Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

1

Nr 80.

Kungl. ■ Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förklaring av lagen den 4 maj 1906 angående förhud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom;
given Stockholms slott den 18 januari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt §§ 87 och 88 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förklaring av lagen den
4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 71 käft. (Nr 80.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

Förslag

till

Förklaring

ay lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förklaras, att det i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
meddelade förbudet icke avser förvärv, som sker omedelbart på grund
av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

3

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 14 december 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:

»Genom resolution den 12 augusti 1903 har Kungl. Maj:t beviljat
vissa personer rättighet att anlägga och till allmänt begagnande upplåta
järnväg från Gävle till Härnösand. Resolutionen innefattade tillika
bemyndigande för koncessionshavarna att, i enlighet med gällande
författning om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, inlösa
och med full äganderätt besitta den enskilda personer, menigheter eller
inrättningar tillhöriga mark, som för järnvägens anläggning enligt fastställd
plan erfordrades.

Sedan koncessionen med Kungl. Maj:ts tillstånd överlåtits å ostkustbanans
aktiebolag samt Kungl. Maj:t genom resolution den 4 februari

Framställning
från
ostkustbanans

aktiebolag.

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

1916 meddelat bolaget tillstånd att begagna den koncessionsliavarna
tillkommande rätt att inlösa den för järnvägsanläggningen erforderliga
jord, har bolaget i underdånig skrivelse den 23 juli 1917 anfört följande:

_ Vid den tid, då omförmälda koncession meddelades, hade hinder ej
funnits för järnvägsaktiebolag att förvärva mark genom godvillig överenskommelse
med vederbörande ägare. Emellertid hade möjligen sådant
hinder för bolaget uppstått genom utfärdandet av lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom. Visserligen hyste bolaget den uppfattningen, att särskilt tillstånd
enligt samma lag icke borde erfordras för bolagets för banans
byggande nödvändiga jordförvärv, eftersom ju bolaget, i och med den
bolaget enligt omförmälda nådiga resolutioner av den 12 augusti 1903
och den 4 februari 1916 tillerkända rätt att jämlikt expropriationsförordningen
förvärva för banan erforderlig jord, redan erhållit Kungl.
Maj:ts tillstånd till de lör banbyggnaden erforderliga jordförvärv. Det
vore för övrigt uppenbart, att med 1906 års lag icke avsåges att göra
någon inskränkning i den enligt bestämmelserna om expropriation
enskild jordägare åliggande smidighet att enligt Kungl. Maj:ts prövning
avstå mark för allmänt behov. Vid sådant förhållande torde
redan enligt grunderna för nämnda lag densamma böra anses icke vara
tillämplig å mark, som av Kungl. Maj:t enligt gällande expropriationsförfattningar
prövades behövlig för allmänt ändamål, samt fördenskull
bolaget vara berättigat att, utan hinder av lagen, på frivillighetens
väg förvärva ifrågavarande mark. Då emellertid järnvägsbolag icke
nämndes bland de bolag, som enligt lagens 8 § vore undantagna från
det i lagen stadgade förbudet, kunde det befaras, att yrkanden
framkomma om frivilligt ingångna avtals förklarande för ogiltiga och
att svårigheter för lagfarts vinnande skulle uppstå.

Bolaget, som livligt arbetade på att träffa frivilliga överenskommelser
angående nödiga markförvärv, vilka komme att uppgå till omkring
fyratusen, vore, för att ej nödgas inställa hela banbyggnadsarbetet,
nödsakat att med det snaraste få i vederbörlig ordning tillstånd till att
förvärva såväl den jord, å vilken järnvägen skulle byggas, som även
vissa invid järnvägslinjen befintliga mindre markområden, vilkas för-.
värvande påkallades av järnvägens byggande och vilka till huvudsaklig
del utgjordes av sådana jordområden, som för ägarna bleve onyttiga
eller eljest ej kunde av dem med fördel brukas sedan därmed sammanhängande
mark blivit avskild för att ingå i banområdet.

På grund av vad sålunda anförts, har bolaget anhållit, att Kungl.
Maj.t täcktes förklara bestämmelserna i 1906 års lag icke utgöra hinder

5

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 80.

för bolaget att utan särskilt Kungl. Maj:ts tillstånd ej blott genom expropriation
utan även genom frivilliga avtal förvärva den enskilda personer, menigheter
eller inrättningar tillhöriga mark, som bolaget, enligt vad i
dess skrivelse angivits, behövde förvärva för anläggande av ifrågavarande
järnväg enligt fastställd plan.

För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna en sådan förklaring
icke kunna meddelas, har bolaget hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
nödiga åtgärder för ändring av 8 § i 1906 års lag, så att lagen
icke vidare måtte avse jordförvärv, erforderliga för anläggning av en
utav Kungl. Maj:t koncessionerad järnväg enligt fastställd plan. Till
en sådan lagändring borde eventuellt fogas en övergångsbestämmelse av
innehåll, att lagändringen avsåge att gälla även sådana avtal om jordförvärv,
som ett järnvägsbolag för järnvägs anläggning enligt en av
Kungl. Maj:t fastställd plan gjort under året närmast före lagändringens
ikraftträdande.

Med hänsyn till den norrländska förbudslagens avfattning synes
det tvivelaktigt, om ett generellt tillstånd till expropriation av mark,
erforderlig för visst ändamål, kan anses innefatta sådant medgivande,
som omförmäles i 4 § av nämnda lag. Vid sådant förhållande lärer
den i förutnämnda skrift gjorda hemställan därom, att Kungl. Maj:t måtte
förklara lagens bestämmelser i förevarande avseende icke utgöra hinder
för bolaget att utan särskilt tillstånd förvärva mark, icke böra bifallas.

Emellertid torde det på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
lagens sålunda antagna ståndpunkt är av beskaffenhet att höra upprätthållas.
Den norrländska förbudslagen har tillkommit till skydd mot ett övermäktigt
bolagsintresse, som hotade att beröva bondebefolkningen den
jord, densamma för sitt bestånd och sin utveckling behövde. Men detta
lagstiftningens syfte kan svårligen motivera samma inskränkning med
avseende å bolags rätt att genom expropriation förvärva mark. Vad särskilt
angår det viktigaste fallet av expropriation, nämligen sådan som
sker för anläggning av en järnväg, torde i regel det område, som fråntages
varje särskild fastighet, vara av jämförelsevis ringa utsträckning,
varförutom den skada, som genom områdets förlust kan tillskyndas
fastighetsägaren, oftast uppväges av de fördelar, vilka genom järnvägens
tillkomst beredas jordbruket och fastigheten i övrigt. Vidare skall ju frågan
om tillstånd till expropriation alltid prövas av den högsta administrativa
myndigheten, som därvid är i tillfälle att taga hänsyn även till de
genom bestämmelserna i norrländska förbudslagen skyddade intressen,
därest dessa undantagsvis skulle befinnas hofade genom det ifrågasatta

Departe ments chefen.

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

förvärvet. Att efter denna prövning av expropriationsfrågan underkasta
ett bolags markförvärv förnyat bedömande i förvaltningsväg är näppeligen
av något verkligt behov påkallat. Huruledes kravet på en efterprövning
enligt förbudslagens bestämmelser kan leda till avsevärda praktiska
svårigheter framgår av uppgiften i bolagets skrivelse, att antalet
av dess för banbyggnaden nödiga markförvärv utgör omkring fyratusen.

På dessa grunder anser jag en författningsändring i den av bolaget
angivna riktning böra vidtagas. Dock lärer det ej vara lämpligt att,
såsom i föreliggande skrift synes vara åsyftat, likställa järnvägsbolag
med de i 8 § av 1906 års lag omförmälda bank- och försäkringsbolag,
utan torde snarare till 7 § böra fogas ett tillägg av innehåll, att lagens
stadgande om inskränkning i de i lagen avsedda samfälligheters rätt
att förvärva eller besitta fast egendom icke skall äga tillämpning i fråga
om fastighet, som av sådan samfällighet förvärvats enligt gällande bestämmelser
om expropriation.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta
förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 4 maj 1906 angående
förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Jämlikt bolagets hemställan har i förslaget införts en övergångsbestämmelse
av innehål], att vad i den föreslagna lagen sägs om fastighet,
som av bolag eller förening förvärvats enligt gällande bestämmelser om
expropriation, skall avse jämväl fastighet, som inom ett år före samma
lags ikraftträdande förvärvats av sådan samfällighet jämlikt stadgandena
i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt
behov, vilken förordning upphör att gälla med utgången av innevarande
år, eller 1917 års expropriationslag, som träder i kraft den 1 januari 1918.»

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag, av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

7

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad ovan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller
förenings rätt att förvärva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning
beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes
av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,
ej heller i fråga om fastighet, som av bolag eller förening förvärvats
enligt gällande bestämmelser om expropriation.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att vad här ovan sägs om fastighet, som av bolag eller förening
förvärvats enligt gällande bestämmelser om expropriation, skall avse
jämväl fastighet, som inom ett år före denna lags ikraftträdande förvärvats
av sådan samfällighet jämlikt stadgandena i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov
eller lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Kungl. Ma jäs nåd. proposition Nr 80.

8

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
15 januari 1918.

Närvarande:

Justi tieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet PlaNTING-GyllenbåGA.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
14 december 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 4
maj 1906 angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning Hjalmar Himmelstrand.

Lagrådet yttrade:

Av förarbetena till 1906 års lag framgår oförtydbart, att uttrycket
förvärva i lagens 1 § icke varit ämnat att omfatta sådana fång, som
ske omedelbart på grund av stadganden i lag, t. ex. 3 kap. dikningslagen,
eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation. Åven
lagens eget innehåll bestyrker detta. Den upphäver ej äldre lagstadganden,
och de närmare bestämmelserna om förbudet giva vid handen,
att därmed åsyftats blott egendomsförvärv, enligt rättshandlingar mellan
privata och vissa därmed jämförliga fång. Något annat vore ju ej heller
rimligt. I de först åsyftade fallen sker förvärvet i ett intresse, vars
berättigande redan är av lagstiftningen eller genom Konungens beslut
prövat och godkänt.

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 80.

Man lärer nu av anförda skäl vara berättigad tolka 1906 års lagså,
att det däri meddelade förbudet icke avser förvärv enligt antydda
särskilda lagstadganden eller Konungens expropriationsmedgivande.

Då emellertid lagens avfattning onekligen kan giva stöd för en
annan tydning, synes ett ingripande från lagstiftarens sida icke vara
opåkallat. Men i överensstämmelse med det nyss sagda torde härför en
lagförklaring vara den riktiga formen.

Skulle dock eu lagändring anses vara att föredraga, bör tillses,
att denna ej kommer att strida mot vad enligt det förut anförda är att
betrakta såsom lagens rätta mening. Lagändringen bör med andra ord
genomföras så, att den icke förringar giltigheten av fång, som må hava
skett före lagändringens ikraftträdande. Härutinnan kan det remitterade
förslaget ej anses tillfredsställande, enär av dess promulgationsbestämmelse
måste dragas den slutsats, att expropriationsförvärv, vilka skett
tidigare än inom ett år före ikraftträdandet, ävensom antydda på särskilda
lagstadganden grundade förvärv sakna giltighet.

Även i vissa andra hänseenden synes förslaget lämna rum för
erinran. Det torde sålunda knappast vara motiverat att, såsom i förslaget
skett, från förbudet undantaga ej blott själva expropriationsförvärv
et, utan ock varje senare förvärv av den en gång exproprierade
fastigheten. Och vidare må påpekas den formella oegentlighet, som
vidlåder stadgandet därom, att inskränkningen i »rätt att förvärva» ej
gäller fastighet, som redan »förvärvats».

Lagförslaget avser blott förvärv enligt bestämmelserna om expropriation,
i 1866 års förordning eller 1917 års lag, varemot den av Ostkustbanans
aktiebolag gjorda framställningen avsåg att förskaffa giltighet
även åt varje frivillig överenskommelse om markförvärv, erforderliga
för anläggning av en utav Kungl. Maj:t koncessionerad järnväg
enligt fastställd plan.

I anledning av denna förslagets begränsning må framhållas att,
medan förvärv enligt 1917 års lag ej föreligger med mindre expropriationsfrågan
instämts till rätten, 1866 års förordning möjliggjorde expropriationsförvärv
även utan handläggning vid domstol.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sarnl. 71 käft. (Nr 80.)

2

10

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 80.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 18 januari 1918.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet, lagrådets den
15 innevarande januari avgivna utlåtande över det den 14 december
1917 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
7 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:

»I förevarande utlåtande har lagrådet enhälligt såsom sin bestämda
åsikt uttalat, att uttrycket förvärva i 1 § av 1906 års lag icke varit
ämnat att omfatta sådana fång, som skedde omedelbart på grund av
stadganden i lag, exempelvis 3 kap. dikningslagen, eller jämlikt Kungl.
Maj:ts medgivande till expropriation; och har lagrådet förty ansett det

11

Katigt. Maj;ts nåd. proposition Nr 80.

vara berättigat att tolka 1906 års lag så, att det däri meddelade förbudet
icke avsåge förvärv enligt antydda särskilda lagstadganden eller
Kungl. Maj:ts expropriationsmedgivande. Då emellertid lagens avfattning
onekligen kunde giva stöd för en annan tydning, har lagrådet
funnit ett ingripande från lagstiftningens sida icke vara opåkallat; men
lagrådet har ansett den riktiga formen härför vara en lagförklaring.

Med hänsyn till den ståndpunkt i frågan, som lagrådet sålunda
intagit, och då den av lagrådet förordade åtgärden synes vara ur
praktisk synpunkt ändamålsenlig samt väl ägnad att tillgodose syftet
med den av mig föreslagna lagändringen, har jag icke velat motsätta
mig att, i stället för sådan ändring, en förklaring av 1906 års lag meddelas,
av det innehåll lagrådet angivit.»

Föredraganden uppläste därefter ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till förklaring av lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag ock förening att förvärva fast egendom; och
hemställde föredraganden, att förslaget måtte, jämlikt §§ 87 och 88
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Henry Lindberg.