BSTÄNKANDE

MKI)

FÖRSLAG

TILL

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG

SAMT TILL

KUNGÖRKINK ANGÅKN1)K
UNDERSTÖD AV ST ATS MED KL TILL OFFKNTLIGA
RÄTTSHJÅLPSANSTALTKR I RIKKT
M. M.

AVGIVET AV

INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOL KHO LM 1 9 1 8
LSAAC MARCUS’ BOKTFlYCIvERI-AKTIEBOLAL

. ! (I f eA / i S .i I !

i .! /; i n

i)/;/.l).TIT/.h !H''l I/.O i)/..

I / ^

i '' i s I „ * f . ic /

j / |;

'' ■!. i /. i.! i s

. . j

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 förordnat dåvarande hovrättsrådet
K. Schlyter att tillsvidare biträda inom justitiedepartementet vid
behandling av frågan om beredande genom det allmännas försorg av
rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning eller
oförmåga att tillvarataga sina intressen därav kunde vara i behov, tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet jämlikt nådigt bemyndigande
samma dag oss undertecknade att såsom sakkunniga biträda
vid berörda frågas behandling inom departementet samt uppdrog åt

undertecknad Pettersson att sammankalla de sakkunniga och såsom
ordförande leda deras förhandlingar. På grund av det åt oss sålunda
givna uppdrag hava vi jämte hovrättsrådet Schlyter utarbetat samt den
31 juli 1916 till chefen för justitiedepartementet överlämnat ett preliminärt
utkast till lag om kostnadsfri rättegång. Sedan i anledning av
nådiga remisser sistnämnda dag utlåtanden över ifrågavarande lagutkast
inkommit från häradshövdingar, rådhusrätter, magistrater, Konungens
befallningshavande, rikets hovrätter samt f.d. justitierådet Joll. Hellner
såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning angående eu
rättegångsreform, ävensom från Sveriges advokatsamfund, hava desamma
till oss överlämnats för att tagas under övervägande vid utarbetande av
definitivt lagförslag i ämnet.

Därefter har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj
1917 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes, i samband med den åt oss uppdragna
utredningen föranstalta om undersökning, huruvida och i vad
man medverkan från statens sida kunde lämnas till upprättande och
underhåll av kommunala rättshjälpskon tor eller därmed till syftet jämförliga
anordningar samt för riksdagen framlägga det förslag, som av
undersökningen kunde föranledas; och har jämväl berörda skrivelse
genom nådig remiss den 10 augusti 1917 till oss överlämnats för att
komma under övervägande vid fullgörande av vårt uppdrag.

Sedan vi efter tagen del av ovan omförmälda, i ämnet avgivna
yttranden omarbetat det av oss den 31 juli 1916 överlämnade lagutkastet,
samt herr statsrådet anmodat processkommissionen att granska det sålunda
överarbetade lagförslaget, har processkommissionen i anledning av detsamma
framställt vissa anmärkningar och erinringar, vilka vid förslagets
slutliga redigering beaktats.

Såsom sekreterare vid ifrågavarande sakkunnigutredning har jämlikt
nådigt brev den 3 november 1916 tjänstgjort amanuensen hos
processkommissionen, e. o. hovrättsnotarien Siegfried Matz.

Efter slutförande av det åt oss anförtrodda arbetet få vi härmed vördsamt
överlämna följande förslag med tillhörande motivering, nämligen:

1) förslag'' till lag om fri rättegång;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap.
5 § rättegångsbalken;

3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen
angående stämpelavgiften den 19 november 1914;

4) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 14 i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883;

5) förslag till kungörelse angående understöd av statsmedel till
offentliga rättshjälpsanstalter i riket; samt

6) förslag till normalreglemente för offentliga, med statsmedel
understödda rättshjälpsanstalter.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels de sakkunnigas
utkast till lag om kostnadsfri rättegång, dels hovrätternas, f. d. justitierådet
Hellners samt Sveriges advokatsamfunds däröver avgivna yttranden,
dels ock inom processkommissionen utarbetade statistiska tabeller över
de av underrätterna under år 1913 avgjorda civila mål, i vilka protokoll
på grund av fattigdom avgiftsfritt utlämnats.

Vid betänkandet finnes jämväl fogad eu av undertecknad Silow
avgiven reservation.

Stockholm den 31 december 1917.

JAKOB PETTERSSON. TYCHO COLLEEN. SET SILOW.

Siegfried Matz.

F Ö R S L A G

F o i* s 1 it g

till

La# om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken förordnas som

följer:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt
samt första domstol i skiftesmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den,
som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel
till underhåll för sig- och sin familj, dock ej målsägande i brottmål,
där brottet är sådant., att det hör under allmänt åtal eller må efter angivelse
åtalas av allmän åklagare.

Fri rättegång må ej beviljas den, vilkens talan tinnes vara uppenbart
ogrundad eller grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava
skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.

Främmande stats undersåte är i fråga om rätt till fri rättegång
likställd med svensk medborgare under förutsättning av ömsesidighet.

2 §•

1 inom. Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad dels från
skyldighet att ställa säkerhet för kostnad och skada, dels ock från erläggande
av expeditionslösen och stämpelavgift i målet ävensom från kostnad
för delgivning av stämning och sådana rättens beslut, av vilka motparten
skall erhålla del, samt för inkallelse av och ersättning till sådana av
parten åberopade vittnen, vilkas hörande prövas för målets utredning
erforderligt, så ock från annan än nu nämnd ersättning till tjänsteman
för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Delgivning och inkallelse, som ovan sagts, verkställas genom rättens
eller domarens försorg.

Iakj om fri rättegång. 2

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

2 mom. År part berättigad till fri rättegång, må, där så finnes
erforderligt för behörigt anhängiggöra!^ eller utförande av hans talan,
lämplig person förordnas att utan kostnad för parten biträda honom i
rättegången.

Angående förordnande av rättegångsbiträde åt den, som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, vara straffarbete efter lag kan följa,
så ock om biträde i vissa fall åt tilltalad vid krigsdomstol är särskilt
stadgat.

3 §•

Beslut om fri rättegång, så ock förordnande av rättegångsbiträde
meddelas av rätten, eller, å tid då rätten ej sitter, av rättens ordförande.

Över ansökan om fri rättegång äger rätten eller ordföranden, när
skäl därtill äro, bereda motparten tillfälle att avgiva yttrande.

4 §•

Den, som vill komma i åtnjutande av fri rättegång, skall avlämna
skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sina förmögenhetsvillkor
och storleken av den familj, han har att försörja; och bör
denna uppgift, där sökandens fattigdom ej är kunnig, vara styrkt
genom offentlig myndighets eller trovärdig, känd persons intyg rörande
sagda förhållanden.

5 §.

Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som avlagt för
utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt
utövar advokatverksamhet, bör vid förordnandes meddelande avvikelse
från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

6 §•

1 mom. För expeditionslösen, varifrån part enligt vad ovan sagts
varit befriad, njute vederbörande befattningshavare ersättning av allmänna
medel. Av allmänna medel skola ock gäldas de i 2 § 1 mom.
omförmälda delgivnings- och inkallelsekostnader ävensom ersättningar
till vittnen och tjänstemän, därvid ersättning till vittne skall utgå
efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

2 mom. Enligt denna lag förordnat rättegångsbiträde åtujute efter
rättens prövning av allmänna medel skäligt arvode för det arbete, biträdet
nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande, så

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG. 1 1

ock ersättning'' för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Biträdet ma ej
av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll
skett, vai''e det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall,
där det begäres, utan avgift tillhandahållas biträdet.

7 §•

Har part genom medvetet oriktiga uppgifter eller förtigande av
omständigheter, som han bort inse vara för målet väsentliga, berett sig
fri rättegång, eller hava partens förmögenhetsförhållanden så ändrats,
att han utan intrång i de till underhåll för honom och hans familj
nödiga medel kan gälda kostnaderna för rättegången, äger rätten förordna,
att förmånen av fri rättegång skall upphöra.

8 §‘

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad,
skall rätten pröva, huruvida kostnad, varifrån parten enligt denna lag
varit befriad, skall ersättas statsverket. År sådant fall för handen, som
i 7 § sägs, skall parten förpliktas ersätta statsverket sagda kostnad.
År ej sådant fall för handen och tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet
honom ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande
parts rättegångskostnad.

9 §•

Mot beslut av rättens ordförande över ansökan om fri rättegång
må talan ej föras. Över beslut, varigenom sådan förmån blivit part av
rätten beviljad, må klagan ej av motparten föras.

10 §.

7 inom. Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han,
där målet fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende
å rättegången därstädes tillgodonjuta de i 2 § 1 mom. omförmälda förmåner,
* såframt ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen
så ändrats, att han utan intrång i de till underhåll för honom
och hans familj nödiga medel kan gälda kostnaderna för rättegången i
hovrätten. Part äger ock eljest i hovrätt komma i åtnjutande av fri
rättegång i den omfattning nu sagts, där hans talan icke är sådan,
som i 1 § andra stycket sägs, och parten, på sätt i 4 § föreskrives,
styrker, att lian icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna
nödiga medel till underhåll för sig och sin familj.

Vad i G § 1 mom. samt 7 och 8 §§ är stadgat med avseende å
underrätt skall oek gälla beträffande hovrätt.

2 mom. Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller
ändringssökande av part, som äger tillgodonjuta i 1 mom. angivna förmåner,
må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträde, som parten anlitat för författande av inlaga i hovrätten eller
för talans utförande därstädes, skälig ersättning av allmänna medel,
såframt motparten ej i utslaget förpliktas utgiva ersättning för kostnaderna
i hovrätten.

3 mom. Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses,
må talan ej föras.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som fullföljes hos Konungen. Dock skall vad 30 kap. rättegångsbalken
innehåller angående villkoren för parts befrielse från skyldighet
att nedsätta belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning
fortfarande gälla.

12 §•

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter det målet slutligen
handlagts finnes kunna utan intrång i de till underhåll för honom
och hans familj nödiga medel gälda kostnad, varifrån han enligt denna
lag varit befriad, på yrkande av krönans ombudsman i den ort, där
parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad, såframt
motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Talan härom
må ej väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande.

13 §.

Närmare föreskrifter rörande ordniugen för gäldande av ersättning
enligt denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående
delgivningar och inkallelser genom rättens eller domarens försorg
samt vad i övrigt med avseende å denna lags införande är att
iakttaga meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 $ och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1. I 1G kap. 10 § rättegångsbalken skola orden »som av rätten
eller Konungens befallningshavande förordnats att i rättegången biträda
häktad eller som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende biträda
såsom tolk» utbytas mot orden »som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk».

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut

under rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande
av rättegångsbiträde åt obemedlad eller mindre bemedlad part eller förordnat,
att sådan förmån skall upphöra, eller ock till rättegångsbiträde
förordnat annan än part föreslagit. Vill part klaga över beslut, som
nu sagts, skall, såframt parterna därom enas eller rätten finner skäl tillstädja
det, målet vila i avbidan på utgången av partens klagan.

3. I 25 kap. 5 § rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas
mot ordet »part». .

4. Dessa lagändringar träda i kraft den 1 januari 1919.

Först a g

till

Förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen angående stämpelavgiften
den 19'' november 1914.

Härigenom förordnas, att till 7 § av förordningen angående

stämpelavgiften den 19 november 1914 skall läggas ett nytt stycke av
följande lydelse:

Yad i denna paragraf är stadgat om befrielse från stämpelavgift
för medellös person skall ej gälla i fråga om mål, varå lagen om fri
rättegång äger tillämpning.

Denna förordning teider i kraft den 1 januari 1919.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § 14 i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883.

Härigenom förordnas, att till § 14 i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 skall läggas ett nytt stycke av
följande lydelse:

Vad nu är stadgat skall ej gälla i fråga om mål, vara lagen om
fri rättegång äger tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

F <) r s 1 a .g

till

Kungörelse angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälps*

anstalter i riket.

§ I Understöd

må tilldelas av landsting eller kommuner, var för sigeller
i förening, anordnade anstalter för meddelande av fri rättshjälp
under förutsättning:

att ledningen av sådan anstalt handhaves av en styrelse, bestående
av eu ordförande jämte suppleant för honom, förordnade av Konungens
befallningshavande för fyra år i sänder, och minst två ledamöter jämte
suppleanter för dem, utsedda av landsting i det landstingsområde eller
stadsfullmäktige eller kommunalstämma i den eller de kommuner, som
upprättat anstalten, i enlighet med de närmare bestämmelser, som i
varje fäll av Konungen meddelas;

att rättshjälpsverksamheten utövas enligt det för anstalten av
Konungen utfärdade reglemente; samt

att statistiska uppgifter rörande verksamheten enligt av Konungen
fastställt formulär avgivas till statistiska centralbyrån.

Mom. 1. Understöd må erhållas dels till bestridande av samtliga för
verksamheten nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon
samt telegram och interurbana telefonsamtal, dels ock, därest
anstalten utövar verksamhet inom sitt distrikt genom särskilda rättshjälpskontor
eller ombud, över vilka tillsyn skall hållas, eller genom
anstaltens personal rättshjälp utom rätta lämnas å annan ort än där
huvud- eller filialkontor är beläget, till resekostnads- och traktamentsersättning
jämlikt fjärde klassen i gällande resereglemente för de av sådan
verksamhet föranledda resor.

KUNGÖRELSE ANG. OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Mom. 2. Härutöver må ersättning beredas för intill hälftou av det
belopp, som återstår, sedan från anstaltens sammanlagda årsutgifter till
avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader dragits ersättningsbelopp,
som till anstalten under året av hjälpsökande återgäldats eller
på grund av domstols beslut influtit till anstaltens personal för lämnat
biträde i rättegång.

Mom. 3. På särskild prövning ankommer, huruvida för bestridande
av engångsutgifter, förenade med anstaltens upprättande, ersättning må
åtnjutas. Sådan ersättning må dock ej i något fall överstiga 3,000
kronor.

§ 3-

Ansökning om understöd skall, ställd till Konungen, ingivas till
justitiedepartementet, och skola därvid fogas nödiga handlingar tillstyrkande
av att de uti § 1 för understödets åtnjutande stadgade villkor
blivit fullgjorda. Ansökning, som avser understöd enligt § 2 mom.
1 och 2, skall vara ingiven före den 1 maj samt vara åtföljd av dels
bestyrkt utdrag av anstaltens räkenskaper i sådan omfattning, att
därav framgår storleken av de i nämnda moment omförmälda utgifter
och inkomster, dels styrelsens berättelse över anstaltens verksamhet
under senaste året, dels ock berättelse över den i enlighet med reglementet
verkställda revisionen.

§ 4.

Beviljat understöd skall utbetalas av Konungens befallningshavande
i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas.

Förslag

till

Norinalreglemente för offentliga, med statsmedel understödda
rättshjälpsanstalter.

§ I Eättshjälpsanstalt,

som åtnjuter understöd av statsmedel, har att,
där ej här nedan annorlunda stadgas, kostnadsfritt i rättsliga angelägenheter
meddela obemedlade och mindre bemedlade utan avseende å
deras boningsort råd och upplysningar samt hjälp med upprättande
av handlingar, så ock biträde vid tvisters biläggande genom förlikning
samt vid utförande av talan inför domstol inom det landstingsområde
eller den eller de kommuner, för vilka anstalten upprättats.

§ 2.

För rättshjälps meddelande må, då omständigheterna därtill föranleda,
krävas personlig inställelse av sökanden ävensom intyg om hans
förmögenhetsförhållanden.

§ 3.

I ärende, som anstalten upptagit, bör genom dess försorg, såvitt
ske kan, noggrann utredning verkställas. År fråga om tvist, bör, där
så erfordras, motparten höras. Anstalten bör söka åstadkomma förlikning
mellan parterna, där sådan lämpligen bör komma till stånd.
Framställning om rättegång, som befmnes vara uppenbart ogrundad
eller gagnlös, bör avvisas.

Vad sökande vid anlitande av anstalten i förtroende meddelat må
ej yppas för någon utom anstalten.

§ 4.

Ersättning och arvode, som jämlikt lagen om fri rättegång tilldömts
den, som är anställd vid rätt>hjälpsanstalt, skall av denne redovisas
till anstalten.

Lag om fri rättegång.

18 NORMALREGLEMENTE FÖR OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Befinnes någon, vilken av anstalt erhållit rättshjälp, på grund av
sina förmögenhetsförhållanden rätteligen ej hava ägt åtnjuta hjälpen,
vare han pliktig att, där det av styrelsen påfordras, till anstalten
återgälda dess utgifter för saken samt erlägga skälig ersättning för rättshjälpen
i den mån anstalten ej jämlikt § 4 beretts ersättning härför.

Samma skyldighet åligger hjälpsökande, som genom anstalts biträde
tillvunnits egendom av någon betydenhet.

§ 6.

Anstalt åligger att i vad till dess verksamhet hör utan ersättning
lämna annan med statsmedel understödd rättshjälpsanstalt biträde, när
sådant påfordras och hinder därför ej möter.

§ 7-

Anstaltens styrelse sammanträder på kallelse av ordföranden så
ofta omständigheterna därtill föranleda.

Ärende må ej hos styrelsen företagas till avgörande, såvida ej, jämte
ordföranden, minst två ledamöter eller suppleanter för dem äro tillstädes.

§ 8.

Vid styrelsens sammanträden föres protokoll, som vid näst därpå
följande sammanträde justeras, så vida ej åt ordföranden uppdragits att
ensam eller med biträde av annan ledamot dessförinnan verkställa justeringen.

§ 9.

Över rättshjälpsanstalts förvaltning skola föras fullständiga räkenskaper,
vilka, avslutade för kalenderår, skola, tillika med de hos styrelsen
förda protokoll samt en särskild redogörelse för anstaltens verksamhet
under året, senast den 15 därpå följande mars tillhandahållas
minst två för granskning härav tillsatta revisorer. Av dessa utses en
av Konungens befallningshavande samt den eller de övriga av landstinget
i det landstingsområde eller stadsfullmäktige eller kommunalstämma
i den eller de kommuner, som upprättat anstalten, i enlighet

NORMALREGLEMENTE FÖR OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER. 19

med de närmare bestämmelser, som i varje fall av Konungen meddelas.
Vid val av revisorer utses suppleanter för dem till lika antal.

Revisionen bör vara avslutad och berättelsen däröver till styrelsen
avlämnad före den 15 april. Berättelsen med det utlåtande av styrelsen,
vartill den må anses föranleda, ävensom den särskilda redogörelsen
för anstaltens verksamhet skola av styrelsen ofördröjligen överlämnas
till vederbörande landsting eller kommunalrepresentation.

§ 10.

Senast den 15 augusti varje år skall styrelsen överlämna förslag
till nästföljande års utgifts- och inkomststat, i fråga om länsanstalt till
landstinget, i fråga om anstalt för stad till magistraten eller stadsstyrelsen
samt i fråga om landskommun till kommunalnämnden.

§ 11.

Rättshjälpsanstalts verksamhet utövas under styrelsens överinseende
genom en föreståndare med erforderligt antal biträden.

Styrelsen antager och entledigar föreståndaren, som skall hava
avdagt de för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt
hava förvärvat nödig praktisk erfarenhet vid underdomstol eller advokatkontor,
så ock biträden samt, där så erfordras, ombud för anstalten å
ort, där kontor ej är beläget.

§ 12-

Föreståndaren må icke innehava eller utöva annan avlönad allmän
eller enskild tjänst eller idka enskild advokatverksamhet. Ej heller må
ärende, som inkommit till anstalten, av något dess biträde eller ombud
övertagas såsom enskilt uppdrag.

§ 13-

Närmare föreskrifter om anstaltens verksamhet meddelas i en av
styrelsen fastställd arbetsordning.

MOTIV

Inledning-.

Principen om allas likhet inför lagen kan på rättegångsväsendets
område ej sägas vara till fullo genomförd, så länge de samhällsmedlemmar,
som äro ur stånd att bära de med en rättegång förenade utgifter, sakna
tillfälle att kostnadsfritt få göra sin rätt gällande.

Men även om obemedlade och mindre bemedlade rättssökande
erhålla befrielse från rättegångsavgifter och dylika omkostnader, är ej
den önskvärda medborgerliga likställigheten i fråga om rättsskydd uppnådd.
Med nutidens ofta till ytterlighet detaljerade lagstiftning är det
nämligen för lekmannen merendels omöjligt att någorlunda överblicka och
behärska ens det rättsområde, som närmast berör hans eget verksamhetsfält.
För den ekonomiskt välsituerade medför nämnda förhållande icke någon
större olägenhet. Han kan, där så finnes erforderligt, anlita sakkunnig
person att förfäkta hans sak. Annorlunda ställer sig saken för den
mindre bemedlade eller medellöse. Genom den domaren åliggande
materiella processledningen är visserligen i någon mån sörjt för att ej
den fattiges rättsokunnighet och bristande förmåga att på ett riktigt sätt
framföra sin sak skall lända honom till men. Lämnad på egen hand,
skulle han dock före rättegången eller mellan rättegångstillfällena sakna
biträde för den utredning av saken, som en bemedlad part genom sin
advokat får verkställd. Jämväl i detta avseende är det samhällets plikt
att ingripa; genom dess bemedling måste åt den fattige tillhandahållas
den biträdeshjälp i rättegången, varav han kan vara i behov.

Åven utanför processen har emellertid samhällets rättshjälp en
viktig uppgift att fylla, ty det kan ofta vara äventyrligt nog att låta med
anlitande av sakkunnig hjälp anstå, tills saken redan kommit under
domstolens prövning. Då kan rättsanspråkets genomförande hava omöjliggjorts
eller i varje fall försvårats därigenom att den fattige underlåtit
att vidtaga vissa för dess skyddande erforderliga åtgärder. Ofta kan
också hända att rättsanspråkets lyckliga genomförande befinnes vara av
föga eller intet värde, enär den, emot vilken anspråket riktas, är ur

INLEDNING.

stånd att fullgöra vad honom i domen ålagts, en situation, som måhända
statt att avvända, därest den fattige i tid blivit uppmärksamgjord
på möjligheten att vidtaga säkerhetsåtgärder för anspråkets
framtida realisation. Icke heller bör förbises, att, där tillgång finnes
till sakkunnig rättshjälp, många tvister kunna förlikas till parternas
ömsesidiga fromma. Stort är slutligen även för de mindre bemedlade
behovet av rättshjälp vid handlingars uppsättande med mera, en rättshjälp
så mycket önskvärdare, som genom densammas rätta handhavande
många tvister bliva överflödiga.

Den processuella rättshjälpen har i modern utländsk rätt i större
eller mindre omfattning realiserats.

För den tyska rättens del har spörsmålet reglerats i 1877 års
civilprocessordning, vars bestämmelser om »Armenrecht» legat till grund
för motsvarande stadganden i den österrikiska civilprocessordningen
av år 1895, vilken i sin tur tjänat som förebild för 1911 års ungerska
civilprocesslag.

I fransk rätt gäller fortfarande la loi sur 1’assistance judiciaire av
år 1851, i viktiga delar kompletterad genom en lag av år 1901.

I England har den processuella rättshjälpen omreglerats genom
en förordning av år 1914.

Aven i våra skandinaviska grannländers lagstiftning har den s. k.
fria processen genomförts. Så i Danmark genom den år 1916 utfärdade
Lov om Rettens Pleje. I de skilda utkast och förslag till en civilprocessordning,
som i Norge utarbetats, finnas ock upptagna föreskrifter
om fri process. I den år 1912 avlåtna regeringspropositionen i ämnet
saknades däremot ifrågavarande stadganden. Ej heller i den år 1915
promulgerade Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal ha några bestämmelser
om fri process influtit. De före processreformen gällande
särskilda författningarna i ämnet äga därför fortfarande giltighet. Slutligen
hava föreskrifter om »fattigrätt» upptagits i det år 1900 avgivna
finska förslaget till lag om rättegången i tvistemål, vilka föreskrifter
väsentligen oförändrade influtit i finska lagberedningens år 1909 avgivna
reviderade förslag.

Aven i andra än nu nämnda länder har den processuella rättshjälpen
blivit lagstiftningsvis reglerad, exempelvis i Belgien, Schweiz,
Italien, Spanien, Bulgarien och Grekland.

I vår lagstiftning har rättshjälpsfrågan vunnit ringa beaktande.
\ isserligen stod 1734 års lag ej främmande för obemedlade parters

INLEDNING.

behov av rättshjälp. I rättegångsbalkens 15 kap. 9 § upptogs den föreskriften,
att den, som fått av rätten lov att rättegångssaker driva, skulle
vara skyldig att utan betalning hjälpa de fattiga för rätta, då domaren
det ålade. Emellertid blev detta stadgande utan större praktisk betydelse,
då förutsättningen för dess tillämpning, inrättandet av ett auktoriserat
advokatstånd, till följd av 1734 års riksdagsbeslut ej kom till ståijd.

Lagkommitténs den 1 augusti 1826 avgivna förslag till allmän
civillag innehöll i 30 kap. 30 § av rättegångsbalken det stadgande, att
vid varje rätt skulle minst två skickliga män vara förordnade att såsom
fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade dem. De skulle ock
vara pliktiga att utan betalning fattiga parters saker föra. Dessa s. k.
allmänna fullmäktige skulle vid överrätt och högsta domstolen nämnas
av Konungen och vid underrätt av överrätten.

Bestämmelsen i fråga avstyrktes emellertid av högsta domstolen,
som förmenade, att det i anseende till det stora antalet domstolar skulle
bliva svårt icke allenast att allestädes finna skickliga ämnen till ifrågavarande
befattning, utan även för sådana tjänstemän att vinna bärgning
av det dem anförtrodda kall, varav åter vore att befara, att de mindre
samvetsgrant skulle uppfylla det och således snarare motverka än befrämja
det åsyftade ändamålet.

I lagberedningens den 30 november 1849 avgivna förslag till rättegångsbalk
upptogs i 30 kap. 30 § lagkommitténs ifrågavarande stadgande
oförändrat.

Frågan om införandet av en dylik anordning, varigenom ett auktoriserat
sakförarstånd skulle införas, gjordes sedermera åtskilliga gånger
av enskilda motionärer till föremål för riksdagens behandling. Vid
1859—1860 års riksdag beslöto rikets ständer för sin del, att såsom
tillägg till 15 kap. rättegångsbalken skulle stadgas, att vid varje allmän
domstol minst två skickliga män skulle bemyndigas att såsom fullmäktige
tillhandagå parter, som dem anlitade, och att dessa fullmäktige
skulle nämnas vid hovrätt och underrätt av rätten själv och vid högsta
domstolen av nedre justitjerevisionen.

Men detta liksom ett av 1869 års riksdag fattat enahanda beslut
blev icke av Kungl. Maj:t godkänt i anseende till de anmärkningar, som
mot det föreslagna stadgandet framställdes inom högsta domstolen.

Dessa anmärkningar gingo förnämligast ut därpå, att, enligt vad
den föreslagna lagtexten innebure, domstols bemyndigande för vissa
Lag om fri rättegång. 4

Lagkommittén
1826.

Lagberedningen
1849.

1859-60
samt 1869 års
riksdagars behandling
av
frågan om
allmänna
fullmäktige.

INLEDNING.

1872 års riksdags
behandling
av frågan
om allmänna
fullmäktige.

Nya lagberedningen

1881.

Förstärkta
lagberedningen
1887.

personer att såsom fullmäktige tillhandagå parter måste antagas innefatta
domstolens vitsord om dessa personers lämplighet för ett sådant
kall, icke blott i avseende å den skicklighet, som på grund av domstolens
erfarenhet kunde bedömas, utan ock i avseende å deras moraliska
egenskaper och pålitlighet. Högsta domstolen anförde vidare, att en
förmodan, att det städse skulle finnas två män, som, av domstolen
kände, kunde förtjäna ett sådant dess omdöme och vore villiga att ett
slikt uppdrag sig åtaga, syntes icke böra, såsom förslaget innebure,
tagas till grund för ett ovillkorligt åläggande för domstolarne att meddela
ett bemyndigande till sakförarkallet. Den föreslagna lagen skulle
sannolikt icke kunna i en stor del av riket verkställas utan en den rätta
meningen illa motsvarande tolkning, till följd varav den genom domstolarnes
bemyndigande rekommenderade sakförarklassen kunde komma
att betydligt uppblandas med ingenting mindre än kunniga och rättsinnade
män.

Vid 1872 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet.

I däröver avgivet utlåtande hemställde lagutskottet, att det föreslagna lagstadgandet
måtte på det sätt modifieras, att skyldigheten för underrätterna att anställa
sakförare gjordes beroende därpå, om tjänliga personer, som tillika vore villiga
att åtaga sig uppdraget, där funnes att tillgå; varjämte utskottet föreslog, att det
skulle ankomma på domstolen att, när så prövades skäligt, skilja sakföraren från
uppdraget, utan att klagan däröver finge föras.

Detta utlåtande bifölls av första men avslogs av andra kammaren,
varest mot förslaget anmärktes bland annat: att svårighet skulle kunna
uppstå för underdomstolarne att erhålla fullt skickliga och lämpliga
personer till den ifrågavarande befattningen; att, i fall sådana personer
funnes att tillgå och ville ägna sig åt en dylik verksamhet, ett särskilt
förordnande för dem vore obehövligt, desto hellre som förordnandet i
och för sig icke kunde åt dem förläna en skicklighet, som de eljest icke
ägde; samt att sakförare, som, på sätt förslaget angåve, blivit av domstol
förordnade, skulle komma i en allt för beroende ställning till domstolen.

I nya lagberedningens den 6 juni 1884 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning inflöto ej några bestämmelser om allmänna
fullmäktige. Enligt beredningens uppfattning ägde de under
den tidigare diskussionen i ämnet framkomna anmärkningarna emot en
dylik anordning den betydelse, att dess införande icke borde förordas.

Förstärkta lagberedningen anmärkte i sitt den 20 juni 1887 avgivna
betänkande angående huvudgrunderna för en ny rättegångsord -

INLEDNING.

ning, att beredningen i sammanhang med frågan om beredande av rättshjälp
åt häktad ocli annan tilltalad även tagit under övervägande, om
och i vilken mån staten borde träda hjälpande emellan för att åt part,
som till följd av fattigdom vore ur stånd att själv bestrida de med
rättegång förenade kostnader, bereda tillfälle att söka eller värja sin
rätt. Det syntes beredningen uppenbart, att åt den fattige måste beredas,
förutom befrielse från de till staten eller dess tjänstemän utgående
rättegångsavgifter, jämväl tillgång till rättskunnigt bistånd och tillfälle
att få erforderlig bevisning i saken förebragt. Komme fattigrätten att
innefatta förmåner av denna beskaffenhet, vore det emellertid ett oavvisligt
behov att göra deras beviljande i varje särskilt fall beroende av
en föregående prövning, vilken enligt beredningens uppfattning borde
uppdragas åt den domstol, där rättegången utfördes; av denna kunde
säkrast förväntas en sakkunnig och allvarlig prövning av de förhållanden,
som i detta avseende borde komma under övervägande.

Ett flertal medlemmar av beredningen förklarade sig ej för det
dåvarande kunna tillstyrka, att den s. k. fattigrätten utsträcktes utöver
befrielse från rättegångsavgifter, enär enligt deras mening någon fullt
betryggande kontroll mot missbruk av en vidsträcktare fattigrätt ej
under dåvarande förhållanden kunde beredas.

I norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
framhölls behovet av rättshjälp i rättegång åt den norrländska allmogen.
I en inom kommittén av herr Carl Lindhagen avgiven reservation påyrkades,
att ett försök till anskaffande av rättshjälp åt lantbefolkningen
borde göras genom anställande, åtminstone i de två nordligaste länen, av
någon lämplig person, som mot skälig taxa och eventuellt arvode av staten
skulle på anmodan gå den mera obemedlade lantbefolkningen till hända
med biträde i rättsliga angelägenheter.

Behovet av rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadade
arbetare har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.
Sålunda väcktes vid 1907 års riksdag av herr K. J. Larsson i Göteborg
en motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag,
huru medellösa, genom olycksfall i arbete skadade arbetare lämpligen
kunde beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträde antingen genom riksförsäkringsanstaltens
tjänstemän eller genom andra särskilt utsedda personer.

Då emellertid behovet för skadad arbetare att erhålla rättegångsbiträde
skulle bliva väsentligt mindre, om envar av de i frågan intresserade
ägde påkalla sådant utlåtande av riksförsäkringsanstalten,

Norrlands -kommittén
1904.

1907 års riksdags
behand
1 ing av frågan
om rättshjälp
åt arbetare.

INLEDNING.

varom förmäldes i 15 § av lagen angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 beslöt riksdagen på hemställan
av sammansatta stats- och lagutskottet att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att i sammanhang med omarbetning av olycksfallslagen måtte
tagas under övervägande, huruvida icke riksförsäkringsanstaltens skyldighet
att vid inträlfade olycksfall i arbete avgiva utlåtande skulle kunna
utsträckas.

d9°s behand" Vid 1908 års riksdag föreslog samme motionär, att 30,200 kronor
ling av frågan måtte anslås till avlöning av fem rättegångsbiträden, som skulle erhålla
om rättshjälp i uppdrag att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare

åt arbetare. ^ derag efterlevande.

Statsutskottet avstyrkte motionen under åberopande, att motionären
ej anfört något, som syntes böra ändra den uppfattning rörande föreliggande
fråga, som riksdagen föregående år uttalat. De fall, då tvist
om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete uppstode, syntes
ej vara så talrika, att en särskild tjänstemannakår för sådant ändamål
borde upprättas. I alla händelser borde, innan vidare åtgärder vidtoges,
resultatet av de åtgärder avvaktas, som i anledning av nyssberörda
riksdagsskrivelse kunde bliva vidtagna.

Fyra av utskottets ledamöter hemställde reservationsvis om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran, att i sammanhang med omarbetning
av olycksfallsförsäkringslagen måtte tagas under övervägande, huru
genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlevande lämpligast
kunde beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträde.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, men reservationen
av andra kammaren, i anledning varav frågan vid nämnda riksdag förfallit.

1909 års riksdags
skrivelse
angående
rättshjälp
åt arbetare.

Frågan togs åter upp vid 1909 års riksdag genom en av herrar
K. J. Larsson och A. C. Lindblad väckt motion, vari föreslogs, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att till dess tillämpningen av lagen
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete på annat
sätt komme att övervakas, exempelvis av kommerskollegium eller riksförsäkringsanstalten,
ett rättegångsbiträde skulle tillsättas i var och en
av städerna Malmö, Göteborg, Stockholm, Örebro och Härnösand för att
kostnadsfritt tillhandagå genom olycksfall-i arbete skadade arbetare eller
deras efterlevande i fråga om utbekommande av lagstadgade invaliditets-,
änke- eller barnlivräntor samt att till envar av dessa rättegångsombud
skulle anslås ett arvode av 6,400 kronor per år.

Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde i anledning av

INLEDNING.

denna motion om skrivelse till Kungi. Maj:t med begäran om övervägande,
huruvida och på vad sätt genom det allmännas försorg rättshjälp
måtte kunna beredas genom olycksfall i arbete skadade arbetare
och deras efterlevande för utfående av dem enligt lag tillkommande
ersättning.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen. Den sålunda beslutade
riksdagsskrivelsen blev sedermera överlämnad till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén,
som den 28 oktober 1910 av Kungl. Maj:t
erhållit i uppdrag att avgiva yttrande och förslag beträffande revision
av olycksfallsförsäkringslagen.

I kommitténs den 19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag
angående försäkring för olycksfall i arbete har emellertid ifrågavarande
skrivelse ej ansetts böra föranleda något särskilt yttrande utöver vad
motiveringen till förslaget innehåller därom, att de ombud, vilka av
riksförsäkringsanstalten användas till biträde vid försäkringens övervakande
och handhavande i orterna, jämväl skulle vara skyldiga att i
möjligaste mån biträda arbetare och hans efterlevande med upplysningar
och råd för utbekommande av ersättning, anförande av besvär och dylikt.

Vid 1913 års riksdag väcktes av herr Robert Karlsson i Fjäl m. fl.
en motion, vari hemställdes, att riksdagen måtte ställa ett belopp av
15,000 kronor till Kungl. Majits förfogande för att i mån av styrkt
behov utlämnas som bidrag till bestridande av kostnaderna för sådana
utredningar, som erfordrades för att inför domstolar eller andra myndigheter
styrka och bevaka åbors och lägenhetsinnehavares rätt till torp och
lägenheter å rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman.

I anledning härav hemställde jordbruksutskottet om skrivelse till
Kungl. Majrt med anhållan om utredning rörande de på rekognitionsskogshemmanen
och de under bruk skatteköpta hemmanen befintliga och
förutvarande åbors och lägenhetsinnehavares rättigheter samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill en dylik utredning kunde
föranleda. Ett flertal reservanter inom utskottet förenade sig om en
hemställan i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas förslag.

Sedan frågan genom kamrarnas skiljaktiga beslut vid nämnda
riksdag förfallit, väcktes den ånyo på tal vid 1914 års senare lagtima
riksdag genom en av herr O. Olsson i See väckt motion, vari föreslogs,
att riksdagen måtte ställa ett anslag av 15,000 kronor till förfogande
för att i mån av skedd utredning och i sådana fall, där åbo- och besittnings -

Ålderdomsförsäkringskommitténs

yttrande i
frågan om
rättshjälp åt
arbetare.

1913 års riksdags
behand]
ing av frågan
om rättshjälp
åt åbor.

1914 års riksdags
behandling
av frågan
om rättshjälp
åt åbor.

INLEDNING.

1915 års riksdagsskrivelse

angående
rättshjälp åt
åbor.

rättigheter till hemman eller lägenheter syntes förefinnas, men gått förlorade
för åborna, av Kungl. Maj:t användas för att i dylika fall förhjälpa
sådana åbor och lägenhetsinnehavare att söka göra sin rätt gällande.

I avgivet utlåtande hemställde statsutskottet, att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Som skäl härför anförde
utskottet, att en av Kungl. Maj:t den 29 augusti 1913 tillsatt kommitté
hade till uppgift att verkställa utredning bl. a. rörande antalet och
beskaffenheten av de å så kallade rekognitionsskogshemman samt å
under bruk skatteköpta hemman befintliga lägenheter ävensom att, därest
utredningen skulle giva vid handen, att beträffande lägenhetsinnehavare,
som frånvunnits sin besittningsrätt, billighetsskäl i särskilda fall syntes
böra föranleda ytterligare åtgärder från statens sida, därom hos Kungl.
Maj:t göra anmälan. 1 anledning härav vore att förvänta, att kommittén,
därest den under utredningens gång funne lägenhetsinnehavare vara
i behov av rättshjälp, icke skulle underlåta att i enlighet med sin uppgift
hos Kungl. Maj:t göra den framställning i ämnet, som av omständigheterna
kunde påkallas.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Vid 1915 års riksdag väcktes av herr Lindhagen en motion, vari
hemställdes dels om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga och, där riksdagens medverkan påkallades, föreslå
riksdagen sådana åtgärder, som kunde vara ägnade att under statsmaktens
hägn bereda effektiv rättshjälp för skyddande av de på rekognitionsskogshemman
och under bruk skatteköpta hemman befintliga och förutvarande
åbors och lägenhetsinnehavares rättigheter, dels och om anvisande
av ett anslag å 15,000 kronor att för ändamålet ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande.

Jordbruksutskottet tillstyrkte det av motionären begärda anslaget
och hemställde, att riksdagen måtte å extra stat för år 1916 anvisa ett
anslag av 15,000 kronor att ställas till Kung]. Maj:ts förfogande för att
i mån av skedd utredning rörande de på rekognitionsskogshemmanen
och de under bruk skatteköpta hemmanen befintliga och förutvarande
åbors och lägenhetsinnehavares rättigheter av Kungl. Maj:t användas till
beredande av rättshjälp åt sådana obemedlade eller mindre bemedlade
åbor och lägenhetsinnehavare, vilkas anspråk på grund av förenämnda utredning
och i övrigt förekommande omständigheter ansåges skäligen böra
påkalla rättslig prövning inför domstol eller annan behörig myndighet.

Utskottets hemställan avslogs av första kammaren, men bifölls av
andra kammaren, varpå densamma vid gemensam votering bifölls.

INLEDNING.

1 anledning av nämnda riksdagsbeslut har Kungl. Makt den 17 k. kung. d.
juni 1910 utfärdat kungörelse angående allmänna villkor och bestäm- ang. rattsmelser
för användningen av anslaget till rättshjälp åt vissa åbor och hiftlP stor.
lägenhetsinnehavare.

Enligt kungörelsen skall ansökning om rättshjälp skriftligen ingivas eller
med posten insändas till den för utredning av den s. k. åborättsfrågan m. in.
tillsatta kommitté (åbokommittén). Ansökningen skall innehålla dels noggrann,
på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget
av honom åliggande underhållsskyldighet, dels ock angivande av de yrkanden, sökanden
vill framställa och de skäl, varå desamma grundas, ävensom de bevismedel, av
vilka han vill begagna sig. Därjämte kan i ansökan framställning göras om förordnande
av viss person till sökandens rättegångsbiträde.

Vid ansökan skall fogas, förutom intyg av kyrkoherde eller kommunalnämndsordförande
rörande sökandens förmögenhetsvillkor och underhållsskyldighet, en förbindelse,
vari sökanden åtager sig att till statsverket återgälda vad av allmänna medel
utgått till rättshjälp åt honom, såframt han inom fem år efter det målet slutligen avgjorts
eller ock avskrivits, kommer i den ekonomiska ställning, att han efter återgäldandet
icke kommer att sakna vad för hans och hans familjs uppehälle skäligen tarvas.

Kommittén har att med ledning av kommitténs allmänna kännedom om åborättsfrågan
samt förefintliga upplysningar angående sökandens förmögenhetsförhållanden
samt yrkanden och bevisning avgöra, huruvida rättshjälp må sökanden beredas.

Rättshjälp må dock endast tillerkännas den, som kan anses antingen obemedlad
eller ock mindre bemedlad.

Bifalles ansökningen om rättshjälp, skall kommittén ställa sakkunnigt biträde
till sökandens förfogande. Till sådant biträde må kommittén utse allenast den,
vilken avlagt sådana kunskapsprov, som för utövning av domarämbete äro föreskrivna,
och vid underdomstol eller å advokatkontor förvärvat praktisk erfarenhet
samt tillika äger insikt på det kamerala området. Biträdet skall i samråd med
kommittén planlägga rättegången och, där så utan men för målets behandling kan
ske, tillhandahålla kommittén protokoll och övriga handlingar i målet. Uppdraget
att vara biträde må av kommittén återkallas, där kommittén finner grundad anledning
därtill förekomma. Biträdet äger åtnjuta arvode med belopp, som kommittén
med hänsyn till rättegångens beskaffenhet, anslagets storlek och övriga ifrågakommande
ansökningar prövar skäligt, ävensom ersättning för de av rättegången
föranledda resor enligt fjärde klassen i gällande resereglemente.

Slutligen stadgar kungörelsen, att, där sökanden genom oriktiga uppgifter
berett sig rättshjälp eller han för sin talan på ett sådant sätt, att kommittén ej
vidare anser honom förtjänt av sagda förmån, eller han på grund av ändrade förmögenhetsförhållanden
ej längre finnes böra komma i åtnjutande därav, kommittén
äger förordna, att rättshjälpen skall upphöra.

Vid 1913 års riksdag väcktes av herr Carl Jansson i Edsbäcken 1913 ^rik*''
in. fl. eu motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående fri rättshjälp nng avfrågan
och sakkunnigt biträde åt mindre jordinnehavare i mål rörande vatten- ^rättshjälp
uppdämning, expropriation för industriella anläggningar, kraftstationer, jordinneelektriska
kraftledningar eller dylikt. havare -

INLEDNING.

Lagutskottet framhöll i avgivet utlåtande, att frågan om fri rättshjälp åt
enskilda parter i själva verket ägde en vida större räckvidd än den erhållit i motionen
samt att detta viktiga spörsmål förtjänade ett allvarligt och noggrant övervägande.
I saknad av den fästa grundval, ett modernt rättegångsväsen erbjöde,
kunde emellertid ett beredande av fri rättshjälp i den omfattning, som fullt motsvarades
av ändamålet, ej äga rum; betydelse borde främst tillmätas de rättstvister,
i vilka utredningen och utförandet av parternas talan i särskild grad betingades
av juridisk eller teknisk sakkunskap och där parternas ekonomiska eller sociala
ställning för dem uteslöte eller i avsevärd mån försvårade utsikten att kunna bereda sig
lämpligt biträde i rättegången. Som exempel anfördes processer av det slag, som
närmast föranlett motionärernas framställning, vissa jordatvister, rättegångar emellan
trävarubolag och skogsägare angående avverkningsrätt och liknande ämnen, mål
angående utfående av barnuppfostringsbidrag m. m. Till äventyrs kunde Kungl.
Maj:t tilläggas befogenhet att i dylika mål förordna rättegångsbiträde åt de parter,
som därav vore i behov, eller eljest föranstalta om fri rättshjälp i lämplig form.
En annan möjlighet till lösning av frågan kunde ock tänkas på det sätt, att för
vissa förvaltningsområden, t. ex. län, av Kungl. Maj:t eller enligt dess uppdrag av
de lokala myndigheterna förordnades lämpliga rättskunniga personer att i de fall,
där sådant funnes erforderligt, tillhandagå enskilda parter med rättshjälp antingen
mot ett mindre arvode av parten och fyllnadsersättning av allmänna medel eller
ock mot gottgörelse, som helt och hållet bestredes av statsverket.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung]. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning åtgärder måtte kunna redan under nu
gällande rättegångsordning vidtagas för beredande genom det allmännas försorg av
rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att
tillvarataga sina intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan
vid nämnda riksdag.

Vattenrätts -

sakkunniga

1917.

Det i herr Janssons i Edsbäcken motion framhållna behovet av
fri rättshjälp särskilt åt mindre jordinnehavare i vissa mål har emellertid
åtminstone delvis beaktats i det betänkande med förslag till vattenlag
m. m., som den 14 mars 1917 avgivits av särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för överarbetniug av vissa delar i
det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna den 17 december 1910
avgivna förslaget till vattenlag. 11 kap. 35 § av bemälte sakkunnigas
förslag till vattenlag innehåller nämligen den bestämmelsen, att, där
justitiekanslern i vattenmål av angivet slag förordnat ombud att tillgodose
de allmänna intressen, som däri kunna vara i fråga, det skall
åligga ombudet jämväl att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres
i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt.

INLEDNING.

I 1915 års lagutskotts utlåtande nr 15 med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30
kapitlet rättegångsbalken anmärkte utskottet, att utskottet, i sammanhang
med de i 30 kapitlet rättegångsbalken föreslagna bestämmelserna om fattig
parts befrielse från föreskrivna ekonomiska prestanda, till behandling
förehaft frågan, huruvida det från samhällets sida vore tillfredsställande
sörjt för att mindre bemedlade parter kunde komma i åtnjutande av
den advokat^älp, som vore nödig för ett behörigt utförande av deras
talan och förutan vilken den blotta befrielsen från vissa rättegån^avgifter
ofta nog icke hade stort värde.

Under åberopande av 1913 ars lagutskotts nyss återgivna utlåtande
i ämnet hemställde utskottet ånyo till riksdagen om avlåtande av en
skrivelse till Kungl. Maj:t i föreliggande fråga.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse
den 2o apiil 1915 anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning åtgärder kunde redan under
nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande genom det allmännas
försorg av rättshjälp åt parter, som på gTund av svag ekonomisk
ställning ellei oförmåga att tillvarataga sina intressen därav kunde
vala i behov, samt för riksdagen framlägga det förslag’, som av detta
övervägande kunde föranledas.

Sedan i anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse särskilda sakkunniga
tillkallats att inom justitiedepartementet biträda vid behandlingav
nämnda fråga, utarbetade de sakkunniga ett preliminärt utkast till lag
om kostnadsfri rättegång, som den 31 juli 1916 överlämnades till chefen
för justitiedepaitementet. Utkastet, vilket jämte den skrivelse, varmed
det överlämnades, såsom bilaga A finnes fogat vid detta betänkande,
begränsade i enlighet med det i riksdagsskrivelsen framställda önskemålet
rättshjälpen till det processuella området.

Enligt . utkastet skulle den fattiga parten genom den kostnadsfria
rättegången i första hand erhålla befrielse från de med rättegången
förenade utgifterna, nämligen, utöver expeditionslösen och stämpelavgift,
särskilt, kostnaderna för eventuella delgivningar, vittneslöner och rättegångsbiträde.

Men därjämte var utkastet byggt på den grundprincipen, att den
rättshjälp, av vilken den fattige kunde vara i behov, skulle i främsta
rummet lämnas, av domstolen själv och dess tjänstemän. Med ett sådant
sj stena skulle ej endast kostnaderna för rättshjälpens genomförande nedbringas,
utan man skulle tillika för den svenska rättens del vinna an Lag

om fri rättegång.

1II1Ö års riksdagsskrivelse

om rättshjälp
åt vissa,
parter.

1916 års utkast
till lag
om kostnadsfri
rättegång-.

INLEDNING.

slutning till de moderna strömningar, som, till förmån för en koncentration
av processverksamheten i domstolens hand, vunnit beaktande i
utländsk rätt. Utan att behöva anlita några mellanhänder skulle den
fattige direkt hänvända sig till domstolskansliet och av där tjänstgörande
personal erhålla biträde med uppsättandet av ansökan om kostnadsfri
rättegång.

Det syntes emellertid de sakkunniga oundgängligt, att verksamma
garantier skapades för att ej förmånen av kostnadsfri rättegång
skulle missbrukas till främjande av obefogade rättegångar. En effektiv
förprövning, lagd i domstolens hand, var avsedd att garantera detta
önskemål. För att sätta domstolen i stånd att så exakt som möjligt bedöma
frågan, huruvida talan var uppenbart ogrundad eller ej, ävensom
för att i allmänhet underlätta domstolens processledning innehöll utkastet
den föreskriften, att i ansökan om kostnadsfri rättegång noggrant skulle
angivas de yrkanden, som sökanden ville i målet framställa, jämte de
skäl, varå desamma grundades, och de bevismedel, av vilka sökanden
ville begagna sig, samt vad han med vart och ett av dessa bevismedel
ville styrka. Vid ansökningen skulle ock fogas de skriftliga bevis, som
sökanden åberopade och till vilka han ägde tillgång. Sedan saken sålunda
under vederbörande tjänstemans ledning vunnit tillbörlig utredning,
skulle rätten eller, där ansökningen ej framställdes vid målets
handläggning inför rätten, dennas ordförande pröva, huruvida kostnadsfri
rättegång skulle beviljas eller ej.

Då erfarenheten från utländsk, speciellt österrikisk, process givit vid
handen, att en godvillig uppgörelse parterna emellan lätt nog träffas, där
tillfälle beredes dem att före första domstolsförhandlingen inför domaren
sammankomma till ett förlikningsförsök, upptogs i utkastet den bestämmelsen,
att, där frågan om kostnadsfri rättegång prövades av rättens
ordförande, denne ägde rätt att, om så funnes skäligt och målet vore
sådant, att förlikning däri kunde äga rum, på yrkande av någondera
parten eller av egen tillskyndelse vid vite förelägga parterna att personligen
inställa sig inför honom för förlikningsförsök.

Åven för själva rättegångens inledande skulle enligt utkastet den
fattiga parten äga påräkna hjälp från domstolens sida. Sålunda skulle
vid stämningsansökans avfattande vederbörande domstolstjänsteman biträda
parten, och delgivning av stämningen skulle ske genom rättens
försorg.

Domstolen skulle jämväl under rättegångens lopp vara den processdrivande
kraften. Av parten åberopade vittnen och sakkunniga skulle av
domstolen inkallas. Därjämte skulle det ock åligga domstolen att i fråga

INLEDNING.

om målets utredning samt argumentationens och bevismaterialets komplettering
stå den fattige bi: rätten hade att lämna parten erforderlig ledning
för hans talans behöriga utförande. Endast för det fall, att målet vore
av så invecklad beskaffenhet, att även med en effektiv materiell processledning
erforderlig utredning, ej kunde vinnas, eller ock parten eljest
av någon anledning ej själv kunde utföra sin talan, skulle genom rättens
försorg rättegångsbiträde åt honom förordnas.

I anledning av nådiga remisser den 31 juli 1916 hava utlåtanden
över lagutkastet avgivits av häradshövdingar, rådhusrätter, magistrater,
Konungens befallningshavande, rikets hovrätter samt f. d. justitierådet
Joh. Hellner såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning
angående en rättegångsreform. Tillika har Sveriges advokatsamfund
yttrat sig i ärendet.

I de avgivna utlåtandena har behovet av en lagstiftning om rättshjälp åt
obemedlade nästan enhälligt erkänts.

På något håll har dock behovet av fri rättshjälp ej ansetts vara så stort,
att staten för den skull borde ådraga sig så avsevärda kostnader, som här vore i
fråga; och från annat håll har behovet av lagstiftning i ämnet helt ifrågasatts, i
det man förmenat, att gällande bestämmelser göra tillfyllest samt att en lagstiftning
som den föreslagna vore ägnad att främja processlystnaden.

I några utlåtanden har framhållits det betänkliga i att föregripa processrefonnen
och olämpligheten av en partiell reformlagstiftning på ifrågavarande
område. Härtill knytes från flera håll det önskemålet, att lagstiftningen i fråga
måtte i större omfattning än i utkastet skett byggas på gällande rätt.

Enligt någras mening är förslaget ej nog omfattande, i det rättshjälpen utom
rätta lämnats oberörd. A andra sidan invändes åter, att lagstiftningen borde begränsas,
på sätt vid 1913 års riksdag ifrågasattes, till de rättstvister, i vilka utförandet
av parternas talan i särskild grad betingas av juridisk eller teknisk sakkunskap.

Emot utkastets förut återgivna grundprincip att rättshjälpen i främsta
rummet borde lämnas av domstolen själv eller dess tjänstemän hava i flertalet utlåtanden
kraftiga gensagor framställts.

Den huvudanmärkning, som därvid riktats emot den aktiva ställning, som
domstolen skulle intaga, har gått ut därpå, att domaren genom en sådan verksamhet
skulle tvingas till ett preliminärt ställningstagande till tvisten. Men härigenom
bleve hans opartiskhet lätteligen äventyrad, ty genom bristfälligheten av det vid
processens början förhandenvarande processmaterialet kunde domaren måhända bibringas
en skev uppfattning av tvistens läge, eu uppfattning från vilken han —
även om den genom materialets senare komplettering borde beriktigas -— dock förmenas
få svårt att frigöra sig: han bleve, om än omedvetet, bunden vid den
mening, han en gång fattat. Det har även framhållits, att stadgandena strida mot
den i vår rätt gällande förhandlingsmaximen. Och särskilt har betonats olämpligheten
av att modifiera denna på ett speciellt område.

Därjämte har emot utkastet gjorts gällande, att domarens arbetskraft skulle

Utlåtanden
över 1916 års
utkast.

INLEDNING.

genom den däri föreslagna anordningen tagas i anspråk allt för mycket. Domarens
arbetsbörda vore redan nu tyngande. Från lantdomarhåll göres därför tillstyrkan till
förslaget understundom beroende av att staten, såsom i motiven till utkastet ställts
i utsikt, helt bekostar avlönandet av förste notarier på domsagokanslierna. Stadsdomarna
framhålla åter det orättvisa i att staten på domsagokanslierna men ej vid
stadsdomstolarna skulle komma att tillhandahålla den ökade arbetskraft, som väntas
bli erforderlig.

Å andra sidan har från flera håll det berättigade i utkastets principer erkänts.
Ett obetingat bifall har förslaget om domarens aktiva verksamhet i processen visserligen
endast i några få fall rönt; på andra håll vill man ha större delen av funktionerna
överflyttade på förste notarien. Och från advokathåll har yrkats, att den
förlikningsverksamhet, som enligt utkastet skulle utövas av domaren, måtte bli
advokatståndet förbehållen.

Bemötande av Den åsikt, som ligger till grund för den emot utkastets princip

iMffårs ut- om domstolens aktiva ställning framställda huvudanmärkningen, kunna
kast. vi icke dela.

Visserligen är en effektiv processledning otänkbar, om ej domaren
på grund av det processmaterial, som står honom till buds vid tvistens
början, för sig söker göra upp en bild av det förprocessuella händelseförloppet,
söker klargöra, vari själva tvisten består, vad av parternas
framställning är relevant och vad som kan utsöndras såsom betydelselöst,
i vilka avseenden processmaterialet ytterligare måste kompletteras
m. in. Men ej behöver domaren genom den preliminära ställning
till tvisten, han sålunda kommer att intaga, uppgiva sin opartiskhet,
vare sig så att han hindrar någondera parten från att utveckla sin talan,
eller så att han i dömandets ögonblick står delvis oemottaglig för det,
varmed processmaterialet senare må ha kompletterats. Den andliga
elasticitet måste man verkligen tilltro domaren, att han kan släppa en
mening, han en gång hyst, och taga hänsyn till skäl, som han tidigare
varit okunnig om. A andra sidan synes det för främjande av ett
materiellt riktigt avgörande vara i hög grad önskvärt, att en effektiv
processledning utövas av domaren. Särskilt är en sådan ledning påkallad
med hänsyn till rättsokunniga parters intresse. Illa skulle rättegångsväsendets
uppgift förverkligas, om domaren alldeles avstängdes
från möjligheten att med en enkel upplysning om vad lagen stadgar
förhjälpa sådana parter till deras rätt.

Principiellt kunna vi sålunda ej finna annat än att gällande skäl
tala till förmån för den grundtanke, på vilken den kostnadsfria rättegången
enligt 1916 års utkast varit byggd. Den skisserade uppfattningen
om grunderna för domarens materiella processledning torde ock
stå i full överensstämmelse med vår gällande rättegångsordning.

INLEDNING.

Det må å andra sidan medgivas, att grundsatsen om en domstolens
plikt att genom en effektiv processledning verka för sanningens utletande
och den materiella rättens förverkligande, och det alldeles särskilt i sådana
mål, däri någondera parten är oförmögen att själv tillvarataga sina
intressen, i utkastet måhända klätts i en form, som kunde giva anledning
till den missuppfattning, att domstolarna skulle ensidigt lämna
fattiga parter en ledning vid deras talans utförande, som ej skulle komma
deras motparter till godo.

Det är ock givet, att med den arbetsbörda, som för närvarande
vilar på våra underdomstolar, det skulle möta en del, om än ej oövervinneliga,
svårigheter att ytterligare belasta dem med de för den kostnadsfria
rättegångens inledande erforderliga åtgärderna.

Det måste därför synas önskvärt, att en del av dessa åtgärder överflyttas
på andra, utanför domstolarna stående organ. En utväg att lösa
frågan i denna riktning anvisades genom en vid innevarande års riksdag
av herr G. H. von Koch väckt motion om utredning angående statsunderstöd
till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.

I anledning av nämnda motion beslöt riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att, i samband med den åt de sakkunniga uppdragna
utredningen, även måtte undersökas, huruvida och i vad mån
medverkan från statens sida måtte kunna lämnas till upprättande och
underhåll av kommunala rättshjälpskontor eller därmed till syftet jämförliga
anordningar. Riksdagens skrivelse är dagtecknad den 30 maj 1917.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom remiss den 10 augusti 1917
åt de sakkunniga uppdragit att vid fullgörande av deras uppdrag taga
jämväl nu nämnda fråga under övervägande.

Därmed har begränsningen av uppdraget till området för den
rent processuella rättshjälpen bortfallit, och utredningen har utsträckts
att omfatta jämväl rättshjälpsverksamheten utom rätta. Lämpligaste
lösningen av denna fråga Lava vi trott oss finna i anordnandet av offentliga
rättshjälpskontor. Sålunda skulle enligt den av oss uppgjorda planen
ej blott kommunala rättshjälpskontor anordnas i de största städerna, utan
även i varje län eller landstingsområde ett länskontor upprättas, och, så
långt möjligt är, vid de inom området belägna domstolarna filialer av
länskontoren finnas tillgängliga.

I den mån sådana rättsbjälpsanstalter komme till stånd, skulle behovet
av domstolarnas biträde vid avfattandet av stämningsansökan och
ansökan om fri rättegång i stort sett bortfalla, varigenom den för -

1917 års riksdags
skrivelse
om kommunala
rättshjälp
skontor.

Principerna
för utkastets
omarbetning.

INLEDNING.

processuella utredning av tvistefrågan, som enligt utkastet tänktes förlagd
till domstolskanslierna, i stället kunde överflyttas till rättshjälpskontoren.
I samband härmed skulle dessa självfallet komma att, där så
funnes lämpligt, verka för att godvillig uppgörelse parterna emellan
komme till stånd. Jämväl behovet av ett genom rättens ordförande
före rättegångens anhängiggörande företaget förlikningsförsök skulle
sålunda, med den förändrade ställning förslaget intager, bortfalla.

Med den allmänna omläggning, förslaget undergått, har det jämväl
synts mindre erforderligt, att ett principstadgande om domarens processledning
av det innehåll, som utkastets 3 § 2 mom. angiver, i föreliggande
förslag bleve meddelat. Det torde kunna förväntas, att domarna ej komma
att underlåta att, där så finnes nödigt, hjälpa den rättsokunnige till rätta.

Då det på frågans nuvarande stadium ej funnits lämpligt att ålägga
kommuner eller landsting någon förpliktelse att upprätta rättshjälpsanstalter
utan låta detta bli beroende på deras eget initiativ, måste givetvis
förslaget räkna med att under någon tid framåt rättshjälpskontor ej
komma att finnas tillgängliga vid rikets samtliga domstolar. Förslaget
har fördenskull erhållit en sådan avfattning, att dess effektivitet ej behöver
bliva huvudsakligen beroende på huruvida så blir förhållandet
eller ej.

Med denna principiella omarbetning av förslaget sammanhänger
ock, att de i 8 och 9 §§ av utkastet intagna bestämmelserna om en i
vissa fall förenklad förprövning och om rättens skyldighet att i vissa
fäll förmedla framställning om kostnadsfri rättegång ej ansetts böra
till förevarande förslag överflyttas.

I förslaget har icke upptagits den i utkastets 15 § svaranden
medgivna rätten att av allmänna medel återfå vad han visat sig hava
utgivit till stämpel och lösen för underrättens protokoll i målet, därest
kärande, som åtnjutit kostnadsfri rättegång, vid utmätningsförsök befunnes
sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande av kostnadsersättning,
som han förpliktats utgiva till svaranden. Emot detta stadgande
anfördes bland annat, att om den omständigheten, att genom statens
medverkan en ogrundad rättegång anhängig] orts, ansåges förplikta
det allmänna att hålla motparten skadeslös, dennes ersättningsrätt borde
gälla alla av rättegången föranledda utgifter och ej begränsas till avgifterna
för protokoll, vilka ju svaranden ej vore skyldig att lösa.

Då någon utsträckning av berörda rättighet i den omfattning, som
här ifrågasatts, av praktiska skäl ej torde kunna äga rum, har det
synts riktigast, att hela frågan om svarandens ersättningsrätt finge
förfalla.

INLEDNING.

1 utkastets 17 § både föreslagits, att två tredjedelar av de enligt
lagen av allmänna medel förskjutna kostnader för riittegång vid rådhusrätt
varje år skulle ersättas av vederbörande stad i den ordning, som
av Konungen bleve föreskriven. Dock skulle stad, som beviljat anslag
för beredande av kostnadsfri rättshjälp åt obemedlade, där Konungen
godkänt sättet för medlens användande, vara berättigad att för de kostnader,
staden under året haft för sagda ändamål, njuta avdrag å det
belopp, staden eljest skolat utgiva.

Till motivering av ifrågavarande bestämmelse hade de sakkunniga
anfört, att ehuru beredandet av kostnadsfri rättegång torde få anses som
eu statens angelägenhet, syntes likväl, så länge bekostandet av rättsskipningen
i städerna delvis ålåge kommunen, någon del av kostnaderna
vid stadsdomstol för den föreslagna lagstiftningens genomförande tills
vidare böra läggas å städerna. För att uppmuntra städerna att utvidga
den kommunala verksamheten av rättshjälp utom rätta hade det i paragrafens
senare del intagna förbehållet tillkommit.

I flertalet av de från städernas sida angivna utlåtandena hava
kraftiga gensagor riktats emot den ifrågasatta bidragsskyldigheten. Det
har därvid framhållits, att de kostnader för rättegångsbiträde m. in.,
varom här vore fråga, ej vore av sådan beskaffenhet, att de på grund
av städernas skyldigheter med avseende å rättsskipningen till någon del
borde bestridas av städerna. Åven har betonats, att nämnda kostnader
till avsevärd del skulle komma personer till godo, som alls ej vore
bosatta i vederbörande stadssamhälle; och till jämförelse har erinrats,
att kostnaden för rättshjälp åt häktad bestredes av statsverket ensamt.

Då de sålunda framställda anmärkningarna måste i huvudsak erkännas
vara befogade och då de sakkunniga i anledning av Kungl.
Maj:ts nya remiss av den 10 augusti 1917 haft anledning framkomma
med ett särskilt förslag till främjande av rättshjälpsverksamheten utom
rätta, har berörda bestämmelse i utkastet ej medtagits i lagförslaget.

Förutom eu del redaktionella omredigeringar har utkastet även i
andra avseenden undergått mer eller mindre väsentliga förändringar, i
fråga om vilka hänvisas till motiveringen under de skilda paragraferna.

De kostnader, som komma att tillskyndas statsverket till följd av
den fria rättegångens genomförande, låta sig icke på förhand med bestämdhet
beräknas. För att erhålla någon föreställning om de summor,
varom det här kan komma att röra sig, hava vi emellertid dels låtit undersöka,
vilka kostnader statsverket haft för tillhandahållande av rättegångsbiträde
åt häktade under år 1916, dels ock med stöd av de såsom bil. G.

Kostnaden för
lagstiftningens
genomförande.

INLEDNING.

härvid fogade, inom processkommissionen utarbetade statistiska tabellerna
över de av underrätterna under år 1913 avgjorda civila mål, i vilka
protokoll på grund av fattigdom avgiftsfritt utlämnats, verkställt några
approximativa beräkningar angående de kostnader, som den nu föreslagna
lagstiftningen skulle hava tillskyndat statsverket under sistnämnda år,
därest den då varit gällande.

Förstnämnda undersökning har givit vid handen, att sammanlagda
antalet mål, i vilka rättegångsbiträden åt häktade varit förordnade under
1916, utgjort 873 och att sammanlagda kostnaden uppgått till 41,955
kronor 15 öre. Målens antal och ersättningsbeloppet fördelas på de
skilda länen på följande sätt:

		Antal mål	Ersättning i kr.
Stockholms	stad.................	119	3 325.— i
»	län ..................	29	1 631.70 \|
Uppsala Södermanlands	» .................	23	750.—
» .............	32	1406.— i
Östergötlands	» ..................	17	601.— 1
Jönköpings Kronobergs	» .............	36	2 278.10 \|
» .................	5	240.— [
Kalmar	» ................	19	1 259.90 \|
Gottlands	»
Blekinge	» .......	10	345.—
Kristianstads	»	17	730.— :
Malmöhus	» .................	58	2 949.55 \|
Hallands	» ...............	23	700.—
Göteborgs o. Bohus	» ..................	184	8 407.10
Alvsborgs	» ..................	12	523.60
Skaraborgs	» ...............	12	1 070.—
Värmlands	» ..............	26	1165.80
Örebro	» ..........	41	1 975.—
Västmanlands	» ..........	16	465.—
Kopparbergs	» ..................	62	3 810.—
Gävleborgs	» .............	44	1418.—
Väslernorrlands	»	19	1 038.40 !
Jämtlands	» ..................	31	2 631.— j
Västerbottens	» ..................	22	1800.—
Norrbottens	» ................	16	1435.— \|
	Summa	873	41 955.16 \|

Tabellerna angående de civila målen utvisa, att under 1913 kärande
erhållit fria protokoll vid häradsrätterna i 365 mål och vid rådhusrätterna
i 540 eller alltså tillhopa i 905 mål. Av dessa hava vid häradsrätterna
99 och vid rådhusrätterna 351 eller tillhopa 450 mål avgjorts
efter det svaranden omedelbart medgivit kärandens talan eller ock genom
sin utevaro föranlett tredskodom. Allenast omkring hälften av hela an -

INLEDNING.

talet mål bar alltså varit av verkligt tvistig beskaffenhet. Dock bär
procenten tvistiga mål varit väsentligt större å landet än i städerna.
Av jurist bar käranden vid något tillfälle varit företrädd i 7ti mål vid
häradsrätterna, i 422 vid rådhusrätterna, av annan person i resp. 250
och 100 mål. Själv bar lian kommit tillstädes vid något tillfälle i resp.
124 och 222 mål. Vittnen hava hörts i resp. 158 och 122 mål. Sammanlagda
antalet rättegångstillfällen i alla de 905 målen utgjorde vid häradsrätterna
1,010, vid rådhusrätterna 1,050. Ersättning för rättegångskostnaderna
i de tvistiga målen har tillerkänts käranden vid häradsrätterna
i 122 mål med i medeltal 59 kronor, vid rådhusrätterna i 83
mål med i medeltal 40 kronor; dylik ersättning har tillerkänts svarandena
(d. v. s. de fattigas motparter) vid häradsrätterna i 43 mål med i medeltal
37 kronor, vid rådhusrätterna i 12 mål med i medeltal 117 kronor;
kostnaderna hava kvittats i resp. 47 och 13 tvistiga mål. I de icke tvistiga
målen har ersättning utgått till kärandena vid häradsrätterna med i
medeltal 23 kronor, vid rådhusrätterna med i medeltal 11 kronor.

De kostnader, det med stöd av dessa siffror skulle kunna vara
fråga om att beräkna, äro 1) delgivningskostnaderna, 2) ersättning till
tjänstemän för förlorad expeditionslösen, 3) ersättning till vittnen och
4) ersättning till rättegångsbiträden. Härvid är dock bland annat att
märka, att man icke känner antalet avhörda vittnen och att de meddelade
siffrorna rörande antalet mål, vari rättegångsbiträde med högre
eller lägre kvalifikationer anlitats, icke lämna säker ledning för bedömande,
i huru stort antal mål enligt lagförslaget om fri rättegång biträde
skulle hava kommit att förordnas. Med reservation för dessa och
övriga felkällor vid beräkningens utförande torde emellertid kunna antagas,
att statsverkets kostnader icke skulle hava understigit i medeltal
50 kronor i de tvistiga målen och 10 kronor i de icke tvistiga, vilket
skulle göra en totalsumma för ifrågavarande 905 mål av omkring
27,000 kronor.

De i tabellerna upptagna siffrorna rörande mål, vari protokoll
avgiftsfritt utlämnats till svarandeparter, lämna ej mycken ledning vid
bedömande av eventuella kostnader för fattiga svarande, då sådana säkerligen
förekommit till långt större antal än antalet mål, vari protokoll
till dem utlämnats.

Även om man antager, att antalet fattiga kärande efter genomförandet
av en lagstiftning om fri rättegång skulle flerdubblas och att
kostnaderna i medeltal för varje särskilt mål skulle komma att rätt
väsentligt överstiga ovan gjorda beräkning, samt jämväl tar hänsyn till
kostnaderna för den fria rättegångens genomförande vid andra underlag
om fri rättegång. 6

INLEDNING

domstolar och i de högre instanserna, torde man dock med någon grad
av visshet kunna utgå ifrån att statsverkets totalomkostnader för de
mål, vari fri rättegång beviljats, under ett år icke skulle komma att
överstiga 150,000 kronor. Av detta belopp skulle emellertid en väsentlig
del kunna antagas komma att återinflyta till statsverket därigenom
att tappande motparter förpliktas att återgälda kostnaderna. De
statistiska tabellerna utvisa, att av de tvistiga målen vid häradsrätterna
177 och vid rådhusrätterna 148 avdömts till kärandens favör, därvid käranden
helt vunnit i resp. 124 och 115 eller mera än hälften av antalet
tvistiga mål. Ovan har redan redogörelse lämnats för hela antalet mål,
vari ersättning för rättegångskostnader tillerkänts endera parten. Minst
hälften av statsverkets kostnader borde enligt dessa siffror kunna beräknas
komma att återgäldas av motparterna. I den mån förprövningen
för beviljande av fri rättegång blir effektiv, kan procenten återgäldade
kostnader ytterligare komma att stiga.

De sålunda gjorda beräkningarna skulle alltså leda till det resultat,
att statsverkets kostnader för genomförande av lagen om fri rättegång
icke skulle behöva antagas komma att överstiga 75,000 kronor
om året. Härtill äro emellertid att lägga kostnaderna för de kommunala
rätts hjälpskontorens understödjande, varom hänvisas till annan del
av detta betänkande (s. 113).

Förslag till lag om fri rättegång.

Den i 1916 års lagutkast begagnade termen »kostnadsfri rättegång))
har i föreliggande förslag utbytts mot den kortare benämningen
»fri rättegång», som svarar mot den i danskt och norskt lagspråk
använda beteckningen »fri proces» eller »fri reffelgång».

Genom ingressen till lagförslaget upphäves nu gällande 15 kap.

9 § rättegångsbalken, vars föreskrift om skyldighet för »den som fått
av rätten lov, att rättegångssaker driva» att utan betalning hjälpa de
fattiga för rätta, då domaren det pålägger, ersatts med föreskrifterna i
lagförslagets 2 § 2 mom. och 6 § 2 mom.

Lagförslagets 1—9 §§ handla om fri rättegång vid underdomstol,

10 och 11 §§ om sådan förmån i högre rätt, 12 § om kostnadernas framtida
återgäldande i händelse av förbättrad ekonomisk ställning och 13 §
om vissa frågor, som överlåtits till den administrativa lagstiftningen.

1 §•

I en del främmande länder hava de för civilprocessen gällande Området för
föreskrifterna om fri rättegång i större eller mindre omfattning förklarats rättegångens
tillämpliga jämväl för straffprocessen. tillämpning.

Så är förhållandet enligt tysk rätt för målsägande, som utan anli- Brottmål.
tande av åklagarmyndigheten utför eu s. k. Privatklage. Åven om
allmänt åtal äger rum, kan målsäganden, där han vill föra talan i saken,
i vissa fall komma i åtnjutande av Årmenrecht. Föreskrifterna om
Armenrecht äga däremot icke tillämpning i fråga om den tilltalade.

För dennes del hava i stället utan avseende på hans ekonomiska ställningmeddelats
bestämmelser om obligatoriskt förordnande av försvarsadvokat
i vissa grövre brottmål. Enligt österrikisk rätt kan icke målsägande
komma i åtnjutande av Armenrecht. Däremot kan i vissa fall för den
tilltalade förordnas en s. k. Armenvertreter.

I Danmark äga enligt Lov om Rettens Pleje i fråga om avgifter
till statskassan de för fri process i civilmål gällande bestämmelserna

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

motsvarande tillämpning i straffprocessen. För tilltalad, som ej själv
valt försvarare, blir i vissa fall oberoende av vederbörandes förmögenhetsförhållanden
genom rättens ftffsorg en försvarsadvokat förordnad.

I norsk rätt saknas generella regler om fri process i brottmål. Dock
kan i mål angående ärekränkning genom tryckt skrift rätten efter
ansökan av en fattig kärande förordna rättegångsbiträde, men endast
där sådant på grund av »tilfaffdets steregne beskaffenhed» finnes önskvärt.
I fråga om den tilltalade är stadgat, att om han ej själv kan
bekosta sig rättegångsbiträde och målet är av mera invecklad beskaffenhet,
rätten skall på begäran förordna sådant biträde åt honom.

Enligt 1851 års franska lag om »assistans judiciaire» skall vid
la cour d’assises domaren förordna ett rättegångsbiträde för den tilltalade,
om denne ej själv utsett någon härtill. Vid le tribunal correctionnel
utser ordföranden en offentlig försvarare åt den, som står under
allmänt åtal eller häktats, därest begäran härom framställes och den
tilltalades ekonomiska oförmåga blir styrkt. Under enahanda förutsättning
bliva av den tilltalade åberopade vittnen, vilkas hörande prövas
för sanningens utletande erforderligt, vid la cour d’assises och le tribunal
correctionnel av ordföranden inkallade.

Med hänsyn till den i förhållande till gällande rätt väsentliga utvidgningen
av de förmåner, som 1916 års utkast tilläde mindre bemedlade parter,
ansågs det vara av vikt att, intill dess erfarenhet vunnits om kostnaderna
för en rättshjälp av denna omfattning, tills vidare inskränka densamma till
det område, där behov av kostnadsfri rättshjälp torde hava gjort sig mest
kännbart, nämligen till den allmänna underrättsprocessen i civila mål,
inklusive brottmål däri talan om ansvar ej föres. Begränsningen i avseende
å brottmålen motiverades ytterligare därmed, att målsägande i
brottmål, som hör under allmänt åtal, i allmänhet torde kunna påräkna
biträde av allmänna åklagaren samt att frågan om eventuell utvidgning
av lagstiftningen om rättegångsbiträde åt häktad ej syntes med nödvändighet
behöva upptagas i sammanhang med förevarande lagstiftning.

Emellertid har i vissa av de över utkastet avgivna utlåtandena
framställts den anmärkningen, att området för institutets tillämpning
på detta sätt blivit alltför snävt tillmätt.

Sålunda anför styrelsen för Sveriges advokatsamfund bl. a.:

»Det är för rättskänslan synnerligen otillfredsställande, att en obemedlad
person, mot vilken i ett brottmål allenast göres gällande ersättningsanspråk,
skulle vara berättigad till kostnadsfri rättshjälp, men däremot
skulle vara därifrån utesluten, om mot honom tillika föres talan om
ansvar, vilket förhållande ju icke minskar, utan ökar rättegångens be -

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

tydelse för honom. Härigenom skulle för övrigt den, som vill anhängiggöra
talan i brottmål mot person, som kan komma i fråga till erhållande
av kostnadsfri rättshjälp, kunna finna en särskild anledning att icke uraktlåta
att jämväl föra ansvarstalan, enär motparten därigenom försättes
i sämre ställning. En dylik konsekvens av den ifrågasatta lagstiftningen
skulle ju rätt illa överensstämma med dess syfte. An ytterligare är att
märka, att det i praktiken icke låter sig göra att upprätthålla gränsen
mellan brottmål, vari talan om ansvar föres, och brottmål, däri så ej är
fallet. Ansvarsyrkande kan nämligen framställas när som helst efter
målets anhängiggörande, och har i dylikt fall kostnadsfri rättshjälp redan
blivit part beviljad, lär det ej gärna gå för sig att sedermera fråntaga
honom denna förmån av den anledning att han jämväl blivit föremål för
ansvarsyrkande.»

De nu anförda skälen synas tillräckligt motivera en utvidgning av
den fria rättegången jämväl till svarande i brottmål, däri talan om
ansvar föres, samt till kärande i sådana brottmål, där allmän åklagare
ej ens efter angivelse äger föra talan. Lagen kan sålunda komma
att äga tillämpning även på part, som hålles häktad, i den mån det
icke genom bestämmelser angående processuella förmåner för häktade
redan är sörjt för tillgodoseende av hans intressen (se härom 2 §
2 mom. andra stycket).

Göres på detta sätt lagen om fri rättegång tillämplig på svarande
i brottmål vid de allmänna domstolarna, torde skäl ej föreligga att
från dess tillämplighetsområde utesluta sådana specialdomstolar som
polisdomstolar, poliskammare med domsrätt och krigsrätter. I all synnerhet
vid dessa sistnämnda lärer behovet av fri rättshjälp ofta hava gjort
sig kännbart. Detsamma torde kunna sägas om ägodelningsrätterna,
vilka ofta avgöra rättsfrågor av stor betydelse för mindre bemedlade
ägare och brukare av små jordlotter. Bliva särskilda vattendomstolar
inrättade, bör av samma skäl fri rättegång kunna beviljas vid dem.
Däremot hava tillräckliga skäl ej ansetts föreligga att för närvarande utsträcka
den fria rättegången jämväl till processen inför överexekutor
liksom ej heller till exekutionsförfarandet i övrigt.

Vid bedömandet av frågan, vilka parter böra komma i åtnjutande
av fri rättegång, framställer sig först spörsmålet, huruvida jämväl
juridiska personer böra kunna erhålla sagda förmån. Den utländska
rätten intar ej någon enhetlig ståndpunkt till denna fråga. Medan sålunda
enligt 1901 års franska lag fri rättegång under förutsättning av »insuffisance
de leurs ressources» kan beredas »associations privées ayant
pour objet une oeuvre d’assistance et jouissant de la personnalité civile»

1 8

Specialpro cessen.

Förutsättningarna
för
den fria rättegången.

Endast
fysiska personer
kunna
erhålla fri
rättegång.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

Fattigdoms•
graden.

och i Danmark justitieministern i särskilda fall äger bevilja jämväl
juridiska personer förmånen av fri process, anses däremot enligt österrikisk
rätt och jämväl enligt tysk rättspraxis endast fysiska personer
berättigade till Armenrecht.

När gällande stadganden i svensk rätt om befrielse från vadepenning
(KB 26 : 1) samt från nedsättning av fullföljdsavgift och belopp
till säkerhet för motparts rättegångskostnad (RB 30 : 20) tala om
»part», torde med detta uttryck här avses allenast fysiska personer, då
»fattigdom» utgör förutsättning för befrielse från avgifterna i fråga.
Samma tolkning torde böra givas den i § 14 av lcungl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande föreskriften
att »den, som saknar tillgång till betalning» under vissa förutsättningar
äger utan lösen undfå nödig expedition.

Visserligen kunna fall tänkas, då även juridiska personer på
grund av bristande tillgångar kunna vara i behov av fri rättegång.
Emellertid skulle särskilda svårigheter uppstå för kontrollerandet av att
varken den juridiska personen själv eller dess delägare, var för sig eller
samfällt, vore i den ekonomiska ställning, att ett åtnjutande av förmånen
i fråga av den anledningen vore uteslutet. Då vidare för närvarande intet
behov torde hava yppat sig att på grund av medellöshet medgiva juridiska
personer fri rättegång, saknas enligt vårt förmenande anledning att
tills vidare låta andra än fysiska personer komma i åtnjutande av
sådan förmån. Att uttryckligen fastslå detta i lagen har emellertid
synts onödigt, enär redan det föreskrivna h än syn s t agan d et till partens
eget och hans familjs uppehälle torde utesluta lagrummets tillämpning
på juridiska personer.

Beträffande fattigd omsgraden hava i utländsk rätt två olika grundsatser
tillämpats. Den ena av dessa går ut på uppställandet av en fix inkomst- eller
förmögenhetsgräns såsom villkor för den fria rättegången. Dennagrundsats
återfinnes i äldre lagstiftningar på området. Så var t. ex. i engelsk rätt
före 1914 års reform rättshjälpens beviljande knutet jämväl till det villkor,
att vederbörande, bortsett från tvisteföremålets värde, ej ägde förmögenhet
om 25 eller däröver. Den andra grundsatsen, den så kallade
relativitetsprincipen, ställer personens inkomst- och förmögenhetsförhållanden
i relation till de sannolika rättegångskostnaderna och skänker
tillika beaktande åt hans utgifter till underhåll för sig och sin familj.
Endast om och i den mån han vid en sådan beräkning finnes sakna
för processen erforderliga tillgångar, erhåller han fri rättegång. Till
denna senare riktning har anslutit sig tysk och dansk rätt, som före -

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

skriver, att hänsyn skall tagas till sökandens och hans tamiljs »nödvändiga
underhåll», samt österrikisk och norsk rätt ävensom de finska
förslagen, vilka beakta allenast det »nödtorftiga» underhållet. Den ungerska
lagen företer en kombination av båda systemen, i det att fri rättegång
kan beviljas dels den, vilkens inkomst ej är högre än den i vederbörandes
hemvist sedvanliga daglönen, dels ock den, som är ur stånd att
utan intrång i det nödvändiga underhållet för sig och sin familj bestrida
kostnaderna för rättegången. En annan kombination av de båda systemen
förekommer i den engelska rätten efter 1914 års reform. Genom denna
höjdes nämligen förmögenhetsgränsen till 50 £, varjämte stadgades, att
i särskilda fall fattigrätt kan beviljas jämväl den, som äger större förmögenhet,
dock ej över 100 £. Enligt den franska lagens formuleringär
åtnjutandet av fri rättegång beroende på att sökanden »för bristande
tillgång ej är i stånd att bevaka sin rätt».

Av de nu nämnda olika principerna för bestämmande av fattigdomsgraden
synes den moderna lagstiftningens relativitetsgrundsats på grund
av sin större smidighet vara att föredraga. I begränsad omfattningkan
för övrigt nämnda princip sägas redan vara antagen i svensk rätt
genom bestämmelserna i RB 30 : 22 och 36.

En överflyttning i tillämpliga delar av nämnda lagrums stadganden
i fråga om fattig parts rätt att njuta befrielse från fullföljdsavgift och
ställande av säkerhet för motpartens kostnadsersättning har emellertid
synts mindre lämplig. Det skulle innebära en alltför snäv begränsningav
möjligheten att komma i åtnjutande av fri rättegång, om vid bedömande
av den fattiga partens förmåga att betala kostnaderna för rättegången
hänsyn toges allenast till hans och hans familjs nödtorftiga
uppehälle. Därmed skulle i många fall, i strid mot billighetens krav,
personer, vilka ägde några, om än ringa tillgångar, vara uteslutna från
ifrågavarande förmån.

För att även åt dylika personer öppna möjlighet att erhålla fri rättegång
stadgades i 1916 års utkast, att föfmån av kostnadsfri rättegång
kunde beviljas den, som icke ägde tillgång till gäldande av de med
rättegången förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna
nödiga medel till underhåll för sig och sin familj. Denna avfattning
har i förslaget bibehållits, trots mot densamma framställda anmärkningar
om för snäv begränsning av de till förmånen berättigade, då med densamma
tillräckligt tydligt torde hava uttalats, att även exempelvis en
ägare av en mindre jordlott eller ock en invalid eller ålderstigen person,
som så gott som uteslutande nödgas leva på avkastningen av ett mindre
kapital, kan komma i åtnjutande av fri rättegång, så snart de sannolika

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

1 *< kostnaderna för rättegången kunna väntas i sådan grad minska hans
tillgångar eller föranleda sådan skuldsättning, att han skulle komma att
sakna nödiga medel för ett skäligt underhåll åt sig och sin familj. Att
begreppet »familj» ej helt täckes av den legala underhållsskvldigheten,
har icke ansetts behöva uttryckligen i lagen uttalas.

I många fall kan visserligen rättegångskostnadernas beräkning
komma att erbjuda svårigheter, särskilt i större processer, om däri vidlyftigare
bevisupptagning kan väntas ifrågakomma. Härvid är emellertid
att märka, att beräkningen givetvis endast skall vara approximativ samt
grunda sig på överskådliga och kända förhållanden. Något hänsynstagande
till de möjliga kostnaderna för målets handläggning i högre
rätt skall ej äga rum.

taian''får‘1‘ ^ flertalet utländska lagar har såsom ytterligare villkor för bevil Tarauppen-

.jande av fri rättegång uppställts den fordran, att sökanden åtminstone i
bart °arun- någon mån gör sannolik, å kärandesidan den rättighet eller det rättsanspråk,
han gör gällande, och å svarandesidan friheten från den av
motsidan påstådda förpliktelsen.

Sålunda får enligt tysk rätt Armenreckt beviljas, endast om »die
Rechtsverfolgung oder Rechtsverteidigung» ej synes »mutwillig» eller
»aussichtslos». Därmed är möjligheten att erhålla fri rättegång utesluten
först och främst i de tall, då haltlösheten i sökandens argumentering
ligger i öppen dag — de av honom åberopade rättsfakta kunna alldeles
icke leda till den påstådda rättsföljden — och det vare sig han själv
bort inse det orimliga i sina påståenden (Mutwilligkeit) eller så icke är
förhållandet (Aussichtslosigkeit). Men vidare är den fria rättegången
utesluten även i de fall, då sökandens anspråk visserligen icke i och för
sig är ogrundat, men då sökanden med hänsyn till föreliggande omständigheter
likväl saknar anledning till rättegång. Han har t. ex. underlåtit att
kräva motparten på det belopp, varom fråga är (ävenledes Mutwilligkeit).

Ett villkor av samma a#t har upptagits i den nya ungerska civilprocesslagen,
då där stadgats, att rättegången ej får från början framstå
såsom fullkomligt ändamålslös. Liknande förbehåll förekomma ock i
våra nordiska grannländers lagar och lagförslag. Enligt dansk rätt
fordras sålunda, att »det efter de Oplysninger, som kan haves om Sägens
Beskaffenhed, er åt formode, åt paagmldende har rimelig Grund til åt
före Proces». Enligt ett av 1891 års norska processkommission år 1907
framlagt utkast till lov om rettergangsmaaden i tvistemaal kunde fri
rättegång vägras, där saken för sökandens vidkommande funnes »aabenbart
ugrundet eller haablös» eller vore av ringa betydelse för honom eller där

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

lian visat sig »uvillig til rimelig ordning». Enligt finska lagkommitténs
förslag skulle sökanden liava skälig anledning till rättegång. Av skäl,
som nedan skola beröras, uteslöts emellertid detta stadgande ur lagberedningens
reviderade förslag.

Även enligt engelsk rätt skall sökanden äga »reasonable grounds
för taking or defending», och enligt fransk rätt skall vid förmånens
beviljande hänsyn tagas till om sökandens talan kan synas grundad. I
fransk rättspraxis lär man gå längre och till och med vägra fri rättegång,
där process på grund av motpartens insolvens kan synas faktiskt ändamålslös.
Jämväl i åtskilliga andra processlagar återfinnes med något
skiftande uttryckssätt samma förutsättning.

Att sålunda de europeiska staternas processlagar merendels funnit
nödigt att såsom särskilt villkor för rättshjälpens beviljande stadga, att
sökandens talan ej skall synas ogrundad, torde utgöra ett tillräckligt
tydligt vittnesbörd om behovet av att hindra missbruk av ifrågavarande
förmån. För den bemedlade utgör redan tanken på de med en
process förenade ekonomiska uppoffringarna en hämsko på lusten
att i onödan anställa rättegång. Skulle nu samhället för den fattige
undanröja varje hämmande moment härutinnan, så ställdes i själva verket
på hans omdömesgillhet och självbehärskning större krav än på den
bemedlades. Och det torde ej låta sig försvaras att sålunda genom
ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka frestelsen
att processa. Visserligen bör fattigdomen ej vara någon till hinders
för ernående av vad honom med rätta tillkommer, men den bör ej
heller vara ett fribrev för trätlystnaden att ohämmat få driva sitt spel.

Den nu antydda inskränkningen i den fria rättegången påkallas
ej blott av plikten att skydda statskassan för onödiga kostnader utan
även av skyldig hänsyn till den fattiges motparts intresse. Ty om än denne
i domen får sig tillerkänd full ersättning för sina rättegångskostnader,
så är dock denna ersättningsrätt oftast endast en rätt på papperet. Ett
försök att hos den fattige uttaga det utdömda beloppet torde i många
fall endast vålla vederbörande ytterligare kostnader.

Men slutligen torde även den fattiga partens eget intresse bjuda,
att samhället förfar med varsamhet och urskilning, då det genom särskilda
förmåner bereder honom lättnader vid rättegångars utförande.
Ty i sista hand får ju även den fattige själv bära ansvaret för sina
gärningar. Anställer han en uppenbart ogrundad talan, kommer han
att i domen drabbas av kostnaderna för processen. Låt vara, att han i
många fall kan vara i fullständig saknad av tillgångar för deras gäldande,
i andra fall kan dock det lilla han äger gå åt härtill. Det
Lag om fri rättegång. 7

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

skulle därför vara en missriktad humanitet, om lagstiftaren av ömhet
för den fattiges rätt läte sig förledas att bereda honom tillfälle att helt
okontrollerat taga samhällets rättshjälp i anspråk.

Om sålunda vägande skäl tala för uppställande av kravet att
sökandens talan ej skall vara ogrundad, hava dock även betänkligheter
mot ett sådant villkor för den fria rättegångens beviljande yppats.

Det har sagts, att det vore svårt, ja, någon gång kanske till och
med omöjligt för den fattiga och rättsokunniga parten att utan biträde
av juridiskt bildad person verkställa den utredning, som måste ligga till
grund för domstolens förprövning av hans talan. Denna synpunkt
har föranlett den österrikiska lagstiftningen att avstå från förprövningen,
en lösning av spörsmålet, som för den österrikiska rättens del må
ha legat så mycket närmare till hands, som det österrikiska rättegångsförfarandets
egen anordning i viss mån innesluter korrektivet mot ett
missbruk av rättshjälpen. Ty med den snabbhet och precision, som utmärka
nämnda förfarande, utgallras under själva rättegången de fall,
då ett uppenbart missbruk av rättshjälpen föreligger, lika lätt som om en
särskild förprövning vore anordnad. Och tack vare enkelheten och
billigheten, särskilt i bagatellprocessen, är det tillräckligt sörjt
för att ej ett obetänksamt anlitande av rättshjälpen skall bli för vederbörande
ödesdigert. I de mål, som förekomma vid de kollegiala förstainstansdomstolarna,
har ett särskilt korrektiv mot missbruk i detta avseende
vunnits genom en den fattiges advokat medgiven rätt att, där partens
talan synes honom »mutwillig» eller »aussichtslos», hos domstolen begära
att befrias från sitt uppdrag (»Enthebungsrecht»).

Om det svenska underrättsförfarandet utmärktes av samma snabbhet
och precision som det österrikiska, skulle måhända inga betänkligheter
av allvarligare art behöva möta emot ett avstående från varje
materiell förprövning. Men då så ej är förhållandet samt vi vid fullgörandet
av vårt uppdrag haft att taga hänsyn till nu i vårt land gällande
rättegångsordning, har det synts alltför vanskligt att låta den fria rättegångens
beviljande bli beroende enbart på ett styrkande av sökandens
fattigdom. Som ett huvudsakligt villkor har därför ansetts böra uppställas
kravet, att sökandens talan icke finnes vara uppenbart ogrundad.

Utom nu nämnda villkor upptog 1916 års utkast den bestämmelsen,
att kostnadsfri rättegång ej finge beviljas den, vars talan funnes vara
av ringa betydelse för honom, ej heller den, som visat sig ovillig till
skälig uppgörelse. Emot den förstnämnda av dessa två förutsättningar
har i de över utkastet avgivna utlåtandena förekommit den anmärkning,
att ett bedömande av talans betydelse för parten vore av alltför ömtålig

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

urt. Och genom förlikningsförsökets förläggande till rättshjälpskontoren
har till en viss grad grundvalen för den senare förutsättningen rubbats.
Ty att låta sökandens obenägenhet att biträda rättshjälpskontorets eventuella
förlikningsförslag underkastas ett domstolens bedömande torde
svårligen låta sig göra.

Förslaget har på grund härav, såvitt rör beskaffenheten av sökandens
talan, av de i 1916 års utkast uppställda förutsättningarna endast
upptagit, att talan ej får vara uppenbart ogrundad. Detta kan vara
fallet, dels om de av sökanden anförda skälen ej äro ägnade att grunda
det uppgivna anspråket eller, när fråga är om svarandens talan, att
medföra frihet för parten från den av motsidan påstådda förpliktelsen,
dels ock om av den förebragta utredningen framgår, att de av parten
åberopade rättsfakta uppenbarligen ej föreligga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att personer, som
ej själva fyllde förutsättningarna för erhållande av fri rättegång, kunde
tänkas söka förskaffa sig sådan förmån genom fingerad överlåtelse av
rättigheter å person, vilkens ekonomiska ställning berättigade honom att
komma i åtnjutande därav. Erfarenheten från utlandet ger vid handen,
att eu sådan farhåga ej är ogrundad. I förslaget har därför såsom
ytterligare förutsättning för fri rättegång upptagits, att, om sökandens
talan grundar sig på överlåtelse, förmånen ej må beviljas, där överlåtelsen
kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna nämnda förmån.
Ett stadgande av liknande innehåll finnes i ungersk rätt.

Att främmande stats undersåte under förutsättning av ömsesidighet
skall kunna komma i åtnjutande av fri rättegång är betingat av
hänsyn till gällande konventioner. (Jfr internationell konvention angående
vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur den 17
juli 1905.)

2 §•

De förmåner i själva rättegången, av vilka den fattiga parten
genom rättshjälpens beviljande kommer i åtnjutande, äro enligt modern
utländsk rätt huvudsakligen följande: befrielse från skyldighet att ställa
säkerhet för rättegångskostnader, provisorisk eller definitiv befrielse från
vissa med processen förenade direkta utgifter samt i vissa fall kostnadsfri
biträdeshjälp i rättegången.

1 §

Överlåtelse av
rättighet.

Förhållandet
till främmande
stats
undersåte.

Den fria
rättegångens
innehåll.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

2 §

Befrielse från
skyldighet
att ställa
säkerhet.

Befrielse från
utgifter för
rättegången.

Deri i lagförslaget upptagna befrielsen för part från skyldighet att
i rättegången ställa säkerhet för kostnad och skada har avseende dels
på undersåte i de stater, med vilka Konungen icke slutit sådant avtal,
varom förmäles i 3 § av lagen angående skyldighet för utländsk
man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada den 19 november 1886, dels ock på den
säkerhet för kostnad i anledning av vittnesförhör vid utländsk domstol,
som enligt 2 § av lagen den 6 mars 1899 skall avlämnas av den, som
begärt vittnesförhöret.

Befrielsen från utgifter plägar i utlandet i första hand omfatta
samtliga rättegångs avgifter, ersättning i särskilda fall till ämbets- eller
tjänstemän, domstolskassans eventuella utlägg för rättegången, stämpelavgift
för protokoll och andra handlingar i målet ävensom i allmänhet
ersättning till vittnen. Enligt dansk rätt skall befrielsen även omfatta
portoutlägg, jämlikt dansk och ungersk rätt även kostnader för eventuell
annonsering. Enligt 1907 års norska förslag skulle även reseutgifter
i anledning av parts personliga inställelse vid rätten gottgöras
av statsmedel, där antingen parten varit kallad till inställelsen eller
rätten dock funne denna hava för målets utredning varit erforderlig.

I anslutning till vad sålunda i utländsk rätt i allmänhet stadgats
föreslås i 2 § 1 mom. befrielse från flertalet av de med rättegångens
utförande förenade kostnader utom kostnaden för rättegångsbiträde,
varom stadgas i 2 mom. Befrielsen från stämpelavgift medför, att denna
ej kommer att utgå. Övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola
enligt 6 § gäldas av allmänna medel. I vilken ordning de skola utbetalas
är jämlikt 13 § överlåtet åt Konungen att närmare reglera, utom
vad angår vittnesersättning, som skall utgå i samma ordning som ersättning
till vittnen i brottmål.

För att ersättning av allmänna medel skall utgå till de av den
fattiga parten åberopade vittnena förutsättes, att rätten funnit vittnenas
hörande erforderligt för målets utredning. Det skulle nämligen lätt
kunna leda till ett inkallande av vittnen i oträngt mål och därmed till
onödigt dryga utgifter för statsverket, om avgörandet härvidlag helt
lades i den fattiga partens eller rättegångsbiträdets hand. Mot en
förprövning i detta avseende har den principiella anmärkning framställts,
. att domstolen kunde tänkas bliva bunden vid den uppfattning,
den sålunda erhållit. Härvid må emellertid erinras, att en
motsvarande prövning redan enligt gällande lag i vissa fall måste äga
rum. Så är exempelvis fallet enligt 1 § av 1899 års lag om vittnes -

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

förhör vid utländsk domstol, då rätten vid avgörandet av frågan om 2 §
vittnes hörande vid utländsk domstol har att pröva, om »skäl» därtill
äro, likaså enligt RB 14: 3, då domaren, om part söker uppskov för att
införskaffa flera bevis, skall pröva, om det finnes »skäl till det uppskov».

Ett liknande avgörande träffas städse, innan överrätt medgiver vittnesförhör,
utan att det ansetts på minsta vis binda domstolen vid den
senare prövningen

Rättens prövning av erforderligheten av ett ifrågasatt vittnesförhör
blir givetvis beroende på partens uppgifter om de fakta, rörande vilka
vittnet skall höras. Någon attest av vittnet behöver ej på förhand införskaffas,
lika litet som något förberedande förhör behöver hållas med vittnet.

Såsom exempel på annan kostnad än delgivnings- och inkallelsekostnad,
för vilken tjänsteman är berättigad till ersättning, må nämnas
domares kostnad för syn och för kungörande av boskillnadsansökan,
omyndighetsförklaring in. m.

Den kostnadsfria biträdeshjälp i målet, som med fri rättegångs
beviljande beredes fattig part, begränsas enligt utländsk rätt icke enbart
till erhållande av rättegångsbiträde, varom mera nedan. Armenrecht
medför sålunda i Tyskland jämväl, att en »Gerichtsvollzieher» förordnas
att tills vidare kostnadsfritt verkställa delgivningar och exekutiva
åtgärder. I österrikisk rätt saknas motsvarighet till ett sådant stadgande,
enär i den österrikiska processen officialdelgivningens princip blivit genomförd.
Enligt fransk rätt, där nämnda princip icke gäller, förordnas en
»huissier» att i angivet avseende biträda den fattiga parten.

I anslutning till de modernare strömningarna har ett upptagande
i förslaget av officialdelgivningens princip genomförts. Visserligen kan
emot nämnda princip invändas, att domarmakten ej bör belastas med
det måhända tidskrävande expeditionsarbete, som officialdelgivningen skulle
medföra. En sådan synpunkt bör dock ej vara avgörande. Det må vara
sant, att domarsysslan bör hållas fri från allt, som ej hör till de omedelbara
domargöromålen, men meningen är ju ej heller, att domaren i egen
person skall behöva verkställa handlingarnas överlämnande till vederbörande
delgivningsman. För sådant ändamål kan ju anlitas domstolens
kanslipersonal. Å andra sidan ligga de fördelar i öppen dag, som särskilt
för en fattig och rättsokunnig part måste vara förenade med
frihet från all befattning med i målet ifrågakommande delgivningar.

Det kan invändas, att i frånvaron av ordnade domstolskanslier vid
många underrätter ett hinder ligger för överflyttande på vår nuvarande
domstolsorganisation av officialdelgivningens princip. Emellertid finnas

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

2 § ju redan nu vid nästan alla häradsrätter domarbiträden att tillgå, å
vilka ifrågavarande arbete’ lämpligen kan läggas. Kommer det inom
justitiedepartementet utarbetade förslaget till domarbiträdesfrågans lösning
att genomföras — en förutsättning, som vi trott oss kunna räkna
med — skulle framdeles varje häradshövding garanteras möjlighet att
i domsagan erhålla en förste notarie anställd, i vars åligganden självfallet
borde ingå att ombesörja erforderlig korrespondens med vederbörande
stämningsmän angående ifrågavarande delgivningar.

Att, på sätt som föreslagits i 2 §3 av 1916 års utkast, på
ett så begränsat område, som här är i fråga, med vårt nuvarande rättegångsförfarande
införliva principen om officialdelgivningen, har också synts
så mycket mindre betänkligt, som berörda princip redan enligt gällande
lagstiftning i vissa fall genomförts. Så har i 4 § av lagen om handräckning
åt utländsk domstol den 6 mars 1899 föreskrivits, att vittne, varom
i nämnda paragraf förmäles, genom rättens eller domarens försorgskall
till rätten kallas. På samma princip bygga ock stadgandena i 7
kap. 9 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning den 12
november 1915 och 25 8 av lagen om barn utom äktenskap den 14
juni 1917.

I sitt över utkastet avgivna utlåtande har justitierådet Hellner
jämväl i fråga om officialdelgivningen yttrat, att det ej torde medföra
oövervinneliga svårigheter att även i nuvarande rättegångsordning genomföra
det system för kostnadsfri rättegång, som de sakkunniga tänkt sig.

Kostnadsfri Den enligt främmande lagstiftning med fri rättegång förenade rättig bitradeshjäip.

äeteil att erhålla rättegångsbiträde är, i den mån advokattvång äger rum,
ovillkorlig. Om däremot, såsom i Tyskland vid Amtsgerichte och i
Österrike och Ungern vid Bezirksgerichte är fallet, parten ej behöver
vara företrädd av advokat, tillkommer det domstolen att pröva, i vad
• mån parten kan vara i behov av rättegångsbiträde. År den fattiga

parten ej bosatt inom processdomstolens domkrets, kan, där målet ej
är sådant, att advokattvång äger rum, enligt tysk rätt en »Justizbeamter»,
som ej är anställd som domare, eller annan rättskunnig person
med vissa kvalifikationer och enligt österrikisk rätt en tjänsteman
vid åklagarmyndigheten eller hos domstolen av denna på yrkande förordnas
att föra partens talan. Skulle en processhandling, för vilken
advokattvång stadgats, behöva företagas vid annan domstol än den,
där målet är anhängigt, skall enligt särskilda stadganden i österrikisk
och ungersk rätt vid ifrågakommande domstol en advokat förordnas

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

att bevaka partens rätt. I Frankrike förordnas en advokat och en avoué
allenast i mål vid le tribunal civil, la cour d’appel och la Cour de cassation.

I de processystem, där advokattvång ej finnes, blir givetvis partens
rätt att komma i åtnjutande av kostnadsfritt advokatbiträde alltid beroende
på prövning, i vad mån parten må äga tillfälle och med hänsyn
till målets beskaffenhet jämväl förmåga att själv utföra sin talan. Så
är fallet enligt dansk rätt, som gör beviljande av »Sagfprerhjselp» beroende
på att den »ikke skpnnes åt vasre un0dvendig eller af den paagasldende
frafaldes».

Då det hos oss står envar fritt att själv hos domstolen utföra sin
talan, bör en anslutning till det senare systemet framstå som nödvändig.
Så har ock skett i förslaget, i det enligt 2 § 2 mom. parten
kan beviljas förmånen av kostnadsfritt rättegångsbiträde, allenast där
så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av
hans talan.

Av stadgandets ordalydelse torde framgå, att den fattiga parten
i regel själv bör utföra sin talan. Frånsett de fall, då detta omöjliggöres
därigenom att parten bor avlägset från den ort, där domstolen
är förlagd, eller därigenom att han eljest rent fysiskt är hindrad från
att själv utföra sin talan, bör således endast undantagsvis rättegångsbiträde
förordnas. Vid frågans bedömande bör hänsyn tagas till sakens
mer eller mindre invecklade beskaffenhet och partens förmåga ej endast
att vid rättegångstillfällena föra sin talan utan även att däremellan
vidtaga för målets utredning erforderliga åtgärder. Särskilt bör beaktas,
att partens bristande rättskunskap i och för sig ej får vara
tillräcklig grund för förordnande av biträde. 1 enklare fall torde nämligen
domaren genom utövande av en effektiv processledning kunna
tillräckligt sörj a för att ej partens rättsokunnighet länder honom
till men.

I 1916 års utkast hade denna tanke uttalats genom ett stadgande
i 3 § 2 mom., att det städse skulle åligga rätten, att, där rättegångsbiträde
ej förordnats, lämna part, som beviljats förmån av kostnadsfri
rättegång, erforderlig ledning för hans talans behöriga utförande. Mot
nämnda stadgande reserverade sig en av de sakkunniga under anförande,
att det lätt skulle komma att , verka stötande, om domstolarna ålades att
ensidigt lämna vissa fattiga parter en ledning vid deras talans behöriga
utförande, som ej skulle komma deras motparter till godo.

Åven i de avgivna utlåtandena hava från flera håll betänkligheter
emot bestämmelsen uttalats. Sålunda anför exempelvis justitierådet Hellner
i sitt utlåtande:

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

2 § »Även om man, såsom stadgandets upphovsmän i sin med för „

slaget avgivna skrivelse förklarat meningen vara, antager, att de rätten

genom samma stadgande ålagda plikterna böra fattas såsom liggande
inom gränserna för en effektiv processledning, delar jag den mening, som
en av de sakkunniga reservationsvis uttalat om detta stadgande. Gränserna
för domarens processledning äro i nu. gällande rättegångsordning
helt svagt utformade, och i följd härav är utrymme lämnat för helt olika
praxis vid olika domstolar. I stort sett lärer dock ingen kunna påstå,
att den svenska rättegången i tvistemål kännetecknas av någon kraftig
processledning. Den fara ligger därför nära till hands, att den nu föreslagna
bestämmelsen skulle av domstolarna komma att fattas såsom en
undantagsbestämmelse, vilken åsyftade att å domaren lägga vidsträcktare
plikter gentemot part, som njuter förmån av fri rättegång, än mot andra
parter, något som uppenbarligen bör undvikas.»

Av skäl, som tidigare anförts, och med hänsyn till den påvisade
faran av att ifrågavarande bestämmelse skulle kunna erhålla en av de
sakkunniga ej avsedd tolkning, har stadgandet ur föreliggande förslag
uteslutits.

I regel torde först efter rättegångens anhängiggörande partens
behov av biträdeshjälp göra sig gällande. Undantagsvis kunna dock
fall tänkas, då redan före stämningens uppsättande en grundligare utredning
prövas erforderlig. Därest ett rättshjälpskontor finnes tillgängligt,
torde visserligen genom dess försorg partens behov i nämnda avseende i
regel bliva fyllt. Men intill dess rättshjälpskontorsorganisationen hunnit
växa fram och erfarenhet vunnits om vad genom dess verksamhet kan
ernås, ävensom där fråga är om mål, för vilkas utredande speciell sakkunskap
är av nöden, torde partens intresse att redan på tvistens förprocessuella
stadium beredas tillfälle att anlita sakkunnig hjälp ej böra
lämnas obeaktat.

Då gällande bestämmelser angående rättegångsbiträde åt häktad
samt åt tilltalad vid krigsdomstol i vissa avseenden avvika från förslagets
stadganden rörande rättegångsbiträde, har föreskrift erfordrats
därom, vilken lag skall tillämpas, när förutsättningarna äro för handen
såväl för förordnande av rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång
som för tillämpning av förstnämnda bestämmelser. Andra stycket
av 2 mom. löser denna konkurrens till förmån för specialbestämmelserna
angående häktade och vid krigsdomstol tilltalade.

Förpröv ningen.

3 §.

Enligt tysk och belgisk rätt är den förut omtalade förprövningen
av mål, för vilket begäran om fri rättegång framställts, förlagd till rätten.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

En liknande bestämmelse upptogs ock i finska lagkommitténs förslag.
Finska lagberedningen ansåg däremot, att genom den av kommittén
föreslagna förprövningen domstolen bleve försatt i ett läge, som gåve
den ett sken av att redan på förhand hava bildat sig en viss mening i
själva saken och sålunda ej intaga en fullt fri ställning i förhållande
till parterna. Dessutom komme en sådan preliminär åtgärd, om på
densamma verkligen skulle kunna grundas ett omdöme om det berättigade
i sökandens talan, att i många fall över hövan inkräkta på
domstolens tid. Av dessa skäl uteslöt lagberedningen stadgandet om
domstolens materiella förprövning.

I huvudsak enahanda synpunkter hava ock åberopats i flera av de
utlåtanden, som avgivits över 1916 års utkast, vilket enligt 10 § förläde
förprövningen till rätten eller domaren. Sålunda yttrar exempelvis
Svea hovrätt:

»Denna så nödvändiga förprövning lägger nu förslaget i rättens
eller domarens hand. En sådan anordning har visserligen förebild i utländsk
lagstiftning, men den står i strid med vår nu gällande rättegångsordning
och är enligt hovrättens tanke knappast förenlig med svensk
rättsåskådning. Den kan vara ägnad att förrycka domarens ställning över
parterna och i allt fall att rubba förtroendet för densamme. I flertalet
av de inkomna yttrandena har detta starkt framhållits, och, om än farhågorna
i sådant hänseende må kunna anses vara i viss mån överdrivna,
synes det icke utan tvingande skäl vara tillrådligt, att en för den allmänna
uppfattningen så främmande anordning införlivas med vår rätt.
Redan hänsyn till den arbetsbörda, som därigenom skulle åtminstone på

sina ställen läggas å domstolarna, är för övrigt ägnad att väcka en viss

betänklighet.»

Att man även i utländsk lagstiftning haft blicken öppen för de
olägenheter, som med förprövningens förläggande till domstolen äro
förenade, därom vittna de försök, som gjorts att överflytta förprövningen
från domstolen till andra myndigheter eller institutioner.

Stundom har man därvid nöjt sig med att låta en viss rättens
ledamot, i regel ordföranden, ensam verkställa förprövningen. Denna
linje upptogs i det av Bernhard Getz utarbetade norska utkastet till civilprocessreformen
ävensom av ett danskt förslag till rättegångsordning
av år 1901. Emellertid kvarstå även med en sådan lösning av spörsmålet
de principiella invändningar, som nyss anförts. Låt vara, att rätten

ej formellt bindes vid det, som dess ordförande beslutat, i de flesta fall lär
dock rätten låta vid ordförandens beslut i frågan bero. På de håll, där
man velat fullständigt undgå denna olägenhet, har man ock helt och hållet
flyttat förprövningen från domstolen och förlagt den till andra institution
om fri rättegång. 8

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

3 §

Förprövning
genom administrativ

myndighet.

tioner. Sålunda verkställes förprövningen i Norge för närvarande av justitiedepartementet.
Enligt dansk rätt har den i fråga om underrätterna
förlagts till Amtmanden och för Köpenhamn till Overprassidenten; för
mål vid Landsret och Hpjesteret beviljas fri rättegång av justitieministern.
I Frankrike har man åter slagit in på en annan väg. Där handhaves
förprövningen av särskilt för detta ändamål tillsatta kommissioner, kallade
bureaux d’assistance judiciaire. En sådan finnes i varje arrondissement.
Den har att avgöra frågor om rättshjälps beviljande vid samtliga underdomstolar
inom arrondissementet. Kommissionen består av le directeur
de 1’enregistrement et des domaines eller någon av denne förordnad, ett
ombud för prefekten och tre andra ledamöter. Dessa utses av le tribunal
civil, som härtill kan kalla bland andra f. d. domare, tjänstgörande
eller förutvarande advokater, avouéer eller vissa domstolstjänstemän
(huissiers och greffiers). Skulle inom arrondissementet finnas minst
femton legitimerade advokater (avocats inscrits au tableau), utses en
av nämnda tre ledamöter genom advokaternas disciplinråd (le conseil
de discipline de l’ordre des avocats) och en genom avouékammaren
(la chambre des avoués) vid vederbörande tribunal civil. Vid la cour
d’appel finnes en liknande kommission, sammansatt efter ungefär enahanda
grunder, som nyss sagts, dock att här de valda ledamöternas
antal uppgår till fem, av vilka domstolen utser två, advokaternas disciplinråd
likaledes två och avouéernas disciplinkammare en. Slutligen finnes
vid la Cour de cassation ävenledes en dylik kommission, bestående av sju
ledamöter. Av dessa utser finansministern två, domstolen tre och advokaternas
disciplinråd två.

De sakkunniga hava övervägt möjligheten att för förprövningens
ordnande anlita något av de nu nämnda bägge systemen: förprövningens
förläggande till administrativ", myndighet eller till särskilda
kommissioner.

Emot båda utvägarna, till vilka för övrigt flera av de inkomna
utlåtandena hänvisa, kunna emellertid anföras så vägande skäl, att vi ej
funnit oss böra i förslaget upptaga någondera av dem. Emot förprövningens
hänvisande till administrativ myndighet, förslagsvis landsfiskal,
landsfogde, Konungens befallningshavande eller justitiedepartementet, kan
till en början anföras det skäl, som föranledde, att enligt 1901 års danska
förslag förprövningen överflyttades till domstol, nämligen att förmånens
beviljande är en rättfärdighetssak, ej en barmhärtighetssak, eu anmärkning,
som naturligen i än högre grad träffar det förslag om
förprövningens förläggande till fattigvårdsstyrelse, som i ett av de inkomna
utlåtandena framkastats. Emot anlitande av lokala förvaltnings -

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

organ kan, förutom deras bristande kompetens att bedöma talans
behörighet, hven anföras svårigheten att uppnå eu enhetlig rättstilllämpning.
Om detta åter ledde till, att man förläde förprövningen till
högre administrativ myndighet, t. ex. Konungens befallningshavande,
skulle eu annan ej mindre beaktansvärd olägenhet framträda, nämligen
omgången och tidsutdräkten. Den hjälpbehövande skulle för visso vara
illa betjänt med att nödgas någon tid vänta på besked, huruvida deri
äskade förmånen komme att lämnas. Oftast är snar hjälp dubbel hjälp,
och detta i all synnerhet för de fattiga, som sakna den ekonomiska uthållighet,
som skulle krävas, därest redan den preliminära frågan om
talans anställande skulle föranleda ett längre dröjsmål. Och ju mer man
av förut anförda skäl läte sig förledas att centralisera förprövningen
till de högsta förvaltningsorganen, desto större vore den nu anförda
olägenheten. I varje fall skulle för en administrativ myndighet, å vilken,
såsom fallet är med Konungens befallningshavande, lagts en betydande
mängd löpande ärenden, som kräva ett snabbt avgörande, frestelsen
ligga alltför nära att balansera de till synes ej så brådskande rättshjälpsansökningarna.
Oavsett detta, skulle själva framställningen om fri rättegång
med den därför erforderliga utredningen för parten taga större
tid i anspråk än om ärendet handlades av domstol. Den administrativa
myndigheten skulle ju grunda sitt beslut på vad parten i sin ansökan
anfört. Vad som vid muntlig ansökan inför domstol kunde redas upp
genom några enkla frågor skulle måhända tarva en invecklad framställning,
som parten, ofta rättsokunnig, alls ej förmådde åstadkomma. Det
skäl, som i motiveringen till den österrikiska lagen anförts emot förprövningen
såsom sådan, nämligen att parten för utredningens verkställande
behövde anlita rättskunnig hjälp, skulle här med ökad styrka
göra sig gällande.

Åven andra skäl kunna anföras emot förprövningens överlämnande
åt administrativ myndighet. Vill man, för att domstolen vid domens
avkunnande skall stå fullständigt fri och obunden, bespara domstolen
varje förhandsuttalande om tvistens art, bör ej endast förprövningen
förläggas på andra händer, utan domstolen jämväl frånkännas befogenheten
att under rättegångens lopp, när skäl därtill finnas, förordna
om förmånens upphörande. Detta skulle åter föranleda, antingen att
man städse läte parten behålla den en gång beviljade förmånen, eller
ock att man läte på domstolens prövning ankomma att, när anledning
förelåge, återremittera frågan till vederbörande myndighet. Ingendera
utvägen torde vara lämplig. Den förra skulle lätt kunna befrämja ohemula
processer, så mycket mer som garantierna för en ingående förprövning

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

3 § från förvaltningsmyndighetens sida äro ganska små. Den senare åter
skulle lätt kunna föranleda onödigt uttänjande av processen, varförutom
ju domstolen redan genom själva återremissen uttalat en viss
mening om tvisten. Skulle man åter tillägga domstolen makt att
visserligen ej före men väl under rättegången pröva, om skäl till
förmånens fortsatta åtnjutande vore för handen, saknades uppenbarligen
anledning att från domstolens prövning undantaga de fall, då under
pågående rättegång någondera parten framställde begäran om samma
förmån. Ty någon saklig grund att särskilja dessa fall torde näppeligen
kunna upptäckas, och praktiska skäl tala avgjort för en domstolsprövning
i det senare fallet. Eljest skulle ju ansökan om fri rättegång vålla avbrott
i processförhandlingen och detta förhållande av en mindre nogräknad
part lätt kunna missbrukas till att förhala målets avgörande.

Skulle man åter av anförda grunder i de båda angivna fallen förlägga
prövningen av talans behörighet till domstol, synes skäl ej föreligga
att låta förprövningen i andra fall gå till annan myndighet,
ty domstolens obundenhet vore ju rubbad redan genom dess plikt att
på varje punkt av process förhandlingen pröva, om skäl till ett fortsatt
åtnjutande av förmånen förelåge; och ur synpunkten av processens
enhetliga organisation kan det ej synas tilltalande att låta prövningens
verkställande genom domstol eller administrativ myndighet bli beroende
på den omständigheten, om stämningen föregått rättshjälpsansökningen
eller icke.

Förprsvning Vad som nu gjorts gällande emot förprövningens förläggande till

genom sär- administrativ myndighet torde ock i väsentliga delar kunna anföras emot
kommissioner, förslaget att efter franskt mönster överflytta förprövningen till särskilt
upprättade kommissioner. Åven här talar önskemålet om en enhetlig
rättstillämpning till förmån för ett sammanförande av rättshjälpsansökningarna
för större distrikt. En sådan anordning torde för övrigt för
vårt lands vidkommande vara påkallad redan av det skälet, att det
på landsbygden och i smärre städer skulle bli svårt nog att på
ett tillfredsställande sätt rekrytera kommissionerna. Därest åter av
nämnda skäl förprövningen förlädes exempelvis till länskommissioner,
skulle den förut anförda synpunkten om olämpligheten av en förprövning,
grundad på ett i huvudsak skriftligt förfarande, göra sig
gällande — och det med så mycket större styrka som kommissionens
lekmannaelement torde få svårare än en förvaltningsmyndighet att på
grund av ett skriftligt material bilda sig en uppfattning om det berättigade
i saken.

Åven vad som tidigare sagts om kollisioner emellan domstolen

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

och den prövande myndigheten äger sin fulla tillämpning på nu ifråga- 3 §
satta anordning.

Härtill kommer, att det arbete, som skulle åläggas kommissionens
frivilliga arbetskrafter, självfallet bleve ganska betungande. Det kunde
ej gärna begäras, att eu sådan kommission skulle vara ständigt samlad.
Inkommande ansökningar kunde därför väntas bli lagda på hög, och
sammanträde för deras prövning komme säkert att hållas först när ett
större antal samlats, på grund varav det krav på skyndsamhet, som särskilt
för fattigmålens del är påkallat, bleve illa uppfyllt. Och erfarenheten
från utlandet, särskilt Frankrike, visar nogsamt, att dessa farhågor ej äro
ogrundade. Apparaten blir för tung och ohanterlig, för att den skulle
kunna fylla de sociala uppgifter, på vilka den fria rättegången bör vara
inriktad.

Vid förslagets utarbetande har tagits under övervägande ytterligare Förprövning

....... po J J ° genom fören
utväg tor iragans ordnande. ordnade advo I

ett av Södertälje rådhusrätt avgivet yttrande över 1916 års utkast teater eller
hemställdes, huruvida ej den förberedande behandlingen av fattigmålen fs~

kunde flyttas från domstolen till en särskilt förordnad advokat. Denne
skulle ha till uppgift att söka förlika parterna; därest detta icke lyckades,
skulle han biträda den fattiga parten vid stämningsansökans uppsättande.

På grundval av den genom advokatens försorg sålunda verkställda
utredningen skulle domstolen sedan besluta, huruvida kostnadsfri rättegång
skulle beviljas eller ej.

Det kunde nu ifrågasättas, huruvida icke genom att förlägga jämväl
denna senare prövning till advokaten möjlighet vore för handen att
bespara domstolen förprövningen. Advokaten skulle, sedan han genom
motpartens och eventuellt vittnens hörande ävensom efter granskning
av förhandenvarande skriftliga bevis fått en viss inblick i sakens läge,
avgöra, huruvida skäl för fri rättegång funnes. Då det måhända vore
vanskligt att låta denna prövning vara definitiv, kunde man tänka sig
att, därest advokaten avslagit den fattiga partens ansökan, denne efter
förnyad framställning till rätten kunde få ännu en advokat förordnad och
att.först om jämväl hänvändelsen till den senare ledde till ett negativt
resultat härvid finge bero. Partens intresse att, där utsikt till ett framgångsrikt
utförande av hans talan vore förhanden, få föra fram sin sak
kunde därmed synas tillräckligt tryggat, samtidigt som det allmännas
intresse, att ej ohemula rättegångar komme i åtnjutande av statsunderstöd,
bleve tillgodosett, och detta utan att domstolen behövt på något
sätt på förhand engagera sig i saken.

En anordning, i vissa avseenden påminnande om den sålunda skis -

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

serade, återfinnes i England. Visserligen ligger även bär det definitiva
avgörandet av rättshjälpsansökningen hos rätten, men prövningen föregås
av en undersökning i saken, verkställd av en härtill förordnad advokat.
Denne har att företaga utredning dels rörande sökandens ekonomiska
oförmåga att gälda rättegångskostnaderna, dels ock rörande sakens beskaffenhet.
Han kan därvid tillkalla motparten och vittnen samt har att
taga del av skriftliga bevis, ägnade att sprida upplysning i saken. På
grundval av denna utredning har rätten sedan att fatta sitt beslut.

Såsom en organisatorisk ansats i ovan angivna riktning torde man
kunna beteckna lagkommitténs förut omförmälda förslag om tillsättande
av allmänna fullmäktige, som skulle vara skyldiga att utan betalning
föra fattiga parters talan vid domstol.

Aven med en på angivet sätt ordnad förprövning skulle emellertid
de förut framhållna farorna för kollisioner mellan domstolen och den,
som verkställer förprövningen, ej vara undanröjda. Skulle domstolen alltfort
bibehållas vid sin rätt att under pågående rättegång förordna om
förmånens upphörande, komme ju domstolens förhandsprövning att
alltjämt kvarstå. Men även om nämnda rätt bleve domstolen betagen,
skulle icke alla konfliktanledningar därmed vara röjda ur vägen. Ett
visst samarbete måste ju ändock alltid äga rum mellan domstol och
advokat, och säkerligen skulle förutsättningarna för ett gott sådant ej
ökas därigenom att advokaten suveränt ägde bestämma om förmånens
beviljande och domstolen endast hade att foga sig i advokatens beslut.
Att sålunda ställa domstolen vanmäktig gentemot rättshjälpsadvokaten
synes föga lämpligt. Det förefaller även mindre tilltalande att för
en så begränsad uppgift, som här är i fråga, bland yrkesadvokaterna
tillskapa en kår av kvasi-tjänstemän. Bestämde man sig likväl
för en sådan anordning, vore det väl lämpligast att tilldela dem
icke allenast förprövningen utan hela den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten.
De skulle därmed få en ställning, närmast motsvarande
de i vissa svenska städer inrättade fattigsakförarnas, vilka vid
sidan av sin privata advokatverksamhet hava till uppgift att mot ersättning
av det allmänna tillhandagå fattiga parter i rättsliga angelägenheter.
Emellertid har förnämligast till följd därav, att »fattigpraktiken»
för dessa sakförare nödvändigtvis blivit en bisyssla, åt vilken de endast
kunnat ägna den tid, som deras egentliga yrke lämnat övrig, ifrågavarande
institution ej lyckats i önskvärd grad tillvinna sig allmänhetens
förtroende. Utvecklingen har därför på detta område lett till
kravet på anordningar, inriktade uteslutande på att tillgodose de
obemedlades och mindre bemedlades behov av rättshjälp. I anslutning till

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

strävandena i denna riktning hava anordnats s. k. rättshjälpskontor, 3 §
vilka i allmänhet på ett lyckligt sätt fyllt sin uppgift.

Då i vårt uppdrag jämväl ingått att framlägga förslag till organisation
av den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten, hava vi, såsom
förut nämnts, tänkt oss, att denna fråga lämpligen kunde lösas så, att
i varje län eller landstingsområde ävensom i de större städerna med
bidrag av statsmedel inrättades rättshjälpskontor med uppgift att inom
landstingsområdet eller staden tillgodose behovet av fri rättshjälp såväl
vid talans förande inför domstol som utom rätta. Då dessa anstalter
skulle komma att i regel lämua obemedlade och mindre bemedlade rättssökande
den förberedande hjälpen vid framställande av deras rättsanspråk,
kan det ifrågasättas, huruvida ej jämväl den för beviljande
av rättshjälp i rättegången erforderliga förprövningen kunde förläggas
till dem. Emellertid skulle även gentemot en sådan lösning av spörsmålet
de tidigare anförda olägenheterna av förprövningens förläggande
till utanför domstolarna stående organ göra sig gällande, om än måhända
med mindre styrka. Härtill kommer, att en sådan anordning
för närvarande ej torde kunna komma i fråga redan av det skälet,
att det funnits lämpligt att låta rättshjälpskontors upprättande bli beroende
på initiativ från landsting eller kommuner och att låta statens medverkan
begränsas till lämnande av ekonomiskt understöd. Med denna
anordning vinnes ej någon garanti för att vid samtliga rikets underdomstolar
rättshjälpskontor finnas tillgängliga; och därmed måste också tanken på
att förlägga förprövningen till rättshjälpskontoren för närvarande förfalla.

Om vi sålunda, efter undersökning av olika möjligheter i detta Förprövning
avseende, funnit oss böra avstyrka förprövningens förläggande till annan 9en°s™ie^m~
myndighet eller institution än domstol, är detta, såsom av den åberopade
motiveringen framgår, icke betingat av principiella utan av praktiska skäl.

I praktiken torde för övrigt farhågorna för att domstolen genom
förprövningen skulle kunna känna sig eller åtminstone anses i viss mån
bunden komma att visa sig i hög grad överdrivna. Förprövningen
skall ju endast gälla frågan, huruvida sökandens talan är uppenbart
ogrundad. Vid en riktig tolkning av detta uttryck torde någon domstolens
förtida bundenhet ej vara att befara. Såsom tidigare framhållits,
kan nämligen sökandens talan anses uppenbart ogrundad, dels
om sökanden alls icke förmått att på ett tillfredsställande sätt argumentera
sitt rättsanspråk eller anföra skäl till befrielse från den av motsidan
påstådda förpliktelsen, dels ock om så visserligen är fallet, men
av den verkställda utredningen klart framgår, att de åberopade rättsfakta
ej kunna hava inträffat.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

Vill man icke av principiella skäl begränsa domstolens verksamhet
under processens förhandlingsstadium till det rent passiva att mottaga
parternas framställningar, utan anser man tvärtom, att enligt vår gällande
rätt domstolen bör utöva en effektiv processledning, såväl materiell som
formell, då bar man redan brutit med principen, att domstolen bör hålla
sig fri från allt, som kan vara ägnat att på förhand intaga den eller
binda den vid en viss mening om den ena eller andra partens ställning.
Ett utövande av processledningen är otänkbart, om ej domaren redan
från början söker göra klart för sig, vari själva tvisten består, ty eljest
saknar han ju förmåga att bedöma, vad som är relevant i målet,
på vilka punkter processmaterialet måste kompletteras och i vilka avseenden
parternas framställning eller bevismaterialet saknar betydelse. Redan
processledningen tvingar således domaren att göra sig, som den österrikiske
lagstiftaren uttryckt det, »ein ungefäres Bild des Falles», och
därmed är ju redan i så gott som varje process faran given av domstolens
bundenhet vid den uppfattning, den en gång fått.

För övrigt finnas i vår lag uttryckliga stadganden, vittnande om att lagstiftaren
alldeles icke hyst någon räddhåga för att domstolen på detta sätt
skulle bilda sig en förhandsuppfättning i saken. Redan den prövning, som
rätten enligt RB 15: 11 har att företaga rörande de »skäl», fullmäktig
kan hava att avsäga sig den sak, som han begynt att föra, kan ju nödga
rätten till ett preliminärt ställningstagande i tvisten. Så är ock, såsom
redan påpekats, fallet, när rätten enligt 1 § i lagen om vittnesförhör vid
utländsk domstol den 6 mars 1899 skall pröva, om »skäl» finnas att låta
vittne höras vid utländsk domstol, och enligt 3 § samma lag har rätten
att, där tillstånd givits, i framställningen till den utländska domstolen
meddela eu kort berättelse om saken ävensom uppgift å de omständigheter,
angående vilka förhör skall äga rum, allt en verksamhet, varigenom
rätten tvingas att redan under förhandlingsstadiet bilda sig en uppfattning
i saken. Vidare gäller enligt RB 12:3, att vid svarandens förfallolösa utevaro
rätten skall döma i saken efter ty sanning däri utletas kan, och ändå
att rätten sålunda dömt i målet, är den enligt 4 § behörig att upptaga
svarandens återvinningstalan till prövning. 1 sådant fall är ju dock faran
av att rätten skulle känna sig bunden av den en gång fällda domen
större än den skulle bliva enligt föreliggande förslag, som endast innebär,
att rätten, på grund av en summarisk prövning av vad parten anfört,
kan förklara, att hans talan ej är uppenbart ogrundad. Ett mycket
bestämt förhandsuttalande ligger också ofta, vad straffprocessen angår,
i domstols häktningsbeslut.

Hittills har veterligen ingen klagan försports, att rätten i de fall,

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

som oviin nämnts, skulle frestas till partiskhet. Erfarenheten från vårt
eget land pa några med det föreliggande jämförliga områden ger således
ej stöd åt nämnda farhågor, och annorlunda är ej heller förhållandet
med den mer än fyrtioåriga erfarenhet, som förprövningen i Tyskland
lämnat. Visserligen har det därstädes tillämpade systemet för provning
av fattigrättsansökningarna ej gått fritt från kritik. Men denna har ej
inriktats på ifrågavarande punkt. Tvärtom erkännes överallt, att de
farhågor, som man i detta avseende tidigare hyst och som föranledde, att
förprövningen uteslöts ur det regeringsförslag, som föregick 1877 års civilprocessordning,
visat sig alldeles obefogade. Den kritik, som den tyska förprövningen
varit utsatt för, går i eu helt annan riktning. Man förmenar,
till synes med rätta, att domstolarna alltför frikostigt bevilja Armenrecht,
statskassan och motparten till nackdel. I anslutning till ett uttalande av
Reichsgericht i eu dom från 1881, att haltlösheten i den av sökanden
intagna rättsståndpunkten från början måste ligga fullständigt i öppen
dag, för att fattigrättsansökan skall avslås, tenderar utvecklingen alltmera
till ett rätt kritiklöst framsläppande av alla fattigmål, blott sökanden
kan nödtorftigt argumentera sitt rättsanspråk och ange vissa bevismedel.
En prövning, i vad mån dessa verkligen stödja vad parten
gör gällande, sker merendels icke. Det är således en i viss mån formell
prestation, som kräves för fattigrättens ernående, och det har sagts, att
även i de mest ogrundade saker mindre nogräknade sakförare uppsätta
eu fattigrättsansökan, som pa grund av den slappa förprövningen utan
svårighet beviljas av domstolarna. Svårigheten för den tyska processens
del ligger nämligen huvudsakligen däri, att lagstiftaren ''ej sörjt för att
partens framställning, innan fattigrättsansökan behandlas, göres till föremål
för en mera ingående undersökning. På sina håll har man visserligen,
såsom t. ex. vid Landgericht i Liibeck lär vara fallet, vid sidan
om lagen infört en sådan förundersökning, i det den domstolsledamot,
som hav att inför rätten föredraga ansökningen, på egen hand företalen
utredning och eventuellt tillkallar motparten. Den förmodan kunde
måhända ligga nära, att domstolen genom en sådan på särskild förundersökning
stödd, mera ingående prövning av saken frestades att
lättare rubbas ur sin opartiskhet. Denna förmodan synes emellertid icke
hava av erfarenheten besannats. Då likväl en sådan undersökning saknar
stöd av lag, anse sig nog domstolarna i allmänhet ej befogade eller i
varje fall ej skyldiga att företaga en sådan.

De i tidskriftslitteraturen framkomna yrkandena på reformering av
Armenrecht ha ofta just gatt ut på en legalisering av en dylik grundligare
förundersökning. Särskilt har framhållits betydelsen, ja, nödvän Lag

om fri rättegång. <,

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

3 § digheten av att domstolen, i lag ålägges skyldighet att, innan lattigrättsansökningen
avgöres, bereda motparten tillfälle att yttra sig, då genom
hans hörande saken oftast kan komma i ett helt annat ljus.

1 1916 års utkast åsyftades en anknytning till dessa tyska

reformsträvanden. Ansökan om kostnadsfri rättegång skulle, där målet
ej redan var vid rätten anhängig^ innehålla ett noggrant angivande
av de yrkanden, sökanden ville i målet framställa, jämte de skäl, varå
desamma grundades, ävensom de bevismedel, av vilka sökanden ville
begagna sig, samt vad han med vart och ett av dessa bevismedel ville
styrka. Tillika skulle åt den, som ville komma i åtnjutande av kostnadsfri
rättegång, beredas möjlighet att hos rätten erhålla biträde med
avfattande av ansökan härom.

Där denna ej framställdes vid målets handläggning inför rätten
och sålunda jämlikt 10 § prövades av rättens ordförande, ägde denne,
där han funne skäligt, bereda motparten tillfälle att yttra sig över
ansökningen, så ock, där målet vore sådant, att förlikning däri kunde äga
rum, på yrkande av någondera parten eller av egen tillskyndelse, vid
vite förelägga parterna att personligen inställa sig inför honom för förlikningsförsök.
Genom ett sålunda anordnat förberedande förfarande,
vilket, i den mån det rörde uppsättande av ansökan om kostnadsfri rättegång,
var avsett att handhavas av någon rättens tjänsteman, skulle åt
rätten, respektive dess ordförande, beredas det erforderliga underlaget
för ett sakligt bedömande av sökandens talan. Härigenom skulle i högre
grad än i Tyskland är fallet ohemula fattigprocesser omöjliggöras.

Då med den omläggning av förslaget, för vars huvudprinciper
tidigare redogjorts, en sådan domstolens förberedande behandling av rättshjälpsansökningen
blivit överflödig, hava utkastets bestämmelser härom till
större delen ej upptagits i förslaget. I stället skall nu den förberedande utredningen
handhavas av rättshjälpskontoren, vilka även ha att anordna,
det förlikningsförsök, som förut tänktes förlagt till rätten. Därmed undgås
tillika den tidigare nämnda anmärkning, som föranlett den österrikiske
lagstiftaren att helt slopa domstolens förprövning, nämligen att
redan för dennas verkställande en utredning ur juridisk synpunkt av
sökandens talan vore oundgänglig. Ty denna skall just verkställas av
rättshjälpskontoret. Skulle någon hos rätten anhålla om fri rättegång,
utan att hans talan på erforderligt sätt blivit utredd, bör han
av rätten hänvisas till närmast belägna rättshjälpskontor för att genom
dess försorg få nämnda utredning verkställd. Kan sådan hänvisning ej
meddelas, därför att rättshjälpskontor ännu ej inrättats, torde rätten ej

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

underlåta att på annat lämpligt sätt bereda sökanden det biträde vid hans 3 §
talans utredande, som kan finnas erforderlig^.

I motsats till föreskrifterna i 11)16 års utkast kan enligt förslaget
rätten, även innan målet anhängiggjorts, på ansökan fatta beslut om
fri rättegång. Den fattiga partens intresse att, innan lian inlåter sig
på rättegången, få rättens besked, huruvida fri rättegång kommer att beviljas
eller ej, har synts påkalla denna förändring. För att emellertid
i mera brådskande fall ej låta partens möjlighet att före rättegångens
anhängiggörande komma i åtnjutande av fri rättegång bli beroende på
tiderna för rättens sammanträden, vilket särskilt på landet skulle kunna
vålla tids-, ja, kanske till och med rättsförlust, har beslutanderätt i
ifrågavarande hänseende jämväl tillagts rättens ordförande, som städse
har dylik befogenhet, då rätten ej sitter.

Samma kompetensregler, som gälla för förprövningens verkställande, uattegångsbiäro
enligt förslaget tillämpliga även vid meddelande av förordnande för ‘Z^LdT
rättegångsbiträde, vilket alltså ankommer antingen på rätten eller dess
ordförande.

Fn liknande anordning finnes i dansk och tysk rätt. Att, såsom
skett i fransk, belgisk, österrikisk och ungersk rätt, låta biträdet i regel
utses genom vederbörande advokatorganisation har självfallet ej kunnat
komma i fråga. Ej heller har det synts lämpligt att låta utseendet av
rättegångsbiträde bli uteslutande beroende på partens fria val. Då rättegångsbiträdet,
såsom i förslaget ifrågasatts, skall av statsmedel erhålla
full ersättning för sitt arbete, synes det vara i sin ordning, att staten
genom sitt organ domstolen tillägges bestämmanderätten i angivet avseende.
Eljest kunde det lätt hända, ej endast att olämpliga personel*
bleve av parterna utsedda, utan dessa kunde ock frestas att anlita
alltför dyrbar arbetskraft, varigenom statsverket skulle förorsakas onödig
kostnad. A andra sidan bör, såsom i motiven till det Getr/ska utkastet
framhålles, staten ej i ifrågavarande hänseende utöva något förmynderskap
över fattiga parter. Den fattiga partens berättigade intresse att
i regel få den förordnad till rättegångsbiträde, som han äger förtroende
för, har tillgodosetts genom en föreskrift i 5 §, att om ej särskilda
skäl därtill äro, vid förordnandets meddelande avvikelse ej bör ske från
det förslag, som av parten i sådant avseende framställts, för så vitt den
föreslagne fyller i paragrafen uppställda krav på viss formell kompetens.

Det önskemål, som i ett utlåtande framställts, att rättens prövning*
borde inskränkas till frågan, huruvida rättegångsbiträde bör förordna^
eller ej, men att själva förordnandets meddelande, för att rätten skall

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

3 § stå fullt opartisk, borde överlämnas till Konungens befallningsliavande,
har ej i förslaget blivit beaktat. Det skulle nämligen föranleda alltför
stor tidsutdräkt, om det förberedande arbetet för den fria rättegångens
beviljande skulle splittras på olika myndigheter. Och farhågan, att
rätten vid valet av rättegångsbiträde skulle ådagalägga någon partiskhet,
svnes alltför överdriven för att motivera den föreslagna ändringen.

Kommunika- Att rätten äger höra sökandens motpart över ansökan om fri rätte måtparten

gång innebär icke någon avvikelse från vad som eljest gäller om ansökningsärenden.
För att bereda ordföranden enahanda befogenhet tarvas
däremot uttryckligt stadgande. I flertalet fall torde ansökan om fri
rättegång kunna avgöras utan motpartens hörande, så i allmänhet i
bagatellmål. Ser åter målet ut att kunna bliva av vidlyftigare beskaffenhet,
eller äro omständigheterna sådana, att ett uttalande från motpartens
sida skulle vara ägnat att avgöra frågan om förefintligheten avnågon
förutsättning för beviljandet av fri rättegång, eller kan det antagas,
att en kommunikation skulle kunna leda till förlikning i målet, bör
givetvis kommunikation äga rum. Såsom regel torde ock kunna uppställas,
att rättegångsbiträde e j bör förordnas före ett måls anhängiggörande.
med mindre motparten hörts över ansökningen.

4 §■

Ansökan om kostnadsfri rättegång skulle enligt 6 § i 1916 års
utkast ske skriftligen, och skulle den, som ville komma i åtnjutande av
sagda förmån, vara berättigad att hos rätten erhålla biträde med ansökans
avfattande. Därjämte lämnades vissa närmare föreskrifter rörande
ansökans innehåll och de handlingar, som skulle åtfölja densamma.

I och med att enligt förslaget det förprocessuella utredningsarbetet
tänkes i huvudsak överflyttat från domstolen till rättshjälpskontoret, har
emellertid behovet av en skriftlig ansökan med detaljerade uppgifter
rörande yrkanden, argumentation och bevisning bortfallit. Framställning
om erhållande av fri rättshjälp kan således enligt förslaget ske muntligen
eller skriftligen, och torde det få ankomma på vederbörande rättshjälpskontor
att, där ansökan om fri rättegång framställes genom dess
bemedling, lämna rätten de uppgifter i fråga om beskaffenheten av sökandens
talan, som skola bereda rätten möjlighet att avgöra, huruvida talan
är uppenbart ogrundad eller icke. Av utkastets bestämmelser kvarstår
således i förslaget endast föreskriften, att den, som vill komma i åtnjutande
av fri rättegång, skall avlämna skriftlig, på heder och samvete
avgiven uppgift å sina förmögenhetsvillkor och storleken av den familj.

Framställning
om fri
rättegång.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

lian har att försörja. Uppgiften i fråga bör, där sökandens fattigdom 4 §
ej är kunnig, vara styrkt genom offentlig myndighets eller trovärdig,
av rätten eller domaren känd persons intyg rörande sagda förhållanden.

Förslaget utgår således liksom utkastet från den tanken, att domstolen
har att verkställa den uppskattning av de sannolika processkostnaderna
och den på uppgiften om sökandens förmögenhets- och
familjeförhållanden grundade prövning rörande sökandens förmåga att
bestrida nämnda kostnader, som enligt 1 § skall äga rum. Att i likhet
med tysk, österrikisk och ungersk rätt förlägga nämnda prövning till
den intygsgivande myndigheten har synts betänkligt av den anledningen,
att ifrågavarande lokala myndighet torde sakna förmåga att
verkställa den i och för sig nog så besvärliga uppskattningen av
de sannolika rättegångskostnaderna. Därmed har visserligen avvikelse
skett från vad enligt RB 30:22 gäller för intyg rörande där omförmäld
parts oförmåga att vid talans fullföljd hos Konungen nedsätta stadgad
full föl jd savgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,
i tv att enligt nämnda lagrum vederbörande myndighet
har att intyga, att sökanden »icke äger tillgång till gäldande av etthundrafeintio
kronor eller efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle».
Denna avvikelse betingas dock av hänsyn till det förhållandet,
att i föreliggande förslag något fast kostnadsbelopp, från vilket man vid
den angivna prövningen kunde utgå, ej lämpligen kunnat bestämmas.

5 §•

I fråga om biträdets kvalifikationer föreskrev 1916 års utkast i Rättegångs4
§, att till biträde skulle förordnas »därtill villig och lämplig person, **|ffikatfoner?
vilken avlagt sådana kunskapsprov, som äro föreskrivna för utövande
av domarämbete». Där dylikt förordnande ej kunde lämnas någon, som
vore särskilt anställd för att biträda obemedlade rättssökande, skulle det
företrädesvis meddelas ledamot av advokatsamfund, som av Konungen
godkänts, eller, där sådan ledamot ej funnes att tillgå i närheten av den
ort, där rätten sammanträdde, annan rättsbildad person, som yrkesmässigt
utövade sakförarverksamhet. Skulle sådant förordnande medföra oskäligkostnad
för det allmänna eller målet vara av enklare beskaffenhet, kunde
förordnandet meddelas någon, som för sin utbildning tjänstgjorde vid
rätten, eller ock stadsfiskal eller länsman.

Genom stadgandet i dess förra del ifrågasattes för mål, i vilka fri
rättegång åtnjutes, en viss modifikation i den eljest i vår rätt härskande
regeln, att rättegångsombud ej behöver vara lagfaren man. Det syntes

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

nämligen med hänsyn till de vid många underrätter förekommande
underhaltiga »sakförarna» nödvändigt att förekomma, att de ekonomiska
uppoffringar, som statsverket för den fria rättegångens genomförande
underkastade sig, komme personer till godo, vilkas verksamhet i rättsskipningens
tjänst ur samhällets synpunkt i allmänhet ej kunde anses förtjäna
understöd. Åven om många oexaminerade sakförare kunde utföra ett samvetsgrant
och samhällsnyttigt arbete och omvänt olämpliga rättegångsbiträden
ej saknades bland kretsen av examinerade jurister, vore det
dock uppenbart, att risken av att rättshjälpsverksamheten skulle råka i
händerna på olämpliga personer vore betydligt mindre, när utöver rättegångsbalkens
krav att biträdena skola vara »oberyktade, ärliga, redliga
och förståndiga män» fordrades för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov.

Nämnda synpunkter hava i det nu framlagda förslaget fått vika för
betänkligheterna mot att på ett specialområde som det ifrågavarande införa eu
begränsning av behörigheten att uppträda som fullmäktig, som eljest är
för vår rätt främmande. Endast så till vida har i förslaget företrädesrätt för
examinerade advokater bibehållits, att parten, när han föreslagit sålunda
kvalificerad person till sitt rättegångsbiträde, har rätt att påfordra, att hänsyn
tages till hans förslag. 1 denna bestämmelse ligger också eu fingervisningför
domstolarna att städse till rättegångsbiträde förordna examinerade advokater,
där sådana finnas att tillgå och särskilda skäl ej tala för eu avvikelse
från nämnda regel. Med den organisation av rättshjälpskontoren,
varifrån förslaget utgått, har det ej heller funnits lämpligt att i likhet
med 1916 års utkast tillägga de på rättshjälpskontoren anställda advokaterna
en företrädesrätt att erhålla och därmed även eu underförstådd
plikt att åtaga sig dessa förordnanden. Utförandet av rättegångar är
nämligen ej ämnat att bliva rättshjälpskontorens huvuduppgift. Självfallet
bör emellertid i enklare mål, där rättshjälpskontorets arbete det
medgiver, dess personal åtaga sig dylika förordnanden.

För vissa fall, skulle enligt 1916 års utkast, såsom nämnt, förordnande
kunna meddelas »någon, som för sin utbildning tjänstgör vid
rätten». Emot detta förslag har emellertid från flera håll anmärkts, att
det skulle kollidera med det rådande systemet för domarutbildningen.

Sålunda anför exempelvis justitierådet Hellner:

»Denna föreskrift innebär ett upphävande för vissa fall av den
princip, som fastställts genom kung!, brevet den 1 februari 1758, att ''de,
som till biträde eller egen information följa häradshövdingarna på tingen,
må ej därunder nyttjas till fullmäktige vid själva tingen’. Oavsett de
motiv, som föranlett fastställande av nämnda grundsats, synes det mig

lag om fri rättegång.

Mom om det im ifrågasätta undantaget skulle kunna komina att valla
betydande praktiska olägenheter, si! länge domareäinnenas utbildning äger
rum på sätt för närvarande sker, d. v. s. att biträdena under utbildningstiden
förordnas att hålla ting i den domsaga, där de tjänstgöra. I de tvistemål,
i vilka ett biträde hatt förordnande som rättegångsbiträde, skulle han ju
vara jävig som domare. Att undvika dylika kollisioner skulle säkerligen,
helst med det hus, oss härskande uppskovs väsendet, ej bliva lätt och
kanske ej ens alltid möjligt. Jag tror därför, att det skulle vara olämpligt
att i lagen upptaga här åsyftade bestämmelse.»

Vad sålunda anförts har synts vara av den betydelse, att ifrågavarande
bestämmelse ej i förslaget upptagits.

Behovet av ett sådant stadgande bär för övrigt med den omläggning
förslaget undergått, väsentligen minskats. De fall, då sådana
förordnanden kunna väntas medföra oskälig kostnad för det allmänna,
torde nämligen, om man får räkna på rätfshjälpskontorens medverkan,
bli relativt sällsynta. För att i dessa fall tillgodose behovet av
lämpliga biträden torde man kunna anlita lands- respektive stadsfiskalerna,
undantagsvis även andra, som tillåtas uppträda såsom ombud vid domstolen
i fråga.

Det har emot utkastet av Karlskrona rådhusrätt anmärkts, att
det knappast kunde anses lämpligt och tillfredsställande, att, såsom de
sakkunniga föreslagit, domstolen eller dess ordförande i de tall, då
kostnadsfri rättegång erfordras, skulle nödgas att hänvända sig till den
ene advokaten efter den andre för att erhålla sådan hjälp och detta med
utsikt att måhända icke finna någon, som vore villig eller lämplig att
åtaga sig uppdraget.

Självfallet är, att eu omtänksam domare icke kommer att underlåta
att genom förfrågan hos advokaterna i orten skaffa sig visshet om
vilka av dessa som äro villiga att åtaga sig mål av här ifrågavarande
art, och det torde få antagas, att advokaterna med den rätt att av statsmedel
erhålla full ersättning för sitt arbete, som förslaget stadgar, ej
skola ställa sig avvisande till en sådan framställning. Att härom meddela
några mera detaljerade föreskrifter har synts överflödigt. För övrigt
torde, i den mån rättshjälpskontor finnas att tillgå, svårigheter ej yppas
att erhålla erforderligt rättegångsbiträde.

Då parten naturligtvis icke kan tvingas att som rättegångsbiträde
anlita den, som av rätten förordnats, kan förordnandet självt ej tilläggas
verkan av legitimation för biträdet. Detta måste liksom i andra mål
förses med en av parten utställd rättegångsfullmakt, när parten ej själv
:är tillstädes vid rätten.

Då enligt 10relig''gande förslag någon ovillkorlig rätt att erhålla

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

5 § rättegångsbiträde ej tillagts den fattiga parten, bär i förslaget ej upptagits
någon föreskrift, motsvarande den i 1916 års utkast från lagen angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad hämtade bestämmelsen, att
där parten ej såsom rättegångsbiträde vill använda den, som därtill förordnats,
han ej skall äga ånyo påkalla förordnande, där ej rätten finner
honom hava giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

6 §•

E*tatemede|V . Fö1! att tle" fria rättegången på ett effektivt sätt skall kunna fylla
för kost- pin uppgift, torde det vara nödvändigt, att de personer, vilkas arbetskraft
naderna, i anledning av förmånens beviljande tages i anspråk, av allmänna medel
undfå full gottgörelse för sitt arbete. Å ena sidan lärer det nämligen
få anses obilligt, att samhället, låt vara för ett så behjärtansvärt ändamål
som beredande av fri rättshjälp, ålägger vederbörande den tungan att
utan full ersättning ställa sig till förfogande. Och å andra sidan skulle
antagligen de fattigas intresse ej bliva vederbörligen tillgodosett, om
de nödgades räkna på gratistjänster av lyckligare lottade samhällsmedlemmar.

MnZ- förslaSet återfinnes således den redau i 1916 års utkast upptagna

ersättning fanken, att den expeditionslösen, från vilken den fattiga parten enligt 2 §
m. m. befrias, skall ersättas vederbörande befattningshavare av allmänna medel.
\ isserligen har hittills enligt § 14 av kungi. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 den, som saknar tillgång till betalning,
ägt att utan lösen undfå nödig expedition, därvid den fattiges
lösensfrihet drabbat expeditionshavanden. Då emellertid med den nya
lagens genomförande eu måhända ej oväsentlig ökning i antalet av här
ifrågakommande mål torde vara att vänta, skulle ett överflyttande till
lagen av den i expeditionslösensförordningen meddelade bestämmelsen
kunna befaras medföra en ej avsedd inkomstminskning för de här
ifrågakommande befattningshavarna, vilkas lön till stor del utgår i form
av sportler. Liknande synpunkter göra sig gällande i fråga om kostnad för
verkställande av delgivning eller inkallelse samt annan ersättning till
tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

Från den tidigare givna regeln, att full ersättning skall av statsmedel
utgå till de personer, vilkas arbetskraft tages i anspråk för ifrågavarande
ändamål, stadgar förslaget för vittnens del det undantaget,
att vittnen, som av rätten jämlikt 2 § inkallas, skola av statsmedel
undfå ersättning efter samma grunder som vittnen i brottmål. Denna

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

avvikelse från regeln i fråga synes oss motiverad därav, att vittuesplikten
är att anse som eu allmän medborgerlig skyldighet.

Om ersättning till de inkallade vittnena över huvud taget skall beredas
av statsmedel, kan beräkningsgrunden härför ej gärna bestämmas
annorlunda, än som skett i fråga om ersiittning till vittnen i brottmål.
Så har i fråga om särskilda rättsområden redan förut skett, exempelvis
genom lagen om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning den 4 juni 1913, lagen om
ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lagom
behandling av alkoholister den 30 juni 1913, lagen om äktenskaps
ingående och upplösning den 12 november 1915 samt lagen om barn
utom äktenskap den 14 juni 1917. Det synes oss emellertid mycket
önskligt, att gällande bestämmelser om ersättning till vittnen i brottmål
snarast möjligt måtte undergå de av riksdagen i skrivelse den 19 maj
1915 föreslagna jämkningar för att i särskilda fäll möjliggöra en något
högre ersättning än lagen för närvarande medgiver.

\ ad därnäst rättegångsbiträdets rätt till ersättning beträffar, må
till en början anmärkas, att den utländska lagstiftningen i allmänhet
illa tillgodosett nämnda rätt.

Sålunda äger i Tyskland rättegångsbiträde! njuta arvode och gottgörelse
för utlägg endast för det, fall, att motparten ålägges och förmår
betala rättegångskostnaderna. År detta ej händelsen, får advokaten själv
vidkännas de utlägg, han haft i saken. Advokaterna hava emellertid ej
\ arit tillfredsställda med denna sakernas ordning, och röster ha höjts för
att ej endast utläggen utan även advokatarvodet böra gäldas av statsmedel.
Efter enahanda grunder som i Tyskland har ersättningsfrågan
ordnats i Österrike och Ungern. Ej heller enligt gällande engelsk rätt
erhåller rättegångsbiträde! någon ersättning av allmänna medel. Vid den
år 1914 vei-kställda omregleringen av den engelska fattigrätten påyrkades
visserligen från advokaternas sida, att arvode av statsmedel måtte beredas
bitiädet, men dessa yrkanden lyckades ej vinna gehör. Även i Frankrike
saknar advokaten rätt till ersättning i mål, varom här är fråga.

I våra skandinaviska grannländers lagstiftningar har däremot
advokaternas ersättningsrätt blivit bättre tillgodosedd. Sålunda lämnas
i Danmark ersättning av statsmedel till de advokater, med vilka justitieministern
överenskommit, att de skola åtaga sig fattiga parters
talan. Enligt gällande norsk rätt erhåller den, som efter förordnande
i särskilda fall utför »beneficeret» sak, av statskassan förutom lag Lag

om fri rättegång. in

Rättcgångsbiträdets
ersättning.

•/A

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

bestämd »Skyds- og Kostgodtgjerelse» en efter hans arbete, sakens
beskaffenhet och resans längd avpassad gottgörelse, som bestämmes av
rätten. Samma grunder skulle enligt de norska förslagen tillämpas vid
ersättningens bestämmande i förevarande avseende.

Vad därnäst vår rätt beträffar, kräver visserligen gällande lag i RB
15: 9, att den, som fått av rätten lov att rättegångssaker driva, skall
vara skyldig att utan betalning hjälpa de fattiga för rätta, då domaren
det pålägger. Men då den i förslaget till rättegångsbalk ifrågasatta
auktoriseringen av advokatståndet ej blivit verklighet, har förutsättningen
för stadgandets tillämpning i viss mån bortfallit. Också torde för närvarande
skvldigheten i fråga knappast i praxis utkrävas.

Då hös oss advokatyrket utgör ett fritt näringsfång, torde ersättningsfrågans
ordnande efter det i utlandet förhärskande systemet vara uteslutet.
Av sådan anledning stadgade ock 1910 års utkast, att rättegångsbiträde!
skulle av allmänna medel åtnjuta, förutom gottgörelse för
de nödvändiga utgifter, biträdet haft för målets utredning, ersättningför
inställelsen efter av Konungen fastställda grunder ävensom särskilt
arvode, där rätten med hänsyn till målets vidlyftiga och invecklade
beskaffenhet funne sådant böra tillerkännas honom.

Mot dessa bestämmelser har emellertid från advokathåll gjorts
gällande, att ersättningen för inställelsen borde gäldas efter den vid
underrätterna i andra mål vanliga praxis och att arvode för målets utredning
borde tillerkännas ombudet även i mål, som ej vore av mera
invecklad beskaffenhet. Då eu ändring i den sålunda angivna riktningen
väl överensstämmer med den princip om full gottgörelse till i processen
medverkande personer, som här ovan förordats, hava i förslaget
ersättningsföreskrifterna omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med
de sålunda från advokaternas sida uttalade önskemålen. För att undvika
den gängse formella, beräkningsgrunden för ersättningsbeloppets
bestämmande efter antalet inställelser har i lagförslaget ordet »inställelse»
utbytts mot ordet »tidsspillan». Då det stadgas, att rättegångsbiträde!
skall åtnjuta dels arvode för nedlagt arbete, dels ersättning för nödvändiga
utgifter och tidsspillan, hava vi genom denna avfattning bl. a.
också åsyftat att uppnå, att dessa belopp i utslaget skola utsättas vart
för sig. Då epitetet »nödvändiga» jämväl hänför sig till »tidsspillan»,
ligger häri, att ersättning ej bör beräknas för inställelse vid rättegångstillfälle,
till vilket målet på biträdets yrkande uppslcjutits, när uppskovet
sedermera visar sig hava varit onödigt.

De föreslagna bestämmelserna förutsätta för ersättnings utgående,
att det verkligen kommit till rättegång. Skäl kunna anföras för att

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

dylik ersättning borde utgå jämväl när ett före rättegångens anhängig- 0 §
görande förord nät biträde lyckas förlika målet eller efter verkställd utredning
finner sig icke kunna medverka till dess anhängiggörande. Med en
dylik ordning skulle dock vara förenade betydande olägenheter i liera avseenden,
varför tanken på ersättning av allmänna medel till det tillämnado
biträdet i dylika fall måst uppgivas. Om, såsom önskligt är, motparten
städse höres över ansökan om fri rättegång, innan rättegångsbiträde
förordrms, torde det endast i rena undantagsfall kunna komma
att inträffa, att dylikt biträde sedermera finner sig böra avstyrka talans
anhängiggörande. Kommer åter förlikning till stånd, bör denna omfatta
jämväl kostnadsersättningen.

I syfte att skydda den fattiga parten har i förslaget även intagits
den bestämmelsen, att biträdet och parten ej må vid sidan om
lagen överenskomma om ytterligare ersättning.

I likhet med vad som gäller enligt 4 § av lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 har i förslaget,
liksom i 1916 års utkast, upptagits bestämmelse därom, att
beslut om ersättning till rättegångsbiträde skall gå i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft, samt att skriftligt besked om beslutet utan
avgift skall tillhandahållas biträdet. I regeln torde dylikt beslut komma
att meddelas i det slutliga utslaget. Undantagsvis skulle dock även
genom beslut under rättegången t. ex. ersättning för mera betydande
utgifter kunna tillerkännas biträde. Däremot bör givetvis ersättning för
viss inställelse ej särskilt utdömas, såvida icke förordnandet är begränsat
till visst rättegångstillfälle, vid vilket parten exempelvis på
grund av sjukdom ej kunnat inställa sig, eller biträdet eljest avgår
under pågående rättegång.

Enligt tysk rätt upphör Armenrecht vid partens död; därjämte °en„fria
kan domstolen besluta om fattigrättens upphörande, så snart det fast- upphörande,
ställes, att förutsättningarna för densammas beviljande ej varit för
handen eller ej längre äro det. Förpliktelse att återbetala det belopp,
från vilket den fattiga parten varit befriad, kan åläggas honom, så snart
han, utan att intrång göres i hans eller hans familjs nödvändiga underhåll,
därtill är i stånd. Sådan förpliktelse kan åläggas honom antingen
under rättegångens lopp eller efter dess slut.

Den österrikiska lagen skiljer emellan fattigrättens upphörande
(»Erlöschen») och dess återkallande (»Entziehung»). Fattigrätten upphör,

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

om parten dör eller om han kommer i sådana förmögenhetsförhållanden,
att de ursprungliga villkoren för fattigrättens beviljande ej längre äro
för handen, eller om eu av den förordnade advokaten i anledning av
»Mutwilligkeit oder Aussichtslosigkeit der Rechtsverfolgung oder Rechtsverteidigung»
framställd ansökan om befrielse från uppdraget av domstolen
bifalles. Fattigrätten kan återkallas, så snart det ådagalägges, att
de förutsättningar, som antogos bestå vid tiden för fattigrättens beviljande,
redan då saknades. Beslutet om upphörandet verkar endast med
avseende å tiden efter beslutet, återkallandet har däremot retroaktiv
verkan och innebär således — förutom att fattigrätten upphör — tilllika
en förpliktelse för den fattiga parten att gälda de belopp, från
vilkas erläggande han tills vidare befriats. Sådan återbetalningsplikt
kan åläggas parten jämväl efter rättegångens slut och göras gällande
partiellt. För part, som svikligen genom osanna uppgifter berett
sig fattigrätt, stadgar lagen straff.

1 ungersk rätt hava förutsättningarna för fattigrättens upphörande
och återkallande formulerats i huvudsaklig överensstämmelse med
tysk rätt.

Enligt dansk rätt upphör rätten till fri process med partens död.
Om de förutsättningar, under vilka den beviljats, visat sig icke hava
varit för handen eller bortfallit, kan den fria processen »tages tilbage».
Någon återbetalningsplikt finnes icke stadgad.

Enligt de norska förslagen skulle rätten till fri process upphöra,
om förhållandena förändrades, så att dess grund bortfölle, eller det visade
sig, att den vore av parten »tilsneget» genom falska uppgifter. I domen
kunde dessutom parten åläggas att helt eller delvis ersätta det offentliga
de under »bevilgningen» inbegripna utgifterna, så snart sådant fall
vore förhanden, som nyss sagts, eller parten tappade saken och han
funnes utan »rimelig grund» hava anhängiggjort rättegången. Meddelades
ej dom i målet, skulle rätten avgöra, om utgifterna skulle återbära^.

Finska lagkommittén föreslog, att där någon av förutsättningarna
för den beviljade fattigrätten upphört eller där part, vilken medgivits
fattigrätt, vid förlikningsförsök inför domstolen vägrat antaga billig förlikning,
fattigrätten skulle på yrkande av åklagaren eller eljest av domstolen
kunna återkallas. Den senaste förutsättningen för fattigrättens återkallande
uteslöts emellertid av finska lagberedningen vid dess revision
av förslaget under motivering, att parten eljest bleve utsatt för ett obehörigt
tvång i fråga om dispositionen över sin rätt, vilket icke vore väl
förenligt med processens ändamål och även i sin mån måste äventyra
domarens opartiska ställning.

l.AG OM FRI RÄTTEGÅNG.

Principiellt synes den fria rättegången böra upphöra, när förutsättningarna
för densamma ej längre äro förhanden. Prövas därvid förutsättningarna
redan vid förmånens beviljande hava saknats, synes det
med fog kunna göras gällande, att parten tillika bör åläggas återgälda
statsverkets kostnader. Sistnämnda rättsverkan bör jämväl inträda, där
parten nnder eller efter rättegången finnes äga tillgång till beloppets
gäldande och han ej efter dess utgivande skulle sakna nödiga medel
till underhåll för sig och sin familj.

Billig hänsyn till den fattiga partens ställning torde emellertid
påkalla vissa jämkningar vid dessa principers praktiska genomförande.
Det, måste nämligen synas hårt att ålägga den fattiga parten att, utan
hänsyn till om han själv varit i god tro eller ej, återgälda statsverkets
kostnader, så snart någon av förutsättningarna för rättshjälpen senare
finnes icke hava varit för handen vid förmånens beviljande. Aterbetalningsplikten
synes därför i nu berörda hänseende skäligen böra begränsas till
de fall, där parten genom medvetet oriktiga uppgifter eller förtigande
av för målet väsentliga omständigheter berett sig fri rättegång. Praktiska
hänsyn kräva vidare, att icke olika förutsättningar uppställas för förmånens
upphörande och för återbetalningsskyldighet, särskilt som åtskilliga
omständigheter tala för att i det längsta söka undvika beslut
om förmånens upphörande under pågående rättegång. Följden härav
torde böra bliva, att part icke går miste om den fria rättegången redan
i det fall, då hans förmögenhetsförhållanden förbättrats så mycket,
att han kan bära de återstående kostnaderna, utau först när samtliga
kostnader kunna påläggas honom och sålunda parten har att återgälda
vad han redan tillgodonjutit.

Att den beviljade förmånen skall upphöra vid den fattiga partens
frånfälle, har ej ansetts behöva uttryckligen stadgas.

8 §•

I likhet med föreskriften i 4 § av lagen angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 ävensom 4 § av lagen
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni
1886 har i förslagets 8 § meddelats den föreskrift, att när rätten från
sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, rätten skall pröva, huruvida
kostnad, varifrån part varit befriad, skall av någondera parten ersättas
statsverket. Att förutsättningarna för att part skall kunna förpliktas
återgälda kostnaderna för åtnjuten förmån av fri rättegång äro
desamma som för beslut om förmånens upphörande, har redan nämnts
vid 7 §. För motpartens ersättningsskyldighet förutsättes blott, att han

Parts plikt
att ersätta
statsverkets
kostnader.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

8 § enligt gällande regier för rättegångskostnaders utdömande är pliktig
utgiva ersättning i sådant avseende till den fattiga parten för hans
utgifter för rättegången samt att ersättningsskyldighet ej ålagts samma
part. Då parts medellöshet ej får utöva något inflytande på hans
skyldighet att ersätta motsidans kostnader, kan enligt denna regel
en tappande medellös part, ehuru själv åtnjutande fri rättegång,
bliva förpliktad att ersätta statsverkets kostnader för hans jämväl obemedlade,
vinnande motpart. Förpliktas en part A., som åtnjutit fri
rättegång, på grund av förbättrad ekonomisk ställning att ersätta statsverket
ifrågavarande kostnader, bör den tappande motparten B. enligt
allmänna regler förpliktas till A. i rättegångskostnadsersättning utgiva
allenast vad A. visar sig hava till statsverket guldit. Att för ett dylikt
fall genom lagbestämmelse möjliggöra för domstolen att ålägga B. ersättningsskyldighet
direkt till statsverket har icke ansetts behövligt, då,
i händelse av A:s underlåtenhet att till statsverket utgiva ersättningen
i fråga, givetvis A:s fordran hos B. kan i brist på annan tillgång för
statsverkets räkning utmätas.

9 §•

beslut" ÖVf"i Det torde ej vara behövligt att medgiva sökanden rätt att över rättegång.

klaga beslut, varigenom rättens ordförande avslagit ansökan om fri
rättegång. Det står nämligen sökanden fritt att genom ansökan till
rätten före eller efter målets instämmande påkalla rättens prövning av
frågan. Att härigenom, såsom från något håll uttalats, ordförandens
auktoritet skulle kunna sättas på spel, torde ej behöva befaras. Redan
nu kan ju inträffa, att ordförandens processledande dispositioner underkastas
rättens prövning, och ingen klagan har hittills försports över
att ordförandens auktoritet härigenom skulle äventyras.

Föreskriften, att motparten ej äger överklaga beslut, varigenom
ansökan om fri rättegång bifallits, har sin motsvarighet i utländsk lagstiftning
samt torde ock av sakens natur vara påkallad. I övrigt hänvisas
i fråga om rätten att överklaga beslut angående fri rättegång,
angående förordnande av rättegångsbiträde åt fattig part samt angående
ersättning åt sådant biträde till lagförslaget om ändrad lydelse av 16: 10
och 25: 5 RB.

1916 års utkast innehöll i 16 § den föreskrift, att hovrätts utslag
rörande dit särskilt fullföljd fråga om fri rättegång ej Ange överklagas.
En dylik föreskrift, vilken borde haft sin rätta plats i 30 kap. 11 § RB, bär
ej upptagits i förslaget, då ifrågavarande hovrättsutslag utan särskilt

LAG OM FK1 RÄTTEGÅNG.

stadgande bliva underkastade bestämmelserna i sistnämnda lagrum, enligt
vilka reglerna om summa revisibilis bliva å dem tillämpliga. Detta
torde antagligen komma att medföra, att klagan över dylika hovrättsutslag
så gott som undantagslöst kommer att vara utesluten. Frågor
angående fri rättegång kunna därför i regel ej komma under högsta
domstolens prövning i andra fall än då underrättens beslut i sådan
fråga meddelats i det slutliga utslaget — t. ex. beslut enligt 8 § —
och talan jämväl fullföljes i själva saken.

10 §•

Enligt 1916 års utkast kunde kostnadsfri rättegång beviljas endast
vid underrätt. I flera av de över utkastet avgivna utlåtandena har emellertid
med styrka gjorts gällande, att den fria rättegången borde utsträckas
att omfatta jämväl överrättsprocessen. Då vad i detta avseeude
anförts icke lär kunna frånkännas fog, har i föreliggande förslag området
för den fria rättegången utvidgats till överrättsförfarandet.

Eu sådan utvidgning torde vara motiverad även av det skäl, att
behovet av fri rättegång icke minst gjort sig gällande i fråga om
jordatvister och andra mål angående så stora värden, att de vanligen
fullföljas till högre instans. Till stöd för nämnda utvidgning torde
ock kunna åberopas det av innevarande års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhållna önskemålet, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
förslag till ändring i gällande lagstiftning angående rättegångsbiträde
åt häktad i syfte bl. a., att den häktade må kunna erhålla nödigt
biträde i rättegången vid överrätt lika väl som vid underrätt.

Liksom i underrätten kan fri rättegång i hovrätten förekomma
såväl i brottmål som i tvistemål. Dessutom kan, utan motsvarighet i
underrätten, sådan förmån beviljas i till hovrätten såsom besvärsmål inkommande
ärenden, hörande till jurisdictio voluntaria.

1 sådana fall, då fri rättegång åtnjutits redan i underrätten, erfordras
enligt förslaget i hovrätten icke någon ny prövning av partens
fattigdom, för att de i 1 mom. av 10 § upptagna förmånerna skola
komma honom till godo. Dock har i analogi med stadgandet i expeditionslösensförordningens
14 § det förbehåll gjorts, att om partens
förmögenhetsförhållanden »veterligen» förbättras i sådan grad, att han
kan gälda kostnaderna i hovrätten, förmånen ej vidare får åtnjutas.
Någon undersökningsplikt åligger alltså ej hovrätten i detta avseende,
liksom parten ej har att komma med några nya intyg. Men framför

Fri rättegång
i hovrätten.

Förmåner
enligt 2 §
1 mom.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

10 $ allt är att märka, att hovrätten icke såsom underrätten har att ingå
i någon undersökning, huruvida partens talan är »uppenbart ogrundad».
En dylik förprövning skulle i hovrätten vara förenad med olägenheter,
som vida skulle överväga den därmed förbundna vinsten. De här
ifrågakommande förmånerna äro för övrigt till sin natur — bortsett
från friheten från lösen och stämpelavgift — sådana, att de icke gärna
kunna komma eu part till godo, vars talan är uppenbart ogrundad. De
viktigaste av dessa förmåner äro nämligen officialdelgivningen av hovrättens
kommunikationsbeslut samt vittnesersättningens utgående av allmänna
medel, vilka båda förutsätta, att hovrätten funnit parten äga
något fog för sina påståenden, då hovrätten eljest icke förordnar om
kommunikation eller medgiver vittnesförhör. Att återigen en part, vars
talan är uppenbart ogrundad, i enstaka fall kan komma i åtnjutande av
lria expeditioner i målet, har förslaget gemensamt med den för närvarande
gällande ordningen.

Enligt andra punkten i 1 mom. öppnas möjlighet även för
part, som icke i underrätten åtnjutit fri rättegång, att i hovrätten erhålla
sådan förmån. 1 dessa fall, vilka säkerligen komma att bli sällsynta,
har det varit nödvändigt att uppställa samma förutsättningar för
den fria rättegångens beviljande som i underrätten, särskilt för att förebygga
överlåtelser av processföremålet till obemedlade personer i syfte
att därigenom komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Då den
sålunda erforderliga förprövningen alltid torde kunna ske i sammanhang
med målets föredragning för annat ändamål — för beslut om kommunikation
eller vittnesförhör eller för slutligt avgörande — torde
olägenheten av densamma med hänsyn till fallens fåtalighet bli
ganska ringa.

Att de i andra stycket av 1 mom. uppräknade lagrummen böra
vinna tillämpning även på hovrättsförfarandet, säger sig självt.

^rättegång’*-^ Vad härefter angår förmånen av kostnadsfritt rättegångsbiträde i

biträde i hovrätten, ställer sig behovet härav olika i olika fall.

hovratten. I sådana mål, i vilka den fattiga parten vunnit i underrätten

och alltså har att utföra svarandetalan i hovrätten, svnes det mindre
än annars behövligt, att advokat särskilt förordnas att biträda parten.
Har han haft advokatbiträde redau i underrätten, torde han kunna påräkna
biträde av samme advokat i hovrätten, och i annat fall lär
det icke möta någon svårighet för honom att genom närmaste rättshjälpskontor
eller eventuellt rättshjälpskontoret i hovrättsstaden få
sin svarandetalan bevakad. Och även annan advokathjälp torde i ett

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

dylikt fall med lätthet kunna anskaffas med hänsyn till sannolikheten
för att hovrätten fastställer det överklagade utslaget, därvid svaranden
ju städse tillerkännes ersättning för sina kostnader i hovrätten, jämväl
omfattande advokatarvodet.

Vad vidare angår sådana mål, där den fattiga parten redan i
underrätten haft av det allmänna bekostat rättgångs biträde, men icke
desto mindre tappat, torde man kunna förvänta, att advokaten, om det
finnes någon större utsikt att vinna ändring, skall vara parten behjälplig
med målets fullföljande, om lagen blott ställer i utsikt, att advokaten skall
få sina kostnader täckta, därest lian vinner ändring i underrättens utslag.
Icke heller här lär man alltså behöva slå in på den mycket svårgenomförbara
anordningen att på förhand förordna advokat att biträda
part vid målets fullföljande. Däremot leder nyssnämnda synpunkt till
att man bör, såsom i förslaget skett, bereda möjlighet för vinnande
fattig parts advokat att erhålla ersättning av allmänna medel, när
ersättningsskyldighet ej ålägges motparten.

Beträffande slutligen mål, i vilka den fattiga parten i underrätten
ej haft rättegångsbiträde och i utslaget tappat, ställer sig saken i viss
mån annorlunda. Att parten förlorat i underrätten kan ju just hava berott
därpå, att han i avsaknad av rättegångsbiträde icke fått sina synpunkter
ordentligt framförda eller målet eljest behörigen utrett. Eftersom parten här
icke har någon advokat att konferera med beträffande målets fullföljande,
kunde det synas särskilt nödvändigt att sörja för att han i dessa fall
erhölle sakkunnigt biträde. Då man emellertid har anledning antaga,
att i alla mål av större betydelse för vederbörande part advokat varit
förordnad redan i underrätten, och det varken ur de fattiga parternas eller
från det allmännas synpunkt är önskvärt att i allt för hög grad underlätta
rena bagatellmåls fullföljande till högre instans, samt även i nu
ifrågavarande mål svårigheten av en rationell förprövnings anordnande
lägger betydande hinder i vägen för ett förordnande från det allmännas
sida av advokat att biträda vid talans fullföljande, torde man även beträffande
dessa mål böra stanna vid de möjligheter till erhållande av
advokathjälp, som skulle öppnas genom rättshjälpskontorens större utbredning
samt genom en i utsikt ställd ersättning av allmänna medel
till rättegångsbiträdet i sådana fall, då ändring vinnes i överklagade
utslaget.

Ville man, utöver vad lagförslaget i överensstämmelse med vad nu
sagts innehåller, ytterligare garantera part, som förlorat i underrätten,
möjlighet att erhålla advokatbiträde för talans fullföljande i hovrätten,
skulle hovrättens befogenhet att tillerkänna fattig parts rättegångs Lng

om fri rättegång. II

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

10 §

Förbud mot
klagan över
hovrättens
beslut.

Fri rättegång
i högsta
domstolen.

biträde ersättning av allmänna medel måhända kunna utsträckas även
till sådana fall, då parten, fastän han ej vunnit ändring i underrättens
utslag, dock ej saknat skäl till fullföljande av talan i målet.

Då något behov av klagan över hovrätts beslut i fråga om fri
rättegång i hovrätten eller ersättning till av part anlitat biträde ej
torde föreligga, skall jämlikt 3 mom. i 10 § vid hovrättens beslut i
dessa frågor förbliva. Dylikt beslut får alltså icke dragas under Konungens
prövning, även om beslutet, såsom i regel torde bliva fallet, meddelats i
det slutliga utslaget och talan fullföljes i själva saken.

11 §.

Då stadgandena i 10 § angående hovrätt förklaras skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om högsta domstolen, innebär detta till
en början, att part, som i närmast lägre instans — vare sig hovrätt
eller ägodelningsrätt — åtnjutit fri rättegång, utan ny prövning
äger komma i åtnjutande av de ifrågavarande förmånerna i högsta
domstolen, såvida icke hans förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats,
att han kan gälda kostnaderna för förfarandet därstädes. Att sådan
ändring inträtt torde få anses veterligt, för den händelse parten skulle
hava nedsatt såväl fullföljd savgift som kostnadsersättning. Framställes
begäran om fri rättegång av part, som icke tidigare varit i åtnjutande
därav, torde dylik ansökan böra prövas av högsta domstolen antingen
å dömande avdelning eller dispensavdelning i sammanhang med målet
i övrigt. Visserligen borde det kunna anförtros åt nedre revisionen att
pröva fattigdomsgraden, men ett avslag på partens begäran om fri rättegång,
emedan hans talan är »uppenbart ogrundad», synes icke lämpligen
kunna meddelas av annan myndighet än domstolen själv.

Med hänsyn till bestämmelsen i 2 § 1 mom. om frihet från
skyldighet att ställa säkerhet för kostnad och skada har det ansetts
nödigt att för tydlighetens skull uttryckligen förklara, att stadgandena
i 30 kap. rättegångsbalken angående nedsättning av kostnadsersättning
ej beröras av föreliggande lagförslag. Beträffande fullföljdsavgiften
har någon motsvarande förklaring ej erfordrats, då den ej
skulle kunna hänföras till någon av de i 2 § 1 mom. omförmälda
kostnader.

LAG OM FRI RÄTTEGÅNG.

12 §.

I likhet med vad som i utländsk rätt flerstädes linnes stadgat,
hava i 12 § meddelats regler om anställande efter rättegångens slut
av talan emot den part, som åtnjutit fri rättegång, om återbetalning
av statsverkets kostnader för rättegången, där partens förmögenhetsställning
efter rättegångens slut förbättrats i så hög grad, att han kan
återgälda kostnadernas hela belopp. Med avvikelse från 1916 års utkast
skall enligt förslaget återbetalningsskyldigheten ej omfatta det fall,
då ersättningsskyldighet till statsverket ålagts motparten, enär den fattiga
parten i dylikt fall ju icke gjort någon obehörig vinst. Talan instämmes
till svarandens personliga forum, oberoende av hos vilken domstol
kostnadsbefrielsen ägt rum. Målet fullföljes till högre rätt vadevägen.

Av praktiska skäl har för talan, som nu nämnts, stadgats en särskild
preskriptionstid av fem år.

13 §•

Utöver vad lagförslaget innehåller erfordras uppenbarligen en del
verkställighetsföreskrifter, såsom angående ordningen för gäldande av
ersättningar till tjänstemän och rättegångsbiträden, angående delgivningar
och inkallelser genom det allmännas försorg i de olika instanserna
m. m. Då dessa föreskrifter lämpligast torde böra utfärdas av Konungen,
har i 13 § bestämmelse härom meddelats.

Övriga föreslagna författningsändringar.

Där domstol utlåtit sig i fråga om ersättning till rättegångsbiträde,
som förordnats enligt den föreslagna lagen om fri rättegång, bör
sådant beslut kunna i händelse av missnöje särskilt överklagas, i likhet
med vad för närvarande enligt RB 16: 10 är fallet beträffande beslut
om ersättning till den, som i rättegången förordnats att biträda häktad.
Genom den föreslagna jämkningen i sistnämnda lagrum kommer detta
att omfatta jämväl det tall, då biträde åt fattig part förordnats av rätten
eller dess ordförande.

Givetvis bör sökande kunna överklaga rättens beslut, varigenom
begäran om fri rättegång avslagits, detta vare sig beslutet meddelats
utan samband med rättegång, i vilket fall för överklagande gäller den

12 §

F ramtida
återbetalning
av statsverkets

kostnader.

Ändring av
li ti 16:10.

FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR.

Ändring av
SB 25:5.

Ändringar i
stämpel- och
expeditionslösens
för ordningarna.

i KB 25: 2 givna regeln, eller beslutet givits under rättegången, för
vilket fall bestämmelse meddelats i det föreslagna tillägget till RB 16: 10.
Med beslut av nyssnämnda art har i fullföljdsavseende likställts beslut,
varigenom begäran om förordnande av rättegångsbiträde ej bifallits eller
rätten förordnat annat biträde än parten föreslagit. Givetvis bör ock
part, vilken beviljats fri rättegång, äga att föra särskild talan
emot beslut, varigenom förmånen förordnats skola upphöra. Huruvida
målet, om parten vill begagna denna rätt, skall vila i avbidan på
utgången av partens klagan, torde böra bliva beroende på en prövning
i varje särskilt fall. Främst bör därvid beaktas, %tt ej motpartens
intresse av ett snabbt avgörande av tvisten trades för nära.
Medgiver motparten, att målet må vila, synes, i likhet med vad som
stadgats i RB 16: 4, intet hinder härför böra möta. I annat fall torde
framför allt böra tillses, att ej en svarandepart genom att draga en måhända
utsiktslös framställning om fri rättegång till högre rätt beredes
tillfälle att uppehålla rättegången.

Även i fråga om ordningen för överklagande av underrätts i slutligt
utslag meddelade beslut om ersättning till rättegångsbiträde, som
förordnats enligt 5 § i lagförslaget om fri rättegång, böra givetvis samma
regler gälla, som för närvarande äro stadgade beträffande ersättning till
särskilt förordnat rättegångsbiträde åt häktad; och har därför i RB
25: 5 föreslagits utbyte av ordet liäktad mot part.

De föreslagna tilläggen till 7 § stämpelförordningen och 14 §
expeditionslösensförordningen innebära, att i tvistemål och brottmål vid
de i 1 § av lagförslaget om fri rättegång uppräknade underdomstolarna,
liksom i varje mål i hovrätt och högsta domstolen, för frihet från
stämpelavgift och expeditionslösen på grund av fattigdom förutsättes, att
fri rättegång blivit parten beviljad. Parten kan således icke inskränka
sig till att med åberopande av fattigdomsintyg begära befrielse enligt stämpeloch
expeditionslösensförordningarna från erläggande av berörda avgifter
utan är hänvisad till att begära fri rättegång enligt lagen. Har sådan
begäran avslagits enligt 1 § andra stycket, kan alltså icke frihet från stämpel
och lösen erhållas, om än parten har aldrig så fullständigt fattigdomsintyg.

Förslag till kungörelse angående understöd av statsmedel till
offentliga rättshjälpsanstalter i riket.

I syfte att tillgodose den mindre bemedlade befolkningens be- Rättshjälpshov
av rättshjälp utom rätta bär under de sista årtiondena på flera utlandet,
håll i utlandet pågått en omfattande verksamhet för inrättande av särskilda
för sådant ändamål anordnade anstalter.

En inblick i omfattningen och betydelsen av det tyska utom- Tyskland.
processuella rättshjälpsarbetet lämnar den av Kaiserl. Statistisches Amt
utgivna »Die Rechtsberatung der minderbemittelten Volkskreise». Av
de senast tillgängliga siffrorna, avseende år 1915, framgår, att i Tyskland
nämnda år funnits 910 rättshjälpskontor eller s. k. »Rechtsauskunftstellen»,
att de anlitats i 1,550,366 fall och att i 470,168 av dessa
skriftlig rättshjälp meddelats.

Undersöker man de olika rättshjälpskontorens art och verksamhet,
förvånas man över den brist på enhetlig organisation och samverkan,
som förefinnes. Endast 144 rättshjälpskontor äro upprättade av stat eller
kommuner. Övriga 766 kontor underhållas av privata sammanslutningar,
merendels av politisk, social eller konfessionell färg, vilka kanske ofta i
agitatoriskt syfte erbjuda kostnadsfri rättshjälp. Största antalet av dessa
rättshjälpskontor faller på arbetarföreningarna, som upprättat 390; på
sina håll hava även arbetsgivare för sina arbetare och tjänstemän uppsatt
rättshjälpskontor, vilkas sammanlagda antal dock endast uppgår till 9.
Konfessionella föreningar ha bidragit med 164; endast omkring en fjärdedel
av dessa äro av protestantiskt ursprung, de övriga äro av katolskt.

Särskilt för kvinnor ha 104 rättshjälpskontor bildats. Expeditföreningar
och liknande sammanslutningar hava för sina medlemmar uppsatt 47
kontor; s. k. »gemeinniitzige Vereinigungen» hava bidragit med 32 och
advokatsammanslutningar med 6 kontor. Åven politiska föreningar hava
ej underlåtit att bereda sina anhängare förmånen av kostnadsfri rättshjälp
— dessa rättshjälpskontor uppgå dock till endast 12 — och slutligen hava
särskilt för landsbygdens behov två anstalter upprättats.

Jämföras dessa siffror med motsvarande siffror från åren före
kriget, visar sig en rätt stark nedgång såväl i antalet rättshjälpskontor,

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

vilket t. ex. år 1913 utgjorde 1,143, som i antalet meddelade upplysningar,
vilket samma år uppgick till 1,982,605. Starkast kar nedgången
gjort sig gällande bland arbetarföreningarnas rätts hjälpskontor,
vilkas antal minskats med 164, bland de konfessionella föreningarnas,
där nedgången utgjort 57, och bland de politiska sammanslutningarnas,
där minskningen uppgått till 13. A andra sidan har kriget också i
vissa hänseenden medfört ett ökat behov av rättshjälp, och för att tillgodose
detta har för de i fält stående trupperna genom militärförvaltningens
försorg upprättats s. k. »Rechtsauskunftstellen fur Kriegsteilnehmer»,
vilkas antal f. n. torde uppgå till över 1,000.

Som synes företer det hela en rätt brokig blandning utan samverkan
och enhetlighet i organisationen. Ur samhällssynpunkt är det
föga ändamålsenligt, att även på relativt små platser det ofta finnes ett flertal
kanske inbördes konkurrerande rättshjälpskontor, liksom det knappast
kan synas lämpligt, att sammanslutningar av politisk och konfessionell
art befatta sig med att meddela rättshjälp, ty lätteligen kan ju en
viss ensidighet prägla deras verksamhet och ställning. Framgångsrika
försök ha därför gjorts att organisera rättshjälpsverksamheten på fullt
tendensfri grund, och i spetsen för denna rörelse, som kraftigt främjats
av statliga och kommunala myndigheter, har stått »der Verband der
deutschen gemeinnutzigen und unparteiischen Rechtsauskunftstellen».

Denna sammanslutning, som bildades år 1906, bär till uppgift
att medverka vid bildandet av nya rättshjälpskontor, att emellan de
redan bestående och till förbundet anslutna upprätthålla den önskvärda
kontakten, att samla och bearbeta de erfarenheter, som under verksamheten
vunnits, bl. a. genom utgivandet av en gemensam, synnerligen
värdefull och detaljerad statistik. Ävenledes har genom centralförbundets
försorg anordnats utbildningskurser för personer, som ämna bliva
ledare för eller taga anställning vid någon dylik anstalt, varjämte förbundet
genom upprop, flygskrifter och tidningsnotiser av populär juridiskt
innehåll nedlagt ett omfattande och förtjänstfullt arbete i rättsupplysningens
tjänst. Förbundet har också ägnat en energisk och framgångsrik
verksamhet åt bekämpandet av svindelfirmor.

Till centralförbundet voro år 1915 202 rättshjälpskontor anslutna.
Av dessa voro 144 av statlig eller kommunal karaktär och 32 bildade
av gemeinniitzige Vereinigungen. Hittills har förbundets verksamhet
huvudsakligen varit riktad på stadskommunerna, och, som medlemsförteckningen
visar, ha också under de senare åren i alla Tysklands större
städer sådana »unparteiische Rechtsauskunftstellen» upprättats.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Emellertid har man hven börjat uppmärksamma landsbygdsbefolkningens
stora behov av rättshjälp, och på skilda sätt har man sökt praktiskt
lösa den invecklade organisationsfrågan. Ofta hava städernas rättshjälpskontor
inrättat ett slags filialer i närbelägna landskommuner, så
att i en av kommunen anvisad lokal någon av kontorets tjänstemän vissa
dagar i veckan anordnat mottagningar för rättssökande. Även om en
sådan anordning på sina håll kan tjäna som surrogat för ett särskilt
rättshjälpskontor, så är ju dock därmed intet vunnet för de kommuner,
som ligga så avlägset från större städer, att någon filial där ej
lämpligen kan upprättas. Genom eu »Erlass» från preussiska inrikesoch
jordbruksministerierna av den 11 juni 1914 har därför åt regeringspresidenterna
— motsvarande våra landshövdingar — uppdragits att
verka för att, såvitt behovet det påkallar, eu rätts hjälpsanstalt inrättas i
varje kommun eller krets. För ändamålet har från statens sida avsatts
eu fond på 60,000 mark, ur vilken årligen till varje kontors disposition
ställas belopp, i regel ej överstigande 750 mark och avsedda att täcka
en del av de löpande utgifterna. För rättshjälpskontorets inredning o. d.
kan ytterligare statsbidrag erhållas. Före krigsutbrottet framlade ock
bayerske justitieministern ett omfattande förslag till en fullständig omreglering
av rättshjälpsväsendet, gående ut på att anknyta detsamma
till domstolsorganisationen på sådant sätt, att vid varje större »Arntsgericht»
ett särskilt rättshjälpskontor skulle inrättas och av staten underhållas.

Rättslijälpskontorens uppgift är huvudsakligen begränsad till att
meddela upplysningar och råd, ej att lämna biträde i rättegång. Det
senare sker endast i socialförsäkringstvister, som avgöras av särskilda
domstolar och med vilka mål advokaterna i allmänhet ej taga
någon befattning. Omkring sjuttiofem procent av de lämnade upplysningarna
givas muntligt; endast i mera komplicerade fall. där vederbörande
saknar förmåga att reda sig på egen hand, erhålles skriftlig
hjälp. I saker av tvistemåls natur ävensom i ärekränkningssaker söker
man, för att såvitt möjligt undvika rättegång, verka för en godvillig
uppgörelse parterna emellan. På sina håll har man också i anslutning
till vederbörande rättshjälpskontor upprättat särskilda s. k. »Einigungsämter»
för vissa tvister, så t. ex. i Liibeck och Dresden för hyrestvister.
I Nurnberg är föreståndaren för rättshjälpskontoret samtidigt ledare för ett
kommunalt »Vermittelungsamt», som har att uppvisa synnerligen goda resultat,
särskilt i fråga om förlikning av ärekränkningsmål. Av dessa blevo
1912 mer än 2,000 föremål för handläggning, och omkring tre fjärdedelar
av dem blevo genom institutionens försorg förlikta.

I anslutning till sin uppgift att verka för de mindre bemedlade

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

klassernas rättssäkerhet befatta sig en del rättshjälps kontor även med inkassering
av fordringar; även medverka de genom särskilt inrättade s. k.
»Treuhandsinstitutionen» vid ordnandet av de ekonomiska förhållandena för
personer, som råkat på obestånd. Merendels tillgår därvid på det sätt, att
vederbörande ställer sin ekonomi under institutets uppsikt, så att detta förvaltar
hans inkomster, använder viss del därav till betalning av skulderna
o. s. v. — allt på villkor att borgenärerna låta härvid bero och ej påyrka
vederbörandes försättande i konkurs. Genom en sålunda långsamt skeende
avveckling kan oftast ett för borgenärerna långt förmånligare resultat
ernås än genom konkurs. En betydande uppgift ha rättshjälpskontoren
även vid inkassering av barnuppfostringsbidrag. Erfarenheten har nämligen
givit vid handen, att de av vederbörande förmynderskapsdomstol
för de utom äktenskap födda barnen förordnade förmyndarna ofta fullständigt
uraktlåta, i varje fall ingalunda tillräckligt energiskt uppfylla
sina åligganden i detta avseende. I de båda hansestäderna Liibeck och
Hamburg ha i anledning härav upprättats särskilda kommunala s. k.
»Berufsvormundschaften». På andra platser taga i regel rättshjälpskontoren
på skedd framställning befattning med barnuppfostringsbidragens
indrivning, och kontorens föreståndare förordnas då i allmänhet av förmynderskapsdomstolen
till barnets medförmyndare.

Rättshjälpskontorens organisation är naturligen olika på olika
håll. Medan i de större städerna kontoren vanligen äro organiserade
som självständiga offentliga institutioner med avlönad tjänstemannapersonal,
måste de på de mindre platserna ofta nöja sig med frivilliga,
oavlönade eller endast delvis avlönade krafter. Som föreståndare
söker man dock i allmänhet förvärva en akademiskt bildad jurist eller,
där ekonomiska svårigheter ställa sig i vägen härför, bereda företagets
ledare, som på de mindre platserna ofta äro avgångna s. k. » Subalternbeamten»,
tillfälle att vid behov anlita juridisk sakkunskap. Ur denna
synpunkt blir samarbetet mellan rättshjälpskontoren och advokaterna av
stor betydelse. Också har samarbetet hittills varit gott, i det att rättshjälpskontoren
samvetsgrant undvikit varje intrång på advokaternas
vanliga verksamhetsfält. Rättshjälpen meddelas nämligen endast åt obemedlade;
att intyg härom företes, kräves dock i regel icke. På yrkesoch
sociallagstiftningens områden meddelas rättshjälp även åt bemedlade,
enär advokaterna vanligen ej taga någon befattning med hithörande
saker. Då således någon konkurrens knappast kan anses bestå,
hava också advokaterna i regel ställt sig synnerligen välvilliga till »die
Rec h tsau sk un fistel len be wegu n g»; på några håll deltaga de skiftesvis i
kontorens arbeten, och en del rättshjälpskontor hava t. o. in. tillkommit

OFFENTLIGA RÄTTSH.1Ä LPSA NSTA LTER.

på initiativ av advokaterna på platsen. — 1 den livliga diskussionen
rörande omorganisation av den processuella rättshjälpen har av en del
företrädare för rättshjälpskontors verksam heten framställts ett förslag,
gående ut på att alla s. k. »Armensaehen» skulle överflyttas till vederbörande
rättshjälpskontor, som sålunda skulle få rätt att genom sina
rättegångsombud föra vederbörande parts talan inför domstol. Förutom
det, att advokaterna ej längre skulle belastas med dessa »Armensachen»,
skulle man genom en sådan anordning ernå en större koncentration och
enhetlighet i arbetet.

De lokala rättshjälpskontoren få vanligen sin ekonomi tryggad
genom kommunala anslag. I en medelstor stad på 50- å 80,000 invånare
beräknas kontorets genomsnittskostnad till 8- å 10,000 mark. I större
städer bliva naturligen omkostnaderna betydligt högre. Utgiftsstaten år
1909 för Berlins rättshjälpskontor slutar således på över 22,000, Kölns
på 21,000 och Lubecks på 13,000 mark.

I Köpenhamn har sedan 1885 »Studentersamfundets Retshjadp
for Ubemidlede» varit verksam.

Institutionen, som huvudsakligen har till uppgift att meddela obemedlade
råd och upplysningar i rättsliga angelägenheter, är byggd på
frivillig medverkan från domstolsadvokater samt andra examinerade
jurister ävensom juris studerande vid Köpenhamns universitet. Av de
150 deltagarna i rättshjälpsverksamheten under året 1 oktober 1915—
30 september 1916 hava 94 tillhört den förra kategorien, varav dock
23 endast såsom suppleanter, samt 50 den senare, varjämte fem kvinnliga
assistenter deltag-it i arbetet.

Emellan dessa deltagare fördelas tjänstgöringen så, att bland de
examinerade juristerna de s. k. rådgivande deltagarna envar har sin dagför
mottagningar å byrån, vilken är tillgänglig för allmänheten allenast
på söckendagseftermiddagarna. De juris studerande hava till uppgift
att biträda de rådgivande deltagarna. Om i någon sak rättegång kommer
ifråga och parten prövas ej själv kunna utföra sin talan, överlämnas
den till en vid kontoret fast anställd sakförare, som åtnjuter avlöning
och har till uppgift att för kontorets klienter utföra rättegångar.

Antalet hänvändelser till kontoret utgjorde under åren 1912—1916
i medeltal 29,475 per år. Under det senaste verksamhetsåret hava till
kontorets sakförare överlämnats 291 ärenden, varjämte från föregående
år kvarlågo 113 ärenden. Ärendenas sammanlagda antal utgjorde således
404. Av 139 processer, som förts i till sakföraren hänskjuta saker, ha
71 avgjorts genom dom; i 53 av dessa mål har den hjälpsökande vunnit.

Lag om fri rättegång. 12

Danmark.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Norge.

Genom kontorets försorg har under året ett belopp av 19,808 kronor
inkasserats för kontorets klienter.

»Retshjselpens» ekonomi baseras på såväl privat som offentlig offervillighet.
Från staten har beviljats ett anslag av 5,000 kronor, och ett
lika stort bidrag har lämnats av Köpenhamns kommun. Kontorets
sammanlagda utgifter uppgå till 15,566 kronor.

Aven i ett antal andra danska städer hava under de senaste årtiondena
rättshjälpskontor upprättats, nämligen i Aalborg, Aarhus, Hilleröd,
Holbmk, Odense och Randers. I allmänhet synes därvid det köpenhamnska
rättshjälpskontoret i så måtto ha tjänat som förebild, som
advokater i orten utan ersättning ställt sin arbetskraft till förfogande.
Kontorens expenser bestridas merendels av privata sammanslutningar.
Några kommunala bidrag åtnjuta dessa rättshjälpskontor icke.

Enligt 135 § i Lov om Rettens Pleje är varje sakförare, som
enligt 331 § i lagen av justitieministern blir antagen »til Udforelse av
beneficerede Säger», skyldig att lämna obemedlade, som hänvisats till
honom, hjälp i vissa rättsliga angelägenheter, såsom vid avfattandet av
besvärsskrifter, ansökning om fri process m. m. Sådan hänvisning lämnas
av Politimesteren, som prövar vederbörandes ekonomiska oförmåga och
tillika har att tillse, att hänvisningarna fördelas jämnt mellan de ifrågakommande
sakförarna. Dessa äga att av statsmedel njuta ersättning för
det arbete, de i här berörda avseende nedlagt. Lagens bestämmelser träda
i kraft först den 1 oktober 1919, och här behandlade föreskrifter äga
ej tillämplighet för Köpenhamn.

I Kristiania . inrättades år 1893 »Kontoret för fri retshjaslp» på
initiativ av »Demokratisk foredragsforening» och efter förebild av »Studentersamfundets
Retshjaelp for Ubemidlede» i Köpenhamn. Ursprungligen
handhades verksamheten uteslutande av examinerade jurister, som utan
ersättning ställde sin arbetskraft till förfogande, och rättshjälpen var
begränsad till lämnande av råd och upplysningar, varjämte kontoret i
sådana fall, där efter förhandling med motparten godvillig uppgörelse ej
kunde vinnas, till justitiedepartementet ingav ansökan om fri process.
I den mån antalet rättssökande ökades, visade det sig emellertid nödvändigt
att vid kontoret anställa fast personal, särskilt med hänsyn till
de ofta förekommande tillfällen, då en rättssökandes intresse krävde
hans talans utförande vid domstol eller i andra avseenden en omedelbar
hjälp utom kontoret.

Ledningen av verksamheten utövas av eu examinerad jurist såsom
kontorschef, vilken till hjälp vid sidan av de jurister, som utan gottgörelse

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

lämna sitt biträde, har eu avlönad jurist såsom assistent. För samtliga
befattningshavare är arbetet å kontoret att anse såsom en bisyssla.
Kontorets utgifter bestridas till väsentlig del genom anslag från kommunen,
vilket anslag för räkenskapsåret 1915—1910 utgjorde 5,180
kronor. Dessutom har kontoret sedan flera år tillbaka varit i åtnjutande
av ett statsbidrag av 800 kronor årligen. De penningbidrag, som kontoret
förut brukat erhålla från enskilda till understöd av verksamheten, hava
helt upphört, sedan kommunen i större utsträckning övertagit bestridandet
av utgifterna.

Antalet rättssökande å kontoret har visat en ständig ökning. Redan
andra året av kontorets tillvaro utgjorde det diarieförda antalet rådfrågningar
2,300. De första åren av 1900-talet steg antalet till omkring
3,400 per år. Under åren 1912—1916 utgjorde årliga medeltalet
rådfrågningar 4,888.

I Bergen inrättades år 1903 på initiativ av härvarande sakförarförening
ett »Kontor for fri retshjaflp for ubemidlede» efter mönster av
kontoret i Kristiania.

År 1905 tillsatte kommunalförvaltningen i Bergen en kommitté
för utredning av frågan om kommunens medverkan till lämnande av fri
rättshjälp åt obemedlade. På förslag av nämnda kommitté beslöt kommunen
år 1907 att anställa en av kommunen fast avlönad sakförare för
obemedlade, vilken skulle stå under tillsyn av en utav kommunalrepresentationen
utsedd styrelse. Närmaste förebild till denna institution synes
den svenska fattigsakförarinstitutionen hava varit. Till ledare är utsedd
en praktiserande sakförare, som har att på sitt kontor utöva rättshjälpsverksamheten
vid sidan av sin enskilda praktik.

Kommunens bidrag till kontoret uppgår för närvarande till 2,500
kronor årligen. Antalet ärenden utgjorde under åren 1909—1913 i medeltal
1,877 per år.

Utom i Kristiania och Bergen finnas ej några institutioner upprättade
för lämnande av rättshjälp åt obemedlade.

Den år 1886 i Helsingfors inrättade fattigsakförarinstitutionen
ombildades år 1911 genom beslut av stadsfullmäktige till ett rättshjälpskontor,
kallat Helsingfors stads rättshjälpsbyrå för mindre bemedlade.

Enligt den av stadsfullmäktige den 7 mars 1911 fastställda instruktionen
har byrån till uppgift att kostnadsfritt lämna hjälp i rättsliga
angelägenheter åt sådana i Helsingfors stad mantals- eller kyrkoskrivna,
mindre bemedlade personer, vilka därom själva framställa muntlig anhållan.
Rättshjälpsbyrån äger å den hjälpsökandes vägnar inleda och

Finland,

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Sverige.

Frågan om
inrättande a
förlikningsanstalter.

Lagkommittén
1826.

fora skriftväxling med enskilda personer samt, under förutsättning att
medellöshetsintyg företes, för de hjälpsökande utföra talan vid Helsingfors
stads rådstuvurätt ävensom uppsätta inlagor till andra myndigheter.
Begär den hjälpsökande, att rättegång må anhängiggöras, äger dock
byrån vägra att härtill lämna sin medverkan, om den hjälpsökande icke
kan åberopa någon bevisning till stöd för sin talan eller godkännande
av densamma av annan orsak icke kan emotses.

Under verksamhetsåret 1916 hade till byrån inkommit 864 ärenden,
varjämte från föregående år balanserats 34 ärenden. Ärendenas sammanlagda
antal utgjorde således 898, av vilka ej mindre än 209 blevo genom
byråns försorg förlikta. Rättshjälpsbyråns verksamhet utövas av en
föreståndare, benämnd rättskonsulent, ävensom av en biträdande rättskonsulent.
Byrån har erhållit lokaler i en kommunen tillhörig fastighet.
Utgiftsstaten uppgår till 11,800 finska mark.

Liksom i nu berörda länder har ock i Sverige frågan om
vidtagande av särskilda anstalter för tillgodoseende av obemedlades
behov av rättshjälp utom rätta blivit aktuell först under de senaste årtiondena.
Emellertid har frågan om upprättande av särskilda förlikningsanstalter
redan ganska långt tillbaka i tiden varit föremål för utredningar
och överväganden, och om än nämnda anstalter ej voro avsedda
att uteslutande eller ens huvudsakligen bereda obemedlade rättshjälp, så
torde dock denna frågas behandling ha givit impulsen till den i vårt
land flerstädes inrättade fattigsakförarinstitutionen.

Redan vid 1734 års riksdag var frågan i anledning av väckt
motion föremål för behandling, dock utan att något positivt resultat nåddes.

Lagkommittén avstyrkte i sitt den 1 augusti 1826 avgivna förslag
till allmän civillag inrättandet av särskilda förlikningsanstalter. Till
stöd för en sådan ståndpunkt anförde kommittén, att den, som med
säkerhet att ej träda någondera partens rätt för nära, skulle kunna föreslå
förlikning i en något vidlyftig och invecklad sak, måste icke allena
äga de insikter, som fordrades för att riktigt bedöma själva rättsfrågan,
utan ock! giva sig tillräcklig tid att noga undersöka alla de faktiska
omständigheterna i saken. Kommittén ifrågasatte, huruvida i vårt land
nödigt antal förlikningskommittéer skulle kunna organiseras av män,
som ägde så beskaffade insikter och hade tillfälle att uppoffra den tid,
ett noggrant iakttagande av kommittéernas trägna göromål krävde.
Innan man med rättegångsverket införlivade särskilda förlikningsanstalter,
måste man vara säker, att de ej motverkade lagskipningens högsta

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

ändamål, det nämligen, att göra lag och rätt gällande medborgare
emellan.

Svenska lagens enkla bild, att domaren skall råda parterna till förlikning,
hade dittills varit kraftigt nog att framkalla ett allmänt bemödande
vid rikets domstolar att bemedla förlikningar och komme troligen
även hädanefter att göra tillfyllest för alla de mål, där förlikning,
utan förnärmande av någondera sidans rätt och utan obehörigt inflytande
på parternas fria vilja, stode att vinna. Kommittén hade således trott
sig ej böra i denna väg gå längre, än att i förslaget samma bud infördes.

I anledning av från rikets ständer vid 1840 — 1841 års riksdaggjord
underdånig framställning om nyttan och behovet av förlikningskommittéers
införande till befrämjande av förminskning i rättegångarnas
antal uppdrog Kungl. Magt åt lagberedningen att taga nämnda fråga
under övervägande, varpå lagberedningen den 16 december 1842 avgav
ett underdånigt utlåtande i frågan. Lagberedningen avstyrkte införandet
av dylika anstalter under åberopande, att beskaffenheten av de svenska
■domstolarna, betraktade antingen i deras varande skick eller med de
förändringar, som av lagberedningen ifrågasattes, ej föranledde något
behov av de föreslagna förlikningskommittéerna. För övrigt syntes dessa
för rättvisans befrämjande föga lova någon verklig fördel, och tjänliga
ledamöter i desamma syntes ej inom en beräknelig tidrymd kunna i allmänhet
bliva att tillgå; ävenledes kunde befaras, att ej blott för dessa
ledamöter, utan ock för själva de rättssökande anstalten skulle bliva
besvärlig och betungande utan att tjäna till verkligt gagn.

I en vid betänkandet av justitiekanslern Faxe fogad reservation
lämnas den uppgift, att vid tiden i fråga omkring 190 förlikningskommittéer
voro i verksamhet. Dessa kommittéer hade med några få
undantag tillkommit i slutet av 1830- och under de första åren av 1840-talet. De hade merendels bildats i följd av församlingarnas överenskommelser
vid socknestämmor, då i de flesta fall stadgar i avseende på
valet av ledamöter och sättet för deras verksamhet jämväl blivit beslutade.
Kyrkoherden i församlingen var vanligen ordförande, och ledamöterna
valdes vid socknestämma. Befattningen ansågs som ett kommunalbestyr
och fullgjordes i allmänhet utan ersättning. I de flesta
reglementen för dessa kommittéer voro böter bestämda för parternas
försummelse att hos förlikningskommittén anmäla sina tvister och inställa
sig därstädes. Några av de ifrågavarande reglementena voro stadfästa
av Konungens befallningshavande.

Lagberedningen
1842.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Lagberedningen
1849.

Nya lagberedningen

1884.

Lagberedningens den 30 november 1849 avgivna förslag till rättegångsbalk
upptog i 31 kapitlet särskilda föreskrifter om kommunala
förlikningsanstalter. Lagberedningen trodde sig nämligen böra, utan
att bestämt föreslå inrättandet av formliga förlikningskommittéer, dock
söka befordra bildandet av anstalter, verkande i samma riktning som
dessa. Det kunde nämligen i många fall vara önskvärt för personer,
som med varannan råkat i delo, att i närheten hava en inrättning, till
vilken de kunde med förtroende vända sig för att möjligtvis vinna uppgörelse
av tvisten i förlikningsväg, utan nödvändighet att underkastas
det obehag, den tidspillan och de kostnader, som med eu formlig rättegång
vore förknippade.

Då man ansåg dessa förlikningsanstalter böra vara av helt och
hållet kommunal beskaffenhet ävensom lätt tillgängliga, hade uti 3 §
föreslagits, att varje socken eller stad skulle äga att, på sätt om val till
ledamöter i sockne- eller stadsnämnd stadgats, välja en eller flera goda
män att, när de därom anlitades, gå parter tillhanda med bemedling
av förlikning samt att, där sådant val ej skett, sockne- eller stadsnämnden
skulle utse en eller flera, av sina egna ledamöter att till detta
ändamål lämna biträde.

Enligt 4 § skulle part, om han, sedan i saken blivit stämt, men
innan den första gången kommit för rätten, ville söka förlikning, låta kalla
sin vederpart sig till mötes hos den eller de goda män, som efter 3 §
skulle finnas i den socken eller stad, där vederparten vistades. Kallelsen
skulle av sådan god man utfärdas och genom dens försorg, som den
äskat, bliva vederparten tillställd sist å andra dagen före den, som till
mötet blivit utsatt. Underlät den, som till förlikningsmöte blivit kallad,
att infinna sig, och kom saken sedan för rätten, hade han enligt stadgande
i 5 § förlorat rättigheten till ersättning för rättegångskostnaden
vid första domstolen, även om han vunne saken, för så vitt han ej
kunde visa, att han ej kunnat inställa sig vid förlikningsmötet.

Emot 1849 års förslag anmärkte nya lagberedningen i sitt den 6
juni 1884 avgivna betänkande, att anordningen antagligen skulle missbrukas
därhän, att ena parten skulle tvinga den andra till inställelse
hos förlikningsmännen, mindre för att åstadkomma förlikning än för att
bereda honom obehag och besvär samt utsätta honom för äventyret att
gå miste om rättegångskostnaden vid första domstolen, om han ej komme
tillstädes vid förlikningsmötet. Tvivelsutan skulle det ock i mången
kommun bliva svårt, om icke omöjligt, att erhålla fullt lämpliga förlikningsmän,
och deras uppgift bleve måhända oftast den att kunna

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

iip|>visit en hög siffra av förakta tvister, där det gällt mera att övertala
än att övertyga. Pa dessa skäl ansåg beredningen att särskilda officiella
förlikningsanstalter icke borde genom lag påbjudas och att i
huvudsaklig överensstämmelse med de i 20 kap. rättegångsbalken meddelade
bestämmelserna, det borde ankomma på domstolen att söka åvägabringa
förlikning mellan parterna, när de där inställde sig.

Det var i hopp om att för Göteborg kunna skapa en institution,
genom vilken å ena sidan det med de ifrågasatta förlikningsnämnderna
huvudsakligen avsedda ändamålet, om ock endast delvis, skulle vinnas,
samt att å andra sidan bereda samhällets obemedlade medlemmar
tillfälle att kostnadsfritt erhålla bistånd i deras juridiska angelägenheter,
som herr 8. A. Hedlund uti en år 1872 inom stadsfullmäktige i
Göteborg väckt motion hemställde, att stadsfullmäktige måtte till eu
början för nästkommande år anvisa ett extra anslag av 1,500 å 2,000
rdr rmt såsom arvode för nämnda år åt en fattigsakförare för Göteborgs
stad, rörande vars verksamhet, tillsättning m. m. närmare föreskrifter
borde utarbetas för att stadsfullmäktiges beslut och prövning underställas
utav en beredning, till vilken motionären föreslog, att förslaget
måtte hänvisas.

Uti avgivet utlåtande yttrade den i enlighet med motionärens förslag
tillsatta beredningen i huvudsak följande. Förslaget åsjHtade att
för de mindre bemedlade bereda tillfälle att av sakkunnig person, för
vilken de kunde hysa förtroende, kostnadsfritt eller mot arvode, lämpat
efter deras tillgångar, erhålla juridiskt biträde uti deras angelägenheter
såväl utom som inför rätta, ävensom att, såvitt ske kunde, avböja och
förlika onödiga rättegångar. Sakföraren borde naturligtvis ej taga vilka
rättegångar som helst. Beredningen ansåge såsom ett oundgängligt
villkor för det allmännas förtroende, utan vilket någon nytta av sakförarens
antagande ej vore att vänta, att denne tillsattes av offentlig
myndighet, helst stadsfullmäktige, vare sig genom särskild nämnd eller
genom direkt val.

Med bifall till därom av beredningen gjord hemställan beslöto
stadsfullmäktige antaga till en början en, sedermera två sakförare med
skyldighet för dem dels att kostnadsfritt eller mot billigt arvode tillhandagå
mindre bemedlade medlemmar av Göteborgs kommun med
lämpligt juridiskt biträde såväl utom som inför domstol, därvid, såvitt
möjligen ske kunde, onödiga rättegångar borde avvisas eller förlikas, dels
att minst en timma varje söckendag vara i av dem själva anskaffade

Fattigsakförarc.

Göteborg.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

lokaler tillgängliga för rättssökande, varom kungörelse skulle införas i
tidningarna.

Samtidigt härmed inrättades den s. k. förlikningsnämnden, under
vilken sakförarna sorterade. Någon självständig verksamhet såsom sådan
har denna förlikningsnämnd icke kommit att utöva.

För år 1917 åtnjuter förlikningsnämnden ett anslag av 5,584 kronor
för bestridande av följande utgifter:

Arvode åt två sakförare å kr. 2,000 ....................................

Hyresbidrag åt sakförarna å kr. 300 ....................................

Dyrtidstillägg åt sakförarna å kr. 242 .................................

Diverse kostnader, såsom rättegångar å annan ort etc....

Kronor

4,000: —
600: —
484: —
500: —

5,584: —

Antalet behandlade mål och ärenden hava under åren 1908—1916
uppgått till:

		1908	1909	1910	1911	1912	1913	1914	1915	1916
l:a	distriktet...	.. 494	631	581	562	577	467	470	551	505
2:a		.. 601	615	618	622	641	617	621	563	582

Stockholm

1884—1913.

År 1883 väcktes i Stockholms stadsfullmäktige av herr Adolf Hedin
in. fl. en motion om anslag till avlönande av tvenne fattigsakförare samt
om uppdrag åt beredningsutskottet att framlägga förslag till frågans
närmare ordnande.

I sitt yttrande över nämnda motion förklarade sig beredningsutskottet
finna det ändamål, som skulle uppnås genom det begärda anslaget,
vara behj ärtans värt, men då utskottet ännu icke varit i tillfälle att närmare
överväga det ändamålsenligaste sättet för den nya institutionens
ordnande, måste utskottet, under förbehåll att sedermera få inkomma
med förslag till ett sådant ordnande, inskränka sig till att hemställa om,
uppförande av det föreslagna anslaget å 5,000 kronor i staten.

Stadsfullmäktige biföllo beredningsutskottets förslag.

Utav ett år 1884 av beredningsutskottet avgivet utlåtande framgår,
att utskottet icke ansåg den föreslagna formen för rättshjälpens anordnande
vara definitiv. Utskottet framhöll bl. a., att innan en definitiv
anordning kunde bestämmas, någon erfarenhet borde hava vunnits, huruvida
det behov, som givit anledning till anslagets beviljande, verkligen
kunde tillgodoses på nämnda sätt. Enär hela institutionen för det då -

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

varande vore helt och hållet provisorisk, borde man om möjligt undvika
att skapa en särskild myndighet för dess handhavande. Utskottet föreslog
därför, att det i staten uppförda anslaget till juridiskt biträde åt
mindre bemedlade skulle ställas till mantalsnämndens förfogande att
användas för ändamålet på det sätt nämnden funne lämpligast samt att
åt nämnden borde uppdragas att lämna föreskrifter i avseende å den
ordning, i vilken den åsyftade förmånen skulle komma de mindre bemedlade
till godo.

Sedan dylikt bemyndigande för mantalsnämnden lämnats även för
1885, beslöto stadsfullmäktige påföljande år att framdeles tillsvidare och
intill dess annorlunda kunde varda bestämt på ovannämnda sätt taga befattning
med fattigsakförarinstitutionen. 1 enlighet med denna fullmakt
har den kommunala institutionen för kostnadsfri rättshjälp i Stockholm
intill slutet av 1913 omhänderhafts av mantalsnämnden, som antagit
fattigsakförare och utfärdat instruktion för dem.

Enligt denna skulle det åligga sakförarna att med juridiskt biträde
utom rätta samt vid domstol i Stockholm kostnadsfritt tillhandagå medellösa
medlemmar av kommunen. Till erhållande av sådant biträde var
endast den berättigad, som saknade förmåga och enligt rotemans intyg
vore av medellöshet hindrad att själv sköta sina rättssaker, fattigsakföraren
dock obetaget att åt medellös lämna biträde, utan att rotemansintyg
företeddes. I främsta rummet skulle sakföraren söka åstadkomma
förlikning, och ålåg det honom att avvisa ärende, däri han funne rättegång
vara orättfärdig eller gagnlös. Sakföraren skulle varje söckendag
kl. 8—i/a f- m- vara för rättssökande tillgänglig i sin lokal.

Uti en till stadsfullmäktige i Malmö den 15 november 1890 avlåten
skrivelse framhöll polismästaren L. Adler, att det hade blivit ett
allmänt bruk bland stadens obemedlade befolkning att vända sig till
polismästaren, så snart man ansåge sig icke hava fått sin rätt i något
avseende eller utsattes för något förment oberättigat anspråk. Där en
eller annan upplysning kunnat göra tillfyllest, vore ingenting att säga
om ett dylikt rättssökande, men då, som ofta vore fallet, den förklaring
måste givas, att rätten endast kunde vinnas genom process, framträdde
ett förhållande, som polismyndigheten ansåge som sin plikt att icke
lämna opåaktat. Den obemedlade kunde nämligen icke alltid göra sin
rätt gällande på den vägen. Antingen finge vederbörande avstå eller
vända sig till någon s. k. sakförare, vars okunnighet ofta vore lika stor
som hans brist på heder. Trots »fria expeditioner» vore den obemedlade
sämre ställd inför lagen i detta fall än den i ekonomiskt hänseende

Lag om fri rättegång.

Malmö.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Hälsingborg

bättre lottade. Det vore icke likgiltigt för ordningsmakten, liksom icke
heller med samhällets intresse över huvud förenligt, om det kunde inträffa,
att en person lede en orättvisa eller en minskning i sin rätt,
därför att han vore ur stånd att anlita lagens hjälp. Ifrågavarande onda
kunde ej undanröjas, utan att det anordnades rättshjälp för obemedlade.

Den 29 maj 1891 beslöto stadsfullmäktige att anslå 1,500
kronor för avlönande av en fattigsakförare med i huvudsak samma
åligganden som fattigsakförarna i Stockholm och Göteborg. Tillika beslöts
att utse en av stadsfullmäktiges ledamöter att tillsammans med
magistratens och fångvårdsstyrelse^ ordförande utgöra en nämnd med
uppdrag att antaga och vid behov entlediga sakföraren, ävensom att
meddela de närmare bestämmelser, vilka i avseende å denna befattningshavare
kunde anses vara av nöden, samt att i allmänhet övervaka sakförarens
verksamhet.

Enligt utgiftsstaten uppbär fattigsakföraren av stadens kassa 2,500
kronor om året, varjämte till expensmedel anslagits 1,000 kronor.

Antalet rådfrågningar utgjorde under åren 1908—1915:

1908- 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915

665 713 690 656 685 765 716 836

Antalet rättssökande har under samma period utgjort:

1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915

612 685 737 617 651 730 687 809

Stadsfullmäktige i Hälsingborg beslöto den 19 februari 1907 att tillsätta
en fattigsakförare och anslogo i arvode åt honom ett belopp av 1,200
kronor per år, varjämte ett belopp av 300 kronor ställdes till hans förfogande
att av honom mot redovisningsskyldighet användas till betäckande av
kostnader i hans verksamhet. Tillika beslöts att tillsätta en förlikningsnämnd,
bestående av tre personer, utsedda, en av magistraten, en av
stadsfullmäktige och en av fångvårdsstyrelse^ med uppdrag att dels
för varje år utse fattigsakföraren, dels med uppmärksamhet följa hans
verksamhet och, på sätt i instruktionen för fattigsakföraren bestämdes,
besluta i fråga om hans entledigande, dels ock, om det påkallades, tillhandagå
sakföraren med råd och medverkan såväl i fråga om biläggande
av tvister som i annat, vilket till hans verksamhet hörde.

Sakföraren skall enligt instruktionen i främsta rummet söka åstadkomma
förlikning i tvistig^ ärenden, som hos honom anmälas; han skall
avvisa mål, däri han finner rättegång orättfärdig, onödig eller gagnlös.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Antalet under åren 1907—1916 inkomna, diarieförda ärenden hava
utgjort:

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916

51 55 60 82 63 49 97 105 105 99

Det må dock anmärkas, att endast sådana ärenden diarieförts, som
medfört något fattigsakförarens direkta åtgörande, alltså icke rena rådfrågningar
eller sådana saker, angående vilka det genast tydligt framgått,
att de icke kunde till någon åtgärd föranleda.

Stadsfullmäktige i Lund ställa sedan år 1908 till drätselkammarens Lundförfogande
ett årligt anslag av 600 kronor till avlönande av en eller flera
jurister, som skola åt stadens obemedlade invånare lämna kostnadsfri
rättshjälp med råd och upplysningar i rättsliga frågor samt uppsättande
av handlingar.

Anslaget har av drätselkammaren tilldelats två av stadens praktiserande
jurister med förpliktelse för dem att för ändamålet vara tillgängliga
envar minst en timme i veckan.

Under år 1916 har av de båda juristerna rättshjälp lämnats åt
sammanlagt 207 personer.

Stadsfullmäktige i Landskrona beslöto den 19 april 1909, att en Landskrona,
juridiskt bildad fattigsakförare skulle anställas, vilken det skulle åligga
att minst två timmar i veckan på kungjorda tider vara tillgänglig för att
åt obemedlade, inom staden bosatta personer kostnadsfritt lämna rättshjälp
och råd samt, då så behövdes, föra talan inför rådhusrätten. Fattigsakföraren
tillsättes av stadsfullmäktige för en tid av 5 år, och hans
avlöning utgår med 500 kronor årligen.

Enligt instruktionen skall sakföraren kostnadsfritt tillhandagå mindre
bemedlade medlemmar av Landskrona samhälle med juridiskt biträde,
såväl då uppträdande inför rätta icke erfordras som vid domstol i Landskrona.
Det åligger sakföraren att avvisa gagnlösa och orättrådiga tvister
samt att i främsta rummet söka åstadkomma förlikning i de rättstvister,
vari hans hjälp påkallas.

Antalet under åren 1910—1916 diarieförda ärenden har utgjort:

1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916

20 28 41 48 34 32 25

Dessutom hava förekommit ett avsevärt antal konsultationer och
mindre ärenden, som icke diarieförts.

100

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Jönköping.

Kristianstad.

Rättshjälp

genom

fattigvården.

Karlstad.

Stadens kostnader för delgivningar m. m. hava utgjort: 1914 119
kronor, 1915 101 kronor och 1916 71 kronor.

1 Jönköping har på grund av ett stadsfullmäktigebeslut den 17 december
1913 från och med den 1 januari 1914 varit anställd en sakförare för
obemedlade med uppgift att kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade
medlemmar av Jönköpings samhälle med juridiskt biträde, såväl då uppträdande
inför rätta icke erfordras som vid domstol eller annan myndighet
i Jönköping. Det åligger sakföraren att avvisa uppenbart gagnlösa
och orättrådiga tvister samt att i främsta rummet söka åstadkomma
förlikning i de rättstvister, vari hans hjälp påkallas. Rättshjälp må
i mål angående brott, som hör under allmänt åtal, i regel ej lämnas för
utförande av talan om ansvar eller av svarandetalan.

Sakföraren antages, entledigas och övervakas i sin verksamhet av
en nämnd, bestående av magistratens och fattigvårdsstyrelsens ordförande
samt en av stadsfullmäktige vald person. Sakföraren uppbär ett årligt
arvode av 400 kronor, varjämte av stadens medel ersättas expenser, som
den rättssökande ej själv förmår gälda. Under år 1916 har för sådant
ändamål utgått ett belopp av 111 kronor.

Antalet hjälpsökande, rådfrågningar, uppsatta skrifter samt utförda
rättegångar framgår av följande sammanställning:

Hj älpsökande .........

Rådfrågningar.........

Skrifter ....................

Rättegångar ............

1914	1915	1916
51	85	71
56	102	74
142	187	125
17	26	12

I enlighet med stadsfullmäktiges beslut den 12 januari 1915 har
anställts en fattigsakförare med åliggande att kostnadsfritt tillhandagå
mindre bemedlade medlemmar av Kristianstads samhälle med juridiskt
biträde, såväl då uppträdande inför rätta icke erfordras som vid domstol
i Kristianstad. Gagnlösa och orättrådiga tvister skola avvisas, och
fattigsakföraren har att i främsta rummet söka åstadkomma förlikning
i de rättstvister, vari hans hjälp påkallas.

Fattigsakföraren uppbär av stadens medel ett årligt arvode av 300
kronor samt äger att återfå förskotterade kostnader.

Fattigvård sstyrelsen i Karlstad brukar bevilja kostnadsfri rättegång
åt medellösa kvinnor, huvudsakligen i barnuppfostringsmål. Åt
styrelsens sekreterare uppdrages därvid att lämna den erforderliga hjäl -

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

101

pen. Någon särskild ersättning liar denne ej uppburit härför; stadens
utgifter för rättshjälpen omfatta allenast delgivnings- och utsökningskostnader.

Fattigvård sstyrelsen i Sundsvall har uppdragit åt sina tjänstemän
att lämna obemedlade eller mindre bemedlade mödrar kostnadsfri rättshjälp
för utfående av uppfostringsbidrag till utom äktenskap födda barn.

Stadens kostnader härför ha under år 1915 uppgått till 199 kronor
och under år 1916 till 185 kronor.

På hemställan av fattigvårdsstyrelsen beslöto stadsfullmäktige i
Örebro den 20 december 1911 att ålägga fattigvårdsstyrelsens ombudsman
att tillhandagå obemedlade eller mindre bemedlade barnaföderskor
i Örebro med erforderlig rättshjälp för att av försumliga barnafäder
utfå barnuppfostringsbidrag. I samband härmed beslöto stadsfullmäktige
att höja ombudsmannens arvode från 1,000 till 1,500 kronor.

I anledning av nämnda beslut har ombudsmannen en gång i veckan
haft kostnadsfri mottagning för allmänheten samt lämnat biträde vid
skriftväxling och vid förande av rättegång.

De särskilda kostnader, som för nämnda rättshjälp utgått av stadens
medel, hava under år 1914 uppgått till 77 kronor, år 1915 till 121 kronor
och år 1916 till 56 kronor.

•

Hos stadsfullmäktige i Ronneby väcktes år 1914 en motion om
ett årligt anslag av 250 kronor till rättshjälp åt obemedlade. I anledning
härav beslöto fullmäktige med avslag å motionen att uppdraga åt stadens
fångvårdsstyrelse att »genom utseende av rättegångsbiträde o. s. v.»
lämna rättshjälp åt obemedlade i de fall, där styrelsen ansåge sådan
hjälp böra förekomma. Tillika bemyndigades fattigvårdsstyrelsen att av
tillgängliga medel bestrida kostnaderna för rättshjälpen. Enligt vunnen
upplysning har emellertid, sedan detta beslut fattats, någon sådan rättshjälp
ej påkallats eller lämnats.

I en den 11 april 1906 hos Stockholms stadsfullmäktige väckt
motion föreslog herr Knut Tengdahl, att stadsfullmäktige måtte tillsätta en
kommitté »att taga under övervägande frågan om förändrade anordningar
med den av kommunen genom de s. k. fattigsakförarne inrättade
fria rättshjälpen, så att denna institution bättre än nu sker måtte

Sundsvall.

Örebro.

Ronneby.

Stockholms
stads rättshjälpskontor.

102

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

motsvara sitt ändamål, samt till stadsfullmäktige inkomma med förslag
i ämnet».

Stadsfullmäktige beslöto den 18 november 1907 att tillsätta en kommitté
med uppdrag att verkställa den i motionen föreslagna utredningen.

I sitt den 27 december 1909 avgivna utlåtande påvisade kommittén
till en början, hurusom i Stockholm funnes ett långt större behov av
kostnadsfri rättshjälp åt mindre bemedlade än det, som fylldes av fattigsakförarinstitutionen.
1 fortsättningen av utlåtandet upptogos till granskning
de anmärkningar, som riktats emot densamma. Den första av
dessa anmärkningar gällde fattigsakförarbefattningens egenskap av
bisyssla. Kommittén framhöll, att det läge i sakens natur, att även den
mest plikttrogne fattigsakförare lätt kunde råka i frestelse att låta fattigsakförarämbetet
träda i bakgrunden för det arbete, varav han hade sin
huvudsakliga utkomst. Kommittén trodde, att mera energi och intresse
givetvis borde kunna förväntas av en fattigsakförare, som allenast eller
huvudsakligen ägnade sig åt fattigsakförartjänsten. Att omorganisera
institutionen i denna riktning måste alltså framstå såsom en av de
angelägnaste uppgifterna. Då kommittén framlade förslag att ersätta
fattigsakförarna med en fristående fast organiserad institution, gjorde
kommittén till en huvudpunkt i sitt förslag, att de personer, som
ägnade sig åt den kommunala rättshjälpen, skulle hava denna tjänst
till sin huvudsakliga sysselsättning. Kommittén tänkte sig, att för institutionens
verksamhet skulle inrättas ett kontor, vilket borde ordnas i nära
överensstämmelse med ett enskilt advokatkontor, då antagas finge, att en
sådan anordning vore den för såväl allmänheten som personalen mest
praktiska och därför kunde medföra den största möjliga effektivitet,
såvitt på de tekniska anordningarna berodde. Sålunda föreslog kommittén,
att kontoret skulle hållas öppet jämväl under den för de enskilda
advokatkontoren vanliga kontorstiden. Därigenom bereddes tillfälle för
klienterna att, även då anstaltens jurister icke vore tillstädes, gorå
besök å kontoret för avlämnande eller avhämtande av handlingar, inhämtande
av sådana upplysningar, som kunde erhållas hos anstaltens
kontorsbiträde, underskrivande av handlingar m. m.

Sedan kommitterades utlåtande varit föremål för vederbörande
kommunala myndigheters granskning, beslöto stadsfullmäktige den 25
februari 1913, med godkännande av beredningsutskottets i ärendet avgivna
utlåtande, att fattigsakförarinstitutionen skulle omorganiseras, så
att en anstalt för kostnadsfri rättshjälp åt mindre bemedlade upprättades
på sätt, som framginge av ett vid utlåtandet fogat förslag till instruktion

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

103

för styrelsen över Stockholms stads rättshjälpskontor, varjämte stadsfullmäktige
beslöto att antaga och underställa Kling!. Maj:ts prövning
en instruktion för kontorets styrelse av den lydelse samma förslagutvisade.

Den antagna instruktionen fastställdes av Kungl. Maj:t den 20 juni
1913, varefter av den för kontoret tillsatta styrelsen den 24 september
samma år antogs arbetsordning för kontoret, som började sin verksamhet
den 1 därpå följande oktober.

Jämlikt instruktionen har kontoret till uppgift att lämna rättshjälp,
däri inbegripet råd och upplysningar i rättsliga angelägenheter, åt i
Stockholm mantals- eller kyrkoskrivria personer, vilka äro medellösa eller
icke utan att taga i anspråk de medel, som skäligen måste anses nödvändiga
för eget eller familjens uppehälle, äro i stånd att bekosta sig
rättshjälp. Sådan hjälp må i mål angående brott, som hör under allmänt
åtal, ej lämnas för utförande av talan om ansvar eller av svarandetalan.
Rättegång, som synes gagnlös, bör avvisas, och bör kontoret i
rättegångssaker, vari kontorets bistånd sökes, i främsta rummet söka
åstadkomma förlikning.

Kontorets angelägenheter handhavas av en styrelse, bestående av
tre av stadsfullmäktige valda ledamöter.

Kontorets föreståndare, som antages av styrelsen, skall hava avlagt
sådan juridisk examen, som fordras för utövning av domarämbete,
samt hava förvärvat nödig praktisk erfarenhet vid underdomstol eller
advokatkontor.

Rättshjälpskontorets utgiftsstat för år 1916 slutar på en siffra av
21,905 kronor, och torde följande poster däri förtjäna att omnämnas:

Lön till föreståndare ........................................................................... 6,000: —

» » biträdande jurist .................................................................. 3,000: —

» » expeditionsbiträde................................................................ 1,500: —

» » extra kontorsbiträde........................................................... 1,800: —

För semester, sjukdomsfall och dylikt ......................................... 500: —

Lön till vaktmästarbiträde.................................................................. 800: —

Summa löner 13,600: —

Inventariers inköp och underhåll..................................................... 925: —

Skriv- och tryckningskostnader m. m........................................... 1,000: —

Delgivnings- och exekutionskostnader ........................................ 1,800: —

Kostnader för handräckning och dylikt.......................................... 600: —

Telefoner.................................................................................................. 510: —

104

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Enskild rättsm
hjälpsverksamhet.

Rättshjälp
för obemedlade
i Lund
1905—1908.

Beträffande rättshjälpskontorets verksamhet må följande siffror
anföras:

	1914	1915	1916
Rådfrågningar............................................................	1,827	1,792	1,779
! Rättegångar...............................................................	624	644	754
Ansöknings- och besvärsärenden .................................	340	907	754
] Utom rättegång genom kontorets förmedling förlikta tvister	—	360	452
\| Övriga ärenden, som föranlett särskilda åtgärder, såsom		.
upprättande av skrivelser och handlingar, utredningar
samt förhandlingar med andra personer m. m.............	1,063	716	625
Summa diarieförda ärenden	3,354	4,419	4,364
Besök.......................................................................	8,200	10,500	11,500
Skrivelser (utom brev) ................................................	2,339	2,731	3,996
Rrev ........................................................................	1,843	2,889	4,809
Inställelser vid domstol................................................	1,045	1,254	1,694
Till rättssökande genom kontorets kassa inbetalda medel	18,329 kr.	32,747 kr.	53,244 kr.

Även från enskilt håll hava åtgärder vidtagits för att bereda
obemedlade rättshjälp. Så t. ex. i Lund där efter mönster av »Studentersamfundets
Retshjaelp for Ubemidlede» i Köpenhamn år 1905 bildades
ett rättshjälpskontor, »Rättshjälp för obemedlade», på initiativ av medlemmar
av den vid Lunds universitet bestående juridiska föreningen.

Verksamheten var avsedd att utövas av för saken intresserade
examinerade jurister, universitetslärare och andra, med de till juridiska
föreningen hörande studenterna såsom biträden eller sekreterare. Såsom
lokal användes stadens arbetsförmedlingskontor, som för ändamålet upplåtits
vissa timmar i veckan.

Den lämnade rättshjälpen bestod företrädesvis i meddelande av
råd och upplysningar i rättsliga angelägenheter, biträde med upprättande
av handlingar och skrifter samt åvägabringande av förlikning i tvister,
där sådant var möjligt. Biträde vid rättegång lämnades även emellanåt
genom uppsättande av stämningsansökan och skriftliga inlagor, någon
gång även genom personlig inställelse vid rätten.

Besöken å Rättshjälpen uppgingo i medeltal till omkring 400
årligen, fördelade på mottagningar en å två gånger i veckan.

Då det emellertid i längden visade sig svårt att på det sätt man
tänkt sig uppehålla Rättshjälpens verksamhet, huvudsakligen till följd
av bristen på tillräckligt antal utbildade jurister, som voro villiga att

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTAI.TER.

105

ställa sig till förfogande, nödgades Rättshjälpen år 1908 nedlägga sin
verksamhet, sedan dock stadsfullmäktige i Lund med anledning av motion,
som tillkommit på tillskyndan av Rättshjälpen, beviljat ett årligt anslag
av 600 kronor att, på sätt förut nämnts, användas till beredande av
kostnadsfri rättshjälp åt obemedlade.

Sedan en förberedande kommitté införskaffat upplysningar angående
de frivilliga institutioner för rättshjälp åt obemedlade, som funnos i
Köpenhamn m. fl. städer, samt på grundvalen av dessa upplysningar
utarbetat plan för den tillämnade institutionens verksamhet, trädde
styrelsen för Centralförbundet för socialt arbete i förbindelse med Sveriges
advokatsamfunds stockholmsavdelning för att söka genom samverkan med
sagda avdelning få till stånd ett rättshjälpskontor av så stor effektivitet
och vederhäftighet som möjligt. Därjämte vände sig styrelsen i ändamål
att redan från början, så vitt möjligt, förskaffa kontoret deras förtroende,
till vilkas gagn detsamma skulle verka, till Stockholms arbetarkommun
såsom representant för den talrikaste delen av arbetarna i huvudstaden
för att erhålla dess stöd och medverkan. Såväl stockholmsadvokaterna
som arbetarkommunens styrelse visade intresse för saken, och så bildades
år 1905 »C. S. A:s kontor för rättshjälp åt obemedlade».

Detta kontors styrelse bestod av fem ledamöter, två valda
av C. S. A:s styrelse, två av styrelsen för Sveriges advokatsamfunds
stockholmsavdelning samt en av styrelsen för Stockholms arbetarkommun.
De medverkande advokaterna, som tillhörde Sveriges advokatsamfund,
skulle utföra sitt arbete utan ersättning. Antalet av de medverkande
advokaterna var i början av kontorets verksamhet 24. Bland
dem, som besörjde tjänstgöringen, funnos icke blott de yngre medlemmarna
av advokatsamfundets stockholmsavdelning, utan även många av
de äldre och mest erfarna. Brådskade ett ärende, kunde det hända,
att vederbörande advokat fick mottaga den rättssökande å sitt privata
kontor, naturligtvis utan gottgörelse. Innan biträde lämnades den rättssökande,
skulle, så vitt möjligt, utrönas, om denne vore att betrakta
såsom obemedlad. För direkta utgifter såsom lösen av protokoll, stämpel,
porto m. m. skulle den rättssökande lämna ersättning. Enligt de för
kontoret utfärdade ordningsregler kunde detsamma endast i undantagsfall
åtaga sig utförande av rättegångar. I övrigt lämnades rättshjälp
i alla andra rättsliga angelägenheter. Åven personer, bosatta
utom Stockholm, voro berättigade att anlita kontoret.

Under de första åren av verksamheten hölls kontoret öppet för allmänheten
tre gånger i veckan, men därefter två gånger i veckan.

Lag om fri rättegång.

C. S. A:s
kontor för
rättshjälp åt
obemedlade i
Stockholm
1905-1913.

106

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Svenska

fattigvårds förbundets barnavårds avdelnlngar.

1917 års riksdagsskrivelse

om kommunala
rättshjälp
skontor.

Antalet rättssökande utgjorde under åren 1906—1913:

1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913

249 217 233 252 208 202 219 207

Då det visade sig alltmera svårt att påräkna erforderlig medverkan
från advokaternas sida, vidtogs år 1909 den ändring i kontorets
organisation att i stället för det frivilliga biträde, som förut lämnats av
advokaterna, anställdes en jurist, som ensam skulle utöva rättshjälpsverksambeten
och därför åtnjöt ersättning, som lämnades av medlemmar,
tillhörande advokatsamfundets stockholmsavdelning.

Den 1 oktober 1913 upphörde kontorets verksamhet i samband
med öppnandet av Stockholms stads rättshjälpskontor.

Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsavdelningar hava enligt
sina stadgar till uppgift bl. a. att lämna fri rättshjälp i saker, som falla
inom deras verksamhetsområde. Där så erfordras, överlämnas ärendet
till avdelningens jurist, som genom personlig hänvändelse till den eller
de försörjningspliktiga söker utverka, att uppfostringsbidrag inbetalas till
avdelningen, och denna övervakar sedan, att dessa komma barnet tillgodo.
Kan ej på frivillighetens väg uppfostringsbidrag av barnafadern erhållas,
lämnas ogift moder rättshjälp även i rättegång i och för bidragens utfående,
varjämte i de fall, då äktenskapsskillnad ej synes kunna undvikas,
juridiskt biträde lämnas vid skilsmässoprocess. I övrigt söka
avdelningarna på andra lämpliga sätt samarbeta med myndigheterna i
och för efterhållande av försumliga försörjare.

Barnavårdsavdelningar finnas för närvarande upprättade i Stockholm
och Solna. Efter tillkomsten av rättshjälpskontoret i Stockholm
överlämnar barnavårdsavdelningen därstädes sina rättegångsuppdrag till
nämnda kontor.

Vid innevarande års riksdag väckte, såsom förut nämnts, herr
G. H. von Koch en motion om åvägabringande av utredning i fråga
om statsunderstöd till upprätthållande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.

Motionären anförde bl. a., att det för vårt lands del, där hittills ytterst ringa
i denna väg åstadkommits, huvudsakligen gällde att under anknytning till de ansatser,
som redan nu funnes, verka för samarbete och enhetlig organisation. Att arbetet i
denna riktning vore förtjänt av statens understöd, stode utom tvivel, och de förebilder,
utlandet lämnade oss, borde egga till att även inom vårt land ej längre låta
med frågans lösning anstå.

OFFENTLIGA RÄTTSIIJÄLPSANSTALTER.

107

Behov av rättshjälpskontor förefunnes i varje .medelstor stad. Jämväl landsbygdens
behov av rättshjälp måste tillgodoses. Även om i eu och annan större
.stad rättshjälpskontor kunde komma till stånd uteslutande på kommunal grund, vore
det dock tydligt, att något allmänt genomfört system av ifrågavarande rättshjälp
ej kunde åvägabringas, med mindre staten lämnade saken sitt stöd. Det läge nära
till hands att till styrkande av ett statsunderstöds berättigande för detta ändamål
anföra den stora betydelse, som statsunderstödet haft för arbetsfri rmedlingsverksamheten.
Som bekant vore arbetsförmedlingsanstalterna kommunala institutioner, men
deras tillkomst hade i icke ringa män befrämjats genom ett statsunderstöd, som
använts för vissa angivna ändamål. Det lede intet tvivel, att utan statens medverkan
denna betydelsefulla verksamhet icke skulle nått en så hastig och tillfredsställande
utveckling, som nu vore fallet. Och det vore troligt, att ett liknande gott
resultat skulle ernås, om staten lämnade sin medverkan vid rättshjälpens organiserande.
Möjligen skulle en organisatorisk anknytningspunkt, vad landsbygdens rättshjälp
anginge, kunna stå till buds i de offentliga arbetsförmedlingskontoren.

Då i varje fall någon åtgärd från statsmyndigheternas sida ej gärna vore
möjlig utan föregående undersökning, föreslog motionären, att riksdagen behagade
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående statsunderstöd
till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.

I avgivet utlåtande förklarade sig första kammarens andra till"
fälliga utskott hava funnit motionens syfte beaktansvärt.

Utskottet anförde vidare, att det naturligen icke vore välbetänkt att bevilja
varje medellös fri rättshjälp. Att fattigdom icke borde vara hinder för någon att
göra gällande sin goda rätt, vore en riktig och tilltalande grundsats, men det finge
icke förbises, att en obehörig rättegång icke endast orsakade staten och dess organ
onödig uppoffring, utan att den också pålade motparten besvär och kostnader, vilka
denne, måhända icke utan stor svårighet, kunde bära. Det vore därför en lika viktig
grundsats, att fattigrätt i den utsträckning, varom här vore fråga, icke i oträngt
mål beviljades. Emellertid måste det uppenbarligen överlämnas till Kungl. Maj:t att
gorå dessa frågor till föremål för noggrant övervägande, därvid såväl de uppslag,
som redan givits, som ock andra möjliga utvägar borde komma under bedömande.

Under hänvisning till det anförda hemställde därför utskottet, att första kammaren
för sin del ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att i samband med den pågående utredningen angående beredande genom det
allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning
eller oförmåga att tillvarataga sina intressen, därav kunde vara i behov, även måtte
undersökas, huruvida och i vad mån medverkan från statens sida måtte kunna lämnas
till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor eller därmed till syftet
jämförliga anordningar, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av undersökningen
kunde föranledas.

Sedan första kammaren bifallit berörda hemställan, delgavs detta
beslut åt andra kammaren, som hänvisade ämnet till sitt femte tillfälliga
utskott.

I avgivet utlåtande framhöll utskottet, att ehuru frågan om rättshjälpsverksamheten
redan torde vara under utredning av sakkunniga i hela dess omfattning,

108

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Allmän motivering.

Valet av form
för verksamhetens
anordnande.

ansåge sig utskottet likväl böra biträda första kammarens framställning. Skälen
härtill vore, dels att frågan om upprättande av kommunala rättshjälpskontor med
statsunderstöd syntes böra närmare och mera ingående undersökas av de sakkunniga,
dels ock att från riksdagens sida uttryckligen borde betonas önskvärdheten av att
en utredning komme till stånd rörande effektiv rättshjälp åt mindre bemedlade för
tillvaratagande av deras intressen jämväl i de många rättsförhållanden, rörande vilka
rättegång icke erfordrades.

Vad anginge de mindre städerna och särskilt landsbygden, vars behov av rättshjälp
enligt motionärens och även utskottets åsikt jämväl borde tillgodoses, komme
en lösning av spörsmålet om rättshjälp genom kommunala rättshjälpskontor att möta
större svårigheter, då ju någon som helst organisation för ändamålet hittills icke
kommit till stånd beträffande landsbygden. Ifrågasättas kunde emellertid, huruvida
icke landstingen skulle kunna biträda vid ordnandet av denna angelägenhet.

Med anledning av vad sålunda anförts och då frågan om beredande av rättshjälp
icke blott i de större städerna utan även i hela landet vore en angelägenhet
av största vikt samt någon lösning av spörsmålet icke gärna vore tänkbar utan
ekonomisk medverkan från statens sida, hemställde utskottet, att andra kammaren
måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut.

Denna utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen, varpå
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1917 anhöll, att, i
samband-med den åt de sakkunniga uppdragna utredningen även måtte
undersökas, huruvida och i vad mån medverkan från statens sida måtte
kunna lämnas till upprättande och underhåll av kommunala rätthjälpskontor
eller därmed till syftet jämförliga anordningar samt för riksdagen
framläggas det förslag, som av undersökningen kunde föranledas.

Av den förut lämnade redogörelsen för organisationen av rättshjälpen
utom rätta framgår, att man kan urskilja tvenne huvudformer
för densamma, nämligen å ena sidan rättshjälp genom statlig eller
kommunal försorg och å andra sidan enskild rättshjälpsvensamhet.

Att åt det enskilda initiativet överlämna skapandet av den organisation,
som här är i fråga, torde ej vara lämpligt, Erfarenheten i
detta avseende från vårt land bär vittne om att denna väg ej är
framkomlig. Det har ju visat sig, att den enskilda verksamheten aldrig
nått en emot behovet svarande omfattning, och såväl i Stockholm som
i Lund har den ock snart nog övergått till den kommunala organisationsformen.
Att sådan verksamhet haft bättre framgång på vissa håll
i utlandet, torde bero på särskilda förhållanden.

Bland de statliga och kommunala rättshjälpsanstalterna kan man
ävenledes urskilja tvenne typer: på några håll har organisationen knutits
vid fattigvården, på andra har den ordnats fristående därifrån. Härvid

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

109

liar den antingen utbildats såsom fattigsakförarinstitution, eller ock har
man valt formen av särskilda rättshjälpskontor.

Den första av de nämnda organisationsformerna bär för förslagets
del ej gärna kunnat förordas. Att lägga rättshjälpens meddelande
på fattigvårdsmyndighgterna kunde visserligen synas medföra relativt
ringa omkostnader, men en ur saklig synpunkt tilltalande lösning skulle
därmed ej vinnas. Rättshjälpen skulle åtminstone i allmänhetens uppfattning
jämställas med fattigvården, vilket säkerligen skulle menligt återverka
på hela rättshjälpsinstitutionen. För övrigt skulle de lokala fattigvårdsmyndigheterna
antagligen komma att hysa föga intresse för den
mera judiciella sidan av rättshjälpen. Att denna skulle handhavas av
fattigvårdens egna tjänstemän, torde med hänsyn till dessas bristande
kvalifikationer för denna uppgift knappast böra sättas i fråga, och
skulle å andra sidan särskilda tjänstemän för sådant ändamål anställas,
bleve säkerligen kostnaderna så avsevärda, att ur sparsamhetssynpunkt
sammankopplingen med fattigvården ej längre vore motiverad. Det kan
för övrigt anmärkas, att det endast är för att tillgodose det mest trängande
behovet av rättshjälp — merendels för utfående av barnuppfostringsbidrag
— som denna organisationsform hittills kommit till användning.

De anmärkningar, som kunna riktas emot fattigsakförarinstitutionen,
hava tidigare berörts. Då ersättningen från det allmänna till
fattigsakföraren för dennes verksamhet såsom sådan ej lämpligen kan
bestämmas på annat sätt än till visst årligt belopp, varemot sakförarens
inkomst av hans privata verksamhet är beroende på dennas omfattning,
är det klart, att den, som skall dela sin tid mellan fullgörande av privata
uppdrag och tillgodoseende av »fattigpraktiken», lätt nog skall frestas
att ägna sin huvudsakliga arbetskraft åt sina privata klienter. Fattigpraktiken
blir sålunda för fattigsakföraren en bisyssla, åt vilken han
ägnar allenast den tid, som hans egentliga yrke lämnar övrig. Att den
fattiges behov av rättshjälp med en sådan anordning blir illa tillgodosett,
har erfarenheten från Stockholm till fullo visat. Medan antalet
ärenden hos huvudstadens båda fattigsakförare under det sista året av
deras verksamhet uppgick till omkring 1,500, har, sedan fattigsakförarinstitutionen
ombildats till eu rättshjälpsanstalt med uppgift att uteslutande
handhava ifrågavarande angelägenhet, verksamheten, såsom av
förut anförda siffror framgår, hastigt ökats, så att antalet ärenden under
år 1916 uppgått till över 4,300.

Erfarenheten från huvudstaden ger således bestämt vid handen,
att endast en fast organiserad institution, vars huvudsakliga personal

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

Beredande av
fri rättshjälp
utom rätta en
kommunal
uppgift.

uteslutande har att bereda obemedlade rättshjälp, förmår att på ett fullt
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

Av anförda skäl hava vi vid val av form för rättshjälpens organiserande
stannat vid att förorda rättshjälpskontor av den typ, som
införts i Stockholm.

Att beredande av fri rättshjälp i rättegång är att anse såsom en
statens angelägenhet, har i förslaget till lag om fri rättegång vunnit
erkännande på det sättet, att kostnaderna för denna gren av rättshjälpsverksamheten
lagts helt på statsverket. Uppenbarligen kunna principiella
skäl anföras för att jämväl behandla anordnandet av den utomprocessuella
rättshjälpen såsom en statsuppgift. Ur rättsskyddssynpunkt kan det ej
vara för staten likgiltigt, om fattiga samhällsmedlemmar beredas tillfälle
att även utom rätta vinna den handledning i rättsliga angelägenheter,
varav de må vara i behov. Men liksom staten på flere andra
områden av hänsyn till det ändamålsenliga och lämpliga på landstingen
eller primärkommunerna helt eller delvis överflyttat uppgifter, som teoretiskt
kunna sägas tillkomma staten, synas även i detta fall starka
praktiska skäl tala för en sådan anordning. Till en början är det
uppenbart, att en efter de lokala behoven anpassad organisation av rättshjälpsverksamheten
är lättare att åstadkomma, om initiativet till och
ordnandet av densamma, i stället för att uppdragas åt ett statens ämbetsverk,
i huvudsak överlämnas åt de kommunala representationerna. Åven
torde en kommunalt ordnad rättsbjdesorganisation kunna åstadkommas
för avsevärt billigare kostnad än en statsinstitution för samma ändamål.
I detta avseende bör även uppmärksammas, att såväl hos oss som i
utlandet rättshjälpsverksamheten huvudsakligen byggts på kommunal
grund.

Vid sådant förhållande borde icke några allvarliga betänkligheter
från statsmakternas sida möta mot att låta anordnandet av rättshjälpskontor
regleras på samma sätt som inrättandet av offentliga anstalter
för arbetsförmedling. På bägge nämnda verksamhetsfält kräves av vår
tids sociala medvetande offentligt ingripande och reglering. En formalistisk
tolkning av den i 1862 års kommunallagar uppdragna ramen för
kommunernas beslutanderätt torde ej böra få utgöra ett hinder för en
anordning, som med hänsyn till nuvarande förhållanden synes mest
praktisk och ändamålsenlig.

Att i lag ålägga kommunerna någon skyldighet att i ifrågavarande
avseende medverka har dock ej ansetts böra komma i fråga. För närvarande
torde nämligen anordnandet av rättshjälpskontor på sina håll

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER. 1 1 1

vara förenat med svårigheter, främst kanske med hänsyn till möjligheten
att erhålla lämpliga föreståndare. Ett forcerat upprättande av
rättshjälpskontor skulle därför måhända medföra en sänkning av kravet
på de personliga kvalifikationerna till nämnda befattning. För övrigt
skulle en sådan utveckling på sina håll lätt äventyra den fasthet i
organisatoriskt avseende, som är en av huvudförutsättningarna för att
rättshjälpskontoren må kunna väl fylla sin uppgift.

Av dessa skäl har ock enligt förslaget initiativet i fråga om rättshjälpskontorens
upprättande lagts helt i de kommunala representationernas
hand. Och erfarenheten från den kommunala arbetsförmedlingen torde
rättfärdiga den förhoppningen, att bristande intresse från kommuners
och landstings sida ej skall vara att befara.

Om vi sålunda anse, att initiativet till inrättande av rättshjälpsanstalter
samt ordnandet av desamma bör överlämnas till landsting
och andra kommunalrepresentationer, synes det oss emellertid uppenbart,
att staten bör med anslag understödja kommunerna i denna deras
verksamhet, som, enligt vad ovan antytts, i hög grad berör statens
intressen. I detta avseende må ytterligare några synpunkter framhållas.

Åtskilliga på senaste tiden utfärdade lagar äro till sin verkan i
väsentlig mån beroende på att kostnadsfria råd och upplysningar av
sakkunniga stå till mindre bemedlades förfogande. Sålunda torde i de
flesta fall först med sådan hjälp de barnavårdsmän, vilka skola tillsättas
enligt lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917, kunna på ett
tillfredsställande sätt fylla den synnerligen betydelsefulla uppgift, som
i nämnda lag blivit dem anförtrodd. För mindre bemedlade kommer
ock den med nästa års ingång i kraft trädande lagen om försäkring för
olycksfall i arbete den 17 juni 1916 att öppna ett nytt stort område,
där upplysningar och biträde av rättsbildade torde bliva väl behövliga.
Slutligen må jämväl erinras därom, att, såsom av motiven till lagförslaget
om fri rättegång närmare framgår, de kommunala rättshjälpsanstalterna i
fråga om den processuella rättshjälpen äro avsedda att fylla en viktig uppgift
genom det förliknings- och utredningsarbete, som skulle ankomma
på dem, samt det biträde åt mindre bemedlade i rättegång, som av anstalternas
personal påräknats.

Enligt den av oss uppgjorda planen skulle statsunderstödda rättshjälpskontor
upprättas såväl i varje landstingsområde som ock i de
städer, vilka ej tillhöra landsting, utan hinder likväl för sådan stad att

Rättshjälpsanstalterna

böra erhålla
statsunderstöd.

Organisa tionsplanen -

112

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

i förening med angränsande landstingsområde eller del därav inrätta
gemensamt kontor. Men därjämte skulle det vara kommun, som tillhör
landsting, obetaget att ensam eller i förening med andra kommuner
med rätt till statsunderstöd anordna sådant kontor.

I likhet med vad som är fallet med arbetsförmedlingen, hava ock
rättshjälpsanstalterna tänkts inrättade såsom huvudkontor med filialkontor
och särskilda ombud. En sådan anordning torde för rättshjälpens
del vara betingad av nödvändigheten att erhålla väl kvalificerade centraler
för verksamhetens utövning. Sökte man att på varje ort, där
behov förelåge, driva fram fullt självständiga och av varandra oberoende
kontor, så vore att befara, att dessas nivå skulle redan från början bliva
låg samt i fortsättningen än ytterligare sjunka. Det relativt obetydliga
arbete, som komme att åligga ledaren av ett sådant kontor, skulle
naturligtvis ej kunna bereda honom full bärgning, han skulle således till
väsentlig del nödgas leva på privata biförtjänster — med andra ord,
man skulle komma fram till fattigsakförarinstitutionen, om än ej till
namnet, så dock till gagnet. Att förebygga en sådan utveckling måste
vara en av organisationsplanens huvuduppgifter. Den rätta lösningen
har synts oss ligga däri, att rättshjälpskontorens verksamhetsområde
bestämmes så, att den vid kontoret anställda personalen där har full
sysselsättning samt erhåller en däremot svarande avlöning.

Mot en sådan anordning kan visserligen göras gällande, att rättshjälpskontoren
skulle bliva alltför svårtillgängliga ej endast för landsbygdens
befolkning utan även för invånarna i köpingar och liknande
samhällen samt andra städer än dem, dit kontoren bleve förlagda. Vi
tro dock, att olägenheten härav väsentligen kan undgås, om på platser, där
så lämpligen kan ske, i främsta rummet naturligen på orter, där domstolar
äro belägna, filialer av de större kontoren bliva tillgängliga eller
särskilda ombud anställas. Filialkontor kunna tänkas bliva utbildade
efter skilda typer. På vissa håll, där en på orten bosatt jurist finnes
att tillgå, kan åt denne anförtros att under huvudkontorets överinseende
utöva konsulterande verksamhet, varigenom sålunda en stadigvarande
filial skulle bildas. Skulle åter endast en lekman för ändamålet stå till
buds, torde filialen lämpligen böra tjäna huvudsakligen som uppsamlingsställe
för rådfrågningar o. d., vilka sedan skulle tillställas huvudkontoret
för besvarande. Fn anordning av filialkontoren, som särskilt
i Tyskland med framgång kommit till användning och även hos oss
torde kanna anlitas, består däri, att en av huvudkontorets tjänstemän
reser till större orter inom distriktet för att där viss dag i veckan
giva konsultationer i lokal, som av kommunen ställes till förfogande.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

1 13

Upplysning i enklare frågor kan då genast lämnas, mera invecklade
ärenden beredas vidare i huvudkontoret; skall motparten höras, inkallas
han till nästa konsultation o. s. v.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida ej just för
de permanenta filialkontorens del det i herr von Kochs motion givna uppslaget
om eu anknytning till de offentliga arbetsförmedlingskontoren
kunde komma till användning. Ty det är givet, att den lokal
och personal, som av kommunen för dessa kontor bekostas, i många
fall skulle kunna anlitas för rättshjälpsverksamheten, och även arbetsförmedlingskontorets
föreståndare, fastän i regel icke jurist, skulle säkerligen
väl kunna handhava rådfrågningarnas insändande till länskontoren.
Emellertid hava från arbetsförmedlingens målsmän uttalats vissa betänkligheter
emot en sådan kombination. Man har betonat, att arbetsförmedlingsanstalterna
till ytterlighet böra vinnlägga sig om att intaga
en fullt opartisk ställning till såväl arbetsgivare som arbetare, en ställning,
som till det yttre måhända kunde synas rubbad, om arbetsförmedlingsföreståndaren
i sin verksamhet för rättshjälpskontoret skulle
nödgas att i eu rättstvist mellan arbetsgivare och arbetare taga parti
för endera parten. Dä denna synpunkt ej saknar fog, har i förslaget
till kungörelse någon bestämmelse, åsyftande att befrämja en kombination
av nu antydd art, ej ansetts böra meddelas, utan torde det
böra ankomma på de lokala förhållandena i varje särskilt fall, huruvida
eu sådan utan men för någondera verksamheten kan äga rum. Särskilt
torde arbetsförmedlingsanstalternas lokaler kunna ställas till disposition,
där någon av länskontorets personal besöker orten för att giva konsultationer.

Då rättshjälpsanstalterna ju äro avsedda att med tiden komma till
stånd inom varje län, har det ej synts betänkligt att i förslaget till normalreglemente
ålägga kontoren att lämna rättshjälp åt personer, som anlita
dem, utan avseende därpå om sökanden är mantals- eller kyrkoskriven
inom rättshjälpsanstaltens distrikt.

Det har synts vara med rättshjälpsanstalternas uppgift och verksamhet
bäst förenligt, att de sortera under justitiedepartementet.

Att med någon större grad av sannolikhet beräkna kostnaderna
för rättshjälpskontorens upprättande och underhåll låter sig självfallet
ej göra. Antager man emellertid, att rättshjälpskontor under årens lopp
upprättas i samtliga 25 län och dessutom i 5 av de större städerna,
skulle man sammanlagt hava att räkna med 30 kontor.

Lag om fri rättegång.

Kostnadsberäk ning.

114 OFFENTLIGA RÄT TSHJÄLPSANSTALTER.

Statens bidrag till engångsutgifterna, vilket enligt förslaget skall
utgå med högst 3,000 kronor per kontor, torde kunna beräknas till
högst 75,000 kronor, fördelat på ett avsevärt antal år.

I fråga om kontorens årskostnader torde utgifterna för porto, telegram
och telefon kunna beräknas till högst 500 kronor per kontor;
totalbeloppet för samtliga kontor, 15,000 kronor, skall i sin helhet ersättas
av statsverket. Detta belopp torde emellertid ej behöva iuberäknas i
statsverkets effektiva utgifter för rättshjälpen, då ju här staten endast
avstår från den vinst, den eljest haft på verksamheten i fråga.

Den resekostnads- och traktamentsersättning, som enligt § 2 mom. 1
skall gottgöras kontoren av statsverket, torde även kunna anslås till i
runt tal 500 kronor per kontor eller för samtliga kontor 15,000 kronor,
vilket belopp i sin helhet skall ersättas av statsmedel. Härvid är dock
även att märka, att, i den mån nämnda belopp utgör ersättning för
resekostnad på statens järnvägar, någon verklig statsutgift ej uppstår.

Beräknas lönerna vid rättshjälpskontoret till genomsnittligt 10,0<)0
kronor per år och utgifterna för skrivmaterialier och tryckning till
1,000 kronor ävenledes per år, skulle sammanlagda årliga utgiftsbeloppet
för varje kontor uppgå till 11,000 kronor. Beräknas emellertid, att åtminstone
2,000 kronor blir till kontoret ersatt dels av statsmedel för det
biträde i rättegång, som av kontorets personal kan lämnas, dels ock av
hjälpsökande på grund av domstols dom eller enligt reglementets 4 §,
skulle dessa nettoutgifter för varje kontor uppgå till genomsnittligt 9,000
kronor eller för samtliga kontor till 270,000 kronor. Detta belopp kommer
att fördelas på stat, landsting och kommuner, och statens bidrag
har enligt § 2 mom. 2 i förslaget satts till högst femtio procent. Emellertid
torde man ej behöva räkna med så stor andel av kostnaderna; antagligen
skulle bidraget komma att stanna vid tjugufem å trettio procent av
nämnda belopp, och skulle således statsbidragets totala belopp i fråga om
nu berörda utgiftsposter uppgå till 80- å 90,000 kronor. Inberäknat
förut nämnda 15,000 kronor skulle således efter genomförande av en
fullständig organisation av rättshjälpskontoren statens utgifter för sagda
ändamål kunna stanna vid omkring 100,000 kronor.

Emellertid torde ej vara att förvänta, att inom loppet av de närmaste
åren alla eller ens flertalet landsting skola upprätta rättshjälpsanstalter
och för dem göra anspråk på statsbidrag. Statsverkets årliga
kostnader för dylika anstalter torde därför till en början ej på långt när
komma att uppgå till ovan angivna belopp.

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

1 15

§ 1-

För att kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd måste rättshjälpsanstalt
i avseende å organisation och arbetssätt uppfylla vissa
villkor, avsedda att garantera, att anstalten rätt fullgör sin uppgift.

I syfte att låta statens intresse bliva tillbörligt företrätt i anstaltens
ledning har föreslagits, att Konungens befallningshavande
skall utse styrelsens ordförande jämte suppleant för honom. Övriga
styrelseledamöter skola däremot tillsättas på det sätt, Konungen i det
för anstalten fastställda reglementet i varje särskilt fall bestämmer, och
torde man härvid kunna förutsätta, att där anstalt upprättas eller underhålles
av särskilda kommuner eller av landsting och kommuner gemensamt,
varje sådan kommun i reglementet tillförsäkras rätt att bliva
representerad i anstaltens styrelse.

Speciell

motivering.

Villkoren lör
erhållande av
statsunderstöd.

§ 2.

Beträffande omfattningen av statsunderstödet till rättslnälpsanstal- Statstfnder ,

.,, , . n ° . . ,., | , n ° .f stödets om terna

har till en början loreslagits att i likhet med vad som lör stats- fattning.
understödet till arbetsförmedlingsanstalterna finnes föreskrivet i kungl.
kungörelsen den 5 februari 1915, statsunderstöd må erhållas till bestridande
av samtliga för verksamheten DÖdvändiga utgifter för postporto,
abonnemang å rikstelefon samt telegram och interurbana telefonsamtal,
vilket ju i själva verket från statens sida innebär allenast ett avstående
från inkomst av verksamheten.

För att särskilt stödja rättshjälpsanstalternas verksamhet för upprättande
av filialkontor hava vi tillika funnit befogat föreslå, att, om
anstalten utövar verksamhet inom sitt distrikt genom särskilda rättshjälpskontor
eller ombud, över vilka tillsyn skall hållas, eller om genom
anstaltens personal rättshjälp utom rätta lämnas på annan ort, än där
huvud- eller filialkontor är beläget, resekostnads- och traktamentsersättning
jämlikt fjärde klassen i gällande resereglemente må av allmänna
medel åtnjutas för de av denna verksamhet föranledda resor.

Huruvida det kan ställas berättigat anspråk på statsverket att
härutöver understödja rättshjälpsverksamheten är beroende på den betydelse
för staten, som rätteligen bör tillmätas densamma. För vår del
hava vi på förut anförda skäl funnit, att statsintresset härutinnan i själva
verket är så stort, att av allmänna medel bör lämnas bidrag jämväl till
anstalts årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskost -

116

OFFENTLIGA RÄTTSHJÄLPSANSTALTER.

nader. Detta bidrag har ansetts skäligen kunna sättas till liälften av
nämnda utgifter efter avdrag av de ersättningsbelopp, som till anstalten
under året av hjälpsökande återgäldats eller på grund av domstols beslut
influtit till anstaltens personal för lämnat biträde i rättegång.

Erfarenheten från Tyskland har emellertid lärt, att särskilt de
med rättshjälpskontors upprättande förenade engångsutgifterna ofta utgjort
ett svårt hinder för tillkomsten av behövliga kontor. För övervinnande
av hinder av sådan art, hava vi ansett lämpligt att bereda
möjlighet för vederbörande att erhålla ersättning jämväl för dylika
engångsutgifter, dock till ett begränsat belopp av högst 3,000 kr.

§§ 3 och 4.

Bestämmelserna i dessa paragrafer torde ej tarva närmare motivering.

Särskilt yttrande av advokaten Set Silow.

I följande avseenden har jag beträffande förslaget till lag om fri
rättegång en från de sakkunniges flertal avvikande mening.

Enligt förslaget kan förmånen av fri rättegång ej beviljas för utförande
av målsägandetalan i brottmål, där brottet är sådant, att det
hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare.
Denna inskränkning i förmånen av fri rättegång har motiverats
därmed, att målsäganden i dylika fall i allmänhet torde kunna påräkna
biträde av allmänna åklagaren jämväl för utförande av sin målsägandetalan.

Det torde ej kunna förnekas, att mångenstädes åklagaren brukar
lämna målsäganden dylikt biträde, nnder stundom visserligen mot betingande
av ersättning, men vanligen utan någon gottgörelse. A andra
sidan må det emellertid framhållas, att i många fäll målsäganden ej kan av
åklagaren påräkna något biträde för utförande av sin talan, något som
på sina håll synes vara beroende därpå, att åklagaren på grund av
sin tjänsteställning rent av anser sig därtill förhindrad. Någon förpliktelse
för åklagaren att i nämnda avseende biträda målsäganden
finnes ju icke heller. I de fall, där biträde av åklagaren frivilligt
lämnas, kan man emellertid helt naturligt ej alltid förutsätta, att
denne skall vara beredd att nedlägga något större arbete på utredningen
av målsägandens talan, vilket dock ofta kan vara erforderligt
för ett behörigt tillvaratagande av målsägandens rätt. Det må även
erinras därom, att beträffande inkallande av vittnen för styrkande av
målsägandens civila anspråk och beträffande vittneslöner åt sådana vittnen
äro tillämpliga de för enskild part gällande bestämmelser.

Genom ifrågavarande inskränkning skulle förmånen av fri rätte -

1 18

SÄRSKILT YTTRANDE.

gång komma att bliva den fattiga parten förvägrad bland annat i en
stor grupp ''av rättstvister, där ett sorgfälligt tillvaratagande av hans
talan vore ur såväl partens egen som även samhällelig synpunkt av
synnerligt stor betydelse, nämligen i de ofta förekommande fall, då make
eller barn efter- den, som genom annans vållande blivit dödad, vilja föra
talan om skadestånd på grund av att de genom den omkomnes frånfälle
skulle komma att sakna nödigt underhåll. Behovet av särskild hjälp för
utförande av målsägandetalan i omförmälda slag av tvister, i vilka ofta
avsevärda ekonomiska värden stå på spel, framstår såsom så mycket
större, som därvidlag i många fall kan erfordras verkställandet av högst
besvärliga och maktpåliggande utredningar.

Förmånen av fri rättegång står för den fattiga parten ej heller
öppen för fullföljande av målsägandetalan till överrätterna. Det må dock
bemärkas, att även i de fall, där målsäganden skulle kunna påräkna
biträde av åklagaren för utförande av sin talan vid underrätten, denna
hjälp sällan står honom till buds, när det gäller att fullfölja talan mot
underrättens utslag. I tvister angående skadestånd torde likväl mera
ofta föreligga ett befogat intresse att få underrättens utslag underställt
prövning av högre rätt.

Det föreliggande förslaget avser att, så långt sig göra låter, bereda
den fattige samma möjligheter att genom rättegång få sin talan prövad,
som stå den ekonomiskt bättre lottade samhällsmedlemmen till buds.
Emellertid innebär förslaget en väsentlig avvikelse från denna eftersträvade
grundsats om allas likhet inför lagen genom bestämmelsen,
att fri rättegång ej må beviljas den, vilkens talan finnes vara uppenbart
ogrundad. Under det att enligt gällande rätt en var, endast han
äger tillgång till gäldande av de kostnader, som äro förbundna med
utförandet av en rättegång, har möjlighet att få instämd och av rätten
prövad en talan, som må vara huru uppenbart ogrundad som helst,
måste enligt förslaget den fattiga partens talan för att kunna komma i
åtnjutande av förmånen av fri rättegång underkastas en särskild prövning,
i vad mån den kan vara rättsligen grundad. En dylik olika behandling
av rättsanspråken, grundande sig på samhällsmedlemmarnas
olika ekonomiska ställning, synes likväl ej böra ifrågakomma, såvida ej
till stöd för nödvändigheten av densamma övertygande skäl kunna anföras.

Ifrågavarande inskränkning i den fria rättegången angives enligt
förslaget vara påkallad ej blott av plikten att skydda statskassan för
onödiga kostnader, utan även av skyldig hänsyn till den fattiges motparts
intresse, varjämte den fattiga partens egen fördel bjöde, att sam -

SÄRSKILT YTTRANDE.

1 19

hället förfore med varsamhet och urskillning, då det genom särskilda
förmåner bereder honom lättnader vid rättegångars utförande, då ju i
sista hand den fattige själv finge bära ansvaret för sina gärningar.

Vad först angår det åberopade statsekonomiska skälet för inskränkningen,
torde det vara nödvändigt att vid frågans bedömande skilja mellan
å ena sidan tvister, som äro av sådan beskaffenhet, att förordnande av
rättegångsbiträde i desamma ej behöver utom i undantagsfall förekomma
(partprocess), och å andra sidan tvister, i vilka för anhängiggörande
och utförande av partens talan rättegångsbiträde erfordras (advokatprocess).

Med hänsyn till partprocessen må emellertid erinras därom, att
redan nu part äger rätt att av domaren erhålla biträde med uppsättande av
stämningen i målet och är, under förutsättning av medellöshet, berättigad
att utfå fria expeditioner. Det torde ej med fog kunna göras
gällande, att nämnda förmåner hittills visat sig hava givit anledning
till ett ohemult processande. Den förmån, som enligt förslaget om fri
rättegång skulle ytterligare tillkomma den fattiga parten, skulle i mål
av angivna beskaffenhet huvudsakligen bestå endast i befrielse från
förekommande delgivningskostnader. Sistnämnda förmån kan dock ej
gärna tänkas vara av den betydelse, att den skulle kunna befaras utgöra
en inkörsport för trätlystnaden, vilken, där den finnes, ej torde
låta sig avskräckas av kostnader utav sådan beskaffenhet.

I de säkerligen jämförelsevis få fall, där en uppenbart ogrundad
talan skulle genom den fria rättegången bliva vid domstol anhängiggjord,
kan likväl den kostnad, som därigenom skulle uppkomma för
statsverket, ej tänkas uppgå till några nämnvärda belopp. Det ligger
nämligen i sakens natur, att om talan verkligen är uppenbart ogrundad,
det ej skall kunna lämnas parterna tillfälle att obehörigt draga ut på
rättegången, utan bör densamma med tillhjälp av de medel, som redan
nu stå domstolen till buds, och med föga större tidsutdräkt, än som skulle
åtgå för verkställande av förprövningen, kunna hastigt nog avslutas
genom meddelande av dom.

Med avseende å de mindre bemedlade folklagrens behov av rättshjälp
må erinras om den mångfald av tvister, i och för sig obetydliga,
men för den fattige betydelsefulla nog, vilka med nuvarande domstolsorganisation
sällan kunna komma fram till den rättsliga reglering, som
ej blott partens eget, utan även samhällets intresse bör fordra. Beträffande
dessa smärre tvister, som självfallet utgöra den ojämförligt största
delen av de tvister, som för de mindre bemedlade förekomma, erbjuder

120

SÄRSKILT YTTRANDE.

nämligen ej vårt domstolsväsende det enkla och tillgängliga, men framför
allt snabba förfarande, som för ett tillfredsställande avgörande av desamma
utgör eu nödvändig förutsättning. Den slutgiltiga lösningen av
denna fråga torde sannolikt ej kunna vinnas annorledes än genom införandet
av ett särskilt bagatelldomstolsförfarande. I de fall, då i nyare
processlagar ett dylikt förfarande blivit infört, bär dock aldrig ifrågasatts,
att en domstolens förprövning på sätt förslaget angiver skulle vara erforderlig,
oaktat rättegången är förbunden med fullständig kostnadsfrihet.
En dylik förprövning skulle också stå föga väl överens med den
enkelhet och snabbhet, man vill genom förfarandet vinna. Det är att
förutsätta, att förprövningen, inpassad i vår nuvarande domstolsorganisation,
skulle komma att, åtminstone när det gäller partprocessen, ytterligare
försvåra domstolarnas tillgänglighet för de mindre bemedlade folklagren.
Förslaget kan i detta avseende sålunda sägas innebära en
försämring av de mindre bemedlades rättsläge, och synes denna försämring
i varje fall ej stå i skäligt förhållande till de förmåner, förslaget
beträffande partprocessen i gengäld skulle lämna.

Då även efter införandet av den fria rättegången fortfarande liksom
hittills de breda lagrens bristande förmåga att komma i förbindelse
med domstolarna blir densamma, torde det ej kunna antagas, att enbart
genom den fria rättegången någon betydande ökning av antalet partprocesser
komme att äga rum. En nödvändig förutsättning härför synes
vara, att särskilda organ bliva skapade för tillgodoseende av nämnda
behov. Det förslag till upprättande av statsunderstödda offentliga rättshjälpsanstalter,
som de sakkunnige samtidigt härmed framlagt, avser bl. a.
att utgöra ett steg i angivna riktning. Den ökning i antalet rättegångar,
som kan beräknas därigenom uppkomma, är emellertid så mycket
mindre föranledd av ett ogrundat processande, som man bör kunna utgå
ifrån att de rättegångar, som genom nämnda anstalters verksamhet skulle
komma att föras fram till domstolarna, dessförinnan blivit på ett mera
ändamålsenligt sätt utgallrade, än som kan ske genom en domstolens
förprövning.

Om sålunda de förmåner, som enligt förslaget äro förbundna med
partprocessen, ej äro av beskaffenhet att i nämnvärd mån kunna föranleda
ett ökande av processlystnaden, kan frågan emellertid ställa sig
annorlunda beträffande advokatprocessen. I sistnämnda fall kan statsverket
komma att för den fattiga parten få utgiva betydande kostnader
för anskaffande av biträde i rättegången, varjämte parten kan undgå
det för mången kännbara obehag och besvär, som är förenat med att

SÄRSKILT YTTRANDE.

121

själv nödgas utföra sin talan. Någon lära lör att statsverket genom
uppenbart ogrundade rättegångar, i händelse förprövningen borttoges,
skulle komma att betungas med oskäliga kostnader för beredande av
biträdeshjälp, torde likväl i verkligheten ej föreligga. Enligt förslaget
äger parten nämligen ej någon ovillkorlig rätt att få förordnat rättegångsbiträde,
utan beror det på rättens beprövande, huruvida för anhängiggörande
och utförande av partens talan förordnande av särskilt
biträde anses erforderligt. Skulle partens talan befinnas vara uppenbart
ogrundad, synes det vara tydligt, att förordnande av rättegångsbiträde
i allmänhet ej kan tänkas ifrågakomma, då ju i sådant fall saken oftast
måste förutsättas redan ligga öppen och klar och ytterligare utredningvara
obehövlig. Om parten, oaktat lian blivit vägrad biträdeshjälp,
vidhåller sin begäran om fri rättegång, synes, såsom förut framhållits,
ur statsekonomi synpunkt intet bärande skäl föreligga att hindra
honom från att i alla fall få sin talan vid domstolen anhängiggjord.
Åven om i något fall rätten skulle hava kommit att förordna biträde
åt en part, vars talan är uppenbart ogrundad, behöver likväl ej befaras,
att de kostnader, som därigenom skulle komma att drabba statsverket
komme att uppgå till några betydande belopp, enär till biträde väl
endast komma att utses personer, som motsvara rättens förtroende
och vilka alltså böra veta att i tid avstyra en talan, som befinnes vara
uppenbart ogrundad. Den befogenhet, som tillkommer rätten att efter
eget beprövande avgöra, huruvida rättegångsbiträde skall i visst fall
förordnas eller ej, innebär givetvis också den i viss mån en förprövning.
Även mot lämpligheten härav torde visserligen erinringar kunna framställas,
ehuru ej med samma berättigande som beträffande den i förslaget
angivna förprövningen.

Beträffande de till stöd för förprövningen åberopade hänsynen till
den fattiges motpart och den fattiges eget intresse må medgivas, att åtminstone
i förstnämnda hänseende ligger ett visst berättigande, men
förefalla nämnda olägenheter under inga förhållanden vara av den betydelse,
att de kunna utgöra tillräcklig grund för införande av förprövningen.
Såsom förut berörts, kan nämligen ej genom den fria rättegången
antalet uppenbart ogrundade rättegångar — och det ärja endast
sådana man vill genom förprövningen söka utestänga — antagas komma
att i någon nämnvärd grad ökas, och kommer en talan, som är att anse
såsom uppenbart ogrundad, att hastigt nog avdömas, på grund varav de för
parterna genom en dylik rättegång föranledda kostnader och besvär i
varje fall måste bliva jämförelsevis obetydliga. Vad angår den genom
Lag om fri rättegång. 16

122

SÄRSKILT YTTRANDE.

förprövningen för den fattiga parten visade omtanken, att denne ej
måtte på grund av de lättnader vid rättegångars utförande, som skulle
beredas honom, lockas till anställande av en uppenbart ogrundad talan,
varigenom han skulle komma att drabbas av kostnaderna i rättegången,
torde kunna ifrågasättas, huruvida det ej blott för den fattiga parten själv
utan även för samhället bör framstå såsom ett än större intresse, att en
part, som är i den tro, att hans talan är lagligen grundad, ehuru den
verkligheten är uppenbart ogrundad, beredes tillfälle att, där han så
ovillkorligen önskar, få sitt anspråk av rätten i vederbörlig ordning utrett
och bedömt. Aven för den fattiges motpart kan det mången gångvara
av intresse, att en uppenbart ogrundad talan bliver på ett dylikt
auktoritativt sätt avgjord, vilket för honom kan vara enda utvägen att få
slut på det ständiga ofredande, för vilket han av den andre utsättes.
Tvister förekomma ej blott vid domstolarna utan även utom rätta,
men där ofta i långt mera stötande former än inför rätta. Skulle den
fattiga parten emellertid mot bättre vetande föra en ogrundad talan,
må erinras därom, att för sådant fall straffbestämmelser redan finnas,
som böra innebära tillräckligt skydd för såväl samhällets som motpartens
intressen, utan att, när det gäller att bereda de fattiga ökade möjligheter
till rättsskydd, särskilda åtgärder därutöver synas vara behövliga.

Om sålunda tillräckliga skäl ej torde föreligga till stöd för förprövningen,
kunna å andra sidan, utöver vad redan berörts, befogade invändningar
anföras emot densamma. Skall förprövningen verkställas med
den grundlighet, som förslaget avser och varförutan den vore meningslös,
kommer den givetvis att ställa synnerligen stora anspråk på rättens tid,
arbete och icke minst tålamod. Då den fattiga parten i allmänhet ej
är i stånd att själv förebringa eller vara verksam för anskaffandet av
den utredning, som erfordras för bedömandet av hans talan, skulle förprövningen,
även när den verkställdes av rättens ordförande, lätt komma
att få karaktären av ett särskilt rättegångsförfarande, som i många fall
föga skulle skilja sig från en vanlig domstolshandläggning. Vad man
genom förundersökningen velat uppnå med hänsyn till statsverkets kostnader,
motparten och även den fattiga parten själv, skulle därigenom
snart gå förlorat. På grund av förprövningen, särskilt i tvister av
mera invecklad beskaffenhet, skulle rätten genom det ställningstagande
i saken, som den tvingades göra, komma att eller åtminstone få skenet
av att intaga en för endera parten gynnsam eller ogynnsam hållning,
som av dem kunde uppfattas såsom prejudicerande för tvistens slutliga
utgång. Uppfattningen om rättens opartiska ställning skulle härigenom

SÄRSKILT YTTRANDE.

123

lätt kunna äventyras, i det fäll att förundersökningen företages av rättens
ordförande, vilket väl i regel konnne att äga rum, skulle densamma
undandraga sig all offentlighet. Med tanke på den ofta överväldigande
arbetsbörda, som med nuvarande organisation av domstolarna redan nu
åvilar rättens ordförande, kan man ej bortse från faran, att denne komme
att se sig nödsakad att till oansvariga, för uppgiften ej tillräckligt
kvalificerade krafter å rättens kansli överlämna verkställandet av förprövningen.
Erinras må även om den tvekan, som i många fall måste
uppkomma, att även efter en sorgfällig utredning avgöra, när en talan
skall anses uppenbart ogrundad eller ej, då ju enligt förslaget i prövningen
skulle ingå eu värdesättning ej blott av argumenteringen i saken
utan även av erforderliga bevismedel. Enär ovan berörda förhållanden
allt för lätt skulle kunna giva anledning till att eu känsla av rättsosäkerhet
och godtycke insmöge sig, då det för den fattige gäller att
söka utfå sin rätt, synes även ur nämnda synpunkt starka skäl tala
mot ett införande av förprövningen.

Sedan den fattiga parten en gång beviljats förmånen av fri rättegång,
bör av skäl, som torde framgå av förut gjorda erinringar, densamma
ej fråntagas honom av annan anledning än den, som grundar
sig på hans förmögenhetsförhållanden.

Enligt förslaget åtnjuter den fattiga parten ej förmånen av fri
exekution. Den rätt, som enligt rättens dom kan hava tillerkänts honom
är dock mången gång för honom av föga värde, såvida han ej även kan
få domen utan kostnad verkställd. Det kan ofta inträffa, att exekutionskostnaderna,
särskilt vid förrättningar å landsbygden, uppgå till större
belopp än de kostnader i målet, från vilka den fattiga parten genom
den fria rättegången kunde hava åtnjutit befrielse. Vid verkställighet
av en dom, som skall exekveras annorledes än genom utmätning, är
parten skyldig att till förrättningsmannen förskjuta exekutionskostnaderna.
Nämnda bestämmelse äger särskild betydelse i alla de för fattiga
parter ofta förekommande tvister, som avse utfående av arbetsbetyg,
arbetsverktyg, personlig lösegendom och dylikt, som för partens dagliga
näring och uppehälle är nödvändigt. Men även vid verkställighet av en
dom genom utmätning kan för den fattiga parten, i saknad av fri exekution,
uppenbara olägenheter uppkomma. Vid verkställighet i dylikt
fall av en icke laga kraft ägande dom måste likaledes exekutionskostnaderna
förskotteras. A en lagakraftägande dom, som skall verkställas
genom utmätning, kan däremot verkställighet erhållas utan att
exekutionskostnaderna behöva förskjutas. Skulle förrättningsmannen

124

SÄRSKILT YTTRANDE.

emellertid ej kunna genom utmätningen göra sig betäckt för sina kostnader,
är utmätningssökanden skyldig att vid tvång av utmätning gälda
desamma. Närmast till hands torde härvid ligga, att förrättningsmannen
kan komma att för sin fordran utmäta just den rätt, som genom den
fria rättegången blivit den fattiga parten i domen tillerkänd, varigenom
det lätt kan inträffa, att densamma kan gå honom helt förlustig. Med
hänsyn till anförda omständigheter kan det hehov av rättsskydd åt den
fattige, som föreliggande förslag avser att fylla, ej anses hava blivit
på ett tillfredsställande sätt tillgodosett, förrän möjlighet beretts honom
att utan kostnad få sin rätt ej blott av domstolen fastställd utan även
genom de exekutiva myndigheterna verkställd. Genom den innevarande
år antagna lagen om införsel i lön in. m. har även i viss omfattning
den fria exekutionen redan vunnit insteg i vår rätt.

Det biträde, som av rätten kan komma att åt den fattiga parten
förordnas för att hjälpa denne med anhängiggörandet och utförandet av
hans talan, skall enligt förslaget åtnjuta full ersättning för det arbete,
biträdet nedlägger på fullgörandet av uppdraget. Härifrån göres emellertid
ett betydelsefullt undantag i så måtto, att om saken aldrig skulle
komma att vid domstolen anhängiggöras, biträdet ej erhåller ersättningför
det arbete och de kostnader, biträdet haft för sakens utredning eller
eventuellt för dess förlikning. Det rättsskydd, man avsett att genom
förordnande av särskilt biträde lämna den fattiga parten, torde dock ej
genom en sådan anordning kunna anses på ett tillfredsställande sätt
åstadkommet. Man torde nämligen i regel ej kunna påräkna, att en
advokat — och med få undantag skulle Ami såsom biträde komma att
förordnas en sådan, i de fall då ej rättshjälpsanstalterna bliva anlitade
— vilken är hänvisad att genom sin yrkesutövning erhålla sitt uppehälle,
skall kunna lämna den fattige sitt arbete utan hänsyn till den
gottgörelse, han därför erhåller. Ifrågavarande inskränkning i biträdets
rätt till ersättning skulle fördenskull i många fall kunna tänkas medföra
en viss obenägenhet från advokaternas sida att åtaga sig dylika
uppdrag, enär det ofta skulle kunna inträffa, att sedan biträdet nedlagt
ett omfattande arbete för utredning av saken, densamma av
såväl ombudet som parten finnes vara av beskaffenhet att ej böra vid
domstol anhängiggöras eller kunna med större fördel förlikningsvis uppgöras.
Vid berörda förhållande skulle kunna befaras, att för ifrågavarande
uppdrag ej komme att stå till buds advokater av sådana personliga
och juridiska kvalifikationer, som man i synnerhet skulle önska
taga sig an den fria rättegången, utan i stället personer av helt andra

SÄRSKILT YTTRANDE.

125

kvalifikationer. Rent av skulle häri kunna ligga eu tara lör att fullkomligt
ohemula processer utan intresse för den fattiga parten bleve framdrivna
till rättegång endast för beredande av möjlighet för biträdet att utfå sin
ersättning. Med hänsyn till betydelsen av att biträdet sålunda beredes
möjlighet att under alla förhållanden utfå ersättning även för det arbete
och de kostnader, som nedläggas innan målet blivit anhängiggjort,
må framhållas, att i den egentliga advokatprocessen behovet av sakkunnig
biträdeshjälp måste anses vara minst lika stort före rättegången
som efter dess anhängiggörande och att sagda behov i allmänhet ej kan
anses tillgodosett genom den hjälp, rätten eller dess ordförande i sådant
hänseende skulle kunna lämna den fattiga parten. Redan innan rätte- t
gångens början bör den huvudsakliga utredningen och planläggningen
av partens talan vara verkställd, och kan en försummelse härutinnan
ofta synnerligen menligt inverka på möjligheterna för parten att genom
rättegången utfå sin rätt.

Set Silow.

BILAGOR

1916 ÅRS UTKAST.

129

Bilaga A. 1916 års utkast till lag om kostnadsfri rättegång.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 23 april 1915 anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning
åtgärder kunde redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för
beredande genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på
grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina
intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av detta övervägande kunde föranledas, har Kungl. Maj:t
den 30 juni 1916 förordnat undertecknad Schljter, hovrättsråd i hovrätten
över Skåne och Blekinge, att tillsvidare biträda inom justitiedepartementet
vid behandling av nämnda fråga samt därjämte bemyndigat
Herr Statsrådet att tillkalla tre personer att vid frågans behandling inom
departementet biträda såsom sakkunniga. För sådant ändamål har Herr
Statsrådet tillkallat undertecknade Pettersson, borgmästare i Södertälje,
Colleen, häradshövding i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga,
och Silow, föreståndare för Stockholms stads rättshjälpskontor, samt
uppdragit åt undertecknad Pettersson att sammankalla de sakkunniga
och såsom ordförande leda deras arbete. I anledning av berörda uppdrag
hava undertecknade utarbetat ett preliminärt utkast till lag om kostnadsfri
rättegång, vilket vi härmed vördsamt överlämna. Det har synts oss
önskvärt, att innan definitivt lagförslag utarbetas, vederbörande domstolar
och myndigheter sättas i tillfälle att yttra sig över själva grundLag
om fri rättegång. 17

130

1916 ÅRS UTKAST.

principerna för ifrågavarande lagstiftning, vilken, såsom i riksdagsskrivelsen
framhållits, måste bygga på nu gällande rättegångsordning.

Med hänsyn till den väsentliga utvidgningen av de förmåner, som
enligt utkastet skola tillkomma mindre bemedlade parter, har det ansetts
vara av vikt att, intill dess erfarenhet vunnits om kostnaderna för eu
rättshjälp av denna omfattning, tills vidare inskränka densamma dels
till sådana rättssökande, som mest äro i behov därav, nämligen till dem,
som icke äga tillgång till gäldande av de med en rättegång förenade
kostnader eller efter utgivande därav skulle sakna nödiga medel till
underhåll för sig och sin familj, dels ock till det område, där behov av
kostnadsfri rättshjälp torde hava gjort sig mest kännbart, nämligen till
underrättsprocessen i civila mål (inkl. brottmål, däri talan om ansvar
ej föres). Målsägande i brottmål, som står under allmänt åtal, torde i
allmänhet kunna påräkna biträde av allmänne åklagaren, och frågan om
eventuell utvidgning av lagstiftningen om rättegångsbiträde åt häktad
till att avse jämväl andra tilltalade synes ej med nödvändighet behöva
upptagas i detta sammanhang. Vad begränsningen till underrättsprocessen
angår, torde det för mindre bemedlade parter vara av ojämförligt
mycket större vikt att erhålla hjälp för åvägabringande av fullständig
utredning i första instans än för måls fullföljande i överrätterna.

För att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för det allmänna
bär i utkastet föreslagits, att rättegångsbiträde endast i sådana fall, där
det oundgängligen erfordras, skall på det allmännas bekostnad tillhandahållas
obemedlade parter, och har huvudvikten i stället lagts därpå, att
domstolen och dess tjänstemän skola lämna sådana parter erforderligt
biträde för målens tillbörliga utredning. Emellertid torde på underrätterna
å landet icke kunna läggas den ökade arbetsbörda, som i utkastet
föreslås, utan att staten samtidigt tillhandahåller ökade arbetskrafter.
Utkastet bygger därför på den förutsättning, att å varje domsagekansli
på statens bekostnad anställes en förste notarie med vissa självständiga
uppgifter särskilt i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande
(2 § 1 p. och 6 § 1 sb). Mot inrättandet av dessa nya befattningar
synas så mycket mindre betänkligheter böra möta, som desamma torde
nödvändiggöras redan av den väntade nya lagstiftningen om ökat antal
tingssammanträden för behandling av vissa mål och ärenden. Förstenotariernas
befattning med lagens tillämpning synes kunna regleras i
administrativ ordning (18 §).

Ehuru beredandet av kostnadsfri rättegång torde få anses vara en
statens angelägenhet, synes, så länge bekostandet av rättsskipningen i
städerna delvis åligger kommunen, någon del av kostnaderna vid stads -

1916 ÅRS UTKAST.

131

domstol för den föreslagna lagstiftningens genomförande tills vidare höra
läggas på städerna. Åtskilliga städer lämna redan årliga anslag till en
rättshjälps verksamhet, som icke allenast avser biträde i rättegång utan
hven rådfrågning^-, tvisters uppgörande i godo, hjälp med handlingars
uppsättande m. m. Denna verksamhet göres genom den föreslagna
lagstiftningen ingalunda överflödig men synes, i händelse lagstiftningen
kommer till stånd, mera än hittills kunna inriktas på rättshjälp utanför
rättegång. För att uppmuntra städerna att utvidga denna art av
rättshjälpsverksamhet har i 17 § av utkastet föreslagits bestämmelse av
det innehåll, att stad, som anslagit medel för beredande av kostnadsfri
rättshjälp åt obemedlade, skall kunna berättigas till avdrag för dessa
sina kostnader å det belopp, staden eljest skolat utgiva såsom bidragtill
täckande av det allmännas utgifter för den kostnadsfria rättegången.

Med hänsyn till grundprinciperna för lagutkastet har undertecknad
Pettersson så till vida varit skiljaktig från övriga kommitterade, att jagansett,
dels att expeditionshavande vid underrätt icke genom den flirtslagna
.lagen böra befrias från sin nuvarande skyldighet att utan särskild
ersättning av statsverket lämna fattiga parter expeditioner fria från lösen,
dels ock att det lätt skulle komma att verka stötande, om domstolarna
ålades att ensidigt lämna vissa fattiga parter en ledning vid deras talans
behöriga utförande, som ej skulle komma deras motparter till godo,
samt att därför andra stycket av 3 § bort ur förslaget utgå.

Övriga kommitterade hava, framför allt av hänsyn till de obemedlade
parternas intresse, ansett olämpligt att lägga eu del av kostnaderna för
rättshjälpens genomförande på enskilda tjänstemän, vilka på grund därav
möjligen kunde befaras mindre villigt lämna sin medverkan till
uppnåendet av det med lagstiftningen eftersträvade målet, samt hava,
vad den i 3 § andra stycket föreslagna bestämmelsen angår, endast
åsyftat att inskärpa domstolens plikt att alldeles särskilt i sådana mål,
där någondera parten är oförmögen att själv tillvarataga sina intressen,
genom en effektiv processledning verka för sanningens utletande och
den materiella rättens förverkligande.

I övrigt hava vi, med hänsyn till ändamålet med utkastets framläggande
på dess nuvarande stadium ej ansett nödigt tillkännagiva de
meningsskiljaktigheter, vilka förekommit beträffande vissa detaljer.

Stockholm den 31 juli 1916.

JAKOB PETTERSSON.

TYCHO COLLEEN.

K. SCHLYTER.

SET SILOW.

132

1916 ÅRS UTKAST.

Utkast

till

Lag om kostnadsfri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken förordnas
som följer.

Förutsättningar för åtnjutande av kostnadsfri rättegång.

1 §•

Vid allmän underrätt må i tvistemål ävensom i brottmål, vari talan
om ansvar ej föres, kostnadsfri rättegång pa därom hos rätten framställd
begäran beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga
medel till underhåll för sig och sin familj.

Kostnadsfri rättegång må ej beviljas den, vars talan finnes vara
uppenbart ogrundad eller av ringa betydelse för honom, ej heller den,
som visat sig ovillig till skälig uppgörelse.

Främmande stats undersåte kan erhålla kostnadsfri rättegång under
förutsättning av ömsesidighet.

Den kostnadsfria rättegångens omfattning.

2 §■

Kostnadsfri rättegång omfattar en eller flera av följande förmåner:

1. Parten erhåller hos rätten biträde med avfattandet av stämningsansökan
eller annan inlaga för tvistemåls anhängiggörande.

2. Parten befrias från erläggande av stämpelavgift i målet ävensom
från skyldighet att i rättegången ställa säkerhet för kostnad och skada.

3. Genom rättens försorg delgivas stämningen i målet och sådana
rättens beslut, av vilka motparten skall erhålla del, samt inkallas av
parten åberopade vittnen och sakkunniga, vilkas hörande prövas för
målets utredning erforderligt.

4. Kostnaden för de i punkt 3 omförmälda åtgärder ävensom ersättningen
till de inkallade vittnena och sakkunniga för deras inställelse,
så ock expeditionslösen i målet, författningsenlig ersättning för särskilda
förrättningar samt å tjänstens vägnar förskjutna kostnader gäldas av allmänna
medel; och skall ersättningen till vittnena och de sakkunniga utgå
efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål.

1916 ÅRS UTKAST.

133

5. Kan erforderlig utredning ej vinnas utan att parten erhåller
rättegångsbiträde, eller kan parten, emedan han är avlägset boende eller
av annan orsak, ej själv utföra sin talan, förordnas rättegångsbiträde åt
parten, och gäldas ersättningen till biträdet av allmänna medel.

3 §•

Med hänsyn till partens förmögenhetsförhållanden och målets beskaffenhet
prövas, huruvida en eller flera av de i 2 § upptagna förmåner
skola beviljas honom. Har sådan förmån blivit part beviljad, äger han
tillgodonjuta densamma jämväl vid annan domstol med avseende å vittnesförhör
i målet, som där hålles, samt hos överexekutor och utmätningsman
för verkställighet av rättens i målet meddelade utslag eller beslut.

Har part beviljats förmån, som i 2 § 1—4 sägs, men har rättegångsbiträde
ej förordnats, åligger rätten städse att lämna parten erforderlig
ledning för hans talans behöriga utförande.

4 §■

I mål, som i 2 § 5 sägs, skall därtill villig och lämplig person, vilken
avlagt sådana kunskapsprov, som äro föreskrivna för utövande av domarämbete,
förordnas att själv eller genom annan skicklig person, som han i sitt
ställe sätter, biträda parten i rättegången eller viss del därav. Dylikt
förordnande skall, där det ej kan lämnas någon, som är särskilt anställd
för att biträda obemedlade rättssökande, företrädesvis meddelas
ledamot av advokatsamfund, som av konungen godkänts, eller, där sådan
ledamot ej finnes att tillgå i närheten av den ort, där rätten sammanträder,
annan person, som yrkesmässigt utövar sakförarverksamhet. Vid förordnandets
meddelande bör dock ej, utan att särskilda skäl därtill äro,
avvikelse ske från av parten i sådant avseende framställt förslag.

Skulle förordnande, som nu sagts, medföra oskälig kostnad för det
allmänna, eller är målet av enklare beskaffenhet, må förordnandet kunna
meddelas någon, som för sin utbildning tjänstgör vid rätten, eller ock
stadsfiskal eller länsman.

Ändå att förordnande meddelats, gälle vad i 15 kap. 4 § rättegångsbalken
om fullmakt är stadgat. Vill parten ej såsom rättegångsbiträde använda
den, som därtill förordnats, äger han ej ånyo påkalla förordnande, där ej rätten
finner honom hava giltig anledning att ej åtnöjas med den förordnade.

5 §•

Rättegångsbiträde åtnjute av allmänna medel, förutom gottgörelse för
de nödvändiga utgifter, biträdet haft för målets utredning, ersättning för

134

1916 ÅRS UTKAST.

inställelsen efter av konungen fastställda grunder, ävensom särskilt arvode,
där rätten med hänsyn till målets vidlyftiga eller invecklade beskaffenhet
finner sådant böra tillerkännas honom. Härutöver må biträdet ej
av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde av allmänna medel gånge
i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall utan avgift genast tillhandahållas biträdet.

Ansökningen om kostnadsfri rättegång och dess behandling.

6 §•

Den, som vill komma i åtnjutande av kostnadsfri rättegång, äger hos
rätten erhålla biträde med avfattandet av ansökan härom. Ansökningen
skall innehålla noggrann, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens
förmögenhets villkor och storleken av den familj, han har att
försörja, samt bör, där så ske kan, vara åtföljd av offentlig myndighets
eller trovärdig, av rätten känd persons int}rg rörande dessa förhållanden.

År målet icke redan vid rätten anhängigt, skola i ansökningen därjämte
noggrant angivas de yrkanden, sökanden vill i målet framställa, jämte
de skäl, varå desamma grundas, ävensom de bevismedel, av vilka sökanden
vill begagna sig, samt vad han med vart och ett av dessa bevismedel vill
styrka; och skola vid ansökningen fogas de skriftliga bevis, som sökanden
åberopar och till vilka han äger tillgång.

^ §•

Göres ansökan om stämning samtidigt med ansökan om kostnadsfri
rättegång, och varder sistnämnda ansökan ej helt bifallen, vare det beroende
på ny framställning av sökanden, huruvida stämning skall i målet
utfärdas, såvida icke sökanden tillkännagivit, att han ändock önskar
stämningens utfärdande.

8 §''

År det av synnerlig vikt, att stämning i målet skyndsamt meddelas,
varde, ändå att intyg om sökandens förmögenhetsvillkor och
familjeförhållanden ej företetts, eller att så fullständiga uppgifter, som i
6 § sägs, ej kunnat av sökanden lämnas, stämning kostnadsfritt utfärdad
och genom rättens försorg delgiven motparten, såframt det icke
är uppenbart, att kostnadsfri rättegång ej bör beviljas.

1916 ÅRS UTKAST.

135

9 §•

Framställes ansökan om kostnadsfri rättegång vid annan rätt än den,
där målet är anliängigt eller där det skall anhängiggöras, lämne rätten,
såframt sökanden icke utan avsevärda kostnader kan hänvända sig till den
rätt, dit målet hör, sökanden det biträde med ansökningens uppsättande,
som ovan stadgats, samt översände ansökningen med därtill hörande
handlingar till sagda rätt, vilken har att underrätta sökanden om det över
ansökningen meddelade beslutet.

10 §.

Ansökan om kostnadsfri rättegång, som ej framställes vid målets
handläggning inför rätten, prövas av rättens ordförande. Denne äger, där
han så finner skäligt, bereda motparten tillfälle att yttra sig över ansökningen,
så ock, om målet är sådant, att förlikning däri må äga rum, på
yrkande av någondera parten eller av egen tillskyndelse vid vite förelägga
parterna att personligen inställa sig inför honom för förlikningsförsök.
Förlikas parterna, skall förlikningen skriftligen avfattas och av parterna
undertecknas samt av rättens ordförande fastställas; och gälle i övrigt
om den förlikning vad i lag finnes stadgat om förlikning, som blivit av
domstol stadfäst.

Delgivning med motparten av ansökan och föreläggande, som ovan
sagts, sker genom rättens försorg, och gäldas kostnaden härför av
allmänna medel.

11 §-

Ordförandens beslut över ansökan om kostnadsfri rättegång skall
tecknas å ansökningen. Varder denna helt eller delvis avslagen, skola
skälen därtill i beslutet angivas. Har ansökan, över vilken motparten ej
hörts, till någon del bifallits, skall motparten erhålla del därav tillsammans
med stämningen i målet.

Utan hinder därav, att ansökningen av rättens ordförande helt
eller delvis avslagits, må sökanden, om målet är eller blir vid rätten
anhängigt, där förnya sin ansökan.

Om upphörande av kostnadsfri rättegång och om kostnadernas

återgäldande.

12 §.

Har part genom oriktiga uppgifter berett sig kostnadsfri rättegång
eller finnes han på grund av ändrade förhållanden ej vidare böra komma

136 1916 ÅRS UTKAST.

i åtnjutande därav, äger rätten förordna, att förmånen av kostnadsfri
rättegång skall upphöra.

13 §.

När rätten skiljer mål från sig, vari någondera parten åtnjutit kostnadsfri
rättegång, skall rätten pröva, huruvida kostnad, som enligt denna
lag utgått av allmänna medel, skall återgäldas till statsverket.

År sådant fall för handen, som i 12 § sägs, eller går rättens slutliga
utslag den part emot, som åtnjutit kostnadsfri rättegång, och finnes han
hava utan skäl anhängiggjort eller fullföljt rättegången, må parten kunna
förpliktas att återgälda vad av allmänna medel utgivits för rättegången
ävensom att erlägga den stämpelavgift, från vilken han varit befriad.
Tappar motparten, varde honom ålagt att utgiva vad nu sagts, där han enligt
lag varit skyldig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

Part, som i föregående stycke sägs, kan ock förpliktas att till rättegångsbiträde,
som därom framställt begäran, utgiva skälig ersättning utöver
den, som tillerkänts biträdet av allmänna medel.

14 §.

Part, som åtnjutit kostnadsfri rättegång och ej i utslaget förpliktats
utgiva belopp, som i 13 § andra stycket sägs, må ock på yrkande av allmän
åklagare åläggas att till statsverket utgiva detsamma, såframt han sedermera
erhåller tillgång till beloppets gäldande och han ej efter dess utgivande
skulle sakna nödiga medel till underhåll för sig och sin familj.
Där motparten i utslaget ålagts utgiva belopp, som ovan sagts, må part,
som åtnjutit kostnadsfri rättegång, ej sökas, förrän det visat sig, att
beloppet ej kunnat hos motparten uttagas.

Talan, som i första stycket sägs, må ej väckas senare än fem år
efter det att ifrågavarande mål slutligen avgjorts eller sist vid rätten
förevarit.

15 §.

Finnes kärande, som åtnjutit kostnadsfri rättegång, vid utmätningsförsök
sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande av kostnadsersättning,
som han förpliktats utgiva till svaranden, vare denne berättigad att av
allmänna medel återfå vad han kan visa sig hava utgivit till stämpel och
lösen för underrättens protokoll i målet. Ansökan härom göres vid den
underrätt, som i målet dömt.

137

1916 ÅRS UTKAST.

Om talans fullföljande.

l<> §•

Mot beslut av rättens ordförande över ansökan om kostnadsfri rättegång
må talan ej föras. Beslut, varigenom sådan ansökan av rätten
bifallits, må ej av motparten överklagas. Har underrätt genom beslut
under rättegången helt eller delvis avslagit begäran om kostnadsfri rättegång
eller förordnat, att sådan förmån skall upphöra, äger sökanden mot
det beslut i händelse av missnöje föra särskild talan. Vill sökanden föra
sådan talan, skall, såframt parterna därom enas eller rätten på sökandens
begäran finner skäl tillstädja det, målet vila i avbidan på utgången av
sökandens klagan.

Hovrätts utslag rörande dit särskilt fullföljd fråga om kostnadsfri
rättegång må ej överklagas.

Mot underrätts utslag i mål, som i 14 § sägs, skall klagan föras
genom besvär.

Allmänna bestämmelser.

i? §•

Två tredjedelar av de enligt denna lag av allmänna medel förskjutna
kostnader för rättegång vid rådhusrätt skola varje år ersättas av vederbörande
stad i den ordning, konungen föreskriver. Av vad till statsverket
av sagda kostnader återgäldas åtnjute staden motsvarande andel.

Har stad beviljat anslag för beredande av kostnadsfri rättshjälp åt
obemedlade och har konungen godkänt sättet för medlens användande,
vare staden berättigad att för de kostnader, staden under året haft för
sagda ändamål, njuta avdrag å det belopp, staden eljest skolat utgiva.

18 §.

Närmare föreskrifter rörande de tjänstemän, som vid underrätt skola
taga befattning med tillämpningen av denna lag, så ock rörande diarium
över ansökningar om kostnadsfri rättegång, formulär för bevis och andra
handlingar, som av lagen föranledas, delgivningar och inkallelser genom
rättens försorg samt vad i övrigt med avseende å denna lags införande
är att iakttaga meddelas av konungen.

På konungen ankommer ock att för särskilda fall förordna, att i
stad, där anslag beviljats för beredande av kostnadsfri rättshjälp åt
obemedlade, rätten skall vara fritagen från skyldighet, som i 2 § 1 och
6 § första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Lag om fri rättegång.

138

SVEA HOVRÄTTS UTLÅTANDE.

Bilaga B. Svea'' hovrätts utlåtande över 1916 års lagutkast.

Till Konungen.

Grenom nådig remiss den 31 juli 1916 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt hovrätten
att, sedan häradshövdingarna och rådstuvurätterna under hovrätten lämnats tillfälle att
yttra sig över ett av tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetat utkast
till lag om kostnadsfri rättegång, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med de avgivna
utlåtandena jämte eget yttrande i ärendet.

Till åtlydnad härav får hovrätten, med överlämnande av de till hovrätten inkomna
utlåtandena, för egen del anföra följande:

Inom ingen gren av rättsordningen är svårigheten att tillvägabringa partiella
förändringar av någon betydenhet så framträdande som inom rättegångsordningen. Dess
mekanism måste, om den skall verka väl, vara så inrättad, att dess särskilda delar
harmoniskt samverka och behärskas av gemensamma grundsatser. Aven i fråga om en
jämförelsevis så fristående del som den så kallade fattigrätten äger detta sin tillämpning
och uppgiften att, såsom den angives i riksdagens åberopade skrivelse, under nu
gällande rättegångsordning vidtaga åtgärder för att genom det allmännas försorg bereda
medellösa parter rättshjälp måste därför redan på förhand te sig såsom synnerligt
vansklig, därest dessa åtgärder skola avse medverkan för rättshjälpen av domstolarne
eller deras organ. Det föreliggande lagförslaget är icke ägnat att motsäga detta antagande;
det innebär icke blott utbyggnader på utan bestämda avvikelser från nu
gällande rättegångsordning.

Körslaget förutsätter anordnande av en ny avlönad befattning vid underrätterna
på landet (förste notarie). I och för sig är häremot intet att erinra. Men innan ens
grunderna för denna organisativa anordning framlagts, låter det sig icke bedöma, huruvida
eller i vad mån densamma lämpligen kan tjäna till underlag för nu ifrågasatta
bestämmelser.

För'' åtnjutande av denna så kallade fattigrätt stadgar förslaget en förberedande
prövning av det berättigade i partens talan. Att utan vidare bevilja varje medellös
de förmåner, här äro i fråga, vore helt visst icke välbetänkt. Att fattigdom icke bör
vara hinder för någon att göra gällande sin goda rätt är en riktig och tilltalande grundsats.
Men det får icke förbises, att en obehörig rättegång icke endast orsakar staten
och dess organ onödig uppoffring utan att den också pålägger motparten besvär och
kostnader, vilka denne måhända icke utan svårighet kan bära. Det är därför en lika
viktig grundsats, att fattigrätt i den utsträckning, varom här är fråga, icke i oträngt
mål beviljas; åt processlystnaden och trakasserilusten får icke beredas utrymme därför
att den trätlystne är fattig. Denna så nödvändiga förprövning lägger nu förslaget i
rättens eller domarens hand. En sådan anordning har visserligen förebild i utländsk
lagstiftning, men den står i strid med vår nu gällande rättegångsordning och är enligt

SVEA HOVRÄTTS UTLÅTANDE.

139

hovrättens tanke knappast förenlig med svensk rättsåskådning. Den kan vara ägnad
att förrycka domarens ställning över parterna och i allt fall att rubba förtroendet för
densamme. I flertalet av de inkomna yttrandena har detta starkt framhållits och, om
än farhågorna i sådant hänseende må kunna anses vara i viss mån överdrivna, synes
det icke utan tvingande skäl vara tillrådligt, att en för den allmänna uppfattningen så
främmande anordning införlivas med vår rätt. Redan hänsyn till den arbetsbörda, som
därigenom skulle åtminstone på sina ställen läggas å domstolarne, är för övrigt ägnad
att väcka en viss betänklighet.

Don uppgift, förslaget anvisar domaren i fråga om fattigrättens beviljande,
föranleder jämväl andra bestämmelser, vilka från gällande rätts ståndpunkt måste
betraktas såsom anomalier. Så den även av en bland förslagets författare anmärkta
föreskriften i 3 § 2 stycket angående rättens förpliktelser att särskilt tillvarataga den

fattiga partens intresse. Likaså bestämmelsen i 10 § angående förlikningsförfarande.
Att part vid vite tvingas att underkasta sig förberedande förlikningsförsök är en hittills
för vår allmänna rätt främmande grundsats och något gällande skäl att införa den beträffande
mål, varom här är fråga, lärer knappast kunna anföras. Och att lägga ett
dylikt förlikningsförfarande i domarens hand synes icke heller vara rätt förenligt med
hans domareställning.

Med hänsyn till vad sålunda anmärkts finner sig hovrätten icke kunna tillstyrka,
att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet, mel mindre detsamma undergår
sådan omarbetning, att den nödvändiga förprövningen uppdrages åt annan myndighet
än åt domaren.

Med avseende å förslagets bestämmelser i övrigt har hovrätten i huvudsak ej
annat att erinra än att det icke kan anses lämpligt att, på sätt föreslagits, ålägga domstolen
att ombesörja erforderliga delgivningar och inkallelser. Hovrätten har visserligen
ej något att erinra mot att fattig part vid delgivningar och inkallelser på statens bekostnad
erhåller biträde av stämningsmän, men bör det enligt hovrättens mening ej
tillkomma domstolen utan parten själv eller hans rättegångsbiträde, om sådant förordnats,
att hänvända sig till den, som skall verkställa åtgärden.

Stockholm den 18 september 1916.

På hovrättens vägnar:
Underdånigst
IVAR AFZELIUS.

Axel Durling.

140

GÖTA HOVRÄTTS UTLÅTANDE.

Bilaga C. Göta hovrätts utlåtande över 1916 års lagutkast.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 31 sistlidne juli har Eders Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten
att, sedan häradshövdingarna och rådstuvurätterna under hovrätten lämnats tillfälle
att yttra sig över ett inom justitiedepartementet av tillkallade sakkunnige utarbetat
utkast till lag om kostnadsfri rättegång, senast den 1 oktober till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med de avgivna utlåtandena jämte eget yttrande i ärendet. Till åtlydnad
härav får hovrätten, med överlämnande av till hovrätten inkomna utlåtanden, i
underdånighet anföra följande.

Enligt det ifrågavarande förslaget skulle det åligga rätten: att pröva ansökan
om kostnadsfri rättegång, därvid ett visst bedömande av tvistens föremål förutsatts skola,
äga rum (§ 1); att lämna medellös part biträde med avfattandet av stämningsansökan
eller annan inlaga för tvistemåls anhängiggörande, att låta delgiva stämningen i målet
och sådana beslut under rättegången, varav motparten skall erhålla del, att inkalla
vittnen och sakkunniga, vilkas hörande prövas för målets utredning erforderligt, och att
förordna rättegångsbiträde (§ 2); ävensom att, därest dylikt biträde ej förordnats, men
part i övrigt beviljats förmån av kostnadsfri rättegång, lämna parten erforderlig ledningför
hans talans behöriga utförande (§ 3 mom. 2); varjämte rätten skulle vara pliktig
att lämna biträde med avfattandet av ansökan om kostnadsfri rättegång (§ 6). I 10 §
föreslås vidare, att ansökan i sistberörda hänseende, som ej framställes vid målets handläggning
inför rätten, skall prövas av rättens ordförande ävensom att det i vissa fall
skall åligga honom att anställa förlikningsförsök.

De uppgifter, domstolen sålunda enligt förslaget skulle få sig pålagda, låta enligt
hovrättens förmenande ej förena sig med den ställning, domstolen gent emot parterna
bör intaga. Genom den befattning, domstolen eller dess ordförande redan på
förhand komme att taga med tvisten, skulle domstolen komma att intaga en ställning,
som måste utöva ett menligt inflytande på den opartiskhet, förutan vilken domstolen
ej kan fullgöra sin egentliga uppgift: att skipa rätt. Den uppfattning, domstolen på
förhand bildat sig om tvisten, skulle nämligen lätteligen komma domstolen att, låt vara
omedvetet, taga parti för den ena parten och, under påverkan av denna uppfattning,
söka genom utredningen i målet vinna stöd för densamma. Parternas tillit och förtroende
till domstolens vilja och förmåga att skipa rättvisa skulle även härigenom äventyras.
Särskilt bör uppmärksammas bestämmelsen i andra momentet av 3 §. Med
den avfattning, detta stadgande erhållit, förledes man lätteligen till det antagandet, att
det rent av skulle åligga domstolen att i fall, som här avses, göra sig till advokat för
den ena parten, något som måste vara förkastligt och för rättskänslan stötande. Enligt
motiven har med stadgandet endast åsyftats att inskärpa domstolens plikt att alldeles

GÖTA HOVRÄTTS UTLÅTANDE.

141

särskilt i sådana mål, där någondera parten vore oförmögen att själv tillvarataga sina
intressen, genom en effektiv processledning verka för sanningens utletande ock den
materiella rättens förverkligande. Då dot emellertid redan enligt gällande rätt torde
åligga domstolen att utöva en vidsträckt processledande verksamhet i berörda syfte,
synes en bestämmelse av förevarande slag vara såväl obehövlig som olämplig.

I sammanhang härmed må framhållas, hurusom domstolens tid skulle, därest de
föreslagna bestämmelserna genomfördes, komma att i synnerlig grad tagas i anspråk i
och för det biträde i ovan angivna hänseenden, som det tillkomme domstolen att lämna.
De göromål, som det redan nu åligger domstolens ledamöter att utföra, äro, åtminstone
vid häradsrätterna och de större rådstuvurätterna, av den myckenhet och beskaffenhet,
att de icke utan fara för arbetets behöriga gång torde kunna ytterligare ökas.

Anmärkas må härjämte, att, vad angår underdomstolarna å landet, sådana de nu
äro organiserade, dessa ej hava några sig underordnade organ, åt vilka delgivning av
stämning, ansökan och rättens beslut kan uppdragas. Av motiveringen till utkastet
framgår ej heller, huru de sakkunnige tänkt sig, att dylik delgivning skulle verkställas.

Yad särskilt beträffar det i 10 § föreslagna förlikningsförfarandet inför rättens
ordförande, synes det hovrätten ej vara lämpligt eller riktigt att utan tvingande skäl i
en speciallag sådan som den ifrågasatta införa ett dylikt förfarande, vilket innebär en
ny, för vår gällande rätt alldeles främmande princip.

Förutom dessa anmärkningar av principiell natur anser sig hovrätten ifråga om
utkastets detaljbestämmelser böra anföra endast följande.

§ 1-

Det torde ej finnas något giltigt skäl, varför ej kostnadsfri rättegång borde medgivas
jämväl i sådana brottmål, vari talan om ansvar föres.

§ 13.

I fråga om mom. 3 framhålles, att det synes obilligt att icke tillerkänna vittnen
och sakkunniga, i likhet med rättegångsbiträde, skälig ersättning utöver den, som kan
tilläggas dem av allmänna medel.

§ 15.

Någon giltig grund torde ej kunna åberopas för en bestämmelse därom, att i
fall, som här avses, svaranden bör av allmänna medel återfå utgifter till stämpel och
lösen för underrättens protokoll.

§ 17-

I likhet med de sakkunnige finner hovrätten frågan om beredande av kostnadsfri
rättshjälp åt obemedlade parter vara en statens angelägenhet. Härav synes böra följa,
att staten ensam vidkändes de utgifter, som bleve en följd av den föreslagna lagens
genomförande. Detta torde också vara bäst överensstämmande med rättvisa och billighet.
Skola emellertid städerna lämna bidrag till kostnaderna härutinnan, synes närmare
utredning böra åvägabringas, i vad män dylikt bidrag må utgå. Den i utkastet

142 GÖTA HOVRÄTTS UTLÅTANDE.

föreslagna bidragsskyldighet av två tredjedelar förefaller godtycklig och ej betingad av
föreliggande förhållanden.

Med hänsyn till vad hovrätten anfört får hovrätten i underdånighet hemställa,
att det remitterade utkastet ej måtte läggas till grund för ett lagförslag i förevarande
ämne.

De remitterade handlingarna varda härhos återställda.

Jönköping den 22 september 1916.

Underdånigst
CARL LEIJONMARCK.

ALB. SORDIN. A. OLSÉN. BERTIL PALMGREN. SIGURD ODÉEN.

M. Fagerberg.

Bilaga D. Hovrättens över Skåne och Blekinge utlåtande över 1916 års lagutkast.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 31 juli 1916 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten
att, sedan häradshövdingarna och rådhusrätterna under hovrätten lämnats tillfälle
att yttra sig över skrivelsen bilagt, av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
utarbetat utkast till lag om kostnadsfri rättegång, senast den 1 oktober 1916 till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med de avgivna utlåtandena jämte eget yttrande i ärendet.

Sedan i anledning härav tillfälle lämnats häradshövdingarna och rådhusrätterna
under hovrätten att avgiva yttrande över utkastet, hava yttranden till hovrätten inkommit
från häradshövdingen i Medelsta domsaga samt från rådhusrätterna i Malmö,
Ystad, Kristianstad. Ängelholm och Karlskrona.

Med överlämnande av dessa yttranden får hovrätten i ärendet för egen del i
underdånighet anföra följande.

Hovrätten finner det vara önskvärt, att genom det allmännas försorg beredes
rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning därav kunna vara i
behov, och får tillstyrka införandet av kostnadsfri rättegång på i huvudsak de grunder,
det utarbetade utkastet upptager.

HOVRÄTTENS ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE UTLÅTANDE.

143

-Emellertid finner sig hovrätten härå i inlindning av de i utkastet föreslagna bestämmelserna
göra följande erinringar.

Enligt 1 S i utkastet må kostnadsfri rättegång kunna beviljas den, som befinnes
i viss ekonomiskt svag ställning. Den föreslagna bestämmelsen inbegriper icke endast
fysiska utan även s. k. juridiska personer. Utan att vilja ifrågasätta det konsekventa i
att förmånerna må kunna beredas jämväl dylika personer, förmenar hovrätten, att samma
skäl av ekonomisk art, som de sakkunniga i sin vid utkastet fogade skrivelse anfört för
att den kostnadsfria rättegången tillsvidare blir av viss begränsning, jämväl torde kunna
göra det lämpligt, att juridiska personer uteslutas från möjligheten av dess åtnjutande.
Vidare torde kunna framhållas, att för sådana personers dol saknas det ömmande momentet,
som gör sig gällande beträffande fysiska personer, och att deras intressen vanligen
låta sig omföras till fysiska personers intressen. Hovrätten får hemställa om sådan
begränsning, att kostnadsfri rättegång må beredas endast fysiska personer.

Hovrätten får framhålla önskvärdheten av ett tydligt stadgande i 1 §, att de
med utkastet avsedda förmånerna kunna beredas part i vad partsställning som helst.

Det torde kunna antagas, att personer, som icke själva fylla förutsättningarna för
erhållande av kostnadsfri rättegång, komma att söka förskaffa sig de därmed förenade
förmånerna genom fingerad överlåtelse av rättigheter å person, vilkens ekonomiska ställning
kan berättiga honom att komma i åtnjutande av samma förmåner. Hovrätten ifrågasätter
därför, att i utkastet införes en bestämmelse till förebyggande härav.

Utkastet förutsätter, att ansökan om kostnadsfri rättegång sker skriftligen. Enligt
6 § skall dylik ansökan innehålla vissa uppgifter till bedömande av dels vederbörandes
ekonomiska ställning och dels hans talans beskaffenhet. De förstnämnda uppgifterna
torde vara sådana, att deras avfattande säkerligen kan ske genom ifyllande av
blanketter enligt särskilt därför fastställt formulär. De övriga uppgifterna krävas enligt
förslaget för prövning av, huruvida beskaffenheten av vederbörandes talan icke enligt
1 § 2 stycket lägger hinder i vägen för beviljandet av kostnadsfri rättegång. Det
synes hovrätten, som om för denna prövning — vilken enligt hovrättens uppfattning
måste bliva ganska ytlig — i 6 § 2 stycket ställts större anspråk på ansökningens innehåll
än sakens natur fordrar, vilket kanske i sin ordning medfört kravet på ansökningens
skriftlighet. Hovrätten förmenar, att en avsevärd inskränkning beträffande de i nyssnämnda
stycke uppställda kraven på ansökningens innehåll i betraktande av begränsningen
av ovannämnda prövning utan olägenhet kan ske. Det måste jämväl antagas, att
ju enklare ansökningen och därmed sammanhörande förhållanden tänkas ordnade, desto
mindre kan prövningen närma sig någon sakprövning och desto mindre blir den annars
nära liggande faran för att domstolen genom prövningen av ansökningen känner sig i
viss mån bunden med hänsyn till den kommande prövningen av själva målet. Hovrätten
får förty och därjämte med hänsyn till vad hovrätten kommer att anföra nedan i fråga
om biträde med ansökningens avfattande hemställa om förändringar i utkastet dels sålunda,
att ansökningen må kunna ske såväl skriftligen som ock muntligen och dels sålunda,
att 6 § 2 stycket må erhålla sådan lydelse, att ansökningens innehåll väsentligen
förenklas och begränsas.

Till underlättande av domstolarnas prövning av det säkerligen stora antal ansökningar,
som komma att till dem ingivas, synes det hovrätten önskvärt med en förändring
av 6 § 1 stycket därhän, att intyg om vederbörandes förmögenhetsförhållanden städse
skall åtfölja ansökningen, och att med avseende å dylikt intyg förklaras skola gälla
ungefär samma fordringar, som stadgas i 14 § av förordningen angående expeditionslösen.

144

HOVRÄTTENS ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE UTLÅTANDE.

Medan utkastet som regel låter ansökningen om kostnadsfri rättegång prövas av
rätten, har detsamma i 10 § åt rättens ordförande förbehållit prövning av ansökan, som
ej framställes vid målets handläggning inför rätten. Något skäl att beträffande sådan
ansökan frångå regeln om prövning av rätten synes icke i och för sig föreligga, utan
torde den för detta fall föreslagna prövningen av rättens ordförande vara grundad i
den särskilda behandling, som i 10 § 1 stycket 2 punkten föreslagits kunna komma
sådan ansökan till del i form av förlikningsförhandling. Ehuru genom en sådan bestämmelse
i någon mån minskning måste antagas kunna ske i det ökade arbete, som den
kostnadsfria rättegången kommer att för domstolarna medföra, finner hovrätten dock
ifrågavarande bestämmelser kunna medföra olägenheter av vittgående omfattning. Under
förlikningsförhandlingen måste rättens ordförande komma att föreslå parterna en uppgörelse
under hand. Antages denna icke, har rättens ordförande att vid prövningen av ansökningen
avgöra, huruvida den erbjudna uppgörelsen varit skälig. Detta kan på det tidiga
stadium, vari tvisten befinner sig, i de flesta fall vara en vansklig sak och därest utredningen
sedermera icke ger stöd åt rättens ordförandes bedömande försätta honom i
en skev ställning. Genom den i sammanhang med förlikningsförhandlingen skeende
prövningen kan ordföranden ofta bliva bunden på ett sätt, som för åtskilliga andra likartade
fall medför hinder för honom att i följd av jäv taga befattning med målet. På
grund av vad nu anförts och då den föreslagna prövningen av rättens ordförande torde vara
grundad å införande av förlikningsförhandlingen och bortfalla med den senare, hemställer
hovrätten, att 10 § och den därmed sammanhängande 11 § utgå ur utkastet. Detta
torde jämväl böra medföra en strykning i 1 § av orden “ej heller den, som visat sig
ovillig till skälig uppgörelse". Därest i enlighet med vad hovrätten nu hemställt, ansökningen
städse blir prövad av rätten, vill hovrätten erinra- om att ansökning, som
göres före målets instämmande, torde i hög grad lämpa sig för prövning å de särskilda
tingssammanträden, som kunna väntas bliva införda i enlighet med ett lagutkast, varöver
hovrätten den 23 september 1915 avgivit utlåtande.

Utkastet har i 6 § 1 stycket 1 punkten velat bereda viss förmån redan åt den,
som vill komma i åtnjutande av kostnadsfri rättegång, nämligen biträde hos rätten med
avfattande av ansökan därom. Denna bestämmelse torde hava sin grund i utkastets
stora anspråk på ansökningens innehåll. Om beträffande ansökningen utkastet undergår
de ändringar, hovrätten ovan föreslagit, torde något biträde med ansökningen icke vara
av behovet påkallat, utan bestämmelsen kunna utgå. Detta torde vara så mycket mera
önskvärt, som varje medverkan av domstolarna eller deras tjänstemän till lämnande av
med utkastet avsedd rättshjälp, vartill det i förevarande bestämmelse förutsatta biträde
måste räknas, är av beskaffenhet att innebära en fara för domstolarnas anseende för
opartiskhet. Hovrätten får hemställa, att bestämmelsen i 6 § 1 stycket 1 punkten utgår
ur utkastet.

Ett bifall till hovrättens hemställan beträffande §§ 6, 10 och 11 torde föranleda
någon jämkning av §§ 7, 8, 9 och 16.

Såsom den första förmånen av kostnadsfri rättegång upptager utkastet i 2 § 1
punkten erhållande av biträde hos rutten med avfattande av stämningsansökan eller däremot
svarande handling. Om denna förmån kan sägas detsamma, som ovan sagts om
bestämmelsen i 6 § 1 stycket 1 punkten. Förmånen torde vara så mycket mindre motiverad,
som parten, efter det kostnadsfri rättegång beviljats honom, antingen erhållit
rättegångsbiträde, som ju bör lämna hjälp i förevarande hänseende, eller ock ansetts
icke vara i behov av dylikt biträde, i vilket fall någon hjälp väl kan antagas icke vara

HOVRÄTTENS ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE UTLÅTANDE. 145

erforderlig. Hovrätten för därför hemställa, att bestämmelsen i 2 § 1 punkten utgår
ur utkastet.

Därest vad hovrätten hemställt beträffande (i g 1 stycket I punkten och 2 g 1
punkten vinner bifall, föranledes därav en ändring jämväl i 18 § i vad däri meddelats
stadgande angående de tjänstemän, som skola taga befattning med lagens tillämpning.
Visserligen finner hovrätten frågan om de rättsbildade biträdenas ställning böra med det
snaraste lösas, men hovrätten kan icke finna, att densamma och frågan om kostnadsfri
rättegång hava något verkligt samband utan böra oberoende av varandra erhålla sin
lösning.

Det synes hovrätten, som om ersättning åt vittnen och sakkunniga för inställelse
i mål av förevarande beskaffenhet blivit i 2 § 4 punkten alltför knappt tilltagen.

Genom den i 1 § uppställda förutsättningen av i viss grad svag ekonomisk ställning
för att part må kunna beredas kostnadsfri rättegång är också den huvudsakliga
beskaffenheten av de förmåner, som böra komma honom till del, given. Han kan hava
anspråk på att genom förmånernas beviljande få undanröjda de hinder, som hans svaga
ekonomiska ställning lägger för honom att i rättegångsväg komma till sin rätt. Någon
hjälp därutöver kan staten icke hava anledning bevilja parten på grund av hans svaga
ekonomiska ställning. Däremot kan skäl därtill föreligga i en för honom på enbart
annan grund föreliggande oförmåga att tillvarataga sina intressen. Utkastet avser emellertid
icke parter av dylikt slag. Ur denna synpunkt sett torde 3 § 2 stycket sakna
berättigande. Därför att en part har en svag ekonomisk ställning, kan han icke i och
för sig göra anspråk på sådant stöd från rättens sida, som här föreslagits. Vidare förutsätter
2 § 5 stycket, att rättegångsbiträde förordnas, därest så är erforderligt. Sedan
rätten funnit parten hava nödiga förutsättningar för att själv utföra sin talan, torde det
icke kunna påläggas rätten att lämna parten någon hjälp. Hovrätten för därför hemställa,
att 3 § 2 stycket utgår ur utkastet.

Då rättens prövning av ansökan om kostnadsfri rättegång enligt hovrättens uppfattning
måste bliva ganska ytlig, ställer sig hovrätten tveksam till behovet och lämpligheten
av stadgandena i 2 och 3 §§, att kostnadsfri rättegång kan inskränkas till en
eller flera av de i 2 § uppräknade förmånerna.

Det synes hovrätten uppenbart, att envar, som tillåtes uppträda inför rätta, jämväl
bör kunna förordnas till sådant rättegångsbiträde, som i utkastet avses. Att därutöver
uppställa några särskilda fordringar på viss utbildning torde så mycket mindre vara
lämpligt, som det på vissa håll jämväl utan dylikt krav säkerligen kommer att ställa sig
ganska svårt att uppleta någon för uppdrag av ifrågavarande slag lämplig och villig
person. Med hänsyn till rättens kännedom om hur vederbörande kan antagas komma
att fylla de anspråk, uppdragets utförande kommer att ställa på honom, torde det kunna
helt och hållet överlämnas åt rätten att bland dem, som inför rätten pläga anlitas såsom
sakförare, utan någon i lag stadgad bundenhet utvälja den, som rätten finner lämpligast
för uppdraget. Hovrätten får hemställa, att 4 § i utkastet bliver i enlighet härmed
omarbetad.

För överensstämmelse med 13 § 2 stycket torde i 1 stycket av samma § stadgas
skyldighet för rätten att pröva jämväl huruvida stämpelavgift skall erläggas.

Då det får antagas, att de ersättningar, som jämlikt 5 § komma att tillerkännas
rättegångsbiträde, bliva fullt tillräckliga, vilket utkastet jämväl i 1 stycket 2 punkten
av nämnda § synes förutsätta, för hovrätten hemställa, att 13 § 3 stycket utgår ur
utkastet.

Lag om fri rättegång. 19

146

HOVRÄTTENS ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE UTLÅTANDE.

Det i 16 § 2 stycket upptagna stadgandet rörande hovrättens utslag i dit särskilt
fullföljd fråga om kostnadsfri rättegång saknar motsvarighet i fråga om dylikt utslag
i enahanda fråga, som ej blivit särskilt fullföljd. Fullföljdsrätten skall sålunda i
sistnämnda fallet bedömas enligt 30 kapitlet 5 § rättegångsbalken. Denna olikhet synes
icke äga fog för sig, och hovrätten får hemställa om dess undanrödjande.

Slutligen vill hovrätten framhålla, att 16 kapitlet 10 § rättegångsbalken och 2f>
kapitlet 5 § 3 punkten samma balk böra undergå omarbetning med anledning av bestämmelserna
i 5 § av utkastet, att bestämmelser erfordras rörande talans fullföljande
mot underrätts utslag i del, varom i 13 § 1 stycket omförmäles, samt att utkastets
antagande torde böra föranleda intagande i 14 § av förordningen om expeditionslösen
och 7 § av förordningen om stämpelavgiften av någon hänvisning därtill att i fall av

kostnadsfri rättegång gälla särskilda stadganden.

Kristianstad den 18 september 1916.

Underdånigst
F. KALLENBERG.

JOHAN STENBERG. PEHR GAMSTORP. SEVE EKBERG.

Louis Ljungberg.

Bilaga E. F. d. justitierådet Joh. Hellners utlåtande över 1916 års lagutkast.

Till Konungen.

På nådigste befallning har herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 31 juli 1916 infordrat utlåtande av undertecknad, såsom förordnad att verkställa,
förberedande utredning angående en rättegångsreform, rörande ett av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunnige avgivet “Utkast till lag om kostnadsfri rättegång".

Till åtlydnad härav får jag härmed avgiva det yttrande, vartill jag finner ifrågavarande
lagförslag från min sida föranleda, därvid jag utgår ifrån, att detta yttrande
närmast har att röra frågan, huruvida från rättegångsreformens synpunkt några erinringar
kunna vara att göra emot ett system för kostnadsfri rättegång, anordnat i huvudsakligöverensstämmelse
med föreliggande utkast.

Huvuddragen i det system, som i lagutkastet formats, äro å ena sidan, att den
part, som är för fattig att bestrida de med en rättegång i allmänhet förenade kostnader,
skall genom statens försorg sättas i tillfälle att utföra sin rättegång i möjligaste mån
utan några kontanta utgifter, och å andra sidan, att missbruk av sålunda i utsikt ställd

JUSTITIERÅDET HELLNERS UTLÅTANDE. 1 4 7

förmån skall förebyggas därigenom att prövning genom vederbörlig myndighet företages
icke blott av den förmånen sökande partons förmögonhetsställning utan ock av beskaffenheten
av den talan han vill föra.

Emot de huvudsakliga principer, på vilka förslaget sålunda är byggt, lärer ingen
erinran vara att göra från en modern rättegångs synpunkt; dessa principer återfinnas
fastmera i främmande processlagar både av äldre och yngre ursprung, och de torde ej
kunna anses annat än rationella.

I avsende å sättet för principernas genomförande i det föreliggande lagutkastet
synes i allmänhet ej heller någon erinran vara att göra från den synpunkt jag här ovan
framhållit. Snarare kan man säga, att de föreslagna bestämmelserna skulle vara lättare
att inpassa i en reformerad rättegångsordning, sådan denna efter min mening bör
gestaltas, än i nu gällande. Exempelvis vill jag framhålla,

att vad i 2 § 3 mom. föreslås angående delgivningar och kallelser genom rättens
försorg enligt min mening bör i en reformerad rättegång bliva gällande om alla delgivningar
och kallelser i rättegång;

att såväl kostnaden för dylika delgivningar och kallelser som ersättningar till
vittnen och sakkunniga bör i första hand utgå från statsverket, givetvis med skyldighet
för vederbörande part att ersätta statsverket dylika utgifter; och att i sammanhang
härmed rätten får i sin hand att, innan åberopade vittnen eller sakkunniga inkallas,
pröva huruvida deras hörande är erforderligt;

att den detaljerade framställning av sakförhållandet och det angivande av tillgängliga
bevismedel, som enligt utkastets § 6 bör upptagas i ansökan om kostnadsfri
rättegång, i en reformerad rättegångsordning bör förekomma i själva stämningsansökningen.

Emellertid synes det ej medföra oövervinneliga svårigheter att även i nuvarande
rättegångsordning genomföra det system för kostnadsfri rättegång, som de sakkunnige
tänkt sig. Jag har, med den utgångspunkt jag anser mig böra taga för mitt yttrande,
i allmänhet ej funnit anledning ingå på förslagets detaljbestämmelser, men vill dock
tillåta mig att framhålla några betänkligheter, som synas yppa sig mot vissa punkter
av förslaget.

I 3 § sista stycket stadgas, att det städse åligger rätten att lämna part, som
beviljats förmån av kostnadsfri rättegång, erforderlig ledning för hans talans behöriga
utförande. Aven om man, såsom stadgandets upphovsmän i sin med förslaget avgivna
skrivelse förklarat meningen vara, antager att de rätten genom samma stadgande ålagda
plikterna böra fattas såsom liggande inom gränserna för en effektiv processledning, delar
jag den mening, som en av de sakkunniga reservationsvis uttalat om detta stadgande.
Gränserna för domarens processledning äro i nu gällande rättegångsordning helt svagt
utformade, och i följd härav är utrymme lämnat för helt olika praxis vid olika domstolar.
I stort sett lärer dock ingen kunna påstå, att den svenska rättegången i tvistemål
kännetecknas av någon kraftig processledning. Den fara ligger därför nära till
hands, att den nu föreslagna bestämmelsen skulle av domstolarna komma att fattas
såsom en undantagsbestämmelse, vilken åsyftade att å domaren lägga vidsträcktare
plikter gentemot part, som njuter förmån av fri rättegång, än emot andra parter, något
som uppenbarligen bör undvikas.

I utkastets 4 § stadgas, att förordnande som rättegångsbiträde åt fattig part i
vissa fall må kunna meddelas någon, som för sin utbildning tjänstgör vid rätten. Denna
föreskrift innebär ett upphävande för vissa fall av den princip, som fastställts genom

148

JUSTITIERÅDET HELLNERS UTLÅTANDE.

kungl. brevet den 1 februari 1758, att “de, som till biträde eller egen information följa
häradshövdingarna på tingen, må ej därunder nyttjas till fullmäktige vid själva tingen".
Oavsett de motiv, som föranlett fastställande av nämnda grundsats, synes det mig, som
om det nu ifrågasatta undantaget skulle kunna komma att vålla betydande praktiska
olägenheter, så länge domareämnenas utbildning äger rum på sätt för närvarande sker,
d. v. s. att biträdena under utbildningstiden förordnas att hålla ting i den domsaga,
där de tjänstgöra. I de tvistemål, i vilka ett biträde haft förordnande som rättegångsbiträde,
skulle han ju vara jävig som domare. Att undvika dylika kollisioner skulle
säkerligen, helst med det hos oss härskande uppskovsväsendet, ej bliva lätt och kanske
ej ens alltid möjligt. Jag tror därför, att det skulle vara olämpligt att i lagen upptaga
här åsyftade bestämmelse.

Enligt 10 § i förslaget skulle, då ansökan om kostnadsfri rättegång framställes
vid annat tillfälle än under målets handläggning inför rätten, rättens ordförande äga
befogenhet att anordna ett förlikningsförsök samt för detta ändamål äga vid vite förelägga
parterna personlig inställelse. Detta stadgande är antagligen delvis föranlett av
en önskan att bereda rättens ordförande tillfälle att, innan han fattar beslut över ansökningen,
undersöka, huruvida sökanden uppfyller ett av de i 1 § uppställda villkoren för
åtnjutande av kostnadsfri rättegång, nämligen att sökanden ej är ovillig till skälig uppgörelse.
Att på detta sätt i särskilda fall tvinga parterna att före rättegången inställa
sig till förlikningsförsök, till och med till personlig inställelse, måste jag för min del
avstyrka. Detta skulle betyda, att allenast av den grund, att den ena parten begär
särskilda förmåner i avseende å rättegången, hans motpart skulle åläggas förpliktelser,
som eljest äro okända för rättegångsordningen och som innebära en tunga, vilken lagstiftningen
hittills ej ansett sig böra ålägga parter.

De sakkunnige, som utarbetat utkastet, hava i sin förberörda skrivelse framhållit,
att den ökade arbetsbörda, som den föreslagna lagstiftningen skulle förorsaka
-domstolarna, ej synes kunna läggas på underrätterna å landet, utan att staten samtidigt
tillhandahåller ökade arbetskrafter, och att utkastet därför bygger på den förutsättning,
lätt å varje domsagekansli på statens bekostnad anställes en förste notarie med vissa
självständiga uppgifter särskilt i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande. Vad
»de sakkunnige bär ifrågasatt, synes också mig vara ett oundgängligt villkor för förislagets
genomförande i åsyftade punkt (2 § 1 p. och 6 § 1 st.).

Stockholm den 30 oktober 1916.

Underdånigst
.TOH. HELLNEK.

SVERIGES ADVOKATSAMFUNDS YTTRANDE.

1 49

Bilaga F. Sveriges advokatsamfunds yttrande över 1916 års lagutkast.

Till Konungen.

I anledning av nådig remiss den 31 juli 1916 med anmodan till Sveriges advokatsamfund
att avgiva yttrande över ett av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunnige
utarbetat utkast till lag om kostnadsfri rättegång får styrelsen för advokatsamfundet
å dess vägnar i underdånighet: anföra följande:

Med fullt erkännande, att utkastet innebär ett beaktansvärt försök att, visserligen
inom ett rätt begränsat område, möjliggöra och underlätta för den obemedlade
att i lika mån som den bättre situerade vid .förekommande rättstvister tillvarataga sina
intressen, kan dock styrelsen icke underlåta att ställa sig synnerligen betänksam gent
emot lagutkastet och däri upptagna, visserligen moderna och i utlandet med dess olikartade
förhållanden måhända med fördel använda, men dock för vårt rättssystem främmande
och enligt styrelsens uppfattning åtminstone för närvarande mindre väl lämpade
principer.

Tydligen i det i och för sig beaktansvärda syftet att i görligaste mån begränsa
de kostnader för det allmänna, som bleve förbundna med ifrågavarande rättshjälp, hava
kommitterade åt domstolen och dess tjänstemän överlämnat den huvudsakliga delen av
arbetet för rättshjälpens genomförande, men hava därigenom med domareverksamheten
nödgats förbinda arbetsuppgifter, som äro icke blott mödosamma och tidskrävande, utan
även för domarens huvuduppgift främmande och därmed mindre väl förenliga.

Visserligen lärer rätten och dess ordförande, dår icke andra ämbetsplikter std
hindrande i vägen, vara väl kvalificerade för i lagutkastet omnämnd verksamhet för
rättshjälpen, såväl i vad den avser prövning av ansökan om rättshjälp med däri angivna
yrkanden, grunder därför och bevismedel, som ock beträffande medling till förlikning
och eventuellt lämnande av anvisningar under rättegången för talans behöriga utförande.
Otvivelaktigt är emellertid, att den verksamhet, som här avses, ofta med nödvändighet
måste medföra ett preliminärt ställningstagande till tvistens bedömande, vilket. — för
parterna kända — ställningstagande, även om det vid målets slutliga bedömande icke
skulle förrycka en objektiv prövning, dock hos parterna och allmänheten lätteligen skulle
giva anledning till rubbande av förtroendet för domstolens opartiskhet.

Även från en annan synpunkt torde betänkligheter kunna möta mot att i rättens
eller dess ordförandes hand lägga den åsyftade verksamheten. Det kan inträffa, att
efter det domaren vägrat rättshjälp åt obemedlad part antingen därför, att dennes talan
ansetts uppenbart obefogad, eller därför att parten vägrat godkänna av domaren framställt förlikningsförslag,
parten fullt vinner sin talan. Likaså att part, som domaren efter föregående
prövning av hans talan med de till stöd för densamma anförda grunder och
bevis beviljat rättshjälp, befinnes hava haft eu från början obefogad talan. Och slutligen
lär det icke vara uteslutet, att av domaren lämnade anvisningar för talans be -

150

SVERIGKS ADVOKATSAMFUNDS YTTRANDE.

höriga utförande någon gång kunde med fog betecknas såsom icke tillfyllestgörande eller
till och med felaktiga. Att dylika förhållanden skulle vara ägnade att i väsentlig grad
rubba tilliten till domarens kompetens, torde icke kunna förnekas.

Mot lagutkastets föreskrifter om delgivning genom rättens försorg av stämning
och beslut, om inkallande av vittnen och, i brådskande fall, om omedelbart utfärdande
av stämning och dess delgivning kunna likaledes vägande invändningar framställas.
Vare sig sådan delgivning komme att ske genom Konungens befallningshavande i länet
eller annorledes, bleve säkerligen förfarandet allt för omständligt och långsamt. Då
utebliven eller för sen delgivning ofta medför ohjälplig rättsförlust för ena parten, skulle
härjämte å rätten och dess ordförande läggas en mycket ansvarsfull funktion, som, om
rättshjälpen skall bliva verkligt effektiv, tilläventyrs kunde bliva allt för krävande för
den, vars huvudsakliga och viktiga verksamhet är av helt annan natur. I detta sammanhang
vill styrelsen erinra om de svårigheter, som ofta möta för delgivning och för
att med hänsyn till mantalsskrivningsort eller eljest utreda, till vilket forum en person
rätteligen bör instämmas.

Enligt utkastet må kostnadsfri rättegång ej beviljas den, vars talan befinnes
vara uppenbart ogrundad. Är så icke fallet, är domaren berättigad, men icke skyldig
att bevilja den begärda rättshjälpen. Ju mera ingående domaren därvid ingår i realprövning
av befogenheten utav partens talan, desto större är faran, att han får en förutfattad
mening om tvisten. Tages åter ifrågavarande prövning mera formellt, så att
endast part, vars talan på förhand kan konstateras vara uppenbart obefogad, vägras
rättshjälp, uppstår fara, att rättshjälpen kommer att uppmuntra till rättegångar i oträngt
mål, och att särskilt det syfte av kostnadsbesparing, som föranlett överlämnandet av
rättshjälpsverksamheten till domstolarna, väsentligen förfelas.

Det i utkastet föreslagna förlikningsförfarandet är i och för sig ägnat att ingiva
starka betänkligheter. Domaren, vilken för förlikningens åstadkommande har ett kraftigt
pressionsmedel i sin rätt att vägra eller medgiva rättshjälp, har svårt att undgå
att under förlikningsarbetet taga ställning till tvistefrågan. Den rätt, utkastet tillerkänner
domaren att i och för förlikningsförhandlingen ålägga parterna personlig inställelse
vid äventyr av vite, torde visserligen å ena sidan vara en oundgänglig förutsättning
för effektiviteten av förlikningsförsöket, men blir å andra sidan för parterna
oskäligt betungande, och det skulle säkerligen i många fall inträffa, att parten hellre
än att underkasta sig besväret, kostnaden och obehaget av en eller flera personliga
inställelser inför rättens ordförande föredroge att tillmötesgå även obefogade anspråk.

Såsom en fundamental brist i lagutkastet måste efter styrelsens mening betecknas
det förhållandet, att den föreslagna rättshjälpen är inskränkt till ett mycket begränsat
område, i det den samma skulle ifrågakomma endast i tvistemål och i sådana
brottmål, däri talan om ansvar ej föres. Härigenom är rättshjälp utesluten exempelvis
i de ofta förekommande hyres- och avhysningstvister, som handläggas av överexekutor
i mål enligt legostadgan, däri talan om ansvar föres, och i allmänhet vid utförande av
svarandetalan i brottmål. Det torde icke kunna förnekas, att i nämnda fall behovet
ofta gör sig i lika eller högre grad gällande än i de vanliga tvistemålen. Och det är
för rättskänslan synnerligen otillfredsställande, att en obemedlad person, mot vilken i
ett brottmål allenast göres gällande ersättningsanspråk, skulle vara berättigad till kostnadsfri
rättshjälp, men däremot skulle vara därifrån utesluten, om mot honom tillika
föres talan om ansvar, vilket förhållande ju icke minskar, utan ökar rättegångens betydelse
för honom. Härigenom skulle för övrigt den, som vill anhängiggöra talan i

SVERIGES ADVOKATSAMFUNDS YTTRANDE.

151

brottmål mot person, som kan komma i fråga till erhållande av kostnadsfri rättshjälp,
kunna finna en särskild anledning att icke uraktlåta att jämväl föra ansvarstalan, enär
motparten därigenom försättes i sämre ställning. En dylik konsekvens av den ifrågasatta
lagstiftningen skulle ju rätt illa överensstämma med (less syfte. Än ytterligare
är att märka, att det i praktiken icke låter sig göra att upprätthålla gränsen mellan
brottmål, vari talan om ansvar föres, och brottmål, däri så ej är fallet. Ansvarsyrkande
kan nämligen framställas när som helst efter målets anhängiggörande, och har i dylikt
fall kostnadsfri rättshjälp redan blivit part beviljad, lär det ej gärna gå för sig att
sedermera fråntaga honom denna förmån av den anledning att han jämväl blivit föremål
för ansvarsyrkande.

Om det sålunda är tydligt, att redan det rättegångsområde, vari rättshjälpen
enligt lagutkastet skulle kunna ifrågakomma, är allt för knappt tilltaget och ingalunda
täcker det förefintliga behovet, så är det efter styrelsens mening ännu betänkligare, att
behovet av rättshjälp utom rättegång helt och hållet lämnats å sido. Det ligger i sakens
natur och är av erfarenheten till fullo bekräftat, att det för allmänheten är långt viktigare
att hava sakkunnigt bistånd för ordnandet av sina rättsliga angelägenheter, så att
tvister förekommas, och för uppgörandet av uppkomna tvistigheter utom rätta, än att erhålla
hjälpen, först när tvisten kommit till rättegång. Ett förslag om införande av kostnadsfri
rättshjälp bör därför i främsta rummet vara inriktad på rättshjälp till förekommande av
tvisteanledningar och till uppkomna tvisters ordnande utan rättegång. I motsats härtill
känner det ifrågavarande lagutkastet icke någon annan form av rättshjälp för obemedlade
än kostnadsfri rättegång, i följd varav den, som för ordnande av en tvist är i behov
av rättshjälp, icke skulle äga annan utväg än att hänvända sig till domstol med begäran
om stämning och kostnadsfri rättegång. Det otillfredsställande häri blir ännu mer
påtagligt, om, såsom antagligt är, det av ovan angivna orsaker skulle visa sig omöjligt
att genomföra ett effektivt förlikningsförfarande under ledning av rättens ordförande.

Då sålunda en lagstiftning enligt det föreliggande utkastet å ena sidan skulle
medföra fara för rubbning av domarens opartiska ställning i rättegången, och å andra
sidan skulle fylla behovet av kostnadsfri rättshjälp allenast på en jämförelsevis ringa del
— och ingalunda den viktigaste — av de områden, där behov av den samma gör sig
gällande, får styrelsen för sin del avstyrka, att de principer, som i utkastet innehållas,
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Styrelsen håller i stället före, att eu utsträckning av den kostnadsfria rättshjälpen
inom ramen av vår nuvarande rättegångsordning lämpligast kan ske därigenom, att. dels
den frihet från skyldighet att erlägga stämpelavgift och expeditionslösen, vadeskilling
in. m., som redan nu tillkommer part, som författningsenligt styrkt sin medellöshet, utsträckes
till att avse jämväl andra rättogångsavgifter såsom delgivningskostnader o. d.,
dels ock huvudsakligen därigenom, att sakkunniga och lämpliga personer förordnas att
mot ersättning av allmänna medel tillhandagå medellösa personer med kostnadsfri rättshjälp
såväl i som utom rättegång.

Förmånen av frihet från rättegångsavgifter bör som hittills vara beroende uteslutande
av styrkt medellöshet, vadan behovet av förhandsprövning av talans större eller mindre
befogenhet blir obehövlig. De kostnader, från vilka parten befrias, böra gäldas av allmänna
medel. Att jämväl låta ersättningar till inkallade vittnen betalas av det allmänna,
skulle förutsätta en förhandsprövning av vittnesmålen, som svårligen låter sig
göra, och torde vara mindre av behovet påkallat. Vittneslönernas omedelbara gäldande
utgör icke en förutsättning för rättegångens förande på samma sätt som protokolls- och

152

SVERIGES ADVOKATSAMFUNDS YTTRANDE.

delgivningskostnader, och en lagstiftning om skyldighet för det allmänna att utgiva ersättning
till vittnen, som inkallats av medellös part, kan visserligen tänkas påkallad
av hänsyn till vittnenas intresse, men torde äga mindre betydelse ur rättshjälpssynpunkt.

Den betydelsefullaste rättshjälpen skulle emellertid bestå däri, att den medellöse
rättssökande alltid ägde tillfälle att hos rättsbildad person kostnadsfritt erhålla råd och
hjälp i sina rättsliga angelägenheter. Denna rättshjälp skulle sträcka sig icke blott
till vissa slag av rättegångar, utan till alla rättstvister och dessutom till alla rättsliga
angelägenheter utom rätta. Förordnandet av personer till detta uppdrag bör ske av
annan myndighet än domstol, exempelvis Konungens befallningshavande. De i vissa
större kommuner inrättade rättshjälpskontoren, vilka torde hava på ett tillfredsställande
sätt fyllt sin uppgift, synas härvidlag lämpligen kunna tjäna till mönster. Genom anordnande
i tillräckligt antal av dylika kontor, ledda av lämpliga personer, lärer rättshjälpsfrågan
bliva löst på ett vida naturligare och mera effektivt sätt än enligt lagutkastet.
Förlikningsbara tvister uppgöras i godo, obefogade och utsiktslösa rättegångar
avstyras, och de rättegångar, som finnas böra anställas, bliva utförda med rättskunnig
hjälp, i den män så erfordras. Huruvida de med sådan anordning av rättshjälpen förenade
kostnader skulle komma att avsevärt överstiga kostnaden för genomförande av rättshjälp
enligt lagutkastet, är svårt att på förhand bedöma, men det synes styrelsen uppenbart,
att valutan för de medellösa rättssökande skulle bliva större efter det av styrelsen
skisserade förslaget än efter kommitterades. Vartill slutligen kommer, att den rubbning
av domarens opartiska ställning och den fara för domstolarnas prestige, som enligt
vad ovan framhållits svårligen kan undvikas, om rättshjälpsverksamheten, såsom kommitterade
föreslagit, lägges på domaren, helt och hållet undvikes genom rättshjälpens anordnande
på av styrelsen ifrågasatt sätt.

Styrelsen tillåter sig bifoga särskilda yttranden i frågan, avgivna utav Göteborgsavdelningen
av Sveriges advokatsamfund samt av vissa samfundets ledamöter.

Underdånigst

OTTO MANNHEIMEK.

GUST. SANDSTRÖM. ERIK BERGLUND.

G. HUSELIUS. OTTO FÖRSTENBERG. SVEN THEMPTANDER.

Stockholm den 1 november 1916.

Bilaga G.

STATISTISKA TABELLER

Lag om fri rättegång.

154

Tab. 1. Under år 1913 vid rikets häradsrätter avgjorda tvistemål

fattigdom avgiftsfritt utlämnats, för -

	i	2 1	3	i i	s		i	s	9	10	11
		°2. §	Kärande	Svarande	Kär.	Svar.	3	Ålagd ed-gång
	M å 1	i vilka protok drift utlämnat käranden	vid något rättegångs-tillfälle företrädd eller biträdd av	vid något rättegångs-tillfälle varit personligen tillstädes	CD ce O: *-» t? o: •i O: CD	§ 3 09 <	< 09 *-s P»o so -i c-»-
	*	CD O c-*-	jurist	annan	jurist	annan	O 3 3	er; e-e-	tf CD
1	A) Mål av natur, att talan däri skolat fullföljas efter vad, angående äktenskap (upplösning, boskillnad m. m.).......... underhåll åt barn utom äktenskap ....................	4	2	2		3	i	1	2
2	7	_	5		4	2	4	2	—	1
3	rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i öv-rigt ............................................................	i	i			1
4	förmynderskap .............................................	i	i	—	—	1	i	—	i	—	—
5	testamente ......................................................	4	i	3	—	3	i	2	3	—	—
6	avlidens kvarlåtenskap i övrigt ........................	1	—	—	—	—	i	i	—	—	—
7	fastighetsöverlåtelse och bättre lätt till fäst egen-dom ..........................................................	3	i	2		3	i		1	—
8	arrende, hyra..................................................	1	—	i	—	1	—	i	—		—
9	annan bruks- eller avkomsträtt till fast egendom...	2	i	2	1	1	i	—	1	—	—
10	skuldebrev försträckning....................................	3	i	2	—	2	—	i	2	—	—
11	köp av lös egendom .......................................	3	—	2		2	2	2	1	1	—
12	arbets- och tjänsteavtal ...................................	8	2	5	1	5	4	4	6	—	1
13	sysslomannaskap .............................................	1	—	—	—	—	1	1	i	—	—
14	försäkringsavtal (utom olycksfall i arbete)............	1	—	i		—	''-	1	—	—	_
15	olycksfall i arbete............................................	4	2	i	2	3	1	1	4	—	—
16	utomobligatorisk skada i övrigt ........................	1	—	i	—	1	—	—	1	—	—
17	återvinning efter utmätning ..............................	1	—	i	—	1	1	1	—	—	—
18	konkurstvister ................................................	3	—	—	—	—	3	3	—	—	—
19	annat ...........................................................	1	—	i	-	—	—	1	—	—	—
20	Summa av rad. 1—19	50	12	29	1	31	20	24	25	1	2
21	Bi Mål ar natur, att talan däri skolat fullföljas genom besvär, angående äktenskap ......................................................	24	8	14	6	5	7	14	12
22	underhåll åt barn utom äktenskap .....................	265	34	204	22	82	93	191	116	39	44
23	familjerätten i övrigt, kvarlåtenskap ..................	3	2	1	—	—	1	3	1	—	—
24	expropriation ...................................................	20	20		1	—	• -	20	2	—	—
25	olycksfall i arbete ..........................................	1	—	1	1	—	1	1	1	—	- 1
26	utomobligatorisk skada i övrigt ........................	2	—	1	—	2	2	1	1	—	— j
27	Summa av rad. 21—26	315	61	221	30	89	104	230	133	39	44 j
28	Samtliga mål	365	76	250	34	120	124	254	158	40	46 \|
29	Mål i vilka protokoll avgiftsfritt utlämnats till sva-randen .........................................................	2	2	7	1	4	5	9	4	2	1

samt brottmål utan ansrarsyritande, i vilka protokoll på grund av

delade efter målens beskaffenhet.

IT» 5

\| 12 \| 18 \| 14 \| 15 \| 16	n	18	19 ! ao	21 \| 22 \| 28	\| 24 \| 25	2 6 \| 2 7	28	29	30	1
! [Antal rättegångst ill fäl len	P		Domstolens	slutliga utslag			Ciq ^
3 3	_H	Käromålet bi-fallet på grund av omedelbart		Övriga	mål			ce
	P 3-	— CD 05 3- a £	Käromålet betr.	Rättegångskostnader	2. < ce — ■
\| Fle- 1 2 3 4 ra än 4 !ii1__		medgivande	huvudsaken	Ersättning tillerkänd		-3	3 ^ ^ 3 p 3 §* 5 2.
CP5 po 3	3 3	! Utdömd rätte-An- \| gångs-tal j kostnad. Medeltal kr.	bifallet	j kärande	svarande		*3 C2.
ce P= CD 3	p- 3 g- ® p p	\| ! bi- helt del- ''»I-! vis let	I I Belopp. Antal Medeltal i kr-	Belopp. Antal Medel tal kr.	P~ Cl, CD	t ej läm-nad	3 3 o s. w* ce O 2J ED

3	1			1	0	!	i i.		2		! 1	i	26	1			2	i	: 1
2	3	1	—	1	IT	—	4	29	2	1	-	3 1	20		—	—	—		2 S
1					1		1	27	—										3''
	_	1	_	_	3	_	_	—	—	—	1	—	—	i	86	—	—	—	4!
1	_		9	1	17	—	—	—	i		3	1	11	i	40	2	—	i	5i
—		1	—	—	3	—	—	—	i	-	-!		—	—	—	—	i	—	6
1		1		1	9			_	_	_	3		_	2	38	1	—	—	7
_	1	_	_	_	2	_	—	_	—	* —	1	_		I	50	—	—	—	8
1		_	_	1	8	—	—	—	i	i	—	2	88	—	—	—	—	—	9
1	1	_	i	—	7	i	—	—	—	i	1	i	50	i	80	—	—	—	10
_	_	1	2_	_	u		—	—	—	—	3	i	40	i	40	1	—	i	11
_	4	1	2	1	24	• —	—	—	4	i	3	4	70	3	104	1	—	i	12
_	1	_	_	_	2	_	_	_	_	—	1	_	—	_	-	—	i	—	13
_		_	i	_	4	—	1	74	—				—	—		—	—	—	14
	1	1	i	1	15	—	—	—	—	2	2	* 2	219	1	60	—	i	—	15
_	1	_	_	_	2	_	_	—	—		i	_	—	1	31	—	—	—	16
_	1	_	_	_	2	—	—	—	—		i	—	—	1	15	—	—	—	17
3	_	_	_	_	3	—	2		—	—	i	1 -	—	—	—	—	i	—	18
	1	-	—	—	2	—	—	—	; —		i	1 -	—	1	31	—		—	1 9
13	15	7	0	6	137	i	9	36	n	6	23	15	72	14	58	5	6	4	20
10	9	3	1	1	48		12	22	l 7	2	3	i	76	1	130	4	6	1	21
97	43	38	39	48	74b	—	77	22	I1 84	44	60	103	57	8	60	37	40	6	22
	2	1	—	_	7	—	—	—	2	1	—	3	39	—	—	—	—	—	23
_	—	19	1	—	61	—	—	—	20	_	—		—	19	5	—	1	—	24
_		_	_	1	6	—	—	—	—		1		—	—	—	—	1	—	25
—	i	1	—	—	5	—	—	—			2	I —	—	1	65	1	—	—	26
107	55	62	41	1 50	I 873		89	22	113	j 47	66	\| 107	57	29	27	42	48	7	27
KO	70	69	30	56 1010	i	as	23	124	53	89	K2	59	43	37	47	54	11	28
4	1	—:	2	\ 4	43	—	2	■	5	2	2	! 6	66	—	—	1	2	11	29

Häri ingå 3 mål, i vilka förlikning enligt HB. 20: 2 av rätten stadfästs.

156

Tab. 2. Under år 1913 vid rikets rådhusrätter avgjorda tvistemål

fattigdom avgiftsfritt utlämnats, för -

	1	2	II » 1 1	II 5 ! 6	1 7	1 8	9	10	11
	M å I	\| Mål i vilka protok giftsfritt utlämnat käranden	Kärande	1 Svarande	Kär.	Svar.	< ® g, O: Of	Ålagd ed-gång
vid något rätteg&ngs-tillfälle företrädd eller biträdd av	vid något rättegångs-tillfälle varit personligen tillstädes	ep 0 3 p <	< fe —i feo »Ö \| P
		CD £ <	annan jurist	annan jurist	O s !	crq e*- 00	g :
	A) Mål av natur,1 att talan däri skolat fullföljas		i
	efter vad, angående
1	äktenskap (upplösning, boskillnad in. m.i ............	9	3; 5	3 —	2	7	5		_ j
1 2	underhåll åt barn utom äktenskap ..................	5	21 3	i; 2	1	2		_	_
3	rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i övrigt	7	7 1 —	1! 3	4	3	_	_	- ■
4	förmynderskap.............................................	i	— _		1	1
5	testamente............................	i	- i	1 i 1		__	1		_
; 6	bouppteckning, arvskifte, avlidens kvarlåtenskap i
	övrigt........................................................	. 2	i; —	2 —	1	_	_	_	_ j
i 7	arrende, byra ..................................................	1	_ 1 _	1 —	1		1
8	växel ................................................	2	— i 2				__
9	skuldebrev, försträckning ....................................	4	3 —	2! 1	2	1	_	__	_ \|
10	handelsköp ....................................................	2	21 -	— 1	2	i	1	_	_ i
11	köp av lös egendom i övrigt ..............................	3	2 —	— 9	3	1	_	_	_ ;
112	arbets- och tjänsteavtal.......................................	18	131 4	8 1 7	10	8	>8	1	_
13	sysslomannaskap...................................T.........	1	1 -	— 1	1				— i
14	sjörättsmål ....................................................	1	1 -	— 1	1	_	1
15	olycksfall i arbete ..................	1	t —	1 -		_	1
16	utomobligatorisk skada i övrigt..........................	2	1 1	1 1''	t	1	2	_	_ \|
17	betalnings- och förmånsrätt i konkurs ..................	2^	_ 2	_ \| _ 1	_	2			__!
18	andra konkurstvister ..........................................	i
19	annat ...............................................................	2	ll -	— \| —	1	2	—	—
; 20	Summa av rad. 1—19	65	38 ■ 18	21 20	31	29	18	1	— 1
	B) Mål av natur, att talan däri skolat fullföljas			i
	genom besvär, angående
21	äktenskap........................................................	167	146 j 1.8	20! 37	72	107	55	__	_i
22	underhåll åt barn utom äktenskap ....................	304	234 64	22j 99	117	193	46	11	9!
23	familjerätten i övrigt, kvarlåtenskap....................	4	4 —	1 j 1	2	3	3	—	— i
24	utomobligatorisk skada.......................................			—. —				-
25	Summa av rad. 21—24	475	384 ! 82	43 1137	191	303	104	11	9
26	Samtliga mål	540	422 100	04 157	222	332	122	12	91
	Mål i vilka protokoll avgiftsfritt utlämnats till sva-			1
27	randen ...........................................................	3	10 16	3 5}	3	9	5	-	1

1 Häri ingå 2 mål, i vilka vittnesförhör hållits vid annan domstol. — 2 Häri ingår ett mål, i vilket förlikning

samt brottmål utan ansvarsyrkande, i vilka protokoll på grund av

delade efter målens beskaffenhet.

157

1 121	i» i	ii	15 1 16 II	1!l	16 \|	1» \|	20. I!	21 \| 22 \| 23 l\|	24 \| 2 5	26 \| 27 \| t s 1 a g m ii 1	28 j	»JL..I	no 1	1
j Antal	\|\| rättegangstillfällen 1	Ul P 5 5 SO so:	. 3 p d. P ce e- x* a> o	I Käromålet bi-allet pä grund av omedelbart! medgivande	domstolens	slutliga u Ö vriga			Mål i vilka giftsfritt ut svara
I 1			1	Lärom&let betr. huvudsaken j	Rättegångskostnader Ersättning tillerkänd	C.J
I 1 I	2	3	jnc-ji 4 ra än 4- !	er* g° cn So: O P	o 3 3 O l g* 3 1 E 2- so* i p- 02 1 ?j	An- tal	Utdömd rätte- . Krigs- kostnad.!! Medeltal kr. i	bifallet ; . j	kärande	svarande 1	Kvittade	ipgift ej läm-nad	g s •s Ils-s. £• ce O :	!
bi- ; helt del-''fal-\| V1S l Jet I	I Belopp. Antal (Medeltal kr. \|	Antal	Belopp. Medeltal! kr.
!- 4	i	2 i	1 t 1 1	21		3	14	i 1 \| 4 -I 2	2 16	1	306	l	2		i i
2	i	i	—! i	13	—	2	19	1 2! -	3 . 78	—	—	—	—	—
3		i	1 2	20	—	3		4! — —	2 \| 17	—	—	— !		—	3:
	i	_i		2	—	1	7 ;	- -\| -							4
—		—	— 1	7	—	—		- -1 1	—- . —	1	295	—	—		öj
	1 j	j	— ; 1	7			_	1 -i 1	1 112	1	44	- !	—	2	ci
		— i	_ 1	8	_	_	_	- 1 -	1 198	—	—	- \|	* —	3	7I
2		_!		, 2	1	—	—	— — 1	- 1 -	—	—	— I	1	10	8
9	_	i	—! i	10	1	—	—	1 2 ■ —	3 50	—	—	—	—	i	i
i			— i	6	_	1	i	- 11-	1 69	—	—	—	—	—	10
3				3	_	2	i	1 - -	1 1 35	—	—	—	—	2	11
1	7	i	öl 4	73	—	3	30	7 3 5	7 55	4	no	2	2	—	12
1 -		i		1 3		_	—	! — 1 —	\| 1 17	—	—	—	—	1	13
			— 1	10	_	—	—	! — — : 1	! — —	—	—	1	—	—	14
	—	_	— 1	6	_	—	—	- - 1	—	—	—	1	—	—	15
			1 1	1 9	_	j _.	_	1 - 1	1 82	1	105	— .	—	—	10
2	_			i i2	—	—	—	1 — 1	I - I —	—	—	—	2	—	17
1	_	_	_ _	1	—	1								—	18
1	i	—	- 1 -	1 3		i	—	ll -1 1	1 \| 1	1	15	—	—	—	19
22	12	7	8 \| 16	\| 206	2	16	15	22 101 15	\| 24 I 56	9	134	5	9	19	20
94	i 44	17	8 4	i j 290	—	115	14	33 ; 13 6	7 18			: s	37	2	21
i 196	39	15	16 \| 18	343	1	216	10	58j 9 1 20	51 35	3	66		33	å	: “Il
1	i 1		al -	11	—	1		2:1 —	1 3	—	—	I —	2	—	23\|
											—	1 —	—	1	j 24
291	104	32	26! 22	i\| 844	1	j 332	10	93! 23j 26	\| 59 \| 33	3	66	8	72	6	j 25
315	116	39	34 3Sil05C	3	1 348	11	115 33 41	: 58 40	13	117	13	81	25	I 26;
12	\| 4	I ^	2 3		9	o O	44	;,11 — 2	1 10 i 47	1	70	—	2	25	j 27

enligt KB. 20: 2 av rätten stadfästs.

158

Tab. 3. Under år 1913 vid rikets häradsrätter och rådhusrätter avgjorda

fattigdom avgiftsfritt utlämnats,

	1	1 3	II 3	1 *	II *	1 «	II i	1 »	II 9
							H ä	r a	d s-
			Kärande!)	Svarande!	Kär.	j Svar.	<

								—	rs
		2. <							3. 1 O:
	Tvisteföremålets värde	! X i £ PS P	vid något rättegångs-	vid	något	>1 t?
			tillfälle	företrädd	rättegånss-	*1
		Sfs 3	eller biträdd	av	tillfälle	O:
							varit per-	® 1
		t» o		P	1 -5-		ligen till-	o t
		“ sa	t»	i 53 ta p	■ 1 ®	1 1	städes	3 3
			**	1 3		\| =			«*■
*	A) Mål av natur, att talan däri skolat fnllföljas efter vad				i				1
1 1 i 2 3 4	T. o. m. 100 kr......................................... 101— 200 kr................................... 201— 300 » ..................................... 301— 400 » ........................	11 3 l	3	7 2	1	5 1	3 I 1 \| 1	5 2 1	I 4 : 1 i;
5 6 7	401— 500 » ............................... 501—1000 » ............................. »uppenbarligen under 1 000 kr.» ......	1 3 3	—	i 3 3	INI	1 3 3	1 1 l~	1 2	! I; 2 ! 3 i
8	Summa av rad. 1—7	22	3	16		13	6	11	12 !
9 10 11 12	1 001—1 500 kr............................... 1 501—2 000 » ....................... över 2 000 kr............................ »uppenbarligen över 1 000 kr.» ...........	2 1 3 10	1 4	1 1 1 5	1 2	1 2	1 1 2	2 2	1 ! 1
						6
13	Summa av rad. 9—12	16	5	8	2	10	8	7	8 !
14	okänt .........................................	12	4	5		8	6	6	5 \|
;is	Summa av rad. 8, 13 o. 14	50	12	29	4	31	20	24	25 j
	B) Mål av natur, att talan däri skolat fullföljas							!	1 \
	genom besvär.
i 16	T. o. m. 100 kr...................................	2		2j			1	2
17	101— 200 kr...................................
j 18	201— 300 » ...........................
119	301— 400 » ....................................						_	1
20 21	401— 500 » ..................................						1 11 l	—	1 10 3
501—1000 » ....................................	20 6	1 1	15 j 51		i	16
''22	»uppenbarligen under 1 000 kr.» ...............	1

23	Summa av rad. 16—22	30	2	24 I	1	13	14	23 j	14
24	1 001—1 500 kr..................................	54	2	46	7	14	21	37	21
25	1501—2 000 » ..................................	79	10	61	6	21	27	56 1	27
26	över 2 000 kr.................................	77	11	571	5	28!	23	53	36 I
27	»uppenbarligen över 1 000 kr.»............	27	10	16 j	5	4	11	25 \|	19 \|
28	Summa av rad. 24—27	237	33	180	23	67	82	171 1	103 16
29	okänt................................................	48	29	17 1	6	9	8	36

30	Summa av rad. 23, 28 o. 29	315	64	221	30	89	104	230	133
31	Samtliga måli	365	76	250	34	120	124	254	158 j
32	Mål i vilka protokoll avgiftsfritt utlämnats till svaranden ...\|	2	2	71	1	4	5	9 1	4 1

1 Häri ingå 2 mål i vilka förlikning enligt E. B. 20: 2 av rätten stadfästs. — 2 Häri ingår 1 mål, i vilket för -

tvistemål samt brottmål utan ansvarsyrkamle, i vilka protokoll på grund av

fördelade efter tvisteföremålets värde.

159

10	it	1*2	13	M	15	i"« 1	i’ 1	18 1	19 1	20 \|	2i i	22 i	28	24	25 \|	26 \|	27	28	29	1
r ä	t t e r								It	å d	11	U 8	rätt	e
Domstolens slutliga utslag:	% M	no	Käranden	Svaranden	Kär.	Svar.	** C	Domstolens slutliga utslag	S» <5 5
	Käro-		H ■i	Käro- i målet ''	Öv iera mål
idskodom mot svaran- den meddelad	målet bifallet på grund av o- medel- bart medgi- vande				,1 i vilka protokoll ''iftsfritt utlämnats till svaranden	[ i vilka protokoll riftsfritt utlämnats till käranden	vid något rätteg&ngs-tillfälle företrädd eller biträdd av	vid något rätte-gångstill-fälle varit person-ligen till-städes	cn o: er o: •-» O: •-t CD pr o B B.	dskodom mot svaran- den meddelad				i vilka protokoll iftsfritt utlämnats till svaranden
Käromålet betr. huvudsaken	bifallet på grund ! av o- j medel-! bart \| medgi-'' vande	Käromålet betr. huvudsaken
bifallet	<0 bi- fal- let	bifallet	ej bi- fal- let
helt	del- vis	jurist	annan	jurist	annan	helt	del- vis
i	2	4		4		17	12	2	2	9	13	8	4		4	7	5	1	6	1
		2	_	1	_	6	5	i	3	2	3	1	1	i	2	1		2	O 1 T1 i	2
		_	i	_	_	1	i	—		i	1	—	1	—	—	1	—	—	3 S	3
																			1 ;	4
	1	_			_	3\|	i	i	1	_		2	—	i	—	1		1	3	5
_		i	i	1	1	31	i	2	2	—	1	1	2	—	—	1	-	2	1	6
—	-	—	—	3	1	3	2	i	1	2	1	2	2	—	1	—	1	i	- 1	7
i	3	7	2	9	2	33	22	7	9	14	19	14	10	2	7	111	6	7	16	8
	1		1	_	_	4	1	3	1	1	—	3	1	—	—	1	1	2	—	9 1
			1	_	_	4	2	2	2	1	1	1	2		1	1	1	1	—	10l
_	2	_		1	_	3	1	1	2	—	2	2	1		1	—	1	1	—	11
—	—	—	2	8	1	10	1 8	1	6	2	6	2''	3	—	1	4 j	1	4	—	12
	3		4	9	1	21	12	7	11	4	9	8	7	—	3	6	4	8	—	13
	3	4	-	5	1	11	4	4	1	2	3	7	3	—	6	5	—	—	3	14
i	• 9	11	6	23	4	65	38	18	21	20	31	29	20	2	16	22	10	15	19	15
	2			_		2		21		_	_	2	-		1		1			16
	_	_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	17
	_	_	_	_	_	3	3	—	—	—	1	3	1	—	1	2	—	—	—	18
_	_	_	_	—	—	1	1	—	—	—	—	1	—	—	1	—	—	—	—	19
_	i	_	—	1	—	2	1	i	—	—	—	2	—	—	2	—	—	—	—	20
_	5	10	2	3	1	i	1	_	—	—	—	i	—	—	i	—	—	—	—	21
—	2	1	_	3	1															22
—	10	11	2	7	2	9	6	3	_	—	1	9		—	6	2	1	—	—	23
	16	126	5	7	1	9	3	6	_	4	1	5	—	—	7	2	—	—	—	24
	26	2 30	8	15	2	71	48	23	4	21	2	47	7	i	51	15	2	2	1	25
	18	11	27	21	i	206	172	29	15	69	in	131	34	—	146	I 38	7	15	1	26
—	6	5	3	13	—	18	11	6	3	5	2	10	1 &	—	11	4	1	2	2	27
_	66	72	! 43	56	4	304	234	64	22	99	116	193	1 46	i	215 j 59	10	19	4	28
—	13	30 i 2	3	1	162	144	15	21	38	74	101	1 67	—	in	32	12	7	2	29
_	89	iilb	I 47	66	7	475	384	82	43	137	191	303	104	i	332	93	23	26		30
i	98	124	! 53	89	11	540	422	100	64	157	222	332	\l24	3\ 348	115	! 33 1	1 41	25	31
—	I 2	1 5	2	2	11	3	10	16	3	5	3	9	5	9	3	»11	i —	1 2	25	32

likning enligt R. B. 20: 2 av rätten stadfästs.

Innehållsförteckning:,

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet....................... 3

Förslag till:

Lag om fri rättegång ............................................................................................ 9

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken ... 13

Förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen angående stämpelavgiften

den 19 november 1914................................................................................... 14

Kungörelse om ändrad lydelse av § 14 i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883........................................................................... 14

Kungörelse angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter

i riket................................................................................................................ 15

Normal reglemente för offentliga, med statsmedel understödda rättshjälpsanstalter 17

Motiv:

Inledning................................................................................................................... 23

Förslag till lag om fii rättegång..........................;............................................... 43

Övriga föreslagna författningsändringar .............................................................. 83

Förslag till kungörelse angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter
i riket....................................................................................... 85

Särskilt yttrande av advokaten Set Silow................................................................ 117

Bilagor:

A. 1916 års utkast till lag om kostnadsfri rättegång...................................... 129

B. Svea hovrätts utlåtande över 1916 års lagutkast ........................................ 138

C. Göta hovrätts utlåtande över 1916 års lagutkast ........................................ 140

I). Hovrättens över Skåne och Blekinge utlåtande över 1916 års lagutkast ... 142

E. F. d. justitierådet Joh. Hellners utlåtande över 1916 års lagutkast ........ 146

F. Sveriges advokatsamfunds yttrande över 1916 års lagutkast........................ 149

G. Statistiska tabeller............................................................................................ 153