BETÄNKANDE

1917 ÅRS VÄRNPLIKTSKOMMISSION

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1918.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Framställningar, som de sakkunniga anse böra föranleda ändringar i

värn pliktslagen............................... i

1. Mönstrings- och adressanmälningsskyldighet för värnpliktiga samt påföljd för under låtenhet

därav.............................. 1

A. Mönstringsskyldigheten........................... 4

B. Adressanmälningsskyldigheten........................ 51

C. Påföljd för uraktlåtenhet att fullgöra mönstrings- eller adressanmälningsskyldighet 57

2. Utbildningstid för värnpliktig, som först efter inskrivningen, men före början av

första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) avlagt studentexamen eller i värnpliktshänseende
skall likställas med student................. 62

3. Förtydligande tillägg till § 22 vämpliktslagen................... 71

4. Bestämmelser i syfte att landstormsman, som vistas utom eget landstormsområde, må

kunna fullgöra övning med landstorm från annat inskrivningsområde, än det
han tillhör................................. 74

5. Utsträckt giltighetstid för ett av sjörullföringsbefälhavare jämlikt § 19 mom. 3 värn pliktslagen

meddelat beslut rörande inskrivning av värnpliktig, som med laga
förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning............. 83

6. Bestämmelser rörande verkställighet av värnpliktig ådömt förvandlingsstraff för böter 88

7. Ändringar i övrigt av vissa §§ i värnpliktslagen.................. 92

Bilaga......................................107

II. Framställningar, som de sakkunniga anse icke böra föranleda till någon

åtgärd.......................................

1. Straffpåföljd för värnpliktig, som brister i vården om sin inskrivningsbok.....108

2. Tolkning av § 16 mom. 3 värnpliktslagen.....................110

III. Övriga till de sakkunniga överlämnade framställningar.........112

1. Utredning rörande ändring i grunderna för inskrivningsnämnds organisation .... 112

2. Befälet över Stockholms inskrivningsområde...................143

Sid.

3. Inskrivning bland de värnpliktiga av icke vapenföra studenter och likställda såsom

dugliga i viss tjänst eller befattning vid krigsmakten i stället för såsom icke
vapenföra.................. 153

4. Vissa icke vapenföra värnpliktigas överförande till vapenföra värnpliktiga.....161

5. Förnyad undersökning av värnpliktiga, vilka av inskrivningsnämnd förklarats oför mögna

till krigstjänst............................173

6. Hämtning av värnpliktig, som utan anmält laga förfall utebliver från tjänstgöring . 176

Särskilda yttranden.................................185

Till Herr statsrådet och chefen

för Kung!, ^^försvarsdepartementet.

Jämlikt nådigt beslut den 14 juni 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t
statsrådet och chefen för kungl. lantförsvarsdepartementet att tillkalla
högst fem sakkunniga personer för att inom nämnda departement biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande landstormens
användning samt utbildning av landstormsbefäl ävensom vissa
övriga frågor, innefattande ändringar i gällande värnpliktslag.

Uti särskilda ämbetsskrivelser den 22 juni 1916 anmodades härefter
översten m. m. G-. Bouveng och kanslerssekreteraren m. m. O. U. Croneborg
ävensom undertecknade Nilsson, Ericsson och Thorsson att verkställa
ifrågavarande uppdrag.

Sedan de sålunda tillkallade sakkunniga med skrivelse den 14
december 1916 avgivit utredning och förslag i Irågan om landstormens
användning och utbildning av landstormsbefäl, samt översten Bouveng
och kanslerssekreteraren Croneborg sedermera, på därom gjorda ansökningar,
entledigats från berörda uppdrag, anmodades genom ämbetsskrivelser
den 7 juli 1917 undertecknade Marks von Wurtemberg och
Åkerman att såsom sakkunniga inträda i de avgångnas ställe, varvid
tillika uppdrogs åt undertecknad Marks von Wurtemberg att såsom ordförande
leda de sakkunnigas förhandlingar samt åt undertecknad Åkerman
att förrätta sekreterargöromål.

Undertecknade, sålunda utsedde sakkunniga för handläggning av
övriga frågor, innefattande ändringar i gällande värnpliktslag — som
ansett sig böra antaga benämningen »värnpliktskommissionen» — hava
sammanträtt första gången från och med den 4 till och med den 6
september och sedermera under tiden från och med den 6 till och med
den 12 december 1917. Under tiden mellan dessa sammanträden hava
förberedande arbeten utförts av undertecknade Marks von Wiirtemberg,
Thorsson och Åkerman.

För meddelande av upplysningar, särskilt i fråga om rullföringsväsendet
och om värnpliktigas mönstringsskyldighet m. m. har jämlikt
generalorder den 28 augusti 1917 och nådigt brev den 23 oktober 1917
i de sakkunnigas arbete under vissa tider deltagit befälhavaren för Hälsingborgs
rullföringsområde, överstelöjtnanten m. m. E. P. C. U. Troili.

Till de sakkunniga hava från lantförsvarsdepartementet överlämnats
handlingar i följande ärenden, nämligen:

1) angående mönstring under det år, inskrivning undergås, för de
värnpliktiga, för vilka tjänstgöringen tager sin början först året därpå
(1909 års värnpliktskommissions yttrande den 17 juni 1911);

2) angående upphörande av den i värnpliktslagen föreskrivna
mönstring med de värnpliktiga m. m. (riksdagens skrivelse den 24 februari
1912);

3) angående förenkling i sammansättningen av inskrivningsnämnd
(riksdagens skrivelse den 5 mars 1912);

4) angående befälet över Stockholms inskrivningsområde m. m.
(chefens för fjärde arméfördelningen framställning den 10 februari 1915);

5) angående vissa icke vapenföra värnpliktigas överförande till
vapenföra värnpliktiga (arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses framställning
den 9 mars 1915);

6) angående inskrivning bland de värnpliktiga av icke vapenföra
studenter och likställda såsom dugliga i viss tjänst eller befattning vid
krigsmakten i stället för såsom icke vapenföra (chefens för generalstaben
yttrande den 28 april 1915);

7) angående upphävande av § 86 mom. 1 c) i gällande inskrivningsförordning
(Norrköpings kontrakts konvents framställning den 1 maj 1915);

VII

8) angående förnyad undersökning av värnpliktiga, vilka av inskrivningsnämnd
förklarats oförmögna till krigstjänst (arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelses framställning den 16 juli 1915);

9) angående ändringar i gällande hämtningskungörelse (beväringsbefälhavarens
i Karlskrona framställning den 26 februari 1916);

10) angående överföring till B-klassen av värnpliktig, som först
efter inskrivningen men före början av tjänstgöring avlagt studentexamen
eller blivit likställd med student (befälhavarens för Skövde rullföringsområde
framställning den 7 mars 1916);

11) angående förtydligande tillägg till § 22 värnpliktslagen (befälhavarens
för Gävleborgs inskrivningsområde framställning den 10 april
1916);

12) angående straffpåföljd för värnpliktig, som brister i vården om
sin inskrivningsbok (justitiekanslersämbetets yttrande den 6 maj 1916);

13) angående tolkning av § 16 mom. 3 värnpliktslagen (tjänstförrättande
chefens för fjärde arméfördelningen framställning den 18
oktober 1916);

14) angående tillämpning av bestämmelserna i gällande hämtningskungörelse
(chefens för Norra skånska infanteriregementet framställning
den 8 november 1916);

15) angående införande av mönstringsskyldighet för landstormen
m. m. (chefens för fjärde arméfördelningen framställning den 22 december
1916);

16) angående ändring av vissa §§ i inskrivningsförordningen och
landstormsförordningen, i syfte att landstormsman, som vistas utom eget
landstormsområde, må kunna fullgöra övning inom annat område (chefens
för fjärde arméfördelningen framställning den 26 februari 1917);

17) angående ändring av § 19 mom. 3 värnpliktslagen, i syfte att
sjörullföringsbefälhavares beslut skall gälla, till dess inskrivningsrevision
prövat detsamma (chefens för marinstaben framställning den 7 mars 1917);

18) angående ändring av § 16 värnpliktslagen (befälhavarens för
Norrbottens inskrivningsområde framställning den 19 april 1917);

19) angående värnpliktigs avtjänande av förvandlingsstraff för böter
(justitiekanslersämbetets yttrande den 21 april 1917);

VIII

20) angående omföring i vissa fall av värnpliktiga studenter och
med dem likställda till klassen B (tjänstförrättande chefens för fjärde
arméfördelningen framställning den 6 augusti 1917);

21) angående tillämpning av gällande hämtningskungörelse (chefens
för sjätte arméfördelningen framställning den 26 oktober 1917);

22) angående tillämpning av gällande landstormsförordning, jämförd
med hämtningskungörelsen (chefens för Bohusläns regemente framställning
den 7 november 1917); samt

23) angående omföring i vissa fall av värnpliktiga studenter m. fl.
till klassen B (militärbefälhavarens på Gottland framställning den 17
november 1917).

Dessutom har Herr statsrådet anmodat de sakkunniga att verkställa
utredning och taga i övervägande, huruvida den Konungen jämlikt värnpliktslagen
§ 17 mom. 7 medgivna rättighet att efter prövning i varje
särskilt fall meddela uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring
för de i § 16 mom. 2 samma lag angivna värnpliktiga skulle kunna
utsträckas till annan myndighet än inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision
samt huruvida jämväl andra kategorier av värnpliktiga än den nu
nämnda borde komma i åtnjutande av berörda förmån i värnpliktshänseende.

Uti här ovan angivna ärenden få de sakkunniga härmed vördsamt
avgiva utredning och förslag, innefattade i bifogade betänkande med
tillhörande bilaga.

Särskilda yttranden av undertecknade Marks von Wiirtemberg, Thorsson
och Åkerman bifogas.

Stockholm den 27 december 1917.

R. MARKS von WURTEMBERG.

JOHAN ERICSSON.
JOH. NILSSON.

F. V. THORSSON.
GUNNAR ÅKERMAN.

i. Framställningar, som de sakkunniga anse böra föranleda
ändringar i värnpliktslagen.

1. Mönstrings- och adressanmälningsskyldighet för värnpliktiga samt påföljd
för underlåtenhet därav.

Såsom belysande ändamålet med ifrågavarande skyldigheter för vissa
värnpliktiga må här till en början lämnas en kortfattad redogörelse för
det sätt, varpå rullföringsmyndigheterna nu erhålla uppgifter för förande
av stamrullor och vämpliktssedlar.

Enligt gällande bestämmelser skall värnpliktig, som icke är inskriven
å sjömanshus, i insknvningsavseende såsom värnpliktig tillhöra det
område, där han är kyrkobokförd. När inskriven värnpliktig avflyttar
från en församling inom ett rullföringsområde till församling inom annat
område, skall han avföras från det förra området och införas såsom
i värnpliktshänseende tillhörande det senare. För att hålla rullföringsbefälhavaren
underkunnig om dessa och andra förändringar i de värnpliktigas
förhållande stadgas i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
vissa skyldigheter såväl för civila myndigheter, särskilt vederbörande
prästerskap, som ock för de värnpliktiga själva. Dessa stadganden
återfinnas i §§ 32 och 33 av 1914 års värnpliktslag samt i §§ 86,
116—125 och 132—136 av gällande inskrivningsförordning. Sålunda
åligger det jämlikt § 86 inskrivningsförordningen pastorsämbete, i Stockholm
roteman, att för varje månad upprätta och ofördröjligen efter månadens
utgång till vederbörande rullföringsbefälhavare översända en efter
fastställt formulär upprättad anmälning slista, upptagande för alla i värnpliktsåldern
(även landstormen) varande personer samt för dem, som inskrivits
före inträdet i nämnda ålder — med vissa undantag all tillkomst
och avgång, som genom inflyttning, utflyttning till utrikes ort,
överföring till eller avföring ur boken över obefintliga eller dödsfall
äger rum inom församlingen eller roten under månadens lopp, föreskrivna
anmälningar, som av värnpliktiga blivit gjorda rörande vistelse under
längre tid än en månad utom kyrkobokföringsorten, ävensom anmälda
flyttningar inom församlingen eller roten med undantag för flyttningar

Gällande bestämmelser.

under november månad. Motsvarande skyldighet till anmälan hos sjömanshusombudsman
finnes stadgad i fråga" om värnpliktiga, som äro inskrivna
å sjömanshus, varjämte beträffande å sjömanshus inskrivna värnpliktiga
det även åligger sjömanshusombudsmannen viss anmälningsskyldighet,
som skall fullgöras till befälhavare för rullförings- eller sjörullföringsområde
(§ 132 inskrivningsförordningen).

Vid sidan av dessa uppgifter, som av vederbörande myndigheter
skola avlämnas till militärbefälet, åligger det emellertid enligt § 33 mom.
2 b) värnpliktslagen även beväringen tillhörande värnpliktig med undantag
av den, som är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen, att vid avflyttning
till annan ort inom samma rullföringsområde senast en månad
efter densamma därom göra anmälan hos rullföringsbefälhavaren samt
att vid avflyttning till annat rullföringsområde därom göra anmälan såväl
före avflyttningen hos befälhavaren för det rullföringsområde, från
vilket han avflyttar, som ock inom en månad efter ankomsten till det
nya hemvistet hos befälhavaren för det rullföringsområde, till vilket han
inflyttat. Från den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten är dock
enligt nämnda mom. i värnpliktslagen och § 124 mom. 2 inskrivningsförordningen
den befriad, som med företeende av inskrivningsbok eller
inskrivningssedel inom den för anmälan hos rullföringsbefälhavare föreskrivna
tid hos vederbörande pastorsämbete eller roteman uttagit och
avlämnat flyttningsbotyg och av denna myndighet i inskrivningsboken
eller å sedeln erhållit med stämpel eller namnteckning bestyrkt anteckning
om dagen för ut- eller inflyttningen.

Vill beväringen tillhörande värnpliktig med undantag av den, som
är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen, för längre tid än eu
månad vistas utom den ort, där han är kyrkobokförd, skall enligt § 33
mom. 2 a) värnpliktslagen anmälan därom (s. k. adressanmälan) före
avresan göras hos vederbörande områdesbefäl samt detta befäl därefter
hållas underrättat om hans adress, intill dess han återkommer; dock att,
därest den värnpliktige inmönstrats till sjöfart, anmälan erfordras allenast
om påmönstringen och avmönstringen. Ifrågavarande anmälan anses
enligt stadgande i § 124 mom. 1 inskrivningsförordningen fullgjord,
därest den värnpliktige med företeende av inskrivningsbok eller inskrivningssedel
gjort sådan anmälan hos pastorsämbete eller roteman inom
det rullföringsområde, den värnpliktige tillhör. Göres ifrågavarande anmälan
muntligen hos rullföringsbefälhavaren, skall inskrivningsbok företes,
göres den skriftligen, skall den vara avfattad enligt visst fastställt
formulär. Av hären tillhörande värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus,
må adressanmälan även göras vid avmönstring hos den, som för -

rättar avmönstringen, och vid övriga tillfällen hos sjömanshusombudsmannen.
Skyldigheten för värnpliktig, som inmönstrat till sjöfart, att
göra anmälan om på- och avmönstring, anses fullgjord genom viss
i § 132 inskrivningsförordningen föreskriven anmälan av sjömanshusombudsman
till rullföringsbefalhavare. Av hären tillhörande å sjömanshus
inskriven värnpliktig, som idkar sjöfart å utländskt fartyg, skall
åter adressanmälningsskyldighet fullgöras på visst i § 125 mom. 1 inskrivningsförordningen
för sådant fall särskilt stadgat sätt.

Dessutom stadgas i § 33 mom. 3 värnpliktslagen, att till beväringen
hörande värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen,
skall, därest han ej är i tjänstgöring eller till sjöfart inmönstrad,
hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress, vilket sker
i viss uti § 125 mom. 1 inskrivningsförordningen närmare angiven
ordning.

Utöver nu omförmälda anmälningar åligger det varje till beväringen
hörande värnpliktig, med undantag av den, som under årets lopp varit
i tjänstgöring såsom värnpliktig, eller som är inskriven å sjömanshus
och inmönstrad till sjöfart, att årligen under tiden från och med den 1
till och med den 30 november undergå mönstring. Bestämmelserna härom
återfinnas i § 32 värnpliktslagen och §§ 116—119 inskrivningsförordningen.
Kungörelse om mönstring, som införes i en'' eller liera av
ortens tidningar och uppläses minst två gånger i kyrkorna samt offentligen
anslås inom vederbörande kommuner, skall innehålla tillkännagivande
om tid och plats för mönstringen, underrättelse om vilka värnpliktiga,
som äro mönstringsskyldiga, och om de olika sätt, varpå mönstring
kan ske samt erforderliga upplysningar om värnpliktslagens bestämmelser
rörande laga förfall och påföljd för underlåtenhet att fullgöra
mönstring. Mönstringsskyldigheten kan fullgöras antingen genom personlig
inställelse å rullföringsexpeditionen för det område, den värnpliktige
tillhör, eller beträffande marinen tillhörande värnpliktig, som är inskriven
å sjömanshus, å det sjömanshus, den värnpliktige tillhör, därvid
värnpliktig skall medhava inskrivningsbok samt den, som är inskriven
å sjömanshus, jämväl sjöfartsbok, eller ock medelst insändande till vederbörande
rullföringsbefälhavare eller sjömanshusombudsman av skriftlig
mönstringsanmälan enligt fastställt formulär (vartill blanketter tillhandahållas
den värnpliktige i inskrivningsboken), omfattande tillförlitlig uppgift
om bostad och yrke eller sysselsättning, den klass den värnpliktige
tillhör, truppslag eller tjänst, som han är tilldelad, kyrkobokföringsort,
födelsetid och postadress samt för den, som är inskriven å sjömanshus,
dettas namn och registernumret vid sjömanshuset. Värnpliktiga, som

Historik.

tillhöra klassen B, samt manskap i reserv skola tillika uppgiva den truppavdelning
eller station de äro tilldelade. Vid mönstringsanmälans insändande
skall inskrivningsbok bifogas av värnpliktig, som under året haft
uppskov, hemsänts eller med eller utan laga förfall uteblivit från någon
honom åliggande tjänstgöring i beväringen. Skall värnpliktig med ingången
av nästkommande år hänföras till annan klass och har hans inskrivningsbok
icke blivit företedd, skall rullföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen)
infordra boken för densammas rättande.

Bland de åligganden, som i §§ 120 och 134 inskrivningsförordningen
angivits för rullföringsbefälhavare och sjömanshusombudsmän, förekommer
i avseende å värnpliktiga, som personligen inställa sig vid
mönstring, skyldigheten att, därest dylik värnpliktig befinnes behäftad
med kroppsfel eller lyte, som bör föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande,
anmoda honom att inställa sig vid nästkommande inskrivningsförrättning,
samt att i vederbörlig rulla införa anteckning därom.

Sedan slutligen konstaterats, i vilka fall försummelse ägt rum i
fråga om fullgörande av stadgad anmälnings- eller mönstringsskyldighet
och förteckningar häröver länsvis upprättats, insändas dessa till vederbörande
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som påför de skyldiga stadgade
böter. Bötesstraffet för värnpliktig, som bort inställa sig till mönstring,
men utan laga förfall utebliver, samt för värnpliktig, som utan
laga förfall underlåter fullgöra den i § 33 mom. 2 och 3 värnpliktslagen
stadgade anmälningsskyldighet, är fem kronor för varje gång. Saknas
tillgång till gäldande av böterna, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

A. Mönstringsskyldigheten.

Riksdagen har uti skrivelse den 24 februari 1912 (n:r 31) anhållit
om verkställande av utredning, huruvida och på vad sätt den i § 32
värnpliktslagen stadgade mönstring må kunna borttagas och ersättas
med i annan ordning lämnade uppgifter samt att för riksdagen måtte
framläggas det förslag, som av utredningen må föranledas.

Då denna fråga vid flere föregående tillfällen varit föremål för behandling
inom riksdagen, må det anses vara på sin plats att här lämna
eu kortfattad framställning av frågans förhistoria.

Frågan om ändrade bestämmelser beträffande de årliga mönstringarna
har sedan ganska lång tid tillbaka varit föremål för framställningar
inom och av riksdagen.

Redan år 1894 anhöll riksdagen, med anledning av en inom andra 1894f™r,ks''
kammaren väckt motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning, huruvida
den i § 82 värnpliktslagen stadgade mönstring med beväringen
skulle kunna upphöra, därvid ifrågasattes, att den personliga inställelsen
vid mönstring — som då var såsom regel föreskriven — skulle utbytas
mot ovillkorlig skyldighet att avlämna tillförlitlig bostadsuppgift.

Efter att hava över denna riksdagens framställning inhämtat t. f.
chefens för generalstaben yttrande, däri denne på anförda skäl förklarade
sig icke kunna tillråda den ifrågasatta förändringen, fann Kungl.

Maj:t riksdagens skrivelse ej böra föranleda vidare åtgärd.

Vid 1898 års riksdag upptogs frågan på nytt uti två särskilda 1898 års riksmotioner.
Lagutskottet avstyrkte den ena av motionerna, i vilken avsågs
mönstringarnas utbytande mot bestyrkta skriftliga uppgifter, men
tillstyrkte i anledning av ett i den andra motionen framställt yrkande
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om sådan ändring i inskrivningsförordningen,
att värnpliktigs bostadsuppgift i och för mönstring
skulle kunna bestyrkas — förutom av präst i församlingen eller annan
tjänsteman eller av ordförande i kommunalstämman, kommunalnämnden
eller stadsfullmäktige — även av ledamot av kommunalnämnd och
nämndeman.

Lagutskottets förslag bifölls i andra kammaren men avslogs i den
första, vadan frågan förföll.

Nya motioner om avskaffande av beväringsmönstringarna väcktes 1899 års Hksvid
1899 års riksdag. Lagutskottet ansåg, under hänvisning till att en dagkommitté
blivit tillsatt med uppdrag, bland annat, att verkställa utredning
i vad mån genom ändring av värnpliktslagens bestämmelser antalet
överträdelser av samma lag måtte kunna nedbringas, att någon
särskild åtgärd av riksdagen för det dåvarande ej borde vidtagas, och
riksdagen avslog motionerna.

Den år 1898 tillsatta kommittén för verkställande av utredning be- isos års
träffande vissa spörsmål inom värnpliktslagstiftningen fann visserligen
det icke böra möta allt för stora betänkligheter att vidtaga den ändring,
att skyldigheten att årligen inställa sig till mönstring eller ock lämna
bostadsuppgift icke vidare komme att gälla för de beväringsmän, som
tillhörde andra uppbådet, men betonade däremot vikten av mönstringsskyldighetens
bibehållande beträffande beväringens första uppbåd. Dessutom
föreslog kommittén, i huvudsaklig likhet med då gällande bestäm -

melser, att den personliga inställelsen skulle kunna ersättas av skriftlig
uppgift om bostad och yrke vid mönstringstillfället eller av anmälan,
skriftlig eller muntlig, under viss tid före mönstringen. Mot förslaget
att borttaga mönstringsskyldigheten för beväringens andra uppbåd anförde
tre ledamöter, de militära, i kommittén skiljaktig mening, under
framhållande av att nämnda uppbåd därigenom skulle komma att omskapas
till ett slags landstorm.

Till stöd för vad kommittén sålunda föreslagit anförde densamma
huvudsakligen följande. En av kommittén lämnad statistik rörande
mönstringsförhållandena i riket under femårsperioden 1894—1898 utvisade,
att den personliga inställelsen vore förhärskande, om ock en
omisskännlig tendens visade sig i den riktning, att bostadsuppgifternas
antal jämförelsevis ökades. Sålunda vore för städerna antalet värnpliktiga,
som inställt sig personligen till mönstring, ännu betydligt mer än
dubbelt större än antalet av värnplikiga, som insänt bostadsuppgift, och
vad landsbygden vidkomme, hade först år 1898 insändande av bostadsuppgift
förekommit i ungefär lika omfattning som den personliga inställelsen.
Redan från de värnpliktigas egen synpunkt bolde under
dessa förhållanden ej vara skäl att beröva dem rätten att genom personlig
inställelse fullgöra sitt mönstringsåliggande.

Vad beträffade den särskilda synpunkt, ur vilken kommittén hade
att taga frågan i skärskådande, syntes på grund av den lämnade statistiska
redogörelsen jämväl kunna befaras, att borttagande helt och hållet
av mönstringarna och deras ersättande med obligatoriska bostadsuppgifter
icke skulle hava till följd minskning, utan snarare ökning av antalet
förseelser mot § 32 värnpliktslagen, ty det kunde ej antagas, att
samtliga de värnpliktiga, som nu personligen inställde sig till mönstring,
skulle, därest rätten därtill borttoges, fullgöra skyldigheten att insända
bostadsuppgift.

I betraktande av det ofantligt stora antal värnpliktiga, som årligen
hade att fullgöra den i § 32 föreskrivna skyldigheten, och då förseelserna
mot nämnda paragraf utgjorde de ojämförligt talrikaste förseelserna
mot värnpliktslagen, hade kommittén emellertid funnit högst angeläget
att undersöka, huruvida lindring på annan väg, än den av riksdagen
år 1894 ifrågasatta, skulle kunna åstadkommas i avseende å den
i § 32 föreskrivna skyldigheten.

Det hade understundom blivit ifrågasatt, huruvida årliga uppgifter
å beväringsmännens bostad skulle, med beväringsmännens befrielse från
uppgifterna, kunna meddelas vederbörande områdesbefäl genom någon

av de myndigheter, som voro skyldiga att till detta befäl meddela vissa
andra upplysningar beträffande värnpliktiga, således i främsta rummet
genom statskyrkans prästerskap och de motsvarande myndigheter (främmande
religionsförsamlings föreståndare, rotemännen i Stockholm), som
hade att i första hand upprätta och föra förteckningar över landets befolkning.

Anordningen förutsatte naturligtvis eu fullständig uppoffring av de
ej obetydliga fördelar, som, på sätt t. f. chefen för generalstaben utvecklat,
kunde påräknas av mönstringarna, i den mån dessa i större
eller mindre mån bibehölles.

Men även oavsett denna uppoffring läte anordningen i verkligheten
svårligen sig genomföra.

Den arbetsbörda, prästerskapet för värnpliktsväsendet och andra för
prästens egentliga kall främmande offentliga ändamål hade sig pålagd,
vore redan nu och framför allt i församlingar med stor och rörlig befolkning
så betungande, att det ensamt av denna anledning mötte betänkligheter
att öka denna arbetsbörda i så väsentlig grad, som här i
anseende till de mönstringsskyldiga beväringsmännens stora antal skulle
bliva fallet. Man kunde lätt komma därhän, att det för prästerskapet
bleve omöjligt att, även med bästa vilja, på arbetet nedlägga den omsorg,
som bleve nödvändig för att icke uppgifterna skulle bliva värdelösa
eller vilseledande.

Men i alla händelser mötte anordningen bestämt hinder därav, att
prästerskapet alltför ofta skulle vara urstånd att med ledning av de anmälanden,
som hos prästerskapet gjordes, meddela de nödiga bostadsuppgifterna.
Utom det att de föreskrivna anmälningarna till prästerskapet
om in- och utflyttning i talrika fall försummades, erhölle nämligen
prästerskapet långt ifrån fullständiga uppgifter om flyttningar från
en till annan oi''t inom församlingen, vadan prästerskapet i gemen och
framför allt i städerna kunde sägas ingalunda äga säker och fullständig
kännedom om beväringsmännens bostad under olika år.

Enahanda vore uppenbarligen förhållandet med mantalsskrivningsförrättarna,
vilkas längder till stor del vilade på uppgifter från prästerskapet
eller motsvarande myndighet. I fråga om befolkningens mera
rörliga element kunde fullständiga och säkra upplysningar rörande vederbörandes
vistelseort av mantalsskrivningsförrättaren endast i spridda fall
erhållas och meddelas.

Kommittén föreslog ock, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att
underlätta och befordra mönstringsskyldighetens fullgörande av värnpliktiga,
tillhörande beväringens första uppbåd. I sådant hänseende

yttrade kommittén följande. Skriftlig bostadsuppgift av värnpliktig
''skulle enligt § 117 inskrivningsförordningen för att tillerkännas giltighet
vara bestyrkt av präst i församlingen eller annan tjänsteman eller av
ordförande i kommunalstämma, kommunalnämnden eller stadsfullmäktige.

Det lede icke tvivel, att bestämmelserna om bostadsuppgifternas
bestyrkande genom vissa därtill kompetenta personer ofta verkade hinderlig!
för de värnpliktiga att begagna sig av skriftlig bostadsuppgift,
och det vore särskilt ur synpunkten att undanröja anledning till försummelser
önskligt, att de skriftliga bostadsuppgifterna kunde få, liksom
de muntliga, godkännas, utan att deras riktighet särskilt vitsordades.
Det borde därför tillses, huruvida skäl funnes för antagande, att till
följd av sådan förändring skulle i avsevärd mån uppstå fara för oriktiga
uppgifter.

Det syntes knappast behöva befaras, att osanna uppgifter om bostad
skulle komma att lämnas uppsåtligen i svikligt syfte, och i alla händelser
bleve dylika fall så ytterst sällsynta, att till dem icke borde få
tagas synnerligen stor hänsyn. Där avsikt att genom dylika medel
undandraga sig krigstjänsten skulle i något enstaka fall förefinnas, kunde
den värnpliktige för övrigt lika väl lämna den oriktiga uppgiften muntligen,
i vilket fäll uppgiften enligt då gällande stadganden icke behövde
bestyrkas.

Snarare skulle, därest bestyrkandet bortfölle, olägenheter kunna
uppstå till följd av oförmåga hos de värnpliktiga att själva bedöma,
huruvida deras uppgifter vore fullständiga och riktiga. Till förekommande
av nämnda olägenheter och till väsentligt underlättande av uppgifternas
meddelande vore enligt kommitténs mening synnerligen tjänligt,
att till de värnpliktiga överlämnades i erforderligt antal tryckta
blanketter till uppgifter, vilka blanketter borde vara i inskrivningsboken
inhäftade. Blanketternas innehåll bleve för den uppgiftsskylaige den
bästa vägledning. Med den utbredning, som skrivkunnigheten hade hos
vårt folk, skulle den värnpliktige i vanliga fäll kunna själv genom ifyllande
av blanketten uppsätta sin anmälan. Ovanan vid blanketternas
begagnande kunde avhjälpas därigenom, att till en början undervisning
däri lämnades under vapenövningstiden, men inom kort tid skulle färdigheten
att begagna blanketterna säkerligen vara så allmänt spridd, att
sådan särskild undervisning kunde umbäras.

Under förutsättning att de sålunda föreslagna anordningarna vidtoges,
vågade kommittén förorda upphävandet helt och hållet av de då
gällande föreskrifterna om särskilt bestyrkande av beväringsmännens
skriftliga bostadsuppgifter. •

Vid 1901 års riksdag var frågan föremål för prövning av det särskilda
utskott, som till behandling förehade Kungl. Maj:ts proposition
om ny härordning och ny värnpliktslag m. in. Varken utskottet eller
riksdagen hade något i huvudsak att erinra mot de av Kungl. Maj:t i
ämnet föreslagna bestämmelserna. Föredragande departementschefen
hade i propositionen angående ny värnpliktslag förklarat sig på intet
vis kunna tillstyrka, att den beväringens andra uppbåd åliggande mönstringsskyldighet
skulle upphöra.

Enligt 1901 års värnpliktslag blev den personliga mönstringsskyldigheten
stadgad såsom regel med rättighet likväl för värnpliktig att i
stället avgiva tillförlitlig uppgift om bostad och yrke. Närmare bestämmelser
härom meddelades i 1901 års inskrivningsförordning, som icke
upptog någon föreskrift om bestyrkande av de skriftliga bostadsuppgifterna.

Redan vid nästföljande riksdag, år 1902, väcktes ånyo motion, om
att § 32 värnpliktslagen måtte upphöra att gälla. Lagutskottet avstyrkte
motionen, men tre reservanter hemställde med anledning av
densamma om utredning, i vad mån nämnda lagrum i tillämpningen
visat sig vara utan betydelse eller föranleda missförhållanden, samt att
för riksdagen måtte framläggas de lagändringar, vartill denna utredning
kunde föranleda. Riksdagen biföll lagutskottets avstyrkande hemställan.

Sedan vid 1905 års riksdag ånyo väckts motion om mönstringarnas
avskaffande, beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Magt av den 15
mars 1905, däri riksdagen anhöll, det täcktes Kungl. Maj:t taga under
omprövning, under vilka villkor den i § 32 värnpliktslagen stadgade
mönstring skulle kunna upphöra, och för riksdagen framlägga förslag
till de ändringar i värnpliktslagen, som därav kunde påkallas.

Med anledning härav infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden av arméfördelningscheferna,
militärbefälhavaren på Gottian d och stationsbefälhavarna
vid flottans stationer angående det ifrågasatta avskaffandet av
mönstringarna samt angående de villkor, under vilka desamma skulle
kunna upphöra. Jämväl 1907 års generalskommission och samma års
försvarskommitté lämnades tillfälle att yttra sig i ärendet. Beträffande
innehållet av samtliga dessa yttranden hänvisas till Kungl. Maj:ts proposition
n:r 98 vid 1911 års riksdag sid. 12—24.

i9oi

riksdag.

1901 års
värnplikt slag.

1902 års
riksdag.

1905 års
riksdag.

Utlåtanden
av militära
myndigheter
med anledning
av 1905 års
riksdags
skrivelse -

1911 drs
riksdag -

Lag om
ändrad
lydelse av
§ 32 värn
pliktslagen -

1912 drs
riksdag.

Uti den proposition (n:r 98) som i fråga om åtskilliga ändringar i
vämpliktslagen av Kungl. Maj:t framlades för 1911 års riksdag, upptogs
jämväl frågan om nedbringandet av kostnaderna för mönstringar med de
värnpliktiga, och föreslogs därvid avskaffande av de dittills förekommande
mönstringsresoma för rullföringsbefälet samt en därav föranledd
omredigering av § 32 värnpliktslagen. I berörda proposition yttrade
föredragande departementschefen härom: »Då jag för egen del ansett
mig kunna biträda förslaget om mönstringsresornas inställande, har detta,
såsom redan tidigare påpekats, skett under den bestämda förutsättningen,
att mönstringsskyldigheten orubbad kvarstår för alla värnpliktiga, som
ej under året vapenövats, så länge de tillhöra i beväringen ingående
åldersklasser. Därvid anser jag emellertid, att mönstring genom personlig
inställelse bör fortfarande vara medgiven för alla värnpliktiga,
vilka av en eller annan anledning föredraga detta sätt, medan mönstring
genom skriftlig anmälan bör vara obligatorisk för alla, som icke personligen
inställa sig. Jag anser nämligen — och jag åberopar till stöd
härför enhälliga uttalanden av arméns och marinens högre myndigheter
—- mönstringsinstitutionens bibehållande vara ett nödvändigt villkor för
en ordnad rullföring och därmed för möjligheten att med tillförlitlighet
beräkna mobiliseringstillgången inom till beväringen hörande årsklasser.»

Kungl. Maj:ts förslag härutinnan blev av riksdagen godkänt. Två vid
1911 års riksdag ånyo väckta motioner om upphörande av mönstringsskyldigheten
blevo däremot av riksdagen avslagna.

Enligt den 13 juli 1911 utfärdad lag om ändrad lydelse av vissa
delar av värnpliktslagen skulle mönstringsresoma upphöra och anmälningar
för mönstring mottagas av vederbörande rullföringsbefälhavare i
rullföringsexpeditionerna. I stället för att förut den personliga inställelsen
för mönstring föreskrivits såsom regel, och lämnande, på uppgivet
sätt, av uppgift om bostad och yrke angivits såsom alternativ, stadgades
nu, att värnpliktig skulle vara skyldig att, i enlighet med de närmare
föreskrifter Konungen meddelade, till befälet avgiva tillförlitlig uppgift
om bostad och yrke, honom dock medgivet att under tiden för mönstringen
iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen avgiva nämnda uppgift.

Riksdagens förenämnda skrivelse av den’24 februari 1912 är föranledd
av en inom andra kammaren väckt motion (n:r 9), däri framhållits,
att genom den år 1911 vidtagna ändring i § 32 värnpliktslagen
visserligen vunnits en ganska avsevärd besparing till statsverket, men
att för de mönstringsskyldiga ingen egentlig förändring härigenom in -

trätt, då de redan på grund av paragrafens förutvarande lydelse både
fritt val emellan att inställa sig vid mönstringen eller ock att inom viss
tid ingiva adressanmälan till respektive rullföringsbefälhavare eller sjömanshusombudsman.
Då för uppnående av det med dessa anmälningar
avsedda ändamålet egentligen endast erfordrades, att befälet finge uppgift
om de värnpliktigas boningsort, som hade flyttat under året, samt
då prästerskapet redan då vore skyldigt att lämna uppgifter om de i
kyrkobokföringsområdet in- eller utflyttade samt om dödsfall, kunde
prästerskapet eller annan kommunal myndighet lätteligen lämna även
här åsyftade uppgifter bättre och säkerligen mycket mera fullständiga,
än som skedde under dåvarande förhållande.

Uti sin förevarande skrivelse av år 1912 har riksdagen anfört huvudsakligen
följande. Den fråga, som berörts i riksdagens ovannämnda
skrivelse den 15 mars 1905, syntes riksdagen icke vara slutgiltigt avgjord
genom de ändringar i § 32 värnpliktslagen, som 1911 vidtogos.
lien hittills med anledning av 1905 års riksdagsskrivelse verkställda
utredningen lämnade enligt riksdagens uppfattning icke tillräcklig ledning
för ett tillfredsställande bedömande i det hänseende, som med sagda
skrivelse åsyftades. De skäl, som blivit anförda till stöd för uppehållande
av det nuvarande systemet i förevarande avseende, syntes icke heller
övertygande.

Så länge den personliga inställelsen till mönstringen kvarstode
såsom regel, kunde mönstringen anses hava en viss betydelse för bevarandet
av sambandet mellan den värnpliktige och de militära myndigheterna
samt därför böra bibehållas. Genom mönstringsskyldighetens
fullgörande i regel medelst skriftlig anmälan syntes mönstringen emellertid
hava förlorat all betydelse i nämnda avseende. Uppenbarligen vore det
emellertid för den personliga värnkraftens behöriga tillvaratagande, i
händelse av härens eller flottans försättande på krigsfot och även eljest
för mobilisering, fortfarande av vikt, att behörig kännedom förefunnes
om de värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida dock med gällande
bestämmelser — vilka, meddelade som de vore i vitt omfattande olika
författningar och i olika sammanhang, redan ur formell synpunkt lämnade
rum för berättigad anmärkning — detta ändamål verkligen i behörig
grad vunnes, syntes icke utan skäl kunna ifrågasättas. Antalet värnpliktiga,
som försummat sin mönstringsskyldighet, vore nämligen i många
delar av landet synnerligen stort. Det vore även ett överklagat förhållande,
att de skriftliga uppgifter, som av de enskilda värnpliktiga
för mönstring avlämnades, i ganska stor omfattning ej vore tillförlitliga.
Då i allt fall genom mönstringsanmälningarna kunskap icke vunnes om

Fjärde

försvars beredningen.

1914 års
senare
riksdag.

vilka värnpliktiga, som på grund av ådragen kroppsskada eller sjukdom
blivit otjänstbara, före funnes redan härutinnan en ofullständighet, som
åtminstone icke avhjälptes genom bibehållande av mönstringsskyldigheten
i dess nuvarande form. På grund härav och då vid olika tillfällen
konstaterad önskan om borttagande av mönstringsskyldigheten tydde på,
att dess betydelse för landets försvarskraft ej vore så allmänt erkänd,
som efter sä många års tillämpning kunde vara att förvänta, borde mer
ingående undersökas, om ej den behövliga kännedomen om de värnpliktigas
förhållanden kunde både effektivare och bekvämare vinnas genom
någon myndighets medverkan. I den omständigheten, att man i fråga
om förut omförmälta anmälningar, som vid flyttning eller vistelse utom
rullföringsområde ålåge värnpliktig, kunnat förklara skyldigheten till
deras lämnande fullgjord genom uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg
eller annan anmälan hos vederbörande civila myndighet, funne
riksdagen även ett skäl för antagande, att sambandet mellan de enskilda
värnpliktiga och militärbefälet jämväl i det avseende, varom nu vore
fråga, skulle kunna till fördel förmedlas genom samma eller annan civil
myndighet.

De av vissa, här nedan angivna militära och civila myndigheter
avgivna yttranden över riksdagens skrivelse den 24 februari 1912 hava
varit överlämnade till fjärde försvarsberedningen, där de utgjort föremål
för bearbetning.

I förevarande ärende yttrar föredragande departementschefen uti
den till 1914 års senare riksdag avlåtna proposition (n:r 59) med förslagtill
ny värnpliktslag följande: »Enligt det nu föreliggande förslaget ut sträckes

tjänstetiden i beväringen med tre år. Men då fredstjänstgöringen
i beväringen för den stora mängden värnpliktiga fördelas å fem år i
stället för, såsom för närvarande, å tre år och de värnpliktiga, som under
årets ''lopp varit i tjänstgöring, icke äro underkastade mönstring, kommer
i allmänhet den värnpliktige att få undergå mönstring endast en gång
mer än för närvarande.

I riksdagens omförmälda skrivelse (skrivelsen den 24 februari 1912)
liksom även i de inkomna yttrandena (av militära och civila myndigheter
avgivna yttranden, för vilka redogöres här nedan) har vitsordats
den stora bristfälligheten i nu gällande system för de värnpliktigas redovisning,
ett system, vars felaktigheter framträda synnerligen bjärt vid en
jämförelse med förhållandena i flertalet utländska stater, exempelvis Norge.
Med den krigsberedskap, som i nutiden erfordras, är det nödigt, att

även om en mobilisering kräver ett liertal årsklasser, som under året
ej äro eller varit i tjänstgöring, den dock skall kunna försiggå efter
endast personliga (hemliga) order till de värnpliktiga och enligt på förhand
i detalj utarbetade planer. Eu så långt som möjligt fullständig
kännedom om de värnpliktigas adresser liksom även om det för vederbörande
truppförband vid varje tidpunkt påräkneliga antalet krigsmän
är därför i allmänhet ett oundgängligt villkor.

I likhet med flertalet myndigheter, som yttrat sig i detta ämne,
finner jag det synnerligen viktigt, att åtgärder vidtagas för genomförande
även hos oss av tillfredsställande anordningar i berörda avseende. Då
emellertid under den tid, som stått mig till buds, den av riksdagen begärda
ganska omfattande utredningen icke hunnit slutföras, nödgas jag
hemställa, att i avbidan härpå gällande föreskrifter i ämnet bibehållas
oförändrade.»

I överensstämmelse härmed hava de i § 32 av 1914 års värnpliktslag
förekommande bestämmelser om mönstring samma avfattning som i
förut gällande värnpliktslag.

Med anledning av riksdagens skrivelse den 24 februari 1912 har
allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse uti underdånig skrivelse
den 17 oktober 1912 anfört huvudsakligen följande. Den årliga mönstringen
med de värnpliktiga, som i sagda skrivelse vore avsedd, hade
enligt värnpliktslagen närmast till uppgift att uppehålla förbindelsen
mellan de militära myndigheterna och de värnpliktiga för att möjliggöra
den personliga värnkraftens behöriga tillvaratagande vid eventuell
mobilisering i fredstid eller vid krigstillfälle. Detta samband måste
uppenbarligen med all kraft upprätthållas, om icke försvarets effektivitet
skulle högst avsevärt försvagas. Riksdagens skrivelse påpekade också
ineffektiviteten i de nuvarande anordningarna. Att »ersätta denna mönstring
med av myndighet lämnade uppgifter», såsom i riksdagens skrivelse
föreslagits, vore alldeles omöjligt utan att än ytterligare försvaga försvaret.
Ty ingen myndighet besutte eller kunde besitta primäruppgifter
om värnpliktigas bostadsadresser, här det ojämförligt viktigaste, som
endast kunde lämnas av de värnpliktiga själva.

Att lyfta ansvaret från individen och över på samhälleliga funktionärer
vore jämväl ett principiellt misstag. Det allt mera insedda kravet
på de personliga försvarskrafternas fostran till starkare ansvarskänsla
mot fosterlandet visade åt motsatt håll.

1914 års
värnpliktslag.

Yttranden
av militära
och civila
myndigheter
med anledning
av riksdagens
skrivelse den
24 februari
1912.

Skulle mönstringen likväl icke anses böra längre bibehållas, syntes
en utväg böra finnas, som på en gång fortfarande lade på de värnpliktiga
det personliga ansvaret för upprätthållandet av den nödiga förbindelsen
med de militära myndigheterna och om möjligt skärpte det, men
som på samma gång så moderniserade och förenklade formerna för fullgörandet
av denna plikt, att de värnpliktiga å ena sidan sporrades till
att komma sig för med dess fullgörande och å andra sidan detta kunde
ske med minsta omkostnad och tidspillan och utan att det krävdes
något större mått av skrivkunnighet eller intelligens.

Över riksdagens meranämnda skrivelse av den 24 februari 1912
hava yttranden inhämtats från samtliga arméfördelnings- och likställda
chefer samt inskrivnings- och rullföringsbefälhavare ävensom från överståthållarämbetet
och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka
sistnämnda myndigheter före yttrandenas avgivande hört vederbörande
kontraktsprostar och häradsskrivare samt mantalsskrivningsförrättare i stad.

I det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter hava erkänt,
att förhållandena i här ifrågavarande avseeude vore otillfredsställande,
och flere av de myndigheter, som ansett mönstringsskyldighcten kunna
borttagas, hava till stöd härför använt i stort sett samma argumentering
som riksdagen.

Av de sålunda infordrade yttrandena framgår, att 3 arméfördelningschefer,
militärbefälhavaren på Gottland, 10 inskrivnings- och 4 rullföringsbefälhavare
förordat återgång till den personliga mönstringsskyldigheten,
under det att 3 arméfördelningschefer, 12 inskrivnings- och 30
rullföringsbefälhavare uttalat sig för bibehållande av mönstringsskyldigheten
i huvudsakligen nuvarande former; dock synas av dessa myndigheter
1 arméfördelningschef, 2 inskrivnings- och 5 rullföringsbefälhavare
därvid i någon mån reserverat sig till förmån för den personliga mönstringsskyldigheten.
2 inskrivnings- och 15 rullföringsbefälhavare hava
föreslagit avskaffande av mönstringsskyldigheten, under det att 2 rullföringsbefälhavare
icke intagit någon bestämd ståndpunkt i frågan samt
2 inskrivningsbefälhavare haft en något svävande ståndpunkt, av vilka
sistnämnda den ene dock synes önska mönstringsskyldighetens bibehållande
och den andre densammas avskaffande. Av de i ärendet hörda civila
myndigheterna synas 1 Kungl. Maj ds befallningshavande, 4 kontraktsprostar
och 3 mantalsskrivningsförrättare (magistrater däribland inräknade)
hava förordat ett återgående till den personliga mönstringsskyldigheten,
13 Kungl. Maj ds befallningshavande, överståthållarämbetet, 89 kontraktsprostar
och 62 mantalsskrivningsförrättare uttalat sig för bibehållande
av nämnda skyldighet i huvudsakligen nuvarande form, 8 Kungl. Majds

befallningshavande, 57 kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättarc
föreslagit mönstringsskyldighetens upphävande samt 2 Kung!. Majrts
befallningshafvande, 14 kontraktsprostar och 64 mantalsskrivningsförrättare
icke intagit någon bestämd ståndpunkt i frågan. 25 kontraktsprostar
och 15 mantalsskrivningsförrättare hava hyst en svävande uppfattning i
frågan, därav dock 16 av de förra och 12 av de senare myndigheterna
synas hava lutat åt bibehållande av mönstringsskyldigheten samt de återstående
åt avskaffande av nämnda skyldighet.

I de av kontraktsprostarna avgivna yttrandena hava i synnerhet
följande synpunkter kommit till uttryck. Pastor kunde icke utöver vad
redan skedde genom de s. k. anmälningslistorna lämna upplysning om
de värnpliktigas vistelseorter och övriga värnpliktsförhållanden. Redan
nu vore pastors möjligheter härutinnan ganska små. Önskvärt vore, i
synnerhet om mönstringsskyldigheten avskaffades, att den värnpliktige
även ålades skyldighet att för pastor anmäla förändrad adress inom församlingen.
Pastor kände icke och hade icke möjlighet att känna de
värnpliktigas eventuella otjänstbarhet. Pastor vore redan nu över hövan
betungad av skrivgöromåi, som icke gåve skälig tid över åt utövandet
av hans egentliga kall. Skulle pastor åläggas hålla reda på de värnpliktigas
förhållanden utöver vad nu skedde, skulle pastor bliva nödtvungen
att ofta resa omkring i de olika orterna och personligen förskaffa
sig upplysningar, ja, rent av företaga husrannsakan, en tanke,
som folie på sin egen orimlighet.

Åtskilliga av de hörda kontraktsprosterna ansåge fullgörandet av
pastors nuvarande skylcfigheter med anmälningslista vara tillräckligt för
att göra mönstringarna överflödiga, i synnerhet om de värnpliktiga
genom skärpta straffbestämmelser tillhölles fullgöra sina skyldigheter i
anmälningsavseende och dessa utsträcktes att gälla även ändrad adress
inom samma församling.

I de av häradsskrivare och övriga mantalsskrivningsförrättare samt
magistrater avgivna yttrandena återfinnas huvudsakligen följande synpunkter.
Ingen myndighet vore i bättre tillfälle än prästerskapet att
lämna de uppgifter, som skulle erfordras, om mönstringsanmälningarna
borttoges. Mantalsskrivningsförrättarna borde i allt fall icke åläggas att
lämna dylika uppgifter, enär de upplysningar, dessa kunde lämna rörande
de värnpliktiga, måste helt och hållet grunda sig på de uppgifter,
som ifrågavarande tjänstemän erhölle av prästerskapet. Det vore alltså
en onödig omväg att härför anlita mantalsskrivningsförrättarna. Ej heller
kände mantalsskrivningsförrättarna de värnpliktigas eventuella otjänstbarhet
på grund av sjukdom eller kroppsskada.

I övrigt må ur de av ovannämnda myndigheter i ärendet avgivna
yttrandena här anföras följande.

Befälhavaren för Malmöhus södra inskrivningsomräde anser det icke
vara möjligt att inom rullföringsområde på ett betryggande sätt föra
stamrullor över de värnpliktiga, om icke de värnpliktiga varje år insände
uppgift om adress.

Denna anmälan borde ingå direkt till rullföringsbefälhavaren. Varje
mellanhand utgjorde en ytterligare möjlighet till misstag och försummelser.

De mellanhänder, som kunde ifrågakomma: prästerskap eller polismyndighet,
knnde ej för ifrågavarande sak hysa samma förutsättningar
och intresse som rullföringsbetälhavarna. Dessutom vore deras tid fullt
upptagen av andra ting.

Befälhavaren för Malmöhus norra inskrivningsomräde anför följande.
Ett studium av andra länders härorganisationer gåve vid handen, dels
att i allmänhet mönstringsskyldigheten vore betydligt längre utsträckt
än i Sverige, dels att detta särskilt vore förhållandet i arméer med svag
utbildning och där således sambandet mellan kadrerna och de värnpliktiga
på något sätt måste bibehållas. Inom vår organisation, som inrymde
endast tre repetitionsövningar, borde alltså denna mönstringsskyldighet
vara betydligt större än i andra milisartade organisationer med
flera repetitionsövningar för äldre årsklasser. I stället vore mönstringsskyldigheten
här inskränkt till ett minimum.

Det vore tydligen riksdagens mening, att de nuvarande mönstringsanmälningarna
skulle kunna ersättas av de av pastorsämbetena och mantalsskrivningsförrättarna
lämnade anmälningslistorna. Någon kontroll på
dessa från högre myndighet funnes dock ej. Erfarenheten hade visat,
att uppgifterna dels vore felaktiga dels icke insändes så ofta som föreskrivits.
Det stora antal mönstringsskyldiga värnpliktiga, som ginge
med flyttnings betyget »på fickan», skulle helt kunna undandraga sig inställelse
vid mobilisering; värnpliktiga, som för en längre tid lämnat sin
kyrkobokföringsort, skulle icke kunna påträffas med personliga order
m. m.

Det kunde ej förnekas, att de skriftliga mönstringsanmälningarna till
eu icke ringa procent vore felaktiga, men de vore dock mer tillförlitliga
än de uppgifter, som komme att hämtas ur pastorsämbetenas uppgifter.
Genom bötespåföringen på grund av försummad mönstringsanmälan
komme ju även en slags efterlysning till stånd, varigenom riktiga uppgifter
om de försumliga kunde vinnas.

Jämlikt § 32 värnpliktslagen ägde de värnpliktiga ju även rättighet
att i stället för mönstringsanmälan iakttaga personlig inställelse i rullföringsexpeditionen.
Genom denna sista kvarleva av mönstringen med
personlig inställelse vunnes ju dock så mycket, att riktiga upplysningar
kunde vinnas om en del av de värnpliktiga. Att de värnpliktiga i
ganska stor utsträckning gjort personlig inställelse fram ginge av ruliföringsbefälhavarnas
yttranden och hade detta sätt inom ort, där rullföringsexpedition
vore belägen, av de värnpliktigas flertal föredragits.
Den personliga anmälan syntes även förut varit mera populär, ehuru
även före 1911 skriftlig anmälan var tillåten. I detta sammanhang
kunde omnämnas en form av mönstringarna, som mycket använts, och
som bestode däri, att de mönstringsskyldiga till fjärdings- och polisuppsyningsman
eller större arbetsgivare överlämnat inskrivningsböcker och
lämnat behövliga upplysningar. Dessa personer hade överlämnat inskrivningsböckerna
jämte förteckningar med upplysningar till rullföringsbefälhavaren
vid mönstringsförrättningen, där denne då även kunnat
inhämta erforderliga uppgifter till fullständigande av stamrullan. Detta
sistnämnda sätt vore utan tvivel tämligen litet betungande och ojämförligt
att föredraga framför de skriftliga mönstringsanmälningarna.

Ehuru alltså värnpliktslagens och inskrivning sfär ordningens nuvarande
bestämmelser angående mönstring sskyldigheten måste betecknas såsom i höq
grad otidsenliga och ingalunda fyllde sitt militära ändamål, måste de dock
anses vara mera betryggande än om hela mönstring sinstitutionen skulle slopas
och ersättas med ett anmälning ssystem från civila myndigheter, beträffande
vilket de vunna erfarenheterna hittills icke vore tillfredsställande.

Mönstringarna kunde således icke anses vara betungande vare
sig för staten eller den enskilde. De vore ovillkorligen nödvändiga, om
icke vår arméorganisation skulle tillfogas en obotlig skada och deras fullständiga
avskaffande måste betecknas såsom ett dråpslag mot försvarets
effektivitet.

Befälhavaren för Blekinge inskrivning sområde anför följande. Riksdagen
avsåge, att mönstringen skulle ersättas med av civila myndigheter
lämnade uppgifter. All åtgärd av de värnpliktiga, vare sig muntlig
eller skriftlig, skulle alltså avskaffas. Våra värnpliktiga hade emellertid
ännu så länge mycket ringa uppfattning av sin samhörighet med
försvarsväsendet, sedan de fullgjort sin fredsutbildning. Då man utomlands
ansåge årlig påminnelse om värnpliktsskyldigheterna i form av
mönstring erforderlig, så vore den därför ännu mer behövlig hos oss,
i all synnerhet som man hos oss mera än i allmänhet utomlands måste vid

mobilisering inkalla ett stort antal värnpliktsklasser, som icke på åratal
vant i tjänstgöring,

Vår armé kunde därför icke undvara en årlig personlig åtgärd av
de värnpliktiga, vilken tvingade dem att tänka på, att de tillhörde försvarsväsendet.
Ur denna synpunkt skulle en sådan anvisning, som den
riksdagen ifrågasatt, innebära ett olyckligt försvagande av vår värnpliktsarmé.

Befälhavaren för Kronobergs inskrivning sområde medger, att det icke
kan förnekas, att »sambandet mellan den värnpliktige och de militära
myndigheterna» framstod klarare, då personlig anmälan var regel än
numera, då regel blivit skriftlig anmälan. Men därifrån vore långt till
den meningen, att den nuvarande ordningen förlorat all betydelse för
detta samband. Beväringsmannen, som fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet
i beväringen, hade dock fortfarande en gång om året en erinran
om att han där kvarstode och på den grund hade vissa militära förpliktelser.
Om civil myndighet skulle använda i annat sammanhang vunna
upplysningar om de värnpliktiga för att i hans ställe fullgöra anmälningsskyldigheten,
och först då, kunde varje känsla av samband med
försvaret tänkas hos honom försvinna.

Vad anginge anmärkningen, att mönstringsanmälningar icke lämnade
kunskap om iråkad otjänstbarhet, visade erfarenheten, att eu värnpliktig,
som blivit otjänstbar, nog i regeln icke försummade att i behörig
ordning bringa ett sådant förhållande till vederbörlig myndighets
kännedom, och skulle detta i vissa fall försummas, vore olägenheten att
vid mobilisering få hemförlova en eller annan otjänstbar icke så synnerligen
ston.

Befälhavaren för Tomelilla rullföring sområde föreslår mönstringskortets
förseende med kvittoblankett. Vid avsändandet skulle denna på
postkontoret avrivas och förses med inskrivningsnumret och postkontorets
dagstämpel samt sedan för avsändaren gälla såsom kvitto, att han insänt
sin mönstringsanmälan.

Befälhavaren för Ängelholms rullf öring sområde anser, att mönstringarna
i deras nuvarande form i och för stamrullans behöriga revidering
och kontrollering borde bibehållas. För att få en mera ingående kännedom
om de värnpliktiga och få till stånd en välbehövlig kontroll rörande
de skriftliga anmälningarnas tillförlitlighet borde därjämte, utom det
bestämda sättet för mönstringarnas fullgörande, även med viss, exempelvis
tre års mellanrum, sådana mönstringar med de värnpliktiga förrättas,
vid vilka den personliga inställelsen vore obligatorisk.

Befälhavaren för Halmstads rullföring somt åde föreslår, att sådan bestämmelse
utfärdades, att styrelse eller förvaltning för sådan sjukvårdsanstalt,
som underhölles eller understöddes av stat eller kommun, och
även för enskild sådan, som förestodes av legitimerad läkare, skulle vara
skyldig att till vederbörande rullföringsbefälhavare meddela, då sådan
värnpliktig vårdades eller vårdats, vars sjukdom gjorde honom till krigstjänst
oförmögen eller kunde föranleda till ändring i hans värnpliktsförhållande.

Chefen för andra arméfördelningen anför följande. Då det vore ett
faktum, att uppgifterna på anmälningslistorna från pastorsexpeditionerna
redan nu ofta måste betecknas såsom felaktiga och ofullständiga, så vore
det påtagligt, att förhållandena skulle ställa sig än o fördelaktigare, om
pastorsämbetena skulle ytterligare betungas med mönstrings- och adressanmälningar.
Att ersätta mönstringsskyldigheten med av prästerskapet
lämnade uppgifter borde därför icke ens ifrågasättas. Och lika litet vore
det möjligt att med fördel uppdraga detta åliggande åt någon annan
myndighet.

Utan att vilja åberopa såsom exempel förhållandena inom de länder,
som hade sitt militärväsende ordnat på ett fullt effektivt sätt, ville chefen för
andra arméfördelningen endast hänvisa till, huru de värnpliktigas mönstringsskyldighet
vore ordnad exempelvis i Norge. Där ägde värnpliktig
icke rättighet att företaga annat än kortare resor, icke ens inom riket,
utan tillstånd av krigskommissarien (motsvarande i värnpliktsfrågor arméfördelningschef
hos oss), och vid kortare resa vore han skyldig sörja
för, att till honom från inskrivningsväsendet ställda brev bleve behörigen
eftersända. Flyttningar och adressförändringar skulle anmälas vid vederbörande
bataljon eller motsvarande truppförband vid beridna truppslag.
Årlig mönstring med personlig inställelse kunde anbefallas av kommenderande
generalen.

Befälhavaren för Östergötlands östra inskrivning sområde föreslår, att
personlig inställelse skulle fordras för beväringens första uppbåd, och
anmälningsskyldighet eller personlig inställelse (såsom för närvarande)
stadgas för såväl beväringens andra uppbåd som landstormen, varvid
skulle beaktas, att anmälan borde åtföljas av inskrivningsbok.

Chefen för tredje arméfördelningen anser, att de enda myndigheter, som
skulle kunna ifrågakomma att för ändamålet tagas i anspråk, vore pastorsämbetena
(rotemannen) och mantalsskrivningsförrättarna — endera
eller båda i förening. Det läte sig för visso icke bestridas, att vid mantalsskrivningarna
de pålitligaste och fullständigaste upplysningarna om

de värnpliktigas befintlighet, yrke, kyrkobokföringsort och adress vore
att hämta; från prästerskapet lämnade motsvarande uppgifter måste däremot
av många skäl vara behäftade med ofullständighet. Man skulle
kunna tänka sig en sådan ordning för uppgifternas meddelande, att till
vederbörande rullföringsbefälhavare eller sjömanshusombudsman från mantalsskrivningsförrättaren
överlämnades utdrag ur mantalslängden, kompletterade
med de värnpliktigas inskrivningsmimmer, eventuellt insända genom
vederbörliga pastorsämbeten, som då skulle hava att kontrollera
och fullständiga dessa utdrag. Från militär synpunkt måste dock den
fordran uppställas, att dessa utdrag komme rullföringsbefälhavaren tillhanda
skyndsammast möjligt efter mantalsskrivningarnas slut, för att
dessa befälhavares uppgifter och rapporter (januariuppgifter och -rapporter)
skulle kunna i behörig tid avgivas — en omständighet, som hade
intimt sammanhang med mobiliseringsplanernas årliga revidering in. m.
För att emellertid på ena som andra hållet detta skulle medhinnas (mantalsskrivningarna
avslutades ju först i december månad) krävdes ovillkorligen
ökade arbetskrafter vid såväl mantalsskrivningskontoren som
vid rullföringsexpeditionerna, innebärande för statsverket helt säkert
högst avsevärt stegrade kostnader. Huruvida den ökade effektiviteten
beträffande kännedomen av de värnpliktiga bleve så stor, att den uppvägde
ökningen i kostnaderna, kunde emellertid ifrågasättas.

Från militär synpunkt kunde det icke annat än beklagas, om det
sista band, som ännu, sedan han upphört att vapenövas, knota samman
den värnpliktige med militärbefälet och en gång om året erinrade honom
om hans skyldighet mot fosterlandet, skulle slitas. Och från allmän
medborgerlig synpunkt syntes det vara absolut förkastligt, att staten
och det allmänna skulle åsamkas betydande utgifter samt myndigheter
ett oerhört besvär för att befria individen från en medborgerlig
förpliktelse, som icke orsakade honom någon kostnad och, man kunde
väl påstå, heller inget besvär. Att lägga hyende under en del individers
lättja och vårdslöshet vore icke till båtnad vare sig för försvaret eller
en rätt medborgaranda.

Då riksdagen, med allt fog, påvisade, att genom nuvarande form
för mönstring en kännedom om, vilka värnpliktiga, som på grund av
ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara, icke vunnes, men
att rättelse härutinnan vore erforderlig, så måste genast framhållas, att
icke heller genom den av riksdagen antydda anordningen för mönstringens
ersättande någon dylik kunskap kunde vinnas, för så vitt icke föreskreves,
att till mantalsskrivningsförrättare eller pastorsämbete (den myndighet,

som skulle tillhandahålla rullföringsbefälhavarna erforderliga uppgifter)
finge av värnpliktig ingivas godtagligt läkarintyg om otjänstbarheten,
varom anteckning då skulle ske. Sådant läte sig emellertid lika väl
göras till de militära myndigheterna ej blott i samband med mönstringsannhilan,
utan jämväl till inskrivnings- och områdesmyndigheterna såväl
vid som mellan iuskrivningsförrättningarna.

Befälhavaren för Göteborgs norra rullföringsomräde anför, bland annat,
följande. Det framhölles i riksdagens skrivelse, att de skriftliga
anmälningarna vore otillförlitliga samt att ådragna kroppsskador ej anmäldes.
För att avhjälpa detta missförhållande, som ej av rullföringsbefälhavaren
kunde kontrolleras, ansåge bemälde befälhavare lämpligast,
att alla skriftliga mönstringsanmälningar skulle sändas genom respektive
pastorsämbeten till rullföringsexpeditionen, behörigen granskade jämte förteckning
sockenvis och årsklassvis efter inskrivningsårtal omedelbart efter
mönstringstidens slut.

Befälhavaren för Borås rullföringsomräde anför följande. Det vore för
att effektivare och bekvämare kunna vinna kännedom de värnpliktigas förhållanden
synnerligen lämpligt, om fjärdingsmännen, var en inom sin socken,
finge sig ålagt att emottaga beväringsmännens såväl personliga som skriftliga
mönstringsanmälan, och skulle de uppföra alla dem, som fullgjort sin
mönstringsskyldighet å särskilda förteckningar. För varje mönstrande,
som genom ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbar, skulle
anteckning göras å förteckningen. Dessa förteckningar skulle fjärdingsmännen
inom viss bestämd tid (före den 15 december) avlämna till kronolänsmännen,
som före december månads utgång skulle insända samma
till rullföringsbefälhavaren.

I kyrkorna skulle kungöras för beväringsmännen, att de under november
månad skulle hos fjärdingsmannen (i hans bostad eller vid kyrkan)
på föreskrivet sätt fullgöra sin mönstringsskyldighet vid laga straffpåföljd.
Om mönstringen försigginge på ovan angivet sätt, skulle antalet
av dem, som bleve påförda böter för uraktlåten mönstring betydligt
reduceras.

Befälhavaren för Amäls rullföringsomräde föreslår, att den nuvarande
personliga eller skriftliga mönstringsanmälan skulle ersättas genom att
fjärdingsman inom de olika kommunerna eller kanske ännu lämpligare
ordföranden inom de olika skytteföreningarna — ett villkor för erhållande
av statsanslag till skytteföreningarna — ålades att under mönstringstiden
till befintlighet, påtaglig otjänstbarhet till följd av ådragen
kroppsskada eller sjukdom samt adress granska och beriktiga från rullföringsexpeditionen
översänd förteckning eller handrulla å såväl de
värnpliktiga, som för närvarande vore mönstringsskyldiga som även å

land stormsmän. Såsom lämplig ersättning borde utbetalas Va öre för
varje i förteckningen upptagen värnpliktig.

En omläggning av mönstringarna i nu antydd form skulle med all
visshet säkerställa rullföringen i avseende på såväl bevärings- som landstormsmäns
befintlighet, tjänstbarhet och adress som de värnpliktigas
kännedom om inkallelsen vid mobilisering som även att mönstringarna
därigenom skulle bliva väsentligt billigare.

Chefen för fjärde arméfördelningen ställer sig synnerligen tveksam
beträffande lämpligheten av borttagandet utav mönstringsskyldigheten för
beväringen, men föreslår, därest densamma avsåges att ersättas med i
annan ordning lämnade uppgifter, att av blanketterna till mantalsförteckningen
en särkild del avsåges för mönstringsanmälan, vilken del
exempelvis genom perforering lätt kunde frånskiljas från förteckningen
i övrigt. Hyresvärd, husbonde och arbetsgivare borde i så fall ålägges
att före mantalsförteckningens inlämnande till pastorsämbete (roteman)
tillse, det å förteckningen upptagna beväringsmän, som icke uppvisat
frisedel, även ifyllt den del av blanketten, som upptoge mönstringsanmälan.
Efter behörig granskning överlämnade därefter pastorsämbetena
(rotemännen) på bestämd tid de av dem från mantalsförteckningarna
frånskilda, av d« värnpliktiga ifyllda mönstringsblanketterna till vederbörlig
rnllföringsbefälhavare.

Befälhavaren för Stockholms inskrivning sområde förklarar sig icke
hava något att erinra mot, att arbetet med mönstringarnas handhavande i
huvudsak överflyttades till civil myndighet, under förutsättning att följande
bestämmelser komme att lända till efterrättelse.

1. Den i värnpliktslagen föreskrivna adressanmälan för beväringsman,
som för längre tid än en månad vistades utom den ort, där han
vore kyrkobokförd, skulle fullgöras, på tid och sätt som i nämnda lag
föreskreves, hos pastorsämbete (roteman) etc.

2. Beväringsmän, som avflyttade till annan ort inom rullföringsområdet
eller avflyttade till annat rullföringsområde, skulle fullgöra sin
adressanmälan enligt punkt 1.

3. Beväringsmän skulle samtidigt med avlämnandet av mantalsförteckningen
till pastorsämbete (roteman) avlämna adressanmälan enligt
nu gällande formulär i inskrivningsboken.

4. Hyresvärd, husbonde och arbetsgivare vore skyldig att senast
en månad efter det att beväringsmän inflyttat eller avflyttat, inträtt eller
frånträtt plats förvissa sig om, att denne fullgjort adressanmälan, eller i
annat fall mot stadgat vite fullgöra ifrågavarande anmälan.

Befälhavaren för Uppsala inskrivning sområde föreslår, att vid omarbetning
av bestämmelserna om mönstring, eventuellt borttagande ur

värnpliktslagen av den i § 32 stadgade årliga mönstringsskyldigheten,
som förestode, borde eftersträvas att såsom en nyttig erinran om värnpliktsskyldigheten
vinna något lämpligt vederlag, helst i form av personlig
inställelse hos rullföringsbefälet åtminstone en gäng under den tid,
beväringsman utan tjänstgöringsskyldighet (enligt § 28 värnpliktslagen)
kvarstode i första uppbådet, samt en gång i vardera andra uppbådet och
landstormen, vilka båda senare gånger måhända skulle kunna sammanfalla
med inställelse till övning för dessa uppbåd, därest sådan övning
genom ändring av värnpliktslagen komme till stånd, ävensom att tillgodogöra
sig utlandets senaste erfarenhet i avseende å sätten att upprätthålla
noggrann kontroll över de värnpliktiga, då dessa icke vore i tjänstgöring.

Befälhavaren för Karlstads västra Tullfäring so ivrade påpekar, att det
vore en lätt sak att lära känna antalet skadade eller sjuka värnpliktiga
genom att mönstringsblanketten upptoge en rubrik härom, varå den
värnpliktige besvarade frågan med ja eller nej. Om rullföringsbefälhavaren
anbefalldes att å varje inkommen mönstringsanmälan utfärda
ett kvitto av ungefärligt innehåll: Mönstringsanmälan mottagen, Ni tillhör
årsklass, truppförband — utrustningsort, Ni bör inställa Eder vid nästa

inskrivningsförrättning i ......................... för undergående av läkarbesikt ning,

Ni skall i händelse av mobilisering inställa Eder 0 mob. d. m. rn.,
som kunde vara av behovet påkallat, så behövde ingen tvekan hos den
värnpliktige uppstå om vare sig det ena eller andra.

Chefen för sjätte arméfördelningen framhåller, bland annat, att de
uppgifter, mönstringsanmälan skulle innehålla, ingalunda vore för militärmyndigheterna
utan betydelse och svårligen kunde i tillräcklig fullständighet
lämnas annat än av de värnpliktiga själva. Någon mönstringsanmälan
till pastorsämbete kunde icke med riksdagens skrivelse
varit avsedd — det vore ju blott att införa onödig dubbelföring —
och då hade mönstringsuppgifter från civilmyndigheterna till rullföringsbefälet
bra ringa betydelse.

Befälhavaren för Jämtlands inskrivning sområde anför följande. Därest
de värnpliktigas egen skyldighet att upprätthålla förbindelse med vederbörligt
områdesbefäl ansåges för betungande, komme man till frågan på
vad sätt områdesbefälet skulle hållas underkunnigt om de till området
hörande värnpliktiga. Att så på ett eller annat sätt måste ske, syntes
riksdagens förut nämnda skrivelse ej vilja underkänna. De myndigheter,
som i så fall kunde tänkas erhålla detta uppdrag, vore prästerskapet
eller mantalsskrivningsförrättarna. Den arbetsbörda, som härigenom
skulle påläggas dessa myndigheter, voro emellertid så stor, att
redan av detta skäl tanken på detta sätt måste förfalla. In- och ut -

flyttningar kunde ju vidare icke komma till dessa myndigheters kännedom
utom genom de värnpliktiga själva. Och när det visat sig, vilket
ringa avseende de värnpliktiga fäste vid sin anmälningsskyldighet i
detta hänseende med nuvarande ringa påföljd för uraktlåtenhet härutinnan,
funnes väl ingen anledning antaga, att förhållandena skulle bliva
bättre, om anmälningarna anbefalldes skola ske till annan myndighet
än områdesbefälet. Någon fördel i detta hänseende vore sålunda av en
omläggning ej att förvänta. Slutligen syntes det vara en egendomlig
omgång och ett slöseri med arbetskraft att i stället för att mönstringen
enligt nuvarande bestämmelser omhänderhades av en myndighet, rullföringsbefälhavaren,
härmed besvära tvenne, nämligen prästerskapet eller
mantalsskrivningsförrättaren och rullföringsbefälhavaren. Ett ersättande
av de nuvarande mönstringarna genom uppgifters lämnande av någon
myndighet syntes sålunda med hänsyn till arméns intresse ej tillrådligt,
ävensom möjligen outförbart och i varje fall synnerligen opraktiskt.

Befälhavaren för Bollnäs rullföringsomräde anser, att en överflyttning
av mönstringsskyldigheten från de värnpliktiga till prästerskapet
eller annan civil myndighet icke skulle bliva till fördel varken för de
värnpliktiga eller för försvaret. Det ägde nog sin riktighet, att mönstringsskyldigheten
fullgjordes mycket ofullständigt av de värnpliktiga,
men sådana förhållandena än vore finge dock rullföringsbefälhavaren i
största antalet fall kännedom om de värnpliktigas såväl hemvist som
postadresser.

Skulle mönstringsskyldigheten åter överflyttas på exempelvis prästerskapet
eller häradsskrivarna, kunde rullföringsbefälhavaren sannolikt i
mycket få fall få reda på de värnpliktigas postadresser, enär nämnda
myndigheter icke kunde lämna andra uppgifter än de värnpliktigas hemvist
enligt församlingsboken eller mantalslängden, och rullföringsbefälhavaren
icke kunde av dessa uppgifter annat än undantagsvis sluta sig
till postadressen. En större by kunde vara så belägen emellan två
poststationer, att en del byamän hämtade sin post vid den ena poststationen,
övriga byamän vid den andra.

Om nu vederbörande pastor skulle lämna uppgift å de värnpliktigas
hemvist, komme denna uppgift sannolikt att innehålla endast å vilket
hemman, den värnpliktige vore kyrkobokförd — enär församlingsboken
ej angåve bostaden närmare — men icke huruvida han vore boende å
sådan, avsides belägen plats å hemmanet, att han vid mobilisering skulle
inkallas genom order. Avgå ve däremot den värnpliktige själv uppgift
å sitt hemvist, uppgåve han kanske icke hemmanets namn och nummer,
men däremot med all säkerhet namnet å det torp eller lägenhet, där

han vore boende, och därav kunde rullföringsbefälhavaren med tillhjälp
av i rullföringsexpeditionen befintliga handlingar sluta sig till, om den
värnpliktige ifråga skulle vid mobilisering inkallas genom personlig order
eller icke.

överstäthallaräinbetet vore för sin del benäget anse, att i en fråga
av den vikt för landets försvar, som den det här gällde, man ej kunde
nöja sig med mindre än en på direkt anmälan grundad kännedom om
de värnpliktigas bostadsort.

Botemännen i Stockholm anse mönstringsskyldigheten kunna bortfalla,
enär de månatliga anmälningslistor, som rotemännon avlämnade
till Stockholms rullföriugsbefälhavare, innehölle behövliga upplysningar
angående ändrade adresser för värnpliktiga.

Prosten i Svartsjö kontrakt föreslår, att i mindre församlingar de
nödiga uppgifterna skulle kunna erhållas på följande sätt. Å en särskild
blankett, som bifogades uppgiften till mantalsskrivningen, uppfördes
från varje gård namnen å dem, som vore i beväringsåldern, deras
inskrivningsnummer, adress, uppgift om de av kroppsskada eller sjukdom
blivit otjänstbara in. m. Den vid mantalsskrivningen närvarande
fjärdingsmannen skulle mottaga dessa och under förrättningens gång på
särskild lista anteckna de namn, som ej funnes upptagna på de mantalsuppgifterna
bifogade beväringsförteckningarna. Genom passning i
kyrka och anslag på olika ställen inom församlingen skulle dessa sistnämnda
åläggas att antingen personligen eller skriftligen anmäla sin
adress och övriga uppgifter till fjärdingsmannen. Försummades detta,
skulle den senare söka personerna i fråga för att inhämta de nödiga
uppgifterna och för detta besvär av de försumliga erhålla gottgörelse.
Sedan alla uppgifter sålunda erhållits, skulle de jämte förteckning å de
personer, vilkas vistelseort vore okänd, sändas till rullföringsbefälhavaren.

I stora landsförsamlingar kunde naturligen fjärdingsmannens tid
dock ej räcka till. Församlingen skulle då kunna indelas i ett lämpligt
antal rotar och inom var och en av dessa en roteman utses med samma
uppdrag i ifrågavarande hänseende som fjärdingsmannen. Sedan uppgifterna
erhållits, skulle listorna genom kronobetjäningen sändas till
rullföringsbefälhavaren. Sådana rotemän, som ju kunde anställas även
i mindre landsförsamlingar, skulle väljas på kommunalstämma i likhet
med vad som skedde med brandrotemästare, plogfogdar m. fl.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Uppsala län anser, att de för
vederbörande häradsskrivare tillgängliga upplysningar rörande de värnpliktigas
vistelseort icke vore för ändamålet tillfyllestgörande, samt hemställer,
att mönstringarna av de värnpliktiga måtte upphöra samt er -

sättas med av vederbörande prästerskap årligen innan utgången av januari
månad lämnade uppgifter.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Södermanlands län anför följande.
Om mönstringsskyldigheten upphävdes och i stället civila och särskilt
ecklesiastiska myndigheter ålades att i ännu högre grad än för närvarande
vore fallet lämna uppgifter angående de värnpliktiga till rullföringsbefälhavarna,
kunde det, för vinnande av fullständighet och tillförlitlighet
hos dessa uppgifter, ej undgås att ålägga de värnpliktiga
själva att till dessa civila och ecklesiastika myndigheter lämna erforderliga
primäruppgifter. För de värnpliktiga själva skulle i sådant fall
mönstringsskyldighetens borttagande icke medföra någon lindring. Kungl.
Majits beialiningshavande hemställde, att riksdagens ifrågavarande skrivelse
icke måtte till någon Kungl. Majits åtgärd föranleda.

Prosten i Villåttinge kontrakt framhåller omöjligheten för pastor att
kunna lämna behövliga uppgifter utöver vad honom för närvarande
ålåge. Till pastors kännedom komme nämligen icke de värnpliktigas
tillfälliga vistelseorter, och fjärdingsmännen kände bättre till deras flyttningar
inom församlingen. Den värnpliktige borde själv lämna erforderliga
uppgifter om sig. Möjligen kunde fjärdingsmannen eller i stad
polisen därvid lämna hjälp eller vara den förmedlande länken mellan
honom och militärbefälet.

Kungl Maj.ts befallningshavaude i Östergötlands län finner det av de
utav Kungl. Majrts befallningshavande i ärendet infordrade yttrandena
framgå, att varken församlingsböckerna eller mantalslängderna. för närvarande
lämnade eller i händelse av kompletterande föreskrifter kunde
komma att lämna fullständigt materiel för en pålitlig rullföring, varför
Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställde, att mönstringen icke måtte
borttagas.

Prosten i Dals kontrakt föreslår, att den årliga mönstringsanmälan
före ingivandet skulle till riktigheten bestyrkas av vederbörande pastorsämbete
samt, där frågan gällde hälsotillståndet, av legitimerad läkare.

Prosten i Bankekinds kontrakt anser, att anmälan beträffande hälsotillståndet
jämväl borde kunna ske å pastorsexpeditionen med företeende
av läkarbetyg, varefter pastor upptoge anmälan å anmälningslistan.

Prosten i Östra härads kontrakt anför, att det i riksdagsskrivelsen
angivna skälet till borttagande av nuvarande mönstringar, att därigenom
ej utröntes otjänstbarhet till krigstjänst, dock i någon mån skulle förfalla,
om det stadgades, att arbetsgivare hade skyldighet att göra anmälan,
när någon i hans arbete anställd värnpliktig genom olycksfall
eller sjukdom bleve otjänlig till krigstjänst.

Prosten i Allbo kontrakt framhåller, att med skärpt förpliktelse för
arbetsgivare att avfordra även tillfälliga arbetare betyg skulle de förra
i någon mån kunna förmedla anmälning, dock vore tydligtvis detta sätt
ej tillfyllestgörande.

Inom kommunerna vore fjärdingsmännen oftast de, som bäst kände
eller kunde lära känna personernas vistelseort, då deras mångahanda
uträttningar förde dem mer än andra i beröring med folket. Tillhandahölle
rullföringsbefälhavaren fjärdingsmännen förteckning på de värnpliktiga
i de respektive socknarna, skulle det låta sig göra för dem att
inhämta nödiga upplysningar om de värnpliktigas vistelseort.

Prosten i Uppvidinge kontrakt anser, att vad beträffade uppgiften
om de värnpliktiga, som genom sjukdom eller kroppsskada blivit otjänstbara,
kunde helt naturligt sådana ej avgivas annat än genom därtill
kompetent myndighets försorg, exempelvis militär-, lasaretts- eller provinsialläkare,
och syntes sådant förfalls bekantgörande för områdesbefälhavaren
närmast böra åligga den värnpliktige personligen, om han skulle
anses befriad från skyldigheten att på kallelse inställa sig till militär
tjänst.

Mantalsskrivningsförrättaren i Växjö anser, att mönstringarna skulle
kunna ersättas med ovillkorlig skyldighet lör de värnpliktiga att avlämna
tillförlitlig bostadsuppgift, attesterad av vederbörande pastor.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Kalmar län anför följande. Att
å någon myndighet överflytta uppgiftsskyldigheten vore enligt Kungl.
Maj:ts befaliningshavandes förmenande icke gärna möjligt. Någon annan
mjmdighet syntes icke kunna ifrågakomma än pastorsämbetena,
men dessa kunde icke meddela annat än, vad som framginge av kyrkoböckerna,
och vore sålunda icke i stånd att lämna upplysningar om tillfälligtvis
bortavarande värnpliktigas vistelseorter. Uppgiften måste därför
lämnas av den värnpliktige själv, och åtgärden vore så enkel och
så föga besvärlig, att den icke kunde vara för honom på något sätt
betungande.

Att borttaga mönstringen i den form, vari den nu kvarstode, ansåge
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke välbetänkt. Det vore nämligen
icke utan sin'' betydelse, att den värnpliktige genom mönstringen
årligen erhölle en påminnelse om, att han fortfarande tillhörde försvaret.

Kungl. Maj:ts befallningshavande hölle sålunda före, att någon ändring
i nu gällande bestämmelser rörande mönstring i den riktning, riksdagen
ifrågasatt, icke borde komma till stånd.

Prosten i Norra Möre kontrakt anför f öljande. De månatliga anmälning3-listorna från pastorsämbetet till vederbörande områdesbefälhavare syntes

fullt tillräckliga för tillförlitlig kännedom om vistelseort och adress för de
värnpliktiga, som vistades inom sitt kyrkoskrivningsområde. Förhållandet
bleve helt annat med de många, som på grund av arbets- eller frejdbetj^g
längre eller kortare tid vistades utom sitt kyrkoskrivningsområde, vilka ock
säkerligen utgjorde flertalet av de för frånvaro vid mönstring bötfällda.
Ändring till ett bättre borde i betydlig mån inträda, om stadgande utfärdades,
att envar, som i sitt arbete antoge värnpliktig arbetare, skulle
avfordra honom arbets- eller frejdbetyg, som borde innehålla personens
inskrivningsnummer. Arbetsgivaren skulle före den 15 varje månad
meddela det pastorsämbete, som utskrivit betyget, den värnpliktiges
adress, som av pastor upptoges å följande anmälningslista, eller, om
man icke ansåge lämpligt befria den enskilde beväringsmannen från
det personliga ansvar, som åtföljde anmälningsskyldigheten, borde den
utom kyrkoskrivningsområdet sig uppehållande beväringsmannen vid
stadgade böter förpliktas att före viss dag varje månad under fribrevsrätt
meddela sin vistelseort och adress till pastor i församlingen, vilken
skulle upptaga den anmälde på följande anmälningslista. På ovan angivna
sätt syntes vederbörande områdesbefälhavare ständigt hava kännedom
om bevärings männens adress och vistelseort.

Kungl. Maj:ts befaLlningshavande i Kristianstads län anser, att utan
medverkan av de värnpliktiga själva icke om dem kunde vinnas fullständiga
och tillförlitliga upplysningar i de avseenden, varom områdesbefälet
behövde äga kännedom. I följd härav kunde Kung]. Maj:ts befallningshavande
icke heller tillstyrka, att den de värnpliktiga nu åliggande
mönstrings- eller anmälningsskyldighet borttoges och ersattes med i
annan ordning lämnade uppgifter. Om så skedde, skulle de värnpliktiga,
som fullgjort sin vapenövningsskyldighet, förlora allt samband med
militärbefälet och mista varje känning av, att de fortfarande stode rullförda,
något som icke vore ägnat att befordra reda och ordning bland
dem i händelse av mobilisering. Särskilt skulle vid upprepade flyttningar
från ett rullföringsområde till ett annat en flyttande värnpliktig
knappast längre veta, till vilket rullföringsområde han hörde samt om
och var han vid inkallelse hade att inställa sig. Genom anmälningsskyldighetens
fullgörande och de anvisningar, som i anledning därav
kunde meddelas den värnpliktige av områdesbefälet, erhölle han en
säkerligen ofta välbehövlig erinran och upplysning om sitt värnpliktsförhåkande.
1 denna omständighet hämtade Kungl. Maj:ts befallningshavande
ett ytterligare stöd för sitt avstyrkande.

Prosten i östra Göinge kontrakt anser, att, om prästen med ledning
av mantals- eller kj^rkoböcker skulle lämna mönstringsuppgifterna, de

bleve ganska bristfälliga, alldenstund de värnpliktiga aldrig infunne sig
vid mantals- eller kyrkoskrivningar. Adress kände pastor endast tillfälligtvis
likaså värnpliktigs hälsotillstånd.

Magistraten i Kristianstad anför följande. För att tillförlig kännedom
om de värnpliktiga måtte vinnas, vore det dock under nuvarande förhållanden
med kyrko- och mantalsskrivningarna erforderligt, att årligen
vid tiden för den nuvarande mönstringen av rullföringsexpeditionerna
försarnlingsvis upprättades förteckningar över samtliga de till området
hörande värnpliktiga, att dessa förteckningar för varje års slut överlämnades
till vederbörande kronofogdar och magistrater, att genom
nämnda myndigheters försorg införskaffades, på landet pastors, kommunalnämnds
och fjärdingsmans och i stad pastors och stadsfogdes eller
exekutionsbetjäntes intyg angående de värnpliktigas bostad, adress, yrke
m. m. samt att, sedan vederbörliga anteckningar härom skett i förteckningarna,
dessa återställdes till rullföringsexpeditionen.

Magistraten i Ängelholm anser särskilt med hänsyn till det stora
antal förseelser mot 32 § värnpliktslagen det vara i hög grad önskvärt,
att den däri stadgade mönstringsskyldigheten komme att upphöra och
ersättas med i annan ordning lämnade uppgifter.

Enligt magistratens åsikt skulle saken enklast kunna ordnas så, att
den enligt 12 § i ovannämnda lag mantalsskrivningsförrättaren åliggande
skyldigheten att upprätta fullständiga listor över inskrivningsskyldiga
värnpliktiga utsträcktes därhän, att listorna komme att upptaga alla
värnpliktiga.

Jämlikt gällande föreskrifter innehölle mantalslängden redan i allt
väsenligt uppgift angående de förhållanden, varom mönstringsanmälan
skulle lämna upplysning, och de brister, som möjligen förefunnes, såsom
saknad av uppgift angående de värnpliktigas nummer m. m. borde
vara lätt avhjälpta genom ändring i mantalsskrivningsförordningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län håller före, att
mönstringen numera icke motsvarade sitt ändamål. Ett högst väsentligt
antal värnpliktiga försummade sin mönstringsskyldighet, och vid
prövning av de ganska talrika protester mot bötespåföring för uraktlåten
mönstring, som Kungl. Maj:ts befallningshavande årligen hade att
företaga, utröntes ofta, att mönstringsanmälan verkligen avsänts men
att denna varit så ofullständig, att den icke kunnat godkännas och icke
sällan till och med saknat uppgift om namnet eller inskrivningsnumret
för den person, anmälan avsett. Med fog kunde det alltså uttalas, att
den kännedom om de värnpliktiga, som mönstringen avsåge att bereda,
vore i hög grad bristfällig.

Vid övervägande av de förfoganden, som kunde ifrågakomma till
ersättande av de genom mönstringen vunna uppgifter, syntes till en
början böra undersökas, huruvida någon större betänklighet mötte att
inskränka inhämtandet av bostadsuppgift att gälla endast beväringsmän
av första uppbådet. Skulle eu dylik inskränkning befinnas vara möjlig,
därom Kungl. Maj:ts befallningshavaude emellertid icke tilltrodde sig
göra något uttalande, skulle tydligen förändringar i sättet för bostadsuppgifternas
insamlande lättare låta sig genomföras. Den anordning, som
Kungl. Maj:ts befallningshavande förmenade härutinnan kunna komma
till användning, skulle bestå däri, att vederbörande rullförings- och sjörullföringsbefälhavare
årligen i lämplig tid före mantalsskrivningarna till vederbörande
pastor insände förteckning å samtliga mönstringsskyldiga beväringsmän
med angivande av den för en var kända senaste bostaden.
Pastor skulle med ledning av kyrkoböckerna granska förteckningen och
göra de anteckningar i densamma, som av granskningen föranleddes.
Vid mantalsskrivningen skulle förteckningen ytterligare genomgås av
pastor och mantalsskrivningsförrättaren gemensamt, och i enlighet med
därvid vunna upplysningar rättelser i förteckningen införas, varefter förteckningen,
bestyrkt med pastors och mantalsskrivningsförrättarens underskrifter,
skulle till rullföringsbefälhavaren återställas. Därest känt vore,
att värnpliktig ej vidare vore till krigstjänst duglig, borde sådant i förteckningen
angivas. För övrigt stode det den värnpliktige öppet att
själv hos rullföringsbefälhavaren göra anmälan om förhållanden, som inverkade
på hans användbarhet i militärt avseende, till vinnande av frikallelse
från värnplikt eller ändring i hans värnpliktsförhållande. För
de förteckningar, som sålunda skulle uppgöras, borde lämpligen formulär
fastställas.

Prosten i Vemmenhögs kontrakt föreslår: 1) ingen arbetsgivare finge
mottaga arbetare, som icke uppvisade arbetsbetyg och överlämnade detta
i arbetsgivarens förvar; 2) arbetsbetyget skulle innehålla uppgift om inskrivningsnummer;
3) arbetsgivare skulle varje månad till rullföringsbefälhavaren
överlämna lista över de under sista månaden antagna värnpliktiga
arbetare, vilken lista skulle innehålla värnpliktigs namn, inskrivningsnummer,
adress och kyrkobokföringsort. Vid värnpliktigs
återvändande till hemorten borde detta anmälas; 4) vistades arbetaren
utom sitt rullföringsområde, skulle rullföringsbefälhavaren vara skyldig
att genast efter mottagandet av arbetsgivarens lista underrätta den värnpliktiges
rullföringsbefälhavare om dennes adress; 5) vid mantalsskrivningen
skulle, så vitt möjligt vore, sökas att få exakta uppgifter rörande
värnpliktiga, som av sjukdom eller annan anledning vore otjänstbara.

Häradsskrivaren skulle upprätta förteckning över dessa och sända denna
till vederbörande militära myndighet. Uppgifternas riktighet skulle
kontrolleras i stad genom polismyndigheterna eller kikare, på landet
genom kommunalnämnden.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Hallands län anför följande. Riksdagen
hade såsom skäl mot mönstringens bibehållande påpekat, att ett
synnerligt stort antal värnpliktiga försummade att fullgöra sin mönstringsskyldighet.
Riktigheten av detta påstående kunde, vad Hallands län vidkomme,
på intet sätt förnekas, men anmärkas borde likväl, att en mycket
stor del av dem, som bötfälldes för utevaro från mönstring, utgjordes
av personer, som vistades på okänd, i de flesta fall sannolikt utrikes
ort, beträffande vilka det knappast läte sig göra att genom en f örändrad
lagstiftning i ämnet erhålla uppgifter om vistelseort m. m. Åven om,
på sätt riksdagen ifrågasatt, mönstringen således ersattes med uppgifter,
som av civila myndigheter lämnades till rullföringsbefälhavarna, vilka
uppgifter med avseende å sin tillförlitlighet eller fullständighet dock
alltid i sista hand vore beroende på de värnpliktigas egna upplysningar,
kunde man knappast antaga, att härmed till fullo skulle vinnas det
ändamål, som mönstringen nu avsåge att tjäna, och Kungl. Maj:ts befallnings
havande vore för sin del synnerligen tveksam, huruvida genom
en förändring i angivna riktning något väsentligt stode att vinna.

Prosten i Alvsyssels norra kontrakt föreslår, att ombud för rullföringsbefälhavarna
skulle vara närvarande vid mantalsskrivningsförrättningarna,
medhavande rullorna över de värnpliktiga, däri då av dessa
ombud efter pastors uppgifter ur kyrkoböckerna skulle införas de värnpliktigas
adresser.

Prosten i Marks och Bollebygds kontrakt föreslår, att i varje (lands)
kommun skulle finnas en i föreskriven ordning vald »Mobiliseringsnämnd»
och att åt denna nämnd uppdroges att ägna särskild uppmärksamhet
åt de värnpliktigas rörlighet med avseende på hemvist, eventuellt
mottaga anmälningar om ut- och inflyttning, om frånvaro från
hemmet för arbete eller av annan orsak, om genom sjukdom eller kroppsskada
ådragen otjänstbarhet m. m. sådant.

Prosten i Kullings kontrakt anser, att mönstringen med de värnpliktiga
skulle kunna borttagas, om varje värnpliktig vid verkande vite
ålades att två gånger varje år, t. ex. den 1 juni och den 1 december,
visa sin person och inskrivningsbok inför kommunalnämnden i den
kommun, där han vid dessa visningsdagar uppehölle sig, samt varje
kommunalnämnd finge åläggande att föra liggare över de värnpliktiga,
som vore boende och vistades inom kommunen, och att inom viss tid

efter uppvisningen meddela vederbörande rullföringsbefälhavare, vad därvid
förekommit jämte de värnpliktigas adresser och vistelseorter under
nästföljande halvår, allt å fastställda formulär.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län anför, bland annat,
följande. För vinnande av större till förligbeter i de uppgifter, som av
de värnpliktiga avlämnades för mönstring, borde lämpligen kunna stadgas,
att de skulle vara styrkta av pastor, kommunalnämndsordförande, nämndeman
eller annan trovärdig person.

Kungl. Ataj:ts befallningshavande i Värmlands län föreslår föreskrift
därom, att rullföringsbefälhavaren, efter mottagandet från den värnpliktige
av dennes mönstringsanmälan, skulle till honom översända ett
kvitto å anmälningen jämväl innefattande uppgifter rörande årsklass,
truppförband och tjänstgöringsort.

Vidare föreslår Kungl. Maj:ts befallningshavande föreskrift därom,
att den värnpliktige i sin anmälan jämväl skulle uppgiva, huruvida på
grund av sjukdom eller kroppsskada någon ändring i hans värnpliktsförhållande
enligt hans förmenande inträtt, varefter rullföringsbefälhavaren
vid översändandet av ovannämnda kvitto anmodade den värnpliktige
att inställa sig vid nästkommande inskrivningsförrättning för
att la tjänstbarheten prövad.

Vad sålunda föreslagits ansåge Kungl. Maj:ts befallningshavande
vara ägnat att i hög grad öka mönstringens effektivitet och särskilt bidraga
till stärkandet av sambandet mellan den värnpliktige och de militära
myndigheterna.

Prosten- i Rumla kontrakt föreslår, att de värnpliktiga årligen på
förut fastslagen och kungjord tid överlämnade bostadsuppgift i enlighet
med fastställt formulär till vederbörande fjärdingsmän inom socknarna,
att dessa sedan överlämnade uppgifterna till vederbörande länsmän, som
vidare översände dem till rullföringsbefälhavaren; dock skulle det stå
den värnpliktige fritt att på eget ansvar per post direkt göra sådan
anmälan till rullföringsexpeditionen under den bestämda tiden.

Prosten i Nora kontrakt föreslår, dels att länsmannen vid årets början
från rullföringsbefälhavaren finge förteckning över de värnpliktiga, vilkas
adress länsmannen sedan med tillhjälp av fjärdingsmännen i många fäll
skulle kunna utröna, dels ock skyldighet för arbetsgivare att till rullföringsbefälhavaren
insända förteckning å i arbete antagna värnpliktiga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län sammanfattar sina
åsikter i ärendet uti det uttalandet, att om ock begreppet och beteckningen
mönstring kunde ur värnpliktsförfattningarna uteslutas, en årlig

kontakt mellan rullföringsbefälet och den värnpliktige, på ett eller annat
sätt ordnad, icke skulle kunna eftergivas;

att den värnpliktige härvid ovillkorligen måste vara den aktiva;

att den nu gällande form för den värnpliktiges uppgiftsskyldighet
knappast kunde göras enklare och bekvämare, om än bestämmelserna
borde lämnas i ett sammanhang.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Gävleborgs län anför följande.
I sin skrivelse hade riksdagen anhållit om utredning, huruvida och på
vad sätt den i § 32 värnpliktslagen stadgade mönstring kunde borttagas
och ersättas med i annan ordning lämnade uppgifter, samt även framhållit,
att det borde mer ingående undersökas, om ej den behövliga
kännedomen om de värnpliktigas förhållanden kunde både effektivare
och bekvämare vinnas genom någon myndighets medverkan.

Fyra myndigheter syntes därvid kunna ifrågakomma: vederbörande
mantalsskrivningsförrättare, pastorsämbetena, länsmännen och kommunalnämnderna.
Väl hade de i saken hörda kontraktsprostarna enstämmigt
och energiskt protesterat mot ett eventuellt ökande av pastorsämbetenas
arbetsbörda med dylika mönstringsuppgifters insändande, men detta till
trots syntes det som om pastorsämbetena, vilka ju redan i många fall
förmedlade uppgifter och i övrigt måste förutsättas äga större kännedom
om de värnpliktigas olika förhållanden än någon av de andra myndigheterna,
vore därtill lämpligast.

Då emellertid de uppgifter, som sålunda skulle komma att av pastorsämbetena
lämnas till vederbörande militära myndigheter, i många
fall måste vara beroende på upplysningar av de värnpliktiga själva, vore
■det uppenbart, att mönstringsuppgifterna allt fortfarande komme att bliva
ofullständiga, om än i mindre grad än förut. Skillnaden mellan nu bestående
förhållanden och ovanberörda förslagsvis tänkta anordningar bleve
sålunda med säkerhet obetydlig.

Någon förändring till det bättre vore icke att förvänta, därest mönstrings
skyldigheten skulle komma att fullgöras uteslutande på nu ifrågasatta
indirekta sätt, icke minst därför att mönstringsskyldighetens överflyttande
på någon myndighet från de värnpliktiga själva ovillkorligen
skulle komma att medföra ett visst förslappande av den ansvarskänsla,
som värnpliktstjänstgöringen med ty åtföljande mönstringsskyldighet innebure.
Denna ansvarskänsla hos de värnpliktiga borde tvärtom i möjligaste
mån bevaras och underhållas.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Jämtlands län anför följande. I
de yttranden, som i ärendet avgivits av vederbörande kontraktsprostar och
mantalsskrivningsförrättare, hade framhållits, att, i fråga om landsbygden,

De sakkunniga.

länsman och fjärdingsmän vore de, som stode befolkningen närmast och
ägde bästa kännedom om dess förhållanden; och i stad kunde polismyndigheten
anses såsom den bäst underrättade i dessa ärenden. Om
därför mönstringsskyldigheten skulle upphöra, syntes de tillförlitligaste
uppgifterna stå att vinna hos ifrågakomna myndigheter ävensom hos
prästerskapet och kommunala förtroendemän, och dessa uppgifter syntes
lämpligen kunna inhämtas i samband de med årligen återkommande mantalsskrivningsförrättningarna,
vid vilka enligt gällande författning skulle
tillstädesvara, förutom förrättningsmannen, vederbörande pastor, stadsfiskal
eller länsman och fjärdingsman samt kommunalombud. För sådant
ändamål borde det åligga rullföringsbefälhavarna att för varje år i god
tid före mantalsskrivnings förrättningarnas början till vederbörande häradsskrivare
eller mantalsskrivningsförrättare i stad översända kommunvis
upprättade avskrifter av stamrullan över beväringen tillhörande värnpliktiga,
uti vilka avskrifter borde finnas en eller flera kolumner för
förrättningsmannens anteckningar enligt de uppgifter, som vid förrättningen
kunde inhämtas. På detta sätt kunde ock upplysning vinnas
även om sådana värnpliktiga, som på grund av ådragen kroppsskada
eller sjukdom uppenbarligen blivit otjänstbara. Omedelbart efter förrättningens
avslutande borde avskriften av stamrullan, till riktigheten bestyrkt
i avseende å de gjorda anteckningarna, av mantalsskrivningsförrättaren
återsändas till vederbörande rullföringsbefälhavare.

Prosten i Västerbottens norra kontrakt anser, att de lokala förhållandena
inom vårt land vore så växlande, att man kunde sätta i fråga,
huruvida det vore lämpligt att över allt följa samma linje, när man
ville ersätta den i värnpliktslagen § 32 stadgade mönstringen med ett
annat, bekvämt^ och effektivt sätt att erhålla nödiga uppgifter om de
värnpliktiga. Åtminstone skulle landets nordligare trakter med deras
vidsträckta och glest befolkade församlingar endast med stor svårighet
låta inrama sig uti anordningar, som möjligen kunde prövas tjänliga för
sydligare orter. Så syntes det för våra förhållanden föga lämpligt att
ersätta mönstringen med uppgifter, insamlade och överlämnade av civil
lokalmyndighet. Särskilt vore detta händelsen vidkommande prästerskapet.

I förevarande till de sakkunniga överlämnade skrivelse av den 24
februari 1912 har riksdagen hemställt om verkställande av utredniug, i
vad mån och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen stadgade mönstring
kunde borttagas och ersättas med i annan ordning lämnade uppgifter.
Med anledning av förutnämnda motion i ämnet vid samma riksdag hade

lagutskottet i utlåtande (n:r 7) hemställt, att utredningen måtte avse
mönstringsskyldighetens ersättande med av myndighet lämnade uppgifter,
vilken hemställan bifölls av andra kammaren, under det att första kammaren
biföll förslaget med den ändring, att orden »ersättas med av myndighet
lämnade uppgifter» utbyttes mot »ersättas med i annan ordning
lämnade uppgifter». Denna sistnämnda avfattning bifölls sedan i enlighet
med lagutskottets hemställan av andra kammaren och inflöt sålunda
i förevarande riksdagsskrivelse. Riksdagen har härigenom utvidgat utredningsuppdraget
till att omfatta mönstringens utbytande ej endast mot
uppgifter, lämnade, såsom motionären tänkt sig, av prästerskapet eller
annan myndighet, utan mot uppgifter rörande de värnpliktiga av vare
sig myndigheter eller enskilda.

Mimstringens egentliga natur och innebörd är, att man därmed vill
kontrollera inskrivningsböckernas riktighet och stamrullan över de värnpliktiga.
Fel, som med nödvändighet måste uppstå i denna rulla, avhjälpas
till största delen vid mönstringen. Borttoges denna, skulle rullans
tillförlitlighet försvinna och dess användbarhet vid mobilisering på det
betänkligaste äventyras. Huvudändamålet med mönstringen kan sägas
vara att årligen en gång lämna rullföringsmyndigheterna tillförlitlig uppgift
om de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om deras
övriga värnpliktsförhållanden (t. ex. tjänstbarhet dels i och för sig dels
ock i fråga om speciella egenskaper och färdigheter, lämplighet för olika
tjänst o. s. v., beroende på förändrat yrke, minskad arbetsförmåga, inträffat
kroppsligt lyte och dylikt), att hålla nämnda myndigheter underkimniga
om, huruvida den värnpliktige själv har reda på sina värnpliktsförhållanden,
så att rättelse i motsatt fall kan äga rum, samt att klargöra,
huru många av ett rullföringsområde tillhörande värnpliktiga av
olika klasser kunna beräknas vid mobilisering.

I fråga om betydelsen av själva mönstringsinstitutet tillåta sig de sakkunniga
ock att hänvisa till följande uttalande i Kungl. Maj:ts proposition
n:r 98 till 1911 års riksdag angående ändrad lydelse av vissa paragrafer
i värnpliktslagen av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet:
»I själva verket är ett borttagande ur värnpliktslagen av varje skyldighet
för de beväringsmän, som ej under året vapenövats, att undergå
mönstring i någon form liktydigt med att avsäga sig den effektivaste
formen för kontroll av rullföringen med hänsyn till beväringsklassernas
användning i krig. Mönstringsinstitutionen är ett för krigsberedskapens
vidmakthållande nödvändigt led uti en väl ordnad härorganisation; den
uti vår svenska värnpliktslag § 32 stadgade mönstringsskyldigheten för
beväringsmän, som under året icke vapenövats, är ett värdefullt och nöd -

vändigt komplement till föreskriften uti § 27 angående värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet.
» De sakkunniga vilja jämväl instämma i följande
yttrande i ärendet av Kungl. Maj:ts befallningskavande i Västmanlands
län: »Det syftemål, som man velat ernå genom den i vår värnplikts! agstiftning
införda föreskriften om årlig mönstring, torde korteligen kunna
betecknas såsom bevarandet av sambandet mellan den värnpliktige och
de militära myndigheterna. Betydelsen härav för den personliga värnkraftens
tillvaratagande ligger i öppen dag. Huvudsyftet med riksdagens
skrivelse i ämnet likasom med de ändringar i värn pliktslagen i denna
del, vilka under tidens lopp införts, synes vara att underlätta fullgörandet
av den personliga skyldighet, som vilar å den värnpliktige. Att nuvarande
bestämmelser, meddelade som de äro i vitt omfattande olika författningar
och i olika sammanhang, redan ur formell synpunkt lämna
rum för berättigad anmärkning, lär, på sätt riksdagen erinrat, vara obestridligt.
Frågan gäller nu, huru å ena sidan försvarsväsendets oeftergivliga
krav på så vitt möjligt noggrann kännedom om de värnpliktigas
vistelseort och därom, att de känna sina värnpliktsförhållanden, samt å
den andra främjandet av huvudsyftet med riksdagens ifrågavarande skrivelse
skola kunna tillgodoses.

Till en början vill det så synas uppenbart, att dessa krav ooh syftemål
ingalunda kunna, såsom motionären hos riksdagen antytt, lösas genom
att flytta uppgiftsplikten på myndigheterna. Liksom det borde
ligga i sakens natur, att, såsom vissa kontraktsprostar inom länet erinrat,
pastorsämbetet icke har någon möjlighet att på varje tid kontrollera och
inrapportera växlingar i de värnpliktigas vistelseort, och att än mindre
sådan möjlighet förefinnes hos vederbörande man talsskrivnings förrädare,
likaså bör det vid ringaste eftertanke ligga klart för var och en, att
försvarsväsendets nyss antydda krav på kännedom om de värnpliktigas
vistelseort samt därom, att de hava nöjaktig kunskap om sina värupliktsförhållanden,
icke kan uppfyllas av någon annan än de värnpliktiga själva.

Sedan man konstaterat detta förhållande, har man att tillse, huruvida
saken ur de värnpliktigas synpunkt kan ordnas på ett mera än nu
lämpligt sätt.»

Såsom framgår av en del utav de i ärendet infordrade yttrandena,
saknas icke röster för ett återinförande av den personliga mönstringsskyldigheten
såsom obligatorisk, eventuellt med frikallande av en eller
annan klass av värnpliktiga från personlig inställelse. En sådan skärpning
av mönstringsplikten anse de sakkunniga icke kunna ifrågakomma,
liksom de å andra sidan icke vilja tillstyrka ett borttagande av den åt
värnpliktig, som så önskar, medgivna rättigheten att iakttaga personlig in -

ställelso vid mönstring. Det liar sagts, att detta mönstringssätt icke
borde bibehållas, enär de värnpliktiga genom att hava två olika sätt att
fullgöra denna skyldighet lämnas i villrådighet om det egentliga ändamålet
med mönstringen. Då emellertid en genom de sakkunnigas föranstaltande
infordrad statistik beträffande utfallet av mönstringarna under
år 1916 utvisar, att de värnpliktiga fortfarande i mycket stor utsträckning
begagna sig av mönstring medelst personlig inställelse, anse de
sakkunniga denna rättighet så mycket mindre böra förmenas dem, som
mönstring med personlig inställelse givetvis är den ur militär synpunkt
mest önskvärda formen för mönstring.

I detta sammanhang bör ock framhållas, att personlig inställelse
vid mönstringarna är föreskriven i de flesta utländska värnpliktslagar.
För att endast hålla oss till våra närmaste grannländer, må, utöver vad
som framgår av chefens för andra arméfördelningen här ovan refererade
yttrande i ämnet, här anföras, att i Norge personliga manskapsmönstringar
skola avhållas i större utsträckning, när kommenderade generalen
så bestämmer och vid truppförbanden enligt divisionschefernas bestämmande,
för så vitt distriktstj än stens utförande visat sig vara mindre tillfredsställande.
I Kristiania skall dessutom, när mönstring med personlig
inställelse icke ägt rum, utsändas mönstringskort (dubbla brevkort) en
gång årligen å tid, som fastställes av vederbörande regementschef. Utanför
Kristiania kunna regementscheferna, om så synes önskvärt, låta utsända
mönstringskort enligt samma grunder, som gälla för i Kristiania
förlagda regementen. — I Danmark är en var värnpliktig, som ej är
inkallad till tjänstgöring, skyldig att inställa sig vid de mönstringar,
som anbefallas av justitieministern. (På Bornholm vart 4:de år).

I fråga om det andra i värnpliktslagen angivna sättet för fullgörande
av mönstring, eller insändande av mönstringsanmälan, synes motionären
hysa den uppfattningen, att då prästerskapet vore skyldigt att lämna
uppgifter om de i kyrkobokföringsområdet in- och utflyttade samt om
dödsfall, detsamma lätteligen skulle kunna lämna även här åsyftade uppgifter
bättre och mera fullständiga, än som sker under nuvarande förhållanden.

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna anse
de sakkunniga denna uppfattning icke vara med rätta förhållandet överensstämmande.
Den kontrollåtgärd, som ligger uti prästerskapets (rotemännens
i Stockholm) månatliga anmälningslistor till områdesbefälet, är
icke tillfyllest för en effektiv kontroll av stamrullorna över de värnpliktiga.
Skulle förandet av rullorna grundas allenast på dessa anmälningslistor,
skulle rullorna bliva i hög grad ofullständiga, och vilseledande.

Åven om prästerskapet skulle kunna åläggas att meddela underrättelser
rörande de värnpliktigas bostad och sysselsättning, så kan detta icke
vara någon full ersättning för mönstringen, vilken ju även måste anses
vara av betydelse därutinnan, att den värnpliktige erinras om sina skyldigheter
i värn pliktshänseende. Prästerskapet, som har svårt att fylla
de uppgifter, som redan nu enligt värnpliktslag och inskrivningsförordning
tillkomma detsamma, torde ännu mindre kunna motsvara den vittomfattande
uppgift, motionären vill överlämna åt detsamma. Av endast
inskrivningsnumret vet icke pastorsämbetet, om den värnpliktige är
mönstringsskyldig eller ej, enär den värnpliktige ej är mönstringsskyldig
de år, under vilka han varit i tjänstgöring. Slutligen må, såsom jämväl
flere av de i ärendet hörda myndigheterna framhållit, påpekas, att prästerskapet
(rotemännen), som dock numera å anmälningslistorna till vederbörande
rullföringsmyndigheter jämväl skola upptaga anmälda flyttningar
inom församlingen eller roten, i själva verket ofta ej heller kunna lämna
nödig uppgift om värnpliktigs bostad. De värnpliktigas kyrkobokföringsorter
böra för detsamma vara bekanta, men ingalunda vederbörandes
postadresser, som ofta ej framgå av kyrkobokföringsorterna. Ej heller
har prästerskapet kännedom om vistelseort och postadress för de talrika
värnpliktiga, som vistas utom kyrkobokföringsorten.

Av övriga myndigheter, som skulle kunna tänkas fullgöra ifrågavarande
uppgiftsplikt i stället för de värnpliktiga, bär i främsta rummet
ifrågasatts mantalsskrivningsförrättarna. Den enda åtgärd beträffande
de värnpliktigas redovisning, som för närvarande åligger häradsskrivare
på landet och mantalsskrivningsförrättare i stad (i Stockholm rotemännen
och i Göteborg mantalskommissarien), består i att för varje församling
(i Stockholm rote) upprätta en inskrivningslista, upptagande de personer,
vilka i mantalslängden (mantalsboken) finnas antecknade såsom inskrivningsskyldiga.
De sedermera av vederbörande pastorsämbeten (ej i Stockholm)
granskade och fullständigade inskrivningslistorna tjäna till ledning
vid inskrivningslängdernas upprättande. Mantalsskrivningsförrättarna upprätta
en gång om året en mantalslängd, som huvudsakligen grundar sig
på församlingsboken, sådan denna befinnes vid tiden för mantalsskrivningen
(emellan den 15 november och årets slut). Skulle mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga ersättas med av mantalsskrivningsförrättarna
lämnade uppgifter, måste dessa härröra från mantalslängden.
Då nu denna är upprättad med ledning av anteckningarna i församiingsboken,
inses ju lätt, att, utöver alla de skäl, som här ovan anförts mot
att prästerskapet ålades ifrågavarande skyldighet, beträffande mautalsskrivningsförrättarna
dessutom tillkommer den omständigheten, som gör

sistnämnda myndighet i ännu mindre grad än prästerskapet i stånd att
lämna berörda för ett effektivt försvar så viktiga uppgifter, att desamma
leda sitt ursprung från prästerskapet och sålunda äro uppgifter i andra
hand. Härtill kommer, att enär mantalsskrivningarna först äro avslutade
vid årsskiftet, ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga skulle
kunna lämnas först i början av det nya året, under det att desamma för
att kunna fylla sitt ändamål ur militär synpunkt måste föreligga färdiga
i sådan tid före årets slut, att de kunna tjäna som material för mobiliseringshandliugar,
vilka med nödvändighet böra vara upprättade för
kalenderår.

Det har ock föreslagits, att åliggandet att avgiva ifrågavarande
uppgifter borde överlämnas åt polismyndighet och därvid å landsbygden
i första hand åt fjärdingsmännen, vilka ju äga stor personalkännedom
och ofta komma i beröring med de inom deras distrikt bosatta personer
samt äro lätt tillgängliga för de värnpliktiga. Uppdraget skulle i så
fall utföras under ledning och överinseende av länsmännen, som skulle
emottaga och insända uppgifterna till rullföringsexpeditionerna. Vidare
har ifrågasatts, att kommunalnämndens ordförande, såsom varande den,
som ägde den bästa personliga kännedomen om de värnpliktigas vistelseort
m. m., skulle lämna förevarande uppgifter. Dessa myndigheter föra
emellertid icke några handlingar, motsvarande kyrkoböcker eller man talslängder,
och kunna således icke utan att infordra erforderliga uppgifter
från de värnpliktiga själva befordra sådana till rullföringsmyndigheterna.
Detta sätt att lösa frågan skulle således skapa en ny mönstringsmyndighet
och endast innebära eu onödig omväg, som dessutom säkerligen
komme att medföra onödig och vidlyftig skriftväxling mellan myndigheterna.
Då således en muntlig eller skriftlig anmälan av den värnpliktige
själv i alla händelser måste äga rum, komme proceduren för
honom i förevarande fall icke att underlättas därigenom, att anmälan
skulle ske hos civil i stället för hos militär myndighet. Ej heller kunde
uppgifterna väntas bliva mera tillförlitliga genom att de lämnades av
civil myndighet såsom mellanhand i stället för direkt till den militära.

Enahanda anmärkning kan ock göras gällande beträffande varje
annan myndighet, som skulle kunna tänkas förmedla ifrågavarande uppgifter
till rullföringsmyndigheterna.

Det återstår då att utröna, huruvida ej mönstringen skulle kunna
ersättas med på något annat sätt lämnade uppgifter. Därvid har framkastats
tanken på samarbete härutinnan mellan rullföringsmyndigheterna,
å ena, samt prästerskapet, mantalsskrivningsförrättarna, kronobetjäningen
eller de kommunala myndigheterna, å andra sidan. I sådant avseende

har föreslagits, att rullföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen)
skulle sända en förteckning över de för året mönstringsskyldiga värnpliktiga
till någon av dessa myndigheter, vilka därefter skulle återsända
förteckningen, försedd med de värnpliktigas senaste adress. Detta förslag
faller dock på den invändningen, att de värnpliktiga själva och
synnerligast sådana, som vistas utom kyrkobokföringsorten, äro bäst i
tillfälle att lämna uppgifter om sin vistelseort och i många fall äro de
enda, som kunna göra det.

Vidare har ifrågasatts (i enlighet med ett i Svensk kyrkotidning den
29 januari 1912 infört förslag), att mönstringen skulle utbytas mot, att
från rullföringsexpeditionen utsändes en rekommenderad skrivelse till
varje mönstringsskyldig värnpliktig med bilagd mönstringsanmälan, som
inom viss tid, exempelvis en månad, skulle vederbörligen ifylld insändas
i avgiftsfritt, rekommenderat brev med posten till vederbörande rullföringsmyndighet,
vars adress till förekommande av misstag skulle vara
tryckt på mönstringsanmälan. De, som icke kunnat anträffas med brev
på grund av uraktlåten adressanmälan eller anmälan om flyttning eller
vilka eljest försummat sig i något avseende, skulle uppföras på böteslängd,
dock först sedan nästa månads uppgifter från pastorsämbetena
ingått och de på grund av däri anmälda adressförändringar såsom
obeställbara återkomna försändelserna ånyo utsänts efter de nya adresserna
i anmälningslistan. Samtidigt med bötesbeloppets indrivande skulle de
försumliga avfordras den bristande anmälan.

Detta förslag lider dock av mycket påtagliga brister. Det skulle
vara en egendomlig väg för införskaffande från de värnpliktiga av
mönstringsanmälningar, vilka ju hava till ett av sina huvudändamål att
åvägabringa tillförlitliga uppgifter om de värnpliktigas adresser, om
man, med användande av de mer eller mindre tillförlitliga adressuppgifter,
som förefinnas, till de värnpliktiga utsände den ifrågavarande
skrivelsen. Följden härav måste ju bliva, att skrivelse med säkerhet
nådde endast den, för vilken avsändningsadressen varit riktig, men att
däremot med sannolikhet skrivelse icke nådde den, för vilken adressen
varit felaktig. Från sådan värnpliktig kunde då näppeligen heller motses
någon mönstringsanmälan. Förfarandet skulle därför — under förutsättning
att infordrade anmälningar ordentligt insändes — närmast leda
till ett bestyrkande av de adresser, vilka varit riktiga, men däremot
icke till rättelse av de adresser, vilka varit felaktiga. Till denna allvarliga
anmärkning i fråga om det ifrågasatta systemets effektivitet
kommer en måhända ännu allvarligare i fråga om dess verkningar gent
emot de värnpliktiga. Det synes knappast tilltalande att ställa till

ansvar för försummad mönstring den, som uraktlåtit insända mönstringsanmälan
på den grund, att skrivelse, som avfordrar honom dylik
anmälan, ej nått fram, även där detta förhållande har sin grund i att
han försummat föreskriven adressanmälan. På här anförda skäl synes
det framställda förslaget ur såväl principiell som praktisk synpunkt förkastligt.

De sakkunniga hava icke kunnat finna något sätt för ernående av
ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga, som bättre och med
mindre besvär för de värnpliktiga själva än den nuvarande mönstringen
tillgodoser såväl statens berättigade krav härutinnan, som den enskildes
intressen. Att märka är nämligen, att primäruppgifterna under alla förhållanden
måste lämnas av de värnpliktiga själva. De sakkunniga anse
det därför vara nödvändigt att bibehålla den årliga mönstringen, och
vilja till stöd härför, utöver vad ovan anförts, framhålla, att det icke
minst i de värnpliktigas eget intresse är nödvändigt, att deras vistelseort
och adress ständigt är känd för militärbefälet, enär de eljest vid
förefallande inkallelser icke med säkerhet anträffas med order och därigenom
kunna utsättas för att bliva på egen bekostnad hämtade till
tjänstgöring, underkastade ansvar för uteblivande m. m.

Men de sakkunniga vilja, såsom de (under namn av landstormskommittén)
redan i ett den 14 december 1916 avgivet betänkande
anmält, gå ett steg längre i avseende å mönstringsskyldigheten, då de
föreslå densammas utsträckande till landstormen. Härom yttra de sakkunniga
i berörda betänkande, att det hos dem icke rått någon som
helst tvekan eller meningsskiljaktighet härutinnan, att för landstormen
bör stadgas mönstrings- och adressanmälningsskyldighet lika med den,
som ålägges värnpliktiga tillhörande beväringen, varjämte de sakkunniga
förklarat sig vara av den åsikten, att man icke bör frånsåga sig fördelen
av att för stamrullors och värnpliktssedlars vederbörliga komplettering
erhålla uppgifter direkt från de värnpliktiga själva. Beträffande
de sakkunnigas motivering för mönstringsskyldighetens utsträckande till
landstormen tillåta de sig hänvisa till Kung]. Maj:ts proposition n:r 86
till 1917 års riksdag sid. 29—32.

Redan 1902 års landstormskommitté framhöll, att därest landstormen
skulle kunna på något så när tillfredsställande sätt fylla sin uppgift,
fordrades, att densamma tid efter annan samlades, om än icke för någon
omfattande övning, så dock för ett slags mönstring. Kommittén ansåg
den enklaste och följdriktigaste utvägen härvidlag vara att införa mönstringsskyldighet
för landstormen samt låta mönstringarna omfatta även

en mobiliseringsövning. Mönstringsskyldigheten skulle återkomma inom
varje landstormsområde vart fjärde år.

1907 års generalskommission ansåg, att ett åliggande att en gång
under tjänstetiden i landstormen undergå mönstring och övning kunde
vara för ändamålet tillfyllest.

Jämväl 1907 års försvar skommitté och försvar sberedningarna hava
uttalat sig för införandet av en landstormsmönstring jämte övning.

Uti Kungl. Maj:ts proposition n:r 58 till 1914 års senare riksdag yttrade
föredragande departementschefen i fråga om landstormen, att medelst
införande av övningar för landstormen borde för framtiden en bättre
redovisning och kontroll över landstormsmännen kunna åstadkommas.
För att vinna detta mål vore dock även mönstringar med personlig inställelse
mycket önskvärda.

I och med 1914 års härordning infördes en lagstadgad övning med
landstormen, men gällande värnpliktslag innehåller däremot icke någon
bestämmelse om mönstringsskyldighet för landstormsmän.

Med anledning av en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion (n:r 131) med hemställan, att Kungl. Maj:t ville låta den
i proposition till 1914 års senare riksdag bebådade utredning rörande
mönstringar av beväringen även omfatta sådana vid landstormen samt
till riksdagen inkomma med förslag till bestämmelser om mönstringsskyldighet
för landstormen, yttrade sammansatta stats- och lagutskottet
n:r 2 vid 1915 års riksdag, att utskottet funne det angeläget, att rullföringen
av landstormen bleve ordnad på fullt tillfredsställande sätt men
att, då ovannämnda utredning givetvis komme att sträcka sig jämväl
till landstormen, riksdagen icke syntes hava anledning att för det
dåvarande göra särskild framställning till Kungl. Maj:t i detta ämne.

Jämväl chefen för fjärde arméfördelningen har uti underdånig skrivelse
den 22 december 1916 på de under annan avdelning av detta betänkande
angivna skäl gjort framställning om införande av mönstringsskyldighet
för landstormen, ett yrkande, som chefen för generalstaben understött i
den skärpta form, att mönstringen enligt hans mening borde vara förenad
med personlig inställelse.

Vid behandling av frågan om lämpligheten av att bibehålla mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga hava de sakkunniga emellertid
överlagt, huruvida icke för vinnande likafullt av de utav riksdagen
angivna syftemål den nuvarande formen för mönstring skulle kunna
undergå förbättring i något eller några avseenden. Då de sakkunniga
inhämtat, att de enligt nådigt bemyndigande den 11 februari 1916 av
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga

för verkställande av granskning- av uppgjort förslag till förändrad teknik
vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna in. m. i september IDIG avgivit
betänkande och därvid överlämnat ett av dem utarbetat förslag
härutinnan, avseende, bland annat, att vinna bättre kontroll vid redovisningen
av de värnpliktiga än hittills, hava de sakkunniga vid handläggningen
av förevarande spörsmål tagit del av ovannämnda sakkunnigas
betänkande, i vad detsamma rör rullföring och mönstring av
de värnpliktiga. Dessa sakkunniga, som äro av den uppfattningen, att
ofta återkommande förändringar av sättet för mönstrings fullgörande
vore ägnade att åstadkomma osäkerhet bland de värnpliktiga, och att
därför dylik förändring endast borde ifrågakomma, därest verklig fördel
därav stode att vinna, föreslå icke heller någon ändring uti nu gällande
bestämmelser rörande sättet för mönstrings fullgörande. Uti det av
dem avgivna förslaget har i detta avseende endast tillkommit en bestämmelse,
att den värnpliktige skall av rullföringsbefälhavaren erhålla
ett kvitto på sin mönstringsanmälan enligt föreslaget formulär, å vilket
jämväl angives, om någon ändring ägt rum uti hans värnpliktsförhållanden.
Sålunda är enligt deras förslag avfattningen av nuvarande
mönstringsanmälan i huvudsak oförändrad, men har tillagts ett nytt
formulär i form av ett med mönstringsanmälan sammanhängande tjänstebrevkort,
ställt till den värnpliktige, som insänt mönstringsanmälan utan
att inskrivningsbok bifogats, och å vilket vederbörande rullförings- (sjörullförings-)befälhavare
meddelar, dels för värnpliktig, som skall hänföras
till annan klass, vilken årsklass han tillhör, dels ock för övriga värnpliktiga,
att mönstringen fullgjorts visst år. Härigenom löses således
på ett enkelt och säkert sätt den mycket diskuterade frågan om svårigheten
för en värnpliktig, som icke inställer sig till personlig mönstring
och icke är skyldig att insända inskrivningsbok, att erhålla tillförlitlig
kännedom om den klass, till vilken han hör, samt bevis, att han fullgjort
mönstringsskyldigheten. 1 full analogi med vad förhållandet är
beträffande värnpliktig, som iakttager personlig inställelse till mönstring
eller i övrigt vid mönstring ingiver inskrivningsbok till vederbörande
mönstringsmyndighet, nämligen att sådan värnpliktig uti sin inskrivningsbok
erhåller medelst av mönstringsbefälets namnteckning eller
stämpel bestyrkt bevis, att han visst år fullgjort sin mönstringsskyldighet,
hava ovannämnda sakkunniga sålunda föreslagit införandet av kvitto
från rullföringsbefälet å fullgjord mönstring jämväl för värnpliktig, som
insänt skriftlig mönstringsanmälan utan att inskrivningsbok bifogats.

Då denna reform givetvis innebär stora fördelar för den största
delen av mönstrande värnpliktiga, anse de sakkunniga det vara synner -

ligen lämpligt att genomföra densamma. De sakkunniga vilja jämväl
ansluta sig till ett uti förenämnda betänkande upptaget förslag, att
värnpliktig, som under året försummat fullgöra föreskriven mönstring,
skall vara skyldig att själv i rullföringsexpeditionen göra sig underrättad
om, vilken årsklass han tillhör. Ur motiveringen för nämnda
förslag må här anföras följande. »Det har nämligen ytterst ofta förekommit,
att värnpliktiga icke inställt sig till anbefalld tjänstgöring av
den anledning, att de saknat kännedom om sin omföring till annan
klass, och att orsaken till, att de icke blivit om omföringen underrättade,
varit försummad mönstring eller adressanmälan, varigenom de icke
kunnat anträffas med brev. Enligt förslaget skulle sålunda ansvaret för
bristande kännedom i detta hänseende komma att läggas på de värnpliktiga
själva, därest de icke fullgjort sin mönstringsskvldighet, och
sålunda en viss risk härmed vara förenad, vilket möjligen vore ägnat
att hos de värnpliktiga bättre inskärpa mönstringens vikt och betydelse.»

Ovan refererade, av förutnämnda sakkunniga föreslagna åtgärder
till förbättrande av mönstringsinstitutet, av vilka flere innebära ökat
arbete för rullföringsexpeditionerna, skola jämlikt generalorder den 13
september 1917 (med visst undantag) under innevarande år prövas vid
sex lantrullföringsområden och ett sjörullföringsområde.

Av några utav de i ärendet hörda myndigheterna har ifrågssatts,
att insändande av inskrivningsbok vid mönstringsanmälan skulle göras
obligatoriskt för alla värnpliktiga. Förslag härom har även framställts
av de ursprungliga förslagsställarna till förändrad teknik vid arbetet
inom rullföringsexpeditionerna. De föreslogo, att rullföringsbefälet skulle
granska de inkomna inskrivningsböckerna och, där omföring eller anuat
förhållande därtill föranledde, i dem införa erforderliga anteckningar och
rättelser m. m. ävensom intyg om fullgjord mönstring. Med anledning
härav yttra ovannämnda sakkunniga, bland annat följande: »Det före faller

nästan, som om förslagsställarna icke gjort klart för sig vilken
mängd av inskrivningsböcker — vid ett medelstort rullföringsområde
omkring 6,000 och vid rullföringsområdet 45 omkring 30,000 — som
på detta sätt skulle komma att inströmma till rullföringsexpeditionerna
under november månad, och vilket betydande arbete granskningen av
dessa böcker skulle innebära.

Den föreslagna förändringen skulle för övrigt komma att medföra
vissa konsekvenser av mycket betänklig innebörd. Expedierandet av det
stora antalet böcker måste ju taga eu avsevärd tid, och troligen bliva
därför många ganska länge kvarliggande i rullföringsexpeditionen. Det

stora flertalet av våra värnpliktiga skulle sålunda under denna tid vara
i saknad av inskrivningsbok, och vådan härav i händelse av mobilisering
torde icke behöva närmare utvecklas. Uet är också att märka, att en
ansenlig del böcker sannolikt bliva obeställbara, så föga bofast som en
stor del av vår värnpliktiga befolkning är.»

Ovannämnda sakkunniga avstyrka därför på det bestämdaste berörda
förslag, och häri instämma de sakkunniga.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, hurusom det
inträffat, att den för en värnpliktig utfärdade inskrivningsbok icke innehölle
samma uppgifter i fråga om hans värnpliktsförhållanden som den
för honom gällande värnpliktssedel, men att det saknas bestämmelser
om, vilkendera av dessa båda handlingar i dylikt fall äger vitsord framför
den andra. Då värnpliktssedeln utgör ett utdrag av själva stamrullan
(och enligt det av ovannämnda sakkunniga utarbetade förslag rörande
värnpliktskort skulle utbytas mot s. k. dublettkort), torde föreskrift böra
lämnas i inskrivningsförordningen, att värnpliktssedel (dublettkort) och i
sista hand stamrulla (stamkort) äger vitsord framför inskrivningsbok,
där ej omständigheter föreligga, som påtagligen ådagalägga, att vitsord
bör givas åt inskrivningsboken.

Vidare har för ernående av kontroll utav den värnpliktiges uppgifter
i och för mönstring och eventuell komplettering av desamma
ifrågasatts att inhämta uppgifter jämväl från andra håll — myndigheter
eller enskilda personer. Man skulle sålunda kunna tänka sig att härutinnan
anlita, förutom prästerskapet (rotemännen i Stockholm) och mantalsskrivningsförrättama,
pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
särskilt i fråga om uppgifter angående tjänstbarhet, fjärdingsman och
annan kronobetjäning ävensom värnpliktigs arbetsgivare, husbonde, husvärd
i stad eller den, som å landet upplåter bostad åt värnpliktig. Härvid
är dock att märka, dels att ej alla värnpliktiga äro arbetstagare eller
stå i tjänsteförhållande, dels att åtskilliga värnpliktiga själva äro arbetsgivare
eller husägare, dels ock att det förefinnes svårighet för dessa
kontrollerande organ att erhålla visshet, huruvida personerna i fråga
verkligen äro mönstringsskyldiga eller ej, ävensom att känna, till vilken
rullföringsmyndighet uppgifterna skola avlämnas. Med hänsyn jämväl
till att ett fullt utarbetat förslag i fråga om sättet för mönstringsskyldighetens
fullgörande nu föreligger från ovannämnda sakkunniga, hålla de
sakkunniga före, att det för närvarande är lämpligast att godtaga detta
förslag.

Önskvärt vore dock att göra ett par tillägg till detsamma. Det
måste nämligen anses vara synnerligen olämpligt att år efter år rullföra

till krigstjänst odugliga personer och. att vid mobilisering få mottaga en
mängd värnpliktiga, som omedelbart måste återsändes till hemorten.
För att undanröja det av riksdagen påpekade missförhållandet, att genom
mönstringsanmälningarna kunskap icke vinnes om vilka värnpliktiga,
som på grund av ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara,
borde mönstringsanmälan ock upptaga en anvisning, att värnpliktig, som
så önskar, skulle angiva kroppsfel eller lyte, som kunde föranleda ändring
i hans värnpliktsförhållande. Härvid skulle läkarintyg bifogas mönstringsanmälan.
A kvittot till mönstringsanmälan av sådan värnpliktig
borde denne, i likhet med vad som är stadgat i fråga om värnpliktig,
som inställer sig till personlig mönstring (inskrivningsförordningen §§ 120
och 134), erhålla anmodan att inställa sig vid påföljande inskrivningsförrättning
för att få tjänstbarheten prövad, varjämte rullföringsmyndighet
skulle göra anmälan om förhållandet vid nästkommande inskrivningsförrättning.

Då, såsom riksdagen i skrivelsen den 24 februari 1912 anmärkt
samt av de däröver avgivna yttrandena jämväl framgår, till rullföringsmyndighetema
inkomna mönstringsanmälningar i ganska stor omfattning
visat sig vara ofullständiga eller oriktiga, hava de sakkunniga upptagit
tanken på, att de i desamma förekommande uppgifterna skulle, såsom
förhållandet var före tillkomsten av 1901 års värnpliktslag och inskrivningsförordning,
bestyrkas av någon person eller myndighet. Med hänsyn
till att fem år förflutit, sedan de i berörda yttranden lämnade meddelanden
i förevarande avseende avgivits, hava de sakkunniga låtit från
rikets samtliga rullföringsbefälhavare och ombudsmän vid sjömanshus
infordra följande uppgifter, avseende år 1916:

1) Antalet värnpliktiga, som försummat sin mönstringsskyldighet;

2) Antalet värnpliktiga, som fullgjort mönstring

a) genom personlig inställelse och

b) medelst skriftlig anmälan;

3) I vad avseende hava mönstringsanmälningarna visat sig vara

otillförlitliga eller ofullständiga, med angivande särskilt av

a) antalet värnpliktiga, som icke uppgivit postadress eller

boningsort, och

b) antalet, så vitt möjligt, av dem, som i övriga hänseenden

lämnat otillförlitliga eller ofullständiga uppgifter.

Av de på grund härav inkomna uppgifterna, av vilka en sammanställning
beträffande lantrullföringsområdena tillhörande värnpliktiga återfinnes
i särskild bilaga (införd å sid. 107) till de sakkunnigas betänkande,
framgår, att de under år 1916 inkomna mönstringsanmälningarna i synnerligen
stor omfattning innehållit otillförlitliga eller ofullständiga uppgifter.

Vid besvarandet av frågan 3 b) bär ovan har framkommit, att ett ej
så ringa antal värnpliktiga å insända mönstringsanmälningar icke ens
uppgivit namn eller inskrivningsnummer. Värnpliktiga, som ändrat tillnamn
efter inskrivningen, hava icke uppgivit det namn, under vilket de
inskrivits, varigenom i många fall mönstringsanmälan blivit värdelös.
Vidare har det ej sällan visat sig, att hemmavarande släkt och vänner
till värnpliktig skrivit och insänt mönstringsanmälan för honom med
påföljd, att han anmälts vara i hemorten, under det att mönstringsanmälan
från honom själv, upptagande annan uppgift om bostad, ingått
från annan ort eller uppgift från straffanstalt upptagit honom såsom
intagen för avtjänande av straff. Därigenom att mönstringsanmälningarna
icke äro bestyrkta av någon person eller myndighet, förefalla
de ofta vara otillförlitliga, synnerligast i de fäll, där de påtagligen
skrivits av annan person än den mönstringsskyldige.

Ovanstående statistik torde nogsamt giva vid handen behövligheten
av, att de i mönstringsanmälningarna förekommande uppgifterna på
något sätt bestyrkas, särskilt i avseende å inskrivningsnummer, namn,
födelsedatum och adress. Om man utgår från, att antalet av de personer,
som anses kompetenta att bestyrka dessa uppgifter, göres så
stort som möjligt, och hänsyn tages till, att antalet offentliga förtroendeposter
på de senaste åren betydligt ökats, så att en å landsbygden
bosatt mönstringsskyldig värnpliktig inom sin kyrkobokföringsort och
i de flesta fall icke avlägset från sin bostad har flere personer, som
lämpligen kunna anlitas för berörda uppdrag, synes det som om eu bestämmelse
om bestyrkande genom vissa därtill kompetenta personer av
ifrågavarande uppgifter numera icke borde utgöra något verksamt hinder
för den värnpliktige att begagna sig av detta sätt att fullgöra mönstringen.

Emot förslaget att vissa av de i mönstringsanmälan förekommande
uppgifter bestyrkas kunna emellertid å andra sidan flere befogade invändningar
göras. Erfarenheten av, hur otillfredsställande många värnpliktiga
uppfylla sin mönstringsskyldighet, framkallar lätt misstanken, att,
därest föreskrift utfärdades, att vissa dylika uppgifter skulle bestyrkas,
värnpliktig, som icke lyckats få fatt på någon, som kunde bestyrka
hans uppgifter, lika gärna avstode från att insända mönstringsanmälan,
då han ju i alla fall komme att påföras böter. Besväret med anskaffande
av bestyrkta uppgifter komme nog att avskräcka mången värnpliktig.
Sjöfarande och löst folk äro ej alltid i tillfälle att få sina uppgifter i
förevarande hänseende bestyrkta. Man kan även frukta, att själva
proceduren med uppgifternas bestyrkande verkställes på ett lättvindigt

sätt och således måste bliva av långa värde. Förevarande förslag skulle
ju i så fall medföra en motsatt verkan mot den, de sakkunniga åsyfta.
En annan svårighet med införandet av bestyrkta mönstringsuppgifter
består däri, att man naturligtvis nödgades öka antalet av de å bötesförteckningarna
upptagna värnpliktiga med dem, som insänt obestvrkta
mönstringsanmälningar, varjämte det spörsmålet framträder, huru man
skall förfara med de mönstringsanmälningar, i vilka uppgifterna trots
bestyrkande visa sig vara oriktiga. I sistnämnda fall kan icke gärna
någon straffpåföljd förekomma för den värnpliktige, men rullföringsmyndigheten
har ingenting vunnit med att få uppgifterna bestyrkta.
Här nu framhållna olägenheter med förslaget hava synts de sakkunniga
vara av den betydenhet, att de, trots de obestridliga fördelar, som detsamma
jämväl skulle medföra, icke anse sig kunna förorda förslaget.

Otvivelaktigt innebära flere av ovan angivna förslag ökat arbete
för rullföringsmyndigheterna, men med hänsyn till att härigenom mönstringen
för de värnpliktiga verkligen skulle kunna fylla sitt ändamål,
torde alla betänkligheter att något utvidga arbetsbördan för nämnda
myndigheter böra få vika. För att rullföringsmyndigheterna emellertid
icke i allt för hög grad skola betungas vid utfärdande av de föreslagna
kvittona å gjorda mönstringsanmälningar, borde föreskrift lämnas därom,
att värnpliktig skall å kvittoblanketten ifylla sitt namn och inskrivningsnummer
samt sin postadress.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga dock framhålla, att själva
organisationen av de myndigheters expeditioner, vilka nu handhava rullföring
och redovisning av de värnpliktiga, nämligen rullföringsexpeditioner
och landstormsområdesbefälhavares expeditioner, är bristfällig.

Frågan har ock varit föremål för proposition till innevarande års
riksdag, men har där fallit.

Icke minst i samband med det ordnande av de värnpliktigas mönstrings-
och anmälningsplikt, de sakkunniga föreslå, synes emellertid en
omorganisation av de3sa myndigheters arbetskrafter vara påkallad.

De sakkunniga förutsätta, att frågan om en ändamålsenlig organisation
av rullföringsmyndigheterna inom en nära framtid blir föremål
för utredning.

Såsom ett ytterligare medel att vinna bättre resultat av mönstringarna
må slutligen följande framhållas. Att döma av de många mönstringsförsummelserna
synes det icke vara nog i fråga om att hålla de
värnpliktiga underkunniga om mönstringsskyldigheten med vad som
finnes föreskrivet i gällande inskrivningsförordning, nämligen att de
värnpliktiga vid inskrivningsförrättningen skola erhålla meddelande om,

bland annat, vilket rullföringsområde, de tillhöra, och varest befälhavaren
för området är bosatt, samt genom såväl inskrivningsboken som
kungörelser upplysas om de olika sätt, varpå mönstring kan ske och
om påföljd för uraktlåtenhet att fullgöra mönstring. Truppbefälet borde
därför åläggas att i högre grad, än vad för närvarande redan är fallet
(enligt instruktioner för värnpliktigas vid de olika truppslagen soldatutbildning),
under de värnpliktigas första tjänstgöring noggrant undervisa
dem om deras skyldigheter med avseende å mönstring samt vid
repetitionsövning göra ytterligare påminnelser härom. Denna undervisning,
som möj ligen kunde avslutas med ett enkelt förhör, torde böra
ske i förening med övningar, som skulle bestå uti ifyllande av anmälningsblanketter.
För berörda ändamål borde därför särskilda övningsblanketter
för mönstringsanmälan tillhandahållas truppförbanden.

De på grund av nådigt beslut den 25 juni 1909 inom lantförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och
utarbetande av förslag i fråga om lättnader åt vissa kategorier värnpliktiga
(1909 års värnpliktskommission) erhöllo den 30 oktober 1909
från dåvarande statsrådet och chefen för nämnda departement en skrivelse,
däri framhölls, hurusom för värnpliktiga, vilka tilldelats fotfolket,
positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna eller
trängen, tjänstgöringen toge sin början först under andra året. Enligt
§ 32 värnpliktslagen vore dessa värnpliktiga emellertid skyldiga att
undergå mönstring redan under inskrivningsåret, d. v. s. innan de under
tjänstgöringen genom truppbefälet erhållit undervisning i värnpliktslagens
stadganden. Det hade ock inträffat, att dylika värnpliktiga på grund
av bristande kännedom om sina skyldigheter underlåtit mönstra och i
följd därav ådömts böter. Då detta förhållande måhända kunde giva
anledning till mindre fördelaktiga omdömen om värnpliktslagens bestämmelser,
anmodades värnpliktskommissionen utreda, huruvida anledning
kunde finnas att uti desamma göra ändring eller tillägg i omskrivna
hänseende.

Med anledning härav avgav värnpliktskommissionen den 17 juni
1911 utredning rörande mönstring under det år, inskrivning undergåtts,
för de värnpliktiga, för vilka tjänstgöringen toge sin början först året
därpå, och hemställde därvid, att § 32 värnpliktslagen måtte givas den
avfattning, att från mönstring undantoges de, som under årets lopp
undergått inskrivning eller varit i tjänstgöring, eller som vore inskrivna
å sjömanshus och inmönstrade till sjöfart. Till stöd härför anfördes,
bland annat, att kommissionen visserligen ansåge, att vidtagande av

Fråga om
mönstring
under inskrivningsåret
för
dem. vilkas
första tjänstgöring
''påbörjas
först
under andra
året.

någon åtgärd, som ytterligare än vad dittills ägt rum försvagade den
återstående kvarlevan av den personliga mönstringsskyldigheten, kunde
bliva ödesdigert för försvaret, men att ett eftergivande av mönstringsskyldigheten
under inskrivningsåret enligt kommissionens förmenande i
själva verket icke innebure någon förändring i mönstringsinstitutets
väsen eller dess ändamålsenlighet, utan endast ett uppskov med nämnda
skyldighets inträdande till en tidpunkt, då de värnpliktiga fått tillfälle
att inhämta den fullständiga kännedom om deras skyldigheter, som skulle
bibringas dem under tjänstgöringen. En ledamot av värnpliktskommissionen
(dåvarande kaptenen H. O. Hjalmarson) anförde reservation och
avstyrkte på det kraftigaste borttagandet av mönstringsskyldigheten under
inskrivningsåret för de värnpliktiga, vilka påbörja sin tjänstgöring först
året därpå.

JJtlåtanden av ö ver värnpliktskommissionens förslag hava utlåtanden avgivits av

militära chefen för generalstaben, samtliga arméfördelningschefer och militärbefäl myndigheter.

0 <-> 7 ° . . ° . ,

havaren pa (jrottland ävensom av inskrivnings- och rnlJiöringsbeiälhavare.
Den största delen av dessa myndigheter hava biträtt reservantens mening
och yrkat på bibehållande av mönstringsskyldigheten för ifrågavarande
kategori värnpliktiga.

De sakkun■ Såväl med hänsyn härtill som framför allt till att ifrågavarande

niga. spörsmål efter tillkomsten av 1914 års härordning förlorat väsentligt i
betydelse, anse de sakkunniga värnpliktskommissionens framställning
icke böra föranleda någon åtgärd. Förhållandet är nämligen, att enligt
nu gällande värnpliktslag tjänstgöringen för de värnpliktiga vid de allra
flesta truppslagen och däribland det största, infanteriet, tager sin början
redan under första året. Det är endast vid Gottlands infanteriregementes
fastlandskontingent, fästningsin fanteriet och -artilleriet samt fästningsingenjörtrupperna,
vid trän gen i egentlig trängtjänst och i ejukbärartjänst,
vid intendenturtrupperna samt vid marinen för de å sjömanshus
icke inskrivna värnpliktiga, som tjänstgöringen tager sin början under
första eller andra året. Då således det stora flertalet värnpliktiga äro
i tjänstgöring under inskrivningsåret, åligger dem jämlikt gällande bestämmelser
icke någon mönstringsskyldighet det året. Såsom ett särskilt
skäl, varför mönstringsskyldigheten för här ifrågavarande värnpliktiga
bör bibehållas, må dessutom anföras, att flera grupper av dem äro sådana,
vilka skola inkallas till fredstjänstgöring genom personliga order
och icke genom kungörelse. Noggrann kännedom om deras adress är
på grund härav tydligen behövlig.

Slutligen få de sakkunniga i detta sammanhang framhålla lämpligheten
av ett förtydligande tillagg till § 32 värnpliktslagen, avseende att,
i likhet med vad som redan linnes stadgat i § 117 mom. 1 inskrivnings
förord ni ngen, uttala, att befrielse från mönstringsskyldighet åtnjutes
av de från fast anställning under året överlörda, vilka under samma år
fullgjort någon tjänstgöring såsom värnpliktiga, och således icke av dylika
värnpliktiga, som under nämnda år fullgjort tjänstgöring såsom last
anställda. Anledningen till att sistnämnda kategori värnpliktiga icke
ansetts böra åtnjuta dylik befrielse, är att söka däri, att deras adresser,
sedan de lämnat den lästa anställningen, i regel icke äro kända för
militärmyndigheterna, ett förhållande, som nog kan anses vara i viss
mån för handen jämväl i fråga om den förstnämnda kategorien av värnpliktiga.

B. Adressanmälnmgsskyldiglieten.

Gällande föreskrifter rörande värnpliktigs skyldighet att anmäla
adress och flyttning återfinnas i värnpliktslagen § 33 mom. 2 och 3.
Denna skyldighet har till ändamål att hålla rullföringsbefälet underrättat
om värnpliktigs vistelseort eller hemvist vid resa eller flyttning, för att
värnpliktig städse må kunna anträffas med tjänstemeddelanden, vare sig
de gälla 1 redstjänstgöring eller mobilisering.

Med hänsyn till att anmälan av värnpliktig rörande tillfällig vistelse
utom kyrkobokföringsorten (före 1901 kompaniområdet) endast
ytterst sällan ägde rum men att å andra sidan antalet bestraffningar lör
''försummelse att fullgöra denna skyldighet, enligt vad statistiken utvisade,
vore helt ringa., samt under framhållande av, att det för upprätthållande
i allmänhet av hörsamhet mot värnpliktslagens bud ej kunde vara annat
än menligt, att denna lag innehölle en bestämmelse, vars tillämpning i
det närmaste fullständigt åsidosattes, hemställde 1898 års värnpliktskommitté
om upphävande av den i § 33 mom. 2 a) värnpliktslagen stadgade
anmälningsskyldigheten.

Ur de av myndigheter avgivna yttranden med anledning av riksdagens
skrivelse den 24 februari 1912 må här anföras följande beträffande
ifrågavarande anmälningsskyldighet för värnpliktiga. Flere av
dessa myndigheter anse, att skyldigheten att anmäla vistelse utom kyrkobokföringsorten
borde upphävas, emedan den vore svår att kontrollera
och till följd därav delvis kommit ur bruk.

1898 års
vämpliktskommitté.

Yttranden av
myndigheter
över riksdagens
skrivelse
den
24 februari
1912.

Befälhavaren för Ystads rullf''äringsområde anser, att anmälningsskyldigheten
vid ut- och inflyttning borde uteslutande fullgöras genom
inskrivningsbokens uppvisande för pastor och dennes anteckning däri.
Vid tillfällig avresa från kyrkobokföringsorten och vistelse utom densamma
för längre tid borde anmälningsskyldigheten uteslutande fullgöras
genom adressanmälan, helst före avresan men annars omedelbart efter
framkomsten till nya vistelseorten.

Befälhavaren för Växjö rullf öring sområde påpekar, att inskrivningsboken
icke innehölle någon blankett till adressanmälan. Detta förhållande
bidroge ej till att hos beväringsmännen hålla levande känslan av
deras plikt att enligt värnpliktslagen § 33 hålla vederbörande områdesbefäl
underrättat om sin adress. Inskrivningsböckerna borde därför förses
med blanketter till adressanmälan.

Befälhavaren för Karlstads västra rullförings område anser, att om
vid inflyttning till annat område den värnpliktige vid avlämnandet i
pastorsexpeditionen av utflyttningsbetyget även överlämnade sin inskrivningsbok
för att av pastor tillställas vederbörande rullföringsbefälhavare,
denne kunde verkställa nödiga ändringar och återställa boken till sin
ägare.

Befälhavaren för Norrbottens inskrivning sområde framhåller, att ett
sätt att råda bot för det missförhållandet, att de värnpliktiga uraktläte
att fullgöra adressanmälan, vore, att polismyndighet i förening med
prästerskapet, hyresvärdar och arbetsgivare ålades att för varje inflyttad
eller i arbete antagen värnpliktig förvissa sig om, att han fullgjort den
honom enligt § 33 mom. 2 a) värnpliktslagen åliggande anmälningsskyldigheten.

Befälhavaren för Bodens rall för ing sområde föreslår avskaffande av
skyldigheten att anmäla flyttning, enär pastorsämbetena upptoge flyttningar
på sin anmälningslista.

Kungl. Maj:ts befällning shav ande i Kristianstads län föreslår föreskrift
i lag, att de värnpliktiga vid uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg
ävensom vid anmälan om förändrad vistelse alltid skulle vara skyldiga
förete sina inskrivningsböcker, vari anteckningar av pastor kunde
ske, och varigenom pastor kunde bliva i tillfälle att med angivande av
inskrivningsnummer meddela riktiga uppgifter till rullföringsbefälhavaren.

Prosten i Glanshammars kontrakt föreslår effektiva stadgan den om
skyldighet för inflyttad att före eller senast vid mantalsskrivningen hava
avlämnat sitt flyttningsbetyg ävensom, särskilt för värnpliktig inom
första uppbådet, att inom bestämd tid hava inlämnat till inflyttningsortens
pastorsexpedition sitt från annan ort uttagna flyttningsbetyg,

samt att föreskriften om anmälan till rnllföringsbeiälhavaren vid flyttning
från en församling till eu annan måtte bortfalla eller göras villkorlig.

Prosteri i Stora Tunn kontrakt påpekar, hurusom i en del fall den
värnpliktige icke kunde fullgöra vad lagen ålade honom; så kunde
han understundom ej uppgiva sin adress, enär han icke själv kände
den. Såsom arbetssökande kunde han ofta få begiva sig från plats till
plats; att i så fäll uppgiva adress vore ju omöjligt. 1 allt fall bleve
den föga tillförlitlig.

Förenämnda sakkunniga, som avgivit betänkande rörande förändrad
teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. m., hava däri föreslagit,
att den prästerskapet åliggande anmälningsskyldigheten rörande
inflyttning till församling eller utflyttning till utrikes ort av värnpliktig
skulle fullgöras icke, såsom för närvarande är fallet, månatligen, utan
omedelbart, så snart flyttning ägt rum. Ur motiveringen härför må anföras
följande: »Erfarenheten från den senaste tidens värnpliktsinkallelser
har nämligen tydligt påvisat behovet av ändrade bestämmelser i berört
hänseende. Om exempelvis en värnpliktig i början av en månad
avflyttar från en församling till en annan, uppkommer han först följande
månad på sistnämnda församlings anmälningslista, och under hela
den mellanliggande tiden är han icke anträffbar med order. Uti större
områden kunna sålunda finnas flera hundra värnpliktiga, som äro bosatta
inom området, men ännu icke där rullförda. Inträffar så mobilisering
eller inkallelse enligt § 28 värnpliktslagen, inställa de sig vanligen
vid det truppförband, som inom rullföringsområdet bosatta värnpliktiga
av vederbörligt truppslag äro tilldelade, men, då de ej finnas upptagna
å avlämningshandlingarna, kunna de icke mottagas. Härav vållas åtskilliga
svårigheter, icke minst för de värnpliktiga själva. Och i varje
fall är förhållandet ur mobiliseringssynpunkt icke tillfredsställande. Det
har anmärkts, att den föreslagna förändringen skulle innebära ett mycket
betungande och ökat arbete för prästerskapet, men dels torde man hava
överskattat omfattningen härav, och dessutom bör denna synpunkt icke
få avgörande inverka, då det gäller en förändring av så stor betydelse
för krigsberedskapen som denna.»

De sakkunniga hava jämväl ansett nödvändigt, av delvis samma
skäl som de ovan framhållna, att skärpa bestämmelserna rörande värnpliktigs
skyldighet att anmäla förändring av adress och anföra såsom
skäl härför, bland annat, följande: »Dylik anmälan behöver nu endast
göras, därest vistelsen utom kyrkobokföringsorten överstiger en månad,
men det är ur synpunkten att säkerställa mobiliseringen och jämväl av

Betänkande
av sakkunniga
rörande rullföringstekniken
ra. ra.

De sakkunniga.

andra orsaker nödvändigt, att anmälan göres, så snart adressförändringen
äger rum.

Den föreslagna förändringen innebär, att rullföringsbefälet ständigt
skall vara underrättat om varje värnpliktigs adress. Detta är absolut
nödvändigt ur mobiliseringssynpunkt, enär ett stort antal värnpliktiga
eljest icke kunna träffas med inkallelseorder. Med nuvarande bestämmelser
kan dessutom en värnpliktig, som inkallats enligt § 27 eller 28
värnplikt slagen, under en bel månad hålla sig undan, utan att han därför
kan lagligen ställas till ansvar. Erfarenheten från den senaste tidens
många värnpliktsinkallelser kan uppvisa otaliga fall av uraktlåten inställelse
på grund av berörda förhållande. Förändringen kan synas betungande
för de värnpliktiga, men detta skäl bör icke få vara avgörande,
då det gäller att säkerställa krigsberedskapen, och betydelsen härav
ävensom vederbörandes kontakt med rullföringsbefälet måste mera inskärpas
i det allmänna medvetandet.»

I likhet med 1898 års värnpliktskommitté hava flere av de i ärendet
hörda myndigheterna framställt skarpa klagomål över det sätt, varpå
gällande föreskrifter om fullgörande av adressanmälan efterlevas. Denna
skyldighet fullgöres endast i ett fåtal fall och då ofta genom anhöriga,
som lämna ofullständiga uppgifter, samt sällan med företeende av den
värnpliktiges inskrivningsbok i de fall, så är stadgat. Då adressanmälningsskyldighetens
fullgörande vidare undandrager sig varje kontroll och
på den grund delvis kommit ur bruk, har det ifrågasatts från flere håll,
att stadgandet härom i värnpliktslagen § 33 mom. 2 a) borde upphävas.

Ovannämnda sakkunniga hava emellertid i sitt förslag till förändrad
rullföringsteknik ansett sig böra söka undanröja berörda missförhållande
genom att i stället skärpa bestämmelserna om ifrågavarande anmälningsskyldighet
därhän, att värnpliktig skulle åläggas att omedelbart anmäla
förändring av postadress, ett förslag, vilket de sakkunniga anse vara att
föredraga framför att borttaga hela anmälningsförfarandet i detta fall,
varför de sakkunniga, under åberopande av vad som anförts till stöd för
förslaget, godtaga detsamma.

Därjämte anse de sakkunniga, såsom förut i detta betänkande redan
anförts, att för landstormsmän bör stadgas adressanmälningsskyldighet
lika med den, som ålägges till beväringen hörande värnpliktiga.

För att i det uti 1912 års riksdagsskrivelse angivna syfte söka
minska antalet bestämmelser i förevarande hänseende och därigenom

bättre upprätthålla helgden av de bestående vilja de sakkunniga emellertid
föreslå, att den värnpliktig jämlikt § 124 inom. 1 inskrivnings förordningen
medgivna rättighet att alternativt göra adressanmälan hos pastorsämbete
eller roteman inom det rullföringsområde, den värnpliktige tillhör,
måtte bortfalla. Av samma skäl synes det de sakkunniga vara olämpligt,
att den i § 33 mom. 2 b) värnpliktslagen stadgade anmälningsskyldigheten
vid avflyttning till annan ort skall kunna enligt den värnpliktiges
eget val fullgöras på två olika sätt, antingen hos ruff föringsbef alka v aren
eller ock hos pastorsämbete eller roteman. Denna skyldighet fullgöres
redan nu i regel på det senare sättet, d. v. s. genom uttagande och avlämnande
hos vederbörande myndighet av flyttningsbetyg. Alla flyttningar
av värnpliktiga såväl mellan olika församlingar som ock inom
församlingen skola upptagas å de anmälnings!istor, som för närvarande
månatligen av pastorsämbete eller roteman översändas till rullföringsmyndigheten,
vilka listor ovannämnda sakkunniga föreslå skola utbytas
mot vid värnpliktigs avflyttning till annan ort av samma myndigheter
omedelbart till vederbörande rullföringsbefälhavare översända inflyttningskort
eller anmälningskort. De sakkunniga hemställa fördenskull, att
värnpliktslagen § 33 mom. 2 b) måtte erhålla den avfattning, att det
skall åligga värnpliktig, som hos vederbörande myndighet uttager och
avlämnar flyttningsbetyg, att vid avlämnandet av detsamma förete inskrivningsbok
eller annan till upplysning om hans värnpliktsförhäflande
utfärdad handling, där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnar.

Uti underdånig skrivelse den 1 maj 1915 har Norrköpings kontrakts
konvent, med instämmande av omkring 140 präster inom rikets samtliga
stift, hemställt, att mom. 1 c) i § 86 av gällande inskrivnings förordning
måtte upphävas och andra nödiga stadganden i förordningen införas,
vilka tillförsäkrade rullföringsbefälet nödig kännedom om de värnpliktigas
av såväl beväring som landstorm adresser och vistelseort. Till
stöd för framställningen har anförts huvudsakligen följande. I inskrivnings
förordningen av den 31 december 1914 hade under § 86 mom. 1 c)
tillkommit den bestämmelsen, att pastorsämbete (i Stockholm roteman)
skulle å för varje månad upprättad anmälningslista införa, icke blott
såsom förut in- och utflyttningar beträffande församlingen eller roten,
utan jämväl anmälda flyttningar inom församlingen eller roten. De
inom församlingen flyttande anmälde i regel icke alls sådan flyttning
och pastor finge därom ingen kännedom förr än vid de s. k. förskrivningarna
i november, då husbönder eller hyresvärdar därom meddelade

Framställning
av Norrköpings
kontrakts

konvent.

Chefen för
generalstaben.

De sakkunniga.

upplysning. Till belysning av den rådande vanan att endast en gång
om året, nämligen vid mantalsskrivningstiden, anmäla flyttningar upplystes,
att även inflyttningar till och utflyttningar frän församling, vilka
timade på våren, i ganska stor utsträckning anmäldes först på hösten,
något som tydligt framginge av den disproportion, som rådde mellan
de under våren i församlingarnas in- och utflyttningsböcker antecknade
flyttningarna å ena sidan samt å andra sidan de verkliga kända flyttningarna
under samma tid.

Den med nyssberörda bestämmelse avsedda förmånen av till rullföringsexpeditionen
mera jämnt inflytande uppgifter om de värnpliktigas
verkliga adresser vid varje särskild tid på året skulle därför på detta
sätt icke vinnas. Skulle denna fördel kunna vinnas, syntes det kunna
ske endast genom att, tillvarataga eller vidare utbygga de värnpliktigas
egen anmälningsskyldighet och då inför de militära myndigheterna själva.

I häröver avgivet utlåtande förordar chefen för generalstaben, att
rättigheten för värnpliktig att göra föreskriven adressanmälan hos pastorsämbete
borttoges, varmed prästerskapets här omnämnda åligganden kunde
bortfalla.

Till en början må här erinras, att uti ifrågavarande författningsrum
genom kungörelse den 8 december 1916 gjorts den ändring, att dylik
uppgift om anmälda flyttningar inom församlingen eller roten icke behöver
införas å listan för november månad, d. v. s. den månad, då
mönstring äger rum. Då emellertid, såsom förut omförmälts, ovannämnda
sakkunniga i fråga om rullföringstekniken föreslagit, att alla
anmälningar skulle göras omedelbart, så snart flyttning ägt rum, samt
genomförande av deras förslag härutinnan, till vilket de sakkunniga anslutit
sig, förutsätter bibehållandet under hela året av ifrågavarande anmälningsskyldighet
för prästerskapet (rotemännen), anse de sakkunniga
den av Norrköpings kontrakts konvent gjorda framställningen icke böra
föranleda någon åtgärd. Denna anmälningsskyldighet torde dock icke
behöva medföra något synnerligen ökat besvär, då densamma är avsedd
att fullgöras genom ifyllande av tryckta formulär till såväl inflyttningssom
anmälningskort. I samband härmed bör ock erinras om, att de
sakkunniga här ovan föreslagit borttagande av rättigheten för värnpliktig
att hos pastorsämbete eller roteman göra adressaumälan, vilket
innebär ett visst avlyftande av åligganden, som nu påvila prästerskapet.

V. S’åfiil,j

I nära sammanhang med spörsmålet, huru man skall kunna nedbringa
det av riksdagen i skrivelse den 24 februari 1912 påpekade stora
antalet försummelser att fullgöra såväl mönstrings- som adressanmälningsskyldighet
står frågan, huruvida de härför för närvarande stadgade
straffen kunna sägas vara lämpade att upprätthålla aktningen för dessa
för ett effektivt försvar så viktiga åligganden för den värnpliktige.

Denna fråga var föremål för handläggning redan av 1898 års värnpliktskommitté,
som därom yttrat, bland annat, följande: »Vid undersökning
av frågan, huruvida och i vad mån de nuvarande bötes- och
förvandlingsstraffen för överträdelser av värnpliktslagen må kunna mot
annan lämplig bestraffning utbytas, har kommittén att icke ensamt taga
hänsyn till det större eller mindre behovet av straffskärpning i och för
upprätthållande av nämnda lags behöriga efterlevnad, utan även att tillse,
vilka arter av straff må anses böra företrädesvis komma till användning
vid bestraffande av förseelser utav ifrågavarande slag.

Det lärer framför allt vara den omständigheten, att årligen ett jämförelsevis
mycket betydligt antal värnpliktiga, vilka ålagts böter enligt
värnpliktslagen, avtjänat dessa böter med förvandlingsstraff av kortvarigt
fängelse, som riktat uppmärksamheten på önskvärdheten av någon förändring.
))

Kommittén upptog till behandling olika förslag till frågans lösning,
som framkommit, och fann sig icke kunna godtaga varken förslag om
att utbyta ifrågavarande bötes- och förvandlingsstraff emot utsträckt
tjänstgöringsskyldighet för den värnpliktige eller mot någon sorts särskild
arbetsskyldighet, vare sig för försvarsändamål eller av annan art,
ej heller ett förslag att den värnpliktig tillkommande dagavlöning skulle
i främsta rummet tagas i anspråk för gäldande av böter för förseelser
mot värnpliktslagen. I fråga om straff för mönstrings- och anmälningsförsummelser
yttrade kommittén vidare: »Vad angår förseelser mot §§
32 och 33 värnpliktslagen eller mönstrings- och anmälningsförsummelser,
kunna dessa väl teoretiskt betecknas såsom militära förseelser, men de
värnpliktigas samband med hären eller flottan lärer dock vid de tider,
då sådana förseelser av dem begås, vara i verkligheten alltför litet framträdande,
för att det skulle kunna anses särskilt angeläget, att dessa
mönstrings- och anmälningsförsummelser bestraffas militäriskt, vanill

1898 års
värnpliktskommitté.

kommer, att de praktiska svårigheter, som resa sig däremot, uppenbarligen
bleve alltför betydande. De utländska lagstiftningarna, vilka allmänt
använda militära straff för försummande av fredsövningarna, stadga
också i regel civila straffpåföljder för mönstrings- och anmälningsförsummelser».

Beträffande bötesstraffet för försummad mönstring uttalade kommittén
följande: — — — — — — — — — — -— — — — — —
»finner man, att så väl å landsbygden som i städerna försummelsefallen
inom samma årskull av beväringen ingalunda minskas till antalet år
efter år, utan tvärt om något ökas, och detta förhållande lärer väl i sin
mån få anses ådagalägga behovet av strängare straffbestämmelser. Syftet
med den förändring, kommittén förordar, är ock huvudsakligen, att här,
såsom i fråga om inskrivnings- och tjänstgöringsförsummelserna, möjliggöra
ett kraftigare ingripande mot upprepade förseelser, men tillika att
så anordna, att vid straffets utmätande hänsyn må kunna tagas till de
felandes ekonomiska villkor jämte andra olika förhållanden. Då för
sådant ändamål måste införas strafflatitud även för denna förseelse,
torde straffet för varje gång sådan förseelse äger rum kunna lämpligen
sättas till böter från och med 5 till och med 25 kronor.»

För försummelse att fullgöra den i § 33 mom. 2 b) värnpliktslagen
stadgade anmälan om flyttning ansåg kommittén däremot ett bötesbelopp
av 5 kronor vara lämpligt. Då kommittén fann, att åt administrativa
myndigheter, vilka nu handhade bestyret med påföringen av böter
för uteblivande från, bland annat, mönstring, ej kunde uppdragas tilllämpningen
av stadganden, enligt vilka straffen borde utmätas inom viss
latitud, hemställde kommittén, att frågor om ansvar för uteblivande
från mönstring skulle handläggas av de allmänna domstolarna, och anförde
till stöd härför följande: »Komme frågorna om ansvar för mönstringsförsummelser
hädanefter att handläggas av domstol, bleve skillnaden,
att böter ej komme att ådömas andra än sådana uteblivna, som
kunde anträffas med kallelse till domstolen. De övriga stode till boks
hos åklagaren för framtida ingripande, därest deras vistelseort uppdagades,
ända tills de, när tiden för åtals anställande gått till ända, avfördes.
Själva den omständigheten, att vederbörande i dylika mål måste svara
vid domstol, i stället för att såsom nu, så att säga under hand, få sig
en bötesresolution tillställd, skulle enligt kommitténs mening i väsentlig
mån bidraga att minska förekomsten av de förseelser, om vilka här
talats».

»Det synes emellertid för upprätthållande av lydnad mot värnpliktslagens
bild vara maktpåliggande, att åt de personer, vilka skulle hava
att åtala förseelser mot lagen, kunde, helst detta bestyr kan antagas
bliva mödosamt, beredas någon vedergällning i förhållande till det nit
de använda; och detta torde vara av särskild vikt för befrämjande, att
förekommande förseelser mot § 32 värnpliktslagen verkligen beivras.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra föreslå, att av böter,
som på åtal av allmän åklagare ådömas enligt värnpliktslagen, hälften
må tillfalla åklagaren.»

Uti propositionen n:r 3 till 1901 års riksdag yttrade föredragande
departementschefen i fråga om påföljden för försummad mönstringsskyldighet,
att införandet av strafflatitud för sådan förseelse syntes vara
mindre lämpligt, varemot bötesbeloppet borde höjas från 5 till 10 kronor.
Mot ett förslag att värnpliktig, som underläte att fullgöra stadgad
mönstrings^kvldighet, skulle vara underkastad hämtningsäventyr, hade
han icke något att erinra, enär en sådan bestämmelse borde vara ägnad
att nedbringa de alltför talrika försummelserna i fråga om fullgörande
av nyssnämnda skyldighet. Ej heller hade han något att erinra mot
att bötesbeloppet för anmälningsförsummelse likaledes höjdes från 5 till
10 kronor.

Dessa ändringsförslag biföllos icke av 1901 års riksdag.

Flertalet av de myndigheter, som avgivit yttranden med anledning
av riksdagens skrivelse den 24 februari 1912, hava ock framhållit lämpligheten
av att införa strängare påföljd för åsidosättande av värnpliktslagens
föreskrifter rörande mönstring och adressanmälan och därvid uttalat
sig för skärpning av de nuvarande bötesstraffen. Några av dem
hava jämväl påyrkat effektivare indrivning av ådömda böter, än vad nu
är fallet, samt i sådant syfte föreslagit, att kronobetjaningen eller annan
bötesindrivare skulle erhålla viss procent av de inflytande böterna.

Det är oomtvistligt, att den bötespåföring för ifrågavarande förseelser,
som för närvarande äger rum i så stor omfattning, måste förslöa
känslan av skam för dylik bestraffning. Ett sätt att avhjälpa detta
missförhållande synes de sakkunniga bestå i att skärpa bötesstraffen
samt att medgiva viss bötesandel åt dem, som indriva böterna. I likhet
med vad som yttrades i propositionen n:r 3 till 1901 års riksdag, anse
de sakkunniga det vara mindre lämpligt att härvid införa strafflatitud,
helst de icke ifrågasätta någon överflyttning av domsrätten i förevarande
fall från Kungl. Maj:ts befallningshavande till civila domstolar. Bättre

1901 års
riksdag.

Yttranden
av myndigheter
Över
riksdagens
skrivelse
den 24 februari
1912.

De sakkunniga.

synes det vara att höja bötesbeloppet till exempelvis 10 kronor vare sig
för varje förseelse eller ock endast vid iterationsfall. Då man beträffande
ett upprepande av ifrågavarande förseelser icke kan tillämpa vad
som stadgats i fråga om uteblivande från inskrivning, nämligen att värnpliktig,
som gör sig skyldig till sistnämnda förseelse, skall bota visst
belopp första året (= första tjänsteåret såsom värnpliktig) och ett höjt
belopp varje dr, han ånyo därmed beträdes, hava de sakkunniga ansett
det vara iämpligast att föreslå ett bötesstraff för försummad mönstring
och för underlåtenhet att fullgöra vad värnpliktig jämlikt § 33 mom. 2
eller 3 värnpliktslagen åligger av tio kronor för varje gång den värnpliktige
gör sig skyldig till någon av ifrågavarande förseelser.

I fråga om förslaget att medgiva viss bötesandel åt de personer,
som indriva böterna, hava de sakkunniga icke frånsett, att detta innebär
en avvikelse från gällande principer på hithörande område, vilka
medgiva andel i bötesbelopp allenast åt åklagare, d. v. s. den myndighet,
på vilkens initiativ och nit det närmast beror, att en förseelse kommer
att beivras. Så är ju icke förhållandet med bötesindrivare, som
endast hava att fullgöra dem åliggande skyldighet gent emot personer,
som upptagits å vissa av annan myndighet upprättade förteckningar.
Men med hänsyn till att alla utvägar böra anlitas för att söka nedbringa
det stora antalet mönötringsförsummelser och då personer i värnpliktsåldern
till följd av deras rörlighet i bostadshänseende ofta vid tiden för
indrivande av böter vistas å annan ort än den, där desamma påförts
dem, vilket påkallar ett större nit och ett starkare initiativ från den indrivandes
sida vid ifrågavarande förseelser än vid andra slag av sådana,
hava de sakkunniga ansett nödigt föreslå, att i förevarande fall de personer,
vilka indriva böterna, måtte tillerkännas bötesandel, som skäligen
torde böra utgå med 1U av bötesbeloppet, eller 2 kronor 50 öre.

Med hänsyn till att, såsom från många håll påpekats, flertalet för
försummad mönstring bötfällda värnpliktiga utgöras av personer, som
vistas på okänd och i de flesta fall utrikes ort, vilja de sakkunniga, i
avsikt att från det stora antal värnpliktiga, vilka, enligt vad statistiken
utvisar, försumma denna skyldighet, skulle ur statistisk synpunkt kunna
utgå antalet av dem, som år efter år uppföras å de i värnpliktslagen
och inskrivningsförordningen omförmälda förteckningar över mönstringseller
anmälningsförsummelser, tillika föreslå införandet av föreskrift i
inskrivningsförordningen av innehåll, att värnpliktig, som förgäves efterspanats
i fråga om t. ex. två på varandra följande års bötespåföringar
och vilkens vistelseort ej heller sedermera blivit bekant, i stället skulle
upptagas å särskilda förteckningar över sådana försumliga värnpliktiga.

I överensstämmelse med vad här ovan anförts få de sakkunniga
alltså hemställa,

att § 32 mom. 1, § 33 mom. 2, § 41 och § 46 inom. 1
värnpliktslagen må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 32.

1. Varje år skall mönstring, som i denna § omförmäles,
hållas med värnpliktiga, med undantag av dem, som under
årets lopp varit i tjänstgöring såsom värnpliktiga eller som
äro å sjömanshus inskrivna och till sjöfart inmönstrade.

§ 33.

2. För värnpliktiga, med undantag av dem, som äro inskrivna
å sjömanshus och tillhöra marinen, gäller dessutom:

a) att värnpliktig är skyldig omedelbart till vederbörande
områdesbefäl anmäla förändring av postadress, dock att, där
den värnpliktige inmönstras till sjöfart, anmälan erfordras allenast
om påmönstringen och avmönstringen; samt

b) att värnpliktig, som hos vederbörande myndighet uttager
och avlämnar flyttningsbetyg, är skyldig att vid avlämnandet
av detsamma förete inskrivningsbok eller annan till
upplysning om hans värnpliktsförhållande utfärdad handling,
där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnar.

§ 41. •

1. Värnpliktig, som bort inställa sig till i § 32 omförmäld
mönstring, men utan laga förfall utebliver, böte för varje
gång tio kronor.

2. Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra
vad honom enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för varje
gång tio kronor.

§ 46.

1. De enligt denna lag inflytande böter skola fördelas så,
att en fjärdedel tillfaller den, som indriver böterna, samt tre
fjärdedelar kronan. De kronan tillfallande bötesbeloppen skola

Gällande

bestämmelser.

under särskild titel i kronans räkenskaper redovisas och ingå
till den till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och
pensionsfond. Ur denna fond beredes understöd åt värnpliktig,
som under militärtjänstgöring ådragit sig sådan skada, att han
därigenom blivit i större eller mindre mån oförmögen att sig
med arbete försörja, ävensom i vissa fall åt hans efterlevande,
i fall skadan förorsakat döden.

2. Utbildningstid för värnpliktig, som först efter inskrivningen, men före
början av första tjänstgöring (tjänstgöring i eu följd) avlagt studentexamen
eller i värnpliktshänseende skall likställas med student.

Gällande värnpliktslag stadgar längre utbildningstid för studenter
och med dem i värnpliktshänseende likställda värnpliktiga

dels för vapenföra dylika värnpliktiga, vilka angivas på följande
sätt i § 27 mom. 1 B: »Vapenför värnpliktig, vilken avlagt student
examen eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid
allmänt läroverk eller som vid annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått,
som, enligt vad Konungen förordnar, skall anses däremot svara,
så ock vapenför värnpliktig, som vid navigationsskola avlagt sjökaptenseller
styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan examen än maskinistexamen
av tredje klass»;

dels ock för icke vapenföra värnpliktiga, tillhörande denna kategori,
som rubriceras sålunda i § 27 mom. 2 B: »Icke vapenför värnpliktig,
vilken avlagt studentexamen eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets
tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid annan läroanstalt förvärvat
ett kunskapsmått, som, enligt vad Konungen förordnar, skall anses däremot
svara»; och i § 27 mom. 2 C: »Icke vapenför värnpliktig, som vid
navigationsskola avlagt sjökaptens- eller styrmansexamen eller å maskinistavdelning
annan examen än maskinistexamen av tredje klass.»

Inskrivningsförordningen § 2 mom. 1 angiver de värnpliktiga,
vilka skola anses hava förvärvat ett kunskapsmått, som svarar mot avlagd
studentexamen. Detta moment har följande lydelse: »Med den,
som avlagt studentexamen (student), skall i värnpliktshänseende likställas:

a) den, som avlagt avgångsexamen från gymnasiets tredje ring vid
allmänt läroverk;

b) den, som utan att hava avlagt studentexamen erhållit inträde
såsom ordinarie elev vid läroanstalt, där enligt gällande föreskrifter sådan
examen fordras för inträdes vinnande;

G 3

c) den, som antingen tillhört högsta klass eller ring i enskild läroanstalt
med rätt att anställa studentexamen men dock icke avlagt sådan
examen, eller ock tillhör nämnda klass eller ring;

d) , den, som vunnit inträde i Chalmers tekniska institut, högre avdelningen; e)

den, som avlagt godkänd avgångsexamen från någon av följande
läroanstalter:

teknisk elementarskola;

folkskoleseminarium;

lantbruksinstitutet vid Ultuna;

» » Alnarp;

skogsinstitutet, lägre kursen;

handelsgymnasium, ettåriga kursen, eller, för såvitt godkänd realskolexamen
avlagts, tvååriga kursen;

f) den, som antingen vid någon under e) avsedd läroanstalt tillhört
högsta årsavdelning, där avgångsexamen avlägges, men dock icke avlagt
sådan examen, eller ock tillhör nämnda avdelning.»

Uti underdånig skrivelse den 7 mars 1916 har befälhavaren för
Skövde rullföringsområde gjort följande uttalande. Bland inskrivningsskyldiga
värnpliktiga funnes ofta en del elever vid folkskoleseminarier,
läroverk o. s. v., som begärde uppskov med tjänstgöring på grund av
studier, men som vid inskrivningen ännu icke hunnit så långt, att de
jämlikt inskrivningsförordningen § 2 vore likställda med studenter.
Genom studiernas fortsättande hade de emellertid ofta nog, innan deras
första tjänstgöring skulle börja och till och med innan första tjänstgöringen
för under året inskrivna vapenföra studenter enligt nu gällande
bestämmelser toge sin början, nått ett sådant kunskapsmått, att de
borde tillhöra kategorien studenter och likställda. Med nu gällande
bestämmelser finge de likvisst alla göra sin värnplikt enligt värnpliktslagen
§ 27 1 A och icke enligt 1 B. De komme således icke att fullgöra
den längre tjänstgöring, som för värnpliktiga med deras kunskaper
avsetts. Särskilt bleve detta förhållandet med de flesta seminarieelever.
Enligt gjorda erfarenheter tillhörde det nämligen undantagen, att en 20-åring redan hunnit till seminariets högsta klass, varigenom han bleve
likställd med student. Och då seminarieelever så gott som alltid begärde
uppskov med första tjänstgöringen, bleve följden den, att nära nog hela
landets folkskollärarkår, som i verkligheten avsåges för »studentutbildning»
(värnpliktslagen § 27 1 B), i stället finge endast samma utbildning som
den stora massan värnpliktiga.

Framställnitti/
av bejakar
aren finsk
iso rf c rallföring*-område.

Chefen för
generalstaben•

Chefen för generalstaben, som lämnats tillfälle att yttra sig häröver,
har anfört följande. Att värnpliktslagen med student och likställd avsåge
icke allenast sådan yngling, som vid inskrivningen redan avlagt kunskapsprov,
varigenom han blivit att hänföra till nämnda kategori, framginge
av chefens för lantförsvarsdepartementet yttrande i proposition
n:r 58 till 1914 års senare riksdag, sid. 150: »Av dessa» (d. v. s. sådana,
som redan ett eller flera år före studentexamen eller avgångsexamen från
gymnasiets 3:dje ring inträtt i värnpliktsåldern) »torde sannolikt en del
komma att för fullföljande av sina studier begära uppskov och därigenom
komma att i värnpliktshänseende tillhöra kategorien studenter och likställda,
medan däi''emot andra sannolikt komma att föredraga den med
värnpliktens fullgörande före avlagd examen förenade kortare tjänstgöringen».
Det syntes generalstabschefen icke finnas något skäl att
icke utkräva sådan skyldighet till full utsträckning.

Inskrivniugsförordningen § 21 innehölle visserligen bestämmelser
beträffande inskrivning av vapenföra och icke vapenföra studenter och likställda,
vilka vid tidpunkten för nämnda förrättning redan tillhörde ifrågavarande
kategori. Emellertid innehölle nämnda förordning icke någon föreskrift
om, huru förfaras skulle med dem, som under tiden mellan inskrivningen
och första tjänstgöringens början genom avlagda kunskapsprov
bleve att hänföra till studenter och likställda. Detta vore givetvis att
anse såsom en brist, och borde inkrivningsföroraningen § 81:4 ändras,
så att överföring till klass B skulle äga rum av alla studenter och likställda.

Så mycket mer vore det av vikt, att en dylik ändring i inskrivningsförordningen
vidtoges, som det i annat fall vore fara värt, att bestämmelsen
i värnpliktslagen § 6: 1 skulle kunna giva anledning till, att värnpliktig
student eller likställd därigenom skulle kunna undandraga sig
den tjänstgöring, värnpliktslagen avsåge.

Om nämligen eu yngling i exempelvis gymnasiets 2:dra ring redan
det år, han fyllde 19 år, läte inskriva sig samt jämlikt värnpliktslagen
§ 17: 1 d) begärde uppskov, komme han vid nuvarande avfattning av
inskrivningsförordningen att tjänstgöra som underbefäl eller fackman eller
vid Norrbottens regemente och icke såsom student.

Därjämte borde inskrivningsförordningen § 140 erhålla tillägg därom,
att beträffande redan inskriven yngling rektor och med honom i §
140: 1 likställd myndighet skulle lämna liknande uppgift, som där sägs,
även direkt till vederbörande rullföringsbefälhavare.

Enahanda missförhållande beträffande ifrågavarande kategori värnpliktiga,
som framhållits av befälhavaren för Skövde rullföringsområde,
har föranlett framställningar jämväl från befälhavaren för Norrbottens
inskrivningsområde den 19 april 1917, från tjänstförrättande chefen för
fjärde arméfördelningen den 6 augusti 1917 samt från militärbefälhavaren
på Gottland den 17 november 1917. Under det att tj änstförrättande
arméfördelningschefen vill lösa frågan på samma sätt, som chefen för
generalstaben här ovan angivit, framhåller befälhavaren för Norrbottens
inskrivningsområde, att vid inskrivningsförrättningarna förekommit ett
rätt stort antal studerande vid högre allmänt läroverk och vid folkskoleseminarium,
vilka ej varit berättigade att inskrivas såsom studenter (studerande
i II och III ringen samt elever i seminariets I—IV klasser) och
fördenskull måst inskrivas såsom vanliga värnpliktiga, men på grund
av studier medgivits uppskov med första tjänstgöring. Värnpliktslagen
medgåve ej uppskov med inskrivning på grund av studieskäl, endast
uppskov med tjänstgöring.

Skulle ovan omnämnda i stället kunna medgivas uppskov med inskrivning,
vore de vid studiernas avslutande, då de skulle inskrivas, att
hänföra till »studenter». Som förhållandet nu vore, ginge armén miste
om en väsentligt stor procent befäl, vilket ej kunde vara lämpligt i dessa
befälsbristens dagar.

Bestämmelsen i inskrivningsförordningen § 20, att inskrivningsnämnden
skulle handlägga »ansökningar och framställningar rörande
förut inskrivnas värnpliktsförhållanden», medgåve ej vid en jämförelse
med samma förordnings § 27 inskrivningsnämnden rätt att utan vederbörandes
personliga ansökan vidtaga ändring i deras värnpliktsförhållanden
(överföring till klass B), då de avslutat sina studier och ej längre finge
uppskov med tjänstgöringen utan skulle fullgöra densamma. I anslutning
till vad han sålunda anfört hemställde befälhavaren för Norrbottens
inskrivningsområde, att § 16 i värnpliktslagen måtte ändras därhän, att
nppskov med inskrivning kunde beviljas jämväl för studieskäl åt i de
allmänna läroverken, tekniska elementarskolorna och folkskoleseminarierna
studerande ungdom, intill dess de fyllde fordringarna för att inskrivas
såsom studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda.

Chefen för generalstaben anser i avgivet yttrande en ändring av
värnpliktslagen, på sätt befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
föreslagit, varken lämplig eller erforderlig, utan föreslår i stället, att, i
enlighet med vad han förut anfört, för ändamålet erforderliga bestämmelser
måtte inrymmas i inskrivningsförordningen.

Framställningar
av befälhavaren

för Norrbottens
in skrivnings
område,
tjänstförrättande
chefen
för fjärde
arméfördelningen
och
militärbefälhavaren
på
Gottland.

Chefen för
generalstaben.

De sakkunniga.

De framställningar i ärendet, som avgivits från skilda håll, giva
oförtydbart vid handen, att ett missförhållande i nu nämnt hänseende
äger rum. Särskilt beaktansvärt är chefens för generalstaben påpekande,
att, därest detta missförhållande icke rättas, det är fara värt, att värnpliktig,
som först efter inskrivningen blir student eller med honom i
värnpliktshänseende likställd, med anlitande av det i värnpliktslagen §
6 mom. 1 yngling gjorda medgivande att redan det år, då han fyller
19 år, anmäla sig till att inskrivas för utbildning till underbefäl eller
fackman vid vissa truppslag och genom att sedermera begära uppskovav
studieskäl med första tjänstgöringen skaffar sig den för sistnämnda
kategorier bestämda, i förhållande till kategorien studenter och med
dem i värnpliktshänseende likställda kortare utbildningstid.

Förhållandena gestalta sig för närvarande sålunda, att av de värnpliktiga,
som efter inskrivning avlagt studentexamen eller därmed jämförlig
examen, de, som önska överföring till klass B, på underdånig
ansökning överföras, under det att de, som ej önska dylik överföring,
fortfara att tillhöra viss årsklass. Man får givetvis utgå från att avsikten
med värnpliktslagens hithörande bestämmelser är, att alla de,
som förvärvat ett visst kunskapsmått och lämplig allmänbildning, oberoende
av personliga önskemål skola genom viss längre utbildningstid tillgodogöras
krigsmakten i underbefälsställning. Att detta varit riksdagens
mening vid antagandet av den nya härordningen 1914 kan anses framgå,
förutom av det citat ur proposition n:r 58 till 1914 års senare riksdag,
som chefen för generalstaben åberopat, jämväl av följande uttalande,
som återfinnes i proposition n:r 59 till samma riksdag såsom motivering
till § 17 mom. 1 av nu gällande värnpliktslag: »Bland de anledningar till
uppskov med tjänstgöring, som enligt gällande lag upptagits i detta
moment, är även, att tjänstgöringens fullgörande skulle medföra avsevärt
avbräck i fortskriden lärokurs eller eljest bereda värnpliktig eller av hans
arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter.

Med hänsyn till vikten därav, att försvaret får draga gagn av de
mera bildade ynglingar, om vilka härvid kan vara fråga, under så stor
del som möjligt av deras tjänstetid, är det givetvis av nöden, att en
viss försiktighet iakttages vid beviljande för dem av uppskov med tjänstgöring,
då ju enligt § 5 sådant ej förlänger deras tjänstetid såsom värnpliktiga.
Å andra sidan är det, sedan viss förvärvad bildning ansetts
böra medföra ökad tjänstgöringsskyldighet, ävenledes ett försvarets intresse,
att denna skyldighet inträder och att förutsättningarna härför bliva
uppfyllda genom att tid beredes för examinas avläggande och kursernas
genomgående. Sistnämda intresse har, vad de värnpliktiga befälsämnena

vid flottan angår, funnits böra föranleda eu ny bestämmelse, som blivit
införd under b).»

Denna nya bestämmelse har fått den avfattning, att uppskov till
nästföljande år med första tjänstgöring kan vid inskrivningen medgivas
å sjömanshus inskriven värnpliktig, som gör sannolikt, att han inom ett
år efter inskrivningen kommer att söka inträde i sjökaptens-, styrmans-,
förste maskinist- eller andre maskinistklass vid navigationsskola. I överensstämmelse
härmed har inskrivningsförordningen § 81 (§ 79 i äldre
inskrivningsförordningen) erhållit ett moment 4 av följande lydelse:

»Den, som efter inskrivningen vid navigationsskola avlägger sjökaptens-
eller styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan examen
än maskinistexamen av tredje klass, skall, så snart meddelande därom
jämlikt § 132 mom. 1 c) kommit sjörullföringsbefälhavaren tillhanda,
överföras till klassen B.»

För att råda bot för det i förevarande framställningar anmärkta
förhållandet, att en värnpliktig, som först efter inskrivningen men före
påbörjandet av den i § 27 värnpliktslagen föreskrivna första tjänstgöring
(tjänstgöring i en följd) avlagt studentexamen eller blivit i värnpliktshänseende
likställd med student, kommer att, därest kan ej själv
begär att få fullgöra den för B-klassen föreskrivna längre värnpliktstjänstgöringen,
erhålla samma utbildningstid som vanliga värnpliktiga,
kan tänkas den utvägen, att en dylik värnpliktig erhåller uppskov med
inskrivning eller med tjänstgöring.

Uppskov med inskrivning har ifrågasatts av befälhavaren för Norrbottens
inskrivningsområde. Han har därvid icke angivit, huru många
dr en värnpliktig skulle få utnyttja denna anledning till uppskov med
inskrivning. I likhet med chefen för generalstaben hålla de sakkunniga
före, att en sådan utväg att lösa denna fråga är varken lämplig eller
erforderlig. Det skulle ytterligare inveckla de redan nu alltför olikartade
förhållandena vid inskrivningsförrättningarna.

Då synes det vara lättare att beträda den i och med tillkomsten av
nuvarande värnpliktslag i fråga om å sjömanshus inskriven värnpliktig
angivna vägen, att dylik värnpliktig, som gör sannolikt, att lian inom ett
är efter inskrivningen kommer att söka inträde i vissa klasser vid navigationsskola,
kan erhålla uppskov med första tjänstgöring. Det måste
emellertid innebära stor svårighet för ifrågavarande kategorier värnpliktiga
att kunna visa sannolikheten av, att något av de i § 2 mom. 1
inskrivningsförordningen angivna kunskapsmått ernås av dem inom viss
tid, särskilt vad beträffar eleverna vid folkskoleseminarier och lantbruksinstituten
vid Ultima och Alnarp, enär den sedvanliga levnadsåldern vid

avläggande av avgångsexamen vid dessa läroanstalter är flere år högre
än inskrivningsåldern 20 år. Av denna anledning anse de sakkunniga,
att jämväl denna väg till frågans lösning måste övergivas.

Då av en del bestämmelser i gällande inskrivningsförordning (§§ 2: 2,
6: 3, 32: 2 a), 81 m. fl.) framgår, att inga andra värnpliktiga än de, som
vid inskrivningsförättningen äro hänförliga till de i värnpliktslagen § 27
mom. 1 B) och C) samt mom. 2 B) och C) och inskrivningsförordningen
§ 2 omförmälda kategorier, skola undergå den för studenter och med
dem likställda föreskrivna längre tjänstgöring, och man hittills ansett,
att de vid inskrivningen för en värnpliktig rådande förhållanden skola
vara normerande för hans utbildningstid, synes det de sakkunniga lämpligast,
att, i likhet med vad chefen för generalstaben föreslagit, tillägg
göras till inskrivningsförordningen § 81 av innehåll, dels att den, som
först efter inskrivningen, men före påbörjandet av den i § 27 värnpliktslagen
föreskrivna första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) avlagt
studentexamen eller jämlikt § 2 mom. 1 inskrivningsförordningen blivit
i värnpliktshänseende likställd med student, skall, så snart meddelande
därom kommit befälhavare för rullförings- eller sjörullföringsområde tillhanda,
överföras till klassen B, dels ock att, i ändamål att-tilldelning
av sådan värnpliktig till viss truppavdelning, tjänst eller befattning skall
ske, anmälan om överföringen, innefattande jämväl uppgilt om den överfördes
studieförhållanden, skall ofördröjligen göras till lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition, eller, om den överförde tillhör sjörullföringsområde,
till sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Härjämte
bör inskrivningsförordningen § 142, som innehåller bestämmelser
om lämnande av uppgifter rörande vissa kategorier värnpliktiga efter det
de inskrivits, erhålla ett tillägg av innebörd, att det åligger rektor för
allmänt läroverk, rektor eller föreståndare för annan i § 2 mom. 1 samma
förordning nämnd läroanstalt eller läroverksöverstyrelsen att till befälhavaren
för det rullförings- eller sjörullföringsområde,'' den värnpliktige tillhör,
ofördröjligen lämna uppgifter om av sådana värnpliktiga avlagda
examina m. m.

Men därjämte böra jämväl i värnpliktslagen intagas bestämmelser,
som angiva utbildningstiden för ifrågavarande kategori av värnpliktiga,
som omfattar såväl vapenföra som icke vapenföra. Såsom ovan anförts,
återfinnas bestämmelserna rörande utbildningstid för denna kategori av
värnpliktiga i värnpliktslagen § 27 mom. 1 B) och mom. 2 B) och C).
Dessa moment böra alltså enligt de sakkunnigas åsikt erhålla en lydelse,
som angiver, att jämväl värnpliktig, som först efter inskrivningen men
före påbörjandet av första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) avlagt

studentexamen eller blivit i värnpliktshänseende likställd med student,
skall fullgöra den för såväl vapenföra som icke vapenföra värnpliktiga
studenter och med dem liksi bilda föreskrivna längre tjänstgöring.

I detta sammanhang anse de sakkunniga sig böra framhålla ett
annat förhållande, som torde böra vinna rättelse. Värnpliktslagen § 27
mom. 1 C) lyder: »Vapenför värnpliktig, vilken vid inskrivningsförrättningen,
på sätt Konungen närmare förordnar, visar sig äga förutsättningar
för utbildning till plutonchef eller motsvarande befattning, må fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring på sätt under B) föreskrives, ändå att han icke
avlagt där omförmält kunskapsprov. Har sådan värnpliktig, enligt vad
i § 6 mom. 3 sägs, blivit inskriven redan det år, då lian fyllde aderton
eller nitton år, är han skyldig att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt
bestämmelserna under B).» 1 överensstämmelse härmed stadgas i inskriv ningsförordningen

§ 2 mom. 2 följande: »Med student likställes i värnpliktshänseende
jämväl den, som, utan att kunna hänföras till i mom. 1 avsedda
ynglingar, på egen begäran blivit jämlikt § 27 mom. 1 C) värnpliktslagen och
under villkor, som i § 28 mom. 6 denna förordning angivas, inskriven för
undergående av utbildning till plutonchef eller motsvarande befattning.»
Dessa villkor angivas i § 28 mom. 6 vara, »att han (den värnpliktige) vid
inskrivninqsför rättning en styrker, dels medelst intyg av rektor eller lärare
vid allmänt läroverk eller rektor eller föreståndare för annan i § 2 mom.
1 denna förordning nämnd läroanstalt, att han äger ett kunskapsmått,
som icke i väsentlig mån understiger fordringarna hos de i sistnämnda
§ och mom. omförmälda ynglingar, dels ock medelst intyg av gymnastikläraren
eller ledaren av militära övningar vid allmänt läroverk, teknisk
elementarskola eller folkskoleseminarium, att han besitter förutsättning
för utbildning till plutonchef eller motsvarande befattning, eller av chef
för praktiskt företag, att han har praktisk läggning samt visat god förmåga
att självständigt ordna och leda ett arbete.»

Moment 1 C) av § 27 värnpliktslagen avser således en värnpliktig,
som, ehuru han icke avlagt de i mom. 1 B) omförmälda kunskapsprov,
frivilligt vill fullgöra den för studenter och med dem likställda föreskrivna
längre tjänstgöringen. Men denna möjlighet förefinnes för en sådan värnpliktig
enligt lagtextens ordalydelse allenast, därest han framställer sådan
begäran vid inskrivningsförrättningen, d. v. s. det tillfälle då han inskrives.
Då denna rättighet emellertid ock bör tillkomma värnpliktig, som vid
inskrivningen av studieskäl erhållit uppskov med tjänstgöring och vid en
följande inskrivningsförrättning visar sig kunna uppfylla de i mom. 1 C)
angivna förutsättningar, samt det tillika kommit till de sakkunnigas
kännedom, att värnpliktig, som först efter avslutandet av inskrivnings -

förrättning förvärvat nämnda förutsättningar, framställt sådan begäran
hos Kungl. Maj:t, anse de sakkunniga lämpligt, att detta moment av
§27 värnpliktslagen erhåller sådan ändrad lydelse, att dylik begäran må
av vapenför värnpliktig kunna framställas även vid annan inskrivningsförrättning
än den, där han inskrives, samt jämväl hos befälhavaren för
det inskrivnings- eller sjörullföringsområde, den värnpliktige tillhör, vilken
myndighet i så fall gör underdånig hemställan om den värnpliktiges tilldelning
till viss truppavdelning och tjänst.

I anslutning till vad ovan anförts få de sakkunniga hemställa,

att § 27 mom. 1 B) och C) samt mom. 2 B) och C) värnpliktslagen
må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 27.

B) Vapenför värnpliktig, vilken före påbörjandet av första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd avlagt studentexamen
eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt
läroverk eller som vid annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått,
som, enligt vad Konungen förordnar, skall anses
däremot svara, så ock vapenför värnpliktig, som före påbörjandet
av nämnda tjänstgöring vid navigationsskola avlagt sjökaptens-
eller styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan
examen än maskinistexamen av tredje klass, är, sedan han
blivit inskriven, skyldig att under fredstid för sin utbildning
tjänstgöra det antal dagar, som nedan angives, nämligen:

a) vid hären i sammanlagt fyrahundraåttiofem dagar, vilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras
:

med en första tjänstgöring om minst fyrahundra dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)övning under vart och ett
av andra och tredje åren;

b) vid marinen i femhundra dagar, vilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

i annan tjänst än kustartilleritjänst i en följd med början
under första året samt

i kustartilleritjänst med en första tjänstgöring om fyrahundrafemtioåtta
dagar, som tager sin början under första året,

och med eu repetitions-(regements-)övning om fyrtiotvå dagar
under tredje året.

C) Vapenför värnpliktig, vilken vid inskrivningsförrättning
eller hos befälhavaren för det inskrivnings- eller sjörullföringsområde,
vartill den värnpliktige hör, på sätt Konungen närmare
förordnar, visar sig äga förutsättningar för utbildning
till plutonchef eller motsvarande befattning, må fullgöra sin
värnpliktstjänstgöring på sätt under B) föreskrives, ändå att
han icke avlagt där omförmält kunskapsprov. Har sådan värnpliktig,
enligt vad i § G mom. 3 sägs, blivit inskriven redan
det år, då han fyllde aderton eller nitton år, är han skyldig
att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt bestämmelserna
under B).

B) Icke vapenför värnpliktig, vilken före påbörjandet av
tjänstgöring avlagt studentexamen eller erhållit avgångsbetyg
från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid
annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt vad
Konungen förordnar, skall anses däremot svara, är, sedan han
blivit inskriven, skyldig att, på sätt Konungen närmare bestämmer,
under fredstid för sin utbildning tjänstgöra trehundrasextiofem
dagar i en följd med början under första eller andra året.

C) Icke vapenför värnpliktig, som före påbörjandet av
tjänstgöring vid navigationsskola avlagt sjökaptens- eller styrmansexamen
eller å maskinistavdelning annan examen än maskinistexamen
av tredje klass, är, sedan han blivit inskriven,
skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under fredstid
för sin utbildning tjänstgöra i trehundrasextio dagar i en
följd med början under första eller andra året.

3. Förtydligande tillägg till § 22 värnpliktslagen.

Ifrågavarande framställning gäller följande spörsmål. Äro inskrivningsrevisionens
åligganden begränsade allenast till dem, som omförmälas
i § 22 värnpliktslagen, eller har inskrivningsrevision dessutom befogenhet
och skyldighet att av eget initiativ rätta av inskrivningsnämnd
begångna fel, som komma till revisionens kännedom?

Inskrivnings förordningen § 32 mom. 5 stadgar: »Vid bestämmande
av det truppslag eller den tjänst, vapenför värnpliktig skall tilldelas,

Framställning
av
befälhavaren
för Gävleborgs
inskrivningsområde -

åligger det nämnden att efter noggrann prövning iakttaga, att en var
värnpliktig varder, så långt det bestämda antalet medgiver, tilldelad det
tmppslag eller den tjänst, varför han befinnes lämpligast.

Vid lika lämplighet bör tilldelning ske i följande ordning:

a) de, som vid läkarbesiktningen befunnits vapenföra vid det truppslag
eller i den tjänst, som är i fråga, men icke i all vapentjänst;

b) de, som själva anmält sig till sådant truppslag eller sådan tjänst;

c) de, som förut innehaft anställning vid sådant truppslag eller i
sådan tjänst;

d) andra inskrivna.»

Andamålet med denna bestämmelse torde vara att tillgodogöra sig
de endast delvis vapenföras arbetskraft vid sådana truppslag och tjänster,
där tjänstgöringen icke obetingat påkallar full vapenforbet, under det
infanteriet måste tillförsäkras uteslutande fullt vapenföra värnpliktiga.

Vid inskrivning inom Bollnäs rullföringsområde år 1916 hade omförmälda
bestämmelser icke iakttagits. Tilldelning till trängen i egentlig
trängtjänst, trängen i egentlig sjukvårdstjänst, marinen i sjötjänst, maskinavdelningen,
samt marinen i kustartilleritjänst hade därvid gjorts uteslutande
ur kategorien fullt vapenföra värnpliktiga (12 man), medan
däremot motsvarande antal endast i viss vapentjänst vapenföra icke tilldelats
något truppslag. Till omförmälda truppslag och tjänster hade
tilldelning bort äga rum i första hand bland endast i viss vapentjänst
vapenföra värnpliktiga samt därefter, i den mån erforderlig tillgång å
sådana värnpliktiga icke före funnits, bland övriga i inskrivnings förordningen
§ 32 mom. 5 omnämnda kategorier.

Detta fel upptäcktes vid förarbetena till inskrivningsrevisionen och
med anledning härav hemställde inskrivningsbefälhavaren hos revisionen,
att de 12 endast i viss vapentjänst vapenföra värnpliktiga måtte tilldelas
det truppslag eller den tjänst, vartill de vid läkarundersökningen befunnits
lämpliga, samt att lika många fullt vapenföra, som tilldelats ifrågavarande
truppslag och tjänster, i stället måtte överföras till infanteriet. Inskrivningsrevisionen
ansåg sig emellertid lagligen förhindrad att verkställa
den sålunda ifrågasatta överföringen samt beslöt, att förenämnda 12
värnpliktiga skulle såsom vapenföra tilldelas infanteriet och Hälsinge
regemente. De motiv, som inom revisionen anfördes till stöd härför,
voro, dels att § 22 värnpliktslagen, där inskrivningsrevisionens åligganden
uppräknas, icke medgåve att göra sådan ändring, som här ifrågasatts,
och dels att ändringen skulle innebära omkastning för vissa värnpliktiga
av tjänstgöringsförhållanden, om vilka de redan blivit av nämnden underrättade
och varefter de möjligen redan inrättat sig.

Häremot anförde inskrivningsbefälhavaren i huvudsak följande. Det
första motivet vore av formell art. Det vore riktigt, att det f öreliggande
fallet icke kunde inpassas uti någon av punkterna a)—e) av § 22 värnpliktslagen.
Men skulle lagstiftarens mening varit att medgiva revisionen
tillrättaläggandet av nämndernas felaktiga förfaranden endast i sådana
fall, då värnpliktig besvärade sig däröver men däremot förmena densamma
sådan rätt, då felaktigheter påvisades av någon revisionens ledamot,
komme man till absurda konsekvenser. Felaktigheter ännu större och
till sina följder ännu menligare än den här framhållna skulle av revisionen
lämnas oberörda, därest de upptäcktes inom revisionen, varemot
de skulle kunna rättas på en enskild värnpliktigs initiativ. Ej heller
kunde inskrivningsbefälhavaren tro, att vid inskrivningsrevisionsarbetet
inom landet i allmänhet revisionsmyndigheterna uppfattat gränserna för
sin verksamhet med avsikt så snävt utmätta, som kommit till synes i
detta fall. Fast mera trodde han, att en inskrivningsrevision i likhet
med varje annan reviderande myndighet handlade i överensstämmelse
med givna föreskrifters andemening, om den beivrade och rättade alla
felaktigheter begångna av inskrivningsmyndigheter uti lägre instans.
Eljest bleve ju förhållandet, att inskrivningsnämnd bleve, med undantag
för de i § 22 nämnda särskilda fallen, högsta instans, och vad nämnden
utöver de särskilda fallen beslutat stode ovägerligen fast, det månde nu
vara författningsenligt eller författningsstridigt.

Mot det andra inom revisionen framförda motivet för att lämna inskrivningsnämndens
felaktiga förfarande obeivrat anförde inskrivningsbefälhavaren,
att enligt § 22 b) värnpliktslagen revisionen hade sig ålagd
skyldighet att ändra sådana inskrivningsnämnds beslut, rörande vilka
avvikande meningar eller yrkanden vore till protokollet antecknade,
ändringar, vilka kunde orsaka väsentliga omkastningar uti de värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden. I övrigt vore numera, då värnpliktstjänstgöringen
snart sagt vid alla truppslag och tjänstegrenar toge sin
början i slutet av oktober, inga omkastningar i de inskrivnas föranstaltanden
i och för tjänstgöringens påbörjande erforderliga.

Skulle liknande erfarenheter i fråga om inskrivningsrevisioners godtagande
av nämnders författningsstridiga tillvägagåenden vara gjorda
jämväl annorstädes, syntes ett tillägg till § 22 värnpliktslagen vara av
behovet påkallat, varigenom intet rum lämnades för tvivel om revisions
befogenhet och skyldighet att rätta vad till dess kännedom bragtes
angående fel i lägre inskrivningsinstans.

Häri instämmer chefen för sjätte arméfördelningen.

Chefen för
sjätte arméfördelningen.

Chefen för
generalstaben.

sakkunniga.

Gällande

bestämmelser.

Chefen för generalstaben anser däremot, att ingen annan åtgärd borde
vidtagas i ärendet, än att vederbörande inskrivningsnämnd förständigades
att förfara enligt gällande bestämmelser.

Ehuru, enligt vad de sakkunniga inhämtat, några liknande erfarenheter
i förevarande hänseende icke försports från andra inskrivningsområden
inom riket, samt den åsikten icke torde kunna anses vara
oberättigad, att en reviderande myndighet, såsom den ifrågavarande,
oavsett ordalydelsen av § 22 värnpliktslagen är oförhindrad att rätta ett
av lägre inskrivningsinstans begånget misstag, synes likvisst inskrivningsrevisionen
böra uttryckligen tillerkännas befogenhet i förevarande avseende,
varför de sakkunniga hemställa,

att § 22 värnpliktslagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Inskrivningsrevisionen sammanträder på kallelse av ordföranden.
Revisionen åligger

a) att pröva — — — — —--- — — — — beslut;

b) att granska och, där så skäligt finnes, ändra sådana
inskrivningsnämnds beslut, rörande vilka avvikande meningar
eller yrkanden äro till protokollet antecknade eller rörande vilka
eljest anledning till revisionens åtgärd föreligger, ävensom
varje beslut rörande ärende, som omförmäles i § 19 mom. 1 c;

c) att granska — — — — — —--— underställt;

d) att, på förslag — — — — — ——---olägen heter;

samt

e) att, utöver — — — — — — — — — anmält sig.

Inskrivningsrevisionens — — — —---bestämmer.

4. Bestämmelser i syfte att lnndstormsman, som vistas utom eget landstormsområde,
må kunna fullgöra övning med landstorm från annat
inskrivningsområde, än det han tillhör.

§ 94 i gällande inskrivnings förordning har följande lydelse:

»1. För beväringen tillhörande värnpliktig, som önskar fullgöra
tjänstgöring vid annan truppavdelning av behörigt truppslag eller vid
annan station än den, han tillhör, må efter skriftligen gjord ansökan
tillstånd därtill av befälhavaren för det inskrivnings- eller sjömil föringsområde,
vartill den värnpliktige hör, undantagsvis och, därest giltigt skäl
för sådant medgivande företes, kunna beviljas.

2. Ansökan, varom nu är sagt, skall av värnpliktig, som tillhör
rallföringsområde, senast två veckor före tjänstgöringens början avlämnas
eller insändas till befälhavaren för rullföringsområdet, vilken till inskrivningsbefälhavaren
översänder densamma jämte eget utlåtande ävensom
uppgift, huruvida den värnpliktige är inskriven till vapentjänst eller viss
särskild befattning. Därest inskrivningsbefälhavaren hnner ansökan befogad,
inhämtar han yttrande från befälhavaren för den truppavdelning
eller station, vid vilken den värnpliktige anhållit få tjänstgöra, med tillkännagivande
att han, om denne icke har något att erinra mot bifall till
ansökan, kommer att bifalla densamma. Tillhör den värnpliktige klassen B,
skall yttrande inhämtas jämväl från befälhavaren för den truppavdelning
eller station, vilken den värnpliktige är tilldelad.

Ansökan med därå tecknat beslut samt, om ansökan bifallits, tillståndsbevis
(formulär n:r 19) översändas av inskrivningsbefälhavaren till
rullföringsbefälhavaren, vilken tillställer den värnpliktige beslutet ävensom
tillståndsbeviset, om sådant utfärdats.

3. Av värnpliktig, som tillhör sjörullföringsområde, ingives ansökan
inom i mom. 2 sagd tid till sjörullföringsbefälhavaren, som efter hörande
av i samma mom. omförmäld befälhavare underrättar den värnpliktige
om beslutet. Om ansökningen bifallits, erhåller den värnpliktige tillståndsbevis
enligt formulär n:r 19.

4. Landstormsman, som jämlikt § 96 erhåller uppskov med landstormsövning,
kan förständigas att deltaga i sådan övning med landstormsmän,
tillhörande annat landstormsområde inom inskrivningsområdet.»

I gällande landstormsförordning stadgas under § 11 mom. 1 och
§ 13 mom. 1—3, bland annat, följande:

§ 11.

»1. ''Tjänstgöringsort för landstormen utses enligt arméfördelningschefens
bestämmande:

antingen i närheten av vederbörligt landstormsförråd eller

vid militärt etablissemang eller

vid annan lämplig plats, om möjligt inom vederbörligt inskrivningsområde.
»

§ 13.

»1. Då landstormsövning skall anordnas, utfärdas av landstormsområdesbefälhavaren
kungörelse om vapenföra och icke vapenföra landstormsmäns
tjänstgöring, innehållande:

Framställningar
av chefen
för fjärde
arméfördelningen.

a) uppgift å vilka klasser, som skola deltaga i sådan övning ävensom,
därest ej inskrivningsbefälhavaren meddelar annan föreskrift, förständigande
för landstormsmän, vilka ej fullgjort dem åliggande landstormsövning,
att inställa sig för fullgörande av densamma.

2. För landstormsområde, för vilket landstormsövning ej anordnas,
utfärdas årligen från och med år 1921 av landstormsområdesbefälhavaren
kungörelse, vilken enligt av inskrivningsbefälhavaren lämnade föreskrifter
skall innehålla,

dels bestämmelse att en var landstormsman, som under året fyller
fyrtiotvå år och som ej fullgjort honom åliggande landstormsövning, skall
inställa sig till tjänstgöring,

dels ytterligare bestämmelser och erinringar i enlighet med vad i
mom. 1 är sagt.

3. Kungörelse översändes — förutom till vederbörande rullföringsbefälhavare
— till Kungl. Maj:ts befallningshavande för att genom dess
försorg dels införas i länskungörelserna så tidigt, att densamma kan i
kyrkorna inom landstormsområdet uppläsas minst två söndagar före den
samlingsdag, som för området tillhörande landstormsmän först infäller,
dels ock offentligen anslås inom varje till landstormsområdet hörande
kommun. Landstormsområdesbefälhavaren låter ock införa kungörelsen
i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.»

Landstormsförordningen § 18 mom. 3 och 4 har följande lydelse:

»3. Endast den, som fullgjort landstormsövning om fem dagar i
en och samma övningsomgång, äger tillgodoräkna sig tjänstgöringen
såsom fullgjord. Den, som endast fullgjort del av landstormsövning, må
ej tillgodoräkna sig sålunda tillgjord del av tjänstgöringen.

4. Den, som under året varit inkallad till landstormsövning men
ej inställt sig eller eljest jämlikt mom. 3 ej äger att tillgodoräkna sig
tjänstgöringen såsom fullgjord, skall samma år, enligt arméfördelningschefs
närmare bestämmande, inkallas antingen till senare anordnad övningsomgång
inom landstormsmannens eget eller närmast tillgränsande
inskrivningsområde, eller ock till särskilt anordnad övning.»

Uti underdånig skrivelse den 22 december 1916 har dåvarande chefen
för fjärde arméfördelningen meddelat, att han med stöd av bestämmelserna
i § 18 mom. 4 landstormsförordningen i nämnda månad anordnat
en ny övningsomgång inom Stockholms och Örebro inskrivningsområden.
Emellertid hade befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde,
efter det att den nya övningsomgången ägt rum, anmält, att fortfarande

omkring 200 landstormsmän icke inställt sig till genomgående av landstormsövning.
Polisens efterforskningar försvårades och fördröjdes dessutom
genom saknaden av kontroll över landstormsmännen. Så kade inträffat,
att efter den sista övningen flera landstormsmän genom polisens
försorg blivit inställda men av brist på föreskrifter måst släppas. På
grund härav hemställde arméfördelningschefen, att Kungl. Magt täcktes
dels föreslå riksdagen sådan ändring av § 32 värnpliktslagen, att även
landstormsmännen bleve underkastade mönstringsskyldighet, dels även
vidtaga den ändring i § 18 landstormsförordningen, att landstormsmän,
som utebleve även från särskilt anordnad senare tjänstgöriugsomgång
eller övning, måtte kunna inkallas till motsvarande övning under året
därpå, även om hans årsklass eller det landstormsområde han tillhörde
då icke inkallades.

Vidare har nuvarande chefen för nämnda arméfördelning uti underdånig
skrivelse den 26 februari 1917 i ärendet anfört, att det kommit
till hans kännedom, att orsakerna till det talrika uteblivandet även vore
att söka däri, att eu stor del landstormsmän vid tiden för övningsomgångarna
vistades utanför eget inskrivningsområde. Genom dels obekantskap
om anordnandet av ifrågavarande övningar, dels ohåga att fölen
så kort övning underkasta sig de med inställelse å den kanske långt
avlägsna tjänstgöringsorten (samlingsplatsen) förenade kostnaderna, komme
denna kategori landstormsmän i kanske icke ringa utsträckning att
ej inställas till övning förrän under 42 levnadsåret.

Åven om genom stadgande av mönstringsskyldighet för landstormsmännen
det förstnämnda skälet till uteblivande skulle bortfalla, därigenom
att utanför landstormsområdet vistande landstormsmän kunde erhålla
inställelseorder, kvarstode dock kostnadsfrågan som det svåraste hindret
för inställelse. Det syntes därför vara önskvärt, att landstormsmän gåves
tillfälle att, i enlighet med vad i inskrivningsförordningen § 94 stadgades
rörande beväringen tillhörande värnpliktig, få fullgöra honom åliggande
tjänstgöring inom annat än eget inskrivningsområde. Med stöd
av det sålunda anförda hemställde arméfördelningschefen om vidtagande
av vissa för undanröjande av berörda missförhållande erforderliga ändringar
dels i § 94 inskrivningsförordningen och dels i §§ 13 —15 landstormsförordningen.

Chefen för generalstaben har över ifrågavarande framställningar av- chefen för
givit särskilda utlåtanden den 23 januari och den 18 april 1917 och ueHeralstabendärvid
anfört, bland annat, följande. Huruvida allenast införande av
mönstringsskyldighet motsvarande den nu för beväringen gällande skulle

hava avsedd verkan, kunde betvivlas. Om så vore fallet, borde nämligen
redovisningen av landstormens yngsta årsklass visat sig vara tillfredsställande.
Han ansåge därför erforderligt, att landstorm smännen
ålades mönstringsskyldighet med personlig inställelse samt sådan anmälningsskyldighet
beträffande vistelseort och flyttning, som enligt värnpliktslagen
§ 33: 2 ålåge beväringen.

Då enligt nuvarande bestämmelser de, som sålunda underläte att
inställa sig till övning, i regeln icke ånyo inkallades förrän efter tre år,
skulle, då landstormsmän i så stor utsträckning, som visat sig vara fallet,
utebleve från övning, ett alltför stort antal sådana komma att fullgöra
övningen relativt sent. Det syntes därför vara lämpligt att vidtaga
sådan ändring i landstormsförordningen, att landstormsman, som icke
fullgjort tjänstgöring det år, han därtill inkallats, skulle ända tills övningen
blivit fullgjord ånyo inkallas redan under påföljande år, oberoende
av om övning då ägde rum inom vederbörligt landstormsområde
eller ej. I överensstämmelse härmed föreslog chefen för generalstaben
vissa ändringar i §§ 13 och 18 landstormsförordningen.

Med anledning av arméfördelningschefens senare framställning yttrade
chefen för generalstaben följande. Det kunde ifrågasättas, huruvida
landstormsman kunde med hänsyn till bestämmelsen i värnpliktslagen
§ 37 inkallas till landstormsövning utom eget och angränsande
inskrivningsområden. Betydelsen av att tvivel i denna fråga icke förefunnes
framträdde särskilt i det fall, att landstormsman, efter att på
egen begäran hava inkallats till fullgörande av landstormsövning inom
sådant område, sedan underläte att inställa sig.

I övrigt hade chefen för generalstaben mot chefens för fjärde arméfördelningen
förslag, att landstormsman måtte kunna, då skäl därtill
förelåge, få fullgöra landstormsövning utom eget inskrivningsområde, i
huvudsak intet att erinra. Det borde emellertid vara av särskild betydelse,
att landstormsman, som erhållit förordnande eller utsetts till befäl
(o. s. v.) av officers tjänstegrad (tjänsteklass), tjänstgjorde inom det landstormsområde,
där tjänstgöring vid mobilisering vore avsedd att äga
rum. På grund därav borde sådan landstormsman endast i trängande
fall erhålla medgivande att fullgöra landstormsövning inom annat än det
område, inom vilket han eljest skulle hava tjänstgjort. För ett slutgiltigt
ordnande av frågan kunde emellertid, såsom ovan framhållits, värnpliktslagen
§ 37 anses stå hindrande. Då denna paragraf även ur andra
synpunkter måste betecknas såsom föråldrad, syntes densamma böra upphävas.

Därest Kiuigl. Maj:t skulle finna, att en inkallelse av enskild landstormsman
efter eget medgivande till tjänstgöring utom eget och tillgränsande
inskrivningsområden icke stode i strid med bestämmelsen i
värnpliktslagen § 37, vore — vid reglerande av frågan angående medgivande
av tillstånd för landstormsman att fullgöra landstormsövning
utom eget inskrivningsområde — åtgärder erforderliga utöver vad som
chefen för fjärde arméfördelningen föreslagit.

Enligt nuvarande bestämmelser ägde landstormsman icke full klarhet
angående sina tjänstgöringsskyldigheter under året, förrän kungörelse
utfärdats inom hans eget iandstormsområde. Då detta enligt laudstormsförordningen
§ 13: 3 icke behövde ske tidigare, än att kungörelsen
hunne uppläsas i kyrkorna två söndagar före samlingen till tjänstgöring,
och då vidare landstorm sövningarna ägde rum å olika tider inom olika
områden, syntes reglerande bestämmelser erforderliga, för att landstormsman
så tidigt skulle erhålla kännedom om tidpunkt o. s. v. för landstorm^
vningarna, att framställning om tjänstgöring inom annat inskrivningsområde
o. s. v. skulle kunna i tid göras och behandlas.

Härvid syntes lämpligt att, i likhet med vad som jämlikt inskrivningsförordningen
§ 97: 2 ägde rum beträffande å sjömanshus inskrivna
värnpliktiga tillhörande marinen, två kungörelser utfärdades. För att
landstormsman skulle i tid få kännedom om på eventuell framställninginverkande
förhållanden erfordrades, att den första kungörelsen utfärdades
minst en månad före landstormsövningarnas början inom riket i dess
helhet. Då några landstormsövningar i regeln icke ägde rum före den
1 maj, behövde alltså kungörelse i allmänhet ej utfärdas tidigare än den
1 april. Detta datum syntes därför böra kunna fastslås såsom den dag,
då första kungörelsen skulle vara utfärdad, varvid dock måste bestämmas,
att, därest landstormsövning skulle anordnas tidigare än den 1 maj,
kungörelsen skulle utfärdas senast en månad före sådan landstormsövnings
början. Den första kungörelsen kunde inskränkas att i huvudsak
innehålla endast meddelande om vilka årsklasser, som skulle tjänstgöra,
samt tid och ort för tjänstgöring, under det att i övrigt hänvisades till
senare utfärdad kungörelse. Denna senare kungörelse kunde i allo överensstämma
med nuvarande kungörelse såväl i fråga om innehåll, tid för
offentliggörande o. s. v.

För att frågor rörande landstormsmans tjänstgöring inom annat inskrivningsområde
skulle kunna av vederbörliga befälhavare behandlas och
avgöras fordrades, att dessa hade kännedom om, när tjänstgöring ägde
rum inom vederbörligt Iandstormsområde. Detta skulle kunna ernås t.
ex. genom att arméfördelningscheferna ålades att årligen före bestämd

dag, t. ex. den 15 mars, till Konungen ingiva underdånig anmälan beträffande
omfattning, tider och orter för årets landstormsövningar inom
arméfördelningsområdena. Tablå för hela riket kunde därefter uppgöras
och från kommandoexpeditionen översändas, så att sådan tablå funnes
tillgänglig inom varje inskrivningsexpedition.

1 fråga om insändande av ansökan om tjänstgöring utom eget inskrivningsområde
syntes motsvarande bestämmelser böra gälla, som nu
gällde i fråga om beväringen (inskrivningsförordningen § 94), dock att
framställningen borde insändas senast tre veckor före tjänstgöringens
början inom det landstormsområde, där tjänstgöringen skulle äga rum,
eller, därest tjänstgöringen började tidigare inom eget landstormsområde,
före tjänstgöringens början inom detta.

På grund av vad chefen för generalstaben sålunda anfört, framhöll
han lämpligheten av, att åtgärder vidtoges för upphävande av värnpliktslagen
§ 37. För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna, att inkallelse
kunde, utan hinder av ifrågavarande paragraf, efter av landstormsman
därom gjord ansökan äga rum till landstormsövning utom eget och tillgränsande
inskrivningsområdeu, överlämnade han tillika förslag till reglerande
bestämmelser i fråga om medgivande för landstormsman att fullgöra
landstormsövning med landstorm, tillhörande annat inskrivningsområde,
än det han tillhörde. Enligt dessa bestämmelser skulle med ansökan
och utfärdat tillståndsbevis, utöver vad här ovan angivits, förfaras
efter samma grunder, som vore föreskrivna i fråga om av beväringsman
gjord ansökan, under iakttagande dels att inskrivningsbefalhavare,
därest han funne ansökan befogad, inhämtade yttrande från befälhavaren
för det inskrivningsområde, inom vilket den värnpliktige anhållit
få tjänstgöra, dels att rullföringsbefälhavaren skulle lämna meddelande
till landstormsområdesbefälhavaren inom det landstormsområde,
landstormsman tillhörde, rörande landstormsman beviljad ansöhan.

De saktom- Vad till en början vidkommer chefens för fjärde arméfördelningen

framställning om införande av mönstringsskyldighet för landstormsmän
samt chefens för generalstaben förslag om åläggande för landstormsmän
att göra sådan anmälan beträffande vistelseort och flyttning, som i § 33
värnpliktslagen stadgas för beväringsmän, hava de sakkunniga i annat
sammanhang i detta betänkande uttalat sig för nödvändigheten att införa
nämnda skyldigheter för landstormsmän.

Beträffande det av chefen för fjärde arméfördelningen anmärkta talrikt
förekommande uteblivandet av landstormsmän från lagstadgad landstormsövning
inom Stockholms inskrivningsområde år 1916, så har, efter vad de

sakkunniga inhämtat, liknande missförhållanden framträtt även inom andra
inskrivningsområden och jämväl vid de under år 1917 anordnade landstormsövningarna.
Åtgärder häremot torde därför vara av behovet påkallade.

Häri kan näppeligen heller ligga något överraskande, så länge landstormen
icke har enahanda mönstrings- och anmälningsplikt som beväringen
tillhörande värnpliktiga. Under de nu rådande förhållandena
känna nämligen rullförings- och landstormsmyndigheterna varken, vilka
landstormsmän, som vistas utom rullförings- respektive landstormsområdet,
eller deras adresser. Utfärdade inkallelseorder — vilka endast kungöras
inom landstormsområdet — nå därför icke med säkerhet utom
landstormsområdet vistande landstormsmän.

Sådan landstormsmän, vilken ej själv sörjer för, att han får kännedom
om utfärdad order om landstormsövning, riskerar därför, så länge
ej mönstrings- och anmälningsskyldighet för landstormsmän finnes, att
utebliva från anbefalld landstormsövning samt att på den grund bliva efterspanad
och hämtad till tjänstgöringen och utsatt för de olägenheter
detta medför.

Den osäkerhet uti rullföring och redovisning av landstormen, som
har sin grund i frånvaron av mönstrings- och anmälningsskyldighet,
torde vara förnämsta anledningen till det stora antalet uteblivna från
landstormsövningarna. Jämväl ur denna synpunkt är därför mönstringsoch
anmälningsskyldighet för landstormen behövlig och med dess införande
kan uteblivandet från landstormsövningar väntas upphöra i avsevärd
grad.

Därnäst torde nog anledning till uteblivande från landstormsövning,
i överensstämmelse med vad chefen för fjärde arméfördelningen påvisat,
vara att söka däri, att landstormsmän, som vistas utom sitt område, icke
kunna eller vilja för fullgörande av fem dagars tjänstgöring företaga en
måhända både kostsam och tidsödande resa hem till eget landstormsområde,
varemot de säkerligen skulle fullgöra sin skyldighet, därest det
kunde ske på närmare håll till vistelseorten. Att medgiva landstormsman
fri resa från den ort, där han vistas, till inställelseorten skulle lätt
kunna leda till missbruk.

För att i nu berörda avseende undanröja det anmärkta missförhållandet
bör därför åt landstormsmän beredas tillfälle att, på ansökan,
fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet inom det inskrivningsområde, där
han vistas. För detta ändamål böra inskrivningsförordningen och landstormsförordningen
ändras i enlighet med chefens för fjärde arméfördel ll -

ningen senare framställning med vissa av chefen för generalstaben däri
gjorda tillägg och ändringar.

Flertalet anledningar till uteblivande från landstormsövning torde
genom här ifrågasatta åtgärder bliva undanröjda. Det finnes dock en
grupp av uteblivande landstormsmän, vilken icke beröres härav, nämligen
de, som utebliva med avsikt att undandraga sig tjänstgöringen.
Enligt bestämmelserna i landstormsförordningen §§ 9 och 18 kommer
landstormsman, vilken uteblivit från såväl landstormsövning som samma
år anordnad »efterövning», icke att ånyo inkallas förrän till nästa övning
inom samma område, fjärde året därefter, därest han icke dessförinnan
uppnår 42 års ålder och på den grund blir inkallad jämlikt § 13 i
nämnda förordning.

Emellertid torde det ligga ej mindre i den militära ordningens än
även i flertalet landstormsmäns intresse, att den, som på grund av uteblivande
icke fullgjort landstormsövning under vederbörligt år, i stället
ånyo inkallas påföljande år och icke, såsom nu är föreskrivet, i allmänhet
först efter fyra år. Genom att den, som uteblivit, inkallas år efter
år, intill dess tjänstgöringen fullgjorts, undanröjes den av chefen för
generalstaben påpekade olägenheten av, att sådana landstormsmän relativt
sent fullgöra sin övning, varjämte möjligheten att genom uteblivande
undandraga sig övningen minskas, ifall försummad övning år efter
år utkräves.

På grund härav anse de sakkunniga, att landstormsförordningen bör
ändras i enlighet med vad chefen för generalstaben föreslagit i sitt utlåtande
över den förra av chefens för fjärde arméfördelningen ifrågavarande
framställningar.

I likhet med chefen för generalstaben anse de sakkunniga det vidare
erforderligt, att frågan, huruvida § 37 värnpliktslagen, enligt vilken
landstormen icke må föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden,
står hindrande i vägen för vidtagande av berörda ändringar
i nämnda förordningar, blir fullgiltigt löst. Då tvivel i sådant hänseende
kan tänkas uppkomma, därest någon ändring av ifrågavarande
paragraf i värnpliktslagen samtidigt icke vidtages, samt de sakkunniga
(under namn av landstormskommittén) enligt ett förut den 14 december
1916 avgivet betänkande i fråga om landstormens användning och utbildning
av landstormsbefäl m. m. uti ett därstädes framlagt förslag till lag
om landstormsprövning under vissa år samt utbildning av officerare,
underbefäl och fackmän vid landstormen, vilket förslag av Kungl. Maj:t
förelagts 1917 års riksdag, under § 7 upptagit en bestämmelse av innehåll,
att vad i § 37 värnpliktslagen vore stadgat icke skulle gälla be -

träffande tjänstgöring enligt förstnämnda lag, synes det vara lämpligt,
att, för genomförandet av de ntav de sakkunniga förordade ändringarna
i inskrivningsförordningen och landstormsförordningen, § 37 värnpliktslagen
erhåller ett tillägg, utvisande att däri meddelad bestämmelse angående
landstormens tjänstgöringsområde icke lägger hinder i vägen för
att landstormsman, som önskar fullgöra landstormsövning inom annat
inskrivningsområde, än det han tillhör, må efter ansökan erhålla
tillstånd därtill. Landstormsman, som erhållit förordnande eller utsetts
till befäl av officers tjänstegrad (tjänsteklass), borde, såsom chefen för
generalstaben framhållit, dock endast i trängande fall erhålla dylikt
tillstånd.

Däremot anse de sakkunniga chefens för generalstaben yrkande, att
§ 37 värnpliktslagen måtte upphävas, icke i detta sammanhang böra
upptagas till prövning.

De sakkunniga få alltså föreslå,

•

dels att § 37 värnpliktslagen måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande
inskrivningsområden, dock att till landstormen hörande
värnpliktig, som erhållit sin utbildning vid marinen,
må, även utom sagda inskrivningsområden, användas för det
lokala kustförsvaret samt att till landstormen hörande värnpliktig
må, på ansökan, i den omfattning och i enlighet med de
närmare föreskrifter, Konungen meddelar, fullgöra honom åliggande
landstormsövning tillsammans med landstorm från annat
inskrivningsområde, än det han tillhör,

dels ock att inskrivningsförordningen och landstormsförordningen
måtte ändras i enlighet med de förslag, chefen för
generalstaben uti sina båda utlåtanden i frågan avgivit.

5. TJtsträckt giltighetstid för ett av sjörullföringsbefälhavare jämlikt § 19
mom. 3 värnpliktslagen meddelat beslut rörande inskrivning av värnpliktig,
som med laga förfall varit frånvarande från inskrivnings förrättning.

Värnpliktslagen § 19 mom. 3 och 4 har följande lydelse:

»3. Under den del av året, som infaller emellan inskrivningsnämndens
och inskrivningsrevisionens sammanträden, må för inskrivning av
värnpliktiga, som uteblivit från den i § 13 omförmälda inskrivnings -

Gällande be
stämmelser.

förrättning, de åligganden och befogenheter, som enligt mom. 1 tillhöra
inskrivningsnämnd, i den omfattning och i enlighet med de närmare
föreskrifter, Konungen meddelar, utövas av inskrivningsbefälhavaren eller,
beträffande å sjömanshus inskrivna värnpliktiga, av sjörullföringsbefälhavaren.

Beslut, som av områdesbefälhavaren i sådant ärende meddelas, skall
underställas inskrivningsrevisionen och må ej gälla, förrän detsamma
blivit av revisionen prövat.

4. Sjörullföringsbefälhavare må, även under den del av året, som
infaller emellan inskrivningsrevisions sammanträde och näst infallande
inskrivningsförrättning, utöva i mom. 3 omförmälda åligganden och befogenheter
beträffande å sjömanshus inskriven värnpliktig, vilken med
laga förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning för sjömanshus
eller som haft fast anställning såsom sjökadett eller kustartillerikadett.

Under nu nämnd tid må jämväl inskrivningsbefälhavare beträffande
å sjömanshus icke inskriven värnpliktig, som haft fast anställning såsom
sjökadett eller kustartillerikadett, utöva i mom. 3 omförmälda åligganden
och befogenheter.

Beslut, som av sjörullföringsbefälhavare eller inskrivningsbefälhavare
i sådant fall meddelas, skall gälla, till dess detsamma blivit av inskrivningsnämnden
prövat.»

Enligt 1885 års värnpliktslag kunde värnpliktig, som med eller utan
laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättning, icke bliva inskriven
förr än vid följande års inskrivningsförrättning.

För att möjliggöra inskrivning av sådan värnpliktig under den del
av året, som infaller emellan inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens
sammanträden upptogs moment 3 av förevarande paragraf i 1901
års värnpliktslag. År 1911 tillkom moment 4, innefattande däri angiven
utvidgning av den enligt moment 3 vederbörande sjörullföringsbefälhavare
lämnade rättighet att provisoriskt verkställa inskrivning av vissa
värnpliktiga. Denna bestämmelse, som endast avsåg värnpliktiga, som
inskrivits å sjömanshus, åsyftade, enligt vad som framgår av lagutskottets
vid 1911 års riksdag utlåtande (n:r 39), att underlätta de svårigheter,
som möta särskilt för sjömännen att inställa sig vid de vanliga
inskrivningsförrättningarna och att förebygga de allvarsamma olägenheter,
som kunde uppstå för dem genom uteblivande därifrån. Lydelsen
av ifrågavarande båda moment i § 19 värnpliktslagen blev oförändrad
i 1914 års värnpliktslag, till dess år 1917 gjordes en utvidgning av
moment 4, innebärande dels enahanda bemyndigande för sjörullföringsbefälhavare
att under i momentet nämnd tid verkställa inskrivning järn -

väl av å sjömanshus inskriven värnpliktig, som käft fast anställning
såsom sjökadett eller kustartillerikadett, dels ock bemyndigande
för inskrivningsbefälhavare att under samma tid utöva de i moment
3 omförmälda åligganden och befogenheter beträffande å sjömanshus
icke inskriven värnpliktig, som haft fast anställning såsom sjökadett
eller kustartillerikadett.

Inskrivningsrevisionens ordinarie sammanträde skulle enligt 1901
års inskrivningsförordning äga rum så snart lämpligen ske kunde, sedan
tiden för anförande av besvär över årets sista inskrivningsförrättning
inom inskrivningsområdet jämte inom detsamma belägna sjömanshus
gått tillända. Men därjämte skulle inskrivningsrevision, därest Kungl.

Maj:t funne gott så förordna, för prövning av beslut, som jämlikt § 19
mom. 3 värnpliktslagen meddelats av inskrivningsbefälhavare, ånyo sammanträda
vid tiden för början av första tjänstgöringen vid infanteriet
samt för prövning av beslut, som i sådant ärende meddelats av sjörullföringsbefälhavare,
å fjortonde dagen efter den dag, å vilken till allmän
tjänst i flottan inskrivna beväringsmän inryckt till tjänstgöring. Enligt
bestämmelserna i nu gällande inskrivningsförordning (§ 57j skall inskrivningsrevision
däremot hava tre sammanträden om året. Först sammanträder
revisionen, sedan tiden för anförande av besvär över årets
sista inskrivningsförrättning inom inskrivningsområdet gått till ända,
dock icke tidigare än den 8 april. Sedermera skall revisionen efter av
vederbörande inskrivningsbefälhavare gjord framställning sammanträda
under oktober månad för att pröva beslut i ärende, som omförmäles i
§ 19 mom. 3 värnpliktslagen. Slutligen skall revisionen på förslag av
regements- eller kårchef vid infanteriet eller trängen eller chef för intendenturtrupp
dessutom sammanträda för att verkställa den i § 22 d)
värnpliktslagen omförmälda uttagning av värnpliktiga för utbildning till
underbefäl och fackmän. Sådant sammanträde skall hållas senast under
sjunde veckan efter första tjänstgöringens början vid vederbörlig truppavdelning.

Uti skrivelse den 7 mars 1917 har chefen för marinstaben anfört Framstaiiföljande.
Till följd av bestämmelserna i inskrivningsförordningen § 57
mom. 3 angående inskrivningsrevisions sammanträde senast under sjunde staben.
veckan efter första tjänstgöringens början vid vederbörlig truppavdelning
-— vilket sammanträde för närvarande i allmänhet ägde rum i mitten av
december månad — hade den tidrymd, under vilken bestämmelsen i
värnpliktslagen § 19 mom. 4 ägde tillämpning, blivit i avsevärd grad
förminskad. Detta hade haft till följd, att de värnpliktiga, vilka med

Chefen för generalstaben.

De sakkunniga.

laga förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning vid sjömanshus
och som jämlikt § 19 mom. 3 i värnpliktslagen inskreves under
höstmånaderna, numera ej kunde få inrycka, förrän ovannämnda revision
prövat sjörullföringsbefälhavarens beslut. Denna betydligt försenade
inryckning för en del värnpliktiga vore uppenbarligen till olägenhet såväl
för tjänsten som för den enskilde individen.

På den grund hemställde chefen för marinstaben om vidtagande
av sådan ändring i värnpliktslagen § 19, att sjörullföringsbefälhavares
beslut rörande värnpliktig, som, efter att med laga förfall varit frånvarande
från inskrivningsförrättning, inskreves enligt bestämmelserna i
värnpliktslagen § 19 mom. 3, måtte gälla, till dess detsamma blivit av
revisionen prövat.

Chefen för generalstaben har uti infordrat utlåtande förklarat sig
icke hava något att erinra mot föreliggande framställning, avseende marinens
värnpliktiga.

Chefen för marinstaben bar uti sin framställning utgåct från den
tolkning av förevarande lagrum, att det områdesbefälbavarna i mom.
3 lämnade bemyndigande numera, sedan inskrivningsrevisionen har tre
sammanträden om året, gäller under den del av året, som infaller emellan
inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens sista sammanträde för
året, och att det sjörullföringsbefälhavare jämlikt mom. 4 lämnade bemyndigande
numera av samma anledning har giltighet endast under den
del av året, som infaller emellan inskrivningsrevisionens sista sammanträde
för året och näst infallande inskrivningsförrättning. Denna tolkning
får ock anses vara riktig med hänsyn till, att motsvarande bestämmelser
i inskrivningsförordningen (§§ 42 och 55) redan givits en sådan
avfattning.

Behövligheten av den i förenämnda framställning begärda lagändring
kan visserligen ifrågasättas, då den numera under oktober månad sammanträdande
inskrivningsrevisionen prövar beslut, som av områdesbefälhavare
i hithörande ärenden meddelats. Men med fästat avseende vid
att sjöfarten i allmänhet upphör först vid en senare tidpunkt på året
och att inryckning till tjänstgöring vid flottan i allmän tjänst äger rum
omkring den 1 november, torde för största delen av ifrågavarande kategori
värnpliktiga någon inryckning till tjänstgöring icke kunna äga
rum, förrän den under december sammanträdande inskrivningsrevisionen
prövat sjörullföringsbefälhavarens beslut. I detta hänseende har således,
såsom chefen för marinstaben framhåller, det sjörullföringsbefälhavaren i
§ 19 mom. 4 lämnade bemyndigandet till nackdel för de värnpliktiga

väsentligen inskränkts, sedan revisionens sammanträden blivit flere under
året. Att detta förhållande icke medför samma olägenhet för värnpliktig,
tillhörande lantrullföringsområde, vilken med laga förfall varit frånvarande
från inskrivningsförrättning, torde, förutom i den omständigheten
att sådan värnpliktig icke befinner sig i sjöfart och därför icke
har någon svårighet att inställa sig vid ordinarie inskrivningsförrättning,
böra sökas jämväl däri, att enligt stadgande i § 113 inskrivningsförordningen
värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och tilldelats flottan
i allmän tjänst, får inställa sig till första tjänstgöring ända till och med
120:de dagen efter inryckningen utan att bliva hemförlovad, under det
att annan värnpliktig, som inställer sig till nämnda tjänstgöring senare
än å 30:de dagen, skall hemsändas för att i behörig tid ånyo inkallas till
tjänstgöringens fullgörande. De sakkunniga få därför ansluta sig till
chefens för marinstaben förevarande ändringsförslag.

I sammanhang härmed torde i anslutning till vad ovan anförts en
redaktionell ändring böra vidtagas i fråga om momenten 3 och 4 av förevarande
paragraf, avseende ett utbyte av uttrycken »inskrivningsrevisionens
sammanträde)) mot »inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året»
samt »underställas inskrivningsrevisionen» mot »underställas näst därefter
sammanträdande inskrivningsrevision».

1 överensstämmelse härmed få de sakkunniga hemställa,

att § 19 mom. 3 och 4 värnpliktslagen må erhålla följande
ändrade lydelse:

3. Under den del av året, som infaller emellan inskrivningsnämndens
sammanträde och inskrivningsrevisionens sista
sammanträde för året, må för inskrivning av värnpliktiga, som
uteblivit från den i § 13 omförmälda inskrivningsförrättning,
de åligganden och befogenheter, som enligt mom. 1 tillhöra
inskrivningsnämnd, i den omfattning och i enlighet med de
närmare föreskrifter, Konungen meddelar, utövas av inskrivningsbefälhavaren
eller, beträffande å sjömanshus inskrivna
värnpliktiga, av sjörullföringsbefälhavaren.

Beslut, som av områdesbefälhavaren i sådant ärende meddelas,
skall underställas näst därefter sammanträdande inskrivningsrevision
och må ej gälla, förrän detsamma blivit av revisionen
prövat, dock att sjörullföringsbefälhavares beslut beträffande
värnpliktig, som med laga förfall varit frånvarande från
inskrivningsförrättning, skall gälla, till dess detsamma blivit av
revisionen prövat.

1901 års
riksdag.

4. Sjörullföringsbefälhavare må, även under den del av
året, som infaller emellan inskrivningsrevisionens sista sammanträde
för året och näst infallande inskrivningsförrättning, utöva
i mom. 3 omförmälda åligganden och befogenheter beträffande
å sjömanshus inskriven värnpliktig, vilken med laga förfall
varit frånvarande från inskrivningsförrättning för sjömanshus
eller som haft fast anställning såsom sjökadett eller kustartillerikadett.

Under nu nämnd tid må jämväl inskrivningsbefälhavare
beträffande å sjömanshus icke inskriven värnpliktig, som haft
fast anställning såsom sjökadett eller kustartillerikadett, utöva i
mom. 3 omförmälda åligganden och befogenheter.

Beslut, som av sjörullföringsbefälhavare eller inskrivningsbefälhavare
i sådant fall meddelas, skall gälla, till dess detsamma
blivit av inskrivningsnämnden prövat.

6. Bestämmelser rörande verkställighet av värnpliktig ådömt förvandlings straff

för böter.

I proposition n:r 3 till 1901 års riksdag föreslog Kungl. Magt, med
ledning av ett utav den år 1898 tillsatta kommittén för verkställande av
utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpliktslagstiftningen avgivet
betänkande, riksdagen att antaga ett nytt moment 3 av § 27 värnpliktslagen
av innehåll, att värnpliktig, som under tjänstgöring blivit
fälld till straff för rymning eller vars tjänstgöring avbrutits för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, ej skulle
få såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, under vilken han
varit rymd eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten.

I anslutning härtill antog riksdagen ett nytt moment 3 av § 27
värnpliktslagen utav följande lydelse: »Har värnpliktig under i mom.

1 föreskriven tjänstgöring blivit fälld till straff för rymning, eller har
hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han var rymd eller
hans tjänstgöring sålunda var avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom
tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar.
1 vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen,
samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.»

Till stöd för det tillägg, riksdagen gjorde i Kungl. Maj:ts förslag,
anförde riksdagen, att riksdagen ansåge den grundsats, varåt nämnda
bestämmelse gåve uttryck, vara i princip riktig. Densamma hade ock
förut vunnit tillämpning i strafflagen för krigsmakten i fråga om krigsmän,
som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten. Då emellertid
enligt det föreslagna stadgandets lydelse den tid, varunder i följd
av någon utav nyss nämnda anledningar avbrott i värnpliktigs tjänstgöring
komme att inträda, icke under några förhållanden finge tillgodoräknas
honom såsom tjänstgöringstid, men detta vid kortare avbrott
syntes i vissa fall med hänsyn till den utbildning, den värnpliktige hunnit
att under den av honom fullgjorda tjänstgöringen förvärva, kunna
komma att ställa sig onödigtvis hårt samt till äventyrs jämväl vålla
olägenheter i fråga om ordnande av den återstående tjänstgöringens fullgörande,
hade riksdagen velat, medelst en föreslagen bestämmelse därom,
att Konungen skulle äga att i särskilda fall annorledes förordna, giva
stadgandet större böjlighet i tillämpningen och därigenom beträffande
fall, då sådant kunde visa sig vara av omständigheterna påkallat, i ovanberörda
hänseende möjliggöra en jämkning i beräkningen av tjänstgöringstiden.

1911 års riksdag antog den ändring av ifrågavarande lagrum, att
däri förekommande bestämmelse, att värnpliktig i angivna fall icke finge
tillgodoräkna sig viss tid såsom tjänstgöringstid, utsträcktes att gälla
jämväl för värnpliktig, som olovligen undanhölle sig från tjänstgöring.
1 sådant avseende inflöt år 1911 i berörda moment den bestämmelse,
att värnpliktig, som under tjänstgöring blivit fälld till straff för olovligt
undanhållande av minst ett dygns varaktighet, icke skulle äga att såsom
tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, under vilken han olovligen
undanhöll sig.

Ifrågavarande lagrum, som i nu gällande värnpliktslag återfinnes
under § 27 mom. 4 punkten 2, har icke undergått annan ändring, än
som betingas av, att tjänstgöring för värnpliktig stadgats under flera
moment av nämnda paragraf.

Uti underdånig skrivelse den 21 april 1917 har justitiekanslersämbetet
gjort följande anmälan. I skrivelse till sekreteraren hos justitiekanslersämbetet
hade stadsfogden i Östersund anfört följande. Vid
de i Östersund förlagda regementena hade olika åsikter gjort sig gällande
i fråga om avtjänande av förvandlingsstraff för böter, ådömda värnpliktig av

1911 års
riksdag.

1914 års

värnplikt sia g.

Anmälan
av justitiekanslersämbetet.

civil domstol. Under det att vid det ena regementet vederbörande befäl
på stadsfogdens framställning brukat meddela, att den bötfällde å visst
klockslag finge avhämtas för undergående av straffet, hade å det andra
regementet kompanibefälet förklarat sig icke kunna utlämna den bötfällde
för avtjänande av straffet utan uttrycklig order från regementsexpeditionen.
Någon sådan order hade man emellertid å regementsexpeditionen
förklarat sig icke kunna meddela utan hänvisat stadsfogden till att låta
avhämta vederbörande vid vapenövningarnas slut.

Ett sådant sätt att ordna saken stötte emellertid på stora praktiska
svårigheter med hänsyn till det stora antal värnpliktiga, vilka vore ådömda
böter, och syntes strida mot den i gällande författningar fastslagna principen,
att bötesutslag skulle, därest laga hinder ej mötte, verkställas inom
viss kortare tid.

På grund härav och då fullgörandet av militärtjänst under fredstid icke
vore laga hinder, samt stadsfogden hade sig bekant, att det jämväl på
andra håll stött på svårigheter från militärbefälets sida att bringa bötesutslag
till verkställighet under den tid, då den bötfällde vore inkallad i
militärtjänst, hade stadsfogden, i förhoppning att möjligen på så sätt
kunna undvika en ingalunda önskvärd öppen konflikt mellan civil och
militär myndighet, anhållit om medverkan för att få del av justitiekanslersämbetets
åsikt i frågan.

Med anledning härav hade justitiekanslersämbetet i skrivelse till
stadsfogden såsom sin uppfattning uttalat: att såsom allmän regel finge
anses gälla, att laga kraftvunnet utslag, varigenom en person dömts till
straff, vare sig böter eller annat, borde snarast möjligt bringas till verkställighet;
att uppskov med verkställigheten borde äga rum allenast när
särskilda skäl därtill förelåge; samt att, i saknad av stadgande härom,
den omständigheten, att den dömde fullgjorde värnpliktstjänstgöring,
icke i och för sig utgjorde laga skäl till uppskov.

Förevarande fråga hade uppenbarligen sammanhang med frågan, i
vad mån värnpliktig, som under tjänstgöringstid undergått straff, finge
tillgodoräkna sig strafftiden såsom tjänstgöringstid. Stadgandet härom
hade intagits första gången i den år 1901 utfärdade värnpliktslagen, i
vars 27 § 3 mom. föreskrivits, bland annat, att, där värnpliktigs i
mom. 1 av samma paragraf avsedda tjänstgöring avbrutits för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, den tid, under vilken
hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej skulle tillgodoräknas honom
såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes
förordnade.

Hörande anledningen till att i berörda sammanhang intet stadgades
om fängelse, undergånget såsom förvandlingsstraff, kunde ur det av
särskilda kommittérade år 1899 avgivna betänkande rörande vissa spörsmål
inom värnpliktslagstiftningen här anföras följande.

»Vad angår det avbrott i värnpliktigs tjänstgöring, som uppkommer
därigenom, att han undergår sådant disciplinstraff, varmed tjänstgöring
ej förenas, är detta avbrott av kort varaktighet, vadan tiden, varunder
värnpliktig undergår sådan bestraffning, lärer kunna fortfarande, såsom
hittills, inräknas i den verkliga tjänstgöringstiden.

Detsamma torde ock fortfarande gälla i fråga om sådant fängelsestraff,
som ålägges såsom förvandlingsstraff för böter. Dels är tiden för
dylika förvandlingsstraff vanligen ganska kort, och dels bör avbrott av
denna anledning endast sällan förekomma, då ju hinder ej möter att
verkställighet av straff utav denna art uppskjutes, till dess tjänstgöringstiden
gått till ända.»

Det förtjänade anmärkas, att, om än 1901 års värnpliktslag införde
en väsentlig utsträckning av de värnpliktigas tjänstgöring, förutnämnda
kommittébetänkande räknade med en tjänstgöringstid av allenast 90 dagar,
och att kommittérades uttalande om uppskjutande av verkställighet
av förvandlingsstraff delvis häri kunde hava sin förklaring.

Enär, såsom förut nämnts, justitiekanslersämbetet ansåge, att även
bötesstraff lagligen borde, sedan utslagen vunnit laga kraft, snarast möjligt
bringas till verkställighet, men, därest för sådant ändamål värnpliktstjänstgöring
avbrötes, det måste, åtminstone för det fall att för förvandlingsstraffet
åtginge något mera avsevärt antal dagar, anses olämpligt,
att förvandlingsstraffet, i olikhet med omedelbart ådömt fängelse,
tillgodoräknades vederbörande såsom tjänstgöringstid, ville justitiekanslersämbetet
till Kungl. Maj:t göra anmälan om vad i ärendet förekommit
för de åtgärder, vartill Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna
föranleda.

Chefen för generalstaben har i häröver avgivet utlåtande förklarat Chefen för
sig anse, att verkställighet av sådant straff, varom här vore fråga, icke 3eneralstabcn.
borde äga rum under den tid, värnpliktig befunne sig i tjänstgöring, och
sålunda att, om hinder mot en sådan ordning nu förefunnes, desamma
måtte undanröjas. Stadie detta icke vinna Kungl. Maj:ts bifall, ansåge
han värnpliktslagen § 27 mom. 4 böra ändras därhän, att förvandlingsstraff
för böter där likställdes med straffarbete och omedelbart ådömt
fängelsestraff.

De sakkunniga.

Att denna fråga framträtt först efter det så pass lång tid förflutit,
sedan förevarande bestämmelser i § 27 värnpliktslagen kommo till stånd,
är givetvis att söka i den omständigheten, att frågan icke hade så stor
betydelse, så länge tjänstgöringstiden för de värnpliktiga var kortare,
men sedan densamma i och med 1914 års härordning väsentligen förlängts,
har frågan kommit i ett annat läge. Ett uppskov med avtjänande
av dylikt förvandlingsstraff skulle numera, med den uppfattning
om tiden för straffets verkställighet, som gjorts gällande i justitiekanslersämbetets
framställning, icke antagas komma att äga rum vid truppförband,
tillhörande armén, åtminstone icke vid fullgörande av första värnpliktstjänstgöring.
Vid flottan är däremot förhållandet annorlunda på
grund av att den, som befinner sig i tjänstgöring ombord å fartyg, med
stöd av bestämmelse i gällande sjölag icke avhämtas för undergående
av dylikt straff under den tid tjänstgöringen pågår.

Det är givetvis av den allra största vikt för en värnpliktigs militära
utbildning, att densamma får fortgå utan avbrott. Åger avbrott
däri rum för avtjänande av några dagars förvandlingsstraff, måste den
värnpliktige efter den ordinarie tiden för värnpliktstjänstgöringen kvarstanna
för att fullgöra tjänstgöring under det antal dagar, som han förut
av nämnda skäl varit borta, och det säger sig självt, att sistnämnda
tjänstgöring varken för den värnpliktige eller ur försvarets synpunkt
har samma värde, som den ordinarie tjänstgöringen tillsammans med
vederbörandes årsklass. Då däremot det statsskäl, som kräver, att ett
förvandlingsstraff snarast möjligt bör bringas till verkställighet, icke synes
de sakkunniga vara lika bärande, helst detsamma icke för närvarande
får vara avgörande beträffande värnpliktiga vid flottan, hemställa de sakkunniga,

att till § 46 värnpliktslagen måtte fogas ett nytt moment
av följande lydelse:

3. Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring
må icke avbrytas för undergående av förvandlingsstraff för
böter.

7. Ändringar i övrigt av vissa §§ i värnpliktslagen.

§ 17 mom. 7.

Värnpliktslagen § 17 mom. 7 har följande avfattning: »Har för
värnpliktig vid inskrivningen förelegat sådant förhållande, som i § 16

mom. 2 omförmäles, men har han av glömska, okunnighet eller liknande
orsak försummat att då begära uppskov med tjänstgöringen, äger Konungen,
på därom gjord ansökning, att efter prövning i varje särskilt
fall meddela uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring.);

Det till de sakkunniga överlämnade uppdrag innefattar, förutom de
i föregående avdelningar behandlade frågor rörande ändringar i gällande
värnpliktslag, även, såsom förut angivits, att verkställa utredning och
taga i övervägande, huruvida den Konungen jämlikt värnpliktslagen §
17 mom. 7 medgivna rättighet att efter prövning i varje särskilt fall
meddela uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring för de i §
16 mom. 2 samma lag angivna värnpliktiga skulle kunna utsträckas till
annan myndighet än inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision samt
huruvida jämväl andra kategorier av värnpliktiga än den nu nämnda
borde komma i åtnjutande av berörda förmån i värnpliktshänseende.

En sådan utredning som den nu begärda har ur synpunkten av då
rådande förhållanden redan år 1911 verkställts av de jämlikt nådigt beslut
den 25 juni 1909 inom lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga
för utarbetande av förslag i fråga om lättnader åt vissa kategorier
värnpliktiga. Dessa sakkunniga erinra uti ett den 5 maj 1911
avgivet förslag rörande värnpliktiga medellösa familjeförsörjare, hurusom
i fråga om uppskov med första tjänstgöringen, efter det inskrivningsförrättningarna
avslutats, det stadgades i värnpliktslagen § 17 mom.
2, bland annat, att dylikt uppskov finge meddelas av annan myndighet
än inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision endast, därest anledningen
därtill icke förelegat redan vid inskrivningsförrättningen, varemot i det
förslag till värnpliktslag, som förelädes 1901 års riksdag, det icke förefanns
någon sådan inskränkning, men att momentet erhöll annan avfattning
på grund av följande uttalande av nämnda riksdag: »Riksdagen
erkänner till fullo vikten därav, att ifrågavarande bestämmelser kompletteras
och förtydligas i syfte, att värnpliktig, som därav är i verkligt
behov, må kunna vare sig vid eller efter inskrivningen erhålla uppskov
med honom åliggande tjänstgöring. — — — — — — —--

— — — — — — Däremot anser riksdagen det icke vara ändamålsenligt
och lämpligt, att de göromål, som enligt gällande ordning tillkomma
inskrivningsmyndigheterna, i större utsträckning, än som nödvändiggöres
därav, att desamma endast viss kortare tid av året fungera,
undandragas samma myndigheter och i stället uppdragas åt inskrivningsområdesbefälhavarne.
De ärenden, som tillhöra inskrivningsnämndens
eller inskrivningsrevisionens handläggning, äro ofta nog —
och så är helt visst ej sällan förhållandet även med de nu ifrågavarande

— av beskaffenhet att fordra närmare kännedom om de värnpliktiges personliga
förhållanden, vilken kännedom nämnden eller revisionen på grund
av sin sammansättning jämförelsevis lätt, men befälhavaren mången gång
icke utan svårighet är i tillfälle att förskaffa sig, varjämte det icke
heller synes vara önskvärt, att vederbörande regementschefer, vilka enligt
det föreliggande förslaget jämväl skulle hava att under vissa förhållanden
verkställa inskrivning av värnpliktiga, mera än nödvändigt betungas
med för dem jämförelsevis främmande göromål, som kunna verka hindrande
för deras främsta och egentliga uppgift eller under deras befäl
stående truppers allsidiga militära utbildning.»

Ovannämnda sakkunniga anföra i förevarande avseende följande.
På grund av den sålunda genom riksdagens föranstaltande gjorda inskränkningen
i § 17 mom. 2 värnpliktslagen kunde en värnpliktig familjeförsörjare
icke erhålla uppskov med första tjänstgöringen (tjänstgöringen
i en följd), såframt anledningen därtill före funnits redan vid
inskrivningsförrättningen, men han försummat att då göra erforderlig
framställning. Det kunde alltså inträffa, att en värnpliktig, som hade
fullt giltigt skäl för uppskov, men av någon orsak, t. ex. okunnighet,
glömska eller blyghet, icke vid inskrivningsförrättningen anhållit härom, nödgades
göra tjänst i trots av de olägenheter, som därav framkallades för
honom och hans anhöriga. Det kunde även inträffa, att en värnpliktig
familjeförsörjare av någon anledning, först sedan han redan påbörjat
tjänstgöringen, gjorde framställning om att komma i åtnjutande av befrielse
från densamma, vilket då skulle komma att ske i form av hemförlovning
från tjänstgöring. Åven här förekomme emellertid eu liknande
inskränkning som den, vilken förut anförts beträffande uppskov
med första tjänstgöringen.

Det vore utan någon särskild utläggning klart, att enda sättet för
avhjälpande av de påpekade bristerna vore, att de värnpliktiga icke bleve
uti ifrågavarande hänseende bundna vid de blott under några få veckor
om året pågående inskrivningsförrättningarna utan i stället kunde få
göra sina andraganden hos en hela aret fungerande myndighet. Visserligen
hade riksdagen framhållit den principen, att flertalet av ovan åsyftade
frågor i regel borde avgöras av inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision,
och de sakkunniga ville icke heller föreslå ett generellt
frångående av densamma. För de här ifrågakommande ömmande fallen
åter, d. v. s. då det gällde möjligheten för de i värnpliktslagen § 16
mom. 2 omförmälda värnpliktiga att fullgöra vederbörligt försörjningsåliggande,
hade de sakkunniga funnit, att undantag från regeln borde
göras, och att alltså nämndens och revisionens här åsyftade befogenhet borde

under de tider, då dessa myndigheter ej vore sammankallade, få utövas
av annan myndighet.

Beträffande denna sistnämnda myndighet talade mycket, och särskilt
önskvärdheten av likformig behandling utav de förekommande målen,
för, att denna vore en och samma, vare sig det vore fråga om uppskov
med tjänstgöring eller om hemförlovning. Nu gällande bestämmelser
uppdelade emellertid ärendenas handläggning så, att framställningar rörande
uppskov avgjordes utav inskrivnings- eller sjörullföringsbefälhavaren,
medan frågor om hemförlovning behandlades av vederbörande
truppförbandschef (beväringsbefälhavare), och härutinnan ansåge sig de
sakkunniga icke böra föreslå någon ändring.

Slutligen ville de sakkunniga framhålla såsom naturligt, att den för
inskrivnings- respektive sjömilföringsbefälhavare föreslagna befogenheten
icke finge så begagnas, att nämnde befälhavare till prövning upptoge
fall, vilka förut varit föremål för behandling av inskrivningsnämnden
eller inskrivningsrevisionen, något som för övrigt även framginge av
värnpliktslagen §§ 20 och 23, enligt vilka besvär över inskrivningsnämnds
beslut skulle anföras hos inskrivningsrevisionen, medan i revisionens
beslut ändring icke finge sökas.

Uti ett den 18 maj 1911 avgivet förslag rörande värnpliktiga sjömän
framhålla förenämnda sakkunniga vidare, att desse i fråga om möjligheten
att erhålla uppskov med tjänstgöring vore underkastade samma
inskränkning som övriga värnpliktiga, i det att de icke kunde erhålla
uppskov med första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) efter inskrivningsförrättningen,
så framt anledningen härtill förelegat redan vid tiden
för nämnda förrättning, men att mycket talade för, att även vissa sjömän
komme i åtnjutande av fördelen att kunna erhålla uppskov med
nämnda tjänstgöring, även om anledningen härtill förelegat vid inskrivningsförrättningen.
En stor del av dem bleve nämligen inskrivna utan
personlig inställelse. Någon närmare kännedom om värnpliktsförfattningarnas
bestämmelser kunde man näppeligen förutsätta hos dessa värnpliktiga,
av vilka flertalet redan vid unga år börjat ägna sig åt sitt
yrke och ofta nog hade endast en flyktig beröring med förhållandena i
hemlandet. Endast i ringa mån hade de därför tillfälle att erhålla upplysning
rörande värnpliktsföreskrifterna eller hjälp vid dessas efterkommande,
och ofta no g erinrades de måhända om sin tjänstgöringsskyldighet,
först sedan inskrivningen redan verkställts. Åven kunde stundom
svårighet erbjuda sig för dessa värnpliktiga att avpassa insändandet
av ansökningarna så, att de inträffade till de endast en relativt kort tid
pågående inskrivningsförrättningarna. Detta gällde naturligtvis före -

trädesvis dem, som användes vid sådan fart, där inmönstring vore obligatorisk,
d. v. s. i fart till hamnar utom riket, men liksom värnpliktslagen
icke eljest skilde på de i utrikes eller inrikes sjöfart inmönstrade,
så vore det icke heller i föreliggande fråga lämpligt att göra olika stadganden
med hänsyn till dessa förhållanden, varför medgivandet borde
gälla för samtliga å sjömanshus inskrivna och till sjöfart inmönstrade.

På grund av vad de sålunda anfört föreslogo de sakkunniga införande
i § 17 värnpliktslagen av bestämmelser av innehåll, dels att i § 16
mom. 2 samma lag omförmäld värnpliktig eller å sjömanshus inskriven
och vid tiden för inskrivnings förrättningarna till sjöfart inmönstrad
värnpliktig, som underlåtit att vid inskrivningen göra framställning om
uppskov med första tjänstgöring, ändock skulle kunna erhålla sådant i den
ordning, Konungen bestämde, d. v. s. av inskrivnings- eller sjörullföringsbefälhavare,
dels ock att av vederbörande truppförbandschef skulle kunna från
påbörjad första tjänstgöring hemförlovas dylik värnpliktig, även om anledning
till uppskov med tjänstgöringen förefunnits redan före dennas
början, men den värnpliktige underlåtit att göra framställning om sådant
uppskov.

Mot de sakkunnigas förslag att begränsa ovan angivna utsträckningav
inskrivnings-(sjörullförings-)befälhavares och truppförbandschefers befogenhet
till att omfatta enbart de försörjningsfall, som avsåges i § 16
mom. 2 värnpliktslagen, anförde en av de sakkunniga, dåvarande kaptenen
H. O. Hjalmarson, reservation och yttrade däruti, att han ansåge,
att de sakkunniga, då de i alla händelser önskade en utsträckning av
den militära myndighetens befogenhet att bevilja uppskov, icke bort
stanna på halva vägen utan låta utsträckningen gälla för alla i lagen
upptagna förfall och ej blott för dem, som åsyftades i § 16 mom. 2, samt
att de betänkligheter, som riksdagen år 1901 lade i dagen rörande denna
fråga, förvisso kunde undanröjas genom att påvisa verkningarna av de
nuvarande restriktionerna.

Cheferna för första och tredje arméfördelningarna, Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Uppsala och Jämtlands län, generalintendenten,
militärbefälhavaren på Gottland, marinförvaltningen och chefen för kustartilleriet
förklarade i avgivna yttranden sig dela reservantens uppfattning
beträffande lämpligheten av vidgad rätt för militärmyndigheterna att
medgiva uppskov och hemförlovning, under det att å andra sidan i en
del av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden kommit till
synes en alldeles motsatt uppfattning.

På grundval av det utav ovannämnda sakkunniga utarbetade förslaget
ifråga om uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring

i) 7

framlades i proposition n:r 131 till 1912 års riksdag förslag till ändrad
lydelse av § 17 värnpliktslagen. I denna proposition yttrade dåvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet beträffande förevarande fråga, att
de sakkunnigas förslag härutinnan syntes honom vara ett försök till
återupptagande av den i proposition till 1901 års riksdag uppställda
principen, att de värnpliktigas tjänstgöringsangelägenheter borde helt
ordnas av militärmyndigheterna, men att han till fullo instämde i riksdagens
här ovan angivna uttalande, som allt jämt ägde full giltighet,
ävensom att han ej heller kunde finna det vara lämpligt, att varje i § lfi
mom. 2 värnpliktslagen avsedd familjeförsörjare, som vid inskrivningsförrättningen
underlåtit anmäla befintlig uppskovsanledning, skulle hava
möjlighet att göra detta sedermera. Den, som av en eller annan anledning
avsiktligt underlåtit detta, borde skylla sig själv, och icke ens
okunnig-het och glömska behövde alltid väcka medlidande. Men det
funnes å andra sidan mycket ömmande sådana fall. För dylika och
liknande fall måste finnas något sätt att jämka på lagens bestämmelser,
men detta sätt syntes böra vara detsamma som eljest, då lagen uppställde
en regel, från vilken undantag borde medges, utan att dock dessa
undantag kunde på förhand uttömmande anges: dispensrätt för Kungl.
Maj:t. Då anmälningen av det redan vid inskrivningsförrättningen förefintliga
uppskovsskälet kunde tänkas ske antingen under tiden emellan
nämnda förrättning och tjänstgöringens början eller efter tjänstgöringens
början, borde dispensrätten uppenbarligen omfatta såväl uppskov med
tjänstgöringen som hemförlovning från densamma.

I överensstämmelse med nu återgivna uttalande fogades år 1912
till § 17 värnpliktslagen ett nytt moment 7 med den avfattning, som
bär ovan angivits.

Utredning i de två hänseenden, varom uppdrag lämnats de sakkunniga,
har sålunda tillförene varit föremål för såväl Kungl. Maj:ts
som riksdagens bedömande. När Herr statsrådet nu anbefallt förnjmd
utredning härutinnan, är anledningen härtill tvåfaldig. Det har nämligen,
sedan dessa spörsmål senast voro föremål för handläggning, visat
sig, dels att Konungen, d. v. s. Kungl. Maj:t i statsrådet, under de
senaste åren i alltför hög grad betungats med avgörandet av de till
§17 mom. 7 värnpliktslagen hänförliga ansökningar av värnpliktiga om
uppskov med eller hemförlovning från fredstjänstgöring, dels ock att
fullt lika ömmande fall som de, för vilkas skull nämnda moment tillkom
år 1912, eller för de i § 16 mom. 2 värnpliktslagen angivna värnpliktiga,
förefunnits jämväl för andra kategorier värnpliktiga, utan att Kungl.
Maj:t kunnat hjälpa dessa värnpliktiga i deras trångmål.

Vad till en början beträffar antalet ansökningar i fråga om fredstjänstgöring,
som under de senaste åren avgjorts av Kungl. Maj:t, bar
detsamma år efter år oavlåtligen ökats. Så har antalet av sådana inom
lantförsvarsdepartementet handlagda ärenden, som år 1914 utgjorde 355,
år 1915 stegrats till 892 och år 1916 till icke mindre än 1,313. Motsvarande
siffror inom sjöförsvarsdepartementet utgjorde 77, 153 och 195.
Bland de större kategorierna därav må nämnas ansökningar om uppskov
med eller hemförlovning från första tjänstgöring, om uppskov med
repetitions-, reservtrupp- eller landstormsövning, om befrielse från värnpliktens
fullgörande i fredstid, om överföring från ett truppslag till ett
annat samt om vissa andra ändringar i fråga om fredstjänstgöringens
fullgörande. Då antalet av dylika ansökningsärenden under förra hälften
av innevarande år hotade att alldeles förrycka handläggningen av såväl
dessa som övriga till den s. k. värnpliktsbyrån inom lantförsvarsdepartementet
hörande ärenden, medgav Kungl. Maj:t genom särskilda skrivelser
till chefen för generalstaben den 24 juli och den 17 augusti 1917,
att, utan hinder av bestämmelserna i § 95 mom. 2 inskrivningsförordningen,
under år 1917 förnyat uppskov med repetitionsövning eller
reservtruppövning eller återstående del därav Unge av vederbörande
inskrivningsbefälhavare på vissa i sagda moment samt i övrigt angivna
villkor beviljas hären tillhörande värnpliktig, som allenast en gång erhållit
uppskov med eller hemförlovats från övningen i fråga, eller vilken
ej tidigare eller allenast en gång erhållit uppskov med eller hemförlovats
från övningen, samt med intyg av ordföranden i vederbörande livsmedelsnämnd
styrkte, att han hade stadigvarande anställning vid jordbruk, för
vilket hans biträde vid skördens inbärgande vore oundgängligen nödvändigt.
Härigenom utsträckte Kungl. Maj:t rätten att bevilja förnyat
uppskov med dessa övningar för värnpliktig i flera fall till inskrivningsbefälhavaren,
undet det att inskrivningsnämnd jämlikt nämnda paragraf
i inskrivningsförordningen kan bevilja förnyat uppskov därmed allenast
i det fall, att förfallet för den värnpliktige är av beskaffenhet, som omlörmäles
i § 16 mom. 2 värnpliktslagen. I överensstämmelse med den
i värnpliktslagen § 17 mom. 3 lämnade föreskrift, att uppskov med
repetitions-, reservtrupp- eller landstormsövning må beviljas i den ordning,
Konungen bestämmer, har Kungl. Maj:t sålunda för innevarande år
överflyttat bestämmanderätten beträffande ett väsentligt antal ansökningar
om uppskov med tjänstgöring till lägre instans.

1 lråga åter om uppskov med eller hemförlovning från första tjänstgöring,
då förfallet för den värnpliktige förekommit redan vid inskrivningsförrättningen
och detsamma icke är av beskaffenhet som i § 16

mom. 2 sägs, står en sådan utväg icke Kungl. Maj:t till buds utan
riksdagens hörande. En genom de sakkunnigas försorg upprättad statistik
över de under ett års tid från och med den 1 oktober 1916 till
och med den 30 september 1917 inom lantförsvarsdepartementet handlagda
ansökningar om uppskov med första tjänstgöring eller hemförlovning
från tjänstgöring utvisar, att därunder avgjorts sammanlagt 383
ärenden av förra slaget och 185 av det senare. Beträffande de 383
uppskovsansökningarna utgjordes anledningen härtill i 270 st., därav
183 bifallna och 87 avslagna, av de i § 16 mom. 2 och § 17 mom. 7
värnpliktslagen angivna förhållanden, i 4 st., som avslagits, av de i § 17
mom. 1 c) samma lag angivna förhållanden (skötande av fastighet eller
rörelse), i 62 st., därav 2 bifallna och 60 avslagna, av det i § 17
mom. 1 d) första punkten omförmälda förhållande (studieskäl), i 32 st.,
vilka avslagits, av det i § 17 mom. 1 d) sista punkten omförmälda förhållande
(familjeskäl) samt i 15 st., som likaledes avslagits, av annat
utav den värnpliktige uppgivet förhållande. Vad åter angår ansökningarna
om hemförlovning, var anledningen i 159 dylika ansökningar, därav
130 bifallna och 29 avslagna, att söka uti de i § 16 mom. 2 och § 17
mom. 7 angivna förhållanden och i återstående 26 ansökningar, därav
1 bifallits och 25 avslagits, uti andra förhållanden för den värnpliktige.

inom sjöförsvarsdepartementet har enligt uppgift under år 1916
handlagts 139 ansökningar, till stöd för vilka i de flesta fall åberopats
§ 17 mom. 7 värnpliktslagen.

Det har därför med hänsyn till det numera synnerligen stora antalet
till Kungl. Maj:t inkomna ansökningar av ifrågavarande slag ifrågasatts
ett återupptagande av den i ovannämnda proposition till 1901 års riksdag
uppställda principen, att de värnpliktigas tjänstgöringsangelägenheter
borde helt ordnas av militärmyndigheterna, samt av det utav 1909 års
sakkunniga på grund härav väckta förslaget om tillägg till § 17 värnpliktslagen.
Då genom omständigheternas makt och sedan dess inträffade
nya förhållanden, förnämligast en ny härordning med utsträckt
tjänstgöringstid för de värnpliktiga, dessa av statsrådet och chefen för
lantförsvarsdepartementet i proposition till 1912 års riksdag såsom
undantag från regeln, att ifrågavarande ärenden tillhörde de ordinarie
inskrivningsmyndigheternas prövning, angivna fall numera, såsom nogsamt
framgår av ovanstående statistik, icke torde böra räknas såsom
sällsynta undantagsfall, för vilkas avgörande dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
efter gemensam beredning med chefen för sjöförsvarsdepartementet
förordade utvägen »dispensrätt för Kungl. Maj:t»,
anse de sakkunniga fullgoda skäl föreligga att överflytta avgörandet av

100

denna kategori av värnpliktsärenden från Kung!. Maj:t till militärmyndighet.
Till stöd härför vilja de sakkunniga framhålla, såväl att det
alltmer ökade antalet dylika, till sin handläggning enkla ärenden gör en
sådan överflyttning behövlig, för att icke Kungl. Maj:t onödigtvis skall
tyngas av arbete, som likaväl kan utföras av lägre myndighet, som ock
att den föreslagna överflyttningen i de värnpliktigas eget intresse torde
medföra en snabbare handläggning av ifrågavarande, ofta brådskande
ärenden, än som är möjligt, då de skola avgöras av Kungl. Maj:t. Att
genom förevarande förslag lättare skulle möjliggöras för en värnpliktig,
vilken, såsom i sistnämnda proposition angivits, vid inskrivningsförrättning
avsiktligt underlåtit att anmäla befintlig uppskovsanledning, att sedermera
erhålla uppskov, anse de sakkunniga uteslutet, då de ej vilja borttaga
bestämmelserna i § 17 mom. 7, att rätten att meddela uppskov
eller hemförlovning skall utövas »efter prövning i varje särskilt fall»,
således även för den händelse dispensrätten härutinnan av Kungl. Maj:t
överlämnas till lägre myndighet.

Återstår då att angiva, ehuru det icke behöver komma till uttryck
i värnpliktslagen, utan i gällande inskrivningsförordning, vilken denna
myndighet bör vara. Förutnämnda sakkunniga föreslogo, att densamma
borde bliva beträffande uppskov med första tjänstgöring, i likhet med
vad som äger rum i fråga om uppskov med övriga övningar i fredstid,
vederbörande inskrivnings-, respektive sjörullföringsbexälhavare, vilka
enligt bestämmelserna i värnpliktslag och inskrivningsförordning under
den tid, de ordinarie inskrivningsmyndigheterna icke fungera, i vissa
avseenden utöva dessas åligganden, samt, vad angår hemförlovning från
tjänstgöring, vederbörande truppförbandschef (beväringsbefälhavare), vilken
enligt gällande föreskrifter i andra fall äger rätt att hemförlova värnpliktig
från tjänstgöring. Med hänsyn särskilt till vad som yttrades i
förenämnda proposition till 1912 års riksdag, att rätten att meddela
uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring i förevarande fall
borde jämföras med en dispensrätt, och då denna givetvis lämpligen måste
utövas av ett begränsat antal myndigheter för att så mycket som möjligt
söka ernå samma principer vid ärendenas avgörande, vilja de sakkunniga
såsom lämpliga myndigheter att anförtro bestämmanderätten med avseende
å förevarande slag av ansökningar om såväl uppskov med som
hemförlovning från tjänstgöring nämna arméfördelningscheferna (militärbefälhavaren
på Gottland). Detta förslag innebär ju ej något avsevärt
ökat arbete för dessa myndigheter, som ju för närvarande alltid skola uttala
sig över dylika ansökningar om uppskov, och sålunda ej heller införandet
av någon ny myndighet för värnpliktsärenden. Avgörandet av sådana

101

ansökningar om uppskov för värnpliktiga, inskrivna å sjömanshus, vilja
de sakkunniga överlämna åt vederbörande sjörullföringsbefälhavare, vilka
till antalet äro 6 i riket, samt av sådana ansökningar om hemförlovning
av marinen tillhörande värnpliktiga till vederbörande truppförbandschefer
eller beväringsbefälhavare. Dessa myndigheter hava nämligen av praktiska
skäl ansetts vara att härutinnan föredraga framför stationsbefälhavarna
m. fl. högre marina myndigheter.

De sakkunniga övergå nu till att yttra sig beträffande det andra
av de till dem överlämnade spörsmål, nämligen huruvida även andra kategorier
av värnpliktiga än den i § 16 mom. 2 värnpliktslagen angivna
borde komma i åtnjutande av förmånen att erhålla uppskov med första
tjänstgöring eller hemförlovning från tjänstgöring, ehuru anledning därtill
förelegat redan vid inskrivnings förrättningen. Såsom framgår av
den förut lämnade statistiken från lantförsvarsdepartementet, har Kungl.
Maj:t i enlighet med värnpliktslagens bestämmelser måst avslå så gott
som samtliga ansökningar såväl om uppskov med första tjänstgöring på
grund av studieskäl eller annat än förenämda familjeskäl som ock om
hemförlovning från tjänstgöring på grund av annan orsak än den i §
16 mom. 2 angivna, allt för så vitt anledningen till uppskov eller hemförlovning
förelegat redan vid inskrivningsförrättningen. De få ansökningar,
som härvid bifallits av Kungl. Maj:t, utgöras av sådana, som
kunna stödja sig på någon begången felaktighet av underordnad myndighet.
Uppenbart är, att av dessa avslagna ansökningar utgöres ett
icke oväsentligt antal av sådana, till stöd för vilka anförts minst lika
och mången gång mer ömmande enskilda förhållanden för den värnpliktige,
än de i § 16 mom. 2 omförmälda. En yngling t. ex., vilkens hela
framtid och utkomst är beroende av, att han i rätt tid får avlägga examen
och icke nödgas avbryta studierna eller genomgåendet av en lärokurs,
som är flerårig, men som av glömska eller måhända blyghet vid
den för honom främmande inskrivningsproceduren glömt att göra anmälan
om detta förhållande, kan icke av någon myndighet, även om förhållandet
skulle vara än så behj ärtans värt, erhålla uppskov med första
tjänstgöringen förrän vid nästkommande inskrivningsförrättning, och då
kan uppskovet för honom hava förlorat allt värde. De sakkunniga vilja
därför, i likhet med reservanten bland 1909 års värnpliktssakkunniga,
föreslå utvidgning av den vederbörande myndighet jämlikt § 17 mom. 7
värnpliktslagen tillkommande befogenhet att meddela uppskov med eller
hemförlovning från tjänstgöring att omfatta alla i nämnda lag upptagna
förfall, d. v. s. jämväl sådana förhållanden, som omförmälas i mom. 1
av samma paragraf. Dessa äro följande:

102

a) å sjömanshus inskriven värnpliktig, som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen
är förhyrd för längre utrikes resa å handelsfartyg
och som till följd därav icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge
resan fortvarar, inställa sig;

b) å sjömanshus inskriven värnpliktig, som gör sannolikt, att han
inom ett år efter inskrivningen kommer att söka inträde i sjökaptens-,
styrmans-, förste maskinist- eller andre maskinistklass vid navigationsskola
;

c) värnpliktig, som själv förvaltar och brukar honom tillhörig fast
egendom eller själv driver honom tillhörig handels-, fabriks- eller annan
industriell rörelse och av en eller annan anledning icke varit i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande
under den tid, han för sin militära tjänstgöring skulle bliva frånvarande;
samt

d) värnpliktig, som visar annat giltigt skäl för uppskovs beviljande,
såsom att tjänstgöringens fullgörande skulle medföra avsevärt avbräck i
fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller av hans arbete beroende
nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter.

Slutligen vilja de sakkunniga förorda vidtagandet av en annan ändring
i § 17 mom. 7 värnpliktslagen. I fråga om de av Kungl. Maj:t
avslagna ansökningarna om uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring
för de i § 16 mom. 2 och § 17 mom. 7 omförmälda värnpliktiga,
är särskilt att märka, att Kungl. Maj:t funnit sig mot ordalagen i
§17 mom. 7 »har för värnpliktig vid inskrivningen» etc. icke kunna bifalla
ansökningar av sådana värnpliktiga, som vid inskrivningsförrättning
något senare år än själva inskrivningsåret av glömska, okunnighet
eller liknande orsak försummat att begära uppskov med tjänstgöring. I
det fall, att en dylik värnpliktig, som av inskrivningsnämnd eller under
inskrivningsåret av Kungl. Maj:t erhållit uppskov med första tjänstgöringen,
i vilket fall han alltid erhåller föreläggande att, därest han sedermera
önskar ytterligare uppskov med densamma, göra framställning därom
vid nästinfallande inskrivningsförrättning, likafullt och understundom
av en eller annan anledning avsiktligt underlåter att därvid göra anmälan
om befintlig uppskovsanledning, är det ju hans eget fel, att han
icke erhåller det sökta uppskovet. Men sådana fall förekomma ock, att
uppskovsanledning förelegat för dylik värnpliktig först vid inskrivningsförrättning
något år efter inskrivningen och att denne då av någon utav
förenämnda orsaker försummat att begära uppskov med tjänstgöring.
Förhållandena kunna vara fullt lika ömmande för en sådan värnpliktig
som för den, som försummat att göra anmälan inskrivningsåret, men

103

Kungl. Maj:t har av ovan angivet skäl i förstnämnda fall nödgats avslå
ansökning om uppskov eller hem förlovning. Då detta givetvis måste
anses innebära en orättvisa, vilja de sakkunniga till avhjälpande av detta
missförhållande föreslå, att det i § 17 mom 7 värnpliktslagen förekommande
uttrycket »inskrivningen» måtte utbytas mot »inskrivningsförrättning».

Ett korrektiv mot att dessa av de sakkunniga sålunda föreslagna
nya bestämmelser icke komma att leda till missbruk ligger ju, såsom
förut antytts, däruti, att sökt uppskov eller hemförlovning skall meddelas
efter prövning i varje särskilt fall.

På grund av vad ovan anförts få de sakkunniga hemställa,

att § 17 mom. 7 värnpliktslagen måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

Har för värnpliktig vid inskrivningsförrättning förelegat
sådant förhållande, som i § 16 mom. 2 eller § 17 mom. 1 omförmäles,
men har han av glömska, okunnighet eller liknande
orsak försummat att då begära uppskov med tjänstgöringen,
må den värnpliktige, på därom gjord ansökning och efter prövning
i varje särskilt fall, i den ordning, Konungen närmare bestämmer,
erhålla uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring.

§ 34 mom. 2.

Avfattningen av mom. 1 och 2 av § 34 värnpliktslagen är följande:

»1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller marinen
eller vid härens eller marinens reserv under sammanlagt minst
två år, skall efter avgången från sagda anställning, så länge han i följd
av sin värnplikt kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma
gäller ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller dess reserv under kortare tid än två år, så framt han undergått rekrytutbildning
samt deltagit i två repetitionsövningar.

2. I mom. 1 nämnd värnpliktig anses hava fullgjort den i § 27
föreskrivna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsövning samt reservtruppövning.

104

deltaga i reservtruppövning. Detsamma gäller ock den, som, under fast
anställning vid hären eller dess reserv, undergått rekrytutbildning samt
deltagit i tre repetitionsövningar, ävensom den, vilken såsom värnpliktig
fullgjort första tjänstgöring och en repetitionsövning samt därefter varit
fast anställd under minst två år.

Marinen tilldelad vapenför värnpliktig, som varit anställd såsom sjökadett
eller kustartillerikadett under en tid av sjuttiofem dagar eller därutöver,
äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig
det antal dagar, han under sådan anställning genomgått militär utbildning.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller marinen eller vid härens eller marinens reserv, äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit
fast anställd.

I vad mån fast anställning vid krigsmakten i övriga fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.»

Sista punkten i mom. 2 av § 34 värnpliktslagen tillkom år 1911.
Förslag om ett tillägg till denna paragraf av innehåll, att Konungen skulle
äga bestämma, i vad mån i övriga än i mom. 1 angivna fall kortare tids
fast anställning vid krigsmakten än två år skulle anses motsvara tjänstgöring
i beväringen, avgavs år 1907 av vissa för omarbetning av värnpliktslagen
beordrade officerare. Såsom motiv härtill anförde de följande.
Det kunde inträffa, att en fast anställd, vilken fullgjort rekrytskola, en
repetitionsövning och därpå följande korpralsskola, av en eller annan anledning
erhölle avsked, innan den andra repetitionsövningen vore undergången.
Enligt gällande bestämmelser måste en sådan person inkallas
för undergående av tjänstgöring såsom värnpliktig först vid rekrytskola
och därpå eventuellt vid repetitionsövningar under sammanlagt så lång tid,
som värn pliktslagen föreskreve för truppslaget eller tjänsten ifråga. Detta
kunde tydligen icke vara lämpligt.

I Kungl. Maj:ts proposition n:r 2 till 1911 års riksdag med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen upptog dåvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet det av omförmälda officerare
avgivna förslag om tillägg till § 34 nämnda lag och yttrade därvid följande:
»Tid efter annan har det inträffat, att framställningar blivit gjorda
av f. d. fast anställda om lindring uti eller frikallelse från värnpliktstjänstgöringen,
utan att bestämmelserna i värnpliktslagen kunnat fullt
tillämpas på de föreliggande fallen. Sådana fall inträffa exempelvis, då
fast anställning visserligen innehafts under sammanlagt den tid, som
föreskrives uti värnpliktslagen § 34, men varit fördelad under tjänstgö -

105

ring vid tvenne truppslag med olika antal repetitionsövningar, då last anställning
vunnits efter viss tids förutgå ngen värnpliktstjänstgöring o. s. v.
Det har vid sådant förhållande måst bero av Eders Kungl. Maj:t att avgöra,
i vad mån den av de värnpliktiga åstundade lindringen eller frikallelsen
prövats skälig i betraktande av de ej sällan ganska invecklade
tjänstgöringsförhållandena. Sådana i värnpliktslagen icke förutsedda fall
torde aldrig kunna helt förebyggas, såvida ej värnpliktslagen skall belastas
med allt för detaljerade föreskrifter lör olika eventualiteter, som
kunna tänkas inträda. I varje fall torde emellertid ett bemyndigande
för Konungen att bestämma, i vad mån fast anställning vid krigsmakten
må anses motsvara tjänstgöring i beväringen i sådana undantagsfall, där
ej uttrycklig föreskrift linnes i värnpliktslagen angiven, vara önskvärd,
då därigenom en laglig grund lägges för ett förfarande, som visat sig
i praxis vara av förhållandena betingat. Med anledning härav har en
särskild bestämmelse härom blivit införd uti värnpliktslagen § 34.»

Detta tillägg till ifrågavarande paragraf antogs av riksdagen.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att underdåniga ansökningar
i förevarande avseende gjorts av f. d. fast anställda, för vilka
ej förelegat något av de uti ovanberörda statsrådsanförande särskilt angivna
fall, för vilka det år 1911 gjorda tillägget till § 34 avsetts att
råda bot, utan beträffande vilka enda skälet till att bestämmelserna i denna
paragraf ej varit tillämpliga, varit det, att de icke innehaft fast anställning
under fullt den tid, som för varje fall stadgats. Det har merendels inträffat,
att det fattats endats några dagar i nämnda tid. Kungl. Maj:t
har emellertid i sådant fall ansett sig av ordalydelsen i meranämnda statsrådsanförande
förhindrad att bifalla dylika ansökningar.

Då det måste anses med billighet och rättvisa överensstämmande, att
stadgandet i sista punkten uti förevarande moment av § 34 värnpliktslagen
kan tillämpas jämväl på nu anförda fall, vilja de sakkunniga föreslå
den ändring av omförmälda punkt, att det i densamma förekommande
uttrycket »i övriga fall» utbytes mot »i övrigt», varigenom de sakkunniga
anse bestämmanderätt även i sistnämnda fall vara överlämnad åt
Konungen.

Med anledning av vad ovan anförts få de sakkunniga alltså hemställa,

att § 34 mom. 2 värnpliktslagen måtte givas följande
ändrade avfattning:

2. I mom. 1 nänlnd värnpliktig anses hava fullgjort den
i § 27 föreskrivna första tjänstgöring, men är skyldig att med

106

vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsövning samt reservtruppövning.

Har den fasta anställningen vid hären eller marinen eller
vid härens eller marinens reserv uppgått till minst tre år, anses
den värnpliktige hava fullgjort all den i § 27 mom. 1 eller
2 föreskrivna tjänstgöring, men är, om han tillhör hären, skyldig
att med vederbörlig åldersklass deltaga i reservtruppövning.
Detsamma gäller ock den, som under fast anställning
vid hären eller dess reserv, undergått rekrytutbildning samt
deltagit i tre repetitionsövningar, ävensom den, vilken såsom
värnpliktig fullgjort första tjänstgöring och en repetitionsövning
samt därefter varit fast anställd under minst två år.

Marinen tilldelad vapenför värnpliktig, som varit anställd
såsom sjökadett eller kustartillerikadett under en tid av sjuttiofem
dagar eller därutöver, äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig det antal dagar, lian under sådan
anställning genomgått militär utbildning.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning
vid hären eller marinen eller vid härens eller marinens reserv,
äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig
det antal dagar, han varit fast anställd.

I vad mån fast anställning vid krigsmakten i övrigt
må anses motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

107

Bilaga.

Uppgift å antalet värnpliktiga, som under år 1916

j inom nedannämnda arméfördelnings-område:	försummat dem åliggande mönstrings-skyldighet	fullgjort dem åliggande inönstringsskyldighet	Summa.
genom personlig inställelse	medelst mönstrin tillförlitlig och fullständig	insändande av skriftlig ^anmälan, vilken varit i något avseende otillför-litlig eller ofullständig \| motsvarande i procent av , . i hela antalet antalet skriftliga mönstrings-anmälningar
Första1) ............	7,627	5,886	25,051	10,503	29,5	49,067
Andra...............	3,325	7.457	19,197	6,659 i	25,8	36,638
Tredje8) ............	3,322	4,754	17,487	4,686	21,i	30,249
Fjärde1) ............	7,704	13,487	18,071	11,112	38,o	50,374
Femte8) ............	4,622	3,128	20,756	7,703 !	27,i	36,209
Sjätte8) ............	8,140	2,592	22,780	8,417	27,o	41,929
Summa	34,740	37,304	\| 123,342	49,080 \|	28.5	244,466

i) Från 2 rullföringsområden hava exakta 6iffror ej kunnat lämnas,
här uteslutits.

a) Från 1 rullföringsområde hava exakta siffror ej kunnat lämnas,
här uteslutits.

varför uppgifter därifrån
varför uppgifter därifrån

Anm. Uppgifter hava icke medtagits från Gottlands inskrivningsområde, enär mobilisering Bgt
ram därstädes under 1916.

108

Anmälan av
chefen för
tredje arméfördelningen -

Justitiekans lersämbetet.

II. Framställningar, som de sakkunniga anse icke böra
föranleda till någon åtgärd.

1. Straffpåföljd för värnpliktig, som brister i vården om sin inskrivningsbok.

Med skrivelse den 27 mars 1916 har chefen för tredje arméfördelningen
till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet insänt ett
urklipp ur tidningen Göteborgs Aftonblad, däruti refererats ett av Göteborgs
ungsocialister och syn dikalister den 23 mars 1916 hållet offentligt
möte i härvarande arbetareförenings lokal. Enligt nämnda referat skulle
därvid en talare ostentativt ur fickan dragit upp sin inskrivningsbok och
inför publikens ögon sakta rivit den i bitar, under det att en annan
värnpliktig strax därefter yttrat, att alla borde följa den föregående talarens
exempel samt förklarat, att han, så snart han kommit hem, skulle
riva sönder sin » m ö r d are b o k» och skicka bitarna till »mördareinstitutionen)).

Justitiekanslersämbetet, som avgivit yttrande med anledning av förevarande
anmälan, har därvid i huvudsak anfört följande. Förstörandet
av inskrivningsboken hade i förevarande fall skett på sådant sätt och
på sådan plats, att vederbörande härigenom kunde anses hava gjort sig
skyldig till förargelseväckande beteende och varda underkastad'' ansvar
enligt 11 kap. 15 § strafflagen. Med remissen avsåges emellertid att
erhålla justrtiekanslersämbetets yttrande, huruvida även förstörande av
inskrivningsbok, som skedde under mindre förargelseväckande former,
kunde bliva föremål för straff enligt gällande lag eller, i annat fall,
vilka åtgärder i lagstiftningsväg för Sådant ändamål borde vidtagas.

Enligt § 14 mom. 2 värnpliktslagen den 17 september 1914 erhölle
värnpliktig efter verkställd inskrivning en inskrivningsbok, varuti skulle
av vederbörande befäl antecknas vad som beträffande hans värnplikt
vore av vikt att kunna styrka, såsom fullgjord tjänstgöringsskyldighet,
med mera dylikt, och med vilken bok borde följa ett utdrag av värnpliktslagen
samt av andra lagar och författningar rörande krigsmakten.

Av såväl nämnda lagrum som i inskrivningsförordningen förekommande
bestämmelser om bokens uppvisande framgmge visserligen, att
det måste åligga den värnpliktige såsom en skyldighet att förvara boken,
men något uttryckligt stadgande om ansvar för förstörande av inskrivningsbok
hade icke meddelats. Ett dylikt stadgande skulle för övrigt
möjligen varda föga verksamt, enär det näppeligen skulle föranleda ett
fällande i sådana fall, då vederbörande uppgåve, att boken förkommit,
och utredning om uppsåtligt förstörande icke kunde åvägabringas.

109

Därest underlåtenhet från värnpliktigs sida att medhava eller insända
inskrivningsbok i den ordning och i de fall inskrivningsförordningen
föreskreve, lör den värnpliktige medförde ansvar eller annan
menlig påföljd, kunde detta tänkas ersätta en ansvarsbestämmelse för
bokens förstörande. I saknad av direkt stadgande kunde emellertid
ansvar eller påföljd för dylik underlåtenhet icke förekomma under andra
lörhållanden, än att underlåtenheten stode i sådant samband med tjänstgöring,
att ansvar enligt strafflagen för krigsmakten kunde ådömas.- Åven
om det möjligen icke vore alldeles uteslutet, att föreskriven mönstring
icke ansåges fullgjord, därest inskrivningsbok icke medhades vid
personlig inställelse för mönstring eller insändes med mönstringsanmälan
i de fall, där så vore föreskrivet, hade en dylik påföljd mindre betydelse
vid det förhållandet, att mönstringen i de flesta fall kunde fullgöras
genom insändande av anmälan utan bifogande av inskrivningsbok; härtill
komme att mönstring icke vore föreskriven för landstormen.

Det vore de värnpliktiga ålagt att vid inställelse till tjänstgöring
medhava inskrivningsbok. Sedan den värnpliktige inställt sig till tjänstgöring,
vore han att anse såsom krigsman, och kunde han då icke på
anfordran förete sin bok, syntes detta kunna betraktas såsom vårdslöshet
eller försummelse av tjänsteplikten att medhava inskrivningsbok och
följaktligen ådraga vederbörande ansvar enligt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Straff enligt nämnda lagrum kunde således följa för den,
som förstört sin inskrivningsbok, om än ansvaret komme att ådömas
för något annat än den egentliga förseelsen och stundom kanske långt
efter det denna — förstörandet av inskrivningsboken — ägt rum.

Skulle straff i nu ifrågasatt ordning anses icke kunna ådömas och
särskild ansvarsbestämmelse därför befinnas vara erforderlig, syntes den,
såsom det av ovanstående framginge, lämpligast böra avse underlåtenhet
att medhava inskrivningsbok vid inställelse till tjänstgöring. Straff för
sådan förseelse, vilken tydligen borde tillhöra krigsdomstols prövning,
kunde emellertid icke stadgas utan riksdagens medverkan. Bestämmelsen
i § 49 värnpliktslagen, att för samma lags tillämpning erforderliga närmare
föreskrifter meddelades av Konungen, innefattade icke bemyndigande
att utfärda sådana straffbestämmelser, som i detta ärende avsåges.
Justitiekanslersämbetet tilläte sig erinra, att förekommande bestämmelser
om ansvar för uteblivande från inskrivning och mönstring intagits i
• värnpliktslagen samt att i inskrivningsförordningen hittills icke intagits
någon ansvarsbestämmelse.

Det måste anses vara en värnpliktig jämlikt värnpliktslagen ålagd De
skyldighet att innehava, förvara och i föreskrivna fall uppvisa den honom

sakkun niga.

tilldelade inskrivningsboken. Brister lian härutinnan, kommer det att
visa sig företrädesvis vid två tillfällen, nämligen dels vid inställelse till
tjänstgöring, enär inskrivniugsböckema då alltid inlämnas till och granskas
av militärbefälet, samt dels vid mönstring i de fall, då inskrivningsbok
skall medhavas eller insändas.

I likhet med justitiekanslersämbetet anse de sakkunniga, att den,
som vid inställelse till tjänstgöring befinnes sakna inskrivningsbok, jämlikt
§ 130 i strafflagen för krigsmakten kan ställas till ansvar för tjänsteförsummelse.
Därest det icke ådagalägges, att boken förkommit utan
den värnpliktiges förvållande, synes han i sådant fall kunna ådömas
ansvar för sin försummelse. Likaledes torde den, som uraktlåter att
förete eller insända inskrivningsbok vid mönstringstillfälle, kunna förklaras
icke hava fullgjort föreskriven mönstring samt härigenom ådraga
sig i värnpliktslagen stadgad bötespåföljd.

Det av chefen för tredje arméfördelningen anmälda fallet, där eu
värnpliktig uppsåtligt och offentligen förstört sin inskrivningsbok, torde
hittills vara tämligen enastående. Med hänsyn till såväl de personliga
olägenheter, för vilka värnpliktig, som saknar inskrivningsbok, utsätter
sig i flera avseenden, som ock de möjligheter till direkt eller indirekt
straffpåföljd härav, vilka, såsom ovan framhållits, finnas, förmena de
sakkunniga, att ingen omedelbar anledning föreligger att befara en ökning
av detta slags förseelser.

Under sådana förhållanden synes det de sakkunniga icke lämpligt
att ifrågasätta någon särskild lagstiftning i ämnet utöver de hjälpmedel,
som, på sätt visats, redan förefintliga bestämmelser erbjuda. De sakkunniga
få därför hemställa,

att förevarande, av chefen för tredje arméfördelningen
gjorda anmälan icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

2. Tolkning av § 10 mom. 3 värnpliktslageu.

Värnpliktslagen § 16 mom. 3 har följande lydelse: »Förefinnes anledning
till uppskov enligt denna § ännu vid inskrivningsförrättningen
det år, under vilket den värnpliktige fyller tjugufyra år, frikallas han
från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.»

Framställ- Tjänstförrättande chefen för fjärde arméfördelningen har uti skri ning

av tjänst-ye\se den 18 oktober 1916 dels anmält, att en värnpliktig, som, född år
fchefeT^^för 1891, vant förfallolöst frånvarande från inskrivningsförrättningar under
fjärde armé- åren 1912—1915, av vederbörande inskrivningsnämnd, som icke ansett

fördelningen.

sig jämlikt nämnda lagrum kunna frikalla honom från värnpliktens fullgörande
i beväringen under fredstid, år 1916 beviljats uppskov med
inskrivning till år 1917 av den i § 10 mom. 1 omförmälda anledning,
dels och, under framhållande av att bestämmelsen i § 16 mom. 3 icke
syntes kunna avse, att en värnpliktig, som utan laga förfall varit frånvarande
från inskrivningsförrättning ett eller flera år, skulle kunna på de
i samma paragraf mom. 1 angivna grunder frikallas det år, då han fyller
24 år, utan fastmer innebära, att den värnpliktige för att kunna frikallas
enligt nämnda lagrum måste vid föregående inskrivningsförrättningar
fått anledningarna till sitt uppskov vederbörligen prövade, men att emellertid
avfattningen av ifrågavarande lagrum kunde giva anledning till
olika tolkning, ifrågasatt, huruvida ej bestämmelsen om det år, då frikallelse
skall äga rum, borde göras så vid, att den undanröjde möjligheterna
för den värnpliktige att undandraga sig tjänstgöring.

Uti häröver avgivet yttrande har befälhavaren för generalstaben Befälhavaren
anfört, bland annat, följande. Av ordalydelsen i värnpliktslagen § 16 l"rstg(jjjjjal''
mom. 3: »Förefinnes anledning till uppskov enligt denna § ännu vid
inskrivningsförrättningen det år, under vilket» framginge, att här nämnd
frikallelse avsetts att tillkomma endast värnpliktig, som under föregående
år jämlikt mom. 1 och 2 i samma paragraf beviljats uppskov med inskrivning.

Varje tvivel därutinnan borde för övrigt vara hävt genom den tolkning
nämnda lagrum erhållit i nådig proposition n:r 59 till 1914 års senare
riksdag, där det angående ifrågavarande moment heter: »Den i mom. 3
stadgade levnadsåldern av tjugofyra år, vid vilken en värnpliktig, som
dittills åtnjutit uppskov med inskrivning.»

Har värnpliktig utan laga förfall uteblivit från inskrivning, kunde
man tydligen ej veta om anledning till uppskov förefunnits vid inskrivningsförrättning
föregående år. Ej heller kunde värnpliktig sägas förut
hava åtnjutit uppskov med inskrivning. Mom. 3 kunde sålunda ej vara
tillämpligt på sådan värnpliktig. Ehuru befälhavaren för generalstaben
sålunda funne, att missförstånd i föreliggande fall borde vara fullkomligt
uteslutet, ville han icke motsätta sig, att ifrågavarande moment erhölle
ett förtydligande tillägg.

På de av befälhavaren för generalstaben anförda skäl anse de sak- De sakkunkunniga
niga■

förevarande framställning icke böra föranleda till någon
åtgärd.

112

Gällande bestämmelser.

in. Övriga till de sakkunniga överlämnade framställningar.

1. Utredning- rörande ändring i grunderna för inskriyningsnämnds

organisation.

Enligt § 18 i värnpliktslagen skall för varje rullföringsområde och
sjömanshus finnas en inskrivningsnämnd, bestående av en regementsofficer
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen en lagfaren ledamot,
rullförings- respektive sjörullföringsbefälhavaren samt två inom
rullföringsområdet eller den stad, där sjömanshuset är beläget, bosatta,
icke militära ledamöter, som väljas av landstinget eller, där rullföringsområde
utgöres av stad, som ej lyder under landsting, av stadsfullmäktige.
I vissa fall må även officer av marinen närvara vid inskrivningsförrättning
för att lämna nämnden erforderliga upplysningar, varjämte
nämnden alltid skall biträdas av läkare. För större rullföringsområde
må, där Konungen så bestämmer, finnas två eller flera inskrivningsnämnder.

Dessutom är genom generalorder den 18 januari 1902 n:r 64 föreskrivet,
dels att vederbörande rullföringsbiträde — där två eller flera
finnas anställda vid rullföringsområde ett av dem — skall av rullföringsbefälhavaren
beordras biträda vid inskrivningsförrättningarna inom rullföringsområdet,
dels att, vid förhinder för rullföringsbiträde, regementschefer,
vilka tillika äro inskrivningsbefälhavare, ävensom militärbefälhavaren
på Gottland i vad angår Gottlands inskrivningsområde, skola i
stället för rullföringsbiträde ur regementet beordra ett underbefäl att vid
inskrivningsförrättningen tillhandagå, dels ock att nämnda regementschefer
och militärbefälhavare skola, där så prövas erforderligt, såsom
biträde vid inskrivningsförrättning inom inskrivningsområdet beordra ett
underbefäl av sjukvårdsmanskapet eller en menig av samma manskap att
tillhandagå den nämnden biträdande läkaren.

Inskrivning förrättas, jämlikt § 13 mom. 1 värnpliktslagen, inom de
särskilda rullföringsområdena och för de särskilda sjömanshusen å tider
och ställen, som bestämmas av Kungl. Maj:ts befallningshavande. De
närmare bestämmelserna om ordningen för inskrivningarnas förrättande
återfinnas i inskrivningsförordningen. Som regel gäller, att inskrivning
skall förrättas särskilt för varje rullföringsområde. Omfattar rullföringsområdet
delar av mer än ett län eller ock både landsbygd och stad,
som ej lyder under landsting, skall särskild förrättning hållas i förra

113

fallet för värjo länsdel och i senare fallet särskilt för landsbygden och
för staden. Å varje förrättningsställe skall, såvitt ske kan, inskrivning
verkställas med samtliga värnpliktiga från en och samma församling.
Vid bestämmande av tider och ställen för inskrivningsnäinnds sammanträden
skall hänsyn tagas därtill, att sammanträdena inom varje rullföringsområde
följa på varandra utan längre mellantid än som fordras
för inskrivningsnämndens resor mellan förrättningsställena. Vidare skall
iakttagas, att de värnpliktiga ej åläggas längre färder än som av omständigheterna
oundvikligen påkallas samt att i allmänhet ej mer än 80
värnpliktiga beräknas skola för varje dag undergå prövning.

Jämlikt § 55 i nådiga reglementet för arméns avlöning under fred
den 11 oktober 1007 skola inskrivningsnäinnds ordförande, lagfarne ledamot
och den nämnden biträdande läkaren åtnjuta gottgörelse för inställelse vid
och deltagande i inskrivningsnäinnds sammanträden samt hemfärd därifrån
med reseersättning och dagtraktamente efter innehavande statstjänst
eller, om vederbörande ej på grund av sådan tjänst är till viss
klass i resereglementet hänförlig, efter sagda reglementes tredje klass.
Rullföringsbefälhavarna åtnjuta vid resor i allmänhet ersättning efter
reglementets fjärde klass. Vidare skola de av landstinget eller stadsfullmäktige
utsedda ledamöterna jämlikt § 11 i nådiga förordningen den
31 december 1913 angående rikets indelning i områden för värnpliktigas
inskrivning m. m. erhålla gottgörelse efter femte klassen i resereglementet,
varjämte ersättning skall enligt gällande föreskrifter utgå till de
underbefäl och meniga, som i kommandoväg beordrats att biträda vid
förrättningarna, ävensom till krono- eller polisbetjäning, då förrättningsstället
är beläget utom tjänstgöringsdistriktet.

Vid 1912 års riksdag väcktes i riksdagens båda kamrar likalydande
motioner, i vilka hemställdes, att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att åstadkomma förenkling i
inskrivningsnäinnds sammansättning. Till stöd för denna hemställan anfördes
i motionerna följande. Ett spörsmål, som under de närmast följande
åren mer än förut komme att kräva Kungl. Maj:ts och riksdagens
uppmärksamhet, vore frågan, huru vårt land skulle vinna ett kraftigt
försvar, utan att folkets ekonomiska bärkraft alltför hårt prässades. En
viktig sak för det målets ernående i möjligaste mån vore först och
främst att göra besparingar i försvarsutgifterna på alla punkter, där så
kunde ske utan att härens eller flottans värnkraft försvagades.

De i värnpliktslagen bestämda inskrivningsnämnderna för rullföringsområde
och för sjömanshus hade genom talrikheten av medlemsantalet

Motioner i
ämnet vid
1912 års
riksdag.

114

Riksdagens
skrivelse den
5 mars 1912.

och genom sin sammansättning blivit alldeles onödigt dyrbara apparater,,
särskilt med avseende på Norrland och rikets inlandskap.

Inskrivningsnämnd för rullföringsområde skulle enligt gällande bestämmelse
bestå av 1) en ordförande av regementsofficers rang, 2) en
lagfaren ledamot, tillförordnad av Kungl. Maj:ts befallningshavande, 3)
rullföringsbefälhavaren, 4) dennes biträde, 5) läkare, 6) en sjukvårdssoldat,
7) två icke militärer, valda av landsting respektive stadsfullmäktige.
Inskrivningsnämnd för sjömanshus hade ungefär enahanda sammansättning
och kunde liksom den förutnämnda förstärkas av en sjöofficer.
Nämnderna i fråga bestode således av 8 å 9 ledamöter.

Nu finge staten inom varje rullförings- och sjömanshusområde betala
rese- och dagtraktamentsersättning åt alla dessa efter för respektivemedlem
gällande klass av resereglementet, och de summor, som härtill
åtginge, vore sannerligen avsevärda och kunde med annan användning
giva mycket bättre valuta. Ty det verkliga gagn, en hel del av inskrivningsnämndens
ledamöter gjorde, vore av högst problematisk art, och
antalet ledamöter kunde betydligt inskränkas till båtnad för statskassan,
utan att ändamålet behövde i någon mån förfuskas.

Såväl ordföranden-regementsofficeren som den laglarne ledamoten
kunde gott utgå, då rullföringsbefälhavaren borde vara så hemmastadd
i tolkningen av värnpliktslagen m. in., att han kunde fungera som både
ordförande och lagfaren ledamot i nämnden. I stället för biträdet kunde
länsmannen inom respektive distrikt mycket väl fylla platsen som protokollsförare
och ortens fjärdingsman kunde ersätta sjukvårdssoldaten,
som hade att mäta de värnpliktiga, detta i synnerhet som länsman och
fjärdingsman under nuvarande regim i allt fall måste närvara vid inskrivningsförrättning.
Vad slutligen de två civila ledamöterna beträffade,
kunde i dessas ställe med lika gott arbetsresultat användas tvenne
i inskrivningsorten boende betrodda män. Med denna förenkling skulle
vinnas icke blott besparing av avsevärda summor utan också ett utnyttjande
av den orts- och personkännedom, som nämnden komme att
på varje förrättningsställe besitta.

Riksdagen anhöll i skrivelse den 5 mars 1912 om utredning, huruvida
och på vad sätt till vinnande av minskning i statsverkets kostnader
för värnpliktigas inskrivning ändring kunde göras i grunderna för
inskrivningsnämndernas organisation, samt att för riksdagen måtte framläggas
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd härför
anförde riksdagen följande. Ehuru olika meningar kunde råda rörande
lämpligheten av de förslag, som framkommit angående sättet för

115

vinnande av berörda syfte, funne riksdagen likväl skäl föreligga att
undersöka, huruvida och på vad sätt åtgärder i nämnda riktning skulle
kunna vidtagas. Det rådde en ganska allmän mening därom, att inskrivningsförrättningarna,
särskilt i glest befolkade delar av riket, försigginge
under mindre tillfredsställande former, och att de skedde med
större omgång och medförde större utgifter för staten än skäligt. Med
hänsyn till den genom lagens tillämpning i fråga om inskrivningarna
numera vunna erfarenheten borde en förenkling i det i motionerna angivna
syftet kunna vidtagas, utan att ändamålet med inskrivningarnas
uppdragande åt särskilda därför sammansatta nämnder äventyrades.

I viss mån syntes syftet kunna vinnas genom en förenklad sammansättning
av inskrivningsnämnden. Men vid en blivande undersökning
i ämnet borde emellertid för att ernå ett tillfredsställande resultat
uppmärksamhet ägnas ej blott vid nämndens sammansättning utan även
vid dess organisation i allmänhet, liksom även vid sättet för själva inskrivningsförrättningarnas
ordnande.

Med anledning av riksdagens skrivelse hava yttranden i ämnet infordrats
från såväl arméns som marinens myndigheter. Ur dessa yttranden
må anföras följande.

Chefen för första arméfördelningen anser, att man vid undersökning
av, huruvida en inskränkning i kostnaderna för inskrivningsförrättningarna
kunde äga rum, borde taga under omprövning, dels huruvida en
minskning av nämndernas personal kunde ske, och dels huruvida besparing
kunde vinnas genom förrättningarnas anordnande på ett lämpligare
sätt än hittills.

Inskrivningsnämnden bestode nu av 5 ledamöter, biträdda av en läkare,
två deras biträden samt länsmän eller andra polismän och fjärdingsmän.
Av dessa personer vore några så nödvändiga för förrättningens
utförande, att fråga om deras uteslutande knappast kunde uppstå.
Dessa vore rullföringsbefälhavaren och läkaren samt polismyndigheterna.
Återstode ordföranden, den lagfarne och de två civila ledamöterna.

Ordförandens uppgift vore att leda omröstningen — där sådant erfordrades
— övervaka, att rätt antal värnpliktiga uttoges enligt generalorder
och i allmänhet att tillse, det förrättningen verkställdes inom
laga gränslinjer. Ifrågasättas kunde, huruvida icke rullföringsbefälhavaren
med den erfarenhet han besutte i allt, vad till de värnpliktigas
inskrivning och redovisning hörde, vore väl skickad att vara ordförande.
Detta desto mera som rullföringsbefälhavarna ofta hade regementsofficers

Yttranden av
militära myndigheter.

116

tjänstegrad och mången gång varit bataljonschefer i tjänst. Härigenom
syntes de militära intressena bliva tillgodosedda.

Mot detta kunde invändas, att rullföringsbefälhavaren som ordförande
komme att försumma sina övriga och viktigare åligganden. Denna
fara syntes icke vara överhängande, ty när han alltid skulle medföra
sitt biträde, vilken i regeln hade stor rutin och vana vid ärendenas handläggning,
kunde denne mer än väl medhinna att fullgöra de göromål,
som möjligen skulle kunna tänkas åsidosättas, därigenom att rullföringsbefälhavaren
även vore ordförande i nämnden. Det kunde ju inträffa,
att förrättningen någon gång skulle taga längre tid, om rullföringsbefälhavaren
samtidigt tjänstgjorde som ordförande, men även om till följd
härav en eller annan dag måste tilläggas för nämndens arbeten, kunde
kostnaderna ändock nedbringas, därigenom att all ersättning till en regementsofficer
som ordförande inbesparades.

En invändning kunde ändock göras mot den särskilda ordförandens
slopande. En infanteriregementschef vore i egenskap av inskrivningsbefälhavare
medlem i inskrivningsrevisionen och hade som sådan att
besluta i en mängd olika inskrivningsärenden, vilka för en därvid ovan
person kunde erbjuda vissa svårigheter. Som ordförande i inskrivningsnämnden
under sin bataljonschefstid komme han numera emellertid i
tillfälle att noggrant sätta sig in uti inskrivnings- och värnpliktsförordningamas
tillämpning. Denna omständighet syntes vara ett skäl att
bibehålla inskrivningsnämndens nuvarande ordförande, vilket chefen för
första arméfördelningen allvarligt velat framhålla utan att dock av denna
anledning ställa sig helt avvisaude mot en förminskning i nämndens
sammansättning medelst nuvarande ordförandens indragande.

Den lagfarne ledamoten hade till åliggande att föra huvudhandlingarnas
inskrivningslängd, vissa anteckningslistor och protokoll samt att
tillhandagå nämnden med riktig lagtolkning i tvistiga fall. Nu vore
visserligen sant, att hithörande lagar och förordningar vore ganska
enkla att komma underfund om, och att rullföringsbefälhavaren, som
hade en ingående kännedom uti dem, borde kunna avgöra alla tvivelaktiga
fall. Trots detta vore det icke rådligt att ur nämnden utesluta det juridiska
elementet, som helt säkert tillkommit för att utgöra en motvikt
mot det militära elementet.

Skulle den nuvarande ordföranden utgå ur nämnden, borde lämpligen
den ene av de av landstingen valda civila ledamöterna undvaras.
Bibehölles den ene av dessa, vore ju i alla händelser det civila elementet
lika väl tillgodosett som i nämndens nuvarande sammansättning. De
upplysningar, som dessa ledamöter någon gång lämnade angående de

117

värnpliktigas enskilda förhållanden, kunde lika väl och bättre lämnas
av den närvarande kronobetjäningen, enkannerligen fjärdingsmännen,
som härom i allmänhet vore bättre underkunniga än de civila ledamöterna.

På grund av vad han anfört ville chefen för första arméfördelningen
föreslå följande sammansättning av inskrivning snämnd en, nämligen: såsom
ordförande rullföringsbefälhavaren, biträdd av läkaren, en lagfaren ledamot
samt en av landstingen vald icke militär ledamot. Polismyndigheterna
skulle vara närvarande lika som nu vore föreskrivet, varjämte
vore självskrivet, att rullföringsbefälhavaren skulle åtföljas av sitt biträde
och att till läkarens hjälp beordrades en sjukvårdsbeställningsman.

Röster hade visserligen höjts för att läkarens biträde kunde undvaras.
Så vore dock icke förhållandet, ty läkarens arbete, vilket vore det mest
ansträngande någon av nämndens ledamöter hade, underlättades i hög
grad, såvida han till sitt förfogande hade en sjukvårdsbeställningsman,
vilken vore något van vid under inskrivningsförrättningen förekommande
undersökningar av skilda slag — särskilt undersökning av syn, hörsel
och färgsinne — mätningen av de värnpliktigas längd o. s. v. Skulle
läkaren ensam nödgas utföra allt, vad nu han själv och sjukvårdsbeställningsmannen
uträttade, komme förrättningarna helt säkert att taga
längre tid och därigenom draga ökade kostnader, varigenom intet ur
kostnadssynpunkt vunnes med indragandet av läkarens biträde. Chefen
för första arméfördelningen ville därför inlägga sin bestämda gensaga
mot, att läkaren berövades sitt sakkunniga biträde.

Riksdagens skrivelse hänsyftade på möjligheten av besparingar
genom ändringar i förrättningarnas anordnande. Bemälde arméfördelningschef
föreställde sig, att man härvid tänkt sig, att förrättningarna
skulle äga ruin under ett mindre antal dagar än nu vore fallet, och
att antalet förrättningsställen inom varje rullföringsområde minskades.

Dagantalet vore i främsta rummet beroende på det antal värnpliktiga,
som läkaren förmådde att utan slappad uppmärksamhet undersöka
på (lagen. Inskrivningsförordningen § 15 mom. 2 angåve visserligen,
Datt i allmänhet ej mer än 80 värnpliktiga beräknas skola för varje dag
undergå provning». Erfarenheten hade emellertid visat, att det icke vore
lyckligt, att antalet överskrede 50, varför någon ändring i detta avseende
icke kunde föreslås. Skulle därtill läkarens biträde indragas, borde
antalet dagar i stället ökas och ändock skulle läkaren bliva överansträngd,
vilket ur alla synpunkter, ej minst den ekonomiska, visade sig som en
dålig beräkning.

118

Antalet förrättning sställen skulle ju möjligen kunna minskas inom de
till ytvidden minsta och med goda kommunikationer försedda områdena.
Åtgärden vore ändock icke tillrådlig, då den alldeles säkert skulle verka
därhän, att de förfallolöst frånvarandes antal ytterligt ökades.

Kostnaderna för inskrivningsförrättningarna syntes något kunna
nedbringas, därigenom att kommunerna (häradena) ålades att tillhandahålla
lokaler för förrättningarna. Detta kunde ju icke vara obilligt och
säkert vore, att staten i detta avseende nu i åtskilliga fall oskäligt uppskörtades.

Det funnes emellertid ännu ett medel att åstadkomma besparingar.
För detta ändamål borde närmare granskas behövligheten av att uppdela
inskrivningsförrättningarna särskilt för armén och särskilt för marinen.
De formella hinder, som kunde finnas för att ställa hela inskrivningsväsendet
under lantförsvarsdepartementet, borde icke vara svåra att övervinna,
särskilt om sjöförsvarets intressen under inskrivningsförrättningarna
bevakades av sjöofficerare, som redan nu ofta jämlikt § 18 värnpliktslagen
skedde. Genom denna reform komme dagtraktamentskostnaderna
för 6 nämnder jämte kostnaderna för deras resor till 47 sjömanshus att
indragas, vartill komme avlöningar till G sjörullföringsbefälhavare med
biträden.

Den nu sjörullfö rings befälhavarna åliggande skyldigheten att upprätta
inskrivningslängd på grund av sjömanshusombudsmännens inskrivnings-
och överföringslistor enligt inskrivningsförordningen § 46 skulle i
så fall överflyttas på inskrivningsbefälhavarna inom det inskrivningsområde,
där sjömanshusen vore belägna. Dessa sjömanshus skulle tillhöra
inskrivningsområdet och rullföringsbefälhavarna skulle övertaga de skyldigheter
mellan inskrivningarna, som nu ålåge sjörullföringsbefälhavarna.
Genom samverkan mellan inskrivningsmyndigheterna borde utan svårighet
kunna ordnas så, att marinens representant kunde göra sin tjänsteresa
i en följd till förrättningarna med de vid sjömanshus inskrivna
inom ett eller flera inskrivningsområden, utan att detta behövde motverka
ett lämpligt ordnande av inskrivningsnämndens resplan.

Redan nu inskreves en stor del av marinens värnpliktiga av arméns
nämnder, varför inga hinder av principiell natur borde föreligga för att
härutinnan öka deras befogenhet. För övrigt vore det en lättnad för
dessa vid sjömanshus inskrivna, ty för närvarande komme de ofta av
ren okunskap till rullföringsområdenas förrättningar och bleve därifrån
hänvisade till förrättningarna för sjömanshusen, varvid ofta inträffade,
att dessa senare förrättningar redan vore avslutade. Den värnpliktige

119

finge då på egen bekostnad inställa sig hos sjörullföringsbefälhavaren
för att av denne bliva inskriven.

Med anledning av det senast anförda föreslog chefen för första
arméfördelningen, att en noggrann utredning måtte föranstaltas angående
möjligheten att genomföra förslaget om gemensamt inskrivning sväsende
för armén och. marinen lydande under lantförsvarsdepartementet.

Chefen för andra arméfördelningen anser icke lämpligt att borttaga
den militära ordföranden — vilken borde vara aktiv officer av regementsofficers
grad — ur inskrivningsnämnden, enär dennes militära
omdöme vore i många fall nödvändigt bland annat vid bedömandet av
de värnpliktigas uttagning till olika truppslag. Att grunda detta uttagande
på de militära erfarenheter, som rulltöringsbefälhavaren kunde
besitta vore icke tillräckligt, enär denne i flertalet fall vore en person,
som haft sin militära tjänstgöring förlagd uteslutande till det truppslag
han själv tillhört eller tillhörde.

Beträffande åter de icke militära, ledamöterna vore intet att erinra
mot, att den ene utginge ur nämnden. Enär den återstående borde
vara en person, som vore förtrogen med de värnpliktigas personliga
förhållanden, kunde det anses lämpligt, att den icke militära ledamoten
utsåges av varje kommun. Att lian skulle kunna åläggas att fullgöra
denna skyldighet utan ersättning vore dock tvivelaktigt.

Att r ullfäring sbefälhavaren och den lagfarne ledamoten borde bibehållas
i inskrivningsnämnden behövde icke någon vidare motivering.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida en minskning av kostnaderna
* kunde åstadkommas genom att reducera antalet av den nämnden biträ dande

personalen. Erfarenheten från inskrivnings förrättningarna gåve
dock vid handen, att arbetet vid desamma icke tilläte en dylik minskning,
om arbetet skulle kunna medhinnas inom den tid, som hittills
varit fallet. En var av de biträdande personerna hade full sysselsättning
och kunde icke utan olägenhet avvaras.

Vad slutligen sättet för inskrivningsförrättningarnas anordnande beträffade,
hade inom andra arméfördelningsområdet intet förekommit, som
skulle kunna berättiga till det antagandet, att det med fördel kunde
omläggas. En förenkling vore dock att uppdraga inskrivningen inom
sjörullföringsområde åt inskrivningsnämnden för lämpligt belägna lantrullföringsområden,
varvid sjörullföringsbefälhavaren skulle ingå i nämnden
i stället för rullföringsbefälhavaren.

Chefen för tredje arméfördelningen anför följande. Vid ett nedbringande
av kostnaderna kunde man utgå från, antingen att inskrivningsnämndernas
åligganden och maktbefogenhet i stort sett bibehölles oför -

120

ändrade, eller att inskrivningsnämndernas åligganden och maktbefogenhet
väsentligt inskränktes och överflyttades på inskrivningsrevisionen.

I. Med ett bibehållande i stort av inskrivningsnämndernas nuvarande
åligganden och maktbefogenhet kunde man tänka sig en besparing i utgifterna
dels såsom motionärerna föreslagit genom inskränkning av antalet
ledamöter i nämnden, dels genom minskat antal förrättningsdagar
och förrättningsställen och dels slutligen genom nedbringande av kostnaderna
för förrättningslokaler.

Ordföranden i nämnden representerade staten och särskilt krigsmakten
och skulle vaka över, att dess intressen bleve behörigen tillgodosedda.
Han vore ock ansvarig för, att utfallet av hela förrättningen
bleve det bästa möjliga. På grund härav måste han innehava en tjänsteställning,
som motsvarade det ansvar, som vilade på honom. Han borde
vara regementsofficer i aktiv tjänst, ty endast i så fall kunde han vara i
besittning av de egenskaper, som fordrades för bedömande av lämpligheten
vid uttagningen. Rullföringsbefälhavaren däremot bleve efter
några år ganska främmande för den aktiva tjänsten och vad därmed
sammanhängde; han vore därför icke i besittning av de egenskaper,
som erfordrades för ett rätt bedömande av lämpligheten vid uttagningen.

Ordföranden måste därjämte i möjligaste mån vara fri från personliga
hänsyn. Detta kunde knappast rullföringsbefälhavaren vara, i det
han antingen ofta stode de värnpliktiga allt för nära och sålunda kunde
tänkas företräda intressen, som vore krigsmakten motsatta, eller ock med
formens iakttagande kunde tänkas låta det för rullföringen redigaste och
bekvämaste fälla utslaget på bekostnad av lämpligheten, och detta i allt
högre grad, ju mer han med tiden förlorade förmågan att bedöma lämpligheten
efter krigsmaktens måttstock.

Chefen för tredje arméfördelningen ansåge sig på grund härav med
all kraft böra framhålla vikten av, att de militära intressena tillgodosåges
vid inskrivningsnämndernas sammansättning, vilket endast kunde
ske genom att behålla såsom ordförande en regementsofficer i aktiv tjänst.

Rullföringsbefälhavaren syntes böra vara självskriven ledamot i nämnden
såväl på grund av hans ordinarie tjänstgöring mellan årets inskrivnings
förrättningar, som på grund av de åligganden, som vid själva förrättningen
tilllcomme honom. Han vore därjämte den, som i nämnden
borde representera kontinuiteten gent emot de övriga, som ofta kunde
ombytas.

Den lagfarne ledamoten syntes däremot kunna undvaras i nämnden,
enär den behövliga lagkunskapen vore inskränkt till så begränsat om -

121

råde, att såväl ordföranden som framförallt rullföringsbefälhavaren helt
behärskade detsamma. De förrättningar, som enligt nuvarande bestämmelser
utfördes av den lagfar ne, skulle då möjligen kunna utföras av
annan i nämnden ingående eller biträdande person, möjligen länsmannen,
eller annan kronobetjäning, som i alla händelser borde närvara.

Komme så de båda av landstinget (stadsfullmäktige) utsedda civila
ledamöterna.

Dessas förnämsta åligganden syntes vara att fungera såsom vittnen
inför allmänheten, att vid förrättningen tillginge opartiskt och att de
värnpliktigas önskemål, så långt detta kunde låta sig göra, tillgodosåges.
Därjämte borde de tillhandagå med personliga upplysningar beträffande
de värnpliktiga.

Vad den första omständigheten beträffade, så kände de värnpliktiga
numera så väl sina rättigheter, att ett förgripande i desamma — om
ett sådant överhuvud taget skulle kunna tänkas — knappast skulle vara
möjligt, och skulle ett sådant det oaktat äga rum, ägde den värnpliktige
klaga hos inskrivningsrevisionen över nämndens beslut. Vad tillhandahållandet
av personliga upplysningar beträffade, så hände endast
undantagsvis, att de civila ledamöterna kunde giva sådana, då ju samma
personer bibehölles inom hela rullföringsområdet och personalkunskapen
i regeln inskränkte sig till närmaste trakten kring deras bostad. Dessa
civila ledamöter skulle därför utan olägenhet kunna utgå ur nämnden.
För att emellertid ej helt beröva nämnden det civila elementet borde
en civil ledamot bibehållas. Denne borde ombytas för varje förrättningsställe
och utgöras av kommunalordföranden (eller ledamot av kommunalnämnden)
i den kommun, där förrättningen ägde rum. På så sätt
tillgodogjordes personalkunskapen på ett vida bättre sätt, än nu vore
fallet.

Den officer ur marinen, som jämlikt värnpliktslagen § 18 mom. 1
vore närvarande vid vissa förrättningar, skulle även möjligen kunna
undvaras, utan att några större olägenheter skulle uppstå.

Enligt nuvarande bestämmelser biträddes nämnden av en läkare,
utan att denne inginge uti densamma. Att beröva nämnden hans sakkunskap,
borde icke falla någon in. Däremot syntes skäl tala för att
han inginge såsom ledamot av nämnden, i det han då mer än förr
gjordes ansvarig för sina råd efter verkställd undersökning av de värnpliktiga.

Vad slutligen beträffade de personer, som förutom läkaren biträdde
nämnden, borde rullföringsbiträdet givetvis fortfarande biträda vid förande
och utskrivning av förekommande handlingar o. s. v. Skulle

122

detta anförtros åt en med rullor och förhållandena obekant person, skulle,
förutom sannolika felskrivningar, detta i hög grad förlänga tiden för
förrättningarnas avhållande.

Sjukvdrdssoldaten kunde däremot undvaras, och hans förrättningar
utföras av närvarande kronobetjäning.

Minskat antal förrättningsdagar och förrättning sställen. Antalet förrättningsdagar
måste rätta sig efter antalet inskrivningsskyldiga, och
då icke mer än ett begränsat antal man kunde undersökas av läkaren
på en och samma dag, bleve detta antal, som i regel — enligt vad
som erfarenheten ådagalagt — icke borde överstiga omkring 60, bestämmande
för antalet förrättningsdagar. Bleve dessutom, såsom föreslagits,
antalet i nämnden ingående medlemmar reducerat och antalet
biträdande inskränkt, borde även detta i sin mån inverka på att antalet
inställelseskyldiga, som för varje särskild dag prövades, icke borde sättas
högre än som ovan föreslagits.

Inskränkandet av antalet förrättning sställen innebure olägenheter
endast för de värnpliktiga, som då finge svårare att inställa sig. En
sådan åtgärd skulle stå i strid mot de principer, som uttalats till frågan
angående borttagande av de personliga mönstringarna, skulle öka värnpliktsbesväret
för individen och borde därför icke ifrågasättas. Förrättningsställena
borde i stället, såsom hittills, så utsättas, att därigenom
inställelsen i möjligaste mån underlättades för de värnpliktiga.

Kostnaden för förrättning slokaler borde slutligen nedbringas därigenom,
att förrättningarna förlädes till staten tillhörande byggnader
såsom tingshus, skolor o. s. v., där så icke redan vore fallet, men utan
olägenhet kunde ske.

II. Ett överflyttande av inskrivning snämndens maktbefogenhet från
mskrivning snämnden till inskrivning srevisionen skulle i flera avseenden
medföra stora fördelar, såsom ock så väl 1907 års generalskommissions
delegerade som sakkunniga i fråga om lättnader åt vissa kategorier
värnpliktiga (deras betänkande år 1910, del I, sidorna 19—20) framhållit,
och kunde tänkas i stort genomföras på så sätt, att inskrivningsnämnden
endast förrättade läkarbesiktning å dem, som inställt sig vid
inskrivningsförrättningen, samt mottoge och protokollförde gjorda framställningar,
för att jämte eget uttalande sedermera överlämna de sålunda
upprättade handlingarna till inskrivningsrevisionens avgörande. Emot
en sådan maktöverflyttning kunde visserligen erinras, att mången gång
kunde sådana värdefulla muntliga upplysningar vid inskrivningsförrättningarna
inhämtas, som kunde vara av särskild betydelse för frågans

123

slutliga avgörande, men å andra sidan kunde dessa upplysningar finna
ett uttryck i protokollet och i nämndens till- eller avstyrkan.

Därest inskrivningsnämndens befogenhet ändrades i ovan antydd
riktning, syntes dess sammansättning möjligen än mer kunna inskränkas.

Chefen för fjärde arméfördelningen yttrar, efter att hava redogjort
för inskrivningsnämnds sammansättning och de vid densamma biträdande
funktionärerna, följande beträffande de militära ledamöterna.
Rullföringsbefälhavaren måste självfallet närvara. Vad den nuvarande
ordföranden, regementsofficeren, anginge, hade visserligen röster höjts
för att han skulle utgå ur nämnden och hans åliggande övertagas av
rullföringsbefälhavaren. Vad fjärde arméfördelningsområdet beträffade,
läte sig detta emellertid icke göra, enär man icke kunde förutsätta, att
rullföringsbefälhavaren skulle kunna bedöma de militära krav, som måste
göra sig gällande exempelvis vid tilldelning av värnpliktiga till olika
truppslag, då ju rullföringsbefälhavaren vore en kanske sedan flera år
pensionerad officer. Ett sätt vore visserligen att, såsom nu vore föreskrivet
beträffande marinen, låta en officer från varje specialtruppslag,
till vilket ett större antal värnpliktiga skulle tilldelas från rullföringsområdet,
närvara vid inskrivningsnämnds sammanträde inom dylikt område
för att lämna nämnden erforderliga upplysningar och göra de
yrkanden, han funne behövliga i fråga om tilldelningen av de värnpliktiga,
men detta sätt komme i praktiken sannolikt att ställa sig dyrbarare
än det nuvarande.

Regementsofficeren, den nuvarande ordföranden, syntes därför böra
bibehållas.

Vad de båda valda icke militära ledamöterna anginge, vore deras
uppgift dels att bevaka de värnpliktigas intressen, dels att lämna upplysningar
angående de värnpliktiga. Det förra kunde säkerligen uppdragas
åt den lagfarne, och vad det senare beträffade, hade det visat
sig — vilket ock vore helt naturligt — att de för hela området valda
ledamöterna ofta icke kände till de värnpliktigas förhållanden ens inom
den kommun, i vilken de själva vore bosatta, än mindre inom de
övriga. Upplysningar om de värnpliktiga skulle ju dessutom lämnas
av vederbörande krono- eller polisbetjänt, vilken vore mera skickad
härtill.

Åtminstone den ena av de valda icke militära ledamöterna kunde
alltså utan olägenhet utgå. Visserligen skulle mot detta kunna anföras,
att det militära elementet inom nämnden härigenom bleve något mer
förhärskande, men vore detta icke av någon praktisk betydelse, då ju
skiljaktiga meningar inom nämnden i alla händelser skulle underställas

124

prövning av inskrivningsrevisionen, där det civila inflytandet vore övervägande.

Den återstående icke militära ledamoten syntes emellertid, för att
bättre kunna fylla sin uppgift, icke böra väljas för området i sin helhet,
utan i stället en dylik utses bland i inskrivningsorten boende betrodda
män för varje förrättningsställe. Vid bestämmelsers utgivande härför
måste emellertid beaktas, att denna anordning icke finge lägga hinder
i vägen för eventuellt behövliga ändringar av förrättningsställen för
respektive kommuner. Genom att flera icke militära ledamöter inom
samma rullföringsområde utsåges, skulle för dessa även minskade utgifter
för resekostnader sannolikt kunna ernås.

I motionerna hade ifrågasatts, att den lagfarne ledamoten möjligen
kunde utgå. Redan med hänsyn till att denne skulle ersätta den ene
icke militära ledamoten, avstyrkte chefen för fjärde arméfördelningen en
sådan indragning. Skulle dessutom den andre icke militära ledamoten
komma att ombytas, såsom även ovan föreslagits, vore den lagfarne
den ende, som med fördel, hela förrättningen igenom, kunde föra huvudlängderna.
Slutligen vore den lagfarne nödvändig för tolkning av värnpliktslagens
och särskilt inskrivningsförordningens mången gång svårtydbara
paragrafer.

I fråga om den biträdande personalen anför arméfördelningschefen
följande. Att läkaren måste bibehållas vore självfallet, men att låta
honom ingå såsom ledamot i nämnden vore icke ändamålsenligt. Han
vore i regel fullt upptagen med undersökningen av de värnpliktiga och
kunde icke utan att störas därutinnan deltaga i nämndens överläggningar.
Säkerligen skulle, om läkaren skulle ingå i nämnden, längre
tid komma att krävas för förrättningarna och sålunda den önskade
minskningen i utgifterna för dem genom denna anordning motarbetas.

Vidare hade framkastats den tanken att ersätta rullföringsbiträdet
med länsmannen. Detta skulle icke lända till något gott resultat, ty
givet vore, att den person, som året om biträdde med rullornas förande
och därför lätt hittade i dem och som även efter inskrivningen måste
sköta desamma, även borde närvara och biträda vid förrättningarna
för förande av rullföringsbefälhavarens längder m. m. Dessutom skulle
säkerligen någon besparing icke uppstå, ty inskrivningarna skulle gå
långsammare och förrättningsdagarnas antal ökas.

Ej heller skulle det vara gagneligt, att, såsom i motionerna föreslagits,
fjärdingsmannen skulle tjänstgöra i egenskap av sjukvårdssoldat.
Läkarbesiktningens icke alltför långsamma förlopp berodde i viss mån
på att någon van person gånge tillhanda.

125

Att krono- eller polisbetjäning måste närvara, icke minst för ordningens
upprätthållande, vore självfallet. Och vad officeren ur marinen
anginge, hade just genom hans yrkanden till tjänst eller särskild befattning
vid flottan kunnat inskrivas de härför lämpligaste värnpliktiga.

Chefen för femte arméfördelningen anser, att en institution, som
oklanderligt fungerat under 25 år och därunder vunnit hävd hos och
nära berörde hela vårt folk, av naturliga skäl ej borde i onödig mån
rubbas. Denna allmänna hänsyn finge emellertid ej undanskjuta berättigade
krav på de modifikationer, som betingades av tidsenlighet,
praktisk erfarenhet och sparsamhetsskäl.

Med beaktande härav ville han såsom sin mening framhålla nedanstående.

Regementsofficer i tjänst såsom ordförande kunde ej borttagas. Visserligen
borde å ett eller annat håll en rullföringsbefälhare, vilken nyss
avgått ur aktiv tjänst och ännu vore fullt inne i de militära kraven på
en värnpliktigs kompetens för det ena eller andra vapnet eller för olika
befattning, kunna fylla hans plats, men i de allra flesta fall vore rullföringsbefälhavarna
äldre män, vilka för ett flertal år sedan slutat det
rent militära arbetet och alltså ej längre vore att anse som fullt kompetenta
domare i detta avseende. Regementsofficeren förestode ju dessutom
ofta inskrivningsbefälhavarens expedition och måste ofta döma och
yttra sig i grannlaga värnpliktsmål, om vilka han ej kunde hava ingående
kännedom, därest han ej deltagit i inskrivningsförrättningar såsom
arbetande ledamot i inskrivningsnämnd. Han borde med ett ord vara
inne i inskrivningsväsendets natur, och denna kännedom vunnes ej utan
praktiskt deltagande i inskrivningsförrättningar.

Rullföringsbefälhavaren kunde av klart insedda skäl ej utgå ur
nämnden.

Vad åter de av landstinget valda civila ledamöterna beträffade, hade
nog erfarenheten givit vid handen, att en modifikation i nuvarande förhållanden
kunde och borde göras. Dessa medlemmar, valda för hela
rullföringsområdet och i regel utan intresse för själva förrättningen,
kunde oftast ej lämna upplysningar om andra värnpliktiga än dem, som
vore från deras egen hemort. Dessa ledamöter borde därför helst väljas
för varje förrättningsställe, vilket även ur besparingssynpunkt — enär
en del för statsverket ganska betungande resekostnader sålunda undvekes
— vore önskligt. Det kunde dessutom starkt ifrågasättas, om
icke de av landstinget valda två ledamöterna utan olägenhet kimde inskränkas
till en. Erfarenheten talade avgjort härför, och de sociala
eller politiska kraven i fråga om civila ledamöter borde i alla fall bliva

126

i behörig mån tillgodosedda genom den av landstinget utsedde och den
lagfarne ledamoten.

Den sistnämnde, den lagfarne ledamoten, kunde ej undvaras, men
önskvärt vore, att till denna befattning utsåges en erfaren och mogen
man, och ej, som ofta skedde, en i allmänna livets krav fullkomligt
obevandrad ung man, som nyss avlagt sin akademiska examen, och vilken
i hithörande ärenden vore underlägsen de militära ledamöterna och för
övrigt i följd av sin oerfarenhet och ungdom ej hade erforderlig auktoritet
för att fylla sin plats i inskrivningsnämnden.

För vinnande av erforderlig erfarenhet och kompetens i övrigt vore
synnerligen önskvärt, att såväl de av landstinget valde (den av landstinget
valde) liksom ock den lagfarne ledamoten valdes för längre tid
än ett år.

Besiktning släkaren borde under inga förhållanden, såsom från vissa
håll föreslagits, ingå i nämnden.

Förrättningsställenas antal kunde nog på sina håll nedbringas i trakter,
varest numera förbättrade kommunikationsförhållanden inträtt. Dock
borde stor försiktighet i detta hänseende iakttagas, vad femte arméfördelningsområdet
beträffade, i de glest bebyggda gränstrakterna mot
väster, så att de värnpliktiga ej bleve, mer än nödigt vore, ojämt betungade
vid sina färder till och från inskrivningsförrättningarna.

Chefen för sjätte arméfördelningen anser en ändring i sammansättningen
av rullföringsområdenas inskrivningsnämnder olämplig med hänsyn
till inskrivnings förrättningarnas natur och arbetsmetoder. I riksdagens
skrivelse hade emellertid uppmärksamheten fästs på önskvärdheten
av eu förenkling i förrättningarnas anordnande och utförande, varigenom
även skulle möjliggöras en förenklad sammansättning av nämnderna.

Utan att vilja förneka möjligheten av att i några mindre väsentliga
avseenden en annan form kunde väljas, kunde chefen för sjätte
arméfördelningen dock ej finna annat än, att nu gällande bestämmelser
för förrättningarnas anordnande och genomförande vore väl avvägda
med hänsyn till den stora betydelsen av, att ifrågavarande förrättningar
förbereddes och utfördes med största möjliga noggrannhet och under
betryggande kontroll.

Militärbefälhavaren på Gottland anser, vad inskrivningsnämndens
sammansättning och organisation beträffade, att de icke militära ledamöterna
kunde utgå. Meningen hade varit, att dessa ledamöter skulle
vara med ortens befolkning och förhållanden förtrogna män, som, därest
så funnes erforderligt, kunde lämna behövliga upplysningar. Dessa upp -

127

lysningar kunde lika väl lämnas av kronolänsmannen i orten, som enligt
för honom gällande bestämmelser skulle vara närvarande. Likaså kunde
bestämmelsen uti värnpliktslagen § 18 mom. 1, sista stycket, angående
officers av marinen beordrande att närvara vid inskrivningsförrättning
utgå, enär konsekvensen av däri givna bestämmelser vore, att officer ur
alla specialvapen vid armén även borde beordras närvara vid sådan förrättning.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm anför, att det
syntes, som om nuvarande sammansättning av inskrivningsnämnden
skulle kunna förenklas så, att regementsofficeren och en av de icke militära
personerna utginge. Nämnden skulle i så fall komma att utgöras
av: sjörullföringsbefälhavaren såsom ordförande, eu lagfaren man och en
inom staden, där sjömanshuset vore beläget, bosatt icke militär person,
dock ej sjömanshusombudsmannen. Denna minskning av nämnden ansåge
han sig dock ej kunna förorda under annan förutsättning, än att
en och samma lagfarne man deltoge i alla förrättningarna inom sjörullföringsområdet,
ävensom att samma läkare biträdde nämnden.

Vid sjömanshusen inom Norr- och Västerbottens län, vid de mindre
sjömanshusen inom Stockholms sjörullföringsområde (Uppsala, Södertälje
och Västerås) samt vid Karlstads sjömanshus, där blott ett fåtal inskrivningsskyldiga
förekomme, skulle kanske inskrivning av värnpliktiga utan
större olägenhet kunna förrättas av inskrivningsnämnden för det rullföringsområde,
inom vilket respektive sjömanshus vore belägna. Av stor vikt
syntes det dock vara, att vid sådan inskrivningsförrättning sjörullföringsbefälhavaren
vore närvarande för att biträda nämnden.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona anser likaledes,
att för prövning av ett så relativt ringa antal personligen närvarande
värnpliktiga, som vore fallet vid inskrivningsförrättningar för sjömanshus,
en förenkling i sammansättningen av den därför avsedda nämnden
vore möjlig och önskvärd utan att ändamålet med inskrivningens uppdragande
åt särskilda nämnder därmed äventyrades. I enlighet härmed
ville han föreslå, att inskrivningsnämd för sjömanshus skulle bestå allenast
av sjörullföringsbefälhavaren som ordförande och två ledamöter,
nämligen en av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket
sjömanshuset vore beläget, därtill förordnad, lagfaren man och en inom
staden, där sjömanshuset vore beläget, bosatt, icke militär person.

Chefen för kustartilleriet anser, att inskrivningsnämnden utan olägenhet
kunde minskas med en av de icke militära ledamöter, som utsåges
av landsting eller stadsfullmäktige. Alldenstund såväl ordförande i inskrivningsnämnd
som rullföringsbefälhavare borde äga sådan författnings -

128

kunskap, som erfordrades för fullgörande av nämndens åligganden, skulle
kunna ifrågasättas, om icke jämväl nämndens lagfarne ledamot skulle
kunna indragas; men en särskild protokollsförare vore dock behövlig,
enär nödig kontroll över protokollet endast kunde vinnas genom att annan
person än protokollsföraren gjorde självständiga anteckningar över
nämndens beslut m. m. Dessa kontrollanteckningar utfördes lämpligast
av nämndens ordförande själv, vilken för övrigt vore oumbärlig såsom
ledare av förrättningen. Områdesbefälhavaren hade full sysselsättning
med rullorna och hade icke tid till protokollsföring; de icke militära
ledamöterna kunde svårligen åläggas sådan. Men en protokollsförare
behövde ej vara så högt kvalificerad som den lagfarne ledamoten, och
hans ersättning kunde därför utgå med lägre belopp. En underofficer
borde kunna lämpa sig till protokollsförare. Beträffande nämndens sammansättning
ville chefen för kustartilleriet såsom sin åsikt framhålla, att
läkaren borde vara ledamot av densamma och att hans namn i varje
fall icke borde saknas under nämndens protokoll.

Chefen för generalstaben gör följande uttalande. De smärre förändringar
i inskrivningsnämnds sammansättning, som, med behörigt beaktande
av, att avsikten med nämnden icke förfelades, möjligen kunde ske,
komme emellertid att medföra så relativt ringa besparingar, att ändringar
i värnpliktslag och inskrivningsförordning därigenom icke kunde
anses motiverade.

Skulle emellertid ändring i sammansättningen av inskrivningsnämnd
verkställas, kunde denna endast avse indragning av den ena av de icke
militära ledamöterna, vilka valdes av landsting (stadsfullmäktige).

Det hade föreslagits att i stället för de nu av landsting (stadsfullmäktige)
valda ledamöterna, vilka ju följde samtliga förrättningar inom
vederbörligt rullföringsområde, i nämnden insätta en eller två personer,
utsedda antingen för varje förrättningsställe eller för varje kommun.
Med ett dylikt förfaringssätt följde emellertid olägenheten av, att de sålunda
utsedda ledamöterna finge mindre möjlighet att överblicka förhållandena
inom rullföringsområdet i dess helhet och svårare att opartiskt
bedöma varje förekommande fall. Därtill komme, om personer valda för
varje kommun, skulle ingå i nämnden, att arbetet vid ett förrättningsställe
med värnpliktiga från ett flertal kommuner skulle bliva onödigt
komplicerat och tidsödande genom de ofta återkommande ombytena av
ledamöter i nämnden. Huruvida någon besparing med ett sådant väljande
av ledamöter skulle uppstå, vore tvivelaktigt, ty även dessa ledamöter
finge väl förutsättas draga kostnader för resor och traktamenten.

129

Beträffande de personer, som enligt gällande bestämmelser skulle
biträda inskrivningsnämnd — nämligen läkare, rullföringsbiträde och
sjukvårdsbeställningsman — ansåge chefen för generalstaben, att ingen
av dem lämpligen kunde undvaras.

Uti skrivelse den 25 oktober 1917, av vilken de sakkunniga satts
i tillfälle att taga del, har chefen för fjärde arméfördelningen anmält ett
sedan länge rådande missförhållande i fråga om läkarbesiktningarna å
värnpliktiga vid inskrivningsförrättningar, bestående däri, att den därvid
tjänstgörande läkaren, förutom sitt i övrigt krävande och maktpåliggande
arbete, hade skyldighet att samtidigt med besiktningen föra en av inskrivningslängderna,
samt fördenskull hemställt om vidtagande av åtgärder
för att ett skrivbiträde måtte vid nämnda förrättningar ställas till
inskrivningsläkarens förfogande.

Med anledning härav har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anhållit,
att lämpliga skrivbiträden, om möjligt läkarbiträden (icke vapenföra
studenter), måtte beordras att biträda de vid inskrivningsförrättningar
na tjänstgörande läkarna.

Tillkallade sakkunniga för granskning av förslag till förändrad teknik
vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. in., vilka anmodats avgiva
yttrande över denna framställning, hava därvid anfört huvudsakligen
följande. Behovet av ett särskilt skrivbiträde för läkaren under inskrivnings
förrättningarna vore närmast förestavat av den honom enligt nuvarande
bestämmelser åliggande skyldighet att fora en inskrivningslängd,
och det kunde icke bestridas, att detta måste för honom vara förenat
med vissa svårigheter i betraktande av de åligganden, som i övrigt tillkomme
honom under förrättningarna, varför de sakkunniga ock ansåge
mycket starka skäl tala för den gjorda framställningen. Emellertid
borde i detta sammanhang framhållas, att enligt ett av de sakkunniga
uppgjort förslag till förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna
förenämnda exemplar av inskrivningslängden (den s. k. läkarlängden)
vore avsedd att försvinna ävensom att läkarens arbete under
inskrivningsförrättningarna, i vad detsamma avsåge honom åliggande
skrivgöromål, väsentligen förenklats, varom jämväl de över prövningen
av förslaget under 1917 års inskrivningsförrättningar infordrade yttranden
lämnade vitsord. På den grund komme också behovet av ett särskilt
skrivbiträde för läkaren under inskrivningsförrättningarna enligt de
sakkunnigas uppfattning att upphöra.

Chefen för generalstaben har i avgivet yttrande förklarat sig icke
hava något att erinra mot sjukvårdsstyrelsens framställning, dock att,

Framställning
fjär om beordrande
av skrivbiträde
åt den
vid inskrivnintjs
förrättning
tjänstgörande
läkaren.

Chefen för
generalstaben.

130

försåvitt ovannämnda sakkunnigas förslag, som av dem avsetts att börja
tillämpas från och med år 1919, vunne nådigt bifall, beordrandet av
skrivbiträden åt läkarna vid inskrivningsnämnderna eventuellt endast syntes
böra avse året 1918.

De sakkun- Till en början må bär erinras, att år 1911 i enlighet med ett av

niga. 1905 års riksdag uttalat önskemål och av 1906 års värnpliktskommission
gjord hemställan vidtogos ändringar i §§ 13, 18 och 19 värnpliktslagen,
som skulle möjliggöra, att inskrivningsförrättningarna vid de
mindre sjömanshusen skulle för kostnadernas nedbringande kunna verkställas
med anlitande av huvudsakligen samma personer, som ingå i lantrullföringsområdenas
inskrivningsnämnder, vilka i varje fall hava förrättningar
inom de orter, där sjömanshusen äro belägna.

Berörda kommission, som hade till uppgift, bland annat, att taga
under omprövning, huruvida armén och flottan kunde hava gemensamma
inskrivningsförrättningar samt huruvida sjörullföringsområdena kunde
avskaffas, förklarade sig anse, att den nuvarande anordningen med särskilda
nämnder för inskrivningsförrättningarna för sjömanshusen alltjämt
borde bibehållas med hänsyn till, att inskrivningsförrättningarna
vid en del sjömanshus visat sig vara så omfattande, att de för desammas
utförande vidtagna anordningarna och följaktligen även de därav
föranledda kostnaderna stått i full överensstämmelse med förrättningarnas
omfattning. Dessa senare kunde icke utföras av inskrivningsnämnderna
för rullföringsområdena utan att förorsaka såväl väsentliga olägenheter
i allmänhet som ock särskilt en tidsutdräkt, vilken komme att
äventyra inskrivningarnas avslutande inom erforderlig tid.

Beträffande åter frågan, huruvida sjörullföringsområdena kunde avskaffas,
var värnpliktskommissionen av den åsikten, att en dylik åtgärd
icke vore lämplig, samt erinrade till stöd härför om de av statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet i proposition n:r 3 till 1901 års
riksdag angivna fördelar av ett särskilt inskrivningsväsen för flottan,
bestående däri, att härigenom vunnes den säkraste kontrollen över de å
sjömanshus inskrivna värnpliktiga och i fråga om deras hastigare och
säkrare inkallelse vid mobilisering, samt att härigenom även åvägabragtes
en förenkling uti de göromål, som eljest skulle tillkomma härens
rullföringsbefälhavare. Därjämte förklarade kommissionen, att en överflyttning
till rullföringsexpeditionerna av sjörullföringsexpeditionernas arbeten
ovillkorligen skulle i de förra kräva en ökning av arbetskrafter, vilken
skulle komma att medföra lika stor kostnad som den nuvarande org-a -

131

nationell, men icke den ordning, reda och krigsberedskap, som denna
vore ägnad att åstadkomma.

Vad här ovan anförts mot anordnande av gemensamma inskrivningsförrättningar
för armén och marinen samt mot avskaffande av sjörullföringsområdena
anse de sakkunniga allt fortfarande äga full giltighet
och kunna därför, under framhållande tillika av, att ifrågavarande ärenden
hos arméns och marinens myndigheter i viss mån äro av olika natur,
icke förorda förslaget om gemensamt inskrivningsväsen för armén
och marinen. Det har tillika kommit till de sakkunnigas kännedom, att
av kommerskollegium jämlikt nådigt bemyndigande den 30 juni 1916
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning angående sjömanshusen
i riket, i syfte att dessa institutioner på ett bättre sätt än hittills
må kunna fylla sitt ändamål, lära hava för avsikt att avgiva förslag om
indragning i stor omfattning av de mindre sjömanshusen i riket, ett förslag,
som kan tänkas innebära vissa förändringar i avseende å inskrivningsväsendet.
Detta bör enligt de sakkunnigas mening jämväl mana
till att ej för närvarande ifrågasätta några reformer på berörda område.

Riksdagen har genom ifrågavarande skrivelse begärt, att undersökning
måtte ske, kuruvida det förefunnes möjlighet för åvägabringande:

A) av en förenklad sammansättning av inskrivningsnämnden,

B) av en mindre dyrbar organisation i allmänhet av inskrivningsnämnden,
samt

C) av ett för statsverket mindre kostnadsbringande sätt för själva
inskrivningsförrättningarnas anordnande.

A. Förenkling i inskrivningsnämndens sammansättning.

Det av chefen för tredje arméfördelningen här ovan omförmälda förslaget
härutinnan i sammanhang med överflyttande av nämndens maktbefogenhet
till inskrivningsrevisionen anse de sakkunniga vara en i hela
organisationen av vårt inskrivningsväsen så starkt ingripande förändring,
att den, åtminstone för närvarande, icke bör komma i fråga.

En förenkling i nämndens sammansättning med bibehållande av
densammas nuvarande funktioner torde endast kunna ske genom uteslutande
av en eller flere av de personer, av vilka nämnden enligt föreskrift
i § 18 värnpliktslagen består, nämligen

1) ordföranden,

2) den lagfarne ledamoten,

3) rullföringsbefälhavaren,

132

4) de av landstinget (stadsfullmäktige) utsedda ledamöterna,
vartill kommer:

5) den nämnden biträdande läkaren.

Rörande nödvändigheten att bibehålla rullföringsbefälhavaren och
den nämnden biträdande läkaren torde ej någon tvekan kunna råda,
återstå sålunda:

1) Ordföranden. Rörande behövligheten av dennes kvarstående i
nämnden råda olika meningar. Flertalet av de i ärendet hörda militära
myndigheterna förorda hans bibehållande under anförande,

att han vore nödvändig såsom ledare av förhandlingarna och representant
för arméns intressen, särskilt vad beträffade fördelningen av de
värnpliktiga till olika truppslag och tjänster, till vilken senare funktion
rullföringsbefälhavaren i många fall icke vore fullt kompetent, då han
ofta för längre tid sedan avgått ur aktiv tjänst och på grund därav ej
vore i stånd att bedöma de militära krav, som härvid måste göra sig
gällande,

att det syntes lämpligt, att en infanteri regementschef, som i egenskap
av inskrivningsbefälhavare vore medlem av inskrivningsrevisionen
och som dessutom i övrigt hade många inskrivningsärenden att handlägga,
under sin batalj onschefstid haft tillfälle att sätta sig in uti den
tillämpning av värnpliktslag och inskrivningsförordning, som förekomme
vid inskrivningsförrättningarna,

att en regementsofficer ju ofta förestode inskrivningsbefälhavarens
expedition och därvid måste döma ocji yttra sig i grannlaga värnpliktsmål,
om vilka han ej kunde hava ingående kännedom, därest han ej
deltagit såsom arbetande ledamot i inskrivningsnämnd; han borde vara
inne i inskrivningsväsendets natur, och denna kännedom vunnes ej utan
praktiskt deltagande i inskrivningsförrättningar, samt

att rullföringsbefälhavaren, även förutsatt att han i allo besutte förmåga
att tolka värnpliktslagen och författningar samt därmed sammanhängande
i kommandoväg eller på annat sätt lämnade föreskrifter, ändock
ej vore i stånd att övertaga två eller, för den händelse även den lagfara
ledamoten skulle ur nämnden utgå, tre personers arbete under förrättningen.

Häremot skulle kunna invändas, dels att även rullföringsbefälhavaren
torde vara att anse såsom en representant för armén, dels ock att han
genom flerårig vana i allmänhet bör kunna vinna erforderlig kompetens
vid bedömandet av de värnpliktigas lämplighet för olika truppslag och
tjänster.

133

De bär ovan anförda skälen för bibehållande i nämnden av ordföranden
synas de sakkunniga böra tillmätas avgörande betydelse, och
därtill kommer, att ordföranden är för nämnden behövlig i egenskap av
arbetande ledamot. För den händelse han utginge ur nämnden och hans
funktioner sålunda skulle utföras av rullföringsbefälhavaren jämte det
denne redan förut åliggande arbetet, skulle det kunna med stor sannolikhet
befaras, att göromålen icke alltid skulle hinna att inom därför
avsedd tid utföras, vilket åter skulle komma att nödvändiggöra ett större
antal förrättningsdagar och därav betingade större kostnader. Det torde
även få förutsättas, att i ett flertal fall rullföringsbefälhavaren ej är
kompetent för ordförandeskapet. De sakkunniga få sålunda såsom sin
åsikt framhålla, att ordföranden (regementsofficeren) icke bör uteslutas
ur nämnden.

2) Den lagfarne ledamoten. Av de armén tillhörande myndigheter,
vilkas yttranden i frågan infordrats, har endast en (chefen för tredje
arméfördelningen) ansett den lagfarne ledamoten kunna utgå ur nämnden,
varjämte chefen för kustartilleriet ifrågasatt dennes indragande och ersättande
med en särskild protokollsförare, som dock ej behövde vara så
högt kvalificerad, som den lagfarne ledamoten, varför hans ersättning
kunde utgå med lägre belopp. En underofficer borde sålunda kunna
lämpa sig som protokollsförare. Chefen för tredje arméfördelningen
anser, att den behövliga lagkunskapen vore inskränkt till ett så begränsat
område, att såväl ordföranden som framförallt rullföringsbefälhavaren
fullt behärskade detsamma, samt att den lagfarne ledamotens arbete möjligen
skulle kunna utföras av annan i nämnden ingående person, möjligen
länsmannen eller annan kronobetjäning, som i alla händelser skulle
närvara. Samtliga övriga myndigheter tillråda den lagfarne ledamotens
kvarstående i nämnden på den grund, att den lagfarne vore den ende,
som med fördel hela förrättningen igenom kunde föra huvudlängden,
samt att han vore nödvändig för tolkningen av vämpliktslagens och särskilt
inskrivningsförordningens mången gång svårtydbara paragrafer och
att hans närvaro i nämnden för såväl denna som för dem, vilka inställde
sig till inskrivning, innebure ökad trygghet, att lag och författning
tolkades efter innebörd och mening.

De sakkunniga, som till fullo uppskatta de skäl och åsikter, som
sålunda framhållits för bibehållande av den lagfarne ledamoten, och som
för sin del anse inskrivningsnämndens nuvarande sammansättning särskilt
med avseende å de arbetande ledamöterna: ordföranden, den lagfarne
ledamoten och rullföringsbefälhavaren vara särdeles väl avvägd,

134

samt att nämnden har just denna sin sammansättning i ej ringa mån
att tacka för det stora förtroende hos allmänheten, som den utan tvivel
måste anses äga, hava dock kommit till den uppfattningen, att, för den
händelse från kostnadssynpunkt ett uteslutande av någon utav nämndens
arbetande ledamöter är nödvändigt, den lagfarne ledamoten måste anses
vara den, vars avgång skulle medföra de jämförelsevis minsta olägenheterna,
dock alltid endast under den förutsättningen, att annan mindre
dyrbar, men för ändamålet ändock fullt kvalificerad arbetskraft blir för
nämnden tillgänglig för protokollsföring m. m.

Vid frågans bedömande har uppstått spörsmålet, huruvida icke, förutsatt
att en uteslutning av en av de arbetande ledamöterna måste ske,
valet härvid borde falla på ordföranden (regementsofficeren). De sakkunniga
hava dock härutinnan stannat vid den lagfarne ledamoten av
det skäl, att vid handläggandet av de ärenden, som det tillkommer inskrivningsnämnden
att avgöra, det måste anses vara av större betydelse
att kunna påräkna och tillgodogöra sig arbetsförmågan och erfarenheten
hos en i allmänna såväl som i militära värv väl förfaren person, än den
speciella lagkunskapen hos en yngre man, som väl i allmänhet kan
anses innehava fullgoda teoretiska insikter i lagar och författningar, men
som dittills saknat tillfälle att praktiskt använda dem. Det torde nämligen
vara förenat med mycket stora svårigheter att för deltagande såsom
lagfarna ledamöter i inskrivningsnämnder förvärva äldre och mera erfarna
jurister, och man har i många fall måst nöja sig med unga, nyexaminerade
sådana, vilka icke kunnat besitta önskvärd praktisk erfarenhet.
Däremot finnes alltid tillräcklig tillgång på erfarna och för praktiska
värv lämpade regementsofficerare.

De sakkunniga måste tillika, såsom ovan redan antytts, framhålla
den oavvisliga nödvändigheten därav, att en annan, billigare arbetskraft
i den lagfarne ledamotens ställe, därest han uteslötes, komme att stå
till nämndens förfogande. Oavsett lösandet av de rent juridiska frågor,
som någon gång, om än mera sällan, kunna uppstå vid ifrågavarande
förrättningar, äro de rent expeditionella göromål, som jämlikt gällande
bestämmelser tillkomma nämndens lagfarne ledamot, följande:

a) förandet av nämndens protokoll,

b) förandet av huvudinskrivningslängden,

c) uppsättandet av alla de smärre handlingar, vilka skola av ordföranden
underskrivas (inskrivnings-, uppskovs- och frisedlar m. in.),

d) upprättandet av förteckning över från förrättningen uteblivna
(bötesförteckningen),

135

e) förandet av det ena exemplaret av de namnrullor, som skola
upprättas över vissa värnpliktiga, samt

f) förandet av det ena exemplaret av de förteckningar, som jämlikt
inskrivningsförordningen § 13 skola av rullföringsbefälhavaren upprättas
och till sammanträdena medföras.

Det torde ligga i öppen dag, att samtliga dessa göromål icke kunna
verkställas av vare sig rullföringsbefälhavaren eller hans biträde, vilka
var för sig äro fullt upptagna av liknande eller annan sysselsättning.
Förandet av nämndens protokoll och måhända även utskriften av de
under c) här ovan omförmälda handlingar skulle kunna verkställas av
ordföranden vid sidan av det arbete, som av honom redan nu utföres,
men därutöver torde det vara omöjligt att gå, försåvida icke ordföranden
skulle berövas möjligheten att i någon mån överblicka förrättningen i
dess helhet. Det i motionerna framförda förslaget, att den lagfame
ledamotens arbete skulle kunna utföras av de vid förrättningarna närvarande
kronolänsmännen stöter genast på det hindret, att dessa dag för
dag och ofta även under en och samma dag ombytas och sålunda icke
skulle kunna hinna att instrueras i de, som ovan anförts, ganska olikartade
arbeten, som förekomma. Dessutom finnes ingen kronobetjäning
närvarande under de dagar, vilka jämlikt inskrivningsförordningen § 15
mom. 2 äro avsedda för granskning och justering av nämndens handlingar
och protokoll, och under vilka det expeditionella arbetet även är
mycket omfattande. Slutligen är kronobetjäningens uppgift vid förrättningarna
att upprätthålla ordningen bland och lämna upplysningar
om de värnpliktiga, vilka göromål icke medgiva deras sysslande med
annat vidlyftigt arbete.

Till nämndens biträde måste sålunda, förutom redan i kommandoväg
beordrad personal, tillkomma en protokollsförare (exempelvis underofficer),
och det torde på den grund böra undersökas, i vad mån kostnaderna
genom den ifrågasatta förändringen skulle kunna nedbringas.
Enligt en approximativ beräkning hava kostnaderna för rese- och traktamentsersättning
åt de lagfarna ledamöterna vid in skrivnings förrättningarna
år 1917 för rullföringsområdena uppgått till i runt tal omkring
23,000 kronor. Vad beträffar inskrivningsförrättningarna för sjömanshusen
samma år uppgå motsvarande kostnader till omkring 1,100 kronor.
Kostnaderna hade, under förutsättning att i stället för den lagfame
ledamoten härunder tjänstgjort en underofficer, kunnat nedbringas
med omkring 50 %. De sakkunniga anse emellertid denna kostnadsminskning
icke vara så betydande, att den kan uppväga de olägenheter,
vilka en förändring skulle kunna medföra.

136

I sammanhang härmed kan nämnas, att motsvarande kostnader, vad
beträffar ordförandena i nämnderna för rullföringsområdena under år
1917 uppgå till ungefärligen samma belopp — 23,000 kronor, och i
fråga om ordförandena i nämnderna för sjömanshusen till omkring 1,200
kronor. Ekonomiskt sett skulle dennes utträdande ur nämnden kunna
synas fördelaktigare, om nämligen rullföringsbefälhavaren skulle kunna
förrätta även ordförandens arbete, men detta är dock, såsom ovan visats,
icke möjligt utan kostnadsökning på grund av tidsutdräkt.

3) De av landstinget (stadsfullmäktige) utsedda ledamöterna. Den
åsikten torde vara ganska allmän, att, såsom chefen för tredje arméfördelningen
i sitt yttrande anför, dessa personers »förnämsta åliggandeu
synes vara att fungera såsom vittnen inför allmänheten, att vid förrättningen
tillgår opartiskt, och att de värnpliktigas önskemål, så långt detta
kan låta sig gorå, tillgodoses; därjämte böra de tillhandagå med personliga
upplysningar beträffande de värnpliktiga».

Av de i ärendet hörda militärmyndigheterna finna 5 arméfördelningschefer
och samtliga marinens 3 myndigheter, att den ene av de
utav landstinget utsedda ledamöterna bör kunna uteslutas, under det att
militärbefälhavaren på Gottland anser båda dessa ledamöter kunna utgå.

Chefen för generalstaben ävensom chefen för sjätte arméfördelningen
anse icke några ändringar av värnpliktslag och inskrivningsförordning
uti ifrågavarande hänseende vara behövliga. De skäl, varå ovannämnda
myndigheters åsikter grundas, framgå av deras i ärendet avgivna yttranden
och torde icke tarva någon utförligare redogörelse.

De sakkunniga vilja i så måtto biträda den mening, som framhållits
av förstnämnda 5 arméfördelningschefer och marinmyndigheterna,
att de sakkunniga anse, att, för den händelse från kostnadssynpunkt ett
uteslutande ur nämnden av någon ledamot överhuvudtaget bör ifrågakomma,
den ene av de utav landsting eller stadsfullmäktige utsedda
ledamöterna skulle utan allt för stor olägenhet kunna utgå ur nämnden.
Denna sin åsikt stödja de sakkunniga på den omständigheten, att dessa
ledamöter äro de enda inom nämnden, vilka icke deltaga i det expeditionella
arbetet och som sålunda lättast kunna där undvaras. (Såsom
något arbete i egentlig mening torde icke kunna betraktas skyldigheten
att med sin namnteckning bestyrka en del handlingar, som av nämnden
utfärdas). Genom ett dylikt uteslutande skulle visserligen proportionen
mellan antalet civila och militära ledamöter inom inskrivningsnämnden
något rubbas — under förutsättning av den lagfame ledamotens
kvarstående bleve vartdera antalet 2 och i det fall, att även den
lagfarne ledamoten utginge, bleve antalet 2 militära mot 1 civil. Här -

137

igenom komma det militära elementet att få någon övervikt, men då i
inskrivning srevisionen förhållandet är motsatt — 4 civila mot 1 militär —
och då alla ärenden, rörande vilka olika meningar eller yrkanden äro
till protokollet antecknade, skola underställas inskrivningsrevisionens
prövning, synes detta förhållande sakna egentlig betydelse. Då enligt
verkställd approximativ beräkning kostnaderna för rese- och traktamentsersättning
åt båda de ifrågavarande ledamöterna vid inskrivnings förrättningarna
för rullföringsområdena under år 1917 uppgått till sammanlagt
något över 24,000 kronor samt motsvarande kostnader vid inskrivningsförrättningarna
för sjömanshusen samma år till omkring 1,000 kronor,
skulle genom indragande av den ene av dessa ledamöter vinnas en besparing
av omkring 12,500 kronor. Denna besparing förmena de sakkunniga
icke vara av den betydenhet, att den bör motivera en ändring
i inskrivningsnämndens nuvarande sammansättning.

Vad beträffar utseendet av de civila ledamöterna, förordar 1 arméfördelningschef,
att detta bör ske för varje fögderi eller stad, som rullföringsområdet
omfattar, 1 anser ombyte böra ske för varje kommun,
och 3, att detta bör ske för varje förrättningsställe, under det att generalst
abschefen och 1 arméfördelningschef anse, att ledamöterna böra
utses såsom hittills, d. v. s. för hela rullföringsområdet eller, där detta
innefattar länsdelar, hörande under olika landsting, eller länsdel och stad,
som ej under landsting lyder, för varje sådan länsdel eller stad.

De marinen tillhörande myndigheterna hava i yttrandena ej tagit
ståndpunkt i denna sista del av frågan.

De skäl, som av pluraliteten av de lantmilitära myndigheterna framhållas
för den åsikten, att de civila ledamöterna icke borde utses för
rullföringsområdet i dess helhet utan ombytas efter längre eller kortare
tidsförlopp, äro, dels att de borde vara förtrogna med de värnpliktigas
förhållanden och sålunda genom sin personalkännedom gagna arbetet
inom nämnden samt dels att genom detta förfaringssätt en del för statsverket
ganska betungande resekostnader skulle kunna minskas.

.Chefen för sjätte arméfördelningen anför däremot, »att det nuvarande
sättet för val av civila ledamöter tillför nämnden mera opartisk och
sannolikt bättre kvalificerad personal, än om denna skall växla alltefter
inskrivningsorterna)), och chefen för generalstaben framhåller, att med
det förfaringssättet, att en eller två personer utsåges antingen för varje
förrättningsställe eller för varje kommun, skulle följa olägenheten av
att de sålunda utsedda ledamöterna finge mindre möjlighet att överblicka
förhållandena inom rullföringsområdet i dess helhet och svårare
att opartiskt bedöma varje förekommande fall. Därtill komme, om per 18 -

138

soner valda för varje kommun skulle ingå i nämnden, att arbetet vid
ett förrättningsställe med värnpliktiga från ett flertal kommuner skulle
bliva onödigt komplicerat och tidsödande genom de ofta återkommande
ombytena av ledamöter i nämnden. Huruvida någon besparing med ett
sådant väljande av ledamöter skulle uppstå, vore tvivelaktigt, ty även
dessa ledamöter finge väl förrutsättas draga kostnader för såväl resor
som traktamenten.

I sistnämnda två myndigheters yttranden instämma de sakkunniga
till alla delar under framhållande särskilt av den däri förekommande
synpunkten, att nämnden erhåller opartiska ledamöter, vilken synpunkt
torde bliva svårare att tillgodose vid täta ombyten av personer.

En mellanställning mellan den personal, som enligt värnpliktslagen
skall tillhöra inskrivningsnämnden, och den personal, som jämlikt i
kommandoväg lämnade bestämmelser skall biträda vid förrättningarna,
intager den officer av marinen, som jämlikt § 18 mom. 1 värnpliktslagen
må närvara vid sammanträde av viss inskrivningsnämnd för rullföringsområde,
från vilket ett större antal värnpliktiga inskrivas i marinen,
för att lämna nämnden erforderliga upplysningar och göra de yrkanden,
som han finner behövliga i fråga om inskrivningar av värnpliktiga till
tjänst eller särskild befattning vid marinen, dock utan rätt att i nämndens
beslut deltaga.

Av de i ärendet hörda lantmilitära myndigheterna hava 3 av sparsamhetsskäl
röstat för hans utgående, under det att de övriga (i likhet
med de sjömilitära myndigheterna) icke yttrat sig i frågan. Hå antalet
värnpliktiga inom ett rullföringsområde, vilka under en och samma förrättningsdag
kunna ifrågakomma att tilldelas marinen, i de allra flesta
fall är helt ringa, men motsatsen dock inom ett flertal områden kan
förekomma, anse de sakkunniga sig icke kunna förorda ett borttagande
av bestämmelsen ifråga, men framhålla önskvärdheten därav, att denna
varder tillämpad med stark begränsning.

Slutligen har fråga uppstått rörande lämpligheten av, att den
nämnden biträdande läkaren skulle ingå i nämnden såsom ledamot. Såsom
skäl härför har anförts, att läkaren i sådant fall mera än hittills skulle
göras ansvarig för sina efter verkställd undersökning av de värnpliktiga
givna råd. He sakkunniga anse emellertid, att läkaren icke bör vara
ledamot av nämnden. Läkarens verksamhet bör nämligen vara begränsad
till det område, där han bör vara så gott som allenarådande — läkarbesiktningen.
Härvid har han naturligen jämväl att yttra sig rörande
vissa värnpliktigas större eller mindre lämplighet för de olika truppslagen.
Hen egentliga tilldelningen till dessa ävensom de mångahanda

139

andra göromålen i nämnden, såsom t. ex. förandet av de flesta handlingarna,
behandlingen av uppskovsansökningar av annat än hälsoskäl,
av andra ansökningar m. m., ligga utanför hans område. Därtill kommer,
att, då fördelningen av de värnpliktiga till olika truppslag numera i de
flesta fall torde ske efter hand, som dessa undergå läkarbesiktning, och
sålunda samtidigt med densamma, vilken dessutom merendels försiggår
i ett annat rum än det, där nämnden befinner sig, läkarens ingående i
nämnden såsom ledamot otvivelaktigt skulle medföra tidsutdräkt med
därav betingat ökat antal förrättningsdagar och sålunda ökning i stället
för minskning av kostnaderna.

B. Åvägabringandet av eu mindre dyrbar organisation i allmänhet
av inskrivningsnämnden.

Riksdagen har i sin skrivelse framhållit, att vid en blivande undersökning
i den riktning, skrivelsen avser, borde för att ernå ett tillfredsställande
resultat uppmärksamhet ägnas ej blott åt nämndens sammansättning
utan även åt dess organisation i allmänhet, och synes härigenom
hava begärt undersökning, huruvida ej den personal, som jämlikt i
kommandoväg lämnade bestämmelser biträder inskrivningsnämnden, skulle
kunna i någon mån minskas eller ersättas med billigare arbetskrafter.

Enligt nu gällande bestämmelser består denna personal av (förutom
läkaren):

1) rullföringsbiträdet,

2) ett underbefäl eller en menig av sjukvårdsmanskapet.

1) Rullföringsbiträdet. Rörande nödvändigheten av dennes arbete
inom nämnden och olämpligheten av hans ersättande med kronolänsmannen
råder bland de militära myndigheterna, som yttrat sig, endast
en mening, vilken de sakkunniga biträda under hänvisning till vad de
här ovan uttalat under rubriken »2) den lagfarne ledamoten» rörande
möjligheten av att inom inskrivningsnämnden tillgodogöra sig kronolänsmannens
arbete. Därjämte vilja de sakkunniga framhålla olämpligheten
av att beröva rullföringsbefälhavaren hans biträde vid den viktigaste
tjänstefö Hattning, denne under hela året har att fullgöra.

2) Underbefälet eller den menige av sjukvårdsmanskapet. Av de hörda
myndigheterna från armén anser chefen för tredje arméfördelningen, att
denne skulle kunna undvaras, under det att samtliga övriga, som yttrat
sig i ärendet, mer eller mindre kraftigt framhålla nödvändigheten av
hans biträde.

140

De sakkunniga vilja kraftigt framhålla önskvärdheten av hans bibehållande.
Hans biträde är av oomtvistligt gagn för läkaren och därigenom
indirekt för nämnden, i det att tiden för läkarbesiktningen och sålunda
även för förrättningen i dess helhet i icke oväsentlig grad förkortas
genom det arbete, han iitför såväl vid mätningen av de värnpliktiga
som ock huvudsakligen vid undersökningen av dessas syn, hörsel och
färgsinne, ett mången gång tidsödande och tröttande arbete, vilket ingalunda
kan, såsom i motionerna föreslagits, utföras av fjärdingsmän, i all
synnerhet som dessa naturligtvis växla för varje dag och ofta även liera
gånger om dagen; vidare är sjukvård smannen, såsom chefen för sjätte
arméfördelningen framhåller, nämndens enda handräckning och synes
redan ur den synpunkten vara tillräckligt motiverad.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga beträffande ovan refererade
framställningar om beordrande av skrivbiträde åt den vid inskrivningsförrättning
tjänstgörande läkaren inskränka sig till att göra det uttalandet,
att de, med hänsyn till vad förenämnda sakkunniga i fråga om förändrad
teknik vid arbetet inom rullföringsexpedi donera a m. m. i ärendet antört
samt därtill, att det av dem utarbetade förslaget kommer att prövas
jämväl vid 1918 års inskrivningsförrättningar inom vissa rullföringsområden,
anse förevarande framställningar icke böra för närvarande föranleda
någon åtgärd.

C. Åvägabringandet av ett för statsverket mindre kostnadsbringande sätt för
själva inskrivningsförrättningarnas anordnande.

Möjligheten att nå detta önskemål torde bero av utsikten att kunna
inskränka

a) antalet dagar för inskrivningsförrättningarnas hållande,

b) antalet förrättningsställen,

c) kostnaderna för hyra m. m. för de lokaler, som äro erforderliga
för förrättningarna.

a) Antalet dagar för förrättningarna är beroende på det högsta antal
värnpliktiga, som må anses kunna lämpligen undergå prövning å en
och samma dag. Enligt nu gällande bestämmelser (inskrivningsförordningen
§ 15 mom. 2) får detta maximum i allmänhet ej överskrida 80.
Erfarenheten torde dock hava visat, att detta tal understundom överskrides
med ända till 50 %1 vilket enligt de sakkunnigas åsikt är särdeles
olämpligt. Chefen för första arméfördelningen framhåller i sitt
yttrande, »att det icke är lyckligt, att antalet överskrider 50, varför
någon ändring i detta avseende icke kan föreslås. Skulle därtill läkarens

Ö O

141

biträde indragas, torde antalet dagar i stället böra ökas och ändock
torde läkaren bliva överansträngd, vilket ur alla synpunkter, ej minst den
ekonomiska, visar sig som en dålig beräkning». Chefen för tredje arméfördelningen
anser, att antalet i regel icke borde överstiga omkring 60,
varemot chefen för fjärde arméfördelningen anser, att maximiantalet 80
skalle kunna väsentligt ökas genom att till de områden, där en dylik
ökning skulle medföra avsevärd minskning i antalet förrättningsdagar,
beordra tvenne läkare, varav den ene kunde vara icke legitimerad. De
sakkunniga förorda anställande av försök med beordrande av två läkare,
där tillgången så medgiver, på orter, där detta skulle kunna medföra
minskning i dagantalet, i det att förrättningen fortgår under flera dagar
i följd.

Huruvida i övrigt en minskning i dagantalet inom vissa delar av
landet skulle kunna vara möjlig, undandrager sig de sakkunnigas bedömande,
enär det beror på lokala förhållanden, vilka ej utan ingående
kännedom om desamma kunna överskådas. Det finnes dock ingen anledning
förutsätta, att icke från de lokala myndigheternas sida allt, som
kan leda till minskning i antalet inskrivningsdagar, vederbörligen beaktas.

b) Antalet förrättning sställen.

Någon ändring härutinnan har icke föreslagits av någon av de hörda
myndigheterna. Endast chefen för femte arméfördelningen anser antalet
kunna å vissa håll nedbringas i trakter med numera förbättrade kommunikationsförhållanden.
Dock anser han stor försiktighet i detta hänseende
böra iakttagas. De sakkunniga vilja härvid framhålla, att varje
minskning i förrättningsställenas antal torde medföra en ökad tunga och
större besvär för åtminstone den delen av de värnpliktiga, som äro bosatta
inom för inställelse till förrättningen mindre välbelägna orter. I det
stora hela torde kostnadsminskningen ej heller varda särdeles avsevärd,
och tydligt är, att den vinst, statsverket härigenom möjligen skulle skörda,
komme att tagas ur en del av de värnpliktigas fickor.

c) Kostnader för lokalhyror.

Två arméfördelningschefer hava föreslagit, att lokaler för förrättningarna
borde tillhandahållas genom kommunernas försorg, vilket säkerligen
skulle vara ur kostnadssynpunkt fördelaktigt, där för ändamålet
lämpliga sådana lokaler förefinnas. Ofta nog torde dock detta ej vara
fallet, i synnerhet på landsbygden. Uti inskrivningsförordningen § 15
mom. 3 tillförbindes Kungl. Maj:ts befallningshavande att anskaffa för
inskrivnings förrättning lämplig lokal, i regel tre större rum vid behov
behörigen uppvärmda. En dylik lokal är det nog ej alltid möjligt

142

att anskaffa inom kommunala byggnader på landsbygden. För den händelse
inskrivningsnämnderna sålunda varda hänvisade att såsom hittills
hålla sina förrättningar å lokaler i hotell eller gästgivaregårdar, torde
dock genom förberedande åtgärder från kronolänsmännens sida uppskörtning
kunna förhindras.

De sakkunnigas uppmäksamhet har fästs å det förhållandet, att vissa
kommunala myndigheter (exempelvis drätselkammare i stad), vilka upplåtit
kommunen tillhörig lokal för inskrivning av värnpliktiga, härför
beräknat fullständig lokalhyra. Framhållas bör dock, att en dylik förrättning
icke torde få anses vara endast ett statsintresse utan även ett
kommunalt. De sakkunniga få med anledning härav framhålla lämpligheten
av en förskrift, att för inskrivningarna skola, där så ske kan, användas
offentliga byggnader, samt att härvid icke bör beräknas någon
ersättning för lokalers upplåtande.

Såsom en sammanfattning av vad här ovan anförts få de sakkunniga
såsom sin åsikt framhålla:

att ett för armén och marinen gemensamt inskrivningsväsende
icke bör komma till stånd,

att inskrivningsnämndens sammansättning av arbetande ledamöter
icke bör utan nödtvång ändras,

att) för den händelse av kostnadsskäl någon av de arbetande
ledamöterna måste ur nämnden uteslutas, endast nämndens
lagfarne ledamot härvid bör ifrågakomma,

att, om av nyss nämnt skäl den ene av de av landsting
(stadsfullmäktige) utsedda ledamöterna anses böra utgå ur nämnden,
detta utan större olägenhet ur arbetssynpunkt kan ske,
men att härav föranledd kostnadsminskning synes de sakkunniga
vara alltför ringa för att motivera en ändring i inskrivningsnämndens
nuvarande sammansättning,

att dylik ledamot bör utses för rullföringsområdet i dess
helhet (där detta omfattar länsdelar, hörande under olika landsting,
eller landsdel och stad, som ej lyder under landsting, för
varje sådan länsdel eller stad),

att bestämmelse om eu officers av marinen beordrande
att i vissa fall närvara vid inskrivningsförrättning bör bibehållas,
men med stark begränsning i tillämpningen,

att läkaren icke bör ingå såsom ledamot i nämnden,
att ingen av den nämnden biträdande personalen kan

uteshitas,

'' •

att något särskilt skrivbiträde åt läkaren icke för närvarande
är erforderligt,

att försök böra anställas med beordrande av två läkare till
förrättningar inom vissa orter, samt

att kostnader för lokalhyror icke böra ifrågakomma, där
förrättningarna försiggå i offentliga byggnader.

Slutligen vilja de sakkunniga såsom ytterligare skäl för att icke
göra någon ändring i inskrivningsnämndernas sammansättning eller organisation
påpeka den för frågans betsning icke oväsentliga omständigheten,
att, sedan riksdagens ifrågavarande skrivelse i ämnet tillkom,
antagits en ny härordning, som innebär ökat arbete för inskrivningsnämnderna.
Så har enligt 1914 års inskrivningsförordning bland de
handlingar, som skola föras hos inskrivningsnämnd, tillkommit liera s .k.
namnrullor, vilka numera skola upprättas i fråga om icke mindre än
åtta olika kategorier värnpliktiga och dessutom äro av den betydelse, att
de icke, såsom förut varit fallet, kunna föras av den biträdande personalen
vid inskrivningsförrättningarna, utan måste föras av rullföringsbefälhavaren
och den lagfara e ledamoten i nämnden. Framhållas bör jämväl
i detta sammanhang, att man, innan det av förenämuda sakkunniga
i fråga om förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna
m. m. framlagda förslaget till nya bestämmelser i avseende å rullföring
och inskrivning av de värnpliktiga hunnit genomföras, har svårt att bedöma,
huruvida det inskrivningsnämnderna påvilande arbetet genom antagande
av nämnda förslag kan komma att ökas eller minskas.

2. Befälet över Stockholms inskrivningsområde.

Befälhavare för Stockholms inskrivningsområde, som omfattar Stockholms
stads-, Stockholms lånt- och Norrtälje rullföringsområden, är sekundchefen
för Göta livgarde.

Uti underdånig skrivelse den 10 februari 1915 har chefen för
fjärde arméfördelningen — under erinran att det vid flere föregående
tillfällen ifrågasatts, att befälet över Stockholms inskrivningsområde
skulle överflyttas från bemälde sekundchef till kommendanten i Stockholm
— gjort framställning om att kommendanten måtte förordnas att
i stället för sekundchefen vara befälhavare för nämnda inskrivningsområde!
med den tjänsteställning, befogenhet och befälsrätt, som tillkommer
dylik befälhavare. Till stöd för framställningen anfördes, att bemälde

Framställning
av
chefen för
fjärde arméfördelningen
.

144

Utlåtande av
armé förvaltningen.

Yttrande av
chefen för
generalstaben.

inskrivningsbefälhavares göromål vuxit till den grad, att det vore omöjligt
att samtidigt handhava denna befattning och en regementschefs
maktpåliggande tjänst utan att endera måste eftersättas. Inom Stockholms
inskrivningsområde rekryterades icke mindre än tre infanteriregementen.
Genom inkorporering med huvudstaden av närliggande områden
samt folkmängdens tillväxt även inom den egentliga staden hade
antalet till området hörande värnpliktiga i hög grad ökats under de senare
åren.

I anledning av denna framställning har arméförvaltningen anfört
följande. Sekundchefens skiljande från befälet över inskrivningsområdet
syntes innfatta en ändring i grunderna för den utav Kuugl. Maj:t
och riksdagen gemensamt beslutade härordningen samt förty erfordra
riksdagens medverkan. Arméförvaltningen erinrade därom, att under
de båda närmaste åren komme i staten för ettvart infanteriregemente
att uppföras en ny majorsbeställning. Syftet härmed angåves i propositionen
n:r 58 till 1914 års senare riksdag vara, bland annat, att befria
regementschef från vissa värnplikts- och förvaltningsgöromål, vilka
i allt för hög grad droge denne från hans huvuduppgifter. Det kunde
således antagas, att i sammanhang med inrättande av nämnda beställning
regementschef erhölle befogenhet att åt honom underställd regementsofficer
uppdraga antingen befälet över inskrivningsområdet eller
åtminstone att biträda vid handläggningen av de med sagda befäl förenade
göromålen. Härtill komme, att kommendanten hade avlöning endast
i form av arvode, vid vilket förhållande lämpligheten av att vid
hans befattning knyta ett ordinarie tjänsteåliggande av den permanenta
art och den stora betydelse, varom här vore fråga, syntes kunna ifrågasättas.

Chefen för generalstaben anför i avgivet yttrande följande. Det
vore obestridligt, att göromålen vid nämnda inskrivningsområde numera
vuxit i sådan grad, att det vore omöjligt att, på sätt hittills vant fallet,
förena befälet över detsamma med chefskapet över ett regemente, utan
att endera eller till och med båda befattningarna bleve eftersatta. Den
föreslagna åtgärden att härutinnan åvägabringa bättre förhållanden —
nämligen överflyttande på kommendanten i Stockholm av befälet över
Stockholms inskrivningsområde — vore dock icke så på förhand given,
som förslaget syntes vilja göra gällande. Skulle befälet föras av kommendanten,
måste till dennes förfogande ställas erforderlig personal, ordnas
och underhållas en ny expedition, varjämte en höjning av kommen -

145

dantens arvode kunde förväntas bliva en nödvändig följd av flerdubbelt
ökade göromål. För det ena som andra fordrades emellertid riksdagens
medverkan.

Föreliggande detalj av inskrivningsväsendets organisation borde dessutom
icke upptagas till lösning för sig utan i samband med hela frågan
om dels rikets indelning i värnpliktsområden, dels bestridandet av befäls-
och övriga befattningar vid sagda områden. Det syntes tvivelaktigt,
om vid det slutgiltiga ordnandet av hithörande angelägenheter
Stockholms inskrivningsområde borde bibehållas såsom sådant och om ej
fastmera en uppdelning av detsamma i tvenne områden borde ske. Vid
sådant förhållande skulle den nu föreslagna åtgärden att åt kommendanten
i Stockholm uppdraga befälet över ifrågavarande inskrivningsområde
knappast kunna bliva beståndande. Chefen för generalstaben
föreslog därför ett provisoriskt ordnande av befälhavarens för Stockholms
inskrivningsområde åligganden och arbetet i hans expedition sålunda,
att handläggningen av värnpliktsgöromålen skulle överflyttas på
en av Göta livgardes regementsofficerare, samt att personal från Svea
livgarde och Vaxholms grenadjärregemente skulle tagas i anspråk för
tjänstgöring vid inskrivningsområdets expedition ävensom personal i
reserven.

Med anledning av chefens för generalstaben förslag till provisorisk
lösning av förevarande fråga har befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde
lämnats tillfälle att yttra sig i ämnet och därvid anfört
följande. Det vore visserligen sant, att enligt 1914 års härordning
den nya regementsofficeren skulle övertaga vissa förvaltnings- och värnpliktsgöromål,
men vore dessa vid Stockholms inskrivningsområde, om
de skulle kunna skötas med erforderlig noggrannhet, av den omfattning,
att den för detta ändamål avsedda regementsofficeren även med
de biträden, chefen för generalstaben föreslagit, särskilt om dessa efter
kortare perioder skulle ombytas, måste så gott som odelat ägna sig däråt.
Regementet bleve sålunda med hänsyn till sina regementsofficerare i alla
hänseenden ogynnsammare ställt än övriga infanteriregementen inom
armén. Om en överflyttning av ifrågavarande göromål på kommendanten
i Stockholm av en eller annan anledning icke skulle låta sig göra,
ansåge befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde frågan lämpligen
kunna ordnas så, att såsom befälhavare för inskrivningsområdet förordnades
någon härför lämplig regementsofficer i reserven och att till
dennes biträde beordrades erforderlig personal ur fjärde arméfördelningens
truppförband, vare sig på stat eller i reserven.

Yttrande av
befälhavaren
för Stockholms
inskrivningsområde.

146

Yttrande av
chefen för
fjärde arméfördelningen.

Förnyat utlåtande
av
arméförvaltningen.

De sakkunniga.

Jämväl chefen för fjärde arméfördelningen har yttrat sig över chefens
för generalstaben förslag till frågans lösning och därvid framlagt två
alternativa förslag, det ena gående ut på att en regementsofficer ur reserven
skulle såsom inskrivningsofficer med befogenhet att i första hand,
dock under sekundchefens för Göta livgarde överinseende och på dennes
ansvar handlägga värnpliktsgöromålen, ävensom att ytterligare en officer
ur reserven skulle såsom inskrivningsofficer tjänstgöra i inskrivningsexpeditionen,
och det andra att värnpliktsärendena skulle överflyttas på en
regementsofficer på stat med enahanda befogenhet och ställning i förhållande
till nämnde sekundchef, som i första alternativet angivits beträffande
däri först omnämnde inskrivningsofficer, samt att två inskrivningsofficerare
ur arméns reserver skulle beordras att tjänstgöra i inskrivningsexpeditionen.
Enligt båda alternativen avsåges en underofficer
i reserven till tjänstgöring såsom inskrivningsbiträde, ävensom särskilt
kommenderad personal, då sådan vore behövlig.

Arméförvaltningen förklarar i förnyat utlåtande i ärendet sig anse,
att enligt de grunder, på vilka 1901 och 1914 års härordningsbeslut
vilade, avsikten varit, att regementschefer vid infanteriet skulle förordnas
till inskrivningsbefälhavare, såsom ock hittills skett. Med hänsyn härtill
och till de viktiga åligganden, som jämlikt värnpliktslagen — särskilt
stadgandet i § 21 mom. 1 — tillkomme inskrivningsbefälhavarna vid
bedömandet av frågor om de värnpliktigas inskrivning och fördelning
till tjänstgöring, frikallelse från värnpliktens fullgörande, uppskov med
inskrivning eller tjänstgöring o. s. v. samt därmed förenat ansvar, ansåge
arméförvaltningen sig icke kunna tillråda, att dessa åligganden
utan riksdagens hörande helt överflyttades från regementschef till annan
officer vare sig på stat eller i reserven. Arméförvaltningen ansåge fördenskull
endast de av arméfördelningschefen senast framlagda alternativa
förslagen stå i full överensstämmelse med grunderna för härordningsbesluten
av 1901 och 1914. Av dessa förslag ansåge sig arméförvaltningen
för sin del böra förorda det andra alternativet, vilket ock nära
anslöte sig till det av chefen för generalstaben avgivna.

Bland alla de myndigheter, vilka haft att yttra sig i den föreliggande
frågan, råder icke den minsta meningsskiljaktighet rörande det
trängande behovet av, att sekundchefen för Göta livgarde befrias från
de omfattande åligganden, vilka påvila honom i egenskap av inskrivningsbefälhavare.

147

Stockholms inskrivningsområde intager bland rikets inskrivningsområden
eu fullkomlig särställning. Samtliga övriga inskrivningsområden
motsvara till invånarantalet rekryteringsområde för ett infanteriregemente,
jämte det kontingenter lämnas till specialvapnen. Stockholms
inskrivningsområde däremot är rekryteringsområde för tre infanteriregementen,
nämligen Svea och Göta livgarden samt Vaxholms grenadjärregemente,
varjämte mycket betydande kontingenter till specialvapnen
lämnas.

Inskrivningsärendenas handläggning är en uppgift, som påvilar
infanteriregementenas chefer vid sidan av deras huvuduppgift, chefskapet
över vederbörande regemente. Det har länge klagats över, att inskrivningsärendena
— - och de därmed förbundna landstormsärendena — toge
infanteriregementschefernas tid och krafter i anspråk uti sådan grad, att
deras viktiga huvuduppgift rönte betänkligt intrång. Med hänsyn härtill
var det, som de enligt 1914 års härordning nyinrättade majorsbeställniugarna,
en vid varje infanteriregemente, avsågos för att, bland annat,
lätta regementschefernas arbetsbörda beträffande inskrivningsväsendet
och landstormen, genom att den nye majoren skulle biträda regementschefen
med dessa viktiga ärendens handläggning.

1 den mån, med ingången av år 1919, samtliga de nya majorsbeställningarna
vid infanteriet blivit tillsatta, torde detta önskemål
också vara uppnått. Det ligger dock i sakens natur, att genom det
biträde, regementscheferna sålunda erhålla, deras arbete i fråga om inskrivningsväsendet
och landstormen lättas men ingalunda upphör. Ty
ärendena skola alltjämt avgöras av inskrivningsbefälhavaren — regementschefen,
och det ansvar, som sålunda påvilar honom, betingar ovillkorligen,
att han sätter sig ordentligt in i varje föreliggande fråga.

Beträffande infanteriet i allmänhet kan emellertid 1914 års härordning
sägas hava tillgodosett behovet av arbetskrafter inom infanteriets
regementsexpeditioner (inskrivningsexpeditionerna) för inskrivnings- och
landstormsärendenas handläggning därstädes till den omfattning, ifrågavarande
ärenden hava enligt denna härordning.

De sakkunniga hava emellertid (under namn av landstormskommittén)
i ett den 14 december 1916 avgivet betänkande förordat ett bättre
ordnande av de värnpliktigas rullföring och redovisning, därvid de föreslagit,
att den beväringen åliggande mönstrings- och anmälningsskyldigheten
skulle utsträckas till landstormen m. m. Bland annat med
hänsyn till det härigenom ökade arbetet med inskrivningsärenden aven
i högre instans hava de ock föreslagit, att dessa ärenden icke vidare

148

skulle tillhöra infanteriregementschefernas handläggning utan överlämnas
till brigadchefer.

Frågan om upprättande av brigadchefsbeställningar på stat har, i
likhet med landstormskommitténs förslag i övrigt, varit framlagd för
1917 års riksdag men har där fallit.

Från de sakkunnigas sida föreligger nu under en annan avdelning
av detta betänkande ett utarbetat förslag rörande ordnande av de värnpliktigas
mönstrings- och anmälningsskyldighet m. m., varvid de sakkunniga
föreslagit denna skyldighets utsträckande jämväl till landstormen.

Ehuru de sakkunniga — i likhet med deras föregångare, landstormskommittén
— hålla före, att ett överflyttande av inskrivningsärendena
från infanteriregementscheferna till brigadchefer skulle innebära bästa
lösningen för ordnande av inskrivningsärendenas handläggning i högre
instans, finna de sig genom frågans fall vid 1917 års riksdag förhindrade
att nu ånyo upptaga denna fråga.

De sakkunniga utgå sålunda ifrån, att handläggningen av inskrivningsärendena
m. m. kommer att fortfarande påvila infanteriets regementschefer
i egenskap av inskrivningsbefälhavare.

Men om detta arbete redan med nuvarande omfattning är betungande
vid ett vanligt inskrivningsområde och blir det i ännu högre
grad genom den utsträckning av mönstrings- och anmälningsskyldigheten
till landstormen, de sakkunniga föreslå, så synes det de sakkunniga
uppenbart, att det, vad Stockholms inskrivningsområde beträffar,
är och än mer kommer att bliva alldeles för omfattande för att kunna
skötas vid sidan av chefskapet för ett av fotgardesregementena.

Det har ifrågasatts att ernå behövlig lindring i befälhavarens för
Stockholms inskrivningsområde arbetsbörda genom att uppdela inskrivningsområdet
i tvenne, underställda respektive sekundchefer för Svea
och Göta livgarden. Det ena inskrivningsområdet skulle komma att
utgöras av det nuvarande Stockholms stadsrullföringsområde, det andra
av Stockholms lantrullföringsområde och Norrtälje rullföringsområde.
Häremot resa sig dock betydande hinder. Åven efter delningen
skulle vartdera området vara vida större och medföra mera arbete än
ett vanligt inskrivningsområde. Arbetet inom inskrivningsväsendet i
huvudstaden och i dess närhet synes dessutom de sakkunniga överhuvud
taget vara drygare, än vad folkmängdsiffran direkt ger vid handen, beroende
på den stora rörlighet och de mångahanda intressen att bevaka,
som förefinnas inom denna befolkning.

149

Någon ytterligare delning av Stockholms iuskrivningsområde, som
tillförde vart och ett av de därifrån rekryterade infanteriregementena
motsvarande rekryteringsområde, torde ej heller kunna genomföras. Intet
av infanteriregementena bör nämligen tilldelas enbart stads- eller enbart
lantbefolkning. Eu uppdelning av de förefintliga rullföringsområdena,
och särskilt av Stockholms stadsrullföringsområde, på flera områden,
såsom föreslagits i proposition n:r 86 till innevarande års riksdag, anse
de sakkunniga av många skäl icke lämplig. Det synes nämligen de
sakkunniga uppenbart, att själva rullföringsarbetet för Stockholms stad
i dess helhet kan med större fördel och med mera precision samt med
mera begränsad tillgång på arbetskrafter bedrivas samlat i en enhetligt
organiserad, om ock på skilda underavdelningar arbetande rullföringsexpedition,
än om det skulle fördelas på flera skilda expeditioner, samt
att en omfattande skriftväxling mellan olika expeditioner undvikes genom
den nuvarande anordningen. Därtill kommer, att för de värnpliktiga
själva rullföringens verkställande på en enda expedition påtagligen innebär
en stor fördel, samt att många misstag härigenom förebyggas, vilka
däremot skulle bliva oundvikliga, därest ifrågavarande expedition delas
på flere sådana. På den grund hålla de sakkunniga före,'' att ett bibehållande
odelade av såväl Stockholms stadsrullföringsområde som Stockholms
inskrivningsområde är betingat av rådande förhållanden.

Vidare torde den handläggning av landstormsärendena, bland annat
i fråga om mobiliserings- in. fl. planer för landstormen, vilken påvilar
inskrivningsbefälhavarna, göra det högeligen önskvärt, att Stockholms
inskrivningsområde icke delas, på det att anordningarna för landstormens
mobilisering m. m. inom Stockholmsområdet må liksom hittills
enhetligt handhavas av en befälhavare och icke uppdelas på två.

Då förhållandena sålunda betinga, att Stockholms inskrivningsområde
förbliver med hänsyn till befolkningssiffran tredubbelt så stort som
övriga inskrivningsområden och med hänsyn till göromålens omfattning
måhända proportionsvis än mer arbetsbelastat, än som direkt framgår
av befolkningstalet, synes emellertid frågan om befälet över detta inskrivningsområde
vara en fråga för sig, vilken ej kan behandlas efter
samma linjer, som gälla beträffande övriga områden. Denna fråga synes
de sakkunniga tillika vara av den betydelse, att en lösning av densamma,
även om den blott blir av provisorisk natur, icke kan längre
undanskjutas, utan att betydande försvarsintressen taga skada. Visserligen
har, vad denna fråga angår, icke något nytt tillkommit efter antagandet
av 1914 års härordning, som påkallar den ifrågasatta förändringen.
Men under de år, som förflutit, sedan denna härordning antogs, har er -

150

farenheten till fullo lagt i dagen, att man icke nog beaktat de särskilda
förhållanden, som göra sig gällande beträffande Stockholms inskrivningsområde,
då man åt detta stora och egenartade område givit samma organisation
som åt alla övriga inskrivningsområden.

Av de utvägar för eu provisorisk lösning av frågan, som hittills
föreslagits, synes de sakkunniga ingen vara hållbar. Att överflytta befälet
över Stockholms inskrivningsområde på kommendanten i Stockholm
stöter på bestämda svårigheter, vilka äro framhållna uti chefens
för generalstaben i det föregående återgivna yttrande. Kommendantskapet
i Stockholm är en uppgift, som kräver sin man för sig, och
samma är förhållandet med befälet över inskrivningsområdet. De
kvalifikationer, som den ena och den andra befattningen kräva, torde
ej heller alltid vara att finna hos en och samma person. Innehavaren
av kommendantsbefattningen behöver ej nödvändigt tillhöra infanteriet,
varemot befälhavaren för Stockholms liksom för övriga inskrivningsområden
torde böra tillhöra detta vapen. Det är dessutom att märka, såsom
också arméförvaltningen i sitt yttrande framhållit, att inskrivningsärendenas
handläggning i högre instans ansetts vara av den vikt, att
de pålagts en högre officer på stat. Det synes då mindre lämpligt att
beträffande ett inskrivningsområde, och därtill det mest betydande av
alla, lägga motsvarande åligganden i händerna på en pensionerad, mot
åtnjutande enbart av arvode anställd officer.

Ytterligare har som en provisorisk lösning av frågan föreslagits,
att befälet över Stockholms inskrivningsområde väl skulle fortfarande
åligga sekundchefen för Göta livgarde, men att inskrivningsärendena
skulle under hans överinseende handhavas av särskild personal.

Gent emot detta förslag till provisorisk lösning, vilket i olika alternativ
framställts av chefen för fjärde arméfördelningen och granskats
av arméförvaltningen, få de sakkunniga framhålla följande. Genom att
erforderlig biträdande personal ställes till inskrivningsbefälhavarens förfogande
minskas visserligen de påtalade olägenheterna av, att inskrivningsärendena
i alltför stor utsträckning taga sekundchefens tid och
arbetskraft i anspråk. Men de undanröjas icke, ty det är givet, att så
länge sekundchefen förblir inskrivningsbefälhavare, och följaktligen det
därmed förknippade ansvaret påvilar honom, så måste lian också åt
ifrågavarande ärenden ägna den tid och det arbete, de påkalla. Endast
genom sekundchefens frigörande från inskrivningsärendena kan därför
avsedd förbättring i de nu rådande förhållandena ernås.

De sakkunniga anse fördenskull, att frågans provisoriska lösning
bör, intill dess en definitiv omorganisation av de högre inskrivningsmyn -

151

digheterna kan ernås — vilket, såsom ovan framhållits, de sakkunniga
anse erforderligt — sökas efter följande riktlinjer.

Frågan bör lösas i så nära anslutning som möjligt till nu bestående
förhållanden. Därför bör, i överensstämmelse med gällande organisation,
handhavandet av inskrivningsväsendet inom ifrågavarande inskrivuingsområde
fortfarande i huvudsak tillhöra Göta livgarde. Men då, såsom
påvisats, ledningen av och ansvaret för inskrivningsväsendet icke kan
påvila regementets sekundchef, utan att dennes arbete såsom regementschef
förrjckes, så synes i stället en av regementets regementsofficerare
böra förordnas såsom inskrivningsbefälhavare. Denne bör fullt självständigt
handhava allt vad till den ifrågavarande tjänsten hör. Härigenom
kommer han under den tid, förordnandet varar, att i väsentlig
grad undandragas trupptjänsten vid regementet. Detta skulle emellertid
medföra, att Göta livgarde fortfarande, liksom nu är förhållandet, komme
i en med avseende å tillgången på regementsofficerare ogynnsammare
ställning än alla övriga infanteriregementen. Detta kan icke vara lämpligt,
allra minst med hänsyn till de krav, tjänsten ställer på ett i huvudstaden
förlagt regemente.

Till undanröjande av denna olägenhet vilja de sakkunniga föreslå,
att i staten för Göta livgarde måtte uppföras en kaptensbeställning av
l:a klassen mer än vid övriga infanteriregementen. Denne kapten skulle
avses att förrätta den såsom inskrivningsbefälhavare förordnade regementsofficerens
tjänst vid regementet. Där så finnes lämpligt, kunde
han med anledning härav tilldelas majors grad i regementet.

Sedan, på sätt här föreslagits, den för stora arbetsbördan avlyftats
från sekundchefen, vill det dessutom synas de sakkunniga, att det övriga
arbetet för inskrivningsväsendet borde fördelas på samtliga därav berörda
infanteriregementen. Det kan icke vara riktigt, att Göta livgarde
skall ensamt lämna all den personal, som erfordras för det omfattande
inskrivningsområde, som utgör rekryteringsdistrikt jämväl för Svea livgarde
och Vaxholms grenadjärregemente, utan dessa båda regementen
synas ock böra bidraga härutinnan. Den för inskrivningsexpeditionen
behövliga personalen bör sålunda kommenderas ur de tre ifrågavarande
regementena. Icke minst synes härvid Vaxholms grenadjärregemente
böra bidraga att lämna personal till inskrivningsexpeditionen, eftersom
detta regemente helt visst bör hava jämförelsevis lättare att avvara personal
för berörda ändamål än de båda fotgardesregementena, på vilkas
befälstillgång trupptjänsten till följd av förläggningen i huvudstaden
ställer särskilt stora fordringar.

152

För att personal ur Vaxholms grenadjärregemente skall kunna beordras
till ifrågavarande tjänstgöring i Stockholm fordras emellertid, med
hänsyn till att detta regemente är förlagt utom Stockholm, att traktamentsersättning
må kunna utbetalas till densamma för kommenderingen.
Med anledning härav anse de sakkunniga erforderligt, att medel anvisas
för beredande av traktamentsersättning under hela året åt förslagsvis
en kapten och en fanjunkare vid Vaxholms grenadjärregemente under
kommendering vid Stockholms inskrivningsområdes expedition. I sammanhang
härmed vilja de sakkunniga framhålla, att, om berörda traktan!
entsersättningar beviljas, det icke bör vara uteslutet, att mot åtnjutande
av desamma personal, tillhörande reserven, må på frivillighetens
väg kunna beordras i stället för aktiv personal, därest sådan anordning
visar sig ändamålsenlig.

Det har jämväl föreslagits av chefen för fjärde arméfördelniugen,
att medel borde anvisas till förhyrande av en särskild lokal för Stockholms
inskrivningsområdes expedition, i vilken lokal enligt förslaget
jämväl landstormsområdesexpeditionerna för inom Stockholm befintliga
landstormsområden borde inrymmas. Sistberörda lokalfråga anse de
sakkunniga icke böra sättas i samband med ärendet om Stockholms inskrivningsområde,
helst hela frågan om landstormsområdenas expeditioner
efter frågans fall vid 1917 års riksdag torde bliva föremål för ny
utredning. Vad beträffar lokal för Stockholms inskrivningsområdes expedition
enbart, anse de sakkunniga, att sådan lokal, om än med avsevärd
svårighet, bör kunna tillsvidare liksom hittills inrymmas i Göta
livgardes kasernetablissemang även efter här föreslagen omorganisation
av expeditionens arbetskrafter. De sakkunniga kunna därför icke förorda
något särskilt anslag för hyra av expeditionslokal m. m. för
Stockholms inskrivningsområde.

På grund av vad som anförts få de sakkunniga föreslå,

att, med riksdagens medgivande, sekundchefen för Göta
livgarde må befrias från att vara befälhavare för Stockholms
inskrivningsområde samt att för sagda uppdrag i stället må
förordnas en annan regementsofficer vid samma regemente,

att i staten för Göta livgarde uppföres ytterligare en kaptensbeställning
av l:a klassen, vars innehavare avses att vid
regementet förrätta den regementsofficers tjänst, som förordnats
till inskrivningsbefälhavare, samt

153

att i staten för Göta livgarde jämväl uppföres ett belopp,
motsvarande traktamentsersättning åt en kapten och en fanjunkare
vid utom Stockholm förlagt truppförband under kommendering
till tjänstgöring vid Stockholms inskrivningsområdes
expedition.

I sammanhang med uppförande i staten för Göta livgarde
av ytterligare en kaptensbeställning av l:a klassen bör givetvis
motsvarande inkvarteringsersättning jämväl beräknas å vederbörligt
anslag, varjämte antalet stamhästar vid regementet
bör ökas med en.

3. Inskrivning bland de värnpliktiga av icke vapenföra studenter och

likställda såsom dugliga i viss tjänst eller befattning vid
krigsmakten i stället för såsom icke vapenföra.

4. Yissa icke vapenföra värnpliktigas överförande till vapenföra värnpliktiga.

5. Förnyad undersökning av värnpliktiga, vilka av inskrivningsnämnd

förklarats oförmögna till krigstjänst.

Ovanstående trenne ärenden stå till varandra i ett inbördes samband,
vilket föranlett de sakkunniga att behandla dem i ett sammanhang.

Vid antagandet av 1914 års härordning anförde riksdagen (riks- isu åra ae■dagens
skrivelse n:r 1 sid. 51) beträffande utbildningstiden för icke nare nksdag''
vapenföra studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda, att
inom riksdagen någon tvekan yppats, huruvida man borde fastställa en
längre utbildningstid för studenter och likställda än för andra icke vapenföra.
Då emellertid flertalet bland icke vapenföra studenter och
likställda skulle på grund av deras högre allmänbildning kunna bliva
särskilt användbara i en del befattningar såväl i fred som krig, därest
de erhölle en härför erforderlig något längre utbildning, förklarade riksdagen
sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag om längre utbildningstid
för ifrågavarande kategori av icke vapenföra värnpliktiga än för övriga

154

sådana värnpliktiga, men tilläde, att det syntes riksdagen böra tagas
under övervägande, huruvida icke dessa värnpliktiga skulle kunna inskrivas
såsom dugliga för viss tjänst eller befattning vid krigsmakten i
stället för att hänföras till kategorien icke vapenföra.

Kungi. Maj:is Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t genom brev den 17

September-7 september 1914 chefen för generalstaben att i samråd med chefen för
1914. marinstaben och arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgiva yttrande
i förevarande hänseende samt att inkomma med det förslag, vartill omständigheterna
kunde föranleda.

Yttranden av Till åtlydnad härav har chefen för generalstaben i samråd med
generalstaben ovannämnda myndigheter den 28 april 1915 avgivit yttrande i ärendet,
i samråd med därvid han anför följande. Jämlikt värnpliktslagen § 7 inskreves vapenmaHnstaben
*ör värnpliktig till vapentjänst och annan värnpliktig till den befattning
och arméför- vid hären eller marinen, vartill han kunde finnas lämplig. Studenter
''sjukvårds- oc^ likställda, vilka på grund av sin kroppsbeskaffenhet hänfördes till
styrelse, gruppen »icke vapenföra», inskreves således redan för närvarande i den
särkilda befattning, vartill de vore lämpliga, och, då någon inskrivning
till annan befattning än den, vartill de vore lämpliga, ej kunde ifrågasättas,
syntes något förslag till inskrivning i viss befattning icke erforderligt.

Beträffande den ifrågasatta anordningen, att överflytta nu berörda
värnpliktiga till en annan grupp än de »icke vapenföra», ville generalstabschefen
framhålla, att sagda värnpliktiga vid läkarbesiktning hänfördes
till nämnda grupp på grund av deras kroppsbeskaffenhet, och
att ett hänförande vid läkarbesiktningen till annan grupp, än vad som
betingades av kroppsbeskaffenheten, syntes honom vara ur såväl allmän
som militär synpunkt mycket betänkligt. Anordningen skulle vidare
avsevärt försvåra inskrivningsförfarandet och säkerligen giva anledning
till felaktigheter och missförstånd ej blott vid själva inskrivningsförfarandet
utan även vid inkallelse till tjänstgöring m. fl. tillfällen.
Då därtill komme, att det ifrågasatta överförandet från gruppen »icke
vapenföra» vore att betrakta såsom en rent formell åtgärd utan någon
som helst praktisk fördel, ansåge han sig icke kunna förorda någon
ändring beträffande icke vapenföra studenters värnpliktsförhållanden i
nu berörda hänseende.

Över detta av generalstabschefen avgivna yttrande hava sedermera
samtliga arméfördelningschefer, kommendanten i Boden, militärbefälhavaren
på Gottland, chefen för kustartilleriet samt stationsbefälhavarna i

155

Stockholm och Karlskrona lämnats tillfälle att inkomma med utlåtanden.
De hava därvid samtliga instämt i gcneralstabschefens yttrande i
ärendet med undantag av chefen för femte arméfördelningen, vilken anfört
följande. Alldenstund riksdagen i ovannämnda skrivelse uttalat sig
för, att här avsedda värnpliktiga icke skulle hänföras till kategorien
»icke vapenföra», syntes riksdagen således anse, att de lämpligen kunde
hänföras till kategorien »vapenföra», givetvis dock endast »i viss tjänst
eller befattning». Genom dessa värnpliktigas hänförande till kategorien
»vapenföra» med åtföljande längre tjänstgöringsskyldighet enligt § 27
mom. 1 B värnpliktsiagen skulle de således i ännu högre grad än nu
vore fallet kunna göras lämpliga för sina befattningar såsom komissarier,
expeditionsbiträden, vissa ingenjörsbefattningar m. m. Ur försvarets
synpunkt vore det således förmånligt, att dessa värnpliktiga inskreves
såsom vapenföra i viss tjänst eller befattning, varför chefen för femte
arméfördelningen tillstyrkte en dylik anordning.

I inskrivningsförordningen § 23 stadgas, att de värnpliktiga vid den
läkarbesiktning, som skall äga rum vid inskrivningsförrättning, skola
allt efter deras duglighet till krigstjänst hänföras till någon av följande
grupper:

A. dugliga tiil krigstjänst;

1) vapenföra:

a) i all vapentjänst,

b) endast i viss vapentjänst;

2) icke vapenföra;

B. för tillfället odugliga till krigstjänst; och

C. oförmögna till krigstjänst.

Enahanda bestämmelser återfinnas i nådiga kungörelsen den 22
januari 1915 angående läkarundersökning av dem, som söka fast anställning
vid krigsmakten, samt av värnpliktiga.

Påtagligen avser riksdagens ifrågavarande uttalande en undersökning,
huruvida angivna värnpliktiga lämpligen borde inskrivas »i viss
vapentjänst» eller såsom »icke vapenföra».

I § 12 av nämnda kungörelse stadgas, bland annat, att till »vapenföra
endast i viss vapentjänst» hänföras de värnpliktiga, vilka med viss
angiven kroppslängd och för den avsedda tjänsten erforderlig kroppsstyrka
förete sådana smärre kroppsfel eller lyten, vilka visserligen inskränka
deras duglighet till all vapen tjänst men icke äro hinderliga för
behörig utbildning och tjänstgöring uti viss vapentjänst, vartill de enligt
i kommandoväg utfärdade föreskrifter kunna ifrågakomma. I samma

De sakkunniga.

156

paragraf bestämmes vidare, att »i händelse antalet för viss vapentjänst
lämpliga inom ett rullföringsområde överstiger vad i kommandoväg
blivit bestämt, skall sådan värnpliktig, alltefter felets beskaffenhet och
hans kroppsbeskaffenhet i övrigt, hänföras till »vapenföra i all vapentjänst»
eller till »icke vapenföra».

Uti det av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse på grund av ovannämnda
kungörelse utfärdade besiktningsreglementet av den 21 juni
1915 finnas en hel del kroppsfel, lyten och sjukdomar angivna, vilka,
när de förekomma i lindrigare grad, kunna föranleda, att den inskrivningsskyldige,
allt efter besiktningsläkarens bedömande, hänföres till
»vapenför i all vapentjänst», »vapenför i viss vapentjänst» eller »icke
vapenför». Detta läkarens bedömande röner i sin ordning, jämlikt ovan
åberopade bestämmelse i kungörelsen angående läkarundersökning av
värnpliktiga, beträffande dem, som kunna ifrågakomma till »viss vapentjänst»,
inverkan av, till vilka tjänster inskrivning kan ifrågakomma.

Nu förhåller det sig så, att vid hären och marinen flera tjänster
förekomma, där såväl vapenföra som icke vapenföra användas. Så är
förhållandet med flera av de tjänster, vartill icke vapenföra studenter nu
användas, t. ex. tjänst som läkare, tandläkare, veterinär, sjukvårdstjänst
(sjukvårdsmän), intendenturtjänst (kommissarier, krigskassörer o. s. v.).
Skillnaden är ofta nog rätt ringa mellan de fordringar på kroppsbeskaffenhet,
som tjänsten härvid ställer på den vapenföre eller på den icke
vapenföre.

Det vill av vad som här anförts angående gällande bestämmelser
rörande läkarundersökning av värnpliktiga synas, som om dessa bestämmelsers
andemening vore den, att till kategorien vapenföra i viss vapentjänst
skola hänföras sådana icke till all vapentjänst dugliga värnpliktiga,
vilka kunna komma till användning uti tjänst, för vilken deras kroppsbeskaffenhet
icke utgör hinder. Ur försvarets synpunkt synes detta vara
fullt riktigt, enär de för försvaret dugliga värnpliktiga på detta sätt
bäst tillgodogöras försvaret. Ur de värnpliktigas synpunkt innebär det,
att den, som icke är duglig i all vapentjänst, skall, om han är kvalificerad
för viss vapentjänst, komma i denna kategori, under det han
däremot, därest han saknar dessa kvalifikationer, har utsikt komma i
kategorien icke vapenför och därmed erhålla den för sådan bestämda
kortare utbildningstiden. Häri kan dock icke sägas ligga någon orättvisa.
Den kortare utbildningstiden för de icke vapenföra är nämligen
från statens sida ingalunda avsedd att vara någon lättnad för dessa,
utan den utgår från den synpunkten, att de icke vapenföras tjänst icke
behöver tagas i anspråk i samma utsträckning som de vapenföras. Huru -

157

vida en värnpliktig skall hänföras till »vapenför i viss vapent jänst» eller
»icke vapenför», bliver därför jämlikt anvisningarna i kungörelsen om
läkarundersökning icke enbart beroende på den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet,
utan på den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, ställd i förhållande
till den tjänst, för vilken han avses.

En följdriktig tillämpning av de synpunkter, vilka kommit till uttryck
uti nämnda kungörelse, skulle helt visst komma att leda till, att
studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda i vida större utsträckning
än för närvarande är fallet, hänföras till kategorien vapenföra
i viss vapentjänst. En stor del av de studenter och likställda, vilka för
närvarande antingen vid inskrivningen eller vid därefter skeende överföring
hänföras till »icke vapenföra», torde nämligen hava sådan kroppsbeskaffenhet,
att de enligt besiktningsreglementet mycket väl skulle kunna
hänföras till kategorien vapenföra i viss vapen tjänst, i händelse de funne
användning i sådana tjänster, där kroppslig motståndskraft ej sättes på
hårdare prov. Sådana platser äro, såsom antytts, till finnandes bland
annat inom sjukvårds- och intendenturtj än sten. Förutsättningen för, att
sådan inskrivning i erforderlig utsträckning skall komma till stånd, är,
att de i kommandoväg utfärdade föreskrifterna om inskrivning i viss
vapentjänst taga hänsyn till här berörda synpunkter.

Ännu större omfattning skulle, efter vad det förefaller de sakkunniga,
tillgodogörandet av värnpliktiga studenter och likställda såsom
vapenföra i viss vapentjänst i stället för såsom icke vapenföra kunna få,
därest gällande besiktningsreglemente kunde modifieras i sådant syfte.
Huruvida detta ur andra synpunkter låter sig göra, är emellertid en
fråga, på vilken de sakkunniga givetvis icke kunna inlåta sig. De sakkunniga
vilja endast framhålla, att vissa kroppsfel, vilka enligt besiktningsreglementet
med nödvändighet leda till värnpliktigs inskrivning
såsom icke vapenför, exempelvis synskärpa, nedsatt till visst mått, vissa
slag av bråck samt kobenthet och hjulbenthet av visst mått, synas vara
av den natur, att de icke borde utgöra hinder för användning i viss
vapentjänst såsom t. ex. läkare, tandläkare, veterinär, kommissarie, krigskassor,
sjukvårdsman, ingenjör o. s. v.

Med vad här anförts hava de sakkunniga sökt ådagalägga, att studenters
och med dem likställdas tillgodogörande i större utsträckning än
hittills för försvaret uti viss vapentjänst i stället för såsom icke vapenföra
med användning särskilt inom sjukvårds- och intendenturtjänst
m. m. är principiellt riktigt samt att detta låter sig ordna genom ett
följdriktigt tillämpande av redan gällande bestämmelser.

158

Rörande den praktiska betydelsen för försvaret av, att en del studenter
och likställda skulle komma att inskrivas såsom vapenföra i viss
vapentjänst i stället för såsom icke vapenföra och därigenom komma att
fullgöra den för vapenföra studenter stadgade längre tjänstgöringen få
de sakkunniga framhålla följande.

Icke vapenföra studenter komma för närvarande till användning
företrädesvis såsom läkare, tandläkare och veterinärer samt expeditionsoch
skrivbiträden, krigskassörer, kommissarier och sjukvårdare. För de
flesta av dessa tjänster utbildas de, efter erhållen allmän militär utbildning,
dels i särskilda kurser dels under därpå följande tjänstgöring vid
truppförband eller expeditioner.

Det vitsordas allmänt, att studenterna uti ifrågavarande tjänster
göra en mycket god insats inom försvaret. Med de icke vapenföras
kortare tjänstgöring går dock eu väsentlig del av tiden åt till själva
utbildningskurserna, under det tiden för därpå följande facktjänstgöring
blir knapp. Med den längre tjänstgöring, som inskrivning såsom vapenför
i viss vapentjänst medför, följer, att de ifrågavarande studenterna
skulle kunna såväl utbildas för mera maktpåliggande uppgifter inom försvaret,
som ock under längre tids tjänstgöring vid trupp eller i expeditioner
göra en större insats jämväl uti fredsarbetet. Ökad tillgång på
sådan kvalificerad värnpliktig personal är ägnad att i avsevärd grad
utjämna den alltid knappa tillgången på fast anställd personal. Så är
framför allt förhållandet med värnpliktiga läkare, tandläkare och veterinärer.
Men även värnpliktiga krigskassörer, kommissarier och sjukvårdare
kunna härutinnan vara till stor nytta. Varje steg i riktning att,
på sätt här förordats, starkare än hittills taga de värnpliktiga studenterna
i anspråk såsom vapenföra i viss vapentjänst i stället för såsom icke
vapenföra är därför ägnat att höja försvarets effektivitet.

Indirekt är det på samma gång ägnat att tillbakahålla eljest nödvändigtvis
tid efter annan framträdande krav på ökningar av den fäst
anställda personalen, grundade på nya behov, och att på så sätt hålla
försvarets kostnader nere. Icke minst med hänsyn till de alltmer ökade
svårigheterna och kostnaderna för att vidmakthålla den fast anställda
personalen enligt gällande stat är det effektivare utnyttjande av studenternas
värnplikt, som här satts ifråga, av betydelse.

Huru stort antal av de studenter och likställda, vilka nu gå till
kategorien icke vapenföra, som skulle kunna vid tillämpning av här
utvecklade synpunkter, tillföras kategorien vapenföra i viss vapentjänst,
kunna de sakkunniga givetvis icke med någon grad av sannolikhet beräkna.
Hela antalet icke vapenföra studenter och likställda torde emel -

159

lertid för närvarande vara rätt avsevärt. Enligt en officiell uppgift från
Stockholms inskrivningsområde hava där under åren 1914 och 1915 de
icke vapenföra studenterna vid inskrivningarna utgjort omkring 6 % av
samtliga inskrivna studenter och likställda. Under tjänstgöringen bliva
emellertid studenter och likställda i stor utsträckning överförda till icke
vapenföra. Overslagsvis torde därför kunna räknas med, att omkring
10 % av studenter och likställda med hittillsvarande praxis bliva icke
vapenföra. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en avsevärd del
av dessa kunna framdeles hänföras till vapenföra i viss vapentjänst, och
därmed ett avsevärt krafttillskott tillföras försvaret.

Med stöd av vad som anförts få de sakkunniga som sin mening
uttala, att det synes såväl principiellt riktigt som också, vid följdriktig
tillämpning av de synpunkter, vilka redan kommit till uttryck i kungörelsen
angående läkarundersökning av värnpliktiga, praktiskt utförbart
att i väsentligt större utsträckning, än som för närvarande är fallet,
såsom vapenföra i viss vapentjänst inskriva värnpliktiga studenter och
likställda med sådan kroppsbeskaffenhet, att de jämväl kunna komma i
fråga att inskrivas såsom icke vapenföra. Härför erfordras icke någon
som helst ändring uti värnpliktslagen, utan allenast utfärdande i anslutning
till bestämmelserna uti § 12 av förenämnda kungörelse av sådana
förnyade föreskrifter i kommandoväg, att studenter, vilka icke äro dugliga
i all vapentjänst, kunna finna användning i viss vapentjänst uti
tjänster och befattningar, för vilka de kunna vara lämpliga.

De sakkunniga få därför föreslå,

att bestämmelser i kommandoväg i här angivet
syfte utfärdas.

Ännu fullständigare synes det här ifrågasatta tillgodogörandet uti
viss vapentjänst av de icke i all vapen tjänst dugliga studenterna och
med dem likställda kunna bliva, därest besiktningsreglementet kunde
undergå ändring i sådan riktning, att vissa kroppsfel, vilka nu nödvändigt
leda till inskrivning såsom icke vapenföra, kunde jämväl medgiva
inskrivning uti viss vapentjänst.

Med anledning härav få de sakkunniga hemställa,

att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse må erhålla
uppdrag att taga under omprövning, huruvida ändringar
uti besiktningsreglementet i här berört syfte låta sig
genomföras.

160

I anslutning till vad de sakkunniga här anfört rörande inskrivning
i större utsträckning, än hittills skett, av studenter och likställda i viss
vapen tjänst i stället för såsom icke vapenföra, vilja de sakkunniga framhålla,
att enahanda synpunkter enligt deras mening böra göras gällande
jämväl beträffande övriga värnpliktiga.

Tidsutvecklingen har alltmer lett till, att försvaret behöver använda
en talrik personal uti uppgifter, vilka till sin natur ligga emellan den
rena vapentjänsten och vad som brukat hänföras till icke vapenför tjänst.
Exempelvis äro hantverkare till stort antal behövliga icke allenast i depåernas
verkstäder, där icke vapenför personal kan vara till fyllest, utan
även vid de stridande trupperna, där dessa hantverkare, icke minst för
självförsvar, behöva vara vapenföra och vapenövade. Likaså behöva
sjukvårdspersonal, förvaltningspersonal och hästskötare m. fl. vid de stridande
trupperna vara vapenföra och vapenövade, åtminstone till självf örsvar.
När man hittills i sådana befattningar använt icke vapenföra jämsides
med vapenföra för att därigenom i görligaste mån spara de fullt vapenföras
armar åt tjänsten i de stridande truppernas led, så har man härvid
på grund av den kortare och ofullständigare utbildningstid, som är
tillmätt för de icke vapenföra, tillfört berörda tjänster en del personal
med ofullständig utbildning. I den mån berörda värnpliktigas kroppsbeskaffenhet
kunde medge, att de inskreves i viss vapentjänst i stället
för såsom icke vapenföra, skulle denna olägenhet undanröjas. Påtagligen
bör också detta kunna ske i stor utsträckning, nämligen i de fall,
där enligt nu gällande bestämmelser icke vapenföra utbildas för tjänst
under vapen, d. v. s. i tjänst eller befattning, vars innehavare enligt
gällande bestämmelser skall vara beväpnad och övad i sitt vapens användning.
Sådan värnpliktig synes lämpligare böra inskrivas som vapenför
i viss vapeutjänst än som icke vapenför samt utbildas i enlighet
härmed.

Därest de synpunkter, de sakkunniga här framställt beträffande inskrivning
av vapenföra i viss vapentjänst, i större utsträckning än hittills
vinna tillämpning vid utfärdandet av de bestämmelser, vilka ligga
till grund för de värnpliktigas inskrivning, synes detta vara ägnat att
icke allenast tillföra försvaret avsevärda fördelar genom ett bättre utnyttjande
av tillgången på värnpliktiga, utan också innebära en rättvisare
tillämpning av allmänna värnpliktens idé. Genom den föreslagna
ändringen skulle jämväl i stor utsträckning undanröjas anledningen till
ett många gånger överklagat, synnerligen allvarligt missförhållande, nämligen
att de värnpliktiga genom föregivna eller låtsade fel och lyten
söka komma i kategorien icke vapenföra. Med de föreslagna ändringarna

161

skulle utsikten att på denna väg bliva förklarad icke vapenför betydligt
minskas, och därmed skulle säkerligen berörda illegitima strävan jämväl
avtaga.

Samtidigt med att 1912 års riksdag, med frångående av den i 1901
års härordning gällande bestämmelsen, att de icke vapenföra värnpliktiga
skulle för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i samma antal dagar
som de vapenföra värnpliktiga, vilka tilldelats samma truppslag, beslöt
en kortare utbildningstid för icke vapenföra än för vapenföra värnpliktiga,
ansågs det nödvändigt att i det nya moment (2) av § 27 värnpliktslagen,
som innehöll bestämmelser rörande de icke vapenföra värnpliktigas
utbildningstid, jämväl införa ett stadgande av innehåll, att värnpliktig,
vilken inskrivits såsom vapenför, men senare befunnits icke vapenför,
vore skyldig tjänstgöra i sammanlagt det antal dagar, som i samma
moment föreskrivits för icke vapenför, ävensom att sådan värnpliktig
ägde att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid,
han tjänstgjort såsom vapenför.

Motsvarande stadgande återfinnes ock i 1914 års värnpliktslag § 27
mom. 2 E, allenast med den redaktionella ändring, som betingas därav,
att utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktiga enligt 1914 års härordning
satts olika för studenter och vissa med dem likställda kategorier,
å ena, samt övriga värnpliktiga, å andra sidan.

Vid antagandet av sistnämnda moment i § 27 gjorde 1914 års senare
riksdag följande uttalande (riksdagens skrivelse n:r 1 sid. 74): »Enligt

gällande bestämmelser skall värnpliktig, vilken inskrivits såsom vapenför,
men senare befinnes icke vapenför, tjänstgöra det antal dagar, som äro
bestämda för icke vapenföra, och äger han därvid tillgodoräkna sig den
tid, han tjänstgjort såsom vapenför. Däremot finnes icke något motsvarande
stadgande om, att den, som blivit inskriven såsom icke vapenför,
men sedermera befinnes hava en sådan kroppskonstitution, att han
rätteligen bort betecknas såsom vapenför, skall såsom sådan fullgöra
sin tjänstgöring. Riksdagen anser sig böra fästa uppmärksamheten å
önskvärdheten av, att en bestämmelse i sådan riktning kommer till stånd.»

Med anledning härav anbefalldes genom brev den 17 september
1914 arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse att i samråd med cheferna
för generalstaben och marinstaben till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande
och förslag till bestämmelser i syfte, att den, som blivit inskriven

1914 &rs
senare
riksdag.

Kungl. Majds
brev den 17
september
1914.

162

Förslag av
armé förvaltning
ens sjukvårdsstyrelse.

såsom icke vapenför värnpliktig men sedermera befinnes hava en sådan
kroppskonstitution, att han rätteligen bort betecknas såsom vapenför,
skulle såsom sådan fullgöra sin tjänstgöring.

Till åtlydnad härav har armeförvaltningens sjukvårdsstyrelse efter
samråd med cheferna för generalstaben och marinstaben uti underdånig
skrivelse den 9 mars 1915 avgivit förslag i förevarande hänseende och
därvid anfört följande. Sjukvårdsstyrelsen tillstyrkte för sin del författningsändringar
och föreskrifter, i syfte att här avsedd värnpliktig
skulle viuna ändring i sitt värnpliktsförhållande och fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
såsom vapenför. Styrelsen ansåge sig även böra framhålla,
att liksom en värnpliktig, vilken vid inskrivningsförättningen befunnits
vapenför, på grund av efter sagda förättning iråkad sjukdom,
inträffat olycksfall eller dylikt vid en senare verkställd besiktning kunde
befinnas icke vapenför eller till krigstjänst oförmögen, så kunde också
en värnpliktig vid inskrivningsförrättningen befinnas icke vapenför och
rätteligen bliva såsom sådan inskriven, men sedermera genom rationell
vård, operativt ingrepp eller dylikt erhålla sin kroppskonstitution så förbättrad,
att han vid en senare besiktning kunde befinnas vara vapenför.

Det syntes därför sjukvårdsstyrelsen, som vore det i många fall
möjligt, att en värnpliktig, vilken inskrivits såsom icke vapenför, kunde
genom lämplig behandling före eller efter inryckning till tjänstgöring
bliva så förbättrad, att en omföring till vapenför bleve möjlig.

Styrelsen, som ansåge det vara av synnerlig vikt, icke blott att
de värnpliktiga, som rätteligen bort inskrivas såsom vapenföra, tillgodogjordes
försvaret såsom sådana, utan att jämväl sistberörda kategorier
värnpliktiga komme försvaret tillgodo såsom vapenföra, i den mån så
läte sig göra, funne sig därför även härutinnan böra framlägga förslag.
Ett visst stöd för ett sådant förslag trodde sig styrelsen finna i riksdagens
ovan återgivna yttrande.

Beträffande sättet för vinnande av detta mål funne sig sjukvårdsstyrelsen
böra föreslå, dels att vid inskrivningsförrättning möjlighet
bereddes att meddela uppskov med inskrivning för värnpliktig, som vid
dylik förrättning befunnes icke vapenför, men vilkens kroppsbeskaffenhet
gåve anledning antaga, att han inom de närmaste åren kunde inskrivas
såsom vapenför, dels att icke vapenför värnpliktig, sedan han inträtt i
tjänstgöring, underkastades särskild läkarbesiktning i syfte att utröna,
huruvida han kunde befinnas vapenför.

Sådan läkarbesiktning borde äga rum i enahanda ordning som den
i inskrivningsförordningen § 108 mom. 1 nu föreskrivna. Visserligen

163

skulle det kunna ifrågasättas, huruvida ej å samtliga icke vapenföra
värnpliktiga eu senare, obligatorisk besiktning borde verkställas, exempelvis
tre i! fyra månader efter inryckningen, men det vore i de allra
flesta fall möjligt för läkaren att vid den första besiktningen två till
tre veckor efter tjänstgöringens början bilda sig ett sådant omdöme om
de värnpliktigas kroppsbeskaffenhet, att lian själv kunde bestämma tidpunkt
för förnyad besiktning med värjo särskild värnpliktig, vilkens
kroppsbeskaffenhet genom lämplig behandling eller dylikt kunde förväntas
bliva förbättrad. Då härtill komme, att en senare obligatorisk
besiktning av samtliga icke vapenföra värnpliktiga skulle med hänsyn
till de många olika inryckningsdagarna, omflyttning av värnpliktiga olika
truppförband emellan, skrivbiträdenas spridda förläggning m. m. erbjuda
olägenheter och medföra extra kostnad samt dess utförande svårligen
läte sig kontrollera, kunde en sådan besiktning ej av sjukvårdsstyrelsen
förordas.

Icke vapenför värnpliktig, som, medan han icke vore i tjänstgöring,
befunnes vara vapenför, borde givetvis äga att hos vederbörlig inskrivningsnämnd
göra framställning att varda inskriven såsom vapenför,
varom nämnden jämlikt inskrivningsförordningen § 20 ägde befogenhet
besluta.

Vidkommande den tjänstgöringstid, som jämlikt § 27 värnpliktslagen
ålåge värnpliktig, vilken inskrivits såsom icke vapenför, men sedermera
befunnes vapenför, framhölle sjukvårdsstyrelsen, att den, som befunnes
vapenför, efter det han avslutat all honom enligt § 27 mom. 2 åliggande
tjänstgöring, ej syntes böra inkallas till ytterligare tjänstgöring i beväringen
enligt § 27, medan däremot den, som befunnes vapenför, innan
han avslutat all honom enligt sist åberopade moment åliggande tjänstgöring,
syntes böra tjänstgöra i beväringen samma antal dagar, som
enligt § 27 mom. 1 och 3 vore för varje särskilt truppslag bestämt,
dock med frånräknande av det antal dagar han tjänstgjort enligt § 27
mom. 2.

På grund av de många olika inryckningsdagarna för icke vapenföra
värnpliktiga vore det av utbildningshänsyn ej möjligt att under
alla förhållanden låta en värnpliktig, som överförts från icke vapenför
till vapenför, omedelbart fortsätta sin tjänstgöring såsom vapenför.
Därest överföringen skedde vid sådan tidpunkt, att den värnpliktige
icke med fördel kunde utbildas i pågående rekrytskola, syntes det
sjukvårdsstyrelsen lämpligt, att han omedelbart hemförlovades för att
ånyo inkallas vid början av nästinfallande rekrytskola. På det att i
sådant fall rekrytutbildningen måtte erhålla erforderlig längd, bleve det

164

Medicinal styrelsen.

nödvändigt, att det medgivandet därvid lämnades, att första tjänstgöringen
och en, två eller tre repetitionsövningar finge fullgöras i en
följd.

Under hänvisning till det ovan anförda föreslog sjukvårdsstyrelsen
följande ändringar i gällande värnpliktslag, nämligen:

att till § 16 mom. 1 fogades föreskrift därom, att uppskov med
inskrivning till nästföljande års inskrivningsförrättning jämväl meddelades
värnpliktig, som vid dylik förrättning befunnes icke vapenför, men vilkens
kroppsbeskaffenhet gåve anledning antaga, att han inom de närmaste
åren kunde inskrivas såsom vapenför;

att härav betingad jämkning vidtoges beträffande sagda § mom. 3;
att i § 27 stadgades,

att värnpliktig, vilken inskrivits såsom icke vapenför, men senare,
dock innan han avslutat honom enligt mom. 2 åliggande tjänstgöring,
befunnes vapenför, vore skyldig tjänstgöra under sammanlagt det antal
dagar, som i mom. 1 och 3 för varje fall sägs;

att sådan värnpliktig ägde att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig den tid, han kunde hava tjänstgjort såsom icke vapenför;

att återstående tjänstgöring fullgjordes i den ordning och på det
sätt Konungen bestämde, varvid första tjänstgöring och en, två eller tre
repetitionsövningar finge fullgöras i en följd; och

att värnpliktig, som inskrivits såsom icke vapenför, men efter avslutandet
av honom enligt mom. 2 åliggande tjänstgöring befunnes vapenför,
ansåges hava fullgjort all i denna paragraf föreskriven tjänstgöring.

Härjämte avgav sjukvårdsstyrelsen förslag till härav betingade
ändringar i inskrivningsförordningen (§§ 108 och 113).

Slutligen anförde sjukvårdsstyrelsen följande. Det kunde även
ifrågasättas, huruvida ej den i § 20 inskrivningsförordningen lämnade,
allmänt avfattade bestämmelsen för nämnden att till handläggning upptaga
ansökningar och framställningar rörande förut inskrivnas värnpliktsförliållanden,
borde i nu föreliggande hänseende närmare utvecklas
genom att å lämpligt ställe uti förordningen intaga föreskrift därom,
att värnpliktig, som inskrivits såsom icke vapenför, ägde, då hans
kroppsbeskaffenhet så medgåve, hos inskrivningsnämnden göra framställning
att varda överförd till vapentjänst. Följdriktigt borde emellertid
då motsvarande bestämmelse införas beträffande vapenför, som ansåge
sig böra överföras till icke vapenför.

Mot det av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse sålunda framlagda
förslaget har medicinalstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra.

105

över ifrågavarande förslag hava utlåtanden infordrats av samtliga
armdfördelningschefer, kommendanten i Boden, militärbefälhavaren pa
Gottland, chefen för kustartilleriet samt stationsbefälhavarna i Stockholm
och Karlskrona.

Cheferna för andra, tredje, femte och sjätte arméfördelningarna samt
militärbefälhavaren på Gottland ävensom stationsbefälhavarna förklara sig
icke hava något att erinra mot förevarande förslag och chefen för fjärde
arméfördelningen har ej någon väsentlig erinran att framställa emot
detsamma.

Chefen för första arméfördelningen har ej heller något att erinra
mot förslaget, men framhåller, att det ur militär synpunkt vore en
fördel, att frågan om de inryckande icke vapenföras tjänstduglighet
avgjordes snarast möjligt efter tjänstgöringens början och att den härför
erforderliga läkarbesiktningen icke uppskötes till 2 å 3 veckor efter
inryckningsdagen. För att underlätta denna besiktning i vad den anginge
de icke vapenföra vore det vidare fördelaktigt, om vederbörande
läkare kunde få full kännedom om den eller de kroppsfel m. m., som
förorsakat den värnpliktiges inskrivning såsom icke vapenför. I detta
syfte borde det föreskrivas, att erforderliga anteckningar skulle av rullföringsbefälet
införas antingen i inskrivningsboken eller i den med avlämningshandlingarna
vid inryckning till tjänstgöring följande förteckning
över värnpliktssedlar.

Tjänst förr ättande befälhavaren för Östergötlands västra inskrivningsområde
har i avgivet yttrande anfört, bland annat, följande. Ett överförande
från kategorien icke vapenföra till kategorien vapenföra kunde
tänkas äga rum:

1) innan den värnpliktige påbörjat sin i värnpliktslagen § 27 föreskrivna
tjänstgöring;

2) sedan den värnpliktige påbörjat men ännu icke avslutat nämnda
tjänstgöring; samt

3) efter avslutandet av nämnda tjänstgöring.

Beträffande det sist nämnda fallet ägde överföringen naturligtvis
verklig praktisk betydelse endast under den förutsättningen, att vid
eventuellt krigstillfälle erforderlig tid stode till buds för att giva i depå
ingående personal den nödvändiga utbildningen.

I fråga om samtliga trenne fallen vore det givetvis fördelaktigt,
att de formella åtgärderna skedde på ett för den värnpliktige bekvämt
sätt och detta särskilt med tanke på att överföringen nog i många fall
vore beroende på den värnpliktiges egen önskan att på ett törhända
i vissa hänseenden mera krävande sätt fullgöra sin värnpliktstjänst.

Utlåtanden
av militära
myndigheter.

166

I och för överföring vid fallen 1) och 3) — d. v. s. då den värnpliktige
alltså icke befunne sig i tjänst — hade sjukvårdsstyrelsen föreslagit,
att hänvändelse skulle ske till inskrivningsnämnden. Med tanke
på att denna nämnd vore samlad endast en helt kort tid av året vore,
särskilt i fråga om fallet 1), sjukvårdsstyrelsens förslag för snäft och
kunde lätteligen leda till en sannolikt icke avsedd inskränkning i överföringsmöjligheterna.
Naturligast och enklast syntes saken ordnas så,
att den jämlikt värnpliktslagen § 19 mom. 3 inskrivnings-(sjörullförings-)
befälhavaren tillerkäuda rätten att under viss tid -— nämligen mellan
inskrivningsnämndens sammanträde och inskrivningsrevisionens sista
sammanträde för året — inskriva värnpliktig utsträcktes till medgivandet
att jämväl omföra värnpliktig från kategorien vapenföra till kategorien
icke vapenföra. Särskilt borde måhända betonas, att någon olägenhet
för den värnpliktige genom denna anordning icke kunde befaras, då
dels förutsättningen för åtgärdens tillämpande alltid måste antagas vara
en frivillig anmälan av den värnpliktige, dels överföringen måste föregås
av en läkarundersökning, dels slutligen överföringen skulle stadfästas
av inskrivningsrevisionen.

Då överföringen i fallet 2) icke lämpligen kunde äga rum utan ett
ingripande av inskrivnings-(sjörullförings-)befälhavaren, vunnes genom
här föreslagna åtgärd dessutom den fördelen och förenklingen, att tillvägagåendet
vid överföringen alltid skedde på enahanda sätt, oberoende
av när överföringen skedde. Naturligtvis bleve den värnpliktige icke
genom det här föreslagna tillvägagångssättet förhindrad att vända sig
till nämnden eller revisionen, om han av någon anledning skulle så
önska.

För överföring vid fallet 2), d. v. s. då den värnpliktige redan
befunne sig i tjänst, hade sjukvårdsstyrelsen föreslagit, dels att den
erforderliga läkarbesiktningen borde äga rum i enahanda ordning som
den i inskrivningsförordningen § 108 mom. 1 föreskrivna, dels att beträffande
vissa värnpliktiga — nämligen de, om vilka läkaren vid nyssnämnda
besiktning funne anledning vänta en förändring — förnyad
läkarbesiktning skulle äga rum å tidpunkt, som läkaren i fråga om var
och en av de värnpliktiga själv bestämde.

Jämlikt nämnda § 108 skulle eu första läkarbesiktning ske två å
tre veckor efter det de värnpliktiga inryckt till tjänstgöriug. Denna
tidpunkt hade otvivelaktigt blivit fastställd med tanke på att militärbefälet
skulle erhålla tid och tillfälle att bilda sig en uppfattning om de
vapenföra värnpliktigas förmåga att uthärda särskilt de med tjänstgöringen
under vapen förenade kroppsliga ansträngningarna. Med hän -

1G7

syn till det stora antalet värnpliktiga, som det härvid i flertalet fäll
vore fråga om, bordo nog även den angivna tiden vara nödvändig, för
att militärbefälet skulle medhinna att bilda sig erforderligt omdöme om
dessa värnpliktiga. I fråga om de icke vapenföra värnpliktiga åter vore
antalet så ringa, att militärbefälet otvivelaktigt redan de allra första
dagarna hunnit skaffa sig en uppfattning om vilka icke vapenföra, som
kunde komma i fråga att omedelbart överföras till de vapenföra; och då
den för utbildningen av en svensk värnpliktig anslagna tiden sannerligen
vore så ytterligt knapp, syntes det vara av vikt, att överföringen av
dessa icke vapenföra skedde utan ett uppskov, som kunde komma att
förkorta vapenutbildningstiden med ända till tre veckor. Bestämmelsen
i § 108 om tidpunkten för besiktningen av här ifrågavarande värnpliktiga
syntes därför böra ändras därhän, att denna besiktning skedde
omedelbart efter inryckningen till tjänstgöring. Med anledning av det
sålunda anförda hemställde denne inskrivnings befälhavare, bland annat,
att, utöver vad sjukvårdsstyrelsen föreslagit, jämväl § 19 värnpliktslagen
måtte ändras i syfte att icke vapenför värnpliktig skulle under viss del
av året överföras till vapenför genom inskrivnings-(sjörullförings-)befälhavarens
försorg.

Enahanda yrkande har gjorts av befälhavaren för Kalmar inskrivningsområde,
som yttrar sig över förslaget på följande sätt. Möjligen
vore ytterligare ett förtydligande i värnpliktslag och (eller) inskrivningsförordning
erforderligt. Ett sådant överförande av till tjänst inryckt
icke vapenför värnpliktig till kategorien vapenför, som föreslagits, kunde
givetvis i regeln ej verkställas av inskrivningsnämnd utan måste sålunda
ske av inskrivningsbefälhavaren.

Bemyndigande i detta hänseende syntes därför böra inrymmas i
vämpliktslagen § 19 mom. 3. Skulle eventuellt så ej anses erforderligt,
borde dock — då enligt gällande föreskrifter inskrivningsbefälhavares
beslut skulle stadfästas av inskrivningsrevision och då därjämte den
värnpliktige ej syntes böra berövas rätt att hos inskrivningsrevisionen
överklaga beslut, som inskrivningsbefälhavare härutinnan fattat — i inskrivningsförordningen
§ 57 mom. 2, sista stycket, intagas föreskrift om,
att här berört ärende skulle handläggas vid i nämnda moment angivet
inskrivningsrevisionssamman träde.

Sekundchefen för Göta livgarde anser, att nuvarande lydelse av § 16
mom. 1 värnpliktslagen lämnade inskrivningsnämnd tillfälle att meddela
värnpliktig, tillhörande ifrågavarande kategori, uppskov till nästföljande
år med inskrivning. Däremot erfordrades, såsom ock sjukvårdsstyrelsen
framhållit, särskilda föreskrifter beträffande icke vapenföra värnpliktiga,

168

vilka blivit inskrivna och inträtt i tjänstgöring, i syfte att utröna, huruvida
de kunde befinnas vapenföra. Sjukvårdsstyrelsens antagande att
truppläkaren redan vid den första besiktningen jämlikt § 108 mom. 1
inskrivningsförordningen skulle kunna bilda sig ett bestämt och kanske
helt och hållet motsatt omdöme om dessa värnpliktiga än inskrivningsnämndens
läkare, skulle dock knappast komma att bekräftas av de faktiska
förhållandena. Dels vore tiden mellan besiktningarna väl kort,
och dels vore det på väsentligt olika grunder, som innehållet byggdes
i § 108 mom. 1 inskrivningsförordningen och uti det av sjukvårdsstyrelsen
föreslagna tillägget till samma moment. Även borde tagas i
övervägande lämpligheten utav att giva truppläkaren befogenhet att vidtaga
så genomgripande förändringar av inskrivningsnämnds och inskrivningsrevisions
beslut, som mången gång kunde bliva förhållandet.

Sekundchefen ansåge därför, att uti tvivelaktiga fall inskrivningsnämndens
(revisionens) läkare borde i längderna göra noggranna anteckningar
beträffande sådana icke vapenföra värnpliktiga, som möjligen
kunde antagas efter någon tid bliva lämpliga för överföring till vapenföra,
t. ex. sådana, som genom operation eller behandling kunde bliva
botade, med flera. Med de nyssnämnda kunde i så fall lämpligen efterbesiktning
äga rum i enahanda ordning, som föreskreves i § 108 mom. 1
inskrivningsförordningen. Att en sådan skulle äga rum med alla icke
vapenföra, även när det vore uppenbart, att en överföring icke kunde
äga rum, borde väl knappast vara behövlig. De icke vapenföras olikartade
förläggning och tjänstgöring försvårade därjämte i hög grad allmän
och fullgiltig observation i antytt syfte.

Befälhavaren för Södermanlands inskrivning sområde har endast den
erinran att framställa mot sjukvårdsstyrelsens förslag beträffande ändring
av § 16 värnpliktslagen, att värnpliktigs tillfälliga beskaffenhet av icke
vapenför ej borde längre än till och med det år han fyllde 22 år utgöra
hinder för honom att fullgöra sin värnplikt. Denna tid syntes nämligen
böra vara tillräcklig för att kunna konstatera, om han kunde definitivt
inskrivas som vapenför eller icke.

Tjänstförrättande kommendanten i Boden förklarar sig tillfullo instämma
i syftemålet att kunna överföra icke vapenföra till vapenföra,
men föreslår jämväl ändring av värnpliktslagen, i syfte att värnpliktig,
som inskrivits såsom icke vapenför men efter avslutande av all honom
enligt § 27 mom. 2 åliggande tjänstgöring befunnes vapenför, ej ansåges
hava fullgjort all i denna paragraf föreskrivna tjänstgöring utan vore
skyldig fullgöra sammanlagt det antal dagar, som i mom. 1 och 3 för
varje fall sägs, med rättighet att tillgodoräkna sig den tid, han hade
tjänstgjort såsom icke vapenför.

1G9

Chefen för kustartilleriet har ej något att erinra mot sjukvårdsstyrelsens
förslag. Dock syntes det honom böra tagas under övervägande,
huruvida ej eu icke vapenför värnpliktig, som, medan han icke vore i
tjänstgöring, befunnes vara vapenför, kunde med stöd av läkarbetyg
genom rullföringsbefälhavarens åtgörande förklaras vapenför för att på
detta sätt kunna bliva i tillfälle att inrycka till tjänstgöring samtidigt
med övriga vapenföra värnpliktiga av samma årsklass. På grund av att
inskrivningsnämnden icke vore samlad längre än till senast den 1 april
varje år, kunde nämligen, i händelse ingen annan än nämnden finge
behandla framställningar av här ifrågasatt slag, inträffa, att tjänstgöringen
såsom vapenför kunde fördröjas ett helt år, varförutom i samband därmed
en alldeles obehövlig inkallelse såsom icke vapenför med ty åtföljande
hemförlovning omedelbart därefter komme att äga rum.

För att bereda individen lättnad och samtidigt undvika onödiga
kostnader för statsverket, borde således en ändring i den av honom föreslagna
riktningen om möjligt vidtagas.

De sakkunniga hava. undersökt, på vad sätt det föreliggande förslaget
i praktiken skulle kunna förverkligas. Först och främst må erinras
om, att de icke vapenföra värnpliktiga i mycket stor utsträckning,
man torde rent av kunna säga i regel, äro inkallade till tjänstgöring å
andra tider än de vapenföra samt vid varje truppförband i olika grupper,
vilka allt efter olika truppförbands tjänstgöringsförhållanden börja sin
tjänstgöring så, att behovet på icke vapenför personal under olika tider
av året blir i möjligaste mån tillgodosett.

När en icke vapenför värnpliktig ifrågakomme att överföras till
vapenför, skulle det därför endast i en del fall inträffa, att han inträtt
i tjänstgöring samtidigt med de vapenföra och därför kunde omedelbart
övergå till deras grupp för att med dem vapenövas.

I många, sannolikt i flertalet fall skulle förhållandet vara det motsatta.
Och då givetvis icke särskild utbildning i vapentjänst kan anordnas
för en eller flera enskilda värnpliktiga, vilka enligt ifrågavarande
förslag överförts till vapenföra, så har ifrågasatts, att sådan värnpliktig
skulle omedelbart efter överföringen till vapenför hemförlovas, för att
ånyo inkallas tillsammans med nästinryckande årsklass vapenföra. Härvid
skulle den tid, han redan tjänstgjort, tillgodoräknas honom såsom
fullgjord. För att motväga den olägenhet, som det givetvis innebär för
värnpliktig, vilken inryckt i tjänst och inrättat sig för att fullgöra densamma
i för icke vapenföra stadgad ordning, att sålunda bliva hemförlovad
för att ett följande år ånyo inkallas och då till den längre tjänst 22 -

De sakkunniga.

170

göring, vilken är bestämd för vapenföra, har föreslagits, att sådan värnpliktig
skulle, i likhet med vad som är bestämt för värnpliktig, vilken
uttagits för utbildning vid t. ex. Norrbottens regemente, få fullgöra
första tjänstgöring samt en, två eller tre repetitionsövningar i eu följd.

Ur militär synpunkt skulle en sådan värnpliktigs tjänstgöring komma
att ställa sig på följande sätt. När efter en längre eller kortare tids
tjänstgöring såsom icke vapenför — vilken tjänstgöring för hans utbildning
såsom vapenför torde vara av mycket begränsat värde — överföringen
till vapenför blivit avgjord, bleve den värnpliktige hemförlovad,
därest han icke inryckt samtidigt med de vapenföra vid truppförbandet
i fråga. Vid närmast följande inkallelse av årsklass för första
tjänstgöring skulle sådan värnpliktig därefter ånyo inkallas till tjänstgöring
i en följd så länge, att rekrytskola och samtliga repetitionsövningar
bleve fullgjorda. Beroende på längden av den tid, tjänstgöringen
som icke vapenför varat, komme utbildningen i en följd såsom vapenför
att överstiga eller understiga en normal rekrytskolas längd. Hade exempelvis
tjänstgöringen såsom icke vapenför omfattat sextio dagar, komme
tjänstgöringen som vapenför att med trettio dagar överstiga en normal
rekrytskola. Några repetitionsövningar i vanlig mening komme däremot
en sådan värnpliktig icke att fullgöra.

Ur den värnpliktiges synpunkt komme helt visst de rubbningar i
från början utstakade tjänstgöringsförhållanden, vilka överföringen från
icke vapenför till vapenför betingar, att i allmänhet te sig mindre tillfredsställande
och i många fall synnerligen betungande. På grund av
inskrivningens resultat hade sådan värnpliktig haft att räkna med tjänstgöring
i en eller två omgångar till sammanlagd längd av åtta månader
och inrättat sig därefter. På grund av överföringen skulle han i stället,
oftast helt kort tid efter inställelsen till tjänstgöring, få densamma avbruten
för längre tid samt underkastas ny inkallelse till eu med omkring
tre månader — frånsett senare reservtruppövning — förlängd tjänstgöring.
Såväl hem förlovningen som den därpå följande nya inkallelsen
till betydligt förlängd tjänstgöring torde — framför allt genom att de
äro opåräknade — för mången för att icke säga för flertalet av dem,
som därav beröras, ställa sig synnerligen olägliga och betungande med
hänsyn till arbete och utkomst i det civila livet, studiekurser, anställning
o. s. v.

Ur försvarets synpunkt komme, med hänsyn till vad ovan anförts,
varje sålunda till vapenför överförd värnpliktig att i utbildningshänseende
stå tillbaka för dem, vilka från början uttagits till vapenföra.

171

Men betänkligare är, att de olägenheter nr enskild synpunkt, vilka,
efter vad förut visats, i många, för att icke säga i de flesta fall skulle
tillskyndas värnpliktig, vilken bleve överförd till vapenför, skulle kunna
icke utan grund giva sådan värnpliktig anledning till den tanken, att
dessa olägenheter icke varit ur försvarets synpunkt nödvändiga, utan
kunnat undvikas genom annan ordning för dessa ärendens behandling.

Trots det principiellt riktiga i den åskådning, vilken lett till riksdagens
uttalande om önskvärdheten av bestämmelse angående icke vapenför
värnpliktigs överföring till vapenför, samt till de militära myndigheternas
härpå grundade förslag i frågan, vilja de sakkunniga därför
ifrågasätta, huruvida icke de omständigheter, vilka med nödvändighet
skulle bliva förknippade med frågans praktiska genomförande i angiven
riktning, äro ägnade att tillskynda därav berörda värnpliktiga sådana
olägenheter, att något sådant genomförande ur såväl rättvisans som försvarets
eget intresse icke bör ifrågakomma. Givetvis bliver detta så
mycket mer fallet, om, såsom de sakkunniga trott sig finna, de till
vapenföra överförda inom försvaret skulle komma att bilda en grupp
med i viss mån svagare utbildning än övriga vapenföra.

Enär de sakkunniga emellertid å ena sidan erkänna det principiellt
riktiga i tanken, att ingen värnpliktig borde få fullgöra sin tjänstgöring
som icke vapenför, därest han befinnes vara vapenför, men å andra
sidan finna frågans lösning i den riktning, som ifrågasatts, stöta på
allvarliga betänkligheter, så hava de i stället sett sig om efter en utväg
att på annat sätt undgå den olägenhet, man velat undanröja.

De sakkunniga tro sig hava funnit denna utväg däri, att inskrivning
såsom icke vapenför överhuvudtaget icke skall ske, där det kan
tänkas, att den inskrivne skulle före eller under tjänstgöringens fullgörande
kunna befinnas vapenför.

För ändamålet synes det de sakkunniga först och främst uppenbart,
att — såsom jämväl sjukvårdsstyrelsen föreslagit — värnpliktig, som
vid inskrivningsförrättning befinnes icke vapenför, men vilkens kroppsbeskaffenhet
giver anledning antaga, att han inom de närmaste åren
kan inskrivas såsom vapenför, bör erhålla uppskov efter samma grunder,
som gälla för den, vilken vid dylik förrättning under enahanda förutsättning
befinnes till krigstjänst oduglig. Gällande bestämmelse uti
värnpliktslagen § 16 mom. 1 synes emellertid de sakkunniga redan nu
hava sådan innebörd, att någon särskild föreskrift härom icke torde vara
behövlig. Av denna anledning anse de sakkunniga icke den av sjukvårdsstyrelsen
ifrågasatta ändringen av § 16 mom. 1 i värnpliktslagen
vara erforderlig.

172

Vidare anse de sakkunniga behovet att över huvud taget överföra
icke vapenföra till vapenföra kunna praktiskt taget undanröjas, genom
att vid inskrivningarna de värnpliktiga, vilkas kroppsbeskaffenhet kan
giva anledning ifrågasätta inskrivning såsom icke vapenföra med möjlighet
för ett senare överförande till vapenföra — och vilka ej, på sätt i
det föregående förordats, erhållit uppskov med inskrivning — inskrivas
såsom vapenföra, vare sig i all vapentjänst eller i viss vapentjänst. Sådan
värnpliktig bör, i likhet med varje annan värnpliktig, vars kroppsbeskaffenhet
giver anledning till iakttagelse, uppföras på särskild lista,
och samtliga dessa värnpliktiga böra snarast möjligt efter inställelsen
till tjänstgöring underkastas läkarbesiktning, på grund av vilken deras
värnpliktsförhållande, om så påfordras, ändras.

På det sätt, de sakkunniga här angivit, synes dem värnpliktsförhållandena
för de värnpliktiga, rörande vilka från början tvekan kan
råda, huruvida de slutligen komma att befinnas vapenföra eller icke,
kunna ordnas lämpligare än genom inskrivning såsom icke vapenför
och senare eventuell överföring till vapenför. Endast undantagsvis torde
då fall inträffa, där sådan överföring kunde vara påkallad, men för sådana
undantag bör undantagslagstiftning i detta fall icke ifrågakomma
med hänsyn till de därmed förknippade olägenheterna, vilka i det föregående
framhållits.

Det synes nämligen de sakkunniga ligga i öppen dag, att det ur
såväl försvarets som ur de värnpliktigas egen synpunkt är vida lämpligare,
att sådana värnpliktiga, varom här är fråga, inskrivas såsom
vapenföra, för att, efter undergången läkarbesiktning efter inställelsen
till tjänstgöring, eventuellt överföras till icke vapenföra, och därigenom
komma i en ur enskild synnpunkt gynnsammare ställning än de från början
beräknat, än att en övergång i motsatt riktning skulle ifrågakomma.

De sakkunniga få därför förorda,

att i de anvisningar och föreskrifter, vilka ligga till grund
för inskrivningarna, de synpunkter, som här ovan framhållits,
må komma till uttryck.

Vad de sakkunniga här anfört emot överföring från icke vapenför
till vapenför, vilja de emellertid begränsa till tvunget överförande. Däremot
anse de sakkunniga, att icke vapenför, vilken befinnes vapenför
samt själv önskar bliva överförd härtill och gör framställning därom,
givetvis icke bör förmenas detta.

Enligt de sakkunnigas mening torde måhända det i § 20 inskrivningsförordningen
lämnade, allmänt avfattade bemyndigandet för inskriv -

173

ningsnämnd att handlägga ansökningar och framställningar rörande förut
inskrivnas värnpliktsförhåll anden inrymma befogenhet i detta hänseende.
Men då efter vad de sakkunniga erfarit, praxis ej allmänt utvecklat sig
i sådan riktning, utan framställningar om överförande till vapentjänst
stundom inkommit till Kungl. Maj:t, synes det de sakkunniga, att den
omförmälda paragrafen i inskrivningsförordningen borde i nu förevarande
hänseende närmare utvecklas genom intagande i förordningen av föreskrift
därom, att värnpliktig, vilken inskrivits som icke vapenför, skulle
äga att, då hans kroppsbeskaffenhet så medgåve, av inskrivningsuämnd
på framställning bliva överförd till vapen tjänst. Jämsides härmed synes
de sakkunniga föreskrift böra lämnas, att, under här ovan angivna förutsättningar,
truppförbandschef må på ansökan medgiva icke vapenför
värnpliktig att vapenövas såsom vapenför, intill dess hans framställning
härom blivit av inskrivningsnämnd prövad.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har i underdånig skrivelse den
16 juli 1915 hemställt om vidtagande av åtgärder i syfte att vinna
sådan ändring i gällande värnpliktslag och inskrivningsförordning, att
värnpliktig, vilken vid inskrivningsföinrättning förklarats oförmögen till
krigstjänst, måtte kunna åläggas att inställa sig till samma års inskrivningsrevision
för att undergå förnyad läkarundersökning. Till stöd
för framställningen anför sjukvårdsstyrelsen följande. Ett rätt bedömande
av de värnpliktigas kroppskonstitution ställde stora krav på vederbörande
besiktningsläkare, vilka under i regel ogynsamma akustiska och optiska
förhållanden måste utföra undersökningar på ett med hänsyn till den
knappt tillmätta tiden alltför stort antal värnpliktiga. Dessa omständigheter
jämte en de! värnpliktigas benägenhet att söka undandraga sig
värnpliktens fullgörande kunde icke undgå att stundom menligt inverka
på besiktningarnas tillförlitlighet, varför en ökad kontroll, särskilt beträffande
dem, vilka förklarades vara oförmögna till krigstjänst, syntes
vara av behovet påkallad. För att åvägabringa sådan kontroll kunde
den åtgärden vidtagas, att inskrivningsnämnden till biträde i stället för
en erhölle två läkare, en utväg, som anvisats i värnpliktslagen § 18
punkt 3, eller ock kunde samma ändamål vinnas genom förnyad besiktning
vid lämpligt tillfälle av dem, som befunnits vara oförmögna till
krigstjänst. Att öka de biträdande läkarnas antal vid samtliga inskrivningsförrättningar
skulle möta vissa svårigheter på grund av bristande
tillgång på läkare, bristande utrymme i besiktningslokalerna o. d. Dess -

Framställning
av arméforvaltningens
sjukvårdsstyrelse.

174

Chefen för
generalstaben.

utom skulle denna ökning i regel endast kunna ske genom anställande
av yngre och således mindre erfarna läkare, vilka knappast skulle tillföra
nämnderna större kompetens i fråga om bedömandet av de värnpliktigas
kroppskon stitution.

Äldre och således mera erfarna, rutinerade läkare biträdde däremot
i regel inskrivningsrevisionerna, vid vilka dessutom vederbörande fördelningsläkare
i största möjliga utsträckning borde beordras att deltaga.
Den ifrågasatta förnyade besiktningen kunde därför lämpligen och sannolikt
med minsta ökning av kostnaderna ske i sammanhang med dessa
revisioner, helst som det av sociala skäl vore angeläget, att den värnpliktige
finge sitt värnpliktsförhållande slutgiltigt bedömt snarast möjligt
efter inskrivningsförrättningarna. En förnyad inställelse, som härigenom
skulle åligga ifrågavarande värnpliktiga eller en del av dem, kunde icke
anses alltför betungande med hänsyn till den stora ekonomiska fördel,
frikallelse från värnpliktens fullgörande innebure.

Chefen för generalstaben förklarar sig instämma uti det syfte, som
avsåges med de av sjukvårdsstyrelsen föreslagna åtgärderna samt anför
vidare följande. För närvarande syntes fordringarna på en icke vapenför
värnpliktigs kroppsbeskaffenhet vara bestämda med hänsyn till de
tyngsta arbeten, som för en sådan kunde förekomma. Det vore dock
obestridligt, att i många befattningar ett betydligt mindre mått av kroppsstyrka
m. in. vore fullt tillräckligt, och att således armén skulle kunna
tillgodogöra sig personal med svagare kroppskonstitution, än som nu
ställdes till förfogande. Genom en uppdelning av de icke vapenföra alltefter
kroppsbeskaffenheten jämte utfärdandet av särskilda föreskrifter för nämnda
värnpliktigas tjänstgöring skulle deras användning i en mot kroppsbeskaffenheten
m. m. svarande befattning möjliggöras och faran för
överansträngning av svagare individer undgås. Nämnda klassindelning
kunde lämpligen verkställas av truppförbandens läkare vid en under
tiden närmast efter inryckningen till tjänstgöring företagen läkarbesiktning.

Det syntes därför böra tagas i övervägande, om icke ändringar i besiktningsreglementet
i ändamål att sänka fordringarna på en icke vapenför
värnpliktigs kroppsbeskaffenhet skulle kunna företagas, varjämte,
sedan faran för överansträngningar av svagare individer genom ovan
föreslagna åtgärder förebyggts, befrielse på grund av oförmögenhet till
krigstjänst vid inskrivnings förrättning borde förekomma endast i sådana
fall, där oförmögenheten kunde fullt bestämt påvisas.

175

Alla tvivelaktiga fall bleve därigenom underkastade ny undersökning
efter inryckningen till tjänstgöring, och skulle, därest dessa synpunkter
vunne beaktande, behovet av de utav sjukvårdsstyrelsen föreslagna
åtgärder betydligt förminskas eller helt bortfalla. Först om det
skulle visa sig, att så ej bleve fallet, borde åtgärder i av sjukvårdsstyrelsen
föreslagen riktning tillgripas.

De sakkunniga hava i det föregående förordat, att inskrivning i De sakicunviss
vapentjänst borde äga rum i större utsträckning än hittills varit niga''

fallet, varigenom antalet såsom icke vapenföra inskrivna komme att minskas,
varjämte de föreslagit, att i tvivelaktiga fall, där ej uppskov kunde
ske, inskrivning borde ske såsom vapenför. Härigenom skulle undvikas,
att en såsom icke vapenför inskriven någonsin behövde ifrågakomma att
överföras till vapentjänst, utan överföring skulle endast behöva äga rum
från vapenför till icke vapenför.

Sjukvårdsstyrelsens föreliggande förslag avser, att värnpliktig, som
vid inskrivningsförrättning blivit förklarad oförmögen till krigstjänst,
måtte kunna åläggas att inställa sig till samma års inskrivningsrevision för
att undergå förnyad läkarbesiktning.

Under instämmande i sjukvårdsstyrelsens syfte, vilket tydligen avser
att vinna korrektiv mot förhastat frikallande från värnpliktens fullgörande,
förordar chefen för generalstaben emellertid en annan väg till
målets nående, avseende på samma gång att öka antalet av de icke vapenföra
värnpliktiga genom medtagande av personal med svagare kroppskonstitution
än som för närvarande sker. Efter inställelse till tjänstgöring
skulle, enligt chefens för generalstaben förslag, de icke vapenföra
sedermera uppdelas för mot kroppsbeskaffenheten m. m. svarande
befattningar, så att faran för överansträngning av svagare individer
undanröjdes. Befrielse på grund av oförmögenhet till krigstjänst borde
förekomma endast i sådana fall, där oförmögenheten kunde fullt bestämt
påvisas.

Chefens för generalstaben förslag synes utgå från samma synpunkter
rörande fullt tillgodogörande av samtliga därtill dugliga värnpliktiga,
vilka legat till grund för de sakkunnigas principuttalande —
angående vidsträcktare inskrivning i viss vapentjänst — i underavdelning
3) här ovan.

Likaledes söker chefen för generalstaben korrektiv mot förhastad
frikallelse på ungefär samma väg, som de sakkunniga i underavdelning

4) förut förordat beträffande överföring från icke vapenför till vapenför.

Liksom där förordats, att i tvivelaktiga fall hellre inskrivning bör ske

176

Framställning
av chefen
för Norra
skånska infanteriregementet.

som vapenför och eventuell överföring sedermera ske till icke vapenför,
så förordar chefen för generalstaben här, att frikallelse endast bör ske
i fall, där oförmögenhet till krigstjänst kunde fullt bestämt påvisas,
varemot de tvivelaktiga fallen borde leda till inskrivning samt förnyad
undersökning efter inställelsen till tjänstgöring.

De sakkunniga få, under åberopande av vad de i underavdelningarna
3) och 4) här ovan anfört till stöd för åtgärder i
samma riktning, som chefen för generalstaben nu föreslagit,
instämma i dennes föreliggande förslag.

G. Hämtning av värnpliktig, som utan anmält laga förfall utebliver från

tjänstgöring.

Chefen för Norra skånska infanteriregementet har uti underdånig
skrivelse den 8 november 1916 gjort följande framställning. Uti gällande
hämtningskungörelse § 7 föreskreves, bland annat, att efterspaning
ej finge upphöra, förrän den efterspanade anträffats eller laga hinder för
efterspaningen mötte, och i § 8, att värnpliktig icke finge hämtas till
annan tjänstgöring än den, till vilken han blivit inkallad.

Sistnämnda bestämmelse innebure, att hämtning finge äga rum, så länge
den övning, till vilken inkallelse ägt rum, påginge, men att däremot hämtning
icke finge äga rum, efter det övningen ifråga slutat. Denna innebörd
hade bestämmelsen hittills allmänt ansetts hava, och det vore svårt
att här inlägga någon annan.

Sedan emellertid, med år 1916, övningar av så kort varaktighet
som fem dagar — landstormsövningar — kommit till stånd, inträffade
vid tillämpningen av hämtningskungörelsen beträffande dem, som uteblivit
från landstormsövning, snart sagt som regel sådant läge,, att man
stannade i tvekan om rätta tillämpningen av hämtningsförordningen.

Efterspaningen gåve nämligen mycket sällan resultat sa snabbt, att
den efterspanades inställelse hunne ske, medan landstormsövning ännu
påginge, d. v. s. inom fem dagar. Inom Malmöhus norra inskrivningsområde
hade det vid de två landstormsövningar, som varit anordnade
— särskilt vid den senare av dem, »särskild landstormsövning» för hela
första arméfördelningen — varit förhållandet, att inga efterspanade inställts
till landstormsövningen, medan denna pågick, men att däremot
ett stort antal efterspanade efter hand av kronobetj aningen inställts efter
övningens slut. I en del fall hade kronobetjäningen i osäkerhet om

177

tillämpningen av författningen hänvänt sig till regementet med förfrågan,
huruvida den efterspanade borde införpassas till regementet, oaktat
tiden för land st ormsövningen gått till ända.

Det ville synas, som om vid kortvariga övningar, särskilt landstormsövningar,
svårighet uppstode vid tillämpningen av hämtningsförorduingen
att iakttaga å ena sidan bestämmelsen uti § 7, att efterspaningen ej
finge upphöra, förrän den efterspanade anträffats eller laga hinder för
efterspaningen mötte, eftersom i efterspaningen väl hämtningar också
med nödvändighet inginge, och å andra sidan bestämmelsen i § 8, att
värnpliktig icke finge hämtas till annan tjänstgöring än den, till vilken
han blivit inkallad.

Med anledning av det anförda hemställde regementschefen, att den
svårighet för hämtningsförfattningens tillämpande, han redogjort för,
måtte undanröjas.

Chefen för första arméfördelningen har i avgivet yttrande förklarat
sig anse förtydligande bestämmelser erforderliga i det av regementschefen
anförda syftet.

1 eke mindre än ytterligare tre militära myndigheter, nämligen cheferna
för Västmanlands och Bohusläns regementen samt chefen för sjätte arméfördelningen
hava inkommit med underdåniga skrivelser (från den förstnämnde
chefen rapport över reservtruppövning), uti vilka ur enahanda
synpunkter, som de av chefen för Norra skånska infanteriregementet
utvecklade, framställas anmärkningar mot hämtningskungörelsen, i vad
gäller densammas tillämpning vid mera kortvariga övningar, särskilt de
nytillkomna landstormsövningarna och reservtruppövning.urna, samt yrkas
sådana ändringar i kungörelsen, att anmärkta motsägelser eller otydligheter
i densamma måtte undanröjas.

Chefen för sjätte arméfördelningen framhåller, att civilmyndigheter
i avsevärd utsträckning funnit sig ej kunna verkställa begärd efterspaning,
oberoende av om landstormsövningen ännu påginge eller om den
avslutats, samt hemställer på den grund, att § 8 i hämtningskungörelsen
måtte givas en annan lydelse, så formulerad, att någon tvekan ej kunde
uppstå om vederbörande civilmyndighets skyldighet att verkställa jämlikt
gällande landstormsförordning § 18 mom. 6 begärd hämtning av landstormsman,
oaktat denne ej kunde väntas bliva inställd till ansvar, medan
ännu den landstormsövning, till vilken han vore inställelseskyldig, påginge.

Över chefens för Norra skånska infanteriregementet och chefens för
sjätte arméfördelningen framställningar har chefen för generalstaben av 23 -

Chefen för
första arméfördelningen.

Framställningar
av cheferna
för Västmanlands
och
Bohusläns
regementen
samt chefen
för sjätte
arméfördelningen.

Chefen för generalstaben.

178

Framställning
av beväring
sb ef älliavaren
i Karlskrona.

givit särskilda yttranden, av vilka det senare, såsom varande för frågans
lösning mest av vikt, här nedan återgives. Chefen för generalstaben
anför därvid följande. Hämtningsförordningen grundade sig på
bestämmelserna i värnpliktslagen § 42 och avsåge därför blott hämtning
av uteblivna eller från påbörjad tjänstgöring rymda värnpliktiga
till tjänstgöringens fullgörande.

Inställelse till rannsakning för uteblivandet eller rymningen borde
ske i annan ordning. Hade för inställelse till tjänstgöring efterspanad
värnpliktig icke anträffats och inställts före tjänstgöringens slut och
alltså icke kunnat rannsakas för uteblivandet o. s. v., borde ärendet för
detta ändamål överlämnas till krigsrätt, vartill då vederbörande skulle
kallas på sätt stadgades uti lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes § 55.

Stationsbefälhavaren i Karlskrona har med skrivelse till statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 30 mars 1916 överlämnat
en framställning från beväringsbefälhavaren i Karlskrona rörande förfaringssättet
vid hämtning av uteblivna värnpliktiga, tillhörande marinen.
Denne anför däri, att bestämmelserna i hämtningskungörelsen §§ 1 och
2 skulle komma att för flottan och sjörullföringsbefälhavarna medföra
avsevärt ökat arbete utan närmelsevis motsvarande fördel vad flottan
tillhörande, i allmän tjänst inskrivna värnpliktiga beträffade. En stor
del av detta sjöfolk inskreves utan personlig närvaro och hade ingen
stadig vistelseort. De kunde sällan anträffas å kyrkobokföringsorterna,
varför vederbörande polismyndighet även finge svårt att uppspåra dem.
I i''egel vore nämligen förhållandet det, att dessa värnpliktiga, som i
allmänhet seglade i utrikes sjöfart, blott under kortare tid vistades i
hemlandet och efter avmönstring från ett fartyg nära nog omedelbart
inmönstrade på ett annat samt med anledning härav utebleve från att
inställa sig till fullgörande av sin värnplikt. Så småningom komme de
emellertid hem och fullgjorde värnplikten. Kestlängderna över ifrågavarande
värnpliktiga vid Karlskrona station upptoge i allmänhet över
1,000 man, och hade efterspaningshandlingarna efter inryckningen den
1 november 1915 vid nämnda station upptagit 1,752 man.

Att för dessa värnpliktiga föranstalta om efterspaning först med
direkt till vederbörande kronobetjäning i kyrkobokföringsorten för varje
man särskilt utfärdad efterspaningssedel och därefter, om den värnpliktige
icke anträffades — vilket oftast bleve fallet — genom till Kungl.
Maj:ts befallningshavande ställd begäran om allmän efterlysning, vore
att på samtliga behöriga händer pålägga betydligt ökad arbetsbörda,

179

utan att deri därigenom avsedda effekten stegrades. Vad nu sagts ägde
icke samma giltighet beträffande de i marinen till sjö-, stations- och fästningstjänst
inskrivna värnpliktiga på den grund, att årligen genom generalorder
bestämdes, till vilket antal och inom vilket inskrivningsområde
dessa värnpliktiga skulle uttagas, varför de lättare knnde anträffas av
vederbörande polismyndighet vid efterspaning. Beväringsbefälhavaren
hemställde därför om återgång — beträffande värnpliktiga, tilldelado
marinen i allmän tjänst — till bestämmelserna i förut gällande hämtningskungörelse
av den 13 juni 1902, enligt vilka efterspanings! örfarandet
var ordnat i en enda omgång.

Vidare framhåller beväringsbefälhavaren, att bestämmelsen uti § 5
av hämtningskungörelsen, angående översändande till Kungl. Maj:ts befallningshavande
av förteckningar över uteblivna värnpliktiga, vilka vid
efterspaningen icke anträffats, skilde sig från motsvarande föreskrift i
den förut gällande hämtningskungörelsen därutinnan, att förteckningarna
skulle sändas direkt från vederbörande militära chef, under det att dylik
handling förut hade att passera rullförings-, respektive sjörullföringsbefälhavaren.
Den äldre bestämmelsen syntes vara mera välbetänkt, enär därigenom
ytterligare garanti vunnes, att ingen värnpliktig, som med laga
förfall utebleve, efterlystes och uppspanades av polis; vederbörande rullföringsbefäl
bleve nämligen därigenom satt i tillfälle att med ledning
av senast inkomna underrättelser från förteckningen avföra namn på
värnpliktiga, för vilka laga förfall för uteblivandet förelåge. Beväringsbefälhavaren
hemställde på grund härav, att det måtte tagas under omprövning,
huruvida icke det vore lämpligt, att hämtningskungörelsen §
5 ändrades därhän, att nämnda förteckningar över uteblivna värnpliktiga
Översändes till vederbörande rullföringsbefäl, innan desamma tillställdes
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

I beväringsbefälh av arens framställning hava sjörullföringsbefälhavarna
i Göteborg, Malmö och Karlskrona uti infordrade yttranden förklarat
sig till alla delar instämma. Sjörullföringsbefälhavaren i Malmö
erinrar därvid tillika om den i § 1 av hämtningskungörelsen stadgade
skyldigheten för rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare eller den, som
eljest hade att vid förrättningen verkställa upprop, att upprätta och omedelbart
till vederbörande krono- och polisbetjäning avlämna förteckning
å de värnpliktiga, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall
uteblivit, ävensom att det ålåge krono- eller polisbetjäningen att
ofördröjligen hämta och å samlingsplatsen, annan plats, som värnpliktskontingenten
skulle passera, eller tjänstgöringsorten inställa de i förteck -

Yttranden av
de till Karlskrona
station
hörande sjör
olif öring sbefälhavarna.

180

Chefen för
marinstaben.

ningen upptagna värnpliktiga, som kunde anträffas i hemorten. Att sjörullföringsbefälhavaren
ej kunde göra detta samtidigt vid 7 sjömanshus,
där inställelseskyldiga samlades, folie av sig självt och okänt vore, vem
som avsåges med »den, som eljest har att vid förrättningen verkställa
upprop», ty sådant åliggande tillkomme icke enligt gällande bestämmelser
vederbörande ombudsman vid sjömanshus. Författningen syntes
förutsätta, att inställelseskyldiga sjömän vore bosatta inom den stad, där
sjömanshuset vore beläget, då den stadgade, att denna åtgärd skulle genom
krono- eller polisbetjäningen ofördröjligen verkställas, så att den
inställelseskyldige omedelbart inställdes ä samlingsplatsen eller annan plats,
som kontingenten passerade. Granskade man däremot exempelvis årets
inskrivningslängd för Hälsingborgs sjömanshus, upptoge densamma inskrivningsskyldiga
bosatta i 10 städer och 6 län, Malmö inskrivningslängd
upptoge dylika inom 8 städer och 3 län o. s. v., och även om
ombud funnes vid varje sjömanshus, skulle förutsättningarna ändock
bliva vilseledande, ty man kände icke vid tiden för inställelsen, om den
värnpliktige sjömannen hade laga förfall eller ej, ty han kunde vara inmönstrad
å fartyg, som då befunne sig på resa i in- eller utländska farvatten.
Dessutom tillkomme svårigheten att å inställelsedagen veta,
huruvida ej den efterspanade värnpliktige avmönstrat å okänd inländsk
hamn samt vore på väg till imyckningsorten, antingen genom färd på
egen bekostnad eller genom närmaste sjömanshus’ eller sjörullföringsbefälhavares
förmedling. Sådana anmälningar, grundade på felaktiga förutsättningar,
skulle endast åstadkomma ett mållöst arbete med kostnader
för statsverket, varför det nuvarande efterspaningssättet, utgående från
flottans stationer genom sjörullföringsbefäihavare och sjömanshus syntes
fortfarande vara det bästa.

Chefen för marinstaben anser de anmärkningar, som framställts mot
§ 1 i hämtningskungörelsen, vara fullt berättigade och utvidgar dem att
att gälla icke blott i allmän tjänst inskrivna värnpliktiga utan även, fast

1 mindre grad, marinens övriga tjänster. Han föreslår därför, att § 1
uti hämtningskungörelsen måtte utgå, eller, om detta från härens sida
icke skulle befinnas önskvärt, att bestämmelse utfärdades, att denna paragraf
icke skulle tillämpas vid samling av marinen tillhörande värnpliktiga.

Däremot funne sig chefen för marinstaben icke kunna biträda de
övriga sjömilitära myndigheternas förslag, att i hämtningskungörelsen §

2 anbefallda efterspaningssedlar skulle avskaffas beträffande i allmän

18]

tjänst vid flottan inskrivna värnpliktiga, och i stället återgång ske till
enligt äldre hämtningskungörelse använda förteckningar.

1 fråga om beväringsbefälhavarens i Karlskrona ovanberörda framställning
angående ändring av § 5 i hämtningskungörelsen anslöte sig
chefen för marinstaben icke till densamma i oförändrad form, utan föresloge
såsom en åtgärd i samma syfte, att de i nämnda paragraf omförmälda
förteckningarna skulle ersättas av de till vederbörande militärbefäl återkomna
efterspaningssedlarna, vilka vederbörligen sammanförda skulle avsändas
till respektive rall)örings- och sjörullföringsbefälhavare för vidare
befordran till Kungl. Maj:ts befallningsha vande. Förslag till bärav betingade
ändringar i §§ 5 och 6 av hämtningskungörelsen åtföljde chefens
för marinstaben yttrande.

Chefen för generalstaben avstyrker de av chefen för marinstaben
föreslagna ändringarna i gällande hämtningskungörelse, vad lantförsvaret
beträffade, samt framhåller, att alltför ofta påkommande icke oavvisligen
nödvändiga ändringar av gällande författningar borde undvikas.

Här ovan berörda framställningar i fråga om hämtningskungörelsen
äro att hänföra till två skilda grupper. De sjömilitära myndigheternas
framställningar bilda härvid en grupp för sig och innehålla en från marinens
sida riktad allmän kritik mot vissa paragrafer i kungörelsen jämte
därav föranledda ändringsförslag.

De övriga framställningarna hava ett och samma mål och avse undanröjande
av en enligt myndigheternas mening förefintlig motsägelse
eller otydlighet i hämtningskungörelsen. Denna motsägelse är i chefens
för Norra skånska infanteriregementet skrivelse angiven ligga däruti, att
i hämtningskungörelsen § 7 föreskrives, bland annat, att efterspaning ej
må upphöra, förrän den efterspanade anträffats eller laga hinder för
efterspaningen möter, och i § 8, att värnpliktig icke må hämtas till annan
tjänstgöring än den, till vilken han blivit inkallad.

Sistnämnda framställningar utgå påtagligen från den uppfattningen,
att hämtning, grundad på bestämmelserna i hämtningskungörelsen, borde
kunna ske såväl för anbefalld tjänstgörings fullgörande som också, när
tiden för tjänstgöringen gått tillända, för förhör och eventuell bestraffning.
Denna uppfattning torde hava på ett naturligt sätt uppkommit
på grund av de intill år 1914 rådande tjänstgöringsförhållandena. Så
länge de militära övningarna hade en längd av minst 30 dagar, kunde
med ordentligt bedriven efterspaning av uteblivna påräknas, att resultat

Chefen för generalstaben.

De sakkunniga.

182

av efterspaningen skulle föreligga före övningstidens slut, därest över
huvud taget möjligheter härtill förefunnes.

Chefens för generalstaben ovan återgivna yttrande anvisar däremot
en annan väg för frågans lösning. Han framhåller, att hämtning enligt
hämtningskungörelsen grundar sig på bestämmelserna i värn pliktslagen
§ 42 och avser blott hämtning för tjänstgörings fullgörande, men att däremot
inställelse till rannsakning för uteblivande eller rymning bör ske i
annan ordning, nämligen på sätt lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes § 55 anvisar. Berörda paragraf föreskriver, att parter,
som skola inställa sig vid krigsrätt, skola kallas genom allmänna åklagarens
försorg samt att, om krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas
till rätten, rätten skall anmoda vederbörande befälhavare om verkställighet
av rättens beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten,
men att i annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske
genom befälhavarens försorg, handräckning skall begäras av Kungl. Maj:ts
befallningshavande eller närmaste kronobetjent.

Den åskådningen torde hittills varit så gott som främmande för
myndigheterna, att man, utöver det medel för den värnpliktiges inställelse,
som hämtningsförfarandet enligt hämtningskungörelsen erbjöd, så
länge tiden för anbefalld övning ännu icke utlupit, skulle, efter det tiden
för tjänstgöringen gått till ända, kunna i straffrättslig väg få den uteblivne
inställd inför krigsdomstol att stå till ansvar för uteblivandet.

Det vill även synas, som om denna åskådning icke heller tagits i
beaktande vid författandet av gällande hämtningskungörelse och av den
paragraf i landstormsförordningen, som innehåller föreskrift om uteblivna
landstormsmäns inställelse genom hämtning för att ställas till ansvar för
eventuellt begången förseelse samt i visst fall för fullgörande av tjänstgöring.
Åtminstone kan det sägas, att hämtning enbart i enlighet med
bestämmelserna uti hämtningskungörelsen måste i de flesta fall bliva
verkningslös vid landstormsövningar i betraktande av dessa övningars
kortvarighet. Åven i fråga om reservtruppövning måste av samma anledning
försök till hämtning i många fall bliva resultatlöst. Tydligen
erfordras något ytterligare medel, för att icke uteblivande från sådana
övningar skall kunna äga rum, utan att den uteblivne nås av laga påföljd
för sin förseelse. Samtliga de arméns myndigheter, vilka gjort
framställning i frågan, hava tänkt sig detta medel bestå däruti, att hithörande
bestämmelser i hämtningskungörelsen borde gälla, oavsett om
hämtningen avsåge tjänstgöringens fullgörande eller, sedan tiden för
tjänstgöringen gått till ända, enbart förhör och eventuell bestraffning.

188

Den av chefen för generalstaben anvisade vägen torde vara den
enda, som leder till frågans lösning helt och hållet på grundvalen av
gällande lagstiftning. Skulle man närmast i överensstämmelse med de
övriga lantmilitära chefernas framställningar söka bisa frågan genom utsträckande
av hämtningskungörelsens räckvidd, torde detta däremot betinga
en ändring i värnpliktslagen § 42. Hämtningsförfarandet bleve
då så ordnat, att hämtning enligt hämtningskungörelsen, så att säga i
administrativ ordning, ägde rum i ett sammanhang, såväl för tjänstgöringens
fullgörande som efter densammas avslutande för rannsakning
och eventuell bestraffning.

Det av chefen för generalstaben förordade förfaringssättet vid hämtning
av uteblivna värnpliktiga skulle däremot i tillämpningen, efter vad
det vill synas de sakkunniga, bliva ungefär följande. Mot dem, som
utan laga förfall uteblivit från tjänstgöring, inledes hämtniugsförfarande
på samma sätt, som för närvarande''är fallet, men det fullföljes i enlighet
med anvisning uti § 8 av hämtningskungörelsen icke längre än den
anbefallda tjänstgöringen varar. Efter tjänstgöringens slut föranstaltar
däremot vederbörande truppförbandschef om åtal inför krigsrätt mot de
tjänstgöringsskyldiga, som uteblivit och då ännu icke blivit inställda.
Dessa kallas genom åklagaren inför rätta. Om de utebliva och rätten
beslutar, att de skola hämtas, sker denna hämtning på rättens föranstaltande.

Det innebär givetvis en fördel, därest saken låter sig tillfredsställande
ordna utan lagändring. Åven synes det principiellt riktigt att
skilja på ena sidan värnpliktigs hämtning i så att säga administrativ
väg för tjänstgöring, och å andra sidan värnpliktigs inställelse inför
domstol för att stå till ansvar för uteblivande. Denna inställelse behöver
ju taga formen av hämtning endast i det fall, att värnpliktig försummar
jämväl inställelsen inför krigsrätt, och inställelsen kan ock ske genom
ombud. Den kan också genom påteckning vid stämnings meddelande,
att den värnpliktige erkänner förseelsen, helt utebliva, i vilket fall inställelse
behöver ske allenast för undergående av eventuellt straff.

Det vill alltså synas, som om den av generalstabschefen anvisade
utvägen skulle medföra flera fördelar. Däremot torde en olägenhet ligga
däri, att hämtningsförfarandet icke får verka fullt ut, utan måste avbrytas
efter en viss, i flera fall allt för kort tid, nämligen där hämtningen
gäller landstorms- eller reservtruppövning. Möjligen kan också detta
förfaringssätt särskilt till en början leda till, att ett mycket stort antal
mål för uteblivande från tjänstgöring skulle anhängiggöras inför krigsrätt
samt att därför dessa domstolars och särskilt deras åklagares arbete

184

komme att betydligt ökas. Detta förhållande torde dock icke böra på
förhand tillmätas betydelse att kunna stå hindrande i vägen för frågans
lösning. Det är ju nämligen krigsdomstolarnas uppgift att handlägga
mål av här ifrågavarande natur.

Av de båda utvägar, vilka kunna ifrågakomma för att undanröja
de av flera militära chefer anmälda ofullkomligheterna i fråga om det
nuvarande hämtningsförfarandet, anse de sakkunniga den av chefen för
generalstaben angivna böra följas. Såsom redan framhållits, påkallar
den icke någon lagändring utan allenast konsekvent tillämpning av
gällande bestämmelser. Men enär hittills hämtning i enlighet med föreskrifterna
i hämtningskungörelsen tämligen allmänt betraktats såsom
enda sättet att bringa värnpliktslagens bud till åtlydnad gent emot dem,
som uteblivit från tjänstgöring, så torde det vara behövligt att fästa
myndigheternas uppmärksamhet därpå, att de, som uteblivit och icke
före utgången av tiden för den anbefallda tjänstgöringen blivit genom
hämtning inställda för tjänstgöringens fullgörande, böra, efter det tiden
för tjänstgöringen gått till ända, ställas under åtal inför krigsrätt. De
sakkunniga få därför föreslå,

att åtgärder vidtagas för att fästa vederbörande
myndigheters uppmärksamhet härpå.

Vissa ändringar i hämtningskungörelsen torde bliva påkallade med
hänsyn till den, ur synpunkten av hittillsvarande praxis, nya utväg för
inskridande mot uteblivna värnpliktiga, som de sakkunniga förordat.
Nämnda kungörelse synes nämligen, såsom redan blivit antytt, vara utarbetad
med tanke på hämtning med stöd av densamma såsom enda
utväg för inskridande mot dylika värnpliktiga. Vissa av dess bestämmelser
erhålla endast en mycket begränsad tillämplighet i de fall, där
hämtningsproceduren måste avbrytas redan efter 5, respektive 15 dagar,
d. v. s. vid landstorms- eller reservtruppövning, utan att dessa praktiska
hinder för hämtningens fullgörande synas blivit behörigen beaktade uti
kungörelsen.

Likaledes kunna vid en av sådan anledning måhända företagen omarbetning
av hämtningskungörelsen jämväl de av chefen för marinstaben
framställda anmärkningarna mot densamma jämte andra, som, efter* vad
de sakkunniga erfarit, lära företinnas från arméns myndigheters sida,
bliva upptagna till prövning. De sakkunniga hava emellertid, enär deras
uppdrag avser utarbetande av erforderliga ändringar i värnpliktslagen,
ansett sig icke böra framlägga något förslag till ändringar i nämnda
kungörelse.

Särskilda yttranden.

18:'',

Av friherre Marks von Wurtemberg:

Det mest tillfredsställande — och sannolikt det enda fullt tillfredsställande
— sättet att ordna mönstringsfrågan anser jag vara genom
någon form av personlig mönstring.

Sådan mönstringsplikt finnes bland annat i våra båda skandinaviska
grannländer.

I vårt land har emellertid utvecklingens gång lett till, att den en
gång förefintliga personliga mönstringsplikten mer och mer lossats, och
jämsides därmed har uppfattningen om mönstringarnas betydelse försvagats.

Dock torde i sammanhang med de krigsinkallelser, som ägt rum
under de senaste åren, på flera håll hos allmänheten vaknat insikt om
mönstringarnas betydelse och nödvändighet för ett ordnat rullföringsväsende.

Jag har dock ansett under dessa förhållanden lönlöst att påyrka
den personliga mönstringspliktens återinförande.

I stället har för mig den ledande synpunkten vid arbetet inom de
sakkunniga varit att söka ernå sådana förbättringar i det mönstringsförfarande,
vi redan äga, att detsamma i möjligaste mån uppfyller sitt
ändamål.

De förbättringar, som de sakkunnigas förslag innefattar, synas mig
vara följande:

1) Mönstringsplikten har utsträckts till landstormen.

2) Den skriftliga mönstringsanmälan har fått en allvarligare prägel
än förut genom att den skall kvitteras. På samma gång tjänar kvittot
till att för den värnpliktige klargöra vissa värnpliktsförhållanden, varjämte
det undanröjer hittills ofta förekommande tvister angående fullgjord
mönstring.

3) Den mönstrande uppfordras direkt att vid mönstringen anmäla,
om hans hälsa eller kroppsbeskaffenhet undergått förändring, som nedsätter
hans krigsduglighet.

4) Bötesstraffet för försummad mönstring har höjts, varjämte förslaget
om bötesandel åt bötesindrivare avser att göi’a bötesindrivningen
mer effektiv än hittills.

Dessa förbättringar synas mig avsevärda. Dock synes mig i fråga
om de skriftliga mönstringsanmälningarnas tillförlitlighet, de sakkunnigas
förslag icke motsvara berättigade krav. 1912 års riksdags skrivelse,
vilken utgjort utgångspunkt för de sakkunnigas uppdrag, framhåller i
sin kritik av det nuvarande mönstringsförfarandet de skriftliga mönstringsanmälningarnas
bristande tillförlitlighet. De sakkunnigas utredning
har tillfullo bestyrkt riktigheten av denna anmärkning.

På grund härav hava de sakkunniga upptagit till prövning frågan
om återupplivande av den tidigare gällande föreskriften, att de skriftliga
mönstringsanmälningarna skulle vara till sin riktighet bestyrkta. Inför
de onekligen förefintliga svårigheterna att ordna detta bestyrkande på
ett ändamålsenligt och dock icke betungande sätt hava de sakkunniga
dock funnit sig böra låta hela frågan om bestyrkande falla.

Jag har inom de sakkunniga varit av annan mening och påyrkat
mönstringsanmälningarnas bestyrkande. Då erfarenheten visat, att de
värnpliktiga i stor utsträckning, av slarv eller av oförmåga att på egen
hand ifylla mönstringsblanketten riktigt, lämna felaktiga mönstringsanmälningar,
synes mig bestyrkande i någon form nödvändigt, oaktat de
svårigheter, som möta att praktiskt ordna frågan.

Dock hyser jag förhoppning, att vad de sakkunniga föreslagit rörande
kvitto å mönstringsanmälan, rörande höjt bötesstraff för försummad
mönstring samt rörande bötesandel åt bötesindrivare skall, även utan
bestyrkande, åvägabringa en större tillförlitlighet än hittills hos de skriftliga
mönstringsanmälningarna, om än sannolikt icks fullt tillfredsställande
tillförlitlighet kan ernås.

Av herr Thorsson:

Vid behandling av frågan angående ändring i grunderna för inskrivningsnämudernas
organisation har jag icke kunnat biträda det förslag,
som av sakkunniga framlagts. Jag anhåller därför att få anföra
följande avvikande mening.

Av de yttranden, som av vederbörande myndigheter avgivits, framgår,
att chefen för första arméfördelningen, stationsbefälhavarna för
Stockholms och Karlskrona stationer ansett, att nuvarande ordföranden
jämte en av landstingets valda ledamöter kunde ur inskrivningsnämnden
utgå. Chefen för tredje arméfördelningen jämte chefen för kustartilleriet

187

hava ansett, att ur nämnden kunde uteslutas den lagfarne ledamoten jämte
en av landstingets ledamöter, samt att den lagfarne ledamoten ersättes
med en särskild protokollsförare. Cheferna för andra, fjärde och femte
arméfördelningarna, militärbefälhavaren på Gottland och chefen för generalstaben
hava ansett, att en av landstingets ledamöter kunde uteslutas;
och slutligen har chefen för sjätte arméfördelningen ansett, att den nuvarande
organisationen är bra som den är och har därför avstyrkt varje
förändring i dess nuvarande sammansättning. Med denna senare hava de
sakkunniga förenat sig.

Under den överläggning, som inom sakkunniga förts, angående
olika funktioner inom nämnden, har absolut enighet rått därom, att rullföringsbefälhavaren
och hans biträde jämte läkaren och hans biträde
äro nödvändiga för arbetets behöriga bedrivande; likaledes har enighet
rått därom, att den lagfarne ledamoten ej kunde ur nämnden uteslutas,
såvida icke hans uppdrag överlämnades till en särskild protokollsförare.
De av landstinget valda ledamöterna innehava ingen arbetsuppgift inom
nämnden utan sitta där endast såsom det allmännas kontrollanter. Nämndens
arbete har hittills bedrivits under ledning av en till förrättningen
beordrad regementsofficer.

I syfte att inskränka kostnaderna för inskrivningsväsendet har jagyrkat,
att såväl ordföranden som en av landstingets ledamöter borde ur
nämnden utgå; och att nämnden borde bestå av tre ledamöter med rullföringsbefälhavaren
såsom ordförande, en lagfaren ledamot och en ledamot
vald av landstinget. Genom denna sammansättning bibehåller
nämnden fortfarande den förut tillämpade proportionen mellan det militära
och civila intresset. Vid inskrivningsförrättningarna biträdes
nämnden fortfarande av läkare jämte rullförings- och läkarbiträtlen.

De myndigheter, som förorda bibehållandet av nuvarande ordföranden,
synas huvudsakligen grunda denna sin uppfattning på ordförandens
rent militära uppgifter. De anse en av hans huvuduppgifter vara
att representera arméns intressen, särskilt vid fördelningen av de värnpliktiga
till olika truppslag och tjänster. Utan att vilja förringa betydelsen
av denna insats i nämndens arbete, synes mig dock rullföringsbefälhavaren
vara väl skickad att utföra denna gärning. I de flesta fall
är han till sin grad regementsofficer, och då han årligen sysslar med
inskrivning och rullföring av de värnpliktiga, måste han enligt min
uppfattning besitta en betydligt större rutin för denna uppgift än en i
många fall ung och oerfaren regementsofficer, vilken ofta endast utför
en gästroll såsom ordförande i inskrivningsnämnden. I fråga om uttagning
av värnpliktiga till olika vapenslag, så är denna handling i många

188

fall beroende på läkarens utlåtande. Dessutom erhåller ju nämnden
vägledning för detta uppdrag uti generalorder n:o 1, vilken innehåller
synnerligen detaljerade föreskrifter, både om huru många, som skola
uttagas, och till vilka tjänster de uttagna skola överföras.

Såsom ett annat motiv för bibehållande av den nuvarande ordföranden
har anförts, att inskrivningarna äro en förskola för den blivande
regementschefen. Vid dessa förrättningar erhåller han tillfälle att noggrant
sätta sig in uti inskrivnings- och värnpliktsförordningarnas tilllämpning.
Dessa teoretiska utläggningar bliva mycket ofta åsidosatta i
det levande livet av den enkla anledningen, att vid utnämning av chefer
för infanteriregementena är det ingalunda kompetensen i inskrivningsärendenas
handläggning, som är avgörande för utnämningarna. Det
hittills ofta tillämpade förfaringssättet att till inskrivningsnämndens ordförande
beordra kavalleri- eller artilleriofficerare synes mig också tala
för, att vederbörande icke tillmäta dessa kommenderingar någon egentlig
betydelse för chefskapet vid infanteriregementet.

De sakkunniga hava slutligen framhållit, att ordföranden utöver sina
rent militära uppgifter även utför en del andra uppdrag, som nödvändiggöra
hans kvarstannande i nämnden såsom arbetande ledamot. Till
dessa uppgifter hör, att han skall underteckna vissa av den lagfarne
ledamoten uppsatta handlingar, samt att han skall föra det ena exemplaret
av namnrullan över vissa värnpliktiga. Att underteckna vissa
redan färdigskrivna handlingar synes vara ett uppdrag, som utan olägenhet
för inskrivningens behöriga gång kan anförtros åt rullföringsbefälhavaren.
Förandet av det ena exemplaret av namnrullan över vissa
värnpliktiga synes vara den enda uppgift, som kan vålla någon olägenhet
«,tt överföra till rullföringsbefälhavarens nya uppgifter vid inskrivningen.
Då emellertid detta uppdrag utan olägenhet kan delas mellan
rullföringsbefälhavaren och hans biträde, samt det icke är uteslutet, att
den av landstinget valde ledamoten erhåller någon arbetsuppgift, synes
det icke vålla någon större svårighet att genom en enkel omflyttning
av ärendena erhålla en lösning av denna fråga. Sakkunniga befara, att
inskrivningsnämndens arbete icke skulle medhinnas på därför utsatt tid,
om ordförandens arbete skulle överföras på rullföringsbefälhavaren, varigenom
de avsedda kostnadsminskningarna skulle försvinna. Som jag
förut antytt, behöver ej saken ordnas så, att alla den nuvarande ordförandens
funktioner skola övertagas av rullföringsbefälhavaren, utan dessa
kunna delvis utföras av andra ledamöter eller biträden i nämnden. Det
kan näppeligen bestridas, att läkaren utövar ett stort inflytande på huru
många värnpliktiga, som dagligen kunna inskrivas. Man har ansett,

180

att undersökning av 60 80 personer pr dag är ett lämpligt dagsverke

för en läkare. Frågan blir då, kunna tre av nämndens ledamöter jämto
rullföringsbiträdet medhinna de på dem vilande uppgifterna i samma
tempo, som läkaren lämnar materialiet, däri inbegripet förande av dubbla
namnrullor å de till omkring 15 % uppgående värnpliktiga, som avses
att uttagas för vissa uppdrag och tjänster?

Svaret på denna fråga giva egentligen de sakkunniga själva uti ett
annat sammanhang. Utan att ifrågasätta någon ökning av biträden
eller ledamöter uti den nuvarande inskrivningsnämnden, tillstyrka de
sakkunniga att vid vissa inskrivningsförrättningar anställa två läkare.
Det är uppenbart, att vid sådant förhållande skulle de av läkarna undersöktas
antal uppgå till 120 å 180 pr dag. Anse de sakkunniga, att
nämnden, med den av dem föreslagna organisationen, är mäktig inskriva
detta antal värnpliktiga på en dag, synes det mig ligga i öppen
dag, att den av mig föreslagna organisationen av inskrivningsnämnden,
utan olägenhet för de värnpliktigas rätta behandling och inskrivning,
kan tillämpas. Jag håller nämligen före, att undersökningen av de
värnpliktiga skötes bättre vid en förrättning, där en gammal tränad
läkare med ett biträde ensam svarar för undersökningen, än vid en förrättning,
där den ene läkaren är avsedd att vara en yngre oerfaren
sådan. Det synes mig därför lämpligast att inskränka nämnden till tre
ledamöter och bibehålla det hittills prövade förfarandet vid läkarundersökningen.

De besparingar, som genom denna åtgärd skulle åstadkommas, uppgå
till omkring 35,000 kronor årligen, och dessa medel kunna på ett ändamålsenligare
sätt användas; men besparingen inskränkes icke allenast
härtill, det är minst 24 regementsofficerare, som under en månad eller
sex veckor av året genom nuvarande anordning äro förhindrade att deltaga
uti trupptjänsten. Det kunde vara hälsosamt, att även denna sida
av saken närmare prövades, då det gäller att bedöma, vilket av de båda
nu föreliggande förslagen, som är bäst ägnat att tjäna försvarets intressen.

På grund av det anförda och med åberopande av vad chefen för
första arméfördelningen och stationsbefälhavarna för Stockholms och
Karlskrona stationer yttrat och tillstyrkt, dristar jag mig föreslå följande
sammansättning av inskrivningsnämnden, nämligen:

såsom ordförande rullföringsbefälhavaren; en lagfaren ledamot
samt en av landstingen vald icke militär ledamot.

100

Att biträda nämnden utses en läkare, jämte en sjukvårdsbeställningsman
såsom hans biträde, dessutom skall rullföringsbefälhavarens
biträde tjänstgöra vid nämndens förrättningar.

Av herr Åkerman:

Med hänsyn till den avvikelse från härutinnan gällande principer,
som det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget, att de personer,
som indriva värnpliktig jämlikt värnpliktslagen ådömda böter,
skulle tillerkännas viss bötesandel, skulle innebära, och då övriga av de
sakkunniga förordade utvägar att söka minska det stora antalet bötespåföringar
för försummelser mot värnpliktslagens bestämmelser synas
mig vara tillfyllest för avhjälpande av detta missförhållande, har jag
icke ansett mig kunna biträda berörda förslag.

Jämväl i fråga om de sakkunnigas förslag till lösande av den sedan
flere år tillbaka på dagordningen stående frågan rörande befälet över
Stockholms inskrivningsområde hyser jag en från de sakkunnigas majoritet
avvikande mening och vill till stöd härför anföra följande. I likhet
med de övriga sakkunniga konstaterar jag, att det bland alla dem, som
uttalat sig i förevarande fråga, icke råder den minsta meningsskiljaktighet
rörande det trängande behovet av, att sekundchefen för Göta livgarde
befrias från de omfattande åligganden, som påvila honom i egenskap
av befälhavare för nämnda inskrivningsområde.

Då emellertid den av riksdagen år 1914 antagna härordningen innebär,
dels att handläggningen av inskrivningsärendena skall tillkomma
cheferna för alla infanteriregementen (utom Svea livgarde och Vaxholms
grenadjärregemente), dels ock att innehavarna av de enligt denna härordning
nyinrättade majorsbeställuingarna vid infanteriet avsetts att biträda
regementscheferna härutinnan, har det, med fullt beaktande av
den särställning, som befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde i
förevarande hänseende intager i förhållande till övriga sådana befälhavare,
synts mig som om, innan man i enlighet med de sakkunnigas
förslag frångår ovannämnda principer i 1914 års härordning, det borde
närmare undersökas, huruvida icke det åsyftade målet — lättande av
sekundchefens för Göta livgarde alltför stora arbetsbörda — skulle
kunna ernås medelst någon annan utväg än den av de sakkunniga föreslagna.

Såsom en lämplig sådan anser jag det av de sakkunniga jämväl
angivna förslaget att uppdela Stockholms inskrivningsområde i flere områden.
Eu delning, såsom ifrågasatts, av området i två sådana, av vilka

rlet ena skulle utgöras av Stockholms stadsrullföringsområde samt det
andra av Stockholms lantrullföringsområde och Norrtälje rullföringsområde,
skulle icke innebära någon avsevärd lättnad för sekundchefen för
Göta livgarde, därest han fortfarande skulle vara befälhavare för det
förstnämnda området, som ju skulle omfatta de värnpliktiga från Stockholms
stad. Denna väg för frågans lösning lämnar jag därför ur räkningen.
Däremot har jag icke känt mig övertygad av de utav de sakkunniga
förebragta skäl mot att uppdela ifrågavarande inskrivningsområde
i tre mindre områden, svarande mot de tre infanteriregementenas
rekryteringsområden. Då arbetet inom Stockholms stadsrullföringsområde
redan för närvarande är uppdelat på tre självständiga underavdelningar,
motsvarande östra, västra och södra delarna av Stockholm, samt
då Svea livgarde erhåller värnpliktiga från östra delen av Stockholm
och delvis från Stockholms lantrullföringsområde, Göta livgarde från
västra delen av Stockholm och Norrtälje rullföringsområde samt Vaxholms
grenadjärregemente från södra delen av Stockholm och delvis från
Stockholms lantrullföringsområde, synes mig den på samma gång naturliga
och enklaste utvägen att minska antalet värnpliktsärenden för befälhavaren
för Stockholms inskrivningsområde vara att dela detta i tre
områden. Sekundchefen för Göta livgarde skulle då bliva befälhavare
för ett inskrivningsområde, som förslagsvis skulle omfatta västra delen
av Stockholm och Norrtälje rullföringsområde, under det att sekundchefen
för Svea livgarde och chefen för Vaxholms grenadjärregemente
skulle åläggas befälhavareskapet över var sitt inskrivningsområde, svarande
mot respektive regementens rekryteringsområden.

Härtill kommer, att detta förslag i jämförelse med det av de sakkunniga
förordade ställer sig synnerligen gynnsamt i ekonomiskt avseende.
Det innebär givetvis ingen ökning eller förändring uti ifrågavarande
tre truppförbands stater och, enligt vad jag inhämtat från
Stockholms stadsrullföringsområde, skulle en förändring av ovannämnda
underavdelningar inom detta område till självständiga nya rullföringsområden
innebära, förutom i någon mån utvidgade lokaler, allenast uppförande
å vederbörlig stat av 2 nya rullföringsbefälhavare och 3 nya
biträdesbefattningar, varemot de nuvarande 2 officersbefattningarna vid
Stockholms stadsrullföringsområde kunde utgå ur staten. Härigenom
skulle den årliga merutgiften för statsverket i detta fall belöpa sig till:

arvoden åt 2 rullföringsbefälhavare i Stockholm å 2,190 kronor 4,380: —
arvoden åt 3 biträden vid nämnda rullföringsområden

k 1,277:50............................................................. »__3,832:50

Transport kronor 8,212: 50

192

Transport kronor 8,212: 50

varifrån avgår:

arvoden åt 3 officerare vid Stockholms stadsrullförings område

................................................................................ » 5,475: —

Summa kronor 2,737: 50

Jag har därför av ovan angivna skäl ansett mig böra förorda frågans
lösning medelst uppdelande, på sätt föreslagits i Kungl. Maj:ts
proposition n:r 86 till 1917 års riksdag, av Stockholms stadsrullföringsområde
i tre självständiga områden.

Av friherre Marks von Wurtemberg:

Efter att hava genomläst herr Åkermans särskilda yttrande vill jag,
utöver det bemötande av hans förslag, som redan föreligger i de sakkunnigas
yttrande, däremot göra följande erinringar.

Herr Åkerman anför, att hans förslag i jämförelse med det av de
sakkunniga förordade »ställer sig synnerligen gynnsamt i ekonomiskt
avseende».

De sakkunnigas förslag innebär följande årliga kostnadsökningar:

en kapten av l:a klassen lön och dagavlöning samt

i n k va rte r i 11 gsersät t n i n g................................................... kronor 5,360: —

dagtraktamente i 365 dagar för en kapten och en fanjunkare.
............................................................................ » 5,110: —

Summa kronor 10,470: —

Herr Åkerman beräknar kostnaden för sitt förslag till kronor
2,737:50, men han anger, att härtill torde komma kostnad för »i någon
mån utvidgade lokaler». Redan häri ligger en påtaglig kostnadsökning,
rörande vars belopp icke någon utredning föreligger, men som, med
kännedom om hyresprisen eller byggnadsprisen i Stockholm, torde komma
att ställa sig ganska kännbar.

Vidare är det givet, att kostnaderna för expenser komma att ställa
sig högre för det tredelade rullföringsområdet och för det tredelade inskrivningsområdet
än för de odelade områdena. Själva uppdelningen
av de ifrågavarande båda expeditionerna, vardera på tre, kommer helt
visst, i sammanhang med de rubbningar i bestående förhållanden, den
framkallar, att föranleda avsevärda engångskostnader för vardera av de
nya expeditionernas ordnande på ett tillfredsställande sätt.

De av herr Åkerman i utsikt ställda fördelarna i ekonomiskt avseende
synas mig därför snarare förbytas i motsatsen.