersonal enligt därforut följda
»Tunder. För musiken hava sålunda hittills icke inrättats några bilbeställningar
av 1. klassen, utan allenast bibehållits underbefälsbestallningar
för musikvicekorpraler, musikkorpraler och musikfurirer av 2. klassen
(motsvarande de förut befintliga musikdistinktionskorpralsbeställningarna).

Då genomgåendet av vissa skolor icke ingår i musikpersonalens
utbildning, är ej heller underofficersexamen föreskriven såsom villkor for

284

befordran till musiksergeant av 2. klassen eller för transport från sådan
bestallning till musiksergeant av 1. klassen. För sådan befordran eller
transport fordras allenast, förutom duglighet till krigstjänst såsom vapenför,
att hava innehaft beställning såsom musikunderbefäl, att uppfylla
fordringarna för befordran till musikfurir samt att äga den allmänbildning,
som kräves av underofficer. För befordran till musikfanjunkare
t ordras, förutom duglighet till krigstjänst såsom vapenför, minst fem års
tjänst såsom musikunderbefäl, och skall vid lika berättigande i övrigt den
äga företräde, som genomgått musikkonservatorium. Beträffande tillsättande
av musikfanjunkar-(styckjunkar-)beställning gäller, att uppkommen
ledighet i sådan beställning skall tre gånger kungöras i Postoch
inrikes tidningar, varefter koinpetenta sökande äga att till vederbörande
chef inkomma med ansökningar jämte betyg och styrkta meritförteckningar.
Musikfanjunkare, som genomgått musikkonservatorium,
kan utnämnas till musikunderlöjtnant i vederbörande regemente.

. .^en nu lämnade redogörelsen torde ådagalägga, att det vid en definitiv
lönereglering för arméns musikpersonal icke utan vidare låter sig
fö-att.. tillämpa det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet med
därtill hörande i varandra ingripande löneskalor, åtminstone icke i vad
angår de ifrågasatta bestämmelserna rörande utgångspunkt för lönetursberäkningen.
I sådant hänseende torde det vara tillräckligt erinra därom,
att musikfurirbeställningar av 1. klassen saknas, att för musikunderofficersbefordran
icke kräves undergående av underofficersexamen, att
tillsättning av. musikfanjunkarbeställning sker efter ansökan och således
icke, såsom vid befordran av sergeant till fanjunkare, i huvudsak efter
tur samt att beställning såsom musikfanjunkare kan vinnas av annan än
den, som förut varit musiksergeant, under förutsättning att han genomgått
musikkonservatorium. Härjämte synes det förhållandet böra beakta8’
att å de flesta truppförbandens stater finnes uppförd allenast en musikfanjunkarbestältning
— vid övriga truppförband saknas musikfanjunkare
— mot ett icke obetydligt antal sergeantbeställningar, vid ett vanligt inanteriregemente
10. Till följd härav äro befordringsutsikterna för musiksergeanter
förhållandevis små, i det att beträffande övriga underofficerare truppförbandens
stater i regeln upptaga fanjunkar- och sergeantbeställningar i
P™P0rtl0nei1 1''?'' Också hava representanter för arméns musikunderofhcerare
i en till Kungl. Maj:t ingiven, den 4 december 1917 dagtecknad
framställning, vilken varit för de sakkunniga tillgänglig, hemställt
åtgärder för staternas ändrande i syfte att för musikunderofficerarna
örbättra proportionen mellan olika beställningar, exempelvis så att för
ett infanteriregemente upptagas 3 fanjunkarbeställningar och 7 sergeantbeställningar.

285

Frågan om huru avlöningsförhållandena för musikunderofficerare vid
en definitiv lönereglering lämpligast böra ordnas torde väl icke kunna
här göras till föremål för närmare utredning, men anse sig de sakkunniga
dock böra nämna, att, efter vad de sakkunniga tänkt sig, det kan
vid en omorganisation av musiken och därmed förbunden lönereglering
visa sig nödvändigt att avpassa avlöningen för musikunderofficerarna
efter särskilda löneskalor, vilka emellertid kunde delvis upptaga enahanda
avlöningsbelopp som för övriga underofficerare.

Beträffande frågan om den tillfälliga löneförbättring, som från och
med år 1918 bör komma ifrågavarande personal till del, yttra sig de
sakkunniga längre fram i detta betänkande.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga även taga i betraktande,
vilken inverkan det nya lönesystemet kan komma att utöva å löneförhållandena
för arméns vid intendenturkären anställda personal.

Liksom i fråga om generalstabens personal torde härvid böra erinras
om arméförvaltningens å sid. 183 av detta betänkande omnämnda yttrande
den 30 december 1915, däri framhållits, att då befordran eller transport
till intendenturkären för personalen medförde viss s. k. förtur och bibehållandet
härav vid tillämpning av ett avlöningssystem med löneuppflyttningar
efter viss tjänstetid icke läte sig genomföra, särskilda åtgärder
erfordrades för rekryteringens säkerställande vid denna kår.

Vad därvid först beträffar ofjicei''arna, komma, vid fullständigt genomförande
av 1914 års härordning och i händelse av bifall till Kungl.
Maj:ts till 1918 års riksdag gjorda framställning om viss personalökning
från och med år 1919, att i staten för intendenturkären för sistnämnda
år vara uppförda följande antal kompaniofficerare, nämligen 54 kaptener
av 1. klassen, 35 kaptener av 2. klassen och 12 löjtnanter av 1. klassen.

Antalet löjtnantsbeställningar är sålunda relativt fåtaligt i förhållande
till hela antalet kaptensbeställningar. Härav följer, att för kaptensbefordran
intendenturkårens löjtnanter måste äga eu icke obetydlig
förtur framför arméns övriga officerare. Av den statistiska tabellen 10
framgår ock, att den tid, varunder kaptener och officerare i högre löneklass
i medeltal åtnjutit lön såsom löjtnanter av 1. klassen, för intendenturkårens
personal utgjort allenast 1''3 år mot det för armén i dess
helhet beräknade medeltalet 5''5 år. På denna hastigare kaptensbefordran
för löjtnanter vid intendenturkären kommer emellertid det nya lönesystemet
tydligen icke att utöva någon inverkan.

Vid sådant förhållande och då proportionen mellan antalet kaptener
i de nuvarande båda löneklasserna enligt intendenturkårens stat icke är

IntendenturkÄren

vid armén.

286

ägnad att för intendenturofficerarna, såsom fallet är beträffande generalstabens
officerare, medföra någon förtur vid uppflyttning till kapten av
1. klassen, hava de sakkunniga icke funnit anledning att för det föreslagna
lönesystemets tillämpning å intendenturkårens officerare ifrågasätta
några modifikationer i detsamma.

Vad åter beträffar intendenturkårens underofficerare, utgörande enligt
den för år 1919 föreslagna staten 79 förvaltare (motsvarande fanjunkare),
8 sergeanter av 1. och 8 sergeanter av 2. klassen, hava de sakkunniga
funnit, att det föreslagna nya lönesystemet med dess för underofficerare
i allmänhet avsedda löneskalor och avlöningsbelopp torde vid en definitiv
lönereglering påkalla någon jämkning för att kunna vinna tillämpning
på nu ifrågavarande personal. Anledningen härtill är att söka i gällande
rekryteringsföreskrifter och nuvarande avlöningsförhållanden. I förstnämnda
hänseende är att märka, att förvaltarbeställningarna icke uteslutande
besättas genom befordran av sergeanter vid intendenturkåren,
utan äger generalintendenten i de fall, då sådan befordran icke anses
böra äga rum, att efter i behörig ordning gjord ansökning till förvaltarbeställning
utnämna och förordna annat truppförband tillhörande underofficer,
som avlagt godkänd förvaltarexamen. I avseende å avlöningsförhållandena
gäller, såsom i den historiska översikten är nämnt, att
förvaltare utöver avlöning såsom fanjunkare är berättigad till ett ålderstillägg
å 300 kronor efter fem års väl vitsordad tjänst. Denna särskilda
förmån, som tillkommit på den tid förvaltarna tillhörde den civilmilitära
personalen och bland annat sammanhänger med det förhållandet, att
pensionsåldern för förvaltare är högre än för annan motsvarande personal,
innebär givetvis en lockelse för underofficerare vid truppförbanden att
söka lörvaltarbeställning. Skulle nu det nya lönesystemets löneskalor
och avlöningsbelopp för fanjunkare oförändrade tillämpas på förvaltarbeställningarna,
lära utan tvivel allvarliga svårigheter uppkomma att
på ett tillfredsställande sätt rekrytera dessa beställningar. Visserligen
skulle, till följd av det relativt stora antalet förvaltarbeställningar vid
intendenturkåren, en sergeant vid truppförband framdeles liksom nu
kunna genom transport till intendenturkåren vinna något hastigare befordran,
men denna förmån komme antagligen icke att vara tillräcklig
att tillföra förvaltarkåren erforderligt antal personer av den kvalitet, som
beställningarnas ansvarsfullhet kräver.

Det torde därför bliva oundgängligt att genom ekonomiska förmåner
söka kompensera det nu utgående ålderstillägget. Huru dessa förmåner
skola beredas, bör bliva föremål för utredning i samband med fastställandet
av grunder lör en definitiv lönereglering. De sakkunniga hava erneller -

287

tid tänkt sig, att berörda fråga skulle kunna lämpligast lösas genom
införandet för intendenturkårens underofficerare, på sätt jämväl för musikunderofficerarna
ifrågasatts, av särskilda löneskalor, där avlöningsbeloppen
givetvis kunde delvis sammanfalla med dem, som tillkomme underofficerare
i allmänhet.

Beträffande den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma intendenturkårens
förvaltare, yttra sig de sakkunniga i en senare avdelning
av detta betänkande.

Åven vid marinen förekommer en grupp militära beställningshavare,
beträffande vilka fråga kan uppstå, huruvida det nya lönesystemet vid
en definitiv lönereglering lämpligen bör utan särskilda kompletterande
föreskrifter vinna tillämpning. De sakkunniga avse härmed flaggmaskinister
och underofficerare av 2. graden, maskinister, vid flottan.

Såsom framgår av den historiska översikten över gällande avlöningsförhållanden
vid marinen, äga dessa beställningshavare sedan gammalt
åtnjuta högre avlöning än övriga med dem eljest likställda underofficerare
vid flottan. Denna meravlöning utgöres för flaggmaskinist, i jämförelse
med annan flaggunderofficer, av 240 kronor såsom ökning av den fasta
lönen och 35 öres höjning i dagavlöningen, alltså tillhopa 367 kronor
75 öre, samt för underofficer av 2. graden, maskinist, i jämförelse med
annan underofficer av 2. graden, av en ökning i dagavlöningen med 65
öre eller 237 kronor 25 öre för år (jfr sid. 58 samt 60—61).

Under de sakkunnigas överläggningar har det satts ifråga, huruvida
icke vid lönesystemets omläggning maskinistunderofficerarnas särställning
borde helt upphävas, i vilket fall de vanliga löneskalorna med däri upptagna
avlöningsbelopp skulle oförändrade tillämpas även på ifrågavarande
underofficerare. I motsats härtill har även den meningen funnit förespråkare,
att maskinistunderofficerarna borde vid en definitiv lönereglering
få behålla en viss merinkomst. I sådant fall skulle man eventuellt kunna
anordna saken så, att de allmänna löneskalorna erhölle tillämpning även
å maskinistunderofficerarna, men att dessa därutöver finge åtnjuta särskilda
yrkesarvoden, utgående antingen med belopp, som ungefär skulle
moisvara den nuvarande meravlöningen, eller tilläventyrs efter andra
grunder.

Av handlingar, som för de sakkunniga varit tillgängliga vid fullgörandet
av deras uppdrag, har inhämtats, att frågan, huruvida maskinistunderofficerarna
böra på grund av tjänstgöringens art och därmed förenat
ansvar eller med hänsyn till den särskilda yrkesskicklighet, som
givetvis måste hos dem fordras, fortfarande bibehållas vid en högre av -

Maskinistunderofficerare

vid flottan.

288

Underofficers
befordran till
officersbeställning.

löning än andra underofficerare vid flottan, bland såväl flottans myndigheter
som de olika intresserade personalgrupperna varit föremål för
delade meningar.

På grund härav och då de sakkunniga under föreliggande förhållanden
icke varit i tillfälle att i ärendet verkställa den noggranna utredning,
som skulle varit erforderlig för frågans bedömande och vilken
borde inriktas på vissa med organisationen och rekryteringen av flottans
olika underofficersgrupper sammanhängande spörsmål, hava de sakkunniga
funnit sig i frågans nuvarande läge icke böra göra ett bestämt uttalande,
huruvida eller i vad mån den särställning i avlöningshänseende, som
nu tillkommer maskinistunderofficerarna, bör bibehållas vid en definitiv
lönereglering.

Angående tillfällig löneförbättring för ifrågavarande personal yttra
sig de sakkunniga i det följande.

I samband med behandlingen av det till 1914 års senare riksdag av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget angående ny härordning framställdes i
särskilda motioner förslag om beredande av ökad möjlighet för därav
förtjänt underbefäl att vinna officersanställning. Med avseende härå anförde
riksdagen i skrivelse den 14 september 1914 (nr 1), i fråga om
ordnandet av rikets försvarsväsende, att riksdagen funnit berörda förslag
beaktansvärt och därför funnit sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående de omständigheter, under vilka personal i underbefäls
ställning vid yngre år måtte kunna vinna befordran till officer och
reservofficer. I anledning härav hava, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
17 september 1914, särskilda sakkunniga tillkallats för att inom lantförsvarsdepartementet
biträda med utredning av nämnda fråga beträffande
personal vid såväl armén som marinen. Enligt vad som meddelats i den
till riksdagen den 16 januari 1918 avgivna berättelse om vad i rikets
styrelse tilldragit sig, hava dessa sakkunniga ännu icke slutfört sitt
uppdrag.

Därest ifrågavarande utredning skulle komma att leda till ett beslut,
varigenom personal, som innehaft fast anställning såsom manskap och
sedermera befordrats till underofficersbeställning, erhölle utsträckt möjlighet
att vinna anställning såsom officer, skulle det givetvis vid tilllämpning
av ett lönesystem, anordnat enligt de av de sakkunniga ifrågasatta
riktlinjerna, bliva nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter om
den avlöning, som borde tillkomma officer, vilken erhållit sin anställning
i nu angiven ordning. Behovet av sådana föreskrifter framgår vid en
jämförelse mellan de å sid. 270 och 274 upptagna avlöningsbeloppen för

28!)

å ena sidan fänrik (underlöjtnant) och löjtnant samt å andra sidan
sergeant (underofficer av 2. graden) och fanjunkare (flaggunderofficer,
underofficer av 1. graden). Därest nämligen sergeant med mer än tre
tjänstår eller fanjunkare befordrades till fänriksbeställning, skulle, om
för dylika fall inga särskilda stadganden vore gällande, avlöningsminskning
uppstå för den befordrade, och samma förhållande skulle inträda,
om övergång till löjtnantsbeställning medgåves fanjunkare, som
intjänat ett eller flera ålderstil lägg, eller sergeant, som uppnått slutaviöningen.

Utan att närmare ingå på denna fråga hava de sakkunniga här velat
uttala, att vid genomförandet av utvidgad möjlighet för underofficer att
övergå till officersbeställning torde i nu förevarande hänseende böra
stadgas, att underofficer, som sålunda befordrades, skulle äga rätt att vid
övergången bibehålla sin tidigare invänta avlöning. Om den fortsatta
utredningen därtill skulle giva anledning, torde dessutom böra tagas i
övervägande, huruvida och i vad mån till officer befordrad underofficer
borde för uppflyttning till högre avlöning än den, som av honom innehades
i anställning såsom underofficer, tillgodoräkna sig den tjänstetid,
han såsom underofficer innehaft sistnämnda avlöning.

Ehuru det visserligen under nuvarande förhållanden endast sällan
torde förekomma, att underbefäl, som innehaft fast anställning under så
lång tid, att underofficersbefordran vunnits, övergår till officersanställning,
torde i fråga om den tillfälliga löneförbättring, som nu är å bane,
böra meddelas ett stadgande av innebörd att den, som på angivet sätt
övergår från underofficers- till officersbeställning, icke må lida minskning
i den honom såsom underofficer tillkommande avlöningen, däri inräknat
tillfällig löneförbättring.

Vad de sakkunniga i det föregående anfört därom, att rekryteringsoch
befordringsförhållandena för viss militär personal vid armén och
marinen äro sådana, att det ifrågasatta lönesystemet icke synes utan
vidare kunna å densamma vinna tillämpning, gäller även flertalet av den
civilmilitära personal, som upptagits i den historiska översikten över
gällande avlöningsförhållanden.

Beträffande sålunda de till arméns civilmilitära personal hörande
fältläkar- och fältveterinärkårerna, synas de för den militära personalen
föreslagna löneskalorna och avlöningsbeloppen i allmänhet kuuna oförändrade
tillämpas på fältläkare, regementsläkare och den nuvarande fältveterinären
i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Dessa beställningshavare
äro nämligen i avlöningshänseende likställda med överstelöjt 37 -

Civilmilitär

personal.

290

nanter eller majorer. Vid bifall till det föreliggande förslaget om fältveterinärkårens
omorganisation torde det nya lönesystemet kunna oförändrat
tillämpas på de nya fältveterinärerna vid arméfördelningsstaberna,
vilka beställningsbavare skulle erhålla samma avlöningsförmåner,
som tillkomma major.

Vad åter beträffar bataljonsläkare vid truppförbanden ävensom
regements- och batalj onsveterinärer, åtnjuta dessa visserligen för närvarande
avlöningar motsvarande dem, som utgå till vissa militära löntagare
(såsom kaptener av 1. eller 2. klassen eller löjtnanter av 1. eller
2. klassen), och detsamma kommer, vad veterinärerna angår, att bliva
förhållandet även för det fall, att den nya organisationen av fältveterinärkåren
kommer till stånd. Då emellertid befordran till ifrågavarande
beställningar dels icke, såsom för officerarna är fallet, under alla omständigheter
sker från lägre beställning, vunnen vid unga år och för
alla vid ungefär lika ålder, dels ej heller sker efter tur utan efter urval
bland dem, som anmält sig såsom sökande, torde det nya lönesystemet
knappast kunna i oförändrad form vinna tillämpning på denna personal.

Övriga till fältläkar- och fältveterinärkårerna hörande löntagare,
nämligen generalfältläkaren, överfältläkaren (med vilken överfältveterinären
enligt den föreslagna nya organisationen skulle jämnställas), bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiater och fältveterinärstipendiater,
hava för närvarande eller avses att få sina löneförhållanden
reglerade efter andra grunder än de militära löntagarna, och det torde
knappast låta sig göra att utan väsentliga jämkningar på dem tillämpa
det nya lönesystemet.

För den civilmilitära personal vid armén, som icke är att hänföra
till fältläkar- och fältveterinärkårerna, gäller i stor utsträckning, att,
även om begynnelseavlöningen enligt nu gällande stater i regel är bestämd
till samma belopp som för militär personal i viss löneklass, till
denna begynnelseavlöning dock kommer den särskilda förmånen av ålderstillägg.
Att inpassa sådan personal inom ramen för de av de sakkunniga
uppbyggda löneskalorna för motsvarande militära beställningshavare torde
svårligen kunna ske. Vid uppgörandet av en definitiv lönereglering synes
det fastmer komma att visa sig nödvändigt att för flertalet av ifrågavarande
löntagare anordna särskilda löneskalor.

Av marinens civilmilitära personal hava marinintendenturkårens beställningshavare
av officers tjänsteklass, med undantag av advokatfiskalen
vid Karlskrona station, för närvarande samma avlöningar, som tillkomma
officerare i de olika graderna. Inträde i kåren sker efter en utbildning,
som till tiden ungefär motsvarar den, vilken erfordras för an -

291

ställning som fänrik vid flottan, och kan beställning såsom rnarinunderintendent
vinnas under hösten på tredje året efter avlagd studentexamen.
Av dessa skäl och då beställningarna i de olika tjänsteklasserna
vid marinintendenturkåren äro uppi orda i ungefär samma proportion
sinsemellan som officersbeställningarna i olika grader vid
flottan, hava. de sakkunniga funnit hinder icke böra möta för att vid en
definitiv lönereglering enligt det av de sakkunniga skisserade lönesystemet
låta detsamma få omedelbar tillämpning på marinintendenturkåren.
Beträffande en del av de nuvarande löntagarna vid denna kår torde
emellertid särskilda övergångsbestämmelser bliva erforderliga.

1 fråga om mariningenjörkåren och poliskåren gäller vad ovan anförts
beträffande en del av läkarpersonalen vid armén, eller att de nuvarande
avlöningsförhållandena äro reglerade efter andra grunder än
dem, som gälla de rent militära löntagarna, och att vid en definitiv lönereglering
för dessa kårer det allmänna lönesystemet icke torde utan
väsentliga jämkningar kunna komma till användning.

Vad slutligen angår marinläkarkårens personal, torde, liksom i fråga
om fältläkarkåren, det föreslagna lönesystemet kunna i sin helhet tilllämpas
å vissa beställningshavare. Dessa äro marinöverläkaren och förste
marinläkarna, vilka för närvarande i avseende å tjänsteställning och avlöning
äro likställda med kommendör respektive kommendörkapten av
1. graden. För marinläkarna av 1. graden, vilka åtnjuta begynnelseavlöning
lika med kaptener av 1. klassen och därutöver ålderstillägg,
liksom för marinläkarna av 2. graden och marinläkarstipendiaterna,
vilka samtliga tillsättas efter ansökan och vilkas avlöningsförhållanden
äro reglerade efter helt olika grunder än som gälla för officerskårerna,
hava de sakkunniga funnit det ifrågasatta nya lönesystemet icke kunna
oförändrat tillämpas, utan torde för dem särskilda löneskalor och avlöningsbelopp
böra uppgöras vid en definitiv lönereglering.

I en senare avdelning av föreliggande betänkande komma de sakkunniga
att avgiva förslag till den tillfälliga löneförbättring, som utan
föregripande av en definitiv lönereglering synes böra komma de civilmilitära
löntagarna vid armén och marinen till del.

I de av marinförvaltningen den 14 december 1916 och den 5 mars
1917 framlagda förslag om tillfällig löneförbättring eller provisorisk lönereglering
för viss personal vid marinen, av vilka det senare i huvudsak
låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 158) till sistnämnda
års riksdag, upptogos, i olikhet med vad som samtidigt föreslogs
beträffande armén, bland den personal, som borde komma i åt -

Underofficerskorpraler

(manskap i 1.
lönegraden).

292

njutande av då ifrågasatt löneförbättring, även vissa kategorier av
marinens manskap. Av skäl, som närmare framgå av den i det föregående
(sid. 131—132) lämnade redogörelsen, föreslogs sålunda, att den
ifrågasatta löneförbättringen skulle tillkomma jämväl marinens underofficerskorpraler
(manskap av 1. lönegraden) samt flottans gifta eller eljest
försörj ningspliktiga korpraler.

I inledningen till nu förevarande avdelning av detta betänkande
hava de sakkunniga uttalat sig för att de grunder, som av marinförvaltningen
följdes vid avgörande av frågan om vilka personalgrupper borde
erhålla del av den då föreslagna löneförbättringen, och vilka även vunno
tillämpning i den till riksdagen avlåtna propositionen, i allt huvudsakligt
borde fortfarande lända till efterföljd. Sålunda hava de sakkunniga på
de skäl, som av marinförvaltningen anförts, funnit sig böra bibehålla
den olikhet i avseende å armén och marinen att, medan vid armén all
manskapspersonal undantages från den ifrågasatta löneförbättringen, vid
marinen viss del av manskapet bör bliva delaktig av densamma. I
nyssberörda sammanhang hava de sakkunniga vidare anmält, att av marinens
manskap endast underofficerskorpralerna (manskap i 1. lönegraden)
komme att i föreliggande utlåtande behandlas samt att de sakkunniga
hade för avsikt att beträffande vissa av marinens korpraler (manskap i
2. lönegraden) avgiva särskilt yttrande.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga, som i den
inledande historiska översikten redogjort för avlöningsförhållandena även
beträffande innehavare av manskapsbeställningar i 1. lönegraden (underofficerskorpraler)
vid marinen, här i korthet meddela, huru de sakkunniga
tänkt sig, att denna personals avlöningsförhållanden skulle kunna
ordnas vid genomförande av eu definitiv lönereglering efter de riktlinjer,
som förut av de sakkunniga angivits.

I det ovan (sid. 209 o. f.) refererade betänkandet av de sakkunniga,
vilka enligt nådiga bemyndiganden den 11 juni och den 19 november
1915 varit inom sjöförsvarsdepartementet tillkallade för att verkställa
förberedande utredning och uppgöra preliminärt förslag beträffande frågan
om lönereglering för marinens personal m. m., uttalade nämnda sakkunniga,
att likställighet i avlöningshänseende mellan underofficerspersonalen vid
å ena sidan marinen och å andra sidan armén icke vore lätt att åvägabringa.
Det vore nämligen icke nog därmed, att motsvarande lönegrader
avlönades lika; befordringsförhållandena måste också ställa sig
lika, och dessa påverkades i sin ordning bland annat av proportionen
mellan de olika lönegraderna.

Vad sålunda framhållits rörande antalet beställningar i underofficers -

293

graderna gäller emellertid även proportionen mellan å ena sidan antalet
underofficerare och å andra sidan antalet manskapsunderbefäl, vid armén
furirer av 1. klassen och vid marinen manskap i 1. lönegraden, från
vilka underofficerarna rekryteras. En granskning av förhållandet mellan
antalet underofficerare i de särskilda löneklasserna samt antalet av nyssnämnda
manskapsunderbefäl vid armén, flottan och kustartilleriet uppvisar
i stort sett följande jämförelsetal:

	Armén.	Flottan.	Kustartilleriet.
Fanjunkare, flaggunderofficerare. underofficerare av 1. graden	i	i	i
Sergeanter av 1. klassen ^ , >underofficerare av 2. graden...... » » 2. » f	1 1 1 l i 1	2	2
Furirer av 1. klassen och manskap av 1. lönegraden (under-i officerskorpraler)......................................................	i	3	3''5

Av tillgängliga statistiska siffror framgår, att nämnda proportioner
i hög grad påverka befordringsförhållandena, i det att, medan anställning
såsom furir av 1. klassen och beställning med lön i 1. lönegraden
vid marinen i stort sett kan nås vid ungefär lika ålder, levnadsåldern
för manskapsunderbefälet vid vinnande av första befordran
till underofficers grad i medeltal är 2 7 3 år vid armén, 33''4 år vid
flottan och 30-1 år vid kustartilleriet (se sid. 244). Det föreslagna
lönesystemet med dess i varandra ingripande löneskalor för de två
grupperna underofficerare (fanjunkare, flaggunderofficerare och underofficerare
av 1. graden å ena ävensom sergeanter och underofficerare
av 2. graden å andra sidan), kan visserligen med den för systemets
tillämpning antagna förutsättningen, att den, som befordras till lägsta
underofficersbeställning, må för ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig
viss del av sin tjänstetid i beställning såsom furir av 1. klassen respektive
manskap av 1. lönegraden, möjliggöra likställighet för personalen,
när den en gång vunnit befordran till underofficersbeställning. Men givet
är dock, att de organisatoriska förhållanden, vilka tagit sig uttryck i den
angivna olikheten i proportionen mellan antalet beställningar i de särskilda
graderna, dock skulle komma att fortfarande i fråga om befordringarna
leda till en avsevärd ojämnhet, vars ekonomiska följder icke kunde helt
undanröjas genom en omläggning av lönesystemet. För att marinens
manskapsunderbefäl må kunna efter en ungefär lika lång tjänstetid som
motsvarande underbefäl vid armén vinna befordran till beställning i den lägre

294

Kockar och
hovmästare,
korpraler.

av nyssberörda två undero fficersgrupper, skulle det följaktligen bliva nödvändigt
att i marinens stater göra sådan ändring, att visst antal nuvarande
beställningar i 1. lönegraden för manskap ersattes med underofficersbeställningar.
Förslag härom har ock blivit väckt, och komma
de sakkunniga, som genom nådig remiss anbefallts att yttra sig i detta
ärende, att däröver avgiva särskilt utlåtande.

Beträffande åter de beställningshavare, vilka lika med det nuvarande
manskapet i 1. lönegraden skulle fortfarande uppbära lägre avlöning än
underofficerare, hava de sakkunniga tänkt sig, att de efter den definitiva
löneregleringen borde liksom det övriga manskapsunderbefälet komma i
åtnjutande av vissa förmåner in natura. I övrigt skulle dessa beställningshavares
avlöning utgå kontant med avlöningsformerna lön, dagavlöning
och ålderstillägg och på det sätt avpassad, att det kontanta beloppet
med tillägg av naturaförmånernas värde komme att vid personalens befordran
till underofficersbeställning medgiva, att en var befordrad vunne
skälig avlöningsförbättring vid åtnjutande av den med beställning av
sistnämnda slag förenade lön och dagavlöning jämte det eller de ålderstillägg,
som borde tillkomma honom enligt förut angivna grunder.

I en efterföljande avdelning av detta betänkande komma de sakkunniga
att yttra sig om storleken av den tillfälliga löneförbättring, som
torde böra beredas manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpraler), för att
den nuvarande avlöningen må komma att stå i lämpligt förhållande till de
avlöningsbelopp, som upptagits i den föreslagna löneskalan för underofficerare
av 2. graden (sergeanter) och vilka enligt de sakkunnigas förslag
skulle ligga till grund för tillfällig löneförbättring åt dessa beställningshavare.

blottans sjömanskår tillhörande kockar eller hovmästare, korpraler, som
visat framstående skicklighet i egen yrkesgren, kunna inom bestämt
antal tilldelas antingen underofficers av 2. graden löneförmåner eller
löneförmåner såsom för manskap i 1. lönegraden. I sådant avseende äro
till respektive stater för år 1918 för dels flottans underofficerskår dels
flottans sjömanskår fogade anmärkningar av innehåll att för ändamålet
anvisats högst 6 löner av det förra slaget och högst lika många av det
senare slaget, ävensom att vad som är odisponerat av det medelsbelopp,
som erfordras för beredande, på sätt nyss är sagt, åt dylik personal av
löneförmåner i likhet med underofficer av 2. graden, må användas för att
tilldela kockar och hovmästare, korpraler, avlöning i sjömanskårens 1.
lönegrad utöver antalet löner enligt stat för samma lönegrad, dock med
det förbehåll, att antalet härigenom avlönade kockar och hovmästare i

295

sjömanskårens 1. lönegrad ej ma överstiga antalet av de föi ändanialet
disponibla underofficerslönerna.

Huru, därest eu dylik anordning tinnes böra bliva bestående efter
införandet av ett nytt lönesystem för underofficerare och eventuellt underofficerskorpraler
(manskap i 1. lönegraden), det kan låta sig gina att inpassa
dessa löntagare i det nya lönesystemet bör vid en definitiv lönereglering
närmare undersökas.

Om tillfällig löneförbättring åt den personal, som åtnjuter avlöning
i enlighet med den nu gällande bestämmelsen, komma de sakkunniga att
yttra sig längre fram i detta betänkande.

Sedan i det föregående angivits de allmänna grunder, på vilka
enligt de sakkunnigas mening ett lönesystem för officerare och underofficerare
samt viss annan personal bör vid en definitiv lönereglering
uppbyggas, komma de sakkunniga nu närmast att yttra sig om vissa avlöningsförmåner,
som enligt gällande bestämmelser tillkomma vederbörande
personal antingen på grund av tjänstgöring av särskild art eller som
ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader. I sammanhang
därmed komma de sakkunniga att ifrågasätta, huruvida icke en
eller* annan förmån, som för närvarande icke tillkommer beställningshavare
inom ifrågavarande grupper, tilläventyrs borde vid eu definitiv lönereglering
beredas dylik personal.

Beträffande först personal vid armén, hava de sakkunniga i det
föregående (sid. 15 — 16) erinrat om den förmån av gottgörelse för tjänstehästar,
som tillerkänts de officerare med vederlikar vid armén, vilka hava
skyldighet att vara beridna. Såsom i berörda sammanhang omförmäldes,
hava nya grunder för hästhållningen vid armén fastställts så sent som
vid 1915 års riksdag. De sakkunniga föreställa sig, att någon ändring
i dessa grunder icke kan vid en definitiv lönereglering vara erforderlig,
därest en dylik lönereglering kommer till stånd inom en närmare

framtid. ....

Vad vidare angår den s. k. tillfälligti avlöning, som under viss tjänstgöring
tillkommer personal vid armén — reseersättningar, dagtraktamenten,
hyresbidrag m. m. — samt därmed jämförlig särskild gottgörelse under
officersövningar, fältövningar och fälttjänstövningar, framgår av det redan
anförda (sid. 47), att det enligt de sakkunnigas mening måste för vinnande
av större rättvisa för personalen samt önskvärd enkelhet och reda
i avlöningsbestämmelserna anses trängande, att grunderna för åtnjutan -

Särskilda
avlönings förm
åner.

Armén.

296

det av dylik ersättning omläggas. En sådan omläggning synes lämpligen
böra ske i sammanhang med en definitiv lönereglering.

De sakkunniga hava emellertid under sitt arbete haft anledning att
särskilt lägga märke till två slag av hithörande förmåner, i fråga om
vilka en ändring i nu gällande bestämmelser synes av behovet påkallad.
Den första gäller ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor,
den senare flyttningshjälp till personal vid armén.

Sedan längre tid tillbaka var i staten för generalitetsstaten införd
en så lydande anmärkning: »Medlemmar av generalitetet åtnjuta för

tjänsteresor till möten och mönstringar reseersättning enligt gällande
resereglemente, men ej traktamentsersättning.» Närmare föreskrifter i
berörda hänseende äro givna i § 39 av gällande fredsavlöningsreglemente
för armén.

I den till 1908 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen föreslogs,
att nämnda anmärkning skulle uteslutas ur staten. Riksdagen avslog
emellertid detta förslag under uttalande, att, då de till medlemmar av
generalitetet utgående avlöningsförmånerna syntes hava bestämts med
hänsyn därtill, att särskild traktamentsersättning för berörda resor icke
skulle utgå, riksdagen ansåge anledning för det dåvarande icke föreligga
att ur staten utesluta omförmälda anmärkning.

Till 1916 års riksdag framlades i statsverkspropositionen ett liknande
förslag, vari dock undantag gjordes för arméfördelningscheferna.
Enligt detta förslag skulle sålunda samtliga medlemmar av generalitetet
utom arméfördelningschefer beredas förmånen av att under förekommande
tjänsteresor till möten och mönstringar få uppbära förutom reseersättning
jämväl traktamentsersättning. Denna förmån skulle alltså nu
tillerkännas inspektören för infanteriet, inspektören för militärläroverken
in. m., generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, chefen för
fortifikationen, chefen för generalstaben och inspektören för kavalleriet.
För ändamålet föreslog Kungl. Maj:t följande ändrade lydelse av förenämnda
vid staten för generalitetsstaten fogade anmärkning: »Armé fordelningschefer

åtnjuta för tjänsteresor till möten och mönstringar reseersättning
enligt gällande resereglemente, men ej traktamentsersättning.»

I avgivet utlåtande anförde statsutskottet, att, såvitt utskottet kunnat
finna, efter 1908 års riksdags beslut ingen omständighet inträffat, som
kunde vara ägnad att rubba den principiella uppfattning, riksdagen då
uttalat. Beträffande inspektören för infanteriet vore emellertid den honom
åliggande inspektionsskvldigheten av sådan omfattning, att utskottet ansåge
billighetsskäl tala för att icke ställa sig avvisande mot att tiller -

2''.) 7

känna honom den ifrågasatta traktamentsersättningen. I övrigt kunde
utskottet icke biträda Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Vid utskottets utlåtande i denna punkt var fogad eu av G ledamöter
avgiven reservation, vari reservanterna hemställde om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag oförändrat. Därvid åberopades, att såväl inspektören lör
infanteriet som de övriga medlemmar av generalitetet, om vilka här vore
fråga, hade att företaga iuspektionsresor till skilda delar av landet av
den omfattning, att resorna — vid ett samvetsgrant uppfyllande av
tjänstens krav — komme att förorsaka icke obetydliga utgifter. Inom
det civila området av statsförvaltningen gällde det, såvitt reservanterna
hade sig bekant, som en undantagslös regel, att generaldirektörer och
andra befattningshavare vid centrala verk under dem åliggande inspektionsresor
åtnjöte såväl reseersättning som dagtraktamente.

Första kammaren biföll reservationen och andra kammaren statsutskottets
hemställan, och i gemensam votering segrade utskottets mening.

Ifrågavarande anmärkning vid staten för generalitetsstaten kom till
följd härav att lyda sålunda: »För tjänsteresor till möten och mönst ringar

åtnjuter inspektören för infanteriet rese- och traktamentsersättning,
övriga medlemmar av generalitetet däremot endast reseersättning,
allt enligt gällande resereglemente.»

Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ansett sig icke
böra under nu föreliggande förhållanden göra något uttalande beträffande
den ordinarie avlöning, som borde vid en definitiv lönereglering tillerkännas
generalspersoner. Härav följer också, att de sakkunniga icke
heller i det följande komma att hemställa om tillfällig löneförbättring
åt dessa beställningshavare.

Däremot hava de sakkunniga ansett några betänkligheter icke vidare
böra möta mot att, i sammanhang med en allmän reglering av avlöningsförhållandena
för arméns och marinens övriga officerspersonal, bestämmelserna
rörande ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor
till möten och mönstringar revideras i syfte att även dagtraktamente
må komma att utgå för dylika resor.

När riksdagen, såsom förut är nämnt, ansett sig vid föregående
tillfällen icke böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag i berörda avseende,
grundade riksdagen sitt beslut därpå, att de till medlemmar av generalitetet
utgående avlöningsförmånerna syntes hava bestämts med hänsyn
därtill, att särskild traktamentsersättning för berörda resor icke skulle
utgå. Det torde sålunda hava varit riksdagens uppfattning, att någon
ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till medlemmar av
generalitetet under tjänsteresor icke borde ske annat än i sammanhang
med en lönereglering för dessa beställningshavare.

298

Då de sakkunniga stannat vid att icke till prövning upptaga frågan
om en definitiv lönereglering för generalspersoner, hava de sakkunniga
som skäl härför åberopat, att generalspersonerna äro i avlöningshänseende
ungefär jämnställda med de civila befattningshavare, som eljest äro med
dem närmast jämförliga. En väsentlig olikhet föreligger emellertid,
nämligen i det nu anmärkta hänseendet, att flertalet generalsperson^-icke äga under sina tjänsteresor till möten och mönstringar uppbära
traktamentsersättning, och det synes de sakkunniga så mycket angelägnare,
att denna olikhet nu upphäves, som givetvis inspektionsskyldighetens
behöriga fullgörande numera är förenat med vida högre kostnader,
än förr varit fallet, och på grund därav generalspersonernas behållna
avlöning ställer sig avsevärt lägre än som vid senaste lönereglering
torde hava varit förutsatt.

Av anförda skäl anse de sakkunniga, att den vid staten för generalitetsstaten
fogade anmärkning, vars lydelse ovan återgivits, bör ur staten
uteslutas. Därest en tillfällig löneförbättring nu beredes personal vid
armén och marinen, torde berörda ändring i staten för generalitetsstaten
kunna ske redan från 1919 års början.

Om en dylik ändring genomföres beträffande medlemmar av generalitetet,
torde motsvarande jämkning böra göras i gällande bestämmelser
(§ 39 punkt c) fredsavlöningsreglementet) angående ersättning till
regementschef och honom åtföljande adjutant för inspektion av regementets
egna eller med andra regementen gemensamma skolor, som äro
förlagda utom regementets förläggningsort eller vanliga vapenövningsplats.
En liknande jämkning torde även böra ske i bestämmelserna
om den ersättning, som under tjänsteresor utgår till chefen för kustartilleriet
och till regementschef vid detta vapen (reglemente för marinen
del III § 85: 2).

Vidare hava de sakkunniga funnit det angeläget, att de regler, som
enligt gällande föreskrifter och gängse praxis tillämpas i fråga om flyttningshjälp
vid armén (se sid. 47—48), ändras i syfte att förmån av ifrågavarande
slag må komma såväl officerare som underofficerare till godo i
större utsträckning än nu är fallet. Med hänsyn till de talrika förflyttningar,
som av förhållandena nödvändiggöras, synes det billigt och jämväl
ur tjänstens synpunkt ändamålsenligt, att eu dylik ändring kommer
till stånd. De sakkunniga vilja i detta hänseende särskilt påpeka ett
fall, där omständigheterna mer än eljest tala för införande av flyttningshjälp
såsom en allmänt utgående förmån.

Till de sakkunniga hava, för att tagas i övervägande vid utförandet av
det de sakkunniga meddelade uppdraget, överlämnats vissa framställningar

299

om beredande av förbättrade avlöningsförmåner för personal, tillhörande
Bodens trupper. 1 sådant avseende har föreslagits bland annat, att
flyttningshjälp måtte få utgå även vid befordran till och från Bodens
trupper, och har tillika ifrågasatts ändring av de grunder, efter vilka
flyttningshjälp nu i förekommande fall beräknas. I det utlåtande, som
av särskilda sakkunniga framlagts angående införande av passagesystem
för officers- och underofficerskårer vid vissa truppförband i övre Norrland
(se ovan sid. 44—45), har ock i samband med vissa ifrågasatta organisation
sändringar föreslagits, att officer eller underofficer, som placerades
till tjänstgöring i Boden, måtte få för sig, familj och bohag för
flyttningen till och från Boden åtnjuta ersättning enligt angivna bestämmelser.
Oberoende av huruvida ett passagesystem i avseende å Bodens
trupper må komma att införas eller icke, måste de sakkunniga för sin
del anse flyttningshjälp vara eu lämplig form att bereda någon lättnad
i den ekonomiska börda, som en till Boden förlagd tjänstgöring städse
torde medföra. Vid eu närmare utredning angående ändrade bestämmelser
rörande flyttningshjälp synas därför förflyttningarna till och från
Bodens trupper böra särskilt uppmärksammas.

Felräknings-penningar (missräkningspenningar) är en avlöningsform,
som inom de civila verken tämligen allmänt liksom även inom flottan
förekommer för personal med kassörsgöromål, men vilken saknar motsvarighet
inom armén. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida ej
denna förmån borde införas även i arméns lönesystem, exempelvis beträffande
viss personal vid intendenturkåren och vid artilleriets fabriker.

Fråga har väckts, huruvida ej de särskilda kostnader, som militärpersonalen
har att vidkännas för anskaffande av uniformspersedlar, borde
föranleda, att någon ekiperingshjälp tilldelades sådan personal vid första
utnämningen till officers- respektive underofficersbeställning. De sakkunniga
hava ej ansett sig höra taga ståndpunkt till detta spörsmål,
men finna detsamma väl värt att vid en definitiv lönereglering upptagas
till prövning.

I en till de sakkunniga överlämnad framställning har ifrågasatts,
att personal på aktiv stat måtte genom statens försorg i mån av behov
förses med sådana effekter som pistoler, skidor, kikare in. m. Då det ej
synes mer än billigt, att sådana effekter, i den mån de äro för tjänsten
nödvändiga, anskaffas och underhållas på statens bekostnad, hava de sakkunniga
velat uttala sig för att denna framställning måtte vinna beaktande.

Beträffande den i det föregående (sid. 49—50) om förmälda rätten

300

Marinen.

för personal vid armén att från matinrättning eller förråd mot ersättning
utbekomma ej blott portion utan även, där så av vederbörande chef eller
myndighet prövas kunna ske, vissa proviantartiklar för sig och hushåll,
furageartiklar för egna tjänstehästar eller andra i tjänsten använda hästar
och intendenturmateriel ävensom att, likaledes efter prövning av vederbörande
chef eller myndighet, låta utföra vissa arbeten vid armens intendentur verkstäder^
hava de sakkunniga velat framhålla önskvärdheten av att en utredning
kommer till stånd för belysande av frågan huruvida och, i sådant
fall, i vilken utsträckning förmåner av berörda slag böra fortfarande
tillkomma personalen.

Vad särskilt angår rätten att uttaga proviant och furageartiklar samt
intendenturmateriel, hava de sakkunniga inhämtat, att åtminstone under
nu rådande varuknapphet dylika artiklar icke kunnat i någon mera betydande
omfattning utlämnas. Det torde emellertid få anses givet, att
denna förmån i allmänhet utfallit rätt ojämnt, då densamma enligt gällande
bestämmelser varit i varje särskilt fall beroende på vederbörande
chefs eller myndighets prövning.

•

Bland de förmåner, som utöver den ordinarie avlöningen utgå till
personal vid marinen, kommer i främsta rummet det s. k. sjötillägget.
I det föregående (sid. 89—94) har i korthet angivits, med vilka belopp
och under vilka förutsättningar sjötillägget utgår, och torde här få hänvisas
till denna redogörelse.

De sakkunniga hava givetvis icke kunnat underlåta att taga i övervägande,
huruvida ifrågavarande urgamla avlöningsform, med vilken
torde hava avsetts att bereda personalen någon ersättning för den särskilt
krävande tjänstgöringen till sjöss och med sådan tjänstgöring förenad
risk och ansvar, men icke för de av denna tjänstgöring föranledda
särskilda kostnaderna, numera borde uteslutas ur marinens lönesystem.
Därest man i främsta rummet lägger vikt vid önskvärdheten av att
vinna likformighet mellan arméns och marinens avlöningsförhållanden,
borde det utan tvivel tillses, att sjötillägget kunde för framtiden upphöra
att utgå, men vissa skäl av mera reel natur synas starkt tala för
dess bibehållande.

I detta avseende har i främsta rummet åberopats, att den tjänstgöring,
som åligger personalen ombord, är av betydligt mera ansträngande
beskaffenhet än vad fallet är i land och ofta nog knappast lämnar
någon del av dygnet fullt ledig. Såsom en faktor att taga i betraktande
har vidare framhållits det synnerligen stora ansvar, som påvilar den
till sjötjänstgöring kommenderade personalen. De särskilda förhållanden,

301

under vilka sjötjänstgöriug fullgöres och vartill någon motsvarighet icke
i fred förekommer vid armén, borde dårför betinga någon särskild gottgörelse.
På enahanda sätt gäller i fråga om handelsflottan, att där anställd
personal i regel betingar högre avlöningsförmåner än som utgå till närmast
jämförlig personal med anställning i land. — Det har jämväl anförts, att
beställningshavare vid marinen, som beordras till tjänstgöring ombord,
därigenom kanske oförberett och för avsevärd tid framåt ryckes bort från
sitt hem och sin omgivning, vilket ofta nog kan för honom och hans
familj medföra betydande ekonomiska svårigheter. För, att göra tjänstgöringen
ombord mera eftersträvad kan det även ur tjänstens synpunkt
anses förmånligt, att densamma är förenad med någon ekonomisk fördel.

De sakkunniga hava icke kunnat underkänna de synpunkter, som
sålunda framförts, och hava för sin del icke funnit tillräckliga skäl vara
anförda för sjötilläggets avskaffande. Det bör jämväl erinras, att riksdagen
vid två särskilda tillfällen tagit ståndpunkt till förevarande fråga, i det
att riksdagen dels år 1876, med avvikelse från Kungl. Maj:ts i ärendet
framlagda förslag, bibehöll sjöavlöning för flottans personal, dels år 1902
avslog väckt förslag om nedsättning av sjötillägget för officerare.

De bestämmelser, som nu gälla rörande sjötilläggets belopp och
sättet för dess utgående i särskilda fall, torde emellertid vid en definitiv
lönereglering böra överses och förenklas.

I det föregående (sid. 94—96) hava de sakkunniga omnämnt vissa
förmåner, som under sjökommendering tillkomma marinens personal
och vilka hava avseende på kosthållet ombord, såsom dietpenningar,
skeppsportion och ersättning därför, mässpenningar och servisbidrag. Om
dessa förmåner, som närmast torde vara jämförliga med s. k. tillfällig
avlöning vid armén, torde enligt de sakkunnigas mening i ännu högre
grad än i fråga om den tillfälliga avlöningen vid armén gälla, att det
för vinnande av större rättvisa för personalen samt önskvärd enkelhet
och reda i avlöningsbestämmelserna måste anses trängande, att reglerna
för åtnjutande av dylika ersättningar omläggas. Vid en dylik omläggning,
som lämpligen synes kunna ske i sammanhang med en definitiv lönereglering,
torde böra tagas i övervägande, huruvida icke samtliga kontanta
förmåner av ifrågavarande slag böra sammanföras att utgå såsom
dagtraktamente eller möjligen under någon annan benämning. En dylik
förenkling ifrågasattes ock av förut (sid. 209 o. f.) omnämnda, enligt
nådiga bemyndiganden den 11 juni och den 19 november 1915 inom
sjöförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga.

De sakkunniga hava förut (sid. 232) uttalat sig för att den förmån
av uppmuntnngspenningar, som nu tillkommer marinens manskap, matte

302

Avdrag för
naturaförmåner.

för manskap av 1. lönegraden (underofficerskorpraler) få vid en definitiv
lönereglering uppgå i lön och dagavlöning. Vid sådant förhållande
skulle någon förhöjning av uppmuntring spenning ar (jfr sid. 95) givetvis
icke vidare kunna förekomma vid sjökommendering.

I samband med en omarbetning av gällande bestämmelser rörande
särskilda förmåner av det slag, varom nu är fråga, bör givetvis även
komma i betraktande, huruvida ändrade föreskrifter erfordras rörande
rese- och tvaktamentsersättning till personal vid marinen under tjänstgöring
utom förläggningsorten (sid. 97) eller i fråga om den flyttningshjälp,
som i vissa fall åtnjutes av dylik personal (sid. 97). Likaledes kan ifrågasättas,
huruvida missräkning spenning ar böra vid marinen utgå i andra
fall än hittills medgivits.

Beträffande sådana förmåner som ekipering shjälp, tillhandahållande
genom statens försorg av vissa effekter samt rätt att från matinrättning eller
förråd mot ersättning utbekomma proviantartiklar m. rn. torde de sakkunniga
få, såvitt marinen angår, i tillämpliga delar åberopa vad förut anförts
i fråga om armén. Härvid bör erinras, att frågan om tillhandahållande
av vissa för tjänstgöringen erforderliga effekter torde äga mindre
betydelse för flottan än för kustartilleriet.

\ ad slutligen angår den ersättning, som tillkommer viss personal
för så speciell tjänstgöring som vid arméns och marinens flygvapen (sid.
47 och 97) eller för utförande av dykningsarbete vid marinen (sid. 96),
synes intet vara att erinra mot att dylik ersättning även vid en definitiv
lönereglering kommer att bibehållas, men hava de sakkunniga givetvis icke
kunnat i förevarande sammanhang ingå på ett närmare bedömande av
denna fråga.

Enligt § 29 i gällande fredsavlöningsreglemente för armén utgår inkvarteringsbidrag
till officer och underofficer med lön på stat, vilken
icke åtnjuter med innehavande eller förut innehavd beställning eller befattning
förenad bostadsförmån in natura, och i § 30 av samma reglemente
stadgas, att servisbidrag utgår till officer och underofficer med
lön på stat, vilken icke åtnjuter servis in natura. Enahanda bestämmelser
äga tillämpning'' även i fråga om officers och underofficers
vederlikar. Då nu vid ständig inkvartering servis in natura i allmänhet
icke förekommer, blir följden den, att beställningshavare, som åtnjuter
bostad in natura, i regel avstår inkvarteringsbidraget, men fortfarande
uppbär servisbidraget.

Det inkvarteringsbidrag, varom här är fråga, utgår med olika belopp

303

i Stockholm, i Göteborg och å övriga orter (se sid. 12—13), exempelvis
för kapten i Stockholm med 455 kronor, för kapten i Göteborg med 470
kronor och för kapten å annan ort med 370 kronor, för fanjunkare i
Stockholm med 210 kronor, för fanjunkare i Göteborg med 288 kronor
och för fanjunkare å annan ort med 228 kronor.

Vid marinen äga enligt gällande stater officerare och underofficerare
samt i regel även civilmilitär personal, då fri bostad i kronans hus icke
åtnjutes, uppbära inkvarteringsbidrag men icke servisbidrag. Inkvarteringsbidraget,
vilket till beloppet motsvarar summan av inkvarterings- och servisbidrag
vid armén, utgår med olika belopp för å ena sidan Stockholm och
Göteborg samt å andra sidan övriga orter (se sid. 60—61 och 88—89) och
utgör exempelvis för kapten i Stockholm och Göteborg 500 kronor, för
kapten å annan ort 400 kronor, för flaggunderofficer (underofficer av 1.
graden) i Stockholm och Göteborg 300 kronor och för dylik underofficer
å annan ort 240 kronor. — Till underofficerskorpral utgår under vissa
förutsättningar inkvarteringsbidrag med 20 kronor för månad i Stockholm
och Göteborg samt 15 kronor för månad å övriga orter.

De sakkunniga hava i det föregående uttalat sig för att inkvarterings-
och servisbidragen vid armén och inkvarteringsbidraget vid marinen
måtte vid en definitiv lönereglering uteslutas ur lönesystemet och i
huvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. För
personal, som erhölle fri bostad, borde i sådant fall vissa avdrag göras
å avlöningen.

En dylik anordning förutsatte emellertid, vad armén beträffade, att
en uppgörelse träffades med de städer, som för närvarande till vederbörande
löntagare utbetalade bidrag av ifrågavarande slag.

Efter vilka regler sådana avdrag, som nyss nämts, böra ske äro de
sakkunniga icke i tillfälle att nu närmare angiva, men bör därvid största
möjliga rättvisa åstadkommas mellan de löntagare, som hava bostad in
natura, och dem, som icke åtnjuta sådan förmån. Frågans lösning
måste vidare i väsentlig mån bliva beroende på huruvida ortstillägg
komma att vid en definitiv lönereglering införas i det militära lönesystemet
och, i sådant fall, huru dessa ortstillägg komma att bestämmas.
Därest med ortstilläggen avses att allenast täcka den ökade kostnad
för hyra, som betingas av förhållandena på särskilda orter, torde
det ligga närmast till hands, att löntagare, som erhåller bostad in natura,
får avstå ortstillägget jämte någon del av lönen; skulle åter ortstillägget
så tillmätas, att detsamma skall täcka ej blott den högre hyreskostnaden
å viss ort, utan jämväl i större eller mindre mån den stegring i övriga
levnadskostnader, som å orten är förhanden, böra tydligen andra regler

304

Avlöning svillkor.

bliva gällande i fråga om avdraget. Bland andra spörsmål, som vid en
definitiv lönereglering böra i detta sammanhang tagas i övervägande, är
den av arméförvaltningen berörda frågan (se sid. 112—113), huruvida
beloppet av ifrågavarande avdrag bör sättas i visst förhållande till bostadens
storlek och beskaffenhet i övrigt.

I det föregående är omförmält, att underofficerare äga uppbära särskild
ersättning vid armén för bränsle och lyse och vid marinen‘för ved
och ljus. Ifrågavarande ersättningar utgå med 130 kronor till fanjunkare
(flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) samt med 100 kronor till
sergeant (underofficer av 2. graden). Nämnda belopp äro på följande
sätt fördelade:

	Ved till kokning.	Övrig uppvärmning.	Belysning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor. !
Fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden)	35	75	20
Sergeant (underofficer av 2. graden)....	35	50	15

Aven dessa ersättningar synas, på sätt de sakkunniga förut angivit,
vid en definitiv lönereglering böra uteslutas ur lönesystemet och i huvudsak
ersättas genom höjning av lön och dagavlöning. I sådant fall
bör givetvis personal, som åtnjuter dylika förmåner in natura, få vidkännas
avdrag å avlöningen med belopp, vilka torde få bliva beroende
på närmare utredning.

Beträffande slutligen de till underofficerskorpraler nu utgående förmånerna
av beklädnad och portion, hava de sakkunniga i det föregående
anfört, att enligt de sakkunnigas mening dessa förmåner böra för underofficerskorpraler
liksom för övrigt manskap allt fortfarande utgå in natura.
Ifrågavarande förmåner skulle således icke föranleda något avdrag å
avlöningen för underofficerskorpraler. I de fall, då dylika beställningshavare
icke kunde begagna sig av berörda naturaförmåner eller efter
medgivande berättigades att frånträda desamma, torde ersättning därför
böra utgå efter enhetliga grunder.

I sitt utlåtande angående de ifrågasatta provisoriska löneregleringarna
för viss till armén och marinen hörande personal uttalade
statsutskottet vid 1917 års riksdag, bland annat, att särskilda villkor

305

lör lönernas åtnjutande borde föreläggas riksdagen till godkännande, på
sätt som i allmänhet skedde i fråga om civila tjänstebefattningar. Med
anledning av detta uttalande hava de sakkunniga ansett sig böra bär
något beröra frågan om dylika avlöningsvillkor.

För vissa civilmilitära beställningar hava avlöningsvillkor likartade
med dem, som i regel pläga föreskrivas beträffande civila befattningar,
av riksdagen fastställts i sammanhang med beslut om lönereglering för
ifrågavarande beställningshavare; detta är fallet med fältläkarkåren (bihang
till svensk författningssamling år 1911 nr 31) och marinläkarkåren
(samma årgång nr 35) ävensom mariningenjörs- och marinintendenturkårerna,
varjämte i den för 1918 års riksdag framlagda propositionen
angående omorganisation av fältveterinärkåren m. in. dylika villkor föreslagits
även för denna kår. Beträffande åter övriga civilmilitära beställningshavare
och den rent militära personalen gäller, att några dylika
villkor i regel ej av riksdagen fastställts. I samband med 1875 års
lönereglering för armén blev emellertid, på framställning av Kungl.
Maj:t, genom riksdagens beslut stadgat, »att den löntagare vid krigsmakten
till lands, vilken å ny lönestat ingår, skall vara skyldig underkasta sig de
förändringar i tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner, vilka en
omorganisation av lantförsvaret kan göra erforderliga» (svensk författningssamling
år 1875 nr 44). Det bör ock erinras, att de för arméns
liksom för marinens personal gällande pensioneringsgrunder, genom vilka
bland annat stadgats skyldighet för personalen att vid viss ålder avgå
från tjänsten, tillkommit under riksdagens medverkan.

Om sålunda riksdagen, vad försvarsväsendets på stat uppförda
personal angår, endast i undantagsfall beslutat särskilda villkor för
avlönings åtnjutande, följer därav ingalunda, att dylika villkor för ifrågavarande
personal saknats; tvärtom hava i berörda hänseende bestämmelser
av delvis mycket detaljerad natur vid olika tillfällen meddelats
av Kungl. Magt. Flertalet av dessa bestämmelser torde vara grundade
på uttalanden i de framställningar, som förelagts riksdagen vid äskande
av erfordex-liga anslag.

Vad armén beträffar, äro nu gällande bestämmelser på hithörande
område i huvudsak sammanförda i det av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet
för arméns avlöning under fred (fredsavlöningsreglementet) den
11 oktober 1907 med däri sedermera vidtagna ändringar; motsvarande
för marinen gällande bestämmelser återfinnas i det likaledes av Kungl.
Maj:t utfärdade reglementet för marinen. Av ovanberörda inom sjöförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga (se sid. 209 o. f.) har emellertid
år 1916 framlagts förslag till särskilt avlöningsreglemente även för

306

marinens del. Detta förslag har dock icke av Kungl. Maj:ts slutligt
behandlats.

De i arméns fredsavlöningsreglemente stadgade villkoren för avlönings
åtnjutande äro, såsom redan är antytt, delvis av mycket detaljerad
beskaffenhet. Vad officerare och underofficerare med vederlikar angår, äro
sålunda i reglementet åtskilliga mer eller mindre ingående föreskrifter meddelade
om lön och därmed likställda avlöningsförmåner, om dagavlöning, om
arvode, om inkvarterings- och servisbidrag, om rese- och traktamentsersättning
och annan tillfällig avlöning, om särskild gottgörelse under
officersövningar, fältövningar och fälttjänstövningar in. m. — bestämmelser
vilka i stor utsträckning icke torde vara att hänföra till sådana
avlönings villkor, som pläga föreläggas riksdagen till antagande i samband
med löneregleringar på det civila förvaltningsområdet.

De sakkunniga anse sig icke böra i förevarande sammanhang närmare
ingå på frågan om de särskilda avlöningsvillkor, som nu gälla
eller vid en definitiv lönereglering böra bliva gällande för ifrågavarande
personal, utan vilja här inskränka sig till att något skärskåda vissa förhållanden,
som kunna anses vara av särskild betydelse.

Angående skyldighet för personalen att underkasta sig förändringar
i tjänstgöringsskyldighet m. m. meddelades, såsom nyss är nämnt, föreskrift
redan vid 1875 års lönereglering, och i enlighet härmed har vid
befordran eller löneuppflyttning plägat i vederbörande personals fullmakter
m. m. inryckas föreskrift därom, att beställningshavare skall vara
underkastad de förändringar i tjänstgöringsskyldighet, avlöningsförmåner
och pensionsbestämmelser, vilka en omorganisation av lantförsvaret kan
göra erforderliga eller vilka eljest i laga ordning fastställas. För personal
vid bland annat generalstaben, fortifikationen och intendenturkåren
förekommer i stor utsträckning förflyttning från en till annan tjänstgöringsort.
Frågan om skyldighet för officerare och underofficerare i
allmänhet att låta sig på angivet sätt förflyttas har berörts i samband
med vissa organisationsfrågor, särskilt beträffande ändrade grunder för
befordringarna inom armén ävensom införande av passagesystem vid
vissa truppförband i övre Norrland. Någon ändring i de regler, som
härutinnan tillämpats, har emellertid icke kommit till stånd.

Beträffande rätt att med innehavande beställning förena annan tjänst
eller särskilt uppdrag äro bestämmelser meddelade för fältläkarkåren
(jfr sid. 305). I fråga om sättet för sökande av tillstånd att innehava dylik
tjänst eller uppdrag torde i övrigt stadgandena i kungörelsen den 3
december 1897 (svensk författningssamling år 1897 nr 107) äga tillämp -

ning även för annons personal. 1 själva verket synes, vad officerare
och underofficerare angår, dylik förening av tjänster icke förekomma i
någon mera betydande omfattning.

Vid infordrande av de statistiska uppgifter, varom i det föregående
förmälts, avsågs även att vinna utredning angående förekomsten av bisysslor.
I sådant hänseende skulle av vederbörande personal angivas
samtliga den Öl augusti 1917 innehavda, med inkomst förenade befattningar
eller mera stadigvarande uppdrag utom den militära tjänsten, såsom
gymnasti klärar- eller brandchefstjänst, medlemskap i styrelse
för bolag eller förening o. s. v. För varje befattning eller uppdrag
skulle tillika angivas det belopp, vartill inkomsten kunde beräknas för
helt år.

Såvitt av de inkomna uppgifterna framgår, skulle vid armén högst
135 officerare (motsvarande 5''9 procent av det antal, från vilka uppgifter
inkommit) och högst 35 underofficerare (1*8 procent av antalet uppgiftslämnare)
hava innehaft en eller flera bisysslor av sådan art, att desamma,
enligt de inom den civila förvaltningen gällande regler, icke fått utan
särskilt tillstånd förenas med ordinarie befattning. Dessa bisysslor hava
i flertalet fall (omkring 140) utgjorts av ledamotskap i styrelse för bolag
eller förening eller anställning såsom tjänsteman hos sådan sammanslutning;
i omkring 25 fall har uppgivits anställning såsom gymnastiklärare
och i omkring 50 fall anställning i kommunal befattning. I allmänhet
synes inkomsten av innehavda bisysslor hava uppgått till ganska
blygsamma belopp.

Vad vidare angår personalens rätt att i andra fall än vid verkligtjänstgöring
uppbära dagavlöning, vilken avlöningsform ju närmast motsvarar
tjänstgöringspenningar inom de civila verken, torde böra erinras
därom, att enligt fredsavlöningsreglementet för armén, § 12 mom. 1,
dagavlöning får av officerare och underofficerare samt deras vederlikar
i händelse av sjukdom bibehållas under en tid ej överstigande två månader
för varje sjukdomsfall; varar sjukdomen längre tid än två månader,
ankommer det för officer på Kungl. Maj:ts och för underofficer på
regementschefs prövning, huruvida på grund av bevekande omständigheter
dagavlöning må utöver nämnda tid behållas eller skall i sin helhet
eller till någon del avstås.

Fn bestämd skillnad förefinnes sålunda här mellan dagavlöning och
tjänstgöringspenningar, vilka senare i regel avstås, då befattningshavare
är av sjukdom hindrad att tjänstgöra.

Enligt samma reglemente § 12 mom. 2 må, beträffande officerare
och underofficerare samt deras vederlikar, dagavlöning varje.kalenderår

utgå under högst sex veckors tjänstledighet av annan orsak än sjukdom.
Sådan tjänstledighet torde närmast få anses motsvara den semester, som
tillkommer befattningshavare vid de civila verken. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat, kommer emellertid dylik tjänstledighet personalen till
del i mycket olika omfattning, beroende på växlande tjänstgöringsförhållanden.

Närmare bestämmelser angående tjänstledighet för arméns personal
återfinnas i gällande tjänstgöringsreglemente för armén, §§ 23—25.

Beträffande villkor för rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg,
i den mån sådan förmån är förenad med vissa arméns beställningar,
förekomma för närvarande inga andra bestämmelser än att dels
i de särskilda staterna är föreskrivet, att förmånen får tillträdas efter
viss tids väl vitsordad tjänst, dels ock i § 10 av fredsavlöningsreglementet
stadgas, att ålderstillägg tillträdes vid början av det år, från och
med vilket detsamma blivit vederbörande löntagare av Kung!. Maj:t tillerkänt.
Vid prövning av frågor av nämnda beskaffenhet lärer emellertid
Kungl. Maj:t undantagslöst iakttaga, att löntagaren, i enlighet med de
för civila verk gällande regler, skall hava bestritt egen eller annan statens
tjänst eller fullgjort allmänt uppdrag under viss del av den för löneförhöjningens
åtnjutande stadgade minsta tjänstetid.

Vad därefter marinen beträffar, äro officerare vid såväl flottan som
kustartilleriet underkastade förflyttning på enahanda sätt, som gäller bland
annat i fråga om officerare vid generalstaben, fortifikationen och intendenturkåren
(se sid. 306). I olikhet härmed äro underofficerare vid marinen,
vilka utnämnas till dylik befattning vid viss station, icke skyldiga
att låta sig förflyttas från den ena till den andra stationen.

Beträffande rätt att med beställning å stat förena annan befattning
eller särskilt uppdrag äro bestämmelser meddelade för vissa av marinens
civilmilitära kårer (jfr sid. 306—307). Såvitt angår den i förevarande
betänkande behandlade militära personalen — officerare, underofficerare
och underofticerskorpraler med lön i 1. lönegraden för manskap — synas
dylika bisysslor förekomma i ännu mindre utsträckning vid marinen
än vid armén; enligt de inkomna statistiska uppgifterna skulle nämligen
högst 27 officerare (7''0 procent av uppgiftslämnarna) och 3 underofficerare
(0''4 procent) hava innehaft sådana bisysslor, att tillstånd därtill
skolat enligt eljest gängse regler sökas hos överordnad myndighet.

Angående åtnjutandet av de särskilda avlöningsförmåner, som tillhöra
marinens lönesystem, innehåller reglementet för marinen detaljerade
föreskrifter. Här må endast erinras, att beträffande rätt för marinens

309

officerare och underofficerare att i andra fall än vid verklig tjänstgöring
uppbära dagavlöning meddelats i huvudsak enahanda föreskrifter, som
enligt vad förut är nämnt gälla för motsvarande personal vid armén.
Av marinens civilmilitära personal har flertalet tillerkänts rätt att åtnjuta
semester enligt i huvudsak samma grunder, som tillämpas inom den
civila förvaltningen, beträffande manskapet är stadgat, att vid tjänstledighet
för sjukdom skyldighet att frånträda dagavlöningen icke inträder
förrän för varje sjukdomsfall frånvaron från tjänstgöringen överskjuter
180 dagar.

Vad ovan är sagt rörande rätt för personal vid armén att komma i
åtnjutande av ålderstillägg gäller i huvudsak även den personal vid
marinen, för vilken dylik förmån ifrågakommer.

Det torde kunna anses självfallet, att vid genomförande av en definitiv
lönereglering för arméns och marinens ifrågavarande personal
särskilda föreskrifter, på sätt inom den civila förvaltningen plägat ske,
böra meddelas angående rätt att åtnjuta de genom löneregleringen bestämda
avlöningsförmånerna. Därvid torde frågan om personalens skyldighet
att underkasta sig förflyttning böra vederbörligen klarläggas.
Beträffande rätt för personalen att med innehavande beställning förena
annan befattning torde vid en dylik lönereglering böra meddelas bestämmelser
likartade med dem, som lända till efterrättelse för de civila
förvaltningsgrenarna. Det kan vidare .ifrågasättas, huruvida icke nu
gällande stadganden om rätt att i vissa fall behålla dagavlöningen böra
jämkas till större överensstämmelse med vad som tillämpas på det civila
området. I fråga om rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstilllägg
torde jämväl böra införas sedvanliga föreskrifter därom, att vederbörande
löntagare skall hava under viss del av den tjänstetid, som
erfordras för att vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin
egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag.

Vissa nu berörda spörsmål kräva emellertid en ingående utredning,
varvid hänsyn givetvis bör tagas till de egenartade förhållanden, under
vilka arméns och marinens personal fullgör sin tjänstgöring och vilka
tilläventyrs kunna på åtskilliga punkter påkalla avvikelser från de regler,
som fastställts för civila befattningshavare.

Huruvida de föreskrifter av nu berörda slag, som böra förknippas
med en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen,
lämpligen böra taga formen av »villkor och bestämmelser för åtnjutande
av avlöningsförmåner» enligt de nya staterna eller, såsom skett beträf -

510

Pensions frågan.

fande vattenfallsverken och kommunikationsverken, sammanfattas i särskilda
avlöningsreglementen att föreläggas riksdagen till antagande, är
tydligen ett spörsmål av uteslutande formell innebörd.

Ehuru det visserligen icke tillhör de sakkunniga att avgiva förslag
om förändrade grunder för pensioneringen av personal vid armén och
marinen, hava de sakkunniga vid fullgörande av sitt uppdrag givetvis
icke kunnat bortse därifrån, att en lönereglering för dylik personal på
det närmaste sammanhänger med ordnandet av samma personals pensionsförhållanden.
De sakkunniga hava fördenskull vid angivande av
riktlinjerna för en definitiv lönereglering jämväl haft det syftet för
ögonen, att ett godtagande av dessa riktlinjer skulle låta sig väl förenas
med genomförandet av en allmän pensionsreglering för den personal,
å vilken de sakkunnigas förslag har avseende.

Att en dylik pensionsreglering är av största behov påkallad, torde
framgå redan därav, att de nu gällande grunderna för pensionering av
ifrågavarande personal härleda sig från så lång tid tillbaka som åren
1876 och 1877. Grunder för pensioneringen av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar fastställdes nämligen av Kungl. Maj:t den 3 oktober
1876, och den 22 juni 1877 fastställdes på enahanda sätt grunder för
pensionering av arméns befäl och underbefäl med vederlikar. Dessa
grunder äga fortfarande giltighet, dock med vissa jämkningar, som bland
annat föranletts därav, att de ifrågavarande grunderna efter hand erhållit
tillämpning å en del nya personalgrupper. Sålunda äga nyssnämnda,
för flottan fastställda pensioneringsgrunder numera tillämpning även i
avseende på befäl och underbefäl med vederlikar vid kustartilleriet samt
beträffande personalen vid ny organiserade civil militära kårer.

Utöver dessa grunder gälla för pensionering av arméns och marinens
befäl och underbefäl med vederlikar även de bestämmelser, som innehållas
i de för arméns och för flottans pensionskassor utfärdade reglementena.

Vissa förslag till ändringar i de nu gällande pensioneringsgrunderna
hava emellertid vid olika tillfällen framkommit.

Med anledning av väckt förslag om förtidspensionering av militärpersonal
ifrågasatte sålunda statskontoret i underdånig skrivelse den 13 oktober
1909 en fullständig omläggning av det militära pensionsväsendet.
Det kunde svårligen förnekas, yttrade statskontoret, att på grund av
förändrade förhållanden och i visst avseende förändrat åskådningssätt nu
gällande bestämmelser i fråga om pensioneringen av personalen vid såväl
armén som marinen blivit i väsentliga delar föråldrade och borde ersättas

311

med nya. Att vid utarbetandet av dessa nya bestämmelser don civila
ponsionslagens huvudgrunder borde tjäna till efterföljd i helt annan och
vidsträcktare grad, än vad som blivit ifrågasatt, hade förefallit statskontoret
vara en given sak. Det borde jämväl tillses, om icke lämpligt
vore att i en lag sammanföra alla stadganden i avseende . å pensioneringen
av såväl arméns som marinens militära och civilmilitära personal.
. .

Närmast med anledning av denna statskontorets framställning och

vissa av civilkommissionen gjorda anmärkningar mot den nuvarande
organisationen av det militära pensionsväsendet uppdrog Kungl. Maj:t
den 6 ma] 1910 åt en kommitté att bland annat verkställa utredning
angående förändring av de för armén och flottan gällande pensioneringsgrunderna
till större likhet med den civila pensionslagens huvudgrunder.
Kommittén avgav don 31 maj 1912 betänkande och förslag angående
förändrat ordnande av det militära pensionsväsendet, innefattande bland
annat »förslag till lag angående militära och civilmilitära tjänstinnehavares
rätt till pension». _

Enligt vad kommittén i sitt nämnda betänkande anförde, hade
emellertid kommittén på angivna skäl funnit sig icke höra utarbeta ett
fullt genomgripande förslag till pensionsreglering för de tjänstinnehavare,
varom här vore fråga. Kommittén hade sålunda i regel icke ingått l
någon undersökning om eller något bedömande av huruvida gällande
grunder för beräkningen av pensions belopp gåve ett under alla förhållanden
tillfredsställande resultat. Med hänsyn till det nära samband,
som alltid måste förefinnas mellan en pensionsreglering och en lönereglering,
hade kommittén icke tilltrott sig att föreslå nya grunder för
pensionsbeloppets förhållande till avlöningen i vidare mån, än som fiamginge
av de jämkningar härutinnan, vilka kommitténs förslag till pen sionsunderlagets

beräkning innebure. . .

I sistberörda hänseende uttalade kommittén, i anslutning till 1JU7
års pensionslag, som sin mening, att hänsyn ej borde vid pensionens
beräknande tagas till de delar av avlöningen, som utgjorde tjänstgöringspenningar,
dagavlöning, lönetillägg för tjänstehästar, furageersättning och
portionsersättning. Då däremot inkvarterings- och servisbidraget, ersättningen
för ved och ljus samt beklädnadsersättningen, av vilka den sistnämnda
endast förekomme för flottans underofficerare, vore konstanta
avlöningsförmåner och således av ungefär samma natur som den egen!
liga lönen, hade kommittén tagit i övervägande, huruvida icke någon
eller några av dessa förmåner rätteligen borde tagas i betraktande vid
pensions fastställande. Kommittén hade därvid trott sig finna, att det

312

skulle vara med rättvisa Och billighet överensstämmande, om inkvarterings-
och servisbidraget finge medräknas i pensionsunderlaget. Då det
väl kunde antagas, att beklädnadsersättningen vid en eventuell lönereglering
för flottans underofficerare komme att bortfalla, hade det synts
kommittén olämpligt att i lagen inrycka ett stadgande därom, att vid
pensionsunderlagets beräknande hänsyn skulle tagas jämväl till denna
forman. Kommittén hade ej heller ansett lämpligt att i lagen införa
bestämmelse därom, att ersättningen för ved och ljus skulle vid pensionens
beräknande tagas i betraktande, då denna ersättning vore av
speciell natur.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, för vinnande av enkelhet och
reda i det militära lönesystemet, de särskilda förmåner, som utgöras av
inkvarterings- och servisbidrag, ersättning för ved och ljus (bränsle och
lyse) samt beklädnads- och portionsersättning, såvitt officerare och underofficerare
med vederlikar angår, upphöra såsom självständiga avlöningsformer
och i huvudsak uppgå i lön och dagavlöning. Vid en definitiv
löne- och. pensionsreglering för personal vid armén och marinen torde det
närmast ifrågakomma att låta lönen i dess helhet, eventuellt viss del av
densamma, , bilda pensionsunderlag. Med avseende härå hava de sakkunniga
vid uppdragande av konturerna till eu definitiv lönereglering
särskilt eftersträvat, att lönens och dagavlöningens belopp i de olika löneklasserna
komma att stå i ett, även med hänsyn till en blivande pensionsreglering,
någorlunda antagligt förhållande till varandra.

. Det torde böra erinras, att frågan om förändrat ordnande av det
militära pensionsväsendet, efter det nyssberörda kommittébetänkande avgavs,
varit föremål för vidare beredning, bland annat genom inhämtande
av yttrande från det år 1913 församlade krigsbefälet, vad angår armén,
samt från de samma år församlade fullmäktige i flottans pensionskassa,
i vad angår marinen. Sedan emellertid fråga blivit väckt om en genomgripande
centralisering av statsunderstödda pensionsanstalter och utredning
rörande detta^ och därmed sammanhängande spörsmål igångsatts,
torde ärendet angående den militära pensioneringen hava kommit i ett
i viss mån förändrat läge.

Ehuru de sakkunniga, såsom nämnt, icke ansett sig böra avgiva
något förslag i pensioneringsfrågan, hava de sakkunniga likväl icke
kunnat .underlåta att taga i övervägande, huruvida, under förutsättning
att en tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen
nu kommer till stånd, några särskilda åtgärder kunna vara påkallade till
förbättrande av pensionsförhållandena för den personal, som skulle bliva
delaktig av nämnda löneförbättring men komma att avgå från tjänsten,

313

innan en definitiv lönereglering bleve genomförd. Det bär då synts de
sakkunniga, som om eu jämförelse här kunde sökas med den personal
vid statsdepartementen, som avgått från tjänsten under åren 1911 —1917,
under vilken tid provisoriska löneregleringar varit gällande för nämnda
departement.

I sådant hänseende vilja de sakkunniga erinra, att, då vid 1910 års
riksdag förslag första gången framlades om provisoriska löneregleringar
för statsdepartementen, den grundsatsen uttalades, att dessa löneregleringar
icke skulle verka till förhöjning av vederbörandes pensioner. 1
enlighet härmed blevo även vissa därefter ingivna framställningar om
pensionsförhöjning för befattningshavare vid statsdepartementen till en
början lämnade utan bifall. Då emellertid någon definitiv lönereglering
för statsdepartementen icke under den närmaste tiden kom till stånd,
blev det ej möjligt att vidare fasthålla vid nämnda grundsats, utan häva
i vissa fall tilläggspensioner beviljats dylika befattningshavare, som avgått
före den definitiva löneregleringens ikraftträdande (jfr riksdagens
skrivelse nr 10 år 1917, punkterna 48, 66 och 68). Under likartade
omständigheter har tilläggspension medgivits eu tjänsteman i statistiska
centralbyrån (jfr samma skrivelse, punkt 65).

Under dessa förhållanden vilja de sakkunniga beträffande den talrika
personal vid armén och marinen, varom här är fråga, framhålla angelägenheten
därav, att, i avvaktan på en definitiv löne- och pensionsreglering,
även frågan om beredande av tillfällig pensionsförbättring för
berörda personal göres till föremål för utredning. Till undvikande av
den omgång och tidsutdräkt, som givetvis skulle uppkomma, därest varje
ärende rörande dylik pensionsförbättring måste underställas riksdagens
prövning, torde förevarande spörsmål kunna lämpligast ordnas så, att
under riksdagens medverkan särskilda grunder fastställas, enligt vilka
pensionstillägg må kunna av Kungl. Maj:t eller vederbörande underordnad
myndighet tillerkännas personal, som under nu angivna förhållanden
avgår från tjänsten.

314

Officerare
och underofficerare• -

Tillfällig löneförbättring.

1 det föregående Lava de riktlinjer angivits, som enligt de sakkunnigas
mening böra följas vid en definitiv lönereglering för den personal
vid armén och marinen, å vilken föreliggande betänkande har avseende,
och komma de sakkunniga att i nu följande avdelning behandla frågan
om huru eu tillfällig löneförbättring från och med år 1918 lämpligen
skulle kunna beredas nämnda personal.

I sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts framställningar till 1917 års riksdag
angående provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret och
marinen hörande personal uttalade statsutskottet bland annat, att vid eu
förnyad utredning i ärendet borde noggrant tillses, att lönetillägget sä
avpassades, att en definitiv lönereglering ej föregrepes (jfr sid. 145). Det
må framhållas, att ett iakttagande av denna regel ej blott är ur det
allmännas synpunkt påkallat utan även överensstämmer med den enskilde
löntagarens välförstådda intresse; det skulle nämligen knappast för denne
vara fördelaktigt, om den tillfälliga löneförbättringen sattes till sådant
belopp, att hans avlöningsförmåner komme att vid övergången till en
definitiv lönereglering undergå någon avsevärd minskning.

För bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp bör
sålunda för olika fall en jämförelse göras mellan de avlöningsförmåner,
som enligt nu gällande bestämmelser tillkomma vederbörande löntagare,
och dem, som skulle utgå enligt de sakkunnigas förslag. Då emellertid
det nuvarande lönesystemet och det av de sakkunniga föreslagna äro
byggda på väsentligt olika grunder, har det icke kunnat undvikas, att
bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen blivit av rätt komplicerad
natur.

De sakkunniga komma nu att i första hand yttra sig om tillfällig
löneförbättring för den personal, varå de för officerare och underofficerare
ifrågasatta allmänna löneskalorna skulle äga tillämpning.

Den närmast till hands liggande utvägen att för dessa beställningshavare
bestämma den tillfälliga löneförbättringens belopp vore givetvis
att låta detsamma utgöra skillnaden mellan å ena sidan det belopp, som
enligt den skisserade definitiva löneregleringen skulle komma att utgå
till vederbörande löntagare, och å andra sidan den nuvarande avlöningen.

316

För officerare och underofficerare med vederlikar, vilka själva bidraga
till sill pensionering, uppstår emellertid härvid fråga om avdrag för de
ökade pensionsavgifter, som vid en definitiv lönereglering kunna komma
att åläggas personalen.

I fråga härom må till en början erinras, hurusom i samband med
de provisoriska löneregleringar, som under senare ar varit gällande för
befattningshavare i statsdepartevnenten och vissa centrala ämbetsverk,
jämlikt riksdagens beslut stadgats, att vid utbetalningen av de provisoriska
avlöningstilläggen skulle å lönen avdragas, efter år räknat, så stort
belopp — avrundat, om sådant erfordrades lör vinnande av jämn summa,
till närmast högre femtio- eller hundratal och, vad vaktmästare beträffade,
till 30 kronor för förste vaktmästare ävensom för vaktmästare, som
vore berättigad till provisoriskt andra ålderstillägg, och 2o kronor för
annan vaktmästare — som motsvarade den pensionsavgift, vilken enligt
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension skulle hava av vederbörande befattningshavare erlagts såsom bidrag
till egen pensionering, om berörda lag varit å honom tillämplig;
dock att därvid borde iakttagas, att den, som oberoende av den provisoriska
löneregleringen vore skyldig att erlägga pensionsavgilt enligt
berörda lag, skulle därutöver vidkännas allenast så stort avdrag, som
betingades av lönetillökningen vid den provisoriska löneregleringen,
varvid avdraget, efter sammanläggning med pensionsavgiften, skulle
avrundas på förut angivet sätt.

Enligt civila pensionslagen skall såsom pensionsunderlag, där ej särskilt
sådant blivit i lönestaten fastställt, tjäna för befattning, med vilken
jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade, hela lönen
samt för annan tjänst två tredjedelar av lönen, dock i intetdera
fallet till högre belopp än 6,000 kronor. Såsom bidrag till kostnaden
é för beredande av pension skall civil tjänstinnehavare erlägga pensionsavgift
* till årligt belopp med viss procent å det för honom gällande pensionsunderlag,
vilken avgiftsprocent beräknas efter beloppet av det för tjänsten
stadgade högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent
för varje helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre
procent å nämnda pensionsunderlag.

I enlighet härmed komma ifrågavarande avdrag å de provisoriska
avlöningstilläggen att för befattningshavare i centralt ämbetsverk uppgå
till de belopp, som nedanstående sammanställning utvisar:

tjänsteman i tredje lönegraden (byråchef): utan ålderstillägg kr. 300:

med » » 350: —

316

tjänsteman i andra lönegraden (kamrerare, sekreterare m. fl.):

utan ålderstillägg ................................................................

med ett » .................................................................

» två 5 ...............................................................

tjänsteman i första lönegraden (notarie, revisor in. fl.):

utan ålderstillägg ..............................................................

med ett » ..................................................................

» två » ..................................................................

» tre » ..................................................................

förste vaktmästare: utan ålderstillägg.............................................

med » .............................................

vaktmästare: utan ålderstillägg ................................................

med ett »

» två » ....................................

kr.

))

ii •

200: —
200: —
250: —

100: —
100: —
150: —
150: —
30: —
30: —
25: —
25: —
30: —

De för pensionering av arméns och marinens officerare och underofficerare
med vederlikar nu gällande grunder äro, i vad angår pensionsbeloppen
och pensionsavgifterna, i huvudsak följande. Den, som innehar fast lön
på stat, till belopp ej överstigande 1,000 kronor, erhåller i pension och
fyllnadspension lönens hela belopp. För innehavare av lön, överstigande
1,000 men ej uppgående till 6,000 kronor, utgår pension jämte fyllnadspension
med 80 procent av lönen; dock att för alla löner mellan 1,000
och 1,250 kronor förstnämnda belopp, eller 1,000 kronor, skall såsom
pension med fyllnadspension beräknas. Innehavare av lön till belopp
av 6,000 kronor eller därutöver erhåller i pension jämte fyllnadspension
75 procent av lönen. För de till beklädnad eller ersättning därför berättigade
underofficerare vid marinen beräknas, vid bestämmande av deras
pension, värdet av denna förmån till bestämt belopp av 20 procent utav
den fasta lönen. Flagg-underofficer och underofficer av 1. graden erhålla å
pension till lika belopp med flaggmaskinist. Avgifter för den egna pensioneringen
erläggas årligen till vederbörande pensionskassor med ett belopp, motsvarande
fyra procent av summan utav pensionen jämte fyllnadspensionen.

Medan man vid de provisoriska löneregleringarna för civila befattningshavare
i den civila pensionslagen haft de normer givna, efter vilka
avdrag för pensionsavgifter borde beräknas, är förhållandet annorlunda i
fråga om militära och civilmilitära tjänstinnehavare. Behov att förändra
de för dem gällande pensioneringsgrunderna har av andra orsaker gjort
sig kännbart, och i allt fall torde i samband med en definitiv lönereglering
en omläggning även av pensioneringsgrunderna vara att förvänta
(jfr sid. 310 o. f.).

317

För att giva eu föreställning om flen förhöjning av pensionsavgifterna,
som eu definitiv lönereglering enligt de sakkunnigas förslag kunde
tänkas medföra, hava i efterföljande tablå sammanställts uppgifter angående
pensioner och pensionsavgifter för olika löneklasser dels enligt nuvarande
förhållanden, dels oek vid tillämpning av den ifrågasatta definitiva
löneregleringen, under förutsättning i senare fallet att de. för militära
och civilmilitära beställningshavare nu gällande pensioneringsgrunderna
fortfarande komrne att bestå och att, där ålderstillägg förekomme,
samtliga sådana intjänats.

—	Pension	\|			Pensionsavgifter		Höininw 1
					Höjning
			vid		av		enligt	;	vid
	nuvarande	definitiv		nuvarande	definitiv	pensions-
	bestäm		löne-	I			bestäm		löne-		avgifterna.
	melser.	reglerin	>• I			melser	< 1	reglering.
	Kronor.	Kronor. \|	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
• j Överste, kommendör ..................	1 4,500	_	5,250		750	—	1 180	—	210	:	30	—
I Överstelöjtnant, kommendörkapten
i av 1. graden...........................	3,600	—	4,400	—	800	—	144	—	176	—	32	—
! Major, kommendörkapten av 2. gra-
i den.......................................	3.200	—	4,000	—	800	—	128	—	160	—	32	-•
i Kapten av 1. klassen.................	2,720	—	3,600	—	880	-	108	80	144	-	35	20
» » 2. » ..................	1,920	—	3,600	—	1,680	—	76	80	144	—	67	20
i Löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid
marinen) ..............................	1,200	—	2.400		1,200		48	—	96	—	\| 48	—
Löjtnant av 2. klassen ...............	1,000	—	2.400	—	1,400	—	40	—	96	—	56	-''
Underlöjtnant, fänrik..................	720	—	1,440	—	720	—	28	80	57	60	28	80
Flaggunderofficer, underofficer av
1. graden ..............................	1,094	40	2,000	—	905	60	43	78	SO	—	36	22
Fanjunkare ..............................	1,000	—	2,000	—	1,000	—	40	—	80	—	40
; Underofficer av 2. graden............	1,000	—	1,840	—	840	—	40	—	73	60	33	60
! Sergeant av 1. klasseu ...............	900	—	\| 1.840	-	940		36		i 73	60	37	00
,, » 2. » ...............	780		\| 1.840	—	1,060		31	20	I 73	\|60	42	40

Såsom denna översikt giver vid handen, skulle, under ovan angivna
förutsättningar, ökningen av pensionsavgifterna i flertalet fall komma
att uppgå till helt obetydliga belopp. Vid sådant förhållande och da
frågan om ändrade grunder för militärpersonalens pensionering ännu

318

befinner sig i det läge, att det knappast låter sig gorå att med någon
grad av tillförlitlighet bedöma, huru densamma må komma att slutligt
lösas, _ hava de sakkunniga ansett anledning i detta fall icke föreligga
att vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp göra
något särskilt avdrag för ökade pensionsavgifter.

Däremot har det synts de sakkunniga lämpligt, att beloppen något
avrundas nedåt, och kommer en dylik avrundning givetvis att verka i
enahanda riktning som de avdrag för pensionsavgifter, vilka stadgats
vid de provisoriska löneregleringarna för befattningshavare i statsdepartementen
och vissa centrala ämbetsverk. Åven vid dessa provisoriska
löneregleringar har, såsom framgår av vad nyss är nämnt, en motsvarande
avrundning förekommit, i det att avdragen höjts till närmast
högre femtio- eller hundratal kronor för tjänstemän i första, andra och
tredje lönegraderna, till 30 kronor för förste vaktmästare och vaktmästare
med provisoriskt andra ålderstillägg samt till 25 kronor för annan vaktmästare.
De sakkunniga föreslå, att den tillfälliga löneförbättringens
belopp avrundas för officerare med vederlikar till tnärmast lägre med
50 delbart antal kronor samt för underofficerare med vederlikar till
närmast lägre med 25 delbart antal kronor. Med tillämpning härav
skulle den tillfälliga årliga löneförbättring, som tillkomme officerare
och underofficerare i allmänhet, uppgå till de i tabellen å sid. 319 —
320 angivna belopp. Vid tabellens utarbetande har iakttagits, att i
»nuvarande avlöning» för de olika personalgrupperna inräknats de inkvarterings-
och servisbidrag respektive inkvarteringsbidrag, som utgå
å annan ort än Stockholm och Göteborg, samt att för flaggunderofficerare
och underofficerare av 2. graden upptagits den avlöning, som
tillkommer andra underofficerare än maskinister. Vidare har någon hänsyn
icke tagits till det särskilda hyresbidrag, som utgår till gift underofficer
vid armén.

För åtskilliga bland ifrågavarande beställningshavare böra emellertid,
såsom framgår av vad längre fram kommer att utvecklas, å den tillfälliga
löneförbättringen göras vissa avdrag (för uppburet servisbidrag
m. m.).

310

Överste, kommendör ...................................

Överstelöjtnant, kommendörkapten av 1. graden

Major, kommendörkapten av 2. graden............

Kapten av 1. klassen:

utan ålderstillägg.................................

med 1 » .................................

w 2 » ....................-............

« 3 » .................................

Kapten av 2. klassen:

utan ålderstillägg.................................

med 1 » .............................

» 2 » ................................

» 3 » ................................

Löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid marinen):

utan ålderstillägg................................

med 1 » ................................

» 2 » ................................

» 3 » ......................-........

Löjtnant av 2. klassen:

utan ålderstillägg................................

med 1 » ......................

rt 2 » ................................

» 3 » ................................

Underlöjtnant, fänrik:

utan ålderstillägg ..............................

med » ..........i........................

Flaggnnderofficer:

utan ålderstillägg.............................

med 1 » ........v.................•••■

» 2 » ...............................

» 4 * * ................................

*) Angående vissa avdrag, se sid. 339 —340.

1 Nuvarande avlöning.	Avlöning enligt de akkunnigas förslag.	Skillnad mellan i nuvarande j och föreslagen i avlöning. [	Tillfällig löneför- '' bättring1), j \|
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor, i
9,090		9,920 -	i 830	_\|	800 !—]
6,925		8,055 1—	1,130	— i	1,100 ]—]
6,425		7,190 -	765	J	750
5,260	_	4,825	— 435	—i	1
5,260	—	5,325 \|—	65	-	50 :
5,260	—	5,825 j-	565	—	550 —]
5,260	—	6.325 -	1,065	—	1,050 j—;
4,260	_	4,825 -	565	—	550 —i
! 4,260	—	5,325 -	1,065	—	1,050 ; —
4,260	—	5,825 -	1,565	—	1,550 —
4,260	—	6,325 -	2,065	—	2,050 !— i
2,895	_	2,895 -	—	—	_ L
\| 2,895	—	3,295 -	400	—	400 -
! 2,895	—	3,695 -	800	—	800 —
\| 2,895	—	4,095 1-	- 1,200	—	1,200 - j
i 2,415		2,895 \|-	480	—	450
1 2,415		3,295 j-	880	—	850 i—
2,415		3,695 -	- 1,280	—	1,250 -
.1 2,415		4,095 j-	- 1,680		\| 1,650 —
. 2,115		2,230 i-	115		100 j-
.1 2,115		2,530 -	415		400 \|-
J 2,481	0:	2,795 -	313	\|9E	300 -
. 2,481	Öl	2,995 -	513	95! 500 -
. 2,481	Öl	3,195 -	713	95 700 -
. 2,481	Öl	3,395 -	913	95] 900 -
r~* OO -rf Öl	0	i 3,595 -	- 1,113	95] 1,100 [-

! •Skillnad

■	Nuvarande avlöning.	Avlöning enligt de sakkunniga? förslag.	mellan nuvarande ock föreslagen	Tillfällig löneför- bättring1).
					avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Fanjunkare, underofficer av 1. graden:			\|				i
utan ålderstillägg.......................................	2,482	50	2,795	—	312	50	300	_
med 1 » .......................	2,482	50	2,995	—	512	50	500	—
»> 2 »	2,482	50	3,195	—	712	50	700	—
» 3	2,482	50	3,395	—	912	50	900	—
» 4 »	2,482	50	3.595	—	1,112	50	1,100	_
Underofficer av 2. graden:
utan ålderstillägg...	2,153 2,153	80	2,230 2,430		76 276	O o »N CM	75 275
med 1 o	80	—	_
» 2 »	2,153	80	2,630	—	476	20	475	—
» 8 »	2,153	BO	2,830	—	676	20	675	—
»4 »	2,153	80	3,030	—	876	20	875	_
Sergeant av 1. klassen:
utan ålderstillägg....................................	1,910	—	2,230	—	320	_	300	_
\| med 1 »	1,910	—	2,430	—	520	—	500	_
» 2 »	1,910	—	2,630	—	720	—	700	—
» 8 »	1,910	—	2,830	—	920	—	900	_
» 4	1,910	—	3,030	—	1,120	_	1,100	_
.Sergeant av 2. klassen:
utan ålderstillägg ...............................	1,790	—	2,230	—	440	_	425	_
med 1 »	1,790	—	2,430	—	640	—	625	—
» 2 »	1,790	—	2,630		840	—	825	—
»8 »	1,790	1	2,830	-	1,040	—	1,025	—
» 4 »	1,790	-1	3,030	-1	1,240		1,225	-

På annat ställe i detta betänkande (sid. 234 o. f.) hava de sakkunniga utvecklat
de grunder, efter vilka ålderstillägg skulle vid en definitiv lönereglering
tillkomma vederbörande löntagare, och dessa grunder torde även
böra följas, då det gäller att i särskilda fall bestämma de belopp, med
vilka den tillfälliga löneförbättringen skall, på sätt i förestående tabell
åskådliggöres, utgå till olika grupper av beställningshavare. De sakkunniga
torde nu få något närmare skärskåda, huru nämnda regler för

*) Angående yissa avdrag, se sid. 339—340,

321

beräkning av ålderstillägg böra i fråga om den tillfälliga löneförbättringen
vinna tillämpning.

Såsom förut är anfört, bör även enligt det av de sakkunniga ifrågasatta
lönesystemet iakttagas, att ålderstillägg ej får tillträdas förrän vid
början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit
uppnådd. Rätt till ålderstillägg blir således beroende av antalet fulla
tjänstår med bortseende från överskjutande del av år.

Yad först angår underlöjtnanter (fänrikarJ, bör tydligen deras tjänstålder
som officerare ensamt vara bestämmande i fråga om rätt att åtnjuta
ålderstillägg. Den tillfälliga löneförbättringen bör sålunda för det år,
densamma avser, utgå för underlöjtnant (fänrik), vilken vid årets början
bär mindre än 3 tjänstår såsom officer, med 100 kronor och för underlöjtnant,
som vid nämnda tidpunkt har minst 3 dylika tjänstår, med 400
kronor.

För löjtnanter äro i förevarande hänseende två faktorer bestämmande,
nämligen antalet tjänstår dels såsom löjtnant dels ock såsom
underlöjtnant (fänrik). Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen
löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) under mer än 3 års tid, av
den överskjutande tiden äga för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna •
sig högst 3 år.

I de fall, då någon sådan tid icke finnes att tillgodoräkna, skulle
den tillfälliga löneförbättringen komma att utgöra:

för löjtnant av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal tjänstår såsom löjtnant:

mindre än 3 tjänstår ............................................................ kronor 450: —

minst 3 och mindre än 6 tjänstår....................................... )> 850: —

minst 6 och mindre än 9 tjänstår...................... )) 1,250: —

minst 9 tjänstår.......................................................................... » 1,650: —

för löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid marinen), som vid början
av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår såsom
löjtnant:

minst 3 och mindre än 6 tjänstår ....................................... kronor 400: —

minst 6 och mindre än 9 tjänstår...................................... )) 800: — •

minst 9 tjänstår........................................................................ )> 1,200: —

322

Löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid marinen), som vid årets början
icke uppnått 3 tjänstår såsom löjtnant, skulle icke komma i åtnjutande
av tillfällig löneförbättring.

Genom den föreslagna rätten för löjtnant att för åtnjutande av
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tid såsom underlöjtnant (fänrik) skulle
emellertid i sådana fall, då löjtnant bar mer än 3 tjänstår såsom underlöjtnant
(fänrik), de nyss angivna beloppen kunna ökas. I dylika fall
kan den sammanlagda officerstiden läggas till grund för beräkningen,
och den tillfälliga löneförbättringen skulle då komma att utgöra:

för löjtnant av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår såsom officer,
däri inräknat högst 6 tjänstår såsom underlöjtnant (fänrik):

mindre än 6 tjänstår ..........................

minst 6 och mindre än 9 tjänstår .
minst 9 och mindre än 12 tjänstår
minst 12 tjänstår..................................

kronor 450:—
» 850: —

» 1,250: —

» 1,650: —

för löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid marinen), som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår
såsom officer, däri inräknat högst 6 tjänstår såsom underlöjtnant (fänrik):

minst 6 och mindre än 9 tjänstår ....................................... kronor 400: —

minst 9 och mindre än 12 tjänstår ................................... )) 800: —-

minst 12 tjänstår........................................................................ » 1,200: —

Något mera invecklad ställer sig frågan beträffande kaptener. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle nämligen kapten äga rätt att för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid intill högst 3 år, varunder
han såsom löjtnant uppburit avlöning inom högsta löneklassen,
men vid bestämmande av sådan tid måste hänsyn tagas därtill, att löjtnant,
som varit underlöjtnant (fänrik) under mer än 3 års tid, skulle få,
såsom nyss är sagt, tillgodoräkna sig högst 3 år av den överskjutande
tiden.

I de fall, då sådana förutsättningar icke äro för handen, att någon
tid före utnämningen till kapten får tillgodoräknas, skulle den tillfälliga
löneförbättringen komma att utgöra:

för kapten av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal tjänstår såsom kapten:

323

mindre än 3 tjänstår...........................

minst 3 och mindre än 6 tjänstår
minst 6 och mindre än 9 tjänstår
minst 9 tjänstår.................................

kronor 550:—
)> 1,050: -

» 1,550: —

)> 2,050: —

för kapten av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal tjänstår såsom kapten:

minst 3 och mindre än 6 tjänstår....................................... kronor 50: —

minst 6 och mindre än 9 tjänstår....................................... » 550: —

minst 9 tjänstår........................................................................... » 1,050: —

Till kapten av 1. klassen, som vid årets början icke uppnått 3
tjänstår såsom kapten, skulle tillfällig löneförbättring icke utgå.

För sådana kaptener, som på sin tid vunnit befordran till löjtnant
inom en tid, från första officersutnämningen räknat, av högst 3 år, men
vilka hava mer än 9 tjänstår såsom löjtnant, får av den överskjutande
tjänstetiden såsom löjtnant en tid av högst 3 år tillgodoräknas. I dylika
fall kan beräkningen grundas på den sammanlagda tjänstetiden såsom
löjtnant och såsom kapten, och den tillfälliga löneförbättringen skulle då
utgå sålunda:

för kapten av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår såsom löjtnant och
såsom kapten, däri dock inräknat högst 12 tjänstår såsom löjtnant:

mindre än 12 tjänstår .........................

minst 12 och mindre än 15 tjänstår
minst 15 och mindre än 18 tjänstår.
minst 18 tjänstår.....................................

kronor 550: —

» 1,050: —

» 1,550: —-

» 2,050: —

för kapten av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår såsom löjtnant och
såsom kapten, däri dock inräknat högst 12 tjänstår såsom löjtnant:

minst 12 och mindre än 15 tjänstår.................................... kronor 50: —

minst 15 och mindre än 18 tjänstår.................................... » 550: —

minst 18 tjänstår....................................................................... » 1,050: —

Därest åter kapten under sin föregående tjänstetid varit underlöjtnant
(fänrik) under mer än 3 år, kan den sammanlagda officerstiden,

324

med viss begränsning, läggas till grand för beräkningen. Den tillfälliga
löneförbättringen kommer i sådana fall att utgöra:

för kapten av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår såsom officer, däri dock
inräknat högst 6 tjänstår såsom underlöjtnant (fänrik) och tillhopa högst
15 tjänstår såsom subalternofficer:

minst 12 och mindre än 15 tjänstår

minst 15 och mindre än 18 tjänstår

minst 18 och mindre än 21 tjänstår

minst 21 tjänstår.....................................

kronor 550: —

» 1.050: —

)) 1,550: —

» 2,050: —

för kapten av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått sammanlagt följande antal tjänstår såsom officer, däri dock
inräknat högst 6 tjänstår såsom underlöjtnant (fänrik) och tillhopa högst
15 tjänstår såsom subalternofficer:

minst 15 och mindre än 18 tjänstår................................... kronor 50: —

minst 18 och mindre än 21 tjänstår................................... » 550: —

minst 21 tjänstår....................................................................... » 1,050: —

Det bör anmärkas,8 att den tillfälliga löneförbättring, som skulle
högst tillkomma löjtnanter av 2. klassen och kaptener av 2. klassen,
respektive 1,650 och 2,050 kronor, endast undantagsvis skulle ifrågakomma,
enär transport (uppflyttning) till den högre löneklassen inom
vederbörande tjänstegrader i regel vinnes, innan den tjänstålder uppnåtts,
som skulle berättiga till nyssnämnda löneförbättringsbelopp.

Beträffande därefter underofficerare hava de sakkunniga på annat
ställe (sid. 260—263) uttalat sig för att vid en definitiv lönereglering
underofficer vid marinen må, för åtnjutande av ålderstillägg, av sin
tjänstetid i beställning såsom underofticerskorpral med lön i 1. lönegraden
för manskap äga tillgodoräkna sig högst nio år av den tid, som
överskjuter tre år, samt att likaledes underofficer vid armén må av sin
tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna sig högst nio år av
den tid, som överskjuter tre år, dock att hänsyn icke får tagas till annan
tjänstetid i dylik furirbeställning än den, som förflutit efter underofficerskompetensens
vinnande. Enahanda beräkningsgrund torde även
böra följas vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp.
För åren 1918 och 1919 är emellertid ett dylikt stadgande icke tilllämpligt
beträffande arméns nuvarande underofficerare (jfr sid. 330 o. f.)

325

För vinnande av ett förenklat uttryckssätt kommer i det följande att
användas beteckningen »beräknade tjänst år» såsom sergeant respektive
underofficer av 2. graden för att därmed angiva det verkliga antalet
tjenstår i dylik beställning med tillägg av den tid i beställning såsom
furir av 1. klassen respektive underofficerskorpral, som, på sätt nyss är
sagt, skulle få tillgodoräknas för erhållande av ålderstillägg.

De sakkunniga vilja nu närmare angiva, med vilka belopp den tillfälliga
löneförbättringen skulle i olika fall utgå till underofficerare inom
de särskilda löneklasserna. Dessa belopp skulle utgöra:

för sergeant av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal beräknade tjänstår såsom sergeant:

mindre än 3 tjänstår.............................

minst 3 och mindre än 6 tjänstår
minst 6 och mindre än 9 tjänstår .
minst 9 och mindre än 12 tjänstår
minst 12 tjänstår ..................................

för sergeant av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal beräknade tjänstår såsom sergeant:

mindre än 3 tjänstår.............................

minst 3 och mindre än 6 tjänstår .

minst 6 och mindre än 9 tjänstår .

minst 9 och mindre än 12 tjänstår
minst 12 tjänstår...........................-......

för underofficer av 2. graden, som vid början av det ar, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal beräknade tjänstår såsom underofficer
av 2. graden:

mindre än 3 tjänstår.............................

minst 3 och mindre än 6 tjänstår .

minst 6 och mindre än 9 tjänstår .

minst 9 och mindre än 12 tjänstår
minst 12 tjänstår..................................

För fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) ställa
sig förhållandena olika, allt efter som befordran till dylik beställning
vunnits, innan den befordrade uppnått 3 »beräknade tjänstår» såsom
sergeant (underofficer av 2. graden) eller först sedermera.

kronor 75: —

» 275: —

» 475: -

» 675: —

» 875: —

kronor 300: —

» 500: —

» 700: —

» 900: —

» 1,100: —

kronor 425: —

» 625: —

» 825: —

» 1,025: —

» 1,225: —

326

Särskilda

spörsmål

rörande

militär

personal.

I förra fallet kommer den tillfälliga löneförbättringen att utgöra:
för fanjunkare (fiag^underofficer, underofficer* av 1. gradenJ, som vid
början av det ar, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår
såsom fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden):

mindre än 3 tjänstår............................

minst 3 och mindre än 6 tjänstår
minst 6 och mindre än 9 tjänstår
minst 9 och mindre än 12 tjänstår
minst 12 tjänstår....................

kronor 300: —

» 500: —

» 700: —

» 900: —

)> 1,100: —

I senare fallet däremot har man att räkna med summan av tjänstår
såsom fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) och beräknade
tjänstår såsom sergeant (underofficer av 2. graden), och kommer
i dylikt fall den tillfälliga löneförbättringen att utgöra:

för fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden), för vilken
vid början av det år, löneförbättringen avser, summan av tjänstår såsom
fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) och beräknade
tjänstår såsom sergeant (underofficer av 2. graden) utgjorde:

mindre än 6 tjänstår .................................................. kronor

minst 6 och mindre än 9 tjänstår ............................... »

minst 9 och mindre än 12 tjänstår....................................... »

minst 12 och mindre än 15 tjänstår ................................. »

minst 15 tjänstår .......................................................................

300

500

700

900

Officer eller underofficer, som under loppet av det år, löneförbättringen
avser, tillträtt eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring
är förenad, eller övergått från en till annan sådan beställning,
bör tydligen äga å dylik beställning uppbära löneförbättring för den del
av året, varunder han innehaft densamma. För de fall, då beställning
tillträtts under loppet av ett år, bör emellertid någon del av det löpande
året icke få tillgodoräknas för erhållande av förhöjning i den tillfälliga
löneförbättring, som skall till beställningshavaren utgå undet det året. För
sådant fall bör därför stadgas, att löneförbättringen skall för den återstående
delen av året beräknas efter det belopp för helt år, som skolat
tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen
i fråga.

Genom den nu lämnade framställningen hava de sakkunniga velat
åskådliggöra, huru den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå till den
personal, å vilken de för officerare och underofficerare ifrågasatta allmänna

327

löneskalorna äro avsedda att oförändrade vinna tillämpning. De sakkunniga
övergå nu till vissa personalgrupper, för vilka särskilda föreskrifter
rörande den tillfälliga löneförbättringen synas bliva av nöden, och

komma därvid att beröra jämväl en del andra, med den tillfälliga löneförbättringen
sammanhängande spörsmål.

Såsom i det föregående anförts, skulle den löneförbättring, som vid
en definitiv lönereglering enligt de sakkunnigas förslag komme att tillfalla
regementsofficerare med förläggning till ort utom Stockholm och
Göteborg, i procent av den nuvarande avlöningen utgöra, för överstar
(kommendörer) 9 i procent, för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av
1. o-raden) 16''3 procent och för majorer (kommendörkaptener av 2. graden)
11 -9 procent. Beträffande övrig militär personal har löneförbättringen
beräknats till omkring 17 procent för beställningshavare i kaptensgraden,
till omkring 25 procent för beställningshavare i löjtnantsgraden
och till omkring 40 procent (i vissa fall något lägre) för beställningshavare
i underofficersgraderna. Åven med den avrundning nedåt, som
beträffande den tillfälliga löneförbättringen ifrågasatts, kunna dessa
procentsiffror anses i huvudsak äga giltighet. .

På sätt förut jämväl framhållits, kunna vissa grupper av beställningshavare
såväl bland den rent militära som i synnerhet bland den civilmilitära
personalen icke utan vidare inpassas i det av de sakkunniga
föreslagna lönesystemet, utan måste vid den definitiva löneregleringen
särskilda bestämmelser rörande deras avlöning meddelas. _ .

I några fall hava de ifrågasatta löneskalorna ansetts med viss jämkning
kunna vinna tillämpning, och torde den tillfälliga löneföibättringen

kunna i enlighet därmed beräknas.

I andra fall åter hava de sakkunniga ansett sig icke kunna nu uppdraga
de riktlinjer, som böra följas vid en definitiv lönereglering för
vederbörande beställningshavare. Särskilda bestämmelser i fråga om
den tillfälliga löneförbättringen bliva då givetvis nödvändiga. Dylika
beställningshavare tillhörande överstes, överstelöjtnants eller majors
löneklass hava i regel ansetts böra erhålla enahanda löneförbättring,
som i allmänhet skulle tillkomma innehavare av motsvarande officersbeställningar;
för öviga hava de sakkunniga stannat vid att i allmänhet
föreslå en tillfällig löneförbättring, beräknad efter nyssnämnda procent
av nu utgående löneförmåner för personal å annan ort än Stockholm och
Göteborg, således efter 17 procent för beställningshavare i kaptens löneklass
efter 25 procent för beställningshavare i löjtnants löneklass och
efter? 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för beställningshavare i
underofficers löneklass. I samtliga fall skulle emellertid beloppen avrundas,
på sätt förut är nämnt.

328

stabens''korn 7ad först an&år kompaniofficerare vid generalstaben, hava de sakpauiofficerare.
kunniga (sid. 281 282) uttalat sig för att vid en definitiv lönereglering

viss förmånligare lönetursberäkning måtte medgivas vid befordran eller
första transport till kaptensbeställning i nämnda stab, och torde denna
förmånligare lönetursberäkning böra för ifrågavarande officerare vinna
tillämpning även vid den tillfälliga löneförbättringen.

såsTm^föniöt I ^ra§>a. om att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg hava
i regemente de . sakkunniga på annat ställe (sid. 309) i detta betänkande, såvitt eu
flottans tost- defi]7tiv lönereglering angår, givit uttryck åt den meningen, att sedartuieriets)
vanliga föreskrifter böra meddelas därom, att vederbörande löntagare
stam. skall hava under viss del av den tjänstetid, som erfordras för att
vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på
grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag. I överensstämmelse härmed hava de" sakkunniga (sid.
249) uttalat, att vid beräkning av tjänstålder icke borde få inräknas
tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning
på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom
lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam.
Aven vid beredande åt ifrågavarande personal av tillfällig löneförbättring
torde böra beaktas, att i sådana fall, då den tillfälliga löneförbättringens
belopp blir beroende av visst antal tjänstår, hänsyn icke får
tagas till tid, varunder vederbörande löntagare tilläventyrs, på sätt nu
är nämnt, såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) eller vid flottans
(kustartilleriets) stam. Dylik tid bör sålunda städse frånräknas, då det
gäller att bestämma det antal tjänstår, som i fråga om den tillfälliga
löneförbättringen får tillgodoräknas. *****

***** Beträffande underofficer, vilken enligt den ifrågasatta lönetursberäkunderbefäi
av njngen skulle få såsom tjänstår för ålderstilläggs intjänande tillgodomanskapet.
räkna sig viss del av den tjänstetid, han fullgjort vid armén såsom
furir av 1. klassen och vid marinen såsom underofficerskorpral med lön
i 1. lönegraden för manskap (se sid. 260—263), torde jämväl vid bestämmande
av den tillfälliga löneförbättringens belopp böra såsom regel
iakttagas,, att vid dylikt tillgodoräknande hänsyn icke får tagas till tjänstetid,
som icke i omedelbar följd infallit närmast före befordran till underofficersbeställningen.
Härvid torde dock billigheten kräva, att i de fall,
då furir avgått från tidigare innehavd beställning för att omedelbart
vinna transport till eller befordran vid annat truppförband, hans tjänstgöring
vid det truppförband han lämnat bör, med angiven begränsning,
få honom i förevarande avseende tillgodoräknas.

329

Å sid. 254 och 203 hava de sakkunniga, oiter att hava angivit ut- ö*erB&nB
gångspunkterna för den lönetursberiikning, som enligt det ifrågasatta nya till aktiv
lönesystemet skulle tillämpas i avseende å rätt för kompaniofficerare och stut.
underofficerare att åtnjuta ålderstillägg, uttalat, att särskilda föreskrifter
i detta hänseende torde bliva erforderliga beträffande sådan personal i
reserven, som överginge till aktiv stat, ävensom att de sakkunniga sedermera
komine att yttra sig härom, såvitt den tillfälliga löneförbättringen
an ginge.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har Kungl. Maj:t i vissa fall, då
officer i reserven vid armén utnämnts eller konstituerats till officersbeställning
på aktiv stat, meddelat föreskrift därom, att sådan officer
skulle i avseende å tur till befordran insättas närmast efter den officer
på stat, som innehade lägsta plats på turlistan bland de elever, vilka
från officerskursen vid krigsskolan utexaminerats året efter det, då
reservofficeren vunnit sin officersanställning i reserven. I andra fall
åter hava föreskrifter lämnats, enligt vilka reservofficer icke skulle komma
att, på sätt nyss är sagt, i avseende å befordringsturen förlora ett år
av den tid, som förflutit från utnämningen till reservofficer. Det har
sålunda hänt, att reservofficer vid övergång till aktiv stat insatts i befordringstur
närmast efter vid regementet på aktiv stat anställd officer,
som efter genomgången officerskurs erhållit sin första officersanställning
samma år som reservofficeren vunnit sin anställning i reserven. I fråga
om underofficerare i reserven, som undantagsvis utnämnts till beställning
på stat, torde vederbörande regementschef vid turbestämningen hava
lämnat föreskrifter i huvudsaklig enlighet med de grunder, som av Kungl.

Maj:t tillämpats i fråga om officerare.

De regler, som sålunda följts vid bestämmande av befordringsturen
för reservofficer vid armén, vilken övergått till aktiv stat, lära emellertid,
då i flertalet dylika fall endast en mindre del av anställningstiden
torde hava motsvarats av effektiv tjänstgöring, icke kunna utan vidare
vinna tillämpning i avseende å rätt att räkna tjänstar för erhållande av
tillfällig löneförbättring. Å andra sidan torde det icke vara billigt, om
reservpersonal vid armén finge vid övergång till aktiv stat i förevarande
avseende tillgodoräkna sig allenast den tid, varunder vederbörande varit
inkallad till tjänstgöring. Vid sådant förhållande torde det lämpligen
böra bliva beroende på Kungl. Maj:t att, efter framställning av den chef
eller den myndighet, varunder dylik personal lyder, med hänsyn till
såväl den effektiva tjänstgöringens längd som anställningstiden i reserven
meddela erforderliga föreskrifter angående tjänstårsberäkningen.

330

Vad marinens personal beträffar, torde övergång från reservanställning
till anställning på stat vid stammen förekomma ännu mera sällan
än vid armén. I eventuellt förekommande fall torde emellertid även
beträffande dylik personal vid marinen frågan om tjänstårsberäkningen
böra avgöras på enahanda sätt, som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande
personal vid armén.

övergångs- Vid uppdragande! av riktlinjerna för en definitiv lönereglering hava

beför™?ssaer de sakkunniga vidare å sid. 262 framhållit, att den i nämnda sammanunder-
bang föreslagna utgångspunkten för den tjänstårsberäkniug, som borde
officerare, ligga, till grund för underofficerares rätt till ålderstillägg, icke syntes
kunna utan särskilda övergångsbestämmelser vinna tillämpning på vissa
grupper av underofficerare. Detta gällde å ena sidan de arméns underofficerare,
som icke under sin tidigare tjänstetid varit innehavare av
någon av de först från och med år 1915 inrättade beställningarna för
furirer av 1. klassen eller som, även om så varit fallet, före utnämningen
till dylik beställning erhållit sådan utbildning, som enligt de före
utbildningsåret 1916—1917° gällande bestämmelser medförde behörighet
till underofficersbefordran. A andra sidan avsågos de kustartilleriets underofficerare,
vilka antingen vid vapenslagets första uppsättande år 1902
i egenskap av redan befordrade underofficerare eller till sådan befordran
kompetent underbefäl dit övergått från armén eller ock, efter vid kustartilleriet
erhållen underofficersutbildning, vunnit anställning vid detta
vapenslag såsom underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden för
manskap under tid, då denna lönegrad kunde vid kustartilleriet uppnås
efter kortare anställningstid än 72 månader.

Det är givet, att enahanda förhållanden, som betinga dylika övergångsbestämmelser
vid genomförandet av en definitiv lönereglering, även
nödvändiggöra särskilda föreskrifter rörande en tillfällig löneförbättring,
vars belopp skulle bliva på visst sätt beroende av den föregående tjänstetidens
längd.

Vad därvid först angår valet av utgångspunkt för beräknande av
tillfällig löneförbättring för sådana arméns underofficerare, som icke
innehaft beställning såsom furir av 1. klassen eller som erhållit utbildning
enligt de äldre bestämmelserna, hava de sakkunniga tagit
olika . alternativ under övervägande. Närmast har därvid undersökts,
huruvida man kunde utgå från tiden för befordran till beställningsåsom
distinktionskorpral med tillägg av visst antal år, som kunde
antagas ungefär motsvara tidsskillnaden mellan dylik befordran och
befordran till nuvarande beställning för furir av 1. klassen. Då emel -

331

lertid statistiska uppgifter icke föreligga rörande den tid, vid vilken
distinktionskorpralsbefordran vunnits, samt de olika rekryterings förhållandena
för manskapet vid arméns olika truppförband enligt sakens
natur måste hava medfört rätt stora olikheter vid dylik befordran, hava
de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att tiden för vunnen
befordran till distinktionskorpral skulle tagas till utgångspunkt vid
ifrågavarande lönetursberäkning. För att vinna en mindre växlande
utgångspunkt hava de sakkunniga i stället ansett sig böra förorda, att
tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran enligt de äldre
bestämmelserna måtte i förevarande avseende få bliva bestämmande.
Såsom å sid. 255 visats, har nämligen före ingången av utbildningsåret
1916—1917 vid armén som regel varit gällande, att utbildning,
medförande kompetens till underofficersbefordran, vunnits före slutet av
det fast anställda manskapets tredje utbildningsår. Utgår man sålunda
för de äldre underofficerarna från tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran
— vilken tidpunkt kan antagas hava i medeltal infallit
ungefär tre år förr än befordran nu sker till furir av 1. klassen —
bör den allmänna grundsatsen, att underofficer skulle äga för intjänande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss del av anställningstiden såsom furir
av 1. klassen, vid beredande av tillfällig löneförbättring för nu ifrågavarande
personal — vare sig befordran till furir av 1. klassen vunnits
eller icke — undergå sådan jämkning, att vederbörande underofficer,
som, efter det han enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande
bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbefordran, innehaft
beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än 6 år, må av
den överskjutande tiden tillgodoräkna sig högst 9 år.

Enligt inhämtade statistiska uppgifter kan den tid, som för här
ifrågavarande personal förflutit mellan vunnen kompetens till underofficersbeställning
och befordran till dylik beställning, beräknas i medeltal
utgöra 5*7 år. Genom nu föreslagna bestämmelse skulle sålunda den
del av personalen, vars väntetid överskridit nämnda medeltal, få för
åtnjutande av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig större delen av
berörda överskott.

Beträffande härefter de särskilda bestämmelser, vilka av ovan angivna
orsaker erfordras för vissa kustartilleriets underofficerare, synes man till
eu början kunna bortse från alla dem, som vid kustartilleriets uppsättande
dit överfördes från armén och omedelbart anställdes såsom
underofficerare vid kustartilleriet, enär alla dessa på grund av
därefter tillryggalagd tjänstetid såsom underofficerare torde vara berät -

332

Chefen för
krigsskolan,
inspektören
för kavalleriet
m. fl.

tigade till löneförbättring med det högsta belopp, som enligt de sakkunnigas
förslag kan ifrågakomma.

Vad vidare angår de kustartilleriets underofficerare, vilka före övergången
till manskapsanställning vid nämnda vapenslag haft fast anställning
vid armén och där vunnit kompetens till underofficersbefordran,
synas dessa, oavsett om de sedermera före sin utnämning till underofficersbeställning
vid kustartilleriet haft att undergå någon kompletterande
utbildning eller ej, i avseende å tjänstårsberäkningen för erhållande
av tillfällig löneförbättring böra, i likhet med vad som ovan (sid.
331) anförts beträffande vissa underofficerare vid armén, få tillgodoräkna
sig högst 9 år av den tid utöver 6 år, varunder vederbörande, efter
vunnen behörighet till underofficersbefordran vid armén, i omedelbar följd
innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet vid något arméns
truppförband eller vid kustartilleriet.

För den personal åter, som vid vapenslagets första uppsättande
dit övergick från flottan efter att där hava vunnit uppflyttning till
beställning i 1. lönegraden för manskap, men icke genast anställdes såsom
underofficerare, torde de allmänna reglerna för lönetursberäkningen kunna
tillämpas och sålunda de underofficerare, om vilka nu är fråga, kunna
anses berättigade att. för erhållande av tillfällig löneförbättring, av sin
tjänstetid i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden
för manskap tillgodoräkna sig viss del av den tid, som överskjuter tre år.

I fråga slutligen om den grupp av kustartilleriets underofficerare,
som visserligen före sin befordran vid vapen slaget där undergått fullständig
underofficersutbildning, men erhållit uppflyttning till beställning
i 1. lönegraden för manskap vid kustartilleriet å tid, då sådan uppflyttning
kunde vinnas efter kortare anställningstid än 72 månader, synes,
i syfte att vinna största möjliga överensstämmelse med de regler, vilka
föreslagits för den del av personalen, som övergått till kustartilleriet från
armén, den övergångsbestämmelsen böra fastställas, att sådana underofficerare
må i avseende å tjänstårsberäkningen för erhållande av tillfällig
löneförbättring få tillgodoräkna sig högst 9 år av den tid utöver 6
är, varunder vederbörande före sin befordran till underofficer innehaft
anställning vid kustartilleriet såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden
för manskap.

Såsom framgår av den historiska översikten över gällande avlöningsförhållanden,
har lönen för krigsskolans chef, vilken i övrigt är i avlöningshänseende
likställd med överstelöjtnant, satts 500 kronor högre
än för sådan beställningshavare. Vidare äro, jämte den fasta lönen för

333

vederbörliga grader, särskilda arvoden uppförda för bland annat följande
beställaingshavare, nämligen vid armén för inspektören för kavalleriet,
kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland, cheferna
för trängkårerna och fälttygmästare!! (sid. 14) samt vid marinen för den
officer (med kommendörs lön), vilken mot åtnjutande av särskilt arvode
innehar chefsbefattning i marinförvaltningen eller i marinstaben, stationsbefälhavarbefattning
eller befattningen såsom inspektör av flottans
övningar till sjöss (sid. 62).

1 fråga om den tillfälliga löneförbättring, som bör utgå till chefen
för krigsskolan ävensom till de olika beställningshavare, som, efter \ad
nyss är nämnt, utöver den fasta avlöningen åtnjuta särskilda arvoden,
anse de sakkunniga densamma i regeln böra, utan hänsyn till den något
högre lönen för krigsskolans chef eller till de i den nuvarande avlöningen
för0 övriga beställningshavare ingående arvoden, bestämmas till samma
belopp som för andra officerare med lika eller i huvudsak motsvarande
lön. I enlighet härmed skulle löneförbättringen utgå:

till inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och mihtärbefäl havaren

på Gottland såsom för överste,
till chefen för krigsskolan såsom för överstelöjtnant,

till chef för trängkår såsom för överstelöjtnant eller major, allt efter som

vederbörande kårchef innehar den ena eller andra beställningen, samt
till fälttygmästaren såsom för överstelöjtnant.

Samma grundsats, som här följts beträffande vissa beställningshavare
vid armén, kunde synas närmast vara tillämplig även på den officer (med
kommendörs lön), som mot åtnjutande av arvode å 2,000 kronor innehar
någon av ovannämnda befattningar vid marinen, så att den tillfälliga
löneförbättringen för honom bestämdes till samma belopp som för kommendör,
eller 800 kronor. För att denna befattningshavare ej må erhålla
sammanlagt högre avlöning än flaggman, torde emellertid beloppet i
detta fall böra sättas något lägre, eller till 650 kronor.

I den historiska översikten av gällande avlöningsförhållanden vid
armén har vidare erinrats (sid 15), att de arvoden, vilka i stat uppförts
såsom avlöning för cheferna vid ridskolan, skjutskolan för infanteiiet
och kavalleriet samt remonteringsstyrelsen, äro fördelade i lön, dagavlöning
o. s. v. och att beträffande åtnjutandet av de särskilda beståndsdelar,
varav arvodena äro sammansatta, gäller vad om motsvarande avloningsslag
är stadgat. I enlighet härmed torde nämnda tre beställnings -

Chefen för
skjutakolan
m. fl.

334

havare böra erhålla samma tillfälliga löneförbättring som annan personal
med motsvarande löneförmåner, sålunda chefen för skjutskolan lika med
överstelöjtnant och de två övriga cheferna lika med majorer.

offinceraTedv[d • 1 det begående (sid. 282 o. f.) hava de sakkunniga uttalat, att det

armén.'' ifrågasätta nya lönesystemet icke syntes vid en definitiv lönereglering
kunna i oförändrad form vinna tillämpning å arméns musikunderofficerare
enär rekryterings-, utbildnings- och befordringsförhållandena för denna
personal företedde väsentliga olikheter vid jämförelse med vad som gäller
i fråga om övriga underofficerare. I sammanhang härmed hava de sakkunniga
— med framhållande att frågan om ordnandet av musikunderofficerarnas
avlöningsförhållanden nu icke kunnat göras till föremål för
närmare utredning anfört, att de sakkunniga tänkt sig, att det vid
en omorganisation av armens musik och därmed förbunden lönereglering
kunde visa sig nödvändigt att avpassa avlöningen för musikunderofficerarna
efter särskilda löneskalor, vilka emellertid kunde delvis upptaga
enahanda avlöningsbelopp som för övriga underofficerare.

I enlighet med det sålunda anförda hava de sakkunniga funnit, att
då den tillfälliga löneförbättring, som skäligen bör komma arméns musikunderofficerare
till del, icke får föregripa en blivande definitiv lönereglering,
löneförbättringen icke kan utgå efter samma grunder, som föreslagits
för övriga underofficerare, och sålunda icke till sitt belopp göras
beroende av viss tjänstetid såsom musikunderofficer med eventuell rätt
att tillgodoräkna jämväl viss tjänstetid såsom musikunderbefäl. De sakkunniga
hava i stället funnit sig böra föreslå, att fixerade löneförbättlingsbelopp
må få utgå för innehavare av de olika musikunderofficersbeställningarna.
Till ledning för bestämmandet av dessa belopp hava de
sakkunniga anseffi sig kunna utgå från den medeltalssiffra av 40 procent,
som vid de å sid. 274 och 327 omnämnda beräkningarna befunnits
motsvara den antagliga löneförbättringens storlek för dem av arméns
undeiofficeraie, å vilka det nya lönesystemet skulle erhålla tillämpning.
Härvid har dock det undantag funnits böra ske, att löneförbättringen för
musiksergeanter av 2. klassen icke bör upptagas högre än till 30 procent
av de nuvarande löneförmånernas belopp. Om man bland underofficerarna
i gemen tager sergeanter av 2. klassen för sig, motsvarar
nämligen detta tal närmast den procentuella löneförbättring, som enligt
beräkning skulle komma sistnämnda beställningshavare till godo vid tillämpning
av de sakkunnigas lönesystem.

De sakkunniga föreslå följaktligen, att den tillfälliga löneförbättringen
för musikunderofficerare måtte, med vederbörlig avrundning nedåt
bestämmas sålunda:

335

för musikfanjunkare efter 40 procent å 2,482 kronor 50 öre, avrundat
till 975 kronor,

> för musiksergeant av 1. klassen efter 40 procent å 1,910 kronor, avrundat
till 750 kronor,

för musiksergeant av 2. klassen efter 30 procent a 1,790 kronor, avrundat
till 525 kronor.

Jämlikt gällande tjänstgö ringsreglemente för armén kan musikunderofficer,
utöver tjänstgöring vid musikkåren, enligt regementschefens bestämmande
användas i rent militär tjänstgöring eller såsom lärare eller
befäl vid skola eller utbildningskurs, som icke avser musikalisk utbildning.
En dylik utsträckt tjänstgöring utkräves emellertid, efter vad de
sakkunniga inhämtat, i väsentligt olika omfattning vid armens olika
truppförband, och till följd därav är musikunderofficerarnas sammanlagda
tjänstgöring i hög grad växlande vid de skilda truppförbanden. Under
dessa förhållanden synes musikunderofficerarnas rätt till tillfällig löneförbättring
böra på det sätt begränsas, att dylik löneförbättring skall
till musikunderofficer utgå endast för kalendermånad, under vilken han
enligt regementschefs (kårchefs) bestämmande haft eller har att tullgöra
daglig tjänstgöring till väsentligen samma omfattning som övriga undeiofficeraré.
Ett sådant villkor skulle få tillämpning även beträffande det
fåtal musikunderofficerare, för vilkas beställningar i vederbörliga stater
är uppförd dels hel dels halv dagavlöning för olika delar av året och
vilka endast under viss tid äro inkallade till tjänstgöring.

Det torde böra erinras, att några särskilda löreskrifter om den
tillfälliga löneförbättringen icke erfordras beträffande marinens musikunderofficerare,
enär dessa i fråga om utbildning och tjänstgöringsskyldighet
äro likställda med övriga underofficerare vid marinen.

I fråga om förvaltarna vid intendenturkåren hava de sakkunniga
ovan anfört (sid. 286—287), att det till dessa förvaltare nu utgående
ålderstillägget torde vid en definitiv lönereglering böra kompenseras genom
ekonomiska förmåner, lämpligast genom införandet för intendenturkårens
underofficerare av särskilda löneskalor, där avlöningsbeloppen delvis kunde
sammanfalla med dem, som skulle tillkomma underofficerare i allmänhet.

Beträffande storleken av den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma
intendenturkårens förvaltare, kunde det måhända anses riktigast,
att densamma beräknades till ungefär samma procent på begynnelseavlöningen,
som motsvarar medeltalet för löneförbättringen till fanjunkare.
Såsom förut är nämnt, kan detta medeltal beräknas till omkring 40
procent.

Förvaltare vid
intendenturkåren.

336

Viss personal
■vid artilleriets
fabriker och
tyganstalter.

Då emellertid efter en beräkningsgrund av 40 procent den tillfälliga
löneförbättringen för förvaltarna skulle komma att utgå med mindre belopp
än för dem av arméns fanjunkare, vilka, i likhet med flertalet förvaltare,
uppnått det antal tjänstår, som skulle berättiga till det högsta
löneförbättringsbeloppet, 1,100 kronor, och sålunda den nuvarande skillnaden
i avlöningen för dessa båda grupper av beställningshavare skulle
komma att minskas, hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att
den tillfälliga löneförbättringen för förvaltarna måtte beräknas efter en
något högre procentsats, nämligen 45 procent av grundavlöningen. Enligt
denna beräkningsgrund skulle sålunda löneförbättringen för intendenturkårens
förvaltare bestämmas till 45 procent av 2,482 kronor 50 öre =
1,117 kronor 12 öre eller, efter den för personal i underofficers tjänsteställning
ifrågasatta avrundningen, till 1,100 kronor, således samma belopp,
som högst skulle tillkomma fanjunkare.

Inom de sakkunniga har visserligen ifrågasatts, att man vid den
tillfälliga löneförbättringen borde genom fastställande av en ännu högre
procentsats i någon mån tillmötesgå förvaltarkårens önskningar att i avlöningshänseende
bliva jämnställd med vissa andra befattningshavare
vid armén, exempelvis tyg- och fabriks förvaltare av 1. klassen vid artilleriet,
kassörer vid fortifikationen samt departementsskrivare vid artilleriet
och fortifikationen. Detta spörsmål, vilket väsentligen är av organisatorisk
natur, har emellertid ansetts icke böra i förevarande sammanhang
upptagas till prövning.

Styresmännen vid artilleriets fabriker äga, såsom förut är nämnt,
utöver avlöning såsom kapten av 1. klassen uppbära dels arvode å 2,400
kronor, dels ock ett ålderstillägg å 600 kronor. I enlighet med de
grundsatser, som i det föregående uttalats beträffande tillfällig löneförbättring
för vissa andra beställningshavare, skulle det ligga närmast till
hands att låta den tillfälliga löneförbättringen till styresmännen utgå med
det för kaptener i allmänhet beräknade procenttalet, 17 procent, av det
avlöningsbelopp, som enligt nu gällande regler tillkommer kapten av
1. klassen. Enligt denna beräkning skulle den tillfälliga löneförbättringen
för styresmännen komma att utgöra 17 procent av 5,260 kronor
= 894 kronor 20 öre eller, efter den för personal i officers tjänsteställning
ifrågasatta avrundningen, 850 kronor.

Såsom de sakkunniga längre fram komma att uppvisa, torde
emellertid, vid användande av den procentuella beräkningsgrunden för
bestämmande av den tillfälliga avlöningens belopp, vissa avvikelser böra
göras i sådana fall, där förhållanden föreligga, som synas påkalla någon

337

höjning. Sålunda komma de sakkunniga att i det följande föreslå, att
för tyg- och fabriksingenjörerna vid artilleriets fabriker och tyganstalter,
liksom för de s. k. specialingenjörerna vid marin ingenjörkåren, den tillfälliga
löneförbättringen måtte få utgå med ett avrundat belopp av 1,000
kronor. I enlighet härmed och då det synts skäligt, att den tillfälliga
löneförbättringen för styresmännen icke bestämmes lägre än för de dem
underlydande fabriksingenjörerna, hava de sakkunniga funnit sig böra
hemställa, att styresmännen likaledes måtte tillerkännas en löneförbättring
av 1,000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att då de på
staten för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda beställningarna
för tygmästare av 1. och 2. klassen, till vilka avlöning utgår såsom för
major respektive kapten av 1. klassen, enligt gällande, den 8 oktober
1915 utfärdade instruktion för vederbörande personal äro militära och
skola besättas med officerare, som kvarstå över stat i vederbörligt regemente
eller kår, någon annan föreskrift beträffande tillfällig löneförbättring
för innehavarna av berörda beställningar icke erfordras, än att löneförbättringen
skall utgå, för tygmästare av 1. klassen med samma belopp
som för major och för tygmästare av 2. klassen med det belopp,
som på grund av antalet tjänstår skolat tillgodokomma beställningens
innehavare, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och
där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen.

Likaledes böra de på staten för artilleriets fabriker och tyganstalter
uppförda tygunderofficerarna, vilkas beställningar äro rent militära och
förenade med samma avlöning som fanjunkar-(styckjunkar-)beställningar,
åtnjuta tillfällig löneförbättring enligt de regler, som för dem skulle hava
gällt, om de kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft
beställning såsom styckjunkare.

Maskinistunderofficerare vid flottan åtnjuta, såsom förut är nämnt,
högre avlöning än övriga med dem eljest likställda underofficerare vid
flottan. Denna meravlöning utgöres för flaggmaskinist, i jämförelse med
annan flaggunderofficer, av 240 kronor såsom ökning av den fästa lönen
och 35 öres höjning i dagavlöningen, alltså tillhopa 367 kronor 75 öre,
samt för underofficer av 2. graden, maskinist, i jämförelse med annan
underofficer av 2. graden, av en ökning i dagavlöningen med 65 öre
eller 237 kronor 25 öre för år (jfr sid. 60—61).

Såsom framgår av den avdelning av detta betänkande, där riktlinjerna
för en definitiv lönereglering framlagts, hava de sakkunniga funnit sig icke
böra göra något bestämt uttalande i frågan, huruvida eller i vad mån

Maskinistunderofficerare

vid flottan.

338

Underofficerare
å varvsstat.

Vissa stabsofficerare,

lärare vid
militärläroverk
m. fl.

den särställning i avdöningshänseende, som nu tillkommer flottans maskinistunderofficerare,
bör bibehållas vid en definitiv lönereglering (sid. 288).

I avbidan på resultatet av den utredning, som i detta avseende bör
komma till stånd, innan en definitiv lönereglering åvägabringas, och för
att icke genom eu anordning, som helt skulle beröva maskinistunderofficerarna
deras nuvarande merinkomst, maskinistkårens rekrytering må
äventyras, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att maskinistunderofficerarna
må vid den tillfälliga löneförbättringens genomförande
få behålla viss del av nämnda merinkomst. Det har i sådant hänseende
synts de sakkunniga lämpligt, att de för den definitiva löneregleringen
ifrågasatta allmänna löneskalorna och lönebeloppen tillämpas vid beräkning
av den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma maskinistunderofficerarna,
dock med den ändring att å de belopp, som i allmänhet
föreslås såsom tillfällig löneförbättring för underofficerarna vid flottan,
avdragas för flaggmaskinist 200 kronor och för underofficer av 2. graden,
maskinist, 100 kronor. Då de nuvarande avlöningarna enligt stat skulle
utgå oförändrade under den tid, en tillfällig löneförbättring varade,
komme sålunda i varje fall maskinistunderofficerarna att, med inräknande
av löneförbättringsbeloppen, få åtnjuta eu merinkomst framför
övriga underofficerare vid flottan av 167 kronor 75 öre för flaggmaskinist
och 137 kronor 25 öre för underofficer av 2. graden, maskinist.

Underofficerare vid flottans stam, vilka tjänstgöra å flottans varv
och därvid uppbära avlöning såsom månadslönare å varvens stat (sid.
62—63), böra enligt de sakkunnigas mening komma i åtnjutande av tillfällig
löneförbättring enligt enahanda regler, som föreslås beträffande
övriga underofficerare vid flottan.

Vad slutligen angår innehavarna av sådana befattningar vid armén
och marinen (se sid. 14—15 och 62), vilka icke äro uppförda på stat
såsom särskilda beställningar utan avsedda att bestridas av officerare och
underofficerare, som för viss tid placeras i de särskilda befattningarna
och därvid äga utöver de vanliga avlöningsförmånerna uppbära särskilda
arvoden — detta gäller om vissa såsom brigadchefer förordnade regementschefer,
en del stabsofficerare, lärare och befälspersonal vid militärläroverk,
köks föreståndare, tillsy ningsmän och uppbördsmän m. fl. —
torde någon tvekan icke böra råda därom, att annan tillfällig löneförbättring
icke bör utgå till sådan befattningshavare, än som tillkommer
honom såsom innehavare av beställning på stat.

339

De sakkunniga hava förut (sid. 231) erinrat, att vid armén inkvar- Avdrag för
terings- och sorvisbidrag utgå med sammanlagt högre belopp i Stockholm Vstockhoim
och Göteborg än å övriga orter och att förhållandet är enahanda med och Göteborg,
inkvarteringsbidragen vid marinen. Den olikhet, som här före funnes,
kunde sägas för personal i Stockholm och Göteborg innebära ett ortstillägg
jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande former,
införts i de civila verkens löneregleringar. Detsamma gällde i huvudsak
om det nuvarande provisoriska avlöningstillägget till personal vid Bodens
trupper.

Den meravlöning, som genom nyssnämnda »ortstillägg» tillkommer
personal i Stockholm och Göteborg, vilken icke åtnjuter bostad in natura,
utgör för generalsperson (flaggman) och överste (kommendör) 300
kronor, för överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) och major
(kommendörkapten av 2. graden) 400 kronor, för kompaniofficerare 100
kronor samt för underofficerare (och underofficerskorpraler) 60 kronor.

Det särskilda tillägget för Bodens trupper utgår med ett lika belopp av
200 kronor för alla officerare och underofficerare med vederlikar.

För den händelse ortstillägg kommer att vid en definitiv lönereglering
för arméns och marinens ifrågavarande personal införas såsom en
särskild avlöningsform i lönesystemet, torde det få tagas för givet, att
dylikt tillägg icke kommer att utgå med högre belopp för överstelöjtnanter
och majorer (kommendörkaptener) än för överstar (kommendörer).

En jämkning härutinnan synes de sakkunniga höra komma till stånd
redan i sammanhang med den tillfälliga löneförbättringen. I sådant avseende
finna de sakkunniga sig böra föreslå, att å den tillfälliga löneförbättring,
som enligt vad förut är sagt skulle tillkomma överstelöjtnanter
och majorer (kommendörkaptener), vilka icke åtnjuta bostad in
natura, göres ett avdrag av 100 kronor för dem, som uppbära inkvarterings-
och servisbidrag respektive inkvarteringsbidrag enligt de för
Stockholm och Göteborg gällande bestämmelser; härigenom kommer
»ortstillägget» för dessa beställningshavare att, liksom för överstar (kommendörer),
utgöra 300 kronor.

Såsom förut nämnts (sid. 302), förhåller det sig i regel så, att officer Avdrag för
eller underofficer vid armén, som åtnjuter bostad in natura utan att Berviabidrag''
samtidigt erhålla servis in natura, får avstå det honom ''eljest tillkommande
inkvarteringsbidraget, men fortfarande äger uppbära servisbidraget.
Vid marinen däremot, där visserligen inkvarteringsbidrag men
icke servisbidrag av ifrågavarande slag förekommer, åligger det den personal,
som har bostad in natura, att avstå hela inkvarteringsbidraget.

340

Särskilt hyresbidrag.

Då nu vid armén summan av de inkvarterings- och servisbidrag, som å
olika orter utgå för olika beställningar, är lika med det inkvarteringsbidrag,
som å motsvarande orter och för likartade beställniugar utgår vid
marinen, blir därav en följd, att personal vid marinen, vilken åtnjuter fri
bostad, blir i förevarande avseende ogynnsammare ställd än motsvarande
personal vid armén. Sålunda kommer exempelvis en kapten vid arménr
vars tjänstgöring är förlagd till annan ort än Stockholm och Göteborg
och vilken åtnjuter fri bostad, att av denna anledning få avstå från inkvarteringsbidraget
370 kronor, under det att servisbidraget 30 kronor
fortfarande till honom utgår; en kapten vid marinen däremot, vilken
är till tjänstgöring placerad å dylik ort (Karlskrona) och där åtnjuter fri
bostad, går förlustig hela det för kaptensbeställning vid marinen bestämda
inkvarteringsbidraget 400 kronor. En fanjunkare i Stockholm,
vilken åtnjuter fri bostad, avstår likaledes från inkvarteringsbidraget, 210
kronor, men behåller servisbidraget 90 kronor; en flaggunderofficer på
samma ort måste däremot, såframt han har fri bostad, avstå från hela
inkvarteringsbidraget 300 kronor.

För att denna olikhet må kanna vid den tillfälliga löneförbättringen
utjämnas, anse de sakkunniga lämpligt, att ett stadgande gives av
innebörd, att officer eller underofficer vid armén, vilken åtnjuter bostadsförmån
in natura men icke servis in natura, skall å den tillfälliga löneförbättringen
vidkännas ett avdrag, motsvarande servisbidragets belopp.

Beträffande det särskilda hyresbidrag, som för närvarande tillkommer
gifta underofficerare med vederlikar vid armén, vilka icke erhålla,
bostad in natura (se sid. 10—11 och 232), hava de sakkunniga uttalat sigför
att denna avlöningsform icke borde bibehållas vid en definitiv lönereglering,
och hava de sakkunniga i sammanhang därmed förklarat sig icke
heller kunna förorda väckt förslag om införande vid marinen av hyresbidrag
till de gifta underofficerarna.

På grund härav skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke beloppet
av det särskilda hyresbidrag, som, på grund av beslut vid 1917
års riksdag, under år 1918 utgår till de gifta underofficerarna med
vederlikar vid armén, borde avräknas å den tillfälliga löneförbättring,
som kan komma att för nämnda år beredas ifrågavarande personal. Då
emellertid, enligt den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare
i statens tjänst, krigstidstillägg icke skulle få beräknas å det
särskilda hyresbidraget, komme ett stadgande därom, att den tillfälliga löneförbättringen
skulle minskas med ett belopp motsvarande hyresbidraget,

341

att leda därtill, att den personal, som under år 1918 ägde åtnjuta hyresbidrag,
finge under samma år uppbära sammanlagt mindre avlöning än
■övrig jämnställd personal. Med avseende härå och då det särskilda
hyresbidraget i allt fall utgår med ett ganska ringa belopp, torde man
i förevarande sammanhang kunna bortse från denna, för år 1918 beviljade
särskilda löneförmån.

Därest de sakkunnigas förslag rörande den tillfälliga löneförbättringen
i huvudsak vinner bifall, torde det få förutsättas, att något särskilt
hyresbidrag icke kommer att för tiden efter 1918 års utgång beredas
ifrågavarande personal.

Ovan har framhållits, att det av de sakkunniga föreslagna lönesyste- Civilmilitära
met icke synes kunna utan vidare vinna tillämpning på flertalet av den 6es^f”‘”fs
civilmilitära personalen, utan att det vid uppgörande av en definitiv lönereglering
torde visa sig nödvändigt att för större delen av denna personal
anordna särskilda löneskalor och att avväga avlöningsbeloppen på
annat sätt än för innehavarna av de militära beställningarna.

De sakkunniga övergå nu till att beträffande de civilmilitära beställningshavarna
föreslå de belopp, som, utan föregripande av en kommande
definitiv lönereglering, synas böra såsom tillfällig löneförbättring
komma nämnda befattningshavare till del.

Det synes emellertid de sakkunniga angeläget att framhålla, att för
en del av de personalgrupper, om vilka de sakkunniga komma att i det
följande yttra sig — t. ex. viss teknisk personal vid såväl armén som
marinen — en avsevärt större löneförbättring, än de sakkunniga med
nu givna förutsättningar kunnat ifrågasätta, knappast torde kunna undvikas,
därest kompetent och i övrigt lämplig personal skall kunna
för ifrågavarande befattningar förvärvas. I sammanhang med en definitiv
lönereglering bör givetvis tillses, vilka åtgärder av mera ingripande
natur må i detta avseende böra på det ena eller andra området vidtagas.
Skulle, innan en dylik lönereglering kommer till stånd, allt för
stora svårigheter möta för personalens rekrytering, torde Kungl. Maj:t
icke underlåta att hos riksdagen göra de framställningar, som i särskilda
fall kunna befinnas av förhållandena påkallade.

Av fältläkarkårens medlemmar torde fältläkare och regementsläkare Fäitiäkarböra
åtnjuta samma tillfälliga löneförbättring som överstelöjtnanter respektive
majorer, med vilka de i avlöningshänseende äro fullt likställda.

Vad generalfältläkaren och överfältläkaren angår, blevo dessa beställningshavare
genom beslut av 1912 års riksdag i fråga om avlöningsför -

342

maner ungefär likställda med vissa civila befattningshavare, nämligen
generalfältläkaren med generalkrigskommissarien och överfältläkaren med
krigsråd (jfr sid. 17—18). Det skulle sålunda kunna ifrågasättas, huruvida
icke avlöningen för nämnda båda beställningshavare lämpligast borde
regleras i samband med lönereglering för motsvarande civila ämbetsmän.
Då emellertid genom den tillfälliga löneförbättring, som torde böra beredas
fältläkare och regementsläkare ävensom marinöverläkaren och
förste marinläkare, dessa beställningshavares löneförmåner skulle uppbringas
till belopp, som icke stode i lämpligt förhållande till generalfältläkarens
och överfältläkarens nuvarande avlöningar, synas även
de båda sistnämnda böra bliva delaktiga i den tillfälliga löneförbättringen.
För generalfältläkaren torde löneförbättringen böra utgå med samma belopp
som för överste, eller 800 kronor, och för överfältläkaren med enahanda
belopp som för överstelöjtnant, eller 1,100 kronor.

Bataljonsläkarna vid truppförbanden åtnjuta visserligen avlöningar,
motsvarande dem, som utgå till vissa militära löntagare, men torde det
oaktat av ovan (sid. 290) anförda skäl icke lämpligen kunna inpassas i
det föreslagna lönesystemet. Beträffande såväl dessa som ock batalj onsläkarna
vid fältläkarkåren, vilkas avlöning utgår efter andra grunder än
för militära beställningshavare, finna därför de sakkunniga skäligt föreslå,
att den tillfälliga löneförbättringen beräknas efter vissa procent av grundavlöningen.
Då batalj onsläkarna vid truppförbanden tillhöra kaptenstjänsteklass,
synes löneförbättringen för dem höra beräknas efter 17 procent
av avlöningen och sålunda böra utgå för äldre bataljonsläkare, vilka
åtnjuta samma löneförmåner som kapten av 1. klassen, med i avrundat
tal 850 kronor samt för yngre bataljonsläkare, vilka uppbära avlöning
lika med kapten av 2. klassen, med ett avrundat belopp av 700 kronor.

I avseende å löneförbättringens belopp synes med regementsläkareböra
jämnställas byråassistenten å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
samt under år 1918 den sjukhusläkare, som är chefläkare vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, och bör med bataljonsläkare likställas läkarassistenten
å sagda styrelse ävensom under år 1918 den andre sjukhusläkaren
vid nämnda garnisonssjukhus. Efter 1918 års utgång torde däremot någon
löneförbättring icke böra förekomma för de två sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, därest enligt det i årets statsverksproposition
framlagda förslag till stat för berörda sjukhus ifrågavarande två läkare,,
vilka i statförslaget benämnts överläkare, skulle vardera tillerkännas ersättning
för bostad och bränsle med 2,500 kronor, således ett vida högre

343

belopp än som i form av inkvarteringsbidrag tillkommer eljest jämnställda
befattningshavare.

För bataljonsläkare vid fältläkarkåren skulle, enär do tillhöra löjtnants
tjänsteklass, närmast kunna ifrågakomma att, i enlighet med de
av de sakkunniga eljest tillämpade grunderna, beräkna lönetörbättringen
till 25 procent av grundavlöningen, eller efter avrundning 350 kronor.

Med 1911 års lönereglering för lältläkar- och marinläkarkårerna
(jfr sid. 17—20 och 74—75) synes emellertid hava varit avsett, att
mellan bataljonsläkarna vid fältläkarkåren och marinläkarna av 2. graden
i avlöningshänseende icke skulle finnas annan skillnad, än att
begynnelseavlöningen skulle för de senare vara 300 kronor högre än lör
de förra. Då nämligen bataljonsläkarna vid fältläkarkåren erhålla två
åld er still ägg å 300 kronor i stället för att marinläkarna av 2. graden
erhålla blott ett sådant tillägg å sagda belopp, är slutavlöningen i båda
fallen densamma. Med häns}?n härtill hava de sakkunniga ansett sig böra
föreslå, att löneförbättringens belopp även lör bataljonsläkarna vid fältläkarkåren
beräknas efter 25 procent å ett belopp, motsvarande marinläkarnas
av 2. graden begynnelsearvode, 1,800 kronor, eller alltså till
450 kronor.

I fråga om fältläkarstipendiaterna finna sig de sakkunniga, i anslutning
till det förslag, som i proposition till 1917 års riksdag framlades
beträffande marin!äkarstipendiaterna, böra föreslå en förhöjning av varje
stipendium med 300 kronor, eller från 900 kronor till 1,200 kronor.

Av den till fältveterinärkåren hörande personalen är under kårens
nuvarande organisation fältveterinären i avlöningshänseende fullt likställd
med major, och synes till honom samma tillfälliga löneförbättring böra
utgå, som föreslagits för major. 1 fråga om övrig hithörande personal
hava de sakkunniga funnit skäligt förorda, att den tillfälliga löneförbättringen
åt regements- och bataljonsveterinärer måtte beräknas för de
förra, såsom tillhörande kaptens tjänsteklass, efter 17 procent och för
de senare, med samma tjänsteklass som löjtnant, efter 25 procent av
nuvarande avlöning, i båda fallen med vederbörlig avrundning. Löneförbättringen
skulle sålunda komma att utgöra för regementsveterinär 700
kronor, för äldre bataljonsveterinär likaledes 700 kronor och för yngre
bataljonsveterinär 600 kronor. Vidare hemställa de sakkunniga, att de
till fältveterinärstipendiaterna utgående stipendierna, i likhet med vad
som föreslagits beträffande stipendierna inom fältläkarkåren, måtte höjas
med 300 kronor.

Fältyeterinär kåren.

344

Personal
vid arméns
fabriker, tyganstalter
och
verkstäder
m. fl.

Vid bifall till det föreliggande förslaget om fältveterinärkårens omorganisation
torde, såsom ovan (jfr sid. 290) anförts, det nya lönesystemet
kunna oförändrat tillämpas på de nya fältveterinärerna vid arméfördelningsstaberna,
vilka beställningshavare, i likhet med den nuvarande fältveterinären,
skulle erhålla samma avlöningsförmåner, som tillkomma
major. I överensstämmelse därmed synes den tillfälliga löneförbättringen
jämväl till de nya fältveterinärerna böra utgå med samma belopp
som till major. Enligt förenämnda förslag kommer överfältveterinären
att jämnställas med överfältläkare, och bör sålunda den förre, liksom
överfältläkaren, åtnjuta enahanda tillfälliga löneförbättring som överstelöjtnant.
Vad beträffar regements- och bataljonsveterinärema torde den
tillfälliga löneförbättringen även efter kårens eventuella omorganisation
böra beräknas efter vissa procent av avlöningen, nämligen för regementsveterinärer
och de äldre bataljonsveterinärema, som enligt förslaget skulle
erhålla samma avlöning som kaptener av 1. respektive 2. klassen, efter
17 procent och för de yngre bataljonsveterinärema, med samma avlöning
som löjtnanter av 1. klassen, efter 25 procent av avlöningen; i avrundade
tal komma sålunda den tillfälliga löneförbättringens belopp att utgöra
respektive 850, 700 och 700 kronor.

I fråga om tillfällig löneförbättring åt den på staten för artilleriets
fabriker och tyganstalter uppförda militära personalen hava de sakkunniga
redan förut yttrat sig.

Beträffande den civilmilitära personalen hava de sakkunniga funnit
sig böra för tyg- och fabriksingenjörer, vilka vid bestämmandet av deras
löneförmåner ansetts närmast jämförliga med mariningenjörkårens specialingenjörer,
föreslå tillfällig löneförbättring till samma belopp, eller 1,000
kronor, som för dessa, och torde i fråga om motiven för detta belopp
få hänvisas till vad nedan (sid. 348) anföres beträffande löneförbättring
åt nämnda specialingenjörer.

Av övrig å ifrågavarande stat uppförd civilmilitär personal hava
departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt öververkmästare
samma avlöningsförmåner som löjtnanter av 1. klassen och
dessutom ålderstillägg; tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,
tygverkmästare samt verkmästare av 1. klassen avlöning såsom fanjunkare
och därutöver ålderstillägg; samt slutligen verkmästare av 2.
klassen, tyg- och fabriksskrivare, tyghantverkare och fortmaskinister avlöning
såsom sergeanter av 1. klassen och därjämte ålderstillägg. Samtliga
ovannämnda beställningshavare, som utöver den för militär personal
bestämda avlöningen åtnjuta ålderstillägg och därför icke lämpligen

345

kunna utan vidare inpassas i det föreslagna lönesystemet, torde böra
erhålla tillfällig löneförbättring efter vissa procent av grundavlöningen,
de till den första gruppen hörande beställningshavarna efter 25 procent
och beställningshavare inom de båda andra grupperna efter 40 procent
av grundavlöningen, eller i avrundade tal 700 kronor lör första gruppen,
975 kronor för andra gruppen och 750 kronor för tredje gruppen av
ifrågavarande beställningshavare.

Av ovannämnda slags beställningar tinnes ett antal departementsskrivare,
tygverkmästare och tyghantverkare uppfört även på staten för
fortifikationen, varjämte i statsverkspropositionen till 1918 års riksdag
äskats anslag till departementsskrivare jämväl på intendenturkårens stat,
och böra innehavarna av ifrågavarande beställningar givetvis komma
i åtnjutande av samma tillfälliga löneförbättring oberoende av på vilken
stat beställningarna äro uppförda.

Av civilmilitär personal på fortifikationens stat, som ej i det föregående
behandlats, äro fortifikationskassörer och gevärshantverkare i avlöningshänseende
fullt likställda med respektive departementsskrivare och
tyghantverkare och torde höra med dem jämnställas även i fråga om den
tillfälliga löneförbättringen, vilken således bör utgå med respektive 700
och 750 kronor. — Vad gevärshantverkare angår, finnas sådana uppförda
jämväl på infanteri- och kavalleritruppförbandens stater, och böra
dessa givetvis erhålla samma tillfälliga löneförbättring som motsvarande
beställningshavare å fortifikationens stat.

Å fortifikationens stat äro vidare uppförda civilmilitära beställningar
för radiotelegrafister och förrådsvaktmästare.

Till radiotelegrafisterna utgår avlöningen med enahanda belopp som till
sergeant av 2. klassen; enligt framställning till 1918 års riksdag är emellertid
avsett, att radiotelegrafistbeställningarna skola utbytas mot militära beställningar.
Under dessa förhållanden, och då sergeanter av 2. klassen enligt
den av de sakkunniga skisserade definitiva löneregleringen skulle komma
i åtnjutande av en något lägre löneförbättring, än som motsvarar det för
underofficerare i allmänhet beräknade medeltalet av 40 procent, anse de
sakkunniga, att den tillfälliga löneförbättringen för radiotelegrafister bör
för år 1918 beräknas efter 30 procent utav avlöningen eller i avrundat
tal till 525 kronor. I händelse av bifall till nyssberörda framställning
böra givetvis ifrågavarande beställningshavare, i den mån de komma att
med ingången av år 1919 övergå till underofficersbeställningar, för nämnda
år erhålla tillfällig löneförbättring efter enahanda grunder, som skulle
gälla för underofficerare i allmänhet. Beträffande rätt till tjänstårsberäkning
i dylika fall torde bestämmelser böra meddelas av Kungl. Maj:t.

346

Polispersonalen

i Boden och
& Karlsborg.

Vad slutligen angår förrådsvaktmästare, vilka — oavsett de
övertaliga vid intendenturkåren, varom nedan särskilt förmäles — finnas
uppförda ej blott å fortifikationens stat utan även å staterna för
infanteriets och trängens truppförband, utgå visserligen för dem, såsom
inhämtas av tablån å sid. 32, dagavlöning med endast 50 öre eller
samma belopp som för furir samt ersättning för bränsle och lyse med
något lägre belopp än för sergeant. Då emellertid ifrågavarande förrådsvaktmästare
äga uppbära lön med samma belopp som sergeant av
1. klassen ävensom hyresersättning till belopp, motsvarande sergeants
inkvarterings- och servisbidrag, hava de sakkunniga, med hänsyn jämväl
till det krävande arbete, som åligger dessa beställningshavare, funnit
skäligt för dem föreslå en tillfällig löneförbättring efter samma procentsats,
som i allmänhet skulle tillämpas beträffande civilmilitära beställningshavare
av underofficers tjänsteklass, nämligen 40 procent av nu
utgående avlöning, i avrundat tal alltså 525 kronor.

Med de nu nämnda förrådsvaktmästarna bör i förevarande avseende
likställas en dylik befattningshavare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

För två övertaliga förrådsvaktmästare på staten för intendenturkåren,
vilkas avlöning utgår med något lägre belopp än för övriga
förrådsvaktmästare, synes löneförbättringen enligt nyssnämnda béräkningsgrund
böra bestämmas till ett avrundat belopp av 450 kronor.

A trängkårernas stater finnas uppförda, förutom vissa förut omnämnda
grupper av civilmilitär personal, jämväl ett antal hantverkare,
vilka, i likhet med tyghantverkare och gevärshantverkare, åtnjuta samma
avlöningsförmåner som sergeanter av 1. klassen och därutöver ålderstillägg.
Även för dessa beställningshavare torde den tillfälliga löneförbättringen
böra beräknas efter 40 procent av grund avlöningen, eller med
vederbörlig avrundning till 750 kronor.

I fråga om tillfällig löneförbättring åt polispersonalen i Boden och
å Karlsborg hava de sakkunniga funnit sig böra upptaga det av marinförvaltningen
i dess skrivelser den 14 december 1916 och den 5 mars
1917 avgivna förslag om tillfällig löneförbättring (provisorisk lönereglering)
för personalen vid flottans poliskår, vilket förslag i oförändrat
skick framlades i proposition (nr 158) till 1917 års riksdag. De sakkunniga
föreslå i enlighet härmed, att tillfällig löneförbättring måtte få
utgå till poliskommissarie och överkonstapel med 500 kronor samt till
konstapel med 450 kronor för år. För extra konstapel i Boden, vilken
åtnjuter arvode till enahanda belopp som konstapels grundavlöning, torde
löneförbättringen böra bestilmmas till likaledes 450 kronor.

347

De av mariningenjörkårens befattningshavare, som tillhöra den ^ e^!lirI!^jren
s. k. egentliga mariningenjörsdetaljen, nämligen marinöverdirektören, 8
marindirektörer och mariningenjörer av 1. och 2. graden samt extra
mariningenjörer, avlönas så till vida enligt de lör militär personal gällande
grunderna, att dagavlöningen och irikvarteringsbidragen för befattningshavare
inom de olika tjänsteklasserna utgå med samma belopp
som för officerare av motsvarande tjänstegrad, medan däremot
lönen satts något högre (se tablån sid. G4—65). Då ifrågavarande löntagare
således icke torde utan vidare kunna vid en definitiv lönereglering
inpassas i det föreslagna lönesystemet, synes vid bestämmande
av den tillfälliga löneförbättringen för denna personal lämpligast böra
användas en procentuell beräkning. Med avseende å de höga avlöningar,
som betingas vid liknande verksamhet i enskild tjänst, torde denna beräkning
böra göras något förmånligare än vad i åtskilliga andra fall förordats,
nämligen så till vida, att till grund för beräkningen lägges avlöningen
i dess helhet (för annan ort än Stockholm och Göteborg) och ej allenast
det belopp, som motsvarar avlöningen för officer i motsvarande tjänstegrad.
Om i enlighet härmed beräkningen göres för befattningshavare
av kommendörs tjänsteklass efter 9 procent, för befattningshavare av
kommendörkaptens tjänsteklass efter 14 procent (det ungefärliga medeltalet
för den löneförbättring, som skulle tillkomma kommendörkaptener
av 1. och 2. graderna) samt för befattningshavare av kaptens och löjtnants
tjänsteklass, liksom i andra dylika fall, efter respektive 17 och 25 procent,
skulle löneförbättringen komma att utgöra:

för marinöverdirektören (kommendörs tjänsteklass)............

» marindirektör av 1. graden (kommendörkaptens av 1.

graden tjänsteklass)........................................

» marindirektör av 2. graden (kommendörkaptens av 2.

graden tjänsteklass)........................................

» mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen (kaptens

tjänsteklass)...................................................

» mariningenjör av 1. graden, 2. löneklassen (kaptens
tjänsteklass)...................................................

» mariningenjör av 2. graden (löjtnants tjänsteklass) ....

» extra mariningenjör (löjtnants tjänsteklass) ...............

9 X 11,090 _ « avrundat tal) 950 kronor
100

14 x 8,425 _
100

14 x 7,425 _

100 ~

17 x 6,360 _
100

17 x 5.360 _
100

25 X 4 395 _
100

25 x 3,395 _
100

1,150

1,000

1,050

900

1,050

800

348

Marininten denturkåren.

Då emellertid marinöverdirektören enligt denna beräkning skulle
sammanlagt erhålla högre avlöDing än flaggman, hava de sakkunniga,
på sätt förut i ett likartat fall ifrågasatts, ansett en minskning böra
göras i den tillfälliga löneförbättringens belopp. På det att flaggmans
avlöning icke må överskridas, torde den tillfälliga löneförbättringen för
marinöverdirektören böra bestämmas till 650 kronor.

De till mariningenjörkåren hörande s. k. specialingenjörernas avlöning
utgår, liksom för flertalet civila befattningshavare, med lön, tjänstgöringspenningar
och ålderstillägg. Slutavlöningen uppgår, frånsett särskilt
arvode åt en beställningshavare, för alla till samma belopp, nämligen
7,000. kronor, medan begynnelseavlöningen för stations- och verkstadsingenjörer
är 5,500 kronor och för övriga specialingenjörer 5,000 kronor.
Stationsingenjör innehar kaptens tjänsteklass och övriga specialingenjörer
tillhöra kaptens eller löjtnants tjänsteklass, beroende på huruvida anställningen
innehaves på grund av fullmakt eller förordnande; efter viss
tjänstetid kan emellertid specialingenjör erhålla tjänsteställning i kommendörkaptens
av 2. graden tjänsteklass.

Ett utmätande av den tillfälliga löneförbättringen efter viss procent
i förhållande till grundavlöningen skulle påtagligen i förevarande fall
leda till en ojämnhet i resultatet, som knappast torde påkallas av föreliggande
förhållanden. Efter 17 procent av grundavlöningen och med
vederbörlig avrundning skulle sålunda stations- och verkstadsingenjörer
i tillfällig löneförbättring erhålla 900 kronor, övriga ingenjörer 850 kronor.
.De sakkunniga hava ansett sig böra förorda, att samtliga specialingenjörer
erhålla tillfällig löneförbättring med samma belopp, och synes
detta med hänsyn till den löneförbättring, som skulle utgå inom den
egentliga mariningenjörsdetaljen, lämpligen kunna avrundas uppåt till
1,000 kronor.

Då, på sätt ovan (sid. 66) anförts, mariningenjörsstipendiat icke har
sig ålagt att fullgöra något arbete i statens tjänst, hava de sakkunniga
ansett någon förhöjning i beloppet av nu utgående stipendier icke böra
ifrågakomma.

De sakkunniga hava redan förut (se sid. 291) anfört, att hinder icke
torde möta för att vid en definitiv'' lönereglering enligt det av de sakkunniga,
skisserade lönesystemet för officerare låta detsamma med viss avvikelse
få tillämpning på marinintendenturkårens beställningshavare. Avvikelsen
skulle avse vissa nuvarande löntagare vid kåren, som innehaft anställning
vid flottans civilstat och sedermera vid dennas omorganisation överförts
till marinintendenturkåren; härtill kommer en befattningshavare, som

349

vid samma tid övergått till marinintendenturkåren från flottans pensionskassa.

Åven vid beredande av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande
personal torde enahanda regler böra följas som beträffande officerskåren,
och böra därvid marinöverintendenten likställas med kommendör, förste
marinintendent av 1. löneklassen med kommendörkapten av 1. graden,
förste marinintendent av 2. löneklassen med kommendörkapten av 2. graden,
marinintendent av 1. graden 1. eller 2. löneklassen med kapten av
motsvarande klass, marinintendent av 2. graden med löjtnant och marinnnderintendent
med underlöjtnant. I sådana fall, då löneförbättringens
belopp blir beroende av antalet tjänstår, bör samma lönetursberäkning
följas som beträffande officerarna, med iakttagande att tjänstår såsom
mårinunderintendent räknas från första utnämningen, vare sig lön å stat
erhållits genast vid utnämningen eller först senare.

Vissa övergångsbestämmelser äro, såsom nyss antytts, erforderliga
beträffande en del av de nuvarande befattningshavarna vid marinintendenturkåren,
närmare bestämt de nuvarande marinintendenter av 1. graden,
som — utan att hava enligt allmänna eller för vissa e. o. kammarskrivare
vid flottans civilstat meddelade särskilda bestämmelser erhållit utbildning
för anställning vid kåren — vid marinintendenturkårens uppsättande
med 1904 års början överflyttats till densamma från flottans
civilstat eller flottans pensionskassa och vilka vid 1918 års ingång åtnjöto
lön i 1. gradens 1. löneklass. Dessa böra givetvis, såsom för närvarande
i avseende å löneförmåner likställda med kaptener av 1. klassen, åtnjuta
tillfällig löneförbättring med belopp, som komma att utgå till nämnda
kaptener. Till utgångspunkt för lönetursberäkningen torde emellertid
böra läggas tiden för erhållande av första anställning vid flottans civilstat
eller flottans pensionskassa. Under det att kaptener, som hava en
sammanlagd officerstid av mer än 12 år, skulle under vissa förutsättningar
äga att av den tid, som överskjuter nämnda 12 år, tillgodoräkna sig
högst 3 år för erhållande av löneförbättring, synas något strängare villkor
böra stadgas beträffande ifrågavarande marinintendenter, vilkas första
anställning (såsom extra ordinarie kammarskrivare) vid flottans civilstat
eller flottans pensionskassa icke torde kunna i här ifrågavarande fall
fullt likställas med officersanställningen. Det har synts de sakkunniga,
att denna fråga skulle kunna på det sätt lösas, att berörda grupp av
befattningshavare finge för erhållande av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna
sig högst 3 år av den tid, som överskjuter 15 år från första
anställningen vid flottans civilstat eller flottans pensionskassa.

350

Marinläkar kåren.

Flottans poliskår.

I det för 1917 års riksdag framlagda förslaget om provisorisk lönereglering
för viss personal vid marinen upptogs icke advokatfiskal vid
Karlskrona station. Då denna befattning torde vara att anse såsom en
bisyssla, hava de sakkunniga icke funnit tillräcklig anledning föreligga
att härutinnan göra någon avvikelse från berörda förslag.

Vad i det föregående anförts därom, att militär personal icke bör
för erhållande av höjning i den tillfälliga löneförbättringens belopp äga
tillgodoräkna sig tid, varunder vederbörande beställningshavare såsom
lönlös kvarstått i regemente (kår) eller i flottans (kustartilleriets) stam,
bör tydligen äga motsvarande tillämpning å personal vid marinintendenturkåren.

Beträffande marinläkarkårens personal har förut (sid. 291) framhållits,
att vid en definitiv lönereglering det föreslagna lönesystemet torde
i sin helhet kunna tillämpas å beställningarna för marinöverläkaren och
förste marinläkare, vilka i avseende å tjänsteställning och avlöning äro
likställda med kommendör, respektive kommendörkapten av 1. graden.
Vid sådant förhållande bör den tillfälliga löneförbättringen för marinöverläkaren
och förste marinläkare utgå med samma belopp som för
motsvarande militära beställningshavare. För marinläkare av 1. och
2. graden, vilka äro hänförda till kaptens respektive löjtnants tjänsteklass
och å vilka de sakkunniga funnit det nya lönesystemet icke kunna
oförändrat tillämpas, synes den tillfälliga löneförbättringen böra beräknas
efter förut angivna procenttal, respektive 17 och 25 procent, av
grundavlöningen. Efter vederbörlig avrundning skulle således löneförbättringen
utgöra för marinläkare av 1. graden 850 kronor och för marinläkare
av 2. graden 450 kronor. V ad slutligen marinläkarstipendiaterna
angår, hemställa de sakkunniga, i anslutning till det förslag, som
förelädes 1917 års riksdag, om en förhöjning med 300 kronor i stipendiebeloppet,
vilket för närvarande utgör 900 kronor.

Beträffande flottans poliskår föreslå de sakkunniga, i enlighet med
marinförvaltningens i skrivelser den 14 december 1916 och den 5 mars
1917 framförda förslag, vilket upptogs i proposition (nr 158) till 1917
års riksdag, att tillfällig löneförbättring måtte få utgå med 500 kronor
för poliskommissarie och överkonstapel samt med 450 kronor för konstapel.

351

I det föregående (sid. 339—340) hava de sakkunniga, såvitt anginge militära
beställningshavare, uttalat sig för att å den tillfälliga löneförbättringens
belopp måtte göras vissa avdrag, nämligen dels för överstelöjtnanter
och majorer (kommendörkaptener), som uppbure inkvarterings- och servisbidrag
respektive inkvarteringsbidrag med det för Stockholm och Göteborg
bestämda belopp, dels ock för personal vid armén, som åtnjöte bostadsförmån
in natura men uppbure servisbidrag. Vad sålunda sagts om den
militära personalen bör beträffande civilmilitära beställningshavare äga
motsvarande tillämpning.

Å sid. 319—320 har en tabellarisk översikt lämnats rörande den
tillfälliga löneförbättring, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma
sådan militär personal, å vilken de föreslagna löneskalorna skulle
kunna i oförändrad form vinna tillämpning. På liknande sätt har, för
vinnande av större överskådlighet, i efterföljande tablå en sammanställning
gjorts rörande den löneförbättring, som av de sakkunniga föreslås
att som regel utgå till de här förut omnämnda beställningshavare, å vilka
de för en definitiv lönereglering ifrågasatta nya löneskalorna icke skulle
kunna utan vidare anpassas. För några av dessa beställningshavare böra
emellertid, såsom framgår av vad nyss anförts, vissa avdrag göras å den
tillfälliga löneförbättringen.

Den nuvarande avlöningen har angivits med de belopp, som för
personal utan rätt till bostadsförmån utgå å annan ort än Stockholm
och Göteborg; undantag härutinnan har emellertid gjorts för sådana var
för sig i tablån upptagna beställningshavare — inspektören för kavalleriet,
fälttygmästaren m. fl. — vilkas tjänstgöringsort är någondera av nämnda
städer. För kommendanten i Boden, chefen för krigsskolan m. fl., vilka
åtnjuta bostadsförmån in natura, har i avlöningsbeloppen inräknats inkvarteringsbidrag
enligt allmänt gällande grunder.

352

	Nuvarande		Tillfällig	Samma föreslagen
Beställningshavare.	begynnelse- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.	löneför- bättring1). Kronor.	begynnelse- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.
Militära beställningshavare.
Inspektören för kavalleriet..................	10,390	—	10,390	—	800	—	11,190	—	11,190	—
Kommendanten i Boden.....................	10,290	—	10,290	—	800	—	11,090	—	11,090	—
Militärbefälhavaren på Gottland .........	10,090	—	10,090	—	800	—	10,890	—	10,890	—
Chefen för krigsskolan.......................	7,825	—	7,825	—	1,100	—	8,925	—	8,925	—
Fälttygmästaren.................................	9,125	—	9,125	-	1,100	—	10,225	—	10,225	—
Styresman vid artilleriets fabriker........	7,660	—	8,260	—	1,000	—	8,660	—	9,260	—
Chef för trängkår: överstelöjtnant........	7,425	—	7,425	—	1,100	—	8,525	—	8,525	—
major .................	6,925	-	6,925	—	750	—	7,675	—	7,675	—
Musikfanjunkare ..............................	2,482	50	2,482	50	975	—	3,457	50	3,457	50
Musiksergeant av 1. klassen ...............	1,910	—	1,910	—	750	—	2,660	—	2,660	—
»2. » ......	1,790	—	1,790	—	525	—	2,315	—	2,315	—
Förvaltare vid intendenturkåren............	2,482	50	2,782	50	1,100	—	3,582	50	3,882	50
Officer med kommendörs lön, tillika chef för marinförvaltningen eller marinstaben, stationsbefälhavare eller inspektör av
flottans övningar till sjöss...............	11,390	—	11,390	—	650	—	12,040	—	12,040	—
Civilmilitära beställningshavare. Fältläkarkåren:
Generalfältläkaren.............................	11,055	—	11,055	—	800	—	11,855	—	11,855	—
Överfältläkaren..................................	8,125	—	8,725	—	1,100	—	9,225	—	9,825	—
Fältläkare .......................................	6,925	—	6,925	—	1,100	—	8,025	—	8,025	—
Regementsläkare .............................	6,425	—	6,425	—	750	—	7,175	-	7,175	—
Bataljonsläkare, äldre ........................	5,260	—	5,260	—	850	—	6,110	—	6,110	—
» , yngre........................	4,260	—	4,260	—	700	—	4,960	—	4,960	—
Bataljonsläkare vid fältläkarkåren.........	’) 1,500	—	s) 2,100	—	450	—	*) 1,950	—	*) 2,550	—
Fältläkarstipendiat ...........................	s) 900	—	s)900	—	300	—	*) 1,200	—	*) 1,200	—

*) Angående vissa avdrag, se sid. 339—340.

*) Därjämte vid tjänstgöring dagarvode efter 4 eventuellt 8 kronor.
3) Därjämte vid tjänstgöring dagarvode efter 8 kronor.

353

	Nuvarande		Tillfällig	Summa föreslagen
Beställningshavare.	begynnolsc- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.	löneför- bättring1). Kronor.	begynnelse- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.
Fältveterinärkdren:
Överfältveterinären, år 1919 ...............	8,125	—	8,725	—	1,100	—	9,225	—	9,825	—
Fältveterinär, år 1918 och 1919 .........	6,425	—	6,425	—	750	—	7,175	—	7,175	—
Regementsveterinär, år 1918 ..............	4,260	—	4,260	—	. 700	—	4,960	—	4,960	—
» , » 1919 ...............	5,260	—	5,260	—	850	—	6,110	—	6,110	—
Bataljonsveterinär, äldre, år 1918.........	2,895	—	2,895	—	700	—	3,595	—	3,595	—
» » » 1919.........	4,260	—	4,260	—	700	—	4,960	—	4,960	—
Bataljonsveterinär, yngre, år 1918........	2,415	—	2,415	—	600	—	3,015	—	3,015	—
» » » 1919 ........	2,895	—	2,895	—	700	—	3,595	—	3,595	—
Fältveterinärstipeudiat, år 1918............ Personal vid artilleriets fabriker	2) 600		2) 600		300		2) 900		2) 900
och tyganstalter m. fl.:
Tyg- eller fabriksingenjör ..................	5,260	—	6,760	—	1,000	—	6,260	—	7,760	—
Departementsskrivare, tyg- eller fabriks-förvaltare av 1. klassen, öververkmästare,
fortifikationskassör .........................	2,895	—	3,895	—	700	—	3,595	—	4,595	—
Tygförvaltare av 2. klassen..................	2,482	50	2,782	50	975	—	3,457	50	3,757	50
Besiktningsrustmästare, tygverkmästare,
verkmästare av 1. klassen ......	2,482	50	2,982	50	975	—	3,457	50	3,957	50
Verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare, tyghantverkare, gevärs-
hantverkare, hantverkare, fortmaskinist	1,910	—	2,210	—	750	—	2,660	—	2,960	_
Radiotelegrafist, år 1918..................	1,790	—	1,790	—	525	—	2,315	—	2,315	_
Förrådsvaktmästare vid arméforvaltnin-gens sjukvårdsstyrelse samt vid infan-
teriet, trängen och fortifikationen......	1,343	45	1,343	45	525	—	1,868	45	1,868	45
Förrådsvaktmästare vid intendenturkåron	1,135	60	1,135	60	450	—	1,585	60	1,585	60
Polispersonalen i Boden och d Karlsborg:
Poliskommissarie ..............................	3) 2,895	—	») 3,895	—	500	—	») 3,395	—	s) 4,395	_
Överkonstapel....................................	s) 1,910	—	*) 2,510	—	500	—	9) 2,410	—	3) 3,010	—

*) Angående vissa avdrag, se sid. 339—340.

2) Därjämte under kommendering dagarvode efter 4 kronor 50 öre eventuellt 6 kronor.

s) Personal i Boden därjämte särskilt provisoriskt avlöningstillägg å 200 kronor. 45

354

Marindirektören
C. E.
Richson och
sergeanten
A. G. Sjöqvist,

Beställningshavare.	Nuvarande	Tillfällig löneför- bättring1). Kronor.	Summa föreslagen
begynnelse- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.	begynnelse- avlöning. Kronor.	slut- avlöning. Kronor.
Konstapel .......................................	*) 1,610		s) 1,910	_	450		3) 2,060	_	*) 2,360
Extra konstapel.................................	*) 1,610	—	s) 1,610	—	450	—	*) 2,060		») 2,060	—
Mariningenjorkdren:
Marin överdirektören...........................	11,390	—	11,390	—	650	—	12,040	—	12,040	—
Marindirektör av 1. graden..................	8,425	—	8,425	—	1,150	—	9,575	—	9,575	—
» » 2. » ..................	7,425	—	7,425	—	1,000	-	8,425	—	8,425	—
Mariningenjör av 1. graden, l.löneklassen	6,360	—	6,360	—	1,050	—	7,410	—	7,410	—
» » 1. » 2. »	5,360	—	5,360	—	900	—	6,260	—	6,260	—
Mariningenjör av 2. graden ................	4,395	—	4,395	-	1,050	—	5,445	—	5,445	—
Extra mariningenjör...........................	3,395	—	3,395	—	800	—	4,195	—	4,195	—
Stationsingenjör, verkstadsingenjör ......	5,500	—	7,000	—	1,000	—	6,500	—	8,000	—
Miningenjör, torpedingenjör, elektroingen-
jör, artilleriingenjör, kemist ............	5,000	—	7,000	—	1,000	—	6,000	—	8,000	—
Marinläkarkåren:
Marinöverläkare................................	9,390	—	9,390	—	800	—	10,190	—	10,190	—
Förste marinläkare ..........................	6,925	—	6,925	—	1,100	—	8,025	—	8,025	—
Marinläkare av 1. graden ..................	5,260	—	5,860	—	850	—	6,110	—	6,710	-j
» » 2. »> ..................	3) 1,800	—	3) 2,100	—	450	—	3) 2,250	—	3) 2,550	—
Marinläkarstipendiat...........................	3)900	—	3)900	—	300	—	8) 1,200	—	3) 1,200	—
Flottans poliskår:
Poliskommissarie ..............................	1,900	—	2,300	—	500	—	2,400	—	2,800	—
Överkonstapel, tillika tjänstgörande så-
som poliskommissarie .....................	2,700	—	2,900	—	500	—	3,200	—	3,400	—
Överkonstapel .................................	2,040	—	2,240	—	500	—	2,540	—	2,740	—
1 Konstapel .....................................	1,580	—	1,780	—	450	—	2,030	—	2,230	—

*) Angående vissa avdrag, se sid. 339—340.

2) Personal i Boden därjämte särskilt provisoriskt avlöningstillägg å 200 kronor.
8) Därjämte vid tjänstgöring i land dagtraktamente efter 8 kronor.

Genom särskilda beslut av riksdagen hava personliga lönetillägg
beviljats två i det föregående omnämnda löntagare vid marinen, nämligen
marindirektören av 1. graden i flottan Carl Eric Richson (se sid. 66)

355

och sergeanten över stat vid kustartilleriet Anders Gustaf Sjöqvist (se
sid. 88). Med dessa lönetillägg liar avsetts att i avlöningshänseende
jämnställa dessa befattningshavare, Itichson med marindirektör av 1.
graden på stat och Sjöqvist med tyghantverkare. I enlighet därmed
anse de sakkunniga billigheten fordra, att tillfällig löneförbättring beredes
Richson och Sjöqvist med enahanda belopp, som skulle komma att
utgå till respektive marindirektör av 1. graden och tyghantverkare,
således för Richson 1,150 kronor och för Sjöqvist 750 kronor.

Enligt stater för vissa formationer och anstalter man. åtnjuta åtskilliga
befattningshavare avlöning endast i form av arvode. De befattningar,
för vilka avlöningen utgår på nämnda sätt, hava av arméförvaltningen
i dess skrivelse den 1 mars 1917 uppdelats i tre grupper (se sid. 120),
nämligen:

1) befattningar, som taga innehavarens hela arbetstid i anspråk och
för vilka avlöningen utgöres av allenast arvode eller av arvode jämte
andra naturaförmåner än kost;

2) befattningar, som likaledes taga innehavarens hela tid i anspråk,
men för vilka avlöningen utgöres av arvode jämte naturaförmåner, innefattande
bland annat kost;

3) befattningar, vilka icke taga innehavarens hela arbetstid i anspråk.

Av hithörande personal vid marinen har marinförvaltningen i sin

skrivelse den 5 mars 1917 upptagit — förutom personalen vid flottans
poliskår, om vilken i det föregående är nämnt — endast marinstabens
bibliotekarie, sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden samt
musikdirektörerna vid flottans stationer.

Vad arméns ifrågavarande personal beträffar, anse de sakkunniga,
i likhet med arméförvaltningen och på av denna anförda skäl, att den
tillfälliga löneförbättringen endast bör omfatta vissa befattningshavare,
tillhörande grupp 1). Arméförvaltningen har i sin nyssberörda skrivelse
angivit (jfr sid. 223), vilka befattningshavare äro att hänföra till nämnda
grupp. Enligt de sakkunnigas mening äro emellertid vissa avvikelser
från arméförvaltningens förslag påkallade, i vad angår omfattningen av
den personal, som skulle bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättringen.

I fråga först om garnisonspastorerna å Karlsborg och i Boden hava
de sakkunniga funnit förslaget om löneförbättring för dessa befattningshavare
icke böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

Den å staten för kommendantsstaten under fjärde huvudtiteln uppförda
avlöningen till garnisonspastorn å Karlsborg, 3,000 kronor, utgör
nämligen en del av de löneförmåner, som enligt Kungl. Maj:ts på

Personal med
avlöning
endast i form
av arvode.

356

ecklesiastikdepartementets föredragning den 13 juni 1913 meddelade beslut
tillkommer bemälde prästman såsom jämväl kyrkoherde i Karlsborgs
territoriella församling. I den mån denne befattningshavare anses
böra erhålla förbättrade löneförmåner, torde frågan därom lämpligen böra
upptagas antingen i samband med eventuell ändring i nämnda löneregleringsbeslut
eller vid beredande av löneförbättring åt prästerskapet
i andra territoriella församlingar.

Beträffande avlöningen till garnisonspastorn i Boden anse de sakkunniga
sig böra erinra, hurusom i det vid statsverkspropositionen till
1914 års senare riksdag fogade utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
(punkt 8) omförmälts, dels att enligt förslaget till ny
härordning skulle, med uteslutande ur vederbörliga stater av två arvoden
för regementspastorer vid Norrbottens regemente och Boden-Karlsborgs
artilleriregemente, under staten för kommendantsstaten uppföras ett
arvode om 4,000 kronor åt en garnisonspastor, dels ock att, vid genomförandet
av denna ändring från och med år 1915, endast ett belopp av
1,000 kronor syntes böra beräknas utöver vad som motsvarade nämnda
båda arvoden, tillhopa 2,000 kronor, för regementspastorer. I enlighet
med detta uttalande uppfördes från och med år 1915 arvodet för garnisonspastorn
i Boden till allenast 3,000 kronor, vilket belopp fortfarande
utgår oförändrat. Av vad sålunda förekommit hava de sakkunniga funnit
framgå, att frågan om ökning av arvodet till garnisonspastorn i Boden
gjorts beroende av tiden för nyuppsättning enligt härordningsbeslutet av
ytterligare truppförband, avsedda för Bodens garnison, och hava de sakkunniga
däri funnit sig äga anledning att i sitt förslag till tillfällig löneförbättring
icke upptaga den nu ifrågavarande befattningshavaren.

Enligt arméförvaltningens merberörda förslag avsågs, att förbättring
i utgående arvoden skulle från och med år 1918 tillkomma följande befattningshavare
vid arméns sjukhus, i vilkas avlöning icke inginge förmånen
av fri kost, nämligen vid garnisonssjukhuset i Stockholm underläkare,
amanuens, apotekare, maskinist, maskinistbiträde, tvättpiga, gårdsdräng
och portvakt, vid garnisonssjukhuset å Karlsborg sjukhusväbel
samt vid garnisonssjukhuset i Boden sjukhusväbel, maskinist och eldarbiträde.

Vad den ifrågasatta löneförbättringen för år 1918 angår, hava de
sakkunniga icke funnit sig hava anledning i förevarande avseende ifrågasätta
annan ändring i arméförvaltningens förslag, än att löneförbättring
synes icke böra tillkomma sjukhusväbeln vid garnisonssjukhuset å Karlsborg
eller den tvättpiga vid garnisonssjukhuset i Stockholm, som av arméförvaltningen
upptagits till erhållande av dylik förmån. Vad sjukhusväbeln
å Karlsborg angår, åtnjuter nämligen denne redan enligt nu gällande

stat arvode av 1,500 kronor eller samma belopp, till vilket enligt Kungl.
Maj:ts till innevarande års riksdag avlåtna förslag det nuvarande arvodet
å 1,000 kronor för sjukhusväbeln i Boden skulle från och med år 1919
höjas och vilket även skulle för sistnämnda år utgå såsom arvode för en
nyinrättad sjukhusväbelsbefattning vid garnisonssjukhuset i Stockholm.
Beträffande vidare den av arméförvaltningen föreslagna löneförbättringen
till eu tvättpiga vid garnisonssjukhuset i Stockholm, för vilken i 1918
års stat uppförts allenast ett arvode av 720 kronor utan några naturaförmåner,
hava de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga detta förslag,
då nämnda arvode å 720 kronor, som för tre andra tvättpigor vid samma
sjukhus motsvaras av kontant arvode av 350 kronor jämte naturaförmåner
innefattande bland annat kost, synes vara så avvägt, att alla
ifrågavarande befattningshavare skulle vara likställda i löneförmåner.
Genom tillerkännande av löneförbättring åt eu av dem skulle nämnda
likställighet komma att rubbas.

Beträffande eventuell löneförbättring under år 1919 (och tiden därefter)
för ifrågavarande personal vid arméns sjukhus har spörsmålet därom kommit
i ett i viss mån förändrat läge till följd därav, att Kungl. Maj:t till 1918 års
riksdag avlåtit ett omfattande förslag till omorganisation av garnisonssjukhuset
i Stockholm och samtidigt föreslagit vissa avlöningsförbättringar för
personalen vid de övriga två sjukhusen. Förut är redan omnämnt, att
sjukhusväbeln i Boden skulle få sitt arvode höjt från 1,000 kronor till
1,500 kronor, och någon arvodesförbättring därutöver för år 1919 synes
icke böra för honom ifrågakomma. Då vidare de sakkunniga funnit sig
icke böra föreslå någon löneförbättring för sjukhusväbeln å Karlsborg för
år 1918, lärer någon sådan ej heller böra för år 1919 beredas denne befattningshavare.
Tillfällig löneförbättring för sistnämnda år synes vidare
ej bliva av nöden beträffande följande personal: 1) de underläkare vid
garnisonssjukhuset i Stockholm, som från och med år 1919 skulle
ersätta nuvarande underläkare och amanuens, till vilka enligt särskilt
medgivande av riksdagen arvoden för år 1918 utgå med respektive 3,000
kronor och 2,000 kronor; samtliga underläkare enligt den föreslagna nya
staten skulle nämligen utöver arvoden av 3,000 kronor eller 2,800 kronor
åtnjuta bland annat förmånen av fri kost, vilken förmån icke tillkommer
de nuvarande befattningshavarna annat än för de dagar de äro jourhavande
läkare på sjukhuset, 2) maskinisterna vid garnisonssjukhusen
i Stockholm och i Boden, vilkas arvoden föreslagits att höjas från
1,200 kronor till 1,500 kronor, 3) maskinistbiträdet i Stockholm, vars
arvode enligt förslaget skulle höjas från 660 till 1,200 kronor, 4) eldarbiträdet
i Boden, som enligt förslaget skulle erhålla fri kost utöver det

358

nu utgående arvodet, samt 5) den ena av gårdsdrängarna i Stockholm (i
statförslaget benämnd gårdsvaktmästare, tillika trädgårdsmästare), vars
arvode föreslagits skola höjas från 1,000 kronor till 1,500 kronor,
dock med indragning av nuvarande förmån av fri bostad med bränsle
och lyse.

Slutligen hava de sakkunniga icke behövt för år 1919 upptaga
någon arvodesförbättring för portvakt vid garnisonssjukhuset i Stockholm,
vilken tjänst är avsedd att indragas, liksom icke heller för de s. k.
tvättbiträdena vid samma sjukhus, vilka skulle ersätta de nuvarande tvättpigorna,
enär de förstnämnda föreslagits till erhållande av särskild
ersättning för kost. Ej heller torde tillfällig löneförbättring böra för år
1919 beredas innehavaren av den föreslagna nya befattningen såsom
sjukhusväbel i Stockholm eller två med honom enligt förslaget väsentligen
likställda befattningshavare vid samma sjukhus, den ene förrådsförvaltare
och den andre köksföreståndare.

Enligt förslag till 1918 års riksdag skulle vidare fodermarsken vid
ridskolan från och med år 1919 erhålla beklädnadshjälp med 60 kronor
att utgå utöver nuvarande förmåner, utgörande arvode 1,100 kronor
jämte två arvodestillägg å tillhopa 300 kronor samt vissa naturaförmåner.
Detta förslag hava de sakkunniga icke ansett innefatta tillräcklig anledning
att utesluta fodermarsken från tillfällig löneförbättring för år 1919.
Beloppet torde dock — i olikhet med vad arméförvaltningen i detta avseende
föreslog år 1917 — böra för såväl år 1918 som år 1919, i enlighet
med eljest av de sakkunniga tillämpade grunder, beräknas allenast
på det fastställda begynnelsearvodet av 1,100 kronor.

Såsom förut (sid. 120) omnämnts, avsåg det förslag till provisorisk
lönereglering, som av arméförvaltningen framlades i dess skrivelse den
1 mars 1917, beträffande arvodestagare blott dem, vilkas befattningar toge
innehavarnas hela arbetstid i anspråk och för vilka avlöning vore av Kungl.
Maj:t och riksdagen bestämd samt utgjordes av allenast arvode eller av
arvode jämte andra naturaförmåner än kost. I enlighet med nämnda
begränsning upptogos i förslaget icke de för förvaltningen av de permanenta
verken i Boden anställda s. k. fortväblarna. Denna personal,
vilken icke finnes uppförd å någon av Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt beslutad stat, åtnjuter emellertid från och med år 1911, utom
fria bostäder, arvoden å 1,200 kronor för år från anslaget till arméns
byggnader, mötesfält och kommendantskapsutgifter m. m., för vilket
anslag stat årligen fastställes av Kungl. Maj:t, sedan anslagets belopp
blivit av riksdagen prövat. I samband med avlåtande till riksdagen av
förslag om höjning av nämnda anslag för beredande av medel för olika

359

ändamål, som sammanhängde med frågan om lortförvaltningens organisation,
upptog Kungl. Maj:t i de beräkningar, som förelädes 1910 års
riksdag, arvoden å nämnda belopp, 1,200 kronor, för 6 fortväblar
med tillhopa 7,200 kronor. I skrivelsen angående regleringen av
utgifterna under fjärde huvudtiteln för år 1911, punkt 17, anförde
riksdagen i förevarande hänseende, att riksdagen visserligen funnit, att
fortväblar borde vid fästena anställas, men dock trott att, på grund av
fortenas belägenhet och om bostäderna för fortväblarna förlädes på lämpligt
sätt, fortväblarnas antal torde kunna inskränkas från sex till lyra, i
följd varav, och då varje fortväbels arvode beräknats till 1,200 kronor,
en nedsättning kunde ske i det av Kungl. Maj:t äskade anslaget med
2,400 kronor.

Ehuru fortväblarnas arvoden icke upptagits i någon av riksdagen
godkänd stat, hava de sakkunniga likväl funnit, att riksdagen genom
nämnda uttalande måste anses hava prövat arvodenas belopp. 1 enlighet
härmed hava de sakkunniga funnit det vara följdriktigast att i sitt
förslag till tillfällig löneförbättring medtaga jämväl ifrågavarande befattningshavare.

Beträffande därefter arvodestagare vid marinen ansluta sig de sakkunniga
till marinförvaltningens i proposition (nr 158) till 1917 års
riksdag upptagna förslag, att tillfällig löneförbättring må tillerkännas
marinstabens bibliotekarie, sjömilföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden
samt musikdirektörerna (musikledarna) vid flottans stationer.

Vad till sist angår storleken av den tillfälliga löneförbättring, som
enligt vad nu anförts torde böra beredas arvodestagare vid armén och
marinen, hava de sakkunniga ansett, att för flertalet av dessa befattningshavare
löneförbättringen bör i enlighet med de förslag, som förelädes
1917 års riksdag, beräknas efter 20 procent av de enligt Kungl.
Maj:ts och riksdagens beslut i stat uppförda arvodesbeloppen, dock med
bortseende i förekommande fall från ålderstillägg och med avrundning
nedåt i likhet med vad för annan personal ifrågasatts. Beträffande arméns
rullföringspersonal på fastlandet ävensom sjörullföringspersonalen synes
emellertid en något högre löneförbättring vara nödvändig.

I detta hänseende vilja de sakkunniga erinra, att den nu utgående
avlöningen till nämnda personal synes hava bestämts under förutsättning,
att arbetet inom rullföringsexpeditionen skulle lämna tid övrig för annan
sysselsättning. Särskilt efter år 1914 har emellertid detta arbete till

360

följd av den nya värnpliktslagens bestämmelser och därav föranledda
ändringar i de värnpliktigas rullföring m. m. ökats i sådan omfattning,
att möjlighet för rullföringspersonalen att förvärva inkomster genom
arbete på annat håll torde få anses utesluten. Med hänsyn härtill hava
de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de nu utgående dagarvodena
(se sid. 34—35 och 79) måtte höjas med 2 kronor 50 öre för dag
eller 912 kronor 50 öre för år för rullförings- och sjörullföringsbefälhavare
på fastlandet samt officer vid Stockholms stads rullföringsområde
och med 2 kronor för dag eller 730 kronor för år till rullföringsbiträden
på fastlandet samt sjörullföringsbiträden.

Vid behandlingen av denna fråga hava de sakkunniga fäst sin uppmärksamhet
vid att, medan enligt nu gällande bestämmelser biträde
vid Stockholms stads rullföringsområde uppbär 3 kronor 50 öre för dag,
utgår motsvarande ersättning till personal vid övriga rullföringsområden
å fastlandet, således även vid Stockholms lantrullföringsområde, med 3
kronor för dag. Då nu även Stockholms lantrullföringsområde har och
bör hava sin expedition förlagd till Stockholm, kan det ifrågasättas,
huruvida icke dess personal bör åtnjuta enahanda ersättning som personalen
vid stadsrullföringsområdet. I samband med ett mera definitivt
ordnande av rullföringspersonalens avlöningsförhållanden torde detta
spörsmål böra tagas i övervägande.

Då ersättningen till rullföringspersonalen utgår med visst belopp
för dag, torde någon avrundning här icke böra ifrågakomma.

Beträffande rullföringspersonalen på Gottland hava de sakkunniga
icke ansett sig böra framlägga något förslag till tillfällig löneförbättring,
då denna personals avlöning är till storleken bestämd av Kungl. Maj:t
och sålunda torde kunna lättare jämkas efter förefallande behov.

I detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra framhålla, att
tillfällig löneförbättring icke torde böra till arvodestagare, som nu avses,
utgå i sadana fall, då till uppehållande av dylik befattning mot åtnjutande
av därvid förenat arvode undantagsvis förordnas officer eller underofficer
på aktiv stat.

Den tillfälliga löneförbättring, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle för år 1918 respektive år 1919 komma arvodestagare till del,
framgår av efterföljande tablå:

361

Befattning.	Arvode.		Tillfällig löneförbätt-ring enligt de sak-kunnigas förslag.	Anmärkningar.
	År 1918.	Ir 1919.	År 1918.	År 1919.
Rullföringspersonal: Befälhavare för Stockholms stads			1
rullföringsomr&de..................	2,190	—	2,190	—	912	50	912	50
Övriga rullföringsbefälhavare å
fastlandet ...........................	1,825	—	1,825	—	912	50	912	50
Officer vid Stockholms stads rall-
föringsområde.......................	1,825	—	1,825	—	912	50	912	50
Biträde vid Stockholms stads rall-
föringsområde.......................	1,277	50	1,277	50	730	—	730	—
Biträde vid övriga rullföringsom-
råden å fastlandet ...............	1,095	—	1,095	—	730	—	730	—
Sjörullföringsbefälhavare i Stock-
holm .................................	2,190	—	2,190	—	912	50	912	50
Sjörullföringshefälhavare i lands-
orten .................................	1,825	—	1,825	—	912	50	912	50
Sjörullföringsbiträde i Stockholm	1,277	50	1,277	50	730	—	730	—
» i landsorten	1,095	—	1,095	—	730		730
Övrig personal vid armén:
Bibliotekarie vid generalstaben ...	1,500	—	1,500	—	300	—	300	—
Aktuarie vid generalstaben.........	1,500	—	1,500	—	300	—	300	—
Kommendant i Stockholm..........	3,000	—	3,000	—	600	—	600	—
Vaktmästare vid kommendantska-
pet i Stockholm ...................	900	—	900	—	175	—	175	—
Kommendant å Karlsborg .........	3,000		3,000	—	600	—	600	—
Maskinist vid krigshögskolan......	1,200	—	1,200		225		225	—
» » artilleri- och ingen-
jörhögskolan ........................	1,200		1,200		225		225		(Dessutom vissa natura-förmåner och arvo-destillägg å 300 kro-
Fodermarsk vid ridskolan..........	1,100		1,100		200		200		nor samt år 1919 beklädnadsersättning med 60 kronor.

362

Underofficerskorpraler

(manskap i
1■ lönegraden)-

					Tillfällig löneförbätt-
Befattning.	Arvode.		ring enligt de sak-
				kunnigas förslag.	Anmärkningar.
	År 1918.	År 1919.	1 År 1918.	År 1919.
Fortväbel....................... Gamisonssjukhuset i Stockholm:	1,200	—	1,200		225		225		Dessutom fri bostad.
Underläkare .................. Underläkare ........................	3,000 3,000	I	3,000 2,800	—	600 600	—	—	—	j Dessutom vissa natura-> förmåner, varibland \| år 1919 kost.
Amanuens ...........................	2,000	—	—	—	400	—	—	—
Apotekare..........................	3,500		3,500	—	700	—	700	—
Maskinist .............. ......	1,200		1,500	—	225	—	—	—	(Dessutom fri bostad med \ bränsle och lyse.
Maskinistbiträde ...................	660	—	1,200	—	125	—	—	—
Gårdsdräng........................... Gårdsvaktmästare, tillika snic-	1,000	—	—	—	200	—	—		1 Dessutom fri bostad med \| bränsle och lyse.
kåre.................................	—	—	1,000	—	—	—	200	—
Gårdsdräng...........	1,000	_	_		200				(Dessutom fri bostad med
Gårdsvaktmästare, tillika träd-							\ bränsle och lyse.
gårdsmästare.....................	—	—	1,500	—	—			—
Portvakt.......................	400				75				/Dessutom fri bostad med
							\ bränsle och lyse.
Garnisonssjukhuset i Boden:
								[År 1918 fri bostad, år
Sjukhusväbel.....................	1,000		1,500		200	_		—	1919 fri bostad med l bränsle och lyse.
Maskinist..............	1.200		1,500		225				(Dessutom fri bostad,
						\ bränsle och lyse.
Eldarebiträde...................	O ce to	—	630	—	125	—	—	—	År 1919 dessutom kost.
övrig personal vid marinen: Bibliotekarie vid marinstaben......j	I 1,800	_	1,800		350		350
Musikledare vid flottans stationer !	2,000 !	-1	2,000	—	400	—;	400	_

O #

A sid. 291-—294 hava de sakkunniga yttrat sig om de åtgärder, som
i sammanhang med en definitiv lönereglering skulle kunna vidtagas till
förbättrande av avlönings- och befordringsförhållandena för marinens
personal i 1. lönegraden för manskap (underofficerskorpralerna). Med
erinran att fråga uppkommit, huruvida icke visst antal av de nuvarande
beställningarna för sådant manskap borde ersättas med underofficersbeställningar,
hava de sakkunniga uttalat sig för att de av

363

ifrågavarande beställningshavare, vilka fortfarande skulle avlönas såsom
manskap, borde, med bibehållande av vissa förmåner in natura, i övrigt
få uppbära kontant avlöning att utgå såsom lön, dagavlöning och ålderstillägg.
Avlöningen i sin helhet borde därvid så avpassas, att det kontanta
beloppet, med tillägg av naturaförmånernas värde, komme att vid
personalens befordran till underofficersbeställning medgiva, att en var
befordrad vunne skälig avlöningsförbättring vid åtnjutande av den med
beställning av sistnämnda slag förenade lön och dagavlöning jämte det
eller de ålderstillägg, som borde tillkomma honom enligt grunderna för
det nya lönesystemet.

I enlighet med nämnda uttalanden hava de sakkunniga ansett, att
marinens manskap i 1. lönegraden bör för tiden intill dess en definitiv
lönereglering kommer till stånd erhålla tillfällig löneförbättring av den
storlek, att den sammanlagda avlöningen kommer att stå i lämpligt förhållande
till de belopp, som upptagits i den föreslagna löneskalan för
underofficerare av 2. graden (sergeanter).

Då det gällt att fastslå beloppet av denna tillfälliga löneförbättring,
hava de sakkunniga utgått därifrån, att avlöningen för det manskap i
1. lönegraden, som innehar en kortare tjänstetid än 108 månader och
sålunda icke är berättigat till något av de enligt gällande stater för
flottans sjömanskår och för kustartilleriet utgående, till respektive 5 och
10 kronor för månad bestämda lönetilläggen, skulle kunna för^ ort utom
Stockholm och Göteborg beräknas till 1,430 kronor 25 öre för år (jfr sid.

Q0_61). Vid denna beräkning har värdet av beklädnadsförmån antagits

utgöra 108 kronor och värdet av naturaportion 255 kronor 50 öre, och
har sålunda hänsyn icke tagits därtill, att de verkliga värdena å berörda
naturaförmåner under nuvarande prisläge äro väsentligt högre.

Till det sålunda beräknade beloppet, 1,430 kronor 25 öre, hava de
sakkunniga ansett böra såsom tillfällig löneförbättring läggas ett grundbelopp
av 125 kronor, varigenom den beräknade avlöningen för de yngsta,
till lönetillägg nu icke berättigade beställningshavarna skulle bliva 1,555
kronor 25 öre. För den tid, beställning såsom manskap i 1. lönegraden
innehaves, bör löneförbättringen ökas efter samma tidsintervaller och
med samma belopp, som upptagits i den för underofficerarna föreslagna
löneskalan, alltså efter treårsperioder och varje gång med 200 kronor.
Från början av kalenderåret näst efter det, då vederbörande beställnmgshavare
fullgjort respektive tre, sex och nio års tjänst såsom underofficerskorpral
med lön i 1. lönegraden för manskap, skulle sålunda löneförbättringen
utgöra respektive 325, 525 och 725 kronor. Härigenom
skulle den sammanlagda avlöningen för manskap i 1. lönegraden, fort -

364

farande med beräkning av naturaförmånernas värde efter ovan angiven
grund, komma att efter de särskilda treårsperiodernas ingång uppbringas
till följande beräknade värden, nämligen respektive 1,755 kronor 25 öre
1,955 kronor 25 öre och 2,155 kronor 25 öre.

_ Till innehavare av manskapsbeställning i 1. lönegraden, vilken icke
blivit berättigad till lönetillägg enligt nuvarande bestämmelser, bör lönetörbättiingen
oavkortat utgå med angivna belopp. För sådan beställningshavare
däremot, som efter en tjänstetid av respektive 108 och 144
månader erhållit sådant lönetillägg, bör i överensstämmelse med vad de
sakkunniga föreslagit rörande avlöningsformernas förenkling vid en definitiv
lönereglering — vilket förslag (se sid. 232) bland annat avser, att
förmånen av lönetillägg för ifrågavarande personal skulle innefattas i
den vid löneregleringen ökade lönen och dagavlöningen — redan vid
beviljandet av den tillfälliga löneförbättringen iakttagas, att lönetillägget
avdrages från den enligt nyssberörda principer beräknade tillfälliga
löneförbättringen.

. Enligt. de sakkunnigas förslag skulle underofficer av 2. graden vid
marinen, ej maskinist, komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring
av lägst 75. kronor, och för den, som äger tillgodoräkna sig mer än tre
års tjänst i underofficersbeställning med inräknande av viss tjänstetid
såsom underofficerskorpral med lön såsom manskap av 1. lönegraden,
skulle löneförbättringens belopp efter treårsintervaller växa till respektive
275, 4/5, 675 och 875 kronor. En schematisk jämförelse av avlöningen
för marinens underofficerare av 2. graden, ej maskinister, och underofficerskorpraler
(manskap i 1. lönegraden), sådan denna avlöning skulle te sig
med inräknande av de ifrågasatta löneförbättringarna, utvisar följande tal:

	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
Underofficer av 2. graden: nuvarande avlöning..............			2,153	80	2,153	80	2,153	80	2,153	80	2,153	80
löneförbättring ......	—	—	75	—	275	—	475	—	675	—	875	_
Summa	—	—	2,228	80	2,428	80	2,628	80	2,828	80	3,028	80
Underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden): beräknad nuvarande avlöning	1,430	25	1,430	25	1,430	25	1,430	25
löneförbättring.....................	125	—	325	—	525	—	725	—	_	_	_	_
Summa	1,555	25	1,755 \| 25	1,955	25	2,155	25	_	—	—	—

305

Härav framgår, att iiven vid tillämpning av de sakkunnigas förslag
därom, att underofficer må för erhållande av högre belopp såsom tillfällig
löneförbättring tillgodoräkna sig viss del av sin tjänstetid såsom
underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap, dylik underofficerskorpral
i varje fall kan, vid befordran till underofficer av 2. graden,
vare'' sig sådan befordran kommer förr eller senare, påräkna ökning i löneförmåner.
Denna ökning skulle, därest tjänstetiden såsom underofficerskorpral
med lön i 1. lönegraden för manskap överskjuter tre men understiger
tolv år, enligt de angivna siffrorna utgöra 473 kronor 55 öre,
men blir naturligtvis mindre i den mån de verkliga värdena av beklädnadsförmån
och naturaportion för underofficerskorpralerna överstiga de
värden av respektive 108 kronor och 255 kronor 50 öre, som ligga
till grund för de sakkunnigas beräkningar.

Såsom ovan (sid. 294—295) är omförmält, hava vissa flottans sjömanskår
tillhörande kockar och hovmästare, korpraler, enligt nuvarande
bestämmelser tillerkänts löneförmåner motsvarande dem, som tillkomma
antingen underofficer av 2. graden eller manskap i 1. lönegraden; och
hava de sakkunniga uttalat, att, därest en dylik anordning funnes böra
bliva bestående efter införandet av ett nytt lönesystem för underofficerare
och eventuellt underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden), en närmare
undersökning erfordrades för att avgöra, huru dessa löntagare skulle
kunna inpassas i det nya lönesystemet.

De sakkunniga anse skäl tala för att även ifrågavarande personal
kommer i åtnjutande av någon tillfällig löneförbättring. Med avseende
å den undantagsställning, som dessa beställningshavare nu intaga i fråga
om dem tillkommande avlöning, synes emellertid den tillfälliga löneförbättringen
lämpligen kunna begränsas till de belopp, som lägst skulle
tillfalla underofficerare av 2. graden och underofficerskorpraler (manskap
i 1. lönegraden), och sålunda böra utgå med 75 kronor till kock eller
hovmästare, korpral, som uppbär avlöning i likhet med underofficer av
2. graden, och med 125 kronor till kock eller hovmästare, korpral, som
uppbär avlöning i likhet med underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden),
dock med avdrag i det senare fallet av tilläventyrs intjänat
lönetillägg.

Det huvudsakliga av de förslag, som de sakkunniga här förut framställt,
kommer att nedan sammanfattas i särskilda »grunder för tillfällig
löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén»
och »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för

Kockar och
hovmästaret
korpraler.

Specialföreskrifter
för
vissa fall.

366

viss personal vid marinen». Motiveringen till de sålunda föreslagna
grunderna, vilka avfattats under förutsättning av bifall till Kungl.
Maj ris i årets statsverksproposition framlagda förslag i vissa härmed
sammanhängande frågor, återfinnes i det väsentliga i den föregående framställningen;
till förklaring av några bland de bestämmelser, som innehållas
i dessa grunder, torde emellertid här böra vtterligare anföras
följande.

överflyttning Beträffande officerare eller underofficerare, vilka överflyttats från
till''1marinen frmén till marinen eller omvänt eller från ett till annat truppförband
m. m. inom armén eller från flottan till kustartilleriet (Karlskrona artillerikår)
eller omvänt, har det synts de sakkunniga självfallet, att dessa officerare
och underofficerare skola, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen
ägt rum, äga såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring
i den beställning, till vilken löntagaren överflyttats eller vilken han nu
innehar, tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen.

Kaptener vid Enligt beslut i sammanhang med 1914 års härordning skulle arméns
aTennturkåren intendenturkår omorganiseras från civilmilitär till rent militär kår. De
förutvarande beställningarna såsom underintendent, intendent av 2.
klassen och intendent av 1. klassen förändrades därvid till beställningar
för respektive löjtnant av 1. klassen, kapten av 2. klassen och kapten
av 1. klassen. I anledning härav torde föreskrift böra meddelas, att
tjänstetid i beställning såsom underintendent eller intendent av 2. eller
1. klassen må av nuvarande kaptener vid intendenturkåren i viss ordning
tillgodoräknas för erhållande av löneförbättring. Beträffande löjtnanter
vid nämnda kår är en motsvarande föreskrift icke av behovet påkallad.

Tjänstledighet Efter vad förut är nämnt, bör vid tj änstårsberäkningen icke få inmdeadnde&avra''
räkna8 tid, varunder vederbörande beställningshavare, efter erhållet avsked,
samtliga aviö- med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår)
mngsformåner. eper vid flottans (kustartilleriets) stam, intill dess beställning på stat ånyo
vunnits. Enahanda bestämmelse bör gälla även beträffande tid, varunder
beställningshavaren åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga
avlö nings f orm åner.

Förnyad I vad män föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring

efteferh&nft tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked i annan
avsked, ordning, än nyss är sagt, och därefter vunnit förnyad anställning med
lön på stat, torde böra bliva beroende på Kungl. Majris prövning i varje
särskilt fall.

3(57

Beträffande officer, som från underofficersbeställning vunnit officers- underofficer,
befordran, torde av skid, som anförts i det föregående (sid. 288 -289), be,°frg^“.tlU
böra föreskrivas, att tillfällig löneförbättring skall till sådan officer utgå beställning.
med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning i var je fall kommer
att motsvara den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit honom
å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen.

En dylik bestämmelse torde emellertid icke vara erforderlig beträffande
de synnerligen fåtaliga fall, då dylik befordran förekommit under tiden,
innan den tillfälliga löneförbättringen skulle träda i kraft.

Då löntagare vid någon av de militära kårerna förordnas att uppehålla
ämbete eller tjänst inom annan gren av statsförvaltningen och med
anledning därav frånträda- sina löneförmåner å den egna beställningen,
eller då sådan löntagare erhåller längre tids ledighet med skyldighet att
frånträda samtliga löneförmåner, har den sålunda uppkomna tillfälliga
vakansen plägat fyllas genom uppflyttning till den lediga graden av annan
från närmast lägre grad och så vidare i succession inom vederbörlig kår.
1 samband därmed har Kungl. Maj:t plägat förordna, antingen att den
lediga avlöningen skall uppbäras i stället för egna löneförmåner grad
efter grad, som kan beröras av dylik uppflyttning, eller ock att av de
medel, som i följd av löneförmånernas frånträdande blivit tillgängliga,
skall till den äldste inom var och en av ifrågakommande grader, vilken
icke är i åtnjutande av lön i sådan grad (eller löneklass), utgå skillnadsavlöning
till sådant belopp, att den uppflyttade kommer i åtnjutande
av enahanda avlöning, som om han innehade lön på stat för vederbörlig
grad. Då den militära personalens avlöning icke är förbunden med den
befattning en var bekläder, kan sålunda här icke sägas vara fråga om
ett vikariat i samma bemärkelse som inom den civila statsförvaltningen,
utan en dylik uppflyttning är mera jämförlig med en verklig befordran
till lön på stat, givetvis med den skillnaden, att någon förändring i den
till de högre löneförmånerna berättigade löntagarens pensionsförhållanden
icke inträder. Under dessa förhållanden bör enligt de sakkunnigas mening
till den, som i nu nämnd ordning blir berättigad till avlöning i
högre grad (eller löneklass), tillfällig löneförbättring utgå enligt i huvudsak
enahanda regler, som skolat gälla, därest han varit utnämnd till beställningen
på stat.

Det torde här böra anmärkas, att vid annan tjänstledighet, än nu
nämnts, ett liknande förhållande icke kan inträda, då nämligen dels den
militära organisationen medgiver, att personalen kan utan ändring i
avlöningsförmåner placeras i än den ena än den andra befattningen,

Förordnande
i succeasion.

368

Tillfällig
löneförbättring
likställd
med lön m. m.

dels ock vid tjänstledighet avlöningen icke till någon del frånträdes i
andra fall, än då tjänstledigheten är av längre varaktighet, i vilka fall
dock endast dagavlöningen kan ifrågakomma att indragas.

I. regel bör emellertid vid sådana förordnanden, som nu nämnts,
den tillfälliga löneförbättringen, då dess storlek är beroende av antalet
tjänstar, utgå med allenast det lägsta belopp, som å den högre beställningen
kan ifrågakomma. Officer, som förordnas å kaptensbeställning
i 2. klassen, bör sålunda, utöver den med dylik beställning förenade
avlöningen å stat, uppbära tillfällig löneförbättring med allenast
550 kronor. På grund därav, att de allmänna löneskalorna enligt de
sakkunnigas förslag delvis ingripa i varandra, särskilt vad underofficerare
angår, skulle det emellertid med en dylik anordning kunna inträffa,
att den till högre beställning förordnade finge vidkännas minskning i sina
löneinkomster. Till undvikande härav torde böra givas ett allmänt stadgande
därom, att i fall, varom nu är fråga, löneförbättringen städse
skall utgå med det för den högre beställningen fastställda lägsta belopp,
som erfordras för. att den sammanlagda avlöningen under förordnandet
skall motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkommer den
förordnade å hans egen beställning.

Enligt de provisoriska löneregleringar, som under de senare åren varit
gällande för befattningshavare i statsdepartementen och vissa centrala
ämbetsverk, har såsom regel varit stadgat, att av de provisoriska
avlöningstilläggen viss del skulle anses såsom lön, viss del såsom
tjänstgöringspenningar och viss del såsom ortstillägg. Sålunda skulle
exempelvis av det belopp, 1,200 kronor, varmed provisoriskt avlöningstillägg
i allmänhet utgått till kanslisekreterare, 700 kronor anses såsom
lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 400 kronor såsom
ortstillägg.

Beträffande de tillfälliga löneförbättringar, som under senare tider
medgivits åtskilliga i statens tjänst anställda civila befattningshavare, har
däremot i regel föreskrivits, att löneförbättringen skall utgå till befattningshavare
i samma ordning som lönen vid tjänsten eller, där avlöningen
vid tjänsten utgår i form av arvode, i samma ordning som detta. Så
har skett .exempelvis beträffande den tillfälliga löneförbättring, som för
år 1918 tillerkänts lärarpersonal vid de allmänna läroverken och vissa
andra statens undervisningsanstalter (svensk författningssamling år 1917
nr 811). Det må även erinras, att det krigstidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, som utgått under år 1917, ansetts böra tillhöra
lönen och odelat tillkomma befattnings innehavare, även om han under

309

tjänstledighet avstått lönen helt eller delvis. Detsamma har föreslagits
beträffande krigstidstillägg åt dylika befattningshavare under innevarande
år.

Vad angår den tillfälliga löneförbättring, som nu föreslås för personal
vid armén och marinen, hava de sakkunniga ansett densamma så
mycket hellre böra hänföras till lönen, som enligt de ifrågasatta nya
löneskalorna dagavlöningen skulle i vissa fall utgå med samma eller
lägre belopp, än vad nu är förhållandet. Därjämte torde böra framhållas,
att med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och sättet för avlöningens
utbetalande vid armén och marinen en motsatt anordning utan tvivel
skulle särskilt ur räkenskaps- och redovisningssynpunkt beiinnas mindre
tillfredsställande.

De sakkunniga förorda således, att den tillfälliga löneförbättring,
varom nu är fråga, må anses tillhöra lönen och till vederbörande utgå i
samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av
arvode eller stipendium, bör givetvis den tillfälliga löneförbättringen
anses tillhöra arvodet eller stipendiet och utgå i samma ordning, som
för sådan avlöning är stadgad.

I reglementet för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglementet)
den 24 november 1916, vilket reglemente enligt nådiga
kungörelsen den 16 november 1917 äger fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1918, är uti § 5 mom. 1 stadgat, att till personal, som åtnjuter
krigslön, icke skola utgå densamma å stat eller eljest tillförsäkrade
fredsavlöningsförmåner. Då beloppet av krigslönen, i den mån den skall
utgå efter den lägre krigslönetariffen, i regel icke är större än den för
vederbörliga löneklasser i stat fastställda fredsavlöningen (lön, dagavlöning,
inkvarterings- och serviebidrag samt ersättning för bränsle och
lyse) vederbörligen omräknad efter terminsbelopp, samt krigslön efter
den högre krigslönetariffen också beräknats efter nämnda fredsavlöning,
med tillägg av det s. k. lägre traktamentet för tjänstgöring utom förläggningsorten,
torde det få anses rättvist, att den tillfälliga löneförbättring,
varom nu är fråga, får tillgodokomma även den personal,
som vid tillträdande av krigslön har att avstå angivna, i den ordinarie
fredsavlöningen ingående förmåner. Däremot torde, på sätt av arméförvaltningen
framhölls''i dess skrivelse den 1 mars 1917 (se sid. 119),
skäl icke föreligga för ett medgivande, att arvodestagare, för vilka tillfällig
löneförbättring skulle ifrågakomma, må bibehållas vid sådan förmån,
i den mån de på grund av anställning vid mobiliserat truppförband äro
eller komma i åtnjutande av krigslön. För befattningshavare av nu

Personal, som
åtnjuter
krigslön.

370

Inkallad
reservpersonal
m. m.

Grunder för
tillfällig löneförbättring

beträffande
armén.

avsett slag, vilka huvudsakligen utgöras av officerare eller underofficerare
med pension och fyllnadspension, torde nämligen krigslönen i regel överstiga
sammanlagda beloppet av pensionen, arvodet och den tillfälliga
förbättringen av detsamma.

Vad de sakkunniga å sid. 224 anfört såsom skäl för att icke till
erhållande av tillfällig löneförbättring upptaga arméns eller marinens
reservstater eller reserver, har synts de sakkunniga böra gälla även sådan
stampersonal, som erhållit avsked med tillstånd att såsom lönlös kvarstå
vid flottans eller kustartilleriets stam ävensom personal, som vid mobilisering
konstitueras till militär tjänstegrad eller civilmilitär befattning.
Vid tjänstgöring erhålla nämligen nyssnämnda personalgrupper, den
förra alltid och den senare i vissa fall, enahanda avlöning och övriga
förmåner, som tillkomma personal på stat i motsvarande tjänstegrad
eller tjänsteklass — en bestämmelse, som också i allmänhet gäfler reservpersonal.
En uttrycklig föreskrift i sådant avseende torde lämpligen
böra meddelas.

De sakkunniga få nu framlägga följande förslag till

Grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss

personal vid armén.

§ 1.

1. Officerare och underofficerare på aktiv stat äga med de undantag
och enligt de särskilda bestämmelser, som nedan stadgas, uppbära
tillfällig löneförbättring för åren 1918 och 1919 för den beställning, i
vilken lön på stat åtnjutes, med följande belopp för helt år räknat:

överste ...................................................................	med	800 kronor
överstelöjtnant .....................................................	»	1,100	»
major......................................................................	»	750	»
kapten (ryttmästare) av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår: minst 3 och mindre än 6.......................		50	»
minst 6 och mindre än 9........................		550	»
minst 9 .........................................................		1,050	»

371

kapten (ryttmästare) av 2. klassen, som vid
början av det år, löneförbättringen avser,
uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ............................................... med

minst 3 och mindre än 0...................... »

minst 6 och mindre än 9 ........................ )>

minst 9 ......................................................... »

löjtnant av 1. klassen, som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått

följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6........................ »

minst 6 och mindre än 9........................ ''»

minst 9............................................................ »

löjtnant av 2. klassen, som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................ »

minst 3 och mindre än 6........................ »

minst 6 och mindre än 9........................ »

minst 9 ......................................................... »

underlöjtnant (fänrik), som vid början av

det år, löneförbättringen avser, uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................ »

minst 3 ......................................................... »

fanjunkare (styckjunkare), som vid början
av det år, löneförbättringen avser, uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................ »

minst 3 och mindre än 6........................ »

minst 6 och mindre än 9........................ »

minst 9 och mindre än 12 ..................... »

minst 12......................................................... »

sergeant av 1. klassen, som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................ »

minst 3 och mindre än 6........................ »

minst 6 och mindre än 9........................ »

minst 9 och mindre än 12 ..................... »

minst 12......................................................... »

550 kronor

1.050 »

1,550 »

2.050 »

400 »

800 »
1,200 »

450 »

850 »

1,250 »

1,650 »

100 »
400 »

300 »

500 »

700 »

900 »

1,100 »

300 »

500 »

700 »

900 »

1,100 »

372

sergeant av 2. klassen, som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3 .............			.......... med	425	kronor
minst 3 och mindre	än	6..............	.......... »	625	»
minst 6 och mindre	än	9..............	.......... )>	825	))
minst 9 och mindre	än	12 ...........	.......... »	1,025
minst 12 ...................			.......... »	1,225

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mom. 1 är beroende
på antalet tjänstår, skall, med iakttagande i övrigt av vad nedan
i denna § sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare
sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare;
samt

för löjtnant, kapten (ryttmästare), sergeant eller fanjunkare (styckjunkare):
den tid, varunder en var på grund av fullmakt eller konstitutorial
innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett huruvida
beställningen, vad angår löjtnant, kapten (ryttmästare) eller sergeant,
tillhört 1. eller 2. löneklassen.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda
personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad
enligt följande grunder:

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år
av den överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare), som under sin föregående tjänstetid uppnått
mer än 9 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst
3 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande
bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och
vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet
under mer än 6 år: högst 9 år av den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som under sin föregående tjänstetid uppnått
mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom sergeant:
hela den överskjutande tiden.

4. Kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben,
må, utöver vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig ytterligare 3 tjänstår
för erhållande av löneförbättring.

5. Officer eller underofficer, som överflyttats från marinen till
armén eller från ett truppförband till ett annat inom armén, må, därest

373

vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt ruin, såsom tjänstår
tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen, med
iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser rörande
sådan tjänstårsberäkning.

6. Vid beräkning av tjänstår enligt mom. 2 och 3 äger kapten
vid intendenturkåren tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom xxnderintendent,
intendent av 2. klassen och intendent av 1. klassen; skolande
därvid beställning såsom underintendent anses likställd med löjtnantsbeställuing
och beställning såsom intendent av 2. och 1. klassen likställd
med kaptensbeställning.

7. I andra fall än i mom. 6 sägs ankommer det på Kung]. Maj:ts
prövning, huruvida och i vilken omfattning civilmilitär beställningshavare,
som övergår till militär beställning, må såsom tjänstår för erhållande av
löneförbättring tillgodoräkna sig tjänstetid i den civilmilitära beställningen.

8. Vid beräkning enligt mom. 3 av tjänstår i beställning såsom
underbefäl av manskapet må sergeant endast tillgodoräkna sig sådan
tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans befordran till underofficersbeställningen,
men oberoende av huruvida tjänstgöringen fullgjorts
vid samma eller olika truppförband.

9. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked,
med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös ■ kvarstått i regemente (kår),
intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke inräknas vid tjänstårsberäkning
enligt dessa grunder; och gäller vad sålunda stadgats jämväl
beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit tjänstledighet
med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

10. I vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring
tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked
i annan ordning, än i mom. 9 sägs, och därefter vunnit förnyad anställning
med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall.

11. Officer eller underofficer, som från resefven övergått till beställning
på stat, må av den tid, varunder han tillhört reserven, såsom
tjänstår för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig så stor del,
som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.

12. Därest efter 19i8 års ingång innehavare av underofficersbeställning
befordras till officer med lön på stat, skall sådan officer, utan
hinder av vad i mom. 1 är stadgat, äga uppbära tillfällig löneförbättring
med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning såsom officer icke
kommer att understiga den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit
honom å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga
löneförbättringen.

374

§ 2. .

Följande militära beställningshavare på aktiv stat äga, med iakttagande
av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig
löneförbättring sålunda:

inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren
på Gottland med enahanda belopp som för överste,

chefen för krigsskolan och fälttygmästaren med enahanda belopp
som för överstelöjtnant,

chef för trängkår med enahanda belopp som för överstelöjtnant
eller major, allt efter den beställning på stat vederbörande kårchef
innehar,

styresman vid artilleriets fabriker med ett årligt belopp av 1,000
kronor,

tygmästare av 1. klassen vid artilleriet med samma belopp som för
major,

tygmästare av 2. klassen vid artilleriet med det belopp, som skolat
tillgodokomma honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente
(kår) och där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen,

tygunderofficer vid artilleriet med det belopp, som skolat tillgodokomma
honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår)
och där innehaft beställning såsom styckjunkare,

förvaltare vid intendenturkåren med ett årligt belopp av 1,100 kronor,
musikfanjunkare med ett årligt belopp av 975 kronor,
musiksergeant av 1. klassen med ett årligt belopp av 750 kronor, samt
musiksergeant av 2. klassen med ett årligt belopp av 525 kronor.

§ 3.

Nedannämnda befattningshavare, vilka enligt stat uppbära arvoden,
fördelade i lön och dagavlöning, äga åtnjuta tillfällig löneförbättring
sålunda:

chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet såsom för överstelöjtnant
och en var av cheferna för ridskolan och för remonteringsstyrelsen
såsom för major.

§ 4.

Följande civilmilitära beställningshavare på aktiv stat äga, med
iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig
löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

375

vid fältläkarkåren :

generalfältläkaren..................................................................... med

överfältläkaren och fältläkare med enahanda belopp
som för överstelöjtnant,

regementsläkare (chefläkare vid garnisonssjukhuset i
Stockholm) med enahanda belopp som för major,
dock att för år 1919 löneförbättring icke skall
utgå till den nämnda chefläkaren,
bataljonsläkare (sjukhusläkare resp. överläkare vid
garnisonssjukhuset i Stockholm) med avlöning

som kapten av 1. klassen .......................................... b

bataljonsläkare (sjukhusläkare resp. överläkare vid
garnisonssjukhuset i Stockholm) med avlöning

som kapten av 2. klassen .......................................... b

dock att för år 1919 löneförbättring icke skall
utgå till den överläkare vid garnisonssjukhuset i
Stockholm, som åtnjuter bataljonsläkares lön,

bataljonsläkare vid fältläkarkåren....................................... B

fältläkarstipendiat.............''....................................................... b

800 kronor

850 b

700 b

450 b
300 b

vid fältveterinärkåren:

överfältveterinären, år 1919, med enahanda belopp
som för överstelöjtnant,

fältveterinär, år 1918 och 1919, med enahanda be -

lopp som för major,

regementsveterinär, år 1918................................................ b

» b 1919............................................... b

bataljonsveterinär med avlöning som kapten av 2.

klassen, år 1919............................................................... »

bataljonsveterinär med avlöning som löjtnant av 1.

klassen, år 1918 och 1919.......................................... »

bataljonsveterinär med avlöning som löjtnant av 2.

klassen, år 1918 ............................................................ »

fältveterinärstipendi åt, år 1918 .......................................... »

700 »

850 »

700 b

600 b
300 »

övrig personal:

tyg- eller fabriksingenjör...................................................... » 1,000 b

departementsskrivare, tyg- eller fabriksförvaltare av

1. klassen, öververkmästare, fortifikationskassör... b 700 B

376

tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,

tyg verkmästare, verkmästare av 1. klassen ......... med

verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare,
tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare

vid trängen, fortmaskinist .......................................... »

radiotelegrafist, år 1918........................................................ »

förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
samt vid infanteriet, trängen eller fortifikationen.
.......................................................................... »

övertalig förrådsvaktmästare vid intendenturkåren ...... »

poliskommissarie eller överkonstapel vid polispersonalen
i Boden eller å Karlsborg .............................. »

konstapel eller extra konstapel vid polispersonalen i
Boden eller å Karlsborg ...................................... »

975 kronor

750 »

525 »

450 »

500 »

450 »

§ 5.

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves
av officer eller underofficer på aktiv stat, uppbära tillfällig löneförbättring
med följande belopp för helt år räknat:

befälhavare för rullföringsområde å fastlandet med

officer vid Stockholms stads rullföringsområde »

biträde vid rullföringsområde å fastlandet ...... »

bibliotekarie vid generalstaben ........................... »

aktuarie vid generalstaben .................................... »

kommendant i Stockholm....................................... »

vaktmästare vid kommendantskapet i Stockholm »

kommendant å Karlsborg....................................... »

maskinist vid krigshögskolan................................. »

» » artilleri- och ingenjörhögskolan »

fodermarsk vid ridskolan....................................... »

fortväbel........................................................................ »

underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm,
år 1918.................................................. )>

amanuens vid samma sjukhus, år 1918............ »

apotekare vid samma sjukhus, år 1918 och 1919 »

maskinist vid samma sjukhus, år 1918 ........... »

maskinistbiträde vid samma sjukhus, år 1918 »

912 kronor 50 öre,
912 » 50 »

730 »

300 »

600 »

175 »

600 »

225 »

200 >;

225 »

600 »

400 »

700 »

225 »

125 »

377

gårdsdräng vid samma sjukhus, år 1918
gårdsvaktmästare, tillika snickare, vid samma sjukhus,

år 1919 .................................................................................

portvakt vid samma sjukhus, år 1918
sjukhusväbel vid garnisonssjukhuset i Boden, år 1918
maskinist vid samma sjukhus, år 1918
eldarebiträde vid samma sjukhus, år 1918

nied 200 kronor

» 200 ))

» 75 y>

» 200 »

» 225 »

» 125 »

§ 6.

Till musikunderofficer utgår löneförbättring endast för kalendermånad,
under vilken han enligt regementschefs (kårchefs) bestämmande
haft eller har att fullgöra daglig tjänstgöring till väsentligen samma
omfattning som övriga underofficerare.

§ 7-

För beställningshavare, som åtnjuter bostadsförmån in natura men
uppbär kontant servisbidrag, skall löneförbättringen minskas med ett
belopp, motsvarande servisbidraget.

§ 8.

För beställningshavare, som icke åtnjuter bostadsförmån in natura
och vilken uppbär inkvarterings- och servisbidrag med det för överstelöjtnant
och major samt vederlikar i Stockholm och Göteborg stadgade
sammanlagda belopp, skall å löneförbättringen avdragas ett belopp av
100 kronor.

Den, som under loppet av det år, löneförbättringen avser, tillträtt
eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring är förenad, eller
övergått från en till annan sådan beställning, äger å dylik beställning
uppbära löneförbättring för den del av året, varunder han innehaft densamma;
skolande därvid iakttagas, att då befordran sker till beställning,
varå enligt §§ 1—2 löneförbättring kan atnjutas med olika belopp
allt efter antalet tjänstår, löneförbättringen i varje fall skall beräknas
efter det belopp för helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren,
därest han vid årets början innehaft beställningen i fråga.

378

§ io.

Löneförbättring enligt §§ 1, 2 och 4 tillkommer icke blott löntagare,
som på grund av fullmakt, transportresolution eller konstitutorial innehar
egen beställning med lön på stat, utan jämväl den, som i stället för avlöning
å egen beställning på grund av särskilt förordnande äger åtnjuta
samtliga med annan beställning förenade avlöningsförmåner; skolande i
senare fallet vid förordnande å beställning, varå enligt §§ 1—2
löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår,
iakttagas, att löneförbättringen i varje fall skall utgå med det för beställningen
fastställda lägsta belopp, som erfordras för att den sammanlagda
avlöningen under förordnandet skall motsvara minst den sammanlagda
avlöning, som tillkommit den förordnade a hans egen beställning, den
tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

§ 11.

Den tillfälliga löneförbättringen skall anses tillhöra lönen och utgå
i samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av
arvode eller stipendium, skall löneförbättringen anses tillhöra arvodet
eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning är
stadgad.

§ 12-

. Sådan i §§ 1—4 omförmäld personal, som på grund av tjänstgöring
vid . mobiliserat truppförband, stab, formation o. s. v. åtnjuter
krigslön enligt krigsavlöningsreglementet, må, utan hinder av vad i berörda
reglemente är stadgat rörande skyldighet att frånträda fredsavlöningsförmåner,
uppbära tillfällig löneförbättring enligt de i förevarande
grunder meddelade bestämmelser.

Grund er för
tillfällig löneförbättring

beträffande
marinen.

Grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919
för viss personal vid marinen.

§ I -

1. Flottans och kustartilleriets stam tillhörande officerare och
underofficerare ävensom underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden
för manskap äga med de undantag och enligt de särskilda bestämmelser,

379

som nedan stadgas, uppbära tillfällig löneförbättring för åien 1918 och.
1919 för den beställning, i vilken lön på stat åtnjutes, med följande
belopp för helt år räknat:

kommendör och överste ....................................

kommendörkapten av 1. graden och överstelöjtnant.
.....................................................■••••

kommendörkapten av 2. graden och major
kapten av 1. klassen, som vid början av det
år, löneförbättringen avser, uppnått följande
antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6

minst 6 och mindre än 9 ........................

minst 9............................................................

kapten av 2. klassen, som vid början av det
år, löneförbättringen avser, uppnått följande
antal tjänstår:

mindre än 3................................................

minst 3 och mindre än 6

minst 6 och mindre än 9........................

minst 9..........................................................

löjtnant, som vid början av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal
tj anstår:

. minst 3 och mindre än 6 .......................

minst 6 och mindre än 9 .......................

minst 9................................................_............

underlöjtnant (fänrik), som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått
följande antal tjänstår:

mindre än 3.................................................

minst 3..........................................................

flaggunderofficer (underofficer av 1. graden),
som vid börj an av det år, löneförbättringen
avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3.................................................

minst 3 och mindre än 6

minst 6 och mindre än 9 ........................

minst 9 och mindre än 12 ....................

minst 12......................................................

med

))

800 kronor

1,100 »

750 »

50 »

550 »

1,050 »

550 »

1.050 »

1,550 »

2.050 »

400 »

800 »

1,200 »

100 »

400 »

300 »

500 »

700 »

900 »

1,100 »

380

underofficer av 2. graden, som vid början av
det år, löneförbättringen avser, uppnått
följande antal tjanstår:

mindre än 3................................................

minst 3 och mindre än 6 ......................

minst 6 och mindre än 9 .......................

minst 9 och mindre än 12 .........•...........

minst 12.........................................................

underofficerskorpral, som vid början av det
år, löneförbättringen avser, uppnått följande
antal tjänstår:

mindre än 3.................................................

minst 3 och mindre än 6 ........................

minst 6 och mindre än 9 .......................

minst 9...........................................

med

75 kronor
275 »

475 »

675 »

875 »

125 »

325 »

525 »

725 »

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mom. 1 är beroende
på antalet tjänstår, skall, med iakttagande av vad nedan i denna
§ sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare
sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare;

för löjtnant, kapten eller underofficer: den tid, varunder en var på
grund av fullmakt innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett
huruvida beställningen, vad kaptener angår, tillhört 1. eller 2. löneklassen;
samt

för underofficerskorpral: den tid, varunder han innehaft lön i 1. lönegraden
för manskap.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda
personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad
enligt följande grunder:

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år
av den överskjutande tiden;

kapten, som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 9 på
ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst 3 år av den
överskjutande tiden;

undei''officer av 2. graden, som före befordran till underofficersbeställning
på stat uppnått mer än 3 tjänstår i beställning med lön i 1. lönegraden
för manskap: högst 9 år av den överskjutande tiden;

flaggunder officer'' (underofficer av 1. graden), som under sin föregående
tjänstetid uppnått mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår
såsom underofficer av 2. graden: hela den överskjutande tiden.

381

4. Officer eller underofficer, som överflyttats från armén till marinen
eller från flottan till kustartilleriet (Karlskrona artillerikår) eller
omvänt, må, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt
rum, såsom tjänstår tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra
beställningen, med iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser
rörande sådan tjänstårsberäkning.

5. Vid beräkning enligt mom. 3 av tjänstår i beställning med lön
i 1. lönegraden för manskap må underofficer av 2. giaden endast tillgodoräkna
sig sådan tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans
befordran till underofficersbeställningen, men oberoende av huruvida
tjänstgöringen fullgjorts vid flottan eller kustartilleriet.

6. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked,
med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i flottans eller
kustartilleriets stam, intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke
inräknas vid tjänstårsberäkning enligt dessa grunder; och gäller vad
sålunda stadgats jämväl beträffande tid, varunder officer eller underofficer
åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

7. i vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneför
bättring tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked
i annan ordning än i mom. 6 sägs, och därefter vunnit förnyad anställning
med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall.

8. Officer eller underofficer, som från reserven övergått till beställning
på stat, må av den tid, varunder han tillhört reserven, såsom tjänstår
för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig så stor del, som av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.

9. Därest efter 1918 års ingång innehavare av underofficersbeställning
befordras till officer med lön på stat, skall sådan officer, utan
hinder av vad i mom. 1 är stadgat, äga uppbära tillfällig löneförbättring
med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning såsom officer icke
kommer att understiga den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit
honom å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga
löneförbättringen.

10. Underofficer av stammen, som blivit förordnad att med månadslön
å varvsstat tjänstgöra å flottans varv, äger, sedan han åter tillträtt
avlöning å underofficerskårens stat, för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna
sig den tid, anställningen vid varvet varat.

11. Underofficer av 2. graden, som under tjänstetid såsom underofficerskorpral
vid kustartilleriet uppflyttats till beställning i 1. lönegraden
för manskap efter kortare anställningstid än 72 månader, må för erhål -

382

lande av löneförbättring tillgodoräkna sig allenast den tid utöver 6 år,
varunder lian innehaft lön i 1. lönegraden för manskap.

12. Underofficer av 2. graden vid kustartilleriet, som vid armén
eller Karlskrona artillerikår vunnit kompetens till underofficersbeställning
och i samband med kustartilleriets första uppsättande dit överflyttats, må
för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig den tid utöver 6 år,
varunder han efter sålunda vunnen kompetens varit anställd vid något
av arméns truppförband, vid Karlskrona artillerikår eller vid kustartilleriet.

§ 2.

Följande flottans stam tillhörande militära beställningshavare äga,
med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära
tillfällig löneförbättring sålunda:

den officer med kommendörs lön, som innehar chefsbefattning i
marinförvaltningen eller marinstaben, stationsbefälhavarbefattning eller
befattningen såsom inspektör av flottans övningar till sjöss och åtnjuter
för sådant fall utgående särskilt arvode, med ett årligt belopp av 650
kronor,

underofficer, som blivit förordnad att med månadslön å varvsstat
tjänstgöra å flottans varv, med enahanda belopp, som skolat tillkomma
honom, därest han fortfarande uppburit avlöning å underofficerskårens stat,
kock eller hovmästare, korpral, som tillerkänts avlöning lika med
underofficer av 2. graden, med ett årligt belopp av 75 kronor, samt
kock eller hovmästare, korpral, som tillerkänts lön i 1. lönegraden
för manskap, med ett årligt belopp av 125 kronor.

§ 3.

Marinöverintendenten, förste marinintendent, marinintendent av 1.
och 2. graden samt marinunderintendent äga uppbära tillfällig löneförbättring
efter enahanda grunder, som gälla för flottans officerare inom
motsvarande tjänstegrad; skolande därvid iakttagas,

att tjänstår såsom marinunderintendent räknas från första utnämningen,
vare sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller
senare,

att marinintendent av 1. graden, som — utan att hava enligt allmänna
eller för vissa e. o. kammarskrivare vid flottans civilstat meddelade
särskilda bestämmelser erhållit utbildning för anställning vid
marinintendenturkåren — vid kårens uppsättande med 1904 års början

383

överflyttats till densamma från flottans civilstat eller flottans pensionskassa
och vilken vid 1918 års ingång- åtnjöt lön i 1. gradens 1. löneklass,
må, därest han vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått
sammanlagt mer än 15 tjänstår, räknat från första anställningen vid
flottans civilstat eller flottans pensionskassa, av den överskjutande tiden
tillgodoräkna sig högst 3 år såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring,
samt

att i sådana fall, som omförmälas i § 1 mom. 6—8, de i dessa moment
givna bestämmelser skola beträffande personal vid marinintendenturkåren
äga motsvarande tillämpning.

§ 4-

Följande flottans stam tillhörande civilmilitära beställningshavare
äga, med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser,

uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:
vid mariningenjörkåren:

marinöverdirektören .............................................................. med 650 kronor

marindirektör av 1. graden ................................................ » 1,150 »

» » 2. graden .............................................. » 1,000 »

mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen.................. » 1,050 )>

d »1. graden, 2. löneklassen.................. » 900 »

5 j> 2. graden................................................ » 1,050 »

extra mariningenjör .............................................................. ® 800 )>

stationsingenjör, verkstadsingenjör, miningenjör, torpedingenjör,
elektroingenjör, artilleriingenjör,
kemist............................................................................. » 1,000 »

vid inannläkarkåren:

marinöverläkaren ................................................................ » 800 »

förste marinläkare ................................................................. ® 1,100 »

marinläkare av 1. graden .................................................. 850 x>

T> »2. graden .................................................. » 450 »

marinläkarstipendiat ....................................................... » 300 )>

vid poliskåren:

poliskommissarie och överkonstapel ................................ » 500 »

konstapel ................................................................................... » 450 »

384

§ 5-

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves
av officer eller underofficer vid flottans eller kustartilleriets stam,
uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

sjörullföringsbefälhavare............................................. med 912 kronor 50 öre

sjörullföringsbiträde ................................................................. med 730 kronor

bibliotekarie vid marinstaben ............................................... » 350 »

musikdirektör (musikledare) vid flottans stationer............ » 400 »

§ 6.

För beställningshavare, som icke åtnjuter bostadsförmån in natura och
vilken uppbär inkvarteringsbidrag med det för kommendörkapten (överstelöjtnant,
major) samt vederlikar i Stockholm (Stockholm och Göteborg)
stadgade belopp, skall å löneförbättringen avdragas ett belopp av 100
kronor.

§ 1-

För flaggunderofficer, maskinist, skall å löneförbättringen avdragas
ett belopp av 200 kronor och för underofficer av 2. graden, maskinist,
ett belopp av 100 kronor.

§ 8-

För underofficerskorpral, som enligt gällande • stater uppbär lönetillägg
efter viss tjänstetid, skall den tillfälliga löneförbättringen minskas
med ett belopp, motsvarande lönetillägget. Enahanda gäller kock eller
hovmästare, korpral, som tillerkänts lön i 1. lönegraden för manskap
och åtnjuter dylikt tillägg.

§ 9.

385

allt efter antalet tjänstår, löneförbättringen i varje fall skall beräknas
efter det belopp för helt år, som skolat tillkomma bestnllningshavaren,
därest han vid årets början innehaft beställningen i fråga.

§ 10.

Löneförbättring enligt §§ 1, 3 och 4 tillkommer icke blott löntagare,
som på grand av fullmakt, konstitutorial eller förordnande innehar egen
beställning med lön på stat, utan jämväl den, som i stället för avlöning
å egen beställning på grund av särskilt förordnande äger åtnjuta
samtliga med annan beställning förenade avlöningsförmåner; skolande i
senare fallet vid förordnande å beställning, varå enligt §§ 1 och 3 löneförbättring
kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår,
iakttagas, att löneförbättringen i varje fall skall utgå med det för beställningen
fastställda lägsta belopp, som erfordras för att den sammanlagda
avlöningen under förordnandet skall motsvara minst den
sammanlagda avlöning, som tillkommit den förordnade å hans egen beställning,
den tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

§ n.

§ 12-

Där i författningar eller eljest beträffande marinen tillhörande personal,
som icke åtnjuter avlöning på stat, finnes bestämt, att sådan personal
skall under den tid, vederbörande är inkallad i tjänstgöring, åtnjuta
enahanda avlöning och övriga förmåner, som enligt stat eller eljest
tillkomma personal med motsvarande anställning på stat eller vid stammen,
skall sådan bestämmelse icke gälla tillfällig löneförbättring enligt förevarande
grunder.

386

Avlönings -villkor.

I det föregående (sid. 304 o. f.) hava de sakkunniga berört frågan om
fastställande vid en definitiv lönereglering för personal vid armén och.
marinen av särskilda villkor för löneförmånernas åtnjutande, och komma
de sakkunniga nu att yttra sig om vilka stadganden av dylik art tilläventyrs
må böra meddelas redan i samband med en tillfällig löneförbättring.

I detta avseende bör erinras, att sådana villkor och bestämmelser,
som numera pläga stadgas för åtnjutande av de genom definitiva löneregleringar
för civila befattningshavare bestämda löneförmåner, väl i regel
plägat fastställas även vid provisoriska löneregleringar för dylika befattningshavare,
men endast undantagsvis förekommit i samband med tillfälliga
löneförbättringar. De sakkunniga hava emellertid, såsom nämnt,
icke underlåtit att taga under omprövning, vilka dylika avlöningsvillkor
lämpligen skulle kunna stadgas i samband med den tillfälliga löneförbättring,
som nu skulle beredas viss personal vid armén och marinen, och hava
därvid kommit till den slutsatsen, att — oavsett de särskilda villkor, som
i det föregående förordats i fråga om tjänstårsberäkning — den enda
bestämmelse av mera reell innebörd, som under nuvarande förhållanden
här skulle kunna ifrågakomma, vore en föreskrift, varigenom rätten att
med innehavande beställning förena annan tjänst eller befattning bleve
i viss män begränsad, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som på
det civila förvaltningsområdet är gällande.

Såsom redan är nämnt (sid. 306 och 308), äro bestämmelser i detta
hänseende redan meddelade för fältläkar- och marinläkarkårerna. Dessa
bestämmelser innebära, att med ordinarie militärläkarbeställning vid fältläkarkåren
samt med befattning såsom förste marinläkare eller marinläkare
av 1. graden icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat
och att med sådan beställning (befattning) ej heller må förenas vare sig
annan tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj
försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom
tjänsteman i sådant verk eller bolag, eller annan tjänstebefattning av
vad slag som helst, så framt ej uppå därom gjord framställning och
efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej må
anses inverka hinderligt för tjänstgöringen såsom militärläkare (marinläkare),
Kungl. Maj:t finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna
få tillsvidare mottagas och bibehållas.

Enahanda villkor hava i den till innevarande års riksdag avlåtna
proposition (nr 83) angående fältveterinärkårens omorganisation före -

387

slagits att gälla även beträdande innehavare av ordinarie militärveterinärbeställning.

För mariningenjörkåren gäller (reglementet för marinen del I § 48),
att den, som innehar tjänst med lön eller fast arvode vid nämnda kår,
icke må därmed förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat och ej heller annan tjänstebefattning, däruti inbegripet varje stadigvarande
eller regelbundet återkommande, avlönat uppdrag, som av bolag
lämnas, med mindre tjänstebefattningen vid prövning i stadgad ordning
befinnes icke vara hinderlig för fullgörande av tjänsten vid flottan.

Likaledes är för marinintendenturkåren föreskrivet (reglementet för
marinen del I § 53: 2), att den, som innehar tjänst med lön å kårens stat,
ej må därmed förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat och ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den finnes icke
vara hinderlig för fullgörande av tjänsten vid flottan.

De sakkunniga anse skäl tala för att i samband med den tillfälliga
löneförbättring, om vilken nu är fråga, likartade bestämmelser med dem,
som sålunda äro givna för viss civilmilitär personal, meddelas att gälla
även för militär personal och för annan civilmilitär personal än den nyss
nämnda, således för personal vid artilleriets fabriker, tyganstalter och
verkstäder, polispersonal m. fl. Vad särskilt arvodestagare angår, bör
erinras, att den tillfälliga löneförbättringen skulle tillgodokomma endast
dem, vilkas arbetstid toges helt i anspråk av deras nu ifrågavarande
befattningar, och synes vid sådant förhållande några betänkligheter icke
böra möta att även beträffande dessa befattningshavare stadga villkor
av angivet innehåll.

Emellertid hava de sakkunniga ingalunda förbisett den väsentliga
skillnad, som här föreligger mellan å ena sidan den personal vid armén
och marinen, varom nu är fråga, och å andra sidan civila befattningshavare.
För flertalet av berörda personal vid armén och marinen är
nämligen skyldighet stadgad att vid en väsentligt tidigare levnadsålder,
än som i allmänhet fastställts för civila befattningshavare, avgå från
tjänsten, och den pension, som härvid tillfaller vederbörande, är jämförelsevis
ringa. Vid sådant förhållande ställer det sig för dessa beställningshavare
givetvis såsom en nödvändighet att i tid se sig om efter
annan verksamhet, i vilken de kunna efter pensionsålderns inträde söka
sin utkomst. Enligt de sakkunnigas mening bör sålunda i dylika fall
vid den prövning av gjorda framställningar om rätt att innehava bisysslor,
som bör åligga vederbörande överordnad myndighet, tillbörlig
hänsyn tagas till nu nämnda förhållande.

388

De villkor i förevarande avseende, som nu gälla för fältskär- och
marinläkarkårerna samt föreslagits beträffande fältveterinärkåren, avvika
på en punkt från dem, som numera pläga föreskrivas beträffande civila
befattningshavare, nämligen härutinnan att något ovillkorligt förbud icke
stadgats mot innehavande av annan tjänst å kommuns stat, utan har
frågan om rätt att mottaga och bibehålla dylik tjänst gjorts beroende
av Kungl. Maj:ts prövning. Vid fastställande av villkor och bestämmelser
för tillfällig löneförbättring åt den personal, som avses i förevarande
betänkande, torde på enahanda sätt frågan om rätt att innehava
vare sig annan tjänst å kommuns stat eller annan militär befattning böra
göras beroende på vederbörlig prövning.

Från vad nu i allmänhet stadgats beträffande civila befattningshavare
torde böra göras ett undantag även härutinnan, att det ovillkorliga
förbud, som i dylika fall plägar meddelas mot innehavande av annan
tjänst å rikets stat, icke "må äga tillämpning på gymnastiklärartjänst.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat, är det nämligen förenat med vissa
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt besätta gymnastiklärartjänsterna
vid statens läroanstalter, och torde på grund därav frågan
om rätt att med beställning (befattning) vid armén eller marinen förena
dylik tjänst likaledes böra göras beroende av vederbörlig prövning.

Fråga om rätt att med beställning (befattning) vid armén och marinen
förena annan tjänst eller uppdrag torde böra prövas av den myndighet,
som äger tillsätta beställningen (befattningen), således beträffande
officerare och flertalet civilmilitära beställningshavare i officers tjänsteställning
av Kungl. Maj:t samt, vad övrig personal angår, av vederbörande
truppförbandschef, stationsbefälhavare eller annan i förevarande
hänseende jämnställd chef.

Det torde böra anmärkas, att, i den mån andra villkor än de, som
nu ifrågasatts beträffande den tillfälliga löneförbättringen, äro gällande
för åtnjutande av de för viss personal å stat uppförda löneförmåner,
dessa villkor givetvis komma att fortfarande äga giltighet.

I enlighet med vad sålunda anförts torde för åtnjutande av den tillfälliga
löneförbättringen böra stadgas följande villkor och bestämmelser:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår,
icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å rikets
stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens stat; samt
att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas vare
sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller gymnastiklärarbefattning
eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktie -

389

bolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, vad
angår beställnings- eller befattningshavare, som av Kung]. Maj:t utnämnes,
Ivnngl. Magt och, vad angår innehavare av annan beställning eller
befattning, den som äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå
därom gjord framställning ocli efter prövning, att ifrågavarande tjänst,
uppdrag eller befattning ej må anses inverka liinderligt för tjänstgöringen
vid förs vars väsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen
kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas.

Tillika torde böra förklaras, dels att en var, som efter det kungörelse
angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft tillträder
beställning eller befattning, å vilken tillfällig löneförbättring utgår, skall
vara pliktig underkasta sig ovan omförmälda villkor och bestämmelser,
dels ock att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika
beställningar eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att
de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för
åren 1918 eller 1919 eller någon del därav uppbära tillfällig löneförbättring.

Vad slutligen beträffar de kostnader, som genomförandet av den
föreslagna tillfälliga löneförbättringen skulle betinga under vartdera
av åren 1918 och 1919, hava dessa av de sakkunniga beräknats med
ledning av gällande stater och för år 1919 därjämte under förutsättning
av riksdagens bifall till de i statsverkspropositionen till 1918
års riksdag framställda förslag, som avse ändring i den militära personalens
sammansättning eller i gällande löneförmåner för densamma.
Beträffande den personal, för vilken den tillfälliga löneförbättringen föreslagits
att utgå med olika belopp allt efter vederbörande löntagares
tjänstetid, hava de statistiska uppgifter, som infordrats av de sakkunniga,
jämväl tjänat till ledning för kostnadsberäkningen.

För den i 1918 års stater upptagna personalen skulle enligt de sakkunnigas
beräkningar kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen uppgå
till följande belopp:

A. Armén.

Officerare:

överstar .............................

överstelöjtnanter...............

majorer..................................

kaptener (ryttmästare)

löjtnanter ..........................

underlöjtnanter (fänrikar)

Kronor.

43,200	—
75,000	—-
108,000	—
635,000	—
735,000	—
65,000	—

1,661,200:

Kostnads beräkning.

390

Underofficerare:

fanjunkare (styckjunkare)

sergeanter .........................

mnsikunderofficerare..........

Fältläkarkåren .............................

Fält veterinärkåren.......................

övrig civilmilitär personal .....

Arvodestagare ..........................

Kronor. Kronor.

med undantag av i 735,000;

musikunderofficerare| 925,000: _

............................... 270,000: — 1,930,000: —

.................................................... 115,000: —

....................................................... 45,000: —

................................................. 230,000: —

....................................................... 80,000: —

Summa 4,061,200: —

Avdrager man, på sätt som skett i proposition (nr 154) till 1917 års
riksdag angående provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret,
med hänsyn till de besparingar å vederbörliga anslag, som
uppkomma på grund av vakanser, i runt tal 5 procent av den sålunda
beräknade kostnadssumman, skulle det för genomförande under år 1918
av tillfällig löneförbättring enligt de sakkunnigas förslag erforderliga
beloppet kunna beräknas till ungefär 3,850,000 kronor.

B. Marinen.	Kronor.
Flottans officerare:
kommendörer.............................................	7,200	—
kommendörkaptener av 1. graden........	...... 22,800	—
» )) 2. graden........	...... 15,000	—
kaptener .......................................................	...... 75,000	—
löjtnanter ..............................................	...... 53,000	—
underlöjtnanter............................................	...... 10,000	—
Flottans underofficerare:
flagga nderofficerare..................................	245,000	—
underofficerare av 2. graden.................	...... 280,000	—
Flottans underofficerskorpraler....................... Kustartilleriets officerare:
överstar ........................................................	1,600	—
överstelöjtnanter.........................................	...... 4,300	—
majorer...........................................................	...... 6,000	—
kaptener .....................................................	...... 40.000	—
löjtnanter ...................................................	..... 17,000	—
underlöjtnanter............................................	...... 2,400	—

Kronor.

183,000: —

525,000: —
190,000: —

71,300: —

391

Kustartilleriets underofficerare:	Kronor.	Kronor.
underofficerare av 1. graden ................. )> »2. graden	74,000: -....... 86,000: —	160,000
Kustartilleriets underofficerskorpraler......... Mariningenjörkåren..........................................		66,000 50,000
Marinintendenturkåren .....................................		40,000	—
Marinläkarkåren ..............................................		26,000	—
Övrig civilmilitär personal ..........................		20,000	—
Arvodestagare .....................................................		9,000	—
	Summa	1,340,300	—

Med 5 procents avdrag på grund av besparing under vakanser skulle
kostnadssumman komma att reduceras till i runt tal 1,275,000 kronor.

Av det å 1918 års riksstat för tillfällig löneförbättring åt personal
vid armén och marinen avsatta beloppet, 4,000,000 kronor, hava enligt
statsverkspropositionen till 1918 års riksdag 3,000,000 kronor avsetts
för lantförsvaret och 1,000,000 kronor för marinen. För den tillfälliga
löneförbättringens genomförande under år 1918 hava vidare å tilläggsstat
för år 1918 utöver nämnda belopp beräknats under fjärde huvudtiteln ett
belopp av 850,000 kronor samt under femte huvudtiteln ett belopp av

650.000 kronor, vadan för år 1918 sammanlagt beräknats beträffande
armén 3,850,000 kronor och beträffande marinen 1,650,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas kostnadsberäkningar skulle den tillfälliga
löneförbättringens genomförande under år 1918 för personal vid armén
betinga en kostnad av 3,850,000 kronor — således enahanda belopp,
som för ändamålet avsetts i årets statsverksproposition — samt för personal
vid marinen kräva ett belopp av 1,275,000 kronor. I sistnämnda
belopp ingår emellertid ej den kostnad, som skulle erfordras för tillfällig
löneförbättring åt gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler
vid flottan, i vilket ärende de sakkunniga komma att avgiva särskilt
yttrande. Åven med tillägg av den kostnad, som en tillfällig löneförbättring
för sistnämnda personalgrupp skulle kunna betinga, torde
överskott uppstå å det för marinen avsedda anslagsbeloppet för år 1918,

1.650.000 kronor. De sakkunniga komma att vidare yttra sig härom i det
utlåtande, som det åligger de sakkunniga att avgiva rörande väckt fråga
om inrättande vid marinen av en ny underofficersgrad.

Vad angår kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen under år
1919, har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen
att bland de extra förslagsanslagen för år 1919 beräkna under fjärde
huvudtiteln ett belopp av 3,850,000 kronor och under femte huvudtiteln
ett belopp av 1,690,000 kronor. Förstnämnda belopp, 3,850,000 kronor,

392

Samman fattning.

— motsvarande den beräknade kostnaden för år 1918 — torde vara för
ifrågavarande ändamål tillräckligt även för år 1919; under femte huvudtiteln
synes beträffande den personal, varom nu närmast är fråga, krävas
ett anslagsbelopp för år 1919 av i runt tal 1,320,000 kronor.

Därest de sakkunnigas bär förut framlagda förslag vinner godkännande,
torde till riksdagen böra avlåtas framställning, att riksdagen måtte
dels till beredande av tillfällig löneförbättring under åren 1918 och
1919 åt viss personal vid armén och marinen bevilja:

under fjärde huvudtiteln å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag
av 3,850,000 kronor,

under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag1
av 3,850,000 kronor,

under femte huvudtiteln å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag
av 1,275,000 kronor,

under femte huvudtiteln å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag
av 1,320,000 kronor,

dels godkänna ovan angivna grunder för den tillfälliga löneförbättringens
utgående, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder må befinnas erforderliga,
dels medgiva, att tillfällig löneförbättring må utgå till marindirektören
av 1. graden i flottan Carl Eric Richson med enahanda belopp
som till marindirektör av 1. graden på stat och till sergeanten över stat
vid kustartilleriet Anders Gustaf Sjöqvist med enahanda belopp som till
tyghantverkare vid armén,

dels godkänna förut angivna villkor och bestämmelser för den tillfälliga
löneförbättringens åtnjutande,

dels förklara, att en var, som, efter det kungörelse angående den
tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft, tillträder beställning eller befattning,
å vilken tillfällig löneförbättring utgår, skall vara pliktig underkasta
sig ovan omförmälda villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande,
ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar
eller befattningar, vilka icke före viss tid anmäla, att de för tiden därefter
vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för åren 1918 eller 1919
eller någon del därav uppbära tillfällig löneförbättring,

dels ock ur staten för generalitetsstaten utesluta den i nämnda stat
intagna anmärkning angående ersättning till medlemmar av generalitetet
för tjänsteresor till möten och mönstringar.

Bil, I.

STATISTISKA TABELLER.

mmm.

395

Anm. till efterföljande tabeller.

Antalet beställningsbavare inom olika löneklasser i efterföljande tabeller
överensstämmer icke alltid med motsvarande antal enligt vederbörande stater,
beroende på dels att uppgifter beträffande några beställningsbavare av skilda
anledningar icke kunnat avgivas, dels att de inkomna uppgifterna i ett eller
annat hänseende företett mindre bristfälligbeter, som icke lämpligen kunnat
avhjälpas genom skriftväxling. I detta sammanhang må nämnas, att de i vissa
tabeller förekommande procentuppgifterna givetvis hänföra sig till antalet inkomna
och vid den statistiska bearbetningen medtagna uppgifter, icke till antalet
beställningsbavare enligt vederbörliga stater.

I uppgifterna för generalstaben ingå, förutom stabens fast anställda militära
personal i vederbörliga löneklasser, även förutvarande kaptener vid generalstaben,
som vid tiden för uppgifternas inhämtande voro uttransporterade

till regementen eller kårer vid armén.

Chefen för artilleristaben samt militära beställningshavare på staten för
artilleriets fabriker och tygstater hava upptagits bland officerarna i vederbörlig
löneklass vid de regementen, i vilka de kvarstå.

I uppgifterna för intendent urkår en har icke medtagits den personal, som
före kårens omorganisation från civilmilitär till militär kår vunnit inträde i
densamma på annat sätt än genom transport från officersbeställning vid truppförband.

I uppgifterna rörande kustartilleriets underofficerare och underofficerskorpraler
har allenast medtagits personal, som efter kustartilleriets år 1901 beslutade
uppsättning vunnit inträde vid detta vapen och där sedermera befordrats.

Under beteckningarna kapten och fanjunkare inbegripes även ryttmästare
resp. styckjunkare.

I enlighet med det i arméns rullor använda beteckningssättet hava i tabellerna
infanteri-, kavalleri- och artilleriregementenas namn betecknats med
1.1, I. 2 etc., K. 1, K. 2 etc., A. 1, A. 2 etc. (se nästa sida).

396

Förkortad beteckning för truppförband:

I. 1	Kungl. Svea livgarde.
I. 2	)»	Göta »
I. 3	))	Livregementets grenadjärer.
I. 4	»	Första livgrenadjärregementet.
I. 5	»	Andra »
I. 6	»	Västgöta regemente.
I. 7	»	Karlskrona grenadjärregemente.
I. 8	)»	Upplands infanteriregemente.
I. 9	»	Skaraborgs regemente.
I. 10	»	Södermanlands »
I. 11	))	Kronobergs »
I. 12	»	Jönköpings »
I. 13	))	Dalregementet.
I. 14	»	Hälsinge regemente.
I. 15	»	Älvsborgs »
I. 16	»	Hallands »
1.17	))	Bohusläns »
I. 18	))	Västmanlands »
I. 19	»	Norrbottens »
I. 20	»	. Västerbottens »
1.21	»	Kalmar »
I. 22	»	Värmlands »
1.23	»	Jämtlands fältjägarregemente.

I. 24 Kungl. N:a Skånska infanteriregementet.

I. 25	)»	S:a » »
I. 26	»	Vaxholms grenadjärregemente.
I. 27	»	Gottlands infanteriregemente.
I. 28	»	Västernorrlands regemente.
K. 1	»	Livgardet till häst.
K. 2	»	Livregementets dragoner.
K. 3	»	» husarer.
K. 4	J»	Smålands husarregemente.
K. 5	»	Skånska husarregementet.
K. 6	»	» dragonregementet.
K. 7 Kronprinsens husarregemente.
K. 8 Kungl. Norrlands dragonregemente.
A. 1	»	Svea artilleriregemente.
A. 2	»	Göta »
A. 3	»	Wendes »
A. 4	»)	Norrlands »
A. 5	))	Upplands »
A. 6	»	Smålands »
A. 7	))	Gottlands artillerikår.
A. 8	»	Boden—Karlsborgs artillerirege-mente.
A. 9	»	Positionsartilleriregementet.

397

Tab. 1. Officerare, underofficerare och underofficerskorpraler, fördelade efter
levnadsålder vid inträde i första giftet.

1	2	3	*	5	g 1	7	8	it	10	11	12
	Högst 22 år	23 — 25 år	26-28 år	29— 31 år	32— 34 år	35-37 år	38— 40 år	Mer än 40 år	Till- hopa	Medel-tal år	Gifta i pro-cent av hela anta- let
Officerare.
Vid armén..............	7	234	474	355	180	81	47	28	1406	29	60-1
» marinen............	7	65	80	51	24	10	5	8	250	28	60-5
Underofficerare.
Vid armén..............	21	180	401	399	249	106	63	25	1444	30	73-3
» marinen............	50	226	247	142	66	29	14	11	785	28	93-3
Underofficers-
korpraler.........	84	258	200	69	6	3	—	—	620	26	72-4

398

Tab. 2. Officerare, fördelade efter levnadsålder vid första utnämningen

till officers grad.

1		2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
		Högst 19 år	20 år	21 år	22 år	23 år	24 år	25 år	Mer än 25 år	Till- hopa	Medel-tal år
Armén.
Generalstaben.......		4	24	21	11	2	—	—	—	62	20-7
Infanteriet ..........		13	182	322	347	242	99	30	14	1249	21-9
Kavalleriet..........		5	47	63	74	47	22	7	3	268	21''8
Artilleriet ..........		8	79	132	109	54	18	8	2	410	21-5
Fortifikationen ....		5	32	41	27	15	5	1	—	126	21-3
Trängen .............		—	7	12	25	22	11	2	2	81	22-4
Intendenturkåren .		1	16	32	14	18	5	1	5	92	21-8
	Summa	36	387	623	607	400	160	49	26	2 288	218
Marinen.
Flottan ...............		16	66	no	71	25	8	1	_	297	21-2
Kustartilleriet ......		2	12	33	37	17	3	1	—	105	21-6
	Summa	18	78	143	108	42	11	2		402	213
Summa armén och	marinen .	54	465	766	715	442	171 1	51 I	26 \|	2690	217

Anm. Medeltalen i kol. 11 torde i genomsnitt vara 0''4—0''5 år för låga, då nämligen vid bearbetningen
av de inkomna primäruppgifterna levnadsåldern alltid beräknats till helt antal år men utnämningen
till fänrik (underlöjtnant) i regel skett under årets sista månader.

399

Tab. 3. Underofficerare vid armén, fördelade efter levnadsålder vid första

utnämningen till underofficers grad.

1 1	2	3	* 1	5	6 1	7	8	9	10	11	12	13	14	16
1		23	24	25	26	27	28	29	30	31	32-34	der än	Till-	Medel-
	22 “år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	34 år	hopa	tal år
I. 1 .....................	3	9	7	9	5	2	2	i	_	_	_	_	38	25
I. 2 .....................	11	9	7	2	4	5	3	—	—	—	—	—	41	24
I. 3 .....................	_	—	4	9	3	5	9	7	i	—	—	—	38	27
I. 4 .....................	—	—	—	1	3	4	5	13	8	4	—	—	38	29
I. 5 .....................	_	_	1	1	8	12	6	4	4	2	—	—	38	28
I. 6 .....................	_	_	1	—	—	3	5	6	8	6	12	—	41	30
I. 7 .....................	—	1	—	1	3	2	3	10	8	1	5	—	34	29
1. 8 .....................	—	—	1	6	6	10	7	6	5	—	—	—	41	27
I. 9 .....................	—	—	—	—	—	1	5	9	8	5	10	—	38	30
I. 10 .....................	—	—	1	3	2	9	12	9	4	—	—	—	40	28
I. 11 .....................	_	—	—	4	4	3	8	7	7	2	3	—	38	28
1. 12 .....................	—	—	—	—	1	3	7	6	9	8	6	—	40	30
I. 13 .....................	—	—	—	—	r 3	1	8	8	11	4	3	—	38	29
I. 14 .....................	2	3	1	4	3	11	6	7	1	2	—	—	40	27
I. 15 ........ ............	—	—	—	—	3	4	6	5	11	5	4	—	38	29
I. 16 .....................	—	—	—	1	6	8	4	3	8	5	4	—	39	29
I. 17 .....................	—	—	1	—	6	6	4	9	6	I 2	3	—	37	28
I. 18 ....................	—	—	—	—	6	11	5	9	6	1	—	—	38	28
I. 19 ....................	8	2	3	6	7	6	5	3	1	—	—	—	41	25
I. 20 ....................	1	1	2	3	4	6	6	6	3	3	3	—	38	28
I. 21 ....................	—	—	—	—	—	—	3	3	7	5	18	2	38	31
I. 22 ....................	—	1	—	1	6	5	6	4	10	3	2	—	38	28
I. 23 ....................	1	4	4	5	5	11	4	2	—	2	—	—	38	26
I. 24 ....................	—	6	4	6	4	7	4	4	—	4	—	—	39	26
I. 25 ....................	1	2	3	6	2	6	6	7	3	2	2	—	40	27
I. 26 ....................	6	3	4	1	2	7	4	3	3	1	—	—	34	.26
I. 27 .................	4	1	_	2	2	3	7	2	8	3	7	—	39	28
I. 28 ....................	1	5	3	4	6	4	4	2	! 3	5	1	—	38	27
Summa infanteriet	38	1 47	1 47	1 75	1104	\| 155	\| 154	\| 155	\| 143	75	83	2	\|\| 1078	\| 28

400

1	1 2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	1 i*	13	14	1 ‘5
	Högst	23	24	25	26	27	28	29	30	31	32—34	Mer är	Till-	Medel-
	22 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	34 år	hopa	tal år
K. 1.......................	_	_	3	1	5	5	i	i	3				19	27
K. 2........................	2	2	4	2	4	2	i	—	—	—	—	—	17	25
K. 3........................	1	1	1	6	4	5	2	—	—	—-	—	—	20	26
K. 4........................	-	1	1	2	1	4	4	3	3	—	—	1	20	28
K. 5........................	1	—	4	4	7	8	3	4	2	i	1	—	35	27
K. 6........................	1	1	5	5	9	4	5	3	—	—	—	—	33	26
K. 7.......................	—	1	i	4	2	1	4	—	2	—	1	1	17	27
K. 8........................	1	5	—	2	—	3	4	—	1	—	1	—	17	26
Summa kavalleriet	6	11	19	26	32	32	24	11	11	i	3	2	178	26
A. 1........................	—	2	2	6	7	8	8	4	6	i			44	27
A. 2........................	—	—	1	—	6	6	7	11	3	5	5	—	44	29
A. 3.......................	—	—	—	1	—	—	1	4	15	13	19	—	53	ol
A. 4.......................	-	6	1	5	10	9	8	3	—	1	2	—	45	27
A. 5........................	—	—	1	8	11	5	9	10	—	—	—	—	44	27
A. 6........................	—	—	3	1	9	12	5	7	3	2	1	—	43	27
A. 7........................	--	—	—	1	1	3	5	2	2	4	2	1	21	29
A. 8.......................	5	3	6	14	12	10	6	7	2	—	—	—	65	26
A. 9.......................	—	—	6	5	9	10	2	2	—	2		—	36	26
Summa artilleriet	5	11''	20	41	65	63	51	50	31	28	29	1	395	28
Fortifikationen .........	9	19	23	26	30	14	3	1	—	—	—	—	125	25
Trängen ..................	2	12	9	8	19	20	14	9	8	1	1	—	las	27
Intendenturkåren ......	12	8	12	18	15	8	10	6	1	—	—	_	90	25
Summa armén	72 \|	108 130 \|	194	205 \|	292	256	232 \|	194	105	116 \|	5	1,969	27-8

401

Tab. 4. Underofficerare vid marinen, fördelade efter levnadsålder vid första

utnämningen till underofficers grad.

1	2	3	4	5	H	7	8	9	10	11	12	13	14	15
	Högst	26-	29	30	31	32	33	34	35	36	37-39	Mer än	Till-	Medel-
	25 år	28 år	år	är	år	år	år	år	år	år	år	39 år	hopa	tal år
Flottan. Stockholms station.
Artillerikon staplar......	—	2	3	6	10	12	6	10	6	—	8	2	65	33
Styrmän..................	—	—	3	2	6	10	10	6	3	4	5	—	49	33
Minkonstaplar ........	—	8	1	1	1	1	1	1	1	—	—	—	15	30
Sjukvårdskonstaplar ...	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	1	31
Förrådskonstaplar......	—	—	—	1	1	1	3	4	3	4	4	2	23	35
Musikkonataplar.........	—	—	—	—	-	—	1	2	1	—	1	1	6	36
Maskinister...............	3	24	14	8	8	11	10	7	6	2	2	1	96	31
Bustmästare ............	—	2	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	4	30
Torpedmästare .........	—	1	—	—	—	1	1	—	—	— ’	1	—	4	33
Kvartersmän ............	—	1	—	—	1	—	1	1	—	—	—	—	4	31-5
Summa	3	38	21	18	28	38	33	31	20	10	21	6	267	322
Karlskrona station.
Artillerikonstaplar......	—	—	—	—	1	5	18	27	35	25	30	9	150	36
Styrmän .................	—	—	2	2	3	4	18	11	6	9	24	5	84	35
Minkonstaplar .........	—	—	—	—	• —	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Sjukvårdskonstaplar ...	--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	2	39
Förrådskonstaplar......	—	—	—	—	—	1	1	1	2	—	5	16	26	39
Musikkonstaplar.........	—	—	—	—	—	—	—	—	2	1	1	3	* 7	38
Maskinister..............	—	21	26	25	. 18	17	20	13	5	3	10	2	160	31
Bustmästare ............	—	—	—	—	—	4	1	—	1	—	—	2	8	35
Torpedmästare .........	—	3	1	—	—	1	2	-	2	1	—	—	10	32
Kvartersmän ............	—	1	1	1	-	—	1	1	1	1	—	—	7	32
Summa	—	25	30	28	22	82	61	53	54	40	71	38	454	341
Summa flottan	3	63	51	46	50	70	94	84	74	50	92	44	721	334

Öl

402

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	18	14	15
	Högst	26-	29	30	31	32	33	34	35	36	37-39	Mer än	Till-	Medel-
	25 år	28 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	39 år	hopa	tal år
Kustartilleriet. Vaxholms kustartille-riregemente■
Artilleriavdelningen ...	1	1	—	—	—	4	i	1	2	3	i	—	14	33
Minavdelningen.........	1	7	5	4	3	4	—	2	2	—	—	—	28	30
Ekonomiavdelningen...	—	—	—	—	2	—	—	1	1	—	—	—	4	33
Maskinavdelningen.....	—	4	1	—	1	1	i	—	—	—	i	1	10	31
Hantverksavdelningen.	—	—	1	1	—	—	i	—	1	—	—	—	4	32
Summa	2	12	7	5	6	9	3	4	6	3	2	1	60	311
Karlskrona kustartil-leriregemente.
Artilleriavdelningen . .	6	2	—	1	4	—	1	2	—	—	—	—	16	28
Minavdelningen.........	3	3	2	3	2	1	1	—	1	1	1	—	18	30
Ekonomiavdelningen...	1												1	24
Maskinavdelningen.....	1	2	—	1	—	1	1	—	—	1	2	—	9	32
Hantverksavdelningen.	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	2	32
Summa	11	8	2	5	6	2	3	2	1	2	4	—	46	295
Älvsborgs kustartille-rikår.
Artilleriavdelningon ...	—	—	—	—	2	1	1	—	1	—	—	—	5	32
Minavdelningen........	1	1	2	1	—	1	—	—	—	—	—	—	6	29
Ekonomiavdelningen...
Maskinavdelningen.....	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	2	32
Hantverksavdelningen.											1	—	1	37
Summa	1	1	2	1	3	3	1	—	1	-	1	—	14	311
Summa kustartilleriet	14	21	11	11	15	14	7	«	8	5	7	1	120	301

403

Tab. 5. Underofficerare vid marinen och underofficerskorpraler, fördelade efter
levnadsålder vid utnämningen till underofficerskorprals grad.

1	2	3	4	!>	r»	...... 7	8	a	10	11	12	13	14	15
	Högst	21	22	23	24	25	26	27	28	29-31	32—34	Mer än	Till-	Medel-
	20 är	är	år	år	år	år	år	år	år	år	år	34 år	hopa	tal år
Flottan.
Stockholms station....	—	—	12	33	83	104	82	75	34	48	9	3	483	26o
Karlskrona station ....	—	—	10	38	no	131	154	117	91	145	50	30	876	27-s
Summa	—	—	22	71	193	235	236	192	125	193	59	33	1,359	26 8
KustartiUpriet. Vaxholms kustartilleri-
regemente ............	6	12	19	29	26	23	16	14	5	10	4	1	165	24-5
Karlskrona kustartil-
leriregemente.........	3	13	24	22	7	14	12	14	8	13	3	4	137	25-o
Älvsborgs kustartil-
lerikår..................	—	5	8	5	3	3	3	6	2	2	1	—	38	24-5
Summa	9	30	51	56	36	40	31	34	15	25	8	5	340	247

404

Tab. 6. Officerare, fördelade efter tid såsom surnumerär underlöjtnant (fänrik).

1	2	8	4	5	6	7	8	9	10	ii
	Högst Va år	Va—1 år	1—I1/* år	lVa-2 år	2—2‘/a år	2Va—3 år	Mer än 3 år	Till- hopa	Medel-tal år	I procent av hela antalet officerare
Armén:
Generalstaben..........................	10	8	4	2	1	—	i	26	0-9	41-9
Infanteriet ..............................	139	126	53	34	14	8	10	384	1*0	30-8
Kavalleriet..............................	21	26	22	20	10	8	21	128	1‘7	49-o
Artilleriet..............................	Öl	57	22	18	5	—	1	154	0''9	37-o
Fortifikationen ........................	15	12	2	3	—	—	—	32	0-6	25-4
Trängen .................................	6	20	5	1	i	2	3	as	ii	469
Inten den turkåren......................	12	9	4	3	i	4	2	35	1*2	38''o
Summa Marinen:	254 ''	258	112	81	32	22	33	797	it	35o
Flottan .................................	44	31	21	3	—	—	—	99	Q-7	33-s
Kustartilleriet ........................^	20	8	10	2	4	—	1	45	ro	42-9
Summa	G4	39	31	5	4	—	1	144	0-8	35-8
Summa armén och marinen	318	297	143	80	30	22	39	941	ro	35 l

Tab. 7. Underofficerare vid armén, fördelade efter tid	såsom	surnumerär sergeant.
1 i	2	3	i	5	6	i	8	»	10	11
										I procent
	Högst Va år	Va—1 år	1—IVa år	lVi-2 år	2—2Va år	2l/a—3 år	Mer än 3 år	Till- hopa	Medel-tal år	av hela antalet under-officerare
Infanteriet ...............................	92	77	29	25	9	5	7	244	09	23i
Kavalleriet..............................	20	8	18	9	7	5	6	73	Tö	46-8
Artilleriet.............................	4	1	—	—	—	—	—	5	0 7	1*3
Fortifikationen ........................	—	—	—	—	— •	—	—	—	—	—
Trängen .................................	3	1	2	1	—	—	2	9	Tö	8-7
Intendenturkåren .....................	7	O O	—	—	1	1	—	12	08	13-8
Summa	120	90	49	35	17	11	15	343	lo	17-8

405

Tab. 8. Löjtnanter och officerare i högre löueklass, fördelade efter tid, under vilken

lön uppburits såsom underlöjtnant (fänrik).

1	“TI	8	* i	A	o I	7 1	'' 8 H	» 1	10	11	19 \|	i*
	Il Ö£8t	1-2	2-3	3-4	4-5	5-6	6—7	7—8	8-9	Mer	Till-	Medol-I
	1 är	är	år	år	är	är	år	år	år	är	hopa	tal är ''
Armén.
j Generalstaben ...............	—	8	23	23	7	—	i	—	—	—	62	3 2
I. 1 ...........................	—	9	12	8	5	1	i	—	—	—	36	2-7
Ii. 2...........................	—	2	5	11	12	8	—	—	—	—	38	4*o
I. 3 ...........................	—	6	6	17	8	—	2	—	—	—	3!)	3-6
j I. 4...........................	—	1	10	19	7	2	—	—	—	—	39	3-6
I. 5...........................	—	—	6	17	12	3	—	—	—	—	38	3-9
I. 6..........................	—	7	11	10	8	1	—	—	—	—	37	3-3
I. 7...........................	1	3	7	5	11	3	5	—	—	—	35	4*o
I- 8...........................	—	4	7	12	12	3	1	—	—	—	39	3-7
I. 9 ..........................	—	4	11	12	5	6	—	—	i	—	39	3-1
I. 10...........................	—	8	11	6	5	4	5	—	—	—	39	3*7
\| I. 11...........................	--	—	12	19	5	1	2	—	—	—	39	3-6
1 I. 12...........................	—	6	6	12	10	4	2	i	—	—	41	3-7
I. 13...........................	1	-	12	12	7	6	—	—	—	1	39	3-9
I. 14..........................	~	5	8	9	14	3	—	—	—	—	39	3-7
I. 15...........................	—	3	9	12	5	8	1	—	—	1-	38	3-8
I. 16...........................	—	—	6	9	16	5	1	—	i	—	38	4-2
I. 17...........................	—	5	9	8	12	4	2	—	—	—	40	3-8
I. 18...........................	—	3	11	14	10	2	—	—	—	—	40	3-4
I. 19 ...........................	1	10	10	13	7	—	—	i	—	—	42	32
I. 20 ...........................	4	6	6	11	11	2	—	—	—	—	40	3-2
I. 21 ...........................	—	9	6	11	6	4	1	■ —	—	—	37	3-4
I. 22...........................	—	8	12	10	6	—	1	i	—	—	38	3-2
I. 23...........................	—	12	6	8	9	2	—	i	—	—	38	3-2
I. 24...........................	—	—	20	18	1	—	1		—	—	40	3-2
I. 25...........................	—	2	13	11	10	2	—	—	—	—	38	3-5
I. 26...........................	—	4	7	12	6	5	1	—	—	—	35	3-7
I. 27...........................	—	4	9	15	12	1	1	—	—	—	42	3 5
I. 28...........................	4	5	10	12	4	1	—	—	—	—	30	2-9
Summa infanteriet	11	\| 126	\| 258	333	\| 236	! 81	27	1 4	2	1	11,079	3-0

406

1	2	8	4	5	6	i	8	9	10	11	12	13 1
	Högst 1 år	1-2 år	2-3 år	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6-7 år	7-8 år	8-9 år	Mer än 9 år	Till- hopa	Medel-tal år 1
K. 1 ...........................	_	4	7	4	i	4	i				21	3-5 t
K. 2 ...........................	—	4	4	5	3	3	i	—	—	* -	20	3-5
K. 3 ...........................	—	8	5	5	1	2	—	—	—	—	21	3*0 i
K. 4 ...........................	i	9	5	1	4	1	—	—	—	—	21	2-8
K. 5 ...........................	—	6	11	13	8	2	i	—	—	1	42	3-6
K. G ...........................	i	14	8	4	8	6	i	—	—	—	42	3-3
K. 7 ...........................	—	4	9	5	4	—	—	—	—	—	22	3-1
K. 8 ...........................	—	9	7	2	3	—	—	—	—	—	21	2-7
Summa kavalleriet	2	58	56	39	32	18	4	—	—	1	210	3-3
A. 1 ...........................	—	4	7	10	13	1	4	1	_	_	40	3-9
A. 2 .................	—	3	14	8	4	11	—	1	—	—	41	3-8
A. 3 ...........................	—	—	24	17	5	6	—	—	—	—	52	3-5
A. 4 ...........................	1	3	16	18	4	1	—	—	—	—	43	3''i
A. 5 ...........................	—	2	13	13	12	2	—	—	—	—	42	3-5
A. 6 ...........................	—	1	13	15	12	—	—	—	—	—	41	3-5
A. 7 ..........................	—	1	6	4	1	2	—	—	—	—	14	2-7 1
A. 8 ...........................	1	7	21	11	6	1	—	—	i	—	48	8-i
A. 9 ...........................	—	2	7	6	8	2	2	—	—	—	27	3-9
Summa artilleriet	2	23	121	102	65	26	6	2	i	—	348	3-5
Fortifikationen...............	—	5	63	21	9	2	2	—	—	—	107	H
Trängen........................	8	25	18	9	4	4	3	—	—	—	71	2-6 :
Intendenturkåren...........	2	. 7	22	22	26	10	3	—	-	-	92	3-7 \|
Summa armén	25	252	566	549	379	141	46	6	3	2	1,969	fr.
Marinen.
Flottan ........................	3	96	59	61	29	1	—	—	—	—	254	2''7 1
Kustartilleriet...............	4	24	20	26	11	6	1	—	—	—	92	3-0 1
Summa marinen	12	120	79	87	40	7	1	-	—	_	346	2-8 1

407

Tab. 9. Löjtnanter av 1. klassen och officerare i högre löneklass vid armén, fördelade

efter tid, under vilken lön nppburits såsom löjtnant av 2. klassen.

1 1 1 X 1	3 1	4	5	HTT	7	8	9	10	11	12	13
	Högst	1-2	2-3	3-4	4-5	5-6	6—7	7—8	8-9	Mer	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	hopa	tal år
Generalstaben ...............	2	2	4	17	10	14	4	2	1	—	>) 56	45
I. 1 ...........................	_	_	—	6	6	12	i	—	—	—	25	4-8
I. 2 ...........................	—	1	4	2	10	6	3	—	1	—	27	4-6
I. 3...........................	—	1	2	6	8	10	1	—	—	—	28	4-5
1. 4 ...........................	—	1	1	8	9	8	—	—	—	—	27	4-4
1. 5...........................	—	—	2	7	5	6	6	2	—	—	28	5-1
I. 6...........................	—	—	1	4	10	6	5	—	—	—	26	4-9
I. 7..........................	4	3	4	6	5	2	—	1	1	—	26	3-3
I. 8...........................	—	1	5	7	12	2	2	1	—	—	30	4-2
I. 9...........................	1	—	—	6	7	6	5	3	—	—	28	5-o
I. 10...........................	1	1	4	5	3	1	4	7	2	—	28	5-3
I. 11..........................	—	—	3	4	8	7	4	—	—	1	27	4-9
I. 12..........................	—	1	4	—	12	7	5	—	1	—	30	4*9
I. 13...........................	1	1	4	5	5	4	3	5	—	—	28	4*7
I. 14 ...........................	1	1	5	6	2	7	4		—	1	27	4-5
I. 15...........................	—	2	6	6	5	2	4	2	—	—	27	4-3
I. 16...........................	1	—	—	5	3	11	5	3	—	—	28	5-3
I. 17...........................	—	4	3	—	4	9	7	2	—	—	29	4*9
I. 18...........................	—	—	—	11	6	4	4	4	—	—	29	4-8
I. 19...........................	—	4	4	6	8	8	3	1	—	—	34	4-3
I. 20 ...........................	1	2	1	—	7	11	3	2	1	—	28	Öl
I. 21 ...........................	—	2	3	5	5	4	6	2	1	—	28	4-9
I. 22 ...........................	1	—	—	9	7	7	3	—	—	—	27	4*6
I. 23...........................	—	1	4	8	3	5	8	1	—	—	30	4-8
I. 24...........................	1	—	1	2	9	13	3	—	—	—	29	5o
I. 25..........................	1	—	2	—	7	10	3	3	—	1	27	5s
I. 26..........................	—	—	3	5	7	5	2	4	—	—	26	4-9
I. 27 ..........................	—	—	I —	4	6	7	11	2	1	—	31	5-6
I. 28..........................	_	1	3	1	6	8	3	6	—	1 —	28	5-4
Summa infanteriet	13	27	\| 69	1 134	\| 185	\| 188	\| 108	1 51	8	1 3	\| 786	1 4-8

i) Dessutom 6 omedelbart befordrade från underlöjtnanter till löjtnanter ay 1. klassen före tillkomsten
yid vederbörligt truppförband av beställningar för löjtnanter av 2. klassen.

408


1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	1 11	12	1
1	Högs 1 år	1-2 år	2—3 år	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6-7 år	7-8 år	8-9 år	Mer än 9 år	Till- hopa	Medel-tal år
K. 1 ..........................	—	—	4	i	5	4	i				15	4*4
K. 2 ...........................	—	3	1	3	2	4	i	—	—	_	14	4''o
K. 3 ...........................	i	3	4	2	2	3	—	—	—	_	15	3-3
\| K. 4 ..	i	3	4	4	2	1	—	—	—	—	15	3-o
K. 5 ...........................	—	6	4	3	6	8	3	—	—	—	30	4-i
K. 6 .........................	—	2	11	10	3	3	1	_	_	_	30	3 4
K. 7 ......... .........	—	1	5	1	2	1	3	2	_	_	15	4*6
K. 8 ...........................	—	3	5	5	1	1	—	—	—	—	15	3-o
Summa kavalleriet	2	21	38	29	23	25	9	2	—	—	149	3-7
i A- 1 ...........................	9	8	3	6	2	_	_	_			28	2-1
A. 2 ...........................	6	7	2	6	1	4	—	—	—	—	26	2 5
j A. 3 ...........................	5	6	6	7	2	—	—	—	—	—	26	2-3
A. 4 ......... ..................	6	—	4	6	3	—	—	—	—	_	19	2-4
\| A. 5 ...........................	4	7	3	1	7	—	—	—	—	—	22	2-4
j A. 6 ...........................	3	1	9	10	1	—	—	—	—	—	24	2-7
A. 7 ...........................	2	—	3	1	1	4	—	—	—	_	11	34
\| A. 8 ...........................	5	3	9	9	1	—	—	—	—		27	2-4
A. 9 ...........................	2	7	5	2	2	—	—	—	—		18	2-4
Summa artilleriet	42	39	44	48	20	8	—	—	—	_ 1	M 201	2-5
j Fortifikationen...............	15	33	35	14	1	_	_	_	_	_	98	2 l
Trängen........................	9	5	5	7	7	10	4	4	1	2	54	4o
Intendenturkåren	40	16	9	13	8	2	2	—	1	1 1	92	19
Summa armén	123	143	204	262	254 \|	247 \|	127	59	11 \|	6 \|	Ml,436	4o i

,?e,8,3“to™ 86 omedelbart befordrade från underlöjtnanter till löjtnanter ar 1. klassen före tillkomsten
vid vederbörligt truppförband av beställningar för löjtnanter av 2. klassen.

j Dessutom 92 omedelbart befordrade från underlöjtnanter till löjtnanter av 1. klassen (se not 1).

409

Tab- 10. Kaptener och officerare i högre löneklass vid armén, fördelade efter tid,

under vilken lön uppburits såsom löjtnant av 1. klassen.

1 1	2	8	4	5	6 1	7	8	9	10	11 \|	12	13
1	Högst 1 år	1—2 år	2-3 år	3-4 är	4-5 år	5-6 år	6—7 år	7—8 år	8-9 år	Mer än 9 år	Till- hopa	Medel-tal år
J Generalstaben ...............	_	_	7	7	10	11	8	3	i 4	2	58	53
I. 1 ...........................	._	_	1	2	2	7	2	1	-	—	15	5 s
I. 2 ...........................	—	—	1	3	3	5	2	—	2	—	16	5-3
I. 3...........................	—	—	—	2	4	6	3	2	—	—	17	5 5
I. 4..........................	—	i	—	2	3	7	3	1	—	—	17	5’2
I. 5...........................	—	—	—	2	5	3	4	4	—	—	18	5‘7
I. 6 ...........................	—	—	—	1	3	3	4	5	—	1	17	6-4
I. 7...........................	'' —	4	2	2	2	—	—	2	2	3	17	Öl
I. 8..........................	i	1	—	1	2	4	7	1	1	1	19	5-7
I. 9.........................	—	—	—	—	7	2	4	3	—	—	16	5-8
I. 10...........................	—	1	2	2	3	2	1	2	2	2	17	5-8
I. 11 ...........................	—	—	1	2	2	4	6	1	1	—	17	5-6
I. 12...........................	—	2	1	2	2	6	4	2	—	—	19	5*2
I. 13...........................	— -	1	—	—	3	3	1	6	3	1	18	6 6
I. 14...........................	—	—	1	3	1	2	6	4	—	1	18	6o
I. 15..........................	—	—	4	4	4	1	—	3	1	—	17	4*7
I. 16...........................	—	1	—	1	2	11	3	—	—	—	18	5-4
\| I. 17...........................	—	1	1	1	3	1	7	2	1	1	18	5‘9
t 1. 18..........................	—	—	1	5	5	—	3	1	3	—	IS	5-2
I. 19...........................	i	—	3	2	2	3	4	6	1	—	22	5-5
I. 20..........................	—	—	—	—	3	6	5	2	1	1	18	6-5
I. 21 ...........................	—	—	2	1	2	4	1	3	3	2	18	6-1
I. 22...........................	—	—	—	2	4	2	5	3	1		17	5-9
I. 23...........................	—	1	—	2	5	2	3	5	1	—	19	5*7
I. 24...........................	—	—	—	2	4	4	7	1	—	—	18	5-5
I. 25..........................	—	1	—	—	4	7	2	3	—	—	17	5-4
i. 26..........................	—	1	3	—	4	8	1	—	—	—	17	4-7
I. 27 .........................	—	—	—	1	4	5	7	1	1	—	19	56
1 I. 28.........................	—	—	1	2	2	3	8	1 1	1	—	18	5’8
Summa infanteriet	2	15	24	1 47	90	1 111	! 103	65	\| 25	13	\|\| 495	\| 5 g 52

410

1	2	3	4	5	6	! 7	1 «	9	10	It	12	13
	Högst	1-2	2—3	3-4	4—5	5-6	6-7	7—8	8-9	Mer	Till-
	1 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	hopa	tal år
K. 1 ...........................	_	_		2	1	2	1	2			8	5*7
K. 2 .........................	—	—	—	1	2	1	1	i	1	—	7	6-1
K. 3 ...........................	—	—	—	1	1	3	—	—	3	—	8	6-4
K. 4 ...........................	—	—	—	2	2	1	—	i	1	—	7	5-4
K. 5 ..........................	—	—	i	—	3	2	1	2	4	3	16	7-o
K. 6 .........................	—	—	—	3	3	2	2	2	1	3	16	6-5
K. 7 ......	—	—	i	—	2	2	1	2	—	—	8	5*6
K. 8..............	—	—	—	—	1	4	1	1	1	—	8	Öl
Summa kavalleriet	—	—	2	9	15	17	7	11	11	6	78	6 2
A. 1 ...............	—	—	—	3	1	6	6	5	2	1	24	64
A. 2 ...........................	—	—	1	2	2	2	2	4	4	6	23	7-2
A. 3 ...........................	—	—	1	—	1	2	4	10	5	6	29	7-6
A. 4 ...........................	—	—	1	—	2	7	4	5	3	1	23	6 6
A. 5 ...........................	—	—	—	—	—	7	4	3	3	6	23	7-4
A. 6 ...........................	—	—	—	1	2	3	5	4	6	3	24	7-3
A. 7 ..............	—	—	2	1	—	1	1	—	—	2	7	6*3
A. 8 ...........................	—	—	2	6	5	5	4	2	4	—	28	5 4
A. 9 ...........................	—	—	1	3	2	3	2	4	—	—	15	5-6
Summa artilleriet	—	—	8	16	15	36	32	37	27	25	196	6 7
Fortifikationen...............	—	—	3	6	22	26	6	_	_	_	63	6-1
Trängen ..................	i	3	4	2	7	2	5	1	2	8	35	6-o
Intendenturkåren............	45	19	3	6	3	1	1	—	—	—	78	1-3
Summa armén	48	37	51	93	168	204	162	117	69	54	1003	5 O

Tab. 11. Kaptener och officerare i högre löneklass vid marinen, fördelade efter tid,
under vilken lön uppburits såsom löjtnant.

1	o	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
	Högst 1 år	1-2 år	2-3 år	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6-7 år	7—8 år	8-9 år	Mer än 9 år	Till- hopa	Medel-tal år
Flottan.................	—	—	—	2	9	21	52	25	33	5		7o
Kustartilleriet...............	—	1	2	12	3	12	6	2	11	12	61	6-r.
Summa	—	1	2	14	12	33	58	27	44	17	208	6 a

411

ab. 12. Kaptener av 1. klassen och officerare i högre löneklass, fördelade efter tid,
under vilken lön uppburita såsom kapten av 2. klassen.

1	2 1	3 i	4	ö 1	- \|	7	8	9	10	1 1 \|	12	1
		1-2	2-3	3-4	4-5	5—6	6-7	7—8	8-9	Mer j	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	ur	år	år	år	år	hopa	tal år
Armén:		1
Generalstaben ...............	18	1	— j	4	1	2	—	—	—	—	'') 26	1-6
I. 1 ...........................		—	2	3	3	3	—	-	—	—	11	4-x
I. 2 ...........................	_ 1	3	2	2	1	2	—	—	—	—	10	3-3
I. 3 ...........................	—	2	4	4	—	—	—	—	—	—	10	2-9
I. 4...........................	—	—	3	2	3	2	—	—	—	—	10	3 c
I. 5...........................	—	—	3	5	1	3	—	—	—	—	12	3-9
I. 6...........................	—	—	4	3	o	2	—	—	—		11	37
I. 7 ...........................	—	2	2	2	i	1	—	2	i	—	11	4-4
I. 8...........................	—	1	2	3	2	2	3	—	—	—	13	4-2
I. 9...........................	—	1	2	3	2	2	—	—	i	—	11	4-3
I. 10...........................	—	3	o	2	2	—	—	2	—	—	11	3-7
I. 11 ...........................	2	—	i	5	1	2	—	—	—	—	11	3-3 i
I. 12...........................	—	4	4	1	1	2	—	1	—	—	13	3-3 i
I. 13...........................	—	1	3	3	4	2	—	—	—	—	13	3-9 j
I. 14...........................	—	1	1	2	5	1	2	—	—	—	12	4*4 1
I. 15...........................	1	—	4	3	—	1	—	1	—	—	10	3-6 j
I. 16...........................	—	1	4	2	2	2	—	—	—	—	11	3-5 1
I. 17...........................	1	4	2	1	1	2	1	—	—	—	12	3-8
I. 18...........................	—	1	2	4	1	1	2	1	—	—	12	4-3
I. 19...........................	2	4	1	2	2	2	—	—	i	—	14	3-3
I. 20...........................	—	1	3	1	5	2	—	—	—	—	12	3-7
I. 21 ...........................	—	—	1	4	2	2	o O	—	—	—	12	4*7
I. 22..........................	—	1	4	2	3	1	—	—	—	—	11	3-4
I. 23...........................	—	—	3	4	—	3	2	—	—	—	12	4''S
I. 24..........................	—	2	6	2	2	—	—	—	—	—	12	2-9
I. 25..........................	—	3	3	2	—	2	1	—	—	—	11	3 3
I. 26..........................	1	2	4	—	—	2	2	—	—	—	11	3-8
I. 27 ..........................	—	2	4	6	—	—	—	—	—	—	12	2-9
I. 28..........................	—	1	1	1	4	1	3	—	—	—	11	4*6
Samma infanteriet	7	40	\| 77	\| 74	50	45	1 19	7	1 3	1 -	\|b 322	3-7

i) Dessutom 27 omedelbart befordrade från löjtnanter ar 1. klassen till kaptener av 1. klassen före tillkomsten
vid vederbörligt truppförband av beställningar för kaptener av 2. klassen.

a) Dessutom 7 omedelbart befordrade från löjtnanter av 1. klassen till kaptener av 1. klassen (se not 1,.

412

1	*	3	1 *	5	6	7	8	9	10	1 ii	r12	1 I»
	Högs 1 år	1—2 år	2-3 år	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6—7 år	7—8 år	8-9 år	Mer än 9 år	Till- hopa	Medel-tal år
! K. 1 ..........................	2	2		i	1						6	1*9
1 K. 2 .........................	—	2	—	2	1	—	—	’ -	—	—	5	3-i
K. 3 ..........................	—	3	i	—	—	1	—	—	—	—	5	2o
K. 4 ...........................	1	2	2	—	—	1	—	—	—	—	6	2-4
K. 5 ...........................	1	6	—	3	1	2	—	—	—	—	13	2-e
K. 6 ...........................	1	1	7	2	—	—	1	—	—	—	12	2-9
1 K. 7 ...........................	2	1	3	—	—	—	—	—	—	—	6	1*6
K. 8 ...........................	2	2	2	—	—	—	—	—	—	—	6	It,
Samma kavalleriet	9	19	15	8	3	4	1	—	—	—	>) 59	2-4
\| A. 1 ...........................	1	—	—	4	4	4	3	_	_	_	16	4-6
\| A. 2 ...........................	—	1	3	4	1	1	—	1	3	i	15	5-2
A. 3 .......................	—	—	2	3	4	7	3	1	—	—	20	5-0
1 A. 4 ..........................	1	—	—	1	3	3	1	3	1	2	15	6-o
j A. 5 ...........................	—	—	—	1	6	3	1	1	1	1	14	5 7
i A. 6 .........................	—	—	—	6	3	3	1	1	1	—	15	4-8
i A. 7 .......................	2	1	1	—	—	—	—	—	—	1	5	3-0
I A. 8 ............	—	1	2	5	2	3	4	1	—	—	18	4*7
1 A. 9 ...........................	—	—	—	2	2	2	1	2	—	—	9	5-4
Summa artilleriet	4	3	8	26	25	26	14	10	6	5	2) 127	5''0
Fortifikationen......	—	1	19	20	5	—	—	—	_	_	45	3''2
\| Trängen .............	1	2	2	5	5	2	4	2	—	1	24	4''8
j Intendenturkåren............	1	—	5	11	20	16	—	—	—	—	53	4-4
Summa armén	40	60	126	148	109	95	3S	19	9	6	3) 656	38
Marinen: Flottan ................		10	23	52	21	3				_	109	3-4
Kustartilleriet.......	—	2	3	9	8	5	7	6	—	_ 1	40	6-1
Summa marinen	—	12	26	61 \|	29	8	7	6	- \|	- II	149	38

*) Dessutom 2 omedelbart befordrade från löjtnanter av 1. klassen till kaptener av 1. klassen före tillkomsten
vid vederbörligt truppförband av beställningar för kaptener av 2. klassen.

’) Dessutom 1 omedelbart befordrad från löjtnant av 1. klassen till kapten av 1. klassen (se not 1).
a) Dessutom 37 omedelbart befordrade från löjtnanter av 1. klassen till kaptener av 1. klassen (se not 1)

413

Tab. 13. Majorer (kommendörkaptener av 2. graden) ock officerare i högre löneklass, fördelade
efter tid, under vilken lön uppburits såsom kapten av 1. klassen. _

1 1	2 \|	3 1	4	6 I	o	7	8	» 1	10	>i 1	12	-3	14 \|	15	1 6
	Högst	1-2	2—3	3-4	4-5	o—6	6-7	7—8	8-9	9-10	10-11	11—12	Mer un	Till-	Medel-
	1 år	är	år	år	år	är	år	år	är	ur	är	år	12 är	hopa	tal är
Armén:
j Generalstaben ...............	—	—	—	i	i	1	8	3	3	—	—	—	—	17	6 8
Infanteriet....................	2	4	2	7	20	13	19	14	12	6	1	—	1	104	6-i
Kavalleriet ...................	1	—	4	3	1	—	—	—	2	2	—	—	—	13	4-8
Artilleriet.....................	—	—	3	7	7	3	7	6	O O	5	—	—	—	41	6o
^Fortifikationen...............	—	—	—	—	1	—	4	6	3	—	—	—	—	14	7-4
Trängen ......................	—	1	—	—	—	—		2	-	—	1	—	2	6	9-1
Intendenturkåren............	—	-	—	—	—	—	—	1	7	—	2	i	3	14	10-6
Summa 1	3	5	9	18	SO	20	as	32	30	13	4	i	0	209	0 6
Marinen:
Flottan ........................	—	—	—	—	—	2	4	5	10	10	9	—	—	40	8-8
Kustartilleriet...............	—	1	1	1	2	1	—	3	1	1	1	—	—	12	6s
Summa	—	1	1	1	i 2	3	4	l 8	11	11	10	—	i -	52	8''*

Tab. 14. Överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden), fördelade efter tid, under
vilken lön uppburits såsom major (kommendörkapten av 2. graden).

i	2	3	*	5	6	7	8	9	10	11	ia	13 !
	Högst	1—2	2-3	3-4	4-5	5-6	6-7	CO 1	8-9	Mer än	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	är	år	år	år	9 år	hopa	tal år
Armén: ! Generalstaben ............			4	i	_	__	—	—	—	—	5	3*8
Infanteriet ................	i	3	12	13	—	—	—	—	—	—	29	2-9
i Kavalleriet ................	—	2	—	2	1	—	—	—	—	—	5	3i
j Artilleriet..................	3	—	1	4	2	4	—	—	—	—	14	32
! Fortifikationen..........''..	—	—	1	3	—	—	—	—	—	—	4	3''3 j
\| Trängen ...................	—	—	—	—	—	—	—	i	—	2	O O	8-7 }
Intendenturkåren.........	—	2	1	—	—	2	—	i	—	—	6	4-2 1
Summa	4	7	19	23	3	<>	—	2	—	2	60	3 4
Marinen:
i Flottan.....................	—	1	4	4	9	2	—	—	—	—	20	3-9
Kustartilleriet............	1	1	—	—	—	—	1	i	—	—	4	4-o
Summa	1	2	4	4	9	2	1	i		—	»4	3 9

414

Tab. 15- Sergeanter av 1. klassen och fanjunkare, fördelade efter tid, under vilken lön uppburits

såsom sergeant av 2. klassen.

1	2	3	4	5	6	1 7	8	9	1 i»	11	12	13	14	1 15	16
	Högst	1-2	2-3	3-4	4—5	5-6	6—7	7—8	8-9	9-10	10-11	11—12	Mer än	Till-
	1 år	år	dr	år	år	år	år	år	år	år	år	år	12 år	hopa	tal år
1. 1 .............	i	; 1	_	4	I 8	1	1	2	5	'' 3				26	5''8
I. 2...........................	—	\| 1	7	6	—	4	7	1	-	—	—	—	—	26	4*6
I. 3...........................	—	—	—	—	3	3	12	8	—	—	—	—	—	i 26	6-5
I. 4..........................	—		3	3	O	4	4	7	—	—	—	—	—	26	5 3
I. 5 ..........................	—	—	—	—	12	8	1	1	1	1	1	i	—	26	6*o
I. 6 ..........................	—	—	—		12	1	2	1	—	7	2	i	—	26	6*7
I. 7 .........................	—	• 5	i	6	5	—	—	—	1	1	—	i	3	23	5‘6
I. 8...........................	—	—	—	1	4	5	10	1	4	1	—	—	—	26	6-5
I. 9 ...........................	—	—	3	6	8	2	—	1	—	—	2	3	1	26	5*9
I. 10.......................	—		—	2	3	2	12	3	2	2	—	—	—	26	6*6
I. 11 ...........................	—		2	3	2	4	2	8	3	2	—	—	—	26	6-3
I. 12 ...........................	—	_	—	5	4	4	4	2	2	3	2	—	—	26	6-4
I. 13 ......................	—	—	1	1	5	3	O O	4	4	5	—	—	—	26	6-7
I. 14.........................	—		—	—	2	2	7	4	8	1	2	—	—	26	7-2
I. 15 ..........................	—	—	o	4	3	5	6	4	2	—	—	—	—	26	5*7
I. 16...........................	_	—	—	3	12	5	4	—	1	—	1	—	—	26	5*3
I. 17 ...........................		—	—	2	2	4	2	10	3	2	—	—	—	25	6-9
I. 18...........................		—	—	—	—	1	18	6	—	1	—	—	—	26	6-9
I. 19 .........................	—	3	3	1	2	2	10	—	1	6	1	1	—	30	6*3
I. 20.........		—	1	1	2	8	6	6	2	—	—	—	—	26	6-2
I. 21 ...........................	—	2	2	3	4	4	3	2	2	2	2	—	—	26	5*8
I. 22 .........................	—	—	2	4	1	4	4	6	5	—	—	—	—	26	6-1
I. 23 ............	—	2	2	—	3	6	3	—	3	4	2	1	—	26	6-6
I. 24...........................	—	2	—	1	2	—	3	3	4	6	5	—	—	26	7-8
I. 25 ...........................	—	—	—	—	—	2	4	11	7	2	—	—	—	26	7-5
I. 26.........	—	—	2	—	1	4	—	1	1	3	7	2	2	23	8-6
I. 27...............	—	—	1	—	—	—	—	5	4	6	1	2	6	25	9*8
I. 28 .................	i	5	-	—	—	—	3	2	7	3	5	—	—	26	7-i
Summa infanteriet	2 !	21 i	32 \|	66	105	88	131	99	72 \|	61 \|	33 \|	12	12 \|j	724 \|	65

415

1 1	2	3	4	s i	(i	7	8 ]	9	10	ii 1	-ATT	13	14	16	10
	Högst	1-2	2-3	3-4	4-5	5-6	6-7	GO	CD 1 O	9-10	10-11	11—12	der än	Till-	Medel
	1 år	år	år	år	år	ur	år	år	år	år	år	år	12 år	hopa	tal år
K. 1 ...........................		2	5	1										8	2 4
K. 2 ...........................	—	—	—	—	1	i	—	1	1	1	—	—	—	5	7-2
K. 3 ...........................	—	—	—	—	1	i	—	2	—	—	—	—	—	4	6''i
K. 4 ...........................	—	—	4	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	7	3-7
K. 5 ...........................	—	—	2	2	8	2	—	1	—	—	—	—	—	15	4 3
K. 6 ...........................	—	—	—	1	2	5	5	—	—	—	—	—	—	13	5-6
K. 7 ...........................	—	—	—	4	2	1	—	—	—	—	—	—	—	7	4*2
K. 8 ...........................												i	—	1	12-o
Summa kavalleriet	—	2	11	9	15	10	5	5	1	1	—	i	—	i) 60	4-7
A. 1 ...........................		2	1	3	4	7	5	_	_	1	_	_	_	23	4-9
A. 2 ...........................	—	4	1	4	5	9	2	—	—	—	—	—	—	25	4.7
A. 3 ...........................	—	1	2	5	11	11	1	—	1	—	—	—	_	32	4-8
A. 4 ...........................	—-	5	4	2	2	7	1	—	—	—	—	—	—	21	3-9
A. 5 ...........................	—	—	3	—	8	9	—	—		—	—	—	—	20	4-8
A. 6 ...........................	—	—	—	5	11	4	3	—	—	—	—	—	—	23	4‘8
A. 7 ...........................	2	—	—	2	2	1	1	1	—	—	—	—	—	9	3-9
A. 8 ...........................	6	2	4	4	3	1	3	6	1	—	—	—	—	30	4*2
A. 9 ..........................	1	2	5	5	1	2	3	—	—	—	—	—	—	19	3-7
Summa artilleriet	9	16	20	30	47	51	19	7	2	1	—	—	—	2) 202	4-4
Fortifikationen...............	14	6	4	2	18	26	—	—	—	—	. —	—	—	70	3-9
Trängen ......................	12	1	1	7	2	5	3	3	4	8	5	6	12	69	7-6
Intendenturkåren............	3	3	3	7	3	9	6	8	7	11	3	3	5	4) 71	7-1
Summa armén	40	49	71	in	190	189	164	122	86	82	41	22	29	5)1196	60

*) Dessutom 48 omedelbart befordrade till sergeanter av 1. klassen före tillkomsten vid vederbörligt truppförband av
beställningar lör sergeanter av 2. klassen.

2) Dessutom 59 omedelbart befordrade till sergeanter av 1. klassen (se not 1).

3) Dessutom 15 omedelbart befordrade till sergeanter av 1. klassen (se not 1).

4) Dessutom 12 omedelbart befordrade till sergeanter av 1. klassen (se not 1).

5) Dessutom 134 omedelbart befordrade till sergeanter av 1. klassen (se not 1).

416

Tab. 16. Fanjunkare, fördelade efter tid, under vilken lön uppburits såsom

sergeant av 1. klassen.

1	2	1 8	4	5	1 6	7	8	9	10	11	12	13	14	1	1 >6
	Högst 1 år	1-2 år	2-3 år	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6—7 år	7-8 år	8-9 år	9-10 år	10—11 år	11—12 år	Mer än 12 år	Till- hopa	Medel-tal år
I. 1...........................	—		_		i	1	3	2	1	2	2	i		13	8-o
I. 2 ..........................	—	i	—	3	—	—	2	3	—	2	2	—	—	13	6-7
I. 3...........................	—	—	1 —	—	i	—	4	6	2	—	—	—	—	13	7-3
I. 4..........................	—	i	i	5	2	1	—	3	—	—	—	—	—	13	4-6
I. 5...........................	—	—	—	—	5	4	4	—	—	—	—	—	—	13	5-4
I. 6..........................	—	—	—	—	8	2	2	1	—	—	—	—	—	13	5-4
I. 7...........................	—	3	3	4	1	—	1	—	—	—	—	—	—	12	3-3
I. 8..........................	—	—	—	2	1	1	6	2	—	1	—	—	— .	13	6-3
I. 9 ...........................	—	—	3	3	6	1	—	—	—	—	—	—	. —	13	3-9
I. 10...........................	—	—	—	1	5	5	2	—	—	—	—	—	—	13	5’3
I. 11 ...........................	—	—	—	—	3	2	2	5	1	—	—	—	—	13	6-5
I. 12.........................	—	—	1	7	1	1	2	1	—	—	—	—	—	13	4*6
I. 13..........................	—	—	—	—	2	3	6	2	—	—	—	—	—	13	6-3
I. 14 .................	—	—	2	4	—	2	—	2	1	1	1	—	—	13	5*8
I. 15...........................	—	—	—	1	1	—	3	7	1	—	—	—	—	13	6-7
I. 16 ...........................	—	1	3	—	—	3	2	2	—	2	—	—	—	13	6-2
I. 17...............	—	—	3	—	—	3	2	2	—	2	—	—	—	12	5-9
I. 18 ...........................	—	—	—	—	—	2	2	2	3	4	—	—	—	13	7-8
I. 19 ...........................	—	—	—	1	—	1	—	—	—	5	3	3	2	15	9-8
I. 20...........................	—	—	—	1	—	—	4	4	2	2	—	—	—	13	7-4
I. 21 ..........................	—	—	—	—	3	7	3	—	—	—	—	—	—	13	5*5
I. 22...........................	—	—	—	2	2	1	4	3	1	—	—	—	—	13	6-1
I. 23...........................	—	—	—	—	—	—	2	2	1	4	2	1	1	13	9-2
I. 24...........................	—	—	—	—	—	—	—	1	3	4	3	—	2	13	9*9
I. 25...........................	—	—	—	—	1	2	—	5	1	4	—	—	—	13	7-7
I. 26...........................	—	3	—	—	1	2	—	—	1	O O	2	—	—	12	6-5
I. 27 .....................	—	-	—	—	—	1	1	5	2	2	—	—	1	12	8-2
I. 28...........................	—	- I	—	—	—		1	2	3	2 I	1	2	2	13	9*7
Summa infanteriet j	- 1	9 1	16	34	44	45	58	62	23 \|	40 !	16	7 \|	8 \|	362	6-7

417

1	3	» 1	4	5	6	7	H	o	10	ii	is	13	14	i b	16
	Högst 1 år	1-2 är	I CO , 1 - 1	3-4 år	4-5 år	5-6 år	6-7 är	7-8 år	8-9 år	9-10 är	10-11 är	11—12 Mor än år 12 år	Till- hopa	Medel-tal år
K. 1 ...........................		_	2	i	_	_	_	_	_	_	_	i	2	6	8-2
K. 2 ...........................	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	5	6	12-6
K. 3 ...........................								i	2	2	1	—	—	6	9-1
K. 4 ...........................	2	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	2	6	6-i
K. 5 ...........................	—	1	1	3	1	—	—	—	—	—	—	2	3	11	8-i
K. 6 ...........................	—	—	—	—	1	2	—	—	—	—	—	4	4	11	10''8
K. 7 ...........................	—	—	1	—	2	—	—	—	—	—	1	—	2	6	8''5
K. 8 ...........................								—					6	6	16-5
Summa kavalleriet	2	1	5	4	S	2	1	i	2	2	2	7	24	58	9-9
A. 1 ...........................						1	2	3	3	6	_	_	_	15	8-2
A. 2 ...........................	—	—	—	—	—	—	1	7	2	3	1	—	1	15	8-4
A. 3 ..........................	—	—	—	—	—	3	9	—	1	—	3	—	—	16	7-1
A. 4 ...........................	—	—	—	—	—	—	1	3	—	1	7	4	—	16	9-9
A. 5 ...........................	—	—	—	—	—	—	1	1	3	2	3	—	5	15	10’7
A. 6 ..........................	—	—	—	—	1	2	4	—	2	—	2	—	4	15	8-5
A. 7 ...........................	—	—	—	—	—	—	1	—	—	1	1	1	—	4	9-4
A. 8 ...........................	—	—	—	4	1	1	3	2	3	4	1	2	—	21	7-4
A. 9 ...........................	—	—	—	—	—	—	2	5	3	1	1	—	—	12	8-o
Summa artilleriet	—	—	—	4	2	7	24	21	17	18	19	7	10	129	8-5
Fortifikationen..............	1	—	—	-	1	—	3	21	12	4	1	—	1	44	81
Trängen ......................	—	—	1	1	5	3	2	1	2	2	1	4	12	34	9*7
Intendenturkåren............	18	9	7	9	6	5	7	1	3	4	2	2	4	77	4-4
Summa armén	21	19	29	52	63	62	95	107	59	70	41	27	59	704	7 8

418

Tab. 17. Underofficerare vid marinen och underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden
för manskap, fördelade efter tid, under vilken lön såsom underofficerskorpral
uppburits i 2. lönegraden för manskap.

2	3	4	5	6	7	8	9
Högst 1 år	1-2 &r	2-3 år	3—4 år	4-5 år	Till- hopa	Medel-tal år	I procent av hela antalet
ii	7	4	2		24	1*3	5*o
65	17	6	1	—	89	07	10*3
76	24	10	3	—	113	0''9	8*4
17	12	4	3	1	37	1*3	25*2
10	9	2	2	—	23	1*5	21*7
2	3	—	1	—	6	1*8	18*7
29	24	6	6	1	66	1*4	23 2

Flottan:

Stockholms station..............................

Karlskrona » ..............................

Summa

Kustartilleriet:

Vaxholms kustartilleriregemente............

Karlskrona » ............

Älvsborgs kustartillerikår.....................

Summa

419

Tab. 18. Underofficerare vid marinen, fördelade efter tid, under vilken lön såsom
underofficerskorpral uppburits i 1. lönegraden för manskap.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ii II	12 \|	13
	Högst	1-2	2-3	3—4	4-5	5—6	6—7	7-8	8-9	Mer	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	hopa.	tal år
Flottan: Stockholms station:
Artillerikonstaplar .........	—	2	1	10	10	10	10	16	2	4	65	6-o
Styrmän .....................	—	—	3	2	4	12	8	11	3	6	49	3-5
Minkonstaplar...............1	—	1	5	3	1	4	—	1		—	15	3-s
Sjukvårdskonstaplar ......	—	-	—	—	1	—	—	—	—	—	1	4-3
Förrådskonstaplar .........	—	—	—	—	3	3	10	3	2	2	23	6 9
Musikkonstaplar ............	—	—	—	—	1	1	1	3	—	—	6	7-8
Maskinister ..................	—	9	33	17	5	6	3	18	4	1	96	4*4
Rustmästare..................	—	—	—	2	—	2	—	—	—	—	4	4-6
Torpedmästare...............	—	2	1	—	—	—	—	1	—	—	4	3-2
Kvartersmän ................	—	—	3	—	—	—	—	—	1	—	4	3-9
Summa	—	14	46	34	23	38	32	53	12	13	267	4*8
Karlskrona station:
Artillerikonstaplar ........	—	—	—	—	—	—	28	72	43	7	150	7-9
Styrmän ......................	—	—	—	—	1	8	24	32	8	11	84	7''6
Minkonstaplar................
Sjukvårdskonstaplar ......	—	—	—	1	—	—	—	1	—	—	2	5-6
Förrådskonstaplar .........	—	—	—	5	2	4	4	7	2	2	26	6*5
Musikkonstaplar ............	—	—	1	—	2	2	—	2	—	—	7	5’6
Maskinister ..................	—	—	56	53	20	7	5	13	5	1	160	4*o
Rustmästare.................	—	—	—	—	—	2	3	3	—	—	8	6-9
Torpedmästare..............	1	1	3	1	—	—	—	4	—	—	10	4-4
Kvartersmän ...............	—	—	2	1	—	—	1	3	—	—	7	5-5
Summa	1	1	: 62	61	25	23	65	137	58	21	454	6-2
■ Summa flottan	1	15	\| 108	95	50	61	\| 97	190	70	1 34	\| 721	57

420

1	2	s	*	5	6	1 7	1 8	1 9	10	11	12	13
	Högs	1—2	2-3	3—4	4—5	5—6	6-7	7-8	8-9	Mer	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	år	år	år	år	än 9 år	hopa.	tal år
Kustartilleriet:
Vaxholms kustartilleri-
regemente:
Artilleriavdelningen .......	—	—	i	1	—	—	—	—	—	12	14	9-o
Minavdelningen...........	5	5	5	2	i	—	4	1	3	2	28	4*1
Ekonomiavdelningen ......	—	—	—	—	—	2	—	—	2	—	4	7-2
Maskinavdelningen.........	1	3	1	1	2	1	—	—	1	—	10	3-5
Hantverksavdelningen ....	—	—	1	1	—	—	—	1	l	—	4	55
Summa	6	8	8	5	3	3	4	2	7	14	60	S''5
Karlskrona kustartilleri-
regemente:
Artilleriavdelningen .......	2	2	4	2	—	—	—	—	—	6	16	Öl
Minavdelningen ............	—	4	4	—	1	—	—	2	4	3	18	5-4
Ekonomiavdelningen ......	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	1	2-3
Maskinavdelningen.........	1	3	—	—	2	2	1	—	—	—	9	34
Hantverksavdelningen......		—	2	—	—	—	—		—	—	2	2-e
Summa	3	9	It	2	3	2	1	2	4	9	46	4.7
Älvsborgs kustartilleri-
kår:
											£	9-9

Minavdelningen ...........	—	2	1	1	1	—	1	—	—	—	6	3-4
Ekonomiavdelningen ......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—
Maskinavdelningen.........	—	1	—	—	—	—	—	1	—	—	2	4-6
Hantverksavdelningen......	—	—	1	—	—	—	—	—	—	— 1	1	2-7
Summa	—	3	2	1	1	—	1	1	—	5	14	5-8
Summa kustartilleriet	9	20 \|	21	8	7 1	5	6 \|	5	11 1	28 \|	120	5-2

421

Tab. 19. Flaggunderofficerare vid marinen, fördelade efter tid, under vilken lön uppburits såsom

underofficer av 2. graden.

1	2	S 1	4	5 1	6	7	8 I	9	10	ii	12	13	14	15	16
		1—2	2—3	3-4	4-5	5-6	6—7	7-8	8-9	9-10	10—11	11-12	Mer än	Till-	Medel-
	1 år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	12 år	hopa	tal år
Flottan:
Stockholms station.........	—	—	2	—	1	10	19	14	12	7	15	10	5	05	8-4
Karlskrona » .........	_	_	3	6	2	10	39	48	32	6	2	2	2	152	7-4
Summa	—	—	5	6	3	20	58	62	44	13	17	12	7	247	7''8
Kustartilleriet:
Vaxholms kustartillerireg:te	—	4	—	—	—	—	—	—	1	1	1	—	6	13	8''9
Karlskrona »	—	2	—	1	—	—	—	1	—	1	—	1	7	13	10’3
Älvsborgs kustartillerikår	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	13-5
Summa	—	6		\| 1	—	—	—	1	1	2	1	1	14	\| 27	9-8

422

tf Bil. II.

Inkomna handlingar.

Handlingar överlämnade från lantförsvarsdepartementet att av de sakkunniga
tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag:

1) extra personalens vid Stockholms tygstation framställning den 6 februari
1912 angående ledighet med bibehållen avlöning jämte arméförvaltningens artilleri-
och civila departements utlåtande i ämnet den 26 februari 1912;

2) 1913 års underofficerskongress med framställning rörande nytt avlöningssystem
för arméns och marinens underofficerare jämte häröver avgivna utlåtanden
av arméförvaltningen den 2 mars 1914 och av marinförvaltningen den 17
april 1914;

3) arméförvaltningens artilleridepartements framställning den 1 juni 1915
rörande tillfällig löneförbättring åt viss tygstatspersonal m. m.;

4) civilkommissionens framställning den 17 juni 1915 rörande införande
av nytt avlöningssystem samt förenklad uppställning av stater och avlöningslistor
jämte arméförvaltningens häröver avgivna utlåtande den 13 december
1915 m. m.;

5) arméförvaltningens framställning den 16 oktober 1916 rörande förhöjd
avlöning för viss personal, uppförd å ämbetsverkets, artilleriets fabrikers och
tyganstalters m. fl. stater;

6) arméförvaltningens civila departements skrivelse den 31 oktober 1916
med överlämnande av framställningar rörande förhöjd avlöning åt betjäningen
vid artilleri- och ingenjörhögskolan m. fl.;

7) militärbefälhavarens på Gottland skrivelse den 11 november 1916
rörande förbättrade avlöningsförmåner för rullföringsbefälet på Gottland jämte
arméförvaltningens intendents- och civila departements häröver avgivna utlåtande
den 12 december 1916;

8) chefens för femte arméfördelningen skrivelse den 17 november 1916
rörande lönereglering för underlydande officerare, underofficerare och likställda
jämte arméförvaltningens civila departements häröver avgivna utlåtande den 14
december 1916;

9) rullföringsbefälhavares och rullföringsbiträdens inom Kopparbergs
inskrivningsomrade framställning rörande förbättrade avlöningsförmåner jämte

423

chefena för femte arméfördelningen häröver avgivna utlåtande den 22 december
1916;

10) rullföringsbefälliavarea och rullföringsbiträdens inom Värmlands inskriv -ningsomr&de framställning rörande tillfällig löneförbättring jämte arméförvaltningens
civila departements häröver avgivna utlåtande den 19 december 1916,

11) rullföringsbefälets inom första arméfördelningsområdet framställning
rörande förbättrade avlöningsförmåner jämte chefens för första arméfördelningen
häröver avgivna utlåtande den 22 december 1916;

12) chefens för andra arméfördelningen framställning den 4 december
1916 rörande dyrtidstillägg för officerare och underofficerare med vederlikar
jämte arméförvaltningens civila departements häröver avgivna utlåtande den 11
december 1916;

13) befälhavarens för Göteborgs och Bohus inskrivningsområde och
chefens för tredje arméfördelningen framställningar rörande löneförbättring
m. m. åt förrådsförvaltaren vid Göteborgs stads landstormsområde jämte arméförvaltningens
civila departements häröver avgivna utlåtande den 22 december
1916;

14) chefens för tredje arméfördelningen framställning den 8 december
1916 rörande tillfällig löneförbättring och lönereglering för officerare, underofficerare
och vederlikar vid armén jämte arméförvaltningens civila departements
häröver avgivna utlåtande den 14 december 1916;

15) rullföringsbefälhavares och rullföringsbiträdens inom XJppsala inskrivningsområde
framställning rörande ökade avlöningsförmåner jämte arméförvaltningens
civila departements häröver avgivna utlåtande den 2 8 december 1916;

16) chefens för fjärde arméfördelningen framställning den 19 december
1916 angående åtgärder för höjande av officerares och underofficerares avlöningsförmåner
;

17) rullföringsbefälhavares och rullföringsbiträdens inom Västmanlands
inskrivningsområde framställning rörande förbättrad avlöning från och med
år 1917;

18) vissa rullföringsbiträdens inom Stockholms lantrullföringsområde framställning
rörande förbättrade avlöningsförmåner jämte arméförvaltningens civila
departements häröver avgivna utlåtande den 19 december 1916;

19) rullföringsbefälhavares och rullföringsbiträdens inom andra arméfördelningsområdet
framställning rörande ny stat för rullföringsbefälet jämte arméförvaltningens
civila departements häröver avgivna utlåtande den 28 december
1916;

20) befälhavares och biträdens vid rullföringsområdena inom tredje arméfördelningen
framställning rörande ökade avlöningsförmåner m. m. jämte arméförvaltningens
civila departements häröver avgivna utlåtande den 28 december
1916;

424

21) chefens för Norrbottens regemente framställning den 1 mars 1917
rörande beredande av fria resor å statens järnvägar i visst fall för officerare
och underofficerare vid Norrbottens regemente jämte häröver avgivna utlåtanden
av järnvägsstyrelsen den 19 maj 1917 och av arméförvaltningens civila departement
den 1 juni 1917;

22) chefens för Smålands artilleriregemente framställning den 14 juli
1917 rörande särskild ersättning åt officerare och underofficerare vid kommendering
till Skillingaryd;

23) inspektörens för infanteriet skrivelse den 26 juli 1917 rörande
vissa löneförmåner vid armén (jämte infordrat yttrande av chefen för infanteriskjutskolan); 24)

kommendantens i Boden framställning den 27 juli 1917 rörande
viss ändring i det för Boden utgående avlöningstillägget jämte arméförvaltningens
civila departements yttrande i ärendet den 3 augusti 1917;

25) befälhavarens för Hallands regemente framställning rörande löneförbättring
åt förrådsvaktmästare jämte arméförvaltningens civila departements
yttrande i ärendet den 10 augusti 1917;

26) inspektörens för kavalleriet framställning den 17 augusti 1917 rörande
lönereglering för honom underställd personal;

27) chefens för Norrbottens regemente framställning rörande dagavlöning
åt officer, som åtnjuter tjänstledighet för vissa studier, jämte arméförvaltningens
civila departements yttrande i ärendet den 10 augusti 1917;

28) chefens för fjärde arméfördelningen skrivelse den 27 augusti 1917
med överlämnande av yttranden från honom underställda truppförbandschefer
rörande synpunkter vid en blivande lönereglering;

29) chefens för intendenturkåren skrivelse den 1 september 1917 rörande
synpunkter vid en blivande lönereglering;

30) chefens för Boden-Karlsborgs artilleriregemente framställning rörande
fiyttningshjälp åt vissa underofficerare jämte arméförvaltningens civila departements
yttrande i ärendet den 24 augusti 1917;

31) svenska underofficersförbundets framställning den 30 september 1917
rörande vissa ändringar beträffande avlöning och pension för underofficerare;

32) T. Schuberg m. fl. förrådsvaktmästare med framställning om förbättrade
avlöningsförmåner för förrådsvaktmästare samt chefens för fortifikationen
yttrande i ärendet den 18 september 1917;

33) chefens för generalstaben framställning den 7 september 1917 rörande
ändring i generalstabens militärstat;

34) arméns musikunderofficerares framställning den 4 december 1917
rörande förbättrade avlöningsförmåner m. m.;

425

35) C. J. Forssén m. fl. rullföringsbiträdens framställning rörande ny
stat för rullföringsbiträdena jämte arméförvaltningens civila departements häröver
avgivna utlåtande den 16 november 1917;

36) O. Tjernberg och G. Hagström såsom ombud för arméns gevärshantverkare
med framställning rörande gevärshantverkares tjänsteställning m. m.,

37) generalfälttygmästare^ framställning den 4 oktober 1917 rörande
personalen vid artilleriets fabriker och tyganstalter,

38) kommendantens i Boden framställning den 3 september 1917 rörande
utsträckt flyttningshjälp vid Bodens trupper jämte häröver avgivet yttrande av
arméförvaltningens civila departement;

39) chefens för Boden-Karlsborgs artilleriregemente framställning den 9
augusti 1917 i fråga om ändring i kungörelsen den 11 mars 1910 rörande
flyttningshjälp jämte häröver avgivet yttrande av arméförvaltningens civila
departement.

Handlingar överlämnade från sjöförsvarsdepartementet att av de sakkunniga
tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag:

1) framställning från flottans korpraler den 11 februari 1913 rörande
förbättrade löneförmåner jämte marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande
den 12 september 1913;

2) svenska underofficersförbundets framställning den 29 april 1913 rörande
förbättrad utbildning m. m. jämte marinförvaltningens m. fl. myndigheters
häröver avgivna utlåtanden;

3) framställning från flaggtorpedmästare m. fl. vid Stockholms station
den 1 november 1912 rörande högre dagavlöning jämte häröver avgivna utlåtanden
;

4) framställning från underofficerskorpraler vid Karlskrona station, ej
maskinister, den 9 juni 1913 rörande likställighet med maskinister i lönehänseende
jämte marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande den 12 september
1913;

5) stationsbefälhavarens i Karlskrona framställning den 2 augusti 1913
rörande förbättrade löneförmåner för maskinister jämte marinförvaltningens häröver
avgivna utlåtande den 16 september 1913;

426

6) framställning från flottans maskinister den 31 augusti 1913 rörande
förbättrade löneförmåner jämte chefens för underofficers- och sjömanskårerna
yttrande i ärendet den 11 september 1913;

7) framställning rörande vissa förhållanden beträffande tjänsten å undervattensbåt
m. m.;

8) sjöunderofficerssällskapets i Karlskrona framställning den 6 augusti 1913
rörande omreglering av underofficerares avlöningsförhållanden jämte marinförvaltningens
häröver avgivna utlåtande den 5 juni 1914 m. m.;

9) framställning från Sveriges underofficersförbunds verkställande utskott
den 26 november 1913 rörande underofficerarnas bostäder m. m. jämte häröver
avgivna utlåtanden;

* 10) framställning från i marinförvaltningen tjänstgörande flaggunderofficerare
den 23 april 1915 angående erhållande av arvoden jämte marinförvaltningens
yttrande i ärendet den 27 maj 1915;

11) marinförvaltningens framställning den 12 maj 1915 angående löneförbättring
för vissa civila biträden vid Vaxholms kustartilleriregementes förråd;

12) framställning från rektorn vid skeppsgosseskolan den 11 december
1915 rörande förbättrade avlöningsförmåner jämte marinförvaltningens häröver
avgivna utlåtande den 27 december 1915;

13) framställning från flottans korpralers förening den 25 februari 1916
rörande utbetalande av avskedspremie i visst fall jämte marinförvaltningens och
chefens för marinstaben yttrande i ämnet den 5 juni 1916;

14) svenska sjöunderofficerssällskapets framställning den 19 februari 1916
angående höjning av inkvarteringsbidraget jämte marinförvaltningens häröver
avgivna utlåtande den 4 maj 1916;

15) svenska underofficersförbundets framställning den 16 mars 1916 rörande
lönetillägg åt underofficerare jämte marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande
den 4 maj 1916;

16) framställning från underofficerarna vid Vaxholms kustartilleriregemente
den 27 mars 1916 rörande lönetillägg jämte marinförvaltningens häröver avgivna
utlåtande den 4 maj 1916;

1<) framställning från chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona
den 13 juli 1916 rörande stammanskapets m. flis avlöningsförhållanden;

18) framställningar från vissa sjörullföringsbiträden om förhöjd avlöning
jämte marinförvaltningens yttrande i ärendet den 8 november 1916;

19) marinförvaltningens framställning den 14 december 1916 rörande
tillfällig avlöningsförbättring från och med år 1917 m. m.;

20) sjörullföringsbefälhavarnas i Härnösand och Strömstad framställningar
om förhöjt arvode jämte marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande den 13
december 1916;

427

21) framställning från flottans korpralers förening i Karlskrona den 2 december
1916 angående krigstidshjälp m. m. jämte marinförvaltningens yttrande
i ärendet den 21 december 1916;

22) framställning från sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden
vid Malmö sjörullföringsområde angående förbättrad avlöning jämte marinförvaltningens
häröver avgivna utlåtande den 21 december 1916;

23) marinförvaltningens framställning den 5 mars 1917 rörande provisorisk
lönereglering för marinens personal jämte därtill hörande handlingar;

24) framställningar från flottans korpralers förening i Karlskrona den 20
november och den 2 december 1916 rörande högre inkvarteringsbidrag;

25) framställning från gifta underofficerskorpraler vid Älvsborgs kustartillerikår
rörande beredande av bostäder i kronans hus m. m. jämte chefens
för kustartilleriet yttrande i ärendet den 2 6 oktober 1917;

26) marinförvaltningens framställning den 15 november 1917 rörande
hyresbidrag åt vissa gifta underofficerare med vederlikar vid marinen;

27) polispersonalens i Karlskrona framställning den 30 juli 1917 rörande
förbättrade löneförmåner jämte marinförvaltningens yttrande i ärendet den 22
oktober 1917;

28) sjöunderofficerssällskapets i Karlskrona framställning den 29 oktober
1917 angående krigstjänstpremier åt underofficerare jämte marinförvaltningens
och chefens för marinstaben yttrande i ärendet den 21 november 1917;

29) framställningar från underofficerskorpraler, konstituerade underofficerskorpraler
och äldre korpraler angående krigstjänstpremier m. m.;

30) marinförvaltningens skrivelse den 8 december 1917 angående förbättring
i sjökommenderad personals avlöning;

31) flottans korpralers förenings i Karlskrona framställning den 26 november
1917 rörande utbetalande av rekapitulationspremier jämte marinförvaltningens
yttrande i ärendet den 22 december 1917;

32) underofficerskorpralernas vid Karlskrona kustartilleriregemente framställning
den 28 november 1917 rörande extra bidrag till kosthåll i visst fall
jämte marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande den 3 januari 1918;

33) avdelningschefens för flottans Göteborgsavdelning framställning den 31
oktober 1917 angående förhöjning av utgående dietpenningar m. m. jämte
marinförvaltningens häröver avgivna utlåtande den 8 december 1917.

428

Till de sakkunniga direkt ingivna framställningar:

1) C. F. Nyström och O. Fredriksson enligt uppdrag av tyghantverkarna
vid artilleriets fabriker och tyganstalter den 18 december 1917 angående förbättrade
avlöningsförmåner;

2) H. Lundberg m. fl. för musikunderofficerarnas verkställande utskott
den 8 oktober 1917 med överlämnande av avskrift utav en till statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet ingiven skrivelse;

3) H. Lundberg och C. S. Olsson enligt uppdrag av svenska musikunderofficerarnas
riksförbund den 11 december 1917 med överlämnande av
tvenne framställningar rörande förbättrade avlöningsförmåner m. m.;

4) chefen för Bohusläns regemente den 29 september 1917 rörande vissa
önskemål vid en blivande löneförbättring;

5) chefen för Jönköpings regemente den 10 september 1917 med överlämnande
av framställningar från viss underlydande personal rörande löneförmåner
;

6) flaggmaskinisten O. Öhrström den 5 november 1917 rörande önskemål
vid en blivande lönereglering;

7) flottans maskinistförening i Stockholm den 30 november 1917 med
önskemål och synpunkter vid en blivande lönereglering;

8) flaggmaskinisten O. Öhrström den 15 januari 1918 med uppgift å
maskinisters förmåner inom utländska mariner;

9) underofficerskorpralen nr 1 Ljungdahl m. fl. den 10 januari 1918
rörande en ny underofficersgrad;

10) A. Hagberg m. fl. hantverksunderofficerare den 14 januari 1918
rörande önskemål vid en blivande lönereglering.

429

Bil. III.

Protokoll hållet vid sammanträde med de sakkunniga för
verkställande av utredning och utarbetande av förslag
rörande tillfällig löneförbättring för viss personal vid
armén och marinen den 5 mars 1918.

Närvarande: herr Ordföranden samt herrar Lagerholm, Nilsson, Sterky
och Widell ävensom, såsom särskilt tillkallade, herrar
Söderhielm, Lybeck, Nyquist och Tallberg.

§ !•

Justerades de sakkunnigas betänkande och förslag rörande tillfällig
löneförbättring från och med år 1918 för viss personal vid armén och
marinen.

Härvid anförde herr Lybeck följande:

»Beträffande de militära avlöningsförmånerna i allmänhet.

Vid bestämmandet av de avlöningsbelopp, som vid en definitiv lönereglering
ävensom vid nu förestående tillfälliga löneförbättring borde
tillmätas militärpersonalen, hava de sakkunniga sökt åstadkomma viss
överensstämmelse i avlöningshänseende mellan å ena sidan de militära
befattningshavarna och å andra sidan de civila, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter
kunna i huvudsak sägas vara med de förstnämnda likställda.

Vid en dylik jämförelse, mot vilken naturligtvis i och för sig icke
är något att erinra, måste emellertid två omständigheter särskilt beaktas
— förutom de väsentligt olika förhållanden, under vilka militärpersonalen
utför sina arbetsuppgifter — nämligen dels pensionsåldern och dels
pensionsbeloppen.

Under det att de civila befattningshavarna kvarstå i sin tjänst med
lön på stat intill 65 eller 67 års levnadsålder, äro de militära befattningshavarna
med undantag för det ringa fåtal, som når överstes eller
generals (kommendörs eller flaggmans) grad, tvingade att lämna tjänsten
vid 50, högst 55 års ålder. Det är tydligt, att under vanliga förhållanden
har en person vid 65—67 års ålder fått utkomsten för sin familj så
säkerställd, att han därefter kan, möjligen med hjälp av någon biförtjänst,
existera på sin pension, medan saken ställer sig helt annorlunda för en

430

person i 50-årsåldern, vilken vid avskedet torde vara nödsakad att söka
sig en ny levnadsbana. Tvångsavskedet vid 50—55 års ålder är ett
statens krav, som måste tillgodoses oberoende av de enskildas önskningar
och oftast mot deras intressen. Till denna nackdel för de militära befattningshavarna
kommer den omständigheten, att deras pensionsbelopp
som regel och över lag äro väsentligt lägre, än vad som är fallet för
de civila befattningshavare, med vilka de åtnjuta ungefärligen enahanda
avlöningsförmåner på stat.

Tiden har icke medgivit för de sakkunniga att närmare utreda dessa
förhållanden, men de utgöra en sådan avsevärd nackdel för de militära
befattningshavarna, att frågan givetvis vid en definitiv lönereglering
måste upptagas till behandling och kompensation i någon form åstadkommas
åt militärpersonalen.

Beträffande tillfällig löneförbättring för generalspersoner och flaggman.

I sitt förslag till definitiv lönereglering att läggas till grund för en tillfällig
löneförbättring hava sakkunniga medtagit samtliga befattningshavare
inom officers- och underofficerskårerna med undantag av generalspersoner
och flaggmän, vilka som följd härav icke skulle komma i åtnjutande av tillfällig
löneförbättring. Generalspersoner och flaggmän hava dock i stort
sett icke erhållit löneförbättring sedan år 1875, medan löneförbättringar
tid efter annan vidtagits för militärpersonal av övriga grader, vilket framgår
av efterföljande tablå. Denna utvisar dels den procentuella ökning,
som ägt rum från 1900—1901 till 1918, dels den som skulle uppkomma
från och med år 1918, därest sakkunnigas förslag vinner bifall. Det är
härvid att märka, att avlöningsbeloppen för åren 1900—1901, så när som
på några mindre jämkningar, voro desamma, som beslutades år 1875.

Ungefärlig procentuell	ö n e f ö r	5 ä t t r i n	g-
	Armén	Marinen
Befattning.	från 1901	från 1918	från 1900	från 1918
	(1875) till	enl. sakk:s	(1875) till	enl. sakk:s
	1918	förslag	1918	förslag
''	%	%	%	%
Generaler, flaggman .................................	6	0	3	0
överstar, kommendörer..............................	4,4	9	3	9
Övriga regementsofficerare ........................	17	14	15	14
Kompaniofficerare ....................................	36	21	27	15
Underofficerare.........................................	60	40	38	35

431

Av dessa siffror framgår med all tydlighet, att de levnadsförhållanden,
som år 1875 anvisades för generalspersoner och flaggman, icke
längre kunna ens tillnärmelsevis upprätthållas, utan att de med penningvärdets
sjunkande blivit år från år försämrade. Under samma tid .har
det arbete och det ansvar, som pålagts den högsta militära graden, varit
i ständigt stigande, i samma mån som krigsmakten blivit verkligt organiserad,
den allmänna värnplikten införd, övningarna utsträckta till hela
året och utbildningen långt mera mångsidig och krävande än förr. Härtill
kommer, att nu mer än tillförene fordras ingående allmänna och militära
kunskaper samt stor omdömesförmåga hos den högsta gradens innehavare.

Härav följer, att de högsta militära ämbetena ovillkorligen måste
kunna besättas med synnerligen väl kvalificerade personer, men fara föreligger,
att så för framtiden ej kan komma att ske, därest den slutlön,
som skulle kunna erhållas på den militära banan och som endast kan
vinnas efter långvarigt, intensivt arbete och visad framstående duglighet
och skicklighet, ej värdesättes högre nu än för fyrtio till femtio år sedan,
trots allt vad som inträffat sedan den tiden.

Som orsak till den högsta militära gradens uteslutande från tillfällig
löneförbättring anföra de sakkunniga, att de löneförmåner, som redan
nu tillkomma generalspersoner och flaggman, äro ungefär jämförliga med
förmånerna för vissa civila befattningshavare, med vilka generalspersoner
och flaggmän vore närmast att jämföra och av vilka endast ett fåtal
fått sina avlöningar reglerade under de senare åren, och härmed synas
de sakkunniga avse generaldirektörer i allmänhet, d. v. s. lägst avlönade
generaldirektörer. Denna jämförelse synes mig icke vara hållbar.
Till en början måste erinras om att det ansvar, de fordringar och
de arbetsuppgifter, som föreläggas generalspersoner och flaggmän, ävensom
de förhållanden, varunder dessa arbetsuppgifter skola utföras, äro
av så väsentligen olika art mot vad som gäller för den civila ämbetsmannen,
att jämförelser endast med svårighet låta sig göra. Och vidare
måste erinras om att redan nu förefinnes ett flertal civila befattningar
av administrativ eller annan art, vilka avlönas med långt högre belopp
och med vilka jämförelse riktigare kunnat göras. Jag tillåter mig i sådant
avseende nämna några. Om icke justitieråd och regeringsråd, med
vilkas avlöningsförhållanden vissa villkor äro förknippade, här medräknas,
så kunna nämnas landshövdingar, generalpostdirektören, generaldirektörerna
för telegrafstyrelsen och för järnvägsstyrelsen, vattenfallsdirektören,
bankinspektören m. fl.

Hur som helst så torde generaldirektörer i allmänhet med tiden
komma att erhålla en välbehövlig löneförbättring, men då det nu gäller

432

att reglera militärpersonalens löner, synes det varit långt riktigare att i
det sambandet medtaga även generalspersoner och flaggmän än att låta
dessa vänta på en eventuell förbättring för generaldirektörer. De militära
löneskalorna böra nu uppbyggas i ett sammanhang, på det att icke
ojämnheter och orättvisor skola uppstå.

Sakkunnigas ståndpunkt i föreliggande fråga har även lett dem till
att undantaga vissa andra befattningshavare från sakkunnigas egna regler
för erhållande av tillfällig löneförbättring och att i stället för dessa
föreslå godtyckligt valda belopp. Så kan exempelvis den nuvarande innehavaren
av befattningen såsom chef för marinstaben, vilken uppbär
kommendörs lön med arvode, icke erhålla den av de sakkunniga för
kommendör förutsatta löneförbättringen, enär han i så fall — då han
framdeles bliver tillagd flaggmans lön — skulle komma att göra eu förlust.
Marinöverdirektören och chefen för mariningenjörkåren, vilken bestrider
en av sjöförsvarets viktigaste befattningar, vars natur i mycket
närmar sig chefsbefattningarna vid statens affärsdrivande verk, kan ej
heller erhålla den löneförbättring, som bort tillkomma honom efter hans
tjänsteställning enligt sakkunnigas förslag, ty han skulle då komma till
högre avlöningsförmåner än flaggman. Det försteg i avlöningsförmånerna,
som mariningenjörkårens personal innehar i förhållande till motsvarande
officersgrader och som även sakkunniga godkänt och tillämpat,
kunna de icke upprätthålla beträffande kårens chef.

Nu innebär de sakkunnigas ståndpunkt icke ett avvisande av behovet
av löneförbättring för generalspersoner och flaggmän, men under
alla förhållanden måste deras uppfattning tydas på så sätt, att löneförbättring
icke för tillfället är erforderlig utan kunde uppskjutas till en
definitiv lönereglering. Tidpnnkten för en dylik lönereglering är dock
synnerligen oviss. Staten ställes inför ständigt nya uppgifter, som kräva
stora kostnader, krigets efterverkningar torde bliva kännbara ännu
för många år framåt, vartill kommer att försvarsväsendet kan komma
att underkastas ^organisationer på grund av krigserfarenheterna. Det
ligger under sådana förhållanden mycket nära till hands, att statsmakterna
ännu ej på lång tid fatta beslut om en definitiv lönereglering för
militärpersonalen utan låta vid den tillfälliga bero.

De sakkunniga hava visserligen uttalat sig för vissa ändringar i
fråga om resetraktamente, i syfte att vissa generalsbefattningar skulle
erhålla ersättning för inspektionsresor, men en dylik i och för sig välbehövlig
åtgärd faller mycket ojämnt och kommer endast några befattningshavare
till godo och kan på intet sätt betraktas som en löneförbättring
för generals- och flaggmansgraderna.

433

Med anledning av det ovan sagda får jag som min uppfattning uttala,
att avlöningsförmånerna för generalspersoner och flaggman böra
väsentligt höjas och att de sakkunniga nu vid den tillfälliga löneförbättringen
bort för dem föreslå ett sådant belopp, att eu definitiv lönereglering
därmed icke rimligtvis kan anses föregripen, och sålunda på ett
bestämdare sätt givit till känna, att en förhöjning i avlöningsbelopp är
lika så behövlig för generalspersoner och flaggmän som för övrig personal.

Beträffande löneförbättringen för marinens officerare.

Inom marinen har hittills löjtnantsgraden i sin helhet åtnjutit lön
i denna grads 1. löneklass, varjämte förhållandet mellan antalet kaptener
i 2. och 1. löneklasserna varit annorlunda än vid armén. Vid den
utjämning av avlöningsförmånerna, som av de sakkunniga nu föreslås
och mot vilken i och för sig icke torde kunna göras invändningar, uppkommer
emellertid härigenom ett relativt tillbakasättande av lönevillkoren
särskilt för flottans subalternofficerare och kaptener, vilket vid
den tillfälliga löneförbättringen visar sig på så sätt, att ett stort antal
av dessa officerare icke erhålla någon förbättring alls och några skulle
få vidkännas löneminskning — därest icke sådan, som nu är fallet,
förutsattes utesluten. Detta förhållande tillika med den omständigheten,
att dessa officerare sakna möjlighet att i likhet med generalstabsofficerare
förskaffa sig viss förtursrätt å löneskalorna, torde böra vinna beaktande
vid en eventuell reglering av sjöavlöningens belopp.»

Vid protokollet:

Karl H. Tottie.