MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1918

STOCKHOLM 1918

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

■jk -

it. A

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .......................... 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande............................. 17

2. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål................. 20

3. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande.............................. 23

4. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar ....................... 24

5. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff................................. 27

6. Vittnen hörda i strid mot bestämmelse i 16 kap. 13 § allmänna strafflagen......... 27

7. Vårdslöshet vid uppsättandet av krigsrältsprotokoll .......................................... 39

8. Sträng arrest obehörigen ådömd av sekundchef jämväl utan att yttrande inhämtats

av vederbörande audilör.......................................................................... 46

9. Åtal mot officer för felaktigt förhållande vid tjänstgöring som regementsträngofficer 50

10. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd .................................... 83

11. Underårig dömd till fängelse för andra gången förskingring av kronopersedlar...... 85

12. Åtal mot militärläkare iör felaktigt förfarande vid behandling av sjukanmäld värn pliktig

..................................................................................................... 20

13. Disciplinstraff ålagt för kortare tid än för förseelsen lagligen kunnat ifrågakomma 108

14. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt .................................... 111

15. Försummelse att expediera saköreslängd för verkställighet................................. 112

16. Förvandling av böter till vaktarrest med tjänstgöring ....................................... 116

17. Smädliga yttranden om underlydande............................................................... 121

18. Inköpta artiklar införda i räkenskaper under oriktig beteckning ........................ 123

19. Försummelse att i rätt tid verkställa utslag, varigenom häktad person blivit dömd

till frihetsstraff .......................................................................................... 128

20. Värnpliktig inkallad till tjänstgöring, varmed uppskov beviljats honom ............... 130

21. Olovligt undanhållande bestraffat såsom rymning m. m..................................... 139

22. Stöld bestraffad såsom begången efter inbrott................................................. 149

23. Snatteri felaktigt bestraffat såsom inbrottsstöld ............................................. 155

24. Vårdslöst förfarande Vid vaccination av värnpliktiga.......................................... 160

25. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd .................................. 166

26. Felaktig inkallelse till reservtruppövning ......................................................... 168

27. Felaktig inkallelse till reservtruppövning ................... 180

28. Felaktig inkallelse till reservtruppövning ................................ 185

29. Smädliga yttranden mot underlydande ............................................................ 189

anledning av förment utevaro från krigstjänst -

33.

34.

35.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

30. Misshandel av underordnad m. m

31. Missfirmelse av underordnad m. n

32. Ersättning för olaga hämtning i

göling .................................

Felaktig form av tillrättavisning .....................................................

Två tillrättavisningar ålagda för samma förseelse .........''.....................

Straffmarsch ålagd såsom tillrättavisning.....................................

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning lios domstol eller annan myndighet.

36. Försummelse att i rätt tid expediera utslag............................................

Felaktig inkallelse till reservtruppövning ......................................

Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring.................................................

Två straff ådömda för samma förseelse.................................................

Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling av värnpliktig

Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande.......................................

Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande..................................

Två straff ådömda för samma förseelse...........................................

Oriktig beräkning av utgången vid omröstning till utslag hos krigsrätt...............

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än åtal och därmed
jämförlig framställning.

1. Militärt postbud obehörigen förbjudet att vid hämtning av post medföra viss tidning

2. Portionsersättning åt visst manskap vid flottan ...............................

3. Vissa värnpliktiga, som under olika tider tillhört olika årsklasser och på grund

därav fullgjort krigstjänstgöring med två årsklasser, hava befriats från fullgörande
av viss krigstjänstgöring.....................................

4. Oriktigt inkallande av f. d. fast anställd till fullgörande av första tjänstgöring

såsom värnpliktig ..........................................

5. Försummelse av rullföringsbefälhavare att lämna föreskriven

avlöning berättigade värnpliktiga.......................................

Försummelse att i inskrivningslängd göra vederbörlig
värnpliktig tillhörde studenter och med dem likställda

Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring...........................................

Sammanförande i en cell av fångar, dömda genom samma utslag........................

Ersättning för inställelse vid krigsrätt till person, som av misstag instämts till
svaromål ..........................................

Ersättning av statsmedel åt oskyldigt häktad och dömd värnpliktig...........

Häktningsåtgärd företagen utan vederbörligt förordnande därom ...........

Dröjsmål med disciplinär bestraffning av häktade

Avdrag å straff för vistelse under häktningstid å garnisonssjukhus.....................

Försummelse att expediera sådant bevis, som omförmäles i 2 § av lagen den 26
mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag .....................................

Tilltalad hänvisad för fortsatt rannsakning till annan domstol utan att begäran
därom framställts m m....................................

Felaktigt förfarande vid disciplinstraffs förvandling till fängelse .......... ... .

Krigsdom stols behörighet att upptaga mål angående utprässningsförsök...............

Sid.

191

197

204

210

212

214

215

216
218

219

220
221
221
222
223

225

227

8.
9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.
17.

uppgift å till färdanteckning
att inskriven

232

235

239

242

248

253

264

259

260
262
264

267

269

271

274

5 ''

Sid.

18. Fråga om domstol, som dömde i första instans, i fråga om lagtillämpning vore

bunden av åklagarens yrkande ................................................................. 281

19. Oriktig tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott.................. 282

20. Oriktig tolkning av uttrycket »i eller för ämbete eller tjänst» ........................... 286

21. Vaktarrest ådömd för längre tid än som vederbort ......................................... 288

22. Disciplinstraff av skärpt arrest ådömt för längre lid än som vederbort ............... 291

23. Disciplinstraff av skärpt arrest ådömt för längre tid än som vederbort ............... 294

24. Felaktig sammanläggning av disciplinstraff ...................................................... 297

25. Kostnad för oförvållad hämtning..................................................................... 299

26. Felaktig avfattning av utslag i fråga om ådömd förlust av medborgerligt förtroende 306

27. Obehörig samnranläggning av straffskärpning ................................................... 308

28. Felaktigt beslut om stralfsammanläggning ...................................................... 310

29. Fråga när rymningsbrott skall anses avslutat................................................... 312

30. Krigsman hänvisad av krigsrätten vid det regemente, där han är anställd, för rym ning

från annat regemente till rannsakning vid dess krigsrätt ........................ 314

31. Felaktig sammanläggning av disciplinstraff ..................................................... 316

32. Disciplinstraff av sträng arrest obehörigen ådömt av officer av löjtnants grad...... 320

33. Ersättning av statsmedel oriktigt utbetald till svarandepart i brottmål ............... 322

34. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring .......................................................... 324

35. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring............................................................ 327

36. -Svårigheter för värnpliktig att utfå ersättning för hemresa efter slutad tjänstgöring 329

37. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar ........................ 334

38. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar ........................ 346

39. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar ........................ 349

40. Ersättning i anledning av felaktig inkallelse till krigsrätt ................................. 355

Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående vissa bestämmelser i reglementet för Sveriges frivilliga

motorbåtskår den 11 juni 1915.................................................................... 359

2. Fråga om fria tjänstledighetsresor för mobiliserade och till krigstjänstgöring in kallade

värnpliktiga.............. .............................................................. 359

3. Inrättande av särskild krigsrätt för avdelning av Första eller Andra livgrenadjär regemenlet,

som är förlagd vid militärskolan i Norrköping............................. 361

4. Skrivelse till Konungen angående inrättandet av särskild krigsrätt för den avdelning

av Södermanlands regemente, som förlägges till Nyköping ............................. 362

5. Understöd till åtskilliga värnpliktigas familjer................................................. 363

6. Skrivelse till Konungen angående understöd till åtskilliga värnpliktigas familjer m. m. 364

7. Skrivelse till Konungen angående avlöningsförmånerna för vissa till utsträckt tjänst göring

under år 1915 vid marinen kvarhållnn värnpliktiga av årsklassen 1914 ä 371

8. Skrivelse till Konungen angående penningtillskott till värnpliktig för tjänstgöring

såsom underbefäl ...................................................................................... 378

9. Skrivelse till Konungen angående inrällandet av särskilt rannsaknings- och straff fängelse

i Stockholm för militära fångar ...................................................... 385

10. Skrivelse till Konungen angående utfärdande av bestämmelser om utbildning av
vapenför värnpliklig, som vid besiktning befunnits vapenför endast i viss vapentjänst
............................................ 389

11. Skrivelse till Konungen angående behovet av ökat utrymme inom Norrlands trång kårs

etablissement för inkvartering av kontingenter från andra trängkårer ...... 392

12. Skrivelse till Konungen angående behovet av ytterligare byggnader för Norrbottens

regemente......................................................................... gg(.

13. Skrivelse till Konungen angående behovet av nytt sjukhus vid Västernorrlands

regemente............................................................................ ggg

14. Skrivelse till Kom ngen angående brist av eldstäder i de nya officersbyggnaderna

vid Norrbottens regemente................................................. 4yg

15. Skrivelse till Konungen angående fiågan, huruvida indelt manskap vore att hän löra

till den fast anställda personalen .............................................. 40@

16. Skrivelse till Konungen angående rätt för fast anställt manskap vid marinen att

åtnjuta för år 1916 beviljad krigstidshjälp utan avdrag för uppburet familie•
understöd......................................................................... ^1()

17. Skrivelse till Konungen angående till mobiliseringstjänstgöring inkallade värn pliktigas

vid marinen användande i arbete av beskaffenhet att kunna utföras
med förhyrd arbetskraft ...................................................... -

Om permissionsförbud såsom form för tillrättavisning’ ......................................... 403

Framställning till riksdagen angående höjning för år 1918 av ersättning, som
utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring ............................................. 433

Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under
år 1918 åt befattningshavare vid militieombudsmannens expedition 439

Framställning till riksdagen angående tillfällig ökning av anslaget till befordrande
av göromålens gång, till expenser och till resekostnader ..................... 440

Framställning till riksdagen angående ändring i avlöningsvillkoren för sekreteraren
vid militieombudsmansexpeditionen ........................................ 440

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
lör förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1917.

Därvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden från och
med den 30 juli till och med den 25 augusti samt från och med den
30 augusti till och med den 1? september begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § uti instruktionen tillkommande rätt till
semester, samt att militieombudsmansämbetet under tiden, enligt bestämmelserna
i samma paragraf, uppehölls av häradshövdingen, före
detta revisionssekreteraren friherre Bror Carl Cederström, vilken var
utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresorna under året, vilka samtliga företagits av mig, hava
gällt Vaxholms fästning, Ångermanland och Jämtland, Gottland, Övre
Norrland jämte kusttrakter i mellersta och nedre Norrland, Sala, Uppsala,
Västerås och Örebro samt Nyköping. Under dessa resor har ja°-för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt: °

Vaxholms kustartilleriregemente;

Svea ingenjörkårs fästningskompani;

Norrlands trängkår;

Västernorrlands regemente;

Intendenturkompaniet i Sollefteå;

Jämtlands fältjägarregemente jämte Frösö läger;

Norrlands artilleriregemente;
remontdepån å Frösön;
kronohäktet i Östersund;

Gottlands infanteriregemente;
kronohäktet i Visby;

Gottlands artillerikår;

Tingstäde fästning jämte därvarande etablissement och trunnformationer; Tofta

skjutfält;

Fårösunds kustposition med därvarande kustartilleridetachement •
straffängelset i Gävle;

Bodens fästning med därvarande etablissement och truppförband
nämligen Norrbottens regemente, Bodens ingenjörkår, Boden-Karlsborgs
artilleriregementes avdelning, Norrlands artilleriregementes detachement,
nygavdelningen, tygstationen, intendenturkompaniet, Arméns intendenturiörråd
samt garnisonssjukhuset;
kronohäktet i Luleå;
kronohäktet i Haparanda;

Norrlands dragonregemente;

Västerbottens regemente;
kronohäktet i Umeå;

centralfängelset i Härnösand;

Hemsö fästning;

Västmanlands trängkår;

Upplands infanteriregemente;
straffängelset i Uppsala;

Upplands artilleriregemente;

Skånska husarregementets detachement i Uppsala;

Västmanlands regemente;

straffängelset i Västerås;

ridskolan å Strömsholm;

remontdepån å Utnäs löt;

Svea trängkår;

Livregementet ’’ärer;

Södermanlands regementes avdelningar i Örebro och Nyköping samt
kronohäktet i Nyköping.

Härjämte har jag besökt följande truppförband eller verk och
inrättningar i Stockholm eller dess omedelbara närhet nämligen:

Svea ingenjörkår;
ammunitionsfabriken;

Fälttelegrafkåren jämväl vad angår dess avdelning vid Lilla Frösunda;
krigsskolan å Karlberg;

Positionsartilleriregementet;

Svea artilleriregemente;
krigshovrätten;

straffängelset i Stockholm samt
central fängelset å Långholmen.

Under ämbetsresorna hava även rullföringsexpeditioner, särskilda
för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar av armén samt landstormsförråd
och vissa andra förråd besökts, då sådant kunnat ske utan att
resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats. Likaledes hava
rullföringsexpeditionerna i Stockholm ävensom ett flertal landstormsförråd
inom Stockholms inskrivningsområde inspekterats. 1 några fall
hava örlogsfartyg besökts, då sådana uppehållit sig ä plats, som berörts
av ämbetsresa.

Under inspektionerna har jag biträtts av sekreteraren å militieombudsmansexpeditionen
samt i ett flertal fall även av byråintendenten
därstädes och av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen av
truppförband hava krigsrättsprotokoll, krigsdomarnas diarier samt anteckningarna
över disciplinära bestraffningar och meddelade tillrättaMjlitieombudsmannena
timbetsberättelse -

straffängelset

i Örebro

visningar granskats. Genom byråintendenten har verkställts kassainventering
ävensom förrådsinspektion; mestadels har därjämte inventering
ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar eller artiklar
i förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats kasärnvård och
hygieniska förhållanden.

Tillströmningen av mål vid krigsdomstolarna har befunnits vara
anmärkningsvärt stor, samtidigt som antalet disciplinära bestraffningar
i regel varit mycket högt. Bland de brott, som varit föremål för beivran,
hava olovliga tillgrepp jämförelsevis talrikt förekommit. Ej
sällan har under inspektion av förråd eller eljest försports, att krigsmaktens
förråd varit utsatta för tillgrepp just från sådana personer av
manskapet, som varit satta till vård och bevakning därav.

Om således kan sägas att arbetsbördan särskilt för auditörerna
efter genomförandet av omorganisationen av den militära rättsskipningen
blivit stor, kan ett motsvarande omdöme med ännu långt större
fog fällas i avseende å arbetsbördan för regementsintendenterna, vilkas
befattningar icke såsom krigsdomares och auditörers organiserats såsom
bisysslor utan avsetts att bereda sina innehavare full sysselsättningmen
i regel — åtminstone vad angår större delen av året — torde
kräva mera arbete än i längden kan utföras av en enda person utan
risk för hälsa och bibehållen arbetsduglighet. Med hänsyn jämväl till
de högst betydande värden, som stå under regementsintendenternas
vård och förvaltning, kan sättas i fråga, om icke redan ur rent ekonomisk
synpunkt vore fördelaktigt för statsverket att av regementsintendenternas
mångskiftande göromål någon del anförtroddes åt andra
fackutbildade personer att av dem utföras icke i egenskap av regementsintendenternas
biträden utan på eget ansvar.

Att icke blott göromålens mängd utan även beskaffenheten av de
författningar, som regementsintendenterna hava att tillämpa, kan bereda
dem störa vanskligheter i tjänsten, därpå har jag haft åtskilliga
bevis under förvaltningen av militieombudsmansämbetet. Ett exempel
må anföras, som dels gäller vissa bestämmelser i en författning av
sent datum dels tillika visar, under vilka, tunga former en del
till synes enkla ärenden allt fortfarande måste behandlas. Kungörelsen
den 29 maj 1917 angående lcrigstidstillägg och krigstidshjälp
under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst uppräknar i § 1
de slag av kontanta förmåner, å vilka krigstidstillägg skulle få be -

räknas. Bland dessa förmåner namnes icke jämlikt krigsavlöningsreglementena
utgående krigslön. Därest krigstidstillägg icke ått åtnjutas
på krigslön, skulle följden blivit att medan, exempelvis, en furu
av första klassen fått såsom fredsavlöning för varje månad i lön och
dagavlöning uppbära 65 kronor jämte tjugufem procent förhöjning såsom
krigstidstillägg, en furir av samma klass, vilken uppbar kngsavlöning,
måst nöja sig med 66 kronor för månad. I underdånig
skrivelse den 1 juni 1917 hemställde arméförvaltningens civila departement,
att Eungl. Maj:t måtte meddela bestämmelser rörande rätt till
krigstidstillägg åt militära och civilmilitära befattningshavare, vilka
åtnjöte krigslön, men enligt nådigt beslut den 10 augusti 1917 fann
Kungl. Maj:t nämnda framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Underrättelse om detta beslut meddelades av civila departementet
till vederbörande kassaförvaltningar (krigskassaavdelningar).
Till militieombudsmannen inkommo därefter i upprepade fall klagomål
rörande vägrat krigstidstillägg å krigslön eller skedd återfordran
av redan utbetalt krigstidstillägg å krigslön, men i frågans
dåvarande läge fann jag annan lämplig utväg icke stå öppen än att
— i ändamål att få frågan prövad av regeringsrätten — uppmana
klagandena att hos vederbörande kassaförvaltning begära skriftligt
besked jämte besvärshänvisning för att, om de icke åtnöjdes med
kassaförvaltningens beslut, däri söka ändring genom besvär hos armeförvaltningens
civila departement samt därefter, i händelse jämväl
civila departementets beslut ginge dem emot, fullfölja underdånig talan
hos Kungl. Maj:t. Oberoende av någon min åtgärd blev emellertid
frågan dragen under Kungl. Maj:ts prövning genom besvär av en officer
i ett mål, vari, efter det en kassaförvaltning genom beslut den 7 juni
1917 förklarat sig förhindrad att utbetala det begärda krigstidstilllägget,
arméförvaltningens civila departement enligt beslut den 17
augusti 1917 på anförda grunder ej funnit skäl göra ändring i kassaförvaltningens
beslut. I detta mål yttrade Kungl. Maj:t genom utslag,
givet i regeringsrätten den 18 november 1917, att enär enligt grunderna
för krigslönens beräkning sådan krigslön, som, på sätt för klaganden
vore fallet, utginge enligt lägre krigslönetariffen, måste anses
hänförlig till de avlöningsförmåner, varå krigstidstillägg enligt åberopade
kungörelsen skulle utgå, funne Kungl. Maj:t skäligt att, med undanröjande
av myndigheternas beslut, visa målet åter till kassaförvaltningen Öl
ny behandling. Efter det underrättelse om detta Kungl. Maj:ts utslag
genom cirkulär av civila departementet den 14 december 1917 med -

delats kassaförvaltningarna, har givetvis anledningen till klagan över
vägran av kngstidstillägg å krigslön bortfallit.

Samma lyckliga utgång torde svårligen vara att påräkna i ett
annat tall, dar kungörelsen den 29 maj 1917 föranlett skiljaktig tillämpning,
nämligen i fråga om indelt manskaps rätt till krigstidäiälp.
Kungörelsen den 8 juli 1916 angående krigstidshjälp under år 1916
åt befattningshavare i statens tjänst innehöll, bland annat, att krigstidshjalp
skulle få utgå, med angivna undantag, till de i statens tjänst
anstallda icke-ordinarie befattningshavare, arméns och marinens manskap
inbegripet, som den 1 januari 1916 ej mindre på grund av försörjningsplikt
underhöllo barn under 15 års ålder än även innehade
och omedelbart dessförinnan under minst ett år vid en och samma
statsinstitution innehaft stadigvarande anställning med en daglig- arbetstid,
i medeltal icke understigande vad som för den ordinarie personalen
vid samma eller jämförlig institution vore såsom minimum i
allmänhet stadgat. Genom föreskriften om viss arbetstid såsom förutsattmng
för att icke-ordinarie befattningshavare skulle erhålla krigstidshjalp
var det indelta manskapet praktiskt taget utestängt från
möjligheten att erhålla krigstidshjälp, enär beträffande sådant manskaps
tjänstgöringsskyldighet som regel gäller, att det skall vara i
tjänstgöring under regementsövning eller, med eget medgivande, enligt
regementschefens bestämmande motsvarande antal dagar under annan
del av utbildningsåret. Enligt vad löneregleringskommitténs betänkande
med förslag till bestämmelser om krigstidstillägg och krigstidshjälp
under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst utvisar hade emellertid,
vid tillämpning av kungörelsen den 8 juli 1916 om krigstidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst, beträffande indelt manskap
vid krigsmakten yppats tvekan, huruvida sådant manskap vore att
anse såsom befattningshavare i statens tjänst. För att undanröja denna
tvekan ansåg kommittén ett uttryckligt stadgande vara erforderligtoch
foreslog kommittén av billighetsskäl, att dylikt manskap skulle i
avseende å rätt till krigstidstillägg och krigstidshjälp likställas med
befattningshavare i statens tjänst. Det av kommittén föreslagna stadgandet
upptogs såväl i Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag
angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare
i statens tjänst som sedermera i kungörelsen i ämnet
den L9 maj 1917, där det återfinnes i § 16. Då kungörelsen sam 1

§ ® i fråga om rätt till krigstidshjälp för i statens tjänst
anställda icke-ordinarie befattningshavare, arméns och marinens man -

skap inbegripet, stadgade samma förutsättning i avseende å arbetstiden
som kungörelsen den 8 juli 1916, var påtagligen ställningen
den, att indelt manskap under år 1917 ägde rätt till krigstidstillägg,
men att bestämmelsen om sådant manskaps likställighet med befattningshavare
i statens tjänst icke berättigade det indelta manskapet
till krigstidshjälp under andra villkor än de för icke-ordinarie befattningshavare
i allmänhet stadgade, däribland det ovan omförmälda av
viss arbetstid. Av inkomna talrika klagoskrifter från indelt manskap
har jag jämväl funnit, att bestämmelserna i ämnet vid åtskilliga regementen
uppfattats på detta sätt, men av uppgifter, som meddelats mig
i samband med klagomålen och vilkas riktighet jag vid efterforskningar
funnit bestyrkt, har framgått att vid tre regementen för år 1917 även
krigstidshjälp utbetalts till indelt manskap, utan tvivel på grund av
missuppfattning av den bestämmelse, som synes hava blivit just till
förekommande av tvekan om rätta tillämpningen upptagen i § 16 av
1917 års ifrågavarande kungörelse.

I samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna
besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å
de allmänna straffanstalterna hava ävsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff. Antalet sådana fångar har under året varit
synnerligen högt vid de allmänna straffanstalterna. Med hänsyn såväl
härtill som framför allt till vad strafflagen för krigsmakten innehåller
om verkställighet i militärhäkte av vissa enligt sagda lag ådömda frihetsstraff
har jag ansett mig böra ingå till Kung!. Maj:t med underdånig
framställning angående inrättandet av särskilt rannsaknings- och
straffängelse i Stockholm för militära fångar.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1917 från år 1916

balanserade ärenden till ett antal av ................................... 244

Under år 1917 inkommo ärenden till följande antal

enligt allmänna diariet ............................................................ 1,064

enligt diariet över hemliga ärenden 11

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1917. utgör
alltså............................................................................... 1,319

De 1,075 ärenden, som inkommit under år 1917, utgöras av:

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement........... 50

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman ............. 3

ärenden, inkomna från annan myndighet .......................................... 55

klagomål eller framställningar från enskilda ...................................... 492

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning ........................................ 455

militieombudsmansexpeditionens organisations- och förvaltningsärenden
m. m................................................................................. 20

Summa 1,075

De från justitieombudsmannen överlämnade ärenden äro samtliga
klagomål eller framställningar från enskilda. Under året hava alltså

inkommit tillhopa 495 ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits .................................................... 4

till annan myndighet hänvisats............................................... 17

efter vederbörandes hörande fått förfalla......................................... 116

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 268
till åtal hänvisats ............................................................................... 4

på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse
eljest vunnits blivit avskrivna ................. 23

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser
........................................................................................... 45

vid årets slut varit på prövning beroende........................''................... ig

Summa 495

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats................1,059

till följande är balanserats.......................................................................... 260

Av de till år 1918 balanserade ärenden hava inkommit

under år 1915 ........................................................................................... 3

under år 1916 .............................................................................................. 63

under år 1917 .......................................................................................... 194

Summa 260

Av under året anhängiggjorda 30 åtal hava anställts

på grund av förd klagan .......................................................................... 15

på grund av anmärkning vid inspektion............................................. 12

av annan anledning ................................................................................ 3

Summa 30

En jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1916 — det
första år under vars hela förlopp militieombudsmansämbetet varit i
verksamhet — visar att under år 1917

antalet klagomål och framställningar från enskilda ökats med

hela antalet under året inkomna ärenden med ..........................

hela antalet till behandling föreliggande ärenden med .............

antalet under året slutbehandlade ärenden med..........................

antalet till följande år balanserade ärenden med ......................

antalet anhängiggjorda åtal med......................................................

132

272

256

I avseende å de förhållanden, som kunna påverka tillströmningen
av ärenden, lärer under året någon väsentlig förändring ej hava inträtt,
därest icke såsom sådan må anses att inkallelserna till tjänstgöring för
rikets försvar varit mindre omfattande än under föregående år, vilket
möjligen kan hava föranlett att ökningen i antalet nyinkomna ärenden
blivit mindre än eljest kunnat inträffa. Den påvisade ökningen i antalet
slutbehandlade ärenden lärer bero därpå, att jag hela året haft
till förfogande en intendenturofficer såsom byråintendent samt därjämte
enligt medgivande av 1917 års riksdag kunnat använda visst belopp
till bortarbetande av uppkommen arbetsbalans och såsom följd därav
vant- i tillfälle att anlita extra biträde i ökad utsträckning.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till riksdagens
lagutskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
o

redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än åtal

eller därmed jämförlig framställning,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Kungl. Maj:t, samt

uttalande om permissionsförbud såsom form för tillrättavisning.

Beträffande åtalen har fullständig redogörelse ansetts höra i denna
ämbetsberättelse meddelas endast för sådana, som under året prövats
av första domstol eller rörande vilka dylik domstols utslag under året
kommit mig tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar angående höjning

för år 1918 av den ersättning, som utgår jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition,

tillfällig ökning av anslagen till befordrande av göromålens gång,
till expenser och till resekostnader och

ändring i avlöningsvillkoren för sekreteraren vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 15 januari 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Underårig’ dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande.

Ambetsberättelsen till 1917 års riksdag utvisar (sid. 126 ff.), hurusom
militieombudsmannen ställt överstelöjtnanten Johan Peter Fredrik
Lundblad, förutvarande auditören, numera krigsdomaren Carl Wilhelm
Fredrik Höglind, majoren Gustaf Karl Wilhelm Hult, kaptenen Torsten
Serrander och löjtnanten Gustaf Adolf Zacharias Holmstedt under åtal
inför krigshovrätten för det de såsom ledamöter i Hälsinge rege
mentes krigsrätt genom utslag den 10 september 1915 dömt volontären
vid regementets 8. kompani Oskar Leonard Karlsson för olovligt undanhållande
till fängelse i en månad, ehuru han vid brottets begående
ännu ej fyllt 18 år. Krigshovrätten hade genom utslag den 18 oktober
1916 utlåtit sig: Som Lundblad och hans medparter i deras ovannämnda
egenskap av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande utslags
meddelande förfarit felaktigt i det av militieombudsmannen anmärkta
avseendet och härigenom föranlett, att Karlsson under åtminstone sex
(lagar obehörigen hållits i fängelse, prövade krigshovrätten rättvist dels
i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Lundblad och
hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till last höta.
Höglind 25 kronor samt en var av de militära ledamöterna 5 kronor,
dels ock förplikta Lundblad och hans medparter, gemensamt eller vem
av dem gälda gitte att ersätta kronan kostnaden för Karlssons underhåll
i fängelset under sex dagar med angivet belopp. Över krigshovrättens
utslag hade överstelöjtnanten Lundblad och hans medparter
anfört underdåniga besvär.

Militieoiiibiirismannens ämbetsberiUtelse. ''i

Genom remiss den 20 januari 1917 infordrade Kungl. Maj:t militieombudsmannens
förklaring över berörda besvär.

I underdånig förklaring anförde militieombudsmannen i anledning
härav följande:

»Till stöd för besvären hava klagandena åberopat den skiljaktiga
mening, krigshovrättsrådet G. Berencreutz yttrat vid målets avgörande
i krigshovrätten. I målet är närmast fråga om tillämpning av bestämmelsen
i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen att brott, som någon begått
innan han fyllt aderton år, ej må tillräknas honom till förhöjning av
straff för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i lagen utsatt
finnes. Krigshovrättens pluralitet har funnit denna bestämmelse tilllämplig
även i avseende å det återfall i olovligt undanhållande, varom
förmäldes i sista stycket av 68 § i 1881 års strafflag för krigsmakten,
och som, där omständigheterna voro synnerligen försvårande, föranledde
att i stället för disciplinstraff fängelse i högst sex månader kunde
ådömas, varemot krigshovrättsrådet velat göra gällande att, där olovligt
undanhållande upprepats under jämväl i övrigt synnerligen försvårande
omständigheter, fängelsestraff enligt sistnämnda paragraf kunde
ådömas även om den tilltalade vid det föregående undanhållandet icke
fyllt aderton år. Krigshovrättsrådet har härvid haft att åberopa ett
uttalande till statsrådsprotokollet den 7 oktober 1881 av dåvarande
chefen för justitiedepartementet vid föredragning av förslaget till 1881
års strafflag för krigsmakten, enligt vilket uttalande till korrektiv mot
ett uppgivet missbruk förslaget i 68 § upptagit bland annat den ändring,
att undanhållande på kortare tid, än i särskilda fall vore i lagen
bestämt för att undanhållande skulle straffas såsom rymningsbrott,
kunde, om det upprepades och omständigheterna vore synnerligen försvårande,
straffas med fängelse i högst sex månader. Vidare har krigshovrättsrådet
såsom sin mening yttrat, att den för tillämpning av
regeln i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen givna förutsättning, att förhöjning
av straff (för återfall i brott) finnes särskilt i lagen utsatt,
endast då är för handen, när i lagen är stadgad särskild strafflatitud
till ovillkorlig användning för återfall i brott, vilket enligt krigshovrättsrådets
åsikt icke vore händelsen beträffande det ifrågavarande
stadgandet i 68 § av 1881 års strafflag för krigsmakten.

Att i det fall, som Hälsinge regementes krigsrätt vid det i målet
ifrågakomna tillfället hade att pröva, synnerligen försvårande omständigheter
förelågo, lärer icke kunna bestridas. Men för övrigt kan jag
icke dela den uppfattning, krigshovrättsrådet uttalat. Krigshovrättsrådet
synes mig hava fäst allt för stort avseende vid chefens för justitie -

departementet yttrande därom att, enligt den föreslagna lydelsen av
68 §, olovligt undanhållande skulle kunna, om det upprepades och omständigheterna
vore synnerligen försvårande, straffas med fängelse i
högst sex månader. Hade ordet upprepas eller något därmed likvärdigt
kommit att inflyta i lagtexten, kunde möjligen krigshovrättsrådets
mening däri haft något stöd, ehuruväl saken knappast ens då
skulle varit tvivelaktig. Nu användes i stället den pregnanta termen
återfall. Och när 1881 års strafflag för krigsmakten promulgerades,
var enligt dåvarande lydelsen av 4 kap. 11 § allmänna strafflagen
samma uppfattning av själva begreppet återfall lagfäst som nu åteifinnes
i första stycket av 14 § i samma kapitel. ^ ,

Om således måste såsom visst antagas, att ordet återfall’ har
samma betydelse i 68 § av 1881 års strafflag för krigsmakten som i
5 kap. 4 § allmänna strafflagen, vars bestämmelser om återfall skolat
enligt 30 § i 1881 års berörda lag vid tillämpningen därav lända till
efterrättelse, återstår att undersöka innebörden av stadgandet i 5 kap.
4 § allmänna strafflagen att brott, som någon begått innan han fyllt
aderton år, icke må honom tillräknas till förhöjning av straff för återfall
i brott, där sådan förhöjning särskilt i lagen utsatt finnes. I likhet
med krigshovrättsrådet finner jag visserligen uppenbart att den straffförhöjning,
vars användande det nu återgivna stadgandet förbjudei,
skall vara i lagen särskilt utsatt, men. enligt min mening betyder detta
allenast, att man velat förebygga överskridandet av viss latitud men
däremot lämnat domstolarna öppet att vid utmätande av straff inom
samma latitud låta återfallet verka som en försvårande omständighet.
Krigshovrättsrådets yttrande, att för tillämpning av regeln i 5 kap.
4 § allmänna strafflagen förutsättes, att i lagen är stadgad särskild
strafflatitud till ovillkorlig användning för återfall i brott, synes hava
avseende på sådana fall, då latituderna icke beröra varandra eller den
högre latituden vidtager där den lägre slutar; exempel härpå lämnar
1881 års strafflag för krigsmakten i 62 och 112 §§. Däremot skulle
regeln icke bliva tillämplig för sådana fall, då latituden för exempelvis
andra resan helt omsluter latituden för första resan, här kan icke
sägas vara stadgad särskild strafflatitud till ovillkorlig användning för
återfallet. Och det sist angivna förhållandet mellan tvä strafflatituder
föreligger dock i det fall, som sannolikt är för regelns tillämpning
viktigast, då nämligen strafflatituden för andra resan stöld helt omsluter
latituden för första resan. .

För att regeln i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen skulle varit tilllämplig
i det fall, varom i målet är fråga, skulle enligt krigshovrätts -

rådets mening hava fordrats, att ett under synnerligen försvårande omständigheter
begånget återfall i olovligt undanhållande ovillkorligen
skulle ådraga fängelsestraff. Att den mildare avfattningen av 68 § i
1881 års strafflag för krigsmakten, enligt vilken fängelsestraff i sådant
fall må ådömas, skulle utesluta tillämpningen av den ofta anförda bestämmelsen
och sålunda i visst fall möjliggöra hårdare straff än om
paragrafen själv innehållit obligatorisk bestämmelse om fängelsestraff,
förefaller emellertid i och för sig föga rimligt.

Då jag icke kan finna annat än att 68 § i 1881 års strafflag
för krigsmakten verkligen innehåller särskild bestämmelse om förhöjning
av straff för återfall i olovligt undanhållande, samt klagandena
enligt min mening förfarit felaktigt därutinnan, att de tillämpat sistnämnda
bestämmelse, änskönt den tidigare förseelse, i förhållande vartill
den i målet ifrågakomna utgjorde återfall, icke bort härvid komma
i betraktande, hemställer jag att Eders Kungl. Maj:t måtte täckas i
nåder ej finna skäl att i krigshovrättens utslag göra ändring.»

I utslag, givet den 3 mars 1917, fann Kungl. Maj:t ej skäl att
göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Felaktigt utslag i tjuvnadsmal.

I äinbetsberättelsen till 1917 års riksdag redogöres (sid. 142 ff.)
för ett emot majoren Otto Sjögreen, auditören Alvin Wirgin, kaptenerna
1>. Kugelberg och E. Grafström samt löjtnanten I. Sundström anställt
åtal för det de såsom ledamöter i Jönköpings regementes krigsrätt
förfarit felaktigt i domarämbetets utövning. Genom utslag den 3 juli
1915 hade krigsrätten dömt en person till ansvar för å särskilda tider
begångna snatteribrott delvis i förening med inbrott, ehuru i 20 kap.
4 § allmänna strafflagen föreskrives, att därest i fall, varom i paragrafen
förmäles, värdet av det tillgripna ej går över 15 kronor ändå
skall för stöld dömas. I utslag den 18 oktober 1916 hade krigshovrätten
utlåtit sig: Enär Sjögreen och hans medparter vid ifrågavarande
utslags meddelande förfarit felaktigt uti det av militieombudsmannen
anmärkta avseende, prövade krigshovrätten jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen rättvist döma Sjögreen och hans medparter att för
den försummelse i domarämbetets utövning, som sålunda läge dem till
last, bota, Wirgin 40 kronor samt en var av Sjögreen, Grafström,
Kugelberg och Sundström 5 kronor. Över utslaget hade auditören

Wirgin, kaptenen Kugelberg och löjtnanten Sundström anfört underdåniga
besvär.

Genom remiss den BO december 1916 infordrade Kungl. Maj:t
militieombudsmannens förklaring över berörda besvär.

I underdånig förklaring anförde militieombudsmannen i anledning
härav följande:

»Auditören Wirgin, med vilken hans två medklagande instämt,
har åberopat innehållet i de yttranden, han tidigare avgivit dels till
militieombudsmannen och dels till krigshovrätten. Genom skrivelsen
till överkrigsfiskalsämbetet med förordnande om åtal har jag bemött
auditörens yttrande till militieombudsmannen och därmed även yttrandet
till krigshovrätten till den del, vari detsamma innefattar eu
upprepning av synpunkter, som framhållits i det förra yttrandet.
Emellertid innehåller yttrandet till krigshovrätten, av vilket jag förut
ej haft tillfälle att taga del, därutöver en anmärkning att beträffande
Insändandet av straffuppgifter militieombudsmannen, som väl beivrat
sådana fel som oriktiga anteckningar om insändande av straffuppgifter,
däremot icke föranstaltat om åtal i fall, då enbart tiden för insändandet
av straffuppgift överskridits, även om dröjsmålet varit betydligt, och
att, då föreskriften om tiden för insändande av dylika uppgifter
vore fullt kategoriskt avfattad, militieombudsmannen antingen bort
förordna om åtal för åsidosättande av den uttryckliga bestämmelsen i
detta hänseende likaväl som för åsidosättandet av den uttryckliga bestämmelsen
i 20 kap. 4 § allmänna strafflagen om stöldansvar för tillgrepp
medelst inbrott även om det tillgripnas värde ej överstiger femton
riksdaler, eller också icke bort förordna om åtal i någotdera fallet.
Auditör.en ''Wirgin har härvid inlåtit sig på en kritik av min tillämpning
av 5 § uti instruktionen för riksdagens militieombudsman, enligt
vilken paragraf militieombudsmannen under viss förutsättning kan låta
bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit
i saken. Men för sin kritik härutinnan har auditören icke
haft tillgång till erforderliga sakuppgifter; de anmärkningar rörande
expedierandet av straffuppgifter, av vilka auditören haft tillfälle att i
första hand taga del, hava också uteslutande avsett att i vederbörande
protokoll icke införts anteckning om avsändande av straffuppgift, varvid
sig visat, att den anmärkta bristen icke varit att tillskriva dröjsmål
med uppgifternas avsändande. I själva verket har militieombudsmannen
sex gånger förordnat om åtal för dröjsmål med insändande av
straffuppgifter; ett av åtalen avser sådant dröjsmål vid två regementen
med gemensam auditör. Och i allenast ett av de sex målen har varit

fråga om oriktiga anteckningar rörande tiden för straffuppgifters insändande.

I de underdåniga besvären har auditören Wirgin bestritt, att ett
i krigshovrättens protokoll omförmält fall, där Eders Kung!. Maj:t
upphävt ett friande utslag av krigshovrätten, kunde vara normerande
för det nu föreliggande fallet, enär de särskilda omständigheterna i
förevarande fall måste anses till fullo berättiga ett frikännande utslag.
I det åsyftade äldre fallet, om vilket — efter allt att döma — auditören
Wirgin icke skaffat sig någon mera ingående kännedom, valfråga
om ett av krigsrätten vid Eders Kungl. Maj:ts Göta livgarde den
29 juni 1915 meddelat utslag, varigenom krigsrätten, enär volontären
H. vore övertygad att hava med våld uppbrutit ett volontären G. tillhörigt
skåp och där tillgripit ett par G. tillhöriga skodon, värda nio
kronor 50 öre, under åberopande av 121 § strafflagen för krigsmakten
och 20 kap. 4 § 4 mom. allmänna strafflagen dömt H. för första resan
snatteri medelst inbrott att undergå straffarbete i fyra månader. Vid
prövning av det åtal, som jag i anledning av utslagets felaktiga avfattning
lät anhängiggöra mot krigsrättens ledamöter, fann krigshovrätten
enligt utslag den 5 april 1916 att vad i anmärkta avseendet
läge krigsrättens ledamöter till last icke vore av beskaffenhet att böra
för någon av dem medföra ansvar för fel i ämbetet, och att i följd
därav den mot samma ledamöter i målet förda talan icke kunde bifallas,
varemot Eders Kungl. Maj:t genom nådigt utslag den 24 oktober
1916 prövade rättvist att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, med
ändring av krigshovrättens utslag, döma krigsrättens ledamöter för
den försummelse i domarämbetets utövning, som i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet läge dem till last, att bota auditören
femtio kronor samt en var av de militära ledamöterna tio kronor.
Den väsentligaste skillnaden mellan nu senast omförmälda fall och det,
som genom de förevarande besvären dragits under Eders Kungl. Maj:ts
prövning, synes ligga däri, att krigsrätten vid Jönköpings regemente
till stöd för sitt utslag åberopat ett lagrum — 115 § i 1881 års strafflag
för krigsmakten — som uteslutande avser bestämmande av ansvar
för snatteri. Och denna skillnad lärer icke kunna åberopas till förmån
för auditören Wirgin. Skulle i övrigt några särskilda omständigheter
till hans förmån verkligen föreligga, torde de redan kunna anses beaktade
därigenom, att krigshovrätten för honom utmätt lägre straff
än det Eders Kungl. Maj:t genom utslaget den 24 oktober 1916 bestämde
för den lagfarne ledamoten i krigsrätten vid Göta livgarde.

Jag finner mig alltså nödsakad att bestrida auditören V/irgins ändiingssökänd-G Yad

angår kaptenen Kugelbergs och löjtnanten Sundströms besvär,
har ju straffet för de militära ledamöterna redan satts till minimum.
Av vad de militära ledamöterna förut anfört synes emellertid framgå,
att de vid'' överläggningen till krigsrättens ifrågakomna utslag haft
fullt klart för sig, att ansvar skulle ådömas icke för snatteri utan för
stöld. Det är endast allt för möjligt att krigsrätten stannat vid ett
riktigt beslut och att det anmärkta felet uppkommit först vid utslagets
avfattande i skrift. Under sådana omständigheter kan tilläventyrs
ifrågasättas, om icke ansvaret för den felaktiga avfattningen av krigsrättens
utslag bör drabba auditören Virgin ensam. Skulle Eders
Kungl. Maj:t av sådan anledning finna gott i nåder befria kaptenen
Ivugelberg och löjtnanten Sundström från dem av krigshovrätten i
målet ådömt ansvar, vore därmed något avgörande av större betydelse
för frågan om militära krigsrättsledamöters ansvarighet i allmänhet ej
heller träffat, eftersom väl endast undantagsvis kan ifrågasättas, att
ett utslag i sin skriftliga avfattning icke utgör ett fullt adekvat uttryck
för rättens beslut.»

I utslag den 3 mars 1917 fann Kungl. Maj:t ej skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

3. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag utvisar (sid. 131 tf.) hurusom
åtal anställts mot majoren Leonard Key, auditören Nils Adelgren,
kaptenen A. Amundson och löjtnanten (1. H. Engblom, alla i egenskap
av ledamöter i garnisonskrigsrätten i Vaxholm, för det de genom utslag
den 6 september 1915 dömt 3. klass kustartilleristen nr 51 Binär
Fredrik Olausson för upprepat olovligt undanhållande att hållas i
fängelse i en månad, ehuru Olausson ännu icke vore fylld 18 år.
Genom utslag den 18 oktober 1916 utlät sig krigshovrätten: bom
Key och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i
garnisonskrigsrätten vid ifrågavarande utslags meddelande gjort sig
skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet och härigenom föranlett, att Olausson
kommit att hållas i häkte åtminstone sex dagar längre än som med
en riktig tillämpning av då gällande lag kunnat ifrågakomma, provade

krigshovratten rättvist dels i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna straffJagen
döma Key och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma
sig till last bota, Adelgren 25 kronor samt en var av de militära ledamo
ernå ronor, dels ock förplikta Key och hans medparter gemensamt
eller vem av dem gälda gitte, ej mindre att ersätta kronan
kostnaden for Olaussons underhåll i fängelset under sex- dagar med
visst belopp än även till Olausson utgiva viss ersättning för det han
obehorigen hållits i häkte under denna tid och för tillskyndat lidande.

krigshovrättens utslag hade dels Key och hans medparter dels ock
Ulausson i underdånighet yrkat ändring.

De sålunda anförda besvären äro prövade av Kungi Mai-t som
genom utslag den 3 mars 1917 utlåtit sig:

Som Olaussons besvär blivit insända med posten, funne Kungi.
Maj:t desamma ej kunna upptagas till prövning.

Vidkommande åter de av Key och hans medparter anförda beutslag™11116
Kun^‘ Ma-,:t att Söra ändring i krigshovrättens

Ädelgren skulle äga återbekomma det belopp, han nedsatt till

raiirrr \ i “°tparts kostnadsersättning, och skulle'' Ädelgren, vilken
tuilioljt talan i fråga om honom ådömt ansvar och förty jämlikt meddelad
besvärshänvisning icke haft skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift,
aga återfå jämväl fullföljdsavgiften. I.

I. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar.

Arbetsberättelse!! till 1917 '' års riksdag innehåller (sid. 147 tf.>
redogörelse för ett på grund av klagomål av redaktören Anton Wikström
emot befalhavaren för Skellefteå rullföringsområde, majoren Kossuth
. or J a .k anställt åtal för oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers
införande i tidningar. Regementskrigsrätten vid Västerbottens regemente
både genom utslag den 27 juni 1916 utlåtit sig: Enär Falk
genom åtalade förfarandet att låta införa ifrågavarande tjänstekungorelser
i Skellefteå Nya Tidning, som, enligt vad i målet vore utrett
agde den minsta spridningen av de i orten utkommande tidningar
vore förvunnen att hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten’
provade regementskrigsrätten, med stöd av 130 § strafflagen för
krigsmakten rattvist döma honom att för vad han sålunda låtit
komma sig till last undergå disciplinstraff'' av arrest utan bevakning i

sex dagar; och ålåge det Falk att ersätta målsägaren Wikström dennes
kostnader å saken med skäligen jämkat belopp 80 kronor. Krigshovrätten,
där Falk besvärat sig, hade i utslag den 13 december 1916
yttrat: Enär beträffande kungörelser om krigstjänstgöring närmare

bestämmelser i lag saknades om sättet för dylika kungörelsers offentliggörande
i tidningar, ansåge krigshovrätten vad härutinnan lagts Falk
till last ej vara av beskaffenhet att medföra ansvar för tjänstefel, i
följd varav krigshovrätten, med ändring av regementskrigsrättens utslag
i denna del, funne åtalet i samma del ej kunna bifallas. Vidkommande
målet i övrigt, så ehuru i anledning av bestämmelserna i
§97 mom. 1 förordningen den 31 december 1914 om inskrivning och
redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring in. m. och § 117
samma förordning enligt dess lydelse före kungörelsen den 21 januari
1916 Falk bort, då han ansett nödigt att införa kungörelserna om
fredstjänstgöring och mönstring i flera än en av de inom rullföringsområdet
utkommande tidningar, därvid anlita en tidning, som varit
att hänföra till ortens mest spridda tidningar, men i målet vore utrett,
att Falk under den tid åtalet avsåge låtit införa ifrågavarande
kungörelser i, förutom Skelleftebladet, jämväl Skellefteå Nya Tidning,
oaktat sistnämnda tidning för sådant ändamål icke bort ifrågakomma
framför tidningen Norra Västerbotten, vilken under samma tid inom
orten haft större spridning än Skellefteå Nya Tidning, likväl och som
vad härutinnan läge Falk till last, med hänsyn till vad i målet förekommit
och särskilt därtill, att, enligt vad upplyst blivit, en av Wikström
i september 1914 till lantförsvarsdepartementet mot Falk ingiven
likartad anmälan lämnats utan vidare avseende, samt Falk därigenom
måste ansett sig vinna stöd för sin uppfattning att det av
honom använda kungörelsesättet ej varit lagstridigt, icke vore av beskaffenhet
att böra för Falk medföra ansvar för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt, ty funne krigshovrätten skäligt att, med ändring av
regementskrigsrättens utslag jämväl i övrigt, befria Falk från ansvar
och ersättningsskyldighet i målet. Över krigshovrättens utslag hade
militieombudsmannen anfört underdåniga besvär.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag
den 8 maj 1917 1 anfört följande: Den omständigheten att beträffande 1

1 1 målets avgörande deltogo justitieråden Sundberg, Borgström, Améen, Svedelius, viceamiralen
Dyrssen, justitierudet. Almén och generallöjtnanten Jungstedt.

Juslitierådet Sundberg var skiljaktig och anförde: »Enär, med hänsyn dertill att tidningen
Norra Västerbotten under en följd av ur haft betydligt större spridning än tidningen Skellefteå
Militicombudsmannens ämbetsberättélse. I

kungörelser om krigstjänstgöring särskilda bestämmelser icke meddelats
rörande sättet för dylika kungörelsers offentliggörande i tidningarna
kunde icke anses innebära, att, då offentliggörande på sådant
sätt skulle äga rum, vederbörande ägde förfara efter andra grunder
än dem, som i fråga om kungörelser om fredstjänstgöring och mönstring
uttryckligen gällde, eller att kungörelserna skulle införas i en eller
flera av ortens mest spridda tidningar. Med hänsyn till syftemålet
med kungörandet måste det fastmera ligga i sakens natur, att samma
tillvägagångssätt borde anlitas i det ena fallet som i det andra.

Nu vore i målet utrett, att Falk under den med åtalet avsedda
tid låtit införa kungörelser av båda här avsedda slag i, förutom
tidningen Skelleftebladet, jämväl Skellefteå Nya Tidning, oaktat sistnämnda
tidnings postupplaga under hela denna tid ungefär sex till sju
gånger understigit postupplagan för den likaledes i orten utkommande
tidningen Norra Västerbotten, i vilken senare tidning samma kungörelser
icke införts. *

Med hänsyn till sistnämnda tidnings så väsentligen större spridning
och då sådana omständigheter icke, såvitt visats, varit för handen,
att det oaktat — exempelvis till följd av olika spridning av
vederbörande tidningar inom rullföringsområdets särskilda delar eller
inom skilda kretsar av befolkningen — syftet med kungörandet bättre
eller åtminstone lika väl tillgodosetts genom kungörelsernas införande
i de av Falk anlitade tidningarna, än om kungörandet skett, förutom
i Skelleftebladet, i Norra Västerbotten i stället för i Skellefteå Nya
Tidning, funne Kungl. Maj:t väl Falks tillvägagångssätt att under angivna
omständigheter införa ifrågavarande kungörelser i sistberörda
tidning men icke i Norra Västerbotten hava varit oriktigt.

På grund av vad i målet förekommit ansåge Kungl. Maj:t emellertid
vad Falk sålunda låtit komma sig till last icke vara av beskaffenhet
att böra för Falk medföra ansvar för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt och prövade förty lagligt fastställa det slut, vartill
krigshovrätten i ansvarsfrågan kommit.

Nya Tidning, förstnämnda tidning uppenbarligen varit bättre lämpad än den sistnämnda för intagande
av ifrågavarande kungörelser om militär tjänstgöring och mönstring, men Falk, vars
uppmärksamhet vid upprepade tillfällen fästats å sagda förhållande, det oaktat låtit införa kungörelserna
i Skellefteå Nya Tidning, och Falk alltså visat oförstånd i fullgörande av honom åliggande
tjänsteplikt, prövar jag, med stöd av ISO § strafflagen för krigsmakten, rättvist att, med
ändring av krigshovrättens utslag såvitt detsamma överklagats, fastställa regementskrigsrättens
utslag, i vad därigenom Falk dömts att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex
dagar.»

I betraktande av vad högsta domstolen i utslaget yttrat torde det
vara anledning antaga att atalets anställande i allt fall skall med
föra den åsyftade påföljden att ett återupprepande av förfarande; likartat
det åtalade, icke skall äga rum.

5. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff.

I ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag redogöra (sid. 137 ff.)
för ett emot överstelöjtnanten Harald Ossian Hjalmarson, förutvarande
auditören John Adolf Åstrand, kaptenerna Viktor Axel Unander och
Magnus Hjalmar Forssner samt löjtnanten Sten Harry Schale, alla i
egenskap av ledamöter i Första livgrenadjärregementets krigsrätt, för
felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff, som ådömts
värnpliktige nr 410 24/1914 ä Karl Jansson.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigshovrätten genom utslag
den 18 oktober 1916 dels dömt överstelöjtnanten Hjalmarson och hans medparter
att bota, Åstrand 40 kronor samt en var av de militära ledamöterna
10 kronor, dels ock förpliktat överstelöjtnanten Hjalmarson
och hans medparter, gemensamt eller vem av dem gälda gitte, ej
mindre att ersätta kronan visst belopp, vartill Janssons underhåll i
fängelset uppgått under den tid han olagligen hållits fängslad, än även
gälda skadestånd till Jansson.

Krigsliovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Vittnen hörda i strid mot bestämmelse i 16 kap 13 i? allmänna

strafflagen. I

I en till justitieombudsmannen den 12 juli 1913 ingiven
skrift hade advokaten Axel Nilsson med överlämnande av Livregementets
dragoners krigsrätts protokoll och den 17 juni 1913 meddelade
utslag i ett mål mellan allmänna åklagaren, fanjunkaren F.
Eriksson, och fördelningsläkaren Fritz Netzler, å ena, samt värnpliktige
Otto Ziegler, å andra sidan, i vilket mål Nilsson varit rättegångsbiträde
åt Netzler, ävensom avskrift av en av Nilsson å Netzlers vägnar till
krigshovrätten ingiven skrift, innefattande utveckling av därstädes anförda
besvär mot nämnda utslag, anhållit om vidtagande mot krigsrätten
av de åtgärder, som kunde påkallas i anledning av vissa anmärkta
felaktigheter vid behandlingen av berörda mål.

Av de åberopade handlingarna framgick följande.

I en den 23 december 1912 dagtecknad skrift anmälde Ziegler
hos civilkommissionen Netzler i hans egenskap av dåvarande regementsläkare
vid nämnda regemente för våi''dslöshet under utövande av
denna sin befattning. Civilkommissionen beslöt emellertid den 15 mars
1913 att ärendet icke skulle föranleda till någon kommissionens åtgärd.

Sedan Netzler härefter begärt åtals anställande mot Ziegler i anledning
av berörda angivelse, gjordes saken till föremål för handläggning
vid nämnda krigsrätt.

Vid första rättegångstillfället, den 26 mars 1913, yrkade Netzler
enligt protokollet »ansvar å Ziegler för den anmälan denne gjort till
civilkommissionen angående honom, enär den vore osann». Å Zieglers
sida förklarades, att ifrågavarande anmälan vore riktig, och anhölls
om uppskov med målet för avgivande av svaromål och förebringande
av bevisning. Med bifall härtill uppsköt krigsrätten målet till den 29
mars 1913.

Vid handläggning av målet sistnämnda dag anhöll Zieglers i målet
anlitade rättegångsbiträde advokaten Harald Lettström om vittnesförhör
med fem av honom uppgivna personer däribland dragonen nr 74/3
Ernst Leonard Borg. Nilsson uppgav då, att Netzler ändrade sitt
yifkande mot Ziegler och påstode ansvar å honom antingen enligt 16
kap. 8 § strafflagen, eventuellt 9 eller 11 § samma kapitel, för ärekränkning,
eller ock enligt något tillämpligt lagrum i krigslag, samt
bestred, att de inkallade vittnena finge höras. Lettström erinrade härvid,
att han erhållit uppskov för bevisning med anledning'' av Netzlers
ansvarsyrkande förra rättegångstillfället, och att detta ej då bestritts
av Netzler, samt att han därför nu inkallat alla dessa vittnen, som
därtill skulle om några dagar avresa till Norrland för några månaders
övningar därstädes, varför allt Lettström nu yrkade att vittnena skulle
höras, bestridande Lettström tillika dels rättighet för Netzler att nu
ändra sitt ansvarsyrkande och dels tillämpligheten av de åberopade
paragraferna i 16 kapitlet strafflagen, då målet borde bedömas enligt
krigslag. Lettström anförde ytterligare, att Ziegler å sin sida nu förde
talan mot Netzler för fel i tjänsten, och — sedan Zieglers behörighet
i detta avseende bestritts av Netzler — anhöll Lettström, att vid rätten
närvarande allmänna åklagaren skulle föra sådan talan mot Netzler,
om detta förvägrades Ziegler. Sedan Ziegler underrättats om, att han
ej ägde laglig rätt föra talan mot Netzler för fel i tjänsten samt åklagaren
förklarat sig förhindrad enligt lag föra sådan talan, beslöt krigsrätten,
då den ej fann de av Nilsson åberopade paragraferna i all -

manna strafflagen tillämpliga, att tillsvidare tillåta Ziegler att förebringa
den av honom anskaffade bevisningen. Mot detta beslut anmälde
Nilsson missnöje, som han hänvisades att fullfölja genom besvär
i sammanhang med klagan i huvudsaken. Härpå fingo de av Ziegler
åberopade vittnena framträda och. ojäviga lämnade och befunna, avlägga
vittneseden, varefter de hördes.

Vid rättegångstillfället den 8 maj 1913 anhöll Nilsson, å Netzlers
vägnar, om »vittnesförhör med två sjukvårdskorpraler» angående förhållandena
å regementets sjukhus, varjämte å Zieglers sida begärdes
ytterligare vittnesförhör för utredning om Netzlers vårdslöshet i tjänsten.
Då Nilsson emellertid, enligt protokollet, »själv på fråga medgav, att
det av honom begärda vittnesförhöret icke skulle hava någon vidare
inverkan på målet», beslöt krigsrätten avslå såväl den av Nilsson som
den å Zieglers sida gjorda framställning, »då detta icke ansågs behövligt
för utredningen av målet». Netzler framställde härpå en anmärkning
mot Borgs i målet avlagda vittnesmål. I anledning av ett senare
vid samma rättegångstillfälle av Netzler framställt påstående, att sjukdom
av visst angivet slag mycket sällan behandlats å sjukhuset men
att Netzler väl, ehuru ej ofta, undersökt karlar därför, begärdes å
Zieglers sida vittnesförhör med vice korpralen Erik Julius Vallentin
Karlsson och dragonen Sven Karlsson till upplysning angående det sätt,
varpå dylik sjukdom undersöktes av Netzler. Krigsrätten biföll denna
begäran, varefter sagda två personer påropades och, efter avlagd ed,
hördes. Nilsson överlämnade därpå målet till krigsrättens prövning
med yrkande om ansvar å Ziegler enligt förut angivna lagrum eller,
om dessa ej prövades tillämpliga, efter 10 kap. 2 § strafflagen, samt
anhöll om ersättning för Netzlers inställelse i målet. A Zieglers sida
bestreds bifall till dessa yrkanden under anförande tillika, att Ziegler
måste anses hava haft fog för sin anmälan till civilkommissionen, varjämte
begärdes ersättning för inställelse ävensom visst skadestånd för
den av Netzler anställda rättegången. Med anledning härav framställde
jämväl Nilsson yrkande om ersättning för det lidande, som tillskyndats
Netzler genom Zieglers anmälan. Ziegler yrkade härefter ansvar b
Netzler enligt 16 kap. 1 § strafflagen för åtalet, vartill Netzler invände,
att Ziegler ej kunde lagligen mot honom såsom ämbetsman
föra sådan talan.

T ovanberörda utslag den 17 juni 1913 utlät sig krigsrätten:
Som angående Ziegler icke förekommit annat än att han begagnat sig
av den honom, särskilt såsom värnpliktig, liksom varje annan välfräjdad
svensk medborgare enligt Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för

kommissionen för undersökning av vissa förhållanden inom rikets försvarsväsende
m. in. den 11 december 1908 medgivna rätt att påkalla
kommissionens uppmärksamhet å ett förhållande, som utgjorde föremål
för dess undersökning, ävensom att det under målets handläggningvisat
sig, att Ziegler haft sannolika skäl för ett påkallande av kommissionen,
alltså och då Netzler icke styrkt, att Ziegler gjort sig skyldigtill
brott mot något av de av Netzler åberopade lagrummen, kunde
krigsrätten icke bifalla de av Netzler i målet mot Ziegler framställda
yrkandena. Vad beträffade den av Ziegler mot Netzler i målet förda
talan om skadestånd bleve den ej av krigsrätten bifallen, då Ziegler,
krigsrätten veterligen, ej lidit någon skada av åtalet. Zieglers yrkande
om ansvar å Netzler för falskt åtal lämnades av krigsrätten
utan avseende.

1 förut omförmälda klagoskrift anförde Nilsson följande: I strid
mot bestämmelserna i kap. 16 § 13 strafflagen hade krigsrätten medgivit
Ziegler att höra vittnen i målet. Efter det Ziegler sålunda fått
vittnen hörda, hade det förvägrats Netzler att förebringa motbevisning.
Protokollet för den 8 maj 1913 vore synnerligen ofullständigt. Särskilt
borde däri ovillkorligen influtit redogörelse för granskningen av
vad dragonen Borg omvittnat. Krigsrätten hade i strid mot förordningen
om krigsdomstolar § 7 andra stycket till prövning upptagit
Zieglers yrkande om ansvar å Netzler för falskt åtal och hade
i strid mot samma förordning § 20 mom. 1 meddelat utslag angående
yrkandet i fråga. Enligt det utslag, som i målet offentligen blivit avsagt,
skulle Netzler med 150 kronor ersätta Zieglers rättegångskostnader.
I det exemplar av utslaget, som för Netzler utskrivits och av honom
till krigshovrätten ingivits, funnes härom ingen anteckning.

Vidare hänvisade Nilsson till ovanberörda av, honom till krigshovrätten
ingivna skrift, däri anförts bland annat följande: I proto kollet

för den 29 mars, femte stycket, stode »Nilsson upplyste nu, att
Netzler ändrade sitt yrkande mot Ziegler etc.». Protokollet vore härutinnan
felaktigt. Det hade aldrig vare sig av Netzler eller av Nilsson
yttrats något om ändring i yrkandena. Däremot hade ståndpunkten i
målet ytterligare bestämts sålunda, att ansvar yrkades förutom efter
tillämpligt lagrum i krigslag eventuellt efter allmänna strafflagen kap.
10 § 2 och kap. 16 § 8 (ev. §$ 9 eller 11) Så hade yrkandena preciserats
redan den 29 mars. Något tillägg härvidlag hade ej förekommit
då målet den 8 maj överlämnats till krigsrättens prövning. Däremot
hade vid början av sammanträdet sistnämnda dag anmärkts, att
föregående protokoll varit ofullständigt bland annat så till vida, att

yrkandet enligt strafflagen kap. 10 § 2 utelämnats. Vid bestridandet
av det vittnesförhör, som av Zieglers biträde advokaten Lettström begärts
den 29 mars, hade Nilsson uttryckligen till stöd för bestridandet
av förhöret åberopat strafflagen kap. 16 § 13, varvid till yttermera visso
klargjorts, att Ziegler hade att antingen anmäla Netzler till behörig myndighet
med påstående att tjänstefel förelåge, eller ock låta målet bedömas
utan avhörande av vittnen. Nilsson kunde icke underlåta att inlägga
en bestämd protest mot det sätt, varpå protokollet för den 8 maj 1913
blivit slutligen fört. Målets handläggning hade denna dag tagit cirka
tre timmar, och resultatet vore ett protokoll på något mer än fyra
sidor. Till eu början hade det aldrig av Nilsson »medgivits», att ett
begärt vittnesförhör med tvenne vid krigsrätten närvarande sjukvårdskorpraler
»icke skulle hava någon vidare inverkan på målet». Netzlers
och Nilssons ståndpunkt, som också klart och tydligt vid krigsrätten
uttalats, hade varit denna: Vittnesbevisning i mål av förevarande slag
borde enligt lag icke tillåtas; om den tillätes, friade den ej från straff.
Alltså: Zieglers vittnen spelade ingen roll för målet, och därför ej heller
de vittnen, som Nilsson ville höra. Men: om Ziegler trots Nilssons
bestridande fått höra vittnen, så borde det väl ock medgivits Netzler
och Nilsson att höra vittnen till förringande av de från motsidan avhördes
utsagor, då dessa utsagor enligt krigsrättens förmenande vore
av betydelse för målet. På direkt fråga av auditören hade från Netzlers
sida sagts, att naturligen det av honom begärda förhöret icke kunde på
varje punkt motbevisa vad Zieglers vittnen sagt, och detta så mycket
mindre som Zieglers vittnen i sina utsagor varit obestämda och vacklande,
men att det dock i allt fall vore ägnat att förringa värdet av
vad Zieglers vittnen berättat. Protokollet vore på denna punkt felaktigt,
och vad sakfrågan anginge vore krigsrättens beslut icke i konsekvens
med vare sig dess tidigare beslut att tillåta Borg m. fl. att
vittna ej heller med dess senare den 8 maj givna beslut, varigenom v.
korpralen Karlsson och dragonen Karlsson fingo vittna. I detta sammanhang
ville Nilsson anmärka, att han begärt vittnesförhör med bland
annat just v. korpralen Karlsson, att Ziegler och hans biträde då anfört
jäv mot Karlsson, samt att de sedan själva begärt att få höra och
fått höra samma Karlsson. I fråga om protokollet för den 8 maj
ville Nilsson ytterligare anmärka, att v. korpralen Karlssons vittnesmål
vore ofullständigt antecknat, att sjukvårdsdistinktionskorpralen Sjö
gren blivit upplysningsvis hörd, att från Netzlers sida presterats ett
bemötande av påståendet, att § 2 i civilkommissionens instruktion skulle
medgiva en var att om alla vid krigsmakten anställda göra vilka som

helst anmälningar, samt att från Netzlers sida ej ifrågakomma något
bestridande av Zieglers behörighet att å Netzler yrka ansvar men väl
ett bestridande av krigsrättens behörighet att upptaga ett sådant
yrkande bland annat på grund av krigsrättens sammansättning.

Nilsson ingav sedermera, den 27 november 1913, till justitieombudsmannen
ytterligare följande handlingar:

l:o) ett av krigshovrätten den 22 augusti 1913 uti ovan omförmälda
mål meddelat utslag, däri krigshovrätten utlåtit sig: Krigshovrätten
hade förehaft detta mål och enär, vad vidkomme Zieglers i målet
förda talan om ansvar och skadestånd, samma talan avsåge en av
officers vederlike gjord angivelse för föimärmelse i angivarens tjänst,
och krigsrätten förty icke, mot grunderna för 20 § förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämfört
med stadgandet i 10 kapitlet 24 § rättegångsbalken, ägt att målet
härom till prövning upptaga, alltså prövade krigshovrätten lagligt
undanröja krigsrättens utslag, såvitt det innefattade yttrande övei''
Zieglers talan i berörda avseenden; och skulle krigshovrätten, sedan
krigsfiskalsämbetet beretts tillfälle att i anledning av samma talan
inkomma med laglikmätigt utlåtande, i nytt utslag yttra sig såväl däröver
som över övriga delar av målet; samt

2: o) ett av krigshovrätten den 19 november 1913 i målet meddelat
utslag av följande innehåll: Krigshovrätten hade tagit i övervägande
vad handlingarna sålunda saixxt i övrigt innehölle och enär, vad
först anginge Netzlers besvär över ovanberörda under rättegången
meddelade beslut, Ziegler icke, emot stadgandet i 16 kap. 13 § allmänna
strafflagen, ägt att till sitt fredande framställa annan bevisning
om sanningen av sitt tillmäle om tjänstefel, som Netzler skulle begått
än att visa laga dom därå, samt krigsrätten vid sådant förhållande
icke ägt meddela tillåtelse till det av Ziegler för sådant ändamål
begärda vittnesförhör med därefter i målet avhörda personer, alltså
kunde den av Ziegler i målet förebragta bevisning icke tillmätas
laga verkan. Vidkommande härefter själva målet, så enär Ziegler.
vilken i krigshovrätten icke gjort i 27 § förordningen om krigsdomstolar
m. m. förutsatt anmälan att han ville tilltala Netzler för
tjänstefel, i sin ovanberörda skrift till civilkommissionen gjort angivelse
mot Netzler om bestämt brott, men Ziegler, då han så förfarit,
måste anses hava handlat av obetänksamhet och utan argt
uppsåt, ty prövade krigshovrätten lagligt att, med ändring av krigsrättens
utslag, på det sätt bifalla Netzlers mot Ziegler i målet

förda talan, att Ziegler dömdes jämlikt 16 kap. 4 § 2 mom. allmänna
strafflagen för vad han i berörda avseende låtit komma sig
till last att bota 25 kronor samt förpliktades att till Netzler utgiva
ett skadestånd av 50 kronor. Vid denna utgång lämnades Zieglers
yrkande om ansvar å Netzler för falskt åtal och om skadestånd
utan avseende. Parterna skulle själva vidkännas var sina å
målet havda kostnader.

Med'' skrivelse av den 7 juni 1915 överlämnade justitieombudsmannen
handlingarna i omförmälda ärende till militieombudsmannen
för vidare handläggning.

Nilsson ingav sedermera till militieombudsmannen ett av Kungl.
Maj:t den 31 december 1915 meddelat utslag i ovan omförmälda mål,
däri Kungl. Maj:t utlåtit sig: Enär Ziegler genom sin ifrågakomna, hos
civilkommissionen gjorda anmälan beskyllt Netzler för fel i tjänsten,
prövade Kungl. Maj:t, som lämnade utan avseende vad Ziegler anfört
i fråga om krigshovrättens utslag den 22 augusti 1913, lagligt dels
gilla krigshovrättens utslag den 19 november 1913, därigenom den av
Ziegler i målet förebragta bevisning förklarats icke kunna tillmätas
laga verkan, dels ock, med tillämpning av 16 kapitlet 7 § allmänna
strafflagen, fastställa krigshovrättens domslut i fråga om den av Netzler
mot Ziegler förda talan om ansvar och skadestånd. Beträffande den
av Ziegler mot Netzler i målet förda talan funne Kungl. Maj:t ej skäl
att göra ändring i krigshovrättens utslag den 19 november 1913.
Ziegler förpliktades att ersätta Netzler dennes förklaringskostnad hos
Kungl. Maj:t med 75 kronor.

Med översändande av ovanberörda handlingar anmodade militieombudsmannen
sekundchefen vid livregementets dragoner att infordra
och inkomma med yttrande av samtliga ledamöterna vid krigsrättens
sammanträden den 29 mars, den 8 maj och den 17 juni 1913.

Under förmälan att såsom ledamöter i krigsrätten fungerat den
29 mars 1913 majoren Oscar Ankarcrona, auditören C. J. Ulrich, ryttmästaren
R. Cederschiöld, ryttmästaren greve Carl von Rosen och löjtnanten
friherre Emanuel de Geer, samt den 8 maj och den 17 juni
1913 samma personer med undantag av löjtnanten de Geer, i vars
ställe löjtnanten Carl Trägårdh då var ledamot i krigsrätten, insände
sekundchefen ett av nämnda fem officerare ävensom av auditören
Ulrich avgivet yttrande, vari anfördes följande: Krigsrätten vitsordade
riktigheten av innehållet av de vid krigsrättens sammanträden i målet
förda protokoll. Hade vid något tillfälle någon del av vad där anförts
icke tagits till protokoll, hade detta berott blott därpå, att krigsMilitieombudsmannens
ämbetsberåttelse. 5

rätten funnit det ej höra till målet. Krigsrätten hade funnit en del
av Nilssons anföranden vara av den art att de, såsom högst onödiga
i målet, icke bort belasta protokollet, vilket även delvis varit fallet
med Netzlers egna. Protokollet för sammanträdet den 8 maj 1913
vore icke ofullständigt. I alla händelser hade Nilsson icke vid krigsrätten
gjort någon anmärkning mot protokollets avfattning eller knapphändighet,
varför allt hans tal därom och klandrande därav vore högst
obefogat. Vid sammanträdet den 17 juni 1913 hade Netzler icke inställt
sig. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att, innan utslaget då avkunnats,
framställa anmärkning mot protokollet. Detta hade emellertid
Nilsson då underlåtit. I målet hade Netzler yrkat ansvar å Ziegler
för »den anmälan denne gjort till civilkommissionen angående honom,
enär den vore osann», vilket yttrande sedermera ändrats därhän att
ansvar yrkats å Ziegler antingen enligt 16 kap. 8 § strafflagen, eventuellt
9 eller 11 §§ samma kapitel, för ärekränkning eller ock enligt
något tillämpligt lagrum i krigslag. Krigsrätten hade genast tyckt
sig finna det absurt, att en anmälan till civilkommissionen skulle anses
såsom ärekränkning, då enligt instruktionen civilkommissionen tillkommit
just för att de värnpliktiga skulle vid missförhållanden inom
armén kunna påkalla dess uppmärksamhet. Då yrkandet om ansvar
för ärekränkning framställts tydligen blott för att förhindra bifall till
Zieglers förut gjorda framställning om vittnens hörande för att visa,
att hans anmälan icke »vox-e osann», samt krigsrätten för övrigt icke
ansett, att 16 kap. 8 § strafflagen varit tillämplig, då »grov vårdslöshet
och försummelse i tjänsten» icke kunnat hänföras till den i nämnda

paragraf avsedda »gärning eller last, som ej efter lag straffbar---

är». Tvärtom hade väl denna »gärning» kunnat vara i hög grad straffbar.
Annat lagrum av de av Netzler föreslagna hade därför måst sökas
mot Ziegler, därest han icke förmått förebringa bevisning om Netzlers
»osnygghet» och att Zieglers anmälan icke vore sann. Av protokollet
den 8 maj 1913 framginge, att krigsrätten icke ansett, att förhör med
de av såväl Netzler som Ziegler åberopade vittnena i ett visst fall
bort anställas, då det ej varit behövligt för målets utredning, vilket
av Nilsson tydligen erkänts. Varför klagade nu Nilsson? Han tycktes
sedermera hava blivit ansatt av någon omotiverad, ofattlig, ful hämndlusta,
men för vad? Nilssons inlaga till militieombudsmannen förefölle
ännu mer märklig i fjärde momentet. Nilsson visste mer än väl, att
krigsrätten- mer än en gång förklarat sig icke mot gällande lag kunna
upptaga Zieglers yrkande om ansvar å Netzler. Det medgåves gärna,
att ett lyckligare uttryck för detta kunnat väljas i det slutliga utslaget,

då det där måst än en gång betonas för Ziegler, sedan denne i sista
stund ånyo framställt ansvarsyrkande mot Netzler. Auditören Ulrich
både sig bekant, att i det för Netzler utskrivna utslaget ej influtit, att
Netzler skulle ersätta Zieglers rättegångskostnader; och både detta
sannolikt berott på, att Ulrich ej haft annan kollationeringshjälp än
militärarbetare på regementsexpeditionen. Då Ulrich emellertid underrättats
om detta fel, hade han genast utskrivit nytt exemplar och
överlämnat detsamma till krigshovrätten för att bifogas akten. Nilssons
hela klagan tycktes vara utslag av någon oförklarlig hämndlusta.
Målet hade passerat två högre domstolar, sedan det slutbehandlats vid
krigsrätten; och av dessa hade krigshovrätten remitterat handlingarna
i målet till krigsfiskalsämbetet, som dock tydligen icke ansett sig hava
anledning ingripa på något sätt. Sedan målet dragits inför Kungl.
Maj:t, hade — efter vad krigsrättens ledamöter trodde sig veta —
Nilsson där haft lika liten lycka i rättegången angående ärekränkningen
som vid krigsrätten och i krigshovrätten. De hemställde, att
Nilssons klagan lämnades utan avseende, så mycket mer som det vore
högst tvivelaktigt att han ägde någon rätt att alls komma med någon
klagan angående målet ifråga.

Uti sedermera avgivna påminnelser anförde Nilsson bland annat
följande: Det syntes Nilsson uppenbart, att part borde hava obetingad
rätt att fordra att protokoll över inför domstol förda förhandlingar
avfattades fullständigt, sakkunnigt och med oväld. Med vår ännu
gällande ordning för processen i överrätterna spelade underrättens
protokoll eu mycket väsentlig roll. Den av krigsrättens ledamöter
avgivna förklaringen gåve icke besked om, huru verkligen förhölle sig
med protokollet för den 8 maj 1913. Yore det riktigt att Nilsson begärt
vittnesförhör med v. korpralen 39/3 Karlsson? Yore det riktigt,
att Ziegler eller hans biträde anfört jäv mot Karlsson? Yore det riktigt,
att de själva begärt att få höra och fått höra samme Karlsson? Om
så, varför ej medtaget i protokollet? Vore det riktigt att Nilsson, på
sätt han i den ofta omnämnda skriften till krigshovrätten redogjort,
presterat kritik och motbevisning i fråga om Borgs vittnesmål?
Vore det riktigt, att distinktionskorpralen Sjögren blivit upplysningsvis
hörd? Om så, varför ej medtaget i protokollet? Nilsson hemställde,
att militieombudsmannen ville av auditören Ulrich begära ytterligare
utredning angående protokollet den 8 maj 1913. Krigsrätten förmenade,
att den i utslaget valt ett »olämpligt» uttryck. Men utslaget kunde
icke gärna, åtminstone ej av person som tagit juridisk examen, fattas
annorlunda än som ett upptagande till prövning och ett sakligt av -

görande, och utslaget vore så fattat av krigshovrätten och högsta
domstolen. Att denna uppfattning vore riktig, framstode så mycket
mera klart som krigsrätten uppdelat yrkandena och först med särskild
motivering avfärdat skadeståndsfrågan för att sedan gå över till ansvarsfrågan.
Auditören hade i fråga om expedierandet av krigsrättens
utslag i målet i sak svarat, att han expedierat ett felaktigt utslag.

Militieombudsmannen utställde i anledning av innehållet i de sålunda
avgivna påminnelserna handlingarna i ärendet till förnyat yttrande
av auditören Ulrich, vilken sedermera uti insänd förklaring anförde
följande. Vid krigsrättssammanträdet den 8 maj 1918 hade såväl
Netzler som hans rättegångsbiträde varit närvarande utan att göra
några anmärkningar eller anmäla något som helst missnöje med målets
handläggning. Att mera förekommit vid tillfället, än vad protokollet
innehölle, vore väl möjligt, enär protokoll i allmänhet icke kunde
belastas med allt vad som förekomme, isynnerhet då ibland blott en
del vore av intresse och nytta för målets opartiska utredning. Bestämt
och med förtrytelse tillbakavisade auditören Ulrich å egna och övriga
krigsrättsledamöters vägnar en sådan i allo hänsynslös beskyllning som
att det skulle hava hänt, att protokollet över inför krigsrätten förda
förhandlingar icke avfattats »fullständigt, sakkunnigt och med oväld».
Nilsson hade vid denna krigsrätt fått, vid flera tillfällen, uppmaningar
att hålla sig till saken och icke däri indraga, vad därtill icke hörde,
och vore han antagligen därför nu alldeles ur humör. Auditören
Ulrich kunde nu efter tre års förlopp, och då memorialprotokollet
icke funnes kvar, icke erinra sig vad som förekommit och icke stode
i protokollet; men det ville han med skärpa påstå, dels att intet vad
parterna sagt till målets opartiska utveckling uteslutits, dels att alla
de personer, som hörts och haft något att förmäla till målets fullständiga
utredning, hade ordentligt och noga uppförts och vore några

uteslutna, hade det berott på, att de icke haft något att säga i målet,
och dels att ingen av parterna varit inför krigsrätten bättre ställd än
den andre.

Nilsson inkom härefter ånyo med påminnelser, varvid funnos

fogade två intyg, ett av Netzler och ett av förre sjukvårdsdistinktionskorpralen
vid regementet A. A. Sjögren.

* f *

Vid prövning av ärendet anförde tjänst-förrättande militieombudsmannen
följande:

»Av handlingarna i ärendet finner jag det framgå, att det av

auditören Ulrich vid rättegångstillfället den 8 maj 1913 förda protokoll
är bristfälligt bland annat därutinnan, att Nilsson uppenbarligen
icke fått till protokollet antecknat, vad han ansett vara väsentligt
för målet.

Emellertid anser jag mig dock böra låta bero vid vad i denna
del av ärendet förekommit, särskilt med avseende därå att det faktiska
förloppet vid nämnda rättegångstillfälle numera torde vara svårt
att i dess helhet konstatera.

Likaså har jag ansett mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit
beträffande den av Ulrich till Netzler utfärdade expedition av
krigsrättens omförmälda utslag.

Däremot har jag icke ansett mig kunna underlåta att beivra det
förhållande, att krigsrätten vid rättegångstillfällena den 29 mars och
den 8 maj 1913 tillåtit Ziegler att i målet avhöra vittnen till styrkande
av sauningen av sina tillvitelser mot Netzler.

Enligt 16 kap. 13 § strafflagen gäller följande: Den som för

ärekränkning tilltalas, må ej till sitt fredande framställa bevisning om
sanningen av sådant tillmäle, som i 8 § sägs. Är tillmäle gjort om
bestämt brott eller visst slag av brott, och vill den tilltalade styrka,
att den, emot vilken tillmälet gjordes, är till sådant brott saker; vise
då laga dom därå. Har brottet ännu icke varit under åtal eller under
prövning i fråga om. skadestånd, då skall därest den för ärekränkning
tilltalade det vill och han själv är målsägande eller har rätte målsägandens
uppdrag till talan, eller ock brottet hörer under allmänt
åtal, och såframt tid till sådant eller till talan om skadestånd ej är
försutten, efter ty därom stadgat är, domstolen lägga den tilltalade
tid före att visa, att lagligt åtal då blivit anställt eller påkallat, såsom
om missgärningars angivande och åtalande föreskrivet är, eller att
målsägandes talan om skadestånd är anhängiggjord, och huru däröver
slutligen dömt blivit. Ej må till befrielse från ansvar för tillmäle om
brott annan bevisning vara tillåten.’

Emot detta uttryckliga lagbud har krigsrätten vid handläggning
av målet å sammanträdena den 29 mars och 8 maj 1913 tillåtit Ziegler
att höra vittnen till styrkande av riktigheten av hans anmälan till
civilkommissionen.

Det processuella fel, vartill krigsrätten sålunda gjort sig skyldig,
finner jag icke vara gottgjort enbart därigenom, att högre rätt sedermera
funnit den av Ziegler inför krigsrätten förebragta bevisning icke
kunna tillmätas laga verkan. Genom anmärkta förfarande måste nämligen
Netzler anses hava vållats lidande.

Vidare kan jag icke underlåta att beivra det förhållande, att
krigsrätten i sitt utslag, ’då Ziegler, krigsrätten veterligen, ej lidit
någon skada av åtalet’, funnit den av Ziegler mot Netzler i målet
förda talan om skadestånd icke kunna bifallas.

Enligt 20 § i 1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes gällde, att krigsöverdomstol skulle omedelbart döma
över mål, som rörde förbrytelser, begångna av officerare.

Krigsrätten har otvivelaktigt i sitt utslag, i strid mot sistberörda
bestämmelse, inlåtit sig på ett sakligt bedömande av den av
Ziegler mot Netzler i målet förda talan.»

För de fel, vartill krigsrätten genom underlåtenhet att iakttaga
bestämmelserna i 16 kap. 13 § allmänna strafflagen och 20 § i 1868
års förordning om krigsdomstolar sålunda gjort sig skyldig, uppdrog
tjänstförrättande militieombudsmannen därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att inför krigshovrätten anställa åtal mot ledamöterna i krigsrätten
vid ifrågavarande tillfällen, nämligen, sedan löjtnanten friherre De Geer
avlidit, dels i anledning av de vid rättegångstillfället den 29 mars
1913 anställda vittnesförhören mot majoren Oscar Ankarcrona, före
detta auditören C. J. Ulrich samt ryttmästarna greve Carl von Rosen
och R. Cederschiöld, dels ock i anledning av de vid rättegångstillfället
den 8 maj 1913 anställda vittnesförhören ävensom i anledning av den
i utslaget förekommande anmärkta felaktighet emot sistnämnda fyra
personer ävensom mot numera ryttmästaren Carl Trägårdh. Överkrigsfiskalsämbetet
borde därvid yrka ansvar å nämnda personer enligt
lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i män av befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som Netzler och Nilsson, i saken hörda,
kunde komma att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet avgav i anledning härav memorial, med
överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift från Netzler och
Nilsson, däri Nilsson förklarat sig icke hava något ersättningsanspråk
att framställa i målet, varemot Netzler yrkat förpliktande för vederbörande
krigsrättsledamöter att till Netzler utgiva 1,500 kronor i skadestånd
för det lidande, som tillskyndats honom genom krigsrättens av
militieombudsmannen anmärkta felaktiga beslut i fråga om vittnesförhör
samt beträffande mot Netzler riktad skadeståndstalan, samt
ställde majoren Ankarcrona, före detta auditören Ulrich samt ryttmästarna
greve von Rosen, Cederschiöld och Trägårdh under åtal inför
krigshovrätten under yrkande dels att de tilltalade för vad i militieombudsmannens
ovanberörda skrivelse lagts dem till last måtte dömas

till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen dels ock — med förmälan
att ämbetet icke kunde finna, att något lidande vållats Netzler
genom att krigsrätten obehörigen upptagit till prövning Zieglers talan
om skadestånd samt att ämbetet förty icke biträdde Netzlers yrkande
vad sistnämnda talan anginge — att Netzler måtte för det lidande,
som kunde hava tillskyndats honom genom krigsrättens oriktiga beslut
i vittnesfrågan, tillerkännas skäligt skadestånd, vilket icke syntes böra
överstiga 500 kronor, att efter fördelning med hänsyn till de tvenne
besluten utgivas av vederbörande krigsrättsledamöter, vilken gälda gitte.

I målet meddelade krigshovrätten den 14 mars 1917 utslag,
däri krigshovrätten anförde följande. Krigshovrätten funne väl, att
vittnesförhör icke, emot stadgandet i 16 kap. 13 § allmänna strafflagen,
bort tillåtas med för sådant ändamål till krigsrättens ovanberörda sammanträden
den 29 mars och den 8 maj 1913 inkallade personer, men
som vad därutinnan läge Ankarcrona, Ulrich, greve von Rosen, Cederschiöld
och Trägårdh till last med hänsyn till omständigheterna i målet
icke vore av beskaffenhet att böra för någon av dem medföra ansvar
eller ersättningsskyldighet för felaktigt förfarande i ämbetet, funne
krigshovrätten den mot Ankarcrona -och hans medparter därutinnan
förda talan icke kunna bifallas. Vidkommande åtalet i övrigt, så enär
Ankarcrona och hans medparter genom att upptaga . till prövning
Zieglers skadeståndsyrkande förfarit i strid mot 20 § i förordningen
den° 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes, prövade
krigshovrätten jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen rättvist
döma majoren Ankarcrona och hans medparter att för det oför•
stånd i domarämbetets utövning, som sålunda läge dem till last, bota,
Ulrich 50 kronor samt en var- av Ankarcrona, greve von Rosen, Cederschiöld
och Trägårdh 10 kronor. Netzlers i denna del av målet förda,
av överkrigsfiskalsämbetet ej biträdda skadeståndstalan lämnades av
krigshovrätten utan avseende.

Krigshovrättens utslag har icke blivit överklagat.

7. Vårdslöshet vid uppsättandet av krigsrättsprotokoll.

Vid granskning av handlingarna i ett av garnisonskrigsrätten i
Boden genom utslag den 3 juni 1915 avgjort mål mellan väbeln vid
Norrbottens regemente, fanjunkaren C. A. Isaksson såsom allmän åklagare,
å ena, samt värnpliktige nr 230 71/1903 Johan Emil Johansson
från Jörn, å andra sidan, inhämtades, hurusom garnisonskrigsrätten
genom nämnda utslag utlåtit sig, att som Johansson utan laga förfall

uteblivit från honom på grund av generalorder åliggande tjänstgöring
i fyrtiofem dagar; alltså och då det truppförband, från vilket Johansson
uteblivit, icke blivit ställt pa krigsfot, dömdes Johansson, som ej
förut undergått bestraffning för rymning, jämlikt 62 och 68 §§ strafflagen
för krigsmakten att för första resan rymning undergå disciplinstraff
av sträng arrest i fyra dagar, samt att enär Johansson erkänt,
att han i sm inskrivningsbok låtit tillskriva bokstäverna I. V., vilka
bokstäver betydde »icke vapenför», i avsikt att boken därigenom’skulle
utgöra bevis för att Johansson ej varit skyldig inställa sig till ovannämnda
tjänstgöring, dömdes Johansson, jämlikt 12 kap. 3 § strafflagen,
att för förfalskning hållas i fängelse två månader, varjämte garnisonskrigsrätten
förordnade, att det Johansson ådömda disciplinstraffet skulle
förvandlas till fängelse och med det honom ådömda fängelsestraff förenas,
så att Johansson i en bot skulle hållas i fängelse två månader tolv
dagar.

I skrivelse till kommendanten i Boden anförde militieombudsmannen
därefter följande. Förfalskningsbrott av det slag, som i ovanberörda
fall förmenats föreligga, syntes icke vara att hänföra till de
brott, som jämlikt 18 § i förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes hörde till krigsdomstol. Oavsett
detta förhållande gåve utslaget anledning till den anmärkning, att
Johansson blivit dömd till ansvar för förfalskning för en åtgärd, som,
såvitt utredningen i målet gåve vid handen, icke bort föranleda sådant
ansvar. Att Johansson gjort bruk av den förfalskade handlingen framgmge
nämligen icke av protokollen i målet likasom det ej heller konstaterats
]l utslaget, och för tillämpning av 12 kap. 3 § allmänna strafflagen
förutsattes, att handling, som där avsåges, blivit i visst syfte
begagnad. I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
kommendanten att infordra och hit inkomma med ytti
ande av garnisonskrigsrättens ledamöter vid sammanträdet den 3 juni
1915, nämligen majoren H. W. de Bésche, fästningsauditören A. Bexell
kaptenerna G. O. W. Kutbäck och friherre E. C. M. W. Stiernstedt
samt löjtnanten O. G. Dahlqvist.

I de yttranden, som avgåvos av garnisonskrigsrättens ledamöter
åberopades omständigheter, på grund av vilka garnisonskrigsrätten
skulle vant behörig att. på sätt ägt rum upptaga åtalet mot Johansson
för förfalskningsbrott. Vad de i detta hänseende anfört kunde visserigen,
icke övertyga militieombudsmannen om riktigheten av deras uppfattning
därutinnan, men då frågan om domstols behörighet i ett fall
sådant som det ifrågavarande icke borde prövas annorledes än efter

besvär i vanlig ordning, samt dessutom ändrade bestämmelser om krigsdomstols
behörighet trätt i kraft efter det ovan nämnda mål handlades
vid garnisonskrigsrätten, saknade militieombudsmannen anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på detta ämne.

Beträffande frågan, huruvida Johansson gjort bruk av den förenämnda
anteckningen i hans inskrivningsbok, anförde garnisonskrigsrättens
militära ledamöter.

Majoren de B&sche: Vid med Johansson hållet förhör vidhöll han
från början enträget, att han ej vore inställelseskyldig just på giund
av den i inskrivningsboken gjorda anteckningen, därvid åberopande att
brodern, som i sin inskrivningsbok hade liknande anteckning, varit fri
från krigstjänstgöring; och då första förhöret avslutades, hade Johansson
ännu ej erkänt, huru anteckningen i inskrivningsboken kommit till.
Först på eftermiddagen samma dag anmälde regementsväbeln, att Johansson
ville erkänna rätta förhållandet. .Enligt vad för majoren då undei
hand uppgavs skulle Johansson inför den fjärdingsman, som avhämtade
honom, hava med uppvisande av boken påstått sig icke vara inställelseskyldig,
så att fjärdingsmannen måst per telefon förfråga sig hos
rullföringsbefälhavaren innan han införpassade Johansson till regementet.
Som fjärdingsmannen avrest, då förhöret med Johansson hölls, kunde
majoren dock ej få någon bekräftelse på riktigheten härav. På grund av
Johanssons uppgifter vid förhöret ansåge emellertid majoren, att Johansson
försökt göra bruk av ändringen i inskrivningsboken, ehuru han sedan
tagit tillbaka detta, då han erkände huru ändringen kommit till.

Kaptenen Kulbäck: Johansson hade erkänt, att han ditskrivit bokstäverna
»I. V.» för att kunna åberopa denna anteckning såsom bevis
för, att han icke vore inställelseskyldig. Av vad vid rannsakningen
förekom fick kaptenen den bestämda uppfattningen, att Johansson verkligen
begagnat sig av anteckningen i inskrivningsboken för att undgå
inställelse till krigstjänstgöring genom att uppvisa densamma för fjärdingsmannen,
som skulle införpassa honom.

Kaptenen friherre Stjernsten: Då han inträdde i krigsrätten vid
dess andra sammanträde i ovan nämnda mål, fick han av de ledamöter,
som varit närvarande vid första sammanträdet, del av Johanssons försök
att genom förfalskningen i inskrivningsboken anses som icke vapenför
och därför icke inställelseskyldig.

Löjtnanten Dahlqvist: Innan han inträdde i rätten den B juni 1915,
hade han satt sig in målet, och under krigsrättens enskilda överläggning
blev han än mer bestyrkt i den uppfattning, vartill han kommit,
att Johansson verkligen använt sig av anteckningen »I. V.» i inskrivMilitieombudsmannens
ämbelnberättelse (l

nmgsboken för att undandraga sig inställelse vid regementet. Varför
hade Johansson vid förhöret inför bataljonschefen först nekat för att
hava skrivit dessa bokstäver.-'' Löjtnanten hade ett bestämt minne av,
att han, innan han inträdde i krigsrätten, av löjtnanten B. Carlson’
som tjänstgjorde såsom protokollsförare vid utredningen inför bataljonschefen,
fått reda på, att Johansson, då fjärdingsmannen kom för att
hämta honom, framvisat inskrivningsboken och med hänvisning till
bokens »I. V.» framhållit, att han enligt inkallelsekungörelserna icke
vore inställelseskyldig. Rättens ledamöter voro av uppfattningen, att
Johansson använt sig av inskrivna bokstäverna för att undandraga sig
krigstjänsten. (Brodern vore fri tack vare dessa bokstäver i hans bok.)
I protokollet syntes därför föreligga ett formuleringsfel, vilket löjtnanten
Dahlqvist, såsom varande icke juridiskt bildad, vid protokollets
underskrivande en tid efter sammanträdet ej lagt märke till.

Vid sist återgivna yttrande fanns fogat ett av löjtnanten Carlson
den 5 maj 1916 avgivet intyg. Löjtnanten Carlson hade däri meddelat,
att han i egenskap av regementsadjutant förde protokollet
vid förhör, som majoren de Bésche såsom chef för I. bataljonen den
25 maj 1915 höll med Johansson angående dennes undanhållande
från krigstjänstgöring. Före förhöret hade regementsväbeln, fanjunkaren
Isaksson för löjtnanten anmält, att fjärdingsmannen vid Johanssons
överlämnande yttrat, att Johansson vid anhållandet förklarat
sig icke inställelseskyldig i egenskap av icke vapenför och såsom stöd
härför åberopat inskrivningsbokens anteckning >1. V.». Detta hade föranlett
fjärdingsmannen att uppringa rullföraren för att efterhöra, huruvida
ej något misstag förelåge. Fjärdingsmannen hade därvid fått det
besked, att Johansson ej vore »icke vapenför». Då fjärdingsmannen
redan avrest, hade^ löjtnanten, i samband med frågan om Johanssons
ålder och dylikt, frågat Johansson, om det förhölle sig så som fanjunkaren
sagt. Detta hade Johansson ej velat bestrida.

Auditören Bexell anförde för sin del följande: Genom ett beklagligt
förbiseende hade varken i protokollet eller i utslaget gjorts någon
anteckning om, att Johansson sig till nytta begagnat handlingen ifråga.
Emellertid upplystes under rättegången och lämnades av Johansson
utan anmärkning, att, då vederbörande fjärdingsman infann sig hos
Johansson för att '' införpassa honom till regementet, Johansson under
åberopande^ av de i hans inskrivningsbok falskeligen ditskrivna bokstäverna
»I. V.», vilka bokstäver, enligt vad han för fjärdingsmannen uppgivit,
betydde . »icke vapenför», påstått, att han av sådan anledning
ej varit skyldig att vid den tiden inställa sig till tjänstgöring vid

regementet. Johansson hade således gjort bruk av den förfalskade
handlingen, något som även förelåg såsom ett faktum för domstolen
vid målets företagande till slutlig prövning.

Till stöd för sina uppgifter åberopade auditören dels de av ma- .
joren de Bésche, kaptenen Rutbäck och löjtnanten Dahlqvist avgivna
yttranden dels ock två intyg, avgivna det ena av fjärdingsmannen
Anders Olsson i Jörn samt det andra av hemmansägaren Herman Holmgren
därstädes; Och hemställde auditören, att då annat felaktigt förfarande
icke torde hava förekommit vid handläggningen av ifrågavarande
mål, än att vissa faktiska omständigheter icke blivit i protokollet
antecknade, samt skada icke härigenom skett, militieombudsmannen
ville låta vid de avgivna förklaringarna bero.

De av auditören Bexell åberopade två intygen lydde som följer.

»Undertecknad, som år 1915 erhöll order att till tjänstgöring
vid Norrbottens regemente i Boden inställa värnpliktige nr 230 71/1903
Johan Emil Johansson i Jörn, får härmed under edlig förpliktelse intyga,
att då jag för nämnda ändamål anhöll honom, denne under åberopande
av sin inskrivningsbok, i vilken fanns inskriven bokstäverna
I. Y. och överfört på depoten, vilka enligt Johanssons uppgift skulle
betyda icke vapenför, påstod att han av nämnda anledning icke vant
skyldig inställa sig vid regementet, Enligt given order inställde jag
Johansson vid regementet. Öster Jörn den 9 juni 1916.

And. Olsson.

f. d. fjärdingsman.»

»Undertecknad som var närvarande vid det tillfälle, då värnpliktige
nr 230 71/1903 Johan Emil Johansson för nämndemannen And.
Olsson i Jörn uppvisade sin inskrivningsbok, får jag intyga att Johanssou
på grund av de i boken inskrivna bokstäverna i. v. oct\ överfört
på depoten, uppgav sig med nämnda anledning icke vara skyldig att
för tillfället inställa sig vid regementet. Öster Jörn den 9 juni 1916.

Herman Holmgren.

Hem mansägare.»

Då militieombudsmannen ansåg sig böra före ärendets avgörande
bereda Johansson tillfälle att däri avgiva yttrande, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till Konungens befallningshavande i Västerbottens
län, att donna myndighet ville låta genom vederbörande kronolänsman
anställa förhör med Johansson därom, huruvida han vare sig

vid det tillfälle, då lian på sätt ovan nämnts blev anhållen av fjärdingsmannen
Olsson, eller sedermera vid förhör inför majoren de Bésche
åberopat sin inskrivningsbok med däri införda anteckningen »I. V.»
såsom bevis för, att Johansson icke varit skyldig inställa sig till den
tjänstgöring, från vilken han i mars 1915 uteblivit.

I anledning av nämnda begäran höll kronolänsmannen i Jörns
distrikt F. Wallmark den 23 oktober 1916 förhör med Johansson. Om
Johanssons uppgifter vid förhöret och vad övrigt därvid förekommit
innehåller det till militieombudsmannen översända förhörsprotokollet
följande:

> Fjärdingsmannen Anders Olsson i Jörns kyrkoby, som numera
är avliden, hade under flera års tid innehaft Johanssons inskrivningsbok
för att ombesörja den årliga mönstringsanmälans insändande till Skellefteå
rullföringsområde. Då Johansson utkallades till försöksmobiliseringen
år 1912 avhämtade han vid avresan till Boden sin inskrivningsbok
hos Olsson men inlämnade den ånyo till honom vid återkomsten
från regementet. Under försöksmobiliseringen var Johansson
först tilldelad 10. kompaniet vid 1.19, men blev på grund av sjukdom efter
en veckas tid överförd till depån. Då Johansson enligt vad han vill minnas
i mars månad 1915 i tidningarna fick se kungörelsen om inkallelse av
värnpliktige tillhörande årsklassen 1903, avreste han genast till nämnde
Olsson, som då fortfarande innehade hans inskrivningsbok, för att rådfråga
sig om huruvida han tillhörde dem, som skulle inställa sig vid
regementet. Med anledning av en nederst å inkallelsekungörelsen införd
anmärkning: ''Icke vapenföra inkallas ej’ hade Olsson lämnat det
beskedet, att han icke ansåg Johansson tillhöra dem, som skulle inställa
sig,^ utan att han vore såsom icke vapenför frikallad. Johansson
hade då återvänt hem. Någon vecka senare hade Olsson per post tillsänt
Johansson hans inskrivningsbok. Han hade vid genomseende av
inskrivningsboken själv sett bokstäverna T. V.’ inskrivna efter anteckningen
om överföringen till depån, och stärktes då i sin uppfattning,
att han icke vore skyldig inställa sig. På grund av denna anteckninoi
inskrivningsboken, och då han ju själv visste sig vara överförd till
depån, hade han vid hämtningen för Olsson uppvisat boken, och hade
Olsson då per telefon förfrågat sig hos rullföringsområdesbefälhavaren
\.. huruvida något fel förelåge. Till Johansson meddelade

därefter Olsson, att han erhållit det beskedet, att Johansson skulle
inställas vid regementet.

På fråga uppgav Johansson, att han vid förhöret inför major de

Bésche framhållit detsamma som nu, men hade vederbörande icke tagit
någon hänsyn till hans uppgifter angående relaterade förhållandet.

Uppmanad att uppvisa inskrivningsboken förklarade Johansson,
att han efter införpassningen icke återfått boken från regementet, och
anhöll nu om anteckning i protokollet angående sin begäran om bokens

återfående. . .

Johansson bestred till sist, på det bestämdaste, att han i sin
inskrivningsbok själv inskrivit eller låtit inskriva bokstäverna I. V .,
utan var hans uppfattning den, att detta verkställts av den som i
boken inskrivit överföringen till depån. Likaledes bestrider Johansson,
att lian avsett att undanhålla sig från militärtjänstgöringen, utan hade
han i stället rest den 2 mil långa vägen till meranämnde Olsson för
att vinna klarhet, om han tillhörde de inkallade eller icke.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 oktober 1916 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

»Genom vad i ärendet förekommit lärer få anses utrett att Johansson,
som vid förhör inför majoren de Bésche uppgivit och sedermera
vid garnisonskrigsrättens sammanträde vitsordat, att den ifrågakomma
anteckningen i Johanssons inskrivningsbok införts av en tio års flicka
efter Johanssons diktamen, sedermera inför myndighet gjort bruk av
samma anteckning för att visa, att han icke vore skyldig inställa sig
till viss krigstjänstgöring. Vid detta förhållande förfaller givetvis anmärkningen
därom, att Johansson icke skulle gjort sig skyldig till
ansvar för förfalskningsbrott. Enligt auditören Bexells yttrande hade
förhållandet jämväl konstaterats under rättsförhandlingarna, och även
om man möjligen kunde vara benägen att av de militära ledamöternas
yttranden sluta till motsatsen, lärer, då auditören var ansvarig för
protokollet, hans uppgift härutinnan böra få gälla.

Däremot kan jag icke lämna oanmärkt, att protokollet vid garnisonskrigsrättens
sammanträden för rannsakningen med Johansson icke
innehåller någon anteckning därom, att Johansson gjort bruk av den
falska anteckningen. Frågan om sådant bruk förekommit var av avgörande
betydelse vid prövningen av Johanssons straffskyldighet. Hade
Johansson ej gjort bruk av anteckningen, skulle han i varje händelse
ej kunnat i målet dömas till ansvar för förfalskning. Därest Johansson
anfört besvär över garnisonskrigsrättens utslag eller sökt nåd, lärer,
med hänsyn till det skick, vari protokollet befann sig, såsom visst få

antagas, att han befriats från ansvar för förfalskningsbrott, då väl anledning
ej förelegat att utgå ifrån att protokollets tystnad beträffande
brottets huvudmoment kunde bero på vårdslöshet av protokollsföraren.
Vådan för rättssäkerheten av en dylik vårdslöshet torde alltså vara
uppenbar. Härtill kommer den allvarsamma påföljd, för vilken auditören
genom sin vårdslöshet vid protokollets avfattning utsatt krigsrättens
militära ledamöter för den händelse att utslaget blivit föremål för anmärkning
under förhållanden, som icke medgivit eu utredning efteråt beträffande
vad under rannsakningen förekommit eller bort förekomma.

Medan jag icke finner anledning att framställa något påstående
mot de militära ledamöterna av garnisonskrigsrätten, anser jag mig
fördenskull icke kunna underlåta att beivra den enligt min uppfattning
synnerligen grova vårdslöshet, vartill auditören Bexell gjort sig skyldig
\id uppsättandet av garnisonskrigsrättens protokoll i ovanberörda mål;
och uppdrager jag därför härmed åt Eder att för vad auditören Bexell i
detta hänseende låtit komma sig till last ställa honom under åtal inför
krigshovrätten, varvid Ni bör yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.»

Uti ett i anledning härav till krigshovrätten avgivet memorial
yrkade överkrigsfiskalsämbetet, att Bexell för vad i militieombudsmannens_
berörda skrivelse lagts honom till last måtte dömas till ansvar
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade den 14 mars 1917 utslag, däri krigshovrätten
anförde följande. Som Bexell, vilken i sin egenskap av
auditör varit ansvarig för uppsättandet av garnisonskrigsrättens protokoll
i omförmälda mål, därvid ådagalagt vårdslöshet i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist i
förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Bexell att därför
bota 40 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Sträng arrest obehörigen ädömd av sekundchef jämväl utan att
yttrande inhämtats av vederbörande auditör.

Vid granskning av de från livgardets till häst häkte till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningarna för första kvartalet
1916 anmärktes, att sekundchefen för regementet den 21 mars
1916 ålagt volontären Karl Martin Engström för försummelse av tjänste -

plikt disciplinstraff av fem dagars sträng arrest, vilket straff Engström
enligt anteckning uti vederbörande fånglista avtjänat under tiden 21
27 mars 1916.

Under hänvisning till bestämmelsen i 189 § strafflagen för krigsmakten
anmodade militieombudsmarmén i anledning av berörda anmärkning
sekundchefen att dels insända avskrift av det protokoll, som
kunde hava blivit fört vid förhör med Engström uti målet, dels ock
lämna meddelande, på vad grund sekundchefen ansett sig behörig att
i nämnda fall ålägga Engström sträng arrest och vilket yttrande vederbörande
auditör uti målet avgivit.

I anledning härav insände sekundchefen, översten greve Reinhold
von Rosen

l:o) uti bestyrkt avskrift eu rapport av följande lydelse: »Rapport.
Yolontären nr 55 Engström var den 13 kommenderad på stallvakt.
Skulle posta i passet från kl. 8.3 0—10 e. m., avlägsnade sig utan
permission omkring kl. 8.if> e. in., anträffades av mig kl. 9.io e. m.
i logementet. Den 14 kl. 12 in. gick Engström till 2. frukost, kom
ej tillbaka till stallet förrän vid 2-tiden på e. m. Stockholm den 15
mars 1916. A. H. Närlundh. Sergeant.»

2:o) uti bestyrkt avskrift ett protokoll, hållet vid förhör med
Engström den 16 mars 1916 i anledning av innehållet i ovan omförmälda
rapport, å vilket protokoll sekundchefen, samma dag tecknat dels
ett beslut av följande lydelse: »Engström ålägges med anledning av

de föreliggande försvårande omständigheterna jämlikt § 130 strafflagen
för krigsmakten 5 dagars sträng arrest för försummelse av tjänsteplikt
såsom stallpost», dels ock ett så lydande meddelande: »Enär auditören
denna dag icke kunde anträffas (upptagen av session) och det för krigslydnadens
upprätthållande fanns nödigt omedelbart ålägga straffet, uppsköts
icke målets avgörande för auditörens hörande;»

3:o) ett utdrag ur det vid regementet förda straffregistret angående
Engström, varav inhämtades, att denne tidigare yid fv& tillfällen
ålagts disciplinstraff, nämligen den 8 november 1915 vaktarrest
i tio dagar och den 4 februari 1916 sträng arrest i fyra dagar; samt

4:o) ett yttrande av sekundchefen av innehåll att han med hänsyn
till Engströms sinnesförfattning och målets art icke velat dröja
med målets avgörande; att sekundchefen förgäves sökt förbindelse med
auditören och, då detta icke lyckats samt malet synts enkelt och klart,
ålagt straffet utan auditörens hörande; samt att vid tillfället för sekundchefen
rått stor brådska till följd av en mångfald sammanträffande

omständigheter inom tjänsten, och att till följd härav Engström av
lent förbiseende kommit att åläggas sträng arrest, enär hans närmast
föregående straff varit av samma straffart.

I avseende å befälhavares befogenhet att ålägga disciplinstraff
av sträng arrest gäller enligt 189 § strafflagen för krigsmakten följande:
»Disciplinstraff av sträng arrest må icke åläggas av befälhavare, där
eJo llär nedan annorlunda är stadgat. Om befälhavares skyldighet att,
då dylikt straff finnes påkallat, överlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap. Angående de övriga fall, i vilka befälhavare''
då sådan förseelse förekommer, varom i 185 § förmärs, skall överlämna
målet till krigsdomstol, gäller jämväl vad i nämnda kapitel
finnes föreskrivet. Vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ävensom
å fartyg på sjötåg må vederbörande befälhavare bestraffa begångna
förseelser med disciplinstraff av sträng arrest. Kan i annat fall krigsrätt
icke sammanträda för behandling av dit hänskjutet mål inom fyra
dagar, efter det befälhavaren med framhållande av målets brådskande
beskaffenhet påkallat krigsrättens sammanträde, och finnes det på grund
av särskilda omständigheter vara för krigslydnadens upprätthållande
av synnerlig vikt, att den felande utan uppskov varder bestraffad,
må disciplinstraff av sträng arrest kunna, efter det auditör, om sådan
finnes, blivit jämlikt 203 § 1 mom. i målet hörd, åläggas av befälhavaren.
»

Uti 203 § strafflagen för krigsmakten stadgas beträffande handläggning
av disciplinmål följande: »Innan disciplistraff ålägges, skall
befälhavaren inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande brottets
beskaffenhet och det straff, som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren
auditörens yttrande, äger denne anteckna det till det i målet
förda protokollet, har sådan anteckning icke skett, vare auditören jämte
befälhavaren för beslutet ansvarig. Skulle auditörens hörande medföra
avsevärt uppskov med målets avgörande, och finnes det för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande nödigt, att den felande skyndsamt
varder bestraffad, må dock disciplinstraff åläggas, utan att yttrande
från auditören, på sätt nu är sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare,
där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande
avdelning av krigsmakten.»

Översten greve von Rosen hade uti ovan omförmälda fall gjort
sig skyldig till felaktigt förfarande såväl därigenom, att han ålagt

Engström sträng arrest, som ock därigenom, att han underlåtit att
före åläggandet av straffet inhämta yttrande från vederbörande auditör.

Att Engström ålagts sträng arrest hade, enligt vad översten
erkänt, berott på förbiseende från överstens sida.

Underlåtenheten att inhämta yttrande från auditör hade översten
velat förklara därmed, att det för krigslydnadens upprätthållande funnits
nödigt att omedelbart ålägga straffet. Denna förklaring fann militieombudsmannen
emellertid icke förtjäna avseende. Av handlingarna i
ärendet framgick nämligen, dels att, sedan Engström gjort sig skyldig
till ifrågakomna förseelser, två dagar fått förflyta, innan han blivit
inställd till förhör, dels ock att efter förhöret och överstens i samband
därmed meddelade straffresolution fem dagar förflutit, innan Engström
fått börja avtjäna det honom ålagda straffet. Den långsamhet, varmed
ärendet sålunda fortskridit, visade med tydlighet, att översten utan
olägenhet kunnat dröja med att meddela straffresolution till dess översten
fått tillfälle rådfråga auditören, vilket för övrigt helt visst ej behövt
föranleda nämnvärd tidsutdräkt.

För det felaktiga förfarande, vartill översten greve von Rosen
uti ovan anmärkta hänseenden sålunda gjort sig skyldig, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa honom under åtal
inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av
befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Engström, i målet
hord,1 kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot översten greve von Rosen meddelade krigshovrätten den 14 mars
1917 utslag, däri krigshovrätten anförde följande. Som översten greve
von Rosen vid utövning av honom såsom sekundchef tillkommande
bestraffningsrätt förfarit felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen
anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten rättvist döma
översten greve von Rosen för vad han sålunda låtit komma sig till
last att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå arrest utan
bevakning i 3 dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

1 Enligt upplysning från överkrigsfiskalsämbetet har Engström icke kunnat anträffas med
skrivelse från ämbetet.

Militieombuilsmannens ämbetsberättehe.

9. Åtal mot officer för felaktigt förhållande vid tjänstgöring som

regementsträngofficer.

I en den 16 oktober 1915 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen klagoskrift fäste redaktören L. E. Björkman i Borås militieombudsmannens
uppmärksamhet å en artikel i tidningen »Borås Dagblad»
för den 14 samma månad under rubrik »Ett det mest upprörande
djurplågeri».

I anslutning till nämnda artikel, vilken rörde beskaffenheten och
behandlingen av hästar, som använts vid Älvsborgs regemente under
fälttjänstövningar i oktober 1915, anförde Björkman i klagoskriften,
bland annat, hurusom genom det passerade även blottades en genom
oförstånd, eller vad det nu vore, vållad brist i landets krigsberedskap,
som kunde bliva ödesdiger. De hästar, som det gällde, tillhörde Göta
trängkår. Nu vore det en känd sak, att trängen vore den allra viktigaste
delen av en armé; om trängen icke fungerade rätt, hjälpte icke,
om hären vore aldrig så väl rustad med vapen, aldrig så väl övad och
aldrig så väl ledd. Sedan artikeln skrivits, hade Björkman fått veta,
att tränghästarnas usla tillstånd berodde därpå, att, emedan havren
nu vore så oskäligt dyr, intendenturen för att spara dels dragit in eu
del av kärnfodret och dels ersatt en del av havren med majs. För
att yttermera spara hade ett för litet antal hästar skickats. Antalet
skulle varit för litet även om det varit starka hästar i god kondition,
så mycket mera då det var utsvultna djur.

Sedan militieombudsmannen erfarit, att chefen för III. arméfördelningen
anbefallt undersökning om de förhållanden, som avsågos uti
berörda tidningsartikel, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till
arméfördelningschefen den 18 nämnda oktober, att han, när ifrågavarande
undersökning slutförts, måtte meddela militieombudsmannen
resultatet av densamma.

Av handlingar, som sedermera till militieombudsmansexpeditionen
inkommit i ärendet, inhämtades följande:

Under tiden den 4—den 6 oktober 1915 ägde fälttjänstövningar
rum under arméfördelningschefens befäl. För dessa fälttjänstövningar
hade uti arméfördelningsorder den 15 föregående september föreskrivits
bland annat, att truppförbanden från och med den 4 till och med den
7 oktober på morgonen skulle förläggas inom områden, som komme
att särskilt meddelas, samt finge förläggas inom samma områden redan

Öl

den 3 oktober på e. m. eller tidigare. Marscherna till och från övningarna
skulle ordnas av vederbörande regementschefer. För Älvsborgs
regemente var föreskrivet, att detta skulle från hemorten medföra 1
regementspackvagn (reglementerat fordon), 2 batalj onsförbind eri vagnar
samt 1 enspänt fordon med selar för varje bataljonsstab och kompani
eller tillhopa 16 enspända fordon. De enspända fordonen med seldon
skulle förhyras till billigaste pris i hemorten genom regementschefens
försorg. Av Göta trängkår . skulle till regementets förfogande ställas

1 regementsträngofficer, 19 kuskar samt 21 draghästar varemot åteistående
draghäst genom regementschefens försorg skulle lejas i hemorten.
Kontingenten ur trängkåren skulle medelst järnvägstransport
inträffa i Borås å dag, som regementschefen efter samråd med kårchefen
bestämde. Älvsborgs regemente skulle efter övningarnas slut
avgå den 6 oktober på eftermiddagen eller den 7 oktober på morgonen
enligt regementschefens bestämmande, och skulle marschen ordnas så, att
regementet, utom hästar och fordon, kunde avgå med tåg från Ljung
till Borås enligt tidtabeller, som komme att särskilt överlämnas. Hästar
och fordon skulle avgå med fotmarsch till Borås. Omedelbart efter
det regementets träng, återkommit till Borås, skulle kontingenten ui
Göta trängkår återvända från Borås till Skövde. Under stridsövningarna
skulle medföras endast bataljonsförbinderivagnar samt dessutom 1 fordon
per bataljon, markerande övrig stridsträng. För sistnämnda ändamål
skulle från Älvsborgs regemente den 4 oktober vid övningens början

2 fordon med hästar och kuskar avdelas till Bohusläns regemente, där
fordonen skulle kvarbliva till och med övningens slut den 5 oktober,
då de skulle återgå till Älvsborgs regemente.

En av chefen för Älvsborgs regemente, översten Erik Lagercrantz
den 25 september 1915 utfärdad regementsorder innehöll i avseende å
dessa fälttjänstövningar bland annat följande. Avmarsch till övningarna
skulle ske den 2 oktober med återkomst under den 7 oktober. På
fordon skulle föras, förutom officerarnas och underofficerarnas bagage
enligt fältutrustningslistan, kantiner, reservportionslådor samt expeditionslådor,
av staber och kompanier: köttkvarn och kokservis för manskap,
därav Va sats för regementsstaben och erforderlig materiel för
bataljonsstaberna; järnband och galler till tälthyddor, för regementsstaben
2 st. av vartdera slaget, för varje bataljonsstab 1 st., för varje
kompani 6 st. jämte bindstreck och glödgad järntråd. Dessutom skulle
medföras:

å regementspackvagnen: musikens noter,

å varje bataljonspackvagn: erforderlig materiel för broslagning

(säckar till tältduksbåtar, tågvirke, kramlor och vireropslinor in. in.).
5 st. taggtrådsrullar samt

å varje kompanipaekvagn: reservpersedlar i säckar (däribland även
filtar), verktyg för skolagning, sandsäckar 100 st. per kompani, febertermometer,
acetylsalicylsyra och ricinolja, förlustskärm, säckar för tomhylsor,
erforderligt antal lyktor, marketenterimateriel och varor fhöest
100 kg. vikt). V ö

Löjtnanten vid Göta trängkår J. E. Th. Personne, vilken var
kommenderad såsom regementsträngofficer vid Älvsborgs regemente
under tiden den 1—den 8 oktober, meddelade i en den 9 oktober 1915 dagtecknad
rapport till kårchefen, hurusom kontingenten ur trängkåren,
bestående av 1 officer, 20 man, därav 1 hästskötare, och 22 hästar,
därav 1 ridhäst, med bantåg avgått från Skövde den 1 oktober kl. 4.0 5
f. m. samt utan någon anmärkning beträffande transporten kl. l.ie
e. m. framkommit till horas, varest utmärkt stallrum varit iordningställt
åt hästarna. Älvsborgs regementes träng hade utgjorts av 8
reglementerade tvaspända fordon, nämligen 2 förbinderivagnar och
regementsstabens ^»ackvagn, samt 15 utskrivna fordon, nämligen 3
bataljonspackvagnar och 12 kompanipackvagpar. De utskrivna fordonen
hade varit enspända och delvis synnerligen bristfälliga. Så snart
närmare anvisningar lämnats av regeraentskvartermästaren och regementsintendenten,
hade kontingenten indelats på de olika vagnarna.
Varje soldat hade anpassat den till vagnen hörande reglementerade
selen å den honom tilldelade hästen. Den 2 oktober kl. 3 f. m. hade
bagageträngen brutit upp samt avmarscherat över Rångedala—Varnum—
Härna till Kärragärde, dit bagageträngen efter en marsch på 33 km.
framkommit kl. 12 middagen samtidigt med regementet, som avmarscherat
från kasärnen kl. 5 f. m. Under marschen hade 5 hästar måst
utbytas mot i orten lejda hästar nämligen vid Varnums herrgård hästen
nr 67 vid 8. kompaniet, vid p. 186.4 5 (2 km. öster Varnum) hästarna
nr 21 vid III. bataljonens stab, nr 40 vid 12. kompaniet och nr 121
s. vid 10. kompaniet samt slutligen vid p. 187.7 (3 km. öster Varnum)
hästen nr 34 vid 9. kompaniet. Samtliga återstående hästar hade vid
framkomsten till Kärragärde varit hårt tagna, varför ett reservfordon
per bataljon här anskaffats för att något lätta lasten på de tungt
lastade fordonen. Kl. 3, 3.15 och 3.30 e. m. hade resp. II., I. och III.
bataljonen brutit upp och marscherat en väglängd av 11 km. över
Hällstad till Möne, där regementet förlagts över natten i trakten norr
Möne kyrka och dit bagageträngen, som följt vederbörande bataljoner,
framkommit kl. omkring 5.3 0 e. m. I backen vid Backabo (1 km.

norr Möne vägkors) liade hästen nr 74 s. vid 6. kompaniet stupat av
överansträngning, varför eu annan häst i orten upplejts för följande dag.

Den 3 oktober hade regementet, som samlats kl. 9 f. in. vid
p. 204.8 (Boarps vägskäl) marscherat med bagageträngen i kön av
resp. bataljoner över Borstig, Kölaby och Norra Åsarp till »manöverförläggningen»
i Bredene och Smula, en väglängd av omkring 25 km.
Då hästarna varit mycket trötta efter föregående dags ansträngande
marsch, hade en pluton satts i kön av bagageträngen för att vid behov
hjälpa till i backarna, men vid Gunnarstorps vägskäl hade denna pluton
fått order att åter förena sig med regementet. Redan vid Döve hade
hästen nr 67 vid 8. kompaniet börjat slappna. Då kolonnen kl. 12.45
e. m. framkommit till Tummarps herrgård, hade hästarna nr 40 vid
12. kompaniet, nr 67 vid 8. kompaniet och 121 s. vid 10. kompaniet
icke förmått draga längre. Då dessutom samtliga hästar varit mycket
- ansträngda hade löjtnanten beslutit göra en längre rast samt under
tiden anskaffa nya hästar ävensom en ny vagn till 3. kompaniet, vars
vagn gått sönder. Sedan löjtnanten förvissat sig om att hästar kunde
erhållas hos hästhandlanden John Bruno i Trädet, hade löjtnanten sänt
indelte soldaten Lundqvist med 2 man att hämta hästarna under det
att 3. kompaniets kommissarie anskaffade nytt fordon. Enär endast
2 hästar funnits inne i stallet, hade de övriga 2 måst hämtas ute, och
detta hade dröjt en stund. Manskapet, som ej behövts för tillsyn av
hästarna, hade fått gå in i en bredvidliggande stuga, där kaffe serverats,
medan löjtnanten själv slagit sig ned på en trappa samt gjort anteckningar
över marschen ävensom ätit sin matsäck, bestående av käx.
Samtidigt som soldaten Lundqvist återkommit med de 2 första hästarna,
hade chefen för Älvsborgs regemente, översten Lagercrantz kommit
ridande, åtföljd av regementskvartermästaren, samt ropat till löjtnanten:
»Varför följer inte bagageträngen med i kön av regementet?» På
löjtnantens svar, att hästarna icke orkade, och att löjtnanten nu gjort
rast samt sänt några man att hämta 4 nya hästar, hade översten
skrikit: »Och här sitter löjtnanten och äter kakor i stället för att

raska på kolonnen. Sätt genast trängen i marsch!» Löjtnanten hade
nu svarat, att han såsom trängofficer ej kunde taga på sig ansvaret
för hästarna, om de icke finge andas ut, samt att några hästar måst
utbytas, men löjtnanten hade fått en upprepad befallning att sätta
trängen i marsch samt lämna befälet till en underofficer, medan
löjtnanten kvarstannade vid de fordon, där ombyte behövdes. Annat
hade nu icke varit att göra. Sedan bagageträngen satts i marsch och
översten ridit sin väg, hade regementskvartermästaren återvänt med

order från översten, att löjtnanten själv skulle rida och anskaffa hästar.
Då hade hästar redan anskaffats och några soldater sänts att hämta
dem. Efter verkställt hästombyte hade löjtnanten galopperat fatt
kolonnen, som han nått strax norr p. 203, där den stannat nedanför
en backe. Sedan kolonnen nått vägskälet vid Norra Åsarp, hade
fordonen dirigerats vart och ett till dess förläggning.

Enligt regementsorder, utgiven den 3 oktober, skulle 5. och 7.
kompaniernas packvagnar den 4 oktober kl. 7.bo f. m. genom regementsträngofficeren
avlämnas till regementsstaben vid Bohusläns regemente
för att under den 4 och 5 oktober stå till detta regementes förfogande
samt III. bataljonens kompanipackvagnar genom regementsträngofficerens
försorg kl. 10 f. m. den 4 oktober ställas till Bohusläns
regementes förfogande vid Yartofta station. De hästar, som denna
orderpunkt gällde, hade något ansvällda bogar, men inga öppna sår.
Kuskarna hade omsorgsfullt baddat lokstäderna med kallt vatten vid
ankomsten till kvarteren den 3 oktober. De till 5. och 7. kompanierna
hörande fordon hade markerat Bohusläns regementes stridsträng och
hade, enligt vad kuskarna vid återkomsten till kvarteren uppgivit, fått
köra mycket i terrängen, varför å de förut svullna bogarna nu funnits
stora öppna brottsar. III. bataljonens hästar hade likaledes försämrats.
Större delen av de hästar, som icke utkommenderats genom nämnda
orderpunkt, hade ställts till regementsintendentens förfogande för
transport av livsmedel från fältmagasinet i Yartofta. Under vägen
hade de ansträngda bogarna gått sönder, varför fördelningsintendenten
latit veterinär i Yartofta behandla hästarna. Samtidigt hade regementsintendenten
vid Älvsborgs regemente anskaffat zinksalva, så att alla
Göta trängkår tillhörande brutna hästar erhållit behandling.

På grund av hästarnas dåliga tillstånd hade de fått stå kvar i
kvarteren den 5 och 6 oktober och i orten för tillfället förhyrda hästar
använts vid all körning. Av trängkårens hästar hade den 6 oktober
på middagen endast 8 återstått i brukbart skick nämligen hästarna
nr 26 — 38 vid regementsstabens packvagn, 46—2 och 11—37 vid
förbinderi vagn ärna samt 67 vid 8. kompaniet och 40 vid 12. kompaniet.
Fördenskull hade 13 stora kraftiga ardennerhästar förhyrts för hemmarschen
till Borås den 7 oktober.

Enligt order den 6 oktober på kvällen skulle den 7 oktober
bagageträngen följa i kön av I. bataljonen samt III. bataljonens bagageträng
kl. 8.3 0 f. m. stå på byvägen 200 meter söder om vägskälet
(500 meter sydost Simonstorp) med täten vid stora marschvägen i höjd
med Enehagen och där ingå i kön av regementets bagageträng. Med

anledning av ett missöde med 5. kompaniets packvagn vid utfarten
från kvarteret hade ej bagageträn gen blivit samlad och marschfärdig
vid vägkorset 500 meter nordost Kinneved kyrka förrän kl. 7.4 7 i. in.

I stället för att, som beräknats, kunna avgå från vägkorset oOO meter
sydost Simonstorp kl. 9 f. in. hade bagageträngen genom samma dag pa
morgonen utgiven order om överföring av en del bagage (kantiner) pa
annat fordon blivit fördröjd därstädes till kl. 9.50 f. m. Bagageträngens
marschväg den 7 och den 8 oktober Bredeskvarn—Kmneved—vagkorset
500 m sydost Simonstorp—Broddarp—Fristad Borås hade utgjor
75 km. Redan vid Ebbarp hade lejda hästen vid 7. kompaniet forlorat
skon på vänster fram, så att den måst omskos i Snnonstorps smedja.
Vid Järla by hade överredet till 2. kompaniets vagn gatt alldeles
sönder, varför nytt sådant måst anskaffas. Vid Björred hade hast
måst lejas till 12. kompaniet, enär hästen nr 40 ej förmatt draga
längre. Vid Od, dit kolonnen framkommit kl. 8.20 e. in., hade rast
giorts till kl. 5 e. in. samt hästarna vattnats och utfodrats Deri vid
Björred erhållna hästen hade ej fått medfölja längre än till Od och
då även 8. kompaniets häst nu var för trött att draga längre, både
ytterligare 2 hästar måst upplejas vid Od liksom både vagn och hästar

till 5. kompaniet. „ . .,

Den 8 oktober kl. 2 f. in. hade kolonnen framkommit till Alvs borcs

regementes kasärn, där trängkårens hästar inkvarterats såsom
den° 1 oktober, under det de lejda hästarna insatts i en vagnbod. 1 a
grund av den långa marschen och de delvis dåliga, mycket backiga
vägarna hade dessa stora kraftiga hästar varit mycket trötta, ehuru
lasten å varje fordon, utom vid de reglementerade, vid hemmarschen
var minskad med mer än hälften. Angående kontingentens hemtransport
från Borås till Skövde, dit den ankom den 8 oktober kl. a.20 e. m.,

vore intet att anmärka. , ,

Att de till Älvsborgs regemente från Göta trängar kommenderade

hästarna blivit så illa åtgångna hade berott på att enahanda, delvis
bristfälliga fordon använts, att dessa fordon vant alldeles tor tungt
lastade, att vägarna varit mycket backiga, att marscherna vant langa,
samt att regementsträngofficeren icke själv fått bestämma marschhastigheten.
Det hade varit svårt att i orten i hast anskaffa hästar! stallet.
för de tröttkörda, enär befolkningen ej gärna velat släppa till hastar
och Öppet uttalat såsom sin åsikt att djurplågeri förelage, i vilket
omdöme löjtnanten Personne icke med rent samvete kunde annat an

instämma.

I ett av arméfördelningschefen infordrat yttrande över löjtnanten
ersonnes rapport anförde chefen för Älvsborgs regemente översten
Lagercrantz huvudsakligen följande. Han hade endast under de två
törsta marschdagarna, den 2 och den 3 oktober, varit i omedelbar
beröring med regementets träng. Från den 3 oktober på middagen
efter marschens slut till och med den 6 hade överstelöjtnanten A.°G.

horell hatt befälet över regementet och under hemmarschen hade
löjtnanten Personne haft att självständigt föra trängen till Borås.

Då regementet skulle deltaga i fälttjänstövningarna utan köttvagnar
och med enspända rekvirerade fordon till de tre bataljonsstaberna
och de tretton kompanierna, därav ett studentkompani, hade
redan tran början blivit nödvändigt att särskilda åtgärder vidtogos
tor att sa mycket som möjligt förebygga en del av de svårigheter för
regementet med avseende å trängen, som kunde befaras uppstå. Sålunda
hade anbefalits att viss materiel, som icke behövdes för själva marschen
till talttjanstövmngarna, skulle föras på tåg till Åsarps station. Vidare
hade gjorts stark begränsning av bagage att medföra, i vilket hänseende
särskilt kunde framhållas, att befälets kantiner, jämlikt givna anvisningar,
icke varit belastade med onödiga varor. Också hade enligt
noggrann utredning och vågning den största totala belastningen under
™a.rs^®n uPPgått till 770 kg. (före middagsmålet den 2 oktober till
Ö45 kg) per kompampackvagn. För hemmarschen hade belastningen
uppgått till omkring 500 kg. Till underlättande av trängens marsch
forsta dagen hade ytterligare vidtagits den åtgärden, att dess avmarsch
från kasarnen satts två timmar tidigare än regementets, varjämte
regementstrangofficeren orienterats om vikten av att en var kommenderad
att åtfölja trängen bure sin packning. Marschlängden hade
utgjort den 2 oktober 45 km., den 3 oktober 25 km.

Bagageträngen hade sålunda den 2 oktober utfört marschen
oberoende av regementet ända till Kärragärde, där middagsrasten ägde
rum. Löjtnanten Personne hade därunder anmält för översten att
marschen vant svår, och att han måst med nya ersätta fem av de
ursprungliga kastarna, vilka befunnits för svaga att draga fram de
tunga lassen, översten hade uttalat sitt gillande av åtgärden samt
tiilagt, att om behov av ombyte på nytt uppstode, sådant skulle verkställas.
I närheten av Mone (nattkvarteren) hade trängen till tvä
bataljoner fått passera förbi översten och hade därvid några trängkuskar
befunnits åkande på lassen samt en del av kockarnas in fl
packningar lagda på vagnarna. Enligt uppgift skulle, trots anvisningarna
till regementsträngofficeren, packningarna även förut under

dagens marsch förts på vagnarna ända till Rångedala. Vid framkomsten
till överstens kvarter hade löjtnanten Personne anmält, att 6. kompaniets
häst stupat i backen utanför. Löjtnanten hade då anbefallts att genast
anskaffa en ny häst och ägna tillsyn åt den stupade, vilket senare han
emellertid redan gjort.

Den 3 oktober hade med anledning av de anmärkningar, översten
funnit beträffande bagageträngen, samtliga bataljons- och kompanichefer
samt regementsträngofficeren framkallats vid samlingsplatsen för
avmarschen, och hade översten då framhållit att vid samlingen på
morgonen såväl som under gårdagen fall förekommit, då trängkuskar,
trots förbud, åkt och att en del kockar med flera lagt packningarna
på vagnarna. Rättelse hade genast anbefallts och regementsträngofficeren
hade ålagts att upprätthålla marschdisciplinen kraftigare samt
att till sin kårchef anmäla de kuskar, som åkt på vagnarna. Löjtnanten
Personne hade vidare befallts att med bagageträngen marschera i kön
av regementet och erhållit meddelande om, att en tropp av den efterstå
bataljonen skulle åtfölja trängen för att vid behov stå till förfogande.
Sådan tropp hade sedan funnits kommenderad hela marschen, ehuru
avlösning ägt rum mellan bataljonerna. Till samlingen på morgonen
den 3 oktober hade 6. kompaniets packvagn kommit försent, enär
löjtnanten Personne icke själv anskaffat häst eller kontrollerat anskaffningen,
ehuru han därom fått befallning. När regementet under dagens
marsch nått vägskälet vid Åsarps kyrka, där bataljonerna för förläggningen
i Smula och Bredene skulle inslå olika vägar, hade visat sig,
att bagageträngen icke vore med. Från regementsträngofficeren hade
ej heller rapport ingått om svårigheten eller omöjligheten för trängen
att följa regementets marschhastighet, översten hade ridit tillbaka
för att personligen övertyga sig om förhållandet vid trängen och tillse,
att den icke fördröjdes genom onödig omgång, då det vore av största be -tydelse att truppen, över 2,000 man, som sedan föregående dags morgon
tillryggalagt 70 km. och skulle vara fullt stridsfärdig till fälttjänstövningarnas
början, utspisades och konurie till vila tidigast möjligt.
Trängen hade påträffats rastande omkring 5 km. längre tillbaka
i höjd med Ivölaby. På överstens fråga, varför icke bagageträngen,
såsom anbefallts, följde i kön av regementet, hade löjtnanten svarat,
att tre tränghästar behövde utbytas, enär han icke kunde taga på sitt
ansvar såsom regementsträngofficer att dessa finge fortsätta längre.
Översten hade svarat ungefär sålunda: »Det är bra, men här sitter
löjtnanten och äter i stället för att själv skaffa hästar då det är
bråttom; sitt genast upp och anskaffa sådana, dela vidare upp bagageMiliticombudsmannenf!
ämbetsberättche. N

trängen i två echelonger; den första under regementväbeln avgår nu
genast; en tropp finnes här framme för att vid behov biträda. Tag
själv befälet över andra echelongen och kom efter så snart den blir
färdig. Dessutom skola anskaffas tre reservhästar.» Sedan översten
ridit därifrån, hade regementskvartermästaren skickats tillbaka för att
giva löjtnanten Personne order att själv anskaffa reservhästarna. Efter
första echelongens avmarsch hade andra echelongen emellertid ganska
snart kunnat sättas i marsch, enär trängen rastat eu halv timme och
hästanskaffningen börjats vid rastens början.

Av löjtnanten Personnes redogörelse för marschen den 2 och den 3
oktober syntes framgå, dels att de hästar, som drogo de tvåspända reglementerade
packvagnarna, stått sig bra, och dels att på många av de övriga
ansvällningar på bogarna visat sig. Några sår tycktes däremot ännu icke
hava uppstått, och man finge väl också antaga, att regementsträngens
befäl icke medgivit användandet av hästar med brottsår å bogarna.

Den 3 oktober på eftermiddagen, då översten jämlikt order skulle
bliva brigadbefälhavare, hade befälet över regementet överlämnats till
överstelöjtnanten Thorell, men dessförinnan hade utgivits regementsorder
angående hästarnas fördelande på morgonen den 4 oktober —
jämlikt arméfördelningsorder — till Bohusläns regemente samt för
transport av livsmedel, varvid hänsyn särskilt tagits till hästarnas förläggning,
så att dessa skulle hava kortast möjliga väg att tillryggalägga.
Någon besiktning å hästarna av regementsträngofficeren hade
icke gjorts den 4 på morgonen, vilket haft till följd att flera hästar,
som med ansvällning på bogarna skickats ut till nya körningar, inom
kort erhållit större eller mindre brottsår. De sålunda skadade hästarna
hade blivit avlösta genom ingripande av fördelningsintendenten, överstelöjtnanten
A. Petersson och regementsintendenten, kaptenen B. J. E.
Medin.

Jämlikt arméfördelningsorder skulle bagageträngens hemmarsch
till Borås verkställas oberoende av regementet, vars marschmål var
Ljung. Sedan översten på kvällen den 6 oktober återtagit befälet över
regementet, hade löjtnanten Personne anbefallts att den 7 före avmarschen
inlämna förslag till marschrut. Han hade sålunda fått tillfälle
att under kvällen den 6 och på morgonen den 7 bedöma hästarnas
tillstånd och därefter uppgöra marschruten för den 7. Fördelaktigare
syntes hava varit, i fall den, som kände till hästarnas tillstånd den 6
oktober, gjort framställning om hemmarschens fördelande på två dagar.
Översten kände icke till, huru marschen i detalj utförts, och kunde
sålunda icke uttala sig om, i vad mån hästarna tagit skada av den -

samma, men redan vid trängens samling den 7 oktober på morgonen
hade översten blivit tvungen att rätta en trängförman, som red på en
selbruten häst. Löjtnanten Personne hade fatt underrättelse därom.

Översten framhöll i sitt yttrande därefter, hurusom de onekligen
svåra förhållanden, varunder trängen arbetade, ställt stora anspråk på
regementsträngofficeren. Att löjtnanten Personne mindre väl lyckats
lösa sin uppgift borde mindre tillskrivas bristande vilja än i synnerhet
bristande initiativ och energi. Detta hade kunnat iakttagas vid flera
tillfällen. Några exempel kunde anföras. Löjtnanten Personne hade
måst väl känna till de hästar han medfört från trangkåren, både
deras dragförmäga och vad man kunde begära av dem med hänsyn
till föregående utfodringsstater. När han dessutom den 2 oktober
alldeles oberoende av regementet hade befälet ända till Kärragärde,
hade han bort fa klart för sig, att dessa hästar icke utan att allt för
mycket ansträngas skulle kunna åtfölja regementet under hela marschen
till Vartoftaområdet. En framställning till regementschefen om avlösning
av samtliga hästarna skulle med visshet blivit bifallen. Med tillhjälp
av för regementschefen tillgänglig personal skulle erforderligt
antal utvilade hästar snart stått till förfogande och bagageträngen
kunnat utan svårigheter och utan överansträngning av hästar tidigare
vara till hands för truppen än som nu blivit fallet. Regementsträngofficeren
hade i stället föredragit att utbyta hästarna, i man som de
icke orkade längre. Den utvägen borde icke hava tillgripits, da han
kände till, huru svaga hästarna visat sig vara. När trängen den 2
oktober på eftermiddagen marscherade uppdelad på respektive bataljoner,
hade löjnanten Personne ridit ifrån marschkolonnerna. Det hade
i stället bort ligga närmare till hands för honom att på eget initiativ
uppsöka den ena tränggruppen efter den andra — de hade för övrigt
icke marscherat långt " åtskilda — för att under den svåra marschen
kontrollera hästarnas tillstånd. Om så skett, hade han tydligen blivit
i tillfälle att ingripa så att t. ex. 6. kompaniets häst icke behövt fullständigt
utpumpas genom omdömeslöshet hos en trängkusk.

Såsom förut framhållits hade under den 4 oktober använts hästar
med ansvällningar på bogarna. Man hade likväl kunnat vänta att
regementsträngofficeren, ställd såsom sakkunnig inom trängområdet till
regementets förfogande, verkställt en ingående besiktning av hästarna
icke blott den 3 på eftermiddagen utan också den 4 på morgonen för
att övertyga sig om, vilka hästar borde vila och vilka lämpligen kunde
uttagas till körning. Som fälttjänstövningarna varit lagda med momentsövningar
och truppens bibehållande i samma kvarter, hade mycket

lätt kunnat ordnas, att hästar med ansvällningar på lokstäder fått stå
ett par dagar. För regementsträngofficeren hade icke bort vara främmande
att sådana hästar, som hade ansvällda bogar, lätt utsattes för
att få öppna sår, om de anrändes i arbete innan svullnaden gått ner.
^är nu hästarna skickats ut utan regementsträngofficerens ingripande,
hade lesultatet blivit sadant som löjnanten Personnes egen rapportförmälde.

I detta sammanhang kunde framhållas, att trängkuskarna, som
vid morgonrykten maste hava märkt ansvällningarna på bogarna, gjort
sig skyldiga till stor försummelse och oföretagsamhet, därest de^icke
till befälet gjort anmälan om hästarnas tillstånd. Ledningen och handhavandet
av bagageträngen hade på översten gjort intryck att vara i
hög grad slöa, icke minst genom löjtnanten Personnes obenägenhet att
i vissa fall personligen gripa in i detaljerna om läget så krävt. Marschdisciplinen
hade också kommit att lämna mycket övrigt att önska
(kuskar som åkte, ränslar på packvagnarna), varigenom trängens säkra
och målmedvetna förande i hög grad försvårats.

Genom att löjtnanten Personne så ytterst sparsamt hållit översten
och sedan överstelöjtnanten Thorell orienterade om hästarnas tillstånd,
hade de saknat möjlighet att ingripa vid lämpligaste tidpunkterna.
Så hade förhållandet varit exempelvis den 3 oktober. På grund av
någon egendomlig föreställning om regementsträngofficerens rätt att
bestämma marschhastigheten måtte löjtnanten Personne trott sig befriad
från skyldighet att anmäla, då trängen icke kunde följa den
förut givna ordern att marschera i kön av regementet under denna
dag. Genom trängofficerens försummelse att skicka rapport hade regementschefen
blivit urstandsatt att kraftigt ingripa både till trängens
raskare framförande och till underlättande av hästarnas marsch (t. ex.
genom uppdelning av- trängen på alla kompanierna). Kegementsträngofficeren
syntes icke hava sett andra medel till tränghästarnas sparande
än i ett långsamt framsläpande på vägarna.

Till sist kunde framhållas att (enligt överstens iakttagelser) regernentsträngbefälets
skyldigheter och ansvar vis å vis hästar m. m. vid
förläggning och efter trängens uppdelande i grupper icke måtte vara
fullt klargjorda. Det syntes översten som hade regementsträngofficeren
såsom varje annan tjänstegrenschef bort även under förläggning och
efter trängens uppdelning, i högre grad än som skett ingripa anvisande
och kontrollerande även utan direkt order för varje särskilt fall. Under
andra förhållanden bleve värdet av en på trängområdet tekniskt sakkunnig
person för regementschefen skäligen ringa.

Vid detta yttrande fanns fogad en av regementsintendenten Medin
meddelad, den 18 oktober 1915 dagtecknad uppgift angående lasten å
kompanipackvagn. Denna uppgift utvisade, att lasten, reservpersedlar
inberäknade, vägt 593,88 kg., därav en post »kokföda för dagen (middagsmål)»
med angiven vikt av 75 kg. endast förekommit under marschen
den 2 oktober till klockan 12 på dagen, samt följande artiklar nämligen
furage, 1 fodertornister, 1 sats ryktdon, 1 hammare, 1 hovtång, 1 hänglås,
2 hästskor, 3. streck, 1 täckgjord, 1 hästtäcke, 40 ljus, 1 spade
och en yxa med en sammanlagd vikt av 31.08 kg. enligt en anteckning
med blyerts tillhörde hästens och fordonets egen utrustning; och
innehöll uppgiften därjämte, att selen vägt 10 samt vagnen 200 till
250 kg. ävensom att ovan angivna vikt utgjort högsta belastning å
kompanipackvagn.

Vidare anförde chefen för Göta trängkår, överstelöjtnanten E.
Kraak, i en den 1 november 1915 avgiven promemoria angående Älvsborgs
regementes träng vid fälttjänstövningarna i oktober 1915 följande.
Enligt kårchefens åsikt borde man vid bedömandet av förevarande fråga
utgå från, att det varit chefens för nämnda regemente skyldighet att,
när han blivit anbefalld att i stället för reglementera^ tvåspända
kompanipackvagnar under dessa övningar använda sig av enspända
förhyrda fordon, först och främst låta uppgöra eu packningsplan för
dessa fordon, som stått i rätt och rimlig proportion till vad en häst
under förhandenvarande förhållanden borde kunna draga. Att så ej
skett framginge av regementschefens skrivelse till arméfördelningschefen,
där det uppgåves att största »totala belastningen» uppgått till 845 kg.,
detta dock på ett fordon och under första marschdagen från klockan
3 förmiddagen till 12 middagen, varemot i övrigt högsta »totala belastningen»
enligt uppgift varit 770 kg. Om härifrån droges fordonets
och selens vikt 269 kg. samt vikten av fordonets egen utrustning 42.5
kg. eller tillhopa 302,5 kg, funne man att 467.5 kg, vore den största
»nyttiga last», som lagts efter en häst vid ifrågavarande tillfälle. Även
för en ej på trängområdet tekniskt sakkunnig person torde redan från
början stått klart, att denna belastning varit för stor för en häst. Om
man ur »Fältutrustningslista för ett infanteriregemente» inhämtat, vad
vikten av »nyttiga lasten» där vore bestämd till för en tvåspänd reglementerad
packvagn, samt genom en enkel division med två tillsåge
vad man kunde fordra, att en häst borde kunna draga, så komme man
till en nyttig last av 457.5 kg. för två och 228.75 kg. för en häst, då
motsvarande avdrag från totala belastningen här vore gjorda som

ovan. I båda fallen vore vikten av kusken och hans utredning ej
medräknad.

För att taga ett exempel ur det dagliga livet, vilket vore nog så
belysande, vore det att handla i överensstämmelse med chefens för
Älvsborgs regemente åsikt om hästars dragförmåga att låta 7 till 8
personer åka efter eu häst. Om man på eu dag skulle kunna framskaffa
så hårt lastade fordon 4 x/2 mil i backiga vägar, torde regementsträngofficereii
ej haft annat att göra än att begagna sig av det utav
regementschefen klandrade sättet »ett långsamt framsläpande på vägarna».
Den unge trängofficeren torde nog redan från början kommit
i en svår ställning gent emot den främmande regementschefen samt i
det längsta dragit sig för att kraftigt och bestämt säga ifrån, att vad
som förelagts honom icke vore möjligt att utföra. Han hade dock
bjudit till, och då han kl. B på morgonen den första marschdagen
blivit utskickad på en 4.5 mils marsch, hade han säkerligen haft den
allvarligaste föresats att göra sitt bästa; det vore även kårchefens
bestämda åsikt, att regementsträngofficeren så gjort. Emellertid hade
hans befälsställning ingalunda förbättrats genom regementschefens ingripande
i befälsföringen och forcering av marschhastigheten, genom
att regementsträngofficeren ena gången enligt regementschefens åsikt
ej bort lämna kolonnen, ehuruväl den var uppdelad och ställd under
bataljonschefernas befäl, och en annan gång tillrättavisats för att han
ej lämnat kolonnen och givit sig ut i bygden och lejt hästar, genom
att han blivit befalld att låta kuskarna, vilkas platser voro på fordonen,
marschera, otränade för fotmarscher som de varit och med
söndriga fotter som en del av dem under vägen erhållit, andra liknande
saker att förtiga och sist men därför ej minst genom att han snart
måst märka och komma till insikt om, att regementschefen ställde
fordringar på regementsträngofficeren, vilka denne i saknad av beridet
underbefäl och folk icke rimligen kunde uppfylla.

Regementschefens uttalande om de som kuskar kommenderade
beväringsmännen tillbakavisade kårchefen på det bestämdaste. Tillvitelser
sådana som »omdömeslöshet», »stor försummelse och oföretagsamhet»
hade ej sin tillämpning på dessa karlar, då kårchefen visste
och särskilt övertygat sig om, att samtliga vore väl förtrogna med
tjänsten. Alla hade varit äldre karlar, då inne för andra gången i
krigstjänstgöring, vadan de sålunda fått grundligare utbildning än i
allmänhet kunde givas. Också hade löjtnanten Personne vitsordat deras
villighet och goda uppförande samt deras omtanke och ömhet om
djuren, vilken bland annat tagit sig uttryck i att karlarna, redan

innan förbud gavs att åka, samtliga utan tillsägelse stigit av fordonen
vid passerandet av backar. Till yttermera visso hade vid besiktningen
av hästarna efter hemkomsten varje karl fått uppvisa sin häst för kårchefen
och därvid redogöra för, när och huru hästen blivit skadad,
huru karlen, i vad på honom berott, skött hästen o. s. v., och hade
kårchefen härvid ej haft någon erinran att göra.

I anledning av chefens för Älvsborgs regemente yttrande att han
en av dagarna varit tvungen att rätta en trängförman, som red på en
selbruten häst, hade kårchefen gjort sig underrättad om huru härmed
förhållit sig samt funnit, att regementsträngofficeren härvidlag handlat
både rätt och klokt, då han låtit en övertalig karl, som för övrigt
efter de långa marscherna haft så ont i fotterna, att han ej kunnat gå
längre, sitta upp för att vara officeren behjälplig, exempelvis med
rapportföring o. dyl. Hästen hade verkligen varit selbruten men blott
i lokstaden och sålunda mycket väl kunnat användas till ridning.

Skulden till att en packvagn någon dag kommit för sent till
samlingen hade lagts på trängofficeren, därför att han ej fort nog
skaffat annan häst i stället för den, som ej orkade gå längre. Med
den erfarenhet kårchefen hade om huru svårt det vore att tillfälligtvis
anskaffa hästar under övningar och med tanke på de vidriga förhållanden,
som förelågo, förundrade det kårchefen på det högsta, att någon
hästägare släppt till sina hästar, då de sågo, huru hästarna användes,
varför klandret på anskaffning och kontrollen av densamma borde
förfalla. I sammanhang härmed ville kårchefen påpeka, att det icke
framginge av regementschefens yttrande, att regementsträngofficeren
någonsin fått en bestämd order att genom lejning anskaffa andra hästar
i de förbrukades ställe, utan att han från början gjort detta av eget
initiativ och sålunda själv tagit på sig t. o. m. den pekuniära risk ett
sådant förfarande innebure genom möjligen efteråt uppstående ersättningsanspråk,
störtade hästar och kanske anmärkningar på för högt
avtalade lejningsbelopp. Denna anskaffning hade enligt kårchefens
åsikt snarare tillkommit intendenturen än trängofficeren. Emellertid
stode en hel del av regementschefens uppgifter i strid mot regementsträngofficerens
avgivna skriftliga rapport och till kårchefen vid hemkomsten
från kommenderingen lämnade muntliga meddelanden. Klarhet
härutinnan torde endast kunna vinnas vid krigsrätt, och att sådan
förordnades vore så mycket mera önskvärt, som regementschefen anklagat
regementsträngofficeren för grov försummelse under tjänsteutövning,
slöhet in. m , under vilka rubriker denne själv och den kår
han tillhörde fått schavottera i den svenska pressen. Befunnes då

löjtnanten Personne skyldig till de förseelser, för vilka lian nu anklagades,
borde han bliva och bleve han naturligtvis bestraffad.

Översten Lagercrantz’ anmärkning att regementsträngbefälets skyldigheter
och ansvar i en del av deras allra viktigaste åligganden för
detsamma ej vore fullt klargjorda måste gälla kårchefen såsom ansvarig
för sina underlydandes utbildning. Kårchefen kunde ej annat än i sin
fördelningschefs hand överlämna avgörandet, i vad mån anmärkningen
vore berättigad eller ej.

Till svar på en utsago i redaktören Björkmans anmälan, att
hästarna ej stått på full ration och att de varit utsvultna, syntes
endast böra bifogas ett meddelande om att hästarna sedan den 3 maj
1915 stått i full ration, att hästarna såväl vid avgåendet till som vid
hemkomsten från fälttjänstövningarna ifråga ej varit vid anmärkningsvärt
dåligt hull, samt att de under hela den tid de tillhört Göta trängkår
med fördel och utan anmärkning använts i övningarna och ofta
i mycket frestande sådana.

Enligt protokoll hållet vid besiktning den 9 oktober 1915 kl.
3 e. in. av de till Älvsborgs regemente under tiden 1—8 oktober
kommenderade hästarna hade samtliga i protokollen upptagna hästar
haft brottsår eller mankbrott, i några fall elakartade brottsår. För
somliga hästar hade jämväl andra skador antecknats. Å protokollet,
som var underskrivet av löjtnanten Personne och regementsveterinären
vid Livregementets husarer Friedel Bengtsson, hade den sistnämnde
tecknat dels att han vid besiktningen av hästarna fått den bestämda
uppfattningen, att de blivit för hårt tagna, dels* ock att en del elakartade
brottsår torde kräva avsevärd tid för läkning. Enligt protokoll
vid en av bataljonsveterinären Arvid Sandberg den 6 november 1915
företagen besiktning hade av de. Göta trängkår tillhöriga hästar, som
varit kommenderade till Älvsborgs regemente den 1—8 oktober 1915,
18 vid besiktningen befunnits utan anmärkning, däribland 2 som icke
uppräknats i först omförmälda protokoll, samt 3 haft ännu ej fullt
läkta sår. Enligt vad bataljonsveterinären på heder och samvete intygat
hade skada, som komme att åsamka framtida men, ej förefunnits
å någon av hästarna. I

I skrivelse den 9 november 1915, varmed ovan återgivna yttranden
av översten Lagercrantz, överstelöjtnanten Kraak och löjtnanten
Personne överlämnades till militieombudsmansexpeditionen, anförde
arméfördelningschefen, generallöjtnanten Ch. von Plåten, hurusom i det

läge, vari frågaa kommit genom den till militieombudsmannen gjorda
anmälan, arméfördelningschefen för det dåvarande ansett utredningen
icke böra föranleda till någon hans åtgärd, särskilt som ansvaret för
de uppkomna missförhållandena möjligen kunde anses påvila honom i
så måtto, att, efter vad erfarenheten under år 1915 givit vid handen,
det varit lämpligt och riktigt om i arméfördelningsordern rörande
övningarna maximivifcten att medföra å enspänd icke reglementera!
fordon blivit uttryckligen bestämd.

I samband härmed meddelade arméfördelningschefen vidare
att anledningen till föreskriften om enspända fordons medförande
i stället för tvåspända varit önskvärdheten att nedbringa kostnaderna
för ifrågavarande fälttjänstövningar, vilket kunnat ske genom att använda
vid Göta trängkår befintliga, för kronans räkning inköpta hästar,
vilkas antal emellertid icke medgivit medförande av tvåspända reglementerade
fordon i större utsträckning än som blivit fallet;

att marscherna till och från övningsområde enligt arméfördelningsordern
skulle ordnas av vederbörande regementschefer, vad Älvsborgs
regemente beträffade utan att någon som helst inskränkande bestämmelse
givits i avseende på den tid, som finge anslås till trängens
marscher; samt

att under fälttjänstövningar, som föregående år anordnats av
arméfördelningschefen, likaledes för kostnadernas nedbringande, enspända
förhyrda fordon använts i viss utsträckning, utan någon närmare
reglering från arméfördelningschefens sida angående belastningen och
titan att därav några olägenheter uppkommit.

Vad slutligen beträffade redaktören Björkmans påstående att
hästarna varit utsvultna, hänvisade arméfördelningschefen till chefens
för Göta trängkår därom gjorda uttalande.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Göta trängkår
anhållit om upplysning angående den eller de instruktioner, som
löjtnanten Personne kunde hava erhållit för utförandet av uppdraget
såsom regementsträngofficer vid Älvsborgs regemente under berörda
manöver, anförde kårcliefen härom följande.

Enär särskild instruktion för regementsträngofficerare vid deras
tjänstgöring såsom sådana ej funnes, hade kårchefen redan före löjtnanten
Personnes kommendering till ifrågavarande fälttjänstövningar
låtit komma till kårens officerares (däribland löjtnanten Personnes)
kännedom kårchefens åsikt om, huru de borde förhålla sig under denna
tjänstgöring, allt under förutsättning, att den befälhavare, under vilken
Militieombndsmannens umbetsberättelse. 9

de bleve ställda, ej annorlunda befallde. Det huvudsakliga av vad kårchefen
sålunda meddelat vore, att uppdraget borde uppfattas så, att
regementsträngofficeren skulle under regementschefen vara en målsman
(tjänstegrenschef) för allt vad trängförhållandena beträffade. Då bagageträngen
bestode av ett jämförelsevis ringa antal fordon (vid ett fältutrustat
infanteriregemente cirka 30, vid ifrågavarande tillfälle endast
17), ansåge kårchefen att regementsträngofficeren i allmänhet ej borde
personligen leda kolonnen, utan överlämna det direkta befälet till sin
närmaste man. Härigenom fritoges han helt naturligt ej från ansvaret
för kolonnen i såväl taktiskt som tekniskt hänseende, men gjordes
möjligt för honom att begiva sig till eller tillfälligtvis uppehålla sig
å plats, där han kunde göra sig underrättad om eller själv bedöma
stridsläget. Detta ansåge kårchefen vara nödvändigt bland annat på
den grund att dels regementsstabens tid i allmänhet torde vara så
strängt upptagen av omtanken om truppernas användande i och för
striden, att order till bagageträngen kunde utebliva, dels ock sådana
lägen kunde inträffa, att tiden ej medgåve avvaktande av regementschefens
order.

Innan vidare åtgärd i ärendet vidtogs ansåg militieombudsmannen
nödigt att tillfälle bereddes översten Lagercrantz och löjtnanten
Personne att avgiva yttrande den förre över vad, på sätt ovan förmälts,
anförts av chefen för Göta trängkår samt löjtnanten Personne över
vad översten Lagercrantz enligt förestående redogörelse anfört i ärendet.
Militieombudsmannen anmodade därför chefen för III. arméfördelningen
att infordra samt jämte det ytterligare utlåtande, som han kunde finna
sig böra avgiva för egen del, till militieombudsmannen insända förnyade
yttranden av översten Lagercrantz och löjtnanten Personne, varvid den
förre borde anmodas att även avgiva närmare yttrande i anledning av
löjtnanten Personnes i det föregående återgivna rapport i vad den
avsåge orsakerna till överansträngningen av hästarna.

Med förklarande att han för egen del icke hade något att tilllägga
till vad han i skrivelsen den 9 november 1915 anfört i ärendet
överlämnade arméfördelningschefen med skrivelse den 27 juni 1916
förnyade yttranden av översten Lagercrantz och löjtnanten Personne.

Översten Lagercrantz förmälde sig livligt instämma med chefen
för Göta trängkår i hans uttalande om det beklagliga däri, att för fel,
anmärkta emot en eller annan enskild krigsman, den kår han tillhörde
fått schavottera i den svenska pressen. Sådant vore för hela försvaret
skadligt och beklagligt, men berodde på förhållanden, över vilka varken

•67

chefen för Göta trängkår eller chefen för Älvsborgs regemente rådde.
Beträffande anmärkningen mot fordonens belastning att även för en
på trängområdet ej tekniskt sakkunnig person redan från början torde
stått klart, att denna belastning varit för stor för en häst, erinrade
översten att, om förhållandet varit sådant, detta väl i än högre grad
gällt om en på trängområdet tekniskt sakkunnig som löjtnanten
Personne. Därest det nyss anförda också för honom stått klart, hade
han såsom befälhavare för trängförbandet bort anmäla sin iakttagelse
till regementschefen före avmarschen, vilket emellertid icke skett.

Översten anförde vidare. Kårchefen hade framhållit, att regementschefen
ställt för stora fordringar på trängmanskapet och större
på regementsträngofficeren än denne i saknad av beridet underbefäl
och folk kunde uppfylla. Regementschefens anspråk kunde preciseras
sålunda. Trängkuskarna borde av eget omdöme gått bredvid fordonen,
då vagnarna voro hårt lastade, och borde framför allt icke åkt, sedan
förbud däremot utfärdats. Trängkuskarna borde varit så tränade, att
de utan att erhålla såriga fotter kunnat göra lika långa dagsmarscher
som infanteristerna, vilka dessutom buro tunga packningar. Kuskarna
hade bort kunna bedöma, att de hästar, som under de två första
marschdagarna fått svullna bogar, icke lämpade sig för körning, så
länge svullnaden fanns kvar, varför de haft skyldighet att till regementsträngofficeren
anmäla förhållandet. Regementsträngofficeren hade
själv bort dels besiktiga hästarna innan de skickades ut till Bohusläns
regemente till fullföljande av anbefalld regementsorder för den 4 oktober,
dels till regementsbefälhavaren anmäla, vilka hästar han ansåge böra
vila under den 4 på grund av svullna bogar; om så skett, hade brottsår
på bogarna kunnat förebyggas. Regementsträngofficeren, som erhållit
order att följa i anslutning till marschkolonnen hade haft skyldighet
att till regementschefen avgiva rapport så snart han märkte, att hästarna
icke kunde följa med i samma marschhastighet som truppen, och icke
utan vidare lämna sig och hela bagageträngen efter, enligt överstens
förmenande ett bestämt brott mot marschdisciplinen. Under de förhållanden,
som voro för handen, tillkom det icke regementsträngofficeren
att avgöra, huruvida regementsträngen behövde åtfölja truppen eller ej.
Regementschefen ensam kunde avgöra, huruvida truppens tillstånd och
läget i övrigt krävde särskilda åtgärder för underlättande av trängfordonens
framförande för bibehållande av anslutning med truppen, eller
om en långsammare marschhastighet för trängen kunde medgivas. Det
av regementsträngofficeren utvecklade berömvärda — och av regementschefen
såsom sådant erkända — initiativ att utan bemyndigande rekvi -

rera hästar borde av en rask regementsträngofficer utsträckts även till
andra tillfällen, och han borde för att få det hela att gå i lås utan
att spara sig själv personligen gripit in, då intet beridet befäl stod
till förfogande. Enligt överstens förmenande finge varken en regementschef
eller en regementsträngofficer draga sig för dylikt under
fältförhållanden. Att ingen motsägelse läge i överstens åsikt, att regementsträngofficeren
bort vid ett tillfälle personligen rida ut för att
skaffa hästar och vid ett annat tillfälle ägna tillsyn åt de bataljonsvis
marscherande trängdelarna, vore vid någon eftertanke så påtagligt, att
vad kårchefen i detta avseende anfört ej torde behöva närmare beröras.
Endast i det fall, att nyss angivna anspråk kunde ur militär synpunkt
anses för höga, kunde översten erkänna, att kårchefen haft rätt i sin
promemoria.

Vad anginge de av löjtnanten Personne framhållna anledningarna
till att hästarna blivit illa åtgångna hade givetvis de anförda omständigheterna
bidragit till omskrivna förhållande med undantag av det,
som anförts rörande marschhastigheten, vilket — efter vad förut
anförts — icke alls behövt inverka på saken. Vad de övriga omständigheterna
beträffade måste översten, under hänvisning till vad tidigare
av honom anförts, vidhålla, att deras för hästarna ofördelaktiga inflytande
bort kunna — om ej förebyggas — så dock i mycket väsentlig
grad nedbringas genom mer initiativ och omsorg från regementsträngofficerens
sida. Då emellertid översten såsom regementschef vid tidpunkten
för det inträffade icke ingripit emot regementsträngofficeren
utan i stället underrättat honom, att någon anmälan mot honom icke
komme att göras, hade översten också övertagit ansvaret för de missgrepp,
som enligt överstens förmenande blivit begångna. Den omständigheten,
att chefen för III. arméfördelningen ställt ett begränsat antal
hästar till förfogande för framforslande av regementets träng, betydde
härvid intet, då arméfördelningschefen helt naturligt överlåtit åt regementschefen
att bestämma antalet marschdagar från förläggningsorten till
fälttjänstövningsterrängen, marschvägen, fordonsbelastningens storlek o. d.

I anslutning till vad sålunda blivit framhållet syntes, enligt överstens
förmenande, chefen för Älvsborgs regemente ensam bära ansvaret
för att hästarna under fälttjänstövningarna beklagligtvis fingo underkastas
en del onödiga ansträngningar och lidanden, även om samtliga
sedan 7 å 8 månader torde vara friska och enligt veterinärprotokollen
icke hade men av det utståndna för framtiden.

Till stöd för anmärkningen i fråga om trängkuskarnas träning
åberopade översten den genom generalorder den 8 maj 1909, nr 498,

fastställda instruktion för rekryt- och underbefälsutbilduingen vid trängtrupperna,
inom. 87 och 99 så lydande:

Mom. 87. »För att bibringa rekryten vana att marschera till
fots ävensom praktisk erfarenhet av den betydelse, en god fotvård
äger, skola marschövningar till fots företagas.»

Mom. 99. »Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt undervisning,
huru rekryten skall förhålla sig för att undvika (skota] ridsår samt åt
fotvården, som har stor betydelse för trängtruppernas marschduglighet,
då marscher till fots ofta förekomma för att spara hästarna.»

Löjtnanten Personne anförde huvudsakligen följande. Enligt översten
Lagercrantz’ yttrande hade anbefallts, att viss materiel, som icke behövdes
för själva marschen till fälttjänstövningarna, skulle föras på tåg till
Åsarps station. Med anledning av detta ville löjtnanten påpeka, att
jämlikt ovan omförmälda regementsorder den 25 september 1915 å en
del fordon medförts ända till 5 rullar taggträd, å en del 100 sandsäckar.
Löjtnanten veterligt hade regementet ej haft någon användningför
denna materiel under marschen. Enligt den vid Älvsborgs regemente
verkställda noggranna utredning hade de största totala belastningarna
å kompanipackvagn uppgått till 845 kg. före middagsmålet
den 2 oktober; därefter till 770 kg. Middagsmålet den 2 oktober hade
utspisats vid Kärragärde, 35 km. från Borås. Alltså hade eu häst haft
att draga 845 kg. den långa och backiga vägen till Kärragärde samt
därefter till förläggningen i Bredene och Smula 770 kg. Av chefens
för Göta trängkår promemoria framginge skillnaden mellan normalvikten
enligt fältutrustningslista för ett infanteriregemente och den å
Älvsborgs regementes fordon vid denna manöver medförda. »Normalbelastningen»
vore avsedd för reglementerade, sålunda fullt fältmässiga
fordon och icke för utskrivna bristfälliga sådana. Löjtnanten hade helt
naturligt ansett sig icke behöva påpeka för eu infanteriregementschef
vad fältutrustningslista för ett infanteriregemente angåve för normalvikt;
detta så mycket mindre som översten Lagercrantz själv genom
nyssnämnda regementsorder bestämt hela belastningen i detalj.

Vad beträffade anmärkningen att löjtnanten icke tillräckligt
orienterat regementets befäl om hästarnas tillstånd, hade löjtnanten
före framkomsten till Kärragärde med kommissarien Andrén vid II.
bataljonen sänt rapport till översten att trängen icke kunde nå Kärragärde
före regementet på grund av hästarnas tillstånd. Detta hade
ock blivit fallet och översten hade vid passerandet av trängen själv
kunnat se varje häst. Under det översten å ett fält norr Kärragärde

till häst åsåg regementets uppmarsch, hade löjtnanten gått fram till
honom och rapporterat, att fem hästar under marschen måst utbytas
mot i orten lejda samt att de övriga voro mycket trötta, varför ett
extra fordon per bataljon anskaffats för att något lätta lasten för de
trötta hästarna. Av överstens svar hade enligt löjtnantens uppfattning
framgått, att översten ansåg onödigt anskaffa extra fordon, emedan
lasten lättades med de ingredienser, som åtgingo för truppens middagsmål.
Då löjtnanten genmält, att regementsintendenten, kaptenen Medin
anskaffat fordonen, hade översten icke haft något att anmärka mot
detsamma. Detta samtal hade emellertid icke kunnat komma löjtnanten
att tro, att en framställning om avlösning av samtliga tränghästar
med visshet skulle blivit bifallen. En bättre orientering om hästarnas
tillstånd ansåge löjtnanten sig icke kunnat lämna översten än vad som
framgått av löjtnantens rapport vid Kärragärde. Han hade mycket
snart fått klart för sig att hästarna icke utan mycket stor ansträngning
skulle kunna åtfölja regementet. Vid kolonnen var endast löjtnanten
själv beriden och kunde rimligtvis ej lämna densamma under de relaterade
svåra förhållanden för att avgiva rapport. Två av de kolonnen
åtföljande kommissarierna medförde egna velocipeder, men dessa kommissarier
sändes i förväg för att vidtaga förberedande åtgärder i de
blivande kvarteren. Den enda gång löjtnanten haft tillhands velocipedåkande
kommissarie — såsom förut nämnts kommissarien Andrén vid
II. bataljonen — hade löjtnanten sänt denne med rapport. Vittnade
alla de utbyten av hästar, löjtnanten enligt sin detaljerade tjänsterapport
verkställt, om bristande initiativ från hans sida? Och dessa
utbyten hade han gjort för att slippa plåga hästarna men ändå få fram
bagageträngen. Visade detta bristande energi?

Vad anginge löjnantens bristande förmåga att upprätthålla disciplinen,
som skulle visat sig däri att kuskarna åkt å fordonen trots
förbud, förnekade löjtnanten detta på det bestämdaste. När löjtnanten
hade befälet över den samlade bagageträngen, förflyttade han sig allt
emellanåt från täten till kön och tvärtom för att tillse, det givna
befallningar efterlevdes. Endast två kuskar, som hade dåliga fotter
och av vilka en dessutom fått sin ena sko alldeles trasig, hade fått
åka å fordonen. Då regementet marscherade bataljonsvis och bagageträngen
hade order att åtfölja resp. bataljoner, exempelvis vid uppbrott
från förläggning med marsch till samlingsplats, eller eljest när
löjtnanten icke hade direkt befäl över den samlade bagageträngen,
hade det naturligtvis varit honom omöjligt att detaljerat kontrollera
och rätta allt. I övrigt hade de sjuka infanterister, som voro beordrade

åtfölja bagageträngen och vilka icke kunde uppvisa skriftligt tillstånd
att åka, icke fått åka å fordonen. Under hemmarschen hade löjtnanten
låtit de infanterister, som hade svårt att gående åtfölja bagageträngen,
sitta upp och rida å trängkårens hästar, vilka följde lösa i kön. Detta
därför att det ju icke borde kunna menligt inverka på en bogbruten
häst, om den användes för ridning, samtidigt som det beredde soldaterna
lättnad.

Vidkommande anmärkningen att löjtnanten icke under förläggningen
skulle ägnat hästarna nödig tillsyn torde icke någon av löjtnantens
trängsoldater kunna förneka, att löjtnanten varit i bataljonsocli
kompanikvarteren och sett till hästarna samt givit föreskrifter om
deras behandling. Den av översten Lagercrantz omnämnda »förmannen»
hade varit trängsoldaten nr 645 28/12 Back och ej någon förman utan
som de övriga trängsoldaterna en kusk. Som Back icke fått sig något
fordon tilldelat, enär studentkompaniet erhållit civil kusk, hade löjtnanten
använt honom där mera tillsyn behövts över någon häst.
Under regementets förläggning i Bredene och Smula hade Back överallt
varit sina kamrater behjälplig med hästarna, och löjtnanten kunde
icke nog lovorda Backs omtänksamhet i detta fall. Backs ridning vid
det av översten omnämnda tillfälle kunde icke menligt inverka på den
bogbrutna hästen. Back hade söndriga fötter och behövde därför
lindring. Sedan förläggningen i Bredene och Smula intagits den 3
oktober på e. m., hade löjtnanten personligen varit ute i kvarteren
och givit order till de trängkuskar, vilka den 4 på morgonen skulle
anmäla sig vid Bohusläns regemente å olika platser, d. v. s. kuskarna
vid 5. och 7. kompanierna samt III. bataljonen. Samtidigt hade han
visiterat hästarna i alla kvarter, där de funnos inne; på en del håll
voro de ute för vedhämtning eller dylikt. Vid denna visitation hade
löjtnanten funnit, att hästarna omsorgsfullt skötts av kuskarna, vilka
utan undantag baddat bogarna med kallt vatten, såsom löjtnanten
framhållit i sin tjänsterapport.

Enär eu del av de bagageträngen åtföljande infanteristerna icke
buro ränslar, hade löjtnanten frågat om anledningen härtill och därvid
fått reda på, att eu de! av läkare befriats från ränsels bärande och
eu de], såsom några indelta soldater och kommissarier, ej haft ränslar
med sig. Att löjtnanten icke velat belasta bagageträngen med onödig
vikt i form av ränslar torde följande bära vittne om. Under middagsrasten
vid Kärragärde den 2 oktober hade en man ur fanplutonen
kommit och tänkt lägga sin ränsel å regementsstabens packvagn.
Detta hade löjtnanten icke tillåtit. Samme man hade då vänt sig till

1. fanföraren, sergeanten Hallberg, vilken i sin tur vänt sig till löjtnanten
med enahanda anhållan. Löjtnanten hade fortfarande vägrat,
emedan han icke ansåg sig hava rättighet att giva en sådan tillåtelse.
Sergeanten hade nu vänt sig direkt till översten Lagercrantz, som stod
i närheten, samt av översten fått tillstånd att låta den ifrågavarande
mannen lägga ränseln å fordonet.

Med uttrycket »att regementsträngofhceren icke fått bestämma
marschhastigheten», vilket uttryck måhända vid första anblicken kunde
synas omilitäriskt, hade löjtnanten menat, att innan regemenstordern
för en dag utgavs regementsträngofficeren bort få uttala sin mening
om, när bagageträngen på morgonen skulle vara marschfärdig för att
i rätt tid utan överansträngning av hästarna nå de nya kvarteren.
I och med detsamma både bagageträngen kommit att marschera självständigt
och regementsträngofficeren givetvis kunnat bestämma marschhastigheten.
Detta så mycket mera, då det endast var fråga om marsch
till manövern och under exceptionella förhållanden.

Att löjtnanten icke i sin till regementschefen inlämnade marschroute
för hemmarschen föreslog marschens fördelande på två marschdagar
hade berott på följande omständigheter nämligen, att för hemmarschen
nya kraftiga hästar varit upplejda för samtliga enspända
fordon utom två, vilka senares dragare löjtnanten ansett sig kunna
tämligen lätt utbyta vid behov; att varje upplejd häst per dag kostade
Älvsborgs regemente 15 kronor, vadan en ytterligare marschdag skulle
väsentligt fördyrat det hela; att löjtnanten då hade självständigt befäl
över kolonnen och därför kunde reglera marschhastigheten, samt att
trängkårskontingentens återgång till Skövde var bestämd till den 8
oktober kl. 12.5 e. in. och rekvisition till järnvägen inlämnad.

Löjtnanten hade alltid haft och hade fortfarande den uppfattningen,
att regemensträngofficeren vore tjänstegrenschef i regementsstaben,
och hade sökt efter bästa förstånd handla därefter. Ställningen
som tjänstegrenschef i staben kunde löjtnanten icke uppfatta på annat
sätt än att denne hade att i chefens namn och i hans ställe utfärda
sådana befallningar och föreskrifter, med vilka chefen icke borde
onödigtvis betungas. Och fördenskull använde tjänstegrenschefen helt
naturligt den personal, som stode till förfogande. Att tjänstegrenschefen,
officeren, personligen skulle hämta hästar och dylikt vore, enligt
vad löjtnanten fortfarande hölle före, icke riktigt. Löjtnanten veterlig!
funnes icke någon instruktion för regementsträngofficersbefattningen.
Saknaden av en dylik instruktion gjorde givetvis regementsträngofficersbefattningen
synnerligen svår för den unge, oerfarne trängofficeren,

vilken därigenom icke hade det stöd för sina åtgärder, han så mången
gång behövde.

De av översten Lagercrantz mot löjtnanten utslungade svåra beskyllningar,
vilka vore för honom såsom officer högst kränkande, vore
han ju själv jävig att tillbakavisa. Därför hade löjtnanten intet annat
att göra än att hemställa till en vars rättskänsla, huruvida de av
löjtnanten vidtagna åtgärderna berättigade till dylika beskyllningar.
I händelse löjtnanten icke på annat sätt kunde erhålla upprättelse,

anhölle han om utredning av det hela genom krigsrätt.

Redaktören Björkman lämnades tillfälle avgiva påminnelser i
ärendet och anförde han uti avgiven påminnelseskrift, bland annat, att det
vore mycket möjligt att ryktet talade osant angående den kondition,
vari de ifrågavarande hästarna befunno sig vid sin ankomst från Skövde
till Borås. " Överstelöjtnanten Kraak hade intygat, att hästarna sedan
den 3 maj 1915 stått i full ration och att de såväl vid avgåendet till
som hemkomsten från fälttjänstövningarna ej varit vid anmärkningsvärt
dåligt hull. Överstelöjtnanten hade emellertid icke upplyst, varuti den
fulla rationel! bestått. Från militärt håll hade Björkman hört, att för
besparings skull en del av havren varit ersatt med majs. Nu vore
det bekant, att majs gåve mera fett men mindre muskler och således
mindre kraft än havre. Det hull, som alstrades av majsfodring, kunde
således vara bedrägligt. Även om tränghästarna varit i allra bästa
kondition, hade det antal, som skickats till Älvsborgs regemente, varit
för ringa för att forsla fram dess träng. I följd härav hade hästarna
fått för tunga lass. På jämn, god väg och ett kortare stycke kunde
en bra häst mycket väl draga 800 kg., men helt annorlunda förhölle
det sig, då det gällde en lång sträcka backig och grusig väg. Det
vore något oerhört att av 21 draghästar, som användes vid trängen,
19 blivit, delvis mycket svårt, selbrutna efter blott 1 a 2 dagars marsch.
Att de svåra lassen frestade lokstäderna hårt kunde sa vara, men detta
förklarade icke tillräckligt förhållandet, och vad brotten pa manken
och i däckelstaden vidkomme, kunde de icke alls förskriva sig därifrån.
Arméfördelningschefens order visade, att hästarna icke fatt behålla de
till trängkåren hörande seldon, som voro avpassade för dem. De hyrda
seldonen hade antingen icke riktigt anpassats till hästarna eller varit
sådana, att de icke kunnat anpassas. Och så hade de stackars djuren
måst lida svåra plågor i följd av de dåliga anordningarna. De kostnader,
som vållats av dessa dåliga anordningar med trängen, hade
varit betydliga. De hästar, som lejdes på marschen till Vartofta, hade

Militieombndsinanu ens ämbetsberättelse.

helt visst icke kostat litet i lega. På färden tillbaka till Borås hade
13 hästar lejts. För Björkman hade uppgivits, att för varje av dessa
hästar i lega betalts 45 kronor. Därtill komme kostnaden för reparation
av de sönderkörda vagnarna. Yem skulle betala dessa kostnader?
Enligt arméfördelningschefens order skulle skador å mark, vilken
uppenbarligen kunnat undvikas, likasom skador å förläggningsorterna,
vilka skador uppkommit genom slarv och bristande tillsyn, ersättas
omedelbart av den, som kunde anses till skadan skyldig. Borde icke i
konsekvens härmed de extra kostnader, som uppkommit av de ifrågavarande
huvudlösa anordningarna, betalas av den eller de skyldiga?

% * ''C

Av vad sålunda i ärendet förekommit framgick, att en kontingent
ur Göta trängkår under befäl av löjtnanten Personne med 21 draghästar,
vilken den 1 oktober 1915 ankommit till Borås för att stå till
Älvsborgs regementes förfogande vid fälttjänstövningar under den 4,
den 5 och den 6 oktober samt återkommit till Skövde den 8 oktober,
under tiden fått 19 av omförmälda hästar skadade, så att de vid
besiktning den 9 oktober haft mankbrott eller brottsår, vilka i några
fall betecknats såsom elakartade, varförutom några hästar haft andra
skador; att vid besiktning av samma hästar den 0 påföljande november
3 av dem haft ännu ej fullt läkta sår; men att enligt vad vederbörande
veterinär vid sistnämnda besiktning intygat, skada, som komme att
åsamka framtida men, ej förefunnits å någon av hästarna.

Beträffande de förhållanden, under vilka ifrågavarande skador
uppkommit, torde få anses utrett, att sedan regementets bagageträng
brutit upp från Borås den 2 oktober kl. 3 f. in. med en belastning å
de enspända vagnarna av högst 845 kg. 5 hästar måst utbytas under
den 33 km. långa marschen till Kärragärde, dit bagageträngen framkom
kl. 12 middagen och där belastningen minskades med vikten av
de till middagsmåltiden använda varor samt genom anskaffande av tre
reservfordon. Vid framkomsten till Kärragärde ha,de de återstående av
bagageträngens hästar befunnits hårt tagna, och efter omkring 10 km.
ytterligare marsch hade en av dem stupat. Följande dag, då marschlängden
var omkring 25 km., hade 3 av de hästar, som under marschen
till Kärragärde ersatts med andra, åter varit otjänstbara och därför
blivit utbytta. Den 4 oktober hade 5. och 7. kompaniernas packvagnar
avlämnats till regementsstaben vid Bohusläns regemente för att
under sistnämnda och följande dag markera regementets stridsträng,

varjämte III. bataljonens kompanipackvagnar ställdes till samma regementes
förfogande vid
dessa vagnar, hade, då de gingo ut den 4 oktober, ansvällda bogar;
då de återkommo, hade 5. och 7. kompaniernas hästar, vilka enligt
uppgift använts mycket till körning i terrängen, haft öppna sär å de
förut svullna bogarna och jämväl III. bataljonens hästar varit försämrade.
Av de återstående hästarna hade samtidigt större delen använts för
transport av livsmedel, varvid de ansträngda bogarna gatt sönder.
Den 6 oktober hade av trängkårens hästar, som på grund av deras
dåliga tillstånd fått stå kvar i kvarteren den 5 och den 6 oktober, endast
8 återstått i brukbart skick. Under återmarschen till Borås, 75 km.,
som tillryggalagts under tiden kl. 9.5» f. m. den 7 oktober till kl. 2
f. in. den 8 oktober, hade 2 av trängkårens vid enspända fordon
använda hästar måst utbytas mot andra; för övriga enspända fordon
syntes lejda hästar hava använts under hela återmarschen.

Löjtnanten Personne hade i sin tjänsterapport angivit vissa omständigheter
såsom orsak till de inträffade skadorna och därvid syntes
icke något väsentligt vara att erinra utom såvitt angick löjtnantens
eget förhållande. Härmed var dock ej angivet, vem som bure ansvaret
för uppkomsten av samma skador. Att chefens för III. arméfördelningen
underlåtenhet att giva uttrycklig föreskrift beträffande maximivikten
å enspänt, icke reglementerat fordon ej kunde läggas honom till
last såsom fel i tjänsten torde vara uppenbart, särskilt med hänsyn
till vad översten Lagercrantz i denna del anfört i sitt senaste yttrande.
I samma yttrande hade översten på anförda grunder förklarat, att han
ensam bure ansvaret för att de ifrågavarande hästarna under fålttjänstövningarna
blivit underkastade en del onödiga ansträngningar och
lidanden. Att en betydande del av ansvaret härför måste tillskrivas
översten Lagercrantz syntes även antagligt, men genom överstens den
5 oktober 1916 timade död hade frågan om hans ställande till
ansvar förfallit.

Mot löjtnanten Personne hade översten Lagercrantz anmärkt, att
ledningen och handhavandet av bagageträngen på översten gjort intryck
av att vara i hög grad slöa, icke minst genom löjtnanten Personnes
obenägenhet att i vissa fall personligen gripa in i detaljerna, ävensom
att marschdisciplinen lämnat mycket övrigt att önska (kuskar, som
åkte, ränslar på pack vagnarna). Anmärkningen om slöhet, såvitt densamma
gällde löjtnantens förhållande över huvud, kunde militieombudsmannen
icke finna rättfärdigad av vad under skriftväxlingen framkommit;
översten hade ju också själv vitsordat, att löjtnanten Personne av

eget initiativ vidtagit sådana åtgärder som successivt upplöjande av
nya hästar i stället för de tran Skövde medförda. Ännu mindre ansåg
militieombudsmannen sig kunna biträda de anmärkningar, som gällde
bristande marschdisciplin. Av 1909 års körinstruktion för trängtrupperna
(mom. 27) likasom ock av tablån över en förplägnadskolonn i
1906 års fältutrustningslista för en förplägnadskolonn (s. 46) framginge
att kuskens plats vore på fordonet. Bestämmelser av liknande innebörd
funnes dessutom i 1909 års exercisreglemente för trängtrupperna (mom.
264) och i korpralsundei-visning för trängtrupperna (1916 års upplaga
mom. 170). Att kuskar åkt å fordonen efter det förbud däremot
meddelats eller att ränslar forslats å fordonen under sådana omständigheter,
att löjtnanten Personne därför kunde klandras, gav utredningen
i ärendet icke vid handen.

Häremot kunde militieombudsmannen icke lämna löjtnanten
Personnes förhållande i vissa andra hänseenden utan anmärkning. Enligt
vad av handlingarna framgick voro hästarna särskilt utsatta för att skadas
under marschen från Borås till Kärragärde den 2 oktober samt under körning
den 4 oktober. Löjtnanten Personne kunde icke hava undgått att
märka, att de enspända fordon, som skulle köras från Borås, fått en belastning,
vilken högst betydligt översteg vad som kunde anses såsom normal
maximvikt, men såvitt löjtnanten själv uppgivit fäste han först vid Kärragärde
regementschefens uppmärksamhet på, att lasten varit för stor.
Att lasten i detalj blivit bestämd av regementschefen torde icke kunna
lända löjtnanten Personne till ursäkt härutinnan. På grund av löjtnanten
Personnes ställning såsom regementsträngofficer tillkom det
uppenbarligen honom att hos i''egementschefen göra anmälan om vad
löjtnanten funnit vara oriktigt i fråga om fordonens belastning. Löjtnanten
hade uppgivit att regementschefen vid Kärragärde låtit förstå,
att han ansett det onödigt att anskaffa extra fordon, emedan lasten
lättades med de ingredienser som åtginge för truppens middagsmål.
Militieombudsmannen saknade anledning att ifrågasätta riktigheten av
löjtnautens uppgift härom och ville därför icke rikta någon anmärkning
mot honom för att han under fortsättningen av marschen icke
syntes hava hos regementschefen gjort framställning om åtgärder i
syfte att nedbringa belastningen å fordonen. Men i fråga om de hästar,
som på morgonen den 4 oktober togos ut till körning, ehuru de redan
hade svullna bogar, syntes löjtnanten hava gjort sig skyldig till försumlighet.
Löjtnanten hade bort förutse, att dessa hästar — såsom i
åtminstone ett stort antal fall inträffade — skulle återkomma med
brottsår å bogarna, och löjtnanten hade fördenskull hos regementsche -

fen bort göra anmälan att hästarna voro otjänstbara. Endast om en
sådan anmälan skett torde löjtnanten varit fredad för ansvaret för de
skador, som på sätt nyss angivits åkommit dessa hästar.

Vad angick hemmarschen till Borås kunde måhända, särskilt
efter vad som förefallit, varit lämpligare att denna uppdelats på två
dagar, men tillräckligt skäl att i denna del framställa någon anmärkning
mot löjtnanten Personne syntes militieombudsmannen icke föreligga.

Att den bristande omvårdnaden om trängkårens hästar vid ovanberörda
fälttjänstövningar föranlett kostnader för kronan var ju påtagligt,
men i vad mån dessa kostnader kunna hava överstigit den besparing,
som gjorts därigenom, att otillräckligt antal hästar och fordon
använts för bagageträngen torde icke nu kunna fastställas.

Medan militieombudsmannen funnit att anledning icke förelåg att
i ärendet anställa talan mot arméfördelningschefen, generallöjtnanten
von Plåten, och att frågan om talan mot översten Lagercrantz förfallit,
ansåg militieombudsmannen sig på grund av vad som anmärkts mot
löjtnanten Personne icke kunna underlåta att uppdraga åt krigsfiskalen
vid Göta trängkår att ställa löjtnanten Personne under tilltal inför
krigsrätten vid trängkåren för vad löjtnanten i nyss anförda två
hänseenden läge till last, Krigsfiskalen anmodades därvid yrka ansvar
å löjtnanten Personne efter lag och sakens beskaffenhet, varemot
påstående om ersättningsskyldighet i avseende å omförmälda kostnader
icke borde framställas. I

I anledning härav ställde krigsfiskalen J. Björck löjtnanten Personne
under åtal inför krigsrätten vid Göta trängkår, därvid krigsfiskalen
yrkade ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
den försummelse i tjänsten, han, på sätt militieombudsmannen anmärkt,
låtit komma sig till last.

Sedermera inkom till militieombudsmannen eu den 8 februari 1917
dagtecknad skrivelse från krigsfiskalen, däri denne med översändande
av krigsrättens protokoll i målet den 25 januari 1917 förmälde, att
vid målets handläggning denna dag den tilltalade framhållit §n del
förut ej kända omständigheter i målet. Krigsfiskalen anhöll därför om
vidare förhållningsorder.

De åsyftade omständigheterna utgjordes av löjtnanten Persounes
först vid krigsrättssammanträdet lämnade uppgifter att han dels den 1
oktober 1915 hos dåvarande chefen för Älvsborgs regemente, översten
Lagercrantz gjort anmälan, att de för regementets träng under den
förestående fälttjänstövningen avsedda fordon varit alldeles för hårt

belastade, samt dels på morgonen den 4 berörda oktober gjort regementskvartermästaren
uppmärksam på att en del av trängens hästar på
grund av överansträngning icke vore tjänstbara; att löjtnanten, som
då erhållit bemyndigande att själv uttaga de hästar, vilka skulle användas
i övningen samma dag vid Bohusläns regemente, uttagit de bästa
hästarna härtill; att dessa visserligen haft något ansvällda bogar, men
att, då fordonen icke skulle belastas i någon avsevärd mån utan meningen
varit att densamma endast skulle föras fram på vägarna för
att markera regementets stridsträng, löjtnanten ansett att ansvällningen
å bogarna icke varit av sådan beskalfenhet att den kunde menligt
inverka på hästarna; att vagnarna emellertid enligt kuskarnas uppgift
fått vid flera tillfällen under övningen köra i den svårframkomliga
terrängen, där truppen gått fram; samt att hästarna härigenom blivit
illa åtgångna och störa öppna brottsår uppstått i de förut svullna
bogarna.

I skrivelse till krigsfiskalen den 13 februari 1917 anförde militieombudsmannen
i anledning härav följande.

Vad först anginge den anmälan, löjtnanten Personne uppgivit sig
hava gjort hos översten Lagercrantz, förefölle det högst anmärkningsvärt,
att uppgiften härom ej framkommit förrän efter det en bestämt formulerad
anklagelse riktats mot löjtnanten för underlåtenhet att göra anmälan
i det ifrågakomna hänseendet. Löjtnantens tjänsterapport vore
dagtecknad den 9 oktober 1915 eller blott åtta dagar efter det omförmälda
anmälan skulle hava gjorts; i denna nämnde han fordonens
dåliga skick och tunga belastning men icke ett ord om att han före
avmarschen från Borås fäst regementschefens uppmärksamhet på dessa
förhållanden. Tystnaden härutinnan kunde ej förklaras av något undseende
för regementschefen; påtagligen hade en uppgift angående omförmälda
anmälan varit långt mera på sin plats i tjänsterapporten än den
utförliga redogörelsen för den episoden, då regementschefen uppmanade
löjtnanten att sätta trängen i marsch och raska på kolonnen i stället
för att äta kakor. En särskild anledning att omnämna sin anmälan
hos regementschefen syntes löjtnanten hava fått, då han erhöll del av
regementschefens yttrande över löjtnantens tjänsterapport. I sagda yttrande
hade regementschefen bland annat dels ordat om den begränsning
av bagaget, varom han själv lämnat anvisning, dels ock riktat anmärkningar
mot löjtnanten Personne för bristande initiativ och energi, därvid
särskilt framhölls att löjtnanten väl bort känna till de hästar han medfört
från trängkåren, både deras dragförmåga och vad man kunde begära
av dem med hänsyn till föregående utfodringsstater. När löjtnanten

fick tillfälle att bemöta detta regementchefens yttrande, omtalade löjtnanten
val ett samtal med regementschefen den 2 oktober 1915 om
utbyte av hästar och anskaffande av extra fordon, men däremot nämndes
i skrivelsen ej ett ord om den anmälan att fordonen varit för hårt
lastade, som han vid krigsrätten uppgivit sig hava gjort den 1 oktober.
Beaktansvärt vore ock att löjtnanten i redogörelsen för samtalet den 2
oktober av ett regementschefens yttrande dragit den slutsats, att han
ansett onödigt anskaffa extra fordon; enligt vad löjtnanten sedermera
uppgivit hade ju regementschefen givit klart besked härom redan föregående
dag. Att översten Lagercrantz, vilkens första yttrande i ärendet
avgavs i oktober 1915, skulle hava glömt en så pass viktig omständighet
som eu rapport av en tjänstegrenschef att fordonen vore alldeles
för hårt belastade, förefölle mindre antagligt med hänsyn till de många
anledningar att tänka på frågan om fordonens belastning, som han
erhöll såväl under omförmälda fälttjänstövningar som under den närmaste
tiden därefter. Militieombudsmannen kunde under nu anförda omständigheter
icke finna annat än att översten Lagercrantz uppgift, att
löjtnanten Personne ej före avmarschen gjort någon anmälan om sin
iakttagelse rörande fordonens belastning, borde äga vitsord framför
löjtnantens motsatta uppgift.

Beträffande anmärkningen att hästar med svullna bogar uttogos
till körning på morgonen den 4 oktober syntes löjtnanten hava förbisett.
att denna anmärkning gällde icke blott de hästar, som uttogos
till Bohusläns regemente, utan även de hästar, som enligt löjtnantens
tjänsterapport ställdes till regementsintendentens förfogande för transport
av livsmedel från fältmagasinet i Vartofta. Skulle tidsbestämningen
»på morgonen» hava vållat detta missförstånd och senast omförmälda
hästar hava varit ställda till regementsintendentens förfogande
annan tid på dygnet, borde uttryckligen framhållas att åtalet icke
desto mindre avsåge även det förhållande, att dessa hästar uttagits till
körning fastän de hade svullna bogar. Huruvida det vore riktigt att
uttaga de bästa hästarna till tjänstgöringen vid Bohusläns regemente,
där ansträngningen beräknades skola bliva mindre, och disponera de
mera skadade hästarna för livsmedelstransporterna, torde böra hänskjutas
till krigsrättens bedömande. I övrigt kunde i denna del av
målet erinras, att därest löjtnanten Personne ville göra gällande, att
han iakttagit vad skäligen kunnat fordras av honom till förekommande
att hästarna skadades vid körningarna den 4 oktober 1915. det icke
torde vara omöjligt för honom att därom förebringa bevis; och syntes
detta böra vara desto mera angeläget lör honom som han själv ifråga -

satt utredning- genom krigsrätt. I målets föreliggande skick syntes militieombudsmannen
löjnantens uppgifter icke heller i denna del förtjäna
avseende.

Den 8 mars 1917 meddelade krigsrätten utslag i målet. I utslaget
yttrade krigsrätten följande. Då genom vad i målet förekommit
annat förhållande icke blivit ådagalagt än Personne uppgivit, eller att
han redan den 1 oktober 1915 på eftermiddagen hos regementschefen,
numera avlidne översten Erik Lagercrantz, gjort anmälan att de för
regementets träng under de förestående fälttjänstövningarna avsedda
fordonen varit för hart belastade, bleve åtalet i vad det avsåge ansvar
å Personne för underlåtenhet att härutinnan göra anmälan av krigsrätten
ogillat. Beträffande målet i övrigt, så enär Personne i fråga
om de hästar, som den 4 i samma månad avlämnades till Bohusläns
regemente, finge anses haft skälig anledning antaga, att, sedan han
efter visitation uttagit de bästa hästarna, å dem förefintliga ansvällningar
å bogarna icke, såsom sedermera inträffat, skulle menligt inverka
på hästarna, då nämligen fordonen icke i avsevärd mån belastats
och meningen därjämte varit att framföra desamma endast på vägarna
och icke i terrängen, alltså funne krigsrätten den av åklagaren anmärkta
omständigheten, att Personne icke gjort särskild anmälan till
regementschefen angående hästarnas tillstånd, icke vara av beskaffenhet
att böra för Personne medföra ansvar för försummelse i tjänsten, vadan
åtalet därutinnan av krigsrätten ogillades. Vidkommande de genom
sagda regementsorder icke kommenderade hästar, som använts för transport
av livsmedel från fältmagasinet i Vartofta, så enär Personne,
vilken redan den 3 oktober gjort regementskvartermästaren uppmärksam
på, att en del av hästarna till följd av överansträngning icke
voro tjänstbara, icke kunde läggas till last att han under föreliggande
omständigheter ej vidtagit ytterligare åtgärder till förhindrande av att
hästarna användes, bleve åtalet jämväl härutinnan ogillat.

Med denna utgång av åtalet ansåg militieombudsmannen sig icke
kunna låta nöja. I skrivelse den 22 mars 1917 uppdrog militieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten anföra
besvär över krigsrättens ifrågavarande utslag under yrkande att med
ändring av samma utslag den mot löjtnanten Personne i målet förda
talan måtte bifallas. I den skrivelse, varmed detta uppdrag lämnades
åt överkrigsfiskalsämbetet, anförde militieombudsmannen följande. I
skrivelsen till krigsfiskalen hade mot löjtnanten Personne anmärkts, att
han icke hos dåvarande chefen för Älvsborgs regemente, översten Lager -

crantz före den i målet omförmälda fälttjänstövning anmält, att löjtnanten
funnit vissa för densamma avsedda enspända fordon vara för
tungt lastade. Krigsrätten hade i denna del av målet ansett, att genom
vad däri förekommit annat förhållande icke blivit ådagalagt, än löjtnanten
uppgivit, eller a.tt han redan den 1 oktober 1915 på eftermiddagen
hos regementschefen gjort anmälan, att de för regementets träng
under de förestående fälttjänstövningarna avsedda fordonen varit för
hårt belastade. Det syntes militieombudsmannen som skulle krigsrätteni
detta fall för åklagaren förutsatt en bevisningsskyldighet utöver vad
rimligen kunde presteras.

Den allmänna regeln att bevisbördan åligger åklagaren, icke den
tilltalade, kunde så vitt anginge underlåtenhet icke gälla utan vissa
modifikationer. Tilltalades en domare för underlåtenhet att insända
renovationer, en redogörare för underlåtenhet att avlämna i ed ovisning,
en hundägare för underlåtenhet att anmäla sin hund till beskattning,
torde en blott uppgift från den tilltalades sida att skyldigheten fullgjorts
icke kunna tagas för god. I dessa och ett flertal jämförliga fall
fördes hos myndighet anteckningar, som kunde lämna upplysning, i
vad mån visst åliggande fullgjorts, men givetvis måste man räkna med
den möjligheten, att även den, som hade att föra dylika anteckningar,
gjorde sig skyldig till försummelse, eller att anteckningarna av en eller
annan anledning icke ansåges förtjäna fullt vitsord. Ville i ett fall,
sådant som något av de ovan anförda, en tilltalad mot innehållet a\
offentliga handlingar göra gällande, att han fullgjort sin skyldighet,
torde åtminstone böra fordras, att han gjorde sin uppgift sannolik.

I det förevarande fallet läge fragan visserligen något annorlunda.
Knappast kunde väntas att regementschefen, därest löjtnanten gjort
ifrågavarande anmälan, härom omedelbart verkställt någon anteckning,
och om det måste sägas vara omöjligt för en åklagare att bevisa, att
en anmälan icke gjorts, vore det under föreliggande omständigheter föga
lättare för löjtnanten Personne att visa, att en anmälan skett. Men
härvid vore att erinra, dels att svårigheten därutinnan för löjtnanten
i väsentlig mån vore självförvållad, dels att verkligen en omständighet
förekommit, som med mycken styrka talade för att anmälan icke skett
nämligen regementschefens uppgift härom. Att översten Lagercrantz,
som gått sä långt i undseende för löjtnanten Personne, att lian velat
ensam påtaga sig ansvaret för att hästarna under fälttjänstövningarna
underkastats onödiga ansträngningar, skulle kunnat av annan anledning
•in glömska förevita löjtnanten en försummelse, vartill denne icke gjort
sig skyldig, kunde ju icke antagas och hade heller icke av löjtnanten

Militicombudsmannens cimbetsbr,rättelse.

satts i fråga. Men hade en dylik anmälan gjorts, hade översten säkerligen
icke haft eller fått tillfälle att glömma den; säkerligen skulle
den omnämnts av löjtnanten Personne redan i den rapport, som löjtnanten
den 9 oktober 1915 avgav till chefen för Göta trängkår. I
fråga om de omständigheter i övrigt, på grund av vilka militieombudsmannen
funnit löjtnanten Personnes ifrågakomna uppgift icke höra
tillmätas vitsord, hade militieombudsmannen såsom krigsrättens protokoll
utvisade, lämnat krigsfiskalen en utförlig framställning.

Icke heller beträffande anmärkningen, att löjtnanten Personne
den 4 oktober 1915 låtit hästar med svullna bogar uttagas till körning,
syntes militieombudsmannen krigsrättens utslag riktigt. Att låta
sådana hästar gå ut i körning med tunga, breda ammunitionsvagnar
kunde ej gärna leda till annat än brottsår, och löjtnanten hade icke
ens antytt, att han skulle gjort någon erinran till vederbörande om, att
vagnarna icke borde framföras i vilken terräng som helst utan företrädesvis
hållas å vägarna. Vad anginge de hästar, som använts för
transport av livsmedel från fältmagasinet i Vartofta, ville militieombudsmannen
icke ifrågasätta riktigheten av löjnanten Personnes uppgift
därom, att han redan den 3 oktober 1915 fäst regementskvartermästarens
uppmärksamt på, att en del av hästarna till följd av överansträngning
icke vore tjänstbara. Vad löjtnanten i detta hänseende
anfört vore fastmera ägnat att rent objektivt sett tjäna till stöd för
åtalet i denna del. Men däremot trodde militieombudsmannen det
kunna ifrågasättas, om löjtnantens anmälan till regementskvartermästaren
varit gjord till rätt vederbörande. Att den icke framkommit
till regementsbefälhavaren torde framgå av översten Lagercrantz’ sista
yttrande.

På de besvär, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anförde,
meddelade krigshovrätten utslag deri 12 september 1917. Krigshovrätten
fann däri ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Med hänsyn till bestämmelsen i 7 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktion att i mål, som blivit vid underrätt
anhängiggjort, fullföljd bör äga rum allenast när synnerliga skäl därtill
äro, fann militieombudsmannen sig icke böra fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag, vilket, då talan ej kunde fullföljas av annan
part, i följd därav vunnit laga kraft.

10. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Vid en av militieombudsmannen den 21 juni 1916 i sammanhang
med inspektion av Smålands artilleriregemente företagen granskning
av de vid regementets krigsrätt förda protokoll för de senare åren
anmärktes följande.

Krigsrätten dömde den "17 juni 1913 vice konstapeln nr 52/2
Otto Hilmer Andersson och volontären nr 19/2 Johan Folke Pettersson
jämlikt 14 kap. 13 § allmänna strafflagen att för våld å värnpliktige
Eskil Emanuel Malmberg bota den förre 100 kronor och den senare
50 kronor samt volontären nr 8/2 Arvid Andreas Andersson jämlikt
nyssnämnda lagrum och 14 kap. 12 § i samma lag för våld å värnpliktige
Elis Natanael Eriksson att bota 25 kronor. Böterna voro icke
upptagna i den uti protokollsbandet liggande saköreslängden, för vilkens
upprättande nuvarande krigsdomaren Richard Schéle befanns vara
ansvarig i egenskap av tjänstgörande auditör.

I skrivelse till Konungens befallningshavande i Jönköpings län
den 30 september 1916 anhöll militieombudsmannen om upplysning,
huruvida till Konungens befallningshavande expedierats utdrag av saköreslängd,
upptagande ifrågavarande böter.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande i skrivelse
den 3 påföljande månad, att utdrag av saköreslängd upptagande
volontären Pettersson ådömda böter samma den 3 oktober till Konungens
befallningshavande inkommit, men att däremot utdrag av saköreslängd
beträffande övriga i militieombudsmannens skrivelse avsedda böter,
såvitt hos länsstyrelsen förda diarier utvisade, icke till Konungens
befallningshavande ankommit.

I anledningen av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Schéle att inkomma med yttrande.

Uti sedermera avgivet yttrande anförde krigsdomaren Schéle följande.
Genom sagda krigsrätts utslag den 17 juni 1913 dömdes v.
konstapeln nr 52/2 Otto Hilmer Andersson till dels urbota bestraffning
och dels 100 kronors böter; volontären nr 8/2 Arvid Andreas Andersson
likaledes till dels urbota bestraffning och dels 25 kronors böter;
och volontären nr 19/2 Johan Folke Pettersson till 50 kronors böter.
Sedan krigsrättens utslag blivit i laga ordning för verkställighet till
befälhavaren överlämnat, hade de bötesbelopp, vilka ådömts Otto Hilmer
Andersson och Arvid Andreas Andersson, efter förvandling avtjänats i

sammanhang med de nämnda personer ådömda frihetsstraff. Sedan
krigsdomaren Schéle av en tillfällighet erhållit kännedom om militieombudsmannens
skrivelse till Konungens befallningshavande i Jönköpings
län med förfrågan, huruvida till nämnda myndighet expedierats utdrag
av saköreslängd, upptagande ifrågavarande böter, hade krigsdomaren
Schéle omedelbart verkställt undersökning i saken, därvid utrönts, att
dylikt utdrag icke blivit vederbörligen expedierat. För att gottgöra
detta hade krigsdomaren Schéle genast låtit överlämna till Konungens
befallningshavande ett saköreslängdsutdrag beträffande de Johan Folke
Pettersson ådömda böter jämte redovisning för bötesbeloppet, femtio
kronor, vilket hos Pettersson uttagits. Däremot hade krigsdomaren
Schéle ansett överflödigt att i utdraget göra anteckning om de Otto
Hilmer Andersson och Arvid Andreas Andersson ådömda böter, enär
dessa redan under år 1913 avtjänats. Han hemställde, att militieombudsmannen
ville låta bero vid vad sålunda åtgjorts och anförts.

Kungörelsen den 29 januari 1861 angående indrivning och redovisning
av böter och viten föreskriver i § 1 angående anteckning av
böter bland annat följande: »Böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet
åläggas, skola, utan undantag och till fulla beloppet, upptagas
i saköreslängd — — —.»

Uti § 2 av samma kungörelse stadgas om åtgärder för indrivning
av böter följande: »Så vitt icke domstolars eller andra ämbetsmyndigheters
beslut, varigenom böter blivit ålagda, böra, enligt stadgad ordning,
annorlunda befordras till verkställighet, skola utdrag av saköreslängderna
för varje halvt år, inom två månader därefter, avlämnas till
Konungens befallningshavande för att vederbörande uppbördsman i berörda
ändamål tillställas.»

Såsom en särskild åtgärd för kontroll å redovisningen av böter,
ådömda av krigsrätt, gäller enligt §§ 5 och 10 i berörda kungörelse,
att sådan domstols saköreslängd för varje år skall inom tre månader
efter årets slut, jämte redovisning för böterna, avlämnas till Konungens
befallningshavande i det län, där truppens huvudstyrka är förlagd.

Krigsdomaren Schéle hade enligt vad av det av ovan anförda
framgår, såsom auditör vid Smålands artilleriregemente försummat att
i rätt tid uppgöra och till Konungens befallningshavande i Jönköpings
län expediera saköreslängd, upptagande de av regementets krigsrätt
den 17 juni 1913 utdömda, här ovan omförmälda böter; och syntes

han icke ens sedan hans uppmärksamhet blivit fäst på förhållandet
hava behörigen fullgjort sitt åliggande därutinnan, då nämligen saköreslängden
skolat upptaga även de böter, som enligt uppgift avtjänats
med frihetsstraff, samt bevis om böternas avtjänande uppenbarligen bort
fogas vid den i § 5 av 1861 års kungörelse föreskrivna redovisning.

Beträffande de volontären Johan Folke Pettersson ådömda böter
saknades uppgift, när dessa uttagits hos Pettersson. Huruvida även
dröjsmål med inlevererandet av böterna efter deras uttagande ägt rum,
kunde i ärendets förevarande skick ej avgöras, men anmärkningsvärt
föreföll, att böterna kunnat inlevereras så gott som omedelbart efter
det krigsdomaren fått kännedom om militieombudsmannens skrivelse i
ämnet till Konungens befallningshavande.

Med hänsyn till betydelsen därav, att omförmälda stadgande!!
vederbörligen iakttoges, uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för den försummelse i fråga om expedierandet av
saköreslängd, vartill krigsdomaren Schéle i sin förutvarande egenskap
av auditör på sätt som ovan nämnts gjort sig skyldig, ställa honom
under åtal inför krigshovrätten, därvid överkrigsfiskalsämbetet borde
yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot krigsdomaren Schéle, meddelade krigshovrätten utslag den
14 mars 1917. I utslaget anförde krigshovrätten följande. Enär krigsdomaren
Schéle icke, på sätt det ålegat honom enligt § 5 i kungörelsen
den 29 januari 1861 angående indrivning och redovisning av böter och
viten, upprättat och till Konungens befallningshavande i Jönköpings
län avlämnat saköreslängd, upptagande de genom krigsrättens ovanberörda
utslag ådömda böter, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo
av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma krigsdomaren Schéle att för
den försummelse i tjänsten han sålunda låtit komma sig till last bota
25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Underårig dömd till fängelse för andra gången förskingring

av kronopersedlar.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Jönköpings regemente den 20 juni 1916 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Regementets krigsrätt dömde den 4 juli 1914 förre vice korpralen
nr 14/5 Gustaf Adolf Frinander Karlsson, född den 7 november 1896,
bland annat jämlikt 112 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för
förskingring av kronopersedlar till disciplinstraff av fyra dagars sträng
arrest, därvid krigsrätten, med hänsyn till Karlssons ungdom, förordnade
om straffets förvandling till vaktarrest.

Den 19 juni 1915 dömdes sedermera Karlsson av krigsrätten,
vars ledamöter vid sistberörda tillfälle voro majoren O. A. G. Stålhammar,
auditören A. Ch. Wirgin, kaptenerna friherre C. G. Leuhusen
och greve F. C. A. L. Stackelberg samt löjtnanten H. G. Sundelin, dels
enligt 115 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för första resan
snatteri till fängelse i en månad, dels ock jämlikt 112 § i samma lag
för andra gången förskingring av kronopersedlar till fängelse likaledes
i en månad. Sistnämnda förbrytelse hade, enligt vad utslaget gav vid
handen, begåtts någon dag efter den 16 maj 1915.

Den av krigsrätten åberopade 112 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
stadgade bland annat följande: »Den av manskapet, som olov ligen

säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstörer
eller skadar åt honom till bruk lämnade bevärings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder,
eller vad annat, som till utrustning hörer, eller av manskap utan behörigt
tillstånd köper eller tillby ter sig eller till försäljning eller såsom pant,
gåva eller lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges första
gången med disciplinstraff av sträng arrest och dömes andra gången
till fängelse i högst sex månader, tredje gången — — —».

Vid tillämpningen av detta stadgande måste, med hänsyn till bestämmelsen
i 30 § av 1881 års strafflag för krigsmakten, iakttagas stadgandet
i 5 kapitlet 4 § allmänna strafflagen, som lyder: »Ej må brott,

som någon begått innan han fyllt aderton år, honom tillräknas till förhöjning
av straff för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i
lagen utsatt finnes.»

Vid det förhållande, att tilltalade Karlsson icke fyllt aderton år,
då han gjorde sig skyldig till den förskingring av kronopersedlar, därför
han första gången nämligen den 4 juli 1914 dömts till ansvar, hade
Karlsson icke senare gången bort dömas för andra gången sådan förbrytelse.
Karlsson hade därför vid det senare av ovan omförmälda tillfällen
icke kunnat dömas till annat än disciplinstraff av sträng arrest,
högst för en tid av åtta dagar.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
chefen för regementet att inkomma med yttrande av

ledamöterna i krigsrätten vid sist omförmälda tillfälle. Uti en insänd
förklaring anförde därefter auditören Wirgin, med vilken majoren Stålhammar,
kaptenerna friherre Leuhusen och greve Stackelberg samt
löjtnanten Sundelin förklarat sig instämma, följande. Karlsson hade
den 4 juli 1914 dömts för förskingring av kronopersedlar att undergå
fyra dagars sträng arrest, vilket straff dock, vid det förhållande att
Karlsson ännu icke uppnått aderton års ålder, blivit utbytt mot tolv
dagars vaktarrest. Vid detta tillfälle hade krigsrätten alltså uppmärksammat
det förhållande, att Karlsson vid brottets begående ej fyllt
aderton år. Då Karlsson den 19 »juli» 1915 tilltalats för bland annat
förnyad förskingring av kronopersedlar, hade inför krigsrätten företetts
ett utdrag av straffregister, däri utan något angivande av födelsetid
endast omförmälts, att Karlsson den 4 juli 1914 dömts förbiand annat
förskingring av kronopersedlar, varom anteckning gjorts i protokollet.
Den vid tillfället tjänstgörande åklagaren hade vidare, såsom protokollet
utvisade, yrkat ansvar å Karlsson för förskingring av kronopersedlar
andra gången. På grund av dessa omständigheter hade av ett beklagligt
förbiseende icke någon av krigsrättens ledamöter kommit att konstatera,
att Karlsson vid förra domens avkunnande icke fyllt aderton år,
i följd varav domen kommit att i enlighet med lagrummets direkta
avfattning lyda å fängelse. Karlsson hade den 19 »juli» 1915 dömts
jämväl för första resan snatteri till en månads fängelse. I realiteten
torde Karlsson därigenom, att han för förskingring av kronopersedlar
andra gången dömts till fängelse i en månad, icke hava lidit något men,
enär Karlsson eljest med säkerhet för snatteriet ådömts minst två månaders
fängelse, då han förut gjort sig skyldig till ett flertal förseelser.
Karlsson hade följaktligen, därest endast disciplinstraff ådömts för förskingring
av kronopersedlar, med säkerhet icke fått åtnjuta straffminimum
för snatteriet, vadan någon materiell orätt icke tillfogats Karlsson

genom krigsrättens utslag. .

Av en å militieombudsmansexpeditionen tillgänglig förteckning
över fångar, som under augusti månad 1915 undergått bestraffning i
straffängelset i Jönköping, inhämtades, att Karlsson avtjänat de honom
av krigsrätten den 19 juni 1915 ådömda straff å sagda fängelse under
tiden 21 juni—21 augusti 1915.

* *

! *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 14 december 1916
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Yad krigsrättens ledamöter invänt mot den av militieombudsmannen
framställda anmärkningen beträffande utslaget av den 19 juni
1915 utginge från uppenbarligen felaktiga principer för utmätande av
straff vid sammanträffande av brott. Enligt 4 kap. 2 § allmänna strafflagen
skall, om någon förövat flera brottsliga handlingar och dessa ej
stå till varandra uti det sammanhang, att de innefatta fortsättning av
en och samma förbrytelse, utan äro, var för sig, till särskilda brott
att hänföra, domstolen, ändå att brotten äro av samma slag, utsätta
de särskilda straff, som å varje brott bort följa, och därefter i händelse
någon förändring av straffen skall äga rum, meddela därom erforderliga
föreskrifter. Vilka följder en straffmätning, sådan som den i yttrandet
ifrågasatta, skulle kunna medföra, insåges lätt om man tänkte sig det
fall, att en tilltalad, som med tillämpning av sistnämnda lagrum fällts
till ansvar för två brott, fullföljde talan beträffande allenast det ena
brottet och därvid befriades från ansvar för detsamma; hade straffet
för det återstående brottet bestämts icke till det mått, som detta brott
i och för sig bort förskylla, utan till ett lägre mått, beräknat med
hänsyn därtill att straff för annat brott samtidigt ålagts, komme alltså
den omständigheten, att den brottslige samtidigt varit tilltalad även
för ett annat brott, att verka som ett slags förmildrande omständighet.

Vid bedömandet av de två brott, för vilka Karlsson vore tilltalad,
ålåge det krigsrätten att för vartdera brottet bestämma ett därför avpassat
straff; och torde få antagas att krigsrätten även förfarit i överensstämmelse
härmed samt icke tillämpat de i yttrandet anförda grunder
för straffmätning, vilkas omsättande i handling för den domare, som
tilläventyrs kunde beträdas därmed, säkerligen skulle föranleda ansvar.

Det läge vid detta förhållande i öppen dag att såsom ursäkt för
ett fel, varigenom Karlsson för förskingringsbrottet dömts till strängare
straff än som lagligen kunnat därför åläggas honom, icke kunde åberopas
den mildhet, krigsrätten förmenats hava visat vid utmätande av straff''
för tjuvnadsbrottet, utan måste, sådant utslaget förelåge, behörigheten
av straffmätningen i utslaget prövas med avseende å vartdera brottet
för sig. Då Karlsson, såsom redan nämnts, för förskingringsbrottet icke
kunnat dömas till högre straff än åtta dagars sträng arrest, vilket vid
sammanläggning med det ådömda fängelsestraffet skolat övergå till
fängelse i tjugufyra dagar, så att Karlsson kommit att i en bot hållas
i fängelse en månad tjugufyra dagar, skulle Karlsson, som för straffets
avtjänande intogs i fängelset den 21 juni 1915, hava frigivits senast

den 14 påföljande augusti; och hade han, då han i stället frigavs den
21 sistnämnda månad, följaktligen hållits i fängelse sju dagar längre
än som med en riktig utmätning av straffet för förskingringen högst
kunnat ifrågakomma. Genom att Karlsson dömdes såsom för andra
gången förskingring av kronopersedlar utsattes han därjämte för risken
av strängare straff vid eventuellt återfall i samma brott.

Med hänsyn till beskaffenheten av det fel, vartill krigsrätten gjort
sig skyldig vid bedömande av det nu ifrågakomna förskingringsbrottet,
fann militieombudsmannen sig böra uppdraga åt överkrigsfiskalsämbetet
att därför ställa krigsrättens ledamöter majoren Stålhammar, auditören
Wirgin, kaptenerna friherre Leuhusen och greve Stackelberg samt löjtnanten
Sundelin under tilltal inför krigshovrätten.

Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag
och sakens beskaffenhet samt tillika dels i män av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Karlsson, i målet hörd, kunde komma
att däruti framställa, dels ock fordra ersättning åt statsverket för Karlssons
hållande i fängelse under sju dagar.

Vid krigshovrätten yrkade överkrigsfiskalsämbetet i anledning
härav dels, att majoren Stålhammar och hans medparter för vad militieombudsmannen
lagt dem till last matte dömas till ansvar jämligt 25
kap. 17 § allmänna strafflagen, dels ock — med överlämnande av ej
mindre eu till krigshovrätten ställd skrift, däri Karlsson yrkat ersättning
med 6 kronor om dagen för den tid, under vilken han obehörigen
hållits i fängelse, än även bevis från direktören vid straffängelset i
Jönköping, av vilket framginge, att kostnaden för Karlssons utspisning
i straffängelset uppginge till 58 öre för dag räknat att majoren
Stålhammar och hans medparter måtte förpliktas att, gemensamt eller
vem gälda gitte, utgiva till Karlsson det fordrade skadeståndet eller
42 kronor och till kronan erättning för utspisningskostnaden under
7 dagar med tillhopa 4 kronor 6 öre.

I utslag den 9 maj 1917 yttrade krigshovrätten följande. Som
majoren Stålhammar och hans medparter i deras ovannämnda egenskap
av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag den
19 juni 1915 gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning
i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet och härigenom föranlett
att Karlsson kommit att hållas i häkte 7 dagar längre än som
med en riktig tillämpning av då gällande lag kunnat ifrågakomma,
prövade krigshovrätten rättvist dels i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma majoren Stålhammar och hans medparter att för vad

Militieombudsmannens ämbetsber aflelse. l -

9Ö

de sålunda låtit komma sig till last bota, auditören Wirgin 40 kronor
samt en var av de militära ledamöterna 10 kronor, dels ock förplikta
majoren Stålhammar och hans medparter, gemensamt eller vem av dem
gälda gitte, ej mindre att ersätta kronan kostnaden för Karlssons utspisning
i fängelset under sju dagar efter 58 öre om dagen med 4
kronor 6 öre, än även att gälda skadestånd till Karlsson för det han
genom krigsrättens förvållande obehörigen hållits i häkte 7 dagar längre
än vederbort med fordrade 42 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Åtal mot. militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling
av sjukanmäld värnpliktig.

I en insänd klagoskrift anhöll J. O. Hjorvard i Ranstad, Stenstorp
— med förmälan att hans son värnpliktige nr 263 37/1915 Halfdan
Laurentius Hjorvard under tjänstgöring vid 7. kompaniet av Skaraborgs
regemente den 13 februari 1916 avlidit — att enär enligt vid
klagoskriften fogade vittnesintyg under sonens sjukdom uppenbar vanvård
och vårdslöshet förekommit, förhör och undersökning måtte hållas
för utrönande därav, i vad mån vederbörande läkare brustit i den vård,
han enligt gällande författningar varit skyldig att lämna.

Vid skriften funnos fogade tre intyg, ett av värnpliktige nr 271
37/1915 Aug. Berggren, ett av värnpliktige nr 319 37/1915 Oskar
Georg Johansson samt ett av furiren Emil Lundbäck.

Med anledning av innehållet i berörda klagoskrift och intyg
anhöll militieombudsmannen, med översändande av sagda handlingar,
uti skrivelse till chefen för Skaraborgs regemente, att denne ville dels
föranstalta om förhör, om vars hållande klaganden skulle underrättas,
med värnpliktige Berggren och Johansson samt furiren Lundbäck, såvitt
de befunne sig i tjänstgöring vid regementet, ävensom, i den mån omständigheterna
därtill föranledde, med de andra personer, som kunde
antagas vai’a i tillfälle att lämna upplysningar i ärendet, dels ock till
militieombudsmannen inkomma med yttrande av regementsläkaren Karl
Kristian Pettersson.

Från regementschefen inkom sedermera ett i anmärkta delar så
lydande protokoll:

»Protokoll hållet vid förhör den 1 och 2 mars 1916 med anledning
av värnpliktige nr 263 37/1915 Hjorvards död.

Närvarande: kaptenen m. m. S. Djurberg, löjtnant C. A. Fock,
fanjunkare A. Wikman, furirerna nr 940 Hellgren och 5/8 Lundbäck,

värnpliktige nr 271 37/15 Berggren, 319 37/15 Johansson, 429 37/15
Johansson, 179 37 15 Karlsson, 257 37/15 Andersson och 255 37/07
Boström, sjuksyster Lisa Westerlund, klaganden J. O. Hjorvard och på
klagandens begäran Gustaf Andersson, Per Nilsgården, Ranstad. Vid
protokollet löjtnant Bredelius.

§ 2.

Kompaniadjutanten, fanjunkare A. Wikman anförde följande:

Söndagen den 6 februari 1916 var Hjorvard kommenderad på
vakt, men blev samma dag omkring kl. 1 e. m. avlöst på grund av
sjukdom. Omkring kl. 1.10 e. m. anträffades Hjorvard i kompanikorridoren
av fanjunkaren, som då hade frågat, hur det stod till med
honom. Hjorvard hade då svarat, att han hade svårt för att gå, enär
bägge benen sovo. Fanjunkaren hjälpte honom då till sängs samt
sände bud på en sjukvårdskorpral, för att denne skulle taga hand om
Hjorvard. Fanjunkaren gick därefter in på kompaniexpeditionen och
införde Hjorvard i sjukrullan.

Före sjukvisitationen måndagen dan 7 februari hade fanjunkaren
tvenne gånger hört efter Hjorvards tillstånd, och hade denne då sagt,
att det endast var fel på benen, och att han ej kunde gå. På grund
härav lät fanjunkaren nedbära Hjorvard till sjukvisitationen i en bår.
Efter sjukvisitationens slut anmälde dagkorpralen, furir 5/8 Lundbäck,
att Hjorvard ej blivit sjukskriven, enär regementsläkare K. K. Pettersson,
enligt furir Lundbäcks utsago, sagt, att Hjorvard endast simulerade.
Fanjunkaren hade då gått ut till Hjorvard, som återburits till logementet
och låg i sin säng, samt frågade, vad läkaren sagt. Hjorvard
svarade då: ’Han sade att jag ljög.’

Den 8 februari på morgonen hade fanjunkaren till kompanibefälhavaren
löjtnant C. A. Fock anmält, att Hjorvard ej blivit sjukskriven
samt att läkaren ansåg, att han simulerade. Löjtnant Fock, åtföljd av
fanjunkaren, hade då gått in i det logement, där Hjorvard låg, och
hade löjtnanten frågat efter hans hälsotillstånd. Fanjunkaren hade då
fått den uppfattningen, att Hjorvard känt sig bättre. Löjtnant Fock
hade då befallt, att en sjukvårdskorpral, medförande aspirinpulver,
skulle eftersändas.

Samma dags afton efter tystnadssignalen hade fanjunkaren, Hjorvard
ovetande, observerat denne, då han för att besöka nattklosetten,
skulle passera över korridoren. Hjorvard hade då fallit omkull utanför
dörren till logementet. Detta styrkte fanjunkaren i hans uppfattning,

att Hj or vard verkligen var sjuk, varför han påföljande dag ånyo införde
Hjorvard i sjukrullan. Även vid denna dags sjukvisitation blev
icke Hjorvard sjukskriven. Då fanjunkaren efter sjukvisitationens slut
frågat Hjorvard efter hans hälsotillstånd, svarade denne, att såväl benen
ända upp till livet, som även ryggen kändes ömma och konstiga, samt
att han ej kunde resa sig upp i sängen.

Den 10 februari kl. 8.30 f. m. anmälde fanjunkaren muntligt för
bataljonschefen, major H. Lilliestierna, att Hjorvard ej blivit sjukskriven,
oaktat han två gånger blivit sjukanmäld, samt att fanjunkarens åsikt
var, att Hjorvard var allvarligt sjuk. Major Lilliestierna gick omedelbart
upp till Hjorvard och gjorde sig underrättad om hans hälsotillstånd,
samt sade, att han skulle tala vid läkaren, och gav order om,
att Hjorvard skulle föras till sjukvisitationen. Fanjunkaren hade då
uppfört honom i sjukrullan även för den 10, och efter återkomsten
från sjukvisitationen anmälde dagkorpralen, att Hjorvard blivit inlagd
på enskilt rum.

§ 3.

Löjtnant C. A. Fock meddelade:

Måndagen den 7 februari på morgonen anmälde kompaniadjutanten,
fanjunkare Wikman, att Hjorvard var sjuk och låg i logementet. Löjtnanten
hade då gått in i logementet och frågat Hjorvard, hur det stod
till med honom. Han svarade då, att det kändes, som om fotterna
sovo, samt att benen gjorde ont, om han sträckte ut dem. Löjtnant
Focks uppfattning var, att Hjorvard fått ischias, så att han utanpå
täcket pekade på de olika ställen, där smärtorna kändes. Hjorvard
meddelade, att han ej kände sig på annat sätt sjuk. Löjtnant Fock
meddelade honom då, att han skulle avföras på sjukvisitationen på
middagen.

Tisdagen den 8 februari anmälde fanjunkare Wikman på morgonen,
att Horvärd ej blivit sjukskriven. Löjtnant Fock hade då ånyo hos
Hjorvard efterhört hans hälsotillstånd, och hade då Hjorvard sagt, att
det var detsamma. Löjtnanten sade då till Hjorvard, att han skulle
få aspirin, och att han skulle nedföras till sjukvisitationen följande dag.

Onsdagen° den 9 på f. m. gick löjtnant Fock in till Hjorvard.
Han satt då på sängkanten iklädd byxor och tröja och sade, att han
kände sig bättre, som han trodde, efter aspirinpulvret. Löjtnanten
sade till honom, att skulle fortsätta med pulvren. Ungefär en timme
efteråt gick löjtnant Fock ånyo in till honom tillsammans med Hjorvards
fader. Hjorvard hade då legat till sängs. Hjorvard sade ånyo,

att han ej kände sig alls sjuk annat än att det gjorde ont i ben och
fotter. Löjtnant Fock sade då till om, att han skulle ned på sjukvisitation.

Torsdagen den 10 besökte löjtnant Fock ånyo Hjorvard och fick
då vden uppfattningen, att han var sämre, och fördes han då ned på
sjukvisitationen.

Efter sjukvisitationen anmälde fanjunkare Wikman att Hjorvard
hade blivit inlagd för observation.

§ 4-

Sjukvårdsfurir 940 Hellgren meddelade, att han söndagen den 6
februari på e. m. blivit underrättad om, att en värnpliktig blivit sjuk
på vakten och avlösts samt låg till sängs i 7. kompaniet. Hellgren gick då
genast upp i kompaniet samt frågade Hjorvard, hur det var med honom.
Hjorvard svarade, att det gjorde ont i benen, och att det var som om
de sovit. Temperaturen togs och visade det sig, att det ej var någon
feber. Hellgren bad Hjorvard gå upp och stå på benen, vilket han
också gjorde. Frågade dessutom Hjorvard, om han orkade gå ned på
sjukhuset på eftermiddagen. Detta trodde Hjorvard sig kunna, och
kom också dit. Temperaturen togs och visade på ingen feber.

Hellgren sade sig ej med säkerhet kunna säga, om han själv varit
uppe och givit Hjorvard pulvren, eller om han skickat dit dem med
någon annan.

Hellgren hade den 10 februari på regementsläkarens order varit
uppe hos fanjunkare Wikman för att taga reda på, hurudan Hjorvard
var och hur han skött sig i tjänsten. Fanjunkaren hade meddelat,
att Hjorvard alltid skött sig bra i tjänsten, och att han var en av de
plikttrognaste och mest tjänstvilliga på kompaniet. Dessa upplysningar
meddelade Hellgren regementsläkaren före sjukvisitationen den 10
februari. Samma dag inlades Hjorvard för observation.

§ r>-

Furir 5/8 Lundbäck meddelade, att måndagen den 7 februari var
furir Lundbäck i egenskap av dagkorpral närvarande vid sjukvisitationen.
Hjorvard var då sjukanmäld och nedfördes till sjukhuset på
en bår, enär han ej kunde gå. Temperaturen togs och befanns vara
omkring 36.4°. Regementsläkaren hade då sagt, att det ej kunde vara
så farligt med Hjorvard, då han ej hade högre temperatur, och att
han ej trodde på Hjorvards sjukdom.

Onsdagen den 9 februari blev Hjorvard ånyo nedburen till sjuk -

visitationen. Temperaturen togs som förra gången och befanns vara
B7.l°. Regementsläkaren befallde nu Hjorvard att resa sig upp från
båren, på vilken han låg. Detta kunde emellertid Hjorvard icke göra
utan hjälp. Då han blivit upprest, befallde regementsläkaren honom
att släppa bordet, som han fattat tag i. Då så skedde, föll Hjorvard
omkull och blev sittande på båren.

Regementsläkaren hade då sagt: ’Ni borde ha stryk! Om en

arg tjur komme efter Eder, sprunge Ni nog.’ Hjorvard blev ej heller
denna dag sjukskriven.

Påföljande dag den 10 februari nedbärs Hjorvard ånyo till sjukvisitationen.
Innan han blivit inburen i mottagningsrummet hade
regementsläkaren yttrat till sjukvårdspersonalen, då han fick se sjukrullan,
’att Hjorvard skulle bäras in på ’sexan’, där han skulle komma
i tillfälle att ångra sina synder’. Då han blivit inburen i mottagningsrummet,
undersökte regementsläkaren hans ben. Temperaturen togs
ej. Bars sedan ut i väntrummet, där han fortfarande befann sig, då
furir Lundbäck efter slutad sjukvisitation med 7. kompaniet, lämnade
sjukstugan. Hjorvard sjukskrevs ej utan inlades för observation.

§ 6.

271 37/1915 Berggren meddelade:

Den 7 februari hade han biträtt med att nedbära Hjorvard till
sjukhuset, enär han ej kunde gå dit. Vid sjukvisitationen hade regementsläkare
Pettersson tillfrågat Hjorvard, om han kunde gå, vilket
Hjorvard förnekade. Temperaturen togs och utvisade ej någon feber.
Regementsläkaren befallde då honom att stiga upp, vilket han endast
kunde göra med Berggrens tillhjälp. Även den tjänstgörande sjuksystern
hjälpte till. För att kunna stå måste Hjorvard hålla sig fast
i bordet. Regementsläkaren hade då befallt honom att släppa bordet,
vilket han gjorde, men måste, för att icke falla omkull, fatta tag i en
bredvid stående pall. Därefter hade regementsläkaren undersökt Hjorvards
ben samt sade, att Hjorvard ej var sjuk utan skulle kläda sig
och gå tillbaka till kompaniet. Som Hjorvard ej kunde gå, bars han
tillbaka av Berggren och 429 Johansson.

Den 9 februari hade Berggren och samme Johansson åter burit
Hjorvard till sjukvisitationen. På regementsläkarens order hade furir
Hellgren tagit temperaturen, och hade regementsläkaren sagt till Hellgren,
att han skulle se till att Hjorvard ej på något sätt fuskade med
termometern, ty det fanns många sätt för lögn och bedrägeri. Sedan
temperaturen tagits och resultatet meddelats regementsläkaren, blev

Hjorvard utburen i väntrummet och fick vara där under den tid Berggren
och Johansson undersöktes, varefter de buro honom till kompaniet.

Den 10 februari buro Berggren och Johansson åter Hjorvard till
sjukhuset. Då Hjorvards namn uppropats, hade regementsläkaren yttrat:
’Jaså är det samme Hjorvard som är här igen. Nu kan väl Hjorvard
springa idag?’ Hjorvard hade då svarat, att han var sämre, samt att
det onda hade gått upp i ryggen. Varpå regementsläkaren genmält:
''Om Hjorvard hade en ilsken tjur efter sig, sprunge han nog.’ Något
mera hade Berggren ej hört, ty han hade lämnat rummet för att
kläda på sig.

§ 7.

Nr 429 37/1915 Johansson meddelade, att han varit närvarande
inne i mottagningsrummet den 10 februari, då Hjorvard blev inburen.
Regementsläkaren hade då yttrat: ’Är Hjorvard riktigt lam ännu?’ ’0m
Hjorvard hade en ilsken tjur efter sig, sprunge han nog’, samt att han
skulle läggas in på ’sexan’. Johansson hade varit behjälplig att inbära
Hjorvard på sjukrum nr 6, samt hjälpt till att lyfta honom upp i
sängen. Därvid måste han lyftas i filten, som han låg i på båren, då
han var så om, att han ej tålde någon beröring. Armen blev därvid
hängande utanför sängen och kunde Hjorvard ej lyfta upp den själv,
utan lyftes den upp i sängen av en av de närvarande.

§ 8.

319 37/1915 Johansson meddelade:

Den 9 februari var Johansson närvarande vid sjukvisitationen och
hörde då regementsläkaren säga till Hjorvard, som låg på en bår, att
han ej var sjuk, samt att ''om han hade en ilsken tjur efter sig,
sprunge han nog.’

Den 10 februari var Johansson även närvarande vid sjukvisitationen
och gick strax före båren, på vilken Hjorvard låg, in i mottagningsrummet.
Hörde regementsläkaren yttra: ’Är det Hjorvard,

som kommer nu igen. Nu vet jag ej, vad jag skall göra med honom.
Vi lägga honom på ’sexan’.’ Såg ej om regementsläkaren undersökte
Hjorvard. Hjorvard bars sedan ut i väntrummet och blev efter en
kvart inburen på sjukrummet nr 6. Hjorvard hade då gråtit och yttrat
till Johansson, att han icke kunde förstå att regementsläkaren var så
hård mot honom, då han vore så sjuk. Hjorvard lyftes, emedan han
var så om att han ej tålde att vidröras, i filten från båren upp i
sängen.

§ 9.

Syster Lisa Westerlund meddelade:

Måndagen den 7 februari togs temperaturen på Hjorvard av syster
och befanns den vara 36.8°. Den skrevs upp av sjukvårdssergeanten.
Hjorvard befalldes av regementsläkaren att gå upp från båren, vilket
han gjorde. Vacklade. Befalldes göra en helomvändning, vilket han
gjorde ganska fort, varför syster fick den uppfattningen, att det ej var
något farligt med honom. Undersöktes av regementsläkaren, som ej
fann något märkbart.

Onsdagen den 9 februari togs även temperaturen och befanns den
vara 37.1°. Regementsläkaren sade då till Hjorvard att resa sig upp.
Detta gick icke, varför syster och sjukvårdsfurir Hellgren hjälpte honom.
Kunde ej stå utan stöd. Han undersöktes av regementsläkaren å rygg
och ben, emedan han sade, att han fallit omkull under natten till tisdagen.
Blev ej sjukskriven. Syster fick den uppfattningen att Hjorvard
var dålig.

Torsdagen den 10 februari blev Hjorvard ej undersökt och inlades
på observation på sjukrum nr 6.

Fredagen den 11 ansåg syster, att han var sämre, och anmälde
det vid sjukvisitationen för regementsläkaren, som efter sjukvisitationen
åtföljd av syster undersökte Hjorvard och trodde regementsläkaren,
att det möjligen kunde vara förlamning efter difteri. Prov på difteri
togs på eftermiddagen.

Fredag middag och eftermiddag fick Hjorvard en tesked kinadroppar.

§ io.

179 37/1915 Karlsson meddelade, att han blivit beordrad, emedan
han var så pass bra, att han kunde gå uppe, att ligga i rum nr 6 för att
kunna hjälpa Hjorvard. Gav Hjorvard vatten och hjälpte honom att
vända sig i sängen. Hjorvard talade med möda och jämrade sig.

Fredag middag och kväll fick han medicin av syster ur en mindre
flaska. Hjorvard tyckte att den smakade illa, och Karlsson att den luktade
mycket illa. Vid sextiden på morgonen blev Hjorvard sämre, och
var, då han kördes till sjukhuset vid Kungl. Göta trängkår, ungefär
likadan.

§ 11.

257 37/1915 Andersson meddelade, att han varit behjälplig att
bära Hjorvard flera gånger till klosetten, första gången natten 8—9

februari, samt dessutom hjälpt Hjorvard att vånda sig i sängen. Maten,
som hämtades från regementets kök, liksom kaffe, som köptes från
marketenteriet, kunde Hjorvard ej förtära. Efter sjukvisitationen den
8 hade Hjorvard anmodat Andersson att gnida sig på benen, Hjorvard
tyckte att det lindrade emedan ‘benen so vo’. Detta upprepade Andersson
ungefär tre gånger dagligen så länge Hjorvard låg i logementet.
Var nere på sjukhuset den 11 mellan 7 och 8 på morgonen, men kom
ej in till Hjorvard. När Hjorvards fader samma dag på förmiddagen
gick för att hälsa på sonen, följde Andersson med. Hjorvard talade
om för Andersson, att medicinen, som han fått, smakade förskräckligt
illa och att ''de satt maten (mjölk) så långt bort att han ej kunde
rrå den''. Detta med maten hade hänt torsdag kväll.

§ 12.

255 87/1907 Boström, som tjänstgör som sjukbärare på sjukhuset,
meddelade, att han antagligen, säkert kunde lian ej säga, hade torsdagen
den 10 februari på aftonen burit mjölk till rummet nr 6 och
ställt den på ett bord, som stod ungefär en halv meter från sängen.

Skövde den 2 mars 1916.

Sten Djurberg.

B a talj onsb ef ä 1 h a v are.

E. Bredelius.»

Vidare inkom regementschefen med yttrande av regementsläkaren
Pettersson, däri denne anförde följande. Måndagen den 7 februari
hade regementsläkaren för första gången sett värnpliktige 263 Hjorvard.
Denne hade då blivit inburen på en bår i mottagningsrummet;
vid förfrågan hade han -sagt, att han hade ont i benen, så
att han ej kunde gå. I tanke att någon reumatisk åkomma förorsakade
detta, hade regementsläkaren låtit mäta temperaturen, som visat
+ 36.s°. Hjorvard hade därpå fått resa sig upp på golvet och visa,
var han hade ont, varvid han pekat på knäsenorna och sagt att de
voro stela. Vid den undersökning, regementsläkaren på grund härav
företagit, hade intet abnormt kunnat upptäckas. Ingen svullnad, ömhet,
rodnad hade iakttagits. Han hade ej heller som anledning till
sitt onda i benen nämnt någon föregående sjukdom. Regementsläkaren
hade därför fått den bestämda uppfattningen, att Hjorvard gjorde ett
försök slippa undan övningarna, och att han låtit bära ner sig på
båren för att ännu tydligare ge sig sken av att vara sjuk. Hjorvard
hade därför blivit struken på sjukbeskedet. Förekomsten av dylik
Militieombudsmannens ämbetsberättelsc 13

simulation vore tyvärr så synnerligen vanlig bland de värnpliktige, i
synnerhet å tider då de väntade mera ansträngande övningar, att hos
läkaren, när icke något annat sjukdomssymptom syntes föreligga än
den sjukanmäldes egna uppgifter, övertygelsen att simulation förelåge
helt naturligt vunne insteg. Skulle läkaren taga för god en blott
uppgift av de sjukanmälda, utan att med läkarekonstens vanliga hjälpmedel
bilda sitt omdöme, skulle de sjukskrivnas antal snart uppgå till
det fullkomligt oberäkneliga, uppenbart till den allra största skada för
övningarna. Det syntes därför hava varit fullt berättigat och försvarligt,
att regementsläkaren, då första dagens sjukundersökning icke givit
något . som helst stöd för Hjorvards uppgifter, underlåtit att då sjukskriva
honom. Onsdagen den 9 februari hade Hjorvard åter blivit inburen
på mottagningen. Han hade denna gång uppgivit att han slagit
sin högra höft, så att han hade svårt att gå. Härtill hade regementsläkaren
fogat den anmärkningen, att »förra gången var det ju ont i
knäna». Vid temperaturmätningen hade visat sig +37.1°. Det hade
varit vid detta tillfälle regementsläkaren yttrat till furir Hellgren att
se till att det ginge ordentligt till, ty det funnes så mycken lögn
och bedrägeri. Anledningen till detta yttrande hade varit följande.
En förhöjd temperatur medförde alltid befrielse från övningarna eller
sjukskrivning, och denna omständighet vore naturligtvis väl bekant
för manskapet. Vid temperaturmätningen tillginge i allmänhet så,
att 8—10 man i sänder inkallades i ett särskilt rum, varest var
och en erhölle en termometer av sjukvårdskorpralen, varefter mottagarna
själva placerade termometern, som efter några minuter
framlämnades till korpralen. Han antecknade resultatet på en liten
blankett, som därefter i sinom tid uppvisades för läkaren. För simulanten
vore det sålunda av stor betydelse att kunna uppvisa en förhöjd
temperatur, varigenom han kunde påräkna åtminstone befrielse från
övningar. För att nå detta mål användes rätt ofta åtskilliga medel,
såsom att riva kvicksilverkulan mot kläderna, att med kulan i handen
svänga termometern, att upphetta termometern på den i rummet befintliga
värmeledningen, att själv skriva dit temperatursiffrorna, att
ändra de förut av korpralen ditskrivna. Några hade blivit ertappade
vid utförande av dessa bedrägerier och erhållit straff därför, men ofta
undginge förfaringssättet beivran. Med allt detta i minnet hade regementsläkaren
snarare tänkt högt än uttalat de ovan nämnda orden.
Regementsläkaren ville på det bestämdaste framhålla, att han varit
absolut övertygad om att Hjorvard varit simulant och blivit förargad,
då han andra gången inställt sig med en ny åkomma. Vid den under -

sökning regementsläkaren därefter företagit av höften och ryggen, hade
regementsläkaren ej heller denna gång konstaterat något, som utgjorde
förklaring till Hjorvards uppgivna oförmåga att gå. På grund av förestående
fältmarsch hade antalet sjukanmälda denna dag varit mycket
högt — 209 man på en tnipp av knappt 1,200 man. Regementsläkaren
hade helt naturligt varit både trött och nervös under den
långa sjukvisitationen. Han hade därför till sköterskan fällt orden
att han »nog sprunge, om han hade en arg tjur efter sig» och att
»den borde ha stryk som försökte skolka». Som något slags hot
mot. Hjorvard hade dessa ord ej kunnat betraktas, då stryk ej
begagnades vid förseelser, utan de hade varit ett uttryck för den
förargelse regementsläkaren känt över Hjorvards förmenta simulation,
således blott tomma ord. — Ett fall av simulerad lamhet hade förekommit
vid Skaraborgs regemente för några år sedan, varvid simulanten
överbevisats och dömts till straffarbete. Hå Hjorvard således
ej heller denna gång kunnat förete några objektiva bevis på sjukdom,
då inga som helst upplysningar lämnats av hans närmaste befäl om
vad de iakttagit under de närmast föregående dagarna av sjukdomstecken
hos honom, och då regementsläkaren således endast haft Hjorvards
egna uppgifter att hålla sig till, hade regementsläkaren fasthållit
vid sin åsikt att ett allvarligt simulationsförsök förelåge. I fanjunkaren
Wikmans intyg nämndes, att han osedd varit vittne till att Hjorvard
kvällen den 8 februari fallit omkull i korridoren och att han
därav fått den uppfattningen, att Hjorvard verkligen varit sjuk. Det
syntes även ha varit på tal att befälet skulle meddela sig med regementsläkaren
om Hjorvard. Men intet hade gjorts för att taga regementsläkaren
ur hans visshet, att Hjorvard simulerade, oaktat de väl
känt regementsläkarens uppfattning om Hjorvard. Icke ens då regementsläkaren
den 10 skickade furir Hellgren till kompaniexpeditionen
för att få upplysningar om Hjorvard, hade några ytterligare upplysningar
lämnats om Hjorvards sjukdom, blott att han var en hygglig
och duktig pojke. Enbart genom omnämnande, att Hjorvard den 8
fallit omkull, varigenom eu antaglig förklaring till hans uppgivna
ömhet i höften erhållits, hade regementsläkarens uppfattning om honom
blivit annorlunda. Genom den så gott som dagliga beröringen med
simulanter bleve militärläkaren misstrogen mot manskapets uppgifter
om sina krämpor. Och om än icke ett rent simulationsförsök förekomme,
så kunde en struntäkomma överdrivas. En obetydlig ömhet
eller stelhet, som i det civila livet ej skulle tillmätas den ringaste
betydelse, uppgåves som ett absolut hinder för deltagande i övnin -

100

garna. Man komme därför därhän, att resultatet av läkarens egen
undersökning vore utslagsgivande vid bedömande av den sjukanmäldes
tjänstbarhet, och att då läkaren med de hjälpmedel, som stode honom
till buds, icke kunde konstatera någon sjukdom, han icke heller sjukskreve
de sjukanmälda. Den 10, då Hjorvard för tredje gången blivit
nedburen till mottagningsrummet, hade han blivit sjukskriven och intagen
på ett rum för observation. Den 11 hade regementsläkaren
undersökt honom efter visitationen. Han hade fortfarande klagat över
att han ej kunde gå. att han hostade mycket samt att han hade svårt
att svälja. Normal temperatur, över bägge lungorna lösa rassel, intet
från svalget. Ingen nackstyvhet, huvudvärk eller kräkningar, angivande
möjligheten av hjärnhinneinflammation. Symtom, häntydande på
barnförlamning, hade ej heller förekommit. Då regementsläkaren nu
börjat tänka på möjligheten av difteriförlamning, hade regementsläkaren
låtit taga några halsprov, vilka dock påföljande dag visat
negativt resultat. Den 12 på f. in. hade regementsläkaren besökt
honom på sjukhuset. Hjorvard hade då varit sämre, talet nasalt, haft
svårt att svälja, varvid maten kommit upp i näsan, med svårighet
kunnat vända sig i sängen, förstoppning, lösa ronchi och rassel över
bägge lungorna. Då regementsläkaren vid 5-tiden samma dag åter
besökt honom, hade tillståndet varit ungefär liknande, och senare på
e. m. hade han avförts till militärsjukhuset. Påföljande dag hade han
avlidit. Regementsläkarens uppfattning av fallet, sådan han numera
bildat sig den, vore följande. Under vistelsen i hemmet den 30 januari,
då Hjorvard varit något illamående, hade han haft en lindrig,
snart övergående difteri. Var han förskaffat sig denna, vore svårt att
såga. På regementet hade icke förekommit några fall, däremot hade
på Livregementets husarer visat sig några fall under februari. Hjorvards
difteri hade, ehuru obetydlig, varit förenad med starka toxinavsöndringar,
vilka förorsakat en långsamt fortskridande förlamning,
vilken slutligen vållat hans död. Den medicin regementsläkaren föreskrivit
för Hjorvard hade bestått av Tinct. China comp. och Tinct.
acore foetid., en under alla förhållanden ofarlig medicin. Verkan av
den senare drogen angåves i professor Ribbings »Recepthandbok»
(Lund 1907) såsom liknande den av Gummi Resina ammoniacum, nämligen
framkallande »lösning och expektorering av bronkialsekret, vore
därjämte toniserande, antispasmodiskt och diuretiskt». Någon som
helst skadlig inverkan på den sjuke kunde således ej komma på tal.
Hjorvard hade därav fått 3A tesked åt gången. Användning av denna
medicin mot simulanter vore ej okänd bland militärläkare. Om regementsläkaren
sålunda kunnat på ganska goda grunder anse Hjorvard

101

såsom simulerande sin sjukdom, ville regementsläkaren ytterligare påpeka,
att av de ingivna intygen framginge, att ingen upplysning lämnats
från kompaniet, avseende att skingra regementsläkarens mening,
att simulation förelegat. Hade uppgift tidigare lämnats regementsläkaren
därom, att Hjorvard kvällen den 8 februari setts falla omkull
i korridoren ock ej kunnat själv taga sig fram, kade saken på ett tidigare
stadium för regementsläkaren tett sig på ett annat sätt, då
denna observation, om den meddelats regementsläkaren, kommit honom
att tvivla på sin övertygelse om simulation. Den fråga, som uppställde
sig vid bedömande av, huruvida regementsläkaren vid behandling
av mannen ifråga gjort sig skyldig till tjänstefel, måste regementsläkaren
alltså besvara bestämt nekande. Läkaren kunde icke vara allvetande.
Han hade att följa de allmänna regler vetenskapen uppställt för
ställande av sin diagnos. I regel vore varje sjukdomsfall, i synnerhet om
symptomerna därav hastigt inställt sig, förenade med temperaturstegring.
I förevarande fall hade temperaturen vid upprepade undersökningar
befunnits fullt normal; icke heller i övrigt hade den sjukanmälde
visat några yttre spår, angivande sjukdom; det hade ej heller
förefunnits något som helst skäl att anse, att någon följdsjukdom av
någon föregående mera latent sjukdom förelegat. Regementsläkaren
hade förut omnämnt, huru som erfarenheten på ett ganska bedrövligt
sätt gåve vid handen, att när någon manöver, som ansåges kräva ansträngning,
förestode, de sjukanmäldes antal mycket starkt ökades.
Däremot skedde en motsvarande minskning före helgdagar eller då
ledighet vore att förvänta. Till styrkande av det av regementsläkaren
nu uppgivna förhållande hänvisades till en bifogad grafisk framställning
över antalet sjukanmälda vid regementet, sjukskrivna, fria från
praktik m. in. under januari, februari och mars 1916. Då militärläkarens
benägenhet att antaga simulation vore starkt påverkad av
hans erfarenhet av de mångtaliga försöken i dylik riktning, då denna
erfarenhet vidare ginge ut därpå, att vid tidpunkter före väntad
manöver antalet simulaker i hög grad tilltoge, och då vid tillfället
ifråga varit känt att manöver förestått, och därvid samma dag av en
trupp av knappt 1,200 man 209 anmält sig sjuka, måste en opartisk
bedömare ovillkorligen finna regementsläkarens uppfattning såväl försvarlig
som naturlig. Den andra delen av frågan vore av rent medicinsk
innebörd och utmynnade däri: Hade en tidigare skötsel av den
sjuke, en tidigare sjukskrivning haft någon inverkan på sjukdomsförloppet?
Regementsläkaren påstode med bestämdhet motsatsen. Att
märka vore till en början, att den sjuke, efter det lian anmält sig

102

sjuk, icke behövt deltaga i någon som helst övning, utan vistats i
kasärn. Någon honom ålagd ansträngning hade sålunda icke kunnat
öva inflytande på sjukdomsförloppet. Huru skulle då sjukdomens dödliga
förlopp förklaras? Då på tredje dagen någon förbättring i tillståndet
ej förmärkts och Hjorvard inlagts på observation, hade, såsom
även vore nämnt, regementsläkarens tanke förts på det högst ovanliga
fall, att en följdsjukdom av difteri förelåge i form av förlamning.
Regementsläkaren hade dock ingen annan anledning antaga, att difteri hos
den sjuke förekommit, än att han vid besök i hemmet den 30 januari
skulle varit något illamående. Undersökningar efter sjukskrivningen
hade, som även vore nämnt, givit negativt resultat. Hade Hjorvard
förut varit sjukskriven för difteri, hade regementsläkarens tanke givetvis
tidigare letts in därpå, att förlamningen kunde hava sin orsak i
denna sjukdom, men någon som helst omständighet hade ej förekommit,
häntydande därpå. Regementsläkaren anhölle på grund av vad
i denna sak förekommit och efter samråd med annan läkare, som vore
specialist på hithörande område, att militieombudsmannen ville, innan
någon ytterligare åtgärd vidtoges, infordra medicinalstyrelsens yttrande
rörande sjukdomsfallet ifråga, då regementsläkaren med visshet förväntade,
att därav skulle framgå, dels att regementsläkaren vid de
förhållanden, som förelegat, icke haft anledning antaga ett sjukdomsfall
av den art, som torde förelegat, dels ock att vid denna sjukdom
för läkaren intet funnits att uträtta, utan att sjukdomen i allt fall i
sin normala utveckling medfört döden.

Sedan militieombudsmannen härefter, med överlämnande av samtliga
handlingarna i ärendet, i skrivelse till medicinalstyrelsen anhållit,
att styrelsen ville avgiva utlåtande i ärendet, särskilt därom, huruvida
regementsläkaren Pettersson, då värnpliktige Hjorvard den 7 och den
9 februari 1916 inställts vid regementsläkarens mottagning, bort kunna
genom noggrannare undersökning konstatera bemälde värnpliktiges
sjukdom, samt huruvida med någon sannolikhet kunde antagas, att
den dödliga utgången av sjukdomen skulle kunnat förebyggas eller
för avsevärd tid fördröjas, i händelse värnpliktige Hjorvard redan från
och med första dagen kommit i åtnjutande av lämplig behandling, avgav
medicinalstyrelsen ett utlåtande, däri yttrades följande:

»Med anledning härav får medicinalstyrelsen efter tagen del av
handlingarna i ärendet härmed avgiva det utlåtande:

att regementsläkaren Pettersson, då värnpliktige Hjorvard den 7
och 9 februari 1916 inställdes vid regementsläkarens mottagning, bort
kunna genom noggrannare och eventuellt upprepad undersökning kon -

103

statera, att Hjorvard verkligen var sjuk och icke, som Petterson antog,
simulant, ehuru en bestämd diagnos vid den tidpunkten knappast
torde hava kunnat fastställas; samt att, då sjukdomens art aldrig blev
konstaterad, medicinalstyrelsen ej heller med full säkerhet kan uttala
sig om, huruvida utgången under sakkunnig behandling blivit en
annan, men att detta förefaller i hög grad osannolikt i betraktande av
sjukdomens häftiga uppträdande och snabba utveckling.

Medicinalstyrelsen anser sig även böra framhålla följande omständigheter
såsom ägande stor betydelse för ett rätt bedömande av här
ifrågavarande fall. Redan förut har styrelsen haft sin uppmärksamhet
riktad på de synnerligen svåra förhållanden, under vilka militärläkarna
måste fullgöra sin tjänst, och i detta fall har läkaren haft att arbeta
under omständigheter, som blivit honom övermäktiga. Han har tydligen
varit belastad med en arbetsbörda, som svårligen kunnat fullgöras
fullt nöjaktigt. För var och en torde det vara klart, att eu
läkare omöjligt kan medhinna att för varje dag utom annat arbete
noggrant undersöka omkring två hundra personer, som anmält sig
sjuka, ej ens om han såsom i vanlig läkarpraktik, kan lita på de uppgifter,
som lämnas av de sjukanmälda. För militärläkaren tillkommer
nämligen som en för hans arbete synnerligen besvärlig omständighet,
att ett stort antal av de sjukanmälda lämnar medvetet oriktiga uppgifter
om sitt hälsotillstånd. Förekomsten av simulation och aggravation
bland de värnpliktiga är uppenbar och allmänt känd. Att
arbetet för läkaren härigenom i hög grad försvåras, är tydligt. Därtill
kommer, att man i allmänhet ej berett militärläkarne tillfälle att
under välbehövlig tystnad och nödig ro i omgivningen göra sina undersökningar
av de sjukanmälda.

På grund av vad ovan anförts, anser medicinalstyrelsen, att, om
sådana beklagliga misstag som det här avhandlade då och då förekomma,
all skulden härtill ej kan läggas på militärläkarne, utan att en
avsevärd del därav kan hänföras till bristerna i militärsjukvårdens
nuvarande organisation.»

Medicinalstyrelsen meddelade därjämte, hurusom i ärendets avgörande
därstädes, förutom styrelsens chef, generaldirektören B. Buhre
och medicinalrådet F. Block, även deltagit ledamoten av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professoren Israel Fritiofson Holmgren.
Enligt vad inhämtades hade professoren Holmgren därvid avgivit ett
särskilt yttrande, vari han efter en redogörelse för innehållet i de
remitterade handlingarna, vidare anfört.

»Det står utan vidare utläggningar klart, att här föreligger ett

104

fall av för mänsklighetskänslan synnerligen upprörande vanvård av eu
dödssjuk yngling. Det är tydligt, att åtminstone en av huvudanledningarna
härtill är att söka däruti, att mannen av regementsläkare
P. uppfattades som simulant. P:s förklaring går i huvudsak ut på att
förklara och försvara detta. Hans argumentering kan sammanfattas
så, att simulation bland de värnpliktige är så utomordentligt vanlig,
att militärläkaren tvingas att ej lita på de sjukas egna uppgifter, utan
endast på vad han själv objektivt kan konstatera samt eventuellt på
upplysningar, som lämnats av befälet om den sjukes person och om
sjukdomens uppkomst. Han anför, att från kompaniet ingen upplysning
lämnats, som kunnat skingra hans missuppfattning, att simulation
förelag, samt att inga objektiva symptom funnos, vadan han, som icke
kan vara allvetande utan måste följa de allmänna regler, som vetenskapen
uppställt för ställande av diagnos, haft goda grunder för sin
uppfattning att simulation förelåg. Vad upplysningar om den sjuke
beträffar, kan härtill anmärkas, att av handlingarna icke framgår att
P- §j°rf något allvarligt försök att skaffa sig sådana. Även om han
icke iakttog några objektiva symptom, måste man finna det anmärkningsvärt,
att han icke drog några som helst misstankar om att verklig
sjukdom förelåg och närmare tog reda på förloppet. Yad frånvaron
av objektiva symptom beträffar, är denna på intet sätt styrkt
av handlingarna. Man måste lägga märke till, att ingen gång sensibilitet,
reflexer och motilitet undersöktes, vilket är det första, som
hade bort komma ifråga. Det torde kunna anses säkert, att en sådan
undersökning visat symptom av den organiska sjukdom i nervsystemet,
varav den sjuke påtagligen led, och således undanröjt diagnosen
simulation.

Vad beträffar den närmare beskaffenheten av Hjorvards nervsjukdom,
kan man på grund av att vanlig undersökning av nervsystemet
icke företagits, ej heller efter döden obduktion gjorts, numera icke
bilda sig något bestämt omdöme. Det enda, man kan säga, är att
sannolikt en sjukdom i ryggmärg eller perifera nerver eller båda förelåg
och att den yttrade sig som en uppstigande förlamning, sannolikt såväl
av motilitet som sensibilitet. Då diagnos saknas, kan man ej heller
med säkerhet uttala sig om, huruvida utgången under sakkunnig behandling
blivit en annan. Detta förefaller dock osannolikt i betraktande
av sjukdomens häftiga uppträdande och snabba utveckling.

Slutligen kan jag icke underlåta att framhålla, att en organisation
av den militära sjukvården, som kan ge upphov till företeelser så upprörande
som de, vilka kommit i dagen i detta mål, måste lida av

mycket betänkliga brister. Helt säkert ligger skulden i detta fall icke
endast bos regementsläkaren utan lika mycket hos orimliga arbetsförhållanden.
»

Sedan ärendet härefter blivit utställt till påminnelser av klaganden,
yrkade denne i en insänd skrift, att militieombudsmannen måtte föranstalta
om åtal mot regementsläkaren Pettersson samt klaganden
bliva satt i tillfälle att därvid föra den ersättningstalan, vartill klaganden
kunde finna sig befogad.

Utredningen i ärendet gav vid handen, att värnpliktige Hjorvard
den 7, den 9 och den 10 februari 1916 nedburits till den av regementsläkaren
Pettersson förrättade sjukvisitation; att vid det förstnämnda
tillfället Hjorvard uppgivit, att han hade ont i benen, så att han ej
kunde gå; att han emellertid då kunnat med hjälp av en kamrat resa
sig från båren och stå, med händerna fasthållande sig i ett bord; att
då feber ej fanns samt svullnad, ömhet eller rodnad ej iakttagits och
Hjorvard icke heller som anledning till det onda i benen nämnt någon
föregående sjukdom, regementsläkaren utan att göra ytterligare undersökning
ansett sjukdomen vara simulerad och strukit Hjorvard från
sjukbeskedet, varefter Hjorvard burits tillbaka till logementet; att
Hjorvard den 9 februari uppgivit att han slagit sin högra höft, så att
han hade svårt att gå; att Hjorvard även vid detta besök i regementsläkarens
mottagningsrum med främmande hjälp rest sig från båren,
men att han fallit omkull, då han på tillsägelse släppt sitt tag i ett
bord; att regementsläkaren ej heller denna gång verkställt någon mera
ingående undersökning utan nöjt sig med att låta taga Hjorvards temperatur
samt undersöka hans höft och rygg; att då några objektiva
sjukdomssymptom härvid icke iakttagits av regementsläkaren, denne
vidhållit sin uppfattning, att Hjorvard simulerade sjukdom; att regementsläkaren
härvid fällt yttranden om, att Hjorvard nog sprunge, om
han hade en arg tjur efter sig, samt att den borde ha stryk, som försökte
skolka; att Hjorvard på nytt återburits till logementet utan att
bliva sjukskriven; att regementsläkaren den 10 februari inskränkt sig
till att undersöka Hjorvards ben, men förordnat att han för observation
skulle inläggas på ett sjukrum, där han, enligt vad regementsläkaren
tillika skall hava yttrat, skulle få tillfälle att ångra sina synder; att
regementsläkaren där låtit som medicin giva Hjorvard eu blandning,
Militieombudsmannen/! ämbetsberfittelse.

106

innehållande dyvelsträck, men för övrigt ej förrän den 11 februari
gjort någon närmare undersökning av Hjorvard; samt att denne följande
dag flyttats till militärsjukhuset i Skövde, där han avlidit den
13 februari.

Enligt vad av medicinalstyrelsens utlåtande framgick hade regementsläkaren
Pettersson, då Hjorvard den 7 och den 9 februari 1916
inställdes vid regementsläkarens mottagning, bort kunna genom noggrannare
och eventuellt upprepad undersökning konstatera, att Hjorvard
verkligen var sjuk och icke simulerade sjukdom. Ehuru, enligt
vad nämnda utlåtande vidare innehöll, bestämd diagnos vid den tidpunkten
knappast torde kunnat fastställas, var dock påtagligt, att regementsläkaren,
därest han funnit Hjorvard vara sjuk, skulle hava
ägnat honom en helt annan behandling och icke, på sätt under de
första dagarna blev fallet, låtit behandlingen bestå i hårda ord och
för Hjorvard såsom krigsman nedsättande antydningar.

Professoren Holmgrens särskilda yttrande utvisade, att regementsläkaren
Pettersson icke, såsom han själv velat göra gällande, anlitat
läkarkonstens vanliga hjälpmedel för att bilda sitt omdöme, utan försummat
att företaga sådana undersökningar, som med hänsyn till de
av Hjorvard uppgivna sjukdomssymptomen närmast bort komma i fråga.
Att Hjorvard icke lämnat uppgifter om sin föregående sjukdom kunde
hava berott av det sätt, på vilket han blivit bemött vid sjukvisitationerna;
rimligtvis hade det ålegat regementsläkaren att i sådant hänseende
utfråga Hjorvard. Lika litet kunde avseende fästas vid regementsläkarens
invändning, att Hjorvards befäl icke meddelat regementsläkaren
gjorda iakttagelser, som tytt på att Hjorvard vore sjuk och
icke simulerade. Det deltagande, som från befälets sida ägnades Hjorvard,
tedde sig anmärkningsvärt nog vid jämförelse med den likgiltighet
eller motvilja, som regementsläkaren visade honom, men att befälet
tvekat att blanda sig i regementsläkarens ämbetsverksamhet borde icke
från hans sida göras till föremål för klander. För övrigt visade handlingarna
att regementsläkaren även efter det från kompaniexpeditionen
lämnats honom berömmande vitsord om Hjorvard behandlat denne
soin simulant och givit honom medicin, som enligt regementsläkarens
egen uppgift användes mot simulanter.

Såsom stöd för sin uraktlåtenhet att sjukskriva Hjorvard hade
regementsläkaren anfört den störa utsträckning, i vilken simulation förekomme.
Det av regementsläkaren sålunda framhållna beklagliga missförhållandet
kunde väl vara ägnat att i hög grad försvåra en militärläkares
arbete och komma honom att misstro de sjukanmäldas egna uppgifter.

107

Så till vida kunde förhållandet, där det, såsom vid Skaraborgs regemente
syntes hava inträffat, varit mera vanligt förekommande, också
medgivas innefatta en förmildrande omständighet. Men givetvis måste
en läkare även vid behandling av sjukanmälda värnpliktiga räkna med
den möjligheten, att de uppgifter, som lämnas av en sjukanmäld, kunde
vara sanna. Utgick läkaren från uppfattningen att den sjukanmälde
simulerade, och underlät läkaren därför att ens företaga lämplig undersökning,
kunde den större eller mindre förekomsten av simulation icke
fria honom från ansvar för följderna.

I det förevarande fallet gåvo de sakkunnigas uttalande icke stöd
för antagandet att utgången av värnpliktige Hjorvards sjukdom skulle
blivit en annan, därest han fått vederbörlig behandling. Det fel i
tjänsten, vartill regementsläkaren Pettersson enligt vad ovan framhållits
gjort sig skyldig vid behandlingen av Hjorvard, syntes militieombudsmannen
icke desto mindre vara av den allvarliga beskaffenhet att det
icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen fann sig därför
icke kunna underlåta att förordna om åtal inför behöiäg domstol mot
regementsläkaren Pettersson för vad sålunda låg honom till last.
I instruktion för åtalets utförande uppmanades åklagaren att yrka ansvar
å regementsläkaren Pettersson efter lag och sakens beskaffenhet
samt därjämte, enligt anhållan av värnpliktige Hjorvards fader, J. 0.
Hjorvard, i god tid före krigsrättens sammanträde underrätta honom
om tiden därför, på det han måtte bliva i tillfälle att föra den ersättningstalan,
vartill han tilläventyrs kunde vara befogad.

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 15 december 1916
översände militieombudsmannen instruktion för åtalets utförande samt
anförde. Ehuruväl Pettersson numera vore bataljonsläkare vid Livregementets
husarer, vid vilket regementes krigsrätt åtalet alltså borde
anhängiggöras, syntes dock vid det förhållande att han fortfarande
vore regementsläkare i fältläkarekåren, åtalets utförande tillkomma
överkrigsfiskalsämbetet, såvitt ämbetet ej uppdroge åt vederbörande
krigsfiskal att inför krigsrätten utföra ämbetets talan i målet.

På det åtal, som krigstiskalen vid Livregementets husarer J. Björck,
efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet, i anledning härav anställde
mot regementsläkaren Pettersson, meddelade krigsrätten vid sistnämnda
regemente utslag den 23 februari 1917. I utslaget yttrade krigsrätten
följande. Enär enligt medicinalstyrelsens utlåtande regementsläkaren
Pettersson, då värnpliktige Hjorvard, efter att hava av vederbörande
befäl uppsatts å sjukrullan, den 7. 9 och 10 februari 1916 inställdes

108

vid Petterssons mottagning, bort kunna genom noggrannare och eventuellt
upprepad undersökning utröna att Hjorvard verkligen var sjuk
och icke simulerade sjukdom, men Pettersson underlåtit vidtaga erforderlig
undersökning härutinnan och sålunda visat försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt, som ålegat honom, alltså och då Pettersson, på grund
av vad i målet förekommit, jämväl i övrigt uti de av militieombudsmannen
anmärkta avseenden vid behandlingen av Hjorvard beträtts
med oförstånd och oskicklighet i sin tjänstebefattning, prövade krigsrätten
rättvist att med bifall till den mot Pettersson i målet förda
ansvarstalan, i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, döma
Pettersson för vad han sålunda låtit komma sig till last att bota 200
kronor. Därjämte förpliktades Pettersson dels att återgälda statsverket
de vittneslöner, som av allmänna medel tillerkänts eller kunde komma
att utbetalas till i målet avhörda vittnen och dels att ersätta angivaren

J. O. Hjorvard dennes kostnader å målet med 282 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Disciplinstraff ålag t för kortare tid än för förseelsen lagligen kunnat

ifrågakomma.

Vid granskning av de från Upplands artilleriregementes häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för 1916
års första kvartal anmärktes, att chefen för regementet den 21 mars
1916 under åberopande av 101 § strafflagen för krigsmakten ålagt
volontären nr 4/3 Markus Fridolf Johansson för olovlig försäljning av
kronopersedlar disciplinstraff av sex dagars vaktarrest, vilket straff,
efter sedermera verkställd sammanläggning med annat Johansson ålagt
disciplinstraff av vaktarrest, blivit av Johansson avtjänat.

Enligt den av regementschefen åberopade 101 § strafflagen för
krigsmakten gäller bland annat, att den av manskapet, som olovligen
säljer åt honom till bruk utlämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller
vad annat, som till utrustning hör, skall beläggas med vaktarrest i
minst tio dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller sträng arrest i
minst tre dagar.

Som regementschefen vid åläggande av ovan förstnämnda disciplinstraff
uppenbarligen underskridit det i sagda lagrum stadgade minimum,
infordrade militieombudsmannen i anledning av vad sålunda förekommit
regementschefens yttrande; och anförde regementschefen, översten friherre
Ulf Lars C:son Sparre, uti sedermera insänd förklaring följande.

109

Det i 101 § strafflagen för krigsmakten stadgade minimum av tio dagar
hade underskridits av förbiseende, beroende därpå, att översten vid
ifrågavarande tidpunkt ännu icke gjort sig fullt förtrogen med straffbestämmelserna
i den nya strafflagen för krigsmakten. Då emellertid
genom ifrågavarande förbiseende icke någon skada tillfogats volontären
Johansson och översten givetvis för framtiden komme att med noggrannhet
iakttaga den nya strafflagens bestämmelser, anhölle översten,
att det anmärkta förhållandet icke måtte till någon åtgärd från militieombudsmannens
sida föranleda.

Av detta yttrande föranleddes militieombudsmannen anmoda regementschefen
att inkomma med förklaring i ärendet från den auditör,
vars yttrande enligt 203 § strafflagen för krigsmakten kunde hava inhämtats
av regementschefen; och översände denne i anledning härav
ett av auditör John Fredrik Åström avgivet yttrande utav följande
innehåll: Att det i 101 § strafflagen för krigsmakten stadgade minimistraff
av tio dagar vid utmätande av det Johansson ådömda disciplinstraff
underskridits kunde auditören icke förklara på annat sätt än att
detta skett av förbiseende. Vid tillämpningen av den nya krigslagstiftningen
i början av år 1916 hade auditören givetvis icke fullständigt
hunnit inlära de ändringar, särskilt i fråga om de olika straffen, som
i densamma vidtagits. Vid avgivande av yttrande rörande det straff,
som i förevarande fall bort åläggas, hade auditören således endast
erinrat sig, att vaktarrest numera kunnat åläggas, men samtidigt förbisett,
att jämväl ett minimum härav bestämts. Någon skada hade
emellertid icke tillfogats Johansson genom nämnda förbiseende. För
framtiden skulle auditören givetvis med största noggrannhet iakttaga
den nya lagstiftningens straffbestämmelser. Auditören anhölle, att det
anmärkta förhållandet icke måtte till någon åtgärd från militieombudsmannens
sida föranleda.

* *

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten gäller bland annat
följande: >Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta

yttrande av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och
det straff, som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens
yttrande, äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet;
har sådan anteckning icke skett, vare auditören jämte befälhavaren
för beslutet ansvarig. *

Uti ovan omförmälda fall hade översten friherre Sparre, enligt

vad av ärendet framgick, efter auditören Åströms körande och i enlighet
med av honom avgivet yttrande ålagt volontären Johansson den
bestraffning, mot vilken ifrågavarande anmärkning framställts. Vid
sådant förhållande voro översten friherre Sparre och auditören Åström
båda ansvariga för ifrågakomna straflfbeslut.

Översten och auditören hade icke bestritt, att de gjort sig skyldiga
till felaktigt förfarande uti det av militieombudsmannen anmärkta
hänseendet.

Vad översten och auditören till förklaring uti ärendet anfört,
syntes militieombudsmannen icke förtjäna avseende. Beträffande särskilt
det uppgivna förhållandet, att översten och auditören ännu den
21 mars 1916, då den nya strafflagen för krigsmakten dock varit i
tillämpning mer än två månader, icke hunnit göra sig förtrogna med
straffbestämmelserna i densamma, ansåg militieombudsmannen detta
icke kunna gälla som en förmildrande omständighet, då det anmärkta
felet kunnat i det föreliggande fallet undvikas genom en så nära till
hands liggande åtgärd som en genomläsning av den till stöd för bestraffningen
åberopade paragrafen före dess tillämpning, varförutom kunde
erinras, att det ålagda straffet icke heller enligt 1881 års strafflag för
krigsmakten kunnat för ifrågavarande förseelse ådömas; och den omständigheten
att den bestraffade icke lidit skada genom det timade
felet torde icke kunna mera än i andra fall lända till ursäkt för ett
underskridande av straflfmininum.

För det fel, som blivit begånget vid åläggandet av ifrågakomna
disciplinstraff, uppdrog militieombudsmannen därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa översten friherre Sparre och auditören Åström under
åtal inför krigshovrätten, därvid överkrigsfiskalsämbetet anmodades
yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i anledning härav anställdes mot översten och
auditören, meddelade krigshovrätten den 14 mars 1917 utslag, däri krigshovrätten
yttrade. Som översten friherre Sparre och auditören Åström,
den förre såsom regementschef och den senare i egenskap av auditör,
förfarit felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen anmärkta avseende,
prövade krigshovrätten rättvist döma dem, översten friherre
Sparre att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå arrest
utan bevakning i två dagar och auditören Åström att jämlikt 25 kap..
17 § allmänna strafflagen bota 25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag innehåller (sid. 105 ff.)
redogörelse för ett emot chefen för Norra skånska infanteriregementet,
översten friherre R. O. Marks von Wiirtemberg och regementsintendenten
vid samma regemente kaptenen H. Bergendahl anställt åtal för
felaktigt förfarande vid hävande av ett den 1 mars 1915 upprättat
kontrakt mellan översten friherre Marks von Wiirtemberg, såsom chef
för sagda regemente, å ena, samt fabrikören Alfred Lundstedt i Landskrona,
å andra sidan, angående tvätt för regementets räkning.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigsrätten vid Norra skånska
infanteriregementet, varest åtalet anställdes, ogillat den mot översten
friherre Marks von Wiirtemberg och kaptenen Bergendahl framställda
ansvars- och ersättningstalan, såvitt den grundats å hävandet av ifrågavarande
kontrakt, men enär kaptenen Bergendahl, vilken enligt gällande
reglemente ålegat att verkställa beslutet angående kontraktets hävande;
underlåtit att ofördröjligen meddela Lundstedt sagda beslut, dömt
Bergendahl att för den försummelse i fullgörandet av tjänsteplikt han
sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av fem dagars
vaktarrest.

Av berörda redogörelse framgår jämväl, att militieombudsmannen
förordnat överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten fullfölja talan
mot utslaget, såvitt därigenom åtalet blivit lämnat utan bifall, ävensom
att Lundstedt och kaptenen Bergendahl var för sig anfört besvär
över samma utslag.

De sålunda anförda besvären äro nu prövade av krigshovrätten,
som i utslag den SO mars 1917 utlåtit sig:

Som det enligt lag ålegat Bergendahl, därest han ej åtnöjdes med
krigsrättens utslag, att ingiva sina besvär till krigshovrätten eller ock
att avlämna dem till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens
sammankallande, men Bergendahls besvärsskrift blivit till krigshovrätten
med allmänna posten insänd, funne krigshovrätten de av Bergendahl
anförda besvären icke mot stadgandet i 65 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes kunna upptagas till prövning.

Vidkommande målet i övrigt funne krigshovrätten väl. att friherre
Marks von Wiirtemberg före kontraktets uppsägande bort förvissa
sig därom, att Lundstedt i vederbörlig ordning beretts tillfälle
antingen att närvara vid den besiktning, som den 5 maj 1915 verk -

112

ställts av ifrågakomma tvätt, eller att på annat sätt yttra sig över de
anmärkningar, som förekommit mot hans sätt att fullgöra sina åligganden
enligt kontraktet, men emedan friherre Marks von Wiirtemberg på
grund av innehållet i det vid besiktningen förda protokollet och vad
till stöd därför förekommit icke kunde anses hava saknat anledning
antaga, att Lundstedt gjort sig skyldig till sådan försummelse vid kontraktets
fullgörande, att friherre Marks von Wiirtemberg varit berättigad
att utan Lundstedts hörande uppsäga kontraktet, samt friherre Marks
von Wurtembergs åtgärd att verkställa sådan uppsägning följaktligen
icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar eller ersättningskyldighet
för friherre Marks von Wiirtemberg, alltså och då vid sådant förhållande
samt med hänsyn till vad övrigt i målet förekommit dylik
påföljd ej heller kunde åläggas Bergendahl, som tillstyrkt åtgärden,
funne krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag,
såvitt därigenom den mot friherre Marks von Wiirtemberg och Bergendahl
på grund av kontraktets hävande framställda ansvars- och skadeståndstalan
lämnats utan bifall.

Med hänsyn till stadgandet i 7 § av instruktionen för militieombudsmannen,
att i mål som av militieombudsmannen anhängiggjorts
vid underrätt, fullföljd av åtalet till högsta domstolen bör äga rum
allenast när synnerliga skäl därtill äro, har krigshovrättens utslag
icke blivit av militieombudsmannen överklagat.

Däremot hava Lundstedt och Bergendahl anfört besvär över sagda
utslag. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

15. Försummelse att expediera saköreslängd för verkställighet.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Wendes artilleriregemente den 28 november 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen för de senare åren anmärktes följande.

Saköreslängd, upptagande de under år 1914 ådömda böter, fanns
icke vidhäftad protokollsbandet för sagda år. Under året hade böter
ådömts i tre fäll nämligen dels värnpliktige nr 164 5/1913 Ekman,
som genom krigsrättens utslag den 6 mars 1914 dömts att för misshandel
bota 50 kronor, dels värnpliktige nr 76 1/1913 Ludvig Teodor
Martinsson, som genom krigsrättens utslag den 19 mars 1914 dömts
för, jämte annat, misshandel att bota 100 kronor, dels ock värnpliktige
nr 126 Sigfrid Olander Bengtsson, som genom krigsrättens utslag den

113

7 augusti 1914 dömts att för snatteri bota 25 kronor. I egenskap av
auditör var numera vice krigsdomaren Carl Holger Areskoug ansvarig
för saköreslängdens upprättande.

I skrivelse till Konungens befallningskavande i Kristianstads län
anhöll militieombudsmannen om upplysning, huruvida till Konungens
befallningshavande expedierats utdrag av saköreslängd, upptagande
ifrågavarande böter.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande i skrivelse
den 18 december 1916, att enligt vad hos länsstyrelsen förda diarier
utvisade, utdrag av saköreslängd, upptagande omförmälda böter, icke
till länsstyrelsen inkommit.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 20 december 1916
anmodat vice krigsdomaren Areskoug att inkomma med yttrande i anledning
av vad sålunda förekommit, anförde Areskoug uti avgivet yttrande
huvudsakligen följande.

Ifrågavarande saköreslängd vore av Areskoug i vederbörlig ordning
upprättad och i sammanhang med samtliga protokollen för år

1914 överlämnad till regementsexpeditionen i början av år 1915. Huru
saköreslängden ifråga sedermera därstädes förkommit, vore för Areskoug
obekant, men hade Areskoug till rättelse upprättat ny saköreslängd,
vilken blivit av honom översänd till nuvarande auditören vid Wendes
artilleriregemente för att dels genom hans försorg överlämnas till regementschefen
mot kvitto dels ock, jämte redovisning för böterna, avstraffningsbevis
för Ekman och Martinsson och kvitto å inbetalda böterna
för Bengtsson, avlämnas till Konungens befallningshavande i länet.
Kvitto från regementschefen ävensom bevis frän Konungens befallningshavande
om saköreslängdens mottagande, vilka då ej kommit Areskoug
tillhanda, men enligt meddelande från auditören E. Dörring vore att
förvänta någon av de närmaste dagarna, skulle Areskoug överlämna
omedelbart efter desammas mottagande. Till upplysning ville Areskoug
ytterligare meddela, att i den av honom upprättade saköreslängden,
som förkommit, fanns anteckning om att Ekman och Martinsson avtjänt
böterna motsvarande förvandlingsstraff, ävensom att Areskoug från

1915 års början erhållit regementschefens tillstånd att ej bliva inkallad
i tjänstgöring på grund av brådskande göromål i Areskougs egenskap
av kronofogde i Östra och Västra Göinge härads fögderi, i avvaktan pa
hans förflyttning till auditör vid Skånska trängkåren.

Sedermera insände vice krigsdomaren Areskoug:

l:o) ett av regementskvartermästaren vid Wendes artilleriregemente
den 9 januari 1917 utfärdat kvitto, diiri regemen tskvarter mastaMilitieombitdxw«mie
va äntbetsberä/felse. *a

114

ren erkände att han av Areskoug mottagit krigsrättens vid Wendes
artilleriregemente saköreslängd för år 1914;

2:o) utdrag av diarium över ankomna brev 1917 fört hos länsstyrelsen
i Kristianstad å landskontoret, utvisande att den 11 januari
till länsstyrelsen inkommit krigsrättens vid Wendes artilleriregemente
saköreslängd för år 1914 jämte avstraffningsbevis för böterna för nr
164 5/13 Ekman och nr 76 1/13 Martinsson samt bevis från kronouppbördskassören
i Kristianstad att de nr 126 6/13 Bengtsson ådömd a
böterna blivit till kronan inbetalda.

Då det av vice krigsdomaren Areskougs yttrande ville synas som
om Areskoug ville göra gällande att det ankommit på chefen för Wendes
artilleriregemente att för verkställighet expediera utdrag av saköreslängderna
till Konungens befallningskavande, ansåg militieombudsmannen
sig böra inhämta regementschefens yttrande i ärendet.

Regementschefen, översten Karl Osv. ''boll anförde uti avgivet utlåtande
följande. Areskougs påstående att ifrågakomna saköreslängd
blivit av honom i vederbörlig ordning upprättad och i sammanhang
med krigsrättens protokoll för år 1914 till regementsexpeditionen avlämnad,
vore översten efter denna långa mellantid icke i stånd att
vitsorda, men ansåge sig icke heller kunna bestrida påståendets riktighet.
Dock syntes det översten mindre sannolikt, att saköreslängden
skulle, vederbörligen avlämnad, å regementsexpeditionen förkommit.
Vad anginge Areskougs tolkning av lagen den 29 januari 1861 att det
ankommit på översten som i’egementschef att för verkställighet expediera
saköreslängden till Konungens befallningshavande, bestredes riktigheten
härav, då det syntes översten uppenbart att detta ålåge regementsauditören.
Under alla de år, översten varit regementschef, hade också
auditören med förevarande undantag städse plägat utföra detta arbete,
varför översten saknade anledning draga i tvivelsmål riktigheten av
denna sin uppfattning.

* *

Vice krigsdomaren Areskoug hade uppgivit, att han i vederbörlig
ordning upprättat ifrågavarande saköreslängd och i sammanhang
med samtliga protokoll för år 1914 överlämnat samma längd till regementsexpeditionen
vid Wendes artilleriregemente i början av år 1915.

Om auditörs skyldighet att till vederbörande militärchefs expedition
insända krigsrättens protokoll fanns stadgande i 17 § i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868.

115

Enligt denna paragraf skulle regementskrigsrätts protokoll, jämte
därtill hörande handlingar inom två månader efter det utslag givits i
mål, varom protokollet handlade, avlämnas till vederbörande militärchefs
expedition att där förvaras.

Åtgärden att till regementsexpeditionen överlämna expedierandet
av saköreslängden till vederbörande Konungens befallningshavande kunde
Areskoug ingalunda stödja på nyssnämnda bestämmelse, i vars efterlevnad
Areskoug för övrigt att döma av hans yttrande på ett betänkligt
sätt brustit.

Bestämmelser om expedierande av saköreslängd återfinnas i kungörelsen
om indrivning och redovisning av böter och viten den
‘29 januari 1861. Nämnda kungörelse innehåller i hithörande delar
följande.

§ 1. »Böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet åläggas,
skola, utan undantag och till fulla beloppet, upptagas i saköreslängd
--— .»

§ 2. »Så vitt icke domstolars eller andra ämbetsmyndigheters
beslut, varigenom böter blivit ålagda, böra, enligt stadgad ordning,
annorlunda befordras till verkställighet, skola utdrag av saköreslängderna
för varje halvt år, inom två månader därefter, avlämnas till
Konungens befallningshavande för att vederbörande uppbördsmän i
berörda ändamål tillställas.»

§ 5. »Krigsrätts saköreslängd för varje år skall, jämte redovisningför
böterna, avlämnas till Konungens befallningshavande i det län, där
truppens huvudstyrka är förlagd.»

§ 10. »Saköreslängder för helt år avgivas inom tre månader

efter årets slut — — —

Även om Areskougs uppgift angående överlämnandet av ifrågavarande
saköreslängd till regementsexpeditionen kunde antagas vara riktig,
förefanns i varje fall ingen skyldighet för regementschefen att efter
mottagandet av saköreslängden översända utdrag av densamma till
vederbörande Konungens befallningshavande utan detta hade uppenbarligen
ålegat Areskoug. Då Areskoug icke syntes hava begärt att
utdrag av saköreslängden skulle genom regementsexpeditionens försorg
översändas till Konungens befallningshavande, torde regementschefen
icke ens haft anledning antaga annat, än att Areskoug besörjt expedierandet
av längden jämte redovisningen av böterna.

Vice krigsdomaren Areskoug hade sålunda, enligt vad av det ovan
anförda framgår, såsom auditör vid Wendes artilleriregemente försummat
att i rätt tid till Konungens befallningshavande i Kristianstads län

116

expediera saköreslängd, upptagande av regementets krigsrätt under år
1914 ådömda böter.

Med hänsyn till betydelsen därav att omförmälda stadganden
vederbörligen iakttagas, uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för den försummelse i fråga om expedierandet av
saköreslängd, vartill vice krigsdomaren Areskoug i sin förutvarande
egenskap av auditör vid Wendes artilleriregemente på sätt ovan
nämnts gjort sig skyldig, ställa honom under åtal inför krigshovrätten,
och uppmanades överkrigsfiskalsämbetet att därvid yrka ansvar å honom
efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot vice krigsdomaren Areskoug, meddelade krigshovrätten
den 29 augusti 1917 utslag, däri krigshovrätten anförde följande. Enär
den omständighet att, sedan vice krigsdomaren Areskoug, enligt vad
han uppgivit, i vederbörlig ordning upprättat och till regementschefen
avlämnat saköreslängd, upptagande de genom krigsrättens ovanberörda
utslag ådömda böter, vice krigsdomaren Areskoug uraktlåtit tillse, att
samma längd inom behörig tid blivit överlämnad till Konungens befallningshavande,
icke med hänsyn därtill att gällande bestämmelser ej
innehölle uttrycklig föreskrift om skyldighet för auditör att fullgöra
dylikt åliggande, vore av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar för tjänstefel, funne krigshovrätten den mot vice krigsdomaren
Areskoug i målet förda talan icke kunna bifallas.

Enligt den från och med 1916 års ingång gällande instruktion
för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler, § 19, är auditör skyldig
att ombesörja all vid krigsrätten förekommande expedition.

Då frågan om auditörs skyldighet att expediera saköreslängd för
verkställighet härmed måste anses vara numera på ett otvetydigt sätt
avgjord, fann militieombudsmannen icke nödigt att fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag, vilket, då talan ej kunde fullföljas av vice
krigsdomaren Areskoug, i följd därav vunnit laga kraft.

16. Förvandling av böter till vaktarrest med tjänstgöring.

Vid en av militieombudsmannen den 21 mars 1917 förrättad inspektion
av Svea ingenjörkår inhämtades av straflfregistret för 4. kompaniet,
hurusom kårbefälhavaren genom beslut den 16 berörde mars
förordnat, att volontären nr 21 Karl Emil Karlsson skulle med tretton

117

dagars vaktarrest med tjänstgöring avtjäna honom av allmän domstol
för hemfridsbrott ådömda böter till belopp av etthundra kronor.
De handlingar rörande bötesförvandlingen, som militieombudsmannen
infordrade från kårexpeditionen, utvisade följande.

Med överlämnande av utdrag av saköreslängd, enligt vilket Aska,
Dals och Bobergs häradsrätt genom utslag den 19 december 1916
dömt Karlsson för hemfridsbrott att bota etthundra kronor, jämte bevis
dels från Göta hovrätts aktuariekontor att besvär över utslaget
icke inom laga tid anförts hos hovrätten dels ock av fjärdingsmannen
C. Aug. Holmqvist och kronolänsmannen Axel Kjellin att Karlsson
avflyttat till Svea ingenjörkår utan att efterlämna utmätningsbara tillgångar
till gäldande av omförmälda böter, anhöll t. f. andre stadsfogden
i Stockholm Arvid Levander i skrivelse till chefen för bemälda
kår, att därest Karlsson icke erlade de honom ådömda böterna och
saknade tillgång till deras gäldande, Karlsson måtte, om han vore
stamanställd och laga hinder ej mötte, befordras till undergående av
mot bötesbeloppet svarande bestraffning. Vid förhör inför majoren
Sven Erik Bjuggren uppgav Karlsson, att han saknade medel till böternas
gäldande, och vitsordades detta, vad Karlssons tillgodohavande
hos kronan beträffade, av hans kompanichef.

Under åberopande av 35 och 21 §§ i strafflagen för krigsmakten,
jämförda med 2. kap. 11 § allmänna strafflagen, förordnade därefter
majoren Bjuggren i egenskap av kårbefälhavare genom ovanberörda
beslut den 16 mars 1917, att bötesstraffet skulle förvandlas till tretton
dagars fängelse och dessa till tretton dagars vaktarrest med tjänstgöring.

För undergående av det sålunda bestämda förvandlingsstraffet
intogs Karlsson sistnämnda dag i kårens häkte, varifrån han frigavs
den 29 samma månad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till kårchefen anmärkt, att
ifrågakomna strafförvandling enligt militieombudsmannens mening saknade
stöd i lag, samt anmodat honom att inkomma med vederbörandes
yttrande över anmärkningen, anförde majoren Bjuggren i avgivet
yttrande följande.

Även om strafförvandlingen saknade direkt stöd i lag, utan att
dock vara förbjuden, hade med hänsyn till dels innebörden av 35 § i
strafflagen för krigsmakten angående olika straffs ekvivalens, dels den
vid kåren tillämpade praxis, att fängelsestraff avtjänades inom allmänt
fängelse, synts majoren lämpligt, att Karlsson för den korta tiden av
tretton dagar icke överlämnades till Konungens befallningsliavande

118

utan avtjänade straffet i kårens arrestlokal i form av någon art arrest.
Detta motiv hade givit anledning till omförmälda strafförvandling, varför
så mycket större fog förelegat som majoren vid förhandling som
vanligt på telefon med auditören von Hedenberg vid straffets bestämmande
funnit honom gilla majorens uppfattning. Då emellertid det
utskrivna protokollet några dagar senare sänts till auditören för kontrasignation,
hade lian, på grund som anförts av militieombudsmannen,
meddelat, att han därtill vore förhindrad, varför tydligen. något för
majoren fullständigt oförklarligt missförstånd uppstått vid telefonöverläggningen
.

Majoren tilläde, att han givetvis komme att för framtiden iakttaga
den av militieombudsmannen meddelade uppfattningen i ovan
berörda hänseende.

* *

Av de utav majoren Bjuggren till stöd för strafförvandlingsbeslutet
åberopade lagrum innehåller 2 kap. 11 § allmänna strafflagen bestämmelse,
efter vilken grund böter förvandlas till fängelse. 21 §
strafflagen för krigsmakten stadgar, att, när krigsman, som skall i
militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar tillgång till böters gäldande,
det tillkommer vederbörande befälhavare att förordna om deras
förvandling, men att, om hinder möter att verkställa förvandlingsstraffet
i militärhäkte, förvandlingen jämte straffets verkställande i
övrigt, skall överlämnas till Konungens befallningshavande. Slutligen
föreskriver 35 § i strafflagen för krigsmakten, att om någon, som
gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika är
förfallen till arrest, sistnämnda straff skall övergå till fängelse, i avseende
varå vidare stadgas, bland annat, att varje dags vaktarrest
skall svara mot en dags fängelse.

Då majoren Bjuggren i sitt yttrande anfört, att strafförvandlingen
saknade direkt stöd i lag utan att dock vara förbjuden, torde
han närmast haft nu återgivna bestämmelser i åtanke. Redan föreskriften
i § 35 strafflagen för krigsmakten, att arrest under viss förutsättning
skall övergå till fängelse, utan någon motsvarande föreskrift
om förvandling av fängelsestraff till arrest, borde gjort majoren betänksam.
Emellertid finnas i detta ämne andra stadganden, som bort
undanröja varje möjligen förekommande anledning till missförstånd.
Allmänna strafflagen stadgar nämligen i 2 kap. 10 §, att om hos den,
som blivit till böter fälld, tillgång saknas till deras fidla gäldande,

119

böterna skola förvandlas till fängelse. Och enligt 36 § strafflagen för
krigsmakten gäller, att, om någon är förfallen både till arreststraff
och till böter, bägge dessa straff tillämpas, men att, om den skyldige
saknar tillgång till böternas fulla gäldande, såväl bötes- som arreststraffet
skall övergå till fängelse. Då böter icke i detta fall få förvandlas
till arrest, kan givetvis ännu mindre vara tillåtet att, när
allenast bötesstraff förekommer till verkställighet, låta detta övergå
till arrest.

Majoren Bjuggren hade vidare åberopat den vid kåren tillämpade
praxis, att fängelsestraff avtjänas inom allmänt fängelse. Med hänsyn
såväl härtill som till bestämmelsen att vid förvandling av arrest till
fängelse en dags vaktarrest svarar mot en dags fängelse, torde böra
undersökas, i vad mån vaktarrest skiljer sig från fängelse; och syntes
en undersökning därutinnan för övrigt desto mera lämplig som först
därigenom kunde framgå, huruvida felet vid den ifrågavarande straffförvandlingen
var allenast lormellt eller tillika hade reell innebörd.

I avseende å vaktarrest stadgas i 24 § strafflagen för krigsmakten.
att vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller
i tält; att på vederbörande befälhavare ankommer, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke; att den arresterade ej må
mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgives; att den. som
undergår vaktarrest, ej må begagna Öl, vin eller spritdrycker, samt
att han ej heller i övrigt må bereda sig eller mottaga bättre underhäll
eller större bekvämlighet än som är förenligt med måttlighet och
enkelhet, Vidare finnas i 34 § av militär bestraffningsförordning vissa
bestämmelser av intresse för det föreliggande fallet, nämligen angående
mottagande och avsändande av brev eller annat skriftligt meddelande,
angående tiden, varunder arrestant må begagna sängkläder,
samt om ordningen för dagportions utdelande till den, som undfår
naturaportion.

Beträffande fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, finnas
motsvarande bestämmelser i 11 § av lagen av den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, jämförd med
3 § i samma lag. Enligt dessa bestämmelser gäller huvudsakligen
följande. Skall någon undergå fängelse, vartill ådömda böter förvandlats,
och varder förvandlingsstraffet icke sammanlagt med annat fängelse,
skall fången vara skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande
fångvårdsmyndighet'' för honom bestämmes, och må ersättning
därför icke tillkomma honom. lian må icke förskaffa sig eller mottaga
underhåll eller bekvämlighet, utöver vad honom vid straffanstalten

120

bestås. Fångens maka, föräldrar, barn, syskon eller andra fången närstående
personer må besöka honom i straffanstalten, så framt ej ordningen
eller säkerheten inom densamma kan därigenom äventyras.
Vissa bestämmelser i avseende å ordningen för besök hos fången meddelas
av straffanstaltens styresman, vilken oc k äger rätt medgiva andra
än nyss nämnda personer att besöka fången. Beträffande fängelsefånges
rätt att avsända eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande
gälla i sak samma föreskrifter som i motsvarande fall stadgats
för arrestant. Fängelsefånge, varom nu är fråga, skall, om förhållandena
det medgiva, hållas innesluten ensam i cell under sovtid, måltider
och fritid samt, där ej omständigheterna till annat föranleda,
jämväl under återstående del av dygnet.

Mellan fängelsestraff och vaktarrest finnas alltså — såsom mellan
frihetsstraff i allmänhet —- åtskilliga likheter, men skiljaktigheterna
äro dock så anmärkningsvärda, att de båda straffen tydligt skilja sig
från varandra och vartdera framstår såsom ett straff för sig. I fråga
om rätten att mottaga besök synas bestämmelserna för vaktarrest
något strängare än för fängelse, vilket torde hava sin grund däri, att
reglerna för fängelse gälla beträffande fängelse i allmänhet och sålunda.
där ej fråga är allenast om ett kortvarigt förvandlingsstraff, för en
tid av sådan längd, att större skäl kan finnas att medgiva besök.
Men där annan skiljaktighet finnes, torde fängelsestraffet få anses såsom
det strängare, i vilket avseende särskilt må erinras, å ena sidan om
bestämmelserna att den, som undergår fängelse såsom förvandlingsstraff.
utan att detta sammanlagts med annat fängelse, är skyldig att utföra
tjänligt arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom
bestämmes, och icke äger rätt att därför uppbära ersättning, att han
icke må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller bekvämlighet utöver
vad honom vid straffanstalten bestås, samt att han skall, om förhållandena
det medgiva, hållas innesluten ensam i cell icke blott under
sovtid, måltider och fritid, utan även, där ej omständigheterna till
annat föranleda, under återstående del av dygnet, samt å andra sidan
om vederbörande befälhavares rätt att avgöra, huruvida den, som
undergår vaktarrest, må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Därest majoren Bjuggren förordnat — såsom han formellt torde
varit oförhindrad — att Karlsson skulle i kårens arrest avtjäna de
omförmälda böterna med fängelse i tretton dagar, var det väl sannolikt
att något tjänligt arbete icke där skulle funnits att ålägga honom,
och det torde ej varit någon anledning att antaga, att Karlsson, då
han nu i stället fick i arresten avtjäna böterna med vaktarrest, skulle

121

komma att begagna sig av möjligheten att förskatta sig bättre undeihåll
eller större bekvämlighet än som tillkommit en fånge, vilken avtjänade
fängelse såsom förvandlingsstraff för böter. Men genom majoren
Bjuggrens förordnande att Karlsson skulle avtjäna vaktarresten
med tjänstgöring; både avvikelsen från den strafform, vartill böterna
bort förvandlas, blivit så stor, att möjligheten att likställa det använda
förvandlingsstraffet med fängelse måste anses helt utesluten.

I betraktande härav fann militieombudsmannen sig icke kunna
lämna det fel, vartill majoren Bjuggren vid meddelandet av omförmälda
beslut gjort sig skyldig, utan beivran, utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet
att därför ställa honom under tilltal inför krigshovrätten,
därvid överkrigsfiskalsämbetet anmodades yrka ansvar å
majoren Bjuggren efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i anledning härav av överkrigsfiskalsämbetet
anställdes mot majoren Bjuggren, meddelade krigsh o vrätten utslag
den 29 augusti 1917. I utslaget yttrade krigshovrätten följande. Som
majoren Bjuggren i sin omförmälda egenskap av kårbefälhavare vid
förordnande om förvandling av ifrågavarande böter förfarit felaktigt i
övanberörda av militieombudsmannen anmärkta avseende, prövade
krigshovrätten rättvist döma majoren Bjuggren för vad han sålunda
låtit komma sig till last att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
undergå arrest utan bevakning i tre dagar.

Krigsliovrättens utslag bär vunnit laga kraft.

17. Smädliga yttranden om underlydande,

I eu den 22 mars 1916 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 206 15/1905 G. Sandberg, nr 202 15/1907 Magnusson,
nr 190 15/1907 Nilsson, nr 148 15/1907 Knutsson, nr 316 15/1906
Johansson och nr 196 15/1906 Sjöberg — under förmälan att de undei
tiden från den 5 februari 1916 till den 20 mars samma år fullgjort
krigstjänstgöring vid 1. kompaniet av Kronobergs regemente — klagomål
över den behandling, som chefen för nämnda kompani, kaptenen Axel
Ragnar Sundberg, låtit komma manskapet till de! under sagda krigstjänstgöringsperiod.
Till utveckling av klagomålen anförde de, förutom
åtskilligt annat, som militieombudsmannen icke fann förtjäna avseende,
att kaptenen skulle om manskap vid kompaniet haft sådana uttryck
som »djävla drumla!1».

I avgiven förklaring anförde kaptenen Sundberg i berörda del

Militieombwlsmamiens åmbetsberättelse.

122

huvudsakligen följande. Drumlar och drullar, möjligen något annat
uttryck med kraftigt epitet framför, hade kaptenen flera gånger använt
om sådana personer, bland annat när kaptenen vid ett tillfälle fått reda
på, att femton man eu dag smitit från sitt arbete vid inredning av
ett magasin och i stället uppehållit sig å gästgivaregården och kaféer
i närheten. Detta hade varit icke blott drummelaktigt utan värt arrestbestraffning.
Kaptenen ville emellertid framhålla, att han icke tilltalat
eu enda karl med uttrycket drummel. Ville klagandena säga, att kaptenen
använt ovannämnda uttryck om drumlarna, vore detta alltså
överensstämmande med sanningen. Ville de åter påstå, att han sagt
det till någon, vore deras påstående icke riktigt.

Från några bland klagandena inkonnno sedermera påminnelser.

Genom vad i ärendet förekommit syntes det militieombudsmannen
vara utrett, att kaptenen Sundberg under våx’vintern 1916 i andra
personers närvaro om underordnade flera gånger fällt uttrycket att
de voro »drumlar».

Även om kaptenen i vissa fall haft skäl anse, att hans underlydande
gjort sig skyldiga till försummelser i tjänsten, kunde detta
dock icke hava berättigat kaptenen att om underordnade använda
uttryck av kränkande innebörd.

Det av kaptenen särskilt framhållna förhållandet, att han begagnat
uttrycket drummel då han talat om, men icke då han talat till någon av dem,
som han åsyftat med det ifrågavarande tillmålet, innebar en distinktion,
som icke torde hava någon egentlig betydelse vid sakens bedömande.

För det fel, som kaptenen Sundberg sålunda låtit komma sig till
last, uppdrog militieombudsmannen därför åt vederbörande åklagare
att inför behörig krigsrätt ställa kaptenen Sundberg under åtal, därvid
åklagaren borde yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
Åklagaren borde därjämte låta i god tid före krigsrättens sammanträde
därtill kalla ovanbemälde klagande.

Krigsfiskalen vid Kronobergs regemente Bernhard Fries ställde i
anledning härav kaptenen Sundberg under åtal inför regementets krigsrätt
och yrkade ansvar å kaptenen Sundberg jämlikt 91 8 strafflagen
för krigsmakten.

Den 11 augusti 1917 meddelade krigsrätten utslag, däri krigs -

rätten yttrade följande: Genom vad i målet hörda vittnen berättat

funne krigsrätten det vara styrkt, att kaptenen Sundberg under ifrågavarande
krigstjänstgöringsperiod i M. vid olika tillfällen inför trupp
genom olämpliga yttranden brustit i anständigt uppförande och kommit
förargelse åstad, och prövade förty krigsrätten lagligt sålunda bifalla
åtalet, att kaptenen Sundberg jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
dömdes att undergå arrest utan bevakning under tre dagar. Därjämte
förpliktades kaptenen Sundberg att ersätta statsverket vad av allmänna
medel kunde komma att utgå till på åklagarens begäran i målet hörda
vittnen. 1

Krigsrättens utslag liar vunnit laga kraft.

18. Inköpta artiklar införda i räkenskaper under oriktig beteckning.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift mot fänriken i
Bohusläns regementes reserv John Oden Adolf Olson anförde kontoristen
Victor Larsson — förutom åtskilligt, som militieombudsmannen icke
fann förtjäna avseende — tillika följande. Klaganden, som tidigare
innehaft anställning såsom furir vid Bohusläns regemente, hade under
tiden 19 mars—16 maj 1916 fullgjort krigstjänstgöring såsom furir
vid eu regementet tillhörande bevakningsavdelning, för vilken fänriken
Olson var chef. Den 5 maj 1916 hade fänriken givit klaganden
order att på en viss ort betala alla kronans räkningar, därvid fänriken
särskilt tillsagt klaganden att icke understå sig att å räkningen uppsätta
bland annat en kökskniv, som posteringen å den ifrågavarande
platsen tagit, utan i stället uppsätta fotogen.

Vid klagoskriften fanns fogad en den 31 maj 1916 utställd, kvitterad
räkning, däri militärbevakningen å ifrågakomma ort under den 27
mars påförts tillhopa 4 kronor 32 öre för åtskilliga varor, däribland
80 öre för en brödkniv.

I klagoskriften uppgav Larsson, att sagda räkning avsåge varor,
som fänriken Olson genom sina underordnande förbjudit att uppsätta
å sådan räkning, som skulle insändas till regementets kassaförvaltning.

1 Från utslaget, som omfattades av krigsdomaren H. .1. H. KreOger samt kaptenerna O. W.
Smedberg och T. P. Sandgren, var t. f. auditören Ivar Wieslander skiljaktig och anförde följande:
»Genom vad vittnena i målet berättat finner jag det vara ådagalagt, att kaptenen Sundberg vid
liera tillfällen under ifrågavarande krigstjänstgöringsperiod förolämpat värnpliktige i tjänsten med
smädliga yttranden; och prövar jag förty lagligt, jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, döma
kaptenen Sundberg att för missfirmelse mot underlydande undergå arrest ulan bevakning under
tre dagar, varjämte kaptenen Sundberg förpliktas gottgöra statsverket förskjutna vittneslöner.»

1''24

Sedan militieombudsmannen i anledning av berörda klagoskrift
infordrat yttrande från fänriken Olson, anförde denne uti insänd förklaring
i nu ifrågavarande del följande: Anklagelsen beträffande likviderandet
av en kökskniv å en plats, varest en från plutonen utsänd
postering varit förlagd, vore i så män riktig, att fänriken, då han
skickat furiren att betala räkningarna, tillsagt honom att hos vederböande
handlande anhålla att en ny räkning utskreves, där kökskniven upptoges
som fotogen. Att fänriken skulle beordrat honom att »inte understå»
sig att på räkningen uppsätta denna kniv, vore icke överensstämmande
med den verkliga ordern. Med denna sak förhölle sig*
sålunda. Under det fänriken hade full rättighet att för kronans räkning
inköpa erforderliga åtgångsmaterialier, vore det förenat med
tidsutdräkt och svårigheter att få inköpa en sak, som ej förbrukades,
exempelvis ett verktyg eller en husgerådsak, som skulle tagas till uppbörd.
Nu hade under mars månad 1916 i början av fänrikens tjänstgöring
vid ett par tillfällen inställt sig omedelbart behov av några
småsaker, främst ett par kökslampor. Då fänriken funnit, att de ej
kunnat inköpas utan vidare, hade den furir, som då var expeditionshavande
vid plutonen, föreslagit fänriken att sakerna skulle få inköpas
och uppskrivas som fotogen, vilket förslag fänriken följt, dock efter
tvekan. Samma sätt hade som nämnts använts något senare vid
likviderandet av den av Larsson omnämnda kökskniven. Av vad anledning
däremot de i furirens anmälan uppräknade andra sakerna, som också
använts av posteringen, kommit att uppskrivas som fotogen, kunde ej
fänriken utleta. De vore antagligen åtgångsmateriel eller livsmedel.
Själv hade fänriken givetvis ej kunnat följa varje detalj i expeditionen,
då den ju endast vore en del av vad fänriken haft att övervaka. I
början av april hade fänriken meddelat de handlande, hos vilka plutonen
hade räkning, att alla varor skulle bokföras och i räkningarna utskrivas
med rätt beteckning, en åtgärd som fänriken vidtagit fullkomligt
av eget initiativ. Av vid förklaringen fogade intyg framginge också
med tillräcklig tydlighet, att de felrubricerade varorna varit obetydligheter,
att kronan ej på något sätt tillskyndats förlust, och att felrubriceringen
nu fullständigt rättats. Furiren Larssons datum för likvidelandet
av räkningen borde ändras till den 5 april, såsom framginge
av nedan återgivna intyg av handlanden Mattsson. Räkningarna i början
av maj hade betalts av vice korpralen Stolt. Fänriken hemställde, att
Larssons anmälan ej måtte till någon militieombudsmannens åtgärd
föranleda.

Vid yttrandet hade fogats bland annat

1 :o) ett av liandelsbiträdet A. Ludvig Larsson den 19 juni 191G
avgivet intyg, enligt vilket intygsgivaren omkring en månad tidigare
av fänriken Olson i telefon erhållit tillsägelse, att alla varor, som i den
affär, där intygsgivaren vore anställd, inköpts för militärvakten, skulle
bokföras och i räkningarna skrivas under rätt beteckning:

2:o) ett i hithörande delar så lydande intyg:

»Undertecknad, föreståndare och prokurist i A. S. Hansson it C:o
Aktiebolag — . — . — . — . — får härmed intyga:

att inköpen i vår affär för den här förlagda bevakningsavdelningen
skett genom dess kommissarie, köksbefälhavare och expeditionshavande,
undantagsvis fänrik Olson;

att med undantag för en post omkring den 15 mars alla varor
för kronans räkning av oss bokförts under rätt rubrik;

att i denna post, som på fänrik Olsons begäran antecknades som
fotogen, ingick andra varor till ett belopp av omkring 6 kronor, däribland
2 fotogenlampor;

att fänrik Olson en kort tid därefter beordrade oss att ej vidare
bokföra saker under orätt rubrik;

att en hel del varor, som av fänrik Olson inköpts för manskapets
trevnad, bl. a. gardiner och priser till orienteringslöpningar, av honom
betalats kontant och aldrig bokförts på kronans räkning;

att fänrik Olson vid inköp eller räkningars betalande med största
samvetsgrannhet bevakat kronans rätt och för kronan betingat sig de
lägsta priser vi kunnat bjuda;

att förhållandet med de felbokförda varorna nu rättats så att de
betalts av fänrik Olson och att fotogen för motsvarande belopp levererats
till bevakningen. — . — . —• . — . — den 29/6 16.

Arnold Björk.»

3 :o) ett av liandelsbiträdet Johannes Johansson den 26 juni 191 (i
utfärdat intyg av innehåll, att fänriken Olson ungefär två månader
tidigare vid besök i den affär, där intygsgivaren var anställd, för denne
påpekat, att varor, som inköptes för posteringen i orten, icke Unge
bokföras med annan beteckning än den vei‘kliga;

4:o) ett i hithörande delar så lydande intyg:

»På begäran får undertecknad härmed intyga:
att fänrik Oden Olson ej till oss framställt några förslag om förändrad
rubricering av för kronans räkning inköpta varor;

att fänrik Olson aldrig för kronans eller eget behov här köpt
några varor;

126

att alla inköp gjorts av manskapet för den här förlagda posteringen;
att icke ringaste tvekan kan råda om att alla av kronan betalda
varor använts för kronans räkning;

att på grund av framställning från en furir eller korpral, räkningen
den 1 april ändrades beträffande en brödkniv och att av någon
anledning ytterligare några småsaker, angivna i den av furir Larsson
i skrivelse till M. 0. bilagda räkningen antecknats som fotogen, vilket
mitt biträde utan mitt hörande tillmötesgått med;

att sedan fänrik Olson för kronans räkning betalt de på räkningen
som fotogen upptagna varorna, rätt räkning på dem utskrivits och
motsvarande kvantitet fotogen levererats, förhållandet nu fullkomligt
rättats. — — — 26 juni 1916.

Am. Mattsson.»

Larsson lämnades tillfälle avgiva påminnelser i ärendet men sådana
inkommo icke.

I skrivelse till chefen för Bohusläns regemente den 1 mars 1917
anförde härefter militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit torde vara utrett att fänriken
Olson, sedan han såsom befälhavare för en pluton bevakningstrupper
låtit inköpa vissa för truppen erforderliga artiklar, däribland
två lampor och eu kökskniv, fogat anstalt att de nämnda artiklarna
blivit i de räkningar, efter vilka det inköpta skulle betalas av kronan,
upptagna under beteckningen fotogen. Avsikten härmed hade uppenbarligen
icke varit annan än att förebygga tidsutdräkt med anskaffandet
av de här särskilt angivna varorna, vilka han, enligt gällande
reglementen, icke syntes hava ägt befogenhet att på egen hand inköpa.
Rättelse torde sedermera hava åstadkommits på det sätt, att dels fänriken
själv betalt de omförmälda varorna och dels vederbörande handlande
levererat fotogen till bevakningstruppen till motsvarande pris.

Det förelåge icke anledning att antaga annat än att de varor,
om vilkas inköp vore fråga, varit behövliga för truppen. Givetvis
kunde behov av dylika varor yppas under sådana omständigheter,
att deras anskaffande i reglementsenlig ordning icke utan stor olägenhet
kunde äga rum; och det torde även vara att förmoda att, därest
överhuvud någon anmärkning kommit att framställas mot fänriken för
inköpet av sagda varor, anmärkningen icke skulle föranlett någon
återbetalningsskyldighet. Men även om han skulle anses hava gjort

127

sig skyldig till ett felaktigt förfarande genom att han verkställt inköpet
på egen hand, torde dock vara påtagligt att åtgärden att söka dölja
inköpet genom att få det inköpta angivet såsom annan vara måste
betecknas såsom ett vida svårare fel. Härutinnan läge fänriken även
till last, att han förmått underlydande att hos säljarna begära, att
varorna skulle i räkningarna uppföras under felaktig beteckning.

Det oförstånd, vartill fänriken Olson i anmärkta avseendet gjort
sig skyldig, syntes militieombudsmannen icke böra undgå laga beivran.
Men då svårare ansvar än vederbörande befälhavare äger ålägga, icke
syntes kunna ifrågakomma samt utredning inför krigsdomstol icke torde
vara ei-forderlig, hade militieombudsmannen — under antagande att
regementschefen ägde bestraffningsrätt gent emot fänriken Olson —
trott sig böra, i stället för att påkalla åtal inför krigsrätt, hemställa
till regementschefen, att denne för det ifrågakomna felaktiga förfarandet
ville ålägga fänriken Olson det disciplinstraff, som regementschefen
kunde finna felet förskylla.

I skrivelse den 18 april 1917 anförde därefter regementschefen
följande. Vid förhör hållna med anledning av militieombudsmannens
sistnämnda skrivelse hade utöver fänrikens till militieombudsmannen
ingivna förklaring framkommit, dels att fänriken haft stöd för sitt tillvägagående
vid bokföringen av en utav honom inköpt kniv i ett muntligt
direktiv från vederbörande kompanichef, dels att denne i sin ordning
ansåge sig härvidlag hava följt anvisningar från regementsintendenten
vid regementet, som dock av denne förnekades vara givna. Enär
i och för ytterligare utredning och vittnens hörande målet syntes regementschefen
behöva hänskjutas till krigsrätt, anhölle regementschefen
om upplysning, huruvida militieombudsmannen i det nya läge målet
kommit ämnade själv fullfölja detsamma, då regementschefen i annat
fall omedelbart komme att hänvisa målet till regementets krigsrätt.

Såsom svar härå meddelade militieombudsmannen i skrivelse den
25 april 1917 följande. Med hänsyn till regementschefens sålunda uttalade
avsikt samt till förebyggande av den tidsutdräkt och omgång, som
en ny förberedande handläggning av målet å militieombudsmansexpeditionen
skulle föranleda, ansåge militieombudsmannen sig icke böra för
egen del uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att ställa fänriken Olson
jämte den eller de övriga officerare, som saken tilläventyrs kunde angå,
under åtal inför krigsrätt.

Sedan målet härefter av regementschefen hänskjuta till krigsrätten
vid Bohusläns regemente meddelade krigsrätten den 18 juli 1917 ut -

128

slag i målet. I utslaget anförde krigsrätten följande. Genom fänriken
Olsons medgivande och vad i övrigt i målet förekommit vore utrett,
att fänriken Olson under mars och april månader 1916, då han tjänstgjort
såsom plutonchef för en bevakningsavdelning vid H., sedan han
för truppens behov inköpt dels två lampor och dels en kökskniv, ombesörjt
att dessa inköpta artiklar av säljaren upptagits såsom fotogen
å räkning, som skulle av kronan betalas, men att kronan genom detta
förfarande ej lidit någon förlust, samt att fänriken Olsons avsikt endast
varit att undvika onödig skriftväxling. Krigsrätten funne att fänriken
Olson genom detta förfarande gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt. Av utredningen i målet ansåge krigsrätten
det emellertid framgå, att förmildrande omständigheter för fänriken
Olson förelåge, och prövade krigsrätten alltså, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, rättvist döma fänriken Olson att för vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå två dagars arrest utan bevakning.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. Försummelse att i rätt tid verkställa utslag’, varigenom häktad
person blivit dömd till frihetsstraff.

Vid granskning av de från Livregementets dragoners häkte hit
inkomna fångförteckningarna för fjärde kvartalet 1915 anmärktes, att,
sedan regementets krigsrätt den 27 november 1915 dömt volontären
vid regementet Karl Wilhelm Berglind jämlikt 88, 94, 95 och 102 §§
i 1881 års strafflag för krigsmakten till straffarbete i fem månader
tolv dagar samt förordnat, att Berglind skulle i häkte avbida, att utslaget
vunne laga kraft, Berglind, som enligt vad i krigshovrätten
upplysts icke överklagat ifrågavarande utslag, ännu vid december
månads utgång icke fått börja avtjäna sitt straff, ävensom att i kolumn
7 i arrestantförteckningen felaktigt uppgivits, att Berglind skulle hava
överklagat krigshovrättens ifrågavarande utslag.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
sekundchefen för bemälda regemente att inkomma med yttrande,
därvid sekundchefen tillika borde uppgiva, när Berglind börjat
avtjäna ifrågavarande straff.

I det yttrande, som sekundchefen härefter avgav, anfördes
att Berglind förklarat sig komma att överklaga utslaget,
att, sedan Berglind bekommit protokoll i målet, han på fråga
av häktets föreståndare förklarade sig själv vilja ställa med besvärens
författande och ingivande,

129

att Berglind för den skull tillåtits att i häktet vid två tillfällen
samtala med en kamrat vid namn Nordblad, som skulle hava lovat
att sköta om hans mål,

att häktets föreståndare, då det led på tiden och intet utslag frän
krigshovrätten angående Berglind anlände, vid flera tillfällen frågat
Berglind, om han verkligen överklagat utslaget, därvid Berglind alltjämt
svarat, att han så gjort,

att, när Berglind slutligen den 21 januari 1916 tillfrågats i saken
och vilken advokat som hade hans mål om hand, han förklarat, att
han ej kände advokatens namn, men att Nordblad skött saken,

att då genast gjorda efterforskningar givit vid handen, att det
skulle vara advokaten Romanus, denne uppringts i telefon men befunnits
bortrest,

att Romanus genast vid sin hemkomst den 24 januari 1916 tillfrågats
och därvid upplyst, att han ej fått något sådant uppdrag,

att Nordblad icke till Romanus framfört någon begäran från
Berglind att hjälpa denne, ej heller därom underrättat Berglind, trots
att han enligt egen uppgift åtagit sig detta värv,

att Berglind därpå genast förklarat sig nöjd med straffet och
den 22 januari 1916 överlämnats till överståthållarämbetet för straffets
verkställande.

Härefter inhämtades, att Kungl. Maj:t, på underdånig hemställan
av Berglind, genom nådigt utslag den 15 maj 1916 medgivit, att
Berglind finge åtnjuta avdrag å det honom ådömda straffarbete med
20 dagar, motsvarande den tid av 40 dagar, varunder Berglind suttit
i häkte från det krigsrättens utslag vann laga kraft eller den 13
december 1915 till den 23 januari 1916, då Berglind började avtjäna
straffet.

Kronan hade sålunda fått bekosta Berglinds underhåll i häktet
tjugu dagar längre än som skulle blivit förhållandet, därest Berglind
i laga tid fått påbörja avtjänandet av ifrågavarande straff. Då militieombudsmannen
emellertid erfarit, att överkrigsfiskalsämbetet upptagit
ärendet till behandling, samt det syntes få förutsättas, att ämbetet
därvid jämväl tillsåge att kronan bereddes ersättning för det underhåll,
som Berglind åtnjutit under omförmälda tid av tjugu dagar, fann
militieombudsmannen sig för det dåvarande icke böra för egen del vidtaga
någon åtgärd i sådant hänseende, vilket militieombudsmannen i skrivelse
den 7 juni 1916 meddelade överkrigsfiskalsämbetet med anhållan
därjämte att i sinom tid få underrättelse om ämbetets åtgörande i
ärendet.

Militieombud-sinniinens ämbetaberättelsn

140

I skrivelse den 5 oktober 1916 meddelade härefter överkrigsiiskalsämbetet,
att ämbetet ställt översten Boltenstern under tilltal inför
krigshovrätten, samt att i memorialet framställts yrkande om ersättning
åt kronan uti det av militieombudsmannen omförmälda hänseende.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 25 oktober 1916. 1
T utslaget yttrade krigshovrätten följande. Enär översten Boltenstern,
vilken såsom sekundchef för ovannämnda regemente varit ansvarig
för att ifrågavarande utslag blivit i laga ordning verkställt,
visat försummelse i tjänsten i det av överkrigsfiskalsämbetet anmärkta
avseendet och härigenom föranlett, att kronan 20 dagar längre än
vederbort fått vidkännas kostnad för Berglinds underhåll i häkte, prövade
krigshovrätten rättvist förplikta översten Boltenstern att ersätta
kronan nämnda kostnad med 17 kronor 4 öre.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

20. Värnpliktig'' inkallad till tjänstgöring, varmed uppskov beviljats honom.

Värnpliktige nr 425 74/1915 Heimer Sigurd Niemi anhöll uti en insänd
skrift om biträde av militieombudsmannen för att av befälhavaren
för Kalix rullföringsområde, nr 74, majoren Johan Teodor Rutberg utfå
ersättning för felaktig inkallelse till tjänstgöring, och uppgav Niemi
därvid, att han av majoren Rutberg erhållit befallning att i december
1915 inställa sig till första tjänstgöring; att han emellertid utverkat
sig 20 dagars anstånd; att han den 18 januari 1916 inställt sig i Boden;
men att han, sedan han visat sin inskrivningsbok, enligt vilken han
fått uppskov tre gånger, blivit tillbakavisad såsom ännu icke tjänstgöringsskyldig.

Den obehöriga inkallelsen hade ådragit Niemi kostnader, varför
han begärde ersättning med tillhopa 75 kronor 55 öre.

Över klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande av
majoren Rutberg, varjämte militieombudsmannen anmodade befälhavaren
för Norrbottens inskrivningsområde att avgiva utlåtande i ärendet.

I avgivet yttrande anförde majoren Rutberg. Under hösten 1915
hade majoren blivit påringd av Niemi i saken och då svarat honom,
att han vore inställelseskyldig i december 1915 i Boden. Majoren
hade ej kunnat finna annan upplysning i vare sig stamrullan eller 1915

1 Utslaget ankom till militieombudsmansexpeditionen först under är 1917 och kunde ärendet
därför icke refereras i ämbetsberältelsen till samma års riksdag.

131

års inskrivningslängd. Majoren hade sedermera, då Niemi börjat skriva
i saken, vänt sig till regementsexpeditionen för att höra, om där funnes
någon annan anteckning i 1915 års inskrivningslängd eller »huvudhandlingarna»
och fått det svaret att så icke vore förhållandet. Då
majoren sålunda endast förfarit i enlighet med tillgängliga handlingar,
när majoren sin skyldighet likmätigt tillrådde Niemi att resa in till
Doden i december 1915, ansåge majoren sig hava handlat endast rätt
och bestrede sålunda Niemis anspråk å ersättning från majorens sida.

Inskrivningsbefälhavaren avgav utlåtande, däri anfördes följande.
Niemi, vilken vore född den 3 augusti 1892, erhöll åren 1913 och

1914 uppskov med inskrivning på grund av familjeskäl, men blev år

1915 inskriven och var följaktligen inställelseskyldig till första tjänstgöring
den 30 oktober 1915. Niemi inställde sig emellertid icke i
rätt tid, varför han blev i laga ordning efterlyst. Emellertid begärde
Niemi, vilken troligen erhållit kännedom om sin efterlysning, den 1
januari 1916 15 dagars uppskov med inställelsen och beviljade regementschefen
den 2 januari 5 dagars uppskov. Den 6 januari begärde
Niemi telegrafiskt ytterligare 10 dagars uppskov på grund av hans
hustrus sjukdom, varpå regementschefen telegrafiskt svarade, att, enär
laga förfall förelåge för Niemi, denne finge kvarstanna. Den 20 januari
inställde sig Niemi till tjänstgöring och blev samma dag med stöd av
§ 113:4 inskrivningsförordningen hemförlovad. Niemi erhöll vid hemresan
truppbiljett till Overtorneå. Då Niemi ej i laga tid inställt sig
till tjänstgöring och följaktligen varit skyldig att på egen bekostnad
inställa sig, ägde han ej minsta rätt till ersättning för sin inställelse.
Att Niemi undsluppit bestraffning för sin försenade inställelse berodde
uteslutande på de i hans familj rådande förhållandena, vilka betraktades
såsom förmildrande omständighet för förseelsen.

Niemi anförde härefter uti en insänd påminnelseskrift. Niemi
hade fått uppskov åren 1913, 1914 och 1915 likasom även för år 1916
och hade därför icke haft någon anledning att inställa sig den 30
oktober 1915. Niemi ansåge därför, att vad inskrivningsbefälhavaren
och majoren Rutberg anfört endast vore svepskäl. Av Niemis vid
påminnelseskriften fogade inskrivningsbok framginge sanningen av hans
påståenden. Utöver förut förtecknade kostnader å saken 75 kronor
55 öre yrkade Niemi ytterligare ersättning med 18 kronor 30 öre.

Enligt anteckning i Niemis inskrivningsbok skulle han år 1915
erhållit uppskov med första tjänstgöringen till år 1916. Då han sålunda
icke varit skyldig att inställa sig till sådan tjänstgöring den
30 oktober 1915 och hans efterlysande icke heller varit påkallat, an -

modade militieombudsmannen i ny skrivelse inskrivningsbefälkavaren
att efter vederbörandes hörande inkomma med förnyat yttrande.

Tjänstförrättande inskrivningsbefälhavaren inkom härefter med
förnyat yttrande av majoren Rutberg, däri denne anförde följande.
Han vidhölle fortfarande vad han förut uppgivit och ansåge sig icke
kunnat handla på annat sätt. Felet syntes uppenbarligen ligga hos
1915 års inskrivningsnämnd, då varken i inskrivningsområdets expeditionslängd
eller i »huvudhandlingarna» och ej heller i rullföringsområdesexpeditionens
inskrivningslängd funnes något antecknat rörande
det beviljade uppskovet.

För egen del anförde tjänstförrättande inskrivningsbefälhavaren
huvudsakligen följande. Niemi blev den 3 mars 1915 inskriven, men
erhöll uppskov med första tjänstgöringen av familjeskäl och var alltså
ej inställelseskyldig den 30 oktober 1915. Att Niemi ändock inkallats
syntes bero på följande. Vid tiden för början av värnpliktigas av
1915 års klass första tjänstgöring insändes till regementsexpeditionen
vid Norrbottens regemente från rullföringsområdet nr 74 bland andra
även Niemis värnpliktssedel. Då Niemi ej inställde sig. blev han i
laga ordning efterlyst och inställde sig, sedan han på förfrågan blivit
av rullföringsbefälhavaren därtill anbefalld, efter ett par omgångars
kortare uppskov den 20 januari 1916. Samma dag hemförlovades han
jämlikt § 113:4 inskrivningsförordningen. Det av inskrivningsnämnden
i mars 1915 meddelade uppskovet hade, efter vad som visat sig, ej
blivit antecknat i någon av inskrivningslängderna men väl i Niemis
inskrivningsbok och > Förteckning över värnpliktiga, vilka inlämnat
ansökan om uppskov med första tjänstgöring». Rullföringsbefälhavaren
hade vid insändande av värnpliktssedlarna till Norrbottens regemente
såväl som vid avgivande av svaret till Niemi på dennes förfrågan, om
han vore inställelseskyldig, rättat sig efter sitt exemplar av inskrivningslängden
och tydligen ej tänkt på ovannämnda förteckning, av
vilken han även innehade ett exemplar. Ansvaret för inkallelsen syntes
tjänstförrättande inskrivningsbefälhavaren ligga lika mycket hos inskrivningsnämnden,
vilken ej tillsett att anteckning om uppskovet införts i
längderna och ej kollationerat dessa med ovannämnda förteckning,
som hos rullföringsbefälhavaren, vilken vid inkallelsen, som naturligt
vore, rättat sig efter längden men ej sökt i förteckningen.

I förnyade påminnelser yrkade Niemi för kostnader å saken ersättning
med ytterligare 18 kronor 30 öre.

I skrivelse till Konungens befallningshavande i Norrbottens län
anhöll slutligen militieombudsmannen att Konungens befallningshavande

133

ville infordra yttrande i ärendet från e. o. notarien Torsten Frykholm,
vilken enligt vunnen upplysning tjänstgjorde såsom lagfaren ledamot
vid 1915 års inskrivningsförrättning inom Kalix rullföringsområde, nr 74.

E. o. notarien Frykholm inkom med begärt yttrande och anförde
däri följande. Anledningen till den felaktiga inkallelsen av Niemi
syntes vara att anteckning ej skett i inskrivningslängderna därom, att
Niemi erhållit uppskov. Denna uraktlåtenhet torde hava berott därpå,
att Niemi, såvitt Frykholm mindes rätt, ej inställde sig förrän inskrivningsförrättningen
i fråga avslutats, då längderna ej funnos till hands.
Det oaktat blev hans ansökan prövad och bifallen, varefter anteckning
om beslutet gjordes och sedermera togs till protokollet. Då fråga
uppkom, huruvida Niemi erhållit uppskov eller ej, hade protokollet
kunnat lämna tillförlitlig upplysning därom. Det exemplar av inskrivningslängden,
som fördes av den lagfarne ledamoten, ägde nämligen
endast relativt vitsord — i de fall då skiljaktigheter förekomme mellan
längderna — och hade protokollet rådfrågats, skulle misstaget undvikits.

I ärendet låg majören Hutberg till last att han, oaktat Niemi
vid inskrivningsförrättning i mars 1915 beviljats uppskov med första
tjänstgöringen, likväl anbefallt honom att inställa sig till sagda tjänstgöring
under samma år.

Yad Rutberg anfört därom, att felet skulle ligga hos 1915 års
inskrivningsnämnd, då varken i inskrivningsområdets expeditionslängd
eller i huvudhandlingarna och ej heller i rullföringsområdesexpeditioneus
inskrivningslängd funnes någonting antecknat rörande det beviljade
uppskovet, förtjänade så mycket mindre avseende som Rutberg i egenskap
av rullföringsofficer hos ifrågavarande inskrivningsnämnd själv
haft att föra ett exemplar av sagda längd.

Inskrivningsförordningen § 25 mom. 1 stadgar nämligen, att i
de exemplar av inskrivningslängden, som föras av nämndens lagfarne
ledamot och rullföringsbefälhavaren, skall antecknas vad beträffande
varje i längden upptagen person förekommer och av nämnden beslutes,
därvid skall iakttagas, bland annat, att för ärende, som tillika omförmäles
i protokollet, hänvisning tecknas till detta.

§ 38 i ovannämnda förordning innehåller vidare följande stadgande:
»Sedan samtliga föreliggande ärenden blivit handlagda, skola

inskrivningslängderna, förteckningen över de utan anmält laga förfall
uteblivna, namnrullorna samt de i § 13 omförmälda förteck -

ningar med varandra jämföras, varvid, om skilj aktigheter förekomma,
rättelse genast skall ske efter inskrivningsnämndens beprövande. Innan
nämnden å sista förrättningsstället åtskiljes, skola ovannämnda handlingar
transporteras och summeras samt underskrivas —----.»

Det fel i tjänsten, vartill majoren Rutberg enligt vad ovan framhållits
gjort sig skyldig, var av sådan beskaffenhet att det icke borde
undgå laga beivran. Militieombudsmannen fann sig därför icke kunna
underlåta att förordna om åtal inför behörig domstol mot majoren
Rutberg för vad sålunda låg honom till last, varom skrivelse avläts
till överkrigsfiskalsämbetet. I särskild instruktion för åtalets utförande
anmodades åklagaren att yrka ansvar å Rutberg efter lag och sakens
beskaffenhet samt tillika dels, i mån av befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som Niemi, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa, dels ock fordra ersättning åt statsverket för vad som utgivits
till truppbiljett åt Niemi vid hemresan från Boden.

På det åtal, som krigsfiskalen K. A. Häggqvist, på uppdrag av
överkrigsfiskalsämbetet, i anledning härav anställde vid Norrbottens
regementes krigsrätt mot majoren Rutberg, meddelade krigsrätten den
18 april 1917 utslag, däri anfördes följande. 1 målet vore utrett:
att Niemi den 3 mars 1915 blivit såsom värnpliktig inskriven; att
inskrivningsnämnden, vid vars sammanträde majoren Rutberg närvarit
såsom rullföringsområdesbefälhavare, därvid beviljat Niemi uppskov
med första tjänstgöringen till år 1916; att anteckning härom gjorts i
nämndens protokoll och Niemis inskrivningsbok, men däremot ej i
inskrivningslängderna; att Rutberg, i enlighet med det å rullföringsområdesexpeditionen
befintliga exemplaret av inskrivningslängden, vid
början av värnpliktiges av 1915 års klass första tjänstgöring hösten
1915 insänt Niemis värnpliktssedel till Norrbottens regementes expedition
samt sedermera på av Niemi i telefon gjord förfrågan meddelat
denne, att han vore skyldig inställa sig till tjänstgöring sistnämnda år,
samt att Niemi, som jämväl blivit såsom frånvarande från värnpliktstjänstgöringen
1915 i laga ordning efterlyst, den 20 januari 1916 inställt
sig till tjänstgöring vid Norrbottens regemente, därvid han emellertid
omedelbart blivit jämlikt 130 § 4 inom. inskrivningsförordningen hemförlovad;
och enär enligt 21 § 3 mom. inskrivningsförordningen de av
den lagfarne ledamoten hos inskrivningsnämnden förda handlingar vore
att anse såsom huvudhandlingar, samt Rutberg varken enligt av åklagaren
åberopade 38 § nämnda förordning eller annat lagrum haft skyldighet
tillse att huvudhandlingarna överensstämde med det hos nämnden
förda protokoll; ty och som det ej påståtts än mindre visats, att

135

Niemi, då han, på sätt ovan omförmälts, i telefon förfrågat sig hos
Rutberg angående inställelseskyldigheten, därvid uppgivit, att i hans
inskrivningsbok förekommit anteckning om, att han erhållit uppsko\
med första tjänstgöringen; alltså och då med hänsyn jämväl till vad
i övrigt i målet förekommit Rutberg ej kunde anses hava i åtalade
hänseendet gjort sig förfallen till ansvar eller ådragit sig ersättningsskyldighet,
funne krigsrätten åklagarens och Niemis i målet förda talan

icke kunna bifallas. -it

Med detta utslag fann militieombudsmannen sig icke kunna atnöjas
utan förordnade överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten
fullfölja talan mot detsamma samt därvid, i händelse Niemi fullföljde
sin skadeståndstalan, i män av befogenhet understödja densamma.

Sedan militieombudsmannen därefter fått tillfälle'' taga del a\
protokollen i målet, anmodades överkrigsfiskalsämbetet att till utveckling
av besvären hos krigshovrätten anföra följande.

Vid krigsrätten hade majoren Rutberg antytt, att det vore möjligt,
att han icke varit närvarande, när Niemis anhållan om uppskov handlades
hos inskrivningsnämnden. Möjligheten därav torde emellertid fa
anses utesluten. Anteckning om det Niemi beviljade uppskov funnes
nämligen icke blott uti inskrivningsnämndens protokoll utan även i
Niemis inskrivningsbok och i förteckningen a värnpliktiga, som avlämnat
ansökan om uppskov med första tjänstgöringen. På grund av
^ 35 mom. 2 inskrivningsförordningen torde få antagas, att anteckningen
i inskrivningsboken verkställts av majoren Rutberg såsom rullföringsbefälhavare,
och att motsvarande anteckning i det av majoren
Rutberg innehavda exemplaret av den nämnda förteckningen gjorts a\
majoren själv torde vara klart med hänsyn till bestämmelsen i § 21
mom. 1, andra stycket, av samma förordning, jämförd med stadgandet

i § 13 under b). .. .

Huruvida anteckning om uppskovet bort inflyta jämväl i msknvningslängden
vore icke fullt tydligt av inskrivningsförordningen. § 21
syntes närmast tala emot, § 25 återigen för att anteckning om uppskov
med tjänstgöring skulle införas i längden. Anmärkningsvärt vore
att i formuläret för inskrivningslängd ej funnes särskild kolumn för
sådan anteckning, samt att något exempel dåra icke återfunnes i den
i författningssamlingen införda längd med exempel, där plats lör anteckningen
kunnat beredas i kolumn 28. Enligt vad militieombudsmannen
trodde sig veta förfores också härutinnan olika på olika ställen

i landet. . .... ... ,

Om emellertid, såsom syntes mest antagligt, inskrivningslangcien

136

bort innehålla anteckning om det beviljade uppskovet med första tjänstgöring,
vore att märka, att rullföringsbefälhavaren och den lagfarne
ledamoten av inskrivningsnämnden haft lika skyldighet — en var med
avseende å det av honom förda exemplaret av längden — att däri
gorå sådan anteckning. Den omständigheten att de handlingar, vilka
vid inskrivningsförrättning fördes av den lagfarne ledamoten, enligt
§ 21 mom. 3 inskrivningsförordningen vore att anse såsom huvudhandlingar,
torde, på sätt den lagfarne ledamoten vid ifrågavarande inskrivningsförrättning,
extra ordinarie notarien Frykholm anmärkt, endast
innebära, att vid skiljaktighet mellan de olika exemplaren det, som
förts av den lagfarne ledamoten, hade vitsord framför det av’ rullföringsbefälhavaren
förda. Den sistnämnde hade naturligtvis att ansvara
för att hans exemplar vore riktigt, och det anspråk, som i detta avseende
måste ställas på rullföringsbefälhavaren, torde desto mindre
kunna anses för stort som alla eventuellt förekommande felaktigheter
torde kunna avlägsnas genom den i § 38 inskrivningsförordningen påbjudna
kollationering, därest nämligen denna företoges på det sätt,
som uppenbarligen vore författningens mening, nämligen sålunda att
jämförelse skedde icke blott mellan olika exemplar av samma handling
utan även mellan de olika handlingar, som kunde innehålla uppgifter
om ett och samma förhållande.

Av inskrivningsförordningen syntes framgå, att rullföringsbefälhavaien
hade att å sin expedition följa det exemplar av vederbörande
handlingar, som han själv fört under inskrivningsförrättningen, men
icke huvudhandlingarna, till vilka han icke hade omedelbar tillgång.
Den i §§ 99 och 100 av inskrivningsförordningen omförmälda förteckning
å värnpliktssedlar, vilken användes vid upprop av värnpliktiga å
samlingsplats, grundades sålunda ytterst på de av rullföringsbefälhavaren
förda inskrivningshandlingar, likaså den i § 1 av hämtningskungörelserna
den 13 juni 1902 och den 12 november 1915 omnämnda
förteckning å förfallolöst uteblivna, som rullföringsbefälhavare eller
rullföringsbiträde hade att avlämna till vederbörande krono- eller
polisbetjäning.

Den av krigsrätten åberopade omständigheten att de av den lagfarne
ledamoten hos inskrivningsnämnden förda handlingar vore att
anse såsom huvudhandlingar, samt att majoren Rutberg varken enligt
lörut nämnda § 38 uti inskrivningsförordningen eller annat lagrum
haft skyldighet att tillse, att huvudhandlingarna överensstämde med
det hos nämnden förda protokollet, torde — även om krigsrättens uppfattning
i sist berörda del mot förmodan skulle vara riktig — vid

137

ovan anförda förhållande icke inverka på frågan om majoren Rutbergs
ansvarighet för Niemis inkallande till tjänstgöring, eftersom majoren
vid sina åtgöranden i ärendet icke hade att rätta sig efter huvudhandlingarna,
utan efter handlingar, för vilkas innehåll han själv vore
ansvarig.

Att Niemi blivit efterlyst såsom den där förfallolöst uteblivit från
tjänstgöring måste läggas majoren Rutberg till last; Niemi torde icke
varit i tillfälle att hindra efterlysningen genom att uppvisa sin inskrivningsbok
med anteckningen om uppskovet. Hade efterlysningen
tagit sitt normala förlopp, kunde Niemi väl, om hämtningskungörelsen
av den 12 november 1915, § 7, varit tillämplig, fått hämtaingsätgärden
avbruten genom uppvisandet av inskrivningsboken, men denna kungörelse
trädde i kraft först den 10 februari 1916, vid vilken tidpunkt
väl Niemi längesedan skulle varit inställd till tjänstgöring, därest ej
något mellankommit. Majoren Rutberg hade vid krigsrätten satt i
fråga, att Niemi skulle uppvisat sin inskrivningsbok, när han erhållit
befallning att inställa sig. Frånsett om detta skäligen kunnat fordras,
återstode den omständigheten, att Niemi vore bosatt på en helt annan
plats än rullföringsbefälhavaren. Krigsrätten hade fäst sig vid, att
Niemi icke vid telefonsamtal med majoren Rutberg omnämnt anteckningen
angående det beviljade uppskovet. För Niemi torde saken
ställt sig sålunda, att rullföringsbefälhavaren bort känna till den anteckningen
och dess betydelse bättre än han själv. I fråga om det
avseende, som rimligtvis kunde blivit fäst vid en uppgift av Niemi om
ett sådant förhållande, vore rätt upplysande, att utredning om Niemis
tjänstgöringsskyldighet icke skedde vare sig då han inställde sig till
tjänstgöring — ehuru han då torde hava medfört sin inskrivningsbok
eller då Niemi skriftligen vände sig till majoren Rutberg med begäran
om ersättning och denne i sin ordning gjorde förfrågan hos regementsexpeditionen,
eller ens då Niemis klagoskrift, vari dock uppgavs
att han den 18 januari 1910 vid inställelsen i Boden uppvisat sin inskrivningsbok,
enligt vilken han erhållit uppskov tre gånger och ännu
icke vore tjänstgöringsskyldig, första gången var föremål för behandling
hos vederbörande inskrivningsbefälliavare och rullföringsbefälhavare,
ävensom att rullföringsbefälhavaren, majoren Rutberg ännu i
sitt förnyade yttrande av den 2 augusti 1916 förklarat sig anse, att
han icke kunnat handla på annat sätt än han gjort.

Överhuvud torde kunna sägas, att den som gjort sig skyldig till
fel eller försummelse, vore skyldig svara för följderna därav, oavsett
att dessa tilläventyrs kunnat förebyggas genom annans ingripande. I
Militieotnbudsmannp.Hs äm Msberfittelms. 18

138

betraktande härav torde goda skäl finnas för såväl de av åklagaren
vid krigsrätten framställda påståenden om ansvar och ersättning som
ock Niemis ersättningsanspråk.

På de besvär överkrigsfiskalsämbetet i enlighet härmed anförde
meddelade krigshovrätten utslag den 17 oktober 1917. I utslaget yttrade
krigshovrätten följande:

Enär i målet vore utrett, att inskrivningsnämnden inom Kalix rullföringsområde,
vid vars sammanträde majoren Rutberg varit närvarande
i egenskap av rullföringsbefälhavare, genom beslut den 3 mars 1915
beviljat Niemi uppskov med första värnpliktstjänstgöringen till år 1916,
därom anteckning gjorts bland annat i den i § 13 inskrivningsförordningen
den 31 december 1914 omförmälda förteckning å värnpliktiga,
vilka avlämnat ansökan om uppskov med första tjänstgöring,
men majoren Rutberg underlåtit ej mindre att enligt föreskriften i §
25 punkt 1 samma förordning i det av honom såsom rullföringsbefälhavare
förda exemplaret av inskrivningslängden införa anteckning om
nämnda beslut, än även att jämlikt bestämmelsen i § 38 nämnda förordning
jämföra berörda exemplar av inskrivningslängden med förstnämnda
förteckning å värnpliktiga, av vilken majoren Rutberg innehaft
ett exemplar, samt denna underlåtenhet givit anledning därtill, att
Niemi, sedan majoren Rutberg översänt Niemis värnpliktssedel till
Norrbottens regementes expedition, blivit efterlyst såsom utebliven från
den tjänstgöring, som börjat den 30 oktober 1915, alltså och då tillika
vore upplyst, att majoren Rutberg, oaktat han i ovanberörda förteckning
kunnat inhämta upplysning om det beviljade uppskovet, på förfrågan
i telefon lämnat Niemi det meddelandet, att han vore skyldig
att inställa sig till nämnda tjänstgöring, samt majoren Rutberg på
grund av vad sålunda förekommit varit vållande därtill, att Niemi
utan att detta ålegat honom kommit att inställa sig till tjänstgöring
vid regementet den 20 januari 1916, prövade krigshovrätten rättvist
att, med upphävande av krigsrättens utslag, på det sätt bifalla den
mot majoren Rutberg i målet förda talan, att majoren Rutberg dels i
förmågo av 130 § strafflagen för krigsmakten dömdes att för den försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt han i ovan angivna avseenden
låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i två dagar,
dels ock förpliktades ej mindre att ersätta Niemi såväl för honom av
den obehöriga inkallelsen tillskyndade kostnader med fordrade 7 5
kronor 55 öre som ock för kostnaderna i och för målet vid krigsrätten
med skäliga ansedda 20 kronor, än även att gottgöra stats -

139

verket vad som utgivits till truppbiljett åt Niemi för dennes hemresa
från Boden. Niemi, som fordrat ersättning för sina kostnader å målet
i krigshovrätten, skulle samma kostnader själv vidkännas.

Krigskovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Olovligt undanhållande bestraffat såsom rymning m. m.

Vid sammanträde den 18 januari 1916 med Upplands infanteriregementes
krigsrätt rannsakades värnpliktige nr 242 55/1915 Erik
August Eriksson och nr 266 55/1915 Algot Wilhelm Bernhard Karlsson,
av krigsfiskalen Elof Andéhn ställda under tilltal för rymningsbrott.
I särskilda, nämnda den 18 januari 1916 meddelade utslag prövade
krigsrätten, enär Eriksson och Karlsson genom eget erkännande samt
av vad för övrigt förekommit vore lagligen övertygade att hava dels
efter tilländagången tjänstledighet, som varat till och med den 28
december 1915, underlåtit att inställa sig till tjänstgöring samt återkommit
till regementet, Eriksson den 3 och Karlsson den 1 januari
1916, dels ock under den tid, en var sålunda hållit sig undan, undandragit
sig ålagd kommendering till brandberedskap, jämlikt 53, 50 och
130 §§ strafflagen för krigsmakten, jämförda med 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen, lagligt döma en var av Eriksson och Karlsson såsom för
rymning och för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt till vaktarrest
i femton dagar.

I skrivelse till chefen för regementet framställde militieombudsmannen,
i samband med infordrande av yttrande från krigsrättens
ledamöter, mot utslagen följande anmärkningar. Därest någon gjorde
sig skyldig till rymning från sin tjänst vid krigsmakten och härför
dömdes till ansvar, torde straffet avse det förhållandet, att han undandragit
sig samtliga de tjänsteförrättningar under rymningstiden, till
vilka han blivit kommenderad eller kunnat bliva kommenderad. Vid
sådant förhållande torde det vara uppenbart, att en krigsman, som
gjort sig skyldig till rymning, icke kunde dömas till ansvar såväl därför
som för underlåtenhet att under rymningstiden fullgöra viss tjänsteförrättning.
Krigsrätten hade i sina ovan omförmälda utslag förbisett
denna omständighet. Det fel, vartill krigsrätten gjort sig skyldig,
då den dömt Eriksson och Karlsson för rymning samt för försummelse
i fullgörande av en under rymningstiden infallande tjänsteplikt, hade
givetvis medfört, att Eriksson och Karlsson ålagts högre straff än som
blivit fallet, därest krigsrätten förfarit på sätt vederbort.

Vid utslagens meddelande syntes krigsrätten jämväl hava förbisett

140

bestämmelsen i 131 § strafflagen för krigsmakten. Enligt detta lagrum
gällde bland annat att om förbrytelse, som i 130 § strafflagen
för krigsmakten omförmäldes, tillika innefattade annat uppsåtligt brott,
4 kap. 2 § allmänna strafflagen skulle tillämpas. Icke dess mindre hade
krigsrätten i sitt utslag åberopat 1 § i sistnämnda kapitel och lag.

Slutligen anmärkte militieombudsmannen, att krigsrätten dömt
Eriksson och Karlsson enligt 53 § nya strafflagen för krigsmakten såsom
för rymning. Eriksson och Karlsson hade undanhållit sig de tre
sista dagarna av december 1915 och återkommit till regemen tet, Eriksson
den 3 och Karlsson den 1 januari 1916. Enligt 68 § i 1881 års
strafflag för krigsmakten skulle Eriksson och Karlsson för vad sålunda
lag dem till last kunnat dömas allenast för olovligt undanhållande.
Dä fråga uppkommit om tillämpning av den strängare bestämmelsen
i 53 § av nya strafflagen för krigsmakten, enligt vilken krigsman av
manskapet, som hållit sig undan över tre dagar, straffades såsom hade
han rymning förövat, torde, mot stadgandet i 4 § i lagen om införande
av den nya strafflagen för krigsmakten m. m. hänsyn ej hava bort
tagas till undanhållande, som ägt rum innan berörda strängare bestämmelse
trädde i kraft.

I yttranden, som sedermera inkommo, anförde dåvarande krigsdomaren,
häradshövdingen Axel Olivecrona, med vilken krigsrättens
övriga ledamöter instämde, följande. Den av militieombudsmannen
uttalade uppfattningen att om någon gjorde sig skyldig till rymning
ur krigstjänst och därför dömdes till ansvar, straffet borde avse det
förhållandet, att han undandragit sig samtliga de tjänsteförrättningar
under rymningen, till vilka han blivit kommenderad eller kunnat bliva
kommenderad, kunde krigsdomaren icke i allo dela. En dylik uppfattning
skulle också, enligt krigsdomarens mening, vid tillämpningen
kunna i vissa fall leda till otillfredsställande konsekvenser. Sålunda
skulle det t. ex. vid bestraffning från strafflagens synpunkt vara likgiltigt,
om eu krigsman skulle hålla sig undan någon tid under vanliga
exercisövningar eller om han gjorde det för att undgå en besvärlig
vaktpost eller en annan viktig kommendering. Frågan huruvida brottskonkurrens
vid rymning förelåge eller icke, vore enligt krigsdomarens
tanke beroende av, huruvida rymmaren vid tiden för rymningen undandrog©
sig en särskild kommendering och därigenom en från de normala
förhållandena avvikande tjänsteförrättning. Givetvis kunde dock härvid
gränsfall finnas, vid vilka tvekan kunde uppstå, om viss kommendering
i förevarande avseende vore att anse såsom något från det normala
avvikande. Till stöd för sin uppfattning ville krigsdomaren åberopa

141

ett uttalande i samma riktning av professoren Hagströmer i dennes
arbete »Svensk Straffrätt» 1 bandet s. 682. Det läte sig väl knappast
förneka, att i alla händelser brottsligheten vore större, när rymmaren
undandroge sig ett särskilt uppdrag, som man litat på, att han skulle
utföra, och tydligen kunde man i detta fall icke, även om man ansåge
brottskonkurrens icke föreligga, underlåta att vid straffmätningen fästa
avseende vid ifrågavarande förhållande. Det kunde därför icke enligt
krigsdomarens mening sägas, att värnpliktige Eriksson och Karlsson
ålagts högre straff än om man ansett brottskonkurrens utesluten.

Beträffande den omständigheten att krigsrätten vid ådömande av
straff för rymning och för tjänsteförsummelse åberopat 4 kap. 1 §
strafflagen, så hade krigsrätten ingalunda förbisett 131 § i strafflagen
för krigsmakten, men hade krigsrätten ansett, att i det fall, att
disciplinstraff ådömdes, nämnda lagrum gent emot stadgandet i 38 §
samma lag icke vore tillämpligt, och hade krigsdomaren ej funnit
anledning frångå denna uppfattning.

Yad vidare anginge den anmärkta omständigheten att Eriksson
och Karlsson, för det de undanhållit sig från krigstjänsten under de
tre sista dagarna av år 1915 och inställt sig, Karlsson den 1 och
Eriksson den 3 januari 1916, dömts såsom rymmare enligt nya strafflagen
för krigsmakten, så hade tankegången varit följande. För undanhållandet
under 1915 kunde givetvis Eriksson och Karlsson icke dömas
enligt nya strafflagen, då denna i förevarande avseende vore strängare,
men för undanhållande år 1916 kunde de under inga förhållanden
dömas enligt 1881 års strafflag utan måste dömas enligt nya strafflagen.
Vid tillämpningen av denna hade man att följa 53 §, som ovillkorligen
stadgade rymningsstraff så snart undanhållandet varat över tre dagar,
vilket här vore fallet. Det hade stått Eriksson och Karlsson fritt att
undvika detta, om de inställt sig före 1915 års utgång, men de hade
icke gjort detta utan fortsatt sitt brott under nya strafflagens tid.
Att dem ådömts rymningsstraff grundade sig sålunda på deras brottslighet
under är 1916, därvid hänsyn tagits till föregående brottslighet
på samma sätt som förhållandet skulle hava varit om nya lagen infört
iterationsstraff och fråga varit om dettas tillämpning å en person,
som begått ett visst brott 1915 och ånyo begått likartat brott 1916.
Ett motsatt tillvägagående skulle i vissa fall leda till alldeles lagstridiga
resultat. Om t. ex. en krigsman av manskapet hade avvikit
ur tjänsten och hållit sig undan de sju sista dagarna av år 1915 samt
inställt sig först på tredje dagen 1916, skulle lian, om endast 1881
års lag tillämpades och hela tiden för hans undanhållande ej samman -

142

räknades, kunna hålla sig undan sammanlagt fulla nio dagar utan att
straffas som rymmare, och detta ehuru både gamla och nya lagen
stämplade som rymmare den, som hållit sig undan så lång tid. Om
därför i detta fall krigsrätten förfarit felaktigt, vore felet enligt krigsdomarens
mening ej större än lagstiftarens, som ej meddelat erforderliga
övergångsbestämmelser utan genom underlåtenhet därutinnan skulle
framtvinga ådömande i vissa fall av en lindrigare bestraffning än som
varit avsedd i någondera strafflagen.

Eriksson och Karlsson hade enligt vad regementschefen meddelat
under tiden från och med den 19 januari 1916 till och med den S
februari samma år uti regementets häkte utan tjänstgöring avtjänat
ovanberörda dem ådömda arreststraff.

Enligt 1881 års strafflag för krigsmakten, 68 §, gällde att om
krigsman, sedan tiden för honom beviljat tjänstledighet gått till ända,
underlåtit att sig inställa utan att därför äga laga förfall eller sådant,
så fort ske kunnat, hos vederbörande befälhavare anmäla, skulle han,
ändå att avsikt att undandraga sig krigstjänsten icke ådagalagts, likväl
straffas såsom rymmare i särskilda fall, bland annat då det olovliga
undanhållandet räckt längre än viss tid, som för krigsman hörande
till manskapet var bestämd till åtta dagar. Om frånvaron var kortare,
skulle utom för visst fall, varom nu ej var fråga, den felaktige för
olovligt undanhållande beläggas med disciplinstraff; dock kunde, där
återfall i brottet skedde och omständigheterna vore synnerligen försvårande,
dömas till fängelse i högst sex månader. Bestämdes disciplinstraffet
till vaktarrest, gällde enligt 20 § samma lag, att sådant arreststraff
kunde åläggas manskap för högst tio dagar.

På detta område har 53 § i 1914 års strafflag för krigsmakten
infört den skärpning, att krigsman av manskapet, som beträdes med
olovligt undanhållande, skall anses såsom hade han rymning förövat,
så snart det olovliga undanhållandet varat över tre dagar av den
bestämda tjänstgöringstiden. Straffet för rymning'' i sådant fall är
enligt 50 § samma lag i regel fängelse i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro synnerligen mildrande, disciplinstraff; vid återfall
kan dock ej lägre straff än fängelse ådömas. Ålägges disciplinstraff,
och kommer därvid vaktarrest till användning, är enligt 1914 års lag
maximum femton dagar. För olovligt undanhållande stadgas även i
1914 års lag att straffet är disciplinstraff men att vid återfall kan

143

ådömas fängelse i högst sex månader, i händelse omständigheterna äro
synnerligen försvårande.

Enligt straffrättens allmänna grunder gäller att lagändringar i
skärpande riktning icke äga tillbakaverkande kraft. I nära anslutning
till 5 § i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
m. in. uttrycker 4 § i lagen den 28 oktober 1914 om införande
av den nya strafflagen för krigsmakten m. m. ifrågavarande rättsregel
sålunda, att brott, som är förövat innan nya strafflagen för krigsmakten
blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej bestämts genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller icke bleve överklagat,
eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skulle straffas efter nya
lagen, om det straff'', som efter densamma borde åläggas, vore lindrigare
än det, som varit stadgat i äldre lag. Härav lärer otvetydigt
följa, att den nya lagen icke må, där dess straffbestämmelser äro strängare
än motsvarande bestämmelser i äldre lag, tillämpas å brott, som
förövats medan den äldre lagen ännu var gällande.

Yad de föreliggande två fallen angick hade Eriksson och Karlsson
hållit sig olovligen undan tre dagar närmast före den 1 januari 1916,
då den nya strafflagen för krigsmakten trädde i kraft. De återkommo
i tjänstgöring, Eriksson den 3 och Karlsson den 1 berörde januari.
Ingendera hade alltså hållit sig olovligen undan vare sig under den
äldre lagens tillämpningstid så länge, att han efter den lagen kunnat
anses såsom rymmare, eller så lång tid efter det den nya lagen trädde
i kraft, att hans olovliga frånvaro efter den tidpunkten kunnat ådraga
honom straff såsom för rymning. Nu måste emellertid det olovliga
undanhållandet uppenbarligen betraktas såsom ett fortfarande brott.
Att uppdela brottet så, att varje del straffas efter den lag, som gällde
när den ifrågavarande brottsligheten begicks, var därför uteslutet. För
krigsrätten syntes saken hava tett sig sålunda, att undanhållandet i
dess helhet måste bedömas enligt en och samma lag; då den del av
undanhållandet, som infallit under år 1916, icke kunde straffas enligt
den äldre lagen, återstod ej annat än att tillämpa den nya lagen.
Samma svårighet hade, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, förekommit
vid flera andra krigsrätter. Vid en av dessa hade man gått
till en motsatt ytterlighet och låtit meniga krigsmän för olovligt
undanhållande, som fortgått mer än de tre första dagarna i januari
1916 men sammanlagt ej varat över åtta dagar, slippa undan med
straff allenast för olovligt undanhållande, därför att undanhållandet
tagit sin början redan någon av de sista dagarna i december 1915.
Men i allmänhet syntes man hava anlitat en tredje utväg samt såsom

144

rymning bestraffat ett olovligt undanhållande, som börjat i december
1915, därest det antingen fortgått mer än tre dagar i januari 191(1
eller ock sammanlagda tiden för undanhållandet uppgått till mer än
åtta dagar, och hade man därvid åberopat i det förra fallet allenast
den nya lagen och i det senare såväl den äldre som den nya lagen.

Mot sist omförmälda lagtillämpning synes ej vara något att
erinra; den visar ock huru man kunnat komma till rätta med sådana
fall, som krigsrättsledamöterna i ovan återgivna yttranden anfört, eller
att en krigsman av manskapet hållit sig undan de sju sista dagarna
av år 1915 samt inställt sig först på tredje dagen år 1916. Annorlunda
förhåller sig med den lagtillämpning, som ägt rum i målen mot
Eriksson och Karlsson. Sammanlagda tiden för undanhållandet översteg
icke för någon av dem åtta dagar; de hade sålunda ej kunnat
dömas till ansvar för rymning efter den äldre lagen, därest denna
skolat tillämpas. Och, såsom redan framhållits, hade de icke heller
hållit sig undan så lång tid efter det den nya lagen med 1916 års
ingång trädde i kraft, att de enligt denna varit för undanhållandet
under år 1916 att anse såsom rymmare. I yttrandena anfördes med
all rätt, att Eriksson och Karlsson för undanhållandet under år 1915
icke kunde dömas enligt nya strafflagen, då denna i förevarande avseende
var strängare. Icke desto mindre torde krigsrätten hava tilllämpat
den nya strängare lagen i fråga om den del av det olovliga
undanhållandet, som inföll under år 1915, eftersom ansvar för rymning
kunnat komma i fråga endast genom att sagda del indragits under
bestraffningen av undanhållandet i dess helhet. Att, såsom i yttrandena
erinrats, det stätt Eriksson och Karlsson fritt att undvika, att
undanhållandet kommit att vara mera än tre dagar, må vara aldrig
så riktigt i och för sig, men denna omständighet kunde icke rimligen
hava medfört, att det olovliga undanhållandet de tre sista dagarna av
december 1915 övergått till rymning därför att det fortgått inpå ett
år, varunder olovligt undanhållande under mer än tre dagar skulle
straffas såsom rymning. Vad krigsrättsledamöterna anfört därom, att
vid bedömande av brottsligheten under år 1916 hänsyn tagits till föregående
brottslighet på samma sätt, som förhållandet skulle hava varit
om nya lagen infört iterationsstraff och fråga varit om dettas tillämpning
å eu person, som begått ett visst brott 1915 och ånyo begått
ett likartat brott 1916, synes icke ägnat att tjäna till utredning av
det föreliggande spörsmålet. För att få jämförelsen adekvat torde man
böra förutsätta, att iterationsstraff för den senare förseelsen kunde inträda
allenast under förutsättning att i densamma inbegrepes ett

145

moment, som ensamt för sig ej skulle falla under den nya lagen. Att
i ett sådant fall tillämpa den nya lagens bestämmelse om iterationsansvar
kunde väl ej komma i fråga. Därest någon, som tidigare undergått
bestraffning för första resan stöld, hade å skog eller mark, däri
han ej ägde del eller den han ej innehade eller ägde rätt att nyttja,
olovligen fällt träd i uppsåt att trädet -eller någon del därav sig eller
annan tillägna och värdet gick över femton kronor exempelvis till
tjugu kronor, därav fjorton kronor belöpte på träd, som fällts innan
förordningen den 16 juni 1875 angående ändring i strafflagens stadganden
om ansvar för skogsåverkan trädde i kraft, och sex kronor på
träd, som fällts efter samma tidpunkt, samt han på en gång tilltalats
för olovlig avverkning av träd till sammanlagt värde av tjugu kronor,
skulle det säkerligen ansetts som ett svårt fel, om han därför dömts
till ansvar såsom för andra, resan stöld. En sådan lagtillämpning synes
dock stå i god överensstämmelse med den mening, krigsrättsledamöterna
i förevarande fall hävdat.

Genom att Erikssons och Karlssons olovliga undanhållande bestraffats
såsom rymning har väl icke det straffmaximum, som kunnat
åläggas för olovligt undanhållande under år 1916, blivit överskridet,
eftersom krigsrätten betraktat brottet såsom rymning under synnerligen
mildrande omständigheter och därför använt disciplinstraff, men
det ådömda straffet eller femton dagars vaktarrest utgör å andra
sidan, då för det olovliga undanhållandet blott disciplinstraff kunnat
komma i fråga, det strängaste straff, som kunnat åläggas med tillämpning
av strafformen vaktarrest. Med högsta grad av sannolikhet torde
kunna antagas, att straffet skulle satts till ett avsevärt lägre mått,
om brottet betecknats såsom olovligt undanhållande och ej rubricerats
såsom det svårare brottet rymning, helst de synnerligen mildrande omständigheterna
väl bort inverka på straffmätningen även för det fall,
att brottet ansetts som olovligt undanhållande. På straffmätningen
torde emellertid hava i skärpande riktning inverkat den uppfattningen
att Eriksson och Karlsson gjort sig skyldiga till såväl rymning som
försummelse av tjänsteplikt, det senare därför att de under tiden för
det olovliga undanhållandet även undandragit sig ålagd kommendering
till brandberedskap. Till vad förut anmärkts i avseende å lagtilllämpningen
i denna del må här läggas en hänvisning till förarbetena
till den nya strafflagen för krigsmakten. Det framgår av dessa, att
sänkningen från åtta dagar till tre dagar av den tid, efter vilken
olovligt undanhållande av menig krigsman anses såsom rymning, särskilt
berott därpå, att man velat inskränka möjligheten för manskap,
Militieombudsmannens mnbetsberuttelse. 1

146

som kommenderats till tyngre och obehagligare arbete såsom t. ex.
kolning å varven, att undandraga sig detta genom olovligt undanhållande
för sådan tid, att ansvar för rymning ej kunde komma i fråga. Därest
det ansetts möjligt att i dylika fall använda straffbestämmelserna i 144 §
av 1881 års strafflag för krigsmakten, motsvarande den utav krigsrätten
åberopade ISO § i 1914 års strafflag för krigsmakten, hade så
strängt straff kunnat åläggas redan första gången, att den ifrågavarande
skärpningen skulle varit mindre behövlig. Egendomligt för att ej säga
onaturligt skulle ju ock te sig, om den, som gjort sig skyldig till
rymning eller olovligt undanhållande, skulle jämte detta brott föras
till last försummelse av varje särskild tjänstgöring, som ålegat honom
under tiden för rymningen eller det olovliga undanhållandet.

Det fel, vartill krigsrätten i nu anmärkta två hänseenden gjort
sig skyldig, syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke
böra undgå laga beivran. Vad angick det förhållande, att ett brott,
som bort anses såsom olovligt undanhållande, blivit av krigsrätten
bestraffat såsom rymning, var särskilt att erinra, att brottets felrubricering,
i händelse Eriksson eller Karlsson skulle under fortsatt tjänstgöring
bliva beträdd med rymning, föranleder att därför ej kan åläggas
ringare straff än fängelse, under det att särskild förhöjning i straff
icke är stadgad för den, som gör sig skyldig till rymning efter att
förut hava straffats för olovligt undanhållande. Militieombudsmannen
fann sig därför böra uppdraga åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa
krigsrättens ledamöter, nämligen förutvarande krigsdomaren Olivecrona,
vice auditören Joel Svedberg, majoren O. von Bahr och fanjunkaren
Aug. Enström under tilltal inför krigshovrätten för vad sålunda låg
dem till last.

Under den föregående skriftväxlingen hade militieombudsmannen
vidare anmärkt, att krigsrätten, då den ansett att Eriksson och Karlsson
gjort sig skyldiga till såväl rymning som försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt, bort med iakttagande av 131 § i strafflagen för krigsmakten
tillämpa 4 kap. 2 § allmänna strafflagen i stället för 1 § i samma
kapitel. I denna del syntes krigsrätten hava bjudit goda skäl för sin
åtgärd, och även om tilläventyrs i allt fall, därest överhuvud sammanträffande
av brott förelegat, . kunde anses riktigare att till stöd för
straffets bestämmande i stället för 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
åberopats nästföljande paragraf jämte 38 § strafflagen för krigsmakten,
säger sig självt att den anmärkta inkonsekvensen icke kan läggas
krigsrätten till last såsom ett fel.

Överkrigsfiskalsämbetet uppmanades att vid utförandet av det

147

anbefallda åtalet yrka ansvar å krigsrättens ledamöter efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som Eriksson och Karlsson, i målet hörda, kunde
komma att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade med anledning härav i till krigshovrätten
avgivet memorial, att häradshövdingen Olivecrona och hans
medparter för vad i berörda skrivelse lagts dem till last måtte dömas
till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet,
med överlämnande av en till krigshovrätten ställd
skrift, däri Karlsson yrkat ersättning för mistad arbetsförtjänst och för
lidet obehag med 5 kronor om dagen för varje dag, varunder han
oriktigt undergått straff, så till vida biträdde Karlssons * talan att
ämbetet yrkade, att krigsrättens ledamöter, vilken gälda gitte, måtte
åläggas att för det lidande, som genom krigsrättens ifrågavarande
utslag kunde hava tillskyndats Karlsson, till denne utgiva skäligt skadestånd,
vilket icke syntes böra överstiga 25 kronor. *)

Den 7 november 1917 meddelade krigsho vrätten utslag i målet och
yttrade däri följande.

Ehuru häradshövdingen Olivecrona och hans medparter i deras
ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
utslags meddelande i de av militieombudsmannen anmärkta avseenden
icke kunde anses hava förfarit i överensstämmelse med en riktig tilllämpning
av gällande bestämmelser, likväl och då vad som härutinnan
läge häradshövdingen Olivecrona och hans medparter till last icke med
hänsyn till föreliggande omständigheter och då vad krigsrättens ledamöter
till sitt fredande anfört vore av beskaffenhet att för någon av dem
medföra ansvar och ersättningsskyldighet, funne krigshovrätten skäligt
ogilla den mot häradshövdingen Olivecrona och hans medparter i målet
förda talan.

Med detta utslag ansåg sig militieombudsmannen icke kunna åtnöjas.
I underdånig skrivelse den 3 december 1917 anförde militieombudsmannen
besvär över samma utslag och anförde därvid följande.

»Inom den teoretiska straffrättens område finnas väl få regler så
allmänt erkända som den, att en lagändring i skärpande riktning icke
äger tillbakaverkande kraft. Innebörden av denna rättsregel är sådan,
att den torde äga giltighet även utan stöd i positivt lagbud. Att

) Eriksson framställde ej något anspråk på ersättning.

148

krigsrätten trots den uttryckliga påminnelse, som innefattas i 4 § av
promulgationslagen till den nya strafflagen för krigsmakten m. m., åsidosatt
denna regel vid meddelandet av de två utslag, om vilka det förevarande
åtalet rör sig, är därför högeligen anmärkningsvärt, och då
felet icke synes bero av förbiseende, lärer det icke kunna betecknas
annorledes än såsom oförstånd.

Därest det endast gällt att få ett auktoritativt domstolsuttalande
om, huru lagen i de föreliggande fallen rätteligen borde tolkas, skulle
jag visserligen kunnat låta mig nöja med krigshovrättens utslag, varigenom
förklarats att häradshövdingen Olivecrona och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
utslags meddelande i de av mig anmärkta avseenden icke
kunde anses hava förfarit i överensstämmelse med en riktig tillämpning
av gällande bestämmelser. Men då det begångna felet kan medföra
verkningar utöver dem, som omedelbart följa av de ålagda bestraffningarna
— nämligen vid iteration på sätt jag framhållit uti instruktionen
för åtalets utförande vid krigshovrätten — har jag, med hänsyn till
bestämmelserna i 4 § av instruktionen för riksdagens militieombudsman,
funnit mig icke kunna underlåta att fullfölja åtalet.

I flera tidigare fall har jag måst beivra felrubricering av brott,
då felet kan öva inflytande vid iteration. I ett av de ifrågavarande
fallen hade krigsrätten vid Eders Kungl. Maj:ts Göta livgarde betecknat
ett brott såsom ''första resan snatteri medelst inbrott’ i stället för såsom
första resan stöld medelst inbrott. Krigshovrätten fann väl att
krigsrättsledamöterna vid meddelandet av det ifrågakomma utslaget
gjort sig skyldiga till förbiseende i det av mig anmärkta avseendet,
men då vad härutinnan läge krigsrättsledamöterna till last icke vore
av beskaffenhet att böra för någon av dem medföra ansvar för fel i
ämbetet, fann krigshovrätten den mot krigsrättsledamöterna i målet
förda talan icke kunna bifallas. På besvär av mig dömde emellertid
Eders Kungl. Maj:t genom utslag den 24 oktober 1916 krigsrättsledamöterna
för försummelse i domarämbetets utövning att bota, auditören
femtio kronor samt en var av de militära ledamöterna tio kronor.

Det fel, som nu i anförda mål låg en krigsrätt till last, kan måhända
ur viss synpunkt betecknas såsom svårare än det, som anmärkts
mot häradshövdingen Olivecrona och dennes medparter. Men med hänsyn
till eventuella olägenheter för framtiden lärer uppenbarligen vara
långt betänkligare att olovligt undanhållande betecknas och bestraffas
såsom det svårare brottet rymning än att stöld betecknas såsom det
ringare brottet snatteri.

149

På grund av vad jag sålunda och förut i målet anfört yrkar jag
att Eders Kungl. Maj:t måtte, med ändring av krigshovrättens utslag,
fälla häradshövdingen Olivecrona och hans medparter till ansvar för
det de i de av mig anmärkta avseenden gjort sig skyldiga till felaktigt
förfarande vid domarämbetets utövning.»

Besvären äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

22. Stöld bestraffad såsom begången efter inbrott.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Skånska dragonregementet den 21 november 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes bland- annat följande.

Den 23 mars 1915 rannsakades inför krigsrätten vid nämnda
regemente volontären vid 5. skvadronen nr 38 Axel Sigfrid Björklund
för tjuvnadsbrott.

Under rannsakningen erkände Björklund enligt protokollet bland
annat följande. Han hade natten till den 13 mars 1915 gjort stallvakt.
Klockan halv tolv på natten hade Björklund, som vid flera tillfällen
sett en av sina logementskamrater, volontären vid 5. skvadronen nr
55 Olsson, innehava penningar, gått upp i logementet, där de innevarande,
bland dem Olsson, lågo i sina sängar, försänkta i sömn.
Björklund hade gått bort till Olssons säng, försiktigt känt efter under
huvudgärden och anträffat nyckeln till ett skåp i logementet, där
Olsson haft sina persedlar förvarade. Björklund hade öppnat skåpet
och därur från Olsson tillgripit tjugutvå kronor. Därpå hade han
stängt skåpet och lagt nycklarna tillbaka under huvudgärden samt
återvänt till stallet. Där hade han haft de tillgripna penningarna
gömda den påföljande dagen. Nästa dag hade han skickat hem femton
kronor. Resten av pengarna hade använt till olika ändamål.

Krigsrätten, varest Björklund samtidigt stått under tilltal jämväl
för andra tillgrepp, utlät sig genom utslag samma den 23 mars 1915:
Emedan i målet vore utrett, att Björklund dels från Olsson, med vilken
han varit i samma logement förlagd, efter att hava med list öppnat
det åt denne upplåtna låsta skåp, därur olovligen tillgripit tjugutvå
kronor i penningar, dels ock å särskilda tider under år 1915 i kasränen
olovligen tillgripit kronan tillhöriga 4 gafflar, 1 kniv, 4 matskedar och
2 teskedar, vilka saker, dem han undangömt i det åt honom upplåtna
skåp, där de vid anställd visitation påträffats, varit värda tillsammans

150

en krona 5 öre; alltså prövade krigsrätten rättvist, jämlikt 113 och
114 §§ strafflagen för krigsmakten, jämförda med 20 kap. 4 och 9 §§
samt 4 kap. 2 § allmänna strafflagen, döma Björklund, vilken icke
veterligen förut varit för tjuvnadsbrott straffad, att för första gången
å särskilda tider delvis i förening med inbrott från kamrat och
från kronan förövad stöld av penningar och gods till sammanlagt värde
av tjugutre kronor 5 öre, hållas till straffarbete i fem månader ävensom
att ersätta Olsson för det från honom stulna med tjugutvå kronor, och
förklarades Björklund därjämte, med stöd av 28 § strafflagen för krigsmakten,
från sin anställning vid krigsmakten skild.

Att i berörda utslag jämte aijdra lagrum åberopats 4 kap. 2 §
allmänna strafflagen torde berott på misskrivning. Sammanhanget och
straffmätningen visade, att krigsrätten i själva verket tillämpat 3 § i
sistnämnda kapitel.

Gent emot utslaget i övrigt såg militieombudsmannen sig föranlåten
framställa den anmärkning att, som användandet av den till
Olssons skåp hörande nyckeln för skåpets öppnande icke kunde betraktas
såsom inbrott, Björklund icke bort dömas till ansvar för stöld
i förening med inbrott.

I anledning härav infordrades yttrande från ledamöterna i krigsrätten
vid ifrågavarande tillfälle, dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten
N. Fischerström, dåvarande auditören, numera krigsdomaren
C. A. M. G. Faxe, ryttmästarne I. W. Ståhle och F. J. T. U. Rosencrantz
samt löjtnanten A. W. Hseggström.

Uti avgiven förklaring anförde krigsdomaren Faxe följande: Vid
företagande till avgörande av ifrågavarande mål hade han erinrat sig
ett i Holms juridiska arkiv, årgång 1885, refererat mål, vari förekomme
fråga, huruvida i 20 kap. strafflagen omtalad »list» använts eller icke.
I detta mål hade riksdagens justitieombudsman framhållit, hurusom, då
lagstiftaren till skydd för äganderätten med strängt straff belagt inbrott,
sådant skett under förutsättning att ägaren, såvitt på honom berott,
vidtagit alla nödiga åtgärder för att med stängsel och lås förvara sin
egendom; att således endast den, som med våld brutit eller med list
undanröjt nämnda hinder för olovlig åtkomst av den sålunda förvarade
egendomen, borde anses skyldig till detta strängare straff, samt att uti
då ifrågavarande fall den tilltalade ostridigt icke med våld och enligt
justitieombudsmannens omdöme ej heller med list berett sig tillgång
till vad han olovligen tillgripit, utan det endast varit målsägarens
ovårdsamhet om sin egendom, som berett den tilltalade en lätt utväg
att åtkomma den nyckel, som dagen före den, då tillgreppet skedde,

151

mitt för hans ögon blivit lagd i olåst förvaringsrum i målsägarens
ostängda bostad och som å samma ställe anträffats av den tilltalade.
Av denna justitieombudsmannens argumentering hade krigsdomaren
Faxe slutit att, om förhållandena varit motsatta dem, som sålunda
framhållits, skulle, oaktat rätt nyckel använts, inbrott anses hava förelegat.
I det mål, det nu gällde, hade Olsson genom att, sedan han
stängt det skåp, vari de sedermera stulna penningarna förvarades,
lägga nyckeln under huvudgärden i sin säng, å vilken han därpå lade
sig till vila, onekligen gjort vad rimligen kunnat begäras till förvarande
av penningarna, och Björklunds förfarande att, medan Olsson låg och
sov, försiktigt känna efter under huvudgärden, taga nyckeln, med den
öppna skåpet och, sedan han ur detta tillgripit penningarna och stängt
skåpet, lägga nyckeln tillbaka under Olssons huvudgärd syntes med
skäl kunna betecknas som list. Emellertid hade professorn Thyrén i
fråga om 20: 4 mom. 4 strafflagen uttalat, att listen måste hänföra
sig omedelbart till själva öppnandet, och att det att med list bemäktiga
sig den rätta nyckeln och därmed sedan öppna förvaringspersedeln
således icke folie under nämnda lagrum; och då militieombudsmannen
i skrivelsen förklarat, att användandet av den till Olssons skåp hörande
nyckel för skåpets öppnande icke kunde betraktas såsom inbrott, skulle
krigsdomaren Faxe icke underlåta att vid tilläventyrs förekommande
fall handla i överensstämmelse med den av militieombudsmannen sålunda
uttalade mening.

I vad krigsdomaren Faxe sålunda anfört förklarade ovannämnda
militära ledamöter i krigsrätten sig instämma.

Enligt intyg från kronohäktet i Ystad, som kommit militieombudsmannen
tillhanda, hade Björklund därstädes avtjänat det honom genom
berörda utslag ådömda straff under tiden 26 mars 1915—26 augusti
samma år.

Allmänna strafflagen stadgar i 20 kapitlet 4 § visst straff bland
annat för det fall att »man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs,
eller, för brottets förövande, bortförer och med våld eller list öppnar
skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling
eller annat dylikt stängsel tillsluten är».

I 5 § samma kapitel och lag bestämmes närmare begreppet inbrott.
Sådant föreligger enligt sistnämnda paragraf bland annat i det

152

fall, att någon »med våld eller list öppnat skåp. kista, skrin eller
annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt
stängsel tillsluten var, utan att den borttaga».

Ordalagen i berörda delar av de anförda paragraferna synas icke
kunna tolkas på annat sätt än att för inbrott fordras att öppnandet
av en sluten förvaringspersedel sker med våld eller list. Våldet eller
listen måste enligt lagens ordalydelse hänföra sig till själva öppnandet
av förvaringspersedeln. Därest någon med våld eller list skaffar sig
den riktiga nyckeln till ett låst skåp och med denna nyckel öppnar
skåpet i avsikt att tillgripa däri förvarat, annan person tillhörigt gods,
kan skåpets öppnande, då detta i och för sig icke skett på våldsamt
eller listigt sätt utan på det enda naturliga sättet, icke betraktas såsom
inbrott.

I det ovan omförmälda, av krigsrätten bedömda fall hade den
brottslige, volontären Björklund, icke med våld och ej heller på annat
onormalt sätt, som kunnat kallas för listigt, öppnat skåpet. Huruvida
det sätt, varpå han förskaffat sig den riktiga nyckeln till låset, kunde
kallas för listigt i den bemärkelse, vari ordet fattas uti ovan anförda
lagrum, torde till och med kunna betvivlas. Som sistberörda fråga
emellertid saknade betydelse, kunde den i detta sammanhang lämnas
därhän.

Krigsdomaren Faxe och övriga ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
tillfälle syntes medgiva, att Björklund icke kunde anses
hava med list öppnat det åt Olsson upplåtna skåpet.

Härmed torde jämväl få anses medgivet, att krigsrätten felaktigt
förfarit, då den för de i utslaget avsedda tillgrepp dömt Björklund
för stöld delvis i förening med inbrott. Rätteligen hade Björklund,
enligt vad det vill synas, icke kunnat dömas annat än för första
gången å särskilda tider förövad stöld.

Yad det fel, vartill krigsrätten sålunda gjort sig skyldig, inneburit
för Björklund, torde vara ganska uppenbart. Visserligen hade
Björklund, därest hans brott blivit riktigt bedömt, kunnat erhålla det
straff, som nu blivit åt honom utmätt. Ganska visst torde dock vara, att
om Björklunds tillgrepp, betraktat såsom begånget delvis efter inbrott, bort,
såsom krigsrätten funnit, försonas med straffarbete i fem månader,
straffet kommit att bliva väsentligt mindre, därest den synnerligen
försvårande omständighet, som inbrottet innebär, icke ansetts föreligga.
Med hänsyn härtill torde man med visshet kunna säga, att, därest
Björklunds brott blivit riktigt bedömt, Björklund skulle hava erhållit
ett ringare straff.

153

Vidare torde böra observeras, att, då Björklunds brott uti den
straffuppgift, som blivit från krigsrätten insänd, angivits vara av svårare
slag, än det i verkligheten varit, Björklund härav i framtiden, därest
han ånyo gör sig skyldig till tjuvnadsbrott, kan komma att lida men.

Vad krigsrättens ledamöter till förklaring av det anmärkta felet
anfört syntes militieombudsmannen icke vara förtjänt av avseende.

Beträffande särskilt det åberopade prejudikatet av år 1885 kunde
anmärkas att i det ifrågakomna rättsfallet förhållit sig på följande sätt.
C. J. Carlsson Glad hade av P. Z. Holmberg begärt att få låna penningar,
i anledning varav Holmberg i Glads närvaro öppnat en byrålåda,
därur framtagit de begärda penningarna och sedermera åter tillåst
lådan samt lagt nyckeln å dess förvaringsrum. Påföljande dag hade
Glad åter inställt sig hos Holmberg samt anhållit om ett ytterligare
penninglån, som dock förvägrats. Sedan Holmberg och hans husfolk
begivit sig till sitt arbete, hade Glad gått in i Holmbergs ostängda
bostad, uppsökt nyckeln till byrålådan å det olåsta förvaringsrum, där
den dagen förut blivit av Holmberg lagd, och med samma nyckel
öppnat byrålådan samt tillgripit där förvarade 7 kronor. På grund
av vad sålunda förekommit ställdes Glad under åtal inför domstol,
som dömde Glad att för första resan stöld i förening med inbrott
hållas till straffarbete i sex månader och därutöver vara förlustig medborgerligt
förtroende i fyra år. Sedan Glad undergått en del av detta
straff, anförde han klagomål hos justitieombudsmannen, därvid han
anmärkte, att straffet bort bliva böter för snatteri, men icke straffarbete
och vanfrejd för inbrottsstöld. Justititieombudsmannen ställde
jämväl den domare, under vars ordförandeskap utslaget avkunnats,
under åtal inför vederbörande hovrätt, därvid justitieombudsmannen,
som ansåg utslaget olagligt i anmärkta hänseende, bland annat yttrade
att, då lagstiftaren till skydd för äganderätten med strängt straff belagt
inbrott, sådant skett under förutsättning, att ägaren, såvitt på
honom berott, vidtagit alla nödiga åtgärder för att med stängsel och
lås förvara sin egendom, och att således endast den, som med våld
brutit eller med list undanröjt nämnda hinder för olovlig åtkomst av
den sålunda förvarade egendomen och därav satt sig i besittning, borde
anses skyldig till detta strängare straff.

Att av detta justitieombudsmannens yttrande sluta därtill, att han
under vissa omständigheter skulle ansett öppnande av en förvaringspersedel
med den riktiga nyckeln för inbrott torde vara förhastat, men om dåvarande
justitieombudsmannen verkligen avsett att uttala en dylik
Militieombudstnannens äinbetsberättelse. 20

154

åsikt, måste densamma i varje händelse sedan lång tid tillbaka anses
såsom föråldrad.

För det ovan anmärkta fel, vartill krigsdomaren Faxe och övriga
ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldiga
vid avkunnandet av omförmälda utslag angående Björklund, uppdrog
militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa dem under
åtal inför krigsh o vrätten.

Överkrigsfiskalsämbetet uppmanades att yrka ansvar å dem enligt
lag och sakens beskaffenhet samt tillika i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Björklund, i målet hörd, kunde
komma att däruti framställa.

Uti avgivet memorial yrkade härefter överkrigsfiskalsämbetet,
att överstelöjtnanten Fischerström och hans medparter för vad militieombudsmannen
lagt dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25
kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet, med
överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift, däri Björklund
äskat skadestånd för den tid, varunder han till följd av krigsrättens
felaktiga lagtillämpning fått med orätt undergå straffarbete med 3
kronor för dag räknat, så tillvida biträdde Björklunds talan, att ämbetet
yrkade det krigsrättens ledamöter, vilken gälda gitte, måtte förpliktas
att såsom ersättning för den skada, som genom krigsrättens ifrågavarande
utslag kunde hava tillskyndats Björklund, till denne utgiva
skäligt belopp, vilket icke syntes böra överstiga 90 kronor.

Den 7 november 1917 meddelade krigshovrätten utslag i målet.
I utslaget yttrades följande. Enär överstelöjtnanten Fischerström och
hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten
vid ifrågavarande utslags meddelande förfarit felaktigt i det av
militieombudsmannen anmärkta avseende och härigenom föranlett att
Björklunds tjuvnadsbrott blivit strängare bedömda än som med en riktig
lagtillämpning bort ifrågakomma, prövade krigshovrätten rättvist i
förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma överstelöjtnanten
Fischerström och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma
sig till last bota, krigsdomaren Faxe 40 kronor samt en var av de
militära ledamöterna 10 kronor. Då överkrigsfiskalsämbetet med anledning
därav att Björklund i en sedermera till krigshovrätten inkommen
skrift förmält att han av krigsdomaren Faxe erhållit gottgörelse för
honom tillskyndat lidande och avstode från sin talan i målet, i avgivet
yttrande förklarat, att ämbetet frånträdde sitt ovanberörda yrkande
om åläggande för krigsrättens ledamöter att till Björklund utgiva

155

skadestånd, funne krigshovrätten den mot dem i målet förda skadeståndstalan
icke föranleda vidare yttrande.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

23. Snatteri felaktigt bestraffat såsom inbrottsstöld.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
.av Skånska dragonregementet den 21 november 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes bland annat följande.

Den 5 november 1915 rannsakades inför regementets krigsrätt
volontären vid 5. skvadronen nr 61 Viktor Karlsson för rymning ävensom
för olovligt tillgrepp från en logementskamrat, värnpliktige nr
392 1/1914 ä Gottfrid Göransson.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde må j oren H. Rosencrantz,
auditören Hj. Hoflund, ryttmästarna A. Éhrenborg och I. Ståhle samt
löjtnanten friherre F. Thott.

Under rannsakningen uppgav Göransson bland annat följande:
Han hade haft eu knippa nycklar, däribland jämväl nyckeln till ett
av honom i logementet innehaft skåp, fastsittande i en livrem. Om
kvällarna hade han vid avklädandet plägat lägga livremmen med
nyckelknippan ovanpå sängfilten och däröver sina kläder. Vem som
helst i logementet hade kunnat iakttaga detta, men huruvida Karlsson
observerat, huru Göransson brukat lägga nycklarna, kunde han ej
uppgiva. På morgonen den 7 juni 1915 hade han märkt, att hans
skåp ej varit tillåst, och att ett par honom tillhöriga, förut i skåpet
förvarade skor, värda tolv kronor, varit borta. Han hade sedermera
icke återfått skorna.

Karlsson lämnade under rannsakningen och föregående förhör
följande uppgifter: Han hade natten till den 7 juni 1915 avvikit från
regementet. Samma natt strax före avvikandet, hade Karlsson, som
förut sett, att Göransson om nätterna brukade hava sina nycklar liggande
i sängen, från Göransson, under det denne sov i sin säng, tagit sagda
nycklar, vilka jämväl vid ifrågavarande tillfälle lågo i sängen under
Göranssons kläder, samt med nyckeln till Göranssons skåp öppnat detsamma
och ur skåpet tillgripit ett par där förvarade, Göransson tillhöriga
bruna skor, värda tio till tolv kronor, varefter han lagt nycklarna
tillbaka i Göranssons säng och avvikit från regementet i avsikt
att undandraga sig krigstjänsten.

Åklagaren yrkade .ansvar å Karlsson bland annat för inbrottsstöld.

156

Krigsrätten utlät sig genom utslag ovannämnda den 5 november.
Enär i målet vore utrett, att Karlsson natten mellan den 6 och den 7
juni 1915 ej mindre från Göransson, vilken var förlagd med Karlsson
i samma kasärn, efter att med eu till Göranssons skåp hörande, i dennes
säng förvarad nyckel hava öppnat nämnda skåp, därur olovligen tillgripit
ett par till tolv kronor värderade skor än även i avsikt att
undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från regementet, prövade
krigsrätten rättvist döma Karlsson, vilken icke veterligen förut undergått
bestraffning vare sig för tjuvnadsbrott eller för rymningsbrott,
begånget efter det Karlsson fyllt 18 år, dels jämlikt 114 och 122 §§
strafflagen för krigsmakten samt 20 kapitlet 4 och 14 §§ allmänna
strafflagen, att för första resan stöld medelst inbrott undergå straffarbete
i sex månader och vara förlustig medborgerligt förtroende intill
dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven,
dels ock jämlikt 59 och 62 §§ strafflagen för krigsmakten att såsom
för första gången rymning undergå disciplinstraff av sträng arrest i
åtta dagar. Jämlikt 32 § strafflagen för krigsmakten samt 4 kapitlet
6 § allmänna strafflagen skulle det Karlsson ådömda arreststraffet övergå
till straffarbete i tolv dagar och Karlsson sålunda i en bot undergå
straffarbete i sex månader tolv dagar samt vara förlustig medborgerligt
förtroende intill dess ett år förflutit från det Karlsson efter utståndet
straff blivit frigiven. Karlsson ålades att ersätta Göransson värdet av
de tillgripna skorna med tolv kronor ävensom att gottgöra statsverket
kostnaderna för Karlssons inställande med belopp, som i vederbörlig
ordning kunde varda bestämt. Jämlikt 28 § strafflagen för krigsmakten
förklarades Karlsson skild från sin anställning vid krigsmakten.

Från förestående utslag, varom krigsrättens ordförande majoren
Rosencrantz samt ledamöterna ryttmästaren Ehrenborg och löjtnanten
friherre Thott enades, voro två av ledamöterna nämligen auditören
Hoflund och ryttmästaren Ståhle så till vida skiljaktiga, att de, vilka
icke ansågo omständigheterna vid öppnandet av Göranssons skåp sådana,
att inbrott förelåge, för tillgreppet av skorna dömde Karlsson, jämlikt
115 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 114 § samma lag, att
för första resan snatteri undergå fängelse i två månader och således
att, efter förvandling jämlikt 32 § strafflagen för krigsmakten av det
Karlsson för rymningsbrott ådömda arreststraffet till fängelse i tjugufyra
dagar, i en bot undergå fängelse i två månader tjugufyra dagar,
varjämte sistnämnda ledamöter, på grund av det sålunda av dem avgivna
votum, icke biträdde beslutet om Karlssons skiljande från hans
anställning vid krigsmakten.

157

Gent emot krigsrättens ifrågavarande utslag såg militieombudsmannen
sig föranlåten framställa den anmärkningen att, som användandet
av den till Göranssons skåp hörande nyckeln för skåpets
öppnande icke kunde betraktas såsom inbrott, Karlsson icke bort dömas
till ansvar för stöld i förening med inbrott.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrades yttrande av
majoren Rosencrantz, ryttmästaren Ehrenborg och löjtnanten friherre
Thott; och anförde dessa uti avgivna förklaringar bland annat följande.

l:o) majoren Rosencrantz: Vid bedömande av tillgreppsbrottet hade
han låtit sig leda av den uppfattningen, att Karlsson med list skaffat
sig tillträde till Göranssons skåp därigenom att han, under det denne
sov, tagit de under hans kläder i sängen förvarade nycklarna. Göransson
hade genom att gömma sina nycklar sökt skydda sig för ett orättmätigt
användande därav av andra.

2:o) ryttmästaren Ehrenborg: Enär Karlsson tagit Göranssons nycklar
under dennes huvudkudde och därmed berett sig tillträde till Göranssons
skåp och därvid tillägnat sig »ett par byxor», ansåge ryttmästaren
detta vara stöld i förening med inbrott. Att Karlsson under det att
Göransson sovit, tagit dennes nycklar, förvarade under huvudkudden,
ansåge ryttmästaren vara att med list tillägna sig annans tillhörighet.

3:o) löjtnanten friherre Thott: Enär Karlsson tagit Göransson tillhöriga
nycklar, som legat under huvudkudden i Göranssons säng, och
med dessa öppnat ett Göransson tillhörigt skåp samt därur tillgripit
»ett par byxor», ansåge löjtnanten detta vara stöld i förening med
inbrott. Då Karlsson under det att Göransson sovit tagit dennes
nycklar, ansåge löjtnanten att han genom list bemäktigat sig dessa.

Majoren Rosencrantz anmärkte därjämte att vid krigsrättens
sammanträde den 23 mars 1915 förekommit ett liknande fall, som
bedömts på samma sätt.1

Enligt ett militieombudsmannen tillhandakommet meddelande har
Karlsson under tiden 8 november 1915—20 maj 1916 å kronohäktet
i Ystad undergått det honom genom krigsrättens förberörda utslag
ådömda straffarbete.

* *

I den av krigsrätten åberopade bestämmelsen i 20 kapitlet 4 §
allmänna strafflagen stadgas straff bland annat för det fall att någon
»stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs». I sistnämnda lagrum åter
betecknas såsom inbrott bland annat det fall att någon i uppsåt att

1 Jfr ovan s. 149 ff.

158

stjäla »med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten
var, utan att den borttaga».

Avfattningen av de anmärkta delarna av nämnda bestämmelser i
allmänna strafflagen giver otvetydigt vid handen, att, därest ett öppnande
av en förvaringspersedel skall kunna betraktas såsom inbrott,
själva öppnandet skall ske med våld eller list. På grund härav torde
det vara gällande rätt att, därest någon med riktig nyckel öppnar en
förvaringspersedel, detta öppnande icke kan anses såsom inbrott, även
om gärningsmannen med våld eller list åtkommit nyckeln från ägaren.

Uti det ovan anmärkta fallet hade den brottslige, volontären
Karlsson, vid öppnandet av Göranssons skåp icke, såvitt av handlingarna
i målet framgick, begagnat sig av våld eller list. Han hade öppnat
skåpet på det enda normala sätt, som kan tänkas, nämligen genom
att använda den riktiga nyckeln till skåpet.

På vad sätt han åtkommit denna, torde sakna betydelse. Emellertid
kan med hänsyn till innehållet i de avgivna förklaringarna
framhållas att Karlsson, då han förskaffat sig nyckeln, icke kunde
sägas hava gått till väga på något särskilt listigt sätt. Han hade sig
bekant, var nyckeln låg förvarad, och tog densamma i besittning för
att bruka den i enlighet med dess ändamål. Vilken list krigsrättens
ledamöter kunnat finna i detta tillvägagångssätt, torde vara svårt
att säga.

För ifrågavarande tillgrepp torde Karlsson icke kunnat dömas
till ansvar för annat än första resan snatteri. Straffet för brottet hade
med hänsyn härtill under för handen varande omständigheter icke
kunnat bliva högre än fängelse i högst sex månader.

Då Karlsson nu i stället dömts till straffarbete under sex månader
ävensom till förlust av medborgerligt förtroende, hade Karlsson genom
det ovan anmärkta fel, vartill krigsrätten vid utslagets avkunnande
gjort sig skyldig, blivit orättmätigt utsatt för ett högst avsevärt lidande.
Han hade nämligen med beräkning att sex månaders fängelsestraff motsvarar
straffarbete i tre månader fått undergå straffarbete under åtminstone
tre månader längre tid än som med en riktig tillämpning
av gällande lag kunnat uti ifrågavarande fall förekomma, varjämte
han under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven fått
utan laga skäl tåla den rättsminskning, som förlust av medborgerligt
förtroende innebär.

Härtill kommer, att Karlsson jämväl i framtiden kan tänkas
komma att lida men av det av krigsrätten begångna felet. Att brottet

159

betecknats såsom stöld i stället för såsom .snatteri och att det betecknats
såsom stöld efter inbrott eller sålunda som en svårare form
av stöld, kan, om Karlsson skulle på nytt göra sig skyldig till olovligt
tillgrepp, icke undgå att påverka straffmätningen för det nya brottet,
och den omständigheten, att Karlsson en tid varit förlustig medborgerligt
förtroende, kan givetvis skada honom även efter det samma tid gått
till ända. Möjligen skulle Karlsson ej heller skilts från sin anställning
vid krigsmakten, i händelse han dömts allenast för snatteri.

Under åberopande av vad sålunda blivit anmärkt mot krigsrättens
ifrågavarande utslag uppdrog roilitieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa de ledamöter i krigsrätten, som för utslaget
buro ansvaret, nämligen majoren Rosencrantz, ryttmästaren Ehrenborg
samt löjtnanten friherre Thott under åtal inför krigshovrätten.

Överkrigsfiskalsämbetet uppmanades att därvid yrka ansvar å
dem enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika i män av befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som Karlsson i målet hörd,
kunde komma att däruti framställa.

Uti avgivet memorial yrkade härefter överkrigsfiskalsämbetet, att
majoren Rosencrantz och hans medparter för vad militieombudsmannen
lagt dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet med överlämnande
av en till krigshovrätten ställd skrift, däri Karlsson framställt anspråk
på skadestånd efter närmare angivna grunder för honom genom krigsrättens
förfarande tillskyndat lidande, yrkade att majoren Rosencrantz
och hans medparter måtte förpliktas att, gemensamt eller vilken gälda
gitte, till Karlsson utgiva skadeersättning med högst 1,450 kronor.

Dm 7 november i9l7 meddelade krigshovrätten utslag i målet.
I utslaget yttrades följande. Som majoren Rosencrantz och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande av ifrågavarande utslag den 5 november 1915 gjort sig
skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen
anmärkta avseende och härigenom föranlett att Karlsson
blivit strängare bestraffad än som med eu riktig lagtillämpning kunnat
ifrågakomma, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap.
17 § allmänna strafflagen döma majoren Rosencrantz och hans medparter
att för vad de sålunda låtit komma sig till last höta eu var 25
kronor. Dä överkrigsfiskalsämbetet med anledning därav att Karlsson
i eu till krigshovrätten sedermera inkommen handling anfört, att han
erhållit full gottgörelse för honom genom krigsrättens felaktiga för -

160

farande tillskyndat lidande och avstode från sin talan i målet, i avgivet
yttrande förklarat, att ämbetet frånträdde sitt ovanberörda
yrkande om åläggande för majoren Rosencrantz och hans medparter
att till Karlsson utgiva skadestånd, funne krigshovrätten den i målet
förda skadeståndstalan icke föranleda till något krigshovrättens vidare
yttrande.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

24. Vårdslöst förfarande vid vaccination av värnpliktiga.

Med skrivelse, som till militieombudsmannen inkom den 10 april
1917, översände riksdagens justitieombudsman en till honom inkommen
klagoskrift, däri värnpliktige nr 503 59/1906 A. H. Andersson jämte
fem andra värnpliktiga anförde huvudsakligen följande. Den 28 mars
1917 inryckte sagda jämte många andra värnpliktiga till krigstjänstgöring
vid Dalregementet. Omedelbart vid ankomsten till regementet
blevo de av regementsläkaren Karl Otto Nennes tvångsvaccinerade.
Detta tillgick så att de värnpliktiga fingo ställa upp sig i rad,
varpå d:r Nennes gick från man till man och »stack» utan att rengöra
verktyget dessemellan. Sedan gick han likaledes från man till
man utan att rengöra sig däremellan och kände med sitt nedblodade
finger i de öppna såren. En av de först vaccinerade var* behäftad
med röda hund och hade sedan inlagts på sjukhus. Om någon varit
behäftad med smittkoppor, vore ännu ej bekant. Om så varit förhållandet,
bleve tydligen i, varenda man smittad. Flera av de vaccinerade
kommo från orter, såsom Mora och Orsa, där smittkoppor som bekant
då kunde väntas uppträda. Såsom här skildrats tillgick det på 7. kompaniet
och antagligen även på övriga. Då förfarandet tydligen innebar
den största våda, ville'' klagandena meddela detta i hopp att nödiga
åtgärder komme att vidtagas.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anhöll militieombudsmannfen
i skrivelse till chefen för Dalregementet att denne ville dels
låta hålla förhör med klagandena, såvitt de befunno sig i tjänstgöring
vid regementet, ävensom med de andra personer, som kunde antagas
vara i tillfälle att lämna upplysningar i ärendet, dels ock infordra yttrande
av regementsläkaren Nennes.

Regementschefen insände sedermera

l:o) ett så lydande protokoll:

161

»Protokoll hållet vid utredning med anledning av en till
justitieombudsmannen inkommen klagoskrivelse angående förfarande
vid vaccination å regementets sjukhus den 28 sistlidne
mars.

Närvarande: Undertecknad, fanjunkare Hjelm, värnpliktige nr
570 59/1916 Hedman och 428 57/1916 Kristersson.

§ 1.

Värnpliktige nr 570 59/1916 Hedman, vilken tjänstgjorde som
dagkorpral vid 7. kompaniet, var den enda från kompaniet förutom
dem, som skulle vaccineras, som var närvarande under vaccinationen.

Hedman anmälde på tillfrågan, att han varit närvarande den 28
mars å regementets sjukhus, då nyinryckta värnpliktige vaccinerades
av regementsläkaren Nennes.

Han hade observerat att de verktyg, som användes vid vaccinationen,
ej rengjorts eller desinficerats under det vaccinationen pågick;
att regementsläkaren för att utröna, om såren torkat, med sina fingrar
känt på de sår, som han misstänkte ej hade torkat; samt att en av
de värnpliktige, som vid detta tillfälle vaccinerats, omedelbart härefter
inlagts på sjukhus, enär han var behäftad med ’röda hund’.

§ 2.

Värnpliktige nr 428 57/1916 Kristersson, vilken tjänstgjorde som
läkarebiträde under vaccinationen, instämde i den av värnpliktige nr
570 59/1916 Hedman lämnade uppgiften, att instrumenten ej rengjorts
under vaccinationen. Huruvida regementsläkaren med sina fingrar känt
på såren, kunde han ej uttala sig om, enär han ej varit närvarande,
då regementsläkaren efter vaccinationen undersökte dessa.

Ovannämnda förfarande hade ägt rum vid vaccinationen av värnpliktige
även från andra kompanier.

Falun den 16 april 1917.

Fr. von Friesendorff

Major. »

2:o) ett yttrande av regementsläkaren Nennes av följande innehåll.

Vid revaccination av åtskilliga tusental värnpliktige hade han
alltid gått tillväga på följande sätt: Längst fram i mottagningsrummet

Militieombudsmannens ämbetaberättels».

162

ställdes ett bord, på detta lades ett stycke steril sårbomull, därpå lam
cett och knappsond; de värnpliktige fingo inkomina med blottad överkropp
i kontingent av 10—15 man; en man i sänder fick framträda
till honom, som på vänstra överarmen med lancetten delade hudens
hornlager, varefter han med knappsonden från vaccinkärlet till skarifikationen
överförde vaccinämne, som med sondknappen ingneds i skarifikationen;
sondknappen rengjordes, om blod häftade vid densamma.
Sedan nämnda kontingent undergått denna behandling, fick den utträda
i väntrummet och där uppehålla sig, fortfarande med blottad
överkropp, till dess fuktigheten på skarifikationen (lymfa, blod) genom
koagulering och intorkning blivit ett fast torrt överdrag; under tiden
hade de följande kontingenterna blivit på samma sätt behandlade.
Under uppehållet i väntrummet, omkring en halv timme, bildade sig
av den framsipprande bloddroppen ett fast koagel, som utgjorde ett
pålitligt naturligt förband, skyddande mot infektion, från de mången
gång bra nedsmutsade underkläderna. Då detta koagels fasthet sett
tvivelaktigt ut (blodet koagulerade olika fort hos olika, personer) hade
han genom att närma lillfingerblomman till koaglet (tangerande) kontrollerat
skorpans fasthet, och hade han då ej varit nöjd, hade vederbörande
fått kvarstanna, tills fast, torrt koagel blivit bildat. Före
denna sista revaccination hade han talat med värnpliktige läkaren,
docenten Nordensson, om möjligheten av en pålitlig desinfektion av
såväl hud som instrument och (med anledning av instruktionen 24/11
1916 nr 532 § 3) om möjligheten av pålitlig desinfektion eller ändamålsenlig
rengöring av ympstället, och kommit till det resultat, att
betryggande sätt för sådan ej funnits, lätt begripligt, då vaccinationen
ju innebure ett åstadkommande av viss infektion, varför regementsläkaren
yttrat att rengöring med borste, tvål och såpa snarare mobiliserade
i hudytan eventuellt befintliga mikrober, förutom att det åstadkommit
en besvärlig fyllnad av hudkärlen, samt att ett överfarande
med spritdränkt kompress knappast och i synnerhet icke vid massrevaccination
gåve någon som helst garanti, varför han helst avstått
från några som helst åtgärder, så mycket mer som hans icke obetydliga
erfarenhet i frågan'' utvisat att han aldrig sett extra infektion av
något slag förorsakad genom vaccinationen.

Vid berörda tillfälle hade en del värnpliktiga inryckt, omkring
40 man den 27 mars på aftonen (dessa hade vaccinerats den 28 kl.
8—10 f. in.), återstoden omkring 270 man hade inryckt den 28 under
förmiddagens lopp, och hade vaccinationen ägt rum kl. 11.30 f. m.—
5.3 0 e. in. (senare ankommande 8 man hade vaccinerats av d:r Norden -

163

son). En enkel uträkning utvisade att användandet av endast en minut
ytterligare per värnpliktig skulle ha medfört en ytterligare tidsåtgång
av ej mindre än 4 Va timme, vaccinationen hade dock måst vara avslutad
den 28, då avresan måst ske den 29 på förmiddagen; följaktligen
hade alla källor till tidsutdräkt måst undvikas. Vad beträffade
klagoskriften som sådan vore den tydligen tillkommen genom inflytelser
från annat håll och uppsatt av person, som ej varit närvarande vid
vaccinationen, men velat göra det mesta möjliga av saken (jämför:
»gick från man till man och stack», »gick från man till man och stack
sitt nedblodade finger i såren») och ansåge regementsläkaren den utgöra
ett led i den hets, som utgått från visst håll mot regementet
under lång tid, välkommet nog parad denna gång med antivaccinatorisk
propaganda; vid vaccinationen hade stämningen hos de värnpliktiga
varit den bästa, intet tecken till missnöje hade försports;
varken hos vaccinatör eller vaccinerade hade farhåga för överförande
av koppsmitta kunnat förefinnas, då fallet Falkman, på vilket alluderades
i klagoskriften, den vagabonderande bagaren, som passerat Orsa,
Mora, Falun på väg till Stockholm, just den 28 mars lämnat Horndal.
Att ett fall av röda hund förekommit och att den sjuke vaccinerats vore
med sanningen överensstämmande. Regementsläkaren bestrede, att han i
detta fall felaktigt förfarit, så mycket mer som vaccinationslagen tillläte
överförande av vaccinämne från person till person (vaccinerande
med humaniserad lymfa).

3:o) följande intyg:

»Avskrift.

Undertecknad, som efterbesiktigat 228 man, vaccinerade den 28
mars 1917 å Kungl. Dalregementet, får härmed på heder och samvete
intyga

1) att ympningen givit ett utmärkt resultat, samt

2) att jag icke iakttagit någon sjukdom eller komplikation hos
de ympade.

.M. den 22 april 1917.

1’ercival Richter

Legitimerad läkare, t. f. bataljonsläkare vid XI. bomb. bataljonen.

Ovanstående avskrifts likhet med originalet betygas:

.T. C. Lyckberg E. Christersson

värnpliktig läkare. värnpliktig.»

164

Uti ett på militieombudsmannens begäran avgivet utlåtande i
ärendet anförde härefter medicinalstyrelsen följande:

»Av handlingarna framgår, att regementsläkaren Nennes den 28
ifrågavarande mars ympat omkring 310 värnpliktiga och bland dem
de klagande.

Dessa meddela om ympningen i huvudsak, att Nennes ej rengjort
''verktyget’ mellan ympningarna, och att han sedan utan att rengöra
sig däremellan gått från man till man och känt med sitt nedblodade
finger i de öppna såren.

Regementsläkaren Nennes utförliga redogörelse för huru vid ympningen
tillgått avviker i viss mån från de klagandes skildring.

Nennes meddelar, att han vid revaccination alltid gått till väga
på följande sätt.

På den, som revaccinerats, har efter skarifikation med lancett i
hudens hornlager å vänstra överarmen, med knappsond i skarifikationerna
ingnidits vaccinämne från vaccinkärlet.

Sondknappen har därvid rengjorts, om blod häftat vid densamma.

De som ympats hava därefter under ungefär en halv timma fått
uppehålla sig i annat rum med blottad överkropp ''till dess fuktigheten
på skarifikationerna (lymfa, blod) genom koagulering och intorkningblivit
ett fast och torrt överdrag’, vilket enligt regementsläkaren
Nennes utgör ett pålitligt naturligt förband, som skyddar mot infektion.

Då koaglets fasthet sett tvivelaktig ut, har Nennes med lillfingret
kontrollerat skorpans fasthet.

Beträffande rengöringen av instrumenten mellan de olika ympningarna
— förutom vad ovan nämnts om rengöringen av sonden —
samt beträffande rengöring av ympstället å dem, som revaccinerats,
anser regementsläkaren sig kunnat helst avstå därifrån, och motiverar
han denna sin åsikt utförligt även med hänsyn till nådiga instruktionen
den 24 november 1916 § 3, som således ej varit honom obekant.

Regementsläkaren Nennes anser för övrigt att vid ifrågavarande
ympningstillfälle alla anledningar till tidsutdräkt måst undvikas. Vidare
framhåller Nennes, att klagoskriften tydligen tillkommit genom inflytande
från annat håll och av särskilda anledningar.

Ett handlingarna bifogat intyg från medicine licentiaten Percival
Richter utvisar, att denne, som efterbesiktigat flertalet av de värnpliktiga,
vilka revaccinerats vid Dalregementet den 28 mars 1917,
icke iakttagit någon sjukdom eller komplikation hos de ympade. Ej
heller har från annat håll försports någon skadlig verkan av ympningen.

165

Regementsläkaren bestrider slutligen, att lian förfarit felaktigt.

Med hänvisning till § 3 tredje stycket av ovannämnda instruktion
för de i lagen om skyddskoppympning avsedda ympare m. fl. den 24
november 1916 får medicinalstyrelsen på grund av vad sålunda anförts
avgiva det utlåtande, att styrelsen finner regementsläkaren Nennes hava
utfört ifrågavarande ympning i strid med föreskrifterna i merberörda
instruktion, samt att Nennes sålunda i ifrågavarande fall förfarit på
ett felaktigt sätt.»

Såsom medicinalstyrelsen i sitt utlåtande framhållit hade regementsläkaren
Nennes vid ifrågavarande ympning förfarit i strid med
föreskrifterna i § 3 i instruktionen för de i lagen om skyddskoppympning
avsedda ympare och besiktningsförrättare den 24 november 1916.

Tjänstförrättande militieombudsmannen ansåg därför vid prövning
av ärendet att regementsläkaren Nennes härigenom gjort sig skyldigtill
tjänstefel och ställde honom därför under åtal för vad sålunda
låg honom till last. I instruktion för åtalets utförande anmodades
åklagaren att yrka ansvar å regementsläkaren Nennes efter lag och
sakens beskaffenhet.

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 september 1917
överlämnade tjänstförrättande militieombudsmannen berörda instruktion.

Efter förordnande av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigsfiskalen
J. Björck regementsläkaren Nennes under åtal inför särskilda
krigsrätten å Karlsborg.

Den 13 november 1317 meddelade krigsrätten utslag, däri krigsrätten
yttrade följande.

Det vore i målet utrett och av regementsläkaren Nennes vidkänt,
att han under skyddskoppympning av värnpliktige tillhörande Dalregementet
den 28 mars 1917 icke före ympningen rengjort ympstället
eller eljest vidtagit nödig försiktighet till förhindrande av uppkomsten
av sårinfektion på sätt i 3 § 3 mom. i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion
för de i lagen om skyddskoppympning avsedda ympare och besiktningsförrättare
den 24 november 1916 föreskrives.

För den vårdslöshet och det oförstånd i sitt ämbete Nennes sålunda
låtit komma sig till last vid verkställandet av skyddskoppympning,

166

prövade krigsrätten jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma
honom att bota 30 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

25. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Norrlands artilleriregemente den 19 april 1917 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen för de senare åren anmärktes bland annat
följande:

Genom utslag den 22 mars 1915 dömde krigsrätten volontären
nr 8/2 Karl Reinhold Fredrik Länder för bland annat våldsamt motstånd
vid arrestering att bota 30 kronor. Ifrågavarande böter voro
icke upptagna i någon protokollsbandet vidfogad saköreslängd.

Det utröntes, att f. d. auditören C. J. von Essen var för saköreslängdens
upprättande vid berörda tid ansvarig.

I skrivelse till Konungens befallningskavande i Jämtlands län
anhöll militieombudsmannen härefter om upplysning, huruvida till
Konungens befallningshavande expedierats utdrag av saköreslängd, upptagande
ifrågavarande böter.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande i skrivelse
den 30 maj 1917, att utdrag av saköreslängd, upptagande omförmälda
böter, icke till länsstyrelsen inkommit.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 1 sistlidne juni anmodat
f. d. auditören von Essen att inkomma med yttrande i anledning
av vad sålunda förekommit, anförde von Essen uti avgivet yttrande
huvudsakligen följande. Någon tid efter det ifrågakomna utslag tagitåt
sig laga kraft, hade auditören vid förfrågan hos dåvarande chefen
för regementets 2. batteri, huruvida och på vad sätt utslaget blivit
verkställt, erhållit det svaret att Länder å batteriexpeditionen betalt
böterna och i regementets häkte avtjänat samtidigt ådömt arreststraff.
von Essen hade då tillsagt batterichefen, att bötesbeloppet jämte en
avskrift av utslaget omedelbart borde översändas till kronouppbördskassören
för vidare redovisning, och som batterichefen sagt sig skola
ombesörja att så skedde, hade von Essen ansett det onödigt att expediera
någon saköreslängd. Det hade emellertid visat sig, att en djdik
längd bort tillställas vederbörande. Bötesbeloppet hade nämligen kvarlegat
å batteriexpeditionen ända till dess von Essen genom militieombudsmannens
skrivelse föraflletts undersöka, om det ej blivit i laga

ordning redovisat. Böterna voro numera inlevererade till kronouppbördskassören
i Östersund.

Vid yttrandet hade fogats dels ett så lydande intyg: »Att volontären
nr 8/2 Länder, genom krigsrättens utslag den 22 mars 1915 ådömda
böter för våldsamt motstånd vid arrestering, utgörande 30 kronor,
blivit till 2. batteriets expedition under år 1915 av Länder inbetalda
intygar: Östersund den 19 juni 1917. John Johansson. Batteriadjutant»;
dels ock en såsom »Utdrag av Kungl. Norrlands artilleriregementes
krigsrätts saköreslängd för den 22 mars 1915 betecknad handling,
enligt vilken volontären nr 8/2 Karl Reinhold Fredrik Länder för våldsamt
motstånd vid arrestering dömts att bota 30 kronor till kronan,
och varå fanns tecknat följande kvitto: »Förenämnda 30 kronor kvitteras.
Östersund i kronouppbördskontoret den 20 juni 1917. Per Hedenmark.
»

Bestämmelser om expedierande av saköreslängd återfinnas i kungörelsen
om indrivning och redovisning av böter och viten den 29
januari 1861. Nämnda kungörelse innehåller i hithörande delar följande:

§ 1. »Böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet åläggas,
skola, utan undantag och till fulla beloppet upptagas i saköreslängd.
»

§ 5. »Krigsrätts saköreslängd för varje år skall, jämte redovisning
för böterna, avlämnas till Konungens befallningshavande i det län,
där truppens huvudstyrka är förlagd. ■>

§ 10. »Saköreslängd^- för helt år avgivas inom tre månader
efter årets slut.»

Även om vederbörande batterichef efterkommit von Essens, enligt
uppgift, till batterichefen gjorda anmodan att till kronouppbördskassören
i länet översända det av volontären Länder inbetalta bötesbeloppet
jämte avskrift av det utslag, varigenom böterna ådömts, kunde eu
dylik åtgärd givetvis icke befria von Essen från den honom åvilande
skyldigheten att inom föreskriven tid till Konungens befallningshavande
avlämna utdrag av saköreslängden, upptagande ifrågavarande böter.

Då f. d. auditören von Essen sålunda underlåtit att i rätt tid till
Konungens, befallningshavande i Jämtlands län expediera saköreslängd,
upptagande ifrågavarande böter, uppdrog tjänstförrättande militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att för den försummelse, vartill
von Essen i sin förutvarande egenskap av auditör vid Norrlands artilleriregemente
på sätt ovan nämnts gjort sig skyldig, ställa honom under
åtal inför krigsko vrätten, därvid överkrigsfiskalsämbetet skulle å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot von Essen meddelade krigshovrätten utslag den 14 november
1917.

I utslaget yttrade krigshovrätten följande. Enär von Essen icke,
på sätt det ålegat honom enligt 1 § kungl. kungörelsen den 29 januari
1861 angående indrivning och redovisning av böter och viten, upptagit
ovan omförmälda, genom krigsrättens ovanberörda utslag ådömda böter
i saköreslängd, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap.
17 § allmänna strafflagen döma von Essen att för den försummelse i
tjänsten han sålunda låtit komma sig till last bota 20 kronor.

26. Felaktig inkallelse till reservtruppövning.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktiga
pr 334 28/1907 Axel Fridolf Törnqvist, nr 832 28/1906 Carl
Vilhelm Åberg och nr 792 28/1907 Emil Gottfrid Nilsson huvudsakligen
följande.

De vore för år 1916 mantalsskrivna Törnqvist i Partille socken
samt Åberg och Nilsson i Örgryte socken, vilka socknar tillhörde Göteborgs
södra rullföringsområde, nr 32. Genom kungörelse av den 5
september 1916, införd bland annat i Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning
för den 6 september, nr 206, hade befälhavaren för detta område,
överstelöjtnanten C. von Bahr inkallat de värnpliktiga av infanteriet
till fullgörande av 15 dagars reservtruppövning med början den
16 oktober. Klagandena, som alla voro födda under år 1887, hade
redan fullgjort de värnpliktsövningar, som enligt äldre lag ålegat dem,
nämligen för var och en 150 dagars rekrytskola och tre repetitionsövningar
å 30 dagar varje, sålunda tillhopa 240 dagar. Åberg, som
mskrivits år 1906, hade genomgått rekrytskolan 1906 samt repetitionsövningarna
1907, 1908 och 1909. Törnqvist och Nilsson, vilka inskri -

169

vits år 1907, hade genomgått rekrytskolan år 1907 samt repetitionsövningarna
1908, 1909 och 1910.

De hade då och fortfarande den uppfattningen, att de, då de
redan fullgjort allt, som ålegat dem, vore befriade från ifrågavarande
reservtruppövning. För denna sin uppfattning hade de fått stöd, förutom
i nya värnpliktslagens övergångsbestämmelser, även i den kungörelse
av den 20 september 1916, införd bland annat i Göteborgs-Posten
för den 21 september, nr 219, varigenom befälhavaren för Göteborgs städs
rullföringsområde, nr 28, dit klagandena själva hört före sin utflyttning
till Örgryte och Partille, uttryckligen tillkännagav att värnpliktiga av
klass B, födda år 1887, eller av 1908 års klass, vilka vore inskrivna
år 1907 eller tidigare — sålunda just personer i klagandenas belägenhet
— vore befriade från ifrågavarande reservtruppövning. I enlighet med
detta tillkännagivande hade också alla de kamrater av klagandenas
årsklasser, vilka tillsammans med klagandena genomgått rekrytskola
och repetitionsövningar men fortfarande tillhörde rullföringsområdet
nr 28, åtnjutit befrielse från denna reservtruppövning, vilken klagandena
däremot fått fullgöra, emedan de kommit att flytta till det angränsande
området nr 32, vars rullföringsbefälhavare tillkännagivit att de värnpliktiga
hade att fullgöra reservtruppövningen tillsammans med sin
åWersklass. Den tolkning, som samtidigt gjordes gällande i området
nr 28, hade han sagt sig känna till men icke gilla. På grund härav hade
klagandena vid Älvsborgs regemente fullgjort den dem anbefallda övningen.
De upprepade förfrågningar, genom vilka klagandena sökt
vinna visshet, huruvida denna tjänstgöring verkligen enligt lag ålåge
dem, tycktes icke någon vederbörande vid regementet kunna besvara.
Men klagandena hade ej kunnat undgå att lägga märke till, att två
eller tre värnpliktiga, födda 1887 och inskrivna 1907, vilka i förtröstan
på riktigheten av den inom rullföringsområdet nr 28 tillämpade lagtolkningen
uteblivit från tjänstgöring men genom polismyndighetens
försorg hämtats, blivit efter en eller annan dags förhör åter frigivna
och på kronans bekostnad hemsända utan någon som helst bestraffning
eller ens förebråelse, [fall dessa genom att hålla sig undan från tjänstgöringen
försummat sin plikt, skulle sådant ofelbart hava ådragit dem
allvarliga påföljder. När sä ej blev fallet och tjänstgöringen alltså
ansågs icke vara. någon skyldighet lör dem, syntes det klagandena
ofrånkomligt att den icke heller för klagandena varit ett lagligt åliggande.
Ett misstag syntes sålunda hava förelupit och härför torde
klagandena vara berättigade till skälig gottgörelse.

Efter att hava närmare angivit sina ersättningsanspråk hemställde

Militieombudumannevs umbetsberättelse.

170

klagandena att militieombudsmannen, därest han funne deras anspråk

1 ett eller annat avseende sträcka sig utöver vad han ansåge rättvist
och billigt, ville understödja klagandenas framställning så långt den
befunnes därav förtjänt.

Vid denna klagoskrift hade fogats dels exemplar av ovanberörda
tidningsnummer dels ock åtskilliga handlingar till styrkande av klagandenas
ersättningsanspråk.

Sedan militieombudsmannen anmodat befälhavaren för Ålvsborgs
södra inskrivningsområde att i anledning av klagoskriften inkomma
med yttrande av vederbörande rullföringsbefälhavare ävensom att själv
avgiva utlåtande i ärendet, överlämnade inskrivningsbefälhavaren i
styrkt avskrift ett av befälharen för Göteborgs södra rullföringsområde,
nr 32, överstelöjtnanten von Bahr avgivet yttrande, vari först vitsordades
att klagandena vore födda år 1887 och fullgjort dem åliggande
rekrytskola och repetitionsövningar på behöriga tider enligt då gällande
värnpliktslag samt överförts till årsklassen 1908.

Vidare anfördes uti yttrandet, att generalordern nr 870 den 22
juni 1915 anbefallde inkallande av årsklass 1908 till 1916 års reservtruppövning;
att enligt värnpliktslagen § 54 mom. 1 andra stycket
samtliga klagandena skulle vara fria från reservtruppövning, därest
icke § 55 andra och tredje styckena häri gjorde den ändring, att dessa
tre, som inskrivits före 21 års ålder, ej finge räkna sig de »för tidigt
inskrivna åren» till godo, i följd varav de skulle tjänstgöra i likhet
med sin åldersklass; att enligt kungl. brevet den 21 mars 1916 punkt

2 sista stycket den jämkning i tjänstgöringsskyldighet skulle göras,
att värnpliktig skulle anses inskriven lika inånga år senare som de år
han ej finge räkna d. v. s. bland de år, som förflutit före det år han
fyllt 21 år, och således klagandena anses inskrivna 1908; att enligt
den av Kungl. Maj:t fastställda »Undervisningen för infanteristen» (1905
års upplaga sid. 35 x) under åren 1906 och 1907 inskrivna underåriga.
vilka först 1908 eller senare uppnådde värnpliktsåldern (omförmälde
tre värnpliktiga), vore skyldiga att tjänstgöra lika lång tid som de
först 1908 eller därefter inskrivna d. v. s. rekrytskola och tre repetitionsövningar
eller 240 dagar såsom dessa tre värnpliktiga mycket
riktigt gjort i likhet med övriga av 1908 års klass, samt nu ytterligare
reservtruppövning i 15 dagar, samt att rullföringsbefälhavaren
bestrede, att hänsyn toges till klagandenas ersättningsanspråk, enär
han ansåge, att de varit skyldiga att göra reservtruppövningen.

Jämväl ville rullföringsbefälhavaren framhålla, att då olika tolkningar
av värnpliktslagen i detta och liknande fall gjort sig gällande.

171

han i särskild skrivelse till inskrivningsbefälkavaren den 11 oktober
1916 redogjort för sin ståndpunkt i frågan just för att fästa uppmärksamheten
på detta med flera fall, därigenom hänskjutande till inskrivningsbefälhavaren
att göra ändring, om han skulle vara av annan
åsikt.

Vid insändandet av detta yttrande anförde inskrivningsbefälhavaren,
översten och chefen för Älvsborgs regemente Ernst Silfverswärd
för egen del följande. Enär han ansåge, att bestämmelsen i
värnpliktslagen § 55 andra stycket, jämförd med bestämmelsen i samma
lag § 54 tredje stycket samt isynnerhet med kungl. brevet den 21
mars 1916 sista stycket, gåve fog för rullföringsbefälhavarens åsikt,
hemställdes att klagoskriften icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Angående uppgiften att andra värnpliktiga, födda 1887 och inskrivna
1907 blivit införpassade till regementet men sedan blivit utan någon
som helst bestraffning hemförlovade, kunde inskrivningsbefälhavaren
icke närmare yttra sig, enär ingen uppgift om dessa värnpligtigas inskrivningsnummer
och namn förelåge i klagoskriften, men med säkerhet
torde kunna antagas, att de haft laga förfall.

Även tilläte sig inskrivningsbefälhavaren anföra, att då ifrågavarande
klagande värnpliktiga under tjänstgöringstiden icke till honom
framfört något som helst klagomål eller yrkande, inskrivningsbefälhavaren
för sin del saknat anledning att i saken företaga någon
åtgärd.

Slutligen ville han framhålla, att det otvivelaktigt även för de
klagande värnpliktiga vid närmare eftersinnande torde framstå som eu
orättvisa att de, ehuru fullt vapendugliga, skulle gå fria från en övning,
som ålåge alla andra värnpliktiga, födda samma år som de själva.

Tillfälle lämnades klagandena att avgiva påminnelser men sådana
inkommo icke.

Frågan huruvida värnpliktig, vilken inskrivits såsom underårig
innan 1914 års värnpliktslag trädde i kraft, är underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet, som enligt denna lag må åligga den
åldersklass, vartill han hör, är löst av övergångsbestämmelserna i
samma lag, och dessa bestämmelser torde icke; erbjuda nagra svårigheter
vid tolkningen, om man blott fattar dem efter deras lydelse och
icke i dem inlägger en mening, som är för dem främmande, men för
vilken stöd kan hämtas ur äldre, genom den nya lagen upphävda

stadgande!!. En undersökning av förutvarande bestämmelser om inskrivning
av underåriga och om deras tjänstgöring kan emellertid vara
ägnad att belysa de ifrågavarande föreskrifterna i detta ämne.

I likhet med 1885 års värnpliktslag medgav värnpliktslagen av
den 14 juni 1901 inskrivning av underåriga. Sistnämnda lag stadgade
i § 1, att varje svensk man vore värnpliktig från och med det kalenderår,
under vilket han fyllde 21 år, till och med det, under vilket han
fyllde 40 år; i § 3 att värnplikten skulle fullgöras i beväringen och
landstormen, att beväringen delades i 1. och 2. uppbådet, och att
tjänstetiden i beväringen vore 12 år. därav 8 år i 1. uppbådet; i § 5
att värnpliktig vore skyldig att inställa sig till inskrivning det år,
han fyllde 21 år, att tjänstetiden i beväringen beräknades från början
av nyssnämnda år, även om de värnpliktiga till följd av laga förfall
eller beviljat uppskov först ett senare år skulle bliva inskrivna, att
där inskrivning ett senai-e år skett till följd av den värnpliktiges uteblivande
utan laga förfall, tjänstetiden skulle räknas från början av
inskrivningsåret; att om värnpliktig utan laga förfall eller beviljat
uppskov under något år av tjänstetiden uteblivit från honom enligt
^ 27 av ifrågavarande lag under samma år åliggande tjänstgöring, det
året icke finge räknas honom till godo såsom tjänstår i beväringen,
och att Konungen bestämde, huru skulle förhållas, då värnpliktig uteblivit
från allenast en del av årets tjänstgöring; i §6 att ynglingkunde
anmäla sig till inskrivning även före det år, värnplikten inträdde,
att för bifall härtill krävdes vissa i paragrafen angivna förutsättningar,
att den, som sålunda inskrivits, likväl tillhörde 1. uppbådet, intill dess
8 år förflutit från och med det år, då han fyllde 21 år, samt att vad i
den förevarande lagen stadgades om värnpliktiga skulle i tillämpliga
delar gälla för de enligt § 6 inskrivna, även innan de i värnpliktsåldern
inträtt; och i § 52 mom. 3, att värnpliktig, som icke fullgjort
honom åliggande första tjänstgöring samtidigt med den åldersklass,
som han tillhörde, vore skyldig fullgöra den tjänstgöringskyldighet,
som ålåge värnpliktig i den klass, med vilken han fullgjorde första
tjänstgöringen.

Av stadgandena uti inskrivningsförordningen den 5 december
1901, som utfärdats på grund av samma års värnpliktslag, må här
påminnas om § 79 mom. 1 punkterna d) och e), av vilka punkt d)
innehöll, att den, som tillhörde årsklass i 1. uppbådet och ägde
beräkna 8 tjänstår i beväringen, skulle — utom i fall som i punkt e)
omförmäldes — oberoende av den årsklass han tillhörde, vid nästföljande
års ingång överföras till 2. uppbådets yngsta årsklass, samt

173

punkt e) erinrade därom, att före värnpliktsåldern inskriven iinge, pa
grund av föreskriften i § 6 värnpliktslagen, överföras till 2. uppbädet
först vid ingången av året efter det, varunder lian fyllde 28 år.

Sist återgivna stadganden visa i avseende å terminologien i värnpliktsförfattningarna,
att även de år, under vilka tjänstgöring fullgjorts
före värpliktsålderns inträde, voro att beteckna såsom tjänstår, ehuru
de icke inginge i tjänstetiden.

Av de omförmälda bestämmelserna i 1901 års värnpliktslag återigen
framgår, att värnpliktig, vilken inskrivits såsom underårig, icke
var skyldig fullgöra den längre tjänstgöring, som eventuellt kunde
åligga hans åldersklass. Rätten att bliva inskriven före värnpliktsåldern
begagnades även i jämförelsevis stor utsträckning och pa
sätt framhölls i kungl. propositionen nr 97 till 1905 års riksdag —
syntes just möjligheten att undgå en ökning i tjänstgöringstiden härvid
hava övat stort inflytande. Men då den medgivna rättigheten till
inskrivning i förtid under olika år använts av betydligt olika antal
vnglingar samt årskontingenterna av de värnpliktiga härigenom i motsvarande
mån till antalet växlade vid truppförbanden, ansågs det nödvändigt
vidtaga vissa inskränkningar uti den ifrågavarande rättigheten,
särskilt för att minska det stora tillopp av underåriga, som kunde
förväntas under de närmaste åren före år 1908, då tjänstgöringstiden
skulle ökas från 172 till minst 240 dagar. Sådana inskränkningar
skedde ock genom den av nämnda kungl. proposition föranledda lagen
den 19 maj 1905 om ändrad lydelse av vissa delar av värnpliktslagen
den 14 juni 1901. Bland de bestämmelser, som ändrades, må här
nämnas följande.

I § 6 gjordes bland annat den — till synes formella — ändringen,
att en sådan underårig inskriven värnpliktig skulle tillhöra 1. uppbådet,
intill dess antalet av hans tjänstår i beväringen uppyinge till 8, räknade
från och med det år, da lian fyllde 21 av. Syftet med denna ändring
var, enligt den kungl. propositionen, att bringa föreskriften till full

överensstämmelse med §§ 3 och 5.

I § 52 insattes under mom. 2 ett nytt stycke av innehåll, att
yngling, som under åren 1906 och 1907 inskreves på grund av § 6,
men först år 1908 eller därefter uppnådde värnpliktsåldern, vore skyldig
att i den ordning, Konungen bestämde, tjänstgöra under så lång tid.
som föreskreves i § 27. Vidare ändrades den ovan atergivna bestämmelsen
i § 52 inom. 3, så att den kom att gälla allenast värnpliktig, som
fullgjort den honom åliggande första tjänstgöringen senare än den
älderklass han tillhörde.

174

1905 års lag föranledde åtskilliga ändringar uti 1901 års inskrivningsförordning,
men dessa berörde icke ovan återgivna stadganden i
§ 79. Fortfarande kunde alltså sägas att åtminstone inskrivningsförordningen
såsom tjänstår betecknade de år, en såsom underårig
inskriven tjänstgjort före värnpliktsålderns — tjänstetidens — inträde.

Genom lagen den 4 juni 1908 om ändrad lydelse av vissa delar
av värnpliktslagen den 14 juni 1901 gjordes till § 52 ett ytterligare
tillägg av intresse för den föreliggande frågan. Detta tillägg innehöll,
att värnpliktig, som hatt laga förfall för inställelse vid inskrivningsförrättning
år 1907 eller tidigare, samt värnpliktig, som då i laga
ordning erhållit uppskov med inskrivning, icke skulle vara skyldigtjänstgöra
längre tid än hans tjänstgöring skolat pågå, därest han år
1907 eller tidigare blivit inskriven.

Den nya inskrivningsförordning, som utfärdades den 22 augusti
1913, innehöll under § 79 punkterna e) och f) samma bestämmelser,
som här ovan återgivits från 1901 års förordning § 79 punkterna d)
och e).

De tillgängliga förarbetena till 1914 års värnpliktslag synas icke
innehålla något av vikt för denna fråga. I kungl. propositionen nr 58
till 1914 års senare riksdag angivas (sid. 199) skälen, varför tjänstgöringsskyldigheten
i reserven skulle åligga de värnpliktiga från och

med 1908 års klass, men härvid namnes ej något om sådana värnpliktiga,
som inskrivits tidigare men överförts till nämnda klass.

Värnplikt slagen den 17 september 1914 stadgar i § 3 mom. 1 att
tjänstetiden i beväringen är 15 år, därav 11 år i 1. uppbådet; i §5
mom. 2, att tjänstetiden i beväringen beräknas från början av det år,
då den värnpliktige fyller 20 år, även om den värnpliktige till följd

av laga förfall eller beviljat uppskov först ett senare år skulle bliva

inskriven, att där inskrivning ett senare år skett till följd av den
värnpliktiges uteblivande utan laga förfall, tjänstetiden räknas från
början av inskrivningsåret; att om värnpliktig utan laga förfall eller
beviljat uppskov under något år av tjänstetiden uteblivit från honom
enligt .§ 27 under samma år åliggande tjänstgöring, det år icke må
räknas honom till godo såsom tjänstår i beväringen, och att Konungen
bestämmer, huru förhållas skall, då värnpliktig uteblivit från endast
en del av årets tjänstgöring; i § 6 inom. 7, att yngling redan under
det år, då han fyller 19 år, må anmäla sig till att inskrivas för viss
utbildning och att för bifall härtill fordras vad i momentet är närmare
angivet; samt i § 6 mom.. 4, att för en var enligt mom. 1 inskriven
tjänstetiden i beväringen räknas från och med det år, då han fyllde 20 år.

175

De nu återgivna bestämmelserna i 1914 års lag i avseende å
underåriga hava dock omedelbar tillämpning endast å dem, som inskrivits
efter den nya lagen. Beträffande tidigare inskrivna äro att
märka följande bestämmelser om den nya lagens ikraftträdande.

Enligt § 51 skulle den nya lagen tillämpas från och med den 1
januari 1915, då följaktligen ej mindre värnpliktslagen av den 14 juni
1901 med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg än även de av
Konungen för sistnämnda lags tillämpning meddelade föreskrifter, så
vitt de strede mot innehållet i den nya lagen, skulle upphöra att
gälla; dock skulle lända till efterrättelse vacl i följande paragrafer
stadgades om undantag från den i § 51 meddelade bestämmelsen.

Till de nya bestämmelserna om värnpliktstiden skulle enligt § 53
för den, som inskrivits under år 1907. övergång ske sålunda, att han
skulle tillhöra beväringens 1. uppbåd till och med år 1916.

I § 54 stadgades, att bestämmelserna i § 27 icke skulle tillämpas
beträffande värnpliktig, som inskrivits under något av åren. 1900—1907,
utan skulle i fråga om sådan värnpliktig gälla vad i § 27 av den äldre
lagen stadgades. Då bestämmelsen i § 27 av den nya lagen om reservtruppövning
icke hade någon motsvarighet i den äldre lagen, var härmed
utsagt, att värnpliktig, som inskrivits under år 1907, icke hade
att göra reservtruppövning.

Från sist anförda bestämmelse stadgar emellertid § 55 andra
stycket ett undantag. Första stycket av § 55 bestämmer, att vad i
§§ 58 och 54 vore stadgat om den, som inskrivits visst år, skulle äga
tillämpning även i fråga om den, som bort inskrivas samma år men
på grund av laga förfall eller beviljat uppskov eller därmed likställt
förhållande blivit inskriven först ett senare år. En år 1886 född värnpliktig,
som på grund av laga förfall blivit inskriven först 1908 och
förty hänförts till 1908 års klass, är genom denna bestämmelse befriad
från deltagande i reservtruppövning. Den nämnda undantagsbestämmelsen
i § 55 andra stycket innehåller att om, enligt vad därom är
stadgat, visst år av tjänstetiden i beväringen ej må räknas den värnpliktige
till godo såsom tjänstår, motsvarande jämkning skall äga rum
vid tillämpning av vad i §§ 53 och 54 är föreskrivet. Slutligen stadgas
i tredje stycket av § 55, att om någon enligt § 6 i den äldre lagen
“ inskrivits före det år, då han fyllde 21 år, den tid, under vilken han tillhör
beväringens 1. uppbåd, skall räknas från och med nämnda år.

Sedan fråga uppstått om tolkningen av 54 och 55 i 1914 års
värnpliktslag, meddelade Kung]. Maj:t i nådigt brev den 21 mars 1916
förklaring av dessa paragrafer. Det kung], brevet innehåller i mom.

176

1 bland annat, att värnpliktig, vilken inskrivits enligt bestämmelserna
i äldre värnpliktslag, skulle, med de i kungl. brevet angivna undantag,
vara skyldig att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra enligt
de vid tiden för hans inskrivning gällande bestämmelser dock med
iakttagande av bestämmelsen i 1914 års värnpliktslag § 55 första
stycket. I mom. 2 förklarar samma kungl. brev, bland annat, att
de, som inskrivits under något av åren 1900—1907, skulle fullgöra
landstormsövning men ej reservtruppövning. Härjämte tillägges, att beträffande
den i § 55 av 1914 års värnpliktslag omförmälda jämkning
skulle iakttagas, att värnpliktig, som enligt vad därom vore stadgat,
icke finge såsom tjänstår i beväringen tillgodoräkna sig ett eller flera
av de år, som förflutit efter hans inskrivning, skulle anses inskriven
lika många år senare.

Bland de bestämmelser, som upphävts genom § 51 i nya värnpliktslagen,
må erinras'' om det i § 52 mom. 2 i 1901 års värnpliktslag,
såsom detta moment lydde enligt lagen den 19 maj 1905, givna stadgandet
att yngling, som under år 1906 och 1907 inskreves på grund av § 6.
men först år 1908 eller därefter uppnådde värnpliktsåldern, vore skyldig
att i den ordning, Konungen bestämde, tjänstgöra, så lång tid, som
föreskreves i § 27 d. v. s. lika lång tid, som stadgats för den åldersklass,
sådan värnpliktig tillhörde. Påpekas må ock att föreskriften
i § 55 tredje stycket av den nya lagen om den tid, varunder i förtid
inskriven värnpliktig skall kvarstå i beväringens 1. uppbåd, avviker
från formuleringen av § 6 i den äldre lagen enligt dess lydelse i 1905
års lag samt i stället står i närmaste överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i paragrafens ursprungliga lydelse.

Då nu enligt såväl § 54 mom. 1 i den nya värnpliktslagen som
kungl. brevet den 21 mars 1916 skyldighet att deltaga i reservtruppövning
icke kan åligga år 1907 inskriven värnpliktig under annan
förutsättning än att uttrycklig undantagsbestämmelse därtill föranleder,
återstår att tillse, huruvida sådan undantagsbestämmelse finnes. Undantagsbestämmelsen
kan ej vara att söka annorstädes än i § 55 andra stycket.
Tredje stycket kan så mycket mindre direkt anföras såsom en sådan
undantagsbestämmelse som det icke ens upptagits i det ifrågavarande
kungl. brevet, vilket dock på grund av sin lydelse måste antagas hava
fullständigt angivit undantagen från huvudregeln att tjänstgöringsskyldigheten
för dem, som inskrivits efter äldre lag, bestämmes efter
inskrivningsåret. Andra stycket i § 55 avser otvetydigt sådana, som
uteblivit utan laga förfall eller beviljat uppskov; för dem är det stadgat
att det år, varunder de uteblivit, icke må räknas dem till godo såsom

tjänstår i beväringen. Men samma stycke kan icke avse dem, beträffande
vilka endast därutinnan föreligger en avvikelse från det regelrätta,
att de enligt den äldre lagen inskrivits före det år, då de fyllt
21 år. För dem är det icke föreskrivet, att tjänstgöringsår före värnpliktsålderns
inträde ej må räknas dem till godo såsom tjänstår; uttrycket
i § 55 andra stycket »visst år av tjänstetiden i beväringen»
lärer överhuvudtaget icke kunna lämpas till den för sådana värnpliktiga
givna bestämmelsen, att den tid, varunder de skola kvarstå i beväringens
1. uppbåd, skall räknas från och med det år, då de fyllde
21 år. Om man samtidigt fasthåller att för ifrågavarande värnpliktiga
tiden för värnpliktsålderns — tjänstetidens — inträde icke är att
anse såsom tjänstetid, ter sig en dylik tillämpning högst orimlig, eftersom
ju § 55 andra stycket endast talar om visst år av tjänstetiden.
Vid tillämpningen av hithörande stadganden lärer vara angeläget att
fasthålla skillnaden mellan tjänstetid och tjänstår. Under det att icke alla
år under tjänstetiden få beräknas såsom tjänstår, torde såsom sådant under
viss förutsättning kunna få anses ett eller annat år före tjänstetiden.
Varför en mot bestämmelsen om påföljden av» uteblivande utan laga
förfall eller beviljat uppskov under något år av tjänstetiden svarande
föreskrift icke meddelats i avseende å sådant uteblivande från förekommande
tjänstgöring visst år före värnpliktsålderns inträde torde
vara självklart.

Genom generalorder den 22 juni 1915, nr 870. förordnades att vid
infanteriet värnpliktiga av årsklass 1908 skulle år 1916 göra reservtruppövning
i 15 dagar, vad anginge bland annat Älvsborgs regemente
med inryckning den 16 oktober och utryckning den 1 november.
Det säger sig emellertid självt att till denna övning icke lagligen
kunde inkallas sådana värnpliktiga av 1908 års klass, som ej vore
skyldiga att göra reservtruppövning. Till dessa hörde utom sådana,
som bort inskrivas före 1908 men på grund av laga förfall eller beviljat,
uppskov eller därmed likställt förhållande inskrivits först det
nämnda året, eller som inskrivits före 1908 men på grund av laga
förfall eller beviljat uppskov med tjänstgöring överförts till 1908 års
klass, även — enligt vad av förestående utredning uppenbart framgår —
värnpliktiga, vilka, sårna fallet är med nu ifrågavarande värnpliktiga,
enligt § 6 i den äldre lagen inskrivits före det år, då de fyllde 21 år,
samt icke förfallolöst eller utan beviljat uppskov uteblivit från någon
dem (mligt § 27 åliggande tjänstgöring.

Den utav befälhavaren för rullföringsområdet, nr 82, överstelöjtnanten
von Bahr utfärdade, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
MiKUenmhudsmannens ämbctsberkittel se. 23

178

för den 6 september 1916 intagna kungörelse, varigenom vapenföra
värnpliktiga inkallats till reservtruppövning, gällde beträffande infanteriet
1908 års klass i dess helhet utan något som helst angivet undantag,
och överstelöjtnanten hade icke motsagt uppgiften i klagoskriften, att
han förklarat sig känna till men icke gilla den utav befälhavaren för
rullföringsområdet nr 28 tillämpade uppfattning, enligt vilken klagandena
icke skulle vara skyldiga att deltaga i sagda övning. De tre
klagandena hade enligt vad i ärendet var upplyst, inställt sig till
reservtruppövningen och fullgjort densamma i dess helhet. Oavsett
att det stått i övningsbefälets makt att hemförlova dem, torde överstelöjtnanten,
då hemförlovning icke ägt rum, bära ansvar för att de
måst fullgöra en övning, vari de icke varit författningsenligt skyldiga
att taga del.

Med hänsyn därtill, att de härigenom gått förlustiga arbetsinkomst
och måhända även underkastats uppoffringar i övrigt, ansåg
militieombudsmannen sig icke kunna lämna utan beivran det fel, vartill
överstelöjtnanten sålunda gjort sig skyldig, utan uppdrog åt
vederbörande åklagare att härför i laga ordning ställa överstelöjtnanten
under tilltal inför behörig domstol, varvid åklagaren anmodades
påstå ansvar å överstelöjtnanten efter lag och sakens beskaffenhet.
Åklagaren skulle tillika till krigsrätten inkalla klagandena såsom målsägande,
så att de bleve i tillfälle att vidare utföra och styrka sina ersättningsanspråk,
vilka åklagaren i mån av befogenhet borde understödja.

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 augusti 1917
överlämnade militieombudsmannen instruktion för åtalets utförande.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigstiskalen
J. W. Widell överstelöjtnantan von Bahr under åtal inför
Älvsborgs regementes krigsrätt.

Den lå november 1917 meddelade krigsrätten utslag i målet, däri
krigsrätten yttrade följande.

Krigsrätten funne väl, att värnpliktige Törnqvist, Åberg och
Nilsson icke bort inkallas till ifrågavarande reservtruppövning, men
enär med hänsyn till dels generalorder nr 870 den 22 juni 1915 med
vapenövningstabell 1915—1916, som överstelöjtnanten von Bahr haft
att följa, dels lydelsen av kungl. cirkuläret den 21 mars 1916 sista
stycket von Bahr icke kunde anses saknat fog för sin åtgärd, att på
sätt, som skett, inkalla jämväl sådana värnpliktiga, vilka enligt § 6 i
värnpliktslagen av den 14 juni 1901, sådan denna lyder i lagen den
19 maj 1905, inskrivits före det år, de fyllt 21 år, samt icke förfallo -

179

löst eller utan beviljat uppskov uteblivit från någon dem enligt 27 §
i nämnda lag åliggande tjänstgöring, funne krigsrätten ansvar eller
ersättningsplikt ej kunna von Bahr åläggas.

Med detta utslag kunde militieombudsmannen icke åtnöjas, utan
uppdrog i skrivelse. den 1 december 1917 åt överkrigsfiskalsämbetet
att över utslaget anföra besvär hos krigshovrätten.

I berörda skrivelse anförde militieombudsmannen följande.

»Att döma utav avfattningen av krigsrättens utslag har krigsrätten
funnit gällande värnpliktslag vara tydlig därutinnan, att värnpliktiga
av den kategori, vartill Axel Fridolf Törnqvist, Carl Wilhelm
Åberg och Emil Gottfrid Nilsson äro att hänföra, icke bort inkallas
till 1916 års reservtruppövniug med infanteriet. Då nu värnpliktslagen,
såsom densamma uttryckligt stadgar i § 50, icke kan ändras
eller upphävas utan Konungs och riksdags sammanstämmande beslut,
lärer utan vidare vara klart, att i administrativ ordning tillkomna
föreskrifter sådana som generalordern nr 870/1915 med vapenövningstabell
för utbildningsåret 1915—1916 samt kungl. brevet den 21 mars
1916 icke kunna gälla mot värnpliktslagen. Det är ju icke heller
krigsrättens mening att de anförda administrativa föreskrifterna skulle
hava vitsord mot värnpliktslagen, men det synes mig som skulle krigsrätten
likväl hava tillmätt samma föreskrifter vidsträcktare betydelse
än de rätteligen kunna äga. Vapenövningstabellens erinran att värnpliktiga
av 1908 års klass vid infanteriet skulle göra reservtruppövniug
år 1916 kunde rimligtvis icke gälla sådana värnpliktiga av nämnda
årsklass, som av en eller annan anledning icke voro skyldiga att göra
reservtruppövning. Om exempelvis genom särskild bestämmelse medgivits,
att deltagande i krigstjänstgöring under viss längre tid skulle
medföra befrielse från reservtruppövning, hade naturligtvis denna bestämmelse
gällt framför innehållet i vapenövningstabellen och måst
iakttagas vid inkallelse till reservtruppövning. Då vidare det av krigsrätten
i utslaget framhållna sista stycket i kungl. brevet den 21 mars
1916 enligt sin uttryckliga lydelse endast gäller den i § 55 av värnpiktslagen
den 17 september 1914 omförmälda jämkning, torde detta
stycke icke med fog kunna åberopas såsom stöd för en inkallelse, som
icke överensstämde med den anförda paragrafen i värnpliktslagen.

Vid krigsrätten lämnade överstelöjtnanten von Bahr den uppgift
att de flesta rullföringsbefälhavarna härutinnan förfarit såsom han.
Riktigheten av denna uppgift tror jag mig kunna vitsorda på grund
av iakttagelser under ämbetsresor, men detta förhållande endast ökar
behovet av ett avgörande prejudikat, helst frågan om skyldigheten för

180

vissa i förtid inskrivna värnpliktiga att deltaga i reservtruppövning
lärer kunna uppkomma vid inkallelserna i reservtruppövning år 1918
och möjligen därjämte vid sådana inkallelser något följande år. Yad
särskilt angår överstelöjtnanten von Bahrs förhållande i det nu föreliggande
fallet synes emellertid böra framhållas att, enligt vad handlingarna
utmärka, hans uppmärksamhet i god tid blivit fäst därpå,
att bestämmelserna i ämnet givits annan tolkning än den han omfattat.

Under åberopande av vad sålunda och förut från min sida i målet
anförts bör Ni uti besvären yrka, att krigshovrätten måtte, med upphävande
av krigsrättens utslag i ansvarsfrågan, fälla överstelöjtnanten
von Bahr till ansvar för det fel, som i målet lagts honom till last.
Med tillämpning av den uppfattning beträffande vissa åklagares rätt
att utan särskilt uppdrag av enskild part föra talan om den enskilda
parten tillkommande ersättning, som tagit sig uttryck i ett av Kung].
Maj:t den 7 november 1889 meddelat utslag, bör Ni tillika yrka, att
krigshovrätten, med ändring av krigsrättens utslag jämväl i ersättningsfrågan,
måtte förplikta överstelöjtnanten von Bahr att till ovanbemälde
Törnqvist, Aberg och Nilsson utgiva ersättning efter ty de i målet
äskat eller till det lägre belopp, som må finnas skäligt.»

Militieombudsmannens besvär äro på krigshovrättens prövningberoende.

27. Felaktig’ inkallelse till reservtruppövning.

I eu till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 119 33/1907 Ernst Rickard Johansson klagomål däröver, att han
under år 1916 fått fullgöra reservtruppövning, ehuru han vore inskriven
år 1907.

Av Johanssons på begäran av militieombudsmannen insända inskrivningsbok
inhämtades, att Johansson, som antecknats tillhöra, årsklassen
1907, inskrivits sistnämnda år, varvid han tilldelats trängen i
egentlig trängtjänst, fullgjort 1. tjänstgöringen samma år, 1. repetitionsövningen
år 1908, 2. repetitionsövningen år 1909, 3. repetitionsövningen
år 1910 samt reservtruppövning år 1916 vid Göta trängkår.

I anledning av klagomålen infordrades yttrande av befälhavaren
för Vänersborgs rullföringsområde, nr 34, vilket Johansson uppgav sig
tillhöra.

Befälhavaren för nämnda rullföringsområde, numera överstelöjt -

181

nanten Ragnar Almqvist anförde därefter följande. Såsom varande inskriven
vid tjugu års ålder år 1907 hade Johansson nyåret 1912 enligt
då gällande bestämmelser för de värnpliktigas rullföring och redovisning
omförts från 1907 års klass till 1908 års klass. Enligt rullföringsbefälhavarens
uppfattning kunde ej bestämmelserna i kungl. brevet av
den 18 februari 1916x) upphäva hans åtgärd att hänföra och fortfarande
redovisa Johansson i 1908 års klass; och vågade rullföringsbefälhavaren
påstå, att hans uppfattning därutinnan delades av de flesta rullföringsbefälhavare
i riket. Såsom ytterligare stöd för sin äinbetsåtgärd att
inkalla Johansson till reservtruppövning år 1916 hänvisade rullföringsbefälhavaren
till kungl. brevet av den 21 mars 1916, som med hänvisning
till § 55 av värnpliktslagen den 17 september 1914 förklarade,
att värnpliktig, som icke må såsom tjänstår i beväringen tillgodoräkna
sig ett eller flera av de år, som förflutit efter hans inskrivning,
anses såsom inskriven lika många år senare. Enär Johansson inskrivits
vid 20 års ålder och enligt då gällande bestämmelser ej ägde rätt att
beräkna tjänstår i beväringen förr än vid 21 års ålder, måste Johansson
av rullföringsbefälhavaren anses såsom inskriven ett år senare. Då
Johansson enligt vad rullföringsbefälhavaren sålunda anfört måste enligt
gällande bestämmelser redovisas i 1908 års klass, hade rullföringsbefälhavaren
jämlikt generalorder 870 av den 22 juni 1915 inbeordrat honom
till reservtruppövning år 1916.

Tillfälle lämnades Johansson att avgiva påminnelser, men sådana
inkommo icke.

Med hänsyn därtill att Johansson måste antagas hava genom
ifrågavarande inkallelse gått förlustig arbetsinkomst och måhända även
underkastats uppoffringar i övrigt ansåg sig militieombudsmannen
på de grunder som ovan anförts beträffande åtalet mot befälhavaren
för Göteborgs södra rullföringsområde, nr 32, överstelöjtnanten C. von
Bahr — icke kunna lämna utan beivran det fel vartill överstelöjtnanten
Almqvist sålunda gjort sig skyldig utan uppdrog åt vederbörande åklagare
att härför i laga ordning ställa överstelöjtnanten Almqvist under
tilltal inför behörig domstol, därvid åklagaren skulle påstå ansvar ä
Almqvist efter lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren uppmanades
därjämte att till krigsrätten inkalla bemälde värnpliktige Johansson
såsom rnälsägare så att han bleve i tillfälle att i målet utföra sin talan,
vilken åklagaren i mån av befogenhet borde understödja.

'') Jfttntfh* militieombudsmaimeiis flmb

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 augusti 1917 översände
militieombudsmannen särskild instruktion för åtalets utförande.

På uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen T. K.
Wendt härefter överstelöjtnanten Almqvist under åtal inför krigsrätten
vid Västgöta regemente.

Den 20 november 1917 meddelade krigsrätten utslag, däri krigsrätten
yttrade följande.

Krigsrätten funne väl, att värnpliktige Johansson, vilken inskrivits
såsom värnpliktig före år 1908, icke bort, i strid mot bestämmelsen
i § 54 värnpliktslagen inkallas till ifrågavarande reservtruppövning,
men enär, med hänsyn till dels den tvetydighet, som beträffande föreliggande
fråga måste anses förefinnas uti härom gällande bestämmelser,
dels ock den av Almqvist åberopade generalordern nr 870/1915, Almqvist
icke kunde anses hava saknat fog för sin åtgärd att inkalla
Johansson till förenämnda reservtruppövning, funne krigsrätten ansvar
eller ersättningsskyldighet i målet icke kunna ådömas Almqvist.

Med den utgång målet sålunda erhållit kunde militieombudsmannen
icke åtnöjas. utan uppdrog i skrivelse den 5 december 1917 åt
överkrigsfiskalsämbetet att över utslaget anföra besvär hoskrigshovrätten.

I berörda skrivelse anförde militieombudsmannen följande.

»Enligt krigsrättens mening måste tvetydighet anses före finnas
beträffande de bestämmelser, efter vilka det skall avgöras, om en år
1907 före sin årskull inskriven värnpliktig är skyldig deltaga i reservtruppövning.
Denna mening kan jag icke biträda. I gällande värnpliktslag
§ 54 mom. 1 stadgas med all önskvärd tydlighet, att bestämmelserna
i § 27 icke skola tillämpas beträffande värnpliktig, som
inskrivits under något av åren 1900 —1907, samt att i fråga om sådan
värnpliktig skall gälla vad i § 27 av den äldre lagen stadgades. Och
den äldre värnpliktslagen innehöll i § 27 ej bestämmelse om reservtruppövning.
Ännu tydligare, om möjligt, är förklaringen i kungl.
brevet den 21 mars 1916, att de, som inskrivits under något av åren
1900—1907, skola fullgöra landstormsövning men ej reservtruppövning.

För att komma ifrån detta, till synes avgörande förhållande, har
överstelöjtnanten velat göra gällande att enligt värnpliktslagens språkbruk
uttrycket »värnpliktig, som inskrivits år 1907» skulle avse värnpliktig,
som inskrivits det år, då han fyllde 21 år, och uttrycket »värnpliktig,
som inskrivits år 1914 på hösten eller senare» värnpliktig,
som inskrivits under det år, då han fyllde 20 år. Ingenting lärer
emellertid vara mindre riktigt än ett sådant påstående. För särskilda

fall, t. ex. de, som avses i § 6 och i § 55 första och tredje styckena,
har värnpliktslagen genom uttryckliga stadganden velat åstadkomma
eu likställighet mellan dem, som inskrivits ett visst år, och dem, som
bort inskrivas ifrågavarande år men inskrivits tidigare eller senare.
Dessa uttryckliga stadganden skulle naturligtvis vara överflödiga, om
det funnes någon sådan princip i fråga om språkbruket i värnpliktslagen,
som överstelöjtnanten uppgivit.

För att visa de förment orimliga konsekvenserna av den uppfattning,
jag förfäktat, har överstelöjtnanten anfört, att därav skulle
följa, att eu värnpliktig, som inskrivits såsom underårig, komme att
bliva överförd till 2. uppbådet resp. landstormen ett eller flera år
tidigare än hans årskull. Iakttagelsen är riktig, men den slutsats,
som överstelöjtnanten velat draga därav är förhastad. Värnpliktslagen
tiar nämligen förebyggt en sådan för tidig överföring genom stadgandet
i sista stycket av § 55, att om någon enligt § 6 i den äldre lagen
inskrivits före det år, då han fyllde 21 år, den tid, under vilken han
tillhör beväringens 1. uppbåd, skall räknas från och med nämnda år.
Men den omständigheten, att ett stadgande, sådant som det nu återgivna,
ansetts nödigt, lärer icke vara ägnad att tjäna till stöd för
överstelöjtnantens mening.

Oriktig är likaledes överstelöjtnantens uppgift, att den principen
alltid gjort sig gällande hos vederbörande lagstiftare, att eu före sin
värnpliktsålder inskriven värnpliktig alltid skall vara underkastad den
ökade tjänstgöring, som till äventyrs skulle ålegat honom, om han inskrivits
med sin årskull. Såsom jag visat i åta Isinstruktionen fanns
denna princip icke i 1901 års värnpliktslag; den infördes på förekommen
anledning genom lagen den 19 maj 1905, vilken emellertid
lärer få anses upphävd genom 1914 års värnpliktslag.

Vad så angår överstelöjtnantens uppgift, att han på grund av
föreskriften i § 55 värnpliktslagen jämförd med bestämmelserna i
kungl. brevet den 21 mars 1916, skulle varit skyldig att till reservtruppövning
inkalla målsäganden i förevarande mål, värnpliktige nr 119
33/1907 Ernst Rickard Johansson, torde överstelöjtnanten hava förbisett,
att 1916 års kungl. brev i den utav honom sannolikt åsyftade
del endast gäller den i § 55 av värnpliktslagen omförmälda jämkning
och sålunda icke kan åberopas såsom stöd för en inkallelse, som icke
överensstämde med den anförda paragrafen i värnpliktslagen, samt att
$ 55 andra stycket värnpliktslagen i sin ordning endast avser det
fall, att någon på grund av utevaro utan laga förfall eller beviljat
uppskov icke får tillgodoräkna sig visst år av tjänstetiden i beväringen

1S4

såsom tjänstår, men däremot icke gäller det i tredje stycket av sistnämnda
paragraf behandlade fall, att någon till följd av inskrivning
före det år, då han fyllde 21 år, får räkna tiden för kvarståendet i
1. uppbådet från och med nämnda år i stället för, såsom eljest är
regel, från och med inskrivningsåret. De båda fallen äro till sin art
skilda och hava därför reglerats på olika sätt. I det förra fallet har
man velat tillse, att den värnpliktige vid överföring till 2. uppbådet
resp. landstormen icke har mindre antal tjänstår än det föreskrivna;
till den ändan skall han anses inskriven vederbörligt antal år senare,
så att överföringen framflyttas samma antal år. Med avseende återigen
å den, som inskrivits såsom underårig, har det varit angeläget
träffa sådan anstalt, att han icke överföres tidigare än sin årskull.
För att på samma gäng upprätthålla bestämmelsen om tjänstetiden i
beväringen och dess särskilda uppbåd har det stadgande meddelats,
att för sådan värnpliktig den tid, under vilken han tillhör beväringens
1. uppbåd, skall räknas från och med det normala inskrivningsåret
för hans årskull. Detta betyder naturligtvis icke att han ej får räkna
sig till godo visst år av tjänstetiden i beväringen. En värnpliktig
kan ej rimligen räkna tjänstetid i beväringen från annan tidpunkt än
från och med den, då hans tjänstetid i beväringens 1. uppbåd anses
taga sin början.

Beträffande den i krigsrättens utslag omnämnda generalordern
nr 870/1915 är den — likasom kungl. brevet den 21 mars 1916 — tillkommen
i administrativ ordning och kan sålunda ej gälla mot värnpliktslagen,
vilken enligt vad den uttryckligen stadgar i § 50, icke kan
ändras eller upphävas utau Konungs och riksdags sammanstämmande
beslut. Oavsett detta förhållande lärer en generalorder att en viss kategori
värnpliktiga skola deltaga i viss tjänstgöring ej böra föranleda inkallande
av sådana värnpliktiga, som av en eller annan anledning icke
äro skyldiga att deltaga uti ifrågavarande tjänstgöring. Om exempelvis
genom särskild bestämmelse medgivits, att deltagande i krigstjänstgöring
under viss längre tid skulle medföra befrielse från reservtruppövning,
hade uppenbarligen denna bestämmelse gällt framför den allmänna
generalordern med fastställande av viss tid för reservtruppövning
för vissa grupper av värnpliktiga samt måst iakttagas vid inkallelse
till reservtruppövningen. Genom kungl. brev den 1 december 1916
föreskrevs, att sådana värnpliktiga, tillhörande årsklass 1908 och tilldelade
infanteriet eller trängen, vilka under tiden 10 juli — 30 oktober
1916 genomgått i brevet den 14 juni 1916 omförmäld utbildning till
plutonchefer eller motsvarande befattningar, skulle få tillgodoräkna

185

sig berörda utbildning såsom år 1916 fullgjord reservtruppövning.
Det är naturligtvis fullständigt uteslutet att detta nådiga brev, varom
generalordern med fastställande av vapenövningstabell för utbildningsåret
1916—1917 icke kunde innehålla någon upplysning, och som ej
heller omnämnes i generalordern med vapenövningstabellen för utbildningsåret
1917—1918, ej bort iakttagas vid inkallelse till 1917
års reservtruppövning, vari de nu ifrågavarande värnpliktiga eljest
skulle varit skyldiga att deltaga, eller kommer att iakttagas vid inkallelse
till 1918 års reservtruppövning.

Under åberopande av vad sålunda och förut från min sida i målet
anförts bör Ni uti besvären yrka, att krigsh o vrätten måtte, med upphävande
av krigsrättens utslag i ansvarsfrågan, fälla överstelöjtnanten Almqvist
till ansvar för det fel, som i målet lagts honom till last. Med tilllämpning
av den uppfattning beträffande vissa åklagares rätt att utan
särskilt uppdrag av enskild part föra talan om den enskilda parten
tillkommande ersättning, som tagit sig uttryck i ett av Kungl. Maj:t
den 7 november 1889 meddelat utslag, bör Ni tillika yrka, att krigshovrätten,
med ändring av krigsrättens utslag jämväl i ersättningsfrågan,
måtte förplikta överstelöjtnanten Almqvist att till ovanbemälde Johansson
utgiva ersättning efter ty han i målet äskat eller till det lägre belopp,
som må anses skäligt.»

Besvären äro på krigshovrättens prövning beroende.

28. Felaktig’ inkallelse till reservtruppövning.

Sedan värnpliktige nr 100 33/1907 Carl Petersson i Torpegården,
Friel, i en till militieombudsmannen den 3 november 1916 inkommen
skrift anhållit om förklaring över anledningen därtill, att Petersson
blivit inkallad till reservtruppövning vid Göta trängkår samt kvarhållits
hela övningen, under det att de värnpliktiga frän andra rullföringsområden.
som voro födda år 1887 och mönstrats år 1907, hemsänts
redan vid samlingsplatsen, samt militieombudsmannen av Peterssons
inskrivningsbok, som han på begäran insänt till militieombudsmansexpeditionen,
inhämtat, att Petersson, som vore född är 1887, in skrivits redan år
1907, men sedermera, överförts till årsklassen 1908; att han fullgjort
rekrytskola år 1907, 1. repetitionsövningen år 1908, 2. repetitionsövningen
år 1909 och 3. repetitionsövningen är 1910 ävensom reservtruppövning
är 1916, anmodade militieombudsmannen befälhavaren
för Älvsborgs norra inskrivningsområde att infordra vederbörandes
MUitkomhudsnmnwms rtmbetfiberflttehc. 24

186

yttrande, på vilken grund Petersson ansetts skyldig deltaga i reservtruppövning,
och till militieombudsmannen inkomma med samma yttrande
jämte av inskrivningsbefälhavaren för egen del avgivet utlåtande.

I skrivelsen till inskrivningsbefälhavaren framhöll militieombudsmannen
följande. Sista stycket i § 55 av 1914 års värnpliktslag föranledde
väl. att den tid, varunder Petersson tillhörde beväringens 1.
uppbåd, skulle räknas från och med det år, då han fyllde 21 år, men
värnpliktig, som inskrivits år 1907, vore icke skyldig deltaga i reservtruppövning,
och den omständigheten att Petersson överförts till 1908
års klass syntes icke i och för sig medföra, att han i fråga om tjänstgöringsskyldighet
vore likställd med sistnämnda årsklass.

Inskrivningsbefälhavaren överlämnade därefter ett yttrande av tjänstförrättande
befälhavaren för Skara rullföringsområde, nr 33, vid den tid,
då Petersson inkallades, sergeanten Karl J. Bergman. I detta yttrande
anfördes, att Petersson, som vore född den 11 mars 1887, inskrivits
den 19 februari 1907 och den 1 januari 1912 överförts till årsklass
1908. Enligt generalorder 870/15 skulle 1908 års klass fullgöra reservtruppövning.
Enligt värnpliktslagen § 54 mom. 1 andra stycket skulle
de, som inskrivits under åren 1900—1907, ej hit hänföras. Då emellertid
§ 55 sista stycket av samma lag föreskreve, att den värnpliktige
skulle tillhöra beväringens 1. uppbåd från och med det år, då han fyllde
21 år, skulle Petersson således överföras till 2. uppbådet den 1 januari
1918. § 27 mom. 3 andra stycket föreskreve, att till trängen hörande

skulle undergå reservtruppövning under nionde eller tionde året. Då
i detta fall tionde året inträffat 1916, hade Petersson inkallats, varvid
avseende även fästs vid, att han eljest skulle undsluppit anbefalld övning.

Vid insändandet av detta yttrande anförde inskrivningsbefälhavaren.
översten och chefen för Västgöta regemente Hugo Leth följande. Efter
inryckningen till 1916 års reservtruppövningar vid regementet hade
visserligen på grund av bestämmelserna i värnpliktslagen § 55 sista
stycket, jämförd med förklaringarna i kungl. brevet den 21 mars 1916.
angående tolkning av §§ 54 och 55 i värnpliktslagen den 17 september
1914, föreskrivits, att regementet tillhörande värnpliktiga av här omnämnd
kategori skulle omedelbart hemförlovas, men detta hade skett
med stor tveksamhet. Inskrivningsbefälhavaren ansåge för övrigt, att
gällande föreskrifter i detta fall varit så svårtydbara — vilket icke minst
torde framgå därav, att samtliga rullföringsbefälhavare, med vilka han
haft tillfälle att meddela sig i frågan, inkallat de värnpliktiga tillhörande
denna kategori — att det icke på något sätt torde kunna läggas
vederbörande rullföringsbefälhavare till last att han, icke på grund av

187

förbiseende utan till följd av sin tolkning'' av gällande föreskrifter, inkallat
Petersson till reservtruppövningen.

Uti avgivna påminnelser fordrade Petersson ersättning för lidna
förluster genom förlorad arbetstid förutom den förlust lian gjort på
den grund att det ej funnits något pålitligt folk att skaffa till att
utföra upptagningen av rotfrukter. I följd härav och då han själv
genom inkallelsen till reservtruppövningen varit förhindrad att övervaka
arbetet, hade detta blivit mycket slarvigt och illa utfört, så att en
stor del av rotfrukterna lågo kvar i jorden.

Med hänsyn därtill att Petersson genom ifrågavarande inkallelse
gatt förlustig arbetsinkomst och måhända även underkastats uppoffringar
i övrigt, ansåg sig militieombudsmannen — på de grunder som
ovan anförts beträffande åtalet mot befälhavaren för Göteborgs södra rullföringsområde,
nr 32, överstelöjtnanten C. von Bahr — icke kunna lämna
utan beivran det fel, vartill Bergman såsom tjänstförrättande rullföringsbefälhavare
enligt militieombudsmannens mening gjort sig skyldigvid
berörda inkallelse, utan uppdrog åt krigsfiskalen vid Västgöta regemente
att härför i laga ordning ställa Bergman under tilltal inför behörig
domstol, varvid krigsfiskalen skulle påstå ansvar å Bergman efter lag
och sakens beskaffenhet. Krigsfiskalen uppmanades tillika att till krigsrätten
inkalla värnpliktige Petersson såsom målsägare,'' så att han bleve
i tillfälle att vidare utföra och styrka sina ersättningsanspråk, vilka
krigsfiskalen i mån av befogenhet borde understödja. I

I anledning härav ställde krigsfiskalen T. K. Went sergeanten
Bergman under tilltal inför krigsrätten vid Västgöta regemente.

Den 20 november 1917 meddelade krigsrätten utslag, däri krigsrätten
yttrade följande.

Krigsrätten funne väl, att värnpliktige Petersson, vilken inskrivits
såsom värnpliktig för år 1908, icke bort, i strid mot bestämmelsen i
i? 54 värnpliktslagen, inkallas till ifrågavarande reservtruppövning,
men enär, med hänsyn till dels den tvetydighet, som beträffande föreliggande
fråga måste anses förefinnas uti härom gällande bestämmelser
dels ock den av Bergman åberopade generalordern nr 870/1915, Bergman
icke kunde anses hava saknat fog för sin åtgärd att inkalla Petersson
till föronämnda reservtruppövning, funne krigsrätten ansvar eller ersättningsskyldighet
i målet icke kunna adömas Bergman. Av Petersson

lss

framställt anspråk på ersättning för inställelsen funne krigsrätten icke
kunna bifallas.

Med detta utslag kunde militieombudsmannen icke åtnöjas utan
uppdrog i skrivelse den 5 december 1917 åt överkrigsfiskalsämbetet
att över utslaget anföra besvär hos krigskovrätten.

1 berörda skrivelse anförde militieombudsmannen följande.

»Enligt krigsrättens mening måste tvetydighet anses förefinnas
beträffande de bestämmelser, efter vilka det skall avgöras, om en år
1907 före sin årskull inskriven värnpliktig är skyldig deltaga i reservtruppövning.
Denna mening kan jag icke biträda. I gällande värnpliktslag
§ 54 mom. 1 stadgas med all önskvärd tydlighet, att bestämmelserna
i § 27 icke skola tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrivits
under något av åren 1900—1907, samt att i fråga om sådan
värnpliktig skall gälla vad i § 27 av den äldre lagen stadgades. Och
den äldre värn pliktslagen innehöll i § 27 ej bestämmelse om reservtruppövning.
Ännu tydligare, om möjligt, är förklaringen i kungl.
brevet den 21 mars 1916, att de, som inskrivits under något av åren
1900—1907, skola fullgöra landstorm sövning men ej reservtruppövning.

Beträffande den i krigsrättens utslag omnämnda generalordern
nr 870/1915 är den — likasom kungl. brevet den 21 mars 1916
tillkommen i administrativ ordning och kan sålunda ej gälla mot
värnpliktslagen, vilken, enligt vad den uttryckligen stadgar i § 50,
icke kan ändras eller upphävas utan Konungs och riksdags sammanstämmande
beslut. Oavsett detta förhållande lärer vara påtagligt, att
en generalorder med föreskrift att en viss kategori värnpliktiga skola
deltaga i viss tjänstgöring ej bör föranleda inkallande av sådana värnpliktiga,
som av en eller annan anledning icke äro skyldiga att deltaga
uti ifrågavarande tjänstgöring.

Under åberopande av vad sålunda och förut från min sida anförts
i målet bör Ni uti besvären yrka, att krigshovrätten måtte, med upphävande
av krigsrättens utslag i ansvarsfrågan, fälla Bergman till ansvar
för det fel, som i målet lagts honom till last. Med tillämpning av
den uppfattning beträffande vissa åklagares rätt att utan särskilt uppdrag
av enskild part föra talan om den enskilda parten tillkommande
ersättning, som tagit sig uttryck i ett av Kungl. Maj:t den 7 november
1889 meddelat utslag, bör Ni tillika yrka, att krigshovrätten, med
ändring av krigsrättens utslag jämväl i ersättningsfrågan, måtte förplikta
Bergman att till ovanbemälde Petersson utgiva ersättning efter
ty han i målet äskat eller till det lägre belopp, som må anses skäligt.»

Besvären äro på krigshovrättens prövning beroende.

.189

29. Smädliga yttranden mot underlydande.

Uti eu till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anförde värnpliktige
nr 158 48/1914 ä Karl Johansson i huvudsak följande: Den

27 april 1917 hade klaganden, som vid sagda tid tillhört i M. förlagda
XI. kombinerade bataljonen, på grund av begången förseelse varit inställd
till förhör inför majoren E. Th. Klingberg i dennes egenskap av
chef för berörda bataljon. Då klaganden under förhöret såsom svar
å av majoren framställd fråga angående klagandens civila yrke uppgivit
sig vara jordbruksarbetare, hade majoren till klaganden yttrat: »Du
synes vara en riktig slusk.» Majoren hade under förhöret talat synnerligen
högljutt, slagit med handen i bordet och utfarit i svordomar, tilltalat
klaganden med uttrycket »förbannade svin» samt vid förhörets slut befallt
klaganden avlägsna sig med orden: »Gå, din förbannade drummel,

jag vill inte se dig mera.» Vid förhöret hade närvarit två officerare,
två underofficerare, en dagkorpral och två menige.

Sedermera inkom chefen för Y. arméfördelningen till militieombudsmannen
med förklaring från majoren Klingberg, däri denne anförde
huvudsakligen följande: Klaganden hade varit rapporterad för

fylleri med flera förseelser vid inryckningen i Karlstad. I anledning
därav hade i början av april 1917 förhör hållits inför bataljonsbefä!-havaren i M. — majoren Klingberg hade då varit tjänstledig —
och hade protokoll över detta förhör insänts till chefen för Värmlands
regemente. Denne hade begärt, att nytt förhör skulle hållas, enär klaganden
icke vid det förra förhöret velat lämna upplysningar angående
förloppet vid förseelserna utan endast uppgivit att han vid ifrågavarande
tillfälle varit så berusad, att han ingenting mindes. Då majoren
efter sin återkomst från tjänstledigheten i anledning härav hållit
förhör med klaganden, hade majoren mycket allvarligt meddelat denne,
att hans regementschef icke kunde nöja sig med klagandens knapphändiga
upplysningar, samt uppmanat klaganden att nu uppgiva, huru
med förseelserna verkligen förhölle sig. Dä klaganden det oaktat
fortfarande trotsigt vidhållit, att han vid tillfället varit så berusad,
att lian ingenting mindes, hade majoren för att få åtminstone något
svar av klaganden frågat denne, vad han vore i det civila livet, varpå
klaganden svarat, att han vore jordbruksarbetare. Majoren hade då
till klaganden yttrat att deri synes vara en riktig slusk, som först
super av sig, så att han blir som ett svin, och sedan ej vill stå för

190

sina handlingar utan endast söker skylla ifrån sig med att: jag minnes
ingenting». Upprepade förmaningar och påminnelser till klaganden,
att han vore skyldig att uppgiva vad han visste, hade medfört föga
resultat, men hade klaganden slutligen erinrat sig att han vid tillfället
haft sällskap med tre kamrater, vilkas namn han dock icke
visste, enär de icke voro på hans kompani. På fråga om han kände
igen nämnda kamrater, om han finge se dem, hade klaganden svarat
jakande, och sedan klaganden måst anse sig övertygad om att dessa
tre kamrater borde finnas på 4. kompaniet, då de icke voro på det
3., som klaganden själv tillhörde, hade klaganden fått befallning att
på 4. kompaniet söka reda på dessa och därefter i bataljonsexpeditionen
lämna uppgift å deras namn, varefter klaganden fått order att gå.
Majoren ville icke bestrida att han under förhöret höjt rösten mot
»denna lymmelaktigt trotsande ungdom», för att förmå denne att upphöra
med sitt trots och i stället tala sanning, och ville majoren ej
heller förneka att han, då han efter förhörets slut avfärdat klaganden,
yttrat, att han »icke ville se eu sådan drummel vidare».

Uti inkommen påminnelseskrift vidhöll klaganden riktigheten av
sina i klagoskriften meddelade uppgifter. I

I saken hade lagts majoren Klingberg till last, att han vid ifrågavarande
förhör med klaganden dels genom högljutt tal, slag i bordet och
svordomar uppträtt på ett olämpligt sätt dels ock till klaganden fällt
uttrycken »du synes vara en riktig slusk», »förbannade svin som inte kan
minnas något» och »gå din förbannade drummel jag vill inte se dig mera».

Majoren Klingberg hade medgivit, att han vid förhöret talat
högljutt, ävensom att han tilltalat klaganden med ordet »drummel»
men hade i övrigt angående vad vid förhöret förekommit lämnat en
från klagandens avvikande berättelse.

Då emellertid majoren Klingberg genom vad han medgivit var
förvunnen att hava vid ifrågakomna förhör förolämpat klaganden
med smädligt yttrande samt fullständig utredning i fråga om det förfarande,
som i övrigt lagts majoren Klingberg till last, icke torde stå
att vinna annorledes än genom undersökning vid domstol, uppdrog
tjänstförrättande militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att
ställa majoren Klingberg under tilltal vid behörig krigsrätt. Till domstolen
skulle inkallas klaganden och de personer, vilkas hörande som
vittnen kunde finnas erforderligt. Sedan fullständig utredning i målet
ägt rum, skulle mot majoren framställas de ansvarspåståenden, vartill
utredningen kunde giva fog.

191

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 september 1917
överlämnade tjänstförrättande militieombudsmannen instruktion för
åtalets utförande.

Efter förordnande av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigs -fiskalen L. S. T. Lindwall majoren Klingberg under åtal inför krigsrätten
vid Dalregementet. På krigsfiskalens begäran hördes såsom
vittnen kaptenen Carl Emanuel Nygren, sergeanten Karl Joel Björlingoch
Edvard Ellison samt värnpliktige nr 5 46/1915 Anders Julius
Andersson och nr 59 49/1914 ä Karl Konrad Edén.

Den 5 november 1917 meddelade krigsrätten utslag i målet. I
utslaget yttrade krigsrätten följande. Enär majoren Klingberg genom
eget erkännande och vad i målet hörda vittnen berättat, vore övertygad
att vid den 27 april 1917 i M. hållet förhör med målsäganden.
värnpliktige Johansson, hava såsom förhörsledare använt mot Johansson
tillmälena svin, kräk, slusk och drummel i förening med svordomar
samt i övrigt under förhöret utfarit i svordomar och upprepade gånger
våldsamt slagit knutna handen i bordet; förty prövade krigsrätten
rättvist, jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten, döma Klingberg
att för förolämpning mot underordnad i dennes tjänst och för
det han brustit i anständigt uppförande, undergå disciplinstraff av
vaktarrest under tio dagar, varjämte Klingberg förpliktades dels att till
i målet hörda vittnen utgiva: till kaptenen Nygren 47 kronor, till
sergeanterna Björling och Ellison vardera 42 kronor 60 öre, till värnpliktige
Andersson 47 kronor 20 öre och till värnpliktige Edén 44
kronor 60 öre, därav skulle av allmänna medel förskottsvis utgivas till
Nygren 6 kronor samt till var och en av Björling, Ellison, Andersson
och Edén 9 kronor jämte till en var av dem reseersättning efter lägsta
klass bantåg, dels ock att ersätta målsägaren Johansson för dennes inställelse
vid krigsrätten med 22 kronor.

över krigsrättens utslag har majoren Klingberg anfört besvär.
Dessa besvär äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

30. Misshandel av underordnad m. m.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift påkallade värnpliktige
n:r 404 15/1916 Jonasson militieombudsmannens ämbetsåtgärd
i anledning därav, att kaptenen vid Södra skånska infanteriregementet
Erik Henning Asp skulle hava den 22 februari 1917 å Kronobergshed,
där kaptenen Asp vid sagda tid befunnit sig i egenskap av befälhavare

192

för ett till skidövningar därstädes kommenderat kompani från nämnda
regemente, utan någon av klaganden därtill given anledning överfallit
klaganden med sparkar och örfilar.

I det yttrande över klagoskriften, som chefen för Södra skånska
infanteriregementet på militieombudsmannens begäran infordrade från
kaptenen Asp. anförde denne huvudsakligen följande: Torsdagen den
22 februari 1917 hade kaptenens till vinter övningar å Kronobergshed
kommenderade kompani, sammansatt av kontingenter från hela regementet,
därav ett 50-tal furirskoleelever, till en styrka av 192 man stått
uppställt för utryckning till eftermiddagens övningar. Kaptenen hade
själv stått framför och utanför kompaniets vänstra flygel. Härvid hade
fem man tillhörande Kronobergs regemente, däribland klaganden, med
händerna »till knäna» nedgrävda i byxfickorna och med framåtlutande
huvuden passerat förbi kaptenen på ett avstånd av knappa tre meter.
Vid passerandet hade tvenne hälsat under det att de övriga fortsatt som
om ingenting hänt, ehuru det vore alldeles uteslutet, att de ej varseblivit
kaptenen. Kaptenen hade då tillsagt dem: »Tag händerna ur
fickorna och hälsa». Denna tillsägelse hade haft till följd att ytterligare
tvenne tagit händerna ur fickorna och hälsat, under det att
klaganden fortsatt i samma ställning som förut med ett hånfullt leende
på läpparna. Som detta klagandens beteende varit ett öppet trots mot
kaptenen inför fronten av dennes kompani, hade kaptenen gått efter
klaganden för att åvägabringa rättelse. Kär klaganden hört kaptenen
komma, hade klaganden dragit händerna ur byxfickorna. Kaptenen
hade knuffat till klaganden, varvid denne vänt sig om fortfarande med
ett småleende på läpparna. Kaptenen hade då med sin högra arm
vilande på klagandens vänstra axel med högra handen fattat klaganden
om bakhuvudet och frågat, om ej klaganden hört, vad kaptenen sagt,
vartill klaganden »naturligtvis» svarat nekande. Kapten hade då till
klaganden yttrat: »Att ni inte skäms att stå här och ljuga mig mitt
upp i ansiktet», varpå kaptenen fört klaganden åt sidan och gått sin
väg. Vid denna rörelse hade klagandens pälsmössa råkat falla av.
Kaptenen bestrede klagandens påstående dels att klaganden ej hört
och sett kaptenen, dels att kaptenen överfallit klaganden med sparkar
och örfilar.

I avgiven påminnelseskrift bestred klaganden, att kaptenens redogörelse
för händelsen i fråga vore riktig, samt vidhöll, att kaptenen
tilldelat klaganden en spark och två örfilar, varjämte klaganden
anförde, att kaptenen därvid tilltalat klaganden »din drummel».

193

I skrivelse till krigsfiskalen vid Södra skånska infanteriregementet
den 9 augusti 1917 anförde härefter tjänstförrättande militieombudsmannen
följande.

I saken hade lagts kaptenen Asp till last, att denne under av
klaganden närmare angivna omständigheter tilldelat klaganden en spark
och två örfilar samt förolämpat klaganden med smädligt uttryck.

Kaptenen Asp hade medgivit, att han vid det ifrågakomna tillfället
knuffat till klaganden, ävensom att han, efter att hava med sin
ena hand fattat klaganden om bakhuvudet, fört klaganden åt sidan,
därvid klagandens mössa fallit av, samt uppgivit, att anledningen till
detta hans förfarande varit den, att klaganden av uppenbart trots
underlåtit att giva kaptenen vederbörlig honnör, men hade förnekat,
att han, på sätt klaganden uppgivit, tilldelat denne någon spark eller örfil.

Då i ärendet finge anses utrett, att kaptenen Asp förgripit sig
mot klaganden, vilken vid tillfället i förhållande till kaptenen varit
underordnad krigsman, samt klarhet angående arten av det brottsliga
förfarande, som kaptenen Asp sålunda låtit komma sig till last, icke
torde stå att vinna annorledes än genom undersökning vid domstol,
uppdrog tjänstförrättande militieombudsmannen åt krigsfiskalen att
ställa kaptenen Asp under tilltal vid vederbörlig krigsrätt. Till krigsrätten
borde inkallas klaganden och de personer, vilkas hörande som
vittnen i målet kunde finnas erforderligt. Sedan fullständig utredning
i målet ägt rum. borde krigsfiskalen mot kaptenen framställa de ansvarspåståenden,
vartill utredningen kunde giva fog.

På det åtal, som krigsfiskalen John Sandblad i enlighet härmed
anställde vid krigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet, meddelade
krigsrätten utslag den 17 oktober 1917. I utslaget yttrade krigsrätten
följande. Genom vittnesberättelser i saken finge anses styrkt,
att kaptenen Asp den 22 februari 1917 å Kronobergshed, där kaptenen
Asp vid sagda tid befunnit sig i egenskap av befälhavare för ett till
skidövningar därstädes kommenderat kompani från nämnda regemente
och där målsägaren, värnpliktige Jonasson, under samma tid fullgjort
sin värnplikt vid Kronobergs regemente, mot denne förgripit sig på
så sätt, att, då målsägaren i tjänsteärende på väg frän sin barack till
regementsförrådet, utan att hälsa och med händerna i byxfickorna passerat
på något avstånd från den plats, där Asp jämte sitt kompani
uppehållit sig, denne gått emot målsägaren samt tilldelat honom eu
spark och tvä örfilar ävensom tilltalat honom med uttrycket »din drummel».
Kaptenen Asp hade gjort gällande, att, i den mån han förgått
Militieombudsmannens dmbetsberuttelse -■>

194

sig, detta berott därpå, att han funnit målsägarens beteende innebära
öppet trots, då denne, fastän han enligt Asps mening måst hava varseblivit
Asp och hört dennes tillsägelse att taga händerna ur byxfickorna
och hälsa, icke efterkommit denna tillsägelse samt att alltså målsägarens
uppenbara olydnad inför fronten av Asps kompani givit anledning till
dennes uppträdande mot målsägaren, vadan synnerligen mildrande omständigheter
förelåge vid bedömandet av Asps tillvägagångssätt, särskilt
i betraktande av det obestritt ringa våldet. Enär Asp kunde
anses hava haft fog för sin åsikt om målsägarens uppenbara trots mot
given befallning inför kompaniets front och på grund därav handlat i
överilning, samt för övrigt det målsägaren ågångna våldet varit synnerligen
ringa, prövade krigsrätten, som funne synnerligen mildrande omständigheter
föreligga, jämlikt 90 och 91 §§ strafflagen för krigsmakten
rättvist döma kaptenen Asp att för det han våldfört sig å målsägaren
i dennes tjänst såsom Asp underordnad krigsman ävensom för det han
med smädliga uttryck förolämpat målsägaren i sagda egenskap och
under nämnda förhållande undergå vaktarrest i 8 dagar. Därjämte
förpliktades kaptenen Asp att ersätta målsägaren för dennes inställelse
med 80 kronor samt att gottgöra statsverket vad av allmänna medel
utgått eller komme att utgå till på åklagarens begäran i målet hörda
vittnen.1

1 Detta utslag innefattade den mening, som vid målets avgörande uttalades av krigsrättens
militära ledamöter. Härifrån var vice auditören H. Forsberg, med vilken vice krigsdomaren T.
Uggla förenade sig, skiljaktig och yttrade. »Genom vittnesberättelserna i saken får anses styrkt,
att svaranden, kaptenen vidSödraskånskainfanteriregementetEric Henning Asp, den 22 februari 1917 å
Kronobergs hed, där svaranden vid sagda tid befann sig i egenskap av befälhavare för ett till
skidövingar därstädes kommenderat kompani från nämnda regemente och där målsägaren, värnpliktige
nr 404 15/1916 Hilmer Richard Jonasson, under samma tid fullgjorde sin värnplikt vid
Kronobergs regemente, mot denne förgripit sig på så sätt, att, då målsägaren, i tjänsteärende
på väg från sin barack till regementsförrådet, utan att hälsa och med händerna i byxfickorna
passerade på något avstånd från den plats, där svaranden jämte sitt kompani uppehöll sig,
denne gått mot målsägaren samt tilldelat honom en spark och två örfilar ävensom tilltalat
honom med uttrycket »din drummel». Svaranden har gjort gällande, att, i den mån han förgått
sig, detta berott därpå, att lian funnit målsägarens beteende innebära öppet trots, då denne, fastän
han enligt svarandens mening måst hava varseblivit svaranden och hört dennes tillsägelse att taga
händerna ur byxfickorna och hälsa, icke efterkommit denna tillsägelse samt att alltså målsägarens
uppenbara olydnad inför fronten av svarandens kompani givit anledning till dennes uppträdande
mot målsägaren, vadan synnerligen mildrande omständigheter förelåge vid bedömandet av svarandens
tillvägagångssätt, särskilt i betraktande av det obestritt ringa våldet. På grund av vad .sålunda
i målet förekommit och då svaranden, vilken förut ådömts bestraffning för förgripelse mot underlydande
i tjänsten och därför så mycket mera bort vinnlägga sig om ett besinningstid! t uppträdande, icke
till sitt fredande förmått visa annan omständighet, som kan som synnerligen mildrande anses, än
att våldet var ringa, men detta förhållande, enligt min mening, icke enbart och oberoende av det

Med den utgång, målet sålunda erhållit, kunde militieombudsmannen
icke åtnöjas, utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet att över
sagda utslag anföra besvär hos krigshovrätten. I den skrivelse, varigenom
detta uppdrag lämnades åt överkrigsfiskalsämbetet, anförde
militieombudsmannen följande.

»Enligt 90 § i 1914 års strafflag för krigsmakten skall krigsman,
som gör våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller
för dennes ämbete eller tjänst, dömas till fängelse eller straffarbete i
högst två år, dock att, om omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till disciplinstraff må dömas. Såsom förmildrande omständigheter, som
föranlett att straffet i detta fall satts till disciplinstraff'', har anförts
att det Jonasson ågångna våldet varit synnerligen ringa samt att Jonasson
gjort sig skyldig till trots och olydnad mot kaptenen Asp inför
fronten av dennes kompani. Huruvida det våld — bestående i en
spark och två örfilar — som krigsrätten funnit kaptenen Asp förvunnen
att hava övat mot Jonasson, kan anses så ringa, att dess obetydlighet
bort betraktas såsom en synnerligen förmildrande omständighet, därom
kunna visserligen meningarna vara delade. Ihågkommas må, att enligt
81 § samma lag en krigsman, som begått våld eller annan misshandel
mot krigsman, som var hans förman, eller mot annan överordnad krigsman,
som vid tillfället bar sin tjänstedräkt, kan, om brottet ej sker i
eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, dömas till allenast disciplinstraff,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande. Givetvis
måste uttrycket synnerligen mildrande omständigheter betyda detsamma
i båda nu anförda lagrum. Därest det våld, som kaptenen Asp övat
mot Jonasson, i stället övats av denne mot kaptenen vid ett tillfälle,
då kaptenen bär tjänstedräkt, samt våldet icke skett i eller för kaptenens
ämbete men efter ett uppträde mellan parterna, är det väl knappast
troligt att Jonasson för våldet undsluppit med disciplinstraff ens om
lian skulle kunnat anses haft fog för en tilläventyrs uttalad och såsom

Övriga i nu förevarande fall bör föranleda nedsättning i det för ifrågavarande brott eljest stadgade
straffet, prövar jag rättvist döma svaranden, Eric Henning Asp, dels jämlikt 90 § i strafflagen för
krigsmakten att för det lian våldfört sig å målsägaren i dennes tjänst såsom svaranden underordnad
krigsman undergå fängelse i eu månad, dels ock jämlikt 91 § samma lag för det han med smädligt
uttryck förolämpat målsägaren i sagda egenskap och under nämnda förhållande undergå vak torrest
i två dagar; skolande i enlighet med bestämmelserna i 35 § förutnämnda lag vaktarreststraffet övergå
till två dagars fängelse och med övriga fängelsestraffet förenas, i följd varav svaranden skall
undergå fängelse i sammanlagt en (1) månad två dagar. Därjämte förpliktas svaranden att ersätta
målsägaren för dennes inställelser med 80 kronor samt att gottgöra statsverket vad av allmänna
medel utgått eller kommer att utgå till de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena.»

196

synnerligen förmildrande omständighet åberopad uppfattning att han
under det föregående uppträdet blivit förfördelad av motparten.

Vad angår Jonassons trots och olydnad mot kaptenen Asp inför
fronten av dennes kompani vill jag icke bestrida att, därest förhållandena
varit sådana som kaptenen uppgivit, däri legat en i viss mån
förmildrande omständighet, och då rimligtvis största hänsyn härvid bör
tagas till den uppfattning, kaptenen får antagas hava haft vid tillfället,
kan jag alldeles bortse ifrån, att det mot Jonassons nekande ingalunda
lärer kunna anses styrkt, att han uppsåtligen underlåtit att giva kaptenen
Asp vederbörlig honnör, eller att Jonasson uppfattat kaptenens
tillsägelse att Jonasson och hans kamrater skulle taga händerna ur
fickorna samt hälsa. Men om härutinnan eu förmildrande omständighet
kan till kaptenen Asps förmån åberopas, förekommer samtidigt en
mycket försvårande sådan i det förhållande, att även kaptenen Asps
förbrytelser begåtts inför kompaniets front. Tjänstgöringsreglementet
för armén innehåller i § 1 mom. 7 (191G års upplaga) att överordnad
skall, såväl i som utom tjänsten, förhålla sig värdigt och grannlaga
mot underordnad. För kompanichef innehåller tjänstgöringsreglementet
i § 33 mom. 6 den särskilda bestämmelse, att han inom kompaniet
skall väcka och underhålla en god anda och inarbeta en hyfsad ton.
fri från råhet. Att kaptenen Asp, då han inför kompaniets front sparkade
en underordnad och tilldelade denne örfilar, på ett synnerligen
betänkligt sätt åsidosatt sin tjänsteplikt enligt anförda bestämmelser
torde väl ingen kunna bestrida. Då omständigheterna i målet i stället
för att vara synnerligen mildrande snarare torde vara av övervägande
försvårande beskaffenhet samt kaptenen Asp, enligt vad protokollen i
målet utvisa, tidigare varit straffad upprepade gånger för fel i tjänsten,
däribland vid ett tillfälle för det han förolämpat underlydande med
smädliga yttranden i tjänsten, bör Ni uti besvären yrka, att krigshovrätten,
med ändring av regementskrigsrättens utslag i ansvarsfrågan,
måtte bestämma det straff, vartill kaptenen Asp för våldet å Jonasson
gjort sig förfallen, till fängelse och i sammanhang därmed utsätta särskilt
straff för den förolämpning mot Jonasson, till vilken kaptenen
funnits skyldig.»

På de besvär överkrigstiskalsäinbetet, efter uppdrag av militieombudsmannen.
i anledning härav anförde, meddelade krigshovrätten
utslag den 12 december 1917. I utslaget yttrade krigshovrätten följande.
Krigshovrätten funne ej skäl att i överklagade utslaget göra annan
ändring än att, med hänsyn till omständigheterna i målet, den tid,
varunder Asp hade att för sina ifrågavarande förseelser undergå vakt -

197

arrest, bestämdes till 15 dagar; och skulle vid verkställighet av det
sålunda bestämda straffet avräknas den tid, varunder Asp till följd av
krigsrättens utslag kunde hava undergått vaktarrest.

31. Missfirmelse av underordnad m. m.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde 2. klass
minören nr 12 vid 8. kompaniet av Vaxholms kustartilleriregemente
Arvid Månsson följande. Då klaganden den 4 augusti 1916 varit sysselsatt
med arbete, hade överstelöjtnanten von Schinkel passerat förbi.
Klaganden, som varit mycket upptagen av arbetet, hade icke observerat
överstelöjtnanten och förty ej givit denne honnör. Överstelöjtnanten
hade kommit fram till klaganden och frågat, varför klaganden ej
hälsade, och samtidigt till klaganden yttrat för klaganden mycket
kränkande ord ävensom fattat tag i klagandens ena öra och lett klaganden
ett stycke. Då klaganden haft fem man som bevis på det
skedda, hade klaganden därom gjort anmälan till regementschefen,
varefter överstelöjtnanten den 1 september 1916 av krigsrätt dömts
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar.

Sedan klagandens nyssberörda anmälan inkommit till regementschefen,
hade överstelöjtnanten, som själv vid tillfället förde befälet
över regementet, kallat klaganden och hans vittnen till förhör. Under
detta förhör hade överstelöjtnanten till klaganden fällt ärekränkande
yttranden, sådana som: »Jag vet vad ett sådant kräk som Ni skulle

ha», och »ett ordspråk säger, att sådant läder skall sådan smörja ha».
Överstelöjtnanten hade jämväl tilltalat klagandens vittnen med uttrycket
»gökarna». Då överstelöjtnanten vid förhörets slut tillsagt vittnena
att avlägsna sig, hade han använt följande ordalag: »Nu kan ni gå,

jag får se vad jag kan göra er för gott». Dessa ord hade av vittnena
uppfattats som ett hot, och hade de varit rädda för straff. Klaganden
antoge att det varit överstelöjtnantens avsikt att söka skrämma vittnena
från att vittna mot honom.

För sin uraktlåtenhet att vid förstnämnda tillfälle hälsa på överstelöjtnanten
både klaganden fått femton dagars kasernförbud, som överstelöjtnanten
tillsagt kompaniadjutanten att meddela klaganden. Berörda
tillrättavisning både meddelats klaganden utan att något förhör hållits.

Klaganden hemställde, huruvida överstelöjtnanten varit berättigad
att på sätt klaganden uppgivit hålla förhör i egen sak ävensom att då
uppkalla klagandens vittnen och spörja ut dem.

Överstelöjtnanten von Schinkel anförde uti infordrat yttrande

198

följande. Överstelöjtnanten erinrade sig särdeles väl de omständigheter,
under vilka han fällt de uttryck, som i klagoskriften åsyftades, och
jämväl de ordalag, i vilka han vid tillfället ifråga tilltalat klaganden.
Dessa ordalag hade, såvitt överstelöjtnanten kunde minnas, varit nästan
ordagrant följande: »Det är skamligt att i kamraternas närvaro stå
och ljuga mig mitt upp i ansiktet, jag kan inte förstå att en karl på
22 år kan uppträda på detta sätt som ett kräk, som inte vågar stå
för vad han gjort. Har Månsson hört talas om ett ordspråk som lyder:
sådant läder skall sådan smörja hava? Det är beklagligt att jag icke
äger rätt att i detta fall praktiskt tillämpa detsamma.» Goda skäl
hade funnits för överstelöjtnantens nyssberörda yttrande. Klagandens
påståenden att lian vid det ifrågakomna tillfälle, då han uraktlåtit att
giva överstelöjtnanten vederbörlig honnör, varken skulle hava sett
överstelöjtnanten eller hört dennes befallning att stanna vore nämligen
fullkomligt osanna, och det hade varit just för att utröna, huruvida
verkligen klaganden hade panna att vidhålla sina påståenden inför de
kamrater, vilka samtidigt med klaganden varit kommenderade för
handräckningstjänst, som överstelöjtnanten låtit uppkalla dem till förhör.
Klaganden hade vid förhöret visserligen fortfarande nekat, men
utöver de rent lokala och fysiska skäl, som vederlagt klaganden, hade
vid förhöret upplysts, att en beväringsman, som befunnit sig i klagandens
omedelbara närhet men ej sett överstelöjtnanten, då denne nalkades,
utan då vänt ryggen mot överstelöjtnanten, ögonblickligen på
överstelöjtnantens tillrop att stanna gjort helt om och hälsat. Det
kunde således trots klagandens nekande anses konstaterat, att klaganden
hört överstelöjtnantens tillrop, som för övrigt utsagts med mycket
kraftig stämma och på ett avstånd, som ej överstigit 8 meter. Att
klaganden sett överstelöjtnanten komma framginge jämväl tydligt ej
mindre av den omständigheten att klaganden befann sig vänd rakt
mot överstelöjtnanten och således måst observera överstelöjtnanten lika
väl som överstelöjtnanten klaganden, än även av det förhållande att,
då överstelöjtnanten efter att hava passerat förbi klaganden hastigt
vänt sig om för att tilltala klaganden, denne redan avlägsnat sig flera
meter från den plats, där han varit sittande, då överstelöjtnanten först
varsnat honom. Annan anledning till en dylik om synnerlig brådska
vittnande reträtt kunde gärna icke finnas än dåligt samvete och rädsla
för bestraffning. Det vore i detta sammanhang vidare att bemärka,
att klaganden såväl vid förhöret som i klagoskriften sagt sig hava
varit så upptagen av sitt arbete att han ej sett överstelöjtnanten komma.
Denna uppgift, som jämväl vore osann, enär klaganden vid tillfället

19£

ifråga suttit fullständigt sysslolös på en vallsluttning, hade klaganden
under förhörets gång ej kunnat vidhålla utan ändrat den därhän att
han vid tillfället satt sig ned för att peta bort sand, som han fått i
skodonen.

Av vad sålunda anförts funne överstelöjtnanten tydligt att klaganden
vid upprepade tillfällen farit med osanning, och hemställde överstelöjtnanten,
huruvida med hänsyn härtill de ordalag, vari överstelöjtnanten
tilltalat klaganden, kunde anses hava varit för klaganden förolämpande.

Överstelöjtnanten ville slutligen fästa uppmärksamheten därvid,
att den missfirmelse mot klaganden, för vilken överstelöjtnanten av
stationskrigsrätten ådömts sex dagars arrest utan bevakning och vilken
missfirmelse varit av mera allvarlig art än den nu anmälda, av klaganden
inför kompanichefen i vittnens närvaro karakteriserats på följande
sätt: /-Regementschefens uppträdande mot mig fäster jag mig icke vid,
jag vet nog, att han inte menade något illa med det.» När klaganden
strax sedan saken passerat funnit skäligt uttrycka sig på detta sätt
rörande ett ganska kraftigt tillmäle och sedermera icke desto mindre
funnit påkallat att anmäla överstelöjtnanten i två särskilda fall, tydde
detta givetvis på att ett försök till trakasseri mot överstelöjtnanten
förelåge; upphovet härtill kunde dock måhända antagas ligga annorstädes
än hos klaganden. Vad som vore mest att förvåna sig över
vore emellertid att klaganden icke anklagat överstelöjtnanten för att
hava kallat klaganden lögnare. Att klaganden talat osanning vore
dock så påtagligt, att klaganden ej vågat framställa en dylik anklagelse
mot överstelöjtnanten av fruktan att själv råka illa ut för obefogad
klagan mot förman. Då det just varit klagandens osanningar,
som föranlett överstelöjtnantens kraftord såväl i nu föreliggande fall
som i det fall, som av krigsrätten behandlats, kunde en opartisk granskare
icke annat än konstatera att i målet 2:a klass minören 12/8
Månsson kontra överstelöjtnanten von Schinkel den mest felande erhållit
en tillrättavisning och den minst felande sex dagars arrest utan bevakning
och förutom obehag och trakasseri måhända erhölle ytterligare
bestraffning. Det vore icke uppmuntrande att söka upprätthålla lydnad
och disciplin, då man vid första fullt befogade kraftord utsattes för
rapporter, tidningsnotiser och annat obehag och allt detta för sådana
individers skull, som avsiktligt underläte att göra sina skyldigheter
och för vilka i övrigt sådana tillmålen, som överstelöjtnanten använt
mot klaganden, säkerligen varit, vore och komme att bliva något som
de under vanliga förhållanden föga eller intet fäste sig vid, något som

200

ju klaganden — vad särskilt föreliggande fall anginge — själv vidgått
inför kompanichefen.

Klaganden bestred i avgivna påminnelser, att överstelöjtnantens''
yttranden till klaganden vid det av klaganden omförmälda förhör haft
den lydelse, som överstelöjtnanten uppgivit, varjämte klaganden anförde
följande. Vid förhöret hade överstelöjtnanten sökt förmå klaganden
att medgiva, att klagandens anmälan mot överstelöjtnanten
vore åtminstone delvis osann. Då klaganden emellertid vidhållit riktigheten
av sina i anmälningsskriften lämnade uppgifter, hade överstelöjtnanten
blivit häftigt arg och i långt ifrån hövlig ton frågat klaganden,
huru gammal klaganden vore. Då klaganden svarat »23 år»,
hade överstelöjtnanten yttrat: »och kan stå och ljuga mig mitt upp i
ansiktet, jag vet verkligen vad ett sådant kräk som Ni skulle ha; ett
ordspråk säger att sådant läder skall sådan smörja ha. Men Ni är
således för gammal, detta brukas endast till småbarn och ej till vuxet
folk. Ni kanske vet vad jag menar».

Klaganden vidhölle riktigheten av sina uppgifter angående förloppet
vid det av klaganden omnämnda tillfälle, då klaganden underlåtit
att giva överstelöjtnanten honnör. Klaganden hade redan i sin
till regementschefen ingivna anmälningsskrift mot överstelöjtnanten
uppgivit, att anledningen till att klaganden vid nyssberörda tillfälle
icke sett överstelöjtnanten varit den, att klaganden, då överstelöjtnanten
nalkades, varit sysselsatt med att avlägsna sand ur sin ena sko, och
klaganden hade icke, som överstelöjtnanten velat påstå, under förhöret
ändrat någon förut lämnad uppgift i denna del. Det vore jämväl att
märka, att överstelöjtnanten vid krigsrätten icke haft något att anföra
till sitt försvar utan erkänt, så att vittnen ej behövt inkallas.

Överstelöjtnanten ansåge att de uttryck han använt mot klaganden
icke vore för klaganden förolämpande. Klaganden ansåge för sin
del, att en person i överstelöjtnantens ställning väl borde tänka sig
för, innan han till en menig man yttrade sådana ord som »kräk» och
»gökarna».

Klaganden bestrede att han på sätt överstelöjtnanten uppgivit
skulle hava inför kompanichefen i fråga om den missfirmelse mot
klaganden, för vilken överstelöjtnanten ådömts arrest, fällt det av
överstelöjtnanten omförmälda uttryck. Därest klaganden talat så mycket
osanning, som överstelöjtnanten i sitt yttrande sagt, vore det högst
besynnerligt att icke överstelöjtnanten rapporterat klaganden därför.
Men kanske hade överstelöjtnanten ej vidtagit sådan åtgärd, emedan
han fruktat att han därigenom skulle gorå sig skyldig till falsk rapport

201

mot underordnad. Det vore bevisligt, att klaganden i saken stadse
lilmnat sanningsenliga uppgifter. Överstelöjtnanten hade velat göra
gällande, att han i den av krigsrätten behandlade saken mellan honom
och klaganden varit den minst felande. Enligt klagandens förmenande
vore förhållandet omvänt.

* *

Enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skall, när angivelse för
förseelse ägt rum och förseelsen är av beskaffenhet att målet kan behandlas
i den för disciplinmål stadgade ordning, utredning om förseelsen
och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. År
målet icke av beskaffenhet att böra behandlas i den för disciplinmål
stadgade ordning, skall enligt militär bestraffningsförordning, 10 §, vederbörande
befälhavare, innan målet överlämnas till krigsdomstols prövning,
föranstalta därom, att nödig utredning sker rörande brottet och
de närmare omständigheterna därvid; och bör detta — heter det vidare
i sistnämnda paragraf — särskilt ske i sådana fall, då fara föreligger
att tillgängliga bevismedel eljest skulle gå förlorade. Utredning genom
förhör synes sålunda icke vara obligatorisk, då fråga är om angivelse
för brott, som skall överlämnas till krigsdomstol. Hålles förhör angående
sådant brott, gäller emellertid, enligt 10 § i militär bestraffningsförordning,
att de i 3—9 §§ av förordningen meddelade bestämmelser
därvid skola lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Till de bestämmelser,
som sålunda skola lända till efterrättelse i fråga om förhör, evad
angivelsen bör behandlas i den för disciplinmål stadgade ordning eller
överlämnas till krigsdomstol, hör stadgandet i militär bestraffningsförordning
4 § angående den, som skall hålla förhör. Enligt denna
paragraf, jämförd med 202 § strafflagen för krigsmakten, skall förhör
hållas antingen av den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare
eller ock av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt
fall av honom förordnats.

I klagoskriften hade lagts överstelöjtnanten von Schinkel till last,
att, sedan klaganden till regementschefen, vilkens ämbete då uppehölls
av överstelöjtnanten själv, ingivit anmälan om att överstelöjtnanten gent
emot klaganden gjort sig skyldig till missfirmelse, överstelöjtnanten inkallat
klaganden och vissa andra personer till förhör och därunder
fällt för klaganden kränkande yttranden.

Överstelöjtnanten hade medgivit, att han, efter det klagandens
nyssnämnda anmälan inkommit, hållit förhör med klaganden jämte eu
del personer, som skulle kunna höras såsom vittnen rörande uppgifter

MiliMeombudsmannans ämbetsberäUelse

202

i anmälningsskriften; och hade överstelöjtnanten hemställt, huruvida
de av klaganden åsyftade yttranden, som överstelöjtnanten på sätt ovan
förmälts uppgivit sig hava fällt under förhöret, med hänsyn till föreliggande
förhållanden kunde anses hava varit förolämpande för klaganden.

Det förhör, som överstelöjtnanten enligt vad sålunda var ostridigt
hållit med klaganden, var uppenbarligen icke sådant förhör, som
omförmäles i ovan anförda bestämmelser i strafflagen för krigsmakten
och militär bestraffningsförordning. Enligt vad militieombudsmannen
inhämtat av stationskrigsrättens vid flottans station i Stockholm protokoll
i det mål mot överstelöjtnanten von Schinkel, som anhängiggjordes
i anledning av klagandens angivelse, hölls också efter t. f. regementschefens
förordnande förhör av vederbörande bataljonschef angående
samma angivelse — om också icke med överstelöjtnanten von Schinkel
utan med klaganden — och först efter det protokollet över detta förhör
inkommit till chefen för kustartilleriet blev målet hänskjutet till
krigsrätt. Själv torde överstelöjtnanten von Schinkel icke lagligen
kunnat hålla ett dylikt förhör, eftersom angivelsen var riktad mot
honom och han väl närmast bort höras. I stället torde det av överstelöjtnanten
von Schinkel hållna förhöret kunna betecknas såsom ett
försök att förmå klaganden att återtaga vissa uppgifter, som han
lämnat i sin angivelseskrift. De ifrågavarande uppgifterna angingo
visserligen närmast ett förhållande, som redan ådragit klaganden tillrättavisning,
och även om de återkallats av klaganden, kunde han
hava fullföljt sin angivelse mot överstelöjtnanten. Lika fullt måste det
sägas att i målet mot överstelöjtnanten det skulle länt denne till fördel,
om klaganden återkallat samma uppgifter. Att överstelöjtnanten på
sätt som skett begagnat sin förmansställning för att söka påverka utredningen
angående den angivna förseelsen ansåg militieombudsmannen
därför icke böra lämnas utan beivran.

I fråga om de yttranden, som överstelöjtnanten fällt till klaganden
under förhöret, stämde icke överstelöjtnantens och klagandens uppgifter
till alla delar, men någon väsentlig skiljaktighet förelåg dock
icke. Även vad överstelöjtnanten i detta avseende medgivit syntes
vara av beskaffenhet att överstelöjtnanten därigenom gjort sig skyldigtill
sådan missfirmelse av underordnad, att överstelöjtnanten därför
borde dömas skyldig till ansvar.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen
åt vederbörande åklagare att ställa överstelöjtnanten von Schinkel
under tilltal vid behörig krigsrätt.

Med skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 april 1917 över -

203

lämnade militieombudsmannen instruktion för åtalets utförande. Åklagaren
uppmanades häri att till domstolen inkalla de personer, vilkas
hörande såsom vittnen tilläventyrs kunde finnas erforderligt, samt att
mot överstelöjtnanten framställa de ansvarspåståenden, för vilka utredningen
i målet kunde giva fog.

Efter förordnande av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigsfiskalen
Johan Lillieros överstelöjtnanten von Schinkel under åtal inför
stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm. På krigsfiskalens
begäran hördes såsom vittnen i målet filaren E. O. W. Lyander och
järnarbetaren E. V. Lundin.

Den 22 juni 1917 meddelade krigsrätten utslag, däri krigsrätten
yttrade följande:

I målet vore utrett, att överstelöjtnanten von Schinkel ålagt
Månsson tillrättavisning av 15 dagars kasärnförbud för det Månsson
vid ett tillfälle den 4 augusti 1916 ej givit överstelöjtnanten vederbörlig
honnör, att överstelöjtnanten härefter av Månsson anmälts för
det han vid samma tillfälle förolämpat Månsson, varför överstelöjtnanten
sedermera genom krigsrättens utslag den 15 september 1916
ålagts disciplinstraff av arrest utan bevakning i 6 dagar, vilket straff
han till fullo undergått, att överstelöjtnanten, sedan Månsson ålagts
ifrågavarande tillrättavisning och efter det Månsson ingivit sin anmälan,
någon dag i augusti månad 1916 till sig uppkallat Månsson
jämte vissa värnpliktiga och med dem anställt förhör rörande vad vid
först omförmälda tillfälle tilldragit sig samt att överstelöjtnanten vid
tillfället för förhöret använt utttycket »kräk> om Månsson. Med anledning
av vad sålunda förekommit och då överstelöjtnantens förfarande
att sedan Månsson redan erhålla tillrättavisning, på sätt som
skett hålla förhör med denne rörande förhållanden, som berörde
Månssons rapport mot överstelöjtnanten, måste anses innebära oförstånd
vid fullgörande av tjänsteplikter samt det av överstelöjtnanten
mot Månsson använda ifrågavarande uttryck måste anses för denne
kränkande, alltså prövade krigsrätten, som funne Månssons yrkande om
skadestånd samt av överstelöjtnanten mot Månsson framställda yrkanden
icke förtjäna avseende, rättvist att jämlikt 91 och 130 §§ jämförda
med 39 § strafflagen för krigsmakten döma överstelöjtnanten von
Schinkel att för förolämpning i två särskilda fall mot underordnad
krigsman samt oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikter undergå
arrest utan bevakning i 15 dagar, från vilket sträft skulle avgå
den strafftid av 6 dagars arrest utan bevakning, som överstelöjtnanten
undergått, vadan återstående strafftid bleve arrest utan bevak -

204

ning i 9 dagar. Härjämte förpliktades överstelöjtnanten von Schinkel
dels ersätta statsverket kostnaden för de av åklagaren åberopade vittnena
Lyanders och Lundins inställelser i målet dels ock Månsson för
hans kostnader å målet med skäliga ansedda trettiofem kronor. Beträffande
ett framställt yrkande av nyssnämnda vittnen om ytterligare
ersättning för inställelsen utöver redan tillerkänd ersättning funne
krigsrätten skäligt förplikta överstelöjtnanten von Schinkel att till var
och en av dessa vittnen utgiva fem kronor såsom ytterligare ersättning
för deras inställelser.

Över stationskrigsrättens utslag har överstelöjtnanten von Schinkel
anfört besvär. Dessa besvär äro ännu på krigshovrättens prövning
beroende.

32. Ersättning’ för olaga hämtning’ i anledning av förment utevaro

från krigsijänstgöring.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anhöll värnpliktige
nr 272 47/1910 Gustaf Karlsson om militieombudsmannens
ämbetsbiträde för utfående av ersättning i anledning därav att klaganden
någon av de första dagarna i januari 1916 häktats i sitt hemvist
i Kårsta och införpassats till Göta livgarde för utevaro från
militärtjänstgöring, ehuru klaganden fullgjort ifrågavarande tjänstgöring
vid IV. bataljonens av Göta livgarde stab.

I skriften yrkade klaganden ersättning med 15 kronor för tidsspillan
och 100 kronor i skadestånd.

Vid klagoskriften hade fogats följande brev.

Lo) Till värnpliktige nr 272 47/16 Gustaf Karlsson.

På grund av Edert brev angående ersättning för olaga häktning
kan. IV. bataljonen ej göra något åt saken utan må Ni om fel blivit
begånget vända Eder till befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde.

Edra tjänstgöringsförhållanden kan Ni styrka medels inskrivningsboken.

I bataljonens rullor återfinnas ej någon denna tid vid staben
tjänstgörande med Edert nummer.

Norrtälje den 9 mars 1916.

Sten von Schewen.

2:o) Till värnpliktige nr 272 47/1910 Gustaf Karlsson.

Som svar på Edert brev av den 26 februari får jag nämna, att den

205

ersättning för förnyad inställelse till tjänstgöring av 2. periodens krigstjänstgöring,
Ni fordrar, torde sökas på Göta livgardes IV. bataljons
stab, där Ni lär ba tjänstgjort från den 25 september 1915. Värripliktssedeln,
som skulle ha återsänts hit efter denna tjänstgörings slut, har legat
kvar där ända till slutet av januari detta år, så att icke någon anteckning
därom har kunnat införas förr i härvarande stamrulla. Ersättningens
storlek är för mig omöjligt att angiva.

Norrtälje den 17 mars 1916.

Johan Kallerman.

Befälhavare för Norrtälje rullföringsområde nr 47.

I anledning av berörda klagoskrift infordrade militieombudsmanneu
yttrande av löjtnanten Anders Fredrik Daevel, varjämte befälhavaren
för Stockholms inskrivningsområde anmodades avgiva utlåtande
i ärendet.

I avgivet yttrande anförde löjtnanten Daevel följande. Värnpliktige
nr 272 47/1910 Karlsson inryckte till tjänstgöring enligt § 28

värnpliktslagen vid 9. kompaniet den 25 maj 1915. Då avlösning av

Str. ägde rum den 31 samma månad, tilldelades K., i egenskap av

sjukbärare, IV. bataljonens stab, där han erhöll nr 15. På grund av

något misstag, som sedermera konstaterats, infördes Karlsson i bataljonsstabens
namnrulla med angivande av förnamnen Gustaf Adolf i stället
för Frans Gustaf Leonard samt oriktigt inskrivningsnummer. Rörande
födelsedag hade även samma förhållande visat sig vara gällande. När
fullgjord tjänstgöring skulle införas i inskrivningsböcker och å värnpliktssedlar,
fanns till följd av i det föregående relaterat förhållande
helt naturligt ingen dylik bok eller sedel med de i namnrullan för nr
15 Karlsson införda uppgifterna (inskrivningsnummer in. m.). När
Str. kontingenten efter avslutad tjänstgöring den 10 juli infördes
till Stockholm, överlämnades genom den å bataljonsstaben tjänstgörande
underofficeren å kasärngården före förbandens uppdelande i
kompanikontingenter till eu värnpliktig per dylik kontingent respektive
kompaniers inskrivningsböcker och värnpliktssedlar (för värnpliktiga,
tillhörande IV. bataljonens stab). Härvid hade den ovannämnde,
9. kompaniet tillhörande, värnpliktige order att å kompaniexpeditionen
anmäla, att Karlssons bok och värnpliktssedel saknades (förkommit).
Vid stamkompanierna skulle inskrivningsböckerna sedermera, sedan
samtliga persedlar inlämnats, överlämnas till respektive innehavare vid
avgången från kompaniet. Härvid hade Karlsson, enligt egen uppgift,
ej gjort någon förfrågan å kompaniexpeditionen rörande boken. Hade

200

så gjorts, torde dubblett kunnat utskrivas ganska snart och det vid IV.
bataljonens stab begångna misstaget ej medfört vidare följder. Under
tiden 10 juli—19 oktober 1915 (då Daevels tjänstgöring som adjutant upphörde)
kvarlåg å bataljonsexpeditionen en inskrivningsbok jämte värnpliktssedel
för nr 272 47/1910 Karlsson. Rörande ifrågavarande Karlsson
gjordes förfrågningar såväl å bataljonens kompanier som vid regementsexpeditionen,
men kunde naturligen inga upplysningar lämnas. Såväl
inskrivningsbok som värnpliktssedel överlämnades den 18 oktober till
den nye adjutanten. Daevel hade då fått den uppfattningen att dubblett
av boken utskrivits vid något kompani, enär förfrågning från någon
värnpliktig ej gjordes. Karlssons ringa intresse för att skaffa sin bok
till råtta eller i övrigt vidtaga åtgärder för samma ändamål framträdde
härvidlag tydligt. Den 21 januari 1916 infann sig Daevel på
regementskvartermästarens befallning å regementsexpeditionen för att
kontrollera de av en värnpliktig tillhörande rullföringsområdet nr 47
(införd av en fjärdingsman) lämnade uppgifterna rörande fullgjord
tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen. Orsaken till nämnde värnpliktiges
införande skulle vara försummad tjänstgöring. Daevel igenkände
Karlsson, som företedde inskrivningsbok och värnpliktssedel,
varå någon anteckning rörande fullgjord tjänstgöring till följd av i
det föregående berörda omständigheter ej fanns införd. Dessutom
visade sig Karlsson, vid av Daevel verkställd utredning rörande hans
uppgifter, innehava ett från befälhavaren för rullföringsområdet 47,
majoren Kallerman, till Karlsson adresserat brev av följande lydelse.

»Enär det synes framgå, att Ni icke inställt Eder i tjänstgöring
(2. periodens krigstjänstgöring) med 1910 års klass som var inkallad
den 25 maj i år, så är det bäst att Ni begiver Eder oförtövat till
Kungl. Göta livgarde för att undvika att bliva hämtad.

Norrtälje den 29 december 1915.

Joh. Kallerman.»

Hade Karlsson följt den i berörda aktstycke gjorda uppmaningen,
torde någon hämtning ej behövt verkställas cirka en månad senare.
Karlssons värnpliktssedel och inskrivningsbok hade översänts till rullföringsområdet
47 från IT. bataljonens stab ungefär 3 månader efter det
Daevels tjänstgöring såsom adjutant upphörde. De av Karlsson framställda
ersättningskraven hade för Daevel även »påpekats» av fjärdingsmannen
Aug. Ländin i ett till Daevel ställt brev av den 2 februari 1916 från
nyssnämnde person. I sagda brev förekommande xippmaning att »godvilligt»
göra upp med denne herre hade självfallet ej föranlett till

207

någon åtgärd från Daevels sida. Karlssons krav på en ersättning av
15 kronor för »tidsspillan» torde få anses minst sagt ogrundad, enär
Karlsson, som vore boende i Kårsta vid Rimbobanan (omkring 1 timmes
resa från Stockholm), åtföljde fjärdingsmannen till staden den 21 på
morgonen med tåg, som enligt tidtabellen ankom klockan 10.3o f. m.
samt erhöll besked om att något misstag förelåg redan kl. 3 e. in.
samma dag, varför Karlsson hade möjlighet att för sin återresa disponera
det klockan 3.‘~’0 e. m. från Stockholms Ö. avgående tåget. Någon
arrestering av Karlsson företogs ej, utan fick Karlsson å 9. kompaniet
avvakta besked. Den tid Karlsson ej varit å arbete den 21 januari
belöpte sig alltså på omkring 7 timmar. Yad ersättning för »häktning»
beträffade gällde samma förhållande. Karlsson hade endast införts
(införpassats) till staden i fjärdingsmannens sällskap. Något meddelande
till sistnämnde person från Karlssons sida rörande att något
misstag förelåge, borde hava kunnat förmå denne att sätta sig i förbindelse
med regementet före avresan från Kårsta station. Såsom av
det sagda framginge, hade ett misstag blivit begånget vid Karlssons
införande i namnrullan å IV. bataljonens stab. Några följder av den
art, som nu skedde, hade ej inträffat, om Karlsson dels själv haft det
allra ringaste intresse för att söka tillrättaskaffa sin inskrivningsbok,
dels följt den uppmaning, som lämnades honom av majoren Kallerman
redan den 29 december 1915.

Inskrivningsbefälhavaren anförde. Ett misstag hade ägt rum vid
värnpliktige Karlssons införande uti IV. bataljonsstabens namnrulla,
vilket först blivit upptäckt, sedan de värnpliktiga utryckt från sin
tjänstgöring. Detta misstag hade haft till följd, att Karlssons krigstjänstgöring-
icke blivit uti vederbörlig ordning införd i inskrivningsbok
och värnpliktssedel, och hade Karlsson med anledning härav blivit
oriktigt efterlyst. Den 21 januari 1916 inställdes Karlsson vid regementet
genom kronobetjänings försorg. Emellertid hade redan i december
månad 1915 rullföringsområdesbefälhavaren uti Norrtälje rullföringsområde,
enligt vilkens anteckningar Karlsson icke fullgjort honom
åliggande krigstjänstgöring, tillskrivit Karlsson ett brev, varigenom
Karlsson underrättades om, att han var efterlyst. Detta brev hade
Karlsson med sig, då han den 21 januari inställdes vid regementet.
Hade Karlsson med anledning av denna skrivelse vidtagit någon som
helst åtgärd, hade naturligen hämtning icke ifrågakomma. Karlsson
blev vid ankomsten till kasärnen icke förklarad häktad, utan så snart
hans värnpliktsförhållanden blivit klargjorda, fick han avlägsna sig, och
erbjöd sig löjtnanten Daevel att lämna Karlsson skälig ersättning.

208

Härtill vore löjtnanten Daevel fortfarande villig. Enär Karlssons anspråk
voro orimligt höga. kom emellertid icke någon uppgörelse till
stånd. Med anledning av dels den mångfald olika inkallelser av värnpliktiga,
som sedan krigsutbrottet ägt rum, dels den ringa kontakt,
som militärbefälet efter den personliga mönstringens borttagande hade
med de värnpliktiga, torde det knappast kunna undvikas, att fel en
och annan gång beginges. Särskilt i sådana fall, då hämtning kunde
ifrågakomma och förhållandena syntes tvivelaktiga, vore önskvärt att
den exekutiva myndigheten, innan någon åtgärd vidtoges, gjorde en
förfrågan hos vederbörande inskrivningsmyndighet.

Med överlämnande av samtliga handlingarna i ärendet anhöll
tjänstförrättande militieoinbudsmannen härefter i skrivelse till sekundchefen
för Göta livgarde den 7 augusti 1917, att sekundchefen mätte
inkomma med förnyat yttrande av löjtnanten Daevel, därvid denne
borde uppgiva, huruvida han vore villig att i ersättning för den oriktiga
hämtningsåtgärden tillställa Karlsson ett av tjänstförrättande militieombudsmannen
såsom skäligt ansett belopp av 50 kronor.

G ti förnyat yttrande anförde slutligen löjtnanten Daevel, att han
ej vore villig att ersätta värnpliktige Karlsson med ett så högt belopp
som femtio kronor.

Tillfälle har lämnats klaganden att avgiva påminnelser, men
sådana hava icke inkommit. I

I ärendet var sålunda upplyst, att klaganden värnpliktige nr 272
47/1910 Frans Gustaf Leonard Karlsson inryckt den 25 maj 1915 till
tjänstgöring vid Göta livgarde enligt § 28 värnpliktslagen, att Karlsson
från och med den 31 samma månad till tjänstgöringens slut varit
placerad å IV. bataljonens stab, att Karlsson å bataljonsstabens namnrulla
uppförts med förnamnen Gustaf Adolf och felaktigt inskrivningsnumraer
samt att födelseåret likaledes angivits oriktigt, att i följd härav
anteckning om fullgjord tjänstgöring icke kunnat införas i Karlssons
inskrivningsbok eller å värnpliktssedeln för honom, att Karlsson den
21 januari 1916 av fjärdingsman anhållits i sitt hemvist Kårsta för
utevaro från sagda krigstjänstgöring och införpassats till Göta livgarde,
samt att Karlsson, sedan misstaget konstaterats, samma dags eftermiddag
fått återvända till sitt hem.

För det fel, som begicks vid Karlssons upptagande å bataljons -

209

stabens namnrulla, torde löjtnanten Daevel, vilken då tjänstgjorde såsom
bataljonsadjutant, vara skyldig att ansvara.

Av handlingarna i ärendet framgick visserligen att Karlsson,
därest han följt ovan nämnda uppmaning av befälhavaren för Norrtälje
rullföringsområde nr 47, majoren Kallerman, sannolikt skulle kunnat
förekomma hämtningen. Fullt säkert var dock icke att Karlsson, om
han efterkommit berörda uppmaning och inställt sig vid regementet,
skulle undgått att bliva behandlad såsom rymmare eller genast fått
återvända hem, då han ju ej kunde innehava några otvetydiga bevis
om, att han fullgjort den ifrågavarande tjänstgöringen, eller kunnat
med säkerhet påräkna, att hans påstående därom skulle bliva vitsordat
av någon vid regementet tjänstgörande, vars uppgifter måste godtagas;
och inställelsen skulle hava för Karlsson medfört utgifter, för vilka
han, om inställelsen varit åtminstone skenbart frivillig, måhända ej
kunnat påräkna ersättning. Karlssons underlåtenhet härutinnan torde
i varje händelse icke befria löjtnanten Daevel från skyldighet att ersätta
Karlsson för de obehag, som åsamkats honom genom det fel, vilket
begåtts vid uppförandet av Karlsson å bataljonsstabens namnrulla. Löjtnanten
Daevel hade också förklarat sig villig att lämna Karlsson gottgörelse,
men ansett det av tjänstförrättande militieombudsmannen föreslagna
beloppet, femtio kronor, för högt.

Med hänsyn till vad i målet förekommit ansåg militieombudsmannen
sig kunna underlåta att ifrågasätta straff för löjtnanten Daevel.
Men då omständigheterna i målet icke gåvo anledning till antagande
att den ersättning av 50 kronor, som tjänstförrättande militieombudsmannen
ansett böra tillkomma Karlsson för lidande och kostnader, var
att anse såsom oskälig, uppdrog militieombudsmannen åt krigsfiskalen
vid Göta livgarde att vid behörig domstol i laga ordning anhängiggöra
talan mot löjtnanten Daevel med påstående om hans förpliktande att
till Karlsson utgiva ersättning i berörda hänseende.

Krigsfiskalen anmodades tillika till krigsrätten inkalla bemälde
Karlsson såsom målsägare, så att han bleve i tillfälle att själv utföra
och styrka sin talan.

Krigsfiskalen John Gustaf Johnsson ställde i anledning härav
löjtnanten Daevel under åtal inför krigsrätten vid Göta livgarde. Vid
krigsrätten tillstädeskom värnpliktige Karlsson såsom målsägare.

Den 21 december 1917 meddelade krigsrätten utslag i målet. I
utslaget yttrade krigsrätten följande. I målet vore upplyst att värnpliktige
Karlsson, som den 25 maj 1915 inryckt till krigstjänstgöring

Militieombwdsmannens 6embetsberättelse. 27

210

vid regementet samt från och med den 31 i samma månad till tjänstgöringens
slut den 10 juli 1915 varit placerad å fjärde bataljonens
stab, å bataljonsstabens namnrulla uppförts med förnamnen Gustaf
Adolf och felaktigt inskrivningsnummer, varjämte även hans födelseår
angivits oriktigt å namnrullan, att i följd härav anteckning om fullgjord
tjänstgöring icke kunnat införas i Karlssons inskrivningsbok
eller å värnpliktssedeln för honom, att Karlsson den 21 januari 1916
blivit av fjärdingsmannen anhållen i sitt hemvist Kårsta för utevaro
från sagda krigstjänstgöring och samma dag införpassad till regementet
samt att Karlsson, sedan misstaget konstaterats, sistnämnda dags
eftermiddag fått återvända till sitt hem, dit han återkommit samma
dag; och enär löjtnanten Daevel, som vid tiden för Karlssons fullgörande
av omförmälda krigstjänstgöring tjänstgjort såsom adjutant
vid regementets fjärde bataljon, i sådan egenskap haft att ombesörja
upprättandet av bataljonens namnrulla samt förty vore ansvarig för
det fel, som begåtts vid Karlssons upptagande å sagda namnrulla;
samt löjtnanten Daevel vid sådant förhållande vore skyldig ersätta
Karlsson för de kostnader och det obehag, som åsamkats honom
genom inställelsen vid regementet den 21 januari 1916; alltså och då
med hänsyn till vad därutinnan blivit i målet upplyst, ett belopp av
25 kronor kunde anses utgöra skälig gottgörelse, prövade regementskrigsrätten
skäligt i så måtto bifalla den i målet mot löjtnanten
Daevel förda talan, att han förpliktades att såsom gottgörelse i ovan
angivna avseende till Karlsson mot kvitto genast utgiva nämnda
belopp 25 kronor.

33. Felaktig form av tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 19 juni 1916 förrättad inspektion
av Smålands husarregemente anmärktes bland annat följande.

Enligt 5. skvadronens anteckningsbok för tillrättavisningar ålade
skvadronschefen, ryttmästaren Johan Eric Ribbing, husarerna nr 5
Andersson, nr 33 Nybom, nr 39 Andersson, nr 43 Jonsson, nr 51
Svensson, nr 59 Gustafsson och nr 63 Strandberg för försenad ankomst
vid uppställning »en veckas uppstigning kl. 4.3 0 f. m.».

211

förbud att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande
område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av
dylikt område.

Den av ryttmästaren Ribbing i ovan omförmälda fall använda
form av tillrättavisning finnes icke omnämnd i 210 § strafflagen för
krigsmakten.

I anledning härav anmodade militieombudsmannen chefen för
Smålands husarregemente att till militieombudsmannen inkomma med
yttrande från ryttmästaren Ribbing; och anförde denne uti sedermera
avgiven förklaring följande: Omförmälda åläggande av »en veckas
uppstigning kl. 4.3 0 f. m.» för ett av sju stamanställda bestående
logement hade berott på att logementet i fråga flera gånger visat
sig försumligt och ej hunnit göra sig i ordning till rätt tid, då uppställning
till korum ägt rum. Enligt ordern hade logementet väckts
kl. 4.3 0 f. m., putsat och gjort sig i ordning till kl. 4.4 5 f. m., då
detsamma i och för visitation avlämnats till skvadronens dagunderofficer.

=i=

Ryttmästaren Ribbing hade alltså medgivit, att han gjort sig
skyldig till det av militieombudsmannen anmärkta förfarande.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och i betraktande jämväl
därav, att ej heller enligt förut gällande strafflag för krigsmakten
tillrättavisning i den form, varom nu var fråga, kunnat åläggas, ansåg
tjänstförrättande militieombudsmannen sig icke böra lämna det begångna
felet utan beivran, men enär detsamma icke syntes vara av så
svår beskaffenhet, att det förtjänade strängare straff än regementschef
ägde ålägga, hemställde tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
till chefen för Smålands husarregemente, att regementschefen
ville ålägga ryttmästaren Ribbing lämpligt disciplinstraff eller ock tillrättavisning
för det fel, vartill ryttmästaren enligt vad ovan anförts
gjort sig skyldig.

I skrivelse den 1 september 1917 meddelade härefter regementschefen
att han i anledning av sistnämnda skrivelse ålagt ryttmästaren
Ribbing varning för oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten.

212

34. Två tillrättavisningar ålagda för samma förseelse.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Jämtlands fältjägarregemente den 17 april 1917 företagen
granskning av kompaniernas straffregister och anteckningsböcker för
tillrättavisningar anmärktes beträffande 12. kompaniet följande.

Den 27 januari 1917 hade nr 310 62/1916 Strömbom, nr 300
62/1916 Johansson och nr 304 62/1916 Lundberg gjort sig skyldiga
till olovligt undanhållande från aftonvisitation. Härför tillrättavisades
de av kompanibefälhavaren, fänriken Th. Haase med »söndagsserviser
under februari månad utom tur samt kasärnområdesförbud den 3 och
10 februari med skyldighet att anmäla sig kl. 4, 6 och 8».

Enligt 210 § i gällande strafflag för krigsmakten kan såsom tillrättavisning
användas åläggande för visst antal gånger, högst sex,
eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning
förrätta handräckningsarbeten. Enligt samma lagrum får tillrättavisning
ej användas av mer än ett slag för samma förseelse
eller fel.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande av fänriken Haase
ävensom eget utlåtande.

Med skrivelse den 25 maj 1917 översände regementschefen
det begärda yttrandet, vari fänriken Haase anförde följande. I egenskap
av kompanibefälhavare ålade fänriken nämnda värnpliktiga för
olovlig frånvaro från aftonvisitation söndagsserviser under februari
månad samt kasärnområdesförbud den 3 och 10 februari. § 210 i
strafflagen för krigsmakten säger, att för mindre förseelser »må» i
stället för disciplinstraff användas tillrättavisning. Detta »må» öppnade
enligt fänrikens mening möjligheter för olika bestraffningssätt för
samma förseelse. Vid vidare studerande av nämnda paragraf hade
fänriken bibringats den åsikten, att, på grund av ordalydelsen i
nämnda lagrum, som sade det tillrättavisning »må» ej användas av
mer än ett slag för samma förseelse eller fel, detta dock icke vore
kategoriskt uteslutet, då ordet »må» efter vad fänriken kunnat finna
ej vore liktydigt med »skall» eller »får», vilket sistnämnda ord i militieombudsmannens
skrivelse, vid angivande av bestämmelserna i § 210,
satts i stället för ordet »må».

Såsom utlåtande anförde regementschefen följande. Då söndagsservisernas
antal under februari månad utgjorde fyra, syntes någon

213

erinran mot fänrik Haase för denna tillrättavisning ej kunna göras.
Yad kasernområdesförbudet beträffade ägde ju befälhavare enligt 210 §
i strafflagen för krigsmakten ålägga dylikt förbud såsom tillrättavisning.
Att fänrik Haase emellertid i föreliggande fall använt två slag
av tillrättavisningar för samma förseelse syntes regementschefen strida
mot bestämmelsen i nyss nämnda paragraf i strafflagen. Regementschefen
ville dock framhålla, att fänrik Haase blev officer den 20 december
1916, och att han sålunda ej ens en månad tjänstgjort såsom officer,
när han tillfälligtvis erhöll befäl över kompaniet. Hans ungdom, den
korta tid, han såsom officer tjänstgjort vid regementet, då tillrättavisningen
av honom ådömdes, samt den härpå beroende bristande vanan
vid tillämpningen av gällande bestämmelser ville regementschefen framdraga
såsom synnerligen förmildrande omständigheter vid bedömande
av det fel, han tilläventyrs begått.

Ifrågavarande anmärkning avsåg åtgärden att för samma förseelse
ålägga två slags tillrättavisningar, icke avfattningen av beslutet rörande
söndagsserviserna. Fänriken Haase tyckes också rätt hava uppfattat
anmärkningens innebörd. Yad fänriken till försvar för den klandrade
åtgärden anfört kunde militieombudsmannen ingalunda godkänna. »Må»
i samband med en negation användes nämligen i språkbruket allmänneligen
för att uttrycka ett förbud.

Då fänriken Haase, oaktat hans uppmärksamhet blivit fäst på det
oriktiga i hans förfarande, likväl vidhållit befogenheten därav under
förmenande att 210 § i strafflagen för krigsmakten ej hindrade att
flera slag av tillrättavisningar användes för samma förseelse, fann
militieombudsmannen sig icke böra lämna det begångna felet utan beivran,
men enär målet icke var av beskaffenhet att enligt 46 § i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes böra omedelbart anhängiggöras
hos krigsöverdomstol samt med hänsyn till de förmildrande omständigheter,
som regementschefen uti sitt utlåtande framhållit, fänriken
Haase icke torde böra ådömas strängare straff än regementschef ägde
ålägga, hemställde militieombudsmannen i skrivelse till regementschefen
den 31 maj 1917 att regementschefen ville ålägga fänriken Haase lämpligt
disciplinstraff eller ock tillrättavisning för det fel, vartill länriken
enligt vad ovan anförts gjort sig skyldig.

I skrivelse den 19 juni 1917 meddelade härefter överstelöjtnanten

K. A. Rignell, att fänriken Haase vid ett i anledning av militieombudsmannen
s sistnämnda skrivelse anställt förhör anfört, att han damera
insåge fullt klart, att uttrycket »må ej» innebure ett bestämt förbud
att handla mot den ifrågavarande bestämmelsen, att han sålunda över -

214

trätt bestämmelsen i 210 § strafflagen för krigsmakten att ej mera än
ett slags tillrättavisning får åläggas för samma förseelse, samt att överträdelsen
skett uteslutande av oförstånd. Överstelöjtnanten Rignell
meddelade därjämte, att han i egenskap av regementsbefälhavare tilldelat
fänriken Haase jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten varning
för den ovan påtalade förseelsen.

35. Straffmarsch ålagd såsom tillrättavisning.

Vid av militieombudsmannen den 28 mars 1917 förrättad inspektion
av Fälttelegrafkåren anmärktes vid granskning av kompaniernas
straffregister och anteckningsböcker för tillrättavisningar följande.

Nr 1770 45/1915 Widergren tillrättavisades av avdelningschefen
den 18 augusti 1916 för frånvaro utöver tilländalupen permission med
»straffmarsch cirka 15 kilometer».

Nr 5 Ernst Oskar Bergvall tillrättavisades av avdelningschefen
den 13 augusti för falsk rapport vid avlämning till aftonkorum med
»straffmarsch cirka 15 kilometer».

I 210 § strafflagen för krigsmakten stadgas, att för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning må såsom tillrättavisning
användas varning, vägran ombord å fartyg av landpermission, åläggande
att utan vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten samt förbud att
vistas utom kasärnområde, läger eller däremot svarande område eller
åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Den i ovan omförmälda fall använda form av tillrättavisning finnes
icke omnämnd i 210 § strafflagen för krigsmakten.

I anledning härav anmodade militieombudsmannen chefen för
Fälttelegrafkåren att till militieombudsmannen inkomma med yttrande
från vederbörande.

I sedermera från underlöjtnanten Nils Ericsson inkommen förklaring
anförde denne i huvudsak följande. Underlöjtnanten medgåve,
att han vid angiven tid såsom chef för 5. fälttelegrafavdelningen utskickat
korpralen Bergvall och värnpliktige Widergren å en cirka 15
kilometer lång marsch såsom uppryckning för ovan omförmälda försummelser.
Detta sätt att vinna rättelse hade synts underlöjtnanten
vara det enda, då avdelningen befunnit sig på en tre veckors övningsmarsch
i Uppland och tillrättavisning i form av permissionsförbud eller
dylikt icke synts underlöjtnanten möjlig.

* #

❖

215

Underlöjtnanten Ericsson hade sålunda medgivit, att det varit
han, som ålagt värnpliktige Widergren och korpralen Bergvall den
anmärkta tillrättavisningen av »straffmarsch cirka 15 kilometer».

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit ansåg tjänsteförrättande
militieombudsmannen sig icke höra lämna det anmärkta felet utan
beivran, men enär detsamma icke syntes vara av så svår beskaffenhet,
att det förtjänade strängare straff än befälhavare ägde ålägga, hemställde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse till chefen för fälttelegrafkåren
den 18 augusti 1917 att kårchefen ville ålägga underlöjtnanten
Ericsson lämpligt disciplinstraff eller ock tillrättavisning för
det fel, vartill han enligt vad ovan sagts gjort sig skyldig.

I skrivelse den 8 september 1917 meddelade härefter kårchefen att
han samma dag ålagt numera löjtnanten Ericsson tillrättavisning i
foi-m av varning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten för fel mot
militär ordning. Därjämte meddelade kårchefen att han på grund av
den begånga förseelsen i cirkulär påpekat för samtliga officerare vid
kåren, att tillrättavisning i form av straffmarsch icke kunde ålägga»
enligt nu gällande strafflag för krigsmakten.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol

eller annan myndighet.

36. Försummelse att i rätt tid expediera utslag-.

I en till militieombudsmannen insänd skrift begärde värnpliktige
nr 437 51/1915 Johansson undersökning angående det förhållande, att
han, som av särskilda krigsrätten i Boden genom utslag den 31 augusti
1916 dömts till tio dagars vaktarrest, ännu icke den 12 november
1916, då klagoskriften var dagtecknad, fått avtjäna sagda, bestraffning.
I en senare inkommen skrift meddelade Johansson, att han kvarhållit»
i tjänstgöring till den 3 december 1916 och därefter fått avtjäna
arreststraffet.

Sedan yttrande infordrats från vederbörande kompanichef, meddelade
denne bland annat, att utryckningsdagen för Johansson varit den
4 december 1916, ävensom att Johansson den 1 sistnämnda månad
hemsänts till Västerås med hemvändande kontingent. Vidare hänvisade
kompanichefen till ett yttrandet bilagt transumt av en skrivelse från
bataljonschefen, friherre Carl Aug. Ehrensvärd, till chefen för Västmanlands
regemente den 30 november 1916, varav framgick, att Johansson

216

och en annan i transumtet ej namngiven person icke fått avtjäna
bestraffningar, som ålagts dem genom utslag, vilka bataljonschefen
samtidigt översänt till nämnde regementschef, ävensom att dröjsmålet
med bestraffningarnas verkställande berott därpå, att auditören A.
Bexell trots upprepade påminnelser och jämväl anmälan till kommendanten
i Boden, icke förrän den 28 november översänt krigsrättsprotokollen
till bataljonsexpeditionen.

På militieombudsmannens begäran insände chefen för Västmanlands
regemente sedermera till militieombudsmannen bestyrkt avskrift
av särskilda krigsrättens i Boden utslag den 31 augusti 1916 angående
Johansson och den 28 oktober 1916 angående den andre i ovanberörda
transumt åsyftade personen eller värnpliktige nr 310 53/1915 Johan
Albert Wahlberg, sistnämnda dag dömd till disciplinstraff av vaktarrest
i fem dagar.

Sedan auditören Bexell i avgivet yttrande medgivit, att de ifrågakomma
två av särskilda krigsrätten i Boden respektive den 31 augusti
och den 28 oktober 1916 meddelade utslagen icke blivit av honom
till vederbörande befälhavare expedierade förrän den 27 november
1916 ställde tjänstförrättande militieombudsmannen auditören Bexell
under åtal för det han i anmärkta hänseendet gjort sig skyldig till
försummelse i fullgörandet av sin tjänsteplikt, varom skrivelse den 17
september 1917 avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

37. Felaktig inkallelse till reservtruppövning.

Sedan en värnpliktig, tillhörande Mariestads rullföringsområde,
nr 38, vilken hos militieombudsmannen gjort förfrågan angående sin
skyldighet att år 1916 deltaga i reservtruppövning vid Skaraborgs
regemente, i anledning därav anmodats att insända sin inskrivningsbok,
insände han till militieombudsmannen förutom sin egen inskrivningsbok,
varav hans skyldighet att deltaga i samma övning syntes
framgå, även inskrivningsbok för värnpliktige nr 447 38/1906 K. M.
Laurell. Av sistnämnda inskrivningsbok inhämtades, att Laurell, som
vore född år 1887 och inskrivits redan år 1906, successivt överförts
till årsklass 1907 resp. 1908; att han fullgjort rekrytskoia år 1906,
1. repetitionsövningen år 1907, 2. repetitionsövningen år 1908 och 3.
repetitionsövningen år 1909, samt att han inkallats till deltagande i
1916 års reservtruppövning. Enär sista stycket i § 55 av 1914 års

217

värnpliktslag väl föranledde, att den tid, varunder Laurell tillhörde
beväringens 1. uppbåd, skulle räknas från och med det år, då han
fyllde 21 år, men värnpliktig, som inskrivits år 1906, icke vore skyldig
deltaga i reservtruppövning, och den omständigheten att Laurell överförts
till 1908 års klass, icke i och för sig syntes medföra, att han i
fråga om tjänstgöringsskyldighet vore likställd med sistnämnda årsklass,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till befälhavaren för
Skaraborgs inskrivningsområde den 26 oktober 1916, att han ville
infordra vederbörandes yttrande, på vilken grund Laurell ansetts skyldig
deltaga i reservtruppövningen, och med samma yttrande jämte av befälhavaren
för egen del avgivet utlåtande inkomma.

Med skrivelse den 4 november 1916 översände därefter dåvarande
befälhavaren för Skaraborgs inskrivningsområde, numera generalmajoren
A. Carleson yttrande av befälhavaren för Mariestads rullföringsområde,
nr 38, överstelöjtnanten O. F. Haverman, varjämte inskrivningsbefälhavaren
avgav begärt utlåtande.

Härefter inkom från värnpliktige nr 43 33/1907 Ludvig Karlsson
en skrift, vari han för egen del samt för ovanbemälde Laurell och tio
andra värnpliktiga anförde följande. De hade varit inkallade till
reservtruppövning vid Skaraborgs regemente under tiden 16 oktober-—-1 november 1916, ehuru de inskrivits och fullgjort rekrytskolan före år
1908 samt således enligt § 54 värnpliktslagen ej skulle deltaga i någon
reservtruppövning. Trots därom gjorda upprepade framställningar till
vederbörande befäl hade ej någon ändring försports, utan hade de kvarhållits
vid regementet till utryckningsdagen den 1 november. På grund
härav och de rådande dyra levnadsföidiållandena anhöllo de, att militieombudsmannen
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda dem
ersättning för den förlust av arbetsinkomst, som förorsakats dem under
nämnda period, med uppgivna belopp och i enlighet med bifogade
intyg. Samtliga dessa tolv värnpliktiga uppgåvos vara födda år 1887;
beträffande en av dem uppgavs att han blivit överförd till 1908 års
klass på grund av uppskov med en repetitionsövning med laga förfall.
Utöver ersättningen för förlorad arbetsinkomst begärdes traktamentsersättning
för en var av dem i 17 dagar med två kronor för man
och dag, dock med avdrag för det penningbidrag om en krona för
dag, som de vid övningen erhållit.

På militieombudsmannens begäran insände översten F. Björkman,
vilken inträtt såsom befälhavare för Skaraborgs inskrivningsområde,
yttrande av överstelöjtnanten Haverman över nämnda klagoskrift ävensom
eget utlåtande.

ITilitieombudsmannens ämbetsberättelse. 28

218

I ärendet inkom värnpliktige Ludvig Karlsson med påminnelser
jämväl för övriga ifrågavarande värnpliktiga.

Med hänsyn därtill att dessa värnpliktiga genom ifrågavarande
inkallelser gått förlustiga arbetsinkomst och måhända även underkastats
uppoffringar i övrigt, ansåg sig militieombudsmannen — på de grunder
som ovan anförts beträffande åtalet mot befälhavaren för Göteborgs
södra rullföringsområde, nr 82, överstelöjtnanten C. von Bahr — icke
kunna lämna utan beivran det fel, vartill överstelöjtnanten Haverman
enligt militieombudsmannens mening gjort sig skyldig vid berörda
inkallelse, utan ställde honom härför under åtal, varom skrivelse den
29 augusti 1917 avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

38. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring.

Genom generalorder den 19 maj 1916 nr 654 befalldes, jämlikt nådigt
brev samma dag, att i generalordern angivna beväringen tillhörande
vapenföra värnpliktiga — utom i fredstjänstgöring varande såväl studenter
och likställda som »underbefäl och fackmän» — skulle jämlikt § 28 värnpliktslagen
kvarbliva i (inkallas till) tjänstgöring för rikets försvar,
samt att i avseende å denna tjänstgöring skulle lända till efterrättelse
bland annat, vad anginge infanteriet, följande under mom. 3. upptagna
bestämmelse, nämligen att av värnpliktige tillhörande klass A ävensom
av de värnpliktige, tillhörande klass B, vilka fullgjort stadgad första
tjänstgöring, de, som ännu icke fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod,
skulle inkallas till fullgörande av två dylika perioder om 60 dagar
samt de, som fullgjort endast en krigstjänstgöringsperiod och vore
födda år 1886 eller senare, till en dylik period om 60 dagar —
allt på tid mellan den 4 juli—den 4 december, som Kungl. Maj:t på av
vederbörande inskrivningsbefälhavare (efter samråd med vederbörande
regementschef) ingivet underdånigt förslag ville närmare bestämma.

Tillämpningen av denna generalorder vid inkallelse av värnpliktiga
hörande till Bodens rullföringsområde, nr 73, gav anledning till
klagomål från ett flertal värnpliktiga, som inkallats till krigstjänstgöring
vid Norrbottens regemente i Boden i augusti 1916 men efter
några dagar hemförlovats såsom icke inställelseskyldiga.

Yttrande över dessa framställningar infordrades från befälhavaren
för Bodens rullföringsområde, nr 73, kaptenen L. Sundström. Tillfälle
lämnades sedermera klagandena att avgiva påminnelser, och inkommo
sådana från åtskilliga av dessa. I anledning av vissa av klagomålen

219

avgav på militieombudsmannens begäran befälhavaren för Norrbottens
inskrivningsområde, översten Gabr. Hedengren utlåtande.

Då klagandena genom den oriktiga inkallelsen åsamkats förlust
av arbetsförtjänst eller direkta utgifter eller bådadera, fann militieombudsmannen
sig icke kunna lämna utan beivran det fel, vartill
kaptenen Sundström enligt militieombudsmannens uppfattning gjort
sig skyldig vid berörda inkallelse, utan ställde honom härför under
åtal, varom skrivelse den 16 oktober 1917 avläts till krigsfiskalen vid
Norrbottens regemente.

39. Två straff ådömda för samma förseelse.

I anledning av anmärkning vid granskning av förteckningen över
fångar, som intagits å straffängelset i Linköping under september 1915,
infordrade militieombudsmannen krigsrättens vid Andra livgrenadjärregementet
protokoll och den 3 september 1915 meddelade utslag i
mål mot värnpliktige nr 887 27/1914 y John Elis Svensson. Genom
nämnda utslag utlät sig krigsrätten, att, enär i målet vore upplyst ej
mindre att Svensson olovligen avvikit från lägerplatsen den 28 augusti
1915 och undanhållit sig till påföljande dag än ock att Svensson uraktlåtit
fullgöra honom av förman given befallning att följa denne tillbaka
till lägerplatsen, dömdes Svensson, jämlikt 68 § sista stycket
strafflagen för krigsmakten samt 85 § samma lag, för en var av ovannämnda
båda förseelser att hållas i fängelse en månad, varjämte förordnades,
att ett Svensson den 26 föregående augusti ålagt disciplinstraff
av sträng arrest i sex dagar, vilket då ännu ej verkställts, skulle
övergå till fängelse i aderton dagar, så att Svensson i en bot skulle
undergå fängelsestraff i två månader aderton dagar.

Gent emot krigsrättens utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten
att framställa följande anmärkning.

Den order, som meddelats Svensson att återvända till lägerplatsen,
innefattade icke annat än som utan särskild befallning för det ifrågavarande
fallet enligt lag ålegat Svensson. Att Svenssons olovliga undanhållande
fortfor även efter det han erhållit sagda order, borde vid
sådant förhållande icke hava föranlett ansvar för Svensson jämväl för
underlåtenhet att fullgöra förmans givna befallning.

Sedan yttrande infordrats från krigsrättens ledamöter, nämligen
majoren Axel Astrand, vice auditören E. Starck, kaptenerna N. bergsten
och friherre F. A. Funck samt löjtnanten Henry Kellgren, ställde

220

tjänstförrättande militieombudsmannen krigsrättens ledamöter under
åtal inför krigshovrätten, varom skrivelse den 17 september 1917 avläts
till överkrigsfiskalsämbetet.

40. Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling av värnpliktig.

Änkan Selma Maria Åbs anförde uti en till militieombudsmannen
insänd klagoskrift följande. Den 28 november 1916 inryckte till tjänstgöring
å Malma hed klagandens man värnpliktige nr 139 Åhs från
Äspesten i Västermo församling. Han hade nyligen varit sjuk i lunginflammation,
för tredje gången samma år, och han företedde vid inryckningen
läkareintyg härpå. Med stöd av läkareintyget gjorde han
framställning om befrielse från mobiliseringen, men avvisades av regementsläkaren,
som förklarade: »Det där får ni klara upp i Boden».

Det återstod sålunda intet annat för honom än att följa med till Boden
och han nödgades nu, enligt samstämmiga skildringar av honom själv
och kamrater, vistas på tåget utan sömn i 53 timmar. Halva resan
fick tillryggaläggas i en vanlig Anka, eller en s. k. boskapsvagn, i en
temperatur på 10 å 12 graders kyla. Vid framkomsten nödgades han
tillsammans med de övriga under hastig marsch till fots tillryggalägga
den 8 km. långa vägen fram till förläggningen och hade därvid icke
blott packningen utan även sin väska att bära. Vid framkomsten till
förläggningen fick manskapet stå en dryg timme ute i kylan och vänta
på att få komma in och härefter blev en del av dem utkommenderade
på vakt, däribland klagandens man, och det tillmättes inte ens tid för
de sålunda kommenderade att byta underkläder. Ansträngningarna
blevo emellertid för svåra för värnpliktige Åhs, som insjuknade nästan
omedelbart och måste införas till garnisonssjukhuset, där han den 12
december 1916 avled.

I anledning av klagomålen infordrades yttrande av regementsläkaren
vid Södermanlands regemente Jonas Lindskog, varjämte fästningsläkaren
i Boden och medicinalstyrelsen avgåvo begärda utlåtanden
i ärendet.

Vid prövning av klagomålen fann tjänstförrättande militieombudsmannen
att regementsläkaren Lindskog vid behandlingen av värnpliktige
Åhs gjort sig skyldig till fel i tjänsten och ställde honom därför
under åtal för vad i målet läge honom till last, varom skrivelse den
17 september 1917 avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

221

41. Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Vaxholms fästning den 7 februari 1917 företagen granskning av
åtskilliga av regementskrigsrättens vid Vaxholms kustartilleriregemente
protokoll anmärktes, att krigsrätten genom utslag den 21 januari 1916
i mål mot 3. klass kustartilleristen vid 2. kompaniet nr 18 Karl
Gunnar Juhlin utlåtit sig, att som det genom vad Juhlin medgivit
samt vad i övrigt i målet förekommit vore ådagalagt, att Juhlin, sedan
tiden för honom beviljad tjänstledighet gått till ända, underlåtit att
inställa sig till tjänstgöring och utan att därför äga laga förfall olovligen
varit frånvarande från regementet under tiden från och med den
31 december 1915 till och med den 5 januari 1916 klockan 12 på
dagen, alltså dömdes Juhlin jämlikt 68 § strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881 för olovligt undanhållande att undergå disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar.

Då det olovliga undanhållande, vartill Juhlin gjort sig skyldig,
varat över tre dagar under år 1916, ansåg militieombudsmannen, att
Juhlin jämlikt 50 § och 53 §, andra stycket, i 1914 års strafflag för
krigsmakten gjort sig skyldig till rymning och bort dömas till ansvar
för sådant brott.

Över anmärkningen infordrade militieombudsmannen yttrande av
krigsrättens ledamöter, nämligen krigsdomaren Arvid Gustaf Hernblom,
vice auditören Nils Berlin, kaptenen Olof Wilhelm Brogren och flaggjunkaren
Carl Bolmström ävensom av åklagaren i målet, krigsfiskalen

L. Uddenberg.

Det fel, vartill krigsrätten i nu anmärkta hänseende gjort sig «

skyldig, ansåg militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke böra
undgå laga beivran. Militieombudsmannen ställde fördenskull krigsrättens
ledamöter under åtal, varom skrivelse den 1 november 1917
avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

42. Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Vaxholms fästning den 7 februari 1917 företagen granskning av
åtskilliga av regementskrigsrättens vid Vaxholms kustartilleriregemente

222

protokoll anmärktes, att krigsrätten genom utslag den 14 januari 1916
i mål mot värnpliktige nr 1152 Gösta Olle Byström utlåtit sig, att
enär Byström erkänt, att lian den 28 december 1915 kl. 6.15 e. m.
olovligen avlägsnat sig från regementet ock att han återkommit dit
först den 4 januari 1916 kl. 7 e. m., dömdes Byström jämlikt 68 §
gamla strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande att undergå
disciplinstraff av sträng arrest i sex dagar.

Då det olovliga undanhållande, vartill Byström gjort sig skyldig,
varat över tre dagar under år 1916, ansåg militieombudsmannen att
Byström jämlikt 50 § och 53 §, andra stycket, i 1914 års strafflag
för krigsmakten gjort sig skyldig till rymning och bort dömas till
ansvar för sådant brott.

Över anmärkningen infordrade militieombudsmannen yttrande av
krigsrättens ledamöter, nämligen krigsdomaren Arvid Gustaf Hernblom,
auditören Nils Ädelgren, kaptenen Olof Wilhelm Brogren samt styckjunkaren
K. L. Sjöstrand, ävensom av åklagaren i målet, krigsfiskalen
L. Uddenberg.

Det fel, vartill krigsrätten i nu anmärkta hänseende gjort sig
skyldig, syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke böra
undgå laga beivran. Militieombudsmannen ställde fördenskull krigsrättens
ledamöter under åtal, varom skrivelse den 1 november 1917
avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

43. Två straff ådömda för samma förseelse.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Älvsborgs kustartillerikår den 16 september 1916 företagen gransk•
ning av krigsrättsprotokollen anmärktes att krigsrätten den 25 maj

1916 i mål mot värnpliktige nr 7 201/1915 ä Johan Herman Johansson
och nr 120 201/1915 Hans Nikanor Carlsson avkunnat följande
utslag: Krigsrätten funne det genom Johanssons och Carlssons erkän nande

och vad i övrigt i målet förekommit utrett, att Johansson och
Carlsson den 24 april 1916 klockan omkring 10.2o e. m. emot tjänstgörande
posten värnpliktige nr 1543 45/1915 ä Emil Fredrik Vilhelm
Lindqvists tillsägelse, utan permission, lämnat minfartyget Edda, å
vilket de varit inmönstrade, samt därefter undanhållit sig, Johansson
till kl. 12.so och Carlsson till kl. 12.4 5 f. m. påföljande dag. I följd
härav prövade krigsrätten rättvist döma en var av Johansson och
Carlsson, dels med stöd av 88 § strafflagen för krigsmakten att för

223

ohörsamhet mot skiltvakt hållas i fängelse en månad och dels med
stöd av 52 § samma lag att för olovligt undanhållande undergå disciplinstraff
av vaktarrest i tre dagar; och skulle nämnda disciplinstraff
till motsvarande fängelse i tre dagar förvandlas samt en var av Johansson
och Carlsson sålunda i en bot hållas i fängelse en månad tre dagar.

Vid övervägande av innehållet i detta utslag såg militieombudsmannen
sig föranlåten ifrågasätta, huruvida icke i det föreliggande
fallet endast ett straff bort ådömas i överensstämmelse med stadgandet
i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen.

Sedan yttrande i ärendet infordrats från ledamöterna i krigsrätten
vid ifrågavarande tillfälle, nämligen krigsdomaren Gustaf Johan Bernhard
Lindberg, auditören Thord von Sydow, kaptenen Hans Reuter och
styckjunkaren F. E. Urell, ställde militieombudsmannen krigsrättens
ledamöter under åtal, varom skrivelse den 1 november 1917 avläts till
överkrigsfiskalsämbetet.

44. Oriktig beräkning av utgången vid omröstning till utslag hos krigsrätt.

Vid en av militieombudsmannen den 21 mars 1917 förrättad inspektion
av Svea ingenjörkår anmärktes vid granskning av krigsrättsprotokollen
följande.

Den 27 mars 1916 förekom vid krigsrätten, där då tjänstgjorde
såsom ordförande krigsdomaren Victor Fredrik Holmberg samt såsom
ledamöter auditören Robert August Angur von Hedenberg, kaptenen
Knut Sperling Göran Gyllenkrook och fanjunkaren C. Westerling, rannsakning
med värnpliktige nr 53 63/1915 skräddaren Erik Gustaf Martelius
från Östersund.

I målet meddelade krigsrätten följande utslag. Enär genom vad
i målet förekommit vore utrönt, att Martelius, sedan han erhållit befallning
att den 15 mars 1916 å rustkammare!! uttaga stövlar, underlåtit
att efterkomma denna befallning, att han den 17 i samma månad
i avsikt att erhålla befrielse från den dagens fälttjänstövning för kompanibefälet
företett ett honom av regementsläkaren Axel Wahlstedt
tilldelat kort, som berättigade Martelius till behandling vid garnisonssjukhuset
å kortet antecknad dag den 27 mars 1916, vilket datum
Martelius förändrat till samt att han påföljande dag, sedan han

efter kl. 10—11 f. m. erhållen permission besökt garnisonssjukhuset,
underlåtit att såsom vederbort inställa sig till tjänstgöring förrän kl.
1 e. m. samma dag, prövade krigsrätten rättvist döma Martelius dels järn -

224

likt 130 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 77 § samma lag, ock
dels jämlikt 52 § samma lag att för underlåtenhet att fullgöra förmans
i tjänsten givna befallning samt för olovligt undanhållande i en bot
undergå skärpt arrest i tre dagar samt jämlikt 130 § samma lag för
vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att hållas i fängelse en månad,
med vilket sistnämnda straff skulle sammanläggas ovan angivna arreststraff,
förvandlat till sex dagars fängelse, så att hela fängelsetiden
skulle bliva en månad sex dagar.

Utslaget var avfattat i enlighet med de militära ledamöternas
mening.

Yad anginge åtalet i vad detsamma grundade sig på Martelius’
förfarande i avseende å det i målet omförmälta behandlingskortet, fann
krigsdomaren Holmberg vad i denna del av målet lagts Martelius till
last icke lagligen kunna för honom föranleda ansvar. Vidkommande
målet i övrigt prövade krigsdomaren på de av rättens övriga ledamöter
anförda grunder och jämlikt av dem åberopade lagrum rättvist
döma Martelius för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna
befallning och olovligt undanhållande att undergå skärpt arrest i sex
dagar.

Auditören von Hedenberg dömde Martelius för de av de militära
ledamöterna i utslaget angivna brott och jämlikt där angivna lagrum
att i en bot undergå skärpt arrest i tio dagar.

Jämlikt 23 kap. 4 § rättegångsbalken hade krigsrättens utslag
bort avfattas i enlighet med den av auditören von Hedenberg under
den föregående omröstningen uttalade meningen, så att Martelius
kommit att för de åtalade förseelserna dömas till allenast disciplinstraff.

Sedan krigsrättens ledamöter avgivit infordrat yttrande, ställde
militieombudsmannen dem under åtal för det fel, vartill krigsrätten
sålunda gjort sig skyldig. Den 1 november 1917 avläts skrivelse härom
till överkrigsfiskalsämbetet.

225

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än
åtal och därmed jämförlig framställning.

1. Militärt postbud obehörigen förbjudet att vid hämtning av post

medföra viss tidning.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 301 57/1906 Daniel Eriksson följande.

Eriksson hade varit inkallad till krigstjänstgöring vid Dalregementet
från och med den 28 november 1916 till och med den 13
januari 1917 samt under denna tid varit kommenderad till M., varest
kaptenen vid Dalregementet Lars Emanuel Lennart haft befälet. Vid
ankomsten till förläggningsplatsen, som vore belägen 7 kilometer från
närmaste poststation, hade Eriksson prenumererat å tidningarna Dagens
Nyheter och Socialdemokraten. Endast den förra tidningen kunde
emellertid Eriksson fä befordrad till förläggningsplatsen, enär kaptenen
Lennart förbjudit postordonnansen att medtaga Socialdemokraten. På
framställd förfrågan hade kaptenen Lennart meddelat, att det vore på
grund av godhet från hans sida, som posten bleve avhämtad och att det
vore han, som bestämde, vilka tidningar finge befordras av postbudet.

Eriksson hemställde till militieombudsmannen om upplysning,
huruvida Eriksson skulle äga i’ätt att jämväl under tid, varunder han
fullgjorde krigstjänstgöring, få till sig befordrad en tidning, å vilken
han under många år prenumererat och som redigerades av ordföranden
i andra kammarens största politiska parti.

Med översändande av denna klagoskrift anhöll militieombudsmannen
hos chefen för Dalregementet att denne måtte ej mindre infordra
yttrande av kaptenen Lennart än även själv avgiva utlåtande.

I det yttrande, som kaptenen Lennart i anledning härav avgav,
anfördes följande. Enligt kaptenens bestämda övertygelse vore läsandet
Militieombudsmannens umbetsberältelse. 2!)

226

av Socialdemokraten och andra därmed jämförliga tidningar ej ägnat
att uppväcka den »goda anda, håg och lust för tjänsten samt aktning
för yrket», som kompanichefen jämlikt tjänstgöringsreglementet för
armén § 33 mom. 6 bland annat skulle »låta sig angeläget vara att hos
kompaniets personal ingjuta». Då genom dylika tidningars läsande av
personalen kaptenen motarbetades i denna del av sin tjänsteutövning,
hade han vidtagit den klandrade åtgärden för att åtminstone ej genom
kaptenens försorg dylika skulle tillföras kompaniets personal. Ett stöd
för sin uppfattning och åtgärd hade kaptenen även däri att vid det
regemente, kompaniet tillhör, dylika tidningar ej distribuerades genom
regementets försorg. Ännu mindre ägde prenumeration därå rum för
personalens räkning. Någon bestämmelse att befälhavare ålåge att
låta från vederbörlig postanstalt avhämta och fördela post till underlydande
personal kände kaptenen ej till. Sådant torde dock i allmänhet
ske vid arméns truppförband och även vara en till personalens bästa
vidtagen åtgärd för att underlätta dess förbindelse med hemorten (i
form av brev, paket, värdeförsändelser o. dyl.). Huruvida och i vilken
utsträckning tidningar genom befälhavares försorg även borde befordras
till personalen torde, beroende på den för avdelningen avsedda postens
storlek och andra härovan berörda omständigheter, vara befälhavarens
sak att avgöra. Under alla förhållanden borde väl dock ej befälhavaren
förmedla tidningar av ovan angivet innehåll och därmed motarbeta
sig själv i utövandet av sina tjänsteplikter. Kaptenen hade ej förmenat
någon av kompaniets personal rätt att prenumerera på vilken
tidning han önskade, men väl förbehållit sig att avgöra, vilka tidningar
finge förmedlas genom kompaniets postbud.

För egen del anförde regementschefen, översten A. G. A:son
Sjögreen. Med anledning av de allvarliga förhållanden, varunder till
neutralitetsskydd avdelade trupper tjänstgjorde, syntes översten kaptenen
Lennarts betänkligheter mot att själv låta utdela Socialdemokraten
bland underlydande trupp vara nog så grundade, om han skulle kunna
efterkomma tjänstgöringsreglementets av honom anförda bestämmelser.
Enär kaptenen Lennart icke nu stode under överstens direkta befäl,
hade översten ingen befogenhet att i berörda avseende giva honom
föreskrifter utan tillkomme detta översten C. Gyllensvärd.

Vid inspektion, som militieombudsmannen under sommaren 1917
förrättade i övre Norrland, upplyste dåvarande försvarsområdeschefen,
översten Gyllensvärd, att han i anledning av förevarande klagomål på
sin tid meddelat kaptenen Lennart att förfarandet att hindra spridningen
av viss tidning men låta andra passera icke vore lämpligt; att

227

spridningen av en tidning icke borde hindras, om tidningen ej innehölle
något åtalbart, samt att, om nya klagomål i förevarande sak
inkommo, försvarsområdeschefen skulle meddela föreskrift i enlighet
härmed.

Ur psykologisk synpunkt torde vara minst sagt tvivelaktigt, huruvida
en åtgärd, sådan som den av kaptenen Lennart vidtagna, är ägnad
att främja det uppgivna syftet med åtgärden. Fastmera kan ofta nog
komma att inträffa, att en dylik åtgärd, som lätteligen kan uppfattas
som ett utslag av godtycke eller partisinne, verkar i en riktning,
motsatt den avsedda, särskilt då åtgärden träffar personer i Erikssons
ålder. Oavsett detta förhållande lärer väl en befälhavare icke kunna
utan uttryckligt stöd i författning äga bestämma, vilka bland de av
postverket befordrade tidningar skola få transporteras av ett postbud,
som ej är befälhavarens enskilda. Med hänsyn till det meddelande,
som försvarsområdeschefen, enligt vad han upplyst, lämnat kaptenen
Lennart, fann militieombudsmannen sig emellertid kunna låta bero vid
vad i ärendet förekommit.

2. Portionsersättning åt visst manskap vid flottan.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde korpralerna
vid 1. eldarkompaniet nr 289 Christensson, nr 153 Hansson
och nr 462 Andersson samt vid 5. matroskompaniet nr 518 Hammarström,
nr 508 Johansson, nr 367 Hammarlund och nr 551 Nyström,
att de, som under år 1916 tjänstgjort å torpedbåtarna Argo, Altan''
och Antares, för tiden 4—28 oktober nämnda år, varunder sagda båtar
varit intagna till reparation, ej i likhet med den övriga delen av
besättningarna erhållit portion i sjömanskårens kasärner.

Klagandena som tillika uppgåvo, att vid nämnda torpedbåtars
avmönstring klagomål framförts över anmärkta förhållande, men att
klagomålen icke föranlett till någon stationsbefälhavarens åtgärd,
anhöllo om militieombudsmannens medverkan för utbekommande av
portionsersättning under omförmälda tid.

Vid klagoskriften fanns fogat transumt av divisionsorder den 25
september 1916, enligt vilken framställning gjorts till stationsbefälhavaren,
att manskapet utom korpraler och gifta, vilka fingo bo i
staden, måtte beredas inkvartering och bespisning i sjömanskårens
kasärner.

228

Sedan militieombudsmannen anmodat stationsbefälhavaren vid
flottans station i Karlskrona att efter vederbörandes hörande inkomma
med yttrande i ärendet, överlämnade stationsbefälhavaren ett yttrande
av f. d. divisionschefen för kustflottans IX. division kaptenen A. Giron,
i vilket yttrande anfördes följande.

Då det bland besättningarna blivit bekant, att IX. divisionens torpedbåtar
under oktober månad skulle förläggas till Karlskrona för översyn,
hade till kaptenen gjorts en muntlig framställning om att manskapet
under denna tid, då mathållning och bostad ombord ej kunde
anordnas, måtte få bo i kvarter i staden. Denna framställning hade
av kaptenen bifallits endast i den utsträckningen, att korpraler och
gifta fingo tillstånd att bo och intaga sina måltider utom kasärnen i
likhet med vad fallet vore med i land tjänstgörande manskap. Det
hade emellertid stått dessa korpraler fritt att, om de så ville, erhålla
portion in natura i matinrättningen i land tillsammans med de inkasärnerade.
Därför hade endast erfordrats en anmälan dagen förut till
jourhavande underofficeren (underofficerskorpralen), som uppsatte rekvisition
å antalet portioner för morgondagen. Kaptenen trodde dock icke,
att någon av korpralerna begagnat sig av denna rättighet, då de ju hellre
använde sig av den medgivna friheten att gå hem och äta. Kaptenen
veterligen kunde icke i gällande reglementen eller författningar uppletas
något stöd för de klagandes krav på att under ovan berörda omständigheter
utbekomma kontant portionsersättning. Då dessa korpraler
emellertid, genom att själva bekosta sina måltider, åt kronan inbesparat
kostnaderna för motsvarande antal portioner, syntes deras framställning
kaptenen behjärtansvärd i all synnerhet med tanke på den
rådande dyrtiden.

Stationsbefälhavaren anförde för egen del följande. I det i handlingarna
omförmälda fallet hade inträffat, att tre torpedbåtar, som
tillhört öresundsavdelningen och därefter — såsom detacherade —
närmast stått under kaptenen Girons befäl, skulle under oktober månad
1916 repareras och överses å varvet i Karlskrona och att med anledning
därav besättningarna icke kunnat kvarbliva ombord. Såsom
en vid yttrandet i avskrift fogad framställning den 25 september 1910
utvisade, hade bernälde divisionschef i anledning därav anhållit hos
stationsbefälhavaren att under tiden 3 — 27 oktober omkring 27 man
från torpedbåtarna måtte beredas inkvartering och bespisas i sjömanskårens
kasärner, vilket av stationsbefälhavaren bifallits. Manskapet
ifråga hade bespisats med /owdportion såsom förut i liknande fall
alltid tillämpats. Huruvida i nämnda antal, 27 man, inberäknats även

229

»korpraler och gifta», hade stationsbefälhavaren, som ej varit befälhavare
för ifrågavarande personal, icke haft någon anledning att efterforska,
men av den klagoskriften bifogade divisionsordern den 25
september 1916 framginge, att korpralerna och de gifta av divisionschefen
medgivits att bo i staden, d. v. s. utom kasärnen, varemot de
övriga skulle inkvarteras och bespisas i kasärnen. Den 2 november
1916 hade emellertid till stationsbefälhavaren inkommit en vid yttrandet
i avskrift fogad skrivelse från chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
utvisande att en del korpraler å de tre torpedbåtarna hos
kårchefen anhållit om sådan portionsersättning, varom nu vore fråga;
och hade skrivelsen varit åtföljd av särskilda ansökningar härom, undertecknade
av de korpraler, som nu anfört klagomål hos militieombudsmannen,
med undantag av korpralen vid 5. matroskompaniet nr 518
Hammarström. Ombord kommenderat manskap hade ej, enligt reglemente
för marinen eller andra föreskrifter, någon rätt att åtnjuta
kontant ersättning för portion in natura, såsom däremot vore medgivet
i vissa fall för manskap under landtjänstgöring, enligt reglemente för
marinen, del I, § 146. Vid sådant förhållande och då i övrigt stationsbefälhavaren
ej ägde befogenhet i fråga om den fortfarande sjökommenderade
personalens avlönande, hade stationbefälhavaren meddelat å
kårchefens ovannämnda skrivelse, jämte ansökningar, resolution den 2
november 1916 att »ifrågavarande framställningar och klagomål icke
kunna till någon åtgärd föranleda». Med avseende å vad kaptenen
Giron i sitt yttrande anfört därom, att det stått korpralerna ifråga
fritt att, om de så velat, erhålla portion i stationens matinrättning
tillsammans med de inkasärnerade, ville stationsbefälhavaren meddela,
att ingen av dem, vilka samtliga utom Johansson, Hammarlund och
Nyström vore gifta, begagnat sig därav. Tillika meddelades, att fastställda
värdet å landportion och sjöportion under 3. kvartalet 1916
utgjort respektive kronor l.os och 1.62. I samband med ovanstående
ville stationsbefälhavaren tillfoga, att han nyligen beträffande Karlskrona
undervattensbåtsberedskap och Karlskrona torpedberedskap, vilka
båda stode under hans befäl, gjort framställning till marinförvaltningen
om utverkande av nådigt medgivande, att ersättning för skeppsportion
måtte i vissa uppgivna fall få åtnjutas av underofficerskorpraler samt
gifta korpraler och meniga; och ville stationsbefälhavaren härutinnan
hänvisa till en likaledes i avskrift närlagd skrivelse deri 16 november
1916.

Vid detta yttrande funnos utom kaptenen Girons ovan återgivna
yttrande fogade de i stationsbefälhavarens yttrande omförmälda av -

230

skrifter av skrivelser från kaptenen Giron samt chefen för underofficersoch
sjömanskårerna i Karlskrona ävensom av stationsbefälhavarens likaledes
i yttrandet omnämnda skrivelse till marinförvaltningen. I denna
skrivelse hade stationsbefälhavaren anfört, hurusom — under hänvisning
till den underofficerskorpraler samt gifta korpraler och meniga, kommenderade
å torpedberedskap, genom nådigt brev den 28 februari 1914
medgivna rätt att, utan hinder av bestämmelserna i reglemente för marinen
del II § 316, där vederbörande fartygschef prövade lämpligt, hava sin
skeppsportion innestående de dagar, under vilka de vore sjökommenderade,
dock endast för de fall, att ej sjökommenderingen utsträcktes
utöver en dag i sänder — chefen för Karlskrona undervattensbåtsberedskap
anhållit, att enahanda förmån måtte tillerkännas å undervattensbåtsberedskapens
båtar inmönstrade gifta korpraler och meniga att utgå
så länge undervattensbåtarna vore förlagda vid stationen och ej tilldelade
något där varande depåfartyg, vara skeppsportion kunde erhållas.
Stationsbefälhavaren, som ej hade något att erinra mot berörda framställning,
ville framhålla ytterligare ett fall, då det syntes skäligt, att
gifta korpraler och meniga ävensom underofficerskorpraler tillerkändes
rätt att hava skeppsportion innestående, nämligen då torpedbåtar,
hörande till torpedberedskap med besättningen fortfarande inmönstrad,
vid stationen underginge reparation av sådan omfattning att skeppsportion
ej kunde ombord utspisas. I båda nu omnämnda fall borde
beträffande det övriga manskapet bespisning äga rum antingen i
kasärn eller å kasärnfartyg med landportion. På grund av det ovan
anförda hemställde därför stationsbefälhavaren, att ämbetsverket ville
utverka nådigt medgivande till att såväl under de av chefen för undervattensbåtsberedskapen
framhållna omständigheter som i det av stationsbefälhavaren
anförda fall ersättning för skeppsportion måtte få åtnjutas
av underofficerskorpraler samt gifta korpraler och meniga.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter klagandena följande.
Ombord å torpedbåtarna Argo, Altair och Antares kommenderade och
tjänstgörande korpraler hade före avgången från Hälsingborg den 2
oktober 1916 tillfrågats, om de under vistelsen i Karlskrona ville ombesörja
sin utspisning och bo i kvarter i staden, i vilket fall de skulle
erhålla portionsersättning. Torpedbåtarna hade anlänt till Karlskrona
den 3 oktober och spisningen ombord hade upphört samma dag. Enligt
av tjänstförrättande divisionschefen utfärdad, påminnelserna bifogad
rekvisition hade för samtliga de tre båtarnas besättningar för den 4
oktober 1916 utrekvirerats 27 stycken matportioner, men borde hava
rekvirerats 36 Rtycken, om portioner även rekvirerats för korpralerna.

231

Härav framginge, att klagandena under tiden 4—28 oktober eller under
25 dagar ej erhållit någon portion in natui''a. När sedan order om
avmönstring anlänt och klagandena slutlikviderats, hade fartygscheferna
ej kunnat utbetala någon portionsersättning till dem, trots givet löfte,
vadan klagandena gått miste om såväl portion in natura som kontant
ersättning därför. Om, på grund av reglementets bestämmelser, kontant
portionsersättning ej kunde tilldelas klagandena, anhölle de, att militieombudsmannen
ville förhjälpa dem till att utfå portioner i ravaror
för den förflutna tiden eller från och med den 4 till och med den 28
oktober. Å flera fartyg, exempelvis å torpedjagarna Munin och Ragnar,
hade korpraler erhållit kontant portionsersättning under den tid av
året fartygen varit förlagda på station för reparation.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade marinförvaltningen
den 1 februari 1917 besvarat stationsbefälhavarens skrivelse den
16 november 1916. Marinförvaltningen hade i sin skrivelse meddelat,
hurusom stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm i infordrat
yttrande anfört bland annat, att det icke syntes honom lämpligt, att
här avsedd personal skulle hava portion innestående och särskilt att
han — vad anginge rätten att hava skeppsportion innestående vid det
fall, att torpedbåtar, hörande till torpedberedskap med besättningen
fortfarande inmönstrad, vid stationen underginge reparation av sådan
omfattning att skeppsportion ej kunde ombord utspisas — icke kunde
biträda förslaget härom, då ett bifall därtill skulle innebära ett frångående
av gällande principer rörande bestämmande i fråga om portions
innestående. Marinförvaltningens beslut innehöll, att ämbetsverket
funnit framställningen icke till någon dess vidare åtgärd föranleda. I

I underdånig skrivelse till Konungen den 31 mars 1917 anförde
militieombudsmannen härefter följande:

I ärendet vore upplyst, att klagandena, som varit kommenderade
till tjänstgöring å torpedbåtar, vilka under tiden den 4 till den 28
oktober 1916 undergått reparation vid varvet i Karlskrona, under
samma tid icke kommit i åtnjutande av portion. Klagandena, vilka
utverkat sig särskilt medgivande att under tiden för torpedbåtarnas
reparation bo i staden i stället för att inkvarteras i kasärn, hade uppgivit,
att de före torpedbåtarnas ankomst till Karlskrona för undergående
av reparation fått löfte om portionsersättning för den händelse
de under vistelsen i Karlskrona ville ombesörja sin bespisning och bo
i kvarter i staden. Att sådant löfte givits vore icke visat, och, om
även vissa dispositioner i avseende å rekvisition av portioner utmärkte,

232

att man räknat med att klagandena icke skulle under ifrågavarande
tid bespisas i flottans kasärner, torde väl dock få antagas att något
missförstånd å klagandens sida förelegat. Å andra sidan torde kunna
tagas för givet att klagandena under nu rådande förhållanden icke
skulle hava underlåtit att anmäla sig till erhållande av portion in
natura, därest de ej trott sig vara berättigade till portionsersättning.
Skulle klagandenas uppgift att korpraler å andra fartyg erhållit portionsersättning
under tid, då fartygen undergått reparation, vara riktig,
läge däri ett ytterligare stöd för antagandet, att klagandena befunnit
sig i god tro. För den skull ville det ock synas som skulle — oaktat
klagandena, enligt vad myndigheternas yttranden gåve vid handen,
icke hade någon ovillkorlig rätt till den ersättning de begärt — billighetsskäl
dock tala för att portionsersättning eller de i portionen ingående
varor för ifrågavarande tid av tjugufem dagar tillhandahölles
klagandena, så att icke kronan bereddes en vinst genom deras missuppfattning
av anordningarna i avseende å besättningens inkvartering
och bespisning.

Vid underdånig föredragning av ärendet den 3 juli 1917 fann
Kungl. Maj:t, på grund av i förevarande fall föreliggande särskilda
omständigheter, i enlighet med av marinförvaltningen tillika gjord
hemställan, gott medgiva, att genom stationsbefälhavarens vid flottans
station i Karlskrona försorg finge till klagandena utbetalas kontant
ersättning för tiden från och med den 4 till och med den 28 oktober
1916 i enlighet med vad i § 146 mom. 2 i reglemente för marinen
del I föreskrives i fråga om ersättning för innestående portion; och
skulle medelpriset å portion därvid beräknas efter det under ifrågavarande
tid vid nämnda station gällande portionspriset.

3. Vissa värnpliktiga, som under olika tider tillhört olika årsklasser och
på grund därav fullgjort krigstjänstgöring med två årsklasser,
hava befriats frän fullgörande av viss krigstjänstgöring.

Från värnpliktige nr 388 3/1909 Nils Enoch Risberg inkom till
militieombudsmannen en klagoskrift av i huvudsak följande innehåll.

Risberg, som vore född den 27 juni 1890, hade år 1909 inskrivits
såsom underårig och tilldelats kavalleriet i vapentjänst. Risberg hade
ömförts år 1915 till årsklassen 1910, därefter enligt meddelande den

233

11 januari 1916 till årsklassen 1911 och slutligen den 24 mars 1916
tillbaka till årsklassen 1910. Under tiden den 9 november till den 22
december 1914 hade Risberg fullgjort en krigstjänstgöringsperiod tillsammans
med årsklassen 1910 och under tiden den 5 februari till den
22 mars 1916 ytterligare en kringstjänstgöringsperiod, denna gång
tillsammans med årsklassen 1911. De av årsklassen 1910, som icke
inskrivits i förtid, hade sedermera icke fullgjort någon ytterligare krigstjänstgöringsperiod.
Genom generalordern nr 1610 av år 1916 hade
årsklassen 1910 inkallats till fullgörande av en andra krigstjänstgöringsperiod.
Å vederbörande rullföringsexpedition hade meddelats Risberg,
att han jämväl vore skyldig att inrycka till sistnämnda krigstjänstgöring
och sålunda jämte övriga i förtid inskrivna värnpliktiga av
årsklassen 1910 fullgöra eu tredje krigstjänstgöringsperiod. Risberg
anhölle därför, att han och övriga nyssnämnda värnpliktiga måtte
befrias från fullgörande av den krigstjänstgöring, som stadgades i
generalordern nr 1610/1916.

I anledning av berörda klagoskrift lät militieombudsmannen höra
befälhavaren för Lunds rullföringsområde, nr 3; och anförde befälhavaren
för sagda rullföringsområde, majoren C. E. Ammilon uti avgivet
yttrande huvudsakligen följande.

Uppgifterna i Risbergs klagoskrift angående omföringen vore ej
fullt riktiga. Risberg, som vore född den 27 juni 1890 och inskrevs
år 1909, omfördes den 1 januari 1914 enligt 1913 års inskrivningsförordning
§ 79 mom. lf till årsklassen 1910 och den 1 januari 1915
till årsklassen 1911 enligt samma förordning och paragraf, således fullkomligt
riktigt då inskrivniugsförordningen av den 31 december 1914
utkom från trycket den 9 januari 1915 och ankom till rullföringsområdesexpeditionen
den 13 januari 1915 utan ett ord om att förordningen
skulle verka retroaktivt. Den 24 mars 1916 återfördes Risberg och med
honom likställda till årsklassen 1910. Under tiden hade Risberg och
med honom likställda fullgjort krigstjänstgöring med årsklassen 1911.
Då generalordern nr 1610/1916 befallde, att årsklassen 1910 skulle
rycka in till tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen utan att därvid
gjorts någon som helst inskränkning, hade majoren vid utfärdande av
kungörelse härom endast haft att följa nämnda generalorder, men då
majoren för sin enskilda del ansåge, att Risberg och med honom likställda
borde vara fria från denna krigstjänstgöring, hade på uppmaning
av majoren två värnpliktiga härom gjort underdåniga ansökningar
hos Kungl. Magt.

Militieombwdsmannens ämbetsberättelse.

234

I skrivelse till Konungen den 2 januari 1917 anförde militieombudsmannen
härefter följande:

»I underdånig skrivelse den 14 december 1915 1 anmälde jag för
Eders Kungl. Maj:t, att, i enlighet med bestämmelsen uti inskrivningsförordningen
den 22 augusti 1913, vissa rullföringsbefälhavare vid ingången
av år 1915 verkställt omföring till yngre årsklass av värnpliktiga,
vilka inskrivits före värnpliktsålderns inträdande, men att
enligt § 82 c uti den från och med den 1 januari 1915 gällande nya
inskrivningsförordningen, som emellertid icke förr än den 9 januari
1915 utkommit från trycket, dylik omföring icke bort äga rum under
året utan först vid en senare tidpunkt, samt att en del värnpliktiga
sålunda erhållit felaktig klassbeteckning. Vid underdånig föredragning
av detta ärende den 18 februari 1916 fann Eders Kungl. Maj:t gott
förordna, att, där efter den 1 januari 1915 omföring skett i strid mot
bestämmelserna uti ovan nämnda § 82 c, vederbörande rullföringsbefälhavare
omedelbart skulle vidtaga erforderlig rättelse samt därom lämna
meddelande åt värnpliktig, som rättelsen anginge.2

Det var sålunda på grund av sistnämnda bestämmelse som värnpliktige
Kisberg och med honom likställda den 24 mars 1916 återförts
till årsklassen 1910. Under den tid sagda värnpliktiga felaktigt hänförts
till årsklassen 1911 hade de emellertid fått fullgöra sin andra
krigstjänstgöringsperiod, som de annars skolat fullgöra först under
innevarande år. Genom generalordern nr 1610/1916 hava ifrågavarande
värnpliktiga blivit inkallade till fullgörande av en tredje krigstjänstgöringsperiod,
vilket sannolikt icke varit Eders Kungl. Maj:ts avsikt.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag därför trott mig böra om ovan berörda ärende
göra anmälan hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl.
Maj:t må finna förhållandet påkalla.»

I anledning av berörda framställning utfärdades den 5 januari
1917 följande generalorder (nr 22):

»Kungl. Maj:t har, på underdånig framställning, i nåder befallt,
att de värnpliktiga tilldelade kavalleriet, som jämlikt generalorder nr
1478/1914 fullgjort en krigstjänstgöringsperiod såsom tillhörande 1910
års klass och därefter den 1 januari 1915 omförts till 1911 års klass
och med denna fullgjort en andra krigstjänstgöringsperiod jämlikt

Se ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag sid. 93 ff.
Se ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag sid. 286 ff.

235

generalordern nr 1828/1915, men sedermera på grund av nådigt beslut
den 18 februari 1916 återförts till och nu tillhöra 1910 års klass, icke
skola inkallas till i generalordern nr 1610/1916, mom. 4 a och b, anbefalld
krigstjänstgöring.»

4. Oriktigt inkallande av f. d. fast anställd till fullgörande av första
tjänstgöring såsom värnpliktig.

Värnpliktige nr 207 34/1916 Karl Fridolf Johansson påkallade i
en den 24 januari 1917 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
klagoskrift militieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning därav, att .
Johansson inkallats och kvarhållits till fullgörande av första tjänstgöring
vid Västgöta regemente, ehuru han, som från och med den 17
januari 1913 till och med den 28 november 1914 innehaft anställning
som musikvolontär vid Älvsborgs regemente, därunder genomgått rekrytskola
och deltagit i två repetitionsövningar samt härmed, enligt § 34
värnpliktslagen, skulle anses hava fullgjort första tjänstgöringen. Johansson
åberopade en vid klagoskriften fogad avskrift av ett stamrulleutdrag,
enligt vilket han genomgått rekrytskola samt fullgjort två
repetitionsövningar; och uppgav Johansson, att han vid »mönstring» å
tingsstället Älvängen i februari 1916 lämnat ifrån sig ett dylikt utdrag,
som upplyst om verkliga förhållandet rörande den av honom genomgångna
tjänstgöring.

Enligt militieombudsmannens anhållan i skrivelse den 25 januari
1917 avgav befälhavaren för Älvsborgs norra inskrivningsområde uti
skrivelse den 3 påföljande februari yttrande i anledning av klagomålen.
Inskrivningsbefälhavaren fogade därvid en skrivelse från ordföranden i
1916 års inskrivningsnämnd inom rullföringsområdet nr 34, översten
Ä. A:son Natt och Dag, i vilken skrivelse anfördes, att Johansson,
vilken i inskrivningslängden stod antecknad såsom f. d. volontär, icke
vid inskrivningsförrättningen företedde sådana handlingar, som berättigade
honom att överföras till klass A, och att han i följd härav inskrevs
såsom tillhörande 1916 års klass; att vid inskrivningsförrättningen
besvärshänvisning meddelats på föreskrivet sätt; samt att Johansson,
som icke anfört klagomål hos inskrivningsrevisionen, alltså tillhörde
1916 års klass och skulle fullgöra första tjänstgöringen tillsammans
med denna årsklass.

För egen del yttrade inskrivningsbefälhavaren beträffande de
ifrågavarande klagomålen, att uti inskrivningslängden icke funnes någon

236

anteckning om, att Johansson vid inskrivningsförrättningen inlämnat
något utdrag av stamrulla, och att djlikt utdrag för Johansson icke
heller funnes i handlingarna från inskrivningsförrättningen; att i Johanssons
inskrivningsbok funnes antecknat, att han tillhörde 1916 års
klass; att då Johansson ej anfört besvär hos inskrivningsrevisionen,
han förlorat sin talan i fråga om tilldelningen, samt att inskrivningsbefälhavare
eller regementschef icke lagligen kunde ändra inskrivningsuämnds
beslut och befria Johansson från honom åliggande tjänstgöring.
Tillika insände inskrivningsbefälhavaren avskrift av ett stamrulleutdrag
för Johansson, enligt vilket denne skulle hava genomgått rekrytskola
och deltagit i allenast första repetitionsövningen.

Johansson insände därefter det av honom åberopade stamrulleutdraget
i huvudskrift.

I skrivelse till inskrivningsbefälhavaren den 27 februari 1917
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Riktigheten av uppfattningen att Johansson, därför att han av
inskrivningsmyndigheterna hänförts till 1916 års klass, vore skyldig
fullgöra den tjänstgöring, som för denna klass vore föreskriven, syntes
militieombudsmannen kunna dragas i tvivelsmål. Av § 34 mom. 1 och
2 värnpliktslagen framginge, att värnpliktig, som innehaft fast anställning
vid hären eller i dess reserv under kortare tid än två år, likväl
skulle anses hava fullgjort den i § 27 föreskrivna första tjänstgöring,
så framt han undergått rekrytutbildning samt deltagit i två repetitionsövningar,
ävensom att Konungen bestämde, i vad mån fäst anställning
vid krigsmakten i övriga fall finge anses motsvara tjänstgöring i beväringen.
Sist anförda stadgande visade uppenbart — vad även torde
framgå av värnpliktslagens egenskap att vara stiftad av Konung och
riksdag gemensamt — att inskränkning genom administrativa föreskrifter
icke kunde göras i den värnpliktig, som haft fast anställning vid hären,
enligt uttrycklig bestämmelse i § 34 värnpliktslagen tillkommande rätt
att tå sådan anställning beräknad såsom motsvarande viss tjänstgöring
i beväringen. Värnpliktslagen innehölle vidare i § 49, att för dess
tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelades av Konungen.
Den på grund av sist nämnda stadgande utfärdade inskrivningsförordningen
av den 31 december 1914 föreskreve i § 81 mom. 1 c), att den,
som inskreves i beväringen efter att hava fullgjort den tjänstgöring,
som i § 34 mom. 1 värnpliktslagen omförmäldes, skulle, därest han
icke borde hänföras till klassen B, hänföras till klassen A och kvarstå
i densamma, till dess han enligt angivna grunder överfördes till landstormen.
Skulle denna bestämmelse vid tillämpningen komma i strid

237

med § 34 värnpliktslagen, kunde väl någon tvekan ej råda därom, att
den senare paragrafen skulle gälla framför bestämmelsen i den administrativa
författningen. En sådan konflikt syntes emellertid ej föreligga
i fall som det nu ifrågavarande. Rätten att få rekrytutbildning och
två repetitionsövningar under fast anställning i hären eller dess reserv
beräknad som fullgjord första tjänstgöring följde omedelbart av § 34
värnpliktslagen och berodde ej på hänföring till viss klass. Om en
inskrivningsskyldig vare sig till följd av förbiseende vid inskrivningsförrättningen
eller — såsom här torde få antagas vara händelsen —
genom egen försummelse blivit hänförd till årsklass i stället för till
klassen A samt beslutet icke överklagats hos inskrivningsrevisionen och
av denna ändrats, torde visserligen rättelse endast kunna ske genom
särskilt förordnande av Konungen. Men oberoende härav syntes det
närmast tillkomma inskrivningsbefälet att tillse, att värnpliktig icke
inkallades till tjänstgöring, från vilken han enligt ovillkorligt stadgande
i värnpliktslagen vore befriad.

Då olika uppgifter förekommit om antalet repetitionsövningar,
vari Johansson deltagit, hade militieombudsmannen funnit sig böra
inhämta yttrande därom av chefen för Älvsborgs regemente. Av dennes
yttrande torde få anses framgå, att Johanssons tjänstgöring vid sistnämnda
regemente borde beräknas motsvara rekrytutbildning och två
repetitionsövningar, helst orten och ordningen för Johanssons tjänstgöring
under tiden för 1914 års repetitionsövningar väl icke berott på
något Johanssons eget åtgörande.

Med anledning av vad sålunda anförts infordrade militieombudsmannen
förnyat yttrande av inskrivningsbefälhavaren.

Det i militieombudsmannens skrivelse omnämnda yttrandet från
chefen för Älvsborgs regemente innehöll följande. Johansson hade
antagits till musikvolontär den 17 januari 1913 och omedelbart kommenderats
till rekrytskola i Yarberg. Vid beväringsrekrytskolans
början den 15 april 1913 hade nyssnämnda skola flyttats till Fristads hed,
varefter Johansson deltagit i musikkårens övningar intill repetitionsövningarnas
slut. Som regementet hösten 1913 ej var garnisonerat,
hade Johansson erhållit tjänstledighet till tiden för 1914 års rekrytskolas
början, dä han inkallats till tjänstgöring i musikkåren, vilken
tjänstgöring fortfarit till slutet av juli månad, då Johansson såsom spel
beordrats till bevakningstrupperna i anledning av neutralitetsskydd. I
denna egenskap hade Johansson kvarstannat till den 28 november 1914,
vilken (lag han, nära ett år före kontraktstidens utgång, erhållit
avsked för framtida väl. År 1914 hade han således fullgjort ej direkt

238

en repetitionsövning, men dock varit inkallad till tjänstgöring under
tiden för densamma. Johansson kunde visserligen rent formellt sett
anses hava fullgjort rekrytskola och tvenne repetitionsövningar, men
hade på grund av nämnda omständigheter säkerligen ej erhållit den
militära utbildning, som i värnpliktslagens 34 § avsåges för befrielse
ifrån rekrytskola. Johansson hade vid inskrivningsförrättningen bort
framvisa sitt avskedspass och hade då fått sina värnpliktsförhållanden
ordnade. Anledningen till den bristande överensstämmelsen mellan
de båda utdragen ur stamrullan vore följande. Bägge utdragen vore
upprättade av samma person, nämligen tjänstförrättande kompaniadjutanten.
På grund av att de vid kompaniet förda anteckningarna
angående Johanssons tjänstgöring vore ofullständiga hade emellertid i
detta avseende kompletterande upplysningar måst sökas från annat håll,
och av dessa hade tjänstförrättande kompaniadjutanten vid det första
utdragets upprättande erhållit den uppfattningen, att Johansson efter
rekrytskolan endast gjort en repetitionsövning (år 1913). Denna uppfattning
hade då delats av kompanibefälhavaren. Något personligt
minne av Johansson hade varken kompaniadjutanten eller kompanibefälhavaren
att stödja sig på. Den förre hade hösten 1916 varit
nyplacerad på kompaniet, och den senare hade endast tillfälligtvis fört
befälet över kompaniet. Då kompaniadjutanten under kornpanibefälhavarens
tjänstledighet hade upprättat det senare utdraget och därvid
på nytt undersökt saken, hade han fått den uppfattningen, att Johanssons
kommendering under tiden för repetitionsövningarna 1914 även
bort tillgodoräknas honom såsom fullgjord repetitionsövning.

Uti förnyat yttrande anförde inskrivningsbefälhavaren härefter
följande. Johansson kunde befrias från tjänstgöring utan ändring av
inskrivningsnämndens beslut om tilldelning — vilket enligt värnpliktslagen
§§ 20 och 23 endast kunde ändras av inskrivningsrevisionen —
men i så fall i strid med inskrivningsförordningen och kungörelsen om
inkallelse av 1916 års klass. Framför sistnämnda båda författningar
ägde värnpliktslagen § 34 vitsord. Enligt de handlingar, varöver inskrivningsbefälhavaren
hittills förfogat, hade Johansson icke kunnat
befrias. Genom chefens för Älvsborgs regemente skrivelse hade saken
kommit i ändrat läge, men det vore likväl ej till fullo styrkt att Johansson
fullgjort i värnpliktslagen § 34 mom. 1 sista meningen nämnd
tjänstgöring. Detta framginge även av det i militieombudsmannens
egen skrivelse använda uttrycket, att det »torde få anses framgå att
Johanssons tjänstgöring vid sistnämnda regemente bor beräknas motsvara
rekrytutbildning och två repetitionsövningar». Med anledning av

239

vad i saken förekommit hade anhållan gjorts till Konungen angående
Johanssons hemförlovning.

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 14 april 1917
fann Kungl. Maj:t, med bifall till förevarande framställning, gott medgiva,
att Johansson omedelbart hemförlovades.

Genom regementsorder den 16 april 1917 blev Johansson också
sistnämnda dag hemförlovad.

Enär Johansson icke styrkt sin uppgift, att han vid 1916 års
inskrivningsförrättning företett handlingar, på grund av vilka han bort
anses hava fullgjort första tjänstgöringen såsom värnpliktig, fann militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

5. Försummelse av rullföringsbefälhavare att lämna föreskriven uppgift
ä till färdavlöning berättigade värnpliktiga.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 139 63/1915 Per Larsson klagomål däröver, att värnpliktiga från
rullföringsområdet nr 63 av 1915 års klass, vilka fullgjort första tjänstgöring
vid Svea ingenjörkårs 2. kompani, icke erhållit färdavlöning
för inställelsen hösten 1915. Vid utryckning hösten 1916 hade utbetalts
2 kronor utom till sådana, som hade att stanna efter ett par dagar;
dessa hade icke fått någon färdavlöning alls.

I skrivelse den 8 november 1916 anmodade militieombudsmannen
chefen för Svea ingenjörkår att efter vederbörandes hörande inkomma
med yttrande. I anledning härav avgav kårchefen yttrande, vid vilket
fogats av honom inhämtade förklaringar från klagandens kompanichef,
kaptenen S. Strömman, från befälhavaren för Östersunds västra rullföringsområde,
nr 63, samt från kassaförvaltningen vid kåren, varjämte
kårchefen insände protokoll vid ett å kårexpeditionen den 11
december 1916 hållet förhör i anledning av militieombudsmannens
ovannämnda skrivelse.

Kaptenen Strömman anförde huvudsakligen . följande. Ifrågavarande
värnpliktiga från rullföringsområdet nr 63, vilka inryckte till
tjänstgöring den 30 oktober 1915, hade erhållit avlöning från och med
sistnämnda dag. Då resdagar (dagar före själva inryckningsdagen) inträffade,
ansåges dessa som färddagar och jämlikt avlöningsreglementet
§ 61 mom. 2 skulle enligt § 60 av nämnda reglemente medgiven färdavlöning
utbetalas först sedan vederbörande rullföringsområdesbefäl -

240

havare i god tid före tjänstgöringens början tillställt truppförbandets
chef uppgift på därtill berättigade värnpliktiga. Då någon sådan uppgift
icke kommit kompaniet tillhanda från rullföringsområdet nr 63,
hade på grund härav färdavlöning icke utbetalts. För värnpliktiga
från rullföringsområdet nr 62, vilka tillhörde samma kontingent, hade
kompaniet erhållit sådan uppgift, varför färdavlöning i vederbörlig
ordning till dem utbetalts.

Kassaförvaltningen yttrade: Då någon uppgift från vederbörande

rullföringsområdesbefäl rörande antal färddagar ej inkommit och klaganden
dessutom gjort sig skyldig till förfallolös frånvaro från tjänstgöring,
kunde jämlikt avlöningsreglementet för armén §§ 60 och 61
färdavlöning ej utbetalas.

I det av rullföringsbefälhavaren, kaptenen A. R. Stålhammar avgivna
yttrandet anfördes: Uppgift insänd från rullföringsbefälhavare å

antalet färddagar å järnväg enligt § 60 mom. 4 avlöningsreglementet
brukade omfatta tiden från påstigningen, stationen närmast hemvistet,
till (vid direkt inställelse) tjänstgöringsorten eller (vid föregående samling)
den av Konungens befallningshavande bestämda samlingsplatsen,
enär de värnpliktiga därifrån färdades i kontingent till tjänstgöringsorten
med hämtningsbefäl från vederbörande truppförband. Värnpliktiga
från rullföringsområdet nr 63 av 1915 års klass, tilldelade Svea
ingenjörkår, hade vid avgång till första tjänstgöring samlats i Bräcke
den 28 oktober 1915 kl. 10.30 e. m. Samtliga dessa hade samma dag
den 28 på eftermiddagen avrest med järnväg från stationen närmast
hemvistet till Bräcke och hade sålunda ej kunnat erhålla färdavlöning
till samlingsplatsen. — Vid rullföringsbefälhavarens yttrande var fogad
uppgift å ersättning för våglängd, överskjutande 5 nymil, för en därtill
berättigad värnpliktig.

Vid förhöret den 11 december 1916 yttrade kompaniadjutanten,
fanjunkaren Biländer huvudsakligen följande. Klaganden och fem andra
värnpliktiga från rullföringsområdet nr 63 hade vid tjänstgöringens
början erhållit dagavlöning från och med den 30 oktober 1915. Eltersom
de inställt sig i Bräcke redan den 28 i nämnda månad, borde till
dem utbetalas penningbidrag med 50 öre per man och dag för den 28
och den 29 samt i portionsersättning 1 krona 50 öre per man för den
28. För den 29 oktober hade de erhållit portion in natura. Vid tjänstgöringens
slut under år 1916 hade penningbidrag och portionsersättning
å nyssnämnda belopp ej utgått till klaganden lör den 21 oktober, till
en annan värnpliktig för den 28 oktober och till en tredje värnpliktig
för den 19 november. De belopp, som sålunda icke utgått, skulle till -

241

ställas vederbörande enligt avlöningsreglementet § 60 inom. 4. Att så
ej skett hade berott på att bestämmelserna i avlöningsreglementet § 60
mom. 1 om färdavlöning tillämpats.

För egen del anförde kårchefen följande. Vid jämförelse med
förhörsprotokollet samt förutnämnda yttranden jämte reglementet för
arméns avlöning under fred framginge, att både kompanichefen och
rullföringsbefälhavaren i det anmärkta förhållandet icke på rätt sätt
tolkat gällande bestämmelser. De anmärkta felaktigheterna korame
att rättas vid förnyad inryckning den 8 januari 1917.

Reglementet för arméns avlöning under fred den 11 oktober 1907
stadgar i § 60 under mom. 1. att värnpliktig, som för inställelse till
tjänstgöring vid det truppförband, han blivit tilldelad, har att från
hemvistet i kyrkobokföringsorten till vederbörlig samlingsplats eller till
övningsorten, om han där skall direkt inställa sig, tillryggalägga mer
än 5 nymil och ej förut gjort sig skyldig till förfallolös utevaro från
inskrivningsförrättning eller värnpliktstjänstgöring, äger att såväl för
fram- som för återresan uppbära en gottgörelse av 50 öre för varje
överskjutande nymil. I mom. 3 av samma paragraf stadgas, att därest
för inställelsen vid och återfärden från samlingsplatsen eller övningsorten
den värnpliktige beredes fri resa å järnväg eller vattenfarled,
gottgörelse efter förut angivna grunder endast utgår för färden till och
från den järnvägsstation eller tilläggsplats, där honom anvisats börja
eller vid återfärden sluta resan. Vidare innehåller mom. 4 att värnpliktig
under färd i trupp fram och tillbaka mellan samlingsplats och
tjänstgöringsort samt under den i mom. 3 omförmälda fria resa å järnväg
eller vattenfarled utom andra till avlöning icke hänförliga förmåner
erhåller det honom jämlikt § 56 under vanlig tjänstgöring tillkommande
penningbidrag.

Om ordningen för utbetalning av den enligt § 60 utgående ersättningen
stadgas i § 61 att ersättningen skall vid ankomsten till
samlingsplatsen eller tjänstgöringsorten, om inställelsen skolat ske
direkt dill’, samt vid återfärden från sistnämnda ort eller upplösningsplatsen
tillhandahållas den värnpliktige från det truppförband, där utbildningen
äger rum. För detta ändamål skall vederbörande rullföringsbefälhavare
i god tid före tjänstgöringens början tillställa truppförbandets
chef uppgift på därtill berättigade värnpliktige med angivande av
den våglängd samt i erforderligt fall jämväl det dagantal, varför en valbar
rätt att åtnjuta gottgörelse.

Av don anförda föreskriften i $ 61 av reglementet jämförd med

Militicombudsmannens ämbetsberältehc. .il

242

stadgandet i § 60 mom. 4, torde otvetydigt framgå, att rullföringsområdesbefälhavaren
har att lämna uppgift ej blott å värnpliktiga, som
äga rätt till färdavlöning, utan ock å sådana, till vilka penningbidrag
skall utgå. Klagandens rätt till penningbidrag torde icke hava bortfallit
därmed att han. såsom kassaförvaltningen vid ingenjörkåren uppgivit,
gjort sig skyldig till förfallolös frånvaro från tjänstgöring, utan
syntes sådan frånvaro endast medföra förlust av färdavlöning. Rullföringsbefälhavarens
underlåtenhet att lämna föreskriven förteckning
å värnpliktiga från rullföringsområdet, nr 63, som hösten 1915 haft
att inställa sig till tjänstgöring vid Svea ingenjörkår, hade emellertid,
enligt vad militieombudsmannen inhämtat från kårexpeditionen,
sedermera gottgjorts. i det att vederbörande värnpliktiga i efterskott
utfått penningbidrag jämte portionsersättning för de dagar, varom i
ärendet varit fråga, och då dröjsmålet icke torde för dem medfört
någon väsentligare olägenhet, fann militieombudsmannen sig kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

6. Försummelse att i inskrivning-slängd göra vederbörlig anteckning att
inskriven värnpliktig tillhörde studenter och med dem likställda.

Uti en till Konungens befallningshavande i Älvsborgs län ingiven
skrift anförde värnpliktige nr 898 35/1914 y Artur Andersson följande.

Andersson vore född den 30 mars 1894 i Högsäters församling i
Älvsborgs län och inskrevs den 16 november 1914 såsom vapenför infanterist
likställd med student vid inskrivningsförrättning i Göteborg,
varest Andersson då vistades för studier. Såsom rullföringsofficer vid
ifrågavarande förrättning tjänstgjorde befälhavaren för Göteborgs städs
rullföringsomräde, nr 28, numera överstelöjtnanten A. G. Fröding-.
Enligt upplysning skulle dessa »studenter och likställda» senare erhålla
meddelande när de, på grund av Kungl. Maj:ts beslut, skulle inställas
för fullgörande av sin värnplikt.

Dä Andersson emellertid under påskferierna, vårterminen 1915
vistades i sitt hem i Högsäter, fick han av fjärdingsmannen, med order
om hämtning, förständigande att omedelbart, åtföljd av honom, inställa
sig till fullgörande av sin värnplikt vid Västgöta regemente. Av denna
orsak nödgades Andersson genast resa till Göteborg för att, °då tiden
för hans inställelse ännu ej var bestämd av Kungl. Maj:t, erhålla intyg
av rektor angående sina studier, varefter han av fjärdingsmannen införpassades
till Axvall den 9 april 1915. Då Andersson naturligtvis
genast vid ankomsten till Västgöta regemente blev försatt på fri fot,

av den orsak att tiden för hans tjänstgöring ännu ej tagit sin början
och det ej ens var bestämt, när den skulle börja, hänvände Andersson
sig till vederbörande där med anhållan om ersättning för de utlägg
Andersson haft med anledning av den obefogade hämtningen, varvid
svarades Andersson att någon sådan kunde ej erhållas där, då det ej
var utrett vem som begått fel. Vid återkomsten till Göteborg vände
Andersson sig till befälhavaren för Göteborgs stads rullföringsområde
med samma ersättningsyrkande, som även där avslogs. I stället erhöll
Andersson en skrivelse, av _vars ordalydelse Andersson trodde sig förstå,
att felet blivit begånget i Åmål. Med anledning härav vände Andersson
sig med en skrivelse jämte räkning samt avskrift av förutnämnda skrivelse
från överstelöjtnanten Fröding till befälhavaren för Åmåls rullföringsområde,
nr 35, majoren J. Kjelleström. Något svar härpå erhöll
Andersson ej, varför han lät saken bero, då han antog att felet blivit
rättat. En tid därefter erhöll Andersson från Åmåls rullföringsområde
ett brev med inneliggande rekvisition å militärbiljett Ellenö—Axvall,
ävensom en kungörelse daterad den 1 juni 1915 rörande tiden för
»studenters och likställdes» inställelse till värnpliktstjänstgöring. Sedermera
avhörde Andersson ej något rörande denna sak förrän han i september
1916 å Axvall fick meddelande att hans avlöning som värnpliktig
furir för återstående delen av tjänstgöringstiden blivit beslagtagen
för skuld, vari han enligt meddelande från Konungens befallningshavande
i Älvsborgs län häftade. Då Andersson ej hade någon
skuld, varför hans avlöning kunde tagas i beslag, ej heller kunde inse
det rätta i att, då han i laga tid fullgjort sina värnpliktsskyldigheter,
bliva utsatt för ovan relaterade trakasserier, varigenom Andersson åsamkats
både tids- och ekonomiska förluster, anhölle Andersson att dels
återbekomma det beslagtagna beloppet uppgående till kronor 36.s.''
dels erhålla ersättning för sina utlägg vid hämtningen kronor 10. o o
eller tillhopa kronor 46.8 2. Skulle Konungens befallningshavande ej
kunna bifalla detta hans yrkande, anhölle Andersson, antingen om besvärshänvisning,
eller ock att Konungens befallningshavande måtte föranstalta
om undersökning rörande denna sak, så att Andersson kunde
få veta, till vem han skulle framställa sina ersättningsanspråk.

Vid denna skrift fanns fogat i avskrift bland annat ett så lydande

intyg.

»Seininarieeleven Olof Arthur Andersson, född den 30/3 1894,
inskrevs härstädes den 16/11 1914 såsom vapenför infanterist och å baksidan
å den inskrivningssedel, som tillställdes befälhavaren för rullföringsområdet
35, antecknades att han vore »likställd med student».

244

Enligt den uppfattning, som då rådde hos inskrivningsnämnden,
ansågs att inskrivningsrevisionen för rullföringsområdet 35 skulle
verkställa tilldelningen.

Göteborg den 10 april 1915.

Algot Fröding.

Rulliöringsbefälhavare.»

Uti resolution den 29 november 1916 yttrade Konungens befallningshavande.
Som ansökningen innefattade ett ämne, varmed det icke
tillkomme Konungens befallningshavande att taga befattning, iunne
Konungens befallningshavande ansökningen icke kunna till prövningupptagas.

Under hänvisning till sin framställning hos Konungens befallningshavande
i Älvsborgs län anhöll härefter Andersson uti en till militieombudsinannen
insänd skrift, att militieombudsmannen ville föranstalta
om undersökning och utredning angående ifrågavarande sak, och hemställde
Andersson att återbekomma det beslagtagna beloppet samt erhålla
ersättning för sina kostnader i saken.

1 anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
av befälhavaren för Åmåls rullföringsområde, nr 35, varjämte
militieombudsmannen anmodade befälhavaren för Älvsborgs norra inskrivningsområde
att avgiva utlåtade i ärendet.

Rullföringsbefälhavaren, majoren Kjelleström anförde i avgivet
yttrande följande.

Uti av inskrivningsbefälhavaren jämlikt § 11 inskrivningsförordningen
upprättad inskrivningslängd för 1914 års senare inskrivningsförrättning
funnes å sidan 10: 2 upptagen inskrivningsskyldige Andersson,
antecknad såsom förfallolöst frånvarande. I sagda inskrivningslängd
vore Andersson antecknad såsom arbetare och funnes ingen anteckningom
att pastorsämbetet ägt kännedom om att Andersson var likställd
med student. Efter sedan inskrivningsförrättningarna för året avslutats
inom rullföringsområdet den 25 november 1914, inkom i inskrivningsförordningen
§ 35 omnämnd inskrivningssedel för seminaristen Olov
Artur Andersson. Av inskrivningssedeln framginge att Andersson prövats
inom rullföringsområdet nr 28 den 23 november. Å inskrivnings
sedelns baksida funnes visserligen antecknat »Genomgår Folkskolsem.
högsta klass», men hade denna anteckning icke av majoren observerats
förr än den 26 april 1915, då Andersson insände reseräkning,
vilken reseräkning majoren samma dag remitterade till Göteborgs
stads rullföringsområde, varefter majoren icke avhört samma. Men

även om majoren bemärkt anteckningen å inskrivningssedelns baksida,
hade majoren icke kunnat tillmäta den något som helst vitsord, då
anteckningen varit skriven å baksidan och icke var av nämndens ordförande
underskriven. Enligt majorens uppfattning kunde en sådan
anteckning å handling översänd till majoren efter inskrivningsförrättningarnas
avslutande icke enligt då gällande inskrivningsförordning
föranleda till någon sådan åtgärd, varom överstelöjtnanten Fröding i sitt
intyg talade. Enligt majorens uppfattning av § 15 i då gällande inskrivningsförordning
kunde värnpliktig student icke uppföras å i samma
paragraf nämnd namnrulla, formulär b, av annan inskrivningsnämnd
än den, där den inskrivningsskyldige underginge prövning. Så hade
tydligen ej skett, emedan till rullföringsområdet nr 35 icke inkommit
meddelande om att inskrivningsrevisionen jämlikt § 17 inskrivningsförordningen
tilldelat värnpliktige 898 35/1914 y Andersson truppavdelning.
Efter inskrivningsrevision inom Göteborgs och Bohus
inskrivningsområde emottog majoren genom befälhavaren för Älvsborgs
norra inskrivningsområde, enligt § 67 inskrivningsförordningen, utdrag
ur inskrivningslängd inom Göteborgs och Bohus inskrivningsområde.
Av sagda utdrag framginge, att revisionen inom Göteborgs och Bobus
inskrivningsområde icke ändrat inskrivningsnämndens inom sagda område
beslut att inskriva Andersson och tilldela honom såsom vapenför
till infanteriet. På grund härav infördes Andersson såsom sådan i
rullföringsområdets stamrulla över till årsklasserna hörande värnpliktiga
och inkallades till rekrytskola å Axvall med inställelse den 15
mars 1915, som var inryckningsdag för sagda årsklass. Från sagda
inställelse var Andersson förfallolöst frånvarande, varför chefen för
Västgöta regemente begärde, att han måtte genom Konungens befallningshavandes
försorg efterspanas och inställas å Axvall, vilket ägde rum
under den 9 april 1915. Efter sedan Andersson införpassats till Axvall.
erhöll majoren telefonförfrågan från dåvarande regementskvartermästaren,
kaptenen Atterbom, huru majoren uppfattat den införpassades
värnpliktsförhållande. Majoren meddelade då att ingen underrättelse
kommit majoren tillhanda, som utvisade att Andersson verkligen vore
annat än vanlig infanterist, samt förklarade att intet meddelande till
expeditionen ankommit att Andersson såsom likställd med student
skulle vara tilldelad särskild truppavdelning, varför majoren ansåge att
Andersson skulle vara skyldig att omedelbart träde i tjänstgöring å
Axvall. Under den 12 april mottog majoren från chefen för Västgöta
regemente en skrivelse, vari regementskvartermästaren på befallning
meddelade, att Andersson vore att anse som »likställd med student»,

246

varför han omedelbart hemförlovats från Axvall. Emedan Andersson
icke upptagits såsom vapenför student (befälselev) i utdrag ur inskrivningsläugd
från Göteborgs och Bohus inskrivningsområde, hade majoren
icke kunnat inkalla honom såsom sådan. Majoren hade icke fått
kännedom om att Andersson var likställd med student förr än chefen
för Västgöta regemente i ovannämnda skrivelse av den 12 april 1915
meddelade majoren detta. Det syntes majoren som om inskrivningsnämnden
inom Göteborgs stads rullföringsområde nr 28 bort uppföra
Andersson bland övriga studenter och likställda, med vilka han sedermera
skolat fördelas, enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser i kommandoväg,
genom inskrivningsrevisionen för Göteborgs och Bohus inskrivningsområde.
Vidare syntes det majoren som om chefen för Västgötai
regemente genom sitt beslut att likställa Andersson med student
görligaste mån sökt rätta till förhållandet och därigenom förhjälpa
Andersson att få avsluta sina studier före värnpliktstjänstgöringens
början. Majoren bestrede att han — även om han observerat anteckningen
på inskrivningssedelns baksida — haft någon rätt att på grund
av en sådan obestyrkt anteckning uppföra Andersson bland rullföringsområdets
studenter och likställda, då endast de av denna kategori,
som prövats inom Älvsborgs inskrivningsområde, skolat av detta områdes
revision fördelas. Majoren ansåge sålunda, att ärendet från
majorens sida och i vad på majoren ankomme blivit fullt lagligt
handlagt.

I utlåtande yttrade inskrivningsbefälhavaren. Värnpliktige Andersson
var på grund av inskrivningsförordningen § 2 mom. 1 f) likställd
med student. Erforderlig anteckning härom jämlikt inskrivningsförordningen
§ 25 c gjordes ej av nämnden i inskrivning slä nejden,
i det att där endast antecknades »seminarist». Den å baksidan av
■inskrivningssedeln införda anteckningen angåve visserligen att Andersson
var likställd med student, men dylik icke undertecknad uppgift syntes
ej kunna tillmätas vitsord. Befälhavaren för Åmåls rullföringsområde
liade handlat enligt författningarna, då han inkallade Andersson såsom
skett. Sedan Anderssons värnpliktsförhållande klargjorts, syntes det
riktigt av regementschefen att hemförlova honom. Anderssons ersättningsanspråk
syntes äga fullt fog.

I avgiven påminnelseskrift vidhöll Andersson sina ersättningsanspråk.

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll härefter
militieombudsmannen i skrivelse till befälhavaren för Göteborgs och
Bohus inskrivningsområde att denne ville till militieom budsmanne

247

inkomma med yttranden av ordföranden i inskrivningsnämnden vid
1914 års senare inskrivningsförrättning inom Göteborgs stads rullföringsområde,
nr 28, majoren Emil Georg Wockatz och av befälhavaren
för nämnda rullföringsområde överstelöjtnanten Fröding.

Uti avgivet yttrande anförde härefter överstelöjtnanten Fröding
och majoren Wockatz följande.

År 1914 på hösten inskrevos för första gången studenter och
med dem likställda enligt den nya värnpliktslagen. Av bestämmelserna
framgick ej tydligt, vilken inskrivningsrevision skulle verkställa
tilldelningen i de fall då dylika värnpliktiga inställde sig för
inskrivning inom annat rullföringsområde än det de rätteligen tillhörde.
Inskrivningsnämnden för rullföringsområdet nr 28 hyste den
uppfattningen, att tilldelningen skulle verkställas av inskrivningsrevisionen
för det rullföringsområde den värnpliktige tillhörde, vilken
uppfattning också gjorde sig gällande uti inskrivningsbefälhavarens
expedition. Emellertid upplystes så småningom att så ej skulle tillgå.
På grund härav och ehuru överstelöjtnanten och majoren höllo före
att befälhavaren för rullföringsområdet nr 35 hade en dryg andel uti
vad som passerat, enär han ej gittat taga notis om. vad som å värnpliktssedeln
stod antecknat, så hade de nu till värnpliktige nr
894 35/1914 y Andersson utbetalat % av det av honom begärda beloppet,
kronor 46.8 2. Återstående Vs skulle erläggas av länsnotarien
G. Hård af Segerstad.

Genom Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län
infordrades yttrande i ärendet från den lagfarna ledamoten uti ifrågavarande
inskrivningsnämnd e. o. notarien Hård af Segerstad, vilken i
anledning härav anförde följande. Som det på grund av den utav inskrivningsnämnden
inom rullföringsområdet nr 28 å den för Andersson
utfärdade inskrivningssedeln gjorda anteckningen finge antagas, att
Andersson vid inskrivningsförrättningen om sina studieförhållanden
lämnat sådana uppgifter att han varit berättigad att antecknas såsom
likställd med student och nämnden syntes hava begått det förbiseendet
att ej i inskrivningslängden göra vederbörlig anteckning härom och
sålunda orsakat att Andersson blivit oriktigt inkallad till tjänstgöring,
samt Anderssons framställda ersättningsanspråk icke kunde anses oskäliga,
vore e. o. notarien Hård af Segerstad villig att ersätta Andersson
återstående tredjedel av det utav honom fordrade beloppet.

Slutligen inkom från värnpliktige Andersson till militieombudsmannen
en så lydande skrift.

»Ber härmed få meddela att majorerna Fröding och Wockatz

248

samt länsnotarie Hård av Segerstad nu gottgjort mig för mina utlägg''
för den felaktiga hämtningen till värnpliktstjänstgöring år 1915 med
det fordrade beloppet kronor 46.8 2, varför jag ej har något vidare
yrkande i denna sak.»

Sedan sistnämnda bevis inkommit, fann militieombudsmannen
vidare åtgärd i ärendet ej vara erforderlig.

7. Felaktig’ inkallelse till krigstjänstgöring.

1 skrivelse den 3 november 1915 anförde värnpliktige vid Gottlands
artillerikår nr 5 77/1908 K. J. N. Ohlsson, att han utflyttat till
Bromma församling i Stockholms län samt därefter varit inkallad till
krigstjänstgöring i Stockholm och förklarats hava underlåtit att inställa
sig till tjänstgöring, ehuru han vid tiden för inställelsen tjänstgjorde
vid Gottlands trupper. Ohlsson anhöll om upplysning, när
hans skyldighet att tjänstgöra vid Gottlands trupper upphörde, och
huruvida han hade att inställa sig till tjänstgöring i den ort. varifrån
han utflyttat, eller där han stode skriven.

Enligt anmodan avgav chefen för Gottlands artillerikår utlåtande
i ärendet, i vilket utlåtande på anförda grunder förklarades, att Ohlsson.
som uttagit flyttningsbetyg först 1915, icke kunnat hemförlovas
och att han således varit skyldig kvarstanna i krigstjänstgöring vid
Gottlands artillerikår. Ett vid utlåtandet fogat förhörsprotokoll utvisade,
att Ohlsson uppgivit sig hava i början av september 1915 i sitt
hem i Bäl fått besök av en fjärdingsman, som förklarat, att Ohlsson
uraktlåtit inställelse till tjänstgöring vid positionsartilleriet i Stockholm.

Chefen för positionsartilleriregementet meddelade därefter, att
Ohlsson enligt till regementet inkommen värnpliktssedel varit inkallad
till tjänstgöring vid regementet med inryckningsdag den 3 juli och
utryckningsdag den 18 augusti 1915; att då Ohlsson icke inställt sig
till tjänstgöring vid regementet, regementschefen hos Konungens befallningshavande
i Stockholms län begärt hans efterspanande och överlämnande
till regementet; samt att vid svaret på denna framställning
varit fogat intyg av chefen för 4. batteriet vid Gottlands artillerikår,
att Ohlsson varit mobiliserad vid dett# truppförband alltsedan den 22
augusti 1914.

Befälhavaren för Tingstäde rullföringsområde nr 77 anförde i avgivet

249

yttrande, att Ohlsson den 10 maj 1915 avförts från därvarande stamrulla
på grund av flyttning till rullföringsomrädet nr 46; att emellertid
Ohlsson på grund av angiven särskild föreskrift vore tjänstgöringsskyldig
å Gottland, oberoende av om han fortfarande tillhörde Gottlands
inskrivningsområde eller ej; att den 10 maj 1915 översänts
tillfällig värnpliktssedel, vilken utvisat, dels att Ohlsson fullgjort
rekrytskola och tre repetitionsövningar vid A. 7 (positionsbatteriet),
dels att Ohlsson inryckt till tjänstgöring vid A. 7 ; och tilläde
befälhavaren för rullföringsomrädet nr 77 att i annat fall ordinarie
värnpliktssedeln skulle översänts till rullföringsomrädet nr 46; samt
att det alltså berodde på förbiseende av befälhavaren för sistnämnda
rullföringsområde, att Ohlsson blivit inkallad till tjänstgöring vid
positionsartilleriregementet.

Jämväl dåvarande befälhavaren för Stockholms lantrullföringsområde
nr 46, majoren Edv. af Donner avgav yttrande i ärendet; och
anförde han därvid, att Ohlsson, som vore tilldelad positionsartilleriet,
rulIförts i området nr 46 den 10 maj 1915 på grund av tillfällig
värnpliktssedel från rullföringsomrädet nr 77; att värnpliktiga inom
området nr 46, tilldelade ovannämnda truppslag, i regel skulle inkallas
till positionsartilleriregementet; att då årsklassen 1908 av positionsartilleriet
inkallats till krigstjänstgöring med inställelse den 3
juli 1915, värnpliktssedeln för Ohlsson översänts till A. 9 i stället för
till A. 7 såsom vederbort; att i följd därav Ohlsson kommit att vid
A. 9 upptagas å förteckning över utan känt laga förfall frånvarande;
att Ohlsson jämlikt förut omförmälda särskilda föreskrift varit skyldig
att åter inställa sig till tjänstgöring på Gottland, änskönt han överflyttat
till fastlandet; samt att Ohlsson tillsvidare fortfarande vore
tjänstgöringsskyldig på Gottland.

Slutligen meddelade chefen för positionsartilleriregementet ytterligare,
att annan åtgärd från regementets sida ej vidtagits mot Ohlsson
än som framginge av regementschefens förut avgivna yttrande,
samt att, sedan genom det till regementet remitterade yttrandet från
befälhavaren för rullföringsområdet nr 46 blivit upplyst, att Ohlsson
endast genom misstag kommit att medtagas å förteckningen över regementet.
tilldelade värnpliktiga, regementet icke komme att vidtaga
vidare åtgärder rörande Ohlsson.

Då det fel, som begåtts genom översändande till positionsartilleriregementet
av värnpliktssedeln. för Ohlsscn, icke torde hava orsakat
honom någon nämnvärd skada, beslöt militieombudsmannen att icke
i anledning därav vidtaga någon åtgärd.

Mililieombudsmannens ämbetsbcrättelse. 32

•250

Uti en den 13 december 1916 till militieombudsmannen inkommen
skrift anförde härefter Ohlsson klagomål däröver, att han av befälhavaren
för Stockholms stadsrullföringsområde, nr 45, oriktigt blivit
inkallad till inställelse vid positionsartilleriregementet i Stockholm, oaktat,
såsom förut blivit utrett, han i krigstjänstgöringshänseende tillhörde
Gottlands artillerikår; och anhöll Ohlsson om militieombudsmannens
ämbetsbiträde till utfående av ersättning för de utgifter, som denna felaktiga
order förorsakat Ohlsson.

Uti infordrat yttrande anförde rullföringsofficeren för västra delen
av rullföringsområdet nr 45, majoren H. Henriques följande. Ohlsson
överfördes från rullföringsområdet 46 till rullföringsområdet 45/4, i vad
angår transport från ena områdets stamrulla till det andras, den 1
april 1916. Vid överföringen framgick av såväl stamrullan, tillhörande
rullföringsområdet 46, som den tillfälliga värnpliktssedel, vilken därifrån
avlämnades, bland annat att Ohlsson, vilkens postadress var Johannelund,
Bromma och som tilldelats positionsartilleriet, den 3 juli
1915 var inkallad till positionsartilleriregementet i Stockholm för fullgörande
av 45 dagars krigstjänstgöring, men icke där inställt sig.
Med andra ord, för honom återstod att fullgöra 45 dagars krigstjänstgöring.
Vidare framgick av värnpliktssedeln, att Ohlsson överförts från
rullföringsområdet 77 till rullföringsområdet 46 den 10 maj 1915 och
att ingen anteckning å sedeln förefanns rörande att han vad krigstjänstgöring
beträffade tillhörde mobiliserat truppförband på Gottland, en
anteckning, som städse varit gjord för under samma kategori hörande
värnpliktiga, rullförda inom rullföringsområdet 45. Då emellertid någon
annan upplysning rörande Ohlsson icke kommit området tillhanda och
han alltså på grund av ovan anförda anteckningar i stamrulla och å
värnpliktssedel måst anses skyldig att fullgöra krigstjänstgöring på
fastlandet, hade inkallelseorder till honom utfärdats från rullföringsområdet
45. Emellertid hade Ohlsson, som redan förut genom passerat
likalydande misstag blivit genom militieombudsmannen övertygad om,
att han vad nu pågående krigstjänstgöringsperioder beträffar skulle
tillhöra Gottlands trupper, vid emottagandet av i hans skrivelse
till militieombudsmannen åberopade order överlämnat denna till
befälhavaren för rullföringsområdet 77, som, efter att hava upplyst
Ohlsson att misstag förelåge, i sin ordning den 15 november 1916 till
rullföringsområdet 45 återlämnat sagda order med upplysning om att
Ohlsson tillhörde mobiliserat truppförband på Gottland och alltså tills
vidare icke vore krigstjänstgöringsskyldig på fastlandet. På grund av
dessa från rullföringsområdet 77 erhållna upplysningar översändes till

sagda område under senare hälften av november månad 1916 den tillfälliga
värnpliktssedeln, vilken av befälhavaren för rullföringsområdet
77 ''rättades därhän att de förut gjorda anteckningarna angående inkallelse
till krigstjänstgöring, gjorda inom rullföringsområdet 46. borttogos
och sedeln kompletterades med anteckning: »Mobiliserad vid A. 7».

Befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde, nr 45, överstelöjtnanten
C. A. Nordenadler avgav jämväl yttrande, däri anfördes följande.
Inkallelsen hade skett på grund av bristande anteckningar i
stamrullan för Bromma församling beträffande Ohlsson. Denna församling
överflyttades den 1 april 1916 från rullföringsområdet 46 till rullföringsområdet
45. Någon anteckning, att Ohlsson vore inkallad till
krigstjänstgöring vid tiden för överlämnandet, fanns ej vare sig i stamrullan
eller å värnpliktssedeln. Det förhållandet att ordinarie värnpliktssedeln
vid överlämnandet ersattes med tillfällig sedel, kunde i och
för sig icke utgöra bestämt bevis, att Ohlsson fortfarande vore inkallad.
Majoren Henriques syntes överstelöjtnanten sålunda haft fullt fog för
att inkalla Ohlsson till fullgörande av bristande krigstjänstgöring. På
grund därav bestredes Ohlssons ersättningsanspråk, i vad de kunde rikta
sig mot rullföringsbefälet inom rullföringsområdet 45.

Härefter avlät militieombudsmannen skrivelse till Ohlsson, däri
denne lämnades tillfälle att inkomma med uppgift å de utgifter han
fått vidkännas i anledning av den felaktiga inkallelsen.

Uti en insänd skrift förklarade sedermera Ohlsson, att han fordrade
ersättning med 16 kronor 5 öre för havda utgifter, varav 5 krono?
för skjuts från Bäl till Tingstäde, 75 öre för järnvägsbiljett från
Tingstäde till Visby samt 1 krona 40 öre för järnvägsbiljett från Visby
till Bäl.

I skrivelse till befälhavaren för Stockholms msknvmngsområde
anmodade militieombudsmannen inskrivningsbefälhavaren att inkomma
med yttrande av förutvarande befälhavaren för Stockholms lantrullföringsområde,
nr 46, majoren af Donner.

Denne avgav det begärda yttrandet och antörde däri följande.
Den oriktiga inkallelseordern frän rullföringsområdet 45 hade synbarligen
föranletts av frånvaron av vederbörlig anteckning i den stamrulla,
som den 1 april 1916 överlämnades från rullföringsområdet 46
till rullföringsområdet 45. Frånvaron av dylik anteckning hade i sin
tur föranletts av bristande anteckning å den värnpliktssedel, som den
10 maj 1915 översänts från rullföringsområdet 77 till rullföringsområdet
46. och vilken alltså, i motsats till befälhavarens för rullföringsomrädet
77 påstående i hans ovan återgivna yttrande, icke innehölle

någon som helst upplysning om Ohlssons krigstjänstgöring å Gottlands
artillerikår — en brist, som alltså från början orsakat felinkallelserna.
Emellertid hade en anteckning bort göras i stamrullan för Ohlsson i
samband med majorens förra yttrande till militieombudsmannen, men
hade detta förbisetts av vederbörande rullföringsbiträde — ett förbiseende,
som kunde tillskrivas den ofantliga arbetsbrådska, som, särskilt
månaderna november—februari, vore rådande inom rullföringsexpeditionen.
Ohlssons framställning om ersättning syntes majoren af Donner
böra lämnas utan avseende, emedan Ohlsson för mer än två år tillbaka
borde vara fullkomligt på det klara med att han, som sedan den 22
augusti 1914 och fortfarande vore mobiliserad till Gottlands artillerikår,
icke samtidigt kunde vara inställelseskyldig till ett annat truppförband,
om vilket förhållande han varit skyldig underrätta vederbörande
fjärdingsman, för vilken det borde hava varit en lätt sak att förvissa
sig om befintligheten av ett laga förfall för Ohlssons inställelse till
krigstjänstgöring på fastlandet. En fjärdingsmans order att hämta en
värnpliktig vore icke absolut kategorisk. Han vore ock skyldig att
taga hänsyn till förekommande laga förfall. Gjorde han icke det, visade
förfarandet att lantpolisen lämnade mycket övrigt att önska. För övrigt
hade Ohlsson för visshets erhållande mycket väl kunnat betjäna sig av
allmänna posten i stället för att företaga en rundresa Bäl—Tingstäde
—Visby—Roma—Bäl. Av önskan att bespara vederbörande en onödig
skriftväxling i ämnet och utan att anse sig därtill personligen förpliktad
hade majoren af Donner erbjudit Ohlsson tio kronor, men hade
denne, antagligen troende sig kunna därvidlag driva något slags köpenskap,
ena dagen fordrat 11 —12 kronor och ett par dagar senare 16—
17 kronor, vid vilket förhållande majoren avklippt vidare underhandling
med Ohlsson.

I anledning av vad majoren af Donner omförmält angående underhandling
med Ohlsson begärde militieombudsmannen dennes yttrande.

Uti insänd skrift medgav Ohlsson, att majoren af Donner erbjudit
honom tio kronor som gottgörelse för hans ifrågavarande utgifter, men
att Ohlsson då fordrat 11 kronor 50 öre.

Handlingarna i ärendet utvisade sålunda, att överklagade felinkallelsen
skulle kunnat förebyggas, i händelse befälhavaren för rullföringsområdet
nr 46 hösten 1915, sedan utredning vunnits om klagandens
tjänstgöringsort, därom gjort anteckning i stamrullan; men enär
i ärendet upplysts, att dåvarande befälhavaren för nämnda rullföringsområde
erbjudit klaganden tio kronor såsom gottgörelse. samt de

kostnader, som felinkallelsen nödvändiggjort för klaganden, skäligen
borde anses med sagda belopp fullt ersatta, fann militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

8. Sammanförande i en cell av fångar, dömda genom samma utslag.

Vid en av militieombudsmannen den 6 juli 1917 förrättad inspektion
av straffängelset i Gävle i fråga om däri förvarade fångar, som dömts
av militär domstol, iakttogs, hurusom, till följd av brist på utrymme i
fängelset, de sex fångar av nämnda kategori, som vid tillfället därstädes
avtjänade straff, måste dela cell en var med en annan fånge, och
att härvid i två fall det förhållande ägde rum, att fångar, som dömts
genom samma utslag, blivit insatta i samma cell.

Utöver de betänkligheter, som sammanförandet i eu cell av två
yngre manliga fångar i allmänhet är ägnat att framkalla, torde, då det
gäller personer, som förövat brott gemensamt, mot ett sådant sammanförande
kunna erinras att därigenom mer än eljest motverkas det syfte,
som med enrumsstraffet avses.

I skrivelse till fångvårdsstyrelsen den 13 oktober 1917 hemställde
militieombudsmannen till övervägande, huruvida icke föreskrift kunde
meddelas att fångar, som dömts genom samma utslag, icke finge hopföras
i en cell under den del av strafftiden, som borde avtjänas i enrum.

Såsom svar härå meddelade fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 17
oktober 1917 följande.

Den starka tillströmning av fångar, som de sista åren gjort sig
gällande vid åtskilliga fängelser, ej minst vid dem som haft att mottaga
fångar dömda av militär domstol, hade tyvärr med nödvändighet påkallat
ett sammanförande av enrumsfångar i samma cell intill dess åtgärder
för varje fall hunnit vidtagas till beredande av ökat utrymme
medelst de övertaligas bortflyttning. På grund av cellernas i allmänhet
ringa storlek och därav följande knappa luftmängd hade av sanitära
skäl sällan kunnat sä ordnas att, såsom eljest av vissa hänsyn finge
anses lämpligt, flera än två fångar på en gång förvarats i samma cell.
Till denna olägenhet hade, enligt vad av militieombudsmannen i skrivelse
den 13 oktober 1917 meddelats, ytterligare kommit, att vid sådant
sammanförande av enrumsfångar tillhopa förvarats fångar, som
dömts genom Hämma utslag. I anledning av detta militieombudsmannens
meddelande hade fångvårdsstyrelsen enligt militieombudsmannens
hemställan låtit genom cirkulärskrivelse fästa vederbörande fängelse -

254

föreståndares uppmärksamhet därå, att om enrumsfångar av utrymmesskäl
måste sammanföras flera i samma cell, dock icke fångar, som dömts
genom samma utslag, finge gemensamt förvaras.

9. Ersättning för inställelse vid krigsrätt till person, som av misstag

instämts till svaromål.

Krigsfiskalen vid Norrbottens regemente K. A. Häggqvist utfärdade
den 4 juli 1916 stämning å fanjunkaren .Johan Hedberg att den 20
samma månad inställa sig vid nämnda regementes krigsrätt för att
svara i mål angående från mobiliseringen 1914 kvarstående brister i
persedeluppbörden såsom proviantförvaltare. Häggqvist översände stämningen
till andre stadsfogden i Stockholm för att delgivas Hedberg, om
vilkens adress därvid meddelades, att den enligt uppgift vore livförsäkringsaktiebolaget
Victoria, Brunkebergstorg nr 2, Stockholm. Tillika
anhöll Häggqvist att, om det befunnes att Hedberg vistades på annan
ort, stämningen måtte för tids vinnande översändas till den uppgivna
nya vistelseorten för delgivning.

Från andre stadsfogdens i Stockholm expedition översändes stämningen
till stadsfiskalen i Falun för behörig delgivning och redovisning
direkt till krigsfiskalexpeditionen i Boden; och åberopades härvid ett
intyg av följande lydelse:

»Fanjunkaren Johan Hedberg, som ej finnes upptagen i härvarande
register över mantalskrivne personer, har vid härstädes verkställd undersökning
icke anträffats; ej heller har någon annan upplysning om bemälde
persons vistelseort kunnat erhållas än att han, som är resande
för livförsäkringsbolaget Victoria, den 12 juli är boende å stadshotellet
i Falun, betygar Stockholm den 11 juli 1916. Alfred Andersson.
Stämningsman.

Attesteras: t. f. andre stadsfogden. Arvid Levander.»

Stadsfiskalen i Falun översände i sin ordning den 12 juli stämningen
till länsmannen i By distrikt under uppgift att fanjunkaren
Johan Hedbergs adress vore Rosshult, Bredgrind. Länsmannen i By
distrikt överlämnade den 13 juli stämningen till fjärdingsmannen L. J.
Jansson. Den 14 juli delgav denne fanjunkaren i Dalregementets reserv
Johan Hedberg den ifrågavarande stämningen.

Vid krigsrätten, där den sålunda instämde fanjunkaren inställde
sig, uppgav Häggqvist, att han den 16 juli erhållit ett telegram av
följande innehåll: »Krigsfiskalen Häggqvist, Boden. Orätt person stämd,

255

har ej tjänstgjort i Boden, skall jag inställa mig, telegrafiskt svar
genast. Hedberg, By.» Häggqvist hade därpå svarat, att inställelse
icke vore erforderlig, men senare hade han avlåtit ett nytt telegram,
så lydande:

»Fanjunkaren Hedberg, By. Inställ Eder till krigsrätten enligt
stämning. Mitt förra telegram beroende på feltag. Krigsfiskalen.»

Den instämde fanjunkaren Hedberg anförde vid krigsrätten, att
han aldrig tjänstgjort vid Norrbottens regemente och att därför vore
uppenbart, att orätt person instämts. Han anhöll att bliva skild frän
målet samt att erhålla ersättning för kostnader och förlast i anledning
av inställelsen med tillhopa etthundrasextiofem kronor 20 öre enligt
ingiven räkning.

I beslut ovan nämnde den 20 juli yttrade därefter krigsrätten,
att enär det vore uppenbart, att fanjunkaren i Dalregementets reserv
Johan Hedberg blivit felaktigt inkallad i målet, förklarades han från
målet skild, men ansåge sig krigsrätten icke kunna upptaga Hedbergs
ersättningsyrkande å kronan, enär stöd av lag ej funnes.

Mot detta beslut anfördes icke besvär.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anhöll fanjunkaren
i Dalregementets reserv Johan Hedberg om vidtagande av sådana
åtgärder, att han bekom me den vid krigsrätten fordrade ersättningen.
Han anförde härvid, hurusom ovan omförmälda telegram, enligt vilket
han skulle inställa sig enligt stämningen, tillhandakomma honom sä
sent, att han nätt och jämnt hunnit anträda resan med sista tåglägenheten
samt sålunda icke varit i tillfälle att anskaffa och insända bevis
om, att han icke vore rätt svarande. Under uppgift att den person,
som varit skyldig att svara i målet, vore fanjunkaren på reservstat vid
Norrbottens regemente Johan August Albin Hedberg, anmärkte klaganden
vidare, att stämningen bort fullständigt angiva namnet å den, som
skulle instämmas, samt vilket regemente han tillhört, så att något
misstag ej behövt ifrågakomma.

Krigsfiskalen Häggqvist, vilkens yttrande infordrats, anförde i
ärendet följande. Chefen för Norrbottens regemente hade till regementets
krigsrätt hänskjutit att utreda ersättningsskyldigheten för de
från mobiliseringen 1914 kvarstående brister i persedeluppbörden vid
olika staber och kompanier m. in. Uti den Häggqvist tillhandakomna
förteckningen över dessa brister hade »Proviantförvaltaren» funnits
upptagen "för ett belopp av fyra hundra tjugusju kronor 55 öre. Enär
proviantförvaltarens namn ej angivits å förteckningen, hade Häggqvist
av förrädsförvaltaren vid regementet begärt uppgift å namnet på den

256

person, som vore ansvarig för sagda brist, och därvid erhållit upplysning,
att fanjunkare^ Johan Hedberg under mobiliseringen tjänstgjort
såsom proviantförvaltare och i sådan egenskap utrekvirerat de bortkomna
persedlarna. Samtidigt hade Häggqvist erhållit den upplysning,
att Hedberg, som numera vore livförsäkringsinspektör, icke både någon
bestämd vistelseort, men att han till regementsexpeditionen uppgivit
sin adress vara livförsäkringsaktiebolaget Victoria, Brunkebergstorg nr
2, Stockholm. Med anledning härav hade Häggqvist sänt stämningen
i målet till andre stadsfogden i Stockholm med här ovan nämnda
anhållan. Sedan Häggqvist återbekomma stämningen, försedd med
delgivningsbevis, hade han sent på kvällen den 16 juli erhållit klagandens
förenämnda telegram. Efter att påföljande dag hava sökt erhålla
närmare upplysningar i saken genom upprepade påringningar till förrådsförvaltaren,
som dock ej anträffats, hade Häggqvist, som ansett
möjligt att han genom någon förväxling från förrådsförvaltarens sida
erhållit oriktig uppgift å namnet på den person, som under mobiliseringen
tjänstgjort som proviantförvaltare, telegraferat till klaganden,
att inställelse ej vore erforderlig. Den 18 juli hade Häggqvist emellertid
av förrädsförvaltaren erhållit upplysning att fanjunkaren Johan
Hedberg tjänstgjort under mobiliseringen och egenhändigt underskrivit
rekvisitioner i egenskap av proviantförvaltare. Sedan Häggqvist efter
genomläsandet av andre stadsfogdens skrivelse funnit, att fanjunkaren
Johan Hedberg enligt upplysning, som erhållits vid undersökningen i
Stockholm, skulle bott å stadshotellet i Falun den 12 juli, hade Häggqvist,
då han med hänsyn till fanjunkaren Hedbergs befattning såsom
livförsäkringsinspektör funnit det mycket sannolikt att denne efter
ankomsten till Falun begivit sig ut på landsbygden i närheten avstaden,
där han anträffats med stämning, kommit till den uppfattningen,
att Hedberg sökte undandraga sig inställelsen vid krigsrätten, och hade
Häggqvist därför avfärdat det senare telegram, vari han uppmanat
Hedberg att inställa sig.

Anledningen till förväxlingen syntes Häggqvist vara den, att
stadsfiskalen i Falun, som tydligen haft kännedom därom, att en fanjunkare
med namnet Johan Hedberg vore boende i Rosshult, Bredgrind,
utan att anställa någon efterforskning å stadshotellet i Falun, där upplysning
om rätt person kunnat erhållas, sänt stämningen till ovan
nämnde länsman för att delgivas den i Bredgrind bosatte fanjunkaren.

Yttrande i ärendet infordrades jämväl från stadsfiskalen Lorentz
Lindwall i Falun, och meddelade denne i en den 10 september 1917
dagtecknad skrivelse, att han. som icke vore personligen bekant med

någon fanjunkare vid namn Hedberg, icke kunde erinra sig, under
vilka omständigheter efterforskningen av Hedberg ägt rum i Falun i
juli månad 1916, men att, enär Lindwalls remisskrivelse vore dagtecknad
den 12 juli 1916 samt den person, som den utav Häggqvist
utfärdade stämningen rätteligen skulle avse, enligt å stadshotellet i
Falun förda anteckningar över resande anlänt till nämnda hotell först
den 14 berörde juli, Lindwall sannolikt från Dalregementets expedition
erhållit upplysning om. att fanjunkaren Johan Hedbergs adress då var
Rosshult, Bredgrind.

I skrivelse till Konungen den 25 september 1917 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Av utredningen i ärendet frarnginge, att klaganden, fanjunkaren
i Dalregementets reserv Johan Hedberg, i juli 1916 erhållit stämning
till inställelse vid Norrbottens regementes krigsrätt i Boden för att
svara i mål angående brist i persedeluppbörd; att klaganden meddelat
åklagaren, att stämningen delgivits orätt person, men att, då åklagaren
emellertid påyrkat att klaganden skulle inställa sig i enlighet med
stämningen, klaganden personligen inställt sig vid krigsrätten; samt
att krigsrätten funnit uppenbart, att klaganden blivit felaktigt inkallad
i målet, och förty förklarat honom från målet skild. I. syfte att undgå
inställelsen vid krigsrätten torde klaganden hava gjort allt vad med
hänsyn till den knappa tiden skäligen kunnat ifrågakomma. Om klaganden
efter Häggqvists senare telegram icke hörsammat stämningen,
hade klaganden utsatt sig ej blott för bötesstraff utan även för den
allvarliga påföljden av hämtning. Oavsett att krigsrätten förklarat
sig i saknad av stöd i lag ej kunna till prövning upptaga ett av
klaganden därstädes framställt ersättningsyrkande, vilket krigsrätten
antagit vara riktat mot kronan, syntes därför vara med billighet överensstämmande,
att klaganden undfinge skålig gottgörelse för kostnaderna
föi- inställelsen och för därav orsakat hinder i hans näring.

Klaganden torde hava menat, att skyldighet att till honom utgiva
ersättning i omförmälda hänseenden skulle åligga krigsfiskalen Häggqvist,
eftersom stämningen icke angivit vare sig fullständiga förnamn å den
person, som skulle stämmas, eller vilket regemente han tillhörde.
Sannolikt skulle misstaget förebyggts, i händelse stämningen härutinnan
innehållit fullständiga uppgifter. Men utom det att namnet Hedberg
icke vore alltför vanligt och att någon officiell rulla över underofficerskårerna,
som Häggqvist kunnat följa, icke funnes, vore att märka, att
Häggqvist vid stämningens översändande till andre stadsfogden i StockMilitieombudsmunnens
ämbetsberätfelse. ,l:!

258

holm lämnat eu uppgift angående fanjunkaren Hedbergs adress och
att, orn det sålunda givna uppslaget följts vid Hedbergs eftersökande,
stämningen rimligtvis icke kommit att delgivas klaganden. Den anmärkta
ofullständigheten i fråga om stämningens innehåll syntes militieombudsmannen
därför icke kunna grunda någon ersättningsskyldighet
för Häggqvist. Än mindre torde sådan kunna ifrågakomma för den,
som i Stockholm eftersökt Hedberg för stämningens delgivande. När
därefter stämningen ankom till stadsfiskalen i Falun, var den åtföljd
av upplysningen att Hedberg vore resande för livförsäkringsbolaget
Victoria och att han den 12 juli vore boende å stadshotellet i Falun.
Av det yttrande, som stadsfiskalen i ärendet avgivit, syntes framgå att
någon fanjunkare med namnet Hedberg icke bodde på stadshotellet i
Falun berörde den 12 juli. Att stadsfiskalen under sådana omständigheter
sökte skaffa uppgift om fanjunkaren Fledbergs adress samt, efter
vunnen upplysning att dennes adress vore Rosshult, Bredgrind, sände
stämningen till länsmannen i den uppgivna adressorten, torde varit i
sin ordning. Icke heller mot stadsfiskalen i Falun torde därför klaganden
med fog kunna göra gällande något ersättningsanspråk. Vad slutligen
anginge länsmannen i By distrikt och fjärdingsmannen Jansson, vilka
i sista hand tagit befattning med delgivningen, förefölle det som om
de, en var på grund av innehållet i den honom tillhandakomna
remissen, icke kunnat göra annat än ombesörja, att stämningen delgavs
klaganden.

Då klaganden sålunda svårligen torde kunna utfå ersättning av
någon för delgivningen ansvarig, återstode frågan, om ersättning tilläventyrs
kunde beredas honom av allmänna medel. Skyldighet för
staten att i sådant fall utgiva ersättning förelåge visserligen icke, men
billighetsskäl syntes dock tala för att ersättning bereddes honom,
eventuellt av anslaget till extra utgifter, eftersom hans inställelse vid
krigsrätten påkallats av en statens representant i ett statens ärende
samt den oriktiga delgivningen väsentligen torde hava föranletts av
den i och för sig säkerligen mycket ändamålsenliga anordning, som
därvid för tids vinnande blivit tillämpad, nämligen att vid eftersökandet
av den person, som stämningen skulle delgivas, stämningen sänts
omedelbart från den ena uppgivna vistelseorten till den andra.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion ansåge sig militieombudsmannen böra anmäla detta
ärende hos Kungl. Maj:t till det avseende, Kungl. Maj:t i nåder kunde
finna förhållandet påkalla.

259

Vid föredragning av ärendet den 5 oktober 1917 fann Kungl.
Maj:t gott tillerkänna Hedberg ersättning för hans ifrågavarande inställelse
vid regementskrigsrätten med 165 kronor 20 öre att utgå från
andra huvudtitelns anslag till extra utgifter (1917: II G 12).

10. Ersättning av statsmedel åt oskyldigt häktad och dömd värnpliktig.

I särskilda skrifter påkallade ledamoten av riksdagens andrakammare
Aug. Sävström samt värnpliktige nr 203 61/1911 Helge Sigfrid
Hult militieombudsmannens ämbetsåtgärd mot befälhavaren för Bollnäs
rullföringsområde, nr 61, kaptenen Esten Sundvallson, överstelöjtnanten
Johan Peter Fredrik Lundblad och auditören Sven Marin i anledning
därav att Hult den 3 januari 1916 efter framställning av bemälde rullföringsbefälhavare
häktats för rymning och införpassats till Hälsinge
regemente, varest överstelöjtnanten Lundblad i egenskap av regementsbefälhavare
»genom beslut den 5 berörda januari, efter inhämtande av
auditören Marins yttrande samt under åberopande av 50 och 53 §§
strafflagen för krigsmakten, ålade Hult disciplinstraff av sex dagars
vaktarrest utan tjänstgöring för rymning, första gången.

Handlingarna i ärendet utvisade, att Hult samma den 5 januari
börjat undergå bestraffningen, men att denna på order av regementschefen
den 9 januari tillsvidare avbrutits; att Hult hos krigshovrätten
anfört besvär över regementsbefälhavarens beslut, samt att krigshovrätten
genom utslag den 3 maj 1916, enär på grund av vad i målet
förekommit måste antagas, att Hult den 15 april 1915, då enligt därom
meddelade bestämmelser värnpliktiga av 1911 års klass, som tilldelats
infanteriet, skolat iakttaga inställelse för fullgörande av ifrågakommen
krigstjänstgöring, vistats utomlands samt Hult vid sådant förhållande,
jämlikt innehållet i kungl. brevet den 5 mars 1915, ej haft skyldighet
att inställa sig till samma tjänstgöring, prövat rättvist, att med upphävande
av överklagade beslutet, förklara, att det av Hult till en del
undergångna disciplinstraffet icke skulle räknas Hult till last.

För den av Sävström och Hult påyrkade åtgärden mot kaptenen
Sundvallson, överstelöjtnanten Lundblad och auditören Marin fann
militieombudsmannen icke tillräckligt fog föreligga. Däremot syntes
det av vad i ärendet förekommit uppenbart, att Hult blivit oskyldigt
häktad och bestraffad. Under antagande att ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktade och dömda kunde enligt lagen den 12 mars
1886 medgivas även i fall, då bestraffningen ålagts av befälhavare,

260

hemställde militieombudsmannen i underdånig skrivelse den 21 maj
1917, huruvida icke Kungl. Maj:t i nåder kunde finna skäligt bereda
Hult ersättning i enlighet med nämnda lag.

Vid föredragning av detta, ärende den 20 juli 1917 fann Kungl.
Maj:t gott tillerkänna Hult ersättning för genom häktningen och bestraffningen
mistad arbetsförtjänst med 45 kronor 50 öre samt för hans
kostnader i krigshovrätten med 100 kronor eller sålunda tillhopa 145
kronor 50 öre, att utgå av andra huvudtitelns anslag till extra utgifter
(1917: II G 12).

11. Häktningsåtgärd företagen utan vederbörligt förordnande därom.

Vid glanskning av de från Svea artilleriregementes häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för tredje
kvartalet 1916 anmärktes, att, sedan värnpliktige nr 258 (»5/1915 Elof
Wilhelm Norling och nr 2483 45/1915 Karl August Henry Andersson
den 9 augusti 1916, vilken dag de varit inställda till rannsakning inför
regementets krigsrätt, blivit av denna förklarade häktade, ny rannsakning
med dem icke syntes hava företagits förrän den 23 augusti 1916.

I skrivelse den 3 mars 1917 anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren i regementskrigsrätten att inkomma med meddelande
rörande anledningen till berörda dröjsmål.

I avgivet yttrande anförde krigsdomaren Vic. Holmberg följande.
Vid rannsakningstillfället den 9 augusti 1916 befunno sig Andersson
och Norling på fri fot. Åklagaren yrkade vid slutet av rannsakningen
sagda dag uppskov med målet för bevisnings förebringande och hemställde
därvid tillika, att Andersson och Norling genast måtte i häkte
inmanas. Genom avsagt beslut uppsköt krigsrätten målet till den 23
augusti 1916, men fann åklagarens yrkande om Anderssons och Norlings
häktande icke för det dåvarande kunna bifallas. Den 23 augusti 1916
meddelade krigsrätten efter i målet hållet vittnesförhör utslag, varigenom
dels Andersson dömdes till fängelse i 2 månader 20 dagar dels
Norling ådömdes vaktarrest i 15 dagar. Ej heller i detta utslag fann
krigsrätten skäl att meddela förordnande om Anderssons och Norlings
häktande. Emellertid hade krigsdomaren erfarit, att Andersson och
Norling blivit den 9 augusti 1916 häktade och sedermera hållits i häkte
åtminstone till den 23 i samma månad. Att Andersson och Norling
voro häktade, då de sistnämnda dag kommit inför rätten, hade då varit

261

för krigsdomaren obekant. Med deras häktande hade, efter vad för
krigsdomaren uppgivits, så tillgått, att en vid rättegångstillfället den
9 augusti 1916 såsom batteriombud tjänstgörande furir, nr 15/11 Axel
Hjalmar Bergström, omedelbart efter rannsakningens slut infunnit sig
å 11. batteriets expedition och där meddelat, att Andersson och Norling
genast skulle häktas, samt att någon å berörda batteriexpedition tjänstgörande
person i anledning av detta meddelande givit order om Anderssons
och Norlings häktande, vilken order genast verkställts.

I anledning av vad krigsdomaren Holmberg i berörda yttrande anfört
anmodade militieombudsmannen chefen för Svea artilleriregemente att inkomma
med vederbörandes yttrande ävensom själv avgiva utlåtande i ärendet.

Regementschefen översände avskrift av protokoll vid majorsförhör
vid regementets IV. division den 8 mars 1917 i anledning av militieombudsmannens
ifrågavarande anmärkning.

Av protokollen framgick att vid tillfället förhör hållits med
batteriadjutanten, styckjunkaren B. A. Westerlund och batterichefen,
kaptenen G. G.:son Uggla.

Styckjunkaren Westerlund uppgav därvid följande. Norling och
Andersson hade varit på fri fot vid framställandet för krigsrätten den
9 augusti 1916. Som batteriombud vid krigsrätten hade tjänstgjort
furiren Bergström, enär batteriadjutanten själv på grund av kommendering
som elev i troppchefskursen varit förhindrad att tjänstgöra såsom
sådan. Batteriombudet hade vid återkomsten från krigsrätten rapporterat,
att Norling och Andersson blivit häktade. Då ingen anledning
fanns att betvivla denna uppgift, hade styckjunkaren skrivit ut arrestantförpassningssedel
för dem och låtit föra ned dem till dagunderofficeren
för att sättas in i arresten. Något skriftligt meddelande angående
krigsrättens beslut eller dom brukade icke givas till batteriombudet.

Batterichefen hade vid ifrågavarande tillfälle varit sjukskriven.

Kaptenen Uggla framhöll vid förhöret följande. Batteriombudets
missförstånd torde hava berott därpå, att han hört krigsfiskalens yrkande,
att Norling och Andersson skulle häktas, men sedan icke hört
något utslag från krigsrätten härom. Önskligt vore, att krigsrättens
utslag, om sä ske kunde, meddelades skriftligt till batteriombudet, varigenom
dylika missförstånd skulle förebyggas.

För egen del anförde regementschefen, att häktningsåtgärden icke
blivit av regementschefen anbefalld utan såsom av förhörsprotokollet
framginge, framkallats av furiren Bergströms felaktiga rapport till batteriadjutanten,
att Andersson och Norling av krigsrätten den 9 augusti förklarats
häktade.

262

Som Bergström icke längre tillhörde regementet begärde militieombudsmannen
härefter i skrivelse till överståthållarämbetet att handlingarna
i ärendet måtte delgivas Bergström med anmodan att inkomma
med yttrande.

I det yttrande, som Bergström härefter avgav, anfördes följande.
Under målets handläggning framförde krigsfiskalén häktningsyrkande mot
såväl Norling som Andersson. Efter målets behandling den 9 augusti
förklarade krigsrätten att målet skulle uppskjutas till fortsatt behandling
den 23 augusti 1916. Då krigsrättens uppskovsbeslut meddelades,
nämndes intet angående krigsfiskalens yrkande att de tilltalade skulle
förklaras häktade. Bergström var själv av den uppfattningen att de skulle
hållas häktade på den grund att intet annat meddelades Bergström.

Vid prövning av ärendet fann militieombudsmannen väl att furiren
Bergström förfarit felaktigt, då han till batteriadjutanten vid 11. batteriet
avgav tjänsterapport av innehåll, att krigsrätten förklarat att
Norling och Andersson skulle inmanas i häkte; men med hänsyn särskilt
därtill, att Bergström måste anses härvid hava varit i god tro, fann
militieombudsmannen sig icke böra i anledning av den vid granskningen
av fångförteckningarna uppkomna anmärkningen i denna del vidtaga
någon rättslig åtgärd mot Bergström.

På grund av vad i ärendet förekommit hemställde militieombudsmannen
emellertid i skrivelse till regementschefen den 12 juni 1917,
huruvida icke den anordningen kunde träffas och å regementsorder
kungöras, att, därest vid regementet tilltalad vid rannsaknings början
vistades på fri fot, häktningsåtgärd mot honom icke finge företagas
förrän skriftligt förordnande därom förelåge.

Å regementsorder den 28 juni 1917 lät regementschefen härefter
kungöra följande:

»På förekommen anledning bestämmes härmed, att, därest vid
regementet tilltalad, vid rannsaknings början vistas på fri fot, häktningsåtgärd
mot honom icke får företagas förrän skriftligt förordnande
därom föreligger.»

12. Dröjsmål med disciplinär bestraffning av häktade.

Vid granskning av de från Vaxholms grenadjärregementes häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för
tredje kvartelet 1916 anmärktes, att, sedan värnpliktige nr 344 46/1914
ä Ernst Hjalmar Erithiof Andersson och nr 2675 45/1915 John Algot

Thunman på grund av rymning insatts i regementets häkte resp. den
17 och den 18 september 1916 och sistnämnda dag varit inställda tillförhör,
regementschefen därefter icke — oaktat Andersson och Thunman
alltjämt suttit häktade — meddelat beslut i målen förrän den 29
september 1916, vilken sistnämnda dag regementschefen för ifrågavarande
förseelser ålagt Andersson femton dagars vaktarrest med tjänstgöring
och Thunman tio dagars vaktarrest utan tjänstgöring.

Sedan militieombudsmannen infordrat regementschefens yttrande
i anledning av berörda anmärkningar anförde regementschefen i avgivet
yttrande följande.

Nämnda värnpliktiga insattes på grund av rymning i regementets
häkte, Andersson den 17 och Thunman den 18 september 1916.
Sedan förhör med dem ägt rum ä resp. bataljoner den 18, överlämnades
protokollen till regementschefen den 19 i sagda månad, då regementschefen
— förutom andra viktiga och brådskande ärenden — hade
att handlägga 33 disciplinmål. Protokollen rörande Andersson och
Thunman avsändes emellertid, på sätt framginge av i regementsexpeditionen
fört diarium för avgående handlingar och postboken, såsom
rekommenderad försändelse till auditören S. A. von der Burg den 20
september. På grund av den — särskilt vad värdepost beträffade —
långsamma postgången hade sagda protokoll återkommit till regementet
först den 26. Samma dag hade regementschefen emellertid avrest till
Järvafältet för att med regementet deltaga i av arméfördelningschefen
anbefallda fälttjänstövningar, från vilka regementschefen återkommit
på morgonen den 29 september. .Sedan r-egementschefen sagda dag tagit
del av auditörens yttrande angående Andersson och Thunman, bestämde
regementschefen omedelbart straffen och meddelade straffbesluten.

I anledning av vad regementschefen i sitt yttrande anfört och
då, såvitt fångförteckningarna utvisade, vid straffans bestämmande
hänsyn ej tagits till den långa tid, varunder Andersson och Thunman
suttit häktade, anmodade militieombudsmannen auditören von der
Burg att inkomma med yttrande.

Uti avgivet yttrande anförde därefter auditören von der Burg
följande. Ehuruväl auditören icke bestämt kunde erinra sig, vilken
dag i september 1916 protokollen rörande ifrågavarande värnpliktiga
Andersson och Thunman ankommo till honom, måste auditören antaga
att det skett omkring den 23 i nämnda månad. 1 förevarande fall
hade såsom alltid plägade förfaras regementschefen å förhörsprotokollen
förslagsvis tecknat bestraffningsresolutioner, vilka av auditören
kontrasignerades. De båda målen förelågo således till auditörens be -

264

dömande någon dag omkring den 23 september, då kontrasignationen
ägde rum, varefter protokollen återsändes till regementsexpeditionen.
Vid den tidpunkt, då de föreslagna bestraffningarna underställdes
auditörens prövning, hade Andersson och Thunman hållits häktade
resp. 6 och 5 dagar. Enär dessa häktningstider icke förefallit auditören
anmärkningsvärt långa, hade auditören ansett att någon nedsättning
i de föreslagna bestraffningarna med hänsyn därtill icke behövde
äga rum. Hade åter målen förelegat till auditörens bedömande
den dag, då regementschefen meddelat de båda straffbesluten, eller
den 29 september, hade auditören förvisso föreslagit en lämplig nedsättning
i de först föreslagna bestraffningarna. Auditören ville slutligen
framhålla, att förfarandet att i rekommenderad försändelse till
auditören remittera förhörsprotokoll för granskning och kontrasignation
för länge sedan övergivits och att till dylika ärenden hörande
handlingar numera översändes i vanligt brev, varigenom betydligt
snabbare expedition vunnes.

Vid prövning av ärendet fann militieombudsmannen sig kunna
låta bero vid vad däri förekommit.

13. Avdrag ä straff för vistelse under häktningstid ä garnisonssjukhus.

Vid granskning av de från flottans stations i Stockholm häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för
fjärde kvartalet 1915 ävensom av ett militieombudsmannen tillhandakommet,
den 30 december 1915 av stationens krigsrätt meddelat utslag
angående värnpliktige vid 2. beväringskompaniet nr 16 239/12
Edvard Jonsson inhämtades följande.

Jonsson insattes den 3 december 1915 för rymningsbrott i stationens
häkte. Påföljande dag, den 4 december 1915, uttogs Jonsson
ur häktet på grund av sjukdom och avpolletterades till garnisonssjukhuset.
Den 29 december 1915 återkom Jonsson från sjukhuset och
insattes samma dag ånyo i stationens häkte.

Jonsson inställdes sedan till rannsakning inför stationens krigsrätt
den 30 december 1915, då krigsrätten genom sitt omförmälda utslag
utlät sig: Som Jonsson blivit lagligen förvunnen att hava uraktlåtit
att inställa sig till tjänstgöring vid flottans station i Stockholm
den 1 juli 1915 och hållit sig undan till den 1 december 1915, då
han anmält sig, alltså och då Jonsson tillförene undergått bestraffning

265

för första gången rymning, prövade krigsrätten, jämlikt 61 och 68 §§
i 1881 års strafflag för krigsmakten, rättvist döma Jonsson att för andra
gången rymning från trupp i krigstjänst hållas till straffarbete i sex
månader. Härjämte förordnade krigsrätten att av det straff, som
sålunda ådömts Jonsson, vilken den 1 december 1915 häktats, så stor
del skulle anses verkställt, som svarade emot en häktningstid av tjugu
dagar, eller sålunda anses verkställt med avseende å straffarbete i tio
dagar. Jonsson skulle fortfarande i häkte hållas.

Vid avkunnandet av detta utslag syntes krigsrätten hava förbisett,
att den tid, varunder Jonsson varit intagen å garnisonssjukhuset,
icke kunnat Jonsson tillgodoräknas såsom verkställd del av det Jonsson
i utslaget ådömda straff.

Enligt 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid gäller, att, om hinder eller avbrott
uppkommer i verkställighet av straff, därigenom att den dömde intages
å sjukvårdsinrättning utom straffanstalten, i strafftiden icke får
inräknas den tid, varunder hindret eller avbrottet ägt rum.

Denna bestämmelse innebär otvivelaktigt en begränsning av möjligheten
att enligt 4 kap. 12 § allmänna strafflagen medgiva avdrag
för häktningstid. Då en person icke kan anses avtjäna straff samtidigt
som han är intagen å sjukvårdsinrättning utom straffanstalten,
torde det jämväl vara tydligt, att den tid, varunder häktad person är
intagen å sjukhus utom häktet, icke kan tillgodoräknas honom såsom verkställd
del av det straff, till vilket han sedermera dömes.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrade militieombudsmannen
yttrande av ledamöterna i krigsrätten vid ifrågavarande
tillfälle, kommendörkaptenen S. E. Feychting, auditören Erik
Hildebrand, kaptenerna IT. E. Rydström och J. H. Söderbaurn samt
dåvarande löjtnanten numera kaptenen i flottans reserv K. L. Sunde,
vilka uti avgiven förklaring sedermera anförde följande: Krigsrättens

ledamöter ansågo väl, att vid tillämpningen av stadgandet i 4 kap.
12 § allmänna strafflagen hänsyn måste tagas till bestämmelsen i § 3
i lagen den 1 juli. 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning
av strafftid. Anledningen varför krigsrätten ändock ansett sig kunna
tillgodoräkna Jonsson ifrågavarande häktningstid vore följande. Vid
handläggningen av målet emot Jonsson vid krigsrättens sammanträde
den 3 december 1915 hade förekommit sådana omständigheter, att
krigsrätten sett sig föranlåten att hos stationsbefälhavaren anhålla om
undersökning av Jonssons sinnesbeskaffenhet. Vid krigsrättens sammanträden
den 10, den 17, den 20 och den 27 december 1915, vid

Mililitornbnrlsm annetis dmbpfsbcrtWelsp.

vilka rättegångstillfällen målet mot Jonsson uppropades, både anmälts att
Jonsson för observation i det av krigsrätten begärda hänseendet vistats
å garnisonssjukkuset i Stockholm. Vid rättens sammanträde den 30
december 1915 hade Jonsson åter blivit inställd inför rätten och hade
därvid företetts ett av doktor Harald Fröderström utfärdat läkareintyg,
varav framgått att Jonssons sinnesbeskaffenhet vid brottets begående
icke kunde anses vara av sådan art, som avsåges i 5 kap. 5 och 6 §§
allmänna strafflagen. Krigsrätten hade då ådömt Jonsson det i militieombudsmannens
skivelse omförmälda straff. Med hänsyn å ena sidan
därtill att Jonsson ansetts icke kunna bliva föremål för den av krigsrätten
begärda undersökningen inom militärhäktet å Skeppsholmen
antingen på grund av brist på erforderliga anordningar — i militärhäktet
funnos nämligen inga som helst anordningar vidtagna för vård
av sjuk — eller till följd av brist på kompetent läkarekraft, samt å
andra sidan till garnisonssjukhusets ställning till de i Stockholm förlagda
avdelningarna av krigsmakten, det förhållandet att å sagda sjukhus
särskilda åtgärder vore vidtagna för förhindrande av där intagna
patienters olovliga avvikande samt andra av sjukhusets karaktär av
militärsjukhus härflytande förhållanden, hade krigsrätten i förevarande
fall ansett sådana omständigheter föreligga att Jonsson kunnat tillgodoräknas
även den häktningstid, varunder han varit inlagd å samma
sjukhus. Då rannsakningsfångar i vanliga rannsakningshäkten i regel
torde bliva föremål för sådan undersökning, varom här vore fråga,
inom vederbörande rannsakningshäkte, i vilket fall hinder för häktningstids
tillgodoräknande på sätt här skett, otvivelaktigt icke företage,
hade det synts krigsrättens ledamöter vara obilligt och icke med
lagens rätta förstånd överensstämmande att eu militär rannsakningsfånge
under anförda omständigheter icke skulle få tillgodoräknas sin
häktningstid. 1 varje fall — även om militieombudsmannen icke ansåge
sig kunna godtaga de anförda skälen för häktningstidens avräknande
— syntes i betraktande av vad ovan anförts i detta fall förklarlig
anledning liava förelegat för krigsrättens ifrågavarande, till förmån
för den tilltalade, fattade beslut.

Att såsom av krigsrättens ledamöter anförts av billighetshänsyn
jämställa vistelse å Stockholms garnisonssjukhus med vistelse å flottans
rannsakningsfängelse å Skeppsholmen torde icke vara befogat.

Den av krigsrättens ledamöter gjorda jämförelsen mellan Jonssons
ställning sedan han blivit häktad och eu civil rannsakningsfånges
synes vara missvisande. Det händer väl stundom att till följd

267

av brist på kompetent läkarkratt vid ett civilt fängelse eu rannsakningsfånge
måste föras t. ex. till hospital. Hospitalsvistelsen kan
under sådana förhållanden ej heller för. den civile fången anses såsom
häktningstid, ehuru bevakningen av patienterna i ett hospital måste
anses vara väl så effektiv som vid ett garnisonssjukhus.

Vid prövning av ärendet fann tjänstförrättande militieombudsmannen
väl att krigsrätten vid avkunnandet av berörda utslag gjort
sig skyldig till ett anmärkningsvärt fel, men med hänsyn.till de skäl.
krigsrätten för sin åtgärd föreburit, lät tjänstförrättande militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

14. Försummelse att expediera sadant bevis, som omförmäles i 2 §
av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Vid granskning av fångförteckningar från Boden—Karlsborgs
artilleriregemente anmärktes, att häktade volontären vid regementet
nr 11/6 Johan August Jonsson Stål, som genom krigsrättens vid
regementet utslag den 18 januari 1916 dömts till urbota bestraffning
för tjuvnadsbrott, icke beretts tillfälle att förklara sig nöjd med
utslaget förrän den 24 i samma månad, enär utslaget icke förrän sistnämnda
dag anlänt till regementet från auditören.

I)å auditören C. A. A. Bexell tjänstgjort som aud:tör vid ifrågavarande
krigsrättssammanträde, anmodade militieombudsmannen chefen
för sagda regemente att inkomma med yttrande från auditören Bexell,
varför han icke jämlikt bestämmelsen i § 20 andra stycket av förordningen
om expeditionslösen den 7 december 1883 genast till regementschefen
översänt sådant bevis, som omförmäles i 2 § av lagen den
26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt
genom icke laga kraft ägande utslag.

I det yttrande, som auditören Bexell avgav med anledning
härav, anfördes följande. Vid rannsakningstillfället medhann auditören
ej på grund av andra brådskande tjänstegöromål att skriva ifrågavarande
bevis, vilket på grund av det komplicerade utslaget skulle
tagit relativt lång tid att uppsätta. Emellertid »expedierade» auditören
utslaget den 20 januari och inlämnade detsamma för postbefordran
den 21 på. morgonen och skulle således utslaget efter vanlig
postgång kommit regementet tillhanda klockan 11 förmiddagen den
21 januari, eller under alla förhållanden vid något senare tillfälle

268

samma dag. Då tiden för Ståls nöjdförklaring inträffade först den 21
januari, skulle utslaget efter auditörens beräkning och under vanliga
förhållanden anlänt i tid och något dröjsmål med nöjdförklaringen ej
vållats. Att utslaget ej ankommit till regementsexpeditionen förrän
den 24 januari förefölle auditören synnerligen anmärkningsvärt. Ehuru
auditören således icke omedelbart efter utslagets meddelande utfärdat
föreskrivet bevis om den ådömda bestraffningen, hemställde auditören,
då bestämmelserna om avlämnande av bevis väl huvudsakligen tillkommit
för att befria expeditionshavanden från skyldighet att inom
tiden för nöjdförklaringen expediera själva utslaget, att, enär auditören
innan nämnda tid tilländagått expedierat utslaget, men detsamma på
grund av omständigheter, som auditören icke kunnat förutse, ej kommit
vederbörande tillhanda förrän flera dagar därefter, militieombudsmannen
ville låta vid den avgivna förklaringen bero. Vidare meddelade
auditören Bexell att han numera alltid i liknande fall expedierade
särskilt bevis ävensom att han icke förrän han erhållit del av
ifrågavarande anmärkning av militieombudsmannen, liaft kännedom
om, att utslaget ej inkommit i behörig tid.

Vid förklaringen fanns fogat ett av postmästaren Helmer Lagergren
i Luleå den 20 november 1916 utfärdat intyg av innehåll, att i
auditörens för Boden postbok funnes för den 21 januari 1916 infört
ett vanligt brev om två portosatser till chefen för Boden—Karlsborgs
artilleriregemente Boden, innehållande två utslag 18/1 nr 2
och 8.

Den åberopade bestämmelsen i förordningen angående expeditionslösen
lyder sålunda: »Har någon, som hålles häktad, blivit av underrätt
dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och
är ej straffdomen villkorlig eller målet i vad den dömde rörer underställt
högre rätts prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande
myndighet samma dag det avkunnas, genast till den myndighet
översändas sådant bevis, som omförmäles i 2 § av lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke
laga kraft ägande utslag.» Ändamålet med denna bestämmelse är
ingalunda att befria expeditionshavanden från skyldighet att inom
tiden för nöjdförklaringen expediera själva utslaget — en sådan skyldighet
är icke stadgad och man lärer icke heller ansett sig kunna
ifrågasätta en förkortning i expeditionstiden i detta fall — utan avser
bestämmelsen att nöjdförklaring skall kunna avgivas utan hinder därav
att ett fullständigt exemplar av utslaget icke är tillgängligt hos veder -

269

börande myndighet. Av förarbetena till 1909 års ovan nämnda lag
framgår, att man tänkt sig, att det ifrågavarande beviset skall, där
den dömde hålles häktad, åtfölja förpassningen.

Enär auditören Bexell icke såg sig i stånd att den 18 januari 1916,
då utslaget angående Jonsson Stål avkunnades, till regementschefen
avsända ett exemplar av samma utslag, hade auditören alltså enligt
den anförda bestämmelsens otvetydiga lydelse, bort genast till honom
översända ett bevis om den ådömda bestraffningen och den utgångmålet
i övrigt, så vitt Jonsson Stål rörde, genom utslaget erhållit.
Därest auditör Bexell fullgjort sin skyldighet härutinnan, skulle Jonsson
Stål kunnat avgiva nöjdförklaring tre dagar tidigare, varigenom
tiden för hans hållande i häkte och för kronans skyldighet att där
förpläga honom i motsvarande mån förkortats. Men då auditören
Bexell gjort sannolikt, att själva utslaget avsänts så tidigt, att det
bort komma regementschefen tillhanda den dag, nöjdförklaring tidigast
kunnat av Jonsson Stål avgivas, fann militieombudsmannen, med hänsyn
jämväl till vad auditören Bexells förklaring innehöll om hans
ändrade praxis i fråga om expedierande av särskilt bevis, sig i detta
fall kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

15. Tilltalad hänvisad för fortsatt rannsakning till annan domstol
utan att begäran därom framställts m. m.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Andra livgrenadjärregementet den 17 juni 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes bland annat följande.

Den 10 juli 1915 rannsakades vid krigsrätten, vars ledamöter för
tillfället voro majoren C. G. A. Åstrand, vice auditören B. E. K. Stårck,
kaptenerna E. W. P. De Geer och K. G. Heijl samt löjtnanten M. It.
Taube, korpralen vid Kalmar regemente nr 234 Gustaf Emil Gideon
Johansson. Denne förklarades saker till »fortsatt stöldförbrytelse» jämlikt
114 § strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 9 § och 4 kap.
3 § allmänna strafflagen, varjämte krigsrätten yttrade sig över framställda
ersättningsyrkanden. Då Johansson vidgått, att han under tjänstetid
vid Kalmar regemente begått tillgrepp från kamrater, fann krigsrätten
med tillämpning av 64 § av förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt 10 kap. 21 § rättegångsbalken skäligt förvisa
honom till Kalmar regementes krigsrätt för fortsatt rannsakning.

Att Johansson förövat tillgrepp under tjänstgöring vid Kalmar

270

regemente framgick endast av hans erkännande vid den förstnämnda
krigsrätten och denna hade icke ens förvissat sig om att Johanssons
uppgifter härutinnan voro riktiga. Ej heller hade någon påkallat rannsakning
med Johansson vid Kalmar regementes krigsrätt. I utslaget
lämnades vanlig besvärshänvisning, varvid förbisågs icke blott att Johansson
skulle slutligen dömas av annan domstol utan även att, om
besvärshänvisning över huvud kunnat ifrågakomma, denna bort vara
avfattad i överensstämmelse med föreskrifterna i 39 och 40 §§ i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni
1868 i vad de avsåge besvärshänvisning för häktad person.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
chefen för Andra livgrenadjärregementet att inkomma med
yttrande av krigsrättens ledamöter.

Uti avgivet yttrande anförde f. d. vice auditören Stårck följande.
Krigsrättens beslut, varigenom Johansson hänvisades till annan domstol,
grundade sig visserligen endast på hans eget erkännande, men framkom
detsamma under sådana omständigheter, att ingen som helst anledning
till tvivel förelåg. Det torde ligga i öppen dag, att de omedelbara
och levande intryck en underrätts ledamöter vid handläggning av ett
brottmål, däri den tilltalade vore personligen närvarande, vore i tillfälle
att mottaga, vore av den allra största betydelse för bedömandet
av ett erkännandes sanningsvärde. Auditören ville även åberopa det
alltjämt gällande stadgandet i kungl. brevet den 29 juni 1812 och Svea
hovrätts universal den 11 augusti samma år, vari det hette, att »då
sådan person, inför domstol för stöld tilltalad, uppgiver sig hava ett
eller flera dylika brott begått eller rannsakningen därtill giver anledning,
må pa domarens prövning bero, huruvida han, innan den tilltalade
förvisas till rannsakning under annan domstol, bör genom
skriftväxling med vederbörande först söka inhämta upplysning om det
föregivna brottets verklighet». Vad slutligen anginge det förhållandet,
att besvärshänvisning lämnats, torde väl detta förfarande icke vara
nödigt eller övligt, men torde väl svårligen kunna tänkas hava medfört
någon skada.

Krigsrättens militära ledamöter instämde i vad Stårck anfört.

Det torde böra framhållas, att det anmärkta förfarandet att
förvisa Johansson till Kalmar regementes krigsrätt var så mycket
olämpligare som en krigsrätt ej kan förordna att en annan krigsrätt
skall upptaga mål till handläggning utan befogenhet att därutinnan meddela
förordnande förbehållits vederbörande befälhavare enligt 33 § i

271

förordningen om krigsdomstolar ock rättegången därstädes den 11 juni
1868, med vilken i detta avseende 56 § i 1914 års lag om krigsdomstolar
ock rättegången därstädes i allt väsentligt överensstämmer.

Vad åtgärden att i dylikt fall meddela besvärskänvisning beträffar,
är det icke uteslutet att den kan hava medfört skada, då ju i allmänhet
skada kan uppkomma därav att parter hänvisas att föra klagan i annan
ordning än lag medgiver.

Vid prövning av ärendet fann emellertid militieömbudsmannen
sig kunna låta bero vid vad däri förekommit.

16. Felaktigt förfarande vid disciplinstraffs förvandling till fängelse.

Vid eu av militieömbudsmannen i sammanhang med inspektion
av Kalmar regemente den 18 juni 1916 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
för de senare åren anmärktes bland annat följande.

Den 7 oktober 1914 dömde krigsrätten, vars ledamöter voro
majoren C. G. von Plomgren, auditören H. Grauers, kaptenerna A.
Dandanell och G. Moberg samt löjtnanten F. Rudelius, värnpliktige
nr 67 18/1909 C. A. H. Persson jämlikt 102 § samt 94 och 95 §§
strafflagen för krigsmakten, sistnämnda paragrafer jämförda med 14
kap. 15 § allmänna strafflagen, för fylleri och förargelseväckande beteende
till sträng arrest i 6 dagar, för resande av livsfarligt vapen
mot utsänd patrull till fängelse i en månad samt för våldsamt motstånd
mot samma patrull till fängelse i en månad eller sammanlagt jämlikt 32
§ strafflagen för krigsmakten till fängelse i två månader 18 dagar,
men som Persson förut av regementschefen ålagts vaktarrest i 4 dagar,
vilken bestraffning ännu icke blivit verkställd, skulle han i stället i en
bot undergå fängelse i två månader 22 dagar.

Enligt 32 och 34 §§ i 1881 års strafflag för krigsmakten hade
krigsrätten bort förena de båda disciplinstraffen med varandra till 7
dagars sträng arrest innan dessa straff förvandlades till fängelse. Det
sammanlagda straffet för Persson hade sålunda bort bestämmas till
fängelse i endast två månader 21 dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts, anmodade militieombudsmannen
chefen för Kalmar regemente att inkomma med yttrande av
krigsrättens ovannämnda ledamöter. Sedermera anförde auditören
Grauers uti avgivet yttrande, i vilket krigsrättens militära ledamöter
förklarat sig instämma, följande: Genom bestämmelserna i 33 § i 1881

272

års strafflag för krigsmakten stadgades, att, om någon på en gång
ansåges övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff,
skalle han umgälla dem med ett straff, vilket icke finge »bestämmas»
i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver dess högsta
mått. I överensstämmelse härmed hade krigsrätten förfarit vid bestämmandet
och utmätandet av straffet för den tilltalade beträffande
förseelser, som ådragit disciplinstraff, och »bestämt» straffet till sträng
arrest i sex dagar. Genom 34 § i samma lag stadgades, att de i 32
och 33 §§ om förening av eller ändring av straff meddelade föreskrifterna
skulle tjäna till efterrättelse ej blott, då någon på en gång lagfördes
för flera brott, utan även då någon, som till straff dömdes,
förut fått sig ålagd annan, ej verkställd bestraffning. Dylikt förhållande
förekomma uti ifrågavarande mål. Den tilltalade både förut fått sig
ålagt disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar, som icke verkställts.
Huru skulle då i detta fåll förfaras? Man funne genast, att föreskrifterna
i 34 § vore synnerligen oklara. Först och främst vore ju domstolen
förhindrad »bestämma» straffet för de särskilda förseelserna,
som ådragit disciplinstraff, eftersom straffet för den ena redan vore
»bestämt» av regementschefen och krigsrätten saknade befogenhet att
ingå i någon prövning av nämnda bestraffning och för det andra kunde
bestämmelsen, att straffet icke finge bestämmas i mera än ett slag av
disciplinstraff, icke efterlevas, eftersom det kunde inträffa och i detta
fäll även inträffat, att krigsrätten prövat rättvist bestämma straffet för
de förseelser, som kommit under dess bedömande, till sträng arrest.
Av bestämmelsen i 33 §, att den tilltalade skulle »umgälla» sina förseelser
med ett straff, måste man dock draga den slutsatsen, att straffen
skulle sammanläggas. I detta fall uppkomme vid sammanläggning av
G dagars sträng arrest och 4 dagars vaktarrest ett straff av sträng
arrest i 7''/* dagar eller, då enligt 20 § tiden för arreststraff ej finge
sättas under en dag, 7 dagar. Den överskjutande Vs dag sträng arrest
komme följaktligen att bortfalla på den grund, att denna del av straffet
ej kunde verkställas. Vad här ovan berörts, avsåge utan tvekan det
fall, att den tilltalade endast skulle hava gjort sig förfallen till disciplinstraff.
Mera komplicerad vore frågan om straffsammanläggningen, då,
såsom i detta fall, arreststraffet skulle övergå till fängelse. Krigsrätten
hade i enlighet med grunderna i § 32 förvandlat det sammanlagda
arreststraffet 7''/., dagar sträng arrest till fängelse i däremot svarande
dagantal eller 22 dagar, alldenstund den anledning, som legat till
grund för uteslutandet av det brutna dagantalet sträng arrest, nämligen
att det ej kunde verkställas, bortfallit, då ju detsamma, förvandlat

till fängelse, motsvarade en dags fängelse, som kunde verkställas. Vid
jämförelse mellan 1881 års lag och den nya strafflagen av år 1914,
funne man, att de i den äldre lagen förekommande otydliga bestämmelserna
i fråga om straffsammanläggning blivit i den nya lagen ersatta
med tydliga lagbestämmelser. Så t. ex. föreskreves i 89 § av
1914 års lag, huru arreststraffen skulle sammanläggas, ävensom att
uppkommet brutet dagatal skulle anses vara förfallet, varom bestämmelse
i 1881 års lag saknades. Vidare redogjordes i 40 § för förfarandet,
där någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han det
tillfullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, vara sådant
straff'' borde följa, nämligen att arreststraffen skulle sammanläggas, vilket
icke varit tydligt utsatt i den äldre lagen. Om det alltså vore regel,
att allt arreststraff skulle först förvandlas till det svåraste av de ådömda
slagen, innan förvandling därav till fängelse finge äga ruin, så gåves
dock i 1914 års lag ett undantag från denna regel i § 41. I det däri
omnämnda fallet skulle det sist ådömda arreststraffet omedelbart övergå
till fängelse och med övriga straffet förenas och detta väl på den
grund, att icke under eventuell förvandling till arrest av svårare slag
brutet dagatal skulle uppkomma och den tilltalade därigenom erhålla
en obehörig och orättvis afknappning i det honom tillmätta straffet.
Då någon giltig anledning icke förefunnes för, att den tilltalade
skulle få någon del av straffet efterskänkt, då verkställighet av det
hela kunde äga rum, hade krigsrätten ansett sig böra slutligen fastställa
förvandlingsstraffet till fängelse i 22 dagar.

Vad krigsrättens ledamöter uti denna förklaring anfört rörande
de särskilda regler, som skulle gälla, då, såsom i ovan omförmälda fall,
arreststraff skulle övergå till fängelse, fann militieombudsmannen
sakna stöd i lag. Under det 1881 års strafflag för krigsmakten gällde,
torde som allmän regel hava iakttagits, att brutet dagatal, uppkommet
vid sammanläggning av särskilda arreststraff, under alla förhållanden
var att anse såsom förfallet, alltså jämväl för den händelse att det
sammanlagda arreststraffet sedermera i sin ordning skulle sammanläggas
med fängelsestraff eller straffarbete.

Militieombudsmannen ansåg sig därför böra vidhålla sin anmärkning
att krigsrätten uti det ifrågakomna hänseendet förfarit felaktigt.

I skrivelse till regementschefen den 25 januari 1917 förklarade
emellertid militieombudsmannen att han, innan han vidtoge ytterligare
åtgärd i ärendet, ville bereda krigsrättens ledamöter tillfälle att inkomma
med bevis därom, att de gottgjort dels Persson och dels statsMilitieombudsm
annons um befsberätlehe. ''15

274

verket för Perssons hållande i fängelse under eu dag längre tid än som
vederbort.

I anledning av militieombudsmannens sistnämnda skrivelse meddelade
härefter krigsrättens ledamöter, att ifrågavarande utslag icke
kunnat verkställas, emedan Persson vistades å okänd ort, och att sålunda
rättelse i anmärkta hänseendet torde kunna vinnas.

Då emellertid utslaget vunnit laga kraft, syntes det militieombudsinannen
som om annan rättelse än genom nåd icke skulle kunna ifrågakomma.
I skrivelse till auditören Grauners meddelade militieombudsmannen
därför, att militieombudsmannen förväntade att krigsrätten
eller dess lagfarne ledamot härom gjorde underdånig ansökan.

På ansökan av Grauers förklarade Kungl. Maj:t i utslag den 22
maj 1917 sig av nåd vilja tillåta, att Persson umgällde sina ifrågavarande
förbrytelser med fängelse i två månader 21 dagar.

Med hänsyn härtill fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet
vidtaga ytterligare åtgärd.

17. Krigsdomstols behörighet att upptaga mål angående utpressningsförsök.

Vid sammanträde den 2 mars 1916 avkunnade Kronprinsens husarregementes
krigsrätt, i vilken krigsdomaren Ivar Erik Öhman då tjänstgjorde
såsom ordförande samt auditören Severin Edward Cronsioe, ryttmästaren
Gösta von Plåten och fanjunkaren Emil Leonard Mohlin såsom
bisittare, i mål mot volontären vid 4. skvadronen nr 25 Anton Persson
ett utslag av följande innehåll: Enär i målet vore utrett, att Persson

dels vid ett tillfälle under slutet av år 1915 och dels vid ett tillfälle
i februari 1916 med hot om misshandel sökt förmå kamrater att bjuda
sig på förtäring, prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Persson att för den oskicklighet såsom krigsman,
han sålunda låtit komma sig till last, undergå fängelse i två
månader.

Från förestående utslag, som innefattade auditören Cronsioes,
ryttmästare!! von Plåtens och fanjunkaren Mohlins mening, var krigsdomaren
Öhman skiljaktig så till vida, att han för sin del dömde
Persson att för åtalade oskickligheten undergå disciplinstraff av nio
dagars skärpt arrest.

Gent emot krigsrättens berörda utslag framställde militieombudsmannen
i skrivelse till krigsdomaren följande anmärkningar.

275

Enligt den av krigsrätten åberopade 130 § strafflagen för krigsmakten
gällde följande: »Visar krigsman vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som
honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner
eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet
påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt
ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen
vara av svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara med
disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i
högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.
Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige
är officer eller underofficer, dömas till avsättning. Vad i denna
§ är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl å officerare,
underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver, ändå
att de icke eljest skulle lyda under denna lag.»

Uti det sålunda återgivna stadgandet talades, syntes det militieombudsmannen,
uteslutande om straff för vårdslöshet, oförstånd, försummelse
eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter. Däremot
avsåge paragrafen icke vilka handlingar som helst, som kunde i en
allmän bemärkelse kallas t. ex. oskickliga.

De handlingar, vartill Persson enligt utslaget gjort sig skyldig,
hade icke varit handlingar i tjänsten och visade icke oskicklighet i
tjänstens utövning.

Enligt militieombudsmannens förmenande hade sålunda Persson
uti ovan angivna fall icke kunnat dömas till ansvar jämlikt det i utslaget
åberopade lagrum.

Mot ovan berörda utslag, som icke utvisade under vilka omständigheter
Persson begått de såsom oskicklighet betecknade handlingarna,
kunde för övrigt anmärkas, dels att Persson för handlingar, som begåtts
å olika tider och rimligtvis bort betraktas såsom särskilda bigott,
erhållit ett gemensamt straff, vilket väl blott bort komma ifråga, därest,
såsom skulle blivit händelsen, om krigsdomarens mening blivit gällande,
endast disciplinstraff kommit till användning, dels ock att, i händelse
130 § strafflagen för krigsmakten över huvud varit tillämplig, stadgandet
i 131 § samma lag väl bort föranleda, att även 15 kapitlet 23 § och
4 kapitlet 2 § allmänna strafflagen tillämpats beträffande en var av
Perssons ifrågakomna handlingar.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren att inkomma med yttrande för egen del
ävensom av övriga ledamöter i krigsrätten.

276

Krigsdomaren insände därefter till militieombudsmannen utdrag av
protokollet, hållet vid regementets krigsrätt den 2 mars 1916 uti
ifrågavarande mål mot Persson, av vilket utdrag inhämtades: att
Persson inför krigsrätten erkänt, att han genom hot om misshandel
sökt förmå, vid ett tillfälle i slutet av år 1915 volontären nr 43/4
Romqvist och vid ett tillfälle i februari 1916 volontären nr 2/4 Bååtb
att bjuda Persson på förtäring; att vederbörande krigsfiskal ställt
Persson under tilltal för oskicklighet såsom krigsman: samt att krigsrätten
därefter avkunnat det ovan återgivna utslaget.

1 nämna skrivelse anförde krigsdomaren för egen del huvudsakligen
följande: På sätt av berörda utdrag av protokollet framginge

hade krigsrätten ansett det utrett, att Persson med hot om misshandel
sökt förmå, vid ett tillfälle i slutet av 1915 volontären nr 43/4 Romqvist
och vid ett tillfälle i februari 1916 volontären nr 2/4 Bååth att bjuda
sig på förtäring. Enligt vad Bååth och volontären nr 62/4 Lindqvist
inför krigsrätten uppgivit skulle därjämte Persson vid flera tillfällen
med dylikt hot hava tvingat dem att bjuda sig på förtäring. Av protokollet
inhämtades vidare, att Romqvists och Bååths anställning vid
regementet börjat under vintern 1915—1916, medan Persson varit
anställd därstädes sedan februari 1914. Vid krigsrättens ifrågavarande
sammanträde både en officer vid regementet meddelat, hurusom det vore
ett känt förhållande, att det ej sällan förekomme. att äldre stamanställda
genom hot om misshandel sökte förmå nytillkomna volontärer eller värnpliktiga
att bjuda på förtäring eller lämna dem penningförsträckningar,
men att sådant förfarande i regel ej bleve beivrat av anledning att de förfördelade
ej vågade angiva sina i tjänsten äldre kamrater. Uppenbart
vore, att dylika övergrepp måste menligt inverka på kamratandan och
krigstukten hos de meniga vid ett regemente. I tjänstgöringsreglementet
för armén vore i 1 kap., om krigstukt, 1 § 5 mom. (1911 års upplaga)
föreskrivet, att det tillkomme dem, som icke stode till varandra i förhållande
av överordnad och underordnad, att sinsemellan iakttaga ett
grannlaga uppträdande. I samma tjänstgöringsreglemente 8 kap. 35 §
vore meddelad en hänvisning därom, att den meniga krigsmannens
skyldigheter funnes närmare angivna i en >undervisning», som vore
fastställd för varje särskilt truppslag. I den av Kungl. Maj:t fastställda
undervisning för ryttaren funnes i II kap. 25 mom. särskilt uttalat,
att ett gott kamratskap vore framför allt nödvändigt inom regementet.
Vid bedömandet av Perssons åtalade förfarande hade krigsdomaren hyst
tvekan, huruvida detsamma folie under strafflagen för krigsmakten.
Med hänsyn till vad nyss citerats hade krigsdomaren emellertid funnit

277

det kunna anses, att Persson genom ifrågavarande förfarande visat
sådan oskicklighet, som avsåges i 130 § strafflagen för krigsmakten.
I detta sammanhang ville krigsdomaren framhålla, att straffbestämmelserna
rörande sådana förbrytelser, som avsåges i 113 § första och andra
styckena nämnda lag, hade sin plats i ett kapitel, som handlade om
överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter. Enligt krigsdomarens
förmenande skulle det för övrigt vara mindre tillfredsställande,
därest en förbrytelse, vilken så intimt berörde de rent militära förhållandena
som fallet vore med den ifrågavarande, ej finge avdömas av
krigsdomstol, utan allenast tillhörde allmän domstols upptagande på
talan enligt 15 kap. 23 § allmänna strafflagen, helst förbrytelse,
som i sistnämnda lagrum avsåges, ej Ange åtalas av annan än målsägande.
Detta skulle helt säkert medföra att förbrytelser av förevarande
slag i regel till men för krigstukten komme att bliva obeivrade.
Att krigsdomaren i sitt votum ej tillämpat stadgandet i 131
§ strafflagen för krigsmakten hade berott på ett förbiseende.

Tillika överlämnade krigsdomaren ett av auditören Cronsioe,
ryttmästaren von Plåten och fanjunkaren Mohlin avgivet yttrande, vari
de beträffande skälen därtill, att i omförmälda utslag 130 § strafflagen
för krigsmakten tillämpats, åberopade krigsd omarens i frågan avgivna
yttrande samt därutöver för egen del tilläde följande. Under sin militära
tjänstgöring (auditören Cronsioe hade i reserven uppnått löjtnants
grad) hade en var av dem haft tillfälle att se, i vilken stor utsträckning
det svåra oskick ägde rum, att i synnerhet äldre stamanställda
genom hot om misshandel av yngre kamrater tilltvingade eller sökte
tilltvinga sig allehanda förmåner, särskilt i form av traktering. På
grund av de militära förhållandenas särskilda natur intoge i kamratlivet
de i tjänsten äldre i förhållande till sina yngre kamrater eu
ställning, som faktiskt i ej ringa mån kunde sägas likna förhållandet
mellan förmän och underlydande, utan att dock den ansvarskänsla,
som i regel vore förenad med förmanskapet, här finge göra sig gällande.
Nu påpekade omständighet beredde ä ena sidan ökad frestelse och
underlättat tillfälle till utövande av angivna motbjudande slag av penalism
samt medförde ä andra sidan, att de förfördelade i det övervägande
antalet fall ej vågade göra anmälan om förbrytelsen. När det
oaktat en sådan förbrytelse kunnat konstateras, hade det under den
äldre strafflagens för krigsmakten giltighetstid förekommit, att de
skyldiga fällts till ansvar enligt densamma. I nu förevarande fall
hade enligt protokollet vid med Persson den 25 februari 1916 hållet
förhör angivelse gjorts, icke av de såsom målsägande inkallade persa -

278

nerna, utan av förestånderskan för regementets manskapsmäss. Det
behövde ej framhållas, att förbrytelser av ifrågavarande slag utgjorde
en allvarlig fara för krigstukten och hos de förfördelade bidroge till
uppkomsten av olust vid det militära yrket. De fall, varom nu vore
fråga, hade en helt annan betydelse och räckvidd än t. ex. sådana,
då i det civila livet en kamrat genom hot sökte av en annan tilltvinga
sig en förmån. Med hänsyn till nu ifrågavarande övergrepps inverkan
på krigstukten och därmed på den militära tjänsten borde, enligt
sakens egen natur, annat ej kunna komma ifråga än att desamma
bestraffades militärt. Därest man för stävjande av nu behandlade
missförhållanden ej skulle hava annat medel än den säkerligen fåfänga
utsikten att de förfördelade uttoge stämning till civil domstol, skulle
befälet komma att härvidlag stå maktlöst. De ansåge sig ej hava
saknat stöd av lag för sitt domslut, däri de, om än med en viss tvekan,
antagit 130 § strafflagen för krigsmakten vara tillämplig på det åtalade
förfarandet, och de hade därvid varit ledda av omsorgen om krigstuktens
upprätthållande. Att stadgandet i 131 § sistnämnda lag ej av
dem tillämpats hade berott på ett förbiseende. De hade varit tveksamma,
huruvida Perssons åtalade handlingar borde betraktas som
särskilda brott eller såsom utgörande fortsättning av en och samma
förbrytelse, samt bestämt sig för det senare alternativet såsom varande
det principiellt sett mildare. I själva verket skulle emellertid, därest
4 kap. 2 § strafflagen kommit till tillämpning, resultatet blivit detsamma,
i det att för vartdera brottet en månads fängelse skulle hava
av dem ådömts.

I skrivelse till krigsdomaren Öhman anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Den av krigsdomaren omförmälda 113 § strafflagen för krigsmakten
lyder — med uteslutande av straffsatserna — sålunda: »Tvingas underlydande
genom förmans befallning, för förmannens eller annans enskilda
nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete, än
den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta; varde
förmannen — — — —- . Förmår förman annorledes till sin eller
annans enskilda nytta, underlydande till sammanskott, utgift, kostnad

eller obehörigt arbete, varde den brottslige----. Tager officer

eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom av fri
vilja bjudes, belägges — — — — .»

Detta stadgande förekomme likasom 130 § strafflagen för krigsmakten
i sagda lags nionde kapitel, som handlade »om överträdelser

279

eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna lag
sagda äro».

Härav framginge, att, därest exempelvis förman genom befallning
tvingade underlydande för förmannens enskilda nytta till viss utgift,
strafflagen för krigsmakten ansåge förmannen hava gjort sig skyldig
till överträdelse eller åsidosättande av tjänsteplikt. Denna uppfattning
torde jämväl stå i överensstämmelse med andra på det militära området
gällande författningar.

Med hänsyn till det av krigsdomaren anmärkta stadgandet i
tjänstgöringsregiementet för armén, att det tillkomma dem, som icke
stode till varandra i förhållande av överordnad och underordnad, att
sinsemellan iakttaga ett grannlaga uppträdande, torde man likaledes,
såsom krigsdomaren i sin förklaring syntes vilja antyda, med rätta
kunna påstå, att, därest menig sökte för egen nytta genom hot tvinga
annan menig till utgift, den förstnämnde därigenom överträtt eller
åsidosatt en tjänsteplikt.

Att av detta förhållande sluta därtill, att samme menige jämväl
skulle kunna för sin berörda förseelse straffas enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten, läte emellertid icke sig göra.

Sistnämnda stadgande förutsatte för sin tillämpning först och
främst, att krigsman i fullgörande av tjänsteplikter, som honom ålåge,
visade vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Avfattningen
av bestämmelsen gåve otvetydigt vid handen, att densamma icke
avsäge överträdelse eller åsidosättande av vilken tjänsteplikt som helst.
Om t. ex. krigsman åsidosatte den honom åliggande skyldigheten att
frukta Gud, torde straff härför enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
icke kunna ifrågakomma.

De av volontären Persson utförda handlingar, för vilka straff
genom ifrågavarande utslag blivit honom ålagt, hade icke varit handlingar,
som det ålegat honom i tjänsten att fullgöra, utan tvärtom
handlingar, som Persson — med bortseende från alla straffbestämmelser
på grund av sin ställning såsom krigsman icke fatt företaga. Vid
sådant förhållande hade givetvis straff för samma handlingar icke kunnat
åläggas Persson enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Sammanställningen med 113 § vore emellertid av intresse ur en
annan synpunkt. Denna paragaf avsåge tvång av förman mot underlydande,
icke tvång som krigsman övat mot likställd krigsman, icke
heller hot, som ej lett till åsyftad påföljd. Nu funnes i 129 § strafflagen
för krigsmakten straff stadgat för det fall, att krigsman uppsåtligen
pa annat sätt, än annorstädes i nämnda lag är sagt. beginge för -

280

bry teist; i sitt ämbete eller sill tjänst för egen fördel eller för att annan
gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild
rätt eller ock uppsåtligen i avsikt, som nu sagts, underläte sin ämbetseller
tjänsteplikt. Lagstiftaren både sålunda med straffbudet i 129 §
velat träffa alla uppsåtliga brott av visst slag. som icke folie under
annan bestämmelse i samma lag. Att vad Persson låtit komma sig till
last varit att anse såsom uppsåtliga handlingar, begångna i syfte att
främja hans egen fördel, torde väl vara obestridligt. Men lika uppenbart
vore, att de icke kunnat straffas enligt 129 §; denna paragraf
innehölle nämligen bestämmelser om vida strängare straff än som kunde
ådömas enligt 113 §, och för ett blott hot mot en likställd måste ju
straffet vara lindrigare än för tvång mot underlydande. Förklaringen
måste vara den, att handlingar sådana som Perssons ifrågavarande icke
vore att anse såsom förbrytelser i tjänsten; vore de att anse såsom
sådana, skulle de ovillkorligen kunna straffas enligt 129 §. Vad anginge
följande paragraf — eller ovan anförda 130 § — framginge däremot
både av sammanhanget och av dess egen lydelse, att den icke avsåge
uppsåtliga brott, begångna för egen fördel. Jämväl härav torde alltså
vara tydligt, att 130 § icke varit tillämplig i förevarande fall.

Vidare vore att märka, att 130 § för sin tillämpning enligt sin
egen ordalydelse förutsatte, att ej särskilt ansvar vore satt å förseelsen
i vare sig strafflagen för krigsmakten eller annan lag. Men för sådant
hot, som det, vartill Persson i målet funnits skyldig, vore straff stadgat
i 15 kap. 23 § allmänna strafflagen, varigenom sålunda tillämpningen
av 130 § strafflagen för krigsmakten varit utesluten. Ville man göra
gällande att Perssons handlingar innefattat utom det straffbara hotet
även förseelse, som bort straffas enligt 130 § strafflagen för krigsmakten,
torde det, oavsett att sistnämnda paragraf, på sätt redan framhållits,
icke varit tillämplig, vara ofrånkomligt, att krigsrätten, såsom i de
inkomna yttrandena ock medgivits, bort iakttaga bestämmelsen i 13 3
§, i följd varav särskilt straff skolat åläggas för vardera förseelsen.

Beträffande slutligen frågan, huruvida Persson bort dömas till
särskilt straff för vardera hotelsen eller till allenast ett straff, hade de
krigsrättens ledamöter, i enlighet med vilkas mening utslaget blev
avfattat, förklarat, att de bestämt sig för att anse hotelserna såsom
fortsatt brott, enär bestämmelserna härom vore principiellt mildare.
Om de emellertid tillräckligt beaktat, att sådant hot som det i målet
ifrågakomma icke kunde åtalas av annan än målsägande, skulle de helt
visst kommit till en motsatt lagtillämpning härutinnan.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att krigsrätten uti

281

skilda hänseenden förfarit felaktigt vid meddelandet av utslaget angående
Persson, hade militieombudsmannen dock, då straffet för Persson
icke kunde i och för sig anses för strängt utmätt och uppfattningen,
att målet hörde till krigsrätt, ur principiell synpunkt hade vissa skäl
för sig, trott sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

Krigsdomaren anmodades att bringa förenämnda skrivelse till
övriga ledamöters uti ifrågavarande krigsrätt kännedom.

18. Fråga om domstol, som dömde i första instans, i fråga om lagtillämpning
vore bunden av åklagarens yrkande.

Av ett militieombudsmannen tillsänt utdrag av protokollet, hållet
vid sammanträde med Livregementets dragoners krigsrätt den 28 oktober
1915, inhämtades, hurusom krigsrätten genom utslag sagda dag i mål
mot dragonen nr 30 vid regementets livskvadron Ture Arvid Hjalmar
Boström utlåtit sig, att, enär Boström vore lagligen förvunnen att olovligen
den 18 september 1916 hava avvikit från regementet samt dit
återvänt den 19 i samma månad kl. 11 på kvällen samt vidare att den
28 i sagda september månad, då förhör med Boström härom hållits,
ytterligare olovligt lämnat regementet, dit han återkommit vid midnattstid
samma dag, prövade krigsrätten rättvist döma Boström att
jämlikt 68 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för upprepat olovligt
undanhållande undergå en månads fängelse.

Av utslaget framgick att det Boström sålunda ådömda straff av
fängelse i en månad avsåge olovligt undanhållande, vartill Boström
gjort sig skyldig vid två skilda tillfällen. Ehuru han alltså gjort sig
skyldig till två särskilda förseelser, hade Boström härför ålagts blott
ett enda straff.

Varken 33 § andra stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten,
vilken bestämmelse avsäg allenast disciplinstraff, eller 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen eller 3 § i sistnämnda kapitel och lag syntes emellertid
hava kunnat tillämpas uti förevarande fall. Ej heller syntes
någon annan bestämmelse hava kunnat berättiga krigsrätten att belägga
två särskilda förseelser med gemensamt straff.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
sekundchefen i skrivelse den 22 juli 1916 att från krigsrättens
ledamöter vid ifrågavarande tillfälle infordra yttrande.
MilUieomtmflftmannnm umbetsberättelse. ar.

Frän auditören K. J. Hellman inkom därefter ett yttrande av
följande innehåll: På sätt militieombudsmannen påpekat skulle rätteligen
Boström dömts för två olika brott och de därför åsamkade straffen
sammanlagts till ett straff. Såsom försvar till krigsrättens utslag i
förevarande fall hänvisade auditören till de hos honom befintliga konceptanteckningar
till målet, enligt vilka åklagaren yrkat på straff enligt
68 § i då gällande krigslag »för*, såsom hans ord fallit, »upprepat
olovligt undanhållande under synnerligen försvårande omständigheter,
enär han avvikit samma dag som förhöret hållits om en föregående
förseelse och dessutom förut varit straffad». Krigsrätten hade tydligen
haft sin uppmärksamhet riktad på endast det senare undanhållandet
och dömt i enlighet härmed; att så rätteligen ej bort ske vore auditören
villig erkänna men ville tillika påpeka, att det enligt auditörens
uppfattning väl kunde sättas ifråga, om krigsrätten kunnat döma annorlunda
till följd av åklagarens yrkande eller med andra ord kunnat
döma ultra petita.

Krigsrättens övriga ledamöter, överstelöjtnanten Nils Fischerström,
rytteri äs t ar na greve T. Bielke och E. Alb:son Uggla samt löjtnanten
friherre Nils Gyllenkrok instämde uti auditören Hellmans yttrande.

Enligt allmän uppfattning är domstol, som dömer i första hand,
åtminstone i mål, som höra under allmänt åtal, icke i fråga om lagtillämpningen
bunden av åklagarens yrkande. Att denna uppfattning
även vunnit godkännande av högsta domstolen framgår av Kungl.
Maj:ts utslag den 13 mars 1896 på besvär av C. G. Fernström, vilket
utslag utvisar att, sedan vederbörande åklagare påstått ansvar å Fernström
enligt 14 kap. 9 och 43 §§ allmänna strafflagen, men underrrätten
dömt Fernström till ansvar enligt 14 kap. 5 § 2 mom. samma lag,
och Svea hovrätt, där Fernström besvärat sig, ej gjort ändring i underrättens
utslag, Kungl. Maj:t ej gjort ändring i hovrättens utslag.

Vid prövning" av ärendet fann militieombudsmannen sig kunna
låta bero vid vad däri förekommit.

19. Oriktig tillämpning’ av bestämmelserna om sammanträffande av brott.

Av ett militieombudsmannen tillhandakommet utdrag av protokollet,
hållet vid sammanträde med Boden—Karlsborgs artilleriregementes
krigsrätt den 2 mars 1916 i mål emellan lcrigsfiskalen K. A.

Häggqvist, pa tjänstens vägnar, å ena, samt volontären Nils Johan
Westerlund, å andra sidan, inhämtades följande.

Häggqvist påstod vid nämnda krigsrättssammauträde ansvar å
Westerlund för olovligt undanhållande fem uppgivna dagar i februari
1917 ävensom för flera andra förseelser.

Westerlund erkände vad i målet lades honom till last samt anförde
rörande anledningen till brotten följande: Han hade haft svårt att
komma överens med sina kamrater, enär dessa ofta hänsyftat på och
plågat honom med, att han förut varit straffad för stöld. Han hade
begått förseelserna för att han skulle erhålla så strängt straff, att han
bleve skild från sin anställning vid regementet.

Krigsrätten utlät sig genom utslag förutnämnda dag: Genom eget
erkännande och vad övrigt i målet förekommit vore Westerlund förvunnen
att hava dels vid särskilda tillfällen, den 14 februari, den IT
och 18 samt den 21 och 22 i samma månad olovlig en hållit sig undan
från kasärnområdet, dels den 26 och 27 februari visat vårdslöshet och
försummelse i tjänsten såsom stallvakt dels ock den 29 februari, dä
han blivit av kapten Sylvander befalld att inställa sig till gymnastiklektion,
vägrat att åtlyda befallningen; alltså och då det olovliga undanhållandet
måste anses utgöra fortsättning av ett och samma brott,
prövade krigsrätten jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten, jämförd
med 4 kap. 3 § allmänna strafflagen samt 130 och 76 §§ förstnämnda
lag, rättvist döma Westerlund, vilken förut undergått bestraffning för
olovligt undanhållande, att för upprepat olovligt undanhållande hållas
i fängelse en månad, att för fel och försummelse i tjänsten undergå
disciplinstraff av sträng arrest i sex dagar samt att för vägran att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallning hållas i fängelse en månad;
och skulle disciplinstraffet övergå i fängelse och med det omedelbart
ådömda fängelsestraffet förenas, i följd varav Westerlund i en bot skulle
hällas i fängelse två månader aderton dagar.

Emot detta utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten framställa
den anmärkningen, att krigsrätten vid bedömande av de olovliga
undanhållanden, vartill Westerlund gjort sig skyldig, icke bort tillämpa
4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen. Militieombudsmannen ansåg nämligen,
att de brott, en person beginge genom att vid olika tillfällen
låt vara med endast någon eller några dagars mellanrum — olovligen
hålla sig undan från krigstjänst, ingalunda kunde anses äga sådant
inbördes sammanhang, som avsåges i sistnämnda lagrum, utan tvärtom
borde betraktas såsom särskilda brott.

284

Uti förklaring, som av militieombudsmannen infordrades i anledning
av berörda anmärkning, anförde krigsdomaren P. Sandström såsom
ordförande i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle följande: När krigsrätten
överlagt angående nu ifrågavarande utslag, hade alla rättens
medlemmar haft fullt klart för sig, att olovliga undanhållanden vid olika
tillfällen i regel skulle betraktas som särskilda förbrytelser, och att
sålunda i vanliga fall ett fortsatt brott då icke kunde anses vara för
handen. Själv hade krigsdomaren ock i förutvarande egenskap av auditör
deltagit i handläggningen av dera mål, där för olovliga undanhållanden
vid olika tillfällen, även där blott en enda dags uppehåll mellan varje
olovlig frånvaro förelegat, dömts till särskilt straff för varje olovligt
undanhållande. Uti förevarande fall hade emellertid förekommit särskilda
omständigheter, som enligt krigsrättens uppfattning varit av den
beskaffenhet, att Westerlunds olika undanhållanden varit att anse som
fortsättning av ett och samma brott. Westerlund hade nämligen vid
målets handläggning inför rätten erkänt, att han vid samtliga tillfällen
hållit sig undan för att bliva Ostraffad och sålunda fri från krigstjänsten.
Såsom anledning till, att han önskat bliva fri frän krigstjänsten,
hade han uppgivit, att han av sina kamrater blivit ansatt och
plågad därför, att han före sin militära anställning blivit av civil domstol
dömd till straffarbete för stöld. Under sådana förhållanden hade
krigsrätten efter eu längre överläggning ansett sig hava skäl anse
Westerlunds samtliga olovliga undanhållanden såsom en fortsatt förbrytelse,
synnerligast som, därest reglerna rörande reel! konkurrens i
stället skulle hava tillämpats, krigsrätten på grund därav att Westerlund
förut år 1915 undergått bestraffning två gånger för olovligt undanhållande
och en gång för rymning, därvid disciplinstraffet sista gången
utgjort åtta dagars sträng arrest, skulle funnit sig nödsakad ådöma
Westerlund en månads fängelse för varje olovligt undanhållande, därvid
sammanlagda straffet för de olovliga undanhållandena sålunda skulle
hava uppgått till fängelse i fem månader, en bestraffning, som enligt
krigsrättens uppfattning icke skulle hava stått i rimlig proportion till
Westerlunds brottslighet. Krigsdomaren ville slutligen framhålla, att,
såvitt krigsdomaren kunnat finna, utvecklingen inom rättsskipningen
under de senare åren gått i den riktningen, att i ett flertal fall, där
förut reell konkurrens ansetts vara för handen, bestämmelserna om fortsatt
brott kommit till tillämpning.

I vad krigsdomaren Sandström sålunda anfört förklarade de övriga
ledamöterna i krigsrätten vid sagda tillfälle, nämligen auditören Albert

285

Bexell, kaptenen F. Schöning och styckjunkare!) Carl Widström sig
instämma.

I skrivelse till krigsdomaren Sandström anförde militieombudsmannen
härefter följande.

4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen är av följande lydelse:

»Utgöra flera brottsliga handlingar fortsättning av ett och samma
brott, varde sådant, vid straffets bestämmande för det brott, såsom försvårande
omständighet ansett.»

Detta stadgande torde närmast vara avsett för sådana fall som
att en person upprepade en brottslig, ännu ej bestraffad handling och
därigenom ökade — kvantitativt sett — den rättsstridiga effekt, som
följt av den första av de ifrågavarande brottsliga handlingarna. Då
allenast en rättskränkning förelåge, hade det ansetts att var och eu av
de brottsliga handlingarna borde bedömas icke såsom ett brott för sig
utan i samband med den tilltalades övriga handlingar av enahanda
slag, som komme under samma lagföring.

Numera tolkades dock stadgandet stundom nugot mera vidsträckt,
så att, även om flera brottsliga handlingar begångna av samma person,
åstadkoinme särskilda rättskränkningar, handlingarna likväl kunde betraktas
såsom fortsatt brott. Förutsättningen härför torde emellertid
vara att handlingarna hade något väsentligt brottsligt moment gemensamt.

I det fall, som krigsrätten haft att bedöma vid meddelandet av
förutberörda utslag, kunde de brottsliga handlingar, som Westerlund
begått genom att undanhålla sig, icke anses såsom ett successivt förverkligande
av samma rättskränkning i den bemärkelse, som här ovan
först blivit anmärkt. Ej heller kunde de, såvitt av målet framginge,
anses hava något väsentligt brottsligt moment gemensamt.

Westerlund syntes visserligen, dä han gjort sig skyldig till ifrågavarande
olovliga undanhållanden, därmed hava avsett att ådraga sig så
högt straff, att han bleve skild från krigsmakten. Att det motiv, som
sålunda legat till grund för Westerlunds undanhållande vid ifrågavarande
tillfällen, varit ett och detsamma, kunde emellertid knappast betraktas
såsom ett väsentligt moment vid bedömandet av hans brottslighet. För
upprepade fall av olovligt undanhållande kunde ett annat gemensamt
motiv tänkas nämligen åstundan att slippa en besvärlig art av tjänstgöring,
att få tillfälle till förströelse eller till att träffa en nära anförvant,
men att i dessa fall endast det gemensamma motivet skulle göra
de särskilda fallen till ett fortsatt brott torde väl ej kunna sättas i

286

fråga liksom det ej heller syntes överensstämma med krigsrättens mening.
Att, med hänsyn till motivet, det fall, som krigsrätten hade att behandla,
förtjänade strängare straff än de övriga här ovan nämnda torde
väl vidare vara otvivelaktigt.

Härtill kunde läggas att krigsrätten icke skulle varit »nödsakad
ådöma Westerlund en månads fängelse för varje olovligt undanhållande».
Intet hade hindrat krigsrätten att utmäta straff åt Westerlund för hans
ifrågakomna avvikande på sådant sätt, att det sammanlagda straffet
blivit avsevärt mindre än fem månaders fängelse.

Ehuru militieombudsmannen sålunda vidhölle den anmärkning, han
framställt mot ovan berörda utslag, ansåge militieombudsmannen likväl
omständigheterna i målet icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
vidare åtgärder från militieombudsmannens sida.

I skrivelsen anmodades krigsdomaren att delgiva övriga ledamöter
i krigsrätten innehållet i skrivelsen.

20. Oriktig tolkning av uttrycket »i eller för ämbete eller tjänst».

Av krigsrättens vid Svea artilleriregemente protokoll och utslag
den 15 november 1916 i mål mot volontären vid regementets 7. batteri
nr 3 Justus Reinhold Bergqvist inhämtades följande.

Utom till annat, varom här icke är fråga, ansågs Bergqvist förvunnen
att hava på aftonen den 2 november 1916 uti ett logement i regementets
kasärn tilldelat volontären vid samma batteri nr 7 Torndahl
med knuten hand ett slag för munnen, så att blödning uppstått och
en framtand skadats. Om anledningen till misshandeln hade Bergqvist
berättat, att han, som förut icke hyst någon ovilja mot Torndahl, vid
inträdet i logementet ifrågavarande afton fått för sig att han skulle
slå en yngre rekryt. Han skulle nämligen själv blivit i början av sin
rekryttid slagen av äldre kamrater.

Åklagaren yrkade ansvar å Bergqvist för å annan krigsman av
samma grad begången misshandel, varav lindrigare skada följt.

Krigsrätten dömde Bergqvist jämlikt 93 § strafflagen för krigsmakten
för misshandel å annan krigsman av samma grad i och för
dennes tjänst att hållas i fängelse i fyra månader, varjämte krigsrätten
yttrade sig beträffande målet i övrigt.

Att döma av den avfattning, som utslaget erhållit, hade krigsrätten
ansett att Torndahl, vid det förhållande att Bergqvist avsett att

287

misshandla honom endast för det han vore en i tjänsten yngre rekryt,
blivit misshandlad för sin tjänst.

Den tolkning av uttrycket »misshandel å krigsman i eller för
dennes ämbete eller tjänst», som krigsrätten syntes hava omfattat, ansåg
militieombudsmannen emellertid icke vara riktig.

Av förarbetena till 1914 års strafflag för krigsmakten framgår,
att det i 88 § av 1881 års strafflag för krigsmakten använda uttrycket
»i eller för ämbetet eller tjänsten» blivit i 80 § av den nya lagen ersatt
med uttrycket »i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom
till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller
att å honom för sådan åtgärd hämnas», enär man velat härigenom
tydligt utmärka att det förra kortare uttrycket till sin innebörd motsvarade
de i allmänna strafflagen 10 kap. 1 § använda ordalag.

Att uttrycket »i eller för ämbetet eller tjänsten» fått kvarstå i
90 § i nu gällande strafflag för krigsmakten bör icke förvåna, då
samma uttryck jämväl förekommer i 10 kap. 2 § allmänna strafflagen,
utan att därmed kan hava avsetts att giva uttryck för annat än motsvarande
bestämmelse i 1 § i sistnämnda kapital innebär.

Militieombudsmannen kunde därför icke finna annat än att bestämmelsen
i 98 §i 1914 års strafflag för krigsmakten »Förgår sig krigsman,
på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman, som ej är i
förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad,

--—--— —» endast hade avseende på sådana brott, som

begås mot krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom
till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller
att å honom för sådan hämnas.

Att detta icke varit förhållandet vid ifrågavarande misshandelsbrott
fann militieombudsmannen likaledes uppenbart.

I skrivelse till krigsdomaren Yic. Holmberg anmodades denne att
inkomma med yttrande för egen del ävensom av övriga ledamöter uti
ifrågavarande krigsrätt, nämligen auditören Edvard Ploman, kaptenen
friherre Nils Hj. Palmstierna samt styckjunkaren J. Nord.

Uti avgivet yttrande anförde krigsrättens ledamöter, bland annat, följande.
Vid tillämpningen av 93 § straffhigen för krigsmakten på förevarande
fall rådde inom regementskrigsrätten mycken tvekan. Det stod icke
klart för krigsrättens ledamöter, att uttrycket i 90 § »i eller för dennes
ämbete eller tjänst» var identiskt med uttrycket i 80 § »i ämbets- eller
tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd
tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas».

Militieombudsmannens uttalande i anmärkningsskrivelsen, att det icke

borde förvåna, att uttrycket »i eller för ämbetet eller tjänsten; fått kvarstå
i 90 §, då samma uttryck jämväl förekomma i 10 kapitlet 2 § allmänna
strafflagen, tydde ju också på, att lagmotiven i förevarande avseenden
icke vore fullt klara. I dessa motiv förekomma för övrigt följande
uttalande: ;då våld eller förolämpning förekommer mellan sidoordnade
krigsmän, föreligger visserligen icke någon kränkning av militär subordination
eller befälsplikt; dylika brott äro dock, då de ske i den
våldfördes eller förorättades tjänst eller med anledning av denna, tydligen
av beskaffenhet, att en särskild behandling av desamma i militär
.strafflag icke saknar sitt berättigande;. Krigsrättens ledamöter hade
tolkat detta uttalande såsom åsyftande 93 § strafflagen för krigsmakten
och trott, att, då en sidoordnad krigsman såsom i förevarande fall misshandlat
en annan med anledning av dennes tjänst, paragrafen vore
tillämplig.

I skrivelse till krigsdomaren Holmberg den 21 maj 1917 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

I anledning av vad krigsrättens ledamöter i sitt yttrande anfört-,
ville militieombudsmannen framhålla att uttrycket »med anledning av»
uti ifrågavarande sammanhang ej rimligen kunde hava annan innebörd
än uttrycket »för».

Då militieombudsmannen förväntade att krigsrätten, sedan dess
uppmärksamhet blivit fäst å den mindre riktiga tolkningen av 93 §
strafflagen för krigsmakten, som läge till grund för det ovan anmärkta
utslaget, icke vidare komrne att tillämpa samma tolkning, funne militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Krigsdomaren anmodades att delgiva övriga krigsrättsledamöter
innehållet av militieombudsmannens skrivelse.

2i. Vaktarrest adömd för längre tid än som vederbort.

Av från Vaxholms grenadjärregementes häkte till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningar för andra kvartalet 1916
ävensom av infordrade protokoll, vilka förts vid förhör med värnpliktige
nr 2475 45/1912 Ernst Artur Emanuel Eriksson angående förseelser,
för vilka Eriksson ålagts bestraffningar den 13 och den 19 april 1916,
inhämtades följande:

Den 9 april 1916 var Eriksson permitterad till permittentbåts
ankomst. Emellertid återkom Eriksson till regementet först senare
samma dag.

289

Påföljande dag, den 10 i nämnda april månad, deltog Eriksson
på kvällen, sedan tystnadssignal givits, uti kortspel i 12. kompaniets
barack.

Sedan Eriksson blivit förhörd inför vederbörande bataljonschef,
den 12 april 1916 i anledning av sistnämnda förseelse och den 13
april 1916 i anledning av förstnämnda förseelse, ålade chefen för regementet
Eriksson dels den 13 april 1916 i anledning av den tidigare
förseelsen jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av åtta
dagars vaktarrest med tjänstgöring för olovligt undanhållande, dels
ock den 19 april 1916 i anledning av den senare förseelsen jämlikt
79 § samma lag likaledes åtta dagars vaktarrest med tjänstgöring för
underlåtenhet att fullgöra givna ordningsföreskrifter; och förordnade
regementschefen vid sistnämnda tillfälle under åberopande av 39 §
strafflagen för krigsmakten, att förutberörda två Eriksson ålagda straff
skulle sammanläggas till sexton dagars vaktarrest med tjänstgöring,
varifrån skulle avräknas den tid, Eriksson redan undergått straff till
följd av det tidigare brottet.

De av regementschefen sålunda meddelade straffresolutionerna
voro båda kontrasignerade av vice auditören Sven A. von der Burg.

Eriksson undergick straffen under tiden 13 — 29 april 1916, enligt
vad vederbörande fångförteckning utvisar.

Gent emot den senare av omförmälda straffresolutioner framställde
militieombudsinannen i skrivelse till regementschefen följande anmärkning.

Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten gäller, att vaktarrest må
åläggas i högst femton dagar.

I 38 § samma lag stadgas vidare följande: »Anses någon på en
gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff,
skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket
icke må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta
mått.»

Vidare måste i detta sammanhang obsei’veras stadgandet i 39 §
strafflagen för krigsmakten, däri bland annat yttras följande: »Vad
i § 38 är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan
disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava begått
annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa.»

Dä regementschefen, sedan Eriksson gjort sig skyldig till ifrågavarande
tvä förseelser, haft att ålägga honom straff för desamma, torde
regementschefen hava bort i den senare straffresolutionen, med upphävande
av den tidigare, ålägga Eriksson ett gemensamt straff för hans
Militieombudumannens åmbetsberättetse. 07

290

förseelser. Detta straff hade, då förseelserna ansetts böra försonas med
vaktarrest icke kunnat överstiga vaktarrest i femton dagar, varå bort
avräknas den tid, under vilken Eriksson till följd av det tidigare beslutet
avtjänat straff.

Eriksson hade nu, efter vad det syntes militieombudsmannen, måst
undergå vaktarrest under eu dag längre tid än som med en riktig
tillämpning av gällande lag kunnat ifrågakomma.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma dels med eget yttrande och dels
med yttrande av vice auditören von der Burg.

Den sistnämnde anförde i avgivet yttrande följande:

Till en början ville auditören till alla delar erkänna befogenheten
av militieombudsmannens anmärkning, och funne auditören, att en felaktig
straffsammanläggning uppenbarligen ägt rum. Som auditören
emellertid städse väl haft sig bekant, huru ett fall sådant som det förevarande
rätteligen bort bedömas, kunde auditören icke på annat sätt förklara
det skedda än att ren missuppfattning av de faktiska förhållandena
å auditörens sida förelupit. Att en dylik missuppfattning varit möjlig,
kunde så mycket lättare tänkas, som disciplinmålen vid den tid, varom
i saken vore fråga, på så sätt behandlades, att regementschefen, själv
eller genom tjänsteförrättande regeraentskvartermästaren, och auditören
i telefon överläde om bestraffningar, som i varje särskilt fall kunde
förekomma. Detta tillvägagångssätt blev emellertid sedermera övergivet,
om auditören icke missminde sig, under maj månad 1916, och
blevo nu samtliga förhörsprotokoll före bestraffningarnas meddelande
till auditören med posten översända. Uppenbarligen hade auditören
vid överläggningen beträffande nu föreliggande mål missuppfattat sakläget
i det auditören fått den uppfattningen, att den förseelse, för
vilken Eriksson genom den 19 april 1916 dagtecknad resolution ålagts
särskilt straff, blivit av honom begången sedan Eriksson för den tidigare
begångna förseelsen ålagts bestraffning, vadan auditören föreslagit straffens
kumulering. Med vad auditören nu anfört ville auditören ingalunda hava
påstått, att de faktiska premisserna i saken för auditören blivit oriktigt
framlagda utan fastmera betona, att en missuppfattning å auditörens
sida ägt rum.

Som Eriksson genom det anmärkta förfarandet kommit att undergå
vaktarrest under en längre tid än gällande lag föreskreve, hade auditören
sökt hänvända sig till honom för att bereda honom den gottgörelse,
som härför kunde anses skälig. Det hade emellertid icke
lyckats auditören att anträffa honom vare sig vid personligt besök

eller med postförsändelse under hans till regementet uppgivna adress.
Som auditören ännu icke uppgivit dessa försök, hoppades auditören
att de i sinom tid skulle krönas med framgång.

Regementschefen, översten Tell Schmidt förklarade uti avgivet
yttrande, att han utöver vad vice auditören von der Burg i sin förklaring
anfört intet hade att i ärendet tillägga.

Sedermera insände vice auditören von der Burg ett av Eriksson
undertecknat kvitto av innehåll, att Eriksson erkände sig hava mottagit
ett belopp av tio kronor såsom full gottgörelse för det obehag,
som tillskyndats honom därigenom att han under april månad 1916
hållits i vaktarrest under 16 dagar i stället för rätteligen 15 dagar.

Enär det i bestraffningsbeslutet den 19 april 1916 begångna felet
sålunda kunde anses gottgjort, fann militieombudsmannen vidare åtgärd
i ärendet icke vara erforderlig.

22. Disciplinstraff av skärpt arrest adömt för längre tid än som vederbort.

Av från Vaxholms kustartilleriregementes häkte till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningar för tredje kvartalet
1916 ävensom av infordrade protokoll, hållna vid förhör med 3. klass
kustartilleristen vid 5. kompaniet nr 59 Ernst Folke Julius Johansson
angående förseelser, för vilka Johansson ålagts bestraffningar den 10
och den 14 juli 1916, inhämtades följande:

Den 4 juli 1916 försummade Johansson aftonkorum. Johansson
inställdes i anledning härav till förhör inför bataljonschefen den 6 i.
samma juli månad.

Johansson gjorde sig den 9 juli 1916 ånyo skyldig till en förseelse,
fylleri utom tjänsten, och inställdes i anledning härav till förhör
inför bataljonschefen den 10 juli 1916.

Sistnämnda dag ålades Johansson av regementsbefälhavaren, överstelöjtnanten
A. F. B. von Schiukel, för ovan förstnämnda förseelse jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av tio dagars skärpt
arrest. Vidare ålades Johansson den 14 juli 1916 av överstelöjtnanten
von Schinkel för den senare av ifrågavarande förseelser jämlikt 96 §
strafflagen för krigsmakten sex dagars vaktarrest, därvid överstelöjtnanten,
under åberopande av 39 och 40 §§ strafflagen för krigsmakten,
tillika förordnade, att sistnämnda straff skulle sammanläggas med det
tidigare ädömda, så att Johansson i en bot skulle undergå disciplinstraff
av tolv dagars skärpt arrest,

292

De av överstelöjtnanten von Schinkel sålunda meddelade straffresolutionerna
voro kontrasignerade av auditören Nils Ädelgren.

Enligt vad vederbörande fångförteckning utvisade undergick Johansson
berörda honom ålagda disciplinstraff av tolv dagars skärpt
arrest under tiden 25 juli—6 augusti 1916.

Gent emot den senare av omförmälda straffresolutioner framställde
militieombudsmannen följande anmärkning i skrivelse till chefen för
kustartilleriet.

Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten gäller, att skärpt arrest
må åläggas i högst tio dagar.

Vidare måste i detta sammanhang observeras stadgandet i 39 §
strafflagen för krigsmakten, däri yttras bland annat följande: »Vad i
38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan
disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava begått
annan förseelse, därå disciplinstraff'' bör följa.»

Då överstelöjtnanten von Schinkel, sedan Johansson gjort sig
skyldig till ifrågavarande förseelser, haft att ålägga honom straff för
desamma, torde överstelöjtnanten hava bort i sin senare straffresolution,
med upphävande av den tidigare, ålägga Johansson ett gemensamt
straff för hans förseelser. Detta straff hade, då förseelserna ansetts
.höra försonas med skärpt arrest, icke kunnat överstiga sådan i tio
dagar, varå bort avräknas den tid, under vilken Johansson till följd av
det tidigare beslutet kunde hava avtjänat straff.

Johansson hade nu, efter vad det syntes militieombudsmannen,
måst undergå skärpt arrest under två dagar längre tid än som med en
riktig tillämpning av gällande lag kunnat ifrågakomma.

Chefen för kustartilleriet anmodades att inkomma med yttrande
av överstelöjtnanten von Schinkel och auditören Ädelgren.

Överstelöjtnanten von Schinkel meddelade uti avgivet yttrande,
att han verkställt straffsammanläggningen med tillämpning av 40 § i
gällande strafflag för krigsmakten, därvid överstelöjtnanten av lätt förklarliga
skäl förbisett, att direktiv för tolkningen av bestämmelserna
i berörda paragraf vore att finna under § 38 i samma lag.

Auditören Ädelgren anförde följande. Militieombudsmannen hade
i sin berörda skrivelse anmärkt, att straffet för de av Johansson be -

293

gångna förseelserna icke kunnat överstiga skärpt arrest i tio dagar.
Auditören måste med beklagande erkänna riktigheten av den gjorda
anmärkningen. Att Johansson för de av honom begångna förseelserna
blivit dömd att undergå skärpt arrest i tolv dagar i stället för rätteligen
tio dagar, hade berott på ett förbiseende. Då det ålegat Ädelgren
såsom auditör att utröna, att beslutet i anmärkta hänseende
överensstämde med gällande föreskrifter samt ansvaret för förbiseendet
väsentligen drabbade auditören, hemställde auditören att militieombudsmannen
måtte, om möjligt ej låta den begångna felaktigheten föranleda
till någon åtgärd mot regeraentsbefälhavaren.

Vid yttrandet fanns fogat ett av Johansson underskrivet kvitto
av innehåll att han bekommit full ersättning för de två dagar, varunder
han längre än vederbort undergått berörda disciplinstraff.

Då emellertid sträng arrest skall avtjänas utan tjänstgöring, borde
enligt militieombudsmannens uppfattning jämväl kronan beredas gottgörelse
för utgifterna för Johanssons hållande i häkte under två dagar
längre än som vederbort. I skrivelse till chefen för kustartilleriet
anmodade militieombudsmannen denne att inkomma med förnyat yttrande
av överstelöjtnanten von Schinkel och auditören Ädelgren.

Auditören Ädelgren anförde härefter följande: Under den tid,
Johansson avtjänat berörda straff, hade han icke uppburit dagavlöning.
Däremot hade han under nämnda tid av kronan åtnjutit kost, men
därutöver icke av kronan erhållit någon förmån. Auditören hade till
regementsförvaltningen inbetalat kronans utgift för Johanssons kosthåll
under de två dagar han längre än som vederbort undergått ovanberörda
straff''.

Enligt bifogat kvitto från regementsintendenten vid Vaxholms
kustartilleriregemente utgjorde det belopp, som auditören Ädelgren
sålunda inbetalt två kronor 12 öre.

Överstelöjtnanten von Schinkel avgav jämväl förnyat yttrande och
anförde däri följande: Då överstelöjtnanten icke hade sig bekant, att
några särskilda kostnader för kronan varit förenade med Johanssons
hållande i häkte under två dagar längre än som vederbort, hade
överstelöjtnanten låtit sig angeläget vara att hos militieombudsmannens
sekreterare inhämta upplysningar rörande den verkliga innebörden
av militieombudsmannens i remisshandlingen uttalade uppfattning.
Huvudinnehållet av sekreterarens svar på denna överstelöjtnantens förfrågan
var, att militieombudsmannens uttalande om gottgörelse för
kronan avsåg den förlust, han förmenade kronan hava lidit, därigenom
att Johansson under förenämnda tvenne dagar varit urståndsatt att

294

deltaga i övningar för sin utbildning samt i arbete för kronans räkning.
Med hänsyn därtill att de ekonomiska fördelar, som vore tillförsäkrade
stamanställt manskap, oavkortade skulle utgå, då manskapet underginge
arrest med tjänstgöringsskyldighet, men däremot dagavlöningen
innehållas, då straffet utgjordes av arrest utan tjänstgöring, torde få
anses fastslaget, att den gottgörelse kronan ansåge sig böra påräkna
för stammanskap, som på grund av bestraffning vore urståndsatt att
deltaga i utbildning eller i arbete, motsvarade den innehållna dagavlöningen,
Att kronan i fall varom här vore fråga skulle tillerkännas
ytterligare gottgörelse, exempelvis i form av ersättning för portion,
funne överstelöjtnanten vara principiellt oriktigt, enär kronan kontraktsenligt
vore förbunden att med vissa i vederbörligt tjänstgöringsreglemente
närmare angivna undantag under hela kapitulationstiden lämna
manskapet stipulerade ekonomiska fördelar. För den händelse kapitulationstiden
skulle förlängts med de två dagar, under vilka Johansson
längre än som vederbort hållits i häkte, vore intet att mot militieombudsmannens
uppfattning erinra, men då så icke kunde bliva fallet,
syntes överstelöjtnanten, som redan nämnts, annan gottgörelse än den
kronan erhållit, därigenom att Johanssons dagavlöning under den förlängda
strafftiden ej utgått, icke kunde ifrågakomma. På grund av
vad överstelöjtnanten anfört, kunde överstelöjtnanten sålunda icke
finna den av auditören Ädelgren vidtagna åtgärden att till Vaxholms
kustartilleriregementes kassa inreversera två kronor 12 öre, utgörande
värdet av Johanssons kosthåll under två dagar, vara riktig, och funne
överstelöjtnanten det särdeles egendomligt, att regementsintendenten
utan vidare kvitterat beloppet, i stället för att återsända detsamma
med förmälan, att han icke för kronans räkning vore berättigad emottaga
några gåvor.

Sedan sålunda icke blott Johansson utan även kronan erhållit
gottgörelse för det Johansson till följd av det felaktiga beslutet om
straffsammanläggning hållits i arrest två dagar längre än som vederbort,
fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet icke vara
erforderlig.

2a. Disciplinstraff av skärpt arrest adömt för längre tid än som vederbort.

295

kustartilleristen vid 3. kompaniet nr 20 Sven August Mauntz Ahl angående
förseelser, för vilka Ahl ålagts bestraffningar den 20 och den .3

Tuni 1916. inhämtades följande. „ „ . , ...

Den 12 juni 1916 gjorde sig Ahl skyldig till tyllen och olovligt
undanhållande. Ahl inställdes i anledning härav till förhör inför

bataljonschefen den 14 i samma juni månad.

Ahl gjorde sig den 18 juni ånyo skyldig till en förseelse, vilken
betecknats såsom underlåtenhet att efterkomma särskilda föreskrifter,
och inställdes i anledning härav till förhör inför bataljonschefen den

Den 20 juni 1916 ålade t. f. regementschefen, överstelöjtnanten
A. Törner, Ahl för ovan förstnämnda två förseelser enligt 52 och 96
§§ strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av tio dagars skärpt
arrest. Vidare ålades Ahl av överstelöjtnanten Törner den 23 juni l°r bevörda
underlåtenhet att efterkomma särskilda föreskrifter jämlikt 79 £
strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av fem dagers skarpt arrest,
därvid överstelöjtnanten under åberopande av 40 och 42 §§ strafflagen
för krigsmakten, tillika förordnade, att sistnämnda straff skulle sammanläggas
med det tidigare ådömda, så att Ahl i en bot skulle
undergå disciplinstraff av tolv dagars skärpt arrest.

De av överstelöjtnanten sålunda nieddelade straffresolutionerna
voro kontrasignerade av auditören Nils Ädelgren.

Enligt vad vederbörande fångförteckning utvisade undergick Ahl
berörda honom ålagda disciplinstraff av tolv dagars skärpt arrest

under tiden 23 juni—5 juli 1916. .„ . .. „

Gent emot den senare av omförmälda strafiresolutioner ansåg
sig militieombudsmannen föranlåten framställa följande anmärkning.

Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten gäller, att skärpt arrest

må åläggas i högst tio dagar. .

I 38 § samma lag stadgas vidare följande: »Anses någon pa eu
oäng övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff
skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket
icke må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta

högsta mått.»

Vidare måste i detta sammanhang observeras stadgandet i 35* $
strafflagen för krigsmakten, däri yttras bland annat följande: »Vad i
38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan
disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava
begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa.»

Då t. f. regementschefen, sedan Ahl gjort sig skyldig till ifråga -

296

vai ande förseelser, haft att ålägga honom straff för desamma, torde
t. f. regementschefen hava bort i sin senare straffresolution, med upphävande
av den tidigare, ålägga Ahl ett gemensamt straff för hans
förseelser. Detta straff hade, då förseelserna ansetts böra försonas med
skärpt arrest, icke kunnat överstiga sådan i.tio dagar, varå bort avräknas
den tid. under vilken Ahl till följd av det tidigare beslutet
avtjänat straff.

Ahl hade nu, efter vad det syntes militieombudsmannen, måst
undergå skärpt arrest under två dagar längre tid än som med en riktig
tillämpning av gällande lag kunnat ifrågakomma.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
t. f. regementschefen att inkomma med yttrande för
egen del ävensom av auditören Ädelgren.

Överstelöjtnanten Törner erkände i avgivet yttrande anmärkningens
riktighet.

Auditören Ädelgren anförde följande. Militieombudsmannen hade
i sm berörda, skrivelse anmärkt, att straffet för de av Ahl begångna
förseelserna icke kunnat överstiga skärpt arrest i 10 dagar. Auditören
måste med beklagande erkänna riktigheten av den gjorda anmärkningen.
Att Ahl för de av honom begängna förseelserna blivit dömd
att undergå skärpt arrest i tolv dagar i stället för rätteligen 10 dagar,
hade berott på ett förbiseende. Då det ålegat Ädelgren såsom auditör
att utröna, att beslutet i anmärkta hänseende överensstämde med
gällande föreskrifter samt ansvaret för förbiseendet väsentligen drabbade
auditören, hemställde auditören, att militieombudsmannen måtte.
om möjligt, ej låta den gångna felaktigheten föranleda till någon åtgärd
mot regementschefen. Tillika meddelade auditören, att Ahl blivit

gottgjord för de 2 dagar, varunder han obehörigen kvarhållits
i arrest.

Vid auditören Ädelgrens yttrande fanns fogat ett av Ahl underskrivet
kvitto, vari Ahl erkände att han bekommit full ersättning för

de två dagar, varunder han längre än vederbort undergått berörda
straff.

Då emellertid skärpt arrest skall avtjänas utan tjänstgöring,
borde enligt militieombudsmannens mening jämväl kronan beredas gottgörelse
för utgifterna för Ahls hållande i häkte under två dagar längre
än som vederbort. I följd härav anmodade militieombudsmannen
överstelöjtnanten Törner att inkomma med förnyat yttrande för egen
del ävensom av auditören Ädelgren.

Auditören Ädelgren anförde härefter följande. Under den tid

297

Ahl avtjänat berörda straff både han icke uppburit dagavlöning. Däremot
hade han under nämnda tid av kronan åtnjutit kost, men därutöver
icke av kronan åtnjutit någon förmån. Auditören hade till
regementsförvaltningen inbetalat kronans utgift för Ahls kosthåll
under de två dagar han längre än vederbort undergått ovanberörda
straff.

Enligt vid yttrandet fogat kvitto från regementsintendenten vid
Vaxholms kustartilleriregemente utgjorde det belopp, som auditören
Ädelgren sålunda inbetalt, två kronor 12 öre.

Överstelöjtnanten Törner hänvisade för egen del till innehållet
i auditören Ädelgrens yttrande.

Militieombudsmannen fann härefter vidare åtgärd i ärendet icke
vara erforderlig.

24. Felaktig sammanläggning’ av disciplinstraff.

Vid eu av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Jönköpings regemente den 20 juni 1916 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen anmärktes bland annat följande.

Den 4 juni 1914 hölls rannsakning med f. d. vice korpralen nr
14/5 Gustaf Adolf Frinander Karlsson, vilken vore född den 7 november
1896. Karlsson dömdes jämlikt 62 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
för första gången rymning till 4 dagars vaktarrest samt jämlikt
112 § i samma lag för förskingring av kronopersedlar till 4 dagars
sträng arrest. " Vid det förhållande att Karlsson ännu icke uppnått
18 års ålder, skulle det ådömda straffet av sträng arrest utbytas mot
12 dagars vaktarrest, vadan Karlsson skulle i en bot undergå vaktarrest
i 16 dagar. Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde kaptenen
C. A. Theorin. dåvarande vice auditören, numera auditören A.
Wirgin, kaptenerna F. Silfverhielm och A. P. Drakenberg samt
löjtnanten G. Hagströin.

Ehuru krigsrätten jämlikt 33 § andra stycket i dä gällande strafflag
för krigsmakten icke bort utsätta särskilt disciplinstraff för varje
förseelse, hade krigsrätten, då nu detta likväl skett, bort sammanlägga
straffen innan disciplinstraffet av sträng arrest förvandlades till
vaktarrest. Härvid skulle Karlssons straff hava bestämts till vaktarrest
i 15 dagar och icke vaktarrest i 16 dagar, såsom nu blev fallet.
Karlsson avtjänade arreststraffet den 4—20 juli 1914.

1 anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsMilitieombudsmannens
ämbetsberättelse. 38

298

mannen chefen för Jönköpings regemente att inkomma med yttrande
av krigsrättens ledamöter.

Uti sedermera avgiven förklaring anförde auditören Wirgin, med
vilken löjtnanten Hagström förklarat sig instämma, i huvudsak följande:
Stadgandet i 1881 års strafflag'' för krigsmakten § 33 mom. 2, där
det föreskreves, att vid flera olika disciplinförseelser straffet icke finge
bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver dess högsta
mått, syntes icke hava tillämplighet på nu förevarande fall, helst då
man betänkte att det i § 20 hette: Vad sålunda om längsta tid för

vaktarrest stadgat är, äge ej tillämpning då, på sätt här nedan sägs,
vaktarrest träder i stället för sträng arrest. Sistnämnda stadgande
syntes giva vid handen, att i de fall, då sträng arrest icke finge undergås
av t. ex. det skäl (som i förevarande fall) att en person icke fyllt 18
år, själva ådömandet av sträng arrest i viss mån bleve en fiktion, då
den stränga arresten omedelbart skulle förvandlas till vaktarrest.
Resultatet av ett straffädömande av sträng arrest å person under 18
år bleve följaktligen ondast, att vaktarreststraff i stället omedelbart
skulle efter vanlig norm uträknas. En sådan förvandling ansåge auditören
Wirgin enligt 1881 års strafflag böra ske särskilt för sig utan
sammanhang med annat eller andra brott, då såsom i förevarande fall
en person under 18 år dömdes för ett brott, där minimum vore sträng
arrest och detta straff föreskreves skola övergå till vaktarrest. Vaktarreststraff
bleve följaktligen norm al straffet i förevarande fall. Att
då förvandla ett ådömt vaktarreststraff för annat brott först till sträng
arrest och därpå åter till vaktarrest, på sätt militieombudsmannen
antytt, syntes honom särskilt i sådana specialfall, där sträng arrest
vore föreskriven såsom minimistraff, men icke finge bibehållas på grund
av persons minderårighet, icke vara någon tydlig föreskrift enligt §§
32—34 strafflagen för krigsmakten (1881 års lag). I allt fall vore
han fullt övertygad om, att olika meningar i ett sådant fall som det
förevarande kunde både finnas och försvaras, helst som ovannämnda
paragrafers i gamla strafflagen för krigsmakten avfattning gåve fog
för olika tolkningar. Med stöd av ovansagda hemställde han förty,
att militieombudsmannen måtte vid förklaringen låta bero.

Kaptenerna Theorin, Silfverhielm och Drakenberg anförde uti avgivna
förklaringar, att de icke hade något att erinra i anledning av
den av militieombudsmannen framställda anmärkningen.

1 skrivelse till chefen för Jönköpings regemente meddelade härefter
militieombudsmannen att han, innan han vidtoge ytterligare åtgärd,
ville lämna auditören Wirgin och löjtnanten Hagström, därest

299

de tilläventyrs skulle trots sin uttalade uppfattning anse sådant lämpligt,
samt krigsrättens övriga ledamöter tillfälle att till militieombudsmannen
inkomma med bevis därom, att de gottgjort kronan ävensom
Karlsson för dennes hållande i arrest under eu dag längre än som
enligt ovanberörda anmärkning vederbort.

Uti härefter avgivet yttrande anförde auditören Wirgin bland
annat: För att få ärendet bragt ur världen hade han funnit sig villig
att förfara på sätt militieombudsmannen ansett. T postanvisning
hade han därför tillställt Karlsson ett belopp av fem kronor. Beträffande
ersättningen till kronan åberopade Wirgin eu skrivelse från tjf.
regementsintendenten vid Jönköpings regemente Ivar Jarl, däri denne
såsom sin åsikt framhöll följande. Då Karlsson vid det ifrågavarande
tillfället var återinförd i regementets rullor hade han, vare sig han
var häktad eller ej, varit berättigad till underhåll å kronans bekostnad,
varför kronan ej fått vidkännas några extra kostnader av ifrågakomna
orsak.

Då Karlsson enligt vunnen upplysning avtjänat det ålagda straffet
utan tjänstgöring, fanns enligt militieombudsmannens mening ingen
anledning, varför kronan skulle vidkännas utgiften för hans hållande
i häkte. Militieombudsmannen infordrade därför förnyat meddelande i
ärendet från auditören Wirgin.

Denne insände slutligen bevis att han till regementets kassaförvaltning
inlevererat, förutom ersättning för andra Karlsson tillgodokomna
förmåner, varom i målet icke varit fråga, portiÖversättning
för en dag med 60 öre.

Då Karlsson kunde anses hava fått skälig gottgörelse för att han
till följd av det felaktiga straffsammanläggningsbeslutet hållits i arrest
en dag längre än som vederbort och kostnaden för Karlssons hållande
i arrest samma tid ersatts kronan, fann militieombudsmannen sig
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

25. Kostnad för oförvållad hämtning.

I skrivelse till militieombudsmannen anförde värnpliktige nr 176
19/1903 Axel Granath klagomål däröver att Granath den 17 september
1914 blivit av fjärdingsmannen i Ås socken anhållen och sedermera
den 19 samma månad genom hans försorg inställts i Söderhamn till
krigst jänstgöring inom Söderhamns landstormsområde nr 61 b. ehuru

300

Granath icke varit skyldig iakttaga inställelse inom nämnda område.
Granath, vilken, såsom tillhörande 1903 års klass, vid tiden för omförmälda
tjänstgöring ännu icke överförts till landstormen, uppgav i sin
klagoskrift vidare, att han under augusti 1913 avflyttat från Söderhamns
stad, varifrån han då uttog utflyttningsbetyg, och i oktober
samma år blivit skriven i Torskinge församling av Jönköpings län, där
han ock bosatte sig. Vid tiden för inställelsen i Söderhamn var han
fortfarande skriven i Torskinge men idkade handelsrörelse i Dravtinge,
Ås socken. Under november 1913 hade han insänt mönstringsanmälan
till befälhavaren för Värnamo rullföringsområde, dit Torskinge
hörde, men anmälningen hade återkommit från befälhavaren med besked,
att mönstringsanmälan skulle insändas till befälhavaren för Bollnäs
rullföringsområde. Granath, som ej lagligen bort trots hans protest
inställas i Söderhamn, varifrån han ock fick avresa samma dag han där
blivit inställd, borde icke vara skyldig vidkännas utgifter för försummelser,
som kunde hava ägt ruin från vederbörande rullföringsbefälhavares
eller pastorsämbetes sida och hemställde därför om bistånd av
militieombudsmannen för att dels återfå 49 kronor G6 öre, som Granath
fått betala i reseersättning till fjärdingsmannen, dels utfå ersättning
för sina övriga kostnader för inställelsen med 57 kronor 70 öre, därav
till biträde för skötande av affären under 4 dagar 12 kronor, för skjutsar
5 kronor, för telegram från Söderhamn till pastorsämbetet i Torskinge
med betalt svar 1 krona 20 öre, för 4 nattlogis 11 kronor 50 öre.
för kost under 4 dagar 8 kronor samt för egen tidsspillan under 4
dagar 20 kronor.

Vid klagoskriften hade fogats dels en räkning å sist berörda
kostnader om tillhopa 57 kronor 70 öre, dels ett den 3 november 1914
dagtecknat kvitto, enligt vilket fjärdingsmannen E. Hvlthén i Ås av
Granath uppburit 49 kronor 66 öre, utgörande ersättning för resa till
Söderhamn, som Granath av Konungens befallningshavande i Jönköpings
län förpliktats att betala, samt dels en skrivelse från befälhavaren för
Söderhamns landstormsområde, nr 61 b, disponenten P. J. L. Ekelöf
till Granath den 7 december 1914 av innehåll, att Granath, vilken i
hos Ekelöf tillgängliga värnpliktsrullor stod upptagen såsom tillhörande
Söderhamns landstormsområde men icke inställt sig vid mobiliseringen
den 2 augusti 1914, blivit genom Konungens befallningshavandes i
Gävleborgs län försorg efterspanad och den 19 september 1914 inställd
i Söderhamn; att genom undersökning, som då företogs på grund av
vissa av Granath lämnade uppgifter, emellertid framgick, bland annat
genom telegrafiskt meddelande från vederbörande pastor, att Granath

301

kyrkoskrivits i Torskinge hösten 1913 och sålunda ej var inställelseskyldig,
samt att Granath då omedelbart fått frihet att återvända till hemorten.

I anledning av klagoskriften infordrades yttrande av befälhavaren
för Bollnäs rullföriugsområde, nr 61, och anförde denne, att värnpliktiga
tilldelade infanteriet och tillhörande 1903 års klass eller andra
uppbådets äldsta årsklass enligt år 1914 gällande bestämmelser varit
skyldiga att vid mobilisering av landstormen inställa sig med denna
bland annat vad beträffade Söderhamns stad. Enligt anteckning i rullföringsområdets
stamrulla hade Granath uttagit flyttningsbetyg från
Söderhamn till Torskinge den 28 november 1913, till rullföringsområdets
expedition insänt sin mönstringsanmälan för år.1913 samt avförts till
Värnamo rullföringsområde nr 19 den 27 januari 1914 och sedan ej
varit rullförd inom området nr 61. Jämlikt inkallelseinstruktionen för
landstormen mom. 30 hade rullföringsbefälhavaren den 2 augusti 1914
till befälhavaren för Söderhamns landstormsområde insänt värnpliktssedlar
för samtliga beväringsmän ur andra uppbådet, som kunde komma
att inkallas tillsammans med landstormen inom området, och bland
dessa värnpliktssedlar hade ej funnits värnpliktssedel för Granath.
Enligt nämnda instruktion inom. 87 hade landstormsområdesbefälhavaren
varit skyldig att för upprättande av förteckning över de vid inkallelsen
till mobilisering förfallolöst uteblivna, i den mån inmönstringen ej skett
direkt å värnpliktssedlarna, jämföra dessa med vid inmönstringen förda
handlingar, varvid Granath, även om han ej ännu funnits avförd ur
landstormsområdesbefälhavarens rullor, således ej bort bliva upptagen å
nämnda förteckning.

Befälhavaren för Gävleborgs inskrivningsområde inkom därefter
enligt anmodan med yttrande av disponenten Ekelöf jämte eget utlåtande.
I Ekelöfs yttrande anfördes bland annat följande. Vid mobiliseringen
i augusti 1914 var Granath uti landstormsområdets rullor
upptagen såsom skyldig till inställelse. Dessa rullor hade i december
1913 jämlikt gällande instruktion varit insända till rullföringsbefälhavaren
för granskning och justering. I de kvartalsrapporter, som Ekelöf
åren 1913 och 1914 för justering av landstormsrullorna under årens
lopp mottagit från rullföringsbefälhavaren med uppgift ä inflyttade eller
avflyttade landstormsmän, hade Granath icke varit upptagen. Landstormsområdets
rullor hade av Ekelöf noggrant justerats enligt sagda
kvartalsrapporter, varför de ock omsorgsfullt följdes vid inmönstringen
samt vid upprättandet av förteckning över vid inkallelsen till mobilisering
förfallolöst uteblivna. Innan sist nämnda förteckning översändes
till Konungens befallningshavande, hade densamma upprepade gånger

302

noga kollationerats med landstormsrullorna, och då i dessa icke varit
anmärkt, att Granath redan den 23 november 1913 utflyttat från Söderhamn
till Torskinge, hade han ock blivit upptagen på förteckningen.
För årsklasserna 1895—1902 hade ej funnits andra rullor än landstormsområdets
justerade vanliga landstormsrullor att följa vid inmönstring
och eventuell efterlysning Dylika rullor hade även funnits för 1903
års klass samt för denna lagts till grund för inmönstring och efterlysning.
Den 7 augusti hade disponenten Ekelöf dock från rullföringsbefälhavaren
erhållit jämväl »avlämningsrullor» för denna årsklass, men
i saknad av någon som helst instruktion över dessa avlämningsrullors
användning hade Ekelöf endast rättat sig efter den justerade landstorinsrullan.
Vid numera företagen granskning av dessa avlämningsrullor
hade emellertid Granath befunnits därstädes upptagen men överkorsad.
Vid mobiliseringen år 1914 hade Ekelöf på grund av inom området
rådande brist på befäl haft att bestrida både befattningen som befälhavare
för landstormsområdet och befattningen som chef för Söderhamns
landstormsbataljon. Det hade därför icke varit honom möjligt att
hinna personligen granska varje detalj, utan hade han måst förlita sig
på samt i största möjliga mån inskränka sig till kontrollering av att
det ovana befäl och de tillfälliga skrivbiträden, som stodo honom till
buds, efter omständigheterna noga fullgjorde sina resp. åligganden. Att
under dylika omständigheter jämväl kontrollera rullorna med iakttagande
av överkorsade namn från handlingar, varom ej tydliga, instruktioner
förefunnos, torde varit omöjligt. Beträffande Granaths efterlysning
kunde Ekelöf ej finna, att någon anbefalld åtgärd blivit uraktlåten,
utan hade alla instruktioner följts med noggrannhet. Ekelöf hemställde
därför, att Granaths oriktiga införpassning ej måtte läggas Ekelöf
till last.

Inskrivningsbefälhavaren yttrade i sitt utlåtande följande. Enligt
vid den ifrågavarande tidpunkten gällande bestämmelser skulle 1903 års
klass, som tillhörde beväringens andra uppbåd mobiliseras samtidigt med
landstormen. På den grund fanns uti landstormsområdesexpeditionen
rulla upplagd över denna årsklass i likhet med över landstormens årsklasser.
I december 1913 eller sålunda efter Granaths utflyttning från
Söderhamn hade dessa rullor i överensstämmelse med gällande föreskrifter
sänts till rullföringsbefälhavaren för granskning, men Granaths
namn hade därvid icke blivit struket. Vid tidpunkten för rullans
återemottagande i landstormsområdesexpeditionen hade Ekelöf sålunda
måst förutsätta, att Granath var inställelseskyldig. Ett ytterligare
bestyrkande härav torde Ekelöf hämtat av nedan angivna omständig -

heter. Rullföringsbefälhavaren mottoge varje kvartal från vederbörande
pastorsämbeten uppgifter å under senaste kvartal in- och utflyttade samt
avlidna personer i värnpliktsåldern, vilka uppgifter av honom översändes
till vederbörande landstormsområdesbefälhavare för korrigering av
landstormsrullan. Så hade även skett, men uti dessa kvartalsuppgifter
hade, såsom av Ekelöf angivits, Granaths namn icke förekommit bland
utflyttade värnpliktiga. Under sådana förhållanden vore ju förklarligt,
att Ekelöf ansett sig kunna lita på, att landstormsrullan vore riktig.
Enligt instruktion för inkallelse och samling av landstormen mom. 30
ålåge det rullföringsbefälhavare att så snart ske kunde efter erhålletmeddelande
om mobiliseringsorders utfärdande till landstormsområdesbefälhavaren
översända värnpliktssedlar för samtliga värnpliktiga, vilka
kunde komma att inkallas inom landstormsområdet. Detta hade också
iakttagits beträffande 1903. års klass, men icke beträffande övriga inom
landstormsområdet mobiliserade årsklasser cl. v. s. landstormsklasserna-,
vilket torde hava berott på, att värnpliktssedlar, som då ganska nyligen
kommit i bruk, ännu icke hunnit utskrivas för dessa årsklasser. Värnpliktssedlarna
för 1903 års klass hade emellertid kommit Ekelöf såsent
tillhanda, att denne ej kunnat använda dem för inmönstringen,
utan hade denna även för nämnda årsklass måst verkställas med stöd
av landstormsrullan. Enligt mom. 87 i ovannämnda instruktion ålåge
det landstormsområdesbefälhavare att, innan han till Konungens befallningshavande
översände förteckning över vid inkallelsen till mobilisering
förfallolöst uteblivna, jämföra vid inmönstringen förda handlingar
med värnspliktsedlarna. Om så skett beträffande 1903 års klass, vilket
även kunnat ske, enär värnpliktssedlarna då förefunnos i landstormsområdesexpeditionen,
hade givetvis blivit upptäckt, att- Granath icke
var inställelseskyldig, eftersom värnpliktssedel för honom saknades. Härvidlag
förelåge sålunda otvivelaktigt en uraktlåtenhet från Ekelöfs sida.
Men om man- sågc på de vid tillfället rådande förhållandena, måste
man finna denna uraktlåtenhet mycket ursäktlig. Om Ekelöv enligtgällande
bestämmelser erhållit värnpliktssedlar för samtliga årsklasser,
lede det nog icke något tvivel, att han iakttagit berörda föreskrifter,
men då han nu erhållit dylika endast för an årsklass samt därjämte
redovisningen med värnpliktssedlar var jämförelsevis ny och på den
grund för honom mindre känd, vore det i varje fall förklarligt, att
han beträffande 1903 års klass använde samma förfaringssätt som beträffande
de övriga, ävensom att han tillerkänt uppgifterna i landstormsrullan
för sagda årsklass samma auktoritet som beträffande de
övriga. Därest exempelvis Granath i stället tillhört 1902 års klass

304

samt förhållandena i övrigt gestaltat sig likartade, torde hans införpassande
icke kunnat läggas Ekelöf till last. Som en förmildrande omständighet
syntes ytterligare böra anföras, att förhållandet inträffade
vid en mobilisering, då självfallet en mångfald av svårlösta uppgifter
kommit att läggas på den civile och såsom sådan vid de inträdda
militära förhållandena givetvis ovane landstormsområdesbefälhavaren.
Härtill komme vidare, att befälhavaren för Söderhamns landstormsområde
tillika vore chef för den inom samma område mobiliserade bataljonen,
vilken omständighet varit ägnad att göra hans arbete under mobiliseringstiden
vida mera betungande än vad fallet skulle varit, därest särskild
bataljonschef kunnat förordnas.

Efter att hava vitsordat Ekelöfs arbete och omsorg i hans verksamhet
såsom landstormsområdesbefälhavare samt hans nitälskan för
försvarsväsendet hemställde inskrivningsbefälhavaren att med anledning.
av de i saken förekommande omständigheterna Ekelöf måtte frikallas
från ansvar samt ersättning för de Granath åsamkade kostnaderna i
stället beredas honom från statsverket.

I detta ärende var sålunda utrett, att Granath, som — efter att
hava hösten 1913 uttagit betyg för flyttning från Söderhamn till Torskinge
församling i Jönköpings län — den 27 januari 1914 avförts från
Bollnäs rullföringsområde nr 61 till Värnamo rullföringsområde nr 19
samt i följd därav icke varit skyldig att vid mobiliseringen av landstormen
i augusti 1914 med andra uppbådets äldsta årsklass, till vilken
Granath hörde, inställa sig till tjänstgöring inom Söderhamns landstormsområde,
likväl blivit, såsom förfallolöst utebliven vid inkallelsen till
mobilisering, efter anmälan av disponenten Ekelöf hämtad genom
Konungens befallningshavandes försorg och den 19 september 1914 inställd
i Söderhamn, varifrån han docK, sedan det visat sig att han icke
varit inställelseskyldig, fått omedelbart återvända. Att Granath icke
blivit struken ur landstormsområdesexpeditionens rulla över 1903 års
klass vid den justering av rullan, varför densamma i december 1913 insänts
till befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde, syntes kunna förklaras
därav, att Granath, såsom nyss nämnts, icke avförts från sistnämnda
rullföringsområde förrän den 27 januari 1914. Rimligtvis hade hämtning
av Granath aldrig ifrågasatts, om Ekelöf i vederbörlig ordning underrättats
om hans avflyttning, och torde, såsom inskrivningsbefälhavaren
framhållit, även kunna antagas, att disponenten Ekelöf före Granaths
uppförande på förteckningen över förfallolöst uteblivna skulle hava
granskat de erhållna värnpliktssedlarna för 1903 års klass, därest Ekelöf

305

erhållit sådana värnpliktssedlar för samtliga årsklasser. I detta sistnämnda
avseende torde emellertid erinras, hurusom enligt mom. 30 i
den ovan nämnda instruktionen rullföringsbefälhavare väl är skyldig
att i fall som det ifrågakomna till landstormsområdesbefälhavaren översända
värnpliktssedlar för samtliga värnpliktiga, vilka kunna komma
att inkallas inom landstormsområdet, med undantag av vissa från inställelse
vid mobilisering frikallade. men att härvid i första hand skola
översändas värnpliktssedlar för beväringsmän ur andra uppbådet, vilka
enligt gällande mobiliseringsplaner inkallas tillsammansmed landstormen.
Instruktionen utgår sålunda ifrån att värnpliktssedlarna sändas successivt,
och de värnpliktssedlar, som enligt nyss anförda bestämmelse bort
sändas i första hand, hade ostridigt kommit Ekelöf tillhanda innan
förteckningen över förfallolöst uteblivna avsändes till Konungens befallningshavande.

Men för frågan, vem ansvaret för Granaths hämtande till Söderhamn
ålåge, torde vara likgiltigt, huruvida rullföringsbefälhavaren tilläventyrs
åsidosatt sin skyldighet att meddela Ekelöf underrättelse angående
Granaths avflyttning. Hämtningsåtgärden hade begärts av Ekelöf
med stöd av mom. 87 i inkallelseinstruktionen. Enligt detta moment
skall landstormsområdesbefälhavaren, sedan värnpliktssedlarna för de inkallade
landstormsmännen ankommit, och landstormsområdesbefälhavaren,
i den mån inmönstringen icke skett direkt å värnpliktssedlarna jämfört
dessa med vid inmönstringen förda handlingar, upprätta förteckningar
över de vid inkallelsen till mobilisering förfallolöst uteblivna, så snart
tillfälle därtill gives. Enligt denna uttryckliga bestämmelse hade Ekelöf
alltså icke bort upprätta förteckning över de förfallolöst uteblivna
förrän han erhållit värnpliktssedlarna, samt vid förteckningens upprättande
varit skyldig att jämföra dessa med de vid inmönstringen förda
handlingar. Om Ekelöf ställt sig denna bestämmelse till efterrättelse,
skulle han — oavsett felet i landstormsområdesexpeditionens rulla över
1903 års klass — icke kunnat undgå att finna, att Granath, för vilken
värnpliktssedel saknades, icke varit inställelseskyldig. Och vad an gin ge
anmärkningen att det på grund av befälsbrist torde varit omöjligt att
hinna kontrollera rullorna; kunde erinras, att då förteckningen skulle
upprättas så snart tillfälle därtill gavs, med förteckningens avsändande
kunnat och bort anstå tills Ekelöf hunnit kontrollera dess riktighet.

Gi''anath hade visat, att han med 49 kronor 66 öre ersatt den
fjärdingsman, som verkställt hans hämtande till Söderhamn. Att Granath
därutöver haft kostnader i anledning av hämtningen var påtagligt, och
den gottgörelse, han begärt för sådana kostnader, eller 57 kronor 70
MiUtienmhitdmnannevs timbetsberälf elite,. :t!>

öre, syntes icke oskälig. Någon möjlighet att för kostnad, som orsakats
av felaktig inkallelse eller hämtning till tjänstgöring, bereda ersättning
av allmänna medel, torde icke finnas; och då Ekelöf, enligt militieombudsmannens
uppfattning, bar ansvaret för att Granath obehörigen
hämtats till Söderhamn, ansåg militieombudsmannen sig pliktig lämna
Granath ämbetsbiträde för att av disponenten Ekelöf utbekomma fordrad
gottgörelse med tillhopa 107 kronor 36 öre.

Emellertid ansåg sig militieombudsmannen böra, innan vidare
åtgärd i ärendet vidtogs, bereda disponenten Ekelöf tillfälle att träffa
uppgörelse med Granath, varom skrivelse avläts till Ekelöf.

Disponenten Ekelöf insände härefter till militieombudsmannen ett
av Granath utfärdat kvitto av innehåll, att Granath den 14 april 1917
mottagit 99 kronor 71 öre såsom full ersättning i ett för allt för ifrågavarande
felaktiga inkallelse och hämtning; och fann med hänsyn härtill
militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet icke vara erforderlig.

26. Felaktig avfattning av utslag’ i fråga om ådömd förlust av medborgerligt
förtroende.

Vid en av militieombudsmannen den 10 mars 1917 förrättad inspektion
av centralfängelset å Långholmen anmärktes följande vid
granskning av de för verkställighet avlämnade utslagen.

Värnpliktige nr 51 78/1913 Artur Elias Hoffman dömdes av krigsrätten
vid Gottlands infanteriregemente genom utslag den 8 januari
1916 dels — med tillämpning av 4 § i lagen om införande av den nya
strafflagen för krigsmakten m. m. den 23 oktober 1914 — jämlikt
101 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 att för rymning
första gången undergå straffarbete i sex månader och dels jämlikt av
Stockholms rådstuvurätt åberopade lagrum jämte 20 kap. 14 § strafflagen
att för andra resan å särskilda tider medelst inbrott förövad
stöld undergå straffarbete i två år ävensom vara förlustig medborgerligt
förtroende intill dess två år förflutit från det Hoffman blivit efter utståndet
straff frigiven eller att alltså i en bot hållas till straffarbete i två
år och sex månader och vara förlustig medborgerligt förtroende i två år.

Enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen skall förlust av medborgerligt
förtroende, som icke ådömes för alltid, ådömas intill dess
viss tid förflutit från det den dömde efter utstånden straff blivit frigiven.

Då detta bort i förenämnda utslag iakttagas jämväl vid sammanläggningen
av de särskilda straffen, anmodade militieombudsmannen

307

krigsdomaren vid ifrågavarande krigsrätt att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande för egen del ävensom av övriga krigsrättsledamöter.

Uti avgivet yttrande anförde krigsdomaren C. W. af Ekenstam,
auditören It. Wiman, kaptenen Hjalmar Anér samt fanjunkaren O. H.
Nilsson, vilka tjänstgjort såsom ledamöter uti ifrågavarande krigsrätt,
följande. Genom ett förbiseende hade vid utslagets avfattande ej uppgivits
vid sammanläggningen av de särskilda straffen, att Hoffman skulle
vara förlustig medborgerligt förtroende intill dess två år förflutit från
det han blivit efter utståndet straff frigiven. Därest förlust av medborgerligt
förtroende ådömts rörande bägge brotten, hade missuppfattning
kunnat äga rum, ifall krigsrätten yttrat sig angående vanfrejden
på sätt skett. I förevarande fall, då förlust av medborgerligt förtroende
ådömts allenast rörande det ena brottet, syntes krigsrättsledamöterna
däremot någon missuppfattning svårligen kunna äga rum, helst uttrycket
»och vara förlustig medborgerligt förtroende i två år» måste
hänföra sig till uttrycket »ävensom vara förlustig medborgerligt förtroende
intill dess två år förflutit från det Hoffman blivit efter utståndet
straff frigiven». På det att emellertid visshet måtte vinnas därom, att
någon missuppfattning ej komme att äga rum i förevarande fall, hade
pastorsämbetet i den församling, där Hoffman vid tiden för utslagets
avkunnande varit och fortfarande vore kyrkoskriven, erhållit upplysning
om, huru utslaget borde tolkas. Krigsrättsledamöterna ville tillägga,
att de, dem veterligen, hittills ej formulerat något annat utslag på sätt
skett och att de ej heller komme att formulera något utslag på dylikt
sätt. I anledning av vad de sålunda andragit hemställde de, att militieombudsmannen
måtte låta bero vid deras i ärendet avgivna förklaring.

Vid detta yttrande fanns fogad en av krigsdomaren den 23 mars
1917 till pastorsämbetet i Hemse församling avlåten skrivelse, vari
krigsdomaren förmält sig, i anledning av framställning från militieombudsmannen
rörande en otydlighet i det ovannämnda utslaget, vilja
meddela, att uttrycket »eller att alltså i en bot hållas till straffarbete
i två år och sex månader och vara förlustig medborgerligt förtroende
i två år» borde tolkas som om detsamma varit lydande »eller att alltså
i en bot hållas till straffarbete i två år och sex månader och vara
förlustig medborgerligt förtroende intill dess två år förflutit från det
Hoffman blivit efter utståndet straff frigiven». Och var denna skrivelse
försedd med en den 24 mars 1917 dagtecknad påskrift av kyrkoherden
i Alva och Hemse församlingar att han tagit del av skrivelsen samt
att Hoffman vid tidpunkten för meddelandet av däri omförmälda utslag
varit och fortfarande vore kyrkoskriven i Hemse församling.

Militieombudsmannen fann sig kunna låta bero vid vad sålunda
i ärendet förekommit.

27. Obehörig sammanläggning av straffskärpning.

Vid granskning av de från Wendes artilleriregementes häkte till
militieombudsmansexpedition inkomna fångförteckningarna för fjärde
kvartalet 1916 inhämtades, att krigsrätten genom utslag den 16 november
1916 dömt värnpliktige nr 454 10/1915 N. P. Rosenkvist jämlikt
96 och 88 §§ strafflagen för krigsmakten att för fylleri och våldsamt
motstånd undergå sträng arrest med hårt nattläger i fyra dagar samt
att krigsrätten, enär Rosenkvist genom krigsrättens utslag den 13
oktober 1916 jämlikt 96 och 79 §§ i samma lag för fylleri och underlåtenhet
att efterkomma förmans för särskilt fall meddelade ordningsföreskrift
dömts att undergå sträng arrest i fem dagar med hårt nattläger,
vilket straff Rosenkvist ännu ej undergått, förordnat med tilllämpning
av 40 § strafflagen för krigsmakten, att berörda straff skulle
sammanläggas med det Rosenkvist genom förevarande utslag ådömda
straffet, så att Rosenkvist i en bot skulle undergå sträng arrest i åtta
dagar med hårt nattläger.

Enär krigsrättens förfarande att sammanlägga straffskärpning
strede mot grunderna för 4 kap. 8 § allmänna strafflagen jämförd med
33 § strafflagen för krigsmakten, anmodade militieombudsmannen chefen
för Wendes artilleriregemente att till militieombudsmannen insända avskrift
av krigsrättens ifrågavarande utslag.

Berörda utslag utvisade, att såsom ledamöter uti krigsrätten vid
ifrågavarande tillfälle tjänstgjort krigsdomaren B. G. Borgström, vice
auditören Nils Kamph. kaptenen .T. H. Dieden samt styckjunkare]!
Carl Salvin.

Samtidigt som avskriften av utslaget kom militieombudsmannen
tillhanda inkom från krigsdomaren Borgström och vice auditören Kamph
ett yttrande av följande ianehåll. Sedan till Borgströms och Kamphs
kännedom kommit att militieombudsmannen infordrat avskrift av krigs
rättens utslag angående Rosenkvist, ville de anföra följande. Rosenkvist,
som genom tidigare utslag av Wendes artilleriregementes krigsrätt
ådömts disciplinstraff av sträng arrest i fem dagar med hårt
nattläger, men som ej avtjänat detta straff, ådömdes genom krigsrättens
ovan anmärkta utslag den 20 november 1916 för fylleri och våldsamt
motstånd disciplinstraff bestående av sträng arrest med hårt nattläger

i fyra dagar. Vid sammanläggningen av de Rosenkvist sålunda ådömda
bestraffningarna, vilka båda vore förenade med skärpning, förbisåg
krigsrätten stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen, jämlikt vilken
lagbestämmelse endast den svåraste skärpningen skolat komma i tilllämpning.
Då protokollet någon dag därefter uppsattes, kommo de
omedelbart till insikt om sitt förbiseende och sökte, i vad på dem
ankomme, gottgöra Rosenkvist för det lidande, som finge anses honom
tillskyndat genom berörda förbiseende. I skrivelse hade även Rosenkvist
förklarat sig hava blivit till fullo gottgjord och förklarat sig frånträda
varje ansvars- och ersättningsyrkande mot krigsrättens ledamöter. Då
de sålunda så gott som omedelbart själva insett sitt förbiseende Och
de till fullo gottgjort detsamma, hemställde de, att militieombudsmannen
måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Vid yttrandet fanns fogad en så lydande handling.

»Härmed förklarar jag mig avstå från varje ansvars- och ersättningsyrkande
mot medlemmarna i den krigsrätt, som den 20 november
1916 av misstag ådömde mig 8 dagars sträng arrest med hårt nattläger
i stället för 8 dagars sträng arrest därav 5 dagar med hårt
nattläger, enär jag blivit till fullo gottgjord för det lidande, vilket
genom berörda misstag av krigsrätten må anses hava blivit mig tillskyndat.
Kristianstad den 7 december 1916.

Bevittnas:

Carl S. Schalin

Styckjunkare.

Nils Rosenkvist.

Rätt avskrivet betyga:
Axel Östberg

Kristianstad.

Edith Möller.

H. Ahlgren

Kristianstad.»

Vid provning av ärendet den 12 juni 1917 resolverade militieombudsmannen:
Enär Rosenkvist, enligt inkommet erkännande, på grund
av erhållen full gottgörelse förklarat sig avstå från varje ansvars- och
ersättningsyrkande mot medlemmarna i den krigsrätt, som den 20
november 1916 ådömt honom 8 dagars sträng arrest med hårt nattläger
i stället för 8 dagars sträng arrest, därav 5 med hårt nattläger,
fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet ej vara erforderlig.

28. Felaktigt beslut om straffsammanläggning.

Vid en av militieombudsmannen den 30 maj 1917 förrättad inspektion
av Positionsartilleriregementet anmärktes vid granskning av
divisionernas förhörsprotokoll följande.

Den 28 april 1917 ålade chefen för Positionsartilleriregementet
värnpliktige nr 294 49/1916 Vilhelm Hedell för oskickligt beteende och
underlåtenhet att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning, vilka förseelser
begåtts den 28 april 1917, disciplinstraff av 8 dagars skärpt
arrest. Straffet verkställdes enligt straffregistret för 6. batteriet mellan
den 1 och den 9 maj 1917. Emellertid hade Hedell redan den 22 april
1917 begått andra förseelser — underlåtenhet att ställa upp sig till
persedelvisitation m. in. Härför ålades honom av regementschefen genom
resolution den 2 maj 1917 fyra dagars skärpt arrest. I resolutionen
stadgades, att vid verkställandet av sistnämnda straff skulle jämlikt 40
§ strafflagen för krigsmakten med hänsyn till det Hedell genom beslutet
den 28 april ålagda disciplinstraff av 8 dagars skärpt arrest iakttagas,
att det honom nu ålagda straffet skulle sammanläggas med det förra
straffet eller den del därav, som icke var verkställd, då den nya förseelsen
begicks. Detta sistnämnda straff verkställdes mellan den 9 och
den 13 maj 1917. Regementschefens ifrågavarande resolutioner voro
kontrasignerade av auditören, vice krigsdomaren August Robert Angur
von Hedenberg.

38 § i strafflagen för krigsmakten innehåller följande bestämmelse.
»Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka
ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt
straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff
utsatta högsta mått.»

I 39 § föreskrives. »Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse
jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder
övertygad att förut hava begått samma förseelse, därå disciplinstraff
bör följa.»

Med tillämpning av ifrågavarande bestämmelser och 22 § i samma
lag hade Hedell icke kunnat ådömas skärpt arrest under längre tid än
tio dagar. Hedell hade sålunda fått undergå skärpt arrest under två
dagar längre än vederbort.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades regementschefen

:>11

i skrivelse den 16 juni 1917 att inkomma med yttrande för egen del
ävensom av vice krigsdomaren von Hedenberg.

Uti inkommen skrivelse anförde vice krigsdomaren von Hedenberg
att vid kontrasignerande av sistnämnda beslut det undgått honom, att
Hedell tidigare begått den förseelse, för vilken Hedell genom samma
beslut ålades bestraffning, än den, för vilken han straffades genom beslutet
den 28 april 1917. Till följd av detta förbiseende och då Hedell
därigenom ålagts två dagars arrest utöver vad som vederbort, hade vice
krigsdomaren dels till Hedell utgivit med honom överenskommen gottgörelse,
därvid han avsagt sig all talan på grund av berörda beslut
och bestraffning, dels ock till regementets kassaförvaltning inlevererat
ersättning för Hedells naturaportioner under två dagar.

Vid yttrandet funnos fogade följande handlingar:

1) Reversal.

Till Kungl. Positionsartilleriregementets kassaförvaltning

vereras:

(En (1:—) kronor 20 öre)

inle -

utgörande ersättning för tvä st. naturaportioner :i 60 öre (för ädömd
arrest).

Vara om kvitto anhålles.

Stockholm den 2 juli 1917.

A. von Hedenberg
v. krigsdomare.

1 krona 20 öre äro tagna till uppbörd under förbehåll av kassakontrollantens
annot.

K. Söderbom

Regementsintendent.

Annot.

G. E.

Kasaakontrollanl.

2) Av v. krigsdomaren A. von Hedenberg har jag erhållit full
gottgörelse med tio (10) kronor för det jag genom chefens för Kungl.
Positionsartilleriregementets beslut den 28 april och den 2 maj 1917
blivit, ålagd och avtjänat tvä dagars skärpt arrest mer än som veder -

312

bort, varför jag avsäger mig all talan på grund av berörda beslut och
bestraffning. Stockholm den 19 juni 1817.

Vilhelm Hedell.

Bevittnas:

0. G. von Otter H. Thamsten

Kapten. Löjtnant.

Uti avgivet yttrande förklarade regementschefen, översten William
Bergman, att han för egen del instämde uti vad vice krigsdomaren
von Hedenberg i ärendet anfört.

Vid prövning av ärendet den 26 juli 1917 resolverade militieombudsmannen
följande. Enär, enligt inkomna bevis, såväl värnpliktige
nr 294 49/1916 Vilhelm Hedell som ock kronan erhållit gottgörelse för
det Hedell till följd av regementschefens resolution den 28 april 1917
fått undergå arreststrafif två dagar längre än som vederbort, fann militieombudsmannen
vidare åtgärd i ärendet icke erfordras.

29. Fråga när rymningsbrott skall anses avslutat.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Skånska dragonregementet den 21 november 1916 verkställd granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Genom utslag den 5 november 1915 dömde krigsrätten volontären
vid 5. skvadronen nr 61 Viktor Karlsson jämlikt 59 och 62 §§ strafflagen
för krigsmakten att såsom för första gången rymning undergå
disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar. Tillika dömdes Karlsson
till ansvar för första resan stöld medelst inbrott, varjämte straffen
sammanlades.

Karlsson hade emellertid tidigare begått ryrnningsbrott.

Den 9 mars 1915 rannsakades Karlsson för nämnda brott.

Karlsson, som antecknats vara född den 3 augusti 1895, hade
häktats den 2 mars 1915.

Krigsrätten, vars ledamöter voro ryttmästaren A. Plåten, auditören
G. Faxe, ryttmästarna C. G. F. Stael von Holstein och R. von
Essen samt löjtnanten G. F. af Petersens, avkunnade i målet följande
utslag: »Enär i målet är utrett, att Karlsson den 20 juli 1913 i avsikt

att undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från härvarande
kasärn, där han hade sin tjänstgöring, prövar krigsrätten rättvist jämlikt
59 och 62 §§ strafflagen för krigsmakten döma Karlsson, vilken
icke undergått bestraffning för rymning efter det han fyllt 18 år, att
såsom för första gången rymning, även denna begången innan Karlsson
fyllt aderton år, undergå disciplinstraff av sträng arrest i sex dagar,
men prövar krigsrätten, med stöd av stadgandet i 4 kap. 12 § allmänna
strafflagen, skäligt förordna, att straffet skall anses verkställt till en
tid av två dagar genom Karlssons hållande i häkte.»

Då det rynmingsbrott, för vilket Kaidsson ådömts straff genom
krigsrättens utslag den 9 mars 1915, fortsatt även efter det Karlsson
fyllt 18 år, hade han bort dömas till ansvar för första resan rymning.

Karlsson hade följaktligen, då han efter undergången bestraffning
ånyo gjort sig skyldig till rymningsbrott, bort ådömas straff för andra
resan rymning och icke såsom genom utslaget den 5 november 1915
för första resan rymning.

Hade detta iakttagits, skulle Karlsson för den nya rymningen icke
kunnat ådömas disciplinstraff.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades chefen för Skånska
dragonregementet i skrivelse den 13 december 1916 att inkomma med
yttrande av ifrågavarande krigsrättsledamöter.

Med skrivelse den 28 december 1916 översände regementsbefälhavaren
yttrande av ovannämnda ledamöter av krigsrätten vid sammanträdet
den 9 mars 1915.

Krigsrättens ledamöter anförde följande. Oaktat rymning ju betraktades
som ett s. k. fortfarande brott, höllo de före, att då avvikandet
skett i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, brottet vore begånget
i och med avvikandet och att i allt fall saken vore så pass tvivelaktig,
att försiktigheten bjöde tillämpning av eu sådan uppfattning såsom
den för den dömde mest förmånliga. Då nu militieombudsmannen
emellertid uttalat, att i det föreliggande fallet vederbörande bort ådömas
ansvar för första resan rymning, skulle de icke underlåta att vid tilläventyrs
förekommande fall förfara i överensstämmelse med den uppfattning,
militieombudsmannen ansåge vara den riktiga.

Militieombudsmannen lät bero vid det avgivna yttrandet.

Militieombudsmannens dmbetsberättelse.

30. Krigsman hänvisad av krigsrätten vid det regemente, där han är anställd,
för rymning frän annat regemente till rannsakning
vid dess krigsrätt.

Vid sammanträde den 18 februari 1916 avkunnade krigsrätten
vid Norra skånska infanteidregementet, i vilken såsom ledamöter tjänstgjorde
krigsdomaren B. G. Borgström, auditören Einar Dörring, kaptenen
Carl von Gerber och fanjunkaren Sigfr. Wiebe, i ett mål angående
volontären nr 19/4 Johan Edvard Persson ett utslag av följande innehåll:
Enär Persson erkänt att han den 3 februari 1916 olovligen avvikit
från regementet, dit han den 7 i samma månad åter införpassades,
samt krigsrätten funne det uppenbart, att Persson avvikit i avsikt att
undandraga sig krigstjänsten, prövade krigsrätten jämlikt 48 och 50 §§
strafflagen för krigsmakten lagligt förklara Persson saker till rymning,
varjämte Persson förpliktades gottgöra statsverket den kostnad, detsamma
fått vidkännas för Perssons införpassande till regementet. Som
emellertid rannsakning med Persson påkallats jämväl vid Skånska
dragonregementets krigsrätt för inom dess domvärjo begånget brott,
förvisades Persson till nämnda krigsrätt för att där rannsakas och slutligen
dömas av den domstol, där han sist lagfördes; och skulle Persson
i häkte avbida fortsatt rannsakning.

Av infordrade handlingar syntes framgå, att Persson i december
månad 1915 tjänstgjort som värnpliktig vid Skånska dragonregementet,
att Persson den 30 december 1915 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten
olovligen avvikit från sistnämnda regemente, att Persson därefter
tagit anställning som volontär vid Norra skånska infanteriregementet,
samt att det varit för rymning från Skånska dragonregementet
som krigsrätten i sitt utslag hänvisat Persson till krigsrätten vid detta
regemente.

Perssons förvisande till krigsrätten vid Skånska diagonregementet
gav militieombudsmannen anledning till följande anmärkningar. Enligt
40 § i lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes gällde bland
annat, att därest någon gjort sig skyldig till förseelse, som .skulle av
krigsdomstol bedömas, målet skulle upptagas av regements- eller stationskrigsrätten
vid det truppförband eller den station, som den tilltalade
tillhörde eller som målet närmast anginge. Beträffande forum i krigsrättsmål
gällde som allmän regel att mål skulle upptagas vid krigsrätten
vid den avdelning, den brottslige tillhörde vid den tidpunkt, då

åtalet anhängig^ordes. Av grunderna i 44 § sistnämnda lag kunde
man måhända vara benägen draga den slutsatsen att krigsrätten vid
en avdelning av krigsmakten icke skulle vara behörig att upptaga åtal
för brott, som någon där anställd begått under tidigare anställning
vid annan avdelning, men i förevarande fall var att märka, att de förhållanden,
på grund av vilka Persson vid tiden för rymningen från
Skånska dragonregementet lydde under strafflagen för krigsmakten, icke
upphört, då" han anställdes som volontär vid Norra skånska infanteriregementet.
I varje händelse hade krigsrätten vid det senare iege
mentet uppenbarligen varit behörig att upptaga åtalet mot Persson
jämväl för rymning från Skånska dragonregementet och hade det säkerligen
ock varit lämpligare att den upptagit samma åtal, då nämligen
därigenom utom kostnaden för transport m. in. tillika förekommits ett
visst dröjsmål med bestraffningen.

Sedan inilitieombudsmannen anmodat krigsdomaren Borgström att
inkomma med yttrande för egen del ävensom av krigsrättens övriga
ledamöter, anförde krigsrättens ledamöter i en insänd förklaringsskrift
följande. Jämlikt 44 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes skulle brott, som borde åtalas vid krigsrätt och som ej blivit
åtalat, medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten,
upptagas av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den
tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks. På grund av detta
stadgande hade krigsrätten ansett sig oförhindrad att bifalla krigsfiskaiens
yrkande om målets förvisande till krigsrätten vid Skånska
dragonregementet, då i målet företetts formlig begäran härom från
chefen för sagda regemente. Otvivelaktigt hade det emellertid vant
lämpligare att i förevarande fall krigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet
upptagit till prövning jämväl ifrågavarande brott, enär
statsverket därigenom besparats kostnader för den tilltalades transport
in. in., samt bestraffningen dessutom fortare effektuerats. Jämväl både
det möjligen varit riktigare att hava sa förfarit, men ansåge sig krigsrätten
kunna till stöd för omskrivna beslutet anföra åberopade paragrafs
mindre lyckliga formulering, vilken enligt krigsrättens uppfattning lätt
kunde bliva föremål för misstolkning. På grund av vad sålunda anförts
hemställde krigsrättens ledamöter, att inilitieombudsmannen måtte låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

Enär det, visat sig att krigsrättens vid Norra skånska infanteriregementet
beslut att förvisa Persson till krigsrätten vid Skånska dragonregementet
för fortsatt rannsakning föranletts av en framställning av
översten W. Croneborg till krigsfiskalen vid det förra regementet, an -

316

modade militieombudsmannen översten att inkomma med yttrande.
Översten antörde i hit inkommen skrivelse i huvudsak följande. Sedan
till översten anmälts, att till regementsexpeditionen av krigsfiskalen
vid Norra skånska infanteriregementet i telefon gjorts förfrågan, huruvida
man ville få ifrågavarande volontären nr 19/4 Johan Edvard Persson,
med vilken rannsakning vid sistnämnda krigsrätt påginge, hänvisad
till Skånska dragonregementets krigsrätt för vidare rannsakning
rörande bfott, som han begått, dä han tjänstgjort såsom värnpliktig
vid sistnämnda regemente, hade översten avlåtit skrivelse till bemälde
krigsfiskal med anhållan om Perssons hänvisande till Skånska dragonregementets
krigsrätt. Dä översten antagit, att krigsfiskalens berörda
förfrågan gjorts på föranstaltande av vederbörande krigsrätt och att
denna alltså avsett att hänvisande till Skånska dragonregementets krigsrätt
borde ske, hade översten icke dragit i betänkande att besvara
frågan, vilken översten betraktat såsom gjord blott pro forma, jakande,
detta desto mindre som auditören, vilken underrättats om saken, icke
haft någon erinran att göra. Översten hade väl ansett, att det varit
lämpligare, att Norra skånska infanteriregementets krigsrätt upptagit
åtalet jämväl för rymningen från Skånska dragonregementet, och ville
icke bestrida att det även varit riktigt, att så skett, men då fall av
föreliggande art vore mycket sällsynta, då stadgandena i 44 § i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes lätt kunde misstolkas,
och då Persson tillerkänts rätt till avdrag för häktningstid överstigande
den tid, som förflutit mellan de av de bägge krigsrätterna meddelade
utslagen, hemställde översten att militieombudsmannen ville låta bero
vid vad i ärendet förekommit.

Sedan anmärkningens befogenhet sålunda blivit medgiven, fann
militieombudsmannen sig kunna låta bero vid de avgivna yttrandena.

31. Felaktig sammanläggning av disciplinstraff.

På grund av anmärkning vid granskning av fångförteckningarna
från Norrbottens regemente för första kvartalet 1917 hade militieombudsmannen
infordrat avskrift av dels regementets krigsrätts utslag
den 26 oktober 1916, varigenom värnpliktige Gustaf Fridolf Andersson
för försummelse av tjänsteplikt, vanvördigt uppträdande mot förman
och vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning ådömts sex
dagars sträng arrest, dels regementschefens resolution den 30 i samma

månad, varigenom bemälde Andersson för olovligt undanhållande och
försummelse av tjänsteplikt ådömts sex dagars vaktarrest, dels ock
regementschefens resolution den 13 .november 1916, varigenom omförmälda
båda straff sammanlagts till åtta dagars sträng arrest.

Av handlingarna i målet angående olovligt undanhållande m. in.
inhämtades, att ifrågavarande förseelser begåtts redan den 23 september
1916, således innan krigsrättens utslag i målet meddelats. Regementschefen
hade därför bort tillämpa 39 § i strafflagen för krigsmakten
vid straffets ådömande och hade Andersson, därest så skett, icke kunnat
ådömas strängare straff än sträng arrest i sex dagar.

Vid en av militieombudsmannen den 12 juli 1917 företagen inspektion
av regementet meddelade regementschefen, översten G. Hedengren,
att översten först den 7 november erhållit krigsrättens ifrågavarande
utslag och att översten icke haft kännedom därom, att Andersson
vore nyligen bestraffad, då översten meddelade resolution i målet
angående olovligt undanhållande m. m., vilket givetvis berodde därpå,
att vederbörande förhörsprotokoll varit ofullständigt. Numera hade
översten vidtagit åtgärder i syfte att förhörsprotokoll upptoge anteckningar
om tidigare förseelser.

I skrivelse till översten Hedengren den 29 augusti 1917 framhöll
militieombudsmannen, att felet bort uppmärksammas senast dä de
båda straffen sammanlades och att översten då torde hava bort jämlikt
42 § 2. punkten strafflagen för krigsmakten göra anmälan om förhållandet
hos krigshovrätten för straffens sammanläggning, varjämte
militieombudsmannen anmodade översten att inkomma med yttrande.

Till svar å berörda skrivelse anförde översten uti avgivet yttrande
följande

Såsom översten muntligt haft tillfälle anföra, kom 39 § strafflagen
för krigsmakten icke att i detta fall tillämpas, enär något protokollsutdrag
rörande regementskrigsrättens utslag den 26 oktober 1916 ej
kom översten tillhanda förrän den 7 påföljande november, och översten
redan den 30 oktober ålade Andersson disciplinstraff. Någon ofullständighet
i förhörsprotokollet beträffande den förseelse, för vilken Andersson
av översten den 30 oktober bestraffades, torde knappt föreligga,
dä i allmänhet någon annan uppgift angående den tilltalades föregående
förseelser ej brukade förekomma än utdrag av straffregister och anteckningsbok
för tillrättavisningar. Till följd av de ofta förekommande
betydande förseningarna vid översändande av protokollsutdragen från
regementskrigsrätten och förhörsprotokollen från auditören, hade översten
emellertid för eget skydd måst anbefalla, att förhörsprotokollen skulle

:J18

för framtiden även innehålla uppgift, huruvida den tilltalade vore anmäld
för förseelse, som ännu ej blivit slutbehandlad. Det hade nämligen
i flera fall förekommit, att manskap medhunnit många förbrytelser,
innan en tidigare begången blivit slutbehandlad och sålunda införd i
straffregister. Översten anförde detta förhållande, enär översten icke
ansåge, att någon försummelse i fråga om protokollsföringen läge den
bataljonschef till last, som hållit förhör med Andersson beträffande
förseelsen den 23 september. Såsom förklaring till, att vid sammanläggningen
av straffen den 13 november första stycket av § 42 vunnit
tillämpning, ville översten anföra, att översten förbisåg, att den förseelse,
för vilken översten den 30 oktober tillmätte straff, begåtts senare
än den förseelse, rörande vilken översten först den 7 november erhöll
protokollsutdrag från regementskrigsrätten. Därtill hade formuleringen
av andra stycket i § 42 — »och äro straffen av beskaffenhet, att de
enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas» —
lett översten till den uppfattningen, att anmälan till krigsöverdomstolen
skulle ske, endast då sammanläggning av arreststraff med annat frihetsstraff
(straffarbete, fängelse) förekomma eller någon genom ett beslut
dömts till böter, avsättning och dylikt och genom ett annat till arreststraff
Sammanläggningsförfarandet gäve vid Norrbottens regemente
lättare anledning till misstag, dels på grund av försening med överlämnandet
till regementsexpeditionen av prctokollsutdrag och förhörsprotokoll
från auditören, dels till följd av den oefterrättliga bristen
på arrestutrymmen, varigenom ådömda mål finge ligga månader igenom
obestraffade och tid till upprepade förseelser av samma person i övermått
förelåge.

I skrivelse till översten Hedengren den 1 november 1917 anförde
milit.ieombudsmannen härefter följande.

Den gjorda anmärkningen avsåge det förhållandet, att straffet
för de förseelser, som omförmäldes i överstens resolution den 30 oktober
1916, bestämts särskilt, ehuru förseelserna ägt rum före meddelandet
av krigsrättens utslag den 26 berörda oktober, varigenom Andersson
dömdes till disciplinstraff för andra förseelser, samt straffet förty bort
jämlikt 39 § strafflagen för krigsmakten så bestämmas, som om Andersson
varit på en gång lagförd för alla förseelserna. Att de av översten
bestraffade förseelserna ägt rum senare än de förseelser, som krigsrätten
belagt med straff, saknade däremot betydelse för frågan. Då nu krigsrättens
utslag icke varit för översten tillgängligt vid meddelandet av
resolutionen den 30 oktober 1916, kunde det ju icke läggas översten
till last, att nämnda paragraf ej kommit att därvid tillämpas.

Annorlunda förhölle sig med resolutionen den 7 november 1916,
varigenom straffen sammanlades. För att befälhavare skulle äga förordna
om sammanläggning av disciplinstraff, som ålagts en person genom
särskilda beslut, vilka på en gång förekomme till handläggning, uppställde
42 § nämnda lag vissa förutsättningar. Av dessa torde icke
vara erforderligt att här framhålla mer är en, nämligen att sådant fall
skulle vara för handen som avsåges i 40 §, d. v. s. att någon, sedan
arreststraff blivit honom ålagt men innan han det till fullo undergått,
ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå sådant straff borde följa.
Detta hade ej varit händelsen beträffande Andersson, vilkens samtliga
förseelser begåtts innan straff ålades för någon av dem. Översten både
därför icke vant behörig att förordna om sammanläggning av de särskilda
disciplinstraff, som ålagts Andersson, utan hade detta tillkommit
krigshovrätten jämlikt nästa punkt i 42 §, låt vara att denna punkt
tilläventyrs kunde antagas vara skriven med tanke närmast på andra
fall, såsom översten anfört. Den av översten meddelade sammanläggningsresolutionen
hade kommit att leda till det felaktiga resultat, att
straffet för Andersson blivit sträng arrest i åtta dagar i stället för
sådan arrest i sex dagar. Enligt 26 § första stycket strafflagen för
krigsmakten gällde, att då sträng arrest pågått i tre dagar, en dags
uppehåll skulle göras i bestraffningen, samt att denna dag, under vilken
den arresterade hölles under bevakning i låst ljust rum, icke inräknades
i strafftiden; och hade sålunda Andersson till följd av det begångna
felet vid straffsammanläggningen hållits i sträng arrest två dagar samt
därutöver under bevakning i låst ljust rum en dag längre än som
vederbort. Under den tid, Andersson sålunda varit berövad friheten,
hade han åtnjutit förplägnad av kronan.

Militieombudsmannen lämnade därför översten tillfälle att inkomma
med bevis att översten berett icke blott Andersson utan även kronan
gottgörelse för det Andersson till följd av det felaktiga beslutet om
straffsammanläggning hållits i arrest eller under bevakning i låst rum
tre dagar längre än som vederbort.

Med skrivelse den 22 november 1917 insände översten Hedengren
härefter

dels avskrift av eu skrivelse från Andersson till regementsexpeditionen
vid Norrbottens regemente av innehåll att Andersson i ersättning
fordrade tillhopa 81 kronor 3 öre,

dels bevis från Andersson att han i postanvisning erhållit detta
belopp,

dels ock kvitto från vederbörande regementsintendent att till

320

kronan inlevererats av översten 2 kronor 79 öre, utgörande kostnaden
för Anderssons förplägnad under den tid lian för länge kvarhållits i häkte.

Sedan berörda handlingar inkommit fann militieombudsmannen
med hänsyn härtill ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

32. Disciplinstraff av sträng arrest obehörigen ädömt av
officer av löjtnants grad

Enligt en militieombudsmannen tillhandakommen avskrift av
protokoll, hållet i Yisby den 24 juni 1916 vid förhör med volontären
vid Skånska dragonregementet nr 20/3 Alfred Jönsson Ström, ålades
denne samma dag av dåvarande löjtnanten Oscar Samuel von Krusenstjerna
såsom befälhavare för Gottländska kavalleritroppen disciplinstraff
av sex dagars sträng arrest för vägran att åtlyda förmans befallning
och ohörsamhet mot patrull.

Av en från Gottlands artillerikår inkommen fångförteckning inhämtades,
att Ström avtjänat det honom sålunda ådömda straff under
tiden 26 juni—3 juli 1916.

Gent emot berörda straffresolution anmärktes följande.

Enligt 194 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 191 § 7
mom. samma lag, gäller, att befälhavare av lägre än kaptens men minst
underofficers grad, vilken utövar befäl över detacherad avdelning, i
fredstid äger bestraffningsrätt över honom underlydande med den inskränkning,
att sträng arrest, skärpt arrest eller vaktarrest över tio
dagar ej må av honom åläggas.

Trots den sålunda gjorda inskränkningen i bestraffningsrätten för
bland annat befälhavare i löjtnants grad hade von Krusenstjerna, vilken
såsom nämnt, vid bestraffningens åläggande innehade denna grad, uti
ovan angivna fall ålagt volontären Ström disciplinstraff av sträng arrest.

Uti infordrad förklaring anförde numera ryttmästaren von Krusenstjerna
följande. Gottländska kavalleritroppen vore mobiliserad och
förlagd å Gottland såsom neutralitetsvakt, enligt ryttmästarens uppfattning
fullt jämförligt med »i krigstid». Ryttmästaren hade en gång
i början av sin kommendering å Gottland vänt sig till en auditör därstädes
för erhållande av eu upplysning och då fått följande svar: »Jag
har ej alls med troppen att skaffa, utan kan löjtnanten betrakta sig
såsom detacherad befälhavare, där tillgång till auditör ej finnes.» Enligt
strafflagen för krigsmakten § 191 första och sista stycket, jämförda

med § 189 andra stycket, kunde ryttmästaren ej finna att lian överträtt
sin befogenhet. Anledningen till att rvttmästaren behandlat saken själv
hade varit den, att han velat spara Ström för fängelse, som Ström
enligt ryttmästarens övertygelse fatt, i den händelse saken hänskjutits
till krigsrätt.

I skrivelse till ryttmästaren von Krusenstjerna den 15 november
1917 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Med hänsyn till innehållet i den av ryttmästaren avgivna förklaringen
funne militieombudsmannen sig böra framhålla, att militieombudsmannen
icke uti förevarande ärende ifrågasatt behörigheten för
den Gottländska kavalleritroppens chef att ålägga honom underlydande
personal disciplinstraff.

Vad som i militieombudsmannens anmärkningsskrivelse framhölls
var den omständigheten, att ryttmästaren, som den 24 juni 1916 innehade
allenast löjtnants grad, samma dag ålagt volontären Ström disciplinstraff
av sådan beskaffenhet som sträng arrest.

Av de av militieombudsmannen åberopade lagrummen framginge
nämligen med tydlighet, att eu officer av löjtnants grad såsom befälhavare
för detacherad trupp väl kunde ålägga honom underlydande
personal arrest utan bevakning samt vaktarrest i högst tio dagar men
däremot icke vaktarrest för längre tid, skärpt arrest eller sträng
arrest.

Att den vidsträcktare bestraffningsrätt i disciplinmål, som på
grund av sista stycket i 191 § strafflagen för krigsmakten i krigstid
tillkomme befälhavare, vilken innehade lägre grad än kaptens men
dock minst underofficers, icke kunde tillämpas allenast därför att mobilisering
ägde rum borde väl säga sig självt. Ehuru något det ringaste
tvivel icke torde kunna finnas därom, att anförda undantagsbestämmelse
uteslutande avsäge det fall, att landet befunne sig i krigstillstånd,
kunde i avseende å språkbruket i strafflagen för krigsmakten
erinras om att för vissa brott, t. ex. rymning och olovligt undanhållande,
ett straff'' vore stadgat för det fall att brottet ägt. ram vid
mobiliserad avdelning, ett annat och strängare för det fall att brottet
ägt rum under sådana omständigheter, att krigsartiklarna skola tilllämpas.
Redan den omständigheten att 189 § andra stycket talade
om bestraffning vid mobiliserad avdelning och 191 § sista stycket om
bestraffning i krigstid borde för övrigt göra det klart, att mobiliseringstillstånd
icke enligt lagens språkbruk vore detsamma som krigstid.

Militieombudsmannen vidhölle alltså, att ryttmästaren uti det

Militiemnbudxmavntav v änibelnhertiitcj.w

anmärkta hänseendet gjort sig skyldig till felaktigt förfarande. Men
då risken av ett upprepande av samma fel vore utesluten och ej heller
eljest något förhållande förelåge, som gjorde det oundgängligen nödvändigt
att felet beivrades, hade militieombudsmannen funnit sig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

33. Ersättning av statsmedel oriktigt utbetald till svarandepart

i brottmål.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde f. d.
furiren Gustaf Dahlros följande:

Den 13 juli 1916 dömde krigsrätten vid Bohusläns regemente
fänriken i reserven John Oden Adolf Olsson till arreststraff samt förpliktade
honom gottgöra kronan kostnaderna till i målet hörda vittnen.
I detta mål var klaganden målsägande och klagandens talan om
ersättning ogillades. Någon ersättning till fänriken Olsson omförmäldes
icke i utslaget. Det oaktat hade dock denne av regementets
kassaförvaltning fått ersättning enligt räkningar. Det förefölle klaganden
ofattbart att eu på åklagarens ansvarstalan fälld svarandepart
kunde få ersättning av statsmedel, dä domstolen icke därom förordnat.
Klaganden anhölle för den skull att militieombudsmannen ville taga
detta ärende under omprövning så att sakfälld a parter icke utanför
domstolens räckvidd kunde åtkomma medel från kronan och att likhet
inför lagen upprätthölles. Olssons räkningar stodo för övrigt icke i
överensstämmelse med resereglementet och den väg Olsson farit eller
kunnat resa.

Vid klagoskriften hade fogats följande handlingar:

»Avskrift. Värnpliktige 360 30/13 Andersson, vilken tjänst gjort

som kusk å H. under tiden 15 maj till 19 juni 1916 säger
sig ha skjutsat fänrik Olsson från H. till Svanesund den 25 maj,
samt hämtade honom vid Ödsmåls järnvägsstation. Fänrik Olsson
upplyste Andersson om att han skulle till Uddevalla på krigsrätt.
Denna dag hade fänrik Olsson lånat häst, men hade dagen förut
lånat ut kronans häst till samma person och samma vägsträcka, således
endast ett byte. Från Svanesund, där skjutsen stannade, till Ödsmåls
station hade fänriken omkring 4 å 5 kilometer att tillryggalägga.
Fänriken hade emellertid på morgonen uppgivit för Andersson, att han
skulle marschera vägen från Svanesunds brygga till Ödsmål.

323

Att ovanstående uppgifter äro sanna intygar Axel Andersson,
Vidingen, Rabbalshede.

Rätt avskrivet intygar:

Carl Nordin C. Dahlros

Furir vid Kungl. Göta livgarde. Stadsvaktmästare.

Avskrift. Kommissarie värnpliktige nr 474 30/13 Nicolaison,
vilken tjänstgjort å H. under tiden 15 maj—4 juli lämnar följande
upplysningar: Den 22 juni var nämnda person beordrad att visa
fänrik Olsson vägen till Vassbottens brygga, som ligger omkring 2
kilometer från H. Härifrån begav sig fänriken med motorbåt till Stenungsund,
samt återkom samma dag på aftonen.

Nicolaison har sig bekant, att fänrik Olsson reste från H. den
6 juni till Göteborg samt återkom från Göteborg den 10 i samma
månad. Fänrik Olsson avreste och återkom vid dessa tillfällen med
ångbåt från Mollösund samt skjutsades dit och åter på kronans häst.
Att dessa uppgifter äro sanna och kan med ed bekräftas intygar:

John Nicolai Nicolaison,

Spoltorp, Skee.

Värnpliktige 360 Andersson vitsordar Nicolaisons påstående angående
resan den 7G—10/e, men tror sig kunna påstå att resan den
s7<> som är omnämnt, skulle avse en resa som fänriken Olsson företog
den 20 juni.

Vilka påstående härmed erkännes

Axel Andersson,

Vidingen, Rabbalshede.

Rätt avskrivet intyga:

L. G. Källström Carl Nordin

Korpral. Furir vid Kungl. Göta livgarde.» I

I anledning av klagoskriften mfordrades yttrande i ärendet från
kassaförvaltningen vid Bohusläns regemente; och anförde kassaförvaltningen
i avgivet yttande följande.

Av handlingarna framginge icke vad sorts ersättning fänriken
Olsson orättmätigt skulle hava uppburit. Uppenbart vore emellertid

att omförmälda fänrik från Bohusläns regementes kassaförvaltning icke
uppburit annan ersättning än den han jämlikt bestämmelserna i avlöningsreglementet
den 11 oktober 1907 § 39 f), för resor till och från
krigsrättssammanträden ägde rätt erhålla, nämligen reseersättning.
Kassaförvaltningen ålåge endast att före utbetalningen av reseräkningar
granska desamma med hänsyn till att de voro betalbara enligt gällande
reglementen, men hade varken möjlighet eller skyldighet kontrollera,
om vederbörande i verkligheten använt sig av i räkningen uppgivet färdmedel.
Räkningarna hade varit vederbörligen attesterade eller åtföljda
av regementsorder eller dvlikt. som utvisat att vederbörande haft att
företaga de resor, för vilka ersättning begärts, och hade utbetalningarna
verkställts i enlighet med bestämmelserna i reseregl em entet.

Dahlros avgav påminnelser i ärendet.

På militieombudsmannens begäran insände chefen för Bohusläns
regemente avskrift av krigsrättens ifrågavarande den 13 juli 1916
meddelade utslag och inhämtades i krigsh o vrätten att besvär mot utslaget
icke inom laga tid anförts.

Enligt 103 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 23 oktober 1914 jämförd med vad rättegångsbalken innehåller om
rättegångskostnad lärer Olsson icke hava varit berättigad att av allmänna
medel erhålla ersättning för sin inställelse såsom svarandepart
uti ifrågavarande mål, då sådan ersättning ej tillerkänts honom genom
krigsrättens utslag. Den av kassaförvaltningen åberopade bestämmelse,
som avser resor för deltagande i krigsrättssammanträden, gäller uppenbarligen
militära ledamöter i krigsrätt, icke parter.

Då den föreliggande frågan emellertid syntes vara av beskaffenhet
att kunna prövas i den för anmärkningsmål stadgade ordning, överlämnade
militieombudsmannen handlingarna i ovanberörda ärende med
skrivelse den 22 november 1917 till arméförvaltningens civila departement
att vara. att tillgå vid den granskning av Bohusläns regementes
räkenskaper, som ankommer på arméförvaltningens revision.

44. Felaktig1 inkallelse till krig stjänstgöring.

Uti eu till militieombudsmannen insänd skrift anhöll värnpliktige
nr 12 26/1895 Carl And. Burman — under uppgift att han genom fjärdingsmannen
Ad. Lundin i Markaryd efter order av militieombudsmannen
beordrats att den 27 februari 1915 inställa sig till mobili -

325

sering å K., men att Burman, som två månader förut inträtt i landstormen,
i följd därav befriats från tjänstgöring å K. — om ersättning för
tidsspillan och andra genom inkallelsen uppkomna kostnader med 35
kronor 55 öre enligt räkning.

I skrivelse den 22 maj 1916 meddelade militieombudsmannen
Burman, att militieombudsmannen icke utfärdat eller ägt rätt utfärda
den order, enligt vilken Burman skulle hava blivit inkallad till tjänstgöring,
samt att militieombudsmansämbetet, som trädde i verksamhet i
maj 1915, sålunda icke fanns till vid den tid, då nämnda order kunde
antagas hava blivit utfärdad. Det vore följaktligen icke av militieombudsmannen
Burman kunde begära ersättning för den uppgivna
felaktiga inkallelsen. Därest emellertid Burman med intyg av fjärdingsmannen
Lundin kunde styrka, att han blivit beordrad till inställelse
samt att han därefter inställt sig till tjänstgöring, skulle militieombudsmannen
söka bereda honom ersättning för de kostnader, som uppkommit
genom felinkallelsen.

Den 29 maj 1915 inkom till militieombudsmansexpeditionen ett
så lydande intyg.

»Att Karl And. Burman den 27 februari 1915 av undertecknad
blev avhämtad enligt order från vederbörande och att han själv avreste
från Markaryd för inställelse vid Kronobergs regemente allt enligt order
betygar.

Markaryd den 29 maj 1916.

Ad. Lundin

Fjärdingsman.» I

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
befälhavaren för Ljungby rullföringsområde, nr 14, att inkomma
med yttrande.

Uti avgivet yttrande anförde rullföringsbefälhavaren majoren
Valentin Franzén följande. Värnpliktige Burman, som vore född den 11
maj 1874, inkallades i enlighet med bestämmelserna i generalorder deri
9 januari 1915 nr 44 med inryckning den 26 februari 1915 tillsammans
med årsklassen 1904. Orsaken till att Burman, som inskrivits år 1895.
tillhörde årsklassen 1904, vore den, att Burman vistats i Amerika under
åren 1898—1907 och vid återinflyttningen till riket, enligt då gällande
inskrivningsförordning § 79 mom. 3, hänförts till den årsklass, som
hade samma ordningsnummer inom vederbörligt uppbåd, som den klass
han vid utflyttningen tillhörde, d. v. s. 4. årsklassen, vilken år 1907
var årsklass 1904. Enligt inskrivningsförordningen av den 31 december

326

1914 § 81 inom, 1 e) skulle Burman vara berättigad att deri 1 januari

1915 omföras till landstormen. Att göra detta i rätt tid var för majoren
omöjligt, emedan ovannämnda förordning utkom från trycket den
9 januari och först den 13 januari kom rullföringsbefälhavaren tillhanda
under en tid. då arbetet i rullföringsexpeditionen var som brådast
med uppgörande av de vidlyftiga årliga januariuppgifterna och
rapporterna, vartill kom arbete för inkallelse till krigs- och fredstjänstgöring
samt förberedande arbete för inskrivningsförrättningarna, varav
torde kunna inses svårigheten att medhinna att ingående studera den
nya förordningen och på grund därav verkställa alla överföringar, som
betingades av densamma. Burman överfördes till landstormen den 1
mars 1916. Då majoren ej sänt Burman något meddelande, att han
omförts till landstormen och då majoren vore övertygad om att Burman
väl visste, att han tillhörde årsklassen 1904, enär han årligen 1907—
1914 undergått mönstring och därvid erhållit kännedom om, vilken
årsklass han tillhörde, samt då han dessutom genom årliga kungörelser
hade skyldighet veta, att endast beväringen — ej landstormen — hade
mönstringsskyldighet, ansåge majoren att Burman underlåtit att efterkomma
inkallelseordern om inställelse till krigstjänstgöring, vadan hans
ersättningsanspråk enligt majorens förmenande vore obefogade.

I avgiven påminnelseskrift bemötte Burman det avgivna yttrandet
och fordrade ersättning med ytterligare 10 kronor för kostnader å
saken.

1 skrivelse den 7 augusti 1917 anmodade härefter tjänstförrättande
militieombudsmannen majoren Franzén att inkomma med förnyat yttrande
i ärendet och därvid uppgiva, huruvida majoren vore villig att
i ersättning i anledning av den felaktiga hämtningsåtgärden tillställa
Burman ett belopp av 45 kronor.

I skrivelse den 28 augusti 1916 meddelade slutligen majoren
Franzén att han genom kronolänsmannen i Sunnerbo härads södra
länsmansdistrikt tillställt Burman 45 kronor för felaktig inkallelse till
krigstj änstgöring.

Vid skrivelsen hade fogats ett av vederbörande posttjänsteman
utfärdat kvitto å förenämnda försändelse.

Vid härefter företagen prövning av ärendet fann tjänstföirättande
militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterliga åtgärd.

35. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring.

Värnpliktige nr 153 14/1907 extra kronojägaren Ernst Nilsson
anförde uti en till militieombudsmannen ställd skrift huvudsakligen
följande.

I anledning av förment undanhållande från krigstjänstgöring under
tiden den 5 februari — den 22 mars 1916 blev Nilsson den 17 mars
1916 i sin bostad i Salebo, Lagern anhållen av krön obetjäning och
inställd vid Kronobergs regementes kontingent i L., varifrån Nilsson
beordrades avresa till M. för tjänstgöring vid en därstädes förlagd
skyddstruppskontingent. Vid framkomsten till M. blev Nilsson emellertid
omedelbart liemförlovad, enär Nilsson såsom tillhörande skogsstaten
vore genom generalorder frikallad från inställelse till tjänstgöring för
rikets försvar. Då enligt Nilssons förmenande befälhavaren för Ljungby
rullföringsområde vore orsak till felinkallelsen, hade Nilsson i skrivelse
den 21 mars 1916 anmält förhållandet för vederbörande regementschef,
men icke erhållit något svar ä sin framställning.

1 anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen
befälhavaren för Kronobergs inskrivningsområde att inkomma med
vederbörandes yttrande.

Inskrivningsbefälhavaren insände härefter det yttrande, som i
anledning av Nilssons förenämnda framställning till honom infordrats
frän befälhavaren för Ljungby rullföringsområde, nr 14. I yttrandet
anförde rullföringsbefälhavaren, majoren Valentin Franzén följande.
Generalordern nr B 528/1915 frikallade på gjord underdånig framställning
skogsstatens personal från inkallelse till tjänstgöring för rikets
försvar under år 1915 med villkor, att uppgift å sålunda frikallad
personal lämnades vederbörande rullföringsbefålhavare. På grund härav
hade majoren under juni månad 1915 mottagit sådan uppgift, varå värnpliktige
nr 153 14/1907 Nilsson funnes upptagen. Enligt bestämmelserna
i generalorder nr 1828/1915 punkt 4 f) syntes ny underdånig framställning
gjorts om frikallelse för samma personal under år 1916 och
blivit bifallen. Den generalorder, varigenom detta skett, hade ej kommit
majoren tillhanda, vadan majoren vore okunnig om dess innehåll.
Emellertid hade majoren tagit för givet, att såsom villkor för frikallelse
under år 1916 föreskrivits samma bestämmelse som för år
1915 frikallade nämligen, att uppgift å sålunda frikallad personal
skulle lämnas vederbörande rullföringsbefålhavare. Vid tidpunkten för

yttrandets avgivande både majoren ej erhållit någon uppgift ä personal
tillhörande skogsstaten, som vore frikallad under år 1916, varför majoren
varit av den uppfattningen, att de, som vore upptagna å av
vederbörande överjägmästare avlämnad uppgift som frikallade från
tjänstgöring för rikets försvar är 1915, antingen avgått från skogsstaten
eller också ställts disponibla för krigstjänstgöring under år
1916.

I avgivet utlåtande anförde inskrivningsbefälhavaren, översten
G. Hyltén-Cavallius följande. Nilssons till chefen för Kronobergs regemente
ställda skrivelse av den 21 mars 1916 jämte vederbörande bataljonschefs
anmälan i samma ärende föranledde översten att infordra
befälhavarens för rullföringsområdet nr 14 yttrande över den oriktiga
inkallelsen. Av detta yttrande syntes översten framgå, att rullföringsbefälhavaren
icke saknat skäl för Nilssons inkallande, då för skogsstatspersonalens
frikallelse från krigstjänstgöring under år 1915 satts som
villkor, att uppgift 5 sålunda frikallad personal, skulle lämnas vederbörande
rullföringsbefälhavare, men motsvarande uppgift för är 1916
icke lämnats. A andra sidan framginge av handlingarna, att vederbörande
fjärdingsman inställt Nilsson till krigstjänstgöring, ehuru denne
framvisat sadana handlingar rörande frikallelse, som väl bort synas
utgöra »laga hinder» för verkställande av vederbörande länsmans order
om Nilssons inställande. Vid sådant förhållande saknade översten anledning
hemställa till rullföringsbefälhavaren att ersätta Nilsson för
hans av hämtningen föranledda kostnader. Likaså syntes översten
ärendets dragande under krigsrätt icke kunna ifrågasättas. 1 saknad
av känd bestämmelse eller prejudikat rörande dylikt måls behandling,
beslöt översten efter frågans ytterligare övervägande att under hand
rådföra sig med vederbörande Kungl. Maj:ts befällningshavande. Men
detta beslut fick översten, sedan regementsexpeditionen de första dagarna.
av maj utflyttats till Krono bergshed, i följd av hopat trängande
arbete icke tillfälle att verkställa förrän den 11 juli 1916 i samband
med ett inskrivningsrevisionens sammanträde. Vederbörande ämbetsman
inom länsstyrelsen fann sig, sedan han tagit del av handlingarna
och vacl i övrigt vore att i saken meddela, icke kunna uttala någon
bestämd mening om, huru dylikt ärende rätteligen borde handläggas.
Men förutsatte översten att, sedan militieombudsmannen prövat det här
föreliggande målet, anvisning därom komme att lämnas.

Vid avgiven påminnelseskrift hade Nilsson fogat förteckning ä
sina kostnader i förevarande ärende, utgörande tillhopa 57 kronor
57 öre.

329

Generalordern nr 1,828 av den 31 december 1915, enligt vilken
Nilsson inkallats till tjänstgöring för rikets försvar med inryckning
den 5 februari 1916 och utryckning den 22 därpå följande mars innehåller
i mom. 4 f) den bestämmelsen att värnpliktiga, som tillhörde
skogsstaten och statens eller med statsmedel understödda skogsskolor,
icke skulle inkallas till ifrågavarande krigstjänstgöring.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anmodade därför, sedan
förutnämnda yttrande och utlåtande inkommit, majoren Franzén att
inkomma med yttrande, huruvida lian vore villig att till Nilsson i ersättning
för den oriktiga inkallelsen utgiva det av Nilsson begärda
beloppet 57 kronor 57 öre.

I skrivelse den 28 augusti 1917 meddelade slutligen majoren Franzén
att han genom kronolänsmannen i Ydre härads södra länsmansdistrikt
tillställt Nilsson förenämnda belopp; och hade majoren vid skrivelsen
fogat kvitto av vederbörande posttjänsteman å förenämnda försändelse.

Vid härefter företagen prövning av ärendet fann tjänstförrättande
militieombudsmannen ej skäl att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

30. Svårigheter för värnpliktig att utfå ersättning för hemresa
efter slutad tjänstgöring. I

I eu till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 492 24/1915 Ivar Konrad Johansson, att han, som efter
avslutad krigstjänstgöring vid B-kompaniet av Andra livgre nåd j är regementet,
förlagt till H., Norrbottens län, därstädes erhållit rekvisition
för färd till Malmslätt den 25 november 1916 och vid förfrågan hos
kompani adjutanten, sergeanten G. Jonsson, tätt meddelande om att
biljett för resa till hemorten Sundbyberg komme att utlämnas pa
Malmslätt, efter ankomsten dit av vederbörande befäl (regementsväbeln)
emellertid fått meddelande att någon person, som vore berättigad att
utlämna rekvisition å truppbiljett icke funnes på förläggningsorten.
Dä kassaförvaltningen vid regementet icke vore villig att helt ersätta
de besvär och utgifter, som därigenom åsamkats Johansson, anhöll
denne, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till utbekommande
av 5 kronor 60 öre, motsvarande priset för 3. klass biljett
för resa Malmslätt—Sundbyberg.

Uti infordrat yttrande anförde regementsintendenten Sven von
Heijne, att Johansson varit berättigad till militärbiljett för resa från

M i I it teon (fyndsim t imoiih (i i nhvf sherti tillse,. l''J

330

Malmslätt till hemvistet, att han skulle erhållit sådan, ifall lian följt
regementsväbelns anvisning, samt att han skulle erhålla ersättning för
resa Malmslätt—hemvistet efter militärbiljettaxa, därest han gitte
inkomma med räkning.

Vid yttrandet var fogad en skrivelse från regementsväbeln K.
H. Fredrikson, i vilken skrivelse meddelades, att Fredrikson på förfrågan
av Johansson angående truppbiljett svarat, att Fredrikson icke
kunde lämna sådan utan att Johansson hade att hänvända sig till Mkompaniet,
där biljett kunde erhållas; att, då sedermera där ej kunde
anträffas någon, som kunde utlämna biljett, Johansson uppmanats att
vänta till nästa dag, då saken kunde ombestyras, men att Johansson
rest utan att Fredrikson sedermera träffade honom.

Enligt § 7 mom. 2 i 1907 års fredsavlöningsreglemente syntes
det hava ålegat vederbörande befäl att tillse, att Johansson för hemresan
erhållit rekvisition å truppbiljett. Att Johansson nödgats stanna
över till en följande dag för erhållande av eu dylik rekvisition föreföll
icke rimligt, men hade Johanssons rätt därutinnan förhållits honom,
syntes vederbörande befäl icke kunna undgå att ersätta Johansson
icke blott kostnaden för truppbiljett utan även vad Johansson kunde
hava nödgats därutöver gälda för biljett till hemresan, med rätt för
den ersättningsskyldige att. efter befogenhet återsöka beloppet från
j ärnvägsförvaltningen.

Militieombudsmannen kunde således icke finna kassaförvaltningens
yttrande i ärendet tillfyllestgörande, men då av handlingarna i ärendet
ej framgick, huruvida, därest något fel överhuvud blivit begånget,
felet kunde anses bestå däri, att Johansson från H. sänts till Malmslätt
i stället för till Linköping eller eventuellt omedelbart till hemorten,
eller däri att, i händelse i Malmslätt funnits någon expediti onshavande,
som kunnat tillhandahålla Johansson rekvisition å truppbiljett.
för hemresan, denne expeditionshavande eftersatt sin skyldighet
i detta hänseende, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 31
januari 1917 chefen för Andra livgrenadjärregementet att efter vederbörandes
hörande till militieombudsmannen inkomma med utlåtande i
ärendet.

Regementschefen, översten Gustaf Bouveng, översände sedermera
till militieombudsmannen

l:o) ett protokoll av följande lydelse:

»Protokoll hållet vid förhör den 7 februari 1917 med anledning
av skrivelse från riksdagens militieombudsman den 31 januari 1917
angående värnpliktige nr 492 24/1915 Tvär Konrad Johansson.

331

Av handlingar i målet framgår (kompanichefens inlaga) att Johansson
avrest från förläggningsorten i Norrbotten den 24 november
1916 under det att han själv uppgiver deri 25 i samma månad.

Enligt egen uppgift skulle nr 492 24/1915 Johansson ha kunnat
anlända till Malmen först måndagen den 27, men enligt kompanichefens
torde han ha anlänt på söndag den 26 november och härmed
överensstämmer regementsväbelns, fanjunkaren Fredriksons bestämda
uppfattning, att han sammanträffat med Johansson på söndag den 26
november, enär under andra förhållanden militärbiljett kunnat erhållas
från vilket kompani som helst eller från regementsexpeditionen i Linköping.

Johansson anlände tydligen på e. in. med 4-tåget och enligt
regementsväbelns uppgift visade sig Johansson synnerligen angelägen
om att utan tidsutdräkt få avrusta och avresa från Malmslätt. Särskilt
får jag påpeka befälets (förrådsunderofficerens) tillmötesgående
att låta Johansson avrusta på en söndag.

Sergeant Wigilius, expeditionshavande på M-kompaniet, meddelar''
att han på sön- och helgdagar endast har expeditionen öppen på
morgonen för'' utfärdande av nödiga order för dagen.

För utfärdande av militärbiljetter gäller, att kompanichefen
personligen måste underskriva rekvisitionen och kan en kompaniadjutant
sålunda ej självständigt utlämna dylika.

Beträffande den uppfattningen att Johansson kunnat avresa till
Linköping eller direkt till hemorten meddelas att han måste resa till
Malmen i och för avrustning, enär förrådet är där beläget.

Av ovanstående framgår att någon expeditionshavande ej eftersatt
sin skyldighet i något avseende, då avrustningen skett icke blott
efter vanlig expeditionstid utan även på en söndagseftermiddag. Malmen
den 7 februari 1917.

Otto Hamilton.

Major.»

och 2:oj utlåtande i ärendet, dagtecknat den 8 februari 1917, däri
översten anförde huvudsakligen följande.

Av det insända protokollet framginge, att Johansson anlänt till
Malmen å en söndag eftermiddag, sålunda å tidpunkt, då icke någon
kompanichef funnits ä Malmen, som kunde underskriva rekvisition ä
militärbiljett för Johansson (jfr Mt. J. Regi. mom. 118 och 118). Å
en söndag hade icke heller förrådsunderofficeren någon skyldighet att

utan särskild order mottaga persedlar till förrådet. Då Johanssons
ankomst på söndag eftermiddag icke kunde vara känd i förväg, hade
från regementsexpeditionen ingen särskild order kunnat utgivas för
hans mottagande å Malmen. Någon avrustning för Johansson hade sålunda
icke kunnat ske förrän påföljande morgon, därest icke förrådsunderofficeren
frivilligt åtagit sig arbetet härmed. Det hade sålunda icke blott varit
rimligt utan i laga ordning, att Johansson väntat å Malmen, varest han
hade kunnat förläggas och utspisas till påföljande dag. Att han det oaktat
avrest, vore eu åtgärd, för vars konsekvenser han måste ikläda sig
ansvaret, så snart på grund av densamma ökade kostnader för hans
resa utöver den för militärtransport fastställda inträffade. I det
översten nödgades tillbakavisa den förmodan, att fel å något håll blivit
begånget, vare sig från den befälhavares sida, som sänt Johansson
från H. till Malmen i och för avrustning, eller från regementsväbeln
å Malmen, vilken upplyste Johansson, att lian på söndag eftermiddag
icke kunde få rekvisition utfärdad, ville översten framhålla såsom sin
mening, att Johanssons anspråk på ersättning för kostnader utöver
priset å militär biljett icke syntes befogade. Yad beträffade att kassaförvaltningen
förklarat sig icke vilja ersätta Johansson högre belopp
än motsvarande priset å militärbiljett, hade kassaförvaltningen härutinnan
handlat riktigt, då densamma icke författningsenligt hade rätt
att utbetala mer.

Sedan Johansson satts i tillfälle att i anledning av översten Bouvengs
yttrande avgiva påminnelser, anförde Johansson i insänd påminnelseskrift
huvudsakligen följande. Enligt det av översten avgivna
yttrandet skulle Johansson hava inlämnat sina persedlar den 26 november
1916. Detta vore emellertid icke med verkliga förhållandet
överensstämmande, ity att Johansson inlämnat persedlarna först påföljande
dag, måndagen den 27 november.

Vid påminnelseskriften hade fogats dels en skrivelse från sergeanten
H. Weiner till Johansson, däri Weiner meddelade att utryckningsdagen
för Johansson vore den 27 november, dels ock ett av f. d. korpralen
nr 491 Schönberg undertecknat intyg av innehåll bland annat
att Johansson ankommit till Malmslätt på eftermiddagen den 27 november
1916.

Då Weiners skrivelse och Schönbergs intyg gjorde det sannolikt,
att Johansson anlänt till Malmslätt måndagen den 27 november 1916,
samt av översten Bouvengs yttrande ville synas, som borde även enligt
överstens uppfattning Johansson hava erhållit rekvisition å militärbiljett
för hemresan, därest hans ankomst till Malmslätt inträffat sist -

nämnda dag, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 27 mars
1917 regementschefen att till militieombudsmannen inkomma med
förnyat yttrande av vederbörande ävensom med eget utlåtande i
ärendet.

T samma skrivelse framhöll militieombudsmannen dels att om
någon ansåges skyldig till att Johansson ej erhållit militärbiljett, Johansson
borde av denne erhålla ersättning för hela kostnaden för
vanlig biljett, oavsett att kassa förvaltningen ej hade skyldighet att
gälda kostnad för annan biljett än militärbiljett, dels ock att det
överskjutande beloppet torde kunna återbekommas, om ansökan därom
insändes till järnvägsstyrelsen och därvid fogades intyg att Johansson
i Malmslätt utlöst biljett å kronor 5.6o för färd från Malmslätt efter
slutad krigstjänstgöring till hemvistet Sundbyberg jämte en av vederbörande
befälhavare utfärdad rekvisition å militärbiljett.

Översten Bouveng översände härefter till militieombudsmannen

l:o) ett så lydande protokoll:

»Protokoll hållet vid förhör den 19 april 1917 med anledning
av skrivelse från riksdagens militieombudsman den 27 mars 1917
angående värnpliktige korpralen nr 492 24/1915 Tvär Konrad

Johansson.

Efter ytterligare undersökning angående tiden för Johanssons
avrustning har enligt bifogade skrivelse konstaterats, att Johanssons
uppgifter äro riktiga. Kapten Sjögren meddelade, att han uppgivit
Johanssons avresa till den 24 november, emedan han denna dag lämnade
sin postering.

Den i protokollet av den 7 februari 1917 sista punkten uttryckta
åsikten att någon expeditionshavande ej eftersatt sin skyldighet
i något avseende kvarstår likaväl, då avrustningen skett efter
expeditionstid. Malmen som ovan.

Otto Hamilton.

B atalj onsch ef.»

2:o) en skrivelse frän sergeanten Daniel Jonsson till kaptenen
Folke Ax:son Sjögreen, däld Jonsson meddelade bland annat, att enligt
av honom från sergeanten Weiner och från K. järnvägsstation inhämtade
uppgifter Johansson avrest från S. station den 25 november 191 ti
på kvällen och från K. station påföljande dag på morgonen;

och 3:o) ett av översten Bouveng avgivet utlåtande, däri översten
anförde huvudsakligen följande.

334

Av det översända protokollet, som upprättats vid förhör med
anledning av överstens befallning om ny utredning i det föreliggande
ärendet, framginge att de uppgifter, som värnpliktige Johansson lämnat
angående tiden för sin ankomst till Malmen, varit fullt riktiga.
Sålunda hade kan anlänt till Malmen pa eftermiddagen måndagen den

27 november i stället för söndagen den 26 november. Då översten
grundat uttalandena i sin skrivelse den 8 februari 1917 på de upplysningar
i ärendet, översten erhållit genom det förhör, som den 7
februari hållits av bataljonschefen, enligt vilket Johansson skulle hava
anlänt till Malmslätt den 26 november, men det vid ytterligare undersökning
visat sig, att han i verkligheten anlänt den 27 november,
vore självklart, att. översten icke heller längre kunde vidhålla sin däri
uttalade .ståndpunkt rörande Johanssons ersättningsanspråk. På grund
härav hade översten anbefallt bataljonschefen att hos Inrikes taxebyrån
göra framställning om återbekommande av biljettlösen för Johanssons
resa Malmslätt—Sundbyberg. Dylik framställning hade ock
gjorts den 25 april, och den 5 juli hade bataljonschefen erhållit meddelande
från Inrikes taxebyrån, att järnvägsstyrelsen bifallit den gjorda
framställningen. Sedan den penningsumma, kronor 5.6 5, som utgjorde
priset för III klass biljett för resa Malmslätt—Sundbyberg, erhållits å
biljettexpeditionen vid Malmslätt, hade detta belopp den 16 juni avsänts
till Johansson, varigenom denne erhållit ersättning för den av
honom utlagda biljettkostnaden. Inlämningsbevis å postanvisningsbeloppet
förvarades av översten.

Vid översten Bouvengs utlåtande var fogad en skrivelse av den

28 juni 1917 från järnvägsstyrelsen till majoren Otto Hamilton, däri
meddelades, att majoren ägde att för Johanssons räkning å biljettexpeditionen
vid Malmslätt station utbekomma 5 kronor 65 öre, utgörande
avgiften för III klass biljett Malmslätt—Sundbyberg.

Militieombudsmannen fann ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

37. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar.

I skrivelse den 28 december 1915 anmälde ansvarige utgivaren
av tidningen Jönköpings-Posten, redaktören J. Hamrin, bland annat,
att kungörelser angående inkallande till tjänstgöring av värnpliktiga
inom de till Jönköpings inskrivningsområde hörande rullföringsområden

335

under senare tid införts icke i nämnda tidning men däremot i den
mindre spridda tidningen Smålands Allehanda. Beträffande anledningen
därtill hade, yttrade Hamrin vidare, befälhavaren för Värnamo rullföringsområde,
kaptenen A. G. Tilosius upplyst Hamrin, att kaptenen
från Jönköpings regemente erhållit uppmaning att låta en s. k. pressoeh
annonsbyrå i Jönköping förmedla införandet av de utav honom
utfärdade kungörelserna. Nu vore förhållandet att bakom denna byrå
stode i huvudsak samma personer som de, vilka bure huvudansvaret och
risken för tidningen Smålands Allehandas ekonomi. Det hade vidare i
detta sammanhang sagts Hamrin, att nämnda byrå utlovat tio procent
rabatt för de annonser, som förmedlades genom densamma. JönköpingsPosten
hade dock, likasom för övrigt stadens andra tidningar utom Smålands
Allehanda, förklarat sig icke kunna hava några affärer alls med ifrågavarande
byrå, än mindre, såsom byrån begärt, bevilja den tjugu procent
provision på annonser, som den kunde komma att förmedla. Det ville
synas, som om dylika förhållanden ej borde få inverka på en så viktig
angelägenhet som att de värnpliktiga erhölle den bästa möjliga kännedom
om tiden för inställelsen till tjänstgöring in. in. Eu annons bleve
dessutom, även med tio procent rabatt på grundpriset, naturligtvis i
alla fall dyrare i eu tidning, som ej hade mer än hälften så stor
spridning som en annan eller ännu mindre, än i denna senare utan
rabatt, om grundprisen, som här vore fallet, vore lika. Och enligt
postverkets journaler hade den JO januari 1915, då prenumerationen
för året kunde anses hava i huvudsak avslutats, Smålands Allehanda
haft 052 och Jönköpings-Posten 3,507 postprenumeranter. Övriga upplagors
storlek torde förhålla sig till varandra ungefär som postupplagorna.
Själv angåve Smålands Allehanda i annons i Skandinavisk
annonstaxa, utgiven i september 1915, sin totalupplaga till 5,500
exemplar, under det att Jönköpings-Posten hela året 1915 tryckts
och spritts till fasta prenumeranter i ett antal av omkring 10,500
exemplar.

1 eu senare skrift i samma ämne, vilken huvudsakligen gällde av
befälhavaren för Karlskrona sjörullföringsområde utfärdade annonser,
anförde Hamrin vidare, hurusom Eksjö rullföringsområdes annonser
införts i Jönköpings-Posten, så länge majoren G. Ohlsson var befälhavare
för området, men att dennes efterträdare, överstelöjtnanten E.
Brunnström från den dag, då han övertog befälet över rullföringsområdet,
ej låtit införa kungörelserna i sistnämnda tidning, oaktat inga
som helst förändringar inträtt beträffande respektive tidningars spridning,
som kunnat motivera en sådan uraktlåtenhet. Det kunde visser -

ligen vara svårt att avgöra, vilken av de tidningar, som kunde komma
ifråga, hade den största spridningen, men det vore dock, särskilt i ett
fall som detta, icke omöjligt att få veta det. Man hade ju först postverkets
siffror att i någon mån rätta sig efter, och då man vidare
finge antaga, att Smålands Allehanda ej själv uppgivit för låg totalsiffra
på sin upplaga, utan snarare tvärtom, sä behövdes i* alla fall
utom uppgifterna från postverket ej intyg av många av de hundratals
kommissionärer, genom vilka Jönköpings-Posten spredes i städerna
Jönköping och Huskvarna samt vid en del stationssamhällen, dit
den skickades som ilgods eller med särskilt bud, för att visa, att man
ensamt med dessa uppgifter och intyg komme upp i ett större antal
exemplar av Jönköpings-Posten än det av Smålands Allehanda för dess
spridning uppgivna. Personer i förtroendeställning, som vistades på
ort och ställe, skulle ju ock kunna upplysa, att i socknarna, runt kring
Jönköping Jönköpings-Posten lästes i snart sagt varje stuga, medan
man finge söka efter ett exemplar av Smålands Allehanda. Och då
länsstyrelsen i Jönköping, som väl finge anses känna till dessa förhållanden.
funne sig böra införa sina kungörelser rörande Jönköpings
.sjömanshus och dess värnpliktiga i Jönköpings-Posten, syntes det som
om den ifrågavarande sjörullföringsbefalhavaren också borde hava anledning
därtill.

Med skrivelse den 2 maj 1916 överlämnade befälhavaren för
Jönköpings inskrivningsområde, enligt anmodan, yttrande i ärendet av
befälhavarna för Värnamo rullföringsomräde, nr 19, och Eksjö rullföringsområde,
nr 21. Båda dessa befälhavare åberopade en den 22
september 1915 dagtecknad skrivelse från kassaförvaltningen vid Jönköpings
regemente, genom vilken de anmodats att — sedan överenskommelse
träffats med Göta press- och annonsbyrå, Jönköping, angående
beviljandet av tio procent rabatt vid all annonsering för regementets
läkning'' — vid förefallande behov anlita ifrågavarande annonsbyrå.

Härutöver anförde befälhavaren för Värnamo rullföringsomräde,
kaptenen Tilosius. bland annat, att då Ilamrin någon dag i december
1915 i telefon frågat kaptenen, huru det komme sig att JönköpingsPosten
icke likaväl som Smålands Allehanda erhölle rullföringsområdets
kungörelser, kaptenen svarat, att dessa kungörelser visat sig bliva tillräckligt
spridda genom de ti-e tidningar, som mest förekommo i Östbo
och Västbo härad nämligen Värnamo (och Västbo) Bladet, VärnamoPosten
och Smålands Folkblad, men att han även någon gång insatte
kungörelserna i Smålands Allehanda, samt att han på grund av förenämnda
skrivelse från kassaförvaltningen dåmera icke kunde låta

337

införa kungörelserna i Jönköpings-Posten. Yad beträffade Hamring yttrande
angående Jönköpings-Postens och Smålands Allehandas olika stora
postupplagor och den förra tidningens stora spridning i socknarna
runt kring Jönköping kunde detta hava sin riktighet då det gällde
annonser från Karlskrona sjörullföringsområde, men Värnamo rullföringsområdes
annonser torde kanske läsas lika allmänt i Smålands
Allehanda, då exempelvis denna tidning enbart vid Värnamo postkontor
hade 86 prenumeranter medan Jönköpings-Posten hade 54.

Befälhavaren för Eksjö sjörullföringsområde, överstelöjtnanten
Brunnström anförde, att han i början av oktober 1915, då han första
gången skulle låta införa annonser om krigstjänstgöring, vänt sig till
den i kassaförvaltningens skrivelse den 22 september 1915 anvisade
annonsbyrån med begäran om annonsernas införande i följande tidningar
nämligen Eksjö-Tidningen, Smålands-Tidningen, Hvetlanda-Posten, Tranås
Tidning och Jönköpings-Posten eller fullkomligt samma tidningar, som
överstelöjtnantens företrädare, majoren Ohlsson använt. Från den nämnda
annonsbyrån hade emellertid meddelats, att Jönköpings-Posten icke
ville bevilja den förut omnämnda rabatten av tio procent. Med anledning
härav hade överstelöjtnanten meddelat byrån, att annonsen i
stället för i Jönköpings-Posten skulle införas i Smålands Allehanda,
vilket även skett. Ombytet av tidning för annonseringen hade sålunda
föranletts uteslutande av hänsyn till besparing för kronan på de dryga
annonskostnaderna. Överstelöjtnanten ansåge sig härutinnan hava
handlat fullt riktigt, i synnerhet som han på sina förfrågningar om
den olika spridningen av de tvä ifrågavarande tidningarna fått den
upplysningen, att Jönköpings-Posten vore mera spridd i södra och
västra delarna av Jönköpings län men Smålands Allehanda däremot
mera spridd i östra delen av länet, en utsaga, som även bekräftats
på postkontoret i Eksjö, där överstelöjtnanten fått den upplysningen
att antalet postprenumeranter på Smålands Allehanda till och med
vore något större än å Jönköpings-Posten. Därför syntes, vad Eksjö
rullföringsområde beträffade, med hänsyn till kungörelsernas spridning
bland de värnpliktiga till och med vara bättre att annonsera i Smålands
Allehanda än i Jönköpings Posten, då därjämte annonserna i den förra
tidningen ställde sig för staten billigare än i den senare.

Vid insändandet av dessa yttranden förmälde inskrivningsbefälhavaren,
översten A. Tham sig vitsorda riktigheten av dem och instämma
däri, varjämte inskrivningsbefälhavaren hemställde att, då
annonseringen, såsom den då skedde, vore fullt tillfredsställande förde
värnpliktiga och billigast för kronan, intet som helst avseende
MilUieombudsmannens äm b tf, sb er åt teist. 43

måtte fästas vid Hamring anmälan såsom fullkomligt obefogad. Tillika
överlämnade inskrivningsbefälhavaren avskrift av en skrivelse den 15
januari 1916 till befälhavarna för rullföringsområdena n:ris 19. 20 och
21, genom vilken inskrivningsbefälhavaren anmodat dem att för framtiden
tillse att vid införandet av annonser endast de tidningar valdes,
som vore mest spridda inom respektive rullföringsområde, ävensom
framhållit såsom önskvärt att annonskostnaderna nedbringades genom
avtal rörande rabatt av vederbörande tidningar.

Med skrivelse den 31 maj 1916 insände därefter redaktören Hamrin

l:o) en uppgift angående jönköpingstidningarnas spridning inom
Eksjö rullföringsområde hösten 1915, vilken förteckning upptog samtliga
till rullföringsområdet hörande socknar och köpingar jämte Eksjö
stad med angivna postadresser samt utvisade att vid vederbörande
postanstalter sammanlagda prenumerantsiffran utgjorde för JönköpingsPosten
526, därav vid postkontoret i Eksjö 14, för Smålands Allehanda
123, därav vid nämnda postkontor 16, för Smålands Folkblad 37 och
för Länstidningen 97;

2:o) en uppgift angående jönköpingstidningarnas spridning inom
Värnamo rullföringsområde hösten 1915, upptagande samtliga till rullföringsområdet
hörande socknar jämte Värnamo köping med angivna
postadresser samt utvisande, att vid vederbörande postanstalter sammanlagda
antalet prenumeranter utgjorde för Jönköpings Posten 792, för
Smålands Allehanda 168, för Smålands Folkblad 110 och för Länstidningen
256, av vilka prenumerantsiffror respektive 52, 27, 1 och
11 belöpte på postkontoret i Värnamo;

3:o) en uppgift angående jönköpingstidningarnas spridning genom
postverket hösten 1915, enligt vilken vid uppräknade postanstalter
och postkupéexpeditioner sammanlagda prenumerantsiffran utgjorde
för Jönköpings-Posten 3,454, för Smålands Allehanda 538, för Smålands
Folkblad 646 och för Länstidningen 703; samt

4:o) en tryckt skrift med titeln »jönköpingstidningarnas spridning
1916». Enligt denna hade postupplagan den 12 februari utgjort för Jönköpings-Posten
3,684, för Smålands Allehanda 812, för Smålands Folkblad
672, för Länstidningen 574, för Jönköpings-Postens halvveckoupplagu
Jönköpings läns nyhets- och annonsblad 1,360, för Smålands Allehanda»
halvveckoupplaga 787 och för Smålands Folkblads veckoupplaga Smålänningen
418. Beträffande spridningen inom särskilda orter innehöll
denna skrift att vid postkontoret i Eksjö Jönköpings-Posten hade 16,
Smålands Allehanda 18. Smålands Folkblad 7 och Länstidningen 1 samt
vid postkontoret i Värnamo Jönköpings-Posten 51, Smålands Allehanda

339

116, Smålands Folkblad ingen och Länstidningen 20 prenumeranter, ävensom
att antalet postprenumeranter för dessa fyra tidningar i övrigt utgjort
vid postanstalter inom Norra Yedbo härad respektive 145, 20, 4
och 6,

vid postanstalter inom Södra Yedbo härad respektive 16, 11, 11,
och 4,

vid postanstalter inom Östra härad respektive 20, 37, 4 och 10,

vid postanstalter inom Västra härad respektive 247, 37, 20 och 31,

vid postanstalter inom Östbo härad respektive 583, 41, 52 och 45,

samt vid postanstalter inom Västbo härad respektive 98, 88, 57

och 167.

Såväl sistnämnda tryckta skrift som de under l:o), 2:o) och
3:o) omförmälda handlingar hade åtecknats intyg av J. Wibeck, att de
meddelade uppgifterna överensstämde med anteckningar, som förts
vid postkontoret i Jönköping.

I sin berörda skrivelse av den 31 maj 1916 anförde redaktören
Hamrin i hithörande delar huvudsakligen följande. Det vore förmodligen
av Göta press- och annonsbyrå som överstelöjtnanten Brunnström
fått den upplysningen, att Jönköpings-Posten vore mera spridd i södra
och västra delarna av Jönköpings län men Smålands Allehanda däremot
mera spridd i östra delen av länet. Vad värde en sådan upplysning
hade under ovan antydda förhållande mellan den upplysande byrån
och sistnämnda tidning framginge klart av de uppgifter om jönköpingstidningarnas
spridning både vid den tid klagomålen närmast avsåge
eller hösten 1915 och under år 1916, som fogats vid skrivelsen och
vilka Hamrin erhållit å postkontoret i Jönköping. Inför dessa siffror
över det sammanlagda antalet prenumeranter vore det givetvis av ringa
betydelse, att överstelöjtnanten Brunnström å Eksjö postkontor kunnat
få den upplysningen, att antalet prenumeranter å Smålands Allehanda
därstädes varit något större (noga taget 2 exemplar) än å JönköpingsPosten.
Till Eksjö rullföringsområde hörde ett 40-tal kommuner med
ungefär lika många postanstalter. Lika liten betydelse hade det. att
i början av är 1916 Smålands Allehanda vid Värnamo postkontor hade
större antal prenumeranter än Jönköpings-Posten, vilket till och med
enligt kaptenen Tilosius redan i april sjunkit ned till 86 för Smålands
Allehanda under det att Jönköpings-Postens ökats till 54. Vartill
komme att den senares halvveckoupplaga, i vilken samma annons som
i huvudupplagan kunde införas mot en ringa tilläggsavgift, där både
över 50 prenumeranter, medan Smålands Allehandas halvveckoupplaga
hade endast 7. Varifrån kaptenen Tilosius fått sin uppfattning, att

Smålands Folkblad skulle höra till de mest spridda tidningarna i Östbo
och Västbo, vore omöjligt att begripa, om icke därifrån att han vore
brandchef i Värnamo och bland sitt manskap som sådan hade en del
personer, som enligt uppgift intresserade sig särskilt för denna tidning.
Åven om Smålands Folkblad liksom Jönköpings-Posten skulle skicka
en annan del av sin upplaga än postupplagan till dessa trakter, torde
det icke vara flera exemplar än som motsvarades av sistnämnda tidnings
motsvarande upplaga och vida övervägdes av det betydligt större antal
postprenumeranter Jönköpings-Posten där hade.

I avseende å inskrivningsbefälhavarens ovan återgivna yttrande
anmärkte redaktören Hamrin. att inskrivningsbefälhavaren tvivelsutan till
stor del bure ansvaret för rullföringsbefälhavarnas åtgärder i berörda avseende
genom skrivelsen av den 22 september 1915, varigenom de uppmanades
att låta den i intimt samband med Smålands Allehanda stående pressoch
annonsbyrån, som icke hade annan egen tidning, för vars räkning
den kunde bevilja rabatt, förmedla de ifrågavarande annonserna. Därförut
hade dessa i allmänhet införts i Jönköpings-Posten. Men därefter
hade det ej ens hjälpt, att Hamrin i brev till överstelöjtnanten
Brunnström erbjudit tio procent rabatt ä Eksjö rullföringsområdes
annonser under villkor, att Jönköpings-Posten finge dem direkt utan
mellanhänder.

Med hänsyn till de sakuppgifter, som redaktören Hamrin sålunda
meddelat, ansåg militieombudsmannen sig böra infordra nytt yttrande
av inskrivningsbefälhavaren. I skrivelse den 5 juli 1916 avgav inskrivningsbefälhavaren
även sådant yttrande. Häri anförde denne bland
annat följande. Ändamålet med författningens föreskrift om att kungörelserna
skulle intagas i ortens mest spridda tidningar vore naturligen,
att de värnpliktiga på fördelaktigaste sätt skulle bliva underrättade
om inkallelsetiderna, med andra ord annonseringen skulle uppfylla
sitt ändamål. Vad detta förhållande beträffade vore det inskrivningsbefälhavarne
ett nöje att vitsorda, att så även blivit fallet. Av
de värnpliktiga, som icke i rätt tid inställt sig, hade, så långt inskrivningsbefälhavarna
kunde minnas tillbaka, ingen enda skyllt på bristande
eller icke ändamålsenlig annonsering. Vid sådant förhållande hade
rullföringsbefälhavarna haft fullt skäl att hålla sig till den praxis, som
av deras företrädare brukats. Piullföringsbefälhavarna vore i allmänhet
bosatta å den plats, som kunde benämnas huvudorten inom vars och
ens distrikt I detta fall vore i sådant hänseende till fullo visat, att
Jönköpings-Posten haft mindre spridning än Smålands Allehanda i såväl
Eksjö som Värnamo, båda platser, där rullföringsbefälhavare vore bo -

satta. Det kunde icke vara dessa personers skyldighet att år för
år föra någon sorts statistik över alla tidningars spridning å varje ort
inom deras distrikt. Det förnuftiga ändamålet med annonseringen vore
att bringa inkallelserna till allmän kännedom, och detta mål hade
hittills utan inskränkning nåtts. Hamrin hade velat påstå, att inskrivningsbefälhavaren
bure ansvaret för att annonsering ej skett i hans
tidning genom skrivelsen den 22 september 1915, vari rullföringsbefälhavarna
anmodades annonsera genom Göta press- och annonsbyrå, som
beviljade tio procent rabatt. Jönköpings-Posten hade likaväl som någon
annan tidning kunnat erhålla annonserna, om den medgivit deras förmedling
genom nämnda byrå. Emellertid både inskrivningsbefälhavaren
genom eu senare skrivelse av den 15 januari 1916 anmodat rullföringsbefälhavarna
att vid införandet av annonser välja endast de tidningar,
som vore mest spridda inom rullföringsområdet, samt genom avtal nedbringa
kostnaderna. Oberoende av den tidigare skrivelsen hade de
därför kunnat träffa överenskommelse om annonsering på billigaste
villkor i de tidningar de ansåge lämpligast, vilket också befälhavaren
för Värnamo rullföringsområde sedermera gjort. Inskrivningsbefälhavaren
ansåge sig på grund härav icke på något sätt bära ansvaret
för någon utebliven annonsering i Jönköpings-Posten. Hamrins klagan
saknade allt fog, helst han själv genom tredska att bevilja nedsättning
i annonskostnaden verkat därhän, att vissa kungörelser gått frän hans
tidning. Eu allmän regel måste numera anses vara att man vid ständigt
införande av visst slag av annonser av vederbörande tidning erhölle
rabatt. Kronan borde i sådant fall icke intaga någon undantagsställning,
och hade inskrivningsbefälhavaren, såsom utav hans åtgöranden
tydligen framginge, även sökt hävda denna princip, hans plikt
likmätigt. T egenskap av inskrivningsbefälhavare vore det hans både
skyldighet och rättighet att giva de honom underställda rullföringsbefälhavarna
ändamålsenliga direktiv. Därefter ålåge det dem att,
var och en inom sitt område, förfara på lämpligaste sätt, vilket de
även i nu klandrade förhållanden syntes hava gjort.

Sedan militieombudsmannen berett redaktören Hamrin tillfälle
att bemöta innehållet i inskrivningsbefälhavarens förnyade yttrande,
avgav Hamrin i skrivelse den 12 augusti 1916 slutpåminnelser. 1
dessa framhöll Hamrin, att han icke yttrat, att inskrivningsbefälhavaren
ensam bure ansvaret för den av Hamrin anmärkta uteblivna
annonseringen i Jönköpings-Posten av Eksjö och Värnamo rullföringsområdens
kungörelser. Men då ‘inskrivningsbefälhavaren hänvisat till
sin skrivelse till rullföringsbefälhavarna av den 15 januari 1916 för att

342

fritaga sig från allt ansvar, yille Hamrin påpeka, att hans klagomål,
som" först avgåvos i slutet av år 1915, i första rummet gällde vad
som förekommit under hösten 1915, då skrivelsen till rullföringsbefälhavarna
av den 22 september 1915 utkom, och därförut. Hamrin
anförde vidare att det givetvis ej förbättrade saken för nyssnämnda
befälhavare i Eksjö och Yärnamo, vilkas yttranden inskrivningsbefälhavaren
dock i sin första skrivelse vitsordat riktigheten av och instämt
i, att de även under är 1916 fortsatt sin oriktiga annonsering
trots inskrivningsbefälhavarens skrivelse till dem av den 15 januari
1916. Det ändrade förhållande härutinnan, som inskrivningsbefälhavaren
antytt beträffande Yärnamo rullföringsområde, syntes avse den en
tid under sommaren tjänstgörande t. f. befälhavaren för området, icke
den ordinarie, kaptenen Tilosius, vilken så länge han förde det ifrågavarande
befälet åtminstone beträffande Jönköpings-Posten icke ändrat
sin annonsering. Vad inskrivningsbefälhavaren yttrat om »huvudorten»
inom vederbörande rullföringsområden finge, när det gällde tidningarnas
spridning inom dessa, sin rätta belysning av de tablåer rörande
jönköpingstidningarnas ställning härutinnan, som bifogats Hamrins
föregående skrivelse. Villigt skulle han medgiva, att i Eksjö vore
eksjötidningarna och i Yärnamo värnamotidningarna mera spridda än
de i Jönköping utkommande tidningarna och för dessa sistnämnda
kunde Eksjö och Värnamo icke vara några huvudorter. Men då
rullföringsområdesbefälhavarna ansett sig — och det med all rätt —
för de västra och norra delarna av dessa områden, där eksjö- och
värnamobladen vore föga kända, böra annonsera jämväl i en jönköpingstidning,
varförutan annonsen ej bleve synlig i dessa trakter, så
visade sagda tablåer till full evidens, vilken tidning de bort välja.

* *

¥ I

I skrivelse till befälhavaren för Jönköpings inskrivningsområde
den 2 januari 1917 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Värnpliktslagen av den 17 september 1914 stadgar i § 29, att
värnpliktig, som tillhör beväringen, inkallas av vederbörande befäl
till den i § 27 föreskrivna tjänstgöring (fredstjänstgöring) antingen
genom kungörelse, som skall införas i en eller flera av ortens tidningar och
uppläsas minst två gånger i kyrkorna samt offentligen anslås inom
varje till rullföringsområdet hörande kommun, eller genom order,
ävensom att inkallelse till tjänstgöring, som omförmäles i § 28 (krigs -

343

tjänstgöring), skall ske antingen genom kungörelse, som offentligen
anslås, på sätt nyss sagts, samt, där omständigheterna sådant medgiva,
införes i tidningarna och uppläses i kyrkorna, eller genom order.
För värnpliktslagens tillämpning erforderliga närmare föreskrifter hade på
grund av § 49 sagda lag meddelats av Konungen genom inskrivningsförordningen''
av den 31 december 1914. Av vad denna förordning innehölle
i hithörande delar kunde erinras om vissa bestämmelser i §§ 97
och 117. Enligt § 97 mom. 1 skall för varje rullföringsområde av
dess befälhavare utfärdas kungörelse om de värnpliktigas tjänstgöring
i beväringen. Rullföringsbefälhavaren skall låta införa kungörelsen
i en eller flera av ortens mest spridda tidningar. Kungörelse om den
i § 52 värnpliktslagen föreskrivna mönstring skulle enligt den ursprungliga
lydelsen av § 117 inskrivningsförordningen utfärdas av rullföringsbefälhavaren;
i fråga om kungörelsens införande i tidningarna
skulle gälla vad i nyss anförda § 97 stadgades. Genom kungörelse
av den 21 januari 1916, vilken trädde i kraft den 8 påföljande månad,
gjordes beträffande kungörelsen om mönstring den ändring, att
sådan kungörelse skall utfärdas av Konungens befallningshavande, som
bär att låta införa densamma inom varje rullföringsområde i en eller
liera av ortens mest spridda tidningar.

Beträffande kungörelse om krigstjänstgöring syntes någon bestämmelse
om sättet för dess spridning icke vara i allmän författningmeddelad
utöver vad § 29 värnpliktslagen därom innehölle. Enligt
denna paragraf skall dylik kungörelse införas i tidningarna, där omständigheterna
sådant medgiva. Men de särskilda generalorder, som
utfärdats om inkallelse till krigstjänstgöring, plägade innehålla, att
kungörelserna skulle offentligen anslås, införas i tidningarna och, där
omständigheterna sådant medgåve, uppläsas i kyrkorna; införandet i
tidningarna syntes enligt dessa bestämmelser vara obligatoriskt. Vilken
tidning i förekommande fall skulle anlitas vore visserligen icke
tillika utsagt, men om, såsom inskrivningsbefälhavaren uttryckte saken,
annonseringen skulle uppfylla sitt ändamål, torde det vara uppenbart
att, där tid och omständigheter i övrigt medgåve val mellan flera
tidningar, den eller de mest spridda företrädesvis borde anlitas även
för kungörelser om krigstjänstgöring. Härvid vunnes även den i och
för sig beaktansvärda förmånen att kungörelser rörande olika slag av
värnpliktstjänst kunde återfinnas i samma tidning.

Vad anginge innebörden av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
om vissa kungörelsers införande i en eller flera av ortens mest
spridda tidningar syntes inskrivningsbefälhavaren vilja göra gällande,

344

att med »orten> borde förstås huvudorten inom rullföringsområdet,,
vilken i regel vore vederbörande rullföringsbefälhavares boningsort.
Detta strede emellertid uppenbart mot vad inskrivningsbefälhavaren själv
— såsom militieombudsmannen syntes med all rätt — uppgivit såsom
annonseringens ändamål, nämligen att de värnpliktiga på fördelaktigaste
sått skulle bliva underrättade om inkallelsetiderna. Tillämpningen
av en sådan uppfattning skulle ofta nog leda till, att kungörelser
om tjänstgöring infördes allenast i tidningar, som utgäves i
vederbörande rullföringsbefälhavares boningsort; om samma tidningar
icke tillika vore de mest spridda inom rullföringsområdet i dess helhet
eller inom väsentliga delar därav, vunnes ju endast delvis syftet
med annonseringen. Att döma av de yttranden, som avgivits av de i
ärendet hörda rullföringsbefälhavarna, ville det för övrigt synas som
om de ansett kungörelserna böra delgivas de värnpliktiga genom
annonsering även i andra tidningar än de i Värnamo resp. Eksjö
mest spridda.

Icke heller kunde militieombudsmannen dela inskrivningsbefälhavarens
uppfattning att rullföringsbefälhavarna ej skulle vara skyldiga
att göra sig underrättade om den större eller mindre spridningen
inom vederbörande område av de tidningar, som kunde komma ifråga
att anlitas för annonsering av kungörelserna. Då författningen ålade
dem att införa kungörelserna i en eller flera av ortens mest spridda
tidningar, vore de, så framt de skulle anses rätt fullgöra sin skyldighet
härutinnan, helt visst skyldiga att förskaffa sig besked om, vilka
tidningar vore att anse såsom mest spridda inom rullföringsområdena,
åtminstone i den män uppgift därom kunde erhållas från postverket.
Detta finge nu tilläventyrs anses kunna medföra en del besvär, men
att, exempelvis, frän postkontoret i Jönköping få underrättelse om
jönköpingstidningarnas spridning genom postverket inom Värnamo
eller Eksjö rullföringsområde torde icke behöva ställa sig väsentligt
svårare för vederbörande rullföringsbefälhavare än för utgivaren av en
i Jönköping utkommande tidning.

Den utredning, som redaktören Hamrin förebragt i ärendet, hade
ej varit inriktad på frågan, huruvida Jönköpings-Posten varit att anse
såsom en av de mest spridda tidningarna inom ovan nämnda två
rullföringsområden, utan gällde jönköpingstidningarnas relativa sprid -ning. Om emellertid, såsom syntes vara såväl inskrivningsbefälhavarens
som rullföringsbefälhavarnas mening, rullföringsområdenas kungörelser
borde införas i någon av de i Jönköping utkommande tidningar.

34ä

ställde sagda utredning det utom allt tvivel, att Jönköpings-Posten
bort därvid ifrågakomma framför Smålands Allehanda.

I skrivelsen den 5 juli 1916 hade inskrivningsbefälhavaren anfört,
att så långt han kunde minnas tillbaka ingen enda av de värnpliktiga,
som icke inställt sig i rätt tid, skyllt på bristande eller icke
ändamålsenlig annonsering. Nu torde av handlingarna i ärendet framgå,
att ända intill den tid, som klagomålen avsåge, rullföringsområdenas
kungörelser plägat vara införda i Jönköpings-Posten; om det av inskrivningsbefälhavaren
anförda, nyss omförmälda förhållandet hade
något att betyda, skulle det väl alltså närmast kunna gälla som bevis
för, att det varit välbetänkt att icke vidtaga någon ändring i fråga
om annonsorgan. Att sagda förhållande i stället kunnat åberopas
såsom försvar mot en anmärkning att kungörelserna flyttats från en
mera spridd tidning till en mindre spridd vore visserligen rätt överraskande.

Befälhavaren för Värnamo rullföringsområde hade i sitt yttrande
meddelat, att han i december 1915 underrättat redaktören Hamrin,
att befälhavaren dåmera icke kunde införa rullföringsområdets kungörelser
i Jönköpings-Posten, enär han från Jönköpings regemente erhållit
föreskrift att vid behov av annonsering anlita Göta press- och annonsbyrå.
Av befälhavarens för Eksjö rullföringsområde yttrande frarnginge,
att han haft för avsikt att, likasom företrädaren i befattningen,
införa områdets kungörelser i Jönköpings-Posten, men att den nämnda
byrån ej kunnat förmedla kungörelsernas införande där, varför de i
stället införts i Smålands Allehanda. Med hänsyn till det ansvar för
att Smålands Allehanda anlitats framför Jönköpings-Posten för offentliggörandet
av de ifrågavarande kungörelserna, som sålunda måste anses
påvila inskrivningsbefälhavaren, fann militieombudsmannen sig icke böra
anställa någon talan mot befälhavarna för Värnamo och Eksjö rullföringsområden
för deras oriktiga förfarande vid införandet i tidningar
av sagda kungörelser; och då kassaförvaltningens skrivelse den 22 september
1915, varigenom rullföringsbefälhavarna anmodats att anlita
nyssnämnda annonsbyrå, torde få anses återkallad genom inskrivningsbefälhavarens
skrivelse den 15 januari 1916, vari de anmodats att för
framtiden tillse, att vid införandet av annonser endast de tidningar
valdes, som vore mest spridda inom vederbörande rullföringsområde,
ansåge militieombudsmannen sig kunna jämväl beträffande inskrivningsbefälhavaren
låta bero vid vad i ärendet förekommit. Härav

MiliUeombudamminens umbetsberiittvlse. !4

846

följde emellertid icke, att det anmärkta förfarandet, därest det upprepades
under i övrigt lika förhållanden, jämväl då komme att lämnas
utan laga beivran.

38. Oriktigt förfarande vid tjällstekungörelsers införande i tidningar.

Uti en den 18 oktober 1916 till militieombudsmannen inkommen
skrift anförde ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
Elof Ljunggren i Örebro, klagomål däröver, att befälhavaren för
Kristinehamns rullföringsområde, nr 40, majoren Frans Bergqvist, plägade
införa annonser för rullföringsområdet i tidningarna Närikes
Allehanda och Örebro Dagblad men icke i den av klaganden utgivna
Närikes-Tidningen, ehuru sistnämnda tidning hade större spridning än
de såsom annonsorgan använda tidningarna sammanlagt, vilket klaganden
i skrivelse den 20 april 1916 framhållit för rullföringsbefälhavaren.

Över klagoskriften infordrade militieombudsmannen majoren Bergqvists
yttrande, och anförde denne i sedermera inkommen förklaring
följande.

Alltsedan 1900-talets början hade kungörelse angående värnpliktigas
tjänstgöring eller mönstring införts jämlikt föreskriften i Inskrivningsförordningens
§ 97 mom. 1 i två av Örebro läns mest spridda
tidningar, nämligen Örebro Dagblad (moderat) och Närikes Allehanda
(liberal). Yad beträffade Närikes-Tidningens skrivelse i april 1916
genom dess chef Ljunggren, hade omgående meddelats denne att, så
snart bestyrkta uppgifter om de av honom angivna tidningarnas prenumerantantal
till rullföringsområdets expedition inkommit, majoren skulle
fatta beslut i ärendet. Då Ljunggren dittills icke efterkommit denna
anmodan, hade majoren ansett sig förhindrad att införa omnämnda
kungörelser i hans tidning. Det syntes majoren nämligen vara Ljunggrens
och icke majorens skyldighet att få de av honom uppgivna prenumerantantalen
officiellt bestyrkta, en åtgärd som från hans sida
borde vara lätt att verkställa. För rullföringsbefälhavaren vore det
högst förunderligt, varför han icke för länge sedan aktat för nödigt
att avlämna detta officiella intyg, varpå rullföringsbefälhavaren väntat
i snart sex månader. Hittills hade majoren dessutom icke erfarit
några klagomål från de värnpliktigas sida, att nämnda kungörelser

347

icke varit införda i Närikes-Tidningen. Med anledning av vad majoren
sålunda anfört, anhöll majoren att pa sakens dåvarande ståndpunkt
redaktören Ljunggrens klagomål icke måtte föranleda till någon
åtgärd från militieombudsmannens sida.

Sedan klaganden satts i tillfälle att avgiva påminnelser, anförde
han i insänd påminnelseskrift följande:

I olikhet med majoren Bergqvist hade klaganden fattat föreskriften
i inskrivningsförordningen § 97 mom. 1 så, att det vore rullföringsområdesbefälhavarens
skyldighet att, innan han införde kungörelse angående
värnpliktigas tjänstgöring eller mönstring, göra sig förvissad
om, vilken eller vilka tidningar inom området hade den största spridningen
och därefter bestämma annonsorgan. Av allt att döma hade
en sådan undersökning icke skett sedan 1900-talets början, om den
ens skett då. Då klaganden i sin skrivelse till majoren Bergqvist den
20 april upplyste honom om verkliga förhållandet, borde han enligt
klagandens mening föranstaltat om undersökning, ifall lian icke utan
vidare vågat tro klagandens lämnade sifferuppgifter rörande de olika
tidningarnas prenumerantantal. Detta hade han icke gjort. Klaganden
hade ock haft den uppfattningen, att majorens mening varit att
göra en sådan undersökning. Ett yttrande i svaret pa klagandens
skrivelse den 20 april att majoren »infordrade bestyrkta uppgifter om
de angivna tidningarnas prenumerantantal» hade klaganden trött häntyda
därpå. Nu menade emellertid majoren Bergqvist att han varit förhindrad
att införa annons i Närikes-Tidningen, tills klaganden inkommit
med ovanberörda officiella uppgifter. Av vad klaganden förut
anfört torde framgå, att denna majorens uppfattning vore felaktig.
Icke desto mindre skulle klaganden med nöje hava velat underlätta
majorens arbete, om klaganden hade uppfattat hans skrivelse såsom
innehållande en dylik önskan. Att klaganden icke förrän i oktober
anmält saken till militieombudsmannen, ehuru klaganden fäst majorens
uppmärksamhet på förhållandet redan den 20 april, torde visa,
att klaganden tålmodigt väntat rättelse. Emellertid toge klaganden
sig nu friheten att genom ett bifogat officiellt intyg från postkontoret
i Örebro för militieombudsmannen visa, att klagandens uppgift till
rullföringsområdesbefälhavaren, att Närikes-Tidningen hade största spridningen,
varit riktig. Av intyget framginge, att Närikes-Tidningen å
de i intyget angivna platserna den 1 december 1916 hade icke mindre
än 1,221 prenumeranter, under det att de båda tidningar, i vilka
majoren Bergqvist annonserade, hade sammanlagt endast 2/0. Vid -

kommande majoren Bergqvists påpekande, att lian icke erfarit några
klagomål från de värnpliktigas sida, toge klaganden denna förklaring
för god. Att folk i orten dock vore missbelåtna ville klaganden genom
en bifogad skrivelse från Mullhyttemo styrka. Åtskilliga klagomål
hade därjämte muntligen framförts till klaganden. Det vore av
denna orsak klaganden till militieombudsmannen anmält förhållandet.
Med anledning av vad klaganden sålunda anfört anhöll klaganden, att
sådana åtgärder måtte vidtagas, att kungörelser om värnpliktigas tjänstgöring
och mönstring etc. för framtiden måtte för Kristinehamns rullföringsområde
införas i Närikes-Tidningen.

\id påminnelseskriften funnos fogade dels en av postmästaren
vid postkontoret i Örebro utfärdad handling, enligt vilken antalet postabonnerade
exemplar av ifrågavarande tre tidningar vid åtta namngivna
postanstalter inom rullföringsområdet utgjorde för Närikes-Tidningen
1,221, för Örebro Dagblad 218, och för Närikes Allehanda 52,
dels och en av A. F. Kihlberg i Mullhyttemo till Närikes-Tidningen
ställd skrivelse, däri denne med påpekande av att rullföringsbefälhavaren
icke införde ämbetskungörelser i Närikes-Tidningen, ehuru denna
vore den inom rullföringsområdet mest spridda tidningen, och att det i
anledning härav för många värnpliktiga ofta medförde svårighet att
erhålla kännedom om dessa kungörelser, hemställde att tidningen genom
anmälan till militieombudsmannen eller på annat sätt måtte
åstadkomma rättelse.

Efter det i anledning härav förnyat yttrande infordrats från majoren
Bergqvist, anförde denne uti en den 22 december 1916 dagtecknad
skrivelse följande:

Sedan klaganden föredragit att till militieombudsmannen lämna
bestyrkt uppgift om tidningens spridning i stället för att direkt,
enligt anmodan, översända sådan uppgift till rullföringsexpeditionen,
vid vilket senare förfaringssätt kunnat undvikas dels hänvändelse till
militieombudsmannen och dels en omotiverad och misstydande artikel
i klagandens tidning, ville majoren förklara, att han i anledning av
förenämnda uppgifter komme att lämna Närikes-Tidningen kungörelser
om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring från och med år 1917.
Vad mönstringarna anginge, torde klaganden i detta hänseende vända
sig till Konungens befallningshavande i Örebro län, som enligt inskrivningsförordningen
ombesörjde kungörelserna om de värnpliktigas årligen
återkommande mönstringar.

I anledning av sistnämnda yttrande lämnades klaganden tillfälle
att inkomma med påminnelser, men dylika inkommo icke.

349

I skrivelse den 8 november 1917 anmodade militieombudsmannen
klaganden att inkomma med upplysning, huruvida klaganden i det
skick, vari ärendet kommit genom rullföringsbefälhavarens utfästelse
att låta i Närikes-Tidningen införa kungörelser för rullföringsområdet,
hade något ytterligare att i ärendet andraga.

I en den 12 november 1917 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
förklarade sig klaganden vid det förhållande, att rättelse i anmärkta
hänseendet numera skett, icke hava något vidare att i ärendet
andraga.

Militieombudsmannen lät vid vad sålunda förekommit bero.

39. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar.

I en den 5 april 1917 dagtecknad klagoskrift anmärkte utgivaren
av tidningen Södermanlands Nyheter, redaktören Gust. Österberg,
att kungörelserna för Katrineholms rullföringsområde, nr 42, vilka
sedan längre tid tillbaka införts i nämnda i Nyköping utkommande
tidning samt jämväl blivit införda i Södermanlands Läns Tidning och
i Katrineholms Tidning, från och med ingången av är 1917 ej offentliggjorts
i Södermanlands Nyheter utan i stället införts i den i Eskilstuna
utkommande tidningen Folket. Södermanlands Nyheter vore dock
den ojämförligt mest spridda tidningen inom rullföringsområdet, varför
det syntes klaganden att, såvitt avsikten med kungörelserna vore
att de i största möjliga utsträckning skulle träffa vederbörande, rullföringsbefälhavaren
borde hava skyldighet att införa dem i Södermanlands
Nyheter.

I sammanhang härmed påpekade klaganden, att befälhavaren för
Stockholms sjörullföringsområde dittills ej ansett nödigt införa tjänstekungörelser,
som rörde Nyköpings sjömanshus, i Södermanlands Nyheter
men väl låtit införa dem i Södermanlands Läns Tidning.

Klaganden hemställde, att militieombudsmannen ville vidtaga de
åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Vid klagoskriften fanns fogad en av kassören vid Södermanlands
Nyheters tryckeri A. F. Hallin under edlig förpliktelse meddelad uppgift
att enligt officiella journaler å Nyköpings och Eskilstuna postkontor
tidningarna Södermanlands Nyheter, Södermanlands Läns Tidning,
Folket och Katrineholms Tidning vid uppräknade postanstalter

350

inom Katrineholms rullföringsomräde den 16 mars 1917 hade följande
antal prenumeranter, nämligen Södermanlands Nyheter 5,651, Södermanlands
Läns Tidning 1,436, Folket 436 och Katrineholms Tidning
468. Uppgiften innehöll därjämte att i Katrineholm tillkomme för
Södermanlands Nyheter 470 exemplar, som sändes såsom ilgods, samt
för Katrineholms Tidning omkring 400 exemplar.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till befälhavaren för
Södermanlands inskrivningsområde anhållit, att han i anledning av
klagomålen måtte inkomma med vederbörandes yttrande ävensom
själv avgiva utlåtande i ärendet, översände inskrivningsbefälhavaren,
översten S. Zetterstrand, ett av befälhavaren för Katrineholms
rullföringsomräde, majoren E. C. G. Almqvist, den 14 april
1917 avgivet yttrande av följande innehåll. Enligt inskrivningsförordningen
§"97 mom. 1 sista stycket skulle rullföringsbefälhavaren
införa kungörelsen om tjänstgöring i en eller flera av ortens mest
spridda tidningar. Till ingången av år 1917 hade majoren bokstavligen
följt denna bestämmelse. Då invånarantalet i Katrineholm under
de senare åren högst väsentligt ökats, hade majoren ansett det lämpligt
att vid årsskiftet utbyta Södermanlands Nyheter mot tidningen
Folket för att så mycket vissare kunna träffa med kungörelsen samtliga
olika samhällsklasser inom rullföringsområdet, vilket torde vara
det omnämnda stadgandets andemening.

Vid insändandet av detta yttrande förklarade inskrivningsbefälhavaren,
att han därutöver ej hade något att tillägga eller erinra.

I avgivna påminnelser anförde klaganden huvudsakligen att han
hade svårt att förstå skälet, varför rullföringsbefälhavaren utbytt
Södermanlands Nyheter mot Folket. Med bilagan till klagoskriften
hade klaganden tydligt visat, att av alla inom rullföringsområdet företrädda
tidningar Södermanlands Nyheter hade den absolut största spridningen
och Folket den absolut minsta. Majoren Almquist syntes
dessutom hava gjort den felaktiga slutledningen, att ökningen av invånarantalet
i Katrineholms stad rent av skulle hava medfört, att staden
vore den enda plats inom området, vartill hänsyn borde tagas
för kungörelserna. Av tillgänglig statistik framginge dock, att hela
folkmängden inom området, bestående av Oppunda och Jönåkers härad
samt Katrineholms stad, den 31 december 1916 utgjorde 42,316 personer,
varav på Katrineholm komme endast 6,551. Men även om så
vore, att Katrineholm kunde tänkas dominera hela rullföringsområdets
folkmängd, hade majoren ej följt föreskriften uti inskrivningsförord -

351

ningen § 97. Ty Södermanlands Nyheter vore även i Katrineholm den
mest spridda av alla där företrädda tidningar. Då emellertid Katrineholms
stad icke ägde mer än omkring en sjundedel av rullföringsområdets
hela folkmängd, vore tydligt, att kungörelsernas införande i
den tidning, som hade minsta spridningen icke blott i Katrineholm
utan även inom området i dess helhet, under inga förhållanden kunde
försvaras. Därtill komme också, att tidningen Folket, såsom varande
ett organ för socialdemokrater, lästes endast av dess speciella vänner,
medan Södermanlands Nyheter i egenskap av liberalt organ lästes av
olika samhällsklasser. Då majoren med förbigående av den mest
spridda tidningen införde kungörelserna i samtliga övriga, som sammanlagt
icke hade så stor upplaga som Södermanlands Nyheter ensam,
syntes majoren varken följa föreskriften uti inskrivningsförordningen
eller iakttaga nödig sparsamhet med statens medel. Det vore nämligen
fullt tillräckligt att införa kungörelserna i två de största av omförmälda
tidningar, då säkerligen alla olika samhällsklasser och olika
politiska meningsriktningar finge full kännedom därom.

I skrivelse till rullföringsbefälhavaren den 18 maj 1917 anmärkte
militieombudsmannen därefter, att, oavsett huruvida det anförda skälet,
varför Folket anlitats i stället för Södermanlands Nyheter, kunde
tillerkännas giltighet, den frågan återstode, varför Södermanlands Läns
Tidning och Katrineholms Tidning, vilka av de uppgivna postupplagorna
att döma syntes hava väsentligt mindre spridning inom rullföringsområdet
än Södermanlands Nyheter, likväl vid val av annonsorgan
för rullföringsområdets kungörelser föredragits framför denna
tidning; och anhöll militieombudsmannen därför att rullföringsbefälhavaren
ville inkomma med yttrande i sistnämnda hänseende.

Till svar meddelade tjf. rullföringsbefälhavaren G. Th. Melén i
skrivelse den 5 juni 1917, att rullföringsområdet omfattade staden
Katrineholm, S:t Nikolai socken, Nyköpings stad samt 22 socknar intill
och mellan nämnda städer. Av detta skäl hade rullföringsbefälhavaren
ansett lämpligt använda de i majoren Almquists yttrande omnämnda
tidningar, nämligen: platsorganet Katrineholms Tidning för
Katrineholms stad med kringliggande socknar, platsorganet Södermanlands
Läns Tidning för S:t Nikolai med Oxelösund och kringliggande
socknar samt till slut tidningen Folket för arbetarna i alla industrisamhällen
t. ex. Vermbohl, Högsjö och Forssa fabriker, Skalunda och
Kantorps gruvor samt Hargs fabriker m. fl. Egentliga orsaken till
att annonserna från 1917 års början införts i tidningen Folket vore,

352

att under åren 1914—1916 vid flera tillfällen av arbetare vid personliga
besök i rullföringsexpeditionen framhållits önskan om kungörelsernas
införande i tidningen Folket, vilken enligt deras egen uppgift
vore den enda tidning, de läste. Då kostnaderna för kungörelsernas
införande ginge till ganska avsevärda belopp, hade rullföringsbefälhavaren
av sparsamhetsskäl ansett sig ej kunna införa kungörelserna
i flera än tre tidningar, och som fögderiförvaltningens annonser och
kungörelser infördes uti Katrineholms Tidning och Södermanlands Läns
Tidning, hade rullföringsbefälhavaren ansett lämpligt, att även ruff
föringsexpeditionens kungörelser där infördes.

Sedan militieombudsmannen uppmanat klaganden att inkomma
med officiellt bestyrkta uppgifter angående de ovan omförmälda fyra
tidningarnas totala postupplagor ''samt dessa upplagors fördelning på
postanstalterna inom Katrineholms rullföringsområde, insände klaganden
dels en den 14 juni 1917 av postmästaren vid postkontoret i
Eskilstuna meddelad uppgift å antalet postprenumererade exemplar av
tidningarna Folket och Katrineholms Tidning vid 34 postanstalter inom
Katrineholms rullföringsområde dels ock en från postkontoret i Nyköping
den 12 berörda juni meddelad uppgift å antalet postprenumererade
exemplar av Södermanlands Läns Tidning och Södermanlands
Nyheter vid berörda 34 postanstalter ävensom å hela antalet postabonnerade
exemplar av sistnämnda två tidningar. Enligt dessa uppgifter
utgjorde antalet postprenumererade exemplar vid ifrågakomna
postanstalter för

Södermanlands Nyheter ................................... 5,861

Södermanlands Läns Tidning ................................ 1,450

Katrineholms Tidning......................................... 518

Folket .............................................................. . 469

samt hela antalet postabonnerade exemplar den 12 juni 1917 för

Södermanlands Nyheter........................................ 9,826

Södermanlands Läns Tidning.................................... 4,170

Beträffande orter med större sammanträngd befolkning visade
samma uppgifter, att antalet postprenumeranter å de fyra berörda
tidningarna utgjorde vid postkontoret i Katrineholm resp. 398, 74,
170 och 273, vid postkontoret i Oxelösund resp. 515, 92, 0 och 63
samt vid postkontoret i Vingåker resp. 504, 59, 138 och 1.

Rullföringsbefälhavaren anmodades därefter inkomma med förnyat
yttrande samt därvid särskilt angiva, huruvida han med hänsyn
till de föreliggande officiella siffrorna rörande ifrågavarande tidningars
.spridning, av vilka siffror han samtidigt erhöll del, funnit anledning
ändra valet av annonsorgan. 1 skrivelse den 17 augusti 1917 anförde
majoren Almqvist att den utredning över antalet postprenumeranter å
de'' ofta nämnda tidningarna, som klaganden insänt, visserligen gåve
vid handen, att Södermanlands Nyheter hade det största antalet postprenumeranter,
men majoren hölle före, att detta icke utgjorde något
talande skäl för ändring av annonsorgan. Katrineholms Tidning —
stadens med omgivning organ — och Södermanlands Läns Tidning hade
städse använts såsom annonstidningar för ärenden rörande värnpliktigas
tjänstgöringsskyldighetsförhållanden och såväl de värnpliktiga
som allmänheten vore vana att i dessa tidningar återfinna militära
meddelanden. Yad beträffade utbytet av Södermanlands Nyheter mot
Folket hänvisade majoren till tjänstförrättande rullföringsbefälhavarens
ovan återgivna skrivelse. Därest militieombudsmannen emellertid anbefallde
ändring av annonsorgan, ville majoren framhålla önskvärdheten
av att ändringen ägde rum från och med nytt kalenderår. 1

1 skrivelse till befälhavaren för Katrineholms rullföringsområde
den 21 december 1917 anförde militieombudsmannen härefter följande.

I fråga om tolkningen av bestämmelsen i § 97 inskrivningsförordningen
om kungörelsers införande i en eller flera av ortens mest
spridda tidningar hade i ett annat ärende av en inskrivningsbefälhavare
yttrats följande:

»Enligt mitt förmenande gäller det vid valet av annonsorgan för
kungörelsernas spridande att utröna, dels ^vilken eller vilka tidningar,
som hava den jämförelsevis största spridningen inom rullföringsområdet
i dess helhet, dels vilken eller vilka tidningar, som äro spridda i särskilt
avlägsna och med dåliga kommunikationer försedda bygder inom
rullföringsområdet, där kungörelsernas uppläsande i kyrkorna eller
anslående å kungörelseplatserna förutses icke leda till mera allmän
kännedom om deras innehåll. Jag anser att författningar icke få i
sin praktiska tillämpning hårdragas efter mer eller mindre lyckligt
funnen formulering vid deras tillkomst, utan att det här som annorstädes
vid tillämpningen gäller att låta sig lbdas företrädesvis av det
sunda förnuftet, där icke detta står i uppenbar strid mot författningens
ordalydelse.»

MilitieoMbiulsni armén# (imbetsbenUMsc. ^r’

I anslutning till detta uttalande, som syntes militieombudsmannen
ägnat att klargöra syftet med den ifrågavarande annonseringen, ville
militieombudsmannen till eu början framhålla, att man vid val av
annonsorgan ej torde böra allt för mycket fästa sig vid vissa tidningars
verkliga eller förmenta egenskap av platsorgan för större orter
Förhållandena på dylika orter kunde nämligen som oftast vara sådana,
att kungörelser, som ansloges å därför lämpliga ställen, kunde bliva,
till sitt innehåll allmänt kända inom orten utan någon som helst
annonsexing. Yad an ginge uppgiften att Katrineholms Tidning och
Södermanlands Läns Tidning anlitats såsom platsorgan, den förra för
staden Katrineholm med kringliggande socknar och den senare för S:t
Nikolai med Oxelösund och kringliggande socknar, kunde emellertid
framhållas, hurusom av utredningen framginge att Södermanlands
Nyheter sannolikt hade större spridning än eu var av de båda övriga,
tidningarna inom den del av ru 11 föriugsområdet, där denna skulle vara,
platsorgan, även onx hänsyn toges till det förhållande att tidningar
jämväl spredes annorlunda än genom postverkets försorg på sätt särskilt
beträffande den fjärde av de omförmäld» tidningarna, eller Folket
kunde antagas vara fallet i större utsträckning.

Icke heller den omständigheten att fögderiförvaltningeus kungörelser
infördes i Södermanlands Läns Tidning och Katrineholms Tidning
torde kunna inverka på den föreliggande frågan, då väl kungörelser
av sistnämnda slag företrädesvis vore avsedda för andra än värnpliktiga,
. Beträffande slutligen majorens uppgift att Södermanlands Läns
Tidning och Katrineholms Tidning städse använts såsom annonstidningar
för ärenden rörande värnpliktigas tjänstgöringsskyldighetsför -hållanden och att såväl de värnpliktiga som allmänheten vore vana
att i dessa tidningar återfinna militära meddelanden, skulle visserligen
förhållandet kunna tillmätas en viss betydelse — låt vara av övergående
beskaffenhet — därest majoren icke själv brutit udden av invändningen
genom meddelandet, att samma kungöi^elser intill ingången av
år 1917 varit införda även i Södermanlands Nyheter. Och då denna
tidnings postupplaga, vad postanstalterna inom rullföringsområdet anginge,
vore mer än dubbelt så stor som de tre övriga tidningarna
tillhopa, förefölle det, som skulle genom anlitandet av Södermanlands
Nyheter som annonsorgan även sparsamhetsintresset kunna tillgodoses.

I anledning av ett yttrande i majoren Almquists senaste skrivelse
ville militieombudsmannen framhålla, att militieombudsmannen icke

35r»

ägde meddela föreskrift, i vilken eller vilka tidningar kungörelser
skulle införas. Men då på grund av det åsyftade yttrandet torde vara
att förvänta, att majoren komme att beakta de erinringar, som militieombudsmannen
haft att i detta ärende framställa, komme klagomålen
icke att föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens sida vidkommande
befälhavaren för Katrineholms rullföringsområde.

Vid eu av militieombudsmannen den 26 september 1917 förrättad
inspektion förklarade befälhavaren för Stockholms sjörullföringsområde.
kommendörkaptenen av 2. graden F. Carlson, att han i anledning av
förevarande klagomål beslutit sig för att i Södermanlands Nyheter införa
annonser angående värnpliktigas tillhörande Nyköpings sjömanshus
mönstring och inryckning till tjänstgöring.

40. Ersättning i anledning’ av felaktig inkallelse till krigsrätt.

i en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anhöll värnpliktige
nr 1123 67/1914 y Erik Edvard Starrin, med förmälan att
han efter kallelse av krigsfiskalen Henry Rosén den 7 och den 24
november 1916 inställt sig vid Västernorrlands regementes krigsrätt i
Sollefteå för att svara i mål angående förseelse i tjänsten men att
vid sistnämnda rättegångstillfälle krigsfiskalens talan mot honom icke
upptagits till prövning av krigsrätten, om militieombudsmannens biträde
för utbekommande av ersättning för båda eller endera av sina
inställelser vid krigsrätten; och fordrade Starrin i sådant hänseende
för varje inställelse för resa med landsvägsskjuts från Starrins hemort
Stigsjö till Härnösand och åter — 38 kilometer — 8 kronor 36 öre,
för resa med järnväg från Härnösand till Sollefteå och åter 7 kronor
20 öre samt för uppehälle under tre dagar 15 kronor eller tillhopa
30 kronor 56 öre.

Vid klagoskriften voro fogade två med Roséns namn undertecknade
kallelser, genom vilka Starrin kallats att inställa sig inför
förenämnda krigsrätt respektive den 7 och den 24 november 1916.
Kallelsen till sistnämnda dag avsåg utom Starrin även värnpliktige
nr 42 67/1913 Bror Mauritz Englund.

På militieombudsmannens begäran insände chefen för Västernorrlands
regemente sedermera transumt av nämnda regementes krigs -

356

rätts protokoll den 7 november 1916 i mål mellan krigsfiskalen Rosén,
å ena sidan, samt Starrin och ovannämnde Englund, å andra sidan,
angående ansvar för försummelse i tjänsten: och inhämtades av sagda
protokollstransumt, att krigsrätten genom utslag sistnämnda dag förklarat.
att som mot Starrins nekande icke kunde anses tillförlitligen
styrkt att Starrin vid det i målet ifrågakomna tillfälle den 15 september
1917 gjort sig skyldig till förhållande, varför ansvar lagligen
kunde ådömas honom, bleve åtalet ogillat, men att, då likväl skäl till
åtals anställande icke saknats, Starrins anspråk på ersättning för inställelsen
vid rätten berörda dag icke kunde vinna avseende, ävensom att.
sedan Rosén upplyst, att Englund icke kunnat med kallelse anträffas,
målet i vad det avsåg denne, uppskjutits till den 24 november 1916.

På förfrågan meddelade chefen för Yästernorrlands regemente
ytterligare, att vid sammanträde av regementets krigsrätt den 24 november
1916 icke förekommit något mål mot Starrin utan allenast
nyssnämnda till sagda dag uppskjutna mål angående värnpliktige
Englund.

Ett vid berörda meddelande fogat utdrag av krigsrättens protokoll
för den 24 november 1916 i målet angående Englund innehöll ej
något rörande Starrin.

I infordrad förklaring anförde krigsfiskalen Rosén i huvudsak
följande.

Vid Västernorrlands regementes krigsrätts sammanträde den 7
november 1916 hade handlagts icke mindre än tjugu mål, däribland
målet mot Starrin och Englund. Båda dessa hade emellertid före
sammanträdet utryckt från sin tjänstgöring, varför de måst kallas i
hemorten genom vederbörande kronobetjäning. Starrin hade anträffats
och erhållit del av kallelsen varemot Englund vid tillfället vistats
ä annan plats. Krigsrätten, som behandlat målet samma dag, hade
frikänt Starrin, vilken personligen inställt sig, men uppskjutit målet,
i vad det avsåg Englund, till den 24 i samma månad med förständigande
för åklagaren att till dess kalla Englund. Vid utskrivande
och expedierande av sådan kallelse den 10 november hade Rosén på
grund av ofullständiga anteckningar från krigsrättssammanträdet den
7 november förbisett, att målet, i vad det avsåg Starrin, redan slutbehandlats.
Kallelsen hade följaktligen kommit att upptaga jämväl
honom. Misstaget vore så mycket förklarligare, som Starrin och Englund
voro inbegripna i ett och samma mål, stodo under tilltal för en
och samma förseelse samt hörde hemma i en och samma socken.

Starrin borde emellertid vid mottagandet av den senare kallelsen lätt
hava insett, att ett misstag förelåge. De båda kallelsernas lullkomligt
lika ordalydelse, medvetandet att ej hava begått eller varit i förhör
för någon annan förseelse i tjänsten än den ifrågavarande samt krigsrättens
i Starrins närvaro tydligt avkunnade frikännande utslag måste
hava övertygat Starrin att eu felinkallelse expedierats. Och om Starrin
ändock känt sig oviss, hade han ju på ett brevkort eller genom telefon
kunnat förfråga sig hos krigsfiskalen eller annan vederbörande. Han
hade haft nära 14 dagars tid därtill.

På grund av vad krigsfiskalen Rosén sålunda anfört överlämnade
han till militieombudsmannens bedömande, huruvida han kunde anses
skyldig att till Starrin utgiva ersättning för inkallelsen ifråga. Skulle
så vara fallet, tilläte Rosén sig att göra följande anmärkningar mot
Starrins kostnadsberäkningar. Starrin, som den 23 november klockan
4. i :> eftermiddagen avrest med tåg från Härnösand till Sollefteå samt
påföljande dag den 24 november med aftontäget återvänt till Härnösand,
därifrån han samma dag kunnat fortsätta till sitt hem, hade
sålunda ej behövt tillsätta ens två fulla dagar. För dessa torde eu
ersättning av tre kronor per dag, motsvarande vad som tillerkändes
vittnen i brottmål, få anses skälig. Skjutslega)! i Västernorrlands län
vore för färd med släde, som vid ifrågavarande tidpunkt använts, tva
kronor 12 öre per nymil eller alltså för 1 nymil tre kronor 93 öre.
Med denna beräkning skulle ersättningen bliva: Skjuts l.1’ nymil a

2 kronor 12 öre — 3 kronor 93 öre, järnvägsbiljett Härnösand—
Sollefteå 3 kronor 40 öre, lika för återresan 7 kronor 33 öre, samt
två dagars traktamente (i kronor eller tillhopa 20 kronor 66 öre.

Starrin sattes i tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet, men
sådana inkommo icke.

Då militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit
ansåg Starrin berättigad att bekomma ersättning för hans genom den
ifrågakomna felaktiga kallelsen föranledda inställelse vid krigsrättens
sammanträde den 24 november 1916, samt med hänsyn särskilt därtill
att det tåg, varmed Starrin skulle återvänt från Sollefteå till Härnösand,
enligt tidtabellen skulle framkommit dit kl. 9 e. m. och att. avståndet
från Härnösand till Starrins hemvist ostridigt utgjort l.o nymil,
det av Starrin fordrade ersättningsbeloppet, trettio kronor 56 öre.
enligt militieombudsmannens förmenande icke kunde anses oskäligt,
avlät militieombudsmannen den 15 november 1917 en ämbetsskrivelse
till krigsfiskalen Rosén, däri denne lämnades tillfälle att inom viss tid

inkomma med bevis att lian till Starrin utgivit nyssnämnda belopp,
trettio kronor 56 öre.

Med skrivelse den 14 december 1917 överlämnade härefter krigshskalen
Rosén ett av Starrin utfärdat kvitto å 30 kronor 56 öre, utgörande
ersättning för inställelse vid krigsrätten den 24 november
1916.

Militieombudsmannen fann därefter vidare åtgärd i ärendet icke
erfordras.

Framställningar till Konungen.

Framställning angående vissa bestämmelser i reglementet för Sveriges
frivilliga motorbåtskår den 11 juni 1915.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid.
tf.) hade lmlitieombudsmarmén uti underdånig skrivelse den 16
december 1916 dels gjort erinringar beträffande vissa i reglementet för
Sveriges frivilliga motorbåtskår den 11 juni 1915 meddelade bestämmelser
om kårmedlemmarnas tjänsteställning i förhållande till varandra
under tjänstgöring samt om tillhandahållande åt kårmedlemmarna av
drivmedel för motorbåtarna dels ock uttalat sig om önskvärdheten, ätt
kårmedlemmarnas motorbåtar vore av en enhetlig typ eller att endast
ett fåtal typer förekomme.

Sedan chefen för marinstaben den 13 januari 1917 avgivit under;-dånigt utlåtande över militieombudsmannens berörda framställning, har
Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 4 maj 1917 funnit gott
uppdraga åt kårstyrelsen för Sveriges frivilliga motorbåtskår att före
utgången av år 1917 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och
förslag i anledning av vad i ärendet förekommit ävensom med förslag
till övriga ändringar i omförmäla reglemente, vartill erfarenheten
kunde giva anledning.

Fråga om fria tjänstledighetsresor för mobiliserade och till krigstjänstgöring
inkallade värnpliktiga.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1917 ars riksdag (sid.
32G tf.) avlät militieombudsmannen den 4 april 1916 till Konungen eu
skrivelse i detta ämne. 1 skrivelsen framhölls, hurusom i anledning
ar väckt» motioner 1915 års riksdag uti underdånig skrivelse nr 84

360

av den 7 maj anhållit, att Kungl. Maj:t, om möjligt redan till den da
samlade riksdagen, täcktes inkomma med förslag i syfte att de värnpliktiga,
som enligt § 28 värnpliktslagen vore eller bleve inkallade till
tjänstgöring, måtte vid på grund av trängande skäl beviljad permission
erhålla bidrag till gäldande av de med en resa till och från hemorten
förenade kostnader; ävensom att riksdagen uttalat den uppfattningen,
att förslag i ärendet borde kunna framläggas utan föregående undersökning
av mera ingående beskaffenhet, vilken skulle medföra att de
under nuvarande orostid inkallade värnpliktiga icke komme i åtnjutande
av föreslagna stöd och uppmuntran. I klagomål hos militieombudsmannen
hade ifrågasatts, att vad förordningen den 11 juni 191 &
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner in. in. vid marinen
på krigsfot innehåller i § 5 mom. 2 om kostnadsfri tjänstledighetsresa
skulle bereda till krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga deriförmån,
som avsåges i riksdagens omförmälda skrivelse. Att nämnda."
förordning icke kunde hava sådan innebörd ansåg militieombudsmannen
på ett avgörande sätt visat genom det utlåtande marinförvaltningen i
anledning av klagomålen avgivit på militieombudsmannens begäran -

Uti till riksdagen den 4 april 1917 avlåtna propositioner, nr 191
och nr 198, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda respektive reglemente för avlöning vid armén
på krigsfot (krigsavlöningsreglemente) och förordning med särskilda
föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot.''

I förslagen till reglemente och förordning hade under § 23 upptagits
följande bestämmelser:

»Resekostnadsersättning under tjänstledighetsresa.

1. Har någon av den under § 2 mom. 1 upptagna personal vare
sig omedelbart av Kungl. Maj:t eller jämlikt i kommandoväg meddelade
bestämmelser av vederbörande chef eller myndighet erhållit
tjänstledighet av orsak, varom i mom. 2 här nedan sägs, äger den
tjänstledige att för resa, som han under ledigheten i anledning av något.
av de i mom. 2 angivna förhållanden företager från tjänstgöringsort
till ort inom riket och åter, åtnjuta resekostnadsersättning enligt § 20
(respektive § 21), med iakttagande dels att där annat fortskaffningsmedel
än järnväg eller ångfartyg använts för färden eller någon det
därav, resekostnadsersättning härför icke åtnjutes i annat fall än dåden
väglängd, för vilken sådant fortskaffningsmedel anlitats, uppgår

till minst 10 kilometer, dels ock att, i den mån resa sker å krigsjärnväg,
uägon resekostnadsersättning för sådan del av resan icke må
uppbäras.

2. Ersättning enligt inom. 1 utgår, dä tjänstledigheten beviljats:

a) i anledning därav att den tjänstlediges hustru, barn, fader
eller moder eller annan av hans närmaste svårt insjuknat eller avlidit;

b) för den tjänstlediges personliga närvaro vid synnerligen viktigt
alfärssammanträde, rättegång, syn eller dylikt;

c) för nödig tillsyn över den tjänstledige tillhörig fast egendom,
handels-, fabriks- eller annan industriell rörelse; samt

d) för avläggande av examen eller av annat prov för fortskriden
lärokurs.»

På grund av den sena tidpunkten för framläggandet av ifrågavarande
propositioner fann riksdagen sig icke kunna ingå i den omfattande
sakliga prövning, som ärendet fordrade, utan avslog framställningarna.
De värnpliktiga, som inkallats eller inkallas till tjänstgöring
enligt § 28 värnpliktslagen, hava sålunda ännu icke tillförsäkrats
den förmån, som avsågs i riksdagens underdåniga skrivelse den
7 maj 1915.

3. Inrättande av särskild krigsrätt för avdelning av Första eller Andra
livgrenadjärregementet, som är förlagd vid militärskolan i

Norrköping.

Såsom framgår av militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917
års riksdag (sid. 343 ff.) avgav militieombudsmannen den 14 november
1910 i detta ämne en framställning till Kungl. Maj:t.

Genom kungörelse den 9 februari 1917 (Svensk författningssamling
nr 38) har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att från och med den
15 februari 1917 särskild krigsrätt skall vara inrättad för den militär--kommendering, som är förlagd i Norrköping.

Samtidigt har Kungl. Maj:t förordnat (Svensk författningssamling
nr 39), att de inom Östergötlands östra inskrivningsområde å ort norr;
oin Göta kanal förlagda, för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar
av armén, vilka i anledning av nu rådande förhållanden avskilts från
MfUtieontbudfi niet n nens dmhetsberftttelse.

det truppförband de tillhöra för att fullgöra särskild ‘tjänstgöring utanför
förläggningsorten, ävensom de för neutralitetsförsvaret särskilt avsedda
avdelningar av landstormen, som kunna bliva förlagda inom
nämnda inskrivningsoinräde å ort norr om Göta kanal, skola från och
med den 15 februari 1917 lyda under sistberörda särskilda krigsrätt.

4. Skrivelse till Konungen angående inrättandet av särskild krigsrätt .
för den avdelning av Södermanlands regemente, som förlägges till

Nyköping.

Härom har militieombudsmannen den 9 oktober 1917 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande innehåll:

»Genom nådigt brev den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:t pa
framställning av chefen för IV. arméfördelningen funnit gott förordna,
att en bataljonsstab och fyra kompanier ur Södermanlands regemente
skola under ett år, räknat från 1 november 1917, förläggas till Nyköping,
med undantag för tiden för regementsövningarna och det s. k.
sommaruppehållet.

På grund av bestämmelser i nådiga brevet den 23 juli 1915 uppehållas
befattningarna såsom krigsdomare och auditör vid regementskrigsrätten
vid Södermanlands regemente tillsvidare av personer, bosatta
i Örebro. För hållande av krigsrätt vid kontingenten i Nyköping
skulle alltså krigsdomaren och auditören för varje särskilt fall
företaga resa från Örebro till Nyköping. Olägenheten av denna anordning
är uppenbar. Därest åter, med tillämpning av 15 § lagen om
krigsdomstolar m. m., krigsrätt skulle hållas i Örebro jämväl beträffande
en i Nyköping förlagd avdelning av regementet, skulle den lika
olämpliga anordningen behöva förekomma, att parter och vittnen, tillhörande
förläggningen i Nyköping, inställde sig vid krigsrätt i Örebro.
Annan utväg torde därför lämpligen icke kunna anlitas än inrättandet
av särskild krigsrätt för den avdelning av Södermanlands regemente,
som förlägges till Nyköping.

Enligt nådigt brev den 17 december 1915 inrättades särskild
krigsrätt för den i Varberg förlagda avdelning av Kronobergs regemente.
Den nämnda förläggningen torde varit av rätt tillfällig art,
men i övrigt synes detta fall vara fullt jämförligt med det nu föreliggande.

Inrättas särskild krigsrätt för den till Nyköping förlagda avdelningen
av Södermanlands regemente, torde såsom följd därav kunna

ifrågasättas den ändring i nådiga brevet den 17 december 1915 angående
inrättande av särskilda krigsrätter vid vissa för neutralitetsförsvaret
avsedda avdelningar av armén att de inom Södermanlands,
mskrivningsområde förlagda sådana avdelningar komma att lyda under
den nya särskilda krigsrätten.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»

Ilen 26 oktober 1917 har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att
från och med den 1 november 1917 tills vidare under den tid en avdelning
av Södermanlands regemente vore förlagd till Nyköping särskild krigsrätt
skulle vara inrättad. för denna avdelning. Svensk författningssamling
nr 702.)

Samtidigt har Kungl. Maj:t förordnat, att de inom Södermanlands
mskrivningsområde förlagda, för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar
av armén, vilka i anledning av un rådande förhållanden avskilts från det
truppförband de tillhörde för att fullgöra särskild tjänstgöring utanför
förläggningsorten, ävensom de för neutralitetsförsvaret särskilt avsedda
avdelningar av landstormen, som kunde bliva förlagda inom Södermanlands
mskrivningsområde, skulle från och med den 1 november 1917
lyda under sistberörda särskilda krigsrätt. (Svensk författningssamling
nr 703.)

5. Understöd till åtskilliga värnpliktigas familjer.

Enligt vad ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid. 345 tf.)
utvisar överlämnade militieombudsmannen med underdånig skrivelse
den 14 november 1916 till Kungl. Maj:ts prövning särskilda till militieombudsmannen
inkomna framställningar från värnpliktiga rörande
understöd åt sökandenas familjer för tid, då sökandena fullgjort militär
tjänstgöring.

* *

Vid föredragning av detta ärende den 30 december 19161 har
Kungl. Maj:t funnit gott medgiva att den omständigheten, att draga 1

Militieombudsmannen erhöll del av ifrågavarande beslut först den tf» februari 1917, varför
beslutet icke kunde refereras i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag. Det nummer av svensk
författningssamling, som innehåller ifrågavarande kungörelse, utkom av Irycket först den 16 i
samma månad

varande värnpliktiga icke inom föreskriven tid inkommit med ansökningar
om familjeunderstöd enligt förordningen den 1 juni 1912 angående
understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
icke Unge utgöra hinder för dem att, därest de eljest,
befunnes vara därtill författningsenligt berättigade, komma i åtnjutande
av dylikt understöd för tid, varunder sådant understöd ej tillerkänts dem.

Samtidigt beslutades kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3 och .8
i förenämnda förordning den 10 juni 1912 (Svensk författningssamling
nr 598). Genom denna kungörelse erhöll o dessa paragrafer följande
ändrade lydelse:

Genom vederbörande militärbefäls försorg skall vid tjänstgöring*
början eller snarast möjligt därefter de värnpliktiga ätspörjas, huruvida
de äro i behov av familjeunderstöd, varvid underrättelse om de i § ''£
meddelade föreskrifter jämväl skall meddelas.

Ansökning om familjeunderstöd må ej göras tidigare än en månad,
före bestämd inryckningsdag, och skall densamma hava till vederbörande
chef eller beväringsbefälhavare inkommit inom två och en halv månader
efter inryckningsdagen.

§ 8.

Har ansökning gjorts om understöd åt värnpliktigs hustru eller
barn, skall i § 2 nämnd chef eller beväringsbefälhavare låta innehålla
en femtedel av sökanden tillkommande penningbidrag.

Har sådant innehållande ej kunnat ske under tjänstgöringstiden,,
minskas familjeunderstödet med motsvarande belopp.

Har ansökningen avslagits, skall innehållandet likväl fortgå, till
dess beslutet vunnit laga kraft eller den värnpliktige förklarat sig icke
ämna anföra besvär, varefter de innehållna medlen utbetalas på föreskrivet
sätt.

6. Skrivelse till Konungen angående understöd till åtskilliga värnpliktigais

familjer m. m.

Härom har militieombudsmanneu den 16 januari 1917 till Konungen,
avlätit en så lydande skrivelse:

36r>

»Med underdånig skrivelse den 14 november 1916'' överlämnade
jag till Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning särskilda till militieombudsmannen
inkomna framställningar från värnpliktiga rörande understöd
åt sökandenas familjer för tid då sökandena fullgjort militär tjänstgöring.
Till militieombudsmannen hava därefter inkommit ytterligare
fem framställningar av liknande beskaffenhet.

Värnpliktige nr 402 34/1915 Johan Viktor Emanuel Thyr i Öxnered,
Vassända, Naglums socken, vilken den 11 september 1916 inryckte till
en månads repetitionsövning vid Västgöra i''egemente, begärde i en den
24 oktober 1916 till chefen för samma regemente avlämnad, sedermera
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län översänd
ansökan understöd för sin hustru och makarnas minderåriga barn, men
enär framställningen inkommit till vederbörande regementschef först
efter det sökanden fullgjort ovanberörda tjänstgöring, fann befallniugshavanden,
med hänsyn till stadgandena i 2 § i förordningen om understöd
i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn den 1 juni 1912 med
den lydelse denna paragraf erhållit genom kungörelsen den 17 september
1914 samt 3 och 8 §§'' i föroixlningen den 10 juni 1912 angående tilllämpning
av förordningen den 1 juni samma år. ansökningen icke
kunna bifallas.

I en hit inkommen klagoskrift har Thyr anfört följande. Jämlikt
punkt 2 i generalorder 654 av den 16 maj 1916 hade han blivit inkallad
att i anslutning till sagda års repetitionsövning fullgöra, två
krigstjänstgöringsperioder. varefter han den 4 november 1916 blivit
hemförlovad. Med anledning'' av därom vid inryckningen gjord ansökan
hade under tiden till honom utbetalts eu krona 50 öre för tjänstgöringsdag,
dock ej för tiden den 11 september—den 12 oktober. Då
han under hela tiden den 4 juli—den 4 november varit förlagd till
T., sysselsatt huvudsakligen med vakttjänstgöring, hade han ej förstått,
att han under denna tid samtidigt fullgjorde fredstjänstgöring
om 30 dagar. Först för sent hade han blivit upplyst om att han, för
att kunna erhålla familjeunderstöd under fredstjänstgöringen, bort inkomma
med behörig ansökan därom. Det syntes Thyr som om vederbörande
truppbefäl bort i behörig tid delgiva de värnpliktiga de be
stämmelser, som voro meddelade därom, och förefölle det honom vara
för mycket begärt att fordra att de värnpliktiga skulle vara underkunniga
om alla de bestämmelser, som rörde deras avlöning. Thyr

Jfr ilmbctsberlUlelsen till 1917 flrs riksdag sit). 845 tf. och denna iimbetsberllttelse sid. 368 f

hemställde, att militieombudsinannen ville vidtaga lämpliga åtgärder t
syfte att kassaförvaltningen vid regementet till Thyr utbetalade familj©
understöd med en krona 50 öre för dag under den tid. han år 1916
fullgjorde repetitionsövning.

Thyrs inskrivningsbok utvisar, att Thyr under ar 1916 vid 11
kompaniet av Västgöta regemente fullgjort 1. repetitionsövningen samt
90 dagars krigstjänstgöring.

Uti infordrat yttrande har chefen för Västgöta .regemente anfört ,
att förordningen den 14 augusti 1914 icke ålade befälet någon skyldighet
beträffande värnpliktigas familj ©understöd, då krigstjänstgöring
överginge till fredstjänstgöring. Av generalordern 054/1916, vilken
Thyr citerade, hade Thyr fått upplysning om, att han under tiden den
4 juli—den 4 december skulle fullgöra repetitionsövning. Värnpliktig,
som tagit på sig ansvaret att bilda familj, borde själv känna tillräckligt
ansvar för att i händelse av tvivelsmål taga reda på av befälet, dels
vilken del av tjänstgöringen räknades såsom repetitionsövning, dels när
ansökan om familjeunderstod skulle ingivas. Då familj ©understöd under
fredstjänstgöring utginge med lägre belopp än under krigstjänstgöring,
syntes Thyrs anspråk att utfå det för krigstjänstgöring bestämda beloppet
även under fredstjänstgöringstiden förmätet.

Värnpliktige nr 38 58/1913 Kart Henning Nyholrn från Dala-Finnliyttan
i Garpenbergs socken har, under uppgift att han den 12 september
1916 inryckte till fullgörande av 30 dagars repetitionsövning
vid Dalregementet, anhållit om hjälp av militieombudsmannen för utbekommande
av familjeunderstod för ifrågavarande tid. Vid Ny kol ms
klagoskrift har fogats en den 13 september 1916 dagtecknad, till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län ställd ansökan, vari
Nyholm anmält sig till erhållande av familjeunderstod enligt förordningen
av den 1 juni 1912, och är ansökningen försedd med intyg av
en tillförordnad präst i Garpenbergs församling samt av ordföranden i
kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen i Garpenbergs socken, vilka
båda intyg dagtecknats den 21 september 1916. Nyholm har uppgivit.,
att, han den 12 september avsänt ansökningshandlingen från Falun till
pastorsämbetet i Garpenberg för attestering. Då Nyholm, eftersom
ansökningen ej inkommit till regementsexpeditionen, ej erhöll något
understöd vid utryckningen, hade han vid hemkomsten inställt
sig å pastorsexpeditionen, varvid hans ansökan befanns kvarligga l
kyrkoboken. Nyholm, som då själv insänt ansökningen till regementsexpeditionen,
hade fått det svar, att ansökningen inkommit för sent

Chefen för Dalregementet har uti infordrat .yttrande anfört, hurusom,
enligt upplysning av kompanichefen, Nyholm först efter repetitionsövningarnas
slut inkommit med ansökan om familjeunderstöd, varför
han, enligt § 3 i förordningen den 10 juni 1912 ej vore berättigad
ätt utfå ersättning.

Värnpliktige nr 844 45/1908 Edvard Skoog i Våmb, vilken fullgjort
reservtruppövning vid Skaraborgs regemente under tiden den
16 oktober—den 1 november 1916, har i skrivelse till militieombudsmannen
hemställt, huruvida familjeunderstöd för hela nämnda tid kunde
beredas Skoogs hustru och tre barn. Skoog har uppgivit, att hans
hustru fått mottaga understöd för allenast tre dagar av anledning att
ansökan ej inkommit inom tre dagar från inryckningen, vilket berott
på, att makarna Skoog, som flyttat vid den tid, då inryckningen ägde
rum, icke känt till eller fått någon upplysning om, när ansökningen
borde insändas.

Enligt vad vederbörande regementschef uti infordrat yttrande
meddelat inkom ansökningen om familjeunderstöd i nu förevarande
fall till regementsexpeditionen den 30 oktober 1916. Understöd har
alltså utgått för tiden den 30 oktober—den 1 november 1916.

v- Värnpliktige nr 343 61/1908 Carl Holm i Born, Alfta socken,
har, under förmälan att han under år 1916 fullgjort 15 dagars reservtruppövning
vid 4. kompaniet av Hälsinge regemente, anhållit att
militieombudsmannen ville vara Holm behjälplig att utfå understöd åt
hans familj för nämnda tjänstgöring, därest Holm skulle vara berättigad
till sådant understöd. Att Holm icke erhållit det ifrågavarande understödet
berodde delvis därpå, att meddelandet om att de värnpliktiga
skulle söka understöd lämnats på kompaniet så sent, att det ej varit
tid att få understödet före utryckningen.

Sedan jag anmodat chefen för Hälsinge regemente att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande i anledning av Holms skrivelse,
har regementsbefälhavaren överlämnat ett av vederbörande kompanichef
avgivet yttrande av följande innehåll. Holm hade meddelat, att
han vid inryckningen till reservtruppövningen varit av den tanken, att
anmälan angående familjeunderstöd skulle göras på kompaniexpeditionen.
Någon ansökan hade emellertid då ej inlämnats från honom. Omkring
den 17 oktober, 8 dagar före utryckningsdagen, hade på kompaniet
upplästs eu skrivelse, huru skulle förfaras för erhållande av familjeunderstöd.
Holm hade meddelat, att han då ansett det vara för sent

att inlämna ansökan. Detta hade emellertid ej varit fallet, enär han
samma dag kunnat skaffa sig eu blankett å rullföringsexpeditionen i
Gävle och sända den till vederbörande myndigheter i Alfta, varifrån
handlingen mycket väl kunnat hinna tillbaka till regementet före utryckningsdagen.
Därest Holm varit angelägen om att söka understöd,
hade han väl bort i tid taga reda på, huru med ansökningens avfattande
och insändande skulle förfaras, och ej väntat på att befälet,
skulle tillhandahålla honom upplysningar därom.

Vid överlämnandet av detta yttrande anförde regera entsbetalhavaren
för egen del, att uppfattningen hos de till reservtruppövning
inryckta värnpliktiga om tjänstgöringens art i allmänhet syntes hava
varit, att de inkallats jämlikt värnpliktslagen § 28 till tjänstgöring
för rikets försvar, och fördenskull hade de i allmänhet inkommit med
ansökningar om familjeunderstöd i enlighet med kungörelsen den 14
augusti 1914. Å vederbörande kompaniexpeditioner hade emellertid
rättelse skett, och hade därefter ansökningarna i vanlig ordning expedierats
från regementet till Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande,
varför Holms påstående att han för sent erhållit upplysning om sättet
för understödets utbekommande bestämt tillbakavisades.

Sedan chefsämbetet vid. Jämtlands fältjägarregemente till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län överlämnat eu av
värnpliktige nr 322 63/1915 Oskär Wilhelm Karlsson från Ytterberg i
Svegs socken gjord ansökning om familjeunderstöd åt hans hustru och
två minderåriga barn jämlikt förordningen den 1 juni 1912, förklarade
befallningshavanden, som av ansökningen inhämtat att densamma inkommit
till regementsexpeditionen först den 24 november 1916 samt
att Karlsson varit inkallad till fullgörande av honom åliggande repetitionsövning
under 30 dagar med inryckningsdag den 6 september 1916,
genom beslut den 2 påföljande december, att, enär ansökningen sålunda
ej blivit ingiven till chefsämbetet inom den tid, som stadgades i 3 §
av förordningen den 10 juni 1912 angående tillämpning av förordningen
den 1 juni 1912, den gjorda ansökningen icke kunde bifallas.

I en den 18 december 1916 dagtecknad skrivelse till militieombudsmannen
har Karlsson anfört, att han, som varit i tjänstgöring i
en följd sedan den 29 oktober 1915 och förut haft understöd för sin
familj, icke avvetat, att ansökan om familjeunderstöd under repetitionsövningen
skulle göras särskilt.

Efter det jag infordrat yttrande av chefen för sistnämnda regemente
i anledning av Karlssons skrivelse, har regementsbefälhavaren

369

insänt avskrift av dels Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i länet
beslut i ärendet dels ock en skrivelse, varmed samma beslut översänts
till Karlsson.

I min förenämnda underdåniga skrivelse den 14 november 1916
ifrågasatte jag, huruvida icke beträffande de sökande, om vilka då var
fråga, tilläventyrs av nåd skulle kunna förklaras, att den omständigheten,
att ansökningar om familjeunderstöd icke inkommit inom föreskriven
tid, icke skulle utgöra hinder för utbetalande till varje särskild sökandes
hustru, därest hon eljest funnes vara därtill författningsenligt berättigad,
av dylikt understöd för hela den tid, under vilken mannen
fullgjort vederbörande tjänstgöring. Enahanda hemställan synes kunna
göras beträffande här ovan omförmälda fem fall. Vad värnpliktige
Thyr angår torde den omständigheten, att han nu efteråt kan citera
den generalorder, som innehåller bestämmelse om tiden för repetitionsövningarna,
icke böra tillmätas någon större betydelse. Man torde
knappast kunna äga rätt förutsätta att den, som fullgör bevakningstjänst
å annan ort än den vanliga förläggningsorten, skall veta icke
blott att och när krigstjänstgöring upphör och repetitionsövning vidtager
utan även att familjeunderstöd skall sökas i särskild ordning
för viss del av en sammanhängande tjänstgöringstid. Ett liknande
förhållande som i fråga om Thyr synes hava ägt rum med värnpliktige
Karlsson, vilken torde hava varit kvarhållen till krigstjänstgöring under
tiden mellan första tjänstgöringen och repetitionsövningen samt rimligtvis
i anledning av ansökan om familjeunderstöd för den första
tjänstgöringen erhållit sådant jämväl för krigstjänstgöringstiden. I
fråga om Nyholms ansökan synes, därest hans uppgifter äro riktiga,
dröjsmålet med dess ingivande till en del hava berott på vederbörande
pastor och kommunalnämndsordförande. Skoog och Holm hava visserligen
knappast till sin ursäkt haft annat att anföra än obekantskap
med gällande författningar, men att döma av de yttranden, som avgivits
i anledning av Holms framställning, synes icke ens befälet alltid
känna bestämmelserna om tiden för sökande av familjeunderstöd, och
det torde icke vara billigt att i detta hänseende fordra mera av de
värnpliktiga.

Enligt § a i kungörelsen den 14 augusti 1914 angående tillämpning
av förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan
värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar, gäller,
att, om understöd under värnpliktigs fredstjänstgöring utgått till hans
Militieombudsmannens ämbelsberättelse 47

370

hustru eller barn enligt förordningen den 1 juni 1912 och den värnpliktige
vid slutet av fredstjänstgöringen varder kvarhållen till tjänstgöring
för rikets försvar, särskild ansökan om familjeunderstöd för krigstjänstgöringsperioden
icke är erforderlig. Vad ovan anförts i avseende
å Thyrs och Karlssons tjänstgöring synes häntyda på önskvärdheten av
en motsvarande anordning för det fall, att fredstjänstgöring följer efter
tjänstgöring till rikets försvar.

Genom förordningen den 10 juni 1912 fastställde Eders Kungl.
Maj:t formulär för ansökning om familjeunderstöd. Enligt meddelande
å formuläret tillhandahålles detta på rullförings- och sjörullföringsexpeditionerna
ävensom på sjömanshusen, varjämte formuläret därifrån
på begäran kostnadsfritt sändes till myndighet eller till värnpliktig, som
uppgiver sin adress. I ärenden, som inkommit till militieombudsmannen,
har det visat sig, att dröjsmål med ingivande av ansökning om
familjeunderstöd kan hava vållats därav, att formulär till ansökningen
icke varit att tillgå. I någon mån skulle säkerligen kunna lända till
minskad omgång i dylika fall, om formuläret tillhandahölles även på
kompaniexpeditionerna; och torde jämväl vara önskligt att bland anvisningarna
å formuläret upptoges en erinran om tiden, inom vilken
ansökan om familjeunderstöd bör vara inkommen, samt om påföljden,
i händelse ansökningen inkommer senare.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»

* *

Vid föredragning av ärendet den 14 april 1917 har Kungl. Maj:t
funnit gott medgiva, att- den omständigheten, att ifrågavarande värnpliktiga
icke inom föreskriven tid inkommit med ansökningar om
familjeunderstöd enligt ovannämnda förordning den 1 juni 1912, icke
finge utgöra hinder för dem att, därest de eljest befunnes vara därtill
författningsenligt berättigade, komma i åtnjutande av dylikt understöd
för tid, varunder sådant understöd ej tillerkänts dem.

Beträffande övriga frågor uti här ovan omförmälda framställning
hänvisas till den i denna ämbetsberättelse sid. 363 f. omnämnda ändringen
av §§ 3 och 8 i förenämnda förordning den 10 juni 1912.

371

7. Skrivelse till Konungen angående avlöningsförmånerna för vissa till
utsträckt tjänstgöring under år 1915 vid marinen kvarhållna
värnpliktiga av årsklassen 1914 ä.

I detta ämne har militieombudsmannen den 1 mars 1917 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Uti en till mig inkommen klagoskrift hava värnpliktiga F 1526
45/1914 ä P. Holmström och F 2909 45/1914 ä J. Lindström — med
förmälan att de för tiden från den 18 oktober till och med den 22
december 1915, varunder de fullgjort krigstjänstgöring vid Vaxholms
kustartilleriregemente, icke erhållit högre avlöning än 50 öre om dagen
— ifrågasatt sådan rättelse beträffande avlöningen, att de erhölle 81
öre för var dag under nämnda tid.

T. f. chefen för bemälda regemente har uti infordrat yttrande
över klagoskriften anfört följande. Som värnpliktiga Holmström och
Lindström efter slutad första tjänstgöring kvarhållits i tjänstgöring,
hade chefen ansett sig med stöd jämväl av bestämmelserna i nådiga
brevet den 30 juli 1915 böra å dem tillämpa nådiga förordningen den
11 juni 1915 med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
m. in. vid marinen på krigsfot, men då det kunde ifrågasättas, om
denna utsträckta tjänstgöring skulle vara att anse såsom krigstjänstgöring,
hade han, fastmera som krigslönen för dag jämlikt § 11 i
nu nämnda nådiga förordning ej överstege det penningbidrag, som utginge
jämlikt § 11 i nådiga förordningen den 21 maj 1915 angående
avlöning för sjörullföringsområdesbefäl och för marinens värnpliktiga
under fredstid m. in., låtit utbetala krigslön efter gällande krigslönetariff
och ej enligt övergångsbestämmelserna.

Marinförvaltningen har därefter enligt anmodan till mig inkommit
med utlåtande i ärendet; och har marinförvaltningen däri anfört följande.
Genom generalorder den 11 september 1915 hade Eders Kungl.
Maj:t befallt, att till fästningstjänst inskrivna värnpliktiga av årsklassen
1914 ä, vilka då fullgjorde dem åliggande första tjänstgöring och för
vilka tjänstgöringstiden skulle utgå den 18 därpå följande oktober,
skulle kvarbliva i tjänst under tiden till och med den 22 december
1915. Genom nådiga brevet den 30 juli 1915 angående tillämpning av
förordningen den 11 juni 1915 hade Eders Kungl. Maj:t förordnat, att,
intill dess den pågående partiella mobiliseringen upphörde eller allmän
mobilisering eller mobilisering av marinen i dess helhet kunde varda

372

anbefalld, bestämmelserna i nämnda nådiga förordning tillsvidare skulle
äga tillämpning bland annat å sådan värnpliktig personal, som efter avslutad
fredstjänstgöring kvarhölles i tjänstgöring. Enligt meromnämnda
förordning erhölle värnpliktig bland annat krigslön med 5 kronor i
lönetermin (= V3 månad). I övergångsbestämmelserna till förordningen,
som trädde i kraft den 1 augusti 1915, stadgades emellertid, att krigslönen
till menig värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915 fullgjorde
kr ig stjänstgöring, skulle, oberoende av förordningens föreskrifter,
under den tid av år 1915, inkallelsen omfattade, utgå med 8 kronor
10 öre för termin, men att, därest allmän mobilisering anbefalldes, förordningen
i sin helhet skulle lända till efterrättelse. I motsats till vad
som i motsvarande fall ägt rum för armén, hade således ingen uttrycklig
föreskrift meddelats därom, att förordningens övergångsbestämmelser
skulle tillämpas i fall som föreliggande, där tjänstgöringen icke syntes
kunna hänföras till krigstjänstgöring. I följd härav hade dessa bestämmelser
ansetts icke äga tillämpning med avseende å klagandenas
ifrågavarande tjänstgöring.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts propositioner till 1915 års riksdag angående
reglemente för avlöning vid armén på krigsfot in. m. (propositionen
nr 172) och angående förordning med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. in. vid marinen på krigsfot (propositionen nr 179)
skulle de föreslagna nya författningarna i hela sin vidd träda i tilllämpning
redan före 1915 års utgång; i det yttrande av chefen för
sjöförsvarsdepartementet, som åtföljde sistnämnda proposition, förklarade
departementschefen uttryckligen sig icke kunna biträda ett av marinförvaltningen
och chefen för marinstaben framställt förslag om en
övergångsbestämmelse, enligt vilken menig värnpliktig, som varit inkallad
före utgången av år 1915 och ånyo inkallades efter ingången
av år 1916 eller vore inkallad vid årsskiftet 1915—1916, skulle bibehållas
vid avlöningsförmånerna enligt 1914 års krigsavlöningsreglemente
under krigstjänstgöringstid på grund av pågående kris. Angeläget
ansågs emellertid vara, att till krigstjänstgöring redan inkallad värnpliktig
personal i så liten utsträckning som möjligt bleve underkastad
nedsättning i de avlöningsförmåner, som den enligt sistnämnda avlöningsreglemente
ägde uppbära; och borde därför tidpunkten för förordningens
ikraftträdande väljas med hänsyn därtill.

378

I underdånig skrivelse den 27 maj 1915 (nr 170) i anledning av
propositionen angående reglemente för avlöning vid armén på krigsfot
anmälde riksdagen, att riksdagen ansett sig böra besluta att reglementsförslaget
skulle få provisorisk giltighet intill 191(5 års utgång;
men anfördes vidare att billigheten syntes kräva, att de reduceringar
i avlöningsbeloppen, som förslaget i vissa delar innehölle, ej komme
att under den dåvarande krisen träffa den lägst avlönade gruppen,
nämligen meniga värnpliktiga. I enlighet med 1914 års . krigsavlöningsreglemente
hade dessa åtnjutit en krigsavlöning av 8 kronor
10 öre för period. Värnpliktiga, som enligt 28 § värnpliktslagen inkallats
till krigstjänstgöring vid icke mobiliserat truppförband, hade
ock genom särskilda föreskrifter av Eders Kungl. Maj:t tillförsäkrats
liknande förmåner. Att under fortsättningen av den pågående krisen
företaga eu sänkning i dessa värnpliktigas avlöning till 5 kronor i
enlighet med förslagets bestämmelser kunde riksdagen finna så mycket
mindre lämpligt, som dåvarande eller eventuella nya inkallelser till
krigstjänstgöring i stor utsträckning berörde värnpliktiga, vilka
förut varit inkallade till sådan tjänstgöring och därvid åtnjutit
avlöning med de högre belopp, som 1914 års reglemente föreskreve.
Riksdagen hade med hänsyn härtill beträffande övergången
till det nya reglementet beslutat, att värnpliktiga tillhörande förut
berörda grupp under år 1915 skulle åtnjuta eu krigsavlöning av 8
kronor 10 öre för period. Beträffande de motsvarande grupper av
värnpliktiga, som enligt 28 § värnpliktslagen inkallats till krigstjänstgöring
vid icke mobiliserat truppförband och å vilka följaktligen krigsavlöningsreglementet
ej ägde tillämpning, antog riksdagen att Eders
Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att utfärda föreskrifter, vilka under
samma tid tillförsäkrade sådana värnpliktiga motsvarande avlöningsförmåner.
I den sammanfattning av riksdagens beslut i frågan, som
avslutar skrivelsen, förklarade riksdagen, bland annat, att riksdagen
dels bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med ett skrivelsen bifogat förslag, utfärda reglemente för avlöning
vid armén på krigsfot att gälla till och med utgången av år
1916, dels ock medgivit Eders Kungl. Mnj:t rätt att bestämma dagen
för omförmälda reglementes ikraftträdande, dock att beträffande övergången
till de i reglementet intagna bestämmelser skulle gälla, att
krigslönen till menig värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915
tjänstgjorde vid mobiliserat truppförband, skulle, oberoende av reglementets
bestämmelser, under den tid av är ] 91 5 inkallelsen omfattade,
utgå med 8 kronor 10 öre för termin.

374

Den underdåniga skrivelse av den 27 maj 1915 (nr 171), som
innefattade riksdagens beslut i anledning av propositionen angående
förordning med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner in. m.
vid marinen på krigsfot, meddelade, att riksdagen i förslaget till förordning
vidtagit vissa smärre redaktionella ändringar i syfte att bringa
detsamma i närmare överensstämmelse med vad i motsvarande avseenden
blivit föreslaget i det av Eders Kuugl. Maj:t framlagda förslaget
till krigsavlöningsreglemente för armén. Vidare anfördes i skrivelsen
att — i likhet med vad riksdagen, såsom anmälts i ovanberörda skrivelse
angående krigsavlöningsreglemente för armén, beslutat angående
vissa av de lägst avlönade grupperna vid armén — riksdagen funnit
sig böra antaga en motsvarande övergångsbestämmelse beträffande avlöningen
för menig värnpliktig vid marinen. Riksdagens beslut uti
ifrågavarande del uttrycktes i skrivelsen sålunda, att beträffande övergången
till de i förordningen intagna bestämmelser skulle gälla, att
krigslönen till menig värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915
fullgjorde krigstjänstgöring, skulle, oberoende av förordningens föreskrifter,
under den tid av år 1915 inkallelsen omfattade utgå med 8
kronor 10 öre för termin.

Den 11 juni 1915 utfärdades dels reglemente för avlöning vid
armén på krigsfot dels ock förordning med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot. Den ifrågavarande
övergångsbestämmelsen avfattades i vardera författningen på
samma sätt som i vederbörande riksdagsskrivelse. Medan i övergångsbestämmelsen
till krigsavlöningsreglementet för armén stadgades, att
krigslönen till menig värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915
tjänstgjorde vid mobiliserat truppförband, skulle, oberoende av reglementets
föreskrifter, under den tid av år 1915 inkallelsen omfattade,
utgå med 8 kronor 10 öre för termin, innehöll motsvarande övergångsbestämmelse
i förordningen för marinen, att enahanda förmån skulle
tillkomma menig värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915 fullgjorde
krigstjänstgöring. I båda författningarna meddelades, att vid partiell
mobilisering Kungl. Maj:t i varje fall komme att lämna föreskrift,
beträffande vilka delar av lantförsvaret respektive marinen och i vilken
omfattning de nya bestämmelserna skulle äga tillämpning.

Den sålunda meddelade redogörelsen torde giva vid handen, att
vid tillkomsten av 1915 års omförmälda författningar meningen varit
att avlöningen till värnpliktiga jämväl vid annan tjänstgöring än fredstjänstgöring
skulle bliva densamma evad den ägde rum vid armén eller

375

vid marinen. Men vid tillämpningen av de stadgade grunderna ^synes
den åsyftade likställigheten icke hava uppehållits.

I särskilda nådiga brev angående inkallelse av värnpliktiga till
tjänstgöring vid armén under år 1915 förordnades, att jämlikt § 28
värnpliktslagen inkallade värnpliktiga, vilka tillhörde icke mobiliserade
truppförband, skulle under tjänstgöringen åtnjuta, förutom under vanlig
fredstjänstgöring utgående naturaförmåner, kontant avlöning jämlikt
föreskrifterna i krigsavlöningsreglementet den 11 juni 1915 och därvid
fogade övergångsbestämmelse rörande krigslönens belopp. Vid liera
icke mobiliserade truppförband föranledde visserligen dessa bestämmelser
icke utbetalning till de meniga värnpliktiga av högre kragsten an
5 kronor för termin. Men i den mån besvär häröver anlordes hos
arméförvaltningens civila departement, förordnade departementet om
utbetalande till klagandena av krigslön efter 8 kronor 10 ore for termin.
Härjämte och då departementet, som icke ansag sig kunna genom
allmän föreskrift ålägga vederbörande kassaförvaltningar att giva av
Eders Kungl. Maj:t meddelade avlöningsbestämmelser viss tillämpning,
emellertid ansåg åtgärder böra vidtagas för att de värnpliktiga, å
vilkas avlöning berörda brevs bestämmelser vore tillämpliga, matte
komma i åtnjutande av all dem enligt samma bestämmelser tillkommande
krigslön jämväl i de fall, där kassaförvaltningarna enligt sm
ovan angiva tillämpning av ifrågavarande bestämmelse icke utbetalt
sådan till dess fulla belopp, hemställde departementet i underdånig
skrivelse den 24 januari 1916, det Eders Kungl. Maj:t täcktes meddela
föreskrift, att i sådana fall, som nyss angivits, rättelse skulle vidtagas
genom utbetalning av ytterligare krigslön till de värnpliktiga genom
vederbörande kassaförvaltningars försorg oberoende av om klagan forts
över dessa förvaltningars beslut eller ej; Och fann enligt nådigt brev
den 4 februari 1916 Eders Kungl. Maj:t gott föreskriva att vederbörande
kassaförvaltningar skulle, i enlighet med vad armeförvaltningens
civila departement föreslagit, till ifrågavarande värnpliktiga
utbetala dem ytterligare tillkommande krigslön. Såsom visst lärer ta
antagas, att de förmåner, som sålunda medgivits enligt § 28 varnpliktslagen
till tjänstgöring inkallade värnpliktiga, även tillgodokommit värnpliktiga,
vilka jämlikt samma paragraf kvarhållits i tjänstgöring, såsom
på grund av generalordern 962/1915 ägt rum beträffande värnpliktiga

tillhörande årsklasserna 1914 ä och y. .......

Med avseende å förordningen den 11 juni 191 o med särskilda
föreskrifter angående avlöningsförmåner in. in. vid marinen på krigs -

376

fot föreskrev Eders Kung! Maj t genom nådigt brev till marinförvaltningen
den 30 juli 1915, att intill dess då pågående iiartiella mobilisering
av marinen upphörde eller allmän mobilisering eller mobilisering
av marinen i dess helhet kunde varda anbefalld, bestämmelserna i
namnda nådiga förordning tills vidare skulle äga tillämpning å bland
annat sådan värnpliktig personal, som inkallats eller inkallades till
tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen eller efter slutad fredstiänstgormg
kvarhölles i tjänstgöring. Att tjänstgöring, som äger rum på
grund av inkallelse jämlikt § 28 värnpliktslagen eller kvarhållande till
tjänstgöring efter slutad fredstjänstgöring, betecknas med ordet krigstjanstgoring
torde överensstämma med den allmänna uppfattningen av
det i varnpliktsiagen icke använda uttrycket krigstjänstgöring,°vilken
uppfattning i sin ordning stödes av språkbruket i åtskilliga generalorder
angående inkallelse till tjänstgöiing för rikets försvar, och rimligtvis
skulle sistnämnda förordning jämte krigsavlöningsreglementet
. arme]n ägt omedelbar tillämpning i fråga om värnpliktigas avlöning
vid tjänstgöring- enligt § 28 värnpliktslagen, därest icke i de
ifrågavarande författningarna angivits att de ägde tillämpning endast
a personal tillhörande mobiliserad avdelning av försvarskrafterna.

Den generalorder nr 1215 av den 11 september 1915, på grund
varav till fästningstjänst inskrivna värnpliktiga av årsklassen 19^14 ä.
vilka då fullgjorde dem åliggande första tjänstgöring och för vilka
tjänstgöringstiden utgick den 18 oktober 1915, kvarhöllos i tjänst till
,m„ . ^en 22 påföljande december, betecknade icke den fortsatta
tjänstgöringen såsom krigstjänstgöring. T. f. chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente har å ena sidan ansett bestämmelserna i förordmngen
den 11 juni 1915 med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
in. in. vid marinen på krigsfot böra tillämpas å den
nragavarande tjänstgöringen men å andra sidan funnit det kunna ifrågasättas,
om densamma vore att hänföra till krigstjänstgöring. Manntorvattningen
har för sm del anfört, att tjänstgöringen icke torde kunna
fiantoras till krigstjänstgöring. Även om man nu. i överensstämmelse
med ^ anförda allmänna uppfattning av begreppet, skulle vara benägen
att såsom krigstjänstgöring beteckna omförmälda utsträckta tjänstgöring
vilken ju ej vant hänförlig till fredstjänstgöring, utan endast kunnat
föreskrivas på grund av 28 § värnpliktslagen, synes därmed icke vara
avgjort, vilken avlöning bort tillkomma de till tjänstgöring kvarhållna
värnpliktiga. Förordningen den 21 maj 1915 angående avlöning för
sjörullföringsbefäl och för marinens värnpliktiga under fredstid m. m.,
enligt vilken förordning skulle utgått penningbidrag med 50 öre för

377

dag, torde icke varit tillämplig vid den ifrågavarende tjänstgöringen,
som'' ej varit att hänföra till fredstjänstgöring, och tillämpades ej heller,
åtminstone ej vid Vaxholms kustartilleriregemente. Enligt övergångsbestämmelsen
till förordningen den 11 juni 1915 gällde visserligen att
till menig'' värnpliktig, vilken under återstoden av år 1915 fullgjorde
krigstjänstgöring avlöningen skulle, oberoende av förordningens föreskrifter,
utgå med 8 kronor 10 öre för termin under den tid av år
1915, inkallelsen omfattade, men sannolikt avsåg övergångsbestämmelsen
liksom förordningen i övrigt endast sådan krigstjänstgöring, som fullgjordes
vid mobiliserad del av marinen, och Vaxholms kustartilleriregemente
hade, enligt vad marinförvaltningen upplyst, avmobiliserats
redan den 10 november 1914. Tvekan synes kunna råda, huruvida
nådiga brevet den 30 juli 1915 angående tillämpning av nämnda förordning
avsett annan personal än förordningen själv eller sålunda vid
mobiliserad del av marinen tjänstgörande. T. f. chefen för bemälda
regemente har emellertid funnit sagda nådiga brev ävensom förordningen
den 11 juni 1915 tillämpliga i förevarande fall, men med en
sådan uppfattning torde bäst hava överensstämt att tillämpa jämväl
övergångsbestämmelsen samt sålunda anse att vad nådiga brevet den
30 juli 1915 innehåller beträffande värnpliktig personal, som inkallats
eller inkallades till tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen eller efter
slutad fredstjänstgöring kvarliölles i tjänstgöring, innefattade en sådan
föreskrift som 1915 års riksdag i ovan anförda skrivelse nr 170 rörande
1915 års krigsavlöningsreglemente för armén förmälde sig antaga att
Eders Kungl. Maj:t ej skulle underlåta att utfärda, och varigenom till
krigstjänstgöring vid icke mobiliserad avdelning av försvarskrafterna
enligt § 28 värnpliktslagen inkallade värnpliktiga skulle beredas avlöningsförmåner
svarande mot dem, som tillerkänts vid mobiliserade
avdelningar tjänstgörande.

Då emellertid någon bestämmelse icke synes vara meddelad, varav
tydligt kan anses framgå, att de till fästningstjänst inskrivnai värnpliktiga
av årsklassen 1914 ä, vilka enligt generalorder av den 11
september 1915 nr 1215 kvarhöllos i tjänst under tiden från den 18
oktober till och med den 22 december 1915, för sagda tjänstgöringstid
__i likhet med vad som gällde beträffande armén tilldelade värnpliktiga
under motsvarande förhållanden — ägt rätt uppbära krigslön
efter 8 kronor 10 öre för termin, samt full överensstämmelse i avseende
å avlöningsförmånerna för värnpliktiga vid marinen och vid
armén under enahanda tjänstgöringsförhållanden torde vara önskvärd

• lu

MiUH^omhiidswnnvens fimhetsberäHelse,

378

likasom den synes varit åsyftad, har jag trott mig böra med stöd av
16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»

Vid underdånig föredragning av ärendet den 19 maj 1917 har
Kungl. Maj:t funnit gott föreskriva, (Svensk författningssamling nr 350)
att de till fästningstjänst inskrivna värnpliktiga av årsklassen 1914 ä,
vilka efter den 18 oktober 1915 slutad första tjänstgöring på grund
av generalorder den 11 september 1915 kvarhållits i tjänst till och
med den 22 december samma år, skola äga att, därest framställning
därom före utgången av maj månad år 1919 göres hos vederbörande
regementschef, för den tid, de sålunda blivit kvarhållna, uppbära krigslön
med 8 kronor 10 öre för termin enligt övergångsbestämmelserna till
nådiga förordningen den 11 juni 1915 med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot; och skulle
härav föranledda kostnader av marinförvaltningen med omhänderhavande
medel förskjutas och framdeles anmälas till ersättande i samband
med övriga utgifter för upprätthållande av rikets neutralitet.

8. Skrivelse till Konungen angående penningtillskott till värnpliktig för

tjänstgöring såsom underbefäl. I

I detta ämne har militieombudsmannen den 26 april 1917 till
Konungen avlåtit eu så lydande framställning.

»Enligt § 35 mom. 2 av 1901 års värnpliktslag ägde till beväringen
hörande värnpliktig under tjänstgöring jämte vissa naturaförmåner samt
penningbidrag även, där den värnpliktige tillhörde antingen sådant
truppslag vid hären, vars tjänstgöring jämlikt § 27 överstege sammanlagt
tvåhundrafyrtio dagar, eller flottan, erhålla särskilt tillskott i penningar
för den utbildningstid, som översköt tvåhundrafyrtio dagar.
Penningtillskottet utgick enligt kungörelse den 18 december 1908 med
20 öre om dagen.

I det förslag till värnpliktslag, som av Eders Kungl. Maj:t förelädes
1914 års senare riksdag, fanns en motsvarande bestämmelse upptagen
under § 35 mom. 2; och skulle enligt denna, där den värnpliktiges
tjänstgöring, reservtruppövning oräknad, översteg trehundrafyrtio
dagar, särskilt tillskott i penningar utgå för den tid, som översköt tre -

379

hundrafyrtio dagar. Enskilda motionärer föreslog o däremot, att penningtillskott
skulle utgå endast till värnpliktiga, vilka tjänstgjorde
såsom underbefäl, under tiden lör sådan tjänstgöring. I anslutning
härtill anförde särskilda utskottet nr 1 vid nämnda riksdag — med
framhållande att utskottet funnit sig böra tillstyrka, att det till de
värnpliktiga utgående penningbidraget bestämdes till 50 öre om dagen
under all tjänstgöring i linjen — att utskottet vid sådant förhållande
och då genom tjänstgöringstidens utsträckning för fotfolket tilldelade
värnpliktiga skillnaden i övningstidens längd mellan de olika vapenslagen
icke komme att bliva så framträdande, som förut vant fallet,
anledning icke syntes vidare förefinnas att tilldela ett särskilt penningtillskott
utöver penningbidraget åt andra värnpliktiga än sådana, som
i och för utbildning till och fullgörande av mera kvalificerade befattningar
finge underkasta sig en längre tjänstgöring än övriga samma
truppslag tilldelade värnpliktiga. På grund härav hade utskottet funnit
sig böra tillstyrka, att penningtillskott skulle utgå allenast till värnpliktiga,
vilka tjänstgjorde såsom underbefäl, under tiden för sådan
tjänstgöring. Penningtillskottet hade utskottet ansett böra bestämmas
till 25 öre om dagen utom under tredje repetitions- (regements-)övningen
vid fotfolket, då detsamma borde utgå med 50 öre om dagen till dem,
som tjänstgjorde såsom underbefäl och uttagits enligt § 26 mom. 2
värnpliktslagen. T överensstämmelse med utskottets hemställan antog
riksdagen för sin del sådan lydelse av § 85 mom. 2 värnpliktslagen,
att till beväringen hörande värnpliktig skulle, dår den värnpliktige
tjänstgjorde såsom underbefäl, erhålla särskilt tillskott i penningar undei
tiden för sådan tjänstgöring enligt särskilda bestämmelser. Härjämte
beslöt riksdagen, att det värnpliktig jämlikt § 85 inom. 2 värnpliktslagen
tillkommande penningtillskott skulle utgå med 25 öre om dagen
utom under tredje repetitions-(regements-)övningen vid fotfolket, då
detsamma skulle utgå med 50 öre om dagen till dem, som tjänstgjorde
såsom underbefäl och uttagits enligt § 26 mom. 2 värnpliktslagen. I
den underdåniga skrivelse av den 14 september 1914, vari riksdagen
anmälde sitt beslut, var såsom grund för beslutet uti ifrågavarande
del utskottets här återgivna motivering upptagen.

Enligt nådigt brev den 17 september 1914 fann Eders Kungl.
Maj:t gott fastställa den av riksdagen för dess del antagna värnpliktslag.
Med godkännande därjämte av riksdagens beslut i fråga om,
bland annat, utbetalande av penningtillskott åt värnpliktiga anbefallde
Eders Kungl. Maj:t arméförvaltningens civila departement att till Eders
Kung!. Maj:t inkomma med förslag till därav påkallade ändringar i

380

reglementet för arméns avlöning under fred. Sedan sådant förslag inkommit,
förordnade Eders Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse den
3 juni 1915, att § 56 mom. 2 i reglementet för arméns avlöning under
fred den 11 oktober 1907 skulle erhålla följande lydelse:

''Värnpliktig, tillhörande beväringen, erhåller vid tjänstgöring
såsom underbefäl dessutom penningtillskott. Penningtillskott utgår
med 50 öre om dagen till värnpliktig, som uttagits enligt § 26 mom. 2
värnpliktslagen och tjänstgör såsom underbefäl under tredje repetitions(regements-)övningen
vid fotfolket, i övrigt med 25 öre om dagen/

Under erinran hurusom vad sålunda stadgats gällde jämväl officersoch
reservofficersaspiranter, enär de enligt 1914 års härordning skulle
under utbildningstiden likställas med värnpliktiga studenter, har arméförvaltningens
civila departement i underdånig skrivelse den 9 juni
1916 anmält, att på sätt framginge av särskilda, departementet underställda
ärenden, vid tillämpningen av ifrågakomna föreskrift behov
framträtt av en nådig förklaring, när de värnpliktiga (officers- eller
reservofficersaspiranterna) skulle anses fullgöra sådan tjänstgöring som
befäl, vilken berättigade dem till penningtillskott, Å ena sidan hade
nämligen gjorts gällande, att penningtillskottet icke borde utgå för
annan befälstjänstgöring än sådan, som ägde rum under repetitionsövning.
Till stöd härför kunde åberopas ett uttalande å sid. 217 i
Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående ny
härordning den 14 maj 1914: ''Utbildningen, som fortgår i en följd till
repetitionsövningarnas avslutande följande år, omfattar rekryt- och
befälsutbi 1 dning samt avser utbildning till plutonchef eller motsvarande
befäl vid specialtruppslagen. Ifrågavarande värnpliktiga deltaga i repetitionsövningarna
vid vederbörligt truppförband första året såsom meniga,
andra året såsom halvtropp- eller troppchefer samt tredje året såsom plutoneller
troppchefer: För en sådan tolkning syntes jämväl tala de beräk ningar,

som legat till grund vid värnpliktsanslagets bestämmande. Å
andra sidan både framhållits den meningen, att penningtillskottet jämväl
borde utgå under sådan tjänstgöring såsom befäl, vilken icke infölle
under repetitionsövningar. Härför syntes icke kunna omedelbart åberopas
de beträffande vissa värnpliktigas tjänstgöring såsom befäl i
nådiga generalorderna 21 maj 1915 nr 675, 678, 680, 681, 682, 1279
m. fi. givna bestämmelser. Bestämmelserna i nådiga kungörelsen den
21 maj 1915, angående sättet för officers- och reservofficersaspiranters
antagning och utbildning, § 1 mom. c), där den uti stadgandet omförmälda
tjänstgöring såsom underbefäl angåves ingå i utbildningen till
officer, syntes å sin sida närmast tala mot angivna tolkning. Det torde

381

ock kunna sättas i fråga, om ej all den tjänstgöring såsom befäl, vilken,
ålåge värnpliktig under annan tid än under repetitionsövningar, mera
avsåge den värnpliktiges egen utbildning än täckande av förefintligt
befälsbehov, vars fyllande väl finge anses böra föranleda särskild ersättning
åt de för ändamålet i anspråk tagna värnpliktiga. Även om förutnämnda
uttalande samt de beträffande utbildningen av beväringen
tillhörande värnpliktiga (officers- och reservofficersaspiranter) meddelade
bestämmelserna sålunda gåve fog för den meningen, att penningtillskott
allenast skulle utgå för befälstjänstgöring under repetitionsövningar,
talade dock häremot bestämt det ifrågavarande stadgandets ordalydelse.
Härtill komme, att tjänstgöring såsom befäl torde komma att åläggas
till beväringen hörande värnpliktiga såväl under reservtruppövning
som möjligen under landstormsövning enligt § 36 inom. 1 värnpliktslagen
ävensom att icke något som helst uttalande lämnats om befälstjänstgöring
under dylik övning skulle likställas med sådan under
repetitionsövning eller under annan utbildning. Departementet ansåge
för sin del skäligt, att penningtillskott finge utgå under all tjänstgöring
såsom befäl, då det ansvar, som medföljde dylik tjänstgöring,
i varje fall torde vara detsamma. På grund av vad sålunda anförts
och med hänsyn till den vidsträckta betydelse, som stadgandet i fråga
hade, hemställde departementet i underdånighet, det täcktes Eders
Ivungl. Maj:t i nåder förklara, att till den tjänstgöring såsom befäl,
vilken enligt § 56 mom. 2 i gällande reglemente för arméns avlöning
under fred, sådant stadgandet lydde enligt nådig kungörelse den 3
juni 1915, utgjorde förutsättningen för, att beväringen tillhörande
värnpliktig (officers- eller reservofficersaspirant) skulle erhålla penningtillskott,
vore hänför] i g icke blott tjänstgöring såsom befäl under repetitions-(regements-)övning
utan jämväl sådan tjänstgöring under reservtruppövning
samt befälstjänstgöring i övrigt, som fullgjordes efter det
den värnpliktige (officers- eller reservofficersaspiranten) erhållit förordnande
i befälsgrad.

f anledning av denna skrivelse bär Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt brev den 25 augusti 1916 funnit gott förklara, att till den
tjänstgöring som befäl, vilken enligt § 56 inom. 2 i gällande reglemente
för arméns avlöning under fred, sådant stadgandet lydde enligt,
kungörelsen den 3 juni 1915, utgjorde förutsättningen för att beväringen
tillhörande värnpliktig (officers- eller reservofficersaspiranter) skulle erhålla
penningtillskott, vore hänförlig icke blott tjänstgöring såsom befäl
under repetitions-(regements-)övning utan jämväl sådan tjänstgöring
under reservtruppövning samt befälstjänstgöring i övrigt, som fullgjordes

382

efter det den värnpliktige (officers- eller reservofficersaspiranten) erhållit
förordnande i befälsgrad.

Anförda nådiga brev har emellertid, enligt vad till mig inkomna
klagomål giva vid handen, icke undanröjt all tvekan om innebörden
av de nya bestämmelserna angående penningtillskott. Sålunda hava
klagomål inkommit från värnpliktiga av klass A, vilka — efter att
hava såsom stamanställda innehaft furirs grad — under reservtruppövning
tjänstgjort såsom befäl, men vid tjänstgöringen icke fått uppbära
penningtillskottet. Såsom skäl för att penningtillskottet icke utbetalats
till dem har anförts, att de visserligen på grund av bestämmelserna
i tjänstgöringsreglementet för armén kap. 2, § 5, mom. 20
erhållit rätt att räkna sig föregående tjänsteställning till godo, men
att de icke erhållit i nådiga brevet den 25 augusti 1916 nämnt förordnande.
Ordställningen i sagda nådiga brev kan möjligen lämna
rum för tvekan, huruvida kravet på förordnande i befäls grad hänför
sig allenast till vad där åsyftas med uttrycket »befälstjänstgöring i
övrigt» eller jämväl till befältjänstgöring under reservtruppövning.
Antages den senare tolkningen vara den rätta, torde den nyss återgivna
förklaringen innefatta eu riktig tillämpning av grunderna i det
åberopade nådiga brevet, ty om också en värnpliktig förutvarande
furirs tjänstgöring såsom befäl kan i viss mening sägas äga rum efter
det han erhållit förordnande i befäls grad, ligger väl dock närmast att
antaga, att den ifrågavarande bestämmelsen i det nådiga brevet förutsätter
ett förordnande, som givets värnpliktig med hänsyn just till förevarande
tjänstgöring. Men lika fullt kan ifrågasättas, om icke rätt till
erhållande av penningtillskott vid befälstjänstgöring borde medgivas
värnpliktiga f. d. underbefäl, oavsett om de såsom värnpliktiga erhållit
förordnande i befäls grad eller icke. Ett medgivande i sådan riktning,
vilket icke synes stå i strid mot riksdagens allmänt hållna beslut i
ämnet, skulle på en gång bereda dessa värnpliktiga, som ej sällan äro
familjeförsörjare, en välbehövlig ökning i avlöningen och innefatta ett
erkännande av det större gagn, försvarsväsendet har av dem.

I ett annat fall har en värnpliktig, som tidigare varit 1. konstapel
samt under 1916 års reservtruppövning tjänstgjort såsom furir, ifrågasatt,
huruvida han icke under den senare tjänstgöringen varit berättigad
till penningtillskott. Denne klagande har uppgivit, att med honom
likställda värnpliktiga vid andra regementen och till och med sådana
värnpliktiga vid andra batterier vid det regemente, vid vilket klaganden
fullgjorde reservtruppövningen, fått uppbära penningtillskott. Regementets
kassaförvaltning har såsom sin mening uttalat, att då enligt

383

nådiga brevet den 25 augusti 1916 för åtnjutande av penningtillskott
fordrades förordnande i befäls grad, det ej syntes vara tillfyllest, att
man allenast befordrats och innehade befäls grad, utan som villkor
uppställdes tydligen, att vederbörande för viss tid förordnats att upprätthålla
verklig underbefälsbefattning enligt arméns ständiga indelning.
Även om det av kassaförvaltningen sålunda använda uttryck måhända
icke behöver tolkas såsom syftande på ett förordnande att upprätthålla
en av de underbefälsbeställningar, vilka finnas upptagna å vederbörande
truppförbands stat, vill det dock synas som skulle den ifrågavarande
kassaförvaltningen för åtnjutande av penningtillskott uppställa strängare
villkor än med nådiga brevet den 25 augusti 1916 överensstämmer.

Tendensen att skärpa fordringarna för erhållande av penningtillskott
har framträtt ännu tydligare i andra fall. Bestämmelserna i
det nådiga brevet utmärka på ett sätt, som väl icke borde kunna
lämna rum för missförstånd, att penningtillskott till värnpliktiga skall
utgå vid all tjänstgöring såsom befäl under repetitions- (regements-)
övning, men ej dess mindre har i yttranden från tre särskilda regementen
gjorts gällande att villkoret av förordnande i befäl sgrad skulle
vara tillämpligt jämväl i avseende å tjänstgöring såsom befäl under
repetitions-! regements-jövning. I ett av nu åsyftade fall har en värnpliktig
av 1915 års klass, som efter att hava utbildats till underbefäl,
tjänstgjort såsom sådant under 1. repetitionsövningen 1916, anfört
klagomål däröver, att han icke fått uppbära penningtillskott
under tiden för befälstjänstgöringen, samt tillika uppgivit, att penningtillskott
icke utbetalts till någon av de med honom likställda värnpliktiga,
som tjänstgjort såsom befäl under den nämnda repetitionsövningen.
Vederbörande kassaförvaltning har uti infordrat yttrande
dels meddelat att klaganden icke uttagits till underbefäl enligt värnpliktslagen
§ 26, mom. 2 utan jämlikt generalorder den 9 juni 1916,
nr 748, samt väl tjänstgjort såsom halvtroppschef men icke varit befordrad
och därför ej erhållit penningtillskott, dels ock vidare anfört,
att vid det ifrågavarande regementet penningtillskott utbetalts endast
till befordrade värnpliktiga, enär endast dessa ansåges tjänstgöra såsom
verkligt befäl, samt att det torde vara nödvändigt att fastslå denna
utbetalningsgrund, enär eljest var och en, som utbildats till underbefäl
eller fackman men under repetitionsövningarna tjänstgjorde såsom
menig, skulle, om han erhölle befäl t. ex. över eu sidopatrull, med
rätta kunna göra anspråk på penningtillskott så länge uppdraget
varade, vilket dock väl ej kunde vara meningen. I ett annat fall hava
fyra klagande av 1915 års klass uppgivit att de av inskrivningsrevi -

384

sionen uttagits till reservunderbefäl samt att de efter tillgodogjord
utbildning tjänstgjort såsom halvtroppschefer under repetitionsövningarna
år 1916. Kassaförvaltningen har i detta fall •—- jämte det såsom skäl
för vägrande av penningtillskott anförts att klagandena icke erhållit
förordnande i befälsgrad — tillika såsom synnerligen önskvärt framhållit
att avlöningsreglementets bestämmelser rörande penningtillskottet
förtydligades, så att kassaförvaltningarna kunde utan rädsla för misstag
verkställa riktig utbetalning. Särskilt anmärkningsvärt ter sig det
yttrande, som i det tredje av nu åsyftade fall avgivits av en kompanibefälliavare.
Klaganden hade uppgivit, att han blivit av inskrivningsrevisionen
enligt värnpliktslagen § 26, mom. 2 uttagen för utbildning
av underbefäl och jämväl tillgodogjort sig utbildningen samt under
första repetitionsövningen år 1916 tjänstgjort såsom underbefäl. Såsom
förklaring, varför penningtillskott icke utbetalts till klaganden, har
kompanibefälhavaren anfört, att klaganden visserligen tjänstgjort såsom
underbefäl under sin första repetitionsövning efter godkänd utbildning
som reservunderbefäl men att, då reglementet för arméns avlöning under
fred av den 11 oktober 1907, § 56 mom. 2, sådant stadgandet lydde
enligt kungörelsen den 3 juni 1915, föreskreve att värnpliktiga tillhörande
beväringen vid tjänstgöring såsom underbefäl skulle erhålla
penningtillskott endast under 3. repetitionsövningen och därvid, enligt
nådiga brevet den 25 augusti 1916, sådant tillskott utginge endast
såvida de erhållit förordnande i befälsgrad, hade kompanibefälhavaren
författningsenligt ansett sig ej kunna utbetala något penningtillskott
till klaganden.

Ytterligare har ovisshet förekommit, huru bestämmelserna om
penningtillskott skola tillämpas i avseende å värnpliktiga studenter
under den övningsperiod, då de tjänstgöra såsom underbefäl. Uti infordrat
yttrande över en framställning frän en värnpliktig av sistnämnda
kategori har en kassaförvaltning anfört, att avlöningsreglementet § 56
mom. 2 icke borde tolkas så bokstavligt, som de värnpliktiga menade.
Kassaförvaltningarna syntes ganska allmänt vara av den åsikten, att den då
pågående utbildningsperioden, den 5. perioden för studentvärnpliktskategorien,
varunder de värnpliktigas utbildning bestode i att de finge tjänstgöra
vid trupp såsom halvtroppchefer, ej vore att jämföra med den tjänstgöring
såsom underbefäl, vilken ålåge dem under regementsövningarna. Det vore
alltför inkonsekvent att tänka sig att avsikten varit, att dessa värnpliktiga
studenters avlöning skulle växla, så att de under 4. utbildningsperioden
skulle erhålla 50 öre om dagen, under 5. perioden 75 öre om dagen
och under 6. perioden 50 öre om dagen. Detta yttrande avgavs visser -

ligen innan nådiga brevet av den 25 augusti 1916 utfärdades, men det
må lämnas därhän, huruvida yttrandet skulle fått annat innehåll, om
det avgivits senare.

Givetvis kan militieombudsmannen i varje dylikt fall hänvisa
klaganden att genom besvär hos vederbörande myndighet få sin rätt
till penningtillskott prövad. Denna utväg är emellertid förenad med
omgång och särskilt för de mindre skrivkunniga även med kostnader,''
som icke stå i rimligt förhållande till de belopp, om vilka i varje särskilt
fall kan vara fråga. Det lärer med hänsyn härtill vara önskvärt att

— såsom ock av eu kassaförvaltning i ett av de anförda yttrandena
framhållits — tydligare betämmelser i -ämnet må varda utfärdade, och
har jag därför, med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsinan
gällande instruktion, trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kung!. Maj:t för den åtgärd, som Eders Kungl. Maj:t i nåder må
finna framställningen föranleda.»

o. Skrivelse till Konungen angående inrättandet av särskilt rannsakningsoch
straffängelse i Stockholm för militära fångar.

Härom har militieombudsmannen den 13 juni 1917 till Konungen
avlåtit en framställning av följande innehåll.

»Strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 stadgar i 19 §,
att om krigsman skall undergå straffarbete på viss tid ej över två år,
som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt i 5,
7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av nämnda lag. eller fängelse, som blivit
honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott, för
vilket straff är utsatt i samma lag, straffet bör, där så ske kan, verkställas
i militärhäkte. Samma regel gäller, om krigsman, som är hänförlig
under l:o), 2:o) eller 4:o) i 1 § av strafflagen för krigsmakten

— eller sålunda hör till någon av kategorierna officerare oeh underofficerare
vid krigsmakten, manskap med fast anställning vid krigsmakten
eller till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän. maskinister, eldare, hantverkare och arbetare

— skall undergå fängelse, som blivit honom för brott mot allmän lag
såsom förvandlingsstraff ålagt. 20 § stadgar det undantag, att om med
straffet skall förenas annat straff, som icke bör efter vad i 19 § är
sagt verkställas i militärhäkte, vad i sistnämnda paragraf stadgas icke
skall äga tillämpning.

Att straffarbete eller fängelse avtjänas i militärhäkte torde emellertid
vara ytterst sällsynt. Visserligen lärer åtminstone tidigare undan MiKHeombmismaniietis

ämbelsber aflelse. 49

386

tagsvis hava förekommit, att fängelsestraff fått avtjänas i arrestlokal
vid truppförband, men för närvarande är antalet arrestanter ofta nog
så stort, att arrestlokalerna icke ens förslå till sådana fångar, som
skola avtjäna arreststraff, utan inträffar emellanåt, att exempelvis värnpliktiga,
som dömts till arreststraff, för undergående därav måste
antingen kvarhållas efter tjänstgöringstidens slut eller ock hämtas efter
det de blivit hemförlovade. Ett sådant dröjsmål måste — oavsett därav
eventuellt uppkommande kostnader för statsverket och svårigheter
för den dömde — betraktas såsom en stor olägenhet ur den synpunkten,
att det ligger i ett disciplinstraffs natur, att det bör verkställas så
snart som möjligt sedan det blivit ålagt.

Men även om utrymmet i arrestlokalerna icke vore så begränsat
— och någon minskning i behovet av sådana lokaler kan väl förväntas
inträda när förhållandena medgiva att inkallelserna till krigstjänstgöring
upphöra — synas de ifrågavarande arrestlokalerna, med undantag
för militärhäktet vid flottans station i Karlskrona, icke vara av
beskaffenhet att annat frihetsstraff än arrest lämpligen kan i dem avtjänas,
och lärer denna omständighet hava bidragit till att militära
fånga]- överlämnats till allmän straffanstalt även i fall, då utrymme
funnits i vederbörande truppförbands arrestlokal. Av bestämmelserna
i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff torde flera, och bland dem de viktigaste, i regel icke
kunna komma til] tillämpning inom en militär arrestlokal. Särskilt
må framhållas, hurusom det lärer vara så gott som omöjligt för föreståndaren
för en arrest att bereda fångarna sådant arbete, som de
enligt nyssnämnda lag äro pliktiga att utföra. Och jämväl beträffande
föreskriften att straff- eller fängelsefånge under viss förutsättning skall
avtjäna en del av straffet i gemensamhet torde kunna sägas, att den
icke låter sig verkställa inom en vanlig militärarrest. Även om utrymmet
i de militära arrestlokalerna medgåve, att de i ökad utsträckning
användes för verkställighet av straffarbete eller fängelse, skulle
detta fördenskull säkerligen icke vara lämpligt.

Icke desto mindre torde de nuvarande förhållandena på detta
område böra betecknas såsom otillfredsställande. När strafflagen för
krigsmakten stadgar, att fängelsestraff och vissa fall av straffarbete,
som ådömts enligt samma lag, böra avtjänas i militärhäkte, där så
kan ske, ligger utan tvivel till grund för lagens omförmälda stadgande
den uppfattningen, att militära fångar, särskilt sådana som dömts för
rymning eller olovligt undanhållande eller för andra militära brott,
icke böra sammanföras med fångar, som dömts till ansvar enligt all -

387

manna strafflagen. För närvarande förekommer emellertid detta i
anmärkningsvärd utsträckning. Vid besök å straffängelset i Karlskrona
den 27 juni 1916 fann jag där ett femtiotal av militär domstol dömda
fångar, av vilka ungefär halva antalet avtjänade fängelsestraff. I strafffängelset
i Stockholm funnos den 3 mars innevarande år 17 av krigsdomstol
dömda fångar, av vilka 5 undergingo straffarbete och 12 avtjänade
fängelsestraff, och när jag den 10 sistnämnda månad besökte
centralfängelset å Långholmen, funnos å kronohäktesavdelningen därstädes
85 av krigsdomstol dömda fångar, av vilka 47 voro dömda till
fängelse och 38 till straffarbete. Och ej nog härmed, utan det förekom
vid min inspektion av sist omförmälda fångvårdsanstalt i nio fall, att
militär fånge, som bort hållas i enrum, sammanförts med annan fånge,
oavsett av vilken domstol denne dömts, och i ett av dessa fall hade
i samma cell insatts två fångar, av vilka den ene av militär domstol
dömts för vägran att lyda förmans i tjänsten givna befallningar till
fängelse i två månader och den andre av allmän domstol dömts för
snatteri till fängelse i fem månader. Till och med har förekommit —
såsom jag iakttog vid inspektion av kronohäktet i Umeå i juli 1915
att en militär fängelsefånge måste dela cell med två fångar, som av
allmän domstol dömts till fängelse.

Givetvis beror endast på bristande utrymme att i de allmänna
fängelserna två eller flera fångar insättas i samma cell. Att härvid
militära fångar icke sammanföras med andra är, enligt vad jag inhämtat,
ett önskemål även för fångvårdsmyndigheterna, men utrymmesförhållandena
torde understundom kunna göra sådant oundvikligt. Vid ordnandet
av frågan om militära straff- och fängelsefångars bestraffningsort lärer
emellertid hänsyn böra tagas även till behovet av utrymme i de allmänna
fängelserna för sådana fångar, för vilka dessa närmast åro avsedda.

I betraktande av stadgandet i strafflagen för krigsmakten att
straffarbete och fängelse i vissa fall skall, där så kan ske, avtjänas i
militärhäkte, kan det endast betecknas såsom eu nödfallsutväg att
militära straff- och fängelsefångar måste för straffens avtjänande överflyttas
till de allmänna fängelserna, och då överflyttningen icke förekommer
allenast i enstaka fall utan är så gott som undantagslös regel,
kan ifrågasättas, om icke sådana åtgärder böra vidtagas att syftet med
det anförda stadgandet vinnes. Ett lämpligt tillfälle därtill synes, vad
Stockholm angår, föreligga i samband med det förestående och delvis
påbörjade uppförandet av nya, kasärnetablissement ä Järvafältet. Om
ett militärhäkte med tillfredsställande anordningar för avtjänande av
straffarbete och fängelse icke kan inrättas vid varje särskilt trupp -

388

förband, torde nämligen förhållandena härutinnan erbjuda helt andra
möjligheter, då ett flertal truppförband förläggas i varandras närhet
och vederbörliga hänsyn till de förändringar, som betingas av inrättandet
av en militär fångvårdsanstalt, kunna tagas redan vid kasärnetablissementens
planläggning.

Ett militärfängelse, förlagt till Stockholm eller dess grannskap,
torde i främsta rummet böra anordnas så, att där må kunna avtjänas
straffarbete eller fängelse, ådömt krigsmän, som höra till Stockholms
garnison, i alla de fall, då straffet bör avtjänas i militärhäkte. Med
hänsyn icke minst till kostnaderna för en dylik anstalt vore emellertid
önskvärt, att dess uppgift vidgades i särskilda riktningar. Likasom
redan nu i stor utsträckning förekommer, att fångar sändas till fängelser
å främmande ort för avtjänande av straff, även om fråga ej är om långvarigare
sådana, torde till ett militärfängelse i Stockholm kunna sändas
militära fångar från ett flertal län, exempelvis från alla län i Svea rike,
från Östergötfands, Jönköpings, Skaraborgs och Älvsborgs län samt
från Gävleborgs län. Vidai’e kunde militärfängelset lämpligen användas
jämväl såsom rannsakningsfängelse för Stockholms garnison eller åtminstone
för de delar därav, vilkas kasärner läge på ej allt för stort
avstånd från fängelset. Därest fängelset komme att tjäna såsom rannsakningsfängelse,
borde där anordnas sammanträdeslokaler för krigsrätterna
vid de avdelningar av garnisonen, för vilka fängelset vore
rannsakningsfängelse; i den män dessa lokaler kunde användas vid
krigsrättssammanträden även i andra fall än för rannsakning med
häktade, skulle därigenom en viss fördel i utrym mesavseende kunna
beredas vederbörande truppförband. Slutligen skulle, därest det ifrågasatta
fängelset komme att ligga i omedelbart grannskap av kasärner
för ett eller flera truppförband, i fängelset möjligen även kunna inrättas
arrestlokaler eller åtminstone reservarrester för avtjänande av vaktarrest
utan tjänstgöring, skärpt arrest och sträng arrest.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t i nåder må
täckas finna omständigheterna påkalla.»

10. Skrivelse till Konungen angående utfärdande av bestämmelser om
utbildning av vapenför värnpliktig, som vid besiktning befunnits
vapenför endast i viss vapentjänst.

1 detta ämne bär militieombudsmannen deri 2 oktober 1917 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Uti en till mig insänd skrift anförde värnpliktige P. 194 66/1914
ä Rickard Byström bland annat följande. Efter fullgjord första värnpliktstjänstgöring
vid Vaxholms kustartilleriregemente hade Byström
genom olyckshändelse i maj 1916 förlorat högra handens pek- och
långfingrar. Efter inryckning till repetitionsövning vid samma regemente
den 18 augusti 1917 anhöll Byström vid läkarundersökning att bliva
befriad från vidare militärtjänst. 1 anledning häräv gjorde vederbörande
kompanichef hos t. f. regementschefen ansökan om Byströms
överflyttande till lämpligt yrkeskompani. Denna ansökan förklarades
emellertid av t. f. regementschefen till ingen åtgärd föranleda, i följd
varav Byström kommenderades såsom städare på regementets 7. kompani.
Byström ville därför anhålla om upplysning, huruvida han vore skyldigfullgöra
repetitionsövningen såsom kompanistädare.

T. f. chefen för Vaxholms kustartilleriregemente har i anledning
av Byströms förenänmda skrift avgivit infordrat yttrande och däri anfört
följande. Vid den av Byström omförmälda läkarundersökningen, vilken
ägde rum den 20 augusti 1917, förklarades han av vederbörlig läkare,
marinläkai''en av 1. graden A. Ctemmel, vapenför endast i särskild befattning
vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna. Då någon
överföring till hantverksavdelningen såsom militärarbetare reglementsenligt
icke kunde äga rum annat än för icke vapenföra, hade sålunda
Byströms till läkaren gjorda anhållan härom icke kunnat bifallas.

Över yttrandet avgav Byström påminnelser.

I skrivelse till t. f. regementschefen den 20 september 1917
anförde jag härefter följande.

§ 108 mom. 2 i inskrivniugsförordningen sådan denna paragraf
lyder genom kungl. kungörelsen den 8 december 1916 stadgar, att
vapenför värnpliktig, som vid besiktning, varom i paragrafen förut
omförmälts, befunnits vapenför endast i viss vapentjänst, erhåller underåterstående
tjänstgöring utbildning i enlighet med i kommandoväg utfärdade
bestämmelser. Då militieombudsmannen icke erhållit del av
den generalorder, som i anledning härav kunde hava utfärdats, och då

»90

t. f. regementschefen antagligen med uttrycket »reglementsenligt» i sitt
yttrande åsyftade sådan generalorder, anhöll militieombudsmannen att
t. f. regementschefen ville delgiva militieombudsmannen ''hithörande
bestämmelse i det reglemente, som i yttrandet åberopats.

I förnyat yttrande, avgivet den 28 september 1917, anförde t. f.
regementschefen följande. Enligt förteckning, som upprättades vid
läkarebesiktningen, förklarades Bystöm av läkaren vapenför endast i
särskild befattning vid ekonomi-, maskin- eller lian tve rksavdelningarna''.
I §§ 4, 5 och 6 i sjöförsvarsdepartementets generalorder nr 93 år 1915
(bil. 3 a i reglemente för marinen del III) återfinnas de särskilda befattningar,
som tillhöra ovannämnda avdelningar. Byström, som hade
till yrke att sköta en specialmaskin, kunde ej föreslås till någon av i
ovannämnda generalorder sagda befattningar och kunde ej heller överflyttas
såsom militärarbetare, ty dessa utgöras enligt samma generalorder
§6:1 endast av ''icke vapenföra'' värnpliktiga. Byström måste
för den skull jämlikt § 2 : 1 i sagda generalorder behållas å artilleriavdelningen
till dess enligt inskrivningsförordningen § 108 : 3 ändring
i hans värnpliktsförhållanden kunde ske vid nästa inskrivningsförrättning.
I inskrivningsförordningen § 108 mom. 2 sista stycket omnämnda
i kommandoväg utfärdade bestämmelser voro ännu ej utfärdade.

Med hänsyn till t. f. regementschefens uppgift att bestämmelser
rörande utbildning av vapenför värnpliktig, som vid i inskrivningförordningen
§ 108 omnämnd läkarbesiktning befunnits vapenför endast
i viss vapentjänst, ännu icke i kommandoväg meddelats och då i inskrivningsförordningen
§ 108 mom. 2, sådan denna paragraf lyder enligt
kungörelsen den 8 december 1916, synes hava förutsatts, att dylika,
bestämmelser skulle finnas, har jag med stöd av 16 § i den för riksdagens
militieombudsman utfärdade instruktion trott mig böra om
ovan berörda ärende göra anmälan hos Eders Kungl. Magt, till det
avseende Eders Kungl. Maj:t må finna förhållandet påkalla.»

* *

Den 8 oktober 1917 utfärdade Kungl. Maj:t. följande generalorder:

Nr 1375.

»Kungl. Maj:t har i nåder fastställt nedanstående ändringar i
generalordern nr 1410/1914 (bil. 1 a R. M. 1).

391

§ 6.

3. Då vapenför värnpliktig — — — bliver förklarad icke
vapenför eller vapenför endast i viss vapentjänst, skall han, om så
erfordras — — — i vilken finnes användning för sådan värnpliktig.

I övrigt iakttages — — — härom särskilt stadgat.

§ 13-

2. Vid besiktning —--förteckningar:

b) — — — till krigstjänst;

c) — — — såsom icke vapenföra; samt

d) å värnpliktiga, vilka förklarats vapenföra endast i viss vapen ijänst.

Ovannämnda förteckningar —--och sjömanskårema.»

Nr 1376.

»Kungl. Maj:t har i nåder fastställt nedanstående ändringar i
generalordern nr 93/1915 (bil. 3 a R. M. III).

§ I

I den mån det — — — förklarats icke vapenföra eller vapenföra
endast i viss vapentjänst, verkställes av regementschefen — — — till
ekonomiavdelningen.

§ 13.

2. Vid besiktning —--.särskilda förteckningar.

b) — — — till krigstjänst:

c) — — — såsom icke vapenföra; samt

d) över värnpliktiga, vilka förklarats vapenföra endast i viss
vapentjänst.

Ovannämnda förteckningar — — — och slutligen vid överläm -uandet av de under c) och d) upptagna förteckningarna till desamma
bifoga förslag till avdelning, yrkesgren eller befattning, vartill de i
desamma upptagna värnpliktiga lämpligen böra överföras.

392

§ 15.

Sedan mottagningsrullan---- regementschefen, till vilka av delningar.

yrkesgrenar eller befattningar — — — skola uttagas.»

11. Skrivelse till Konungen angående behovet av ökat utrymme inom
Norrlands trängkårs etablissement för inkvartering av
kontingenter frän andra trängkärer.

I detta ämne här militieombudsmannen den 4 juni 1917 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Vid en av mig den 13 april 1917 förrättad inspektion av Norrlands
trängkår inhämtade jag, hurusom under sista vinterhalvåret kontingenter
från andra trängkårer varit i flera omgångar förlagda till
bemälda kårs etablissement i Sollefteå. Den största förläggningen av
kontingenter från främmande truppförband hade förekommit under
tiden den 20 januari—den 9 februari samt omfattat upp till 337 menige.
Kårens egen manskapsstyrka hade samma tid uppgått till 302 man.

Enär kårens kasämer, som äro av något äldre typ, icke syntes
kunna lämpligen inrymma så stor styrka, anhöll jag hos kårchefen om
uppgift angående styrkans fördelning på olika logement samt om dessas
storlek. Kårchefen har i anledning härav lämnat mig en uppgift av
följande lydelse:

Uppgift å lokalernas inom T: 3:s kasärnetablissement kub.-innehåll
.och det antal man, som under tiden 20 januari—9 februari 1917 därinom
voro förlagda.

Tv ängkompaniernas kasärn.

Nedre våningen.

Logement	1.—224	kbm.—35	man.
»	2.-224	» —35	»
»	3.-224	r —30	»
»	4.-224	» —29
»	5.-224	» —35	»
»	6.-224	» —35	>
	En trappa upp.
Logement	1.—220	kbm.—24	man.
	2.—220	> .—24

Logement 3.-» • 4.-

» 5.-

> 6.-

-220 kbm.—17 man.
-220 » —28 »

-220 » —35 »

Två trappor upp.

Ett rum 177 kbm.—10 man.

1 denna kasärn voro tillgängliga för lektionsrum ett rum, värr
förutom båda dagrummen stodo till manskapets förfogande under fritid
och därjämte användes till lektionsrum.

Sjukvårdskompaniets kasärn. ''''vi.»

Nedre våningen.

Logement 1.—186 kbm.—24 man.

2.-

3.-

-186

-180

—23

En trappa upp.

Logement 4.—186 kbm.—20 man.

5. -

6. -8.-9.-

-186

-180

-189

-26

-25

-22

-24

Två trappor upp.

Logement 10.—157 kbm.—22 man.

» 11.—157 » —22

Två onumrerade rum tillsammans 195 kbm.-

-36 man.

I denna kasärn stod ett logement nr 7 inrett såsom ordinarie
dagrum tillgängligt såsom dels lektions- dels dagrum.

För att få olika kårers kontingenter förlagda någorlunda kontingentvis
voro en del lika stora rum belagda med olika antal man.

Sollefteå den 14 april 1917.

K. T. Berg.

Kftrclief.’

ryi

Militieombudsman Hvit k tf mbetsbe rättelse.

394

Kubikinnehållet uppgick sålunda i två rum icke ens till 51 * kubikmeter
per man och utgjorde i allmänhet 6 till 7 kubikmeter per man,
varvid dock är att märka, att vid beräkning av rummens kubikinnehåll
avdrag ej gjorts för sängar och möbler samt givetvis än mindre
för det utrymme, de inkvarterade själva upptagit. Den verkliga luftkuben
skulle alltså varit något lägre än nyss anförda siffror giva vid
handen.

A andra sidan ökades luftkuben i förläggningslokalerna i någon
mån till följd av ett i och för sig beklagligt förhållande nämligen den
stora sjuklighet, som samtidigt förekom vid kåren och föranledde att
en jämförelsevis betydande del av manskapsstyrkan måste överflyttas
till sjukrum eller till civilt sjukhus. Kårchefen har på begäran tillhandahållit
mig uppgifter å antalet sjukskrivna i kvarter, å sjukrum och å
civilt sjukhus under tiden 1 oktober 1916—den 30 april 1917 ävensom
å styrkeförhållandena vid kåren under tiden den 1 oktober 1916—
den 21 april 1917; och visa dessa uppgifter, vilka här bifogas.1 att vad
angår den tid, som i detta sammanhang närmast är av intresse, eller
perioden den 21 januari—den 9 februari 1917 medeltalet sjukskrivna
utgjort

i kvarter 22. y eller nära 3 procent av hela den i sistnämnda
handling upptagna styrkan, därav högsta antalet eller 37 den 27
januari:

å sjukrum 42.3 eller nära 6 procent av hela styrkan, därav högsta
antalet eller 57 den 1 februari;

samt å sjukhus (civilt) 4. i eller mer än 0.5 procent av hela
styrkan, därav högsta antalet eller 5 var och en av dagarna den 27
januari—den 4 februari.

Medeltalet sjukskrivna av nämnda tre kategorier utgjorde dessa
tjugu dagar 69.4 eller i det närmaste 9 procent av eu till 775 man
beräknad styrka. Högsta antalet sjukskrivna förekom den 1 februari
och uppgick till 98 man eller nära 13 procent av den för samma dag
uppgivna styrkan av 772 man.

Under åtskilliga dagar i följd närmast innan ifrågakomna kontingenter
förlädes till Norrlands trängkår fanns där enligt omförmälda
uppgifter icke någon sjukskriven. Att av detta förhållande draga den
slutsatsen, att den stora sjukligheten under tiden för sagda kontingenters
förläggning därstädes skulle bero på det otillräckliga luftutrymmet i
förläggningslokalerna vore likväl säkerligen förhastat, och med den
ovan gjorda sammanställningen av uppgifter om utrymmet i dessa

1 Att avtrycka dessa uppgifter i U intet sberiUtelseD har ej ansetts nödigt.

lokaler och om antalet sjukskrivna har meningen icke heller varit att
antyda ett sådant orsakssammanhang. Redan den omständigheten att
eu avsevärt stor sjuklighet yppades redan dagarna strax efter det de främmande
kontingenterna inryckt vid kåren giver anledning till antagande,
att sjukligheten åtminstone till sin huvudsakliga del måste bero på
annat än de otillfredsställande förläggningsförhållandena. Men det
torde dock icke böra förbises att eu förläggning i lokaler, där luftkuben
i åtskilliga fall icke ens uppgår till hälften av den såsom minimum
i detta hänseende antagna, kan medföra allvarliga hygieniska
olägenheter. Risken härutinnan ökas om, såsom händelsen är vid
Norrlands trängkår, särskilda rum för torkning av manskapets kläder
och persedlar saknas samt dessa förty i allmänhet måste torkas i själva
logementen. Härvid må ock erinras att även behovet av sjukvårdslokaler
är vid kåren mindre väl tillgodosett, då nämligen rummen i
den till sjukavdelningen upplåtna gamla beväringsbaracken befinna sig
i ett för sådant ändamål föga tillfredsställande skick och därjämte äro
för få vid eu förläggning, som omfattar mera än kårens egen styrka.

Även ur annan synpunkt än den hygieniska nämligen med hänsyn
till behovet av lektions- och dagrum torde det vara förenat med
verkliga olämpor att, såsom här måst ske, i kårens kasärner sammantränga
en truppstyrka mer än dubbelt så stor som den, för vilken de
egentligen äro avsedda.

Beträffande utvägarna att råda bot för de anmärkta olägenheterna
vill det synas, som skulle ur utbildningssynpunkt icke vara lämpligt
att söka bereda främmande kontingenter, som för en tid förläggas vid
kåren, kvarter utanför dess etablissement, särskilt som befälet under
sådan förläggning icke torde vara i stånd att ägna manskapet nödig
tillsyn i kvarteren. Men att en ny kasärn skulle uppföras för ändamålet
lärer måhända icke kunna sättas i fråga. Möjligen skulle åtminstone
de värsta olägenheterna varda avhjälpta, om till kårens förläggningsplats
kunde för ändamålet flyttas en lämplig byggnad från
någon av de äldre mötesplatserna. Utrymmet vid kåren för ytterligare
byggnader torde väl vara tämligen begränsat, men å området bakom
det nuvarande marketenteriet synes, enligt vad kärchefen vid mitt omförmälda
besök uppgav, plats kunna beredas för ännu en byggnad.

Med anledning av 16 $ i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas i
nåder finna förhållandena påkalla.»

396

12. Skrivelse till Konungen angående behovet av ytterligare byggnader

för Norrbottens regemente.

Härom har militieombudsmannen den 5 oktober 1917 till Körningen
avlåtit eu så lydande framställning.

»Vid en den 12 juli 1917 jämlikt 12 § i instruktionen för xdksdagens
militieombudsman av mig förrättad inspektion av Norrbottens
regemente kunde jag icke undgå att finna att regementets behov av
byggnader och utrymmen icke tillgodosetts i den utsträckning, som
med hänsyn till tjänstgöringen och förhållandena i övrigt måste anses
såsom erforderlig.

Utrymme för intendenturverkstäder är anvisat på 6 olika platser
inom etablissementet och till och med lektionsrum hava behövt tagas
i anspråk för detta ändamål. Härigenom försvåras undervisningen och
orsakas svårigheter för en ändamålsenlig och ekonomisk skötsel av
verkstäderna. i

Då kvinnlig arbetskraft måste tagas i anspråk i skrädderiverkstäderna,
är det olämpligt att dessa äro förlagda så, att denna personal
måste passera trapporna till manskapslogementen.

De anförda förhållandena göra det ömkligt, att särskild byggnad
för intendenturverkstäder uppföres vid regementet.

Kulspriite kompaniet saknar egna lokaler. Kompaniets förläggninginkräktar
nu på för annat ändamål erforderligt utrymme.

Ett bostadsrum för ogift sergeant har tagits till kompaniexpedition.
Logement från andra kompanier användas för manskapets förläggning.

Rustkammare saknas för kompaniet. !

Utredning pågår om kompaniets förläggning i den s. k. Rutkvistska
gården. Frågan om detta kompanis förläggning synes snarast
möjligt böra lösas.

Lämpligt rum för musikens övningar och undervisning saknas, då
därför avsedda utrymme måst tagas i anspråk för annat ändamål.

I den s. k. mässbyggnaden är gemensamt kök för underofficersoch
manskapsmässen. Då 16—20 underofficerare dagligen intaga sina
måltider i underofficersrnässen, är köket upptaget för dess behov, och
det är ej möjligt att bereda manskapet den fördelen att lagad mat till t
handahålles i manskapsmässen.

Såväl underofficers- som manskapsmässens lokaler äro otillräckliga
med anledning av den stora personalökningen vid regementet.

397

Lämpligt synes att ny lokal för underofficersmäss bereddes, då
nuvarande underofficersmässens rum kunde användas till utökat utrymme
för manskapsmässen.

Ensamt från främmande truppförband äro 43 st. underbefäl beordrade
till I. 19. Furir- och korpralmässrummen behöva därför
utökas.

Från främmande truppförband tjänstgöra omkring 6 underofficerare
vid I. 19.

Under officer sb ostäder.

1 de nya kasärner. som äro under uppförande, beredas kompaniadjutanterna
bostadslägenheter om 3 rum och kök. Det är därför
ganska angeläget att även övriga äldre underofficerare vid regementet
erhålla samma bostadsutrymme så fort som möjligt.

Då kompanierna sakna torkrum i de äldre kasärnerna, torde
ökat utrymme för persedelvården kunna åstadkommas i samband med
anordnandet av ökat bostadsutrymme för underofficerarna.

Under förutsättning att nuvarande lägenheter för gifta sergeanter
tagas i anspråk för utökning av bostadsutrymme för kompaniadjutanter
och till ökat utrymme för persedelvården samt att regementsväbelns
bostad tages i anspråk för expeditionslokaler i kanslibyggnaden, skulle
erfordras 1 lägenhet om 3 rum och kök, 22 lägenheter om 2 rum och
kök samt 8 lägenheter för ogifta sergeanter.

I detta antal hava inräknats lägenheter för musikunderofficerarna,
gevärshantverkaren och förrådsvaktmästaren.

Hur frågan angående utökningen av de äldre bostadslägenheterna
än löses, erfordras tydligen nybyggnad för regementets underofficerare.

Utrymmet i kanslibyyynaden.

Lokaler saknas för eu bataljonsexpedftion, för dagbefälet, för
kasärnofficeren och för krigsrättssammanträden.

Dessutom är utrymmet otillräckligt i officersmässen och kassaförvaltningen
.

Omkring 25 officerare intaga i regel sina måltider i mässen. Av
främmande till I. 19 kommenderade officerare äta nu 6 st., i brist på
utrymme, vid Ing. 4.

Arrestlokalerna hava även visat sig otillräckliga. Nu finnas 1
förvaringsarrest och 12 celler, därav 3 mörka, men ändock hava värnpliktiga,
vilka dömts till men ej avtjänat straff, måst återvända efter
slutad tjänstgöring, därför att de på grund av bristande utrymme i
arresteu ej under tjänstetiden kunnat få avtjäna sitt straff.

B98

Vaktlokalen ansågs likaledes för liten, enär vaktstyrkan måste
utökas med ökningen av kasärnområdet och därav föranlett behov av
flera poster.

Förslag har varit före att uppföra en för hela garnisonen gemensam
centralt belägen arrestlokal med bostad för tillsyningsman. Förverkligas
ej detta förslag, torde böra tagas i övervägande, om ej vid
Norrbottens regemente lämpligen kunde uppföras särskild vakt- och
arrestbyggnad med bostad för regementsväbeln. Det utrymme, som
härigenom erhölles i kanslibyggnaden, skulle med vissa ändringar kunna
utnyttjas för att fylla ovannämnda behov av ökat utrymme för officersmässen
och för expeditionslokaler in. m.

Järnsängar, packvagnar och vinterfordon stå nu ute under bar
himmel på grund av bristande utrymme under tak. Nya förrådsbyggnader
erfordras för att avhjälpa denna brist.

Vinterbonat stallutrymme är likaledes otillräckligt.

Hästar stå nu i under mobiliseringen provisoriskt uppförda stall
med jordgolv. Väggarna hava gjorts dubbla av späntade bräder och
fyllning emellan. Denna fyllning har emellertid sjunkit ihop, brädväggarna
hava torkat, så att spånten stod öppen och dagern lyste
igenom. I sådana stallar kan det ej vara rimligt att uppställa hästar
i en trakt, där en temperatur av —40 grader ej är ovanlig på vintern.

Då hästantalet nu ökas, gör sig behovet av hovslagarsmedja med
skostall och veterinärvårdsutrymme gällande.

Av kasärnofficeren vid I. 19, som tillika är brandchef i fästningen,,
framhölls behovet av nya brandposter.

Sådana erfordras vid fästningsintendents- och fortitikationsförråden
norr om järnvägen samt vid officersbostadshusen vid I. 19, A. 4 och
Ing. 4. Till dessa brandposter erfordras även brandmateriel. nämligen:
brandpostnyckel, brandposthuvud samt strålrör med minst 100 m. slang.

Vid bostadsbyggnaderna erfordras vattenkastare för att kunna
skölja slaskhinkar och urinkärl m. m.

Samma behov förefinnes även vid eu del andra av fästningens
kasärnetablissement.

En stor brist, som snarast torde böra avhjälpas, är saknaden av
exercishus. I. 19 med sina 4 bataljoner torde vara i största behov av
dylika, då gymnastikhuset icke i ringaste grad kan tagas i anspråk
för annat ändamål än gymnastik och en stor del av utbildningen under
den kallare årstiden icke kan bedrivas under bar himmel. Behovet av
exercishus torde vara mera trängande än något av de i det föregående
framhållna behoven.

399

Med anledning av 16 § i ovanberörda instruktion har jag trott
mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende
Eders Kungl. Maj:! må täckas i nåder finna omständigheterna påkalla.»

13. Skrivelse till Konungen angående behovet av nytt sjukhus vid
Västernorrlands regemente.

Härom har militieombudsmannen den 9 november 1917 till
Konungen avlåtit en framställning av följande innehåll.

»Enligt protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Eders
Kung], Maj:t i statsrådet den 13 januari 1917, anmälde dåvarande
chefen för Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdepartement vid föredragning
av frågan om reglerandet av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel
för år 1918. hurusom arméförvaltningen i sin skrivelse angående
lantförsvarets medelsbehov för år 1918 gjort framställning om anvisande
av medel för ett nytt sjukhus vid Västernorrlands regemente. Föredragande
departementschefen anförde i avseende härå, ätt det sålunda
ifrågasatta nya sjukhuset otvivelaktigt vore av behovet påkallat: men
på grund av de synnerligen stora krav, som samtidigt ställdes på statskassan
för tillgodoseende av andra än viktigare försvarsbehov, fann sig
departementschefen dock icke kunna tillstyrka, att medel då äskades
för ifrågavarande byggnadsföretag; och anmärkte departementschefen
tillika, att med hänsyn till de högt uppdrivna arbets- och materialpriserna
och den osäkerhet, som rådde inom byggnadsindustrien, tidpunkten
icke förefölle att vara lämplig för fattande av beslut om
igångsättande av nya byggnadsföretag.

Vad departementschefen sålunda yttrat, täcktes, på tillstyrkan av
statsrådets övriga ledamöter, Eders Kungl. Maj:t gilla. I Eders Kungl.
Maj:ts nådiga proposition till 1917 års riksdag angående statsverkets
tillstånd och behov äskades, såsom följd härav, ej något anslag för
nytt sjukhus vid nämnda regemente.

Vid inspektion av Västernorrlands regemente, som jag jämlikt
12 § i instruktionen för riksdagens militieombudsman företog i april
1917, fästes min uppmärksamhet därvid, att regementets sjukhusförhållanden
befunne sig i ett högeligen otillfredsställande skick. Antalet
sjuka var vid tiden för inspektionen jämförelsevis stort, delvis på grund
av epidemier, med vilka man lärer nödgas räkna såsom ofta återkommande.
Till förläggning av sjuka hade måst tagas i anspråk dagrum
i kasärnerna, vilket såväl direkt som indirekt synes kunna medföra

400

sanitära vådor, helst den stora manskapsstyrkan samtidigt gjorde förläggningen
i logementen mycket trång. Till regementets nyuppförda
etablissement hör en mindre sjukpaviljong, upptagande jämte administrationsrum
och dylikt utrymme för ett fåtal sjuka. Det egentliga sjukhuset
ligger vid Sollefteå gamla läger, en kilometer från regementets
etablissement och tre kilometer från Sollefteå stad, där de tjänstgörande
läkarna lära vara hänvisade att taga sin bostad och varifrån en huvudsaklig
del av sjukhusets förnödenheter väl måste hämtas.

Belägenheten av regementets nuvarande sjukhus är sålunda ägnat
att, särskilt vintertid, väsentligen försvåra transporten till sjukhuset
av såväl sjuka som förnödenheter, varjämte den vållar läkare- och förvaltningspersonalen
avsevärda besvärligheter i övrigt. Ännu långt allvarligare
äro emellertid de anmärkningar, till vilka de särskilda sjukhusbyggnadernas
beskaffenhet giva anledning. Beträffande särskilt
baracken för epidemiskt sjuka må här framhållas, hurusom dess golv
ligger omedelbart å marken; tomtstenar saknas nämligen och syllarna
ligga på i kryss lagda plankstumpar. Vid tiden för mitt besök å
platsen —den 16 april 1917 — saknades innanfönster och förekommo
i ytterväggarna sond riga fönsterglas med pappersfyllning i hålen. 1
ett mindre sjukrum, där vattenkoppspatienter lågo, var pappen till
större delen nedriven eller bortfallen från väggarna, vilka voro beklädda
med kantskurna bräder, som hade stora fogar. Ytterpanelen var delvis
lös och vid eu igensatt ytterdörr saknades ett stycke panel, så att sågspånsfyllningen
var blottad. I det större sjukrummet lågo vid detta
tillfälle 25 scharlakansfeberpatienter. Enligt vad det uppgavs inträffade,
att temperaturen i detta rum om morgnarna ej vore högre än + 2 å B
grader. Utanför byggnaden låg latrinspillning, som tydligen samlats
där under vintern. T anseende till inre och yttre förhållanden torde
baracken kunna sägas vara alldeles olämplig såsom förläggningsplats,
synnerligast för febersjuka, Även de två större sjukpaviljongerna samt
administrations- och ekonomibyggnaderna lämnade åtskilligt övrigt att
önska, ehuru de visserligen icke befunno sig i samma skick av ytterligt
förfall som epidemibaracken. Men då hela sjukhusetablissementet
från början avsetts för sommarförläggning allenast, kan det ju icke
vara att vänta, att det skall kunna motsvara behoven under de inträdda
ändrade tjänstgöringsförhållandena.

Enligt vad jag inhämtat har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
innevarande år gjort ny underdånig framställning om behovet av nytt
sjukhus vid Västernorrlands regemente. Sjukvårdsstyrelsen har i sin
skrivelse framhållit, hurusom vid nämnda regemente, delvis möjligen

till följd av klimatiska förhållanden, under vintrarna rått en anmärkningsvärt,
stor sjuklighet, ofta med talrika sjukdomsfall av epidemisk
beskaffenhet, samt att härvid den omständigheten också vore att taga
i betraktande att till regementet och till Sollefteå läger numera varje
vinter förlädes större styrkor från andra truppförband, vilket gjorde
att manskapsstyrkan och följaktligen behovet av sjukutrymme bleve
större än vad annars skulle varit förhållandet. Såsom exempel härpå
har sjukvårdsstyrelsen anfört, att styrkebeskeden visade ett medeltal
för februari 1917 av 2.352 man och för tiden den 1 januari — den 1
maj 1917 av 2,010 man samt att de sjukskrivnas antal under samma
tid i medeltal per dag uppgått till 166, medan antalet sjukskrivna
under samma månader år 1916 varit i medeltal 87. Under åberopande
tillika av vad sjukvårdsstyrelsen anfört om det nuvarande sjukhuset
har styrelsen gjort det uttalande, att det ej ens från ekonomisk synpunkt
torde kunna anses ‘fördelaktigt att så omändra och tillbygga det
gamla sjukhuset, att det skulle bliva ett modernt och lämpligt regementssjukhus
med tillräckligt utrymme, utan att förmånligast torde
vara, att ett nytt sjukhus av sten uppfördes i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som år 1916 uppgjordes av fortifikationsdepartementets
kasärnbyggnadsavdelning, och att därvid våningen 2
trappor upp genast iordningställdes. Dessutom borde, enligt sjukvårdsstyrelsens
förevarande skrivelse, sådana omändringsarbeten rörande
inredningen vidtagas å nuvarande sjukvisitationspaviljongen, att dess
utrymme kunde bättre utnyttjas för sjukvårdsändamål, och å det gamla
sjukhuset å Sollefteå läger vidtagas sådana förbättringar rörande omboningen
och inredningen, att det kunde användas till reservsjukhus,
när sä skulle visa sig behövligt, och för övrigt såsom gemensamt
epidemisjukhus för garnisonen i Sollefteå. Förslaget innehåller slutligen,
att Norrlands trängkår borde äga rätt till 8 å 10 platser å det
nya sjukhuset för sina svårt sjuka.

Om, såsom torde vara avsett av sjukvårdsstyrelsen, ett nytt sjukhus
för regementet bleve förlagt invid regementets nya etablissement,
skulle visserligen de olägenheter avhjälpas, som bero av sjukhusets
avlägsna läge, och sjukhuset ständigt komma att stå under vederbörlig
tillsyn. Och dä tillika måste förutsättas, att vid sjukhusets planläggläggning
och utrustning komrne att så vitt görligt beaktas de önskemål,
som under senare åren framställts i avseende å den militära sjukvården,
kan det synas, som skulle genom förverkligande av detta förslag
regementets behov av sjukhus bliva val tillgodosett.

Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida förslaget är tillfreds Mil

i tieombndsmani ierts dmbetsberdtlelse. 51

ställande i en synnerligen viktig del nämligen beträffande antalet sängplatser.
Så vitt av sjukvårdsstyrelsens framställning kan slutas, skulle
i sjukhuset komma att inrymmas 56 sängplatser utom dem, som kunde
beredas i vindsvåningen och vilka väl högst kunde uppgå till ett
trettiotal. Skulle nu, såsom av sjukvårdsstyrelsen föreslagits samt i
och för sig synes rimligt, Norrlands trängkår äga rätt att förfoga
över ett antal platser å sjukhuset för sina svårt sjuka, komme antalet
sängplatser å sjukhuset för Västernorrlands regementes disposition att
uppgå till 75 å 80. Sjukvårdsstyrelsen har själv framhållit, att vid
regementet under vintrarna rått en anmärkningsvärt hög sjuklighet
och lärer samma förhållande hava ägt ruin även vid Norrlands trängkår.
Medeltalet sjukskrivna per dag vid regementet utgjorde enligt vad
sjukvårdsstyrelsen meddelat, 87 under de fyra första månaderna år 1916
men ej mindre än 166 under motsvarande tid år 1917. Att det före-''
slagna nya sjukhuset icke beräknats med hänsyn till sist nämnda antal
sjukskrivna är påtagligt; huruvida medeltalssiffran för sjukskrivna under
månaderna januari—april 1916 varit avgörande för beräkningen må
lämnas därhän, ehuru en viss överensstämmelse synes råda mellan denna
siffra och det antal sängplatser, som sjukhuset enligt förslaget skulle
komma att erhålla. Anmärkas må emellertid att manskapsstyrkan vid
Västernorrlands regemente undergått en väsentlig förändring sedan
våren 1916. De värnpliktiga från Örnsköldsviks rullföringsområde, nr
68, tillhörde förr Västerbottens regemente men skola enligt generalorder
nr 1 den 3 januari 1916 tillhöra Västernorrlands regemente,
och såsom följd av denna förändring, vilken lärer hava trätt i tillämpning
från och med utbildningsåret 1916-—1917. kan ett sjukutrymme,
som beräknats efter manskapsstyrka och antalet sjukskrivna
under tidigare perioder, icke längre vara tillräckligt. För tillgodoseende
av det förhandenvarande behovet av sjukutrymme bleve det säkerligen
nödigt att antingen inlägga sjuka i dagrummen eller uppföra nya
paviljonger invid sjukhuset eller ock fortfarande i stor utsträckning
för normala behov anlita det gamla sjukhuset, vilket enligt förslaget
skulle användas såsom reservsjukhus vid behov och för övrigt såsom
epidemisjukhus, men måhända snarare borde disponeras för sistnämnda
ändamål och såsom sjukhus för truppförband, som tillfälligtvis förlagts
till Sollefteå läger. Vilken av de nämnda utvägarna än valdes för tillgodoseende
av behovet av ökat sjukutrymme, skulle följden bliva ogynnsam
för regementet och sjukvården, men vad särskilt angår den sist
omförmälda anordningen, vilken väl sannolikt komme i fråga, eller
användandet av det gamla sjukhuset för normala behov, måste det

403

sägas att därigenom i avsevärd mån skulle omintetgöras en av de fördelar,
som skulle vinnas genom inrättandet av ett nytt sjukhus, nämligen
sjukvårdens koncentrerande till en enda plats i närheten av regementets
etablissement.

Huruvida de statsfinansiella förhållandena göra det lättare nu än vid
tiden för början av 1917 års riksdag att tillgodose det trängande behovet
av ett nytt sjukhus för Vasternorrlands regemente eller om ett
uppskov med byggnadsföretaget av sådana hänsyn är nödvändigt kan
det icke tillkomma mig att avgöra. Det är ju icke uteslutet att en
framställning om behovet av ett större sjukutrymme än i sjukvårdsstyrelsens
förslag upptagits kan föranleda ytterligare uppskov med
frågans avgörande. Men huru angeläget det än är att ett nytt sjukhus
vid regementet snart kommer till stånd, torde det dock vara ännu
viktigare att det ej tilltages så litet, att det icke ens från början motsvarar
behovet; Och har jag därför icke tvekat att, jämlikt 16 § uti
instruktionen för riksdagens militieombudsman, anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må täckas
i nåder finna omständigheterna föranleda.»

14. Skrivelse till Konungen angående brist av eldstäder i de nya
offlcersbyggnaderna vid Norrbottens regemente.

Härom har militieombudsmannen den 2 november 1917 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Vid den inspektion av Norrbottens regementes etablissement i
Boden, som jag jämlikt 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion fann mig böra företaga under juli månad innevarande
år, iakttog jag, hurusom i de nya officersbyggnader, som då
voro under uppförande vid regementet, eldstäder saknades i 8 alkover,
avsedda att användas såsom jungfrukammare och belägna intill köken
i de våningar, som skulle vara avsedda för gifta löjtnanter. Enligt
vad tillika meddelades mig, hade ej heller särskilda uppvärmningsanordningar
för dessa alkover upptagits i kostnadsförslag^ för nämnda
byggnader.

Fortifikationsbefälliavaren vid kommendantskapet i Boden uppgav
emellertid vid inspektionstillfället, att täljstenskaminer skulle komma
att uppsättas i de omförmälda alkoverna; Och påpekade i sammanhang
härmed fortifikationsbefälliavaren, att från alkoverna funnos särskilda
rökpipor för kamin.

404

Dä sedermera kom till min kännedom, att kaminer icke blivit
uppsatta i de ifrågavarande alkovernu, och att kaminpiporna blivit
igenmurade, anhöll jag om yttrande av fortifikationsbefälhavaren i
anledning av detta förhållande. Fortifikationsbefälhavaren meddelade
därefter i skrivelse den 13 oktober 1917, att hans föregående uppgift
rörande kaminer i alkoverna uti officersbostäderna vid Norrbottens
regemente varit beroende därpå, att han i skrivelse den 21 juni 1917
hos arméförvaltningens fortifikationsdepartement gjort framställning i
saken. Fortifikationsdepartementet hade emellertid genom skrivelse
den 29 juli 1917 underrättat fortifikationsbefälhavaren, att hans framställning
därutinnan icke föranlett någon departementets åtgärd.

Fortifikationsbefälhavarens omförmälda skrivelse den 21 juni 1917,
varav ett transumt var fogat vid hans nu återgivna yttrande till
militieombudsmannen, var i hithörande del av följande lydelse:

»Uti de båda under uppförande varande officersbyggnaderna för
Kungl. Norrbottens regemente saknas eldstad i jungfrualkoven till lägenheterna
för gifta officerare, varigenom alkoven ej torde kunna med
härvarande klimat hållas tillräckligt uppvärmd vintertid. Enär rökgång
finnes från alkoven får jag vördsamt föreslå att en mindre kamin
insättes, och beräknas kostnaden, inbegripet anordnandet av eldstadsplan,
uppgå till 100 kronor per eldstad, sålunda tillhopa 800 kronor.

Med anledning av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt anhålla,
att departementet måtte av anslaget till uppförande av nya byggnader

för Norrbottens regemente ställa till min disposition------

samt 800 kronor till eldstäder i jungfrualkoverna i officersbyggnaderna.»

I sin svarsskrivelse till militieombudsmannen anförde fortifikationsbefälhavaren
slutligen, att de befintliga rökgångarna voro endast provisoriskt
igensatta, samt att på grund av ökade priser å gjutjärn kostnaderna
per eldstad syntes böra ökas till 120 kronor.

Såsom i det föregående nämnts äro alkoverna belägna intill
köken. Vid eldning i de i köken insatta kokspisarua bliva givetvis
även alkoverna i någon män uppvärmda, men dylika spisar hålla icke
värme någon nämnvärd tid, utan bliva köken och ännu mera jungfrualkoverna
snart avkylda, när eldningen i spisarna upphört, och under
den kallare årstiden, som för Boden icke kan beräknas understiga åtta
månader, kan med skäl befaras att temperaturen i jungfrualkoverna
icke skall överstiga fryspunkten.

Eldstäder i dessa alkover torde därför vara nödvändiga för att
alkoverna skola kunna bebos vintertid. Annan jungfrukammare finnes
ej till våningarna, och om tjänarinnorna skulle hänvisas att bo i något

405

av de övriga rummen, skulle detta uppenbarligen medföra synnerlig
otrevnad för såväl vederbörande officersfamiljer som tjänarinnorna och
ytterligare öka de redan nu stora svårigheterna att erhålla tjänare i Boden.

Till bevis, huru trängande behovet av eldstäder i jungfrualkoverna
måste anses vara, kan anföras innehållet i en klagoskrift som den 26
oktober 1917 till militieombudsmannen inkom från en löjtnant vid
Norrbottens regemente. I klagoskriften uppgives, att jungfrualkoven i
de senast uppförda befälsbostäderna på grund av fukt och mögel vore
obeboelig, enär eldstad saknades; att mögelbildningen i den klaganden
tilldelade våningen vore så kraftig, att på två dagar mer än centimetertjockt
mögel bildats i jungfrualkoven, att tapeten följaktligen blivit
fördärvad, samt att i längden bleve omöjligt att behålla tjänstefolk.

Enligt vad fortifikationsbefälhavaren meddelade vid inspektionstillfatlet
var det hans mening att täljstenskaminer skulle insättas i de
ifrågavarande alkoverna. T jämförelse med vanliga järnkaminer hava
täljstenskaminer det företräde, att de hålla värme längre efter det eldningen
upphört, samt att de kunna eldas med mindre dyrbart och
lättare tillgängligt bränsle. I det senare avseendet gäller visserligen,
att dylikt bränsle även kan användas till en del järnkaminer, men om
dessa icke samtidigt uppvärma i rummen uppsatta kakelugnar, plägar
temperaturen hastigt sjunka så snart eldningen i kaminerna upphört.
Ifrågasättas kan emellertid, huruvida icke det vore lämpligare att i
alkoverna uppsätta kakelugnar, i händelse utrymme därtill finnes.
Kakelugnar lära nämligen hålla värme avsevärt längre än täljstenskaminer.
Ur bränsleekonomisk synpunkt vore måhända ännu bättre
att uppsätta s. k. spiskakelugnar, vilka skulle kunna användas vid tilllagning
av mindre måltider och medförde den fördel, att den värme,
som erfordrades för matlagningen, utnyttjades till en mera varaktig
uppvärmning av alkoverna.

Med anledning av 16 § i ovanberörda instruktion har jag trott
mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende
Eders Kungl. Magt i nåder må täckas finna omständigheterna föranleda.

Över militieombudsmannens framställning anförde arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, i underdånigt utlåtande följande.

Å de nådigst fastställda ritningarna till två officersbyggnader för
Norrbottens regemente funnes upptagna rökgångar från jungfrualkoverna ,
och både avsikten alltid varit att anordna uppvärmning av dessa rum.

Sättet för uppvärmningen var dock icke vid kontraktets uppgörande
bestämt, utan skulle denna fråga avgöras under arbetets gång. Den
åberopade skrivelsen från fortifikationsbefälhavaren innehöll, utom framställningen
om kaminer i jungfrualkoverna, även begäran om medel till
en del andra inredningsarbeten. Då \rid denna tidpunkt ovisshet ännu
rådde angående storleken av vissa extra kostnader, ansåg sig arméförvaltningens
fortifikationsdeparteinent icke då böra anvisa medel till
andra arbeten än sådana, som måste utföras samtidigt med då pågående
byggnadsarbeten. Sedan emellertid arbetena nu närmade sig sin
fullbordan, hade depai’tementet anvisat medel till anbringande av täljstenskaminer
i jungfrualkoverna, och komme dessa att vara anbringade
på sina platser, innan byggnaderna överlämnades till regementet för att
tagas i bruk. Av militieombudsinannens skrivelse syntes framgå, att
en officer redan inflyttat i en lägenhet inom den ena befälsbyggnaden.
Om så vore förhållandet, hade detta skett helt och hållet på lägenhetsinnehavarens
egen risk och efter fortifikationsbefälhavarens under hand
lämnade tillstånd. Då den klagande således borde haft kännedom om
byggnadens ofullbordade skick och icke haft någon rättighet att i förtid
taga densamma i besittning, måste klagomålen betecknas såsom obefogade.
Militieombudsmannens förslag att i jungfrualkoverna insätta
s. k. spiskakelugnar måste departementet på det bestämdaste motsätta
sig. Jungfrualkoverna hade eget fönster och kunde genom ett draperi
eller dylikt skiljas från köket; ändamålet med deras anordnande hade
varit att i möjligaste mån avskilja sängplatsen från matlagningen. Att
under sådana förhållanden förlägga matlagningen till alkoven kunde ej
vara välbetänkt.

Vid underdånig föredragning av ärendet den 16 november 1917
har Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad fortifikationsdepartementet i
ärendet anfört, funnit förevarande anmälan icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

15. Skrivelse till Konungen angående fragan, huruvida indelt manskap
vore att hänföra till den fast anställda personalen.

Härom har militieombudsmannen den 1 december 1917 till
Konungen avlåtit följande framställning.

»I en hit insänd skrift framställde indelte soldaten nr 571 Karl
Sigurd, enligt uppgift på begäran av samtliga indelta vid Skaraborgs

-107

regemente, följande frågor, nämligen huruvida indelt manskap tillhörde
de fast anställda, huruvida indelt manskap ägde rätt till den under
årets repetitionsövningar av Eders Kungl. Maj:t medgivna tjänstledighet
för skördens inbärgande i fall, då verkligt behov av tjänstledighet förelåge
enligt intyg från vederbörande livsmedelsnämnd, samt huruvida
indelt manskap, som erhållit tjänstledighet av nyss nämnda beskaffenhet,
vore skyldigt att tjänstgöra motsvarande antal dagar efter repetitionsövningarnas
slut.

I skrivelse den 9 oktober 1917 avgav chefen för Skaraborgs regemente,
översten F. Björkman, begärt yttrande över Sigurds framställning
samt anförde därvid bland annat, att enligt nu gällande tjänstgöringsreglemente
för armén, Inledning mom. 6 och 7, indelt manskap
ej tillhörde fast anställd personal; att generalordern nr 1044/1917 mom.

1 bestämde, att tjänstledighet under 6 dagar för biträde med skördearbete
under innevarande års repetitionsövningar beviljades fast anställda
och värnplikt igu, som företedda vissa angivna intyg; samt att
bestämmelsen i generalordern nr 1825/1915 mom. 1 att indelt manskap
skulle vara i tjänstgöring under regementsövning eller med eget
medgivande enligt regementschefens bestämmande motsvarande antal
dagar under annan del av utbildningsåret, tillämpats så, att de indelta
tillfrågats angående sina önskemål med avseende på tjänstgöringen under
utbildningen, varefter densamma så långt ske kunnat ordnats i enlighet
med dessa; men att, för tillmötesgående av inkomna ansökningar
angående tjänstledighet för skördearbete jämväl för indelt manskap bestämts.
att motsvarande antal dagar skulle fullgöras efter repetitionsövningens
slut.

Chefen för kommandoexpeditionen i Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdepartement
meddelade mig därefter på förfrågan, att han vore
av den uppfattningen att indelt manskap, som kvarstode i tjänst, vore
att hänföra till fast anställd personal, samt att den omständigheten
att indelt personal i 1916 års upplaga av tjänstgöringsreglementet,
Inledning mom. 6. icke uppräknades under fast anställd personal vore
beroende därpå, att ifrågavarande regi ementsup plåga icke innehölle
bestämmelser rörande indelningsverket, vilket framginge av Inledning
mom. 7.

Till vad chefen för kommandoexpeditionen i detta ämne meddelat
syntes mig kunna läggas följande anmärkningar från en utgångspunkt,
delvis något avvikande från bemälde chefs uppfattning. Inledningen
till tjänstgöringsreglementet uppräknade tre kategorier av personal
nämligen fast anställd personal, värnpliktiga och frivillig personal. Att

408

indelt manskap icke vore att hänföra till någondera av de båda sistnämnda
kategorierna torde vara uppenbart. Rimligtvis måste val därför
indelt manskap betraktas såsom fast anställt. Inledningen nämnde
vidare, att den fast anställda, personalen utgjordes av personal på aktiv
stat, arméns övertaliga personal och arméns reservpersonal. Om man
nu tilläventyrs icke ville godtaga chefens för kommandoexpeditionen
förklaring om anledningen därtill, att indelt personal icke nämnts,
utan ansåge att yttrandet i mom. 7 om indelningsverket icke hade
avseende på personalens klassifikation, syntes med stöd av generalordern
nr 1816/1915 mom. 5 näst sista stycket kunna påstås, att indelt
personal, som kvarstode i tjänst, vore att hänföra till personalen
på aktiv stat. ktt ytterligare stöd för ett sådant påstående läge. syntes
mig, i det förhållande att avlöning för indelt manskap allt fortfarande
upptoges i stater för arméns truppförband.

Med hänsyn härtill och då svaren på Sigurds två senare frågor
väsentligen torde bero på, huru den första frågan bleve besvarad, infordrade
jag i skrivelse den 19 oktober 1917 förnyat yttrande i ärendet
från regementschefen.

Uti ett den 23 oktober 1917 avgivet yttrande har regementschefen
härefter anfört följande. Då regementschefen uppfattat generalordern
1044/1917 vara avfattad efter ordalydelsen i 1916 års tjänstgöring,--reglemente Inledning mom. 6, hade regementschefen på grund härav
ej ansett sig berättigad att bevilja i tjänstgöring vid regementet under
innevarande års regeraentsövning varande indelt manskap tjänstledighet
för skördearbete. Då emellertid bestämmelserna i generalordern
1825/1915 mom. 1 medgåve regementschefen stor frihet beträffande
tiden för inkallande av indelt manskap i tjänstgöring, hade regementschefen
av de billighetsskäl och den hänsyn, som regementschefen i sin
skrivelse den »7» oktober framhållit, velat bereda möjlighet för jämväl
detta manskap att under tiden för repetitionsövningarna komma i tillfälle
till tjänstledighet för skördearbete, förutsatt endast att de fullgjorde
dem åliggande tjänstgöring före utbildningsårets slut. Vidare ausåge
regementschefen sig böra framhålla, åt# då i 1916 års tjänstgöringsreglemcnte
Inledning mom. 7 beträffande indelningsverket och
därmed sammanhängande förhållanden, till vilka väl även torde få räknas
den indelta personalen, hänvisades till 1907 års upplaga av tjänstgöringsreglementet,
denna bestämmelse jämförd med samma tjänstgöringsreglemente
Inledning mom. 3 torde upphäva generalordern 1825/1915,
genom vilken det indelta manskapets tjänstgöring reglerats, vadan så -

400

ledes formelit sett det indelta manskapets tjänstgöringsförhållanden
torde vara oklara.

Beteckningen fast anställt manskap förekommer i flera författningar
och generalorder utom de ovan nämnda. Sålunda handlar kap.
3 i 1907 års fredsavlöningsreglemente om avlöning åt fast anställt manskap
m. m. och framgår av § 25 mom. 1 andra stycket samt § 27
att indelt manskap uti sagda reglemente betraktas såsom fast anställt.
En liknande slutsats lärer kunna dragas av den i nådiga brevet till
arméförvaltningens civila departement den 14 juni 1917 rörande utbetalande
av avskedspremier till fast anställt manskap förekommande
bestämmelse att avskedspremie icke tilldelas indelt underbefäl av manskapet.
Den omständigheten att beteckningen fast anställt manskap i
nyss nämnda nådiga brev omfattar även indelt manskap är av särskilt
intresse därför att det nådiga brevet är av senare datum än gällande
tjänstgöringsreglemente.

Att uttrycket fast anställt manskap har samma innebörd i de
olika författningar, i vilka det förekommer, synes mig visserligen påtagligt,
men i det föreliggande ärendet har visat sig att delade meningar
härom förefinnas. Då med hänsyn till ännu i tjänst kvarstående
indelt manskaps tjänstgöringsförhållanden frågan torde hava viss
betydelse, har jag med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion trott mig böra anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kung!. Maj:t i nåder
må täckas finna omständigheterna föranleda.» 1

1 generalorder den 14 december 1917 (nr 1668) har Kungl. Maj:t
i anledning av militieombudsmannens berörda skrivelse framhållit, att
den omständigheten, att tjänstgöringsreglementet icke innehölle bestämmelser
rörande indelningsverket, ingalunda innebure, att indelt
manskap icke skulle tillhöra fast anställd personal; fasthellre framginge
såväl av för armén gällande stater samt av fredsavlöningsreglementets
rubrik till kap. 3, jämförd med §§ 25 och 27, som ock av nådiga
brevet den 14 sistlidne juni angående utbetalande av avskedspremier
till fast anställt manskap, att indelt manskap tillhörde fast anställd
personal.

MUHitombittlumrimmts ämbefsberätMse.

-ilo

10. Skrivelse till Konungen angående rätt för fast anställt manskap vid
marinen att åtnjuta för år 1916 beviljad krigstidshjälp utan avdrag för

uppburet familjeunderstöd.

Härom bar militieombudsmannen den 9 juni 1917 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning.

»Genom nådigt brev till marinförvaltningen den 14 oktober
1914 föreskrev Eders Kungl. Maj:t att tillsvidare och högst för tiden
intill 1915 års utgång finge till fast anställt manskap vid marinen under
tid, då detsamma tjänstgjorde vid mobiliserad del av marinen eller
eljest fullgjorde tjänstgöring, för vilken detsamma på grund av särskilda
bestämmelser ägde åtnjuta krigsavlöning enligt reglementet för
marinens avlöning under krigstjänstgöringstid av den 25 september
1914, utgå familjeunderstöd efter enahanda grunder, som stadgades i
förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan
värnpliktigs familj, som fullgjorde tjänstgöring till rikets försvar.

Vidare stadgades i nådiga kungörelsen den 8 juli 1916 angående
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst, att då enligt kungörelsens
allmänna bestämmelser till krigstidshjälp berättigad icke ordinarie
befattningshavare under tiden efter ingången av augusti månad
1914 erhållit avlöningsförliöjning, som vore att anse icke såsom ett
tillägg för avlöningens uppbringande till belopp, stående i skäligt förhållande
till ordinarie befattningshavares avlöningsförmåner, utan såsom
särskilt dyrtidstillägg, beloppet av sådan förhöjning, beräknat från det
den börjat utgå intill utgången av år 1915, skulle vid utbetalning av
krigstidshjälp från denna avdragas.

Rörande tillämpningen av sist anförda bestämmelse bär ovisshet
yppats i ett ärende, vari korpralerna nr 19 Östergren och nr 412 Fridell
vid 1. ekonomikompaniet, nr 8 Jonasson vid 3. matroskompaniet
samt nr 367 Månsson vid 5. matroskompaniet såsom lcommitterade
för Flottans korpralers förening anhållit om militieombudsmannens
bistånd för utbekommande av krigstidshjälp. Enligt uppgift av dessa
kommitterade hade vid flottans station i Karlskrona krigstidshjälp utbetalats
till alla familjeförsörjare, vilka hade egna barn eller eljes sådana
barn, för vilka de hade försörjningsplikt, dock med undantag för familjeförsörjare,
som erhållit familjeunderstöd. Vid samma station skulle eu
del av sjömanskårens manskap, familjeförsörjare med barn, hava erhållit
oavkortad krigstidshjälp trots att de förut erhållit familjeunderstöd.

411

Vidare skulle vid fiottans station i Stockholm samt vid Karlskrona
kustartilleriregemente alla familjeförsörjare med barn hava erhållit
krigstidshjälp, oberoende av om familjeunderstöd utbetalats till dem
eller icke.

Det ifrågavarande spörsmålet hade, efter vad stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona meddelat, först kommit under hans
prövning genom en begäran av räkenskapskontoret om uppgift ä de
personer, till vilka familjeunderstöd utbetalts, m. m. För vinnande av
klarhet i frågan om avdrag för familjeunderstöd ävensom rörande avdrag
för erhållet krigsavlöningstillägg, vilken senare fråga även krävde
sin lösning, hade stationsbefälhavaren i skrivelse till marinförvaltningen
anhållit om föreskrift, huruvida de berörda avdragen skulle ske. Härvid
hade stationsbefälhavaren anfört, att det syntes honom tveksamt,
huruvida krigsavlöningstillägg och familjeunderstöd vore att anse såsom
sådant särskilt dyrtidstillägg, som åsyftades i nådiga kungörelsen den
8 juli 1916. Vad först beträffade krigsavlöningstillägget kunde till
stöd för en åsikt, motsatt den räkenskapskontoret tillämpat, erinras,
att detta tillägg utgått under enahanda förhållanden som övrig krigsavlöning
och att krigsavlöning icke — liksom ej heller 1914 års familjeunderstöd
— tillkommit vid tidpunkt, då verklig dyrtid var rådande.
Dä vidare ordinarie befattningshavare, som år 1916 vore berättigad åtnjuta
krigstidshjälp, t. ex. underofficerare, ej vore skyldiga vidkännas
något avdrag för erhållen krigsavlöning, hade det synts stationsbefälhavaren
obilligt, att förut erhållet krigsavlöningstillägg skulle fråndragas
för de s. k. icke ordinarie befattningshavarna. Ej heller familjeunderstödet,
som jämlikt nådiga brevet den 14 oktober 1914 utgått
till stammanskapet, hade synts stationsbefälhavaren ostridigt vara
någon i förberörda nådiga kungörelse avsedd avlöningsförhöjning, som
vore att anse såsom dyrtidstillägg, och detta redan av det skäl, att
familjeunderstöd ej torde utgöra avlöning i egentlig mening. Till stöd
för sin framställning hade stationsbefälhavaren tillika framhållit, att
det synts honom vara av vikt, att bestämmelserna om krigstidshjälp
tillämpades lika vid flottans båda stationer. Marin förvaltningen hade
emellertid, enligt skrivelse den 3 november 1916, meddelat, att då
marinförvaltningen icke ägde befogenhet att tolka av Kungl. Maj:t utfärdade
författningar, marinförvaltningen funnit stationsbefälhavarens
ifrågakomna framställning icke kunna föranleda till någon ämbetsverkets
vidare åtgärd.

Sedan jag i anledning av förenämnda framställning frän kommitterude
för korpralernas förening anhållit om utlåtande av stationsbefälhavaren,

överlämnade denne dels avskrift av handlingarna rörande hans omförmälda
framställning hos marinförvaltningen dels ock ett yttrande
av i’äkenskapskontoret. I detta yttrande anfördes, att ett flertal bland
dem, som ingivit ansökningar om krigstidshjälp, under tiden efter ingången
av augusti månad 1914 erhållit familj eunderstöd, som utgått
med växlande belopp intill 1,272 kronor, och att, enär denna ökning
i deras inkomster icke vore att anse såsom ett tillägg för deras avlönings
uppbringande till belopp, stående i skäligt förhållande till ordinarie
befattningshavares avlöningsförmåner, utan givetvis vore ett särskilt
dyrtidstillägg, det icke låtit sig göra att uträkna krigstidshjälp
utan avdrag för uppburet familjeunderstöd. Då emellertid möjlighet
förelåg för eu sådan tolkning av förenämnda bestämmelse, att krigstidshjälp
finge utgå utan avdrag för uppburet familjeunderstöd, hade
frågan underställts stationsbefälhavaren, vadan ifrågavarande krigstidshjälp
ej kunde utanordnas innan vidare beslut i ärendet meddelats.

Vidare anfördes uti det omförmälda yttrandet, att vid utanordnandet
av krigstidshjälp till sjömanskårens manskap vid stationen sådan genom
förbiseende blivit uträknad även till sex man, som åtnjutit familjeunderstöd,
och hade därför sedermera uppgjorts ei’sättningsutråkningar
för de för högt uppburna beloppens återbärande till stationens kassa,
samt att, vad anginge uppgiften, att avdrag för familjeunderstöd ej
skett vid utbetalande av krigstidshjälp vid Karlskrona kustartilleriregemente,
detta, enligt vad till räkenskapskontorets kännedom kommit,
vid regementet gällt endast två man och att dessa vid emottagande!
av krigstidshjalper underrättats, att de möjligen kunde få återbära
densamma.

Vid insändandet av handlingarna anförde stationsbefälhavaren för
egen del, att han beträffande de synpunkter, som kunde tala för att
avdrag icke skulle göras, ville hänvisa till sin förenämnda skrivelse till
marinförvaltningen, men att då, såsom framginge av räkenskapskontorets
yttrande, visst fog funnes för den motsatta, av kontoret förfäktade
åsikten i fråga om avdragen samt saken hade stor ekonomisk
räckvidd inom stationen, det vore stationsbefälhavarens avsikt att,
därest frågan inkomme till stationsbefälhavaren i form av ansökan från
manskapet, meddela beslut i ärendet i överensstämmelse med den
mening, räkenskapskontoret framhållit.

Ett beslut av sådant innehåll har ock sedermera meddelats av stationsbefälhavaren.
Efter det jag anmodat korpralen nr 19 Östergren att
inkomma med upplysning, huruvida han före 1916 års utgång hos
vederbörande myndighet begärt utanordnande av krigstidshjälp, huru -

vida formligt beslut på sådan begäran blivit av myndighet vid stationen
meddelat, samt, i händelse dylikt beslut meddelats, när detta skett och
om klagan förts över beslutet i enlighet med hänvisning, som samma
myndighet kunde hava lämnat, uppgav korpralen Östergren i en hit
insänd skrift, att han i likhet med dem av hans kamrater, för vilka
vid utbetalandet av krigstidshjälp år 1916 avdrag gjorts för förut
erhållet familjeunderstöd, den 2 december 1916 till stationsbefälhavaren
inlämnat ansökan om utanordnandet av krigstidshjälp utan avdrag av
familjeunderstöd: att stationsbefälhavaren samma dag givit resolution
på ansökningen, samt att korpralen icke hos marinförvaltningen anfört
besvär över resolutionen, enär han velat invänta militieombudsmannens
yttrande i anledning av en i ärendet insänd påminnelseskrift.

Korpralen Östergren bifogade styrkt avskrift av en av stationsbefålhavaren
på ansökan av korpralen vid 1. hantverkskompaniet nr
67 Nordström in. fl. den 2 december 1916 given resolution av innehåll,
att, då familjeunderstöd måste anses såsom sådant särskilt dyrtidstillägg,
som jämlikt nådiga kungörelsen angående krigstidshjälp under
år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst den 8 juli 1916 skulle
avdragas vid utbetalning av krigstidshjälp, samt det belopp, var och
en av sökandena uppburit såsom familjeunderstöd, överstigit beloppet
av krigstidshjälpen, stationsbefälhavaren funne framställningen icke
föranleda åtgärd. Vid resolutionen var fogad hänvisning om rätt att
anföra besvär hos marinförvaltningen innan klockan tolv å trettionde
dagen efter av resolutionen erhållen de],

Räkenskapskontoret vid flottans station i Karlskrona bär utgått
ifrån, såsom givet, att det familjeunderstöd, som enligt nådiga brevet
den 14 oktober 1914 tillerkänts fast anställt manskap vid marinen,
vore att anse såsom ett särskilt dyrtidstillägg, och samma uppfattning
har stationsbefälhavaren. ehuru med tvekan, funnit sig böra omfatta,
varvid han, enligt det till militieombudsmannen avgivna yttrandet, tagit
hänsyn även därtill, att saken både stor ekonomisk räckvidd inom
stationen. För denna ståndpunkt synes mig något hållbart stöd svårligen
kunna hämtas i det av räkenskapskontoret anförda och enligt
min mening visserligen obestridliga förhållandet att familjeunderstödet
icke vore att anse såsom ett tillägg för avlöningarnas uppbringande
till belopp, stående i skäligt förhållande till ordinarie befattningshavares
avlöningsförmåner. Räkenskapskontoret synes antaga, att
familjeunderstödet måste vara att hänföra till antingen den ena eller
deri andra nu nämnda arten av lönetillägg, under det att farm] jeunder -

414

stödet i verkligheten icke torde vara att anse såsom något lönetillägg
alls.

Vid tillfällen, då dyrtidstillägg inom statsförvaltningen förekommit,
lära de hava utgått till samtliga befattningshavare inom vissa
avlönings- eller inkomstgrupper utan att hittills hänsyn tagits till
vederbörandes egenskap av familjeförsörjare. Annorlunda har förhållandet
varit med familjeunderstöden. Då sådant understöd beviljats,
har såsom grund anförts, att de ekonomiska svårigheter borde behjärtas,
som kunde uppstå för de personer, vilka för sitt uppehälle vore väsentligen
beroende av till extra tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbetsförtjänst
(riksdagens skxåvelse den 20 maj 1904, nr 132), att mobiliseringstjänstgöringens
fullgörande givetvis i många fall komme att medföra
svårigheter för sådana värnpliktiga, som vore familjeförsörjare,
(nåd. proposition till 1912 års riksdag nr 257), att värnpliktstjänstgöringens
fullgörande uppenbarligen skulle i många fall medföra svårigheter
för sådana värnpliktiga, som vore familjeförsörjare (nåd. proposition
till 1912 års riksdag, nr 131), att riksdagen ansåge det vara en skyldighet
för staten att genom beredande av understöd åt värnpliktigas
familjer söka lindra de svårigheter i ekonomiskt hänseende, som kunde
drabba dessa till följd av de värnpliktigas inkallelse till krigstjänstgöring
(riksdagens skrivelse den 12 augusti 1914, nr 179) samt, i
fråga om familjeunderstöd åt sådant stamanställt manskap, som full-''
gör tjänstgöring till rikets försvar, att riksdagen ansåge det vara med.
rättvisa och billighet överensstämmande, att fast anställt manskap med
familj icke komme att under tiden för krigstjänstgöringen intaga eu
sämre ställning i ekonomiskt hänseende än menig värnpliktig, som
stiftat familj (riksdagens skrivelse den 14 september 1914, nr 265).
Sålunda åberopades icke i något fall dyrtidsläge såsom skäl för beviljande
av familjeunderstöd, och torde vid de tillfällen, då beslut fattades
om dessa understöd, dyrtid i egentlig mening icke heller varit
rådande.

I riksdagen skrivelse den 14 september 1914, nr 265, angående
familjeunderstöd åt sådant stamanställt manskap, som fullgjorde tjänstgöring
till rikets försvar, förekommer även ett uttalande, som tyder
på att det ifrågavarande understödet icke var att anse såsom ett avlöningstillägg.
Riksdagen yttrade nämligen däri, att riksdagen ansåge
det självklart, att understödet borde komma varje därav behövande
stamanställt manskaps familj tillgodo och således utgå även för det
fall, att hustrun icke vore lagvigd eller barnen äkta.

Av anförda skrivelse inhämtas vidare, att riksdagen hyst prin -

cipiella betänkligheter mot att i fråga om familjeunderstöd likställa
den fast anställda personal, som avsågs i skrivelsen, med meniga värnpliktiga
samt ansett att angelägenheten att fast anställt manskap med
familj icke komme att under tiden för krigstjänstgöringen intaga eu
sämre ställning i ekonomiskt hänseende än menig värnpliktig, som
bildat familj, borde ordnas genom föreskrifter i krigsavlöningsreglementena
för armén och marinen. Ehuru med hänsyn härtill bestämmelserna
om familjeunderstöd åt fast anställt manskap kommo att erhålla
en provisorisk karaktär och avse allenast tiden intill den 1 januari
1916, upptogos några motsvarande bestämmelser icke vare sig i
reglementet för avlöning vid armén på krigsfot den 11 juni 1915
eller förordningen samma dag med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
m. m. vid marinen på krigsfot. Då fråga uppstod om
sakens ordnade för tid efter den 1 januari 1916 förelåg jämte annan
utredning ett utlåtande av pensionsstyrelsen den 21 augusti 1915 över
gjord framställning i fråga om krigsavlöning åt stamanställt manskap
vid flottan. I detta utlåtande framhölls, att den ifrågakomna underdåniga
framställningen — liksom ock tidigare dylika — uppenbarligen
vilade på den oriktiga uppfattningen, att familjeunderstöden vore att
betrakta som en avlöningsförmån och icke såsom ett, efter helt andra
grunder än de, som för en dylik förmån gällde, utgående försörjningsbidrag.
Marinförvaltningen anförde därefter i yttrande den 20 december
1915, att marinförvaltningen ansåge, att bestämmelserna i nådiga
brevet den 14 oktober 1914 angående understöd i vissa fall åt familj
till sådant stamanställt manskap, som fullgjorde tjänstgöring till rikets
försvar, borde, med iakttagande av erforderliga ändringar i ordalydelsen,
utsträckas att gälla jämväl under år 1916, men att dylika föreskrifter
ej borde inflyta i det förslag till krigsavlöningsreglemente, som vore
avsett att föreläggas 1916 års riksdag, enär det syntes marinförvaltningen
riktigt att gorå en bestämd åtskillnad mellan understöd och
avlöningsförmåner samt ett avlöningsreglemente, enligt ämbetsverkets
förmenande, lämpligen endast borde innehålla föreskrifter, som avsåge
eller ägde sammanhang med avlöningen. Sedan löneregleringskommittén
i ett den 18 februari 1916 avgivet underdånigt betänkande
angående krigstidsbjälp åt vissa befattningshavare i statens tjänst föreslagit,
att krigstidshjälp skulle efter grunder, som i betänkandet angivits,
få utgå till, bland andra, stamanställt manskap vid armén och
marinen, anförde arméförvaltningens civila departement och marinförvaltningen
i gemensamt yttrande den 30 mars 1916, att då krigstidshjälp,
av den art kommittén föreslagit, och familjeunderstöd syntes

icke böra samtidigt utgå samt krigstidshjälp torde vara eu lämpligare
form än familjeunderstöd för täckande av de eventuella behov, som
familjeunderstödet kunde hava varit avsett att fylla, civila departementet
och marinförvaltningen saknade anledning tillstyrka, att familjeunderstöd
vidare skulle utgå till stamanställt manskap.

Den i kungörelsen den 8 juli 1916 förekommande bestämmelsen
om avdrag för särskilt dyrtidstillägg, som efter ingången av augusti
månad 1914 tilldelats icke ordinarie befattningshavare, torde hava sitt
ursprung i löneregieringskommitténs nyss omförmälda betänkande.
Kommittén yttrar där uti ifrågavarande del följande. >1 sådana fall.
dä, såsom beträffande flottans varvsarbetare samt arbetare vid rnyntoch
justeringsverket, dyrtidstillägg under tid efter världskrigets utbrott
redan blivit extra befattningshavare tillagt, torde den krigstidshjälp,
som kan komma att till honom utgå, böra i motsvarande mån reduceras.
» Betänkandet upplyser därjämte — efter »Sociala meddelande^
för år 1915 — att under kristiden dyrtidstillägg redan medgivits vid
vissa statens institutioner anställda befattningshavare, och lämnas i
detta hänseende följande uppgift:

flottans varvsarbetare: lönetillägg 10 procent å förutvarande löner;

mynt- och justeringsverket: lönetillägg 10 procent, samt varuförmedling.

Hade löneregleringskommittén för sin del ansett vare sig att
familjeunderstödet vore att betrakta såsom ett dyrtidstillägg eller att
avdrag för familj eunderstöd skulle göras vid ^anordnande av krigstidshjälp,
skulle kommittén för visso låtit något uttalande därom inflyta
i betänkandet. Men något uttalande i sådan riktning finnes
varken där eller i övriga offentliggjorda förarbeten till 1916 års kungörelse
om krigstidshjälp; fastmera har i flera uttalanden under förarbetena
den bestämda skillnaden mellan löneförmåner — vartill dyrtidstillägg
är att hänföra — och understöd blivit framhållen.

Av vad jag sålunda anfört synes mig uppenbart framgå, att vid
utbetalning till fäst anställt manskap vid marinen av krigstidshjälp
för år 1916 avdrag icke bort göras för familjeunderstöd, som kommit
samma manskap till del, och att sålunda stationsbefalhavarens vid
flottans station i Karlskrona ovan återgivna resolution av den 2 december
1916 icke varit lagligen grundad. Vid sådant förhållande
synes kunna sättas i fråga, huruvida icke omförmälda manskap, såvitt
det före 1916 års utgång gjort vederbörlig framställning om krigstidshjälp,
må kunna av nåd förklaras berättigat att — utan hinder
därav att berörda resolution icke blivit överklagad — komma i åt -

417

njutande av den krigstidshjälp, vartill detsamma enligt nådiga kungörelsen
den 8 juli 1916 varit berättigat.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsmau
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Magt må täckas
i nåder finna omständigheterna föranleda.»

Vid underdånig föredragning av ärendet den 11 december 1917
har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att fast anställt manskap vid
marinen, som under tiden efter ingången av augusti månad 1914 intill
utgången av år 1915 åtnjutit familjeunderstöd, skulle äga att,
utan hinder av föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 8 juli 1916
angående krigstidshjälp under år 1916 åt befattningshavare i statens
tjänst, till vederbörande myndighet ingiva ansökning om krigstidshjälp
för nämnda år före utgången av mars månad 1918.

17. Skrivelse till Konungen angående till mobiliseringstjänstgöring inkallade
värnpliktigas vid marinen användande i arbete av beskaffenhet
att kunna utföras med förhyrd arbetskraft.

Härom har militieombudsmannen den 11 december 1917 till
Konungen avlåtit en skrivelse av följande lydelse.

»1 en till militieombudsmannen den 16 juni 1917 inkommen
skrift hava värnpliktige nr BB 240/1907 Johnson och åtta andra värnpliktiga
— under förmälan att de tillhörde klass B samt inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar, vilken tjänstgöring enligt inkallelseordern
skulle pågå under åtta månader — anfört klagomål rörande
beskaffenheten av de göromål, som ålagts dem under berörda tjänstgöring.
De hava härvid uppgivit, att ehuru de samtliga genomgått
navigationsskolan samt avlagt maskinist- eller övermaskinistexamen.
de likväl under krigstjänstgöringen beordrats att utföra vanliga liandräckningsarbeten
såsom kolning samt varjehanda rengörings- och reparationsarbeten
ombord å upplagda båtar ävensom sopning, slipning av
kranar, putsning av ventiler och kölar m. m., och att deras tjänstgöring
nästan uteslutande bestode av dylika göromål, som helt naturligt
måste förefalla dem tidsödande och ytterligt intresselösa. Klagandena
hava förklarat, att de vänt sig till militieombudsmannen för
att få rättelse i en så oförnuftig anordning som att de skulle ryckas
från sina så efterfrågade och högt avlönade befattningar inom hanMilitieombudsmannens
ämbetsbcrältche. 53

■418

delsflottans tjänst för att uti rikets försvar uteslutande sysselsättas
med vanligt handräckningsarbete; och hoppades de, att tillfälle skulle
beredas dem att erhålla en tjänstgöring, som bättre svarade mot deras
utbildning samt icke förslöade dem och gjorde tjänstgöringen för dem
så motbjudande. I sammanhang härmed hemställde klagandena om
railitieombudsmannens medverkan därtill, att deras tjänstgöringstid
måtte nedsättas till samma tid, som gällde för de militära skolorna,
och sålunda taga sin början klockan 8 f. in. eller, om detta vid tjänstgöring
inom varvet skulle vara olämpligt, klockan 8.45 f. in., d. v. s.
efter frukosten; och anhöllo klagandena slutligen att, om ingen ändring
i denna riktning kunde vinnas, militieombudsmannen måtte medverka
till, att de omedelbart hemförlovades från vidare tjänstgöring.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
anmodade jag honom att infordra och hit inkomma med vederbörandes
yttrande över klagomålen i vad de avsåge att till tjänstgöring för
likets försvar inkallade värnpliktiga användes till sådant handräckningsarbete,
som syntes kunna utföras med förhyrd arbetskraft.

Stationsbefälhavaren överlämnade sedermera yttranden av chefen
för ingenjördepartementet, chefen för 2. eldar- och hantverkskompanierna
samt beväringsbefälhavaren ävensom eu särskild uppgift å klagandenas
tjänstgöring, arbeten och tjänstledighet in. in. till och med
den 29 juni 1917.

Av denna uppgift framgick, att en av klagandena under tjänstgöring
å pansarbåten Niord den 29 maj—den 22 juni arbetat med
inslipning av armatur i förliga eldrummet. En annan hade under
tjänstgöring å pansarbåten Oden den 4—den 15 juni haft tillsyn över
3 å 4 man, som rengjorde kölen i aktra eldrummet, samt den 26—
den 29 juni utfört hjälparbete med slidrörelsen å styrbords högtryckscylinder
och därefter med inslipning av ventiler. En klagande hade
den 4—den 15 juni deltagit i utrustningsarbeten å torpedbåten Orion
samt den 18—den 29 juni å pansarbåten Thor verkställt översyn samt
inslipning av armatur å • pannor i förliga eldrummet. Eu klagande
hade å pansarbåten Oden den 15 maj—den 13 juni arbetat med uppläggning
av en färskvattenpump och den 18—den 21 juni med inslipning
av kranar och ventiler. Eu klagande hade den 27 april—den 12
juni å pansarbåten Thor deltagit i betingsarbeten med uppläggning
och klargöring av slidrörelse, ramlager, hjälpmaskiner etc. och därvid
erhållit betingsförtjänsten motsvarande ledighet. En klagande hade å
pansarbåten Niord den 24—den 26 maj arbetat med inslipning av armatur
i förliga eldrummet samt den 4—den 16 juni med klargöring av arma -

419

turen i förliga eldrummet. Eu klagande hade den 11 maj å>M. L. B. 3
sysslat med klargöringsarbete för rundgång, den 24 maj—den 16 juni å
pansarbåten Niord deltagit i uppläggningsarbeten å dynamon I samt
den 26—den 29 juni arbetat med justering av regulatorn och söndertagning
av ångmaskin till dynamon I. En klagande hade å pansarbåten
Thor den 12 maj—den 13 juni arbetat med insilning av armaturen i
babords maskin och ompackning av expansionsboxar i aktra eldrummet
samt den 18—den 21 juni arbetat med packning av ångrörsflänsar. Slutligen
hade en av klagandena å pansarbåten Niord den 24 maj—den 20
juni arbetat med insupning av armaturen i aktra eldrummet och haft
tillsyn över daglönare, beväringsmän och kompanieldare, vilka sotat 6
pannor, samt den 26—den 29 juni haft översyn å armaturen. Beträffande
tre av klagandena upplystes dessutom, att de vid kolning av
Niord den 31 maj och den 1 juni deltagit som underbefäl. Den tid,
som icke redovisats på nu nämnt sätt, hade klagandena varit sjökommenderade,
kommenderade till sjöreserven, haft kasärntjänst eller
varit permitterade eller sjukskrivna.

Chefen för ingenjördepartementet anförde i anslutning till denna
uppgift, hurusom därav framginge, att klagandenas huvudsakliga arbeten
varit förlagda till pansarbåtarna Oden, Thor och Niord. De
arbeten, som sålunda utförts, vore sådana, som i allmänhet ålåge maskinpersonalen
å fartyg vid dessas underhåll och översyn. De hade visserligen
varit av natur att förhyrd personal skulle kunnat användas, men då
varvets ordinarie maskinpersonal vore i hög grad överhopad med övriga
brådskande arbeten för översyn och reparation av sjökrigsmaterielen
under pågående mobilisering och den till tjänstgöring för rikets försvar
inkallade personalen även måste Unnas disponibel såsom reserv vid
ersättningsfall för sjökommenderad personal — såsom även enligt berörda
uppgift förekommit i föreliggande fall — hade det varit nödvändigt att
för berörda angivna arbetena använda de värnpliktiga maskinister, som för
tillfället varit kommenderade till tjänstgöring vid ingenjördepartementet.

1 chefens för 2. eldar- och hantverkskompanierna yttrande, som
var dagtecknat den 1 augusti 1917, meddelades, att klagandena inryckt
till krigstjänstgöring den 20 april 1917, och lämnades tillika
eu allmän uppgift angående deras tjänstgöringar under mellantiden.
Vidare anfördes följande. Jämlikt skolreglemente mom. 16 skulle värnpliktiga
utbildas efter samma grunder, som tillämpades för sjömanskårens
manskap, och enligt samma reglemente mom. 85 skulle eldare
och hantverkare, som ej vore kommenderade till sjötjänst, i allmänhet
utbildas i egen yrkesgren, företrädesvis å varv. Vidare bestämdt

420

K. M. 1 § 31, att underofficer vid maskin- eller hantverksavdelningen
vore skyldig att inom sitt yrke utföra de arbeten, som av honom fordrades,
etc. och vore alltså i tjänsteställning betydligt högre stående personer
än konstituerade U. O. K. arbetsskyldiga. Av åberopade paragrafer
framginge, att kommenderingen gjorts i full överensstämmelse med gällande
reglementens föreskrifter. Efter det vidare upplysningar lämnats
om den dagliga tjänstetiden å varvet, tillädes i yttrandet, att av klagandena
fyra voro sjökommenderade, en avsedd för sjökommendering å
toi’pedkryssaren Claes Horn och återstående fyra man erforderliga för
stationens behov, samt att det icke läte sig med tjänstens bästa förena
att kommendera värnpliktiga uteslutande till sjötjänst eller lanttjänst,
utan måste de vid sidan av de mera betrodda och med tjänsten mera
förtrogna stammaskinisterna instickas mellan dessa, där man kunde
göra sig betjänt av dem.

Nu senast återgivna yttrande hade beväringsbefälhavaren överlämnat
till stationsbefälhavaren såsom eget, och hade beväringsbefälhavaren
därutöver yttrat sig endast rörande klagandenas framställning
i fråga om inskränkning av arbetstiden.

Sedan tillfälle lämnats klagandena att inkomma med påminnelser,
har en av tvä bland klagandena undertecknad påminnelseskrift hit
inkommit. I denna framhålles, hurusom huvudsyftet med klagandenas
framställning varit, att de inkallade värnpliktiga, vilka icke vore absolut
nödvändiga för rikets neutralitetsvakt, måtte hemsändas. Med anledning
av vad chefen för 2:a eldar- och hantverkskompanierna yttrat i
avseende å skolreglementets bestämmelser om utbildning av värnpliktiga,
hemställde de ifrågavarande två klagande, huruvida de voro inkallade
för att utbildas i likhet med sjömanskårens manskap eller såsom
eldare och hantverkare för att utbildas i deras yrkesgrenar. Enligt
egen uppfattning vore de inkallade till följd av rådande brist på maskinister
inom flottan. Då de vore kompetenta att inom handelsflottan
utöva maskinbefäl på fartyg, som gjorde vida längre resor än flottans
fartyg, torde de väl icke, för att kunna tjänstgöra på dessa, behöva
ny utbildning i eldaryrket. Vore de mobiliserade såsom vanligt manskap,
anhölle de även att bliva befriade, när de tjänstgjort den för
manskapet avsedda tid, vilken vore avsevärt kortare än den tid, klagandena
måste tjänstgöra. Av bestämmelsen i reglementet för marinen
att underofficer vid maskin- eller hantverksavdelningen vore skyldig
att inom sitt yrke utföra de arbeten, som av honom fordrades, följde
väl ändå icke, att sådan underofficer kunde annat än i särskilda undantagsfall
och sålunda ej när som helst kommenderas att utföra eldararbeten.
Det måste vara i hög grad oriktigt att jämföra klagandenas

421

ställning med stam anställdas och daglönares, då dessa av fri vilja undertecknat
kontrakt och åtnjöte överenskommen ersättning för sitt arbete
samt i många fall däri såge sin förhoppning om framtida utkomst och
befordran. Klagandena däremot vore tvångsinkallade och åtnjöte en
avlöning, som i bästa fall knappast räckte till att täcka de direkta
extra utgifter till mat etc., som bleve en följd av mobiliseringen, genom
vilken många av de inkallade orsakades en ekonomisk förlust av tusentals
kronor, som efter deras förhållanden måste vara mycket kännbar.
Det syntes icke kunna förnekas, att nästan allt maskinarbete, som
fordrade litet högre grad av noggrannhet och kompetens, utfördes av
varvsarbetare. De arbeten, som klagandena erhölle, vore i .regel av
underordnad betydelse, såsom slipning och packning av ventiler och
kranar, putsning och kölrengöring etc., för vilka arbeten ej torde finnas
någon som helst svårighet att erhålla lämpliga daglönare. Betraktade
man hela denna tillställning, komme man ovillkorligen till ettdera av
följande alternativ: antingen vore varvstjänstgöringen avsedd att vara
en reservoar för inkallade överflödiga värnpliktiga, i vilket fall intet
skäl torde finnas att avslå klagandenas begäran, eller också vore avsikten
med deras varvstjänstgöring att erhålla billig arbetskraft på
bekostnad av ett fåtal medborgare, vilket flock måste betraktas som
en staten icke värdig handling.

Vad reglementet för utbildning av flottans manskap (skolreglementet)
innehåller om värnpliktigas utbildning hänför sig uppenbarligen
till den tjänstgöring, värnpliktig enligt § 27 värnpliktslagen har att
fullgöra för sin utbildning, eller sålunda till fredstjänstgöringen, men
icke därjämte till den tjänstgöring för rikets försvar eller s. k. krigstjänstgöring,
som kan ifrågakomma enligt § 28 samma lag. Då klagandena
varit inkallade i anledning av mobilisering men icke för fullgörande
av fred stjänstgöring eller för utbildning, synes därför mindre
riktigt att till stöd för deras kommendering till varvstjänstgöring åberopa
den ifrågakomna bestämmelsen i skolreglementet.

Icke heller jämförelsen med den arbetsskyldighet, som enligt reglementet
för marinen åligger underofficerare vid maskin- eller hantverksavdelningen,
synes fullt träffande. Av den omständigheten att viss
arbetsskyldighet åligger personal, som sökt och vunnit anställning i
statens tjänst, torde ingen slutsats kunna dragas angående omfattningen
av den arbetsskyldighet, som må kunna åligga personal, vilken icke
fullgör ett frivilligt åtagande utan eu medborgerlig plikt. Den inbördes
tjänsteställningen lärer härvidlag ej hava något som helst att betyda,

422

utan syne,-; för frågan om värnpliktig personals arbetsskyldighet vara
avgörande, om arbetet är för rikets försvar oundgängligen nödvändigt
och icke kan utföras utan att värnpliktiga därför tagas i anspråk.

Härmed torde även vara bemött vad chefen för ingenjördepartementet
vid flottans station i Stockholm anfört i fråga om nödvändigheten
att till vissa, i ärendet omförmälda arbeten använda värnpliktiga
maskinister, som varit kommenderade till tjänstgöring vid ingenjördepartementet.
I den mån dessa arbeten kunnat utföras med förhyrd
arbetskraft, synes det hava varit icke blott obilligt utan även i strid
med grunderna i värnpliktslagen att därtill använda mobiliserade värnpliktiga.
Vore det riktigt att på nu ifrågakomna sätt förfoga över
värnpliktigas arbetskraft, torde något principiellt hinder icke heller
möta att utskriva värnpliktiga till byggande av fartyg, fästningar eller
kasärner. Så långt lärer dock icke någon vilja gå. Begränsas de mobiliserade
värnpliktigas arbetsskyldighet på sätt, som ovan antytts, lärer
följden bliva den att inkallelserna till mobiliseringstjänstgöriug komma
att gälla kortare perioder eller mindre antal värnpliktiga. Då det väl
lärer vara utom all fråga att inkallelserna, särskilt för värnpliktiga av
klass B med tjänstgöring vid flottan, varit förbundna med stora uppoffringar,
skulle en sådan begränsning redan i och för sig vara högeligen
önskvärd.

Såsom den av mig till 1917 års riksdag avgivna ämbetsberättelse
utvisar fann jag mig böra i underdånig skrivelse den 19 april 191 (i
hos Eders Kungl. Maj:t anmäla ett i viss man likartat ärende, nämligen
angående till underbefälsutbildning uttagna värnpliktigas användande
såsom militärarbetare. I skrivelse den 10 juli 1916 (nr 873) anmodade
därefter dåvarande chefen för Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdepartement
arméfördelningschefer in. fl. fästa underlydande truppförbandschefers
uppmärksamhet på, att till befälsutbildning uttagna (inkallade)
värnpliktiga icke borde användas såsom militärarbetare, detta begrepp
taget i dess egentliga bemärkelse, vilket dock givetvis icke skulle hindra,
att dylika värnpliktiga, då sä erfordrades, användes till liandräckningsgöromål,
som stode i samband med deras egen utbildning. Av vad i
nu förevarande ärende förekommit synes mig framgå, att eu närmare
reglering är nödig även i fråga om den arbetsskyldighet, som kan
åligga mobiliserade värnpliktiga vid marinen, särskilt i avseende å deras
tjänstgöring på varven; och har jag därför, med stöd av 16 § i den
för riksdagens militieombudsman gällande instruktion, trott mig böra
anmäla ärendet hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl.
Maj:t i nåder må täckas finna omständigheterna föranleda.»

423

Om permissionsförbud såsom form för tillrättavisning.

Enligt det för armén gällande tjänstgöringsreglemente av år 191<>
är såsom tjänstledighet att anse, dä någon i behörig ordning er a i
medgivande att vara frånvarande från tjänstgöring under en hel tjänstgörings-
(övnings-) dag eller därutöver; för sön- och helgdagar galla
särskilda bestämmelser, vilka dock här kunna lämnas åsido, bppgar
frånvaron icke till hel tjänstgörings- (övnings-) dag, gäller för densamma
vad om permission är föreskrivet. I fråga om tjänstledighet,
som beviljas efter ansökan, betonar reglementet, att den icke ar att
anse såsom en sökanden tillkommande rättighet, samt att, vad särskilt
beträffar manskap, dylik tjänstledighet i främsta rummet bor beviljas
såsom eu uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten.

Samma reglemente innehåller vidare bland annat, att menig tär,
då tjänstgöring" för honom icke ifrågakommer (under fritid), mellan
revel] och tapto, utan att därtill begära särskilt tillstånd, vistas inom
oränserna för regementets kasärnområde, samt att regementschef tar,
när de lokala förhållandena så påkalla, i regementsmstruktionen dessutom
bestämma visst område av förläggningsorten, inom vilket samma
rättighet gäller (fritidsområde). Av bestämmelserna om permission ma
här erinras om följande. Permission inom förläggningsorten tår av
kompanichef beviljas åt kompaniets personal från gudstjänst (korum),
uppställning till måltid eller annan inre tjänst ävensom under dygnets
fritid; permission efter tapto bör åt de yngre bland manskapet och
åt de mindre stadgade meddelas endast undantagsvis och etter särskilt
omsorgsfull prövning; permission efter tapto bör i övrigt meddelas
sparsamt och icke utan mycket viktiga skäl åt den, som brustit i
o-ott uppförande, eller då särskilt ansträngande övningar väntas följande
dag Tillstånd att tillfälligtvis lämna förläggningsorten får av kompanichef
beviljas åt kompaniets personal under sådan permission som enligt
nyss återgivna bestämmelse’ kan beviljas av kompanichef, hegements -

chef får, för viss bestämd tid eller beträffande vissa tjänsteförrättningar.
anbefalla den inskränkning av underlydandes permitteringsrätt, som
kan prövas av nöden. Regementschef får bevilja underlydande permission
från den dagliga tjänstgöringen; han får därjämte, såvitt tjänstens
upprätthållande det medgiver, utöver förut omförmäld tjänstledighet
bevilja permission under sön- och helgdagar, allt med tillstånd för den
permitterade att avlägsna sig från förläggningsorten. Vad reglementet
i avseende å tjänstledighet, som beviljas efter ansökan, innehåller därom,
att den icke är att anse såsom en sökanden tillkommande rättighet,
och att, vad särskilt beträffar manskap, dylik tjänstledighet *bör i främsta
rummet beviljas såsom eu uppmuntran för ådagalagt gott uppförande
och nit i tjänsten, gäller i tillämpliga delar om permission.

Genom dessa bestämmelser, vilka i stort sett äro lika lydande
med motsvarande bestämmelser i närmast föregående upplaga av tjänstgönngsreglementet
eller den år 1911 utgivna, synes vederbörande befäl
hava fullt ut erhållit den befogenhet i fråga om tjänstledighet och
permission för underlydande, som betingas av befälets ansvar för truppens
utbildning och ordningen inom förläggningarna. Permission kan vägras
på grund av hänsyn till omständigheter, som icke bero av någon
den permissionssökandes åtgärd, t. ex. till förekommande att smittosam
sjukdom sprides inom eller från förläggningen. Genom ett gott uppförande
och nit i tjänsten ökar den menige sina utsikter till erhållande
av permission i fall, då sådan kan ''beviljas, men ovillkorlig rätt därtill
kan han icke bereda sig. Den, som brustit i gott uppförande, kan
likväl, därest mycket viktiga skäl föreligga, erhålla permission ’ efter
tapto, vilken permission enligt uttrycklig bestämmelse bör meddelas
sparsamt. Eftersom permission icke under alla omständigheter vägras
den, som brustit i gott uppförande eller anses mindre stadgad, lärer
vägran av permission, da den föranletts av den permissionssökandes
mindre goda uppförande, likväl icke kunna anses såsom ett slags bestraffning
härför.

Pe anteckningsböcker över meddelade tillrättavisningar, som
föras vid truppförbanden, upptaga emellertid, även för åren 1916 och
1917. i åtskilliga fall permissionsförbud såsom tillrättavisning för mindre
förseelser. I många, måhända de flesta, dylika böcker finnas däremot
icke någon anteckning, utvisande att under nämnda tid permissionsförbud
använts såsom tillrättavisning, medan samma böcker innehålla
talrika exempel på, att permissionsförbud tidigare meddelats såsom
tillrättavisning. En undersökning rörande den "ifrågakonma tillrättavisnmg.
sformens överensstämmelse med gällande lag torde därför vara

425

lämplig, helst det lärer åligga militieombudsmannen att verka för eu
enhetlig tillämpning av författningarna inom området för hans ämbetsutövning.

Strafflagen för krigsmakten av den 7 oktober 1881 stadgade
i 9 § att för mindre förseelser och oarter, som icke funnes påkalla
ansvar efter nämnda lag, finge användas varning, vägran av tjänstledighet
samt för manskap dessutom strängare arbete, inskränkning i
friheten att vistas utom kasärn, läger eller däremot svarande område
samt innehållande av avlöning, allt på sätt Konungen närmare förordnade.
Den samtidigt utfärdade disciplinstadgan för krigsmakten
anförde i 24 § åtskilliga exempel på sådana mindre förseelser och
oarter, för vilka tillrättavisning kunde ifrågakomma, samt uppräknade
därefter följande former av tillrättavisning nämligen varning, vägran
av tjänstledighet och för manskap dessutom exercis, vaktgöring och
handräckning utom vanlig ordning, förrättande av besvärligare eller så
kallade släparbeten, vilka för krigsmaktens behov kunde förefalla,
inskränkning i friheten att å eljest tillåten tid vistas utom kasärn,
kasärnrum, kvarter eller läger samt innehållande vid armén av dagavlöning
eller’ avlöningstillägg och vid flottan av brännvins- eller ölportion
eller däremot svarande ersättning. Disciplinstadgan av den
16 juni 1899 innehöll i 24 § enahanda bestämmelser, dock med det
undantag att exercis utom vanlig ordning icke nämndes såsom tillåten
form av tillrättavisning, varjämte någon jämkning skett i avseende å
bestämmelserna om den sista av de i motsvarande paragraf i närmast
föregående disciplinstadga angivna tillrättavisningsformer.

Under förarbetena till nu gällande strafflag för krigsmakten ägnades
åtskillig uppmärksamhet åt tillrättavisningsinstitutet. Det av särskilda
kommitterade den 3 april 1905 avgivna förslag till strafflag för krigsmakten
angav tillrättavisningsformerna i 212 §; bland dem nämndes
vägran av tjänstledighet för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller,
ombord å fartyg, antingen för tid, som nu sagts, eller för högst sex
land permissionsdagar samt för manskap dessutom inskränkning under
viss bestämd tid, högst femton dagar, i friheten att vistas utom kasärn,
kvarter, läger eller däremot svarande område. I motiven till förslaget
anfördes härom (s. 230,231), att då den art av tillrättavisning, som
bestode i vägran av tjänstledighet, med hänsyn till bristen av varje
tidsbegränsning i lagen, uppenbarligen lätt skulle kunna missbrukas
och, utsträckt till en längre, möjligen obestämd tidsperiod, i själva
verket bliva till och med svårare än ett disciplinstraff, kommittén
funnit erforderligt att i lagen infördes föreskrift, att dylik vägran

W iJ it iroiiihinb^mmi nens äuibcfshpriittplsn. r*4

426

skulle meddelas för viss bestämd tid. I detta avseende hade kommittén
föreslagit, att vägran av tjänstledighet ej skulle få meddelas för längre
tid än högst trettio dagar eller, ombord å fartyg, där av lätt insedda
skäl i vissa fall andra bestämmelser bleve erforderliga, alternativt för
längre tid än högst sex landpermissionsdagar. Upplysningsvis kunde
nämnas, att, enligt vad av införskaffade uppgifter framginge, vägran
av tjänstledighet, om ock i undantagsfall, ålagts för till och med en
tid av sextio dagar. Vad sålunda anförts angående vägran av tjänstledighet
vore i lika grad tillämpligt på det slags tillrättavisning, som
bestode i inskränkning i friheten att vistas utom kasärn o. s. v. Även
dylik inskränkning borde enligt kommitténs mening endast kunna
meddelas under viss bestämd tid, vilken av kommittén föreslagits till
högst femton dagar. Att dylik inskränkning i friheten, såsom disciplinstadgan
innehölle, skulle kunna sträckas ända därhän, att den felaktige
förbjödes att vistas utom visst kasärnrum, syntes dock kommittén vara
att gå allt för långt och jämväl ur praktiska och hygieniska skäl
olämpligt, vadan disciplinstadgans innehåll härutinnan icke av kommittén
upptagits.

Av de vid förslaget fogade reservationer berörde liera tillrättavisningarna.
En reservant, som ansåg att »tillrättavisningarna» skulle
uteslutas och »varning» upptagas bland disciplinstraffen, anförde (betänkandet
del II s. 242 ff.) bland annat följande.

Uttrycket »vägran av tjänstledighet» kunde åstadkomma mycken förvirring.
Dels kunde sådan vägran knappast rätteligen ifrågakomma i de fall, då tjänstledighet
icke kommit på tal. Dels kunde tjänstledighet vägras av många andra
orsaker, även därför att man förutsåge ett missbruk av densamma. Men det måste
väl vara en skillnad mellan en tillrättavisning och en preventiv åtgärd. »Vägran
av tjänstledighet» enligt ordalydelsen hade därför ofta ansetts liktydigt med tillsägelsen
»under så och så lång tid kommer tjänstledighet ej att beviljas» eller
med inskränkning i friheten att vistas utom kasärn etc., vadan den först nämnda
arten borde utgå och den senare närmare definieras. — — — — — — — — —
Lämpligheten av den nämnda inskränkningen såsom straff för mindre förseelser vore
allmänt erkänd i de flesta om icke alla krigslagstiftningar. Men för att den skulle
vara lämplig fordrades två villkor: dels att den skulle vara tillämplig överallt och
dels att den skulle verka någorlunda lika. Så bleve dock ej förhållandet med kommitténs
avfattning. På eu avlägsen ort, en lägerplats eller ett skjutfält, torde ett
permissionsförbud ha ringa betydelse, ty veckor ginge utan att det folie någon in
att för sitt nöjes skull gå utom lägerområdet. I en garnison, som Stockholm t. ex,,
berövade däremot ett portförbud mannen en mången gång ganska oskyldig förströelse,
och när det utsträcktes i veckotal, förbittrade det honom och komme honom att
avundas den för några dagar arresterade. Skulle de nämnda två villkoren uppfyllas,
borde inskränkningen ordnas så. att den bleve ett förbud att utom tjänsten uppehålla

427

sig annorstädes iin i eu viss anvisad lokal, t. ex. logementet. Ombord a fartyg
skulle den kanske i så fäll böra förvandlas till vissa dagars landgångsförbud.

I de flesta land vore också denna straffart ordnad såsom ett slags kvartersarrest,
eu arrest utan bevakning. Den verkade då riktigt, såsom ett ambitionsstraff,
såsom en under hela strafftiden ständigt verkande påminnelse om felet, väckande
till eftertanke och självprövning. Häri funne man ock en verklig överensstämmelse
med den för befälet stadgade »arresten utan bevakning», ej den endast skenbara,
liksom uppkonstruerade likhet, som i kommitténs förslag funnes mellan arrest i
arrestrum för manskap och arrest å eget rum för befälet, och vilken skulle grunda
sig på inkvarteringens olika beskaffenhet. Straffets art borde hellre lämpas efter
dess inverkan pa människan. Frånvaron av direkt bevakning vore just en uppfordran
till självtukt på samma gång den visade den felande, att man ännu både
förtroende för hans pliktkänsla, och syntes därför lämplig vid den mildaste straffarten.

Såvida särskild »tillrättavisning» skulle bibehållas såsom något från disciplinstraff
skilt, torde den böra innefatta, förutom varning, endast frihetsinskränkning,
innefattande förbud att å tjänstfri tid vistas annorstädes än å anvisat rum, i högst
fl dagar, under expedition å fartyg ersatt med landgångsförbud.

Den nuvarande strafflagens (1881 års) 9 § stode i en viss motsats till disciplinstadgans
24 §, i det den senare mot den förras uttryck »kasärn, läger eller däremot
svarande område» satte orden »kasärn, kasärnmm, kvarter eller läger». Emellertid
-kulle tillägget av »kasärnrum» dock kunnat möjliggöra artens utveckling till eu
rumsarrest (arrest utan bevakning), men just denna möjlighet avskures genom kommitténs
förslag. Detta sade sistnämnda straffart vara olämplig, utan att anföra
något särskilt skäl: och säkerligen skulle stora olägenheter uppstå, om sådan tillrättavisning
finge utsträckas till en så lång tidrymd, som lagförslaget för andra
arter medgåve. 1

1 den reservation beträffande »tillrättavisningarna», vars huvudsakliga
innehåll här ätergivits, förklarade sig en annan ledamot i kommittén
principiellt instämma. (Betänkandet, del II s. 256.) En tredje
reservant yttrade (ibid. s. 268, 269), att han ansåge, att oklarhet kunde
komma att råda mellan vad som menades med tjänstledighet och med
inskränkning av friheten att vistas utom kasärn, läger, kvarter och
däremot svarande område.

Därför ansåge han, att åtminstone i motiveringen bort tydligt framhållas
betydelsen av dessa båda besläktade ehuru ej fullt liktydiga begrepp, varvid lian
ansåge, att med tjänstledighet borde förstås en utöver en dag utsträckt frihet från
Tjänstgöring med eller utan beviljad rätt att därunder vistas utom den vanliga
tjänstgöringsorten och med »inskränkning av friheten» att vistas utom visst område
(s. k. »permissionsförbud» eller »kasärnförbud») inskränkning av den eljest åt
manskapet tillerkända rätten att ä fritid få vistas var som helst inom gränserna
för truppförbandets kasärn-, kvarter- eller lägerområde in. in. Men han ansåge
tillika, att det för ändamålets vinnande vore nödvändigt, att möjlighet funnes till
inskränkning i vissa fall av manskaps rätt att vistas utom kasärnrummet (korridoren,
dagrummet o. s. v.), vilket kunde vinnas genom inskjutande efter ordet

428

kasern-» av oi*det »kasärnrum». De sista orden i punkten: »eller motsvarande
område» berättigade till de ytterligare modifikationer, som kunde påkallas av olika
förhållanden.

I det förslag till strafflag för krigsmakten, som av Kungl. Maj:t
efter omarbetning av kommittéförslaget framlades för 1908 års riksdag,
hade (under 209 §) såsom tillrättavisningar upptagits bland annat vägran,
ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio
dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar samt förbud att under
viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasärnområde, läger
eller däremot svarande område, varemot vägran av tjänstledighet uteslutits.
Enligt det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
för den 7 december 1906 (s. 98) synes uteslutningen närmast
hava föranletts av eu anmärkning, som krigshovrätten i utlåtande över
kommitténs förslag framställt mot denna tillrattavisningsform. Av vad
statsrådsprotokollet innehåller beträffande tillrättavisningarna må här
återgivas följande.

Särskilt vad anginge vägran av tjänstledighet hade det synts mindre lämpligt
att, innan en person ifrågasatt att erhålla ledighet från tjänstgöring, tillrättavisa
honom medelst dylik vägran. För övrigt kunde ju sökt tjänstledighet vägras
av många andra orsaker, än att personen i fråga förskyllt tillrättavisning.

Vad anginge s. k. permissionsförbud, hade den strängare formen därav —
förbudet att vistas utom kasärnrummet — vid omarbetningen hänförts till disciplinstraffen.
Beträffande den mildare formen av dylikt förbud — förbudet att å tjänstfri
tid vistas utom vederbörande truppförbands etablissement eller därmed likställt
område - kunde visserligen mot detsammas bibehållande bland tillrättavisningarna
göras enahanda anmärkning, som framställts mot bibehållandet av vägran av tjänstledighet.
På grund av det sätt, varpå bestämmelserna om permittering i praktiken
tillämpades, kunde emellertid det betraktelsesättet otvivelaktigt sägas vara bland
de menige allmänt rådande, att de i regel vore berättigade att under fritid d. v. s.
den tid mellan revelj och tapto, då någon tjänstgöring icke ifrågakomma, erhålla
permission. Praktiskt taget syntes det sålunda befogat, liksom det otvivelaktigt även
vore lämpligt, att bibehålla denna mildare form av permissionsförbud såsom tillrättavisning,
varemot dess borttagande lätteligen kunde föranleda missförstånd.
Dessutom torde böra beaktas, att enligt det för armén gällande tjänstgöringsreglemente
allt befäl ägde att under fritid vistas var som helst inom övningsplatsen
eller garnisonsorten, så framt ej vederbörande regementschef funne skäl att annorlunda
förordna. Vore sålunda fråga om underbefäl av manskapsgraden, syntes
bibehållandet av det lindriga permissionsförbudet såsom tillrättavisning jämväl ur
teoretisk synpunkt berättigat. Denna tillrättavisning hade därför i det omarbetade
förslaget bibehållits.

Reservanter inom kommittén liksom krigshovrätten hade föreslagit, att med
hänsyn till tjänsten ombord å fartyg s. k. landgångsförbud måtte för manskapet
upptagas bland disciplinstraffen såsom en motsvarighet till förbudet att lämna visst
kasärnrum vid tjänstgöring i land. Emellertid syntes det riktigare, att dylikt

429

landgångsförbud likställdes med förbudet att lämna kasärnområde, läger eller däremot
svarande område. I varje fall syntes det oegentligt, att landgångsförbudet
endast skulle kunna användas mot manskapet men icke mot officerare eller underofficerare.
I överensstämmelse med denna uppfattning hade därför även landgångsförbudet
bibehållits bland tillrättavisningarna med lika tillämplighet å officerare
och underofficerare som å manskap.

I den speciella motiveringen för den paragraf, som handlade om
tillrättavisningarna, anfördes (s. 127) att för att skarpare betona skillnaden
mellan det ifrågavarande förbudet att lämna kasärnområde, å
ena, samt det disciplinstraff, som bestode i arrest på kasärnrum, å
andra sidan, uttrycket »kasärn» ersatts med »kasärnområde». Att
kvarter här uteslutits berodde därpå, att detta uttryck befunnits, vad
flottan anginge, kunna giva anledning till missförstånd, varemot beträffande
armén uteslutningen bleve betydelselös med hänsyn till slutorden
i momentet (»däremot svarande område»).

Det förnyade förslag till strafflag för krigsmakten, som framlades
för 1914 års senare riksdag, inrymde — liksom den sedermera antagna
lagen — genom uttrycket att tillrättavisning finge användas i stället
för disciplinär bestraffning en antydan att tillrättavisning icke kunde
användas i andra fall, än då disciplinär bestraffning kunde komma i
fråga. Härom hade'' de tidigare avfattningarna av motsvarande paragraf
lämnat rum för delade meningar. Beträffande närmast frågan om permissionsförbudet
innehöll paragrafen (210) ej något nytt. I enskilda
motioner föreslogs emellertid den ändring, att den enligt Kungl. Maj:ts
förslag medgivna rätten att såsom tillrättavisning meddela förbud att
lämna kasärnområde, läger eller däremot svarande område skulle så
bestämmas, att förbudet kunde avse även åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område. Med denna jämkning
antogs förslaget uti ifrågavarande del av riksdagen.

Den strafflag för krigsmakten, som promulgerades den 28 oktober
1914 och länt till efterrättelse från och med den 1 januari 1916, upptager
under 210 § såsom tillrättavisningsformer:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av land permission för viss bestämd
tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt för manskap dessutom

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd
tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten; -

d) förbud att under viss bestämd tid. högst femton dagar, vistas
utom kasärnområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Då 1881 års strafflag för krigsmakten, disciplinstadgau av samma
år samt disciplinstadgan av år 1899 bland tillrättavisningar nämnde
vägran av tjänstledighet samt inskränkning i friheten att vistas utom
kasärn etc. torde det vara tvivelaktigt, om författningarna avsågo att
gorå samma skillnad mellan tjänstledighet och permission, som förekommer
i tjänstgöringsreglementena för armén, helst gränsen mellan
tjänstledighet och permission dragits olika i olika upplagor av reglementet.
Återgivna yttranden från förarbetena till nya strafflagen visa
hven att man varit tveksam, huruvida permissionsförbud vore att hänföra
till den ena eller den andra tillrättavisningsformen. I det yttrande
till statsrådsprotokollet den 7 december 1906, vari dåvarande
chefen för justitiedepartementet underkände tjänstledighetsvägrans lämplighet
såsom tillrättavisning, yttrade han sig om »s. 1c. permissionsförbud
> på sådant sätt, som om han ansett permissionsförbud vara
ett, låt vara oegentligt, uttryck för inskränkning i friheten att vistas
utom kasärn etc. Numera är emellertid vägran av tjänstledighet
struken såsom tillrättavisning; skall såsom sådan kunna användas
permissionsförbud, måste alltså detta förbud hänföras till den tillrättavisningsform,
som tidigare betecknades som inskränkning i friheten
att vistas utom kasärn etc. men i gällande lag betecknas såsom förbud
att vistas utom kasärnområde etc.

Fäster man sig allenast vid ordalydelsen av 210 §, faller det
genast i ögonen, att medan under b) talas om förbud av landpermission,
ordet permission icke förekommer under d). Avgörande kan dock ej
gärna denna skiljaktighet vara, eftersom den kan tänkas bero på, att
man vid beskrivning av det förbud, som avses under d), haft behov
av ett uttryck med något vidare innehåll. Men i ett annat hänseende
är lydelsen av stort intresse. Fattar man nämligen det ofta
nyttjade ordet »permissionsförbud» såsom innebärande ett hinder att
erhålla sådan ledighet, som i tjänstgöringsreglementena kallas permission,
måste det sägas att uttrycket »förbud att vistas utom» är allt annat
än adekvat, vilken anmärkning dock gäller ännu mera om det tidigare
uttrycket »inskränkning i friheten att å eljest tillåten tid vistas utom*.
Förbudet resp. inskränkningen låter efter lydelsen hänföra sig till vad
som i regel är en rättighet, åtnjuten utan särskilt tillstånd för varje
fall, men passar icke alls som ett uttryck för att den därmed till -

rättavisade ej far tillgodonjuta vad han i alla händelser icke har rätt
till utan medgivande av vederbörande befäl.

Frånsett nämnda betänklighet ur språklig synpunkt är permissionsförbud
— ordet fortfarande taget i dess nyss angivna bemärkelse —
såsom tillrattavisningsform förbundet med verkliga olämpor. Först
må då upprepas att permissionsförbud icke är eu tjänlig tillrättavisning
vid andra tillfällen, än då begäran om permission framställts.
Vidare — och i sammanhang därmed — kan erinras, att om, såsom
torde vara händelsen, permission kan på grund av synnerligen talande
skäl beviljas även den, som ställts under permissionsförbud, detta förhållande
i sin mån stöder uppfattningen att ett permissionsförbud på
förhand är såsom tillrättavisning mindre lämpligt. Att beslut om tillrättavisning
sättes ur tillämpning är emellertid icke okänt för författningarna,
ehuru det nu förutsatta tallet icke är där berört. Militär
bestraffningsförordning av den 17 december 1915 förklarar i 41
ätt om tillrättavisning tilldelats någon, men han upphör att tillhöra
krigsmakten eller att där tjänstgöra innan tillrättavisningen verkställts
till fullo, verkställighet av tillrättavisningen icke vidare skall äga
ruin, och att detsamma gäller, om disciplinstraff ålägges den felande
för den förseelse, på grund varav tillrättavisningen meddelats, eller
han för nämnda förseelse ställes under tilltal vid domstol. Uppfattas
permissionsförbud såsom tillrättavisning, kommer man vid tillämpning''
av 41 § militär bestraffningsförordning till det mycket anmärkningsvärda
resultat, att om en regementschef för ett visst fall finner, att
tillrättavisning genom permissionsförbud varit en alltför lindrig påföljd
och förty antingen ålägger den felaktige disciplinstraff eller förordnar
om hans ställande under tilltal vid domstol, den felaktige.
allenast därför att felet anses hava varit av svårare beskaffenhet, undgår
fortsatt tillämpning av det meddelade permissionsförbudet.

Vad nu sagts om permissionsförbud kan visserligen sägas till eu
del gälla söm anmärkning även mot det oegentligt så kallade permissionsförbud.
som avser friheter, vilka i regel må tillgodonjuta^
utan särskilt tillstånd. Att detta förbud faller under 210 § d) är
emellertid lika klart som det är tvivelaktigt, huruvida stadgandet
därjämte avser permissionsförbud i egentlig mening. I stället för formen
— eller beteckningen — permissionsförbud finner man ock i
tillrättavisningsböcker numera sådana förbud som »kompaniförbud; ,
kasärnförbud»; någon gång har antecknats »permissionsförbud inom
staketet» eller »permissionsförbud inom fritidsområdet». Fullt adekvata
äro emellertid ej heller dessa uttryck.

432

I flera fall bär iakttagits att anteckningsböckerna för tillrättavisningar
upptaga permissionsförbud, meddelat efter ingången av år
1916, för längre tid än femton dagar; och har av vederbörande befäl
såsom förklaring plägat anföras, att då permission icke är en rättighet,
permissionsförbud icke heller är någon tillrättavisning. Den befogenhet
att vägra permission, vartill en dylik förklaring hänför sig.
är påtagligen icke kringgärdad av sådana inskränkningar, som i 210 §
strafflagen för krigsmakten stadgas beträffande tillrättavisningarna;
vägran av permission lärer sålunda kunna komma i fråga såväl under
hur lång tid som helst som ock vid sidan av bestraffning eller tillrättavisning
utan att själv utgöra någondera delen. Men väl må det
sägas, att om såsom påföljd av ett begånget fel den felande underrättas,
att permission kommer att vägras honom, och anteckning
härom införes bland anteckningarna om tillrättavisningar, åtgärden
till sin natur är att anse som en tillrättavisning. Finnes stöd för en
sådan tillrättavisning icke i lag, lärer detta ytterligare tala för att
såsom korrektiv i anledning av begångna fel permissionsförbud icke
bör utfärdas på förhand utan att i stället lämpligare användes vägran
av permission, när permission begäres.

433

Framställning till riksdagen angående höjning för år 1918 av
ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, gäller, att om under
militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid liären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, varder skadad, eller om person, som nu nämnts,
skadas under tjänstgöring i krig, staten utgiver ersättning jämlikt vissa
i förordningen stadgade grunder, samt att dylik ersättning jämväl utgives,
om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter
slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava till sjukdomen bidragit.

Ersättning enligt nämnda förordning utgives:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades
arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona 50 öre i sjukhjälp
för varje överskjutande dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande
av underhåll och vård genom militär myndighets försorg,
intill dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan
återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan, eu årlig livränta, i förra fallet å 450
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknat från och med dagen efter det den skadade
upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehavande avlöning av statsmedel, eller från
den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall
utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;
Militieomh»dsmannens Embetsberättelse. 55

484

3:o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller
från det sjukdomen blev känd,

a) begravningshjälp med 75 kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt, då skadan
uppkom, en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet, så länge hon
lever ogift, och till minderårigt barn, som fötts före sagda tidpunkt
eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig livränta av
90 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått 15 års ålder; dock att,
där livräntor till efterlevande skulle sammanlagt överstiga 450 kronor,
de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, till
detta belopp nedsättas så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar,

samt, därest den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för
sitt uppehälle huvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt
en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet och till varje
minderårigt syskon en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till
dess det uppnått 15 års ålder; dock att, där livräntor till efterlevande
skulle sammanlagt överstiga 450 kronor, de skola, i förhållande till
vad på en var livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas så
länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Regleringen av ersättning för inträffad skada ankommer på riksförsäkringsanstalten,
ersättningsbeloppens utbetalning däremot på postsparbanken.

Den ifrågavarande förordningen trädde i kraft den 1 januari 1910,
men äger icke tillämpning i fråga om skada, som uppkommit före
nämnda dag. I riksförsäkringsanstaltens av trycket utgivna underdåniga
berättelser för åren 1910—1915 redogöres för anstaltens befattning
med frågor om ersättning jämlikt nämnda förordning; för tiden
den 1 januari 1916—den 30 november 1917 har anstalten benäget tillhandahållit
mig summariska uppgifter i ämnet.

De ersättningar, som utgått i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, upptagas i riksförsäkringsanstaltens redogörelser
under tre huvudrubriker nämligen:

sjukhjälpsersättning för övergående skada,

invaliditetsersättning eller livränta till den skadade eller sjuke på
grund av för framtiden bestående men samt

dödsfallsersättning, varunder inbegripas begravningshjälp, livräntor
till änkor och barn samt livräntor till föräldrar och syskon.

435

En sammanställning av tillgängliga uppgifter för tiden januari
1910 —november 1917 angående dels det antal fall, för vilka riksförsäkringsanstalten
beviljat ersättning enligt 1909 års förordning, dels de
belopp i jämna krontal, som postsparbanken jämlikt riksförsäkringsanstaltens
beslut utbetalt i sådan ersättning, lämnas i nedan intagna
tabell. I

i 1 i

	1910	1911	1912	1913	1914	1915	1916	1917 jan.-nov.
Antal fall, för vilka riks-försäk ringsans 1 al ten beviljat Sjukhj Översättning . .	8	23	29	25	71	189	230	269
Invaliditetsersättning . .	16	60	82	88	73	160	253	308
Dödsfullsersättning . . .	3	16	18	20	25	59	91	92
Summa fall (antal ska-dade) ..........	27	99	129	133	169	408	574	669
Belopp i jämna krontal, som postsparbanken utbetalt såsom Sjukhjälpsersättning . .	411	4,081	8,189	14,542	20,322	56,855	93,833	91,878
Invaliditetsersättning . .	909	8,706	20,627	32,399	39,335	61,831	106,899	125,968
Dödsfallsersättning . . .	286	1,790	2,897	3,484	6,003	16,937	28,698	24,572
Summa kronor	1,606	14,577	31,713	50,425	65,660	135,623	229,430	242,418

I uppgifterna angående antalet fall, för vilka riksförsäkringsanstalten
beviljat ersättning, hava icke medtagits sådana, i vilka under
respektive period ersättningstagare, som redan förut erhållit ersättning,
tillerkänts ytterligare ersättning, ej heller beträffande sjukhjälpsersättning
de fall, i vilka dylik ersättning beslutits skola utgå i stället för
förut tillerkänd invalidränta.

De ersättningsbelopp, som utgå enligt 1909 års ifrågavarande
förordning, äi*o uppenbarligen beräknade för andra prisförhållanden än
de nu rådande, och det lärer ligga i öppen dag, att beloppen — oavsett
om de varit tillräckliga vid tiden för förordningens tillkomst —
numera icke på långt när motsvara värdena vid berörda tid. Redan
i framställning till 1917 års riksdag ansåg sig militieombudsmannen
böra hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Magt täcktes låta verkställa utredning i syfte att i anled -

436

ning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning
i allmänhet komme att utgå än 1909 års förordning i detta ämne
medgåve, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Statsutskottet, till vilket framställningen hänvisades
för förberedande behandling, omnämnde i avgivet utlåtande
(nr 152), att utredning i ämnet redan pågick, och anförde utskottet vidare,
att utskottet icke ansett sig böra genom ett uttalande i sak föregripa
sagda utredning, men förutsatte att de av militieombudsmannen anförda
synpunkterna toges under övervägande vid utredningen, ävensom att
utskottet därjämte velat uttala den förhoppningen, att utredningen
måtte så bedrivas, att dess resultat kunde i god tid föreläggas 1918
års riksdag. Utskottet hemställde därför, att omförmälda framställning
icke för det dåvarande måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd ;
och blev utskottets hemställan bifallen av riksdagen.

Då jag funnit mig böra nu åter beröra frågan om de ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, som
utgå enligt 1909 års förordning, är det icke för att förnya framställningen
om en revision av sagda förordning i syfte att åstadkomma eu
höjning av de ersättningar i anledning av sådan skada, som framdeles
kunna komma att bestämmas, utan för att fästa riksdagens uppmärksamhet
å önskvärdheten därav, att redan de nuvarande ersättningstagarna
beredes någon förbättring beträffande ei’sättningsbeloppens
storlek. Enahanda billighetsskäl, som föranlett beviljandet av tillfälliga
löneförbättringar åt ett flertal ämbets- och tjänstemän ävensom understöd
åt pensionsberättigade f. d. befattningshavare eller änkor och barn
efter sådana, tala, synes det mig, även för att något göres för lindrande
av kristidens tryck för dem, som träffats av kroppsskada under
fullgörande av militärtjänstgöring eller för sin utkomst varit huvudsakligen
beroende av sålunda skadade personers arbetsinkomst. Men
en alldeles särskild anledning att påkalla hjälp för sådana ersättningstagare
föreligger i den omständigheten, att 1917 års riksdag, på sätt
dess underdåniga skrivelse den 9 juni (nr 202) utvisar, anhållit, att
Kung!. Maj:t täcktes utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring
kunde vidtagas i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som
till följd av i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta
enligt bestämmelserna i »lag den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete». Ty om man också icke kan helt
likställa militärtjänstgöring med arbete i statens tjänst, torde dock ingen
anledning finnas, varför icke de. som skadats under militärtjänstgöring,
skulle av staten ses tillgodo lika väl som de, vilka träffats av olycksfall

437

under arbete för statens räkning. Snarare kan man vara benägen att
finna de förras ställning än mera behjärtansvärd, på sätt även kan
antagas hava varit statsmakternas uppfattning, då ersättningsbeloppen
enligt 1909 års förordning äro högre än enligt 1901 års lag.

Beträffande den höjning, som kan tänkas böra komma ifråga, må
erinras därom, att det av 1917 års riksdag beviljade krigstidstillägg
blivit för de lägst avlönade befattningshavarna i statens tjänst satt till
tjugufem procent av de kontanta avlöningsförmåner, på vilka det fick
beräknas. Med hänsyn till den alltjämt fortgående prisstegringen synes
önskvärt att den förhöjning, som kan beviljas de ifrågavarande ersättningstagarna,
sättes avsevärt högre, exempelvis till femtio procent.
Därjämte må framhållas, att de skäl, som kunna hava föranlett begränsning
till allenast livräntetagare av det understöd, som ifrågasatts
uti riksdagens förenämnda skrivelse den 9 juni 1917, icke torde hava
samma giltighet beträffande dem, som i nuvarande tid kunna komma
i åtnjutande av sjukhjälpsersättning eller begravningshjälp i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

De ovan återgivna uppgifterna om statens kostnader för beredande
av ersättning i anledning av dylika kroppsskador visa, att dessa
kostnader befinna sig i stark och oavbruten stegring. Den stora
ökningen för de tre sista åren beror uppenbarligen på inkallelserna
till krigstjänstgöring i förening med utsträckningen av tiden för de
värnpliktigas fredstjänstgöring. Då skada — särskilt sjukdom — som
ådragits under militärtjänstgöring, ofta yppas först en tid efter tjänstgöringens
slut och därutöver kan komma att dröja någon tid innan
ersättning sökes samt rätten därtill hinner bliva prövad, torde man
böra räkna med ytterligare en stor höjning i kostnadsbeloppet för år
1918. Utöver 350,000 kronor torde dock kostnaden för sistnämnda år
vid tillämpning av 1909 års förordning icke komma att stiga.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt, att
riksdagen mätte dels medgiva, att den ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 eller tidigare meddelade beslut utgått
eller utgår såsom sjukhjälpsersättning eller livränta för tid under år
1918 eller under nämnda år såsom begravningshjälp, så ock den ersättning
i anledning av dylik skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 meddelade beslut därefter kommer att utgå
såsom begravningshjälp i anledning av dödsfall, inträffat under nämnda
år, må höjas med femtio procent utöver det belopp, vartill ersättningen
må bestämmas enligt grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om

438

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels ock för ändamålet ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett
förslagsanslag å 175,000 kronor.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till statsutskottet.

Stockholm den 15 januari 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

439

Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg och
krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare vid militie ombudsmannens

expedition.

I anledning av dels eu utav militieombudsmannen till 1917 års
riksdag gjord framställning dels särskilda inom riksdagen väckta motioner
medgav riksdagen att krigstidstillägg och krigstidshjälp finge
under 1917 utgå till befattningshavare vid militieombudsmannens expedition
enligt angivna grunder, varjämte militieombudsmannen bemyndigades
att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget till
avlöning, resekostnader och expenser m. m. för militieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

På grund av riksdagens sålunda lämnade medgivande har för år
1917 krigstidstillägg utgått till samtliga ordinarie befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition, nämligen sekreteraren, byråintendenten,
skrivbiträdet och vaktmästaren, samt till tre extra biträden
vid expeditionen ävensom vaktmästaren kommit i åtnjutande av krigstidshjälp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av ett tillfälligt lönetillägg
icke kan väntas bliva mindre under innevarande år än under år 1917
utan snarare kan antagas, att behovet av ett sådant tillägg skall bliva
än mera kännbart, hemställer jag vördsamt, att riksdagen jämväl för
år 1918 ville bereda befattningshavare vid militieombudsmannens expedition
krigstidstillägg och krigstidshjälp; och torde härför fastställas
samma grunder, som kunna i enahanda avseenden varda stadgade för
befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

Stockholm den 15 januari 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

440

Framställning1 till riksdagen angående tillfällig ökning av anslaget
till befordrande av göromålens gång, till expenser och

till resekostnader.

Efter framställning av militieombudsmannen ställde 1916 års
riksdag till militieombudsmannens förfogande ett årligt anslag å 4,000
kronor att användas till befordrande av göromålens gång inom expeditionen
samt till vikariatsersättning med rätt för militieombudsmannen
att därav anvisa ett belopp av 800 kronor åt den tjänsteman, som ansvarade
för registratorsgöromålen å expeditionen. Samtidigt anvisades
till bestridande av expenser vid militieombudsmansexpeditionen ett årligt
anslag å 1,600 kronor, varjämte medgavs att till bestridande av
kostnaden för militieombudsmannens ämbetsresor finge på hans rekvisition
och mot därför inom varje års utgång avgivande räkning förskottsvis
utbetalas 5,000 kronor.

Den opåräknat stora tillströmningen av klagomål och andra
ärenden nödgade militieombudsmannen att redan i framställning till
1917 års riksdag hemställa om höjning för åren 1917 och 1918 av
anslaget till befordrande av göromålens gång vid militieombudsmansexpeditionen
samt till vikariatsersättning. I anledning av denna framställning
medgav riksdagen, att för bortarbetande av uppkommen
arbetsbalans å militieombudsmannens expedition militieombudsmannen
finge av 1917 års förslagsanslag till avlöning, resekostnader och expenser
in. in. för militieombudsmannen och hans expedition använda
högst 2,000 kronor; och anvisades för år 1918 för enahanda ändamål
likaledes högst 2,000 kronor.

Tack vare den anslagsökning, som medgavs för år 1917, var det
mig möjligt att under sistnämnda år anlita extrahjälp i avsevärt större
utsträckning än eljest skulle blivit händelsen. Tillströmningen av ärenden
var emellertid även under år 1917 mycket stor, till och med
något större än under år 1916. Under är 1916 förelågo till behandling
104 från år 1915 balanserade och 943 under året inkomna ärenden
eller tillhopa 1,047. Av detta antal ärenden slutbehandlades under
år 1916 tillhopa 803, varemot 244 balanserades till år 1917. Utöver
sistberörda antal ärenden förekommo år 1917 till behandling 1075 ny -

441

inkomna ärenden, så att hela antalet ärenden under året utgjorde 1319.
Härav slutbehandlades 1059 och balanserades till innevarande år återstående
260. Arbetskvantiteten för år 1917, beräknad efter antalet
slutbehandlade ärenden, överstiger sålunda 1916 års arbetskvantitet
med 256 ärenden. Enär detta antal ungefär motsvarar balansen från
1916, kan visserligen denna balans i viss mening sägas vara bortarbetad,
men då balansen av ärenden till år 1918 är högst betydande
och man knappast torde böra för år 1918 räkna med någon större
minskning i antalet inkommande ärenden, lärer det icke kunna väntas
att arbetsbalansen skall kunna under detta år nedbringas till en siffra,
som kan betecknas såsom normal. I följd härav och då det är önskvärt
att redan vid ingången av år 1919 må kunna beräknas, vilka
medel under året få användas till nedbringande av arbetsbalansen,
synes det angeläget att medgivande vid 1918 års riksdag lämnas att
det för sådant ändamål för vartdera av åren 1917 och 1918 anvisade
belopp av högst 2,000 kronor får utgå även för år 1919.

Anslaget till bestridande av expenser vid militieombudsmansexpeditionen,
1,600 kronor, var måhända från början något för lågt
beräknat, åtminstone så till vida, att vid beräkningen därav hänsyn
tagits endast till de vanliga årsbehoven och icke tillika till de behov
i fråga om nyanskaffning, som bort väntas komma att stå kvar även
under de första åren efter det fastställd stat för militieombudsmansexpeditionen
börjat tillämpas. I varje händelse är anslaget otillräckligt
efter den inträdda prisstegringen i avseende å allt sådant, som
bör ersättas från detta anslag. Med hänsyn särskilt till de avsevärt
stegrade kostnaderna för papper och andra skrivmaterialier, för bokbinderiarbeten
och för städning, synes anslaget böra höjas till 2,500
kronor, men då det är vanskligt att nu beräkna hithörande kostnader
för en längre tid framåt, torde anslägsförhöjning för närvarande böra
ifrågasättas endast för åren 1918 och 1919.

För sistnämnda två år lärer även varda nödigt att anslaget till
militieombudsmannens ämbetsresor, 5,000 kronor, liöjes, därest det skall
bliva militieombudsmannen möjligt att företaga sådana resor i samma
utsträckning som under åren 1916 och 1917. Den betydande höjningen
i biljettprisen å järnvägar och ångbåtar nödvändiggör eu ökning med
omkring 2,000 kronor, men då även kostnaderna för skjuts flerestädes
stigit och väl åtminstone någon höjning i dagtraktamentet för de personer,
som biträda militieombudsmannen under hans resor, kan vara
att påräkna genom ändring av resereglemente!, torde anslaget böra
höjas med 3,000 kronor till 8,000 kronor.

Milil ieombudsmaimem ämbetsborättelse r,<1

442

På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,
att riksdagen ville

1) för bortarbetande av uppkommen arbetsbalans å militieombudsmannens
expedition anvisa för år 1919 högst tvåtusen kronor;

2) medgiva militieombudsmannen att av 1918 års förslagsanslag
till avlöning, resekostnader och expenser m. m. för militieombudsmannen
och hans expedition använda, utpver förut anvisade belopp, ytterligare
högst niohundra kronor till bestridande av expenser och högst
tretusen kronor till bestridande av kostnaden för militieombudsmannens
ämbetsresor; samt

3) för år 1919 för de under 2) angivna ändamål anvisa likaledes
högst niohundra respektive högst tretusen kronor.

Därest höjning i fråga om anslaget till resekostnader medgives,
lärer åliggandet för militieombudsmannen att inom varje års utgång
avgiva räkning för de till bestridande av resekostnader lyfta belopp
även komma att gälla beträffande tilläggsanslaget.

Denna framställning torde böra hänvisas till bankoutskottet.

Stockholm den 15 januari 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

Sitre Centerwall.

Framställning till riksdagen angående ändring i
avlöningsvillkoren för sekreteraren vid militieombudsmansexpeditionen.

I den framställning angående avlöning för tjänstemän och vaktbetjäning
vid militieombudsmansexpeditionen m. m., som militieombudsmannen
gjorde till 1916 års riksdag, föreslog militieombudsmannen att
till avlöning åt en tjänsteman med åliggande att besörja sekreterargöromålen
ävensom att ansvara för diarieföringen vid expeditionen
och där förekommande fånglistgranskning skulle anslås ett årligt belopp
av 6,800 kronor, därav 2,000 kronor såsom tjänstgöringspenningar, ävensom
ett ålderstillägg å 600 kronor, varjämte militieombudsmannen
ifrågasatte, att denne tjänsteman skulle erhålla titeln byrådirektör.
Då 1909 års riksdag bestämt avlöningen för sekreteraren hos justitieombudsmannen
till 6,000 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å
500 kronor, skulle alltså enligt militieombudsmannens förslag begynnelselönen
blivit 800 kronor högre och den slutliga avlöningen 400
kronor högre för byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen
än för den nämnde sekreteraren.

Bankoutskottet, till vilket berörda framställning hänvisades, ansåg
sig icke böra tillstyrka vare sig den ifrågasatta högre avlöningen
i dess av militieombudsmannen föreslagna form, ej heller att sekreteraren
hos militieombudsmannen erhölle titeln byrådirektör, utan anslöt
sig utskottet härutinnan till ett av löneregleringskommittén avgivet
förslag, enligt vilket ifrågavarande tjänsteman skulle benämnas sekreterare
och åtnjuta enahanda avlöningsförmåner som sekreteraren hos
justitieombudsmannen. Men då emellertid synts lämpligt, att den,
som hade att ansvara för diarieföringen och övriga registratorsgöromål,
därför bereddes någon ersättning, ansåg utskottet det böra
medgivas militieombudsmannen att tillsvidare av det anslag till befordrande
av göromålens gång inom expeditionen, varom utskottet
funnit sig böra göra särskild hemställan, disponera skäliga ansedda
800 kronor.

444

Utskottets förslag bifölls av riksdagen. I följd liärav äger den
hos militieombudsinannen anställde sekreterare uppbära avlöning efter
6,000 kronor för år, därav 1,800 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar,
varjämte avlöningen kan till den del, som ej utgör
tjänstgöringspenningar, höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor. Genom tillämpning av riksdagens åt
militieombudsmannen givna bemyndigande att av anslaget till befordrande
av göromålens gång inom expeditionen samt till vikariatsersättning
anvisa ett belopp av 800 kronor åt den tjänsteman, som ansvarar
för registratorsgöromålen å expeditionen, har emellertid åt sekreteraren
b eretts en särskild ersättning av 66 kronor 67 öre för månad, motsvarande
— eftersom denna ersättning givetvis icke kan tillkomma
ordinarie sekreteraren under den tid, då han åtnjuter semester — omkring
700 kronor för år. Sekreteraren hos militieombudsmannen kan
därför sägas åtnjuta eu begynnelselön av 6,700 kronor.

I motiven till löneregleringskommitténs ovanberörda förslag i
fråga om avlöningen till sekreteraren hos militieombudsmannen anfördes,
bland annat, att därest militieombudsmannens samtidigt gjorda framställning
om biträde av en indenturofficer vunne avseende, denne borde
komma att taga en betydande del i arbetena å militieombudsmansexpeditionen,
tvivelsutan i flera fall till lättnad för sekreteraren. Erfarenheten
har icke styrkt riktigheten av kommitténs antagande i
denna del. Efter anställandet av eu indenturofficer såsom byråintendent
å militieombudsmansexpeditionen har visserligen blivit möjligt att där
slutbehandla ett avsevärt antal ärenden utan föregående remiss till
militära förvaltningsmyndigheter, såsom tidigare var nödigt, men i det
hela kan sägas, att med den inträdda ökade möjligheten att å militieombudsmansexpeditionen
ägna uppmärksamhet åt militära förvaltningsärenden
sekreterarens arbetsbörda väsentligt ökats och detta icke blott
i fråga om rena expeditionsbestyr utan även och framför allt därigenom
att militieombudsmannen, i samma mån som hans egen arbetstid
tagits i anspråk för nya grupper av ärenden, måst påkalla mera
biträde av sekreteraren för utredningar, uppsättande av skrivelser och
dylikt. Nu är det ju möjligt att, när framdeles inkallelser till krigstjänstgöring
icke vidare bliva erforderliga, tillströmningen av ärenden kan
komma att något minskas, ehuruväl erfarenheten från år 1917, då antalet
nyinkomna mål var större än under år 1916 trots den icke obetydliga
minskningen i fråga om dylika inkallelser, icke kan sägas tala härför.
Men en framtida större nedgång i antalet inkommande ärenden torde
för militieombudsmansexpeditionen medföra en minskning snarare i

445

fråga om anlitandet av extra biträde än beträffande göromålen för de
ordinarie befattningshavarna. Om således knappast kan vara att vänta,
att sekreterarens arbetsbörda framdeles skall bliva mindre än nu, kan
ifrågasättas, om icke lättnad i arbetet borde beredas honom genom
inrättandet av eu registratorsbefattning. Den nuvarande anordningen,
varigenom sekreteraren redan vid diarieföring av inkommande handlingar
får kännedom om deras innehåll, har emellertid visat sig så
ändamålsenlig, att den icke torde böra frångås utan tvingande skäl,
helst den tillika medför en väsentlig besparing i kostnaderna för
expeditionen.

Redan på grund av vad jag nu anfört i fråga om sekreterarens
arbetsbörda synes mig billigt att sekreteraren beredes en löneförbättring
utöver den tillfälliga hjälp, som under beteckning av krigstidstillägg
må kunna komma honom till del. Men härför finnas ännu
mera talande skäl. Beskaffenheten av det arbete, som i fråga om beredning
av ärenden och uppsättande av skrivelser ankommer på sekreteraren,
gör det angeläget att för befattningen kan förvärvas en väl
kvalificerad kraft, men med hänsyn särskilt därtill, att militieombudsmannen
själv är underkastad omval vid varje lagtima riksdag och att
militieombudsmansämbetet jämväl av annan anledning ofta kan komma
att byta om innehavare, lärer det vara minst lika angeläget, att en
för sekreterarebefattningen förvärvad och däri vidare utbildad arbetskraft
även må kunna vid densamma behållas. Utsikterna att kunna
för en tjänst sådan som sekreterarebefattningen hos militieombudsmannen
förvärva och behålla en väl kvalificerad arbetskraft te sig emellertid
under nuvarande förhållande allt annat än ljusa. Frånsett att
innehavaren av befattningen när som helst kan av militieombudsmannen
skiljas från densamma och att rätt till pension icke är honom tillförsäkrad,
kommer närmast i betraktande det förhållandet att bättre
avlönad tjänst, vartill befordran kan väntas, icke finnes å militieombudsmansexpeditionen
och att befordran inom statsförvaltningen i
regel icke kan påräknas, åtminstone icke för den, som någon längre
tid ägnat sig åt en från tjänstgöring inom statsförvaltningen så pass
skiljaktig uppgift som verksamheten å militieombudsmansexpeditionen
måste anses vara. Särskilt efter de löneregleringar, som numera genomförts
för statsdepartementen, för överdomstolarna och för flertalet förvaltande
ämbetsverk, lärer icke annat vara att vänta än att alla,
som överhuvudtaget vilja ägna sig åt tjänstemannabanan och därå
kunna vänta någon fortkomst, företrädesvis söka anställning inom
statens ämbetsverk. Och ännu mera ogynnsam ter sig ställningen vid

446

jämförelse med förhållandena inom vissa grenar av affärsvärlden, där,
som bekant, under senare tid framträtt stort behov av arbetskraft
med juridisk skolning samt arvoden bjudas, till vilka motsvarighet ej
finnes inom statens eller riksdagens verk.

På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa om sådan ändring
i avlöningsbestämmelserna för sekreteraren hos militieombudsmannen,
att denne sekreterare likställes med innehavare av tredje gradens tjänst
enligt normalstat för de centrala ämbetsverken samt sålunda erhåller
en begynnelselön av 8,100 kronor, därav 5,000 kronor lön, 2,500 kronor
tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg, jämte ett ålderstillägg
å 600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. I händelse
av bifall till denna framställning torde den nuvarande innehavaren av
sekreterarbefattningen böra förklaras berättigad att för ålder,^tillägg
tillgodoräkna sig såväl sin hittills varande anställning hos militieombudsmannen
som ock den tid, han omedelbart före sitt tillträde av
befattningen innehaft sekreterarbefattningen med enahanda begynnelseavlöning
som den hittillsvarande (6,000 kronor för år räknat) hos
justitieombudsmannen efter företrädaren beviljat avsked.

Med ikraftträdandet av en dylik löneförbättring lärer det militieombudsmannen
givna bemyndigande att av det till befordrande av
göromålens gång inom expeditionen samt till vikariatsersättning beviljade
anslag använda visst belopp till den tjänsteman, som ansvarar
för registratorsgöromålen å expeditionen, kunna och böra förfalla.

Huruvida samtidigt även bör vidtagas en ändring i avseende å
befattningens titel synes mig vara en fråga av mindre vikt, helst inom
statsförvaltningen titeln sekreterare förekommer jämväl för befattningshavare
med högre avlöning än i allmänhet tillkommer innehavare av
andra gradens tjänst.

Jag anhåller att denna framställning hänvisas till bankoutskottet.

Stockholm den 15 januari 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.