Kungl. MajUs nåd. proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kling!. Ma j ds nådiga proposition till riksdagen om anvisande av
medel för bestridande av kostnader för särskilda anordningar
för vinnande av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen
m. fl. kristidsför fattning ar; given Stockholms
slott den 25 oktober 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Majrt härmed föreslå riksdagen
att för bestridande av kostnader för särskilda anordningar för vinnande
av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen in. fl. kristidsförfattningar
å extra tilläggsstat för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
å 150,000 kronor.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 17 höft. {Nr 17.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

Chefen för
justitiedepartementet.

Utdrag ur protokollet över civilärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 oktober
1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

/ 7 c
Petren,

Nilsson,

Löfgren,

friherre Palmstieiina,

Rydén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:

»Ju längre, som de genom världskriget skapade förhållandena verkat,
desto hårdare känner vårt lands befolkning trycket av knappheten på
nödvändighetsvaror och av stegrade pris. Ständigt måste därför till prövning
upptagas frågan, om vid varje särskild tidpunkt allt äi gjoit, som
göras kan, för att lindra särskilt de mindre bemedlades ställning. Det hittills
främsta medlet för vinnande av sådan lindring har varit reglering av
handel och förbrukning i fråga om de viktigaste nödvändighetsvarorna i
syfte att åstadkomma en jämn fördelning av landets förråd. Men även
prisregi erande åtgärder hava försökts. Det räcker ju ej för de min -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr //.

dre bemedlade att ha tillfälle att köpa, det måste ock beredas dem
möjlighet att köpa till överkomliga pris. Talrika åtgärder hava därför
allt från kristidens början satts i verket för att i möjligaste mån trygga
en rättvis hushållning med landets tillgångar. Särskilda med straffhot
förbundna bestämmelser rörande maximipris, beslag och annat statens
förfogande över enskild egendom samt utförandet i övrigt av uppgjorda
ransoneringsplaner hava sålunda tidigt kommit i tillämpning och efter
hand utvidgats till allt större omfång.

Först i ett jämförelsevis sent skede av den pågående krisen har
lagstiftaren däremot behjärtat angelägenheten att direkt rikta sig mot den
alltmer överhandtagande företeelse, som går under namnet »jobberi»,
såsom något i och för sig samhällsskadligt och brottsligt. Icke förrän
i mitten av år 1917 utfärdades direkta mot denna företeelse riktade straffstadganden,
upptagna i lagen med vissa bestämmelser mot oskäliga pris
den 19 juni 1917, den s. k. prisockerlagen. I det yttrande av dåvarande
chefen för justitiedepartementet, varmed förslaget till nämnda lag framlades
inför Eders Kungl. Maj:t, framhölls, att det visserligen icke läte
sig göra att med någon grad av säkerhet på förhand bedöma effektiviteten
av en sådan lagstiftning, men att, även om författningen icke skulle
hava all önsklig verkan, själva kriminaliserandet av de i författningen
avsedda åtgärderna innebure ett brännmärkande av desamma i den allmänna
meningen och att det borde kunna antagas, att straffhotet skulle
verka återhållande pa ifrågavarande samhällsskadliga tendenser.

Vid innevarande års riksdag erhöll denna lag förlängd giltighet. Då jag
i början av år 1918 inför Eders Kungl. Maj:t framlade förslag om lagens
förlängning, yttrade jag, särskilt med hänsyn till den korta tid, varunder
lagen gällt, att det ej torde med full visshet kunna avgöras, huruvida de
förväntningar, som fästes vid lagen, gått i uppfyllelse eller ej, men att
det torde få antagas, att lagstiftningen ej varit utan verkan.

Sedan nu mer än ett år förflutit efter lagens ikraftträdande och
en avsevärt större erfarenhet vunnits, kan man företaga en mera
givande undersökning av lagens verkningar och de åtgärder, som till
äventyrs böra vidtagas för vinnande av större effektivitet av lagstiftningen
i fråga. Även om man icke kan anse, att eu speciell strafflagstiftning
utgör ett i och för sig tillfyllestgörande botemedel mot kristidens
missförhållanden, är det givetvis ett samhällsintresse av största vikt att
verksamt ingripa mot företeelser, som direkt motverka statens åtgärder
beträffande folkhushållningen.

Den huvudtanke, som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, är att
under nuvarande utomordentliga förhållanden den enskildes handlingssätt

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

i många fall erhållit eu i så hög grad stegrad betydelse för det helas
välfärd, att långt strängare krav än under normala förhållanden kunna
därpå ställas och vid behov inskärpas genom hot om straff. Det krav,
som förevarande lag i samhällssolidaritetens namn först och främst uppställer
och sanktionerar med straff hot, är’ att de konjunkturer, som kristiden
medfört, icke må utnyttjas till betingande av under rådande förhållanden
uppenbart oskäliga pris.

Därjämte är lagen avsedd att utgöra ett skydd mot s. k. kedjehandel.
I stor utsträckning har det förekommit, att mellanhänder, utan
att på gagneligt sätt bidraga till varans framförande till konsumenten,
föranlett, att priset vid varans övergång till förbrukaren ställt sig betydligt
högre än som skett, om deras opåkallade ingripande uteblivit. Ett
närstående missförhållande, som lagen likaledes avser att förebygga, är,
att sparsamt förekommande varor uppsamlas på några händer, vilka
efter överenskommelse eller därför att deras gemensamma intresse kommer
dem att handla på samma sätt, höja marknadspriset långt över vad
knappheten på varan eljest skulle föranleda.

Någon anledning att lägga fingrarna emellan vid kampen mot sådana
utväxter på näringslivet föreligger icke. Särskilt gäller naturligtvis
detta dem, som driva dylika jobberier i mera betydande skala och sålunda
äro väl medvetna om den skada, de därmed anställa.

I prisockerlagen hava därför riktats skarpa straffbestämmelser icke
allenast mot köp, byte och utbud, där vederlaget är uppenbarligen oskäligt,
utan ock mot sådana fall, där, även om priset för varan vid varje särskild
överlåtelse icke kan betecknas såsom uppenbart oskäligt, eu obehövlig
mellanhands åtgärd medför uppenbar fara för oskälig stegring av
priset vid varans slutliga övergång till förbrukaren. Vidare har i lagen
stadgats straff för lagring, som medför sådan fara.

Straffet kan i samtliga fall uppgå första gången till ett års fängelse
och vid förseelsens upprepande till två års straffarbete.

Vid sidan av dessa straffbestämmelser bereder lagen möjlighet till
ett synnerligen kraftigt administrativt ingripande. Befinnes det, att någon
mellanhand idkar handel med vara, som i lagen avses, under omständigheter,
som göra, att denna hans verksamhet »motverkar det allmännas
åtgärder beträffande folkhushållningen», kan lian, utan att något
som helst brottsligt förfarande behöver vara konstaterat, drabbas
av förbud att driva handel med de i lagen avsedda varorna
eller någon av dem. Bryter han mot detta förbud, må honom ådömas
fängelse upp till två år. Att ett stadgande av detta slag bär eu högst
betydande räckvidd, ligger i öppen dag. Därunder falla bland andra alla

Kungl. MujUs nåd. proposition nr 17.

5

dessa som svampar ur jorden uppväxta »handlande», vilkas förutvarande
yrken redan i oeh för sig antyda, att den verksamhet, de nu utöva, ej faller
inom den lojala handeln.

Förutom i prisockerlagen finnas direkta förbud mot kedjehandel
intagna i de under innevarande år utfärdade författningarna angående
handeln med textilvaror och skodon.

Man har emellertid från olika häll gjort gällande, att hittills givna
bestämmelser vore otillräckliga för sitt syfte att stävja jobberiet och
andra osunda kristidsföreteelser; och man har därvid velat framhålla, att
man i utlandet, ej minst i vårt grannland Danmark, på lagstiftningens
väg uppnått betydelsefulla praktiska resultat. Särskilt hava fullmäktige
i riksbanken i ett den 2G september 1918 till Eders Kungl. Maj:t avgivet
utlåtande intagit denna ståndpunkt samt framhållit, att man borde taga
under allvarligt övervägande, huruvida icke på lagstiftningens väg ytterligare
åtgärder borde vidtagas.

Utan att vilja bestrida, att gällande bestämmelser i skilda avseenden
må vara i behov av komplettering och revision, allteftersom
vunna erfarenheter påvisa brister i desamma, hyser jag dock den meningen,
att befogade anmärkningar i det stora hela icke kunna riktas mot
själva lagstiftningens räckvidd och skärpa. Denna min uppfattning vinner
också stöd i vissa av folkhushållningskommissionen gjorda iakttagelser,
för vilka jag i det följande skall redogöra. Däremot anser jag -—
även härvidlag i överensstämmelse med folkhushållningskommissionens
utlåtanden, vilka jag strax skall beröra — att det med större skäl kan
ifrågasättas, huruvida tillräckliga åtgärder kunna anses vidtagna för
vinnande av eu fullt effektiv tillämpning av de med straff hot förbundna
bestämmelser, vilka avse att reglera folkhushållningen under
kristiden.

Härvid gäller det företrädesvis att utröna, i vilken omfattning och
med vad resultat begångna förseelser blivit föremål för laga beivran.
En sådan undersökning ådagalägger att — om man tager i betraktande
den synnerligen stora utsträckning, vari prisockret och mel lan handstrafiken
obestridligen florera — förseelserna mot prisockerlagen ingalunda
torde hava åtalats och bestraffats vare sig i motsvarighet till dylika förseelsers
antal och beskaffenhet i och för sig eller i förhållande till andra,
ofta nog till arten mindre svårartade kristidsförseelser. Enligt de anmälningar
angående åtal mot prisockerlagen, som det åligger åklagarna
att insända till jordbruksdepartementet, hava under innevarande år
intill den 20 oktober anställts 481 åtal, därav 304 bifallits och 56

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

ogillats. Återstående åtal äro ännu beroende på domstols prövning.
Åtalen liava i allmänhet avsett förseelser mot 2 § i prisockerlagen
(prisocker i egentlig mening), varemot endast i ett fåtal fall det i 4 §
av samma lag avsedda förfarandet (kedjehandel m. m.), blivit föremål
för beivran.

Sammanlagda antalet åtal under nyss nämnda tid visar i förhållande
till åtalen under tiden från lagens utfärdande och till den 1 januari
1918 — de stannade vid omkring 200 — en viss ökning. Men de
förhoppningar, som vid tiden för lagens förlängning från min sida uttalades
om ett kraftigare beivrande av brott mot denna lag, kunna icke
sägas hava uppfyllts. Därtill synes ökningen av åtalens antal vara alltför
obetydlig. Särskilt bör uppmärksammas, att oaktat ett flertal städer,
köpingar och andra samhällen med sammanträngd befolkning hava sitt
forum vid häradsrätterna, antalet åtal vid dessa domstolar under tiden
från den 1 januari till den 20 oktober 1918 varit försvinnande litet — endast
48. Påfallande är ock, att enligt de inkomna anmälningarna mål angående
ifrågavarande förseelser förekommit vid endast 20 rådhusrätter
och 15 häradsrätter.

Till enahanda slutsats i fråga om prisockerlagens tillämpning
kommer man vid en jämförelse med beivrandet av förseelser mot
övriga kristidsförfattningar. Av samtliga sådana förseelser, som enligt
livsmedelsfiskalernas rapporter från deras kontrollerande verksamhet under
tiden från den 1 januari till och med den 30 september 1918 ansetts
konstaterade till ett antal av 25,897, hava allenast 405 avsett brott mot
prisockerlagen. Av nämnda föi’seelser hava — efter verkställd utgallring
av de mindre betydande eller svårbevisiiga — 10,•656 angivits till åtal
och åtal följt i 7,748 fall, därav emellertid åtalen i endast 254 fall gällt
brott mot prisockerlagen. Övriga förseelser mot sagda lag, vilka, enligt
vad jag nyss omnämnt, blivit under innevarande år åtalade, torde få antagas
hava — där de icke till något mindre antal falla under tiden 1—
20 oktober — beivrats direkt av vederbörande åklagare utan ingripande
av folkhushållningskommissionens livsmedelsfiskaler.

Vad beträffar prisockerlagens bestämmelse om avstängande från
vidare handel med varor, som avses i denna lag, har nämnda bestämmelse
hittills icke i något fall tillämpats.

Föregående framställning torde utvisa, att de vapen, som en lagstiftning
av ifrågavarande slag över huvud taget kan lämna i kampen
mot jobberiet, i stort sett stått till vederbörande myndigheters förfogande,
men att dessa vapen ej brukats med erforderlig kraft.

I första rummet måste berörda förhållande hava sin förklaring

Kungl. nåd. proposition nr 17.

därutinaan, att polismyndigheterna näppeligen varit rustade för att med
tillräcklig styrka upptaga striden mot de nya former av kriminalitet, som
följt med kristiden. Brotten mot den allmänna strafflagen — vilka även de
till betydande del härflyta ur de nu rådande abnorma förhållandena inom
samhällslivet — hava ökats i eu grad, som tagit de ordinarie polis- och
åklagarmyndigheternas tid mera än vanligt i anspråk. Av förseelserna
mot de särskilda kristidsförfattningarna hava vidare brotten mot prisockerlagen
lätt kommit att skjutas i bakgrunden, dels på grund av svårigheterna
vid brottsbestämningen och bevisningen, vilka ofta nog krävt
eu kompetens, soja icke alltid stått till buds, och dels även till följd av
arbetet med åtalen av eu mängd andra kristidsförseelser, som i fråga om
art och bevisningsmöjlighetcr framstått såsom mera klara och påtagliga.

De av folkhushållningskommissionen i slutet avår 1917 tillsatta särskilda
livsmedelsfiskalerna hava ej heller haft till uppgift att företrädesvis beivra
brott mot prisockerlagen, utan främst att utöva kontroll över genomförandet
av kommissionernas ransoneringssystem samt att därvid anmäla
befunna överträdelser till åtal, vilka det sedan ankommit på de ordinarie
åklagarmyndigheterna att anhängiggöra och utföra.

Behovet av särskilda åtgärder och eventuellt av polismaktens förstärkning
för ett mera effektivt tillämpande av prisockerlagen har även
framstått allt klarare för såväl Eders Kungl. Maj:t som de myndigheter,
vilka haft att med ärendet taga befattning.

Redan i cirkulär den 16 november 1917 har Eders Kungl. Maj:t MK?n91-.
anbefallt överståthållarämbetet och befallningshavandena i länen att för- s0™[lé ständiga

underlydande polis- och åklagarmyndigheter att med oavlåtlig irran av
uppmärksamhet tillse, att överträdelser av de författningar, som under prisrjglenuvarande
kristid utfärdats i syfte att förekomma livsmedels- och andra ringslagviktiga
förnödenheters fördyrande, bleve såvitt möjligt förhindrade 4 ''■ mn9ensamt,
där de ägt rum, i laga ordning beivrade. Tillika anbefalldes
överståthållarämbetet och befallningshavandena att tid efter annan inkomma
med redogörelse för de åtgärder, som vidtagits till förekommande
av eller beivrande av dylika överträdelser, ävensom med anmälan och
förslag rörande de särskilda anstalter, som kunde finnas erforderliga för
att åklagarmakten skulle kunna fylla sin uppgift att verksamt ingripa
mot lagstridiga handlingar av berörda art.

Av de rapporter, som i anledning av nämnda cirkulär inkommit,
framgår, att vederbörande myndigheter med uppmärksamhet följt hithörande
förhållanden. I åtskilliga av dessa rapporter, särskilt de tidigare
insända, framhålles väl, att det ej vore anledning antaga, att över -

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

Folkhushåll ningskom missionen.

trädelser av ifrågavarande slag förekomma i någon större omfattning och
att särskilda åtgärder från åklagar- och polismyndigheternas sida därför
icke vore behövliga. Därjämte påpekas från flera håll svårigheten
att komma hithörande förseelser på spåren, till stor del beroende på allmänhetens
obenägenhet att angiva desamma till åtal. Men från andra
håll anföres, med påvisande av den ständigt tilltagande brottsligheten och
särskilt av den stora ökningen av förseelser mot kristidsförfattningarna,
att de arbetskrafter, varöver polismyndigheterna förfogade, vore alldeles
otillräckliga; en utökning i polistjänstemännens antal vore därför att förorda,
särskilt som biträde av livsmedelsfiskalerna icke kunde påräknas i
någon större omfattning, enär dessa vore alltför upptagna av sitt arbete
med inventeringar och dylikt. Det framkastas härvid tanken på, att den
erforderliga ökningen av polispersonalen borde bekostas av statsmedel.

Jämväl från folkhushållningskommissionens sida har påpekats, så
tidigt som i slutet av år 1917, att polismyndigheternas arbetskrafter vpre
otillräckliga för en effektiv tillämpning av hithörande bestämmelser.

I underdånig skrivelse den 20 december 1917 anförde kommissionen
bland annat: Det hade för kommissionen framstått såsom uppen bart,

att polis- och åklagarmyndigheterna i sin nuvarande numerär icke
kunde fullgöra den oerhörda arbetsbörda, som pålagts dem. Jämte det
brottsligheten i allmänhet under kristiden ökats i ej ringa mån, hade
icke blott antalet författningar, vari straff för överträdelser stadgats, betydligt
ökats, utan även på grund av de många nya och olikartade förhållanden,
som genom dessa författningar reglerats, antalet personer,
som måste bliva föremål för övervakande samt antalet utredningar, undersökningar
och åtal avsevärt stigit. Särskilt gällde detta städer, köpingar
och andra, orter med mera sammanträngd, icke jordbrukande befolkning,
där de ifrågavarande förseelserna otvivelaktigt vore talrikast.
Under det således förseelsernas antal mångdubblats, hade däremot polisoch
åklagarmyndigheterna i stort sett icke tillförts eu enda man, utan
bibehållits vid samma numerär, som bestämts och ansetts erforderlig
Under normala tider, då ordningsmaktens uppgift endast gällde att beivra
de vanliga brotten och ordningsförseelserna, vilka då ej heller vore
så talrika som nu. Med hänsyn till nu senast anförda förhållande syntes
den förmodan ligga alltför nära till hands, att ordningsmaktens otillräcklighet
i nu berörda hänseende vore en av de viktigaste orsakerna
till den bristande effektiviteten i den prisreglerande kristidslagstiftningen,
vadan man icke längre torde kunna stå till svars med att icke vidtaga

<1

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

särskilda åtgärder för åstadkommandet av eu högst betydande förstärkning
av ordningsmakten i riket.

Vad kommissionen sålunda anfört fanns väl vara värt allt beak- Kungl.
tände, men vid denna tidpunkt — vid vilken rapporter med anledning
av Kungl. Maj:ts nyss omförmälda cirkulär icke inkommit — ansågs det förstärktill
en början böra utredas, huruvida icke särskilt i de större städerna
genom deras försorg och åtminstone i huvudsak på deras bekostnad eu
förstärkning av aklagarmakten kunde komma till stånd. I anledning
därav utfärdade Kungl. Maj:t den 14 januari 1918 ett cirkulär till
överståthållarämbetet och magistraterna i rikets städer, vari uppdrogs åt
dessa att uppmana vederbörande myndigheter att genom tillfällig förstärkning
av polis- och åklagarmyndigheterna söka åstadkomma ett mera
effektivt, tillämpande av kristidsförfattningarna. Därjämte anmodades överstathållaiämbetet
och magistraterna att i vad på dem ankomme övervaka,
att tillfredsställande åtgärder i förevarande hänseende bleve vidtagna
ävensom att till civildepartementet inkomma med anmälan rörande de
åtgärder, som kommit till stånd.

Verkan av denna anordning har man först senare under året varit
i tillfälle att med någon säkerhet bedöma.

Några mera vittgående åtgärder synas knappast hava vidtagits
1 den riktning, som i cirkuläret ifrågasattes. Endast i fråga om några
få städer har anmälan inkommit om ökning i polisens numerär, varjämte
i ytterligare nagra städer eu ökning av den ordinarie polisstyrkan svnes
hava genomförts, utan att någon anmälan härom inkommit till vederbörande
departement.

Av det anförda torde framgå, att då jag i början av år 1918 Chef en för
lör Eders Kungl. Maj:t framlade förslag om prisockerlagens förlängning, partemeniet.
det ännu icke förelåg tillräcklig anledning att upptaga frågan om förstärkning
av kriminalpolisen på statens bekostnad. Härvid inverkade
ock, att, även om de då nyligen inrättade livsmedelsfiskalerna icke fått
till sin huvudsakliga uppgift att lämna polis- och åklagarmyndigheterna
biträde vid övervakande av prisockerlagen, deras verksamhet likväl kunde
förväntas, särskilt i fråga om de större städerna, betydligt öka möjligheten
för polis- och åklagarmyndigheterna att direkt övervaka prisockerlagens
efterlevnad. Det har likväl visat sig, att denna förväntan i stort
sett icke gått i uppfyllelse. Livsmedelsfiskalernas övriga arbete har tagit
deras tid alltför mycket i anspråk och ej heller har vid deras rekrytering
särskilt avseende kunnat fästas vid den utbildning, som erfordras för

Bihang till urtima riksdagens protokoll 11)18. 1 samt. 11 höft. (AV 17.) 2

ning av
polisnu/ndigheterna

m. m.

10 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

uppspanande och utredning av brott mot eu så svårtillämpad lag som
prisoekerlagen.

Då man sålunda ej torde från livsmedelsfiskalernas sida kunna
påräkna sådant biträde i nu nämnda avseende, som skulle erfordras för
att ersätta den alltjämt konstaterade bristen på arbetskraft bos kriminalpolisen,
och då ej heller i de större städerna, som närmast beröras av detta
slags förbrytelser, i erforderlig utsträckning hittills vidtagits åtgärder för avhjälpande
av denna brist, måste frågan om effektivare mått och steg från det
allmännas sida i berörda hänseende uppenbarligen tagas under omprövning.

Folkhushåll- I detta sammanhang må jämväl omnämnas ett av folkhushållnings mlsshnm

kommissionen innevarande oktober månad avgivet utlåtande över en från
’ Wk,oncn'' Stockholms järn- och metallarbetare samma månad till Eders Kungl.

Maj:t ingiven skrivelse, däri bland annat påkallades de strängaste åtgärder
i och för beivrande av smyghandel och livsmedelsocker. I detta ut•
låtande framhåller folkhushållningskommissionen, att lagstiftningen i hithörande
avseende lämnade polismyndigheterna och domstolarna så tillräckliga
medel, som skäligen kunde begäras, för bestraffande av de skyldiga.
Att de påvisbara resultaten av sagda lagstiftning i vissa avseenden
icke blivit så stora, som önskligt vore, torde, yttrar kommissionen
vidare, endast vara att tillskriva den av de långvariga krigssvårigheterna
vållade förslappningen av den allmänna moralen, varav följde, att
kristidsbrotten av eu ganska allmänt spridd opinion icke bedömdes så
strängt, som tillbörligt vore. Jämväl hade otillräckligheten av de ordinarie
polis- och åklagarmyndigheterna ofördelaktigt inverkat. Det nät
av särskilda inspektörer och fiskaler, som av kommissionen inrättats, hade
givetvis endast ofullständigt kunnat bidraga till sistnämnda missförhållandes
avhjälpande. Och slutligen torde det svårligen kunna förnekas,
att i vårt land mer än i vissa andra kunnat konstateras en viss obenägenhet
hos de dömande myndigheterna att vid behandling av kristidsförseelserna
utmäta de strängaste straffen, om ock a andra sidan det ville
synas som om en ändring härutinnan under senaste tiden kunnat skönjas.

Chefen för Lika med folkhushållningskommissionen anser jag, att, om större

Jarhmentét. effektivitet i kampen mot jobberiet skall vinnas, eu avsevärd förstärkning
av kriminalpolisen är ofrånkomlig. Likaledes har det visat sig, att en
sådan förstärkning under nuvarande förhållanden icke är att påräkna från
kommunernas sida. Det återstår da endast att pa statens bekostnad
bota vad som brister.

Betänkligheter, som eljest finnas att anlita statsmedel för polisens
vidmakthållande i städer och köpingar, synas ej här böra stå hindrande

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 17.

i vägen. Även om i vårt land (staten för närvarande endast undantagsvis
bidrager till kostnaderna för uppspanande och utredning av brott
inom dylika samhällen, bör detta icke utgöra hinder för att i förevarande
fall, då statens intresse av snabba och effektiva åtgärder är så påtagligt,
bryta mot den hittills vanliga regeln. Nu ifrågavarande förseelser rikta
sig icke mot den allmänna ordningen på eu viss plats, utan mot statens
prisreglerande verksamhet överhuvud, och de äro, härflutna ur kristidens
förhållanden, av den speciella och tillfälliga art, att staten själv icke
synes kunna undgå att bära kostnaderna för deras stränga beivrande,
därest stadskommuucrna icke frivilligt härför draga försorg på ett fullt
tillfredsställande sätt. Det torde ligga i sakens natur, att eu sådan åtgärd
icke får tillmätas någon prejudicierande innebörd.

Dessutom är att märka, att, ehuruväl prisockerlagens tillämpning
mest torde beröra städernas befolkning, brott mot densamma även förekomma
på landsbygden, som därför bör inbegripas under nu ifrågavarande
åtgärder.

Enligt vad framgår av det förut anförda, är det särskilt behovet
av en skärpt tillämpning av prisockerlagen, som påkallar speciella anstalter
för kriminalpolisens förstärkning. Emellertid synes mig den förstärkta
polismaktens verksamhet, om än i första rummet ägnad åt prisockrets
beifrande, icke böra begränsas härtill. Den särskilda kriminalpolisen
synes mig även böra ägna sig åt utredningen av förekommande
förseelser mot övriga kristidsförfattningar, främst maximiprislagen, vilken
verksamhet i vissa landsdelar kan bliva jämförelsevis mera krävande
än arbetet med prisockerlagens tillämpning. På landsbygden synes flen
särskilda kriminalpolisen ock böra hava sin uppmärksamhet riktad på beivrandet
av förseelser mot de bestämmelser, som gälla eller bliva gällande
i syfte att hämma jobberiet i jord- och skogsegendomar.

Det har tidigare antytts, att bedömandet av brott enligt prisockerlagen,
såväl ifråga om bevisningen som eljest, ofta kräver så framstående
kompetens och erfarenhet vid undersökningen, att den lokala polismyndigheten
icke alltid kan väntas vara i besittning därav. För att ledning
härutinnan skall kunna givas och därmed också åvägabringas enhetlighet
i lagens tillämpning samt för att de mera invecklade och maktpåliggande
utredningarna skola kunna verkställas av därtill fullt kvalificerad
person torde behövas ett statens särskilda centralorgan för kampen
mot jobberiet. Denna institution skulle utgöra en medelpunkt för brottens
uppspårande och utredning även såtillvida, att den borde, där så
kräves, jämväl i övrigt taga initiativet till erforderliga åtgärder med
ledning av det material, som finnes hos kristidskommissionerna samt hos

12

Kungl. Majits nåd. proposition nr 17.

polis- och åklagarmyndigheterna. Den måste, för att kunna fylla sin uppgift,
beredas möjlighet att erhålla biträde särskilt av de poliskrafter, som
skulle syssla främst med utredningar angående brott mot prisockerlagen.

Denna centrala institutions kanske viktigaste uppgift skulle emellertid
vara att bringa i tillämpning stadgandet i prisockerlagen om befogenheten
att från idkande av handel avstänga dem, som genom denna
sin verksamhet motverka det allmännas åtgärder beträffande folkhushållningen.
Detta stadgande har hittills blivit obegagnat särskilt på den
grund, att lämpligt organ saknats för tagande av initiativ och verkställande
av erforderlig förundersökning. Genom den ställning, den nu ifrågasatta
nya institutionen borde intaga, skulle den bliva särskilt väl skickad att
låta nämnda stadgande komma till lämplig användning och även vara i
stånd att utöva en viss tillsyn över att de, som överträda meddelat förbud,
bliva straffade.

Att närmare yttra sig över den organisation, som skulle erfordras
för att tillgodose de önskemål, jag nu framställt, torde tillkomma chefen
för civildepartementet.»

Chefen får
civildepartementet.

Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte yttrade härefter:

»Vad chefen för justitiedepartementet nyss anfört torde visa, att
ytterligare åtgärder måste vidtagas för att genom eu kraftigare tillämpning
särskilt av den s. k. prisockerlagen söka bekämpa det alltmera, överhandtagande
jobbenet. De åtgärder, han föreslagit, torde ock under nuvarande
förhållanden vara de, som bäst kunna råda bot på åtminstone
de mest uppenbara missförhållandena.

Det ifrågasatta statsingripandet till ökning av kriminalpolisens
arbetskrafter synes böra ske i form av dels anvisande av medel till vissa
större städer för upprättande inom polisens därvarande kriminalavdelning
av särskild prisockerpolis och dels inrättande för länen eller annorledes
bestämda delar av landet av detektiver med uppgift att såväl å landet
som inom de städer, vilka icke hava särskild personal anställd för sådant
ändamål, efterspana och utreda brott mot prisockerlagen och övriga kristidsförfattningar.

För beräkning av de bidrag av statsmedel, som därvid kunde ifrågakomma
för de större städerna, har jag i skrivelse till polismästarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Eskilstuna,
Karlskrona och Uppsala samt borgmästarna i Örebro, Jönköping, Linköping
och Västerås infordrat utlåtanden, huruvida sådan prisockeravdelning,
som ovan nämnts, borde för staden inrättas, eller om efterspaningen
och utredningen av brott mot prisockerlagen och maximiprislagen samt

Kungl. Muj:ta nåd. proposition nr 17. 1;)

av förseelser mot övriga kristidsförfattningar borde främst anförtros åt
den organisation, som ifrågasattes för länen eller annorledes bestämda
delar av landet. Vederbörande skulle, därest de ansåge särskild prisockerpolisavdelning
böra för staden inrättas, tillika uppgiva, huru stor
personal, som kunde erfordras för ifrågavarande uppgift, och, ifall avlöning
helt eller delvis borde utgå av statsmedel, dess belopp för varje
avdelningen tillhörande person, ävensom inkomma med de förslag, vartill
den ifrågasatta anordningen eljest kunde föranleda.

De tillfrågade hava tillstyrkt inrättande av särskilda prisockerpolisavdelningar
på bekostnad helt eller delvis av statsmedel. Den personal,
som skulle erfordras, har upptagits sammanlagt till minst 43 man och
deri sammanlagda årliga kostnaden till omkring 175,000 kronor.

De kostnader, som i de avgivna utlåtandena beräknats, uppgå i förening
med de kostnader, som skulle erfordras för den lokala organisationen
i övriga delar av landet, sammanlagt till ett så betydande belopp,
att jag redan på denna grund ej anser mig kunna tillråda anordningens
utförande i den av de hörda föreslagna omfattningen. Det torde för
övrigt även från en annan synpunkt vara lämpligt att giva den ifrågasatta
organisationen något mindre dimensioner. Polisen har åtminstone
på vissa håll för närvarande att kämpa med stora rekryteringssvårigheter
och det vore under sådana förhållanden knappast möjligt att erhålla tillräckligt
kvalificerad personal, om en så kraftig förstärkning av kriminalpolisen
i ett slag igångsattes. Till en början torde en inskränkning i
arbetskrafter kunna vinnas därigenom, att brott mot maximiprislagen,
vilka enligt min nyssnämnda skrivelse varit avsedda att jämte brott mot
prisockerlagen främst falla inom p r i s o c k e rp o 1 i s e n s arbetsfält, hänföras till
den kategori av brott, som det åligger prisockerpolisen att i allmänhet
först i andra hand efterspana och utreda. Göres beivrandet av brott mot
prisockerlagen till de nya lokala organisationernas i regel förnämsta
uppgift, torde man även med avsevärt mindre personal än den föreslagna
kunna åstadkomma ett tillfredsställande resultat.

För vinnande av ytterligare besparing torde ock några av de städer,
för vilka särskild avdelning för beivrande av brott mot prisockerlagen
ifrågasatts, få inordnas under den för den övriga delen av landet avsedda
organisationen.

De detektiver, som för motsvarande ändamål skulle anställas för
länen eller annorledes bestämda delar av landet, torde böra anslutas till
länens polisorganisation och ställas närmast under landsfogden. Deras
befogenhet skulle dock omfatta bedrivande av erforderlig kriminalpolisverksamhet
rörande brott mot prisockerlagen samt den övriga kristidslag -

14

Kungl. Majds nåd. proposition nr 17.

stiftningen jämväl i de städer, som ej tillhöra landsfogdens tjänstgöringsområde,
därest dessa städer ej hava egen prisockerpolisavdelning. Någon
utvidgning av landsfogdens befogenheter såsom polisman jämväl till dessa
städer torde ej vara erforderlig. Med hänsyn till den arbetsbörda, som
redan åvilar honom, torde hans medverkan vid den nu ifrågasätta anordningen
få begränsas till att mottaga och fördela det material för
undersökningar, som kan komma honom tillhanda, att ordna och kontiol
lera prisockerdefektivens verksamhet och att lämna den ifrågasätta centrala
organisationen det biträde denna kali behöva.

Vad denna centrala institution till jobberiets bekämpande beträffar
har dess ställning och huvudsakliga verksamhet angivits av chefen för
justitiedepartementet. Det synes emellertid höra tilläggas, att den ej
torde böra erhålla någon befälsställning över polisen vare sig i de städei,
där prisockeravdelningar inrättats, eller annorstädes. Det torde vara tillräckligt,
att den erhåller befogenhet att hos vederbörande överordnade
polismyndighet påkalla erforderligt biträde av den särskilt anställda prisockerpolisen
och att detta biträde skall lämnas, dår ej redan paböijade un
dersökningar därigenom allvarligt äventyras.

Med avseende slutligen å frågan, huru stort belopp, som erfordras
för genomförande av den föreslagna anordningen, torde jag till eu början
få anmärka, att det icke för närvarande kan göras någon slutgiltig beräkning
i detta avseende. Det är icke möjligt att i ett slag åvägabringa
den definitiva organisationen, utan denna måste fastmera organiskt växa
fram ur de praktiska erfarenheterna från skilda delar av landet. Jag
måste sålunda göra det förbehåll, att redan till nästa lagtima liksdag
vissa ändringar i anslagsbehovet, sådant detta nu ter sig, kunna komma
att visa sig erforderliga. Emellertid synes det vara angeläget, att den
planerade organisationen snarast möjligt sättes i funktion. Den centrala
institutionen torde, om medel härför bliva tillgängliga, redan den 1 december
innevarande år kunna påbörja det organisationsarbete, som skulle
bliva dess första uppgift. Och redan den 1 januari 1919 torde under
samma förutsättning de lokala organisationerna åtminstone delvis kunna
börja sin verksamhet. Genom den nu inkallade urtima liksdagen hai
möjlighet beretts att redan nu erhålla tillgång till erforderliga medel.
Den lämpligaste formen för anslagets anvisande synes för närvarande
vara, att å extra tilläggsstat för år 1918 uppföres ett så stort anslag,
som erfordras för att hava medel tillgängliga för genomförande av den
nu planlagda organisationen, intill dess 1919 års lagtima riksdag hunnit
anvisa nya medel för dess fullföljande.

För ett genomförande av organisationen erfordras medel dels till

Kun f/l. Maj:ts nåd. proposition nr 11.

15

den centrala, dels till de särskilda lokala institutionerna. Vad den centrala
beträffar skulle denna enligt ruin mening erhålla den största betydelsen
genom att anordnas såsom en enm an sinstitution, och jag hyser
också den förhoppningen att för ändamålet kunna förvärva eu tillräckligt
kvalificerad kraft. Avlöningen, för befattningens innehavare torde böra
sättas till 12,000 kronor för år räknat. Såsom arvode till sekreterare
torde ett årsarvode av 6,000 kronor erfordras, varjämte övriga kostnader
(för skrivbiträde, lokal in. in.) kunna beräknas uppgå till cirka 10,000
kronor. Sammanlagda kostnaden för den centrala institutionen skulle
sålunda uppgå till omkring 28,000 kronor för år 1919. Härtill komma
emellertid dels organisationskostnader (studieresa in. in.), dels avlöningar
för december 1918 med tillhopa cirka 5,000 kronor.

Beträffande de lokala institutionerna erfordra^ medel dels för de
nya avdelningarna av kriminalpolisen i de större städerna, dels för anställande
av särskilda detektiver för övriga delar av landet. Att i
detalj fastställa organisationsplanen lärer icke vara lämpligt, innan
närmare praktisk erfarenhet vunnits. Endast så mycket synes mig nu
böra fastslås, att organisationen icke bör för närvarande anordnas mera
vidlyftigt än så, att totala kostnaden för hela år 1919 för de lokala
organisationerna hålles nere vid sammanlagt högst 225,000 kronor. Totalkostnaden
för år 1919 skulle sålunda för de nu ifrågasatta anordningarna
belöpa sig till cirka 253,000 kronor. Det för närvarande ifrågasatta anslaget
synes därför lämpligen böra sättas till 150,000 kronor, därvid det
lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare utredning och med
ledning av vunnen erfarenhet fördela beloppet för de med anslaget avsedda
ändamål.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för bestridande av kostnader för särskilda anordningar för vinnande
av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen m. fl. kristidsförfattningar
å extra tilläggsstat för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag å 150,000 kronor.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes hans Maj:t Konungen lämna
bifall, och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Edv. Wetterling.