Kungl. Majds nåd. proposition nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökning slag en, lag
om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av
2 kap. 9 § strafflagen och lag om ändrad lydelse av 30 §
konkurslagen; given Stockholms slott den 8 november 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 65
och 67 §§ utsökningslagen, lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av
2 kap. 9 § strafflagen och lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 31 höft. (Kr 32.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsöka utslagen.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§
jande ändrade lydelse:

65 §.

utsökningslagen skola erhålla fol -

kvän utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till ett
värde av högst femhundra kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören.
Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätning undantagas
av det förråd, som i huset linnes, vad till underhåll för en månad tarvas,
eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar
eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som
erfordras för anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas från
utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

67 §.

Gäldenär innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är
berättigad att avlöningen eller pensionen lyfta; och skall, ändå att avlöningen
eller pensionen är förfallen, därav från utmätning undantagas vad som erfordras
till nödigt underhåll åt gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn
till nästa förfallodag. Är avlöningen eller pensionen lyftad, skall av penningar,
som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,
undantagas motsvarande belopp.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas,
eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat, att
därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

Kung!. Maj:ls nåd. proposition nr 32.

3

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller

livränta.

Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta skall fogas en ny paragraf av nedan angivna lydelse:

21 §.

Häftar någon för oguldna utskylder eller allmänna avgifter, skola beträffande
sådana utskylder eller avgifter järnte stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision
denna lags bestämmelser om införsel för underhållsbidrag i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse med följande tillägg och undantag:

1) Yad i 3 § stadgas skall ej gälla, men varde med rekommenderat tjänstebrev
till gäldenären avsänt underrättelse om att indrivning påkallats och att ban,
där han bär något att invända mot införsel eller att andraga beträffande de bestämmelser,
som vid beviljande av införsel böra meddelas, äger att muntligen eller
skriftligen avgiva yttrande. Ej må beslut om införsel meddelas, förr än skälig
tid, minst åtta dagar, förflutit från underrättelsens avsändande.

2) Sedan ett år förflutit efter det utskylderna eller avgifterna förfallit
till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga
tillämpning.

3) Beviljas införsel till gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder
eller avgifter, och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, gånge detta
belopp i första hand till bidragets betalning.

4) Vad i 10 § andra punkten och 17 § är föreskrivet äge ej tillämpning.

5) I fråga om redovisning för influtna medel skola tillämpas de i sådant
avseende i gällande författningar angående uppbörd och indrivning av utskylder
och allmänna avgifter meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 8 strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav
han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören
eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gångoch
sängkläder för den sakfällde, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn;
ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till hans och hans husfolks
underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs
skall undantagas från utmätning, lände det till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 30 § konkurslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

30 §■

Gäldenär skall, där han sig ej annorledes försörja kan, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn under
två månader från den dag, offentlig stämning given är. Kan ej inom nämnda

5

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 32.

tid bouppteckningen med ed fästas och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären,
till dess sådant skett, underhåll som sagt är. Gäldenären varde ock
tilldelat vad som erfordras för resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att
inställa sig vid rätten till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar
rörande konkursboet, dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som
tarvades, om han därinom, å ort där han sist vistades, sig uppehölle. I övrigt
äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gång- och sängkläder
för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till ett
värde av högst femhundra kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga
lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad
gäldenären bestås må med avseende såväl å hans behov och boets ställning,
som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att gode männen
tillhandagå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

Kungl. Maj:tf nåd. proposition nr 32.

(i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 30 augusti 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens
skrivelse den 11 juni 1917, däri riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån gällande
lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte att avlöning för allmän eller
enskild tjänst eller pension bleve till viss del skyddad för utmätning, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter att hava redogjort för innehållet i riksdagens skrivelse och
lagutskottets av riksdagen åberopade och godkända utlåtande i ämnet
ävensom de från Kungl. Maj:ts befallningshavande infordrade yttranden
över riksdagens framställning anförde statsrådet Löfgren:

Gällande be- »Gällande rätt innehåller vissa begränsningar i fråga om borgenärs

Ymien0att rätt att erhålla utmätning i gäldenärs tillgångar. Sålunda stadgas i 65 §
erhålla ut- utsökningslagen, att från utmätning skola undantagas dels nödiga gångmatnmg.
QCj1 sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller
adoptivbarn, dels ock, till ett värde'' av högst etthundrafemtio kronor,
nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören, samt att, om utväg till

7

Kunc//. Maj:/n nåd. proposition liv 32.

nödtorftigt uppehälle saknas, av det förråd, som i huset finnes, skall
undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. I G7 § av samma
lag föreskrives, bland annat, dels i första stycket, att gäldenärs innestående
avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension å
rikets stat icke må utmätas förr än gäldenären är berättigad att avlöningen
eller pensionen lyfta, dels ock i andra stycket, att om i lag eller
författning är särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas, eller av
Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnats, att därifrån
utgående pension eller livränta ej må tagas i mät, det skall lända til!
efterrättelse. Från förbudet mot exekution i ej förfallen avlöning eller
pension gäller till förmån för underhållsfordringar undantag jämlikt lagen
den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Utsökningslagens ifrågavarande bestämmelser avse att åt gäldenären
trygga hans oumbärligaste lösören samt vad han nödvändigt behöver för
sin och de sinas bärgning, så att de ej falla det allmänna till last.
Stadgandena äro sålunda givna såväl i gäldenärens som i samhällets
intresse. Emellertid torde desamma icke vederbörligen tillgodose de
humanitära och sociala hänsyn, som göra sig gällande i detta avseende.
Vissa ytterligare begränsningar i borgenärs rätt att erhålla utmätning
synas mig ock kunna genomföras utan att nämnvärd fara skulle uppstå
för förminskande av de mindre bemedlades utsikter att i behövlig utsträckning
erhålla kredit. Erfarenheten från utlandet, vars lagstiftningar
i allmänhet innehålla bestämmelser om eu mera utsträckt utmätningsfrihet
än i vårt land, utvisar icke heller, att några olägenheter härigenom
uppkommit.

Vad först angår skydd mot utmätning av avlöning, som åsyftas
i riksdagens förevarande skrivelse, får väl enligt 67 § första stycket
utsökningslagen ej förfallen avlöning icke utmätas. Däremot saknas
bestämmelse, som vid utmätning av förfallen avlöning tryggar nödiga
existensmedel åt gäldenären och hans familj. På förfallodagen, innan
ännu avlöningen blivit av gäldenären lvftad, kan den sålunda i sin
helhet utmätas. Och efter det gäldenären uppburit lönemedlen, kan boz-genären
jämväl utan inskränkning åtkomma desamma vare sig detta sker
omedelbart efter lyftandet eller senare. Visserligen torde utmätningsmannen
knappast hava skyldighet att passa på avlöningstillfällena och
ofta torde han även sakna tillfälle härtill. Det är också företrädesvis
för uttagande av underhållsbidrag och utskylder, som utmätning
av avlöning ägt rum. Å senaste tiden har dock, på sätt framgår av
vad som förekommit vid behandlingen inom riksdagen av förevarande
ärende, sådan utmätning i ökad omfattning försiggått även till gäldande

Avlönings
skyddande
mot utmätning.

8

Kungl. Majds nåd. proposition nr 32.

av fordringar, som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit. Att gäldenären
sålunda kan berövas hela avlöningen, som ofta utgör hans enda inkomstkälla,
finner jag vara synnerligen obilligt. Särskilt framträder denna obillighet
i de fall, där utmätning gång efter annan äger rum i avlöningen
eller denna förfaller med långa mellanrum. Lika med riksdagen finner
jag det därför vara av behovet påkallat, att lönemedel i viss omfattning
skyddas mot utmätning. Delvis har för övrigt redan praxis föregått
lagstiftningen i detta avseende. Sålunda hava vissa utmätningsmän behjärtat
det nödläge, som skulle uppstå för gäldenären, därest hela hans
avlöning utmättes, och därför från utmätning undantagit någon del därav.
Utmätningsmännen hava jämväl trott sig hämta stöd för ett sådant förfaringssätt
i ovan omförmälda stadgande om undantagande av förråd
från utmätning. Men detta stadgande lär dock icke åsyfta att bereda
skydd för lönemedel. Andra utmätningsmän hava också ansett sig pliktiga
att taga hela avlöningen i mät. En ändring av utsökningslagen i
förevarande avseende är därför av vikt jämväl för åstadkommande av
likformighet i utmätningsförfarandet. Det må för övrigt framhållas, att
avsedda lagändring mången gång även låter förena sig med borgenärens
intresse. Genom en oinskränkt löneutmätning tvingas ofta gäldenären att
lämna sin anställning eller, såsom också inträffat, själv försätta sig i
konkurs för att komma i åtnjutande av den honom enligt konkurslagen
tillförsäkrade rätt att av sin lön eller arbetsförtjänst under konkursen få
uppbära erforderliga medel till sitt livsuppehälle. Får däremot gäldenären
jämväl vid utmätning en sådan rätt, äger han möjlighet att fortsätta sitt
arbete i samma anställning och däri förvärva inkomst och borgenären kan
så småningom, eventuellt genom upprepade utmätningsförrättningar, erhålla
full betalning för sin fordran.

Den utländska lagstiftningen innehåller efter olika principer utformade
inskränkningar i fråga om rätt till utmätning av avlöningar. 1
Tyskland är officerares, civila tjänstemäns och prästers avlöning, som ej
överstiger 1,500 mark om året, fritagen från utmätning; överstiger avlöningen
detta belopp, kan av densamma utmätas en tredjedel av det
överstigande beloppet. Detta skydd omfattar icke blott lönefordran utan
även uppburet belopp, som i storlek motsvarar avlöningen för tiden från
utmätningen till nästa avlöningstillfälle. Annan avlöning kan, så vitt
den ej överstiger 1,500 mark om året, icke utmätas förr än den blivit
intjänad samt den dag förflutit, då avlöningen förfallit till betalning.
Den österrikiska lagstiftningen är i sina huvuddrag överensstämmande
med den tyska. Schweizisk lag medgiver utmätning av avlöning endast
i den mån avlöningen icke enligt utmätningsmannens beprövande är ound -

Kungl. Mujil» nåd. proposition nr H2. !)

gängligen nödvändig för gäldenären och hans familj. 1 Frankrike kan
avlöning för allmän tjänst utmätas endast till viss kvotdel, som växer
med avlöningens belopp; kyrkliga löner äro alldelas fritagna från utmätning.
Vad angår avlöning för enskild tjänst, så är enskilda tjänstemäns,
bokhållares, handelsbiträdens och andra liknande löntagares avlöning utmätningsbar
endast till en tiondel, så vida den ej överstiger 2,000 francs
om året; av arbetares och tjänstefolks avlöning kan, oberoende av dess
storlek, blott en tiondel utmätas. Utmätning torde ej hindras därav att
lönen ännu icke är intjänad. I Danmark kan ämbets- och tjänstemäns
innestående avlöning icke utmätas; tjänstefolks och arbetares lön kan
icke utmätas förrän den är förfallen. I Norge kan enligt 1915 års lag
om ''tvangsfuldbyrdelse’ icke förfallen avlöning ej utmätas. Av förfallen
avlöning skall vid utmätning undantagas det belopp, som efter omständigheterna
befinnes nödvändigt för gäldenärens och hans familjs underhåll
till nästa avlöningstillfälle; är avlöning redan lyftad, skall ett motsvarande
belopp i reda penningar undantagas från utmätning. Enligt den finska
utsökningslagen får gäldenärs avlöning för allmän eller enskild tjänst
icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att lyfta den. Vid utmätning
skall av det å senaste betalningstermin förfallna lönebelopp eller,
där gäldenären redan lyftat det, av penningar, som han innehar, undantagas
så mycket som motsvarar två tredjedelar av vad av avlöningen
belöper på tiden mellan utmätningen och nästa betalningstermin.

Beträffande frågan på vad sätt och i vad mån avlöning hos oss
bör skyddas mot utmätning, torde alltjämt böra såsom huvudregel gälla,
att icke förfallen avlöning ej kan utmätas. I fråga om förfallen avlönings
.skyddande synes det icke vara ändamålsenligt att stadga, att en viss
summa eller en viss kvotdel av avlöningens belopp utan vidare skall vara
fritagen från utmätning. En sådan anordning skulle ej medgiva vederbörligt
beaktande av de omständigheter, som i det särskilda fallet böra
öva inflytande å avgörandet, hur stor del av avlöningen må förbehållas
gäldenären, såsom hans egenskap av familjeförsörjare, familjens talrikhet,
avlöningsbeloppets storlek. Givetvis bör jämväl såsom förutsättning för
avlöningens undantagande från utmätning gälla, att gäldenären ej har
andra tillgångar. En tillfredsställande lösning av frågan synes bäst
vinnas genom att åt utmätningsmannen överlämna att i varje särskilt
fall bestämma, hur stor del av avlöningen bör bevaras åt gäldenären.
Detta överensstämmer även med praxis i de fall, där viss del av avlöning
undantagits från utmätning, varförutom flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna förordat ett sådant förfaringssätt. Härigenom vinnes också
överensstämmelse med vad som gäller enligt nyssnämnda lag den 14 juni

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 31 käft. (Nr 32.) 2

10

Kuiigl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, enligt vilken lagutmätningsmannen
äger prövningsrätt i fråga om vad som bör förbehållas
gäldenären vid innehållande av avlöning. En sådan prövningär
givetvis stundom av svår och ömtålig natur. Den torde dock utan
fara kunna anförtros åt utmätningsmannen, så mycket hellre som möjlighet
förefinnes att genom överklagande av hans beslut få detsamma
prövat av överordnad myndighet.

Yad här ovan anförts har närmast hänfört sig till det fall att
utmätning äger rum i gäldenärens innestående fordran å lön. För att
avsedda lagändring verkligen må uppfylla sitt ändamål bör, där gäldenären
redan lyftat avlöningen, motsvarande skydd beredas honom. Av
det lyftade beloppet synes mig, i likhet med vad som gäller enligt vissa
utländska lagstiftningar, böi*a få undantagas vad som behöves till gäldenärens
och hans familjs uppehälle till nästa avlöningstillfälle. Givetvis
kan man ej uppställa fordran på bevis därom att hos gäldenären förefintliga
penningar äro desamma, som han uppburit i avlöning, utan
gäldenären bör äga att av innehavda penningar undantaga erforderligt
existensbelopp.

Riksdagen har ifrågasatt, att skyddet mot utmätning av avlöning
icke borde äga tillämpning vid utmätning för underhållsbidrag, utskylder
samt skadestånd i följd av brottslig gärning, trolovnings brytande, äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad. Skyddet borde sålunda enligt
riksdagens åsikt huvudsakligen gälla vid utmätning för fordringar, som
grundade sig på avtalsvis beviljad kredit. Tydligt är, att i fråga om
fordringar av sistnämnda art borgenärens rätt är mindre starkt grundad.
Han har här frivilligt medgivit kredit, oaktat han varit medveten
om de inskränkningar, som enligt lag gälla vid uttagande av hans
fordran i rättslig väg. Han bör ej kunna göra räkning på att till
varje pris erhålla omedelbar betalning för sin fordran och därmed äventyra
gäldenärens existens. Ehuruväl ett annat förhållande föreligger vid
först angivna slag av fordringar, vilka så att säga uppkommit utan borgenärens
eget åtgörande, samt vissa av desamma jämväl äro av särskilt
ömmande natur, synes dock enligt min mening skyddet även vid utmätning
för dessa fordringar böra komma till användning. Att beakta är, att
fråga allenast är om att trygga nödigt existensminimum åt gäldenären.
Detta torde ej under några omständigheter böra berövas honom. Också
har i praxis även vid utmätning för fordran av sistnämnda slag någon
del av avlöningen undantagits från utmätningen. I åtskilliga av de inkomna
utlåtandena har jämväl framhållits, att avsedda skydd måtte
gälla oavsett fordringens art. Beträffande underhållsbidrag är för övrigt

11

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

deras utfående så vitt möjligt tillgodosett genom lagen om införsel i

avlöning, pension eller livränta. Vid införsel får jämlikt stadgande i

samma lag det belopp, som må innehållas av den ej förfallna avlöningen,
icke sättas så högt, att gäldenären kommer att sakna medel
till underhåll åt sig och sin familj. Detsamma torde böra gälla, där
utmätning av förfallen avlöning för sådan fordran äger rum. För att

underlätta indrivningen av utskylder synes mig böra väljas eu annan

utväg än den riksdagen ifrågasatt. Av skäl, som jag här nedan skall
angiva, hemställer jag, att införsel institutet måtte vinna tillämpning jämväl
med avseende å utskylder.

Det må emellertid påpekas, att det nu sagda icke utesluter att vid
utmätning tages någon hänsyn till en fordrans behj ärtan svärda beskaffenhet.
Utan särskilt stadgande lärer kunna förväntas att, där fordringen är sådan
och borgenären kan antagas befinna sig i lika behövande ställning som
gäldenären, utmätningsmannen anlägger en strängare prövning i fråga
om vad som bör förbehållas gäldenären och beräknar det honom tillkommande
existensbelopp så lågt som möjligt.

Vad ovan anförts ifråga om skydd vid utmätning av avlöning bör
gälla även med avseende å utmätning av pension å rikets stat.

I fråga om pensioner och livräntor, som åsyftas i andra stycket
av 67 §, gälla specialföreskrifter enligt särskilda författningar. Enligt
dessa äro dylika pensioner och livräntor i en bättre ställning än
avlöning och pension å rikets stat. De förra kunna bliva föremål för
utmätning först sedan de verkligen lyftats av pensions- eller livräntetagaren.
Med hänsyn härtill ävensom till den ändring, som jag, efter
vad jag strax skall nämna, föreslår i 65 § utsökningslagen, synes
någon ändring icke behöva ifrågakomma, så vitt angår förevarande pensioner
eller livräntor.

En mindre jämkning av uttryckssättet i första stycket av 67 §
synes vara önskvärd. Det där använda uttrycket allmän eller enskild
tjänst torde utgöra en väl snäv beteckning på de arbetsförhållanden, som
lagrummet bör omfatta. Särskilt är benämningen tjänst ej fullt lämplig
för t. ex. en arbetares anställning i industrien. För att tydligen utmärka
att lagrummet med de i detsamma nu föreslagna ändringar bör
hava avseende jämväl å personer, sysselsatta i industriellt arbete, torde
uttrycket allmän eller enskild tjänst böra utbytas mot beteckningen tjänst
eller annan arbetsanställning, vilken beteckning jämväl upptagits i fägen
om införsel i avlöning, pension eller livränta för att angiva de förhållanden,
i fråga om vilka införsel kan komma till användning.

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

Losmens undantagande

från utmätning.

Förråds undantagande

från utmätning.

Utöver omförmälda ändringar i 67 § tillåter jag mig även föreslå
vissa ändringar i 65 §, vilka därmed äga nära samband. Enligt sistnämnda
lagrum utgör det belopp, till vilket gäldenären äger från utmätning undantaga
nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören, etthundrafemtio
kronor. Genom en lag den 17 mars 1905 har lagrummet erhållit angivna
lydelse. Dessförinnan utgjorde ifrågavarande värdegräns allenast sjuttiofem
kronor. Redan före tillkomsten av nyssnämnda lag hade vid två
tillfällen inom riksdagen av enskilda motionärer väckts fråga om beloppets
höjande utöver etthundrafemtio kronor. Sålunda föreslogs i motion vid
1893 års riksdag, att beloppet måtte höjas till femhundra kronor. Syftet
med motionen angavs närmast vara att åstadkomma minskning i den
allt mer tilltagande konsumtionskrediten genom att väcka mera betänksamhet
hos borgenären vid sådan kredits beviljande. År 1899 föreslogs
värdegränsens höjning till trehundra kronor, så vitt anginge landsbygden.
Under den tid av tretton år, som förflutit efter 1905 års lagändring,
har penningvärdet högst väsentligt sjunkit. I alldeles särskild grad
gäller detta den nuvarande tiden. Lösören hava i oerhörd grad stigit i
pris. Ävenledes har behovet av dyra arbetsredskap allt mera gjort sig
gällande. För att stadgandet må hava den verkan, som därmed åsyftats,
synes därför en väsentlig höjning av beloppet i fråga böra äga rum.
Härtill kommer jämväl en annan omständighet. Därest, på sätt jagovan
föreslagit, lönemedel i viss omfattning fritagas från utmätning, kan
detta, såsom också antytts i lagutskottets utlåtande, befaras hava till följd,
att utmätning i större utsträckning än önskvärt är övergår gäldenärens
lösören. I ändamål att förekomma att för gäldenären oundgängliga husgeråd
och arbetsredskap sålunda tillgripas för gälds betalning bör jämväl
en höjning av beloppet vidtagas. Såsom redan förut framhållits, är dessutom
i jämförelse med flertalet främmande lagstiftningar vår lag efterbliven
på förevarande område. Enligt t. ex. förut omnämnda norska lagom
’ tvangsf ulbyrd el se ’ äger sålunda gäldenären att från utmätning undantaga,
bland annat, dels nödiga lösören utan begränsning i värde, dels visst
i lagen närmare angivet antal hem djur, dels ock dragare, redskap, materialier,
böcker och vad gäldenären eljest behöver för sin näring till värde
av sexhundra kronor.

Med hänsyn till vad här ovan anförts synes mig det belopp, till
vilket arbetsredskap och andra lösören skola undantagas från utmätning,
skäligen böra bestämmas till femhundra kronor.

På sätt här förut erinrats, skall enligt andra punkten av 65 §,
om utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, av förråd, som i huset finnes,
undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. I regel plägar förråd

Kmujl. May.ts nåd. proposition nr 32.

13

för nämnda tid saknas. Särskilt är detta fallet hos befolkningen i
städerna. Stadgandet har därför jämförelsevis ringa räckvidd. I likhet
med vad som gäller i vissa främmande lagar synes stadgandet höra
fullständigas med föreskrift om rätt att, i saknad av förråd, undantaga
erforderligt belopp för anskaffande därav. Eu sådan föreskrift torde med
hänsyn till den förut föreslagna ändringen i 67 § om lönemedels undantagande
från utmätning sakna betydelse för löntagare. Däremot torde
den hava sådan för andra klasser av befolkningen, såsom mindre jordbrukare,
hantverkare, självständiga yrkesidkare.

Genom nu föreslagna ändringar i utsökningslagen torde det mest
trängande behovet av ökat skydd åt gäldenären vid utmätning vara tillgodosett.
Utan fullständig omläggning av de allmänna grunderna för
lagstiftningen å förevarande område synes en mera utsträckt utmätningsfrihet
svårligen låta sig genomföras.

Att de av samhället påförda skatter så vitt möjligt uttagas hos de införsel för
skattskyldige och bliva för sina ändamål tillgängliga är givetvis ett all- skatlermänt
intresse av allra största vikt. Utländska lagstiftningar innehålla
också särskilda bestämmelser, som avse att underlätta deras indrivande i
exekutiv väg. De inskränkningar, som eljest gälla i fråga om utmätningför
fordringar, sakna sålunda i större eller mindre omfattning giltighet
med avseende å utmätning för skatter. Så är t, ex. fallet i Tyskland,

Österrike, Norge, Danmark. I de tre förstnämnda länderna kan till förmån
för skatter exekution även i ej förfallen avlöning äga rum.

Med våra nuvarande exekutiva bestämmelser är indrivningen av
skatter förenad med avsevärda svårigheter. Även där förmåga till skattens
gäldande finnes, kan den ofta ej uttagas. Vanligen saknar den
skattskyldige andra utmätningsbara tillgångar än sin avlöning och denna
får, såsom redan förut anförts, icke tillgripas förr än gäldenären är
berättigad att lyfta densamma. Utmätningsmännen medhinna emellertid
icke att passa på avlöningstillfällena för att förrätta utmätning av lönen.

Det händer därjämte stundom, att löngivaren låter löntagaren uppbära
avlöningen i förskott i ändamål att skydda densamma för utmätning.

Ett genomförande av den utvidgning av utmätningsfriheten, som jagförordar,
torde även vara i viss mån ägnad att försvåra indrivningen av
skatter, därest detta ej motverkas genom andra åtgärder. Höjningen av
det utmätningsfria beloppet för lösören nödvändiggör i större omfattning
än förut utmätning i gäldenärens avlöning. Och då härvid viss del därav
bör bevaras åt honom, måste ofta upprepade utmätningsförrättningar företagas.
Åtskilliga myndigheter hava också ifrågasatt, att för skatters uttagande
exekution måtte äga rum även i gäldenärens icke förfallna av -

14

KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

löning. Å vissa orter har för övrigt med löngivarens frivilliga medverkan
och löntagarens uttryckliga eller tysta medgivande anordnats ett förfarande,
enligt vilket löngivaren å avlöningarna, allt efter som de förfallit,
innehållit vissa mindre belopp tills skatten blivit till fullo gulden.

Det praktiska behov att underlätta skatters indrivande, som sålunda
förefinnes, synes mig böra tillgodoses. Möjlighet bör beredas att
uttaga skatter även i icke förfallen avlöning. Givetvis bör gäldenären
härvid åtnjuta enahanda skydd, som av mig förordats med avseende utmätning
av förfallen avlöning. Vid innehållande av den ej förfallna avlöningen
bör sålunda tillses, att gäldenären ej kommer att sakna nödiga medel
för sitt och familjens uppehälle. Några betänkligheter synas mig ej möta
mot genomförande av en sådan reform. Anledning torde saknas att härav
befara några menliga verkningar med avseende på förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, såsom att arbetsintensiteten skulle minskas eller.
arbetsgivaren avskeda arbetaren på grund av det med löneinnehållandet
förenade besvär. Det jämförelsevis ringa belopp, om vars uttagande i
regeln är fråga, lär knappast heller medföra någon större frestelse för
den skattskyldige att söka genom ombyte av anställning undandraga sig
exekution.

Ifrågavarande förmån i exekutivt hänseende torde böra omfatta
icke allenast egentliga skatter av varje slag utan jämväl allmänna avgifter
såsom församlingsavgifter till prästerskapet, pensionsavgifter. Förfarandet
synes böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som gäller i fråga om uttagande av underhållsbidrag enligt lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta. Denna lag bör i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även med avseende å indrivningen av
skatter och allmänna avgifter. Vissa av förhållandena påkallade modifikationer
böra dock härvid iakttagas, därom följande må framhållas.

I 3 § av införsellagen är stadgat, att utmätningsmannen skall låta
skriftlig underrättelse om ansökning om införsel bevisligen tillställas gäldenären
med föreläggande för honom att, när anledning därtill förefinnes,
avgiva yttrande i ärendet. Vissa av de skäl, som föranlett berörda föreskrift,
sakna här giltighet. Fordringen är exigibel, oavsett fel i taxering
eller debitering och däröver anförda besvär, och att gäldenären
guldit densamma förrän införsel ifrågakommer torde vara ytterst sällsynt.
Att märka är jämväl, att då införseln bär avser allenast oguldet, ofta jämförelsevis
mindre belopp, densamma kommer att fortgå endast under någon
kortare tid. Å andra sidan torde den ofta komma att upprepas i fråga
om samma person. Med hänsyn härtill synes här kunna eftergivas fordran
om bevislig delgivning, vars föranstaltande ock skulle medföra stort besvär

15

Kumjl. Maj:t» nåd. proposition nr 32.

lör u tmii t niu g,sm ärmen. Det torde vara tillräckligt att stadga, att till
gäldenären skall någon kortare tid förr än beslut om införsel meddelas med
i ekornmenderat brev avsändas underrättelse om att indrivning påkallats
och att gäldenären, där lian bär något att erinra i fråga om införsel,
tiger att inkomma med yttrande. I de allra flesta fall lär den avsända
underrättelsen komma gäldenären till banda.

Liknande tidsbegränsning, som enligt införsellagen gäller i fråga
om rätt att genom införsel uttaga förfallna underhållsbidrag, torde böra föreskrivas
med avseende å skatter och offentliga avgifter. Eu sådan begränsning
tinnes ock enligt främmande lagar. Den tidrymd, under vilken skatter
och offentliga avgifter böra få uttagas i införselväg, torde lämpligen kunna
bestämmas till ett år efter det desamma förfallit till betalning.

Det kan stundom inträffa, att införsel beviljas till gäldande av
såväl underhållsbidrag som skatter och allmänna avgifter. Därest det
belopp, som får innehållas, icke förslår till gäldande av båda nämnda
slags fordringar, synes med hänsyn till den ömmande naturen av underhållsbidraget
detta höra tillerkännas företräde.

Den underrättelse om beslut rörande införsel, som utmätningsmannen
jämlikt 10 § andra punkten införsellagen har att med posten avsända
till sökanden och gäldenären, torde här ej vara av nöden.

A ad i 17 § av införsellagen är stadgat därom att införsel får äga
mm utan hinder av gäldenärens konkurs sammanhänger med vissa bestämmelser
i konkurslagen om underhåll åt gäldenären och hans familj
vid konkurs och bör därför ej gälla med avseende å här förevarande
fordringar.

Slutligen torde i fråga om redovisning för influtna medel böra
förfaras på sätt bestämmes i gällande författningar angående uppbörd
och indrivning av utskylder och allmänna avgifter.

Utöver nu angivna lagändring förutsätter införselinstitutets tillämpning
ined avseende a skatter och allmänna avgifter vissa jämkningar i
administrativa författningar, bland vilka särskilt må nämnas förordningen
den 14 december 1917 angående föreskrifter om utmätning för kronopeh
kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera; och torde jag framdeles
få framlägga förslag till dessa ändringar.

12 kap. 9 § strafflagen givas bestämmelser om undantag av egen- Utmätning
dom vid utmätning för böter. Dessa bestämmelser hava i allmänhet en böter.
vidsträcktare innebörd än utsökningslagens stadganden om undantagande
av egendom vid utmätning för vanlig gäld. I någon mån gå emellertid
undantagen i utsökningslagen längre än i strafflagen. Detta blir än mera
fallet vid genomförande av ovan föreslagna ändringar i utsökningslagen.

Ändring
i konkurs
lagen.

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

Med hänsyn till stadgandet i 22 § av förordningen om utsökningslagens
införande m. m. den 10 augusti 1877 lära väl utsökningslagens bestämmelser
jämte strafflagens berörda föreskrifter böra tillämpas vid utmätning
för böter. För att en sådan tillämpning med säkerhet skall kunna
påräknas synes det emellertid lämpligt att göra ett förtydligande tillägg
till ifrågavarande föreskrifter i strafflagen.

Den ovan angivna ändringen i 65 § utsokningslagen beträffande
värdet av lösören, som må undantagas från utmätning, bör föranleda
motsvarande ändring i 30 § konkurslagen. Med hänsyn till innehållet i
31 och 35 §§ av sistnämnda lag torde däremot de i utsokningslagen för
övrigt föreslagna ändringar icke påkalla någon jämkning i konkurslagen.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsokningslagen;

2) lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta;

3) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen;

4) lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.»

Departementschefen uppläste härefter de ifrågavarande förslagen,

som äro av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde,
att lagrådets yttrande över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.

• Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall.

Ur protokollet
G. Sandström.

Kungi. Maj:tu nåd. proposition nr 32

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§ utsökningslagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till ett
värde av högst femhundra kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören.
Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det förråd, som i huset
finnes, undantagas vad till underhåll för en månad tarvas, eller där tillräckligt
förråd för nämnda tid ej finnes, av penningar erforderligt belopp för anskaffande
därav. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen
skett.

67 §.

Gräldenärs innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är
berättigad att avlöningen eller pensionen lyfta. Av förfallen avlöning eller pension
skall från utmätning undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt
gäldenären själv, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn till den dag
avlöningen eller pensionen nästa gång förfaller till betalning. Är avlöningen
eller pensionen lyftad, skall av penningar, som gäldenären innehar, undantagas
motsvarande belopp.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas,
eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat, att
därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 31 käft. (Nr 32) 3

18

Kangl. Maj ds nåd. proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen (len 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller

livränta.

Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta skall fogas en ny paragraf av nedan angivna lydelse:

21 §•

Häftar någon för oguldna utskylder eller allmänna avgifter, skola beträffande
sådana utskylder eller avgifter jämte stadgad indrivningavgift eller uppbördsprovision
denna lags bestämmelser om införsel i avlöning, pension eller livränta
för underhållsbidrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med följande
tillägg och undantag: __

1) Yad i 3 § stadgas om ansöknings delgivning med gäldenären skall ej
gälla, men skall skälig tid, minst åtta dagar, förr än beslut om införsel meddelas
med rekommenderat tjänstebrev till gäldenären avsändas underrättelse om att
indrivning påkallats och att han, där han har något att invända mot införsel
eller att andraga beträffande de bestämmelser, som vid beviljandet av införsel böra
meddelas, äger att ofördröjligen muntligen eller skriftligen avgiva yttrande.

2) Sedan ett år förflutit efter det utskylderna eller avgifterna förfallit
till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga
tillämpning.

3) Beviljas införsel till gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder
eller avgifter, och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, gånge detta
belopp i första hand till bidragets betalning.

4) Vad i 10 § andra punkten och 17 § är föreskrivet äge ej tillämpning.

5) I fråga om redovisning för influtna medel skola tillämpas de i sådant
avseende i gällande författningar angående uppbörd och indrivning av utskylder
och allmänna avgifter meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Kung]. Maj:t8 nåd. ''proposition nr 32.

10

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 § strafflagen skall erhålla följande än
drade lydelse:

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav
han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören
eller vad den saktande eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gångoch
sängkläder för den sakfällde, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn;
ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till hans och hans hus tolks
underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom i större utsträckning än här stadgas
må undantagas från utmätning,- lände det till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 30 § konkurslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

30 §.

Gäldenär skall, där han sig ej annorledes försörja kan, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn under
två månader från den dag, offentlig stämning given är. Kan ej inom nämnda

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

tid bouppteckningen med ed fästas och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären,
till dess sådant skett, underhåll som sagt är. Gäldenären varde ock
tilldelat vad som erfordras för resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att
inställa sig vid rätten till förhör, eller annorstädes till angivande av upplysningar
rörande konkursboet, dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som
tarvades, om han därom, å orfc där han sist vistades, sig uppehälle. I övrigt
äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gång- och sängkläder
för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till ett
värde av högst femhundra kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga
lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad
gäldenären bestås må med avseende såväl å hans behov och boets ställning
som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att gode männen
tillhandagå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Majrta nåd. proposition nr 32.

■> 1

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
27 september 11)18.

Närvarande:

Justitieråden G ullstrand,
von Setu,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllknbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 augusti 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändtad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen,
lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen
och lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Holdo Edling.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökning slag en.

Lagrådet yttrade:

Då i förslaget stadgas, att från utmätning skall undantagas visst
belopp »av penningar» (65 §) eller »av penningar som gäldenären innehar»
(67 §), åsyftas otvivelaktigt endast kontanta medel i gäldenärens
besittning. Icke ens gäldenärens tillgodohavande i bank eller annan penninginrättning
bleve genom de ifrågasatta lagändringarna till någon del
skyddat. Särskilt när avlöningen eller pensionen på en gång utgår för
längre tid, torde dock i regeln gäldenären omedelbart efter lyftandet insätta
större delen av beloppet å bankräkning. Det synes angeläget, att

22

Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

lagstiftningen ej blir ägnad att förminska värdet av en sådan god ekonomisk
förtänksam het. Något avgörande skal, varför ej tillgodohavande i
bank eller annan penninginrättning skulle i nu förevarande hänseende få
likställas med reda penningar, lärer ej heller kunna anföras.

Enligt departementschefens yttrande bör, i fråga om fredande av
erforderliga medel till underhåll för gäldenären och hans familj, gälla
detsamma när avlöning utmätes som när införsel däri beviljas.

Förslagets avfattning är dock knappast förenlig med denna mening.

Lagen om införsel talar i 6 § om underhåll, utan särskilt angivande
av dess beskaffenhet. Det lärer följaktligen få anses, att underhållet
skall vara skäligt, ej blott nödtorftigt. Förslaget åter stadgar, att undantagandet
från utmätning skall avse blott vad som erfordras till nödigt
underhåll. I själva verket synes det också väl försvarligt att vid införsel
taga större hänsyn till gäldenärens anspråk på underhåll än vid utmätning,
liksom det föreslagna stadgandet om nödigt underhåll i 67 §
står i god överenstämmelse med vad i 65 § föreskrives beträffande nödtorftigt
uppehälle. Någon anledning att hemställa om ändring i förslaget,
såvitt nu är ifråga, föreligger alltså ej. Men det har bort påpekas
att, om man vill i förevarande avseende likställa de båda exekutionsformerna
utmätning och införsel, eu jämkning i förslagets ordalag lärer vara
erforderlig.

Förslaget till lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

KungI. Majit.i nåd. proposition, nr 32.

28

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 8 november 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petkén,

Nilson,

Löfgren, .
friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 augusti
1918 till lagrådet remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 65
och 67 §§ utsökningslagen, lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av
2 kap. 9 § strafflagen och lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Efter att hava redogjort för lagrådets utlåtande anförde departementschefen: »Lagrådet

har, under framhållande att de i förslaget till lag om
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen använda uttrycken ''penningar’
(65 §) eller ''penningar, som gäldenären innehar’ (67 §) åsyftade

n

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 32.

allenast kontanta medel i gäldenärens besittning, hemställt, att med penningar
måtte i det avseende, varom fråga är, likställas tillgodohavande
i bank eller annan penninginrättning. Jag anser mig så mycket hellre
böra bifalla denna hemställan som den inskränkta innebörd lagrådet funnit
böra givas åt de sålunda i förslaget använda uttrycken icke varit av
mig avsedd.

Beträffande samma lagförslag har lagrådet vidare erinrat, att om man,
såsom mitt yttrande vid förslagets remitterande till lagrådet gåve vid handen,
ville erhålla full likställighet mellan de båda exekutionsformerna utmätning
och införsel i fråga om fredande av erforderliga medel för gäldenären
och hans familj, en jämkning av ordalagen i 67 § syntes erforderlig.
Enligt min mening torde dock näppeligen med formuleringen
av hithörande stadgande i införsellagen avses att angiva en högre måttstock
för underhåll än som är förenlig med den föreslagna lydelsen av
67 §. Den bristande överensstämmelse i form, som förefinnes mellan
ifrågavarande båda stadganden, synes mig därför ej böra föranleda någon
jämkning i förslagets ordalag.

I enlighet med vad jag här ovan först anfört har jag låtit omarbeta
nu nämnda lagförslag. Därjämte hava några mindre redaktionella
jämkningar i förslagen vidtagits. Då förslagen torde böra framläggas
för den nu sammanträdande urtima riksdagen, och med hänsyn till deras
samband med vissa andra frågor har tiden för ikraftträdandet framflyttats
till den 1 juli 1919».

Departementschefen uppläste härefter de sålunda jämkade förslagen
till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen, lag om tilllägg
till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta, lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen och lag om
ändrad lydelse av 30 § konkurslagen; och hemställde departementschefen,
att förslagen'' måtte genom proposition föreläggas den nu sammanträdande
urtima riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till den nu sammanträdande urtima
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Tvär Brynolf.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

183700